JK 4009-97-40

Länsstyrelsen i Blekinge län beslutade den 13 december 1995 med stöd av 7 kap. 19 § alkohollagen (1994:1738) att återkalla serveringstillstånd för Zivko M med enskilda firman Valtic Old Square Restaurang Pizzeria Pub i Olofström.

Sivko M överklagade beslutet till Länsrätten i Blekinge län. Länsrätten inhämtade i januari 1996 yttrande från länsstyrelsen. I dom den 27 februari 1996 fann länsrätten att det förelåg särskilda skäl för att, i stället för att återkalla serveringstillståndet, meddela Zivko M en varning.

Länsstyrelsen överklagade länsrättens dom och yrkade fastställelse av beslutet att återkalla serveringstillståndet. Kammarrätten i Jönköping ändrade i dom den 14 november 1996 länsrättens dom och fastställde länsstyrelsens beslut varigenom Zivko M serveringstillstånd återkallats.

Zivko M överklagade kammarrättens dom till Regeringsrätten. Inhibition meddelades den 19 december 1996 och M fick tillbaka sitt serveringstillstånd. I beslut den 10 april 1997 fann regeringsrätten att Länsstyrelsen inte varit behörig att överklaga länsrättens dom varför kammarrätten inte borde ha tagit upp länsstyrelsens överklagande till prövning. Regeringsrätten undanröjde genom beslutet kammarrättens dom.

Zivko M har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med sammanlagt 89 685 kr. Av beloppet avser 20 000 kr lidande, 11 686 kr avser ombudskostnader i kammarrätt och regeringsrätt, 78 kr avser inställelsekostnader för ombud i kammarrätten, 1 018 kr avser införskaffad öl som fick kasseras i samband med att alkoholförsäljningen fick upphöra och 56 903 kr avser inkomstbortfall på grund av indragning av serveringstillståndet under tiden den 14 november - 19 december 1996. Som grund för anspråket åberopar han att länsstyrelsen inte varit behörig att överklaga länsrättens dom och att kammarrätten därför inte bort uppta ärendet till prövning samt att deras handlande vållat honom skada med begärt belopp.

Zivko M har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 3 000 kr och för införskaffande av utredning om inkomstbortfall hos revisor med 625 kr.

Kammarrätten i Jönköping och Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat sig i ärendena. Yttrandena bifogas detta beslut som bilaga 1 och 2 (här uteslutna).

Gällande regler m.m.

Alkohollagen

Alkohollagen (1994:1738) trädde, med visst undantag, i kraft den 1 januari 1995. Lagen innebar vissa ändringar av myndighetsfunktionerna på området. Bl.a. överflyttades beslutanderätten i fråga om serveringstillstånd från länsstyrelserna till kommunerna. Länsstyrelserna tilldelades bl.a. uppgiften att svara för tillsynen inom länet. Enligt 9 kap 2 § första stycket alkohollagen får kommunens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol och det överklagade beslutet får inte ändras utan att den beslutande myndigheten har lämnats tillfälle att yttra sig. Av andra stycket nämnda bestämmelse framgår att kommunen får överklaga domstolens beslut.

Enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna till alkohollagen skulle länsstyrelsen under år 1995 fullgöra de uppgifter som åligger kommunen enligt den nya lagen utom de uppgifter som anges i 8 kap. (tillsyn m.m.). Motivet till denna övergångsbestämmelse var enligt förarbetena (prop. 1994/95:89 s. 83) bl.a. att kommunerna måste ges skäligt rådrum att förbereda sig inför uppgiften som ansvarig myndighet för ärenden gällande serveringstillstånd och att länsstyrelsen därför under år 1995 skulle fullgöra kommunens uppgifter enligt den nya lagen frånsett tillsynsfunktionerna. Enligt sista stycket av bestämmelsen skulle ansökningar om serveringstillstånd som inte hade prövats slutligt före utgången av år 1995 överlämnas för handläggning hos vederbörande kommun.

I en dom den 21 november 1996 slog Regeringsrätten (RÅ 1996 ref. 90) fast att länsstyrelserna under år 1995 hade rätt att överklaga domstolsavgörande om serveringstillstånd med stöd av den nämnda övergångsbestämmelsen. I sina skäl anförde regeringsrätten att kommunerna enligt den nya lagen tillagts en rätt att överklaga beslut av förvaltningsdomstolarna. Denna befogenhet fick anses utgöra en sådan uppgift som avsågs i punkt 5 av övergångsbestämmelserna och som det ankommit på länsstyrelserna att fullgöra under 1995. Den klagande länsstyrelsen var även i detta mål Länsstyrelsen i Blekinge län.

Processbehörighet inom förvaltningsprocessen för statliga myndigheter

Enligt tidigare allmänna grundsatser inom förvaltningsrätten ansågs att en statlig myndighet inte utan författningsstöd kunde överklaga ett beslut av en annan förvaltningsmyndighet, om inte myndigheten i beslutsinstansen intagit partsställning. Vidare saknade en statlig myndighet i regel också rätt att utan författningsstöd överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut ändrats. Den första januari 1996 (prop. 1995/96:22, JuU7, rskr. 55 och 56) infördes det emellertid en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen, där det allmänna företräddes av den myndighet som först beslutade i saken. Enligt den nya ordningen skulle en förvaltningsmyndighet vars beslut ändrats av en förvaltningsdomstol som huvudregel kunna överklaga domstolens dom och förvaltningsmyndigheten skulle vara motpart om en enskild överklagade myndighetens beslut till domstol. Generella regler om detta togs in i förvaltningsprocesslagen. En avvikande ordning för särskilda måltyper skulle intas i den materiella lagstiftningen.

Regler om skadestånd

Staten skall jämlikt 3 kap. 2 § (1972:207) ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall bestämmelsen om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personlig friheten, vissa andra i lagrummet angivna brott, eller dylik brottslig gärning.

Zivko M:s anspråk får antas grunda sig på 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Justitiekanslern prövar ärendet utifrån dessa utgångspunkter.

Som framgått av redogörelsen ovan har länsstyrelsens befogenhet att överklaga länsrättens nu aktuella dom endast gällt under år 1995. Länsstyrelsen har därför enligt min mening vid sitt överklagande åsidosatt en gällande författningsföreskrift och kan inte undgå kritik för detta. Länsstyrelsen har i sitt yttrande hit anfört att den haft fog för att överklaga länsrättens dom eftersom regeringsrätten i det refererade ärendet år 1996 tagit upp länsstyrelsens överklagande i ett liknande ärende. I denna del vill jag erinra om att det överklagandet skedde under år 1995 och knappast kan tas till intäkt för att överklaganderätten också gällde år 1996.

Av kammarrättens yttrande framgår att den vid handläggningen av målet inte uppmärksammat att länsstyrelsens befogenhet att fullgöra kommunens uppgifter enligt övergångsbestämmelserna till alkohollagen endast gällde under år 1995. Kammarrätten gjorde härvid bedömningen att eftersom länsstyrelsen var den som yttrat sig i ärendet i länsrätten det föreföll naturligt att länsstyrelsen överklagade domen i fråga. Några ytterligare överväganden gjordes inte rörande talerätten inför avgörandet av målet.

Mot bakgrund av att det här rört sig om en ny lagstiftning kan jag ha en viss förståelse för att kammarrätten inte gjorde några närmare överväganden rörande talerätten. En bidragande orsak till förbiseendet är också att länsstyrelsen yttrat sig i målet i länsrätten och att den obligatoriska tvåpartsprocessen införts i förvaltningsprocessen den 1 januari 1996. Det skulle också möjligtvis kunna hävdas att rättsläget klarlagts först genom Regeringsrättens avgörande i november 1996. Enligt min mening framgår det dock med önskvärd tydlighet av övergångsbestämmelsen jämfört med motivuttalandena att länsstyrelsens befogenheter att fullgöra kommunernas uppgifter endast gällt under år 1995.

Stora krav på omsorgsfullhet måste ställas på domstolar. Oavsett de bakomliggande omständigheterna i ärendet kan jag inte komma till annan slutsats än att kammarrättens upptagande av överklagandet innefattar sådant fel att skadeståndsskyldighet uppkommit för staten.

När det så gäller frågan om det inträffande lett till att skada uppkommit för M krävs att han visat att så är fallet.

M har begärt ersättning för psykiskt lidande med 20 000 kr. För att ersättning för sådan s.k. ideell skada skall kunna utgå enligt skadeståndslagen måste, som framgått ovan, ett brott mot den personliga friheten eller andra vissa typiska integritetskränkande brott ha begåtts. M har inte ens påstått att ett sådant brott begåtts vid länsstyrelsens och kammarrättens handläggning. Inte heller jag anser att utredningen visar att så är fallet. Hans ansökan i denna del skall därför avslås.

M har vidare begärt ersättning för ombudskostnader såväl för rättegången i Kammarrätten som i Regeringsrätten.

I förvaltningsprocessen gäller inte som i allmän domstol någon huvudregel om ersättningsskyldighet för förlorande part och rätt till ersättning för vinnande part. Om det förekommit fel eller försummelse från det allmännas sida och någon drabbats av kostnader för att komma till sin rätt kan dock dessa ersättas i form av skadestånd. Jag kan konstatera att M genom länsstyrelsens överklagande och kammarrättens upptagande av målet tvingats till en onödig process. Han skall således erhålla ersättning för sina ombudskostnader såväl i kammarrätten som i Regeringsrätten. Anledning saknas att ifrågasätta skäligheten av yrkade belopp, som är styrkta med kostnadsräkningar. M skall således i denna del tillerkännas ersättning med 11 764 kr.

M har vidare begärt skadestånd för inkomstförlust under den tid tillståndet varit återkallat på grund av kammarrättens dom. I denna del har han åberopat ett intyg av en revisor av vilket framgår storleken på hans aktuella dagskassor samt en uträkning med jämförande inkomster under tidigare år rörande samma tidsperiod som tillståndet var indraget. Han yrkar i denna del ersättning med 56 903. Detta belopp kan enligt min mening inte anses motsvara skadans storlek bl.a. med hänsyn till att omsättningen även kan ha påverkats av ett flertal andra faktorer. Jag saknar emellertid anledning att ifrågasätta att återkallandet av serveringstillståndet förorsakat visst inkomstbortfall. Mot bakgrund av att närmare utredning om förlustens storlek inte föreligger, redovisade siffror avser endast dagskassor varvid hänsyn inte tycks ha tagits till eventuella kostnader i rörelsen, bör skadan uppskattas till skäligt belopp. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet finner jag att M bör erhålla ersättning med skäliga ansedda 25 000 kr, vilket får anses infatta även ersättning för inköpt öl som fick kasseras på grund av det indragna tillståndet.

Jag uppdrar åt Domstolsverket att ombesörja att 36 764 kr utbetalas till M:s ombud, Bob S.

M skall vidare tillerkännas ersättning med 3 625 kr för sina ombudskostnader i ärendet här, inklusive utlägg för revisorsintyg. Utbetalningen av detta belopp skall ombesörjas av Justitiekanslern och ske till Bob S.