JK 3859-99-40

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar. I fråga om lidande utgår ersättning endast om det tillfogats den skadelidande genom vissa slags integritetskränkande brott enligt vad som anges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Regler om delgivning av ett betalningsföreläggande finns i 29 - 30 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. I 29 § första stycket sägs att föreläggandet skall delges svaranden i enlighet med vad som enligt rättegångsbalken gäller för delgivning av stämning i tvistemål. Sådan delgivning sker enligt 33 kap. 4 § rättegångsbalken enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428) och delgivningsförordningen (1979:101) . I 3 § delgivningslagen anges de olika formerna av delgivningsförfaranden. I detta fall har kronofogdemyndigheten tillämpat både ordinär delgivning ochstämningsmannadelgivning.

Vid ordinär delgivning sänds handlingen till den sökte i vanligt brev. Vid handlingen fogas en blankett för delgivningskvitto samt, om det inte kan anses obehövligt, ett kuvert i vilket delgivningskvittot kan sändas tillbaka. Om det finns skäl till det får handlingen sändas i rekommenderad försändelse (rekommenderat brev med mottagningsbevis). Delgivning av sistnämnt slag torde åtminstone tidigare ha varit den vanligaste formen för delgivning av betalningsförelägganden (se B. Häggman m. fl. Betalningsföreläggande och handräckning. En kommentar, femte upplagan, s. 104). I regel ligger försändelsen kvar i en månad hos posten innan den återsänds till vederbörande kronofogdemyndighet. Vid utlämning av försändelsen kvitterar adressaten eller hans ombud mottagningsbeviset. Kan delgivning inte ske på ordinärt sätt eller genom särskild postdelgivning får delgivning ske genom stämningsman.

Delgivning anses ha skett när den som söks för delgivning själv har mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom eller henne tillhanda, se19 § första stycket delgivningslagen. Vid delgivning som sker med rekommenderat brev kan den sökte kvittera försändelsen i bostaden och behöver inte själv hämta ut försändelsen. Detta kan ske genom bud. Om den sökte kvitterat en postförsändelse som hämtas av bud, skall försändelsen anses ha kommit den sökte tillhanda samma dag som den avhämtas av budet.

Vid stämningsmannadelgivning kan stämningsmannen fullgöra delgivningen även om den sökte vägrar att ta emot handlingen. Ett intyg utfärdat av delgivningsmannen utgör då fullt bevis för hur delgivningen gått till (3 § fjärde stycket och 24 § första stycketdelgivningslagen). Stämningsman kan enligt 12 § första stycket delgivningslagen också överlämna den handling som skall delges till annan vuxen person i den söktes hushåll, s.k. surrogatdelgivning. Sådan delgivning av ett betalningsföreläggande får endast ske om det finns anledning anta att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan (33 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken).

Ann-Kristine S har gjort gällande att det uppdrag som överlämnats till stämningsman för delgivning av föreläggandet genomförts på ett felaktigt sätt, eftersom stämningsmannen överlämnade delgivningshandlingen till hennes dåvarande sambo Lars E utan att stämningsman kontrollerade om hon personligen hade undertecknat delgivningshandlingen. Enligt Ann-Kristine S skrev nämligen Lars E på delgivningskvittot i hennes namn. Hennes beskrivning för hur delgivningen har gått till vinner betydande stöd av uppgifterna i ett nedtecknat polisförhör som hållits med stämningsmannen. Det finns med hänsyn härtill och till vad som i övrigt har kommit fram genom utredningen i ärendet inte anledning för mig att ifrågasätta Ann-Kristine S:s beskrivning av delgivningsförfarandet i denna del. Följaktligen får det anses klarlagt att föreläggandet inte delgavs henne personligen. Då fråga inte heller var om surrogatdelgivning har någon genom stämningsmannen giltig delgivning av betalningsföreläggandet således inte skett. Det fel som begåtts vid delgivningen är enligt min mening av sådant slag att staten i och för sig har att bära ett ersättningsansvar för den skada som felet visar sig ha lett till.

Riksskatteverket har på grundval av den rekonstruktion över handläggningen av målet som kronofogdemyndigheten presenterat framhållit att frågan om stämningsmannen utfört sitt uppdrag på ett riktigt sätt eller inte saknar egentlig betydelse för den skadeståndsrättsliga bedömningen, eftersom kronofogdemyndigheten uppgett att starka skäl talar för att Ann-Kristine S ansetts delgiven betalningsföreläggandet genom det mottagningsbevis som inkom till myndigheten den 4 november 1992. Denna ståndpunkt grundas i huvudsak på det förhållandet att det i polisens delgivningsliggare antecknats att stämningsmannauppdraget skulle ha återkallats. Det framgår dock inte närmare av liggaren eller av annan handling i ärendet när och varför detta skulle ha skett.

Problemet i detta ärende är att det nu i efterhand inte med säkerhet går att fastställa vilket bevis som kronofogdemyndigheten lagt till grund för att delgivning av betalningsföreläggandet skulle anses ha skett. Handlingarna i kronofogdemyndighetens akt har som nämnts tidigare gallrats av myndigheten, av allt att döma i enlighet med gällande regler om gallring av handlingar i mål om betalningsföreläggande.

Jag vill i detta sammanhang emellertid peka på att det i kronofogdemyndighetens med ADB förda dagboksblad är antecknat att Ann-Kristine S delgavs föreläggandet genom stämningsman den 13 oktober 1992. Av dagboksbladet framgår vidare att förklaringstiden, dvs. den tid inom vilken Ann-Kristine S hade att bestrida föreläggandet, gällde fram till den 21 oktober. Till det sagda kommer att sökanden den 2 november underättades om att föreläggandet beträffande henne var bestritt genom det faxmeddelande som den 21 oktober hade kommit in till myndigheten från Lars E. Nämnda omständigheter talar alltså för att myndigheten i vart fall inte intill denna tid handlagt målet på grundval av att Ann-Kristine S var delgiven föreläggandet genom det mottagningsbevis som myndigheten fick del av först den 4 november. I brist på annan klargörande utredning får andra förklaringar anses utgöra antaganden av sådant slag att det inte är rimligt att ge staten ett tolkningsföreträde som kan gå ut över den enskildes rätt. Till grund för den fortsatta skadeståndsrättliga bedömningen har jag därför, trots den gjorda anteckningen i polisens delgivningsliggare, att utgå från att Ann-Kristine S ansetts delgiven föreläggandet genom stämningsmannen.

Det skall här tilläggas att det inte kommit fram någon omständighet i ärendet här som ger underlag för bedömningen att kronofogdemyndigheten bort inse att Ann-Kristine S inte hade fått del av betalningsföreläggandet. Myndigheten kan därför inte i skadeståndsrättsligt hänseende lastas för att den inte vidtog några ytterligare delgivningsåtgärder, varigenom hon hade kunnat få kännedom om betalningsföreläggandet och därmed fordringsanspråket mot henne.

Kronofogdemyndigheten beslutade den 23 november 1992 att Lars E. var att anse som ombud för Ann-Kristine S och att det bestridande som han hade gett in till myndigheten den 21 oktober därför även skulle avse henne. Till följd härav och på sökandens begäran beslutade kronofogdemyndigheten att målet skulle överlämnas till kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndighetens bedömning i ombudsfrågan har emellertid visat sig vara felaktig.

Betalningsföreläggandelagen hänvisar i fråga om part och parts ställföreträdare eller ombud till 2 kap. 6 § utsökningsbalken. Av denna bestämmelse framgår att reglerna i 12 kap.rättegångsbalken om ombud och biträde i princip skall tillämpas hos kronofogdemyndigheten. Enligt 2 kap. 6 § andra stycket utsökningsbalken behöver ombud dock inte styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt. Det ankommer således på kronofogdemyndigheten att bedöma huruvida det finns skäl att betvivla att den som uppger sig vara ombud är behörig. Om tvekan råder skall i regel fullmakt inhämtas. På svarandesidan kan det ofta anses onödigt att kräva in fullmakt (se Walin m.fl. Utsökningsbalken 1999, s. 40). Detta torde i synnerhet gälla om föreläggandet bestrids av det uppgivna ombudet eftersom svaranden i en sådan situation inte riskerar att lida någon rättsförlust.

I detta fall fanns det ingen uttrycklig uppgift i Lars E:s telefaxmeddelande till kronofogdemyndigheten som gav vid handen att han uppträdde som ombud för Ann-Kristine S. Kronofogdemyndigheten tycks inledningsvis inte heller ha uppfattat situationen på detta sätt eftersom myndigheten, om än i en skrivelse ställd till Lars E, begärde att Ann-Kristine S själv skulle underteckna bestridandet. Det förhållandet att myndigheten därefter ändå valde att betrakta Lars E som ombud för henne har av allt att döma haft sin utgångspunkt i att myndigheten i den uppkomna situationen annars hade haft att meddela ett utslag som normalt skulle ha lett till en rättsförlust för en svarande i den summariska processen.

När det gäller skadeståndsskyldighet på grund av oriktig rättstillämpning skall noteras att det inte räcker med att en bedömning kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. För att skadeståndsgrundande vållande från en myndighets sida skall anses föreligga vid rättstillämpning, bevisvärdering och diskretionära bedömningar skall det således vara fråga om mycket påtagliga felbedömningar (jfr t.ex. NJA 1994 s. 654, prop. 1972:5 s. 518 och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. Stockholm 1996, s. 75 ff.).

Enligt min mening får de överväganden som kronofogdemyndigheten gjort i ombudsfrågan med hänsyn till då kända omständigheter anses falla inom det område där olika bedömningar hade kunnat göras. Även om således kronofogdemyndighetens beslut i efterhand visat sig vara oriktigt innefattar det inte något sådant fel eller sådan försummelse som avses i skadeståndslagen.

Beslutet att överlämna målet beträffande Ann-Kristine S till tingsrätten följde av kronofogdemyndighetens ställningstagande i ombudsfrågan. Överlämnandet, som inte i sig medfört någon rättsförlust för henne, kan mot bakgrund av det anförda inte heller anses vara skadeståndsgrundande för staten.

Jag har noterat att kronofogdemyndigheten i beslutet om överlämnande av målet om betalningsföreläggande till tingsrätten bedömde att det förelåg nödvändig processgemenskap mellan svarandena och därför även överlämnade målet såvitt avsåg Lars E:s betalningsskyldighet till tingsrätten. Med anledning härav finns det anledning att framhålla följande.

I ett mål mot flera svaranden kan det inträffa att endast en av svarandena bestrider eller att den ene gör det för sent. Utslag skall då meddelas mot den som inte bestritt eller inte gjort detta i tid. Vissa rättsförhållanden är emellertid av det slag att de är odelbara i den meningen att endast ett avgörande kan ges över för alla som har del i saken. Exempel på ett sådant fall som kan bli aktuellt i den summariska processen är yrkande om betalningsfastställelse i en fastighet som ägs av båda svarandena (prop. 1989/90:85 s. 53).

I den del som avsåg Hypoteksföreningens yrkande om betalningsfastställelse förelåg det alltså nödvändig processgemenskap mellan svarandena. I den saken fanns det alltså skäl att på sökandens begäran överlämna målet beträffande båda svarandena till tingsrätten. I fråga om Lars E:s personliga betalningsansvar förelåg dock inte någon sådan grund. Hans bestridande hade i den delen skett för sent och ett utslag skulle således ha meddelats mot honom beträffande betalningsskyldigheten (jfr RH 14:84). Det fel som begåtts i detta avseende kan dock, enligt principen om s.k. tredjemansskador, inte sägas ha innefattat någon försummelse vid myndighetsutövning mot Ann-Kristine S som berättigar henne till skadestånd.

Ann-Kristine S:s framställan innefattar även ett påstående om att kronofogdemyndigheten skulle ha behandlat henne kränkande. Hon har därvid hänvisat till ett möte som hållits med en företrädare för myndigheten under år 1995. Jag har också uppfattat hennes anspråk på så sätt att hon menar att kronofogdemyndighetens handläggning av målet i stort infattat en kränkande behandling av henne.

Det ligger i sakens natur att en enskild vid kontakter med myndigheter skall bemötas med hövlighet och respekt och i övrigt med iakttagande av de krav som den offentliga tjänsten ställer. Såvitt avser det ifrågavarande mötet på kronofogdemyndigheten kan jag endast konstatera att uppgift står mot uppgift om vad som sades och i övrigt förekom vid tillfället. Här tillgänglig utredning ger inte underlag för bedömningen att det förekommit några sådana brister vid denna eller andra kontakter mellan myndighetens företrädare och Ann-Kristine S som på något sätt är skadeståndsgrundande. Inte heller i något annat avseende kan jag se att kronofogdemyndigheten vid handläggningen av målet skulle ha vållat henne skada av det slag som här görs gällande.

Jag har i ärendet kunnat konstatera att utredningen får anses visa att Ann-Kristine S ansetts delgiven betalningsföreläggandet genom stämningsman. Denna delgivning har enligt min mening genomförts på ett sådant bristfälligt sätt att staten på grund av fel eller försummelse har att bära ett skadeståndsrättsligt ansvar härför. Jag har dock inte kunnat finna stöd för att handläggningen av målet om betalningsföreläggande beträffande Ann-Kristine S i något annat avseende innefattat fel eller försummelse i den mening som avses i skadeståndslagen. Fråga uppkommer då om den bristfälliga delgivningen i sig kan ha lett till skada för Ann-Kristine S.

En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att det skall finnas ett orsakssamband mellan skadan och den omständighet som påstås ha orsakat denna. Detta brukar uttryckas på det sättet att den omständighet som påstås ha orsakat skadan skall ha varit en tillräcklig betingelse för skadans uppkomst.

Ann-Kristine S:s ersättningsanspråk avser i huvudsak ersättning för räntekostnader och dröjsmålsränta på lån hänförliga till fastigheten under viss tid efter det att hon felaktigt ansetts delgiven betalningsföreläggandet. Enligt min mening kan det inte anses klarlagt att dessa kostnader har sin grund i den bristande delgivningen eller i övrigt har vållats genom handläggningen av målet om betalningsföreläggande. Skadan torde väl närmast utgöra resultatet av dispositioner som vidtagits av Lars E och som inte kronofogdemyndigheten kan lastas för. Det råder således inte ett sådant orsakssamband mellan de åtgärder som vidtagits i form av delgivning m.m. i målet om betalningsföreläggande och de räntekostnader som uppkommit som krävs för skadeståndsansvar. I denna del skall därför anspråket avslås.

Anspråket avser också ersättning för kostnader för telefon, kopiering och porto samt kostnader för resa och inkomstbortfall i samband med möten på kronofogdemyndigheten. Anspråket får i denna del uppfattas som ett krav på ersättning för att Ann-Kristine S skulle kunna komma till sin rätt. Som framgått av det ovan anförda har dock handläggningen av målet om betalningsföreläggande i och för sig inte föranlett något utslag eller annan rättsförlust för henne. Jag har dock inte någon anledning ifrågasätta att vad som förekommit har medfört olägenheter av sådant att slag att staten skadeståndsvägen bör kompensera Ann-Kristine S för ifrågavarande kostnader och inkomstbortfall. Begärd ersättning om sammanlagt 2 450 kr får anses som skälig.

Det kan däremot inte anses visat att begärd ersättning för inkomstförlust på grund av sjukskrivning har något sådant klart samband med målet om betalningsföreläggande att denna inkomstförlust skulle kunna vara ersättningsgill.

Vad avser ersättningsanspråket för lidande (kränkning) förutsätts, som nämnts tidigare, att lidandet skall ha tillfogats den skadelidande genom brott av visst integritetskränkande slag som anges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Utredningen ger inte stöd för bedömning att något brott förekommit vid handläggningen hos kronofogdemyndigheten. Jag kan därför inte se att staten skulle vara skyldig att utge ersättning till Ann-Kristine S för lidande.

Sammanfattningsvis skall Ann-Kristine S tillerkännas skadestånd med 2 450 kr. I övrigt skall dock hennes anspråk avslås.

Ärendet avslutas härmed.