Prop. 1995/96:22
Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås det att det införs en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsprocessen, där det allmänna företräds av den myndighet som först beslutade i saken. En förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol skall som huvudregel kunna överklaga domstolens dom. Förvaltningsmyndigheten skall vara motpart om en enskild överklagar myndighetens beslut till domstol. Generella regler om detta tas enligt förslaget in i förvaltningsprocesslagen (1971:291). När det för särskilda måltyper finns behov av en avvikande ordning regleras detta i den aktuella materiella lagstiftningen. Den ändrade ordningen kombineras enligt förslaget med utvidgade möjligheter för domstolen att avgöra ett mål utan att kommunicera överklagandet med företrädare för det allmänna. Reglerna om kallelse till muntlig förhandling justeras så att beslutsmyndigheten får föreläggas att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
I propositionen föreslås också att de flesta kvarvarande mål som överklagas direkt till kammarrätt flyttas ner till länsrätt som första domstolsinstans. Det gäller bl.a. mål enligt planoch bygglagen, hälsoskyddslagen och djurskyddslagen.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i äktenskapsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled,
3. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
4. lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter,
5. lag om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
6. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
7. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),
8. lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionat rörelse,
9. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensions utfästelse m.m.,
10. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387), 11. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom stolar,
12. lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291), 13. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437), 14. lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511), 15. lag om ändring i väglagen (1971:948), 16. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
17. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknads stöd,
18. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,
19. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
20. lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hitte
gods m.m., 21. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298), 22. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.,
23. lag om ändring i passlagen (1978:302), 24. lag om ändring i (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrk verktyg,
25. lag om ändring i renhållningslagen (1979:596), 26. lag om ändring i epizootilagen (1980:369), 27. lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter, 28. lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden, 29. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 30. lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst auto matspel,
31. lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080),
32. lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar
m.m., 33. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102), 34. lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534), 35. lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604), 36. lag om ändring i lagen (1989:41) om TV–avgift, 37. lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväve oxider vid ener
giproduktion, 38. lag om ändring i begravningslagen (1990:1144), 39. lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning,
40. lag om ändring i lagen (1992:1231) om märkning av textilier,
41. lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushålls apparater,
42. lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk,
43. lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet,
44. lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och för störing,
45. lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompati bilitet,
46. lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon,
47. lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur m.m.,
48. lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG– handelsgödsel,
49. lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.,
50. lag om ändring i lagen (1994:451) om försökverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll,
51. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 52. lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan- och
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 15 kap.2 och 4 §§äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
2 §
1
Skattemyndighetens beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos länsrätten.
Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.
1Senaste lydelse 1991:495.
Skattemyndighetens beslut i
fråga om hindersprövning får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Detsamma gäller beslut av
präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
4 §
2
Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten.
2Senaste lydelse 1991:495.
Länsstyrelsens beslut om
tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om
flottning i allmän flottled
Härigenom föreskrivs att 84 a § lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
84 a §
3
Beslut av länsstyrelsen om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder överklagas hos regeringen genom besvär.
3Senaste lydelse 1983:649.
Beslut av länsstyrelsen om ut-
seende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder får överklagas hos regeringen. Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får i övriga fall överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag får i övriga fall överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar
Härigenom föreskrivs att 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
70 §
4
Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen.
Mot länsstyrelsens beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
4Senaste lydelse 1975:677.
Länsstyrelsens beslut enligt
18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt
detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet
skall förbliva, hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast
enligt vad som särskilt föreskrivits ovan, hos regeringen.
93 §
5
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, genom länsstyrelsens försorg antingen underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock beslutet hållas tillgängligt på lämplig plats inom orten, varom kungörelse skall införas i ortstidning och översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket.
Mot länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel i fråga om
skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
5Senaste lydelse 1991:1674.
Länsstyrelsens beslut enligt
detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid beslutet skall förbliva, hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast
enligt vad som föreskrivits i fjärde stycket, hos regeringen.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat
förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller skrivit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan
föras mot länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt
värde å fastighet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelsens beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är
stadgat.
Beslut, varigenom länsstyrelse
förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller skrivit underställning av utlåtande, får inte överklagas. Detsamma
gäller länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt
värde å fastighet eller beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att länsstyrelsens beslut i jävsfråga inte får överklagas, följer av bestämmelserna i 30 och 78 §§.
98 §
6
Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen för vägsamfälligheten det begär och å tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika delar av vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
6Senaste lydelse 1971:586.
Försummar någon att fullgöra
honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
107 §
7
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om
föreläggande enligt 106 § föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
7Senaste lydelse 1975:677.
Länsstyrelses beslut enligt
100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot
annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel får överklagas hos regeringen. Beslut,
varom fråga är i detta kapitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Beslut enligt detta kapitel
skall, om inte annat förordnas, gälla även om beslutet
överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om
tillsyn över hundar och katter
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katte r
8
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
8Lagen omtryckt 1987:260.
Föreslagen lydelse
9 §
Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1959:551) om
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkri ng
9
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
9Lagen omtryckt 1976:1015.
Föreslagen lydelse
12 §
10
I ett mål, där en enskild part överklagar ett beslut hos länsrätt eller kammarrätt, bestämmer riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Om verket har beslutat att inte vara part får rätten ändå förelägga verket att svara i målet, om det finns skäl till det. Om en enskild part klagar till kammarrätten och verket har varit part i länsrätten, är verket alltid motpart i kammarrätten.
10Senaste lydelse 1990:349.
Bestämmelserna i 7 a §
förvaltningsprocesslagen (1971:291) om förvaltningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål som överklagas enligt denna lag. I ett mål, där en enskild part överklagar ett
beslut hos länsrätt eller kammarrätt, bestämmer Riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Om verket har beslutat att inte vara part får rätten ändå förelägga verket att svara i målet, om det finns skäl till det. Om en enskild part klagar till kammarrätten och verket har varit part i länsrätten, är verket alltid motpart i kammarrätten.
Riksförsäkringsverket får överklaga ett avgörande av länsrätten eller kammarrätten även om verket inte har varit part där. Om en enskild part klagar över kammarrättens avgörande är verket alltid motpart i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
12 §
11
Riksförsäkringsverket har att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tillämpas likformigt och rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.
11Senaste lydelse 1991:215.
Riksförsäkringsverket har att
verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tilllämpas likformigt och rättvist. Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §. Bestämmelserna i 7 a
§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om förvaltningsmyndighets partsställning gäller inte i fråga om mål som överklagas enligt denna lag. I mål, där en enskild part hos
länsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut, bestämmer Riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Detsamma gäller i mål i kammarrätten, där en enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
Den omständigheten att Riksförsäkringsverket inte varit part i domstolen hindrar inte verket att överklaga domstolens beslut. Om en enskild överklagar kammarrättens beslut, är verket alltid motpart.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)
Härigenom föreskrivs att 40 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
40 §
12
En kommunal myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut av annan statlig myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 14 § tredje stycket, 17 §, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser annat än handräckning eller 47 § får överklagas hos kammarrätten. Beslut i övrigt enligt denna lag av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos regeringen.
12Senaste lydelse 1994:854.
Beslut av annan statlig
myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 14 § tredje stycket, 17 §, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser annat än handräckning eller 47 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i övrigt enligt denna lag av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos regeringen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Statens naturvårdsverk får överklaga beslut
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Finner en myndighet att den inte kan helt bifalla en framställning från Fortifikationsverket eller Vägverket om undantag som avses i 16 § fjärde stycket, skall ärendet hänskjutas till regeringens prövning.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om
hotell- och pensionatrörelse
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
13
Talan mot polismyndighetens beslut enligt denna lag föres
hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut enligt 13 § föres hos
regeringen genom besvär.
13Senaste lydelse 1975:599.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut enligt
13 § får överklagas hos regeringen.
Mot annat beslut av
länsstyrelsen enligt denna lag föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om
tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelese
33 §
14
Tillsynsmyndighetens beslut enligt 22 § får överklagas hos regeringen.
I fråga om överklagande av annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag tillämpas 9 kap. 11 § första–tredje styckena stiftelselagen (1994:1220).
Skattemyndighetens beslut enligt 11 § tredje stycket får överklagas hos kammarrätten.
14Senaste lydelse 1994:1223.
Skattemyndighetens beslut
enligt 11 § tredje stycket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen
(1969:387)
Härigenom föreskrivs att 48 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
15
Om inte något annat framgår av andra–femte styckena, får beslut i särskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrift som beslutats med stöd av lagen överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en sådan nämnd som avses i 38 §,
2. hos koncessionsnämnden, om beslutet har meddelats av Statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden.
Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i frågor som avses i 8 a § andra och tredje styckena får överklagas hos regeringen.
Beslut i fråga om ersättning för kostnader enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut i fråga om förbud vid vite enligt 51 § får överklagas hos
kammarrätten.
15Senaste lydelse 1992:604.
Beslut i fråga om ersättning
för kostnader enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut i fråga om förbud vid vite enligt 51 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Särskilda bestämmelser om överklagande av beslut i frågor om miljöskyddsavgift finns i 59–62 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om
allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 a §
Innefattar ett överklagande
även en fråga som det ankommer på regeringen att avgöra skall länsrätten överlämna målet till kammarrätten för handläggning enligt 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
Förslag till lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 10 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 3 § skall lyda ”Måls
anhängiggörande m.m.”,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 a §
Om en enskild överklagar en
förvaltningsmyndighets beslut skall den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen.
Första stycket gäller inte i
fråga om beslut som överklagas direkt hos kammarrätt.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse enligt första stycket behövs ej,
Underrättelse enligt första
stycket behövs inte, 1. om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis,
2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller
2. om underrättelse annars är
uppenbart onödig,
3. om det kan befaras att underrättelse
skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
3. om motparten är en förvalt-
ningsmyndighet och en underrättelse är onödig eller
4. om det kan befaras att
underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
14 §
Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
Till muntlig förhandling skall
kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Förvaltningsmyndighet
eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder för målet vidare handläggning och avgörande.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. För beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Detsamma gäller även om beslutet har överprövats av en annan förvaltningsmyndighet efter ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971:437)
Härigenom föreskrivs att 99 § rennäringslagen (1971:437)
16
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
16Lagen omtryckt 1993:36.
Föreslagen lydelse
99 §
Länsstyrelsens beslut enligt 1, 12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a och 71 §§, 72 § andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsens beslut att bevilja registrering av renmärken får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut enligt 1,
12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a och 71 §§, 72 § andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut att bevilja registrering av renmärken får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten. Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får
överklagas hos Statens jordbruksverk.
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos regeringen. Verkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg får dock överklagas endast av sameby.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen
(1971:511)
Härigenom föreskrivs att 34 och 35 §§livsmedelslagen (1971:511 )
17
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
17Lagen omtryckt 1989:461.
Föreslagen lydelse
34 §
Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
35 §
Mot beslut, som Statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat
enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut, som Statens
livsmedelsverk i särskilt fall meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot
annat beslut, som Statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen,
föres hos regeringen genom besvär. För tillvaratagande av
konsumentintresset inom livsmedelsområdet får talan mot sådant beslut föras av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.
Annat beslut, som Statens
livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos regeringen. För tillvaratagande av konsumentintresset inom livsmedelsområdet får ett sådant beslut överklagas av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
Härigenom föreskrivs att 74 § väglagen (1971:948)
18
skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
18Lagen omtryckt 1987:459.
Föreslagen lydelse
74 §
Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om
arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 98 a § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkri ng
19
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
19Lagen omtryckt 1991:1334.
Föreslagen lydelse
98 a §
20
Arbetsmarknadsstyrelsen skall verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. Styrelsen får
överklaga en domstols och en arbetslöshets-kassas beslut i ärenden om medlemmars rätt till ersättning eller medlemskap.
20Senaste lydelse 1995:708.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall
verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. I mål, där enskild part hos allmän förvaltningsdomstol överklagar en arbetslöshetskassas beslut,
bestämmer Arbetsmarknadsstyrelsen om styrelsen skall vara part i målet. Detsamma gäller i mål i kammarrätten där en enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga styrelsen att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
I mål, där en enskild part hos
allmän förvaltningsdomstol överklagar en arbetslöshetskassas beslut, är kassan den enskildes motpart. Arbetsmarknads-
styrelsen får överta arbetslöshetskassans uppgift att i länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Arbetsmarknadsstyrelsen för det allmännas talan i Regeringsrätten. Den omständigheten att Arbetsmarknadsstyrelsen inte varit part i domstolen hindrar inte styrelsen från att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut, är styrelsen alltid motpart.
Styrelsen får, även till förmån
för enskild part, överklaga en domstols och en arbetslöshetskassas beslut i ärenden om medlemmars rätt till ersättning eller medlemskap.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. I det fall där beslut har meddelats av en arbetslöshetskassa före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd
Härigenom föreskrivs att 32 a § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstö d
21
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
21Lagen omtryckt 1994:929.
Föreslagen lydelse
32 a §
22
Arbetsmarknadsstyrelsen skall verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. Styrelsen får
överklaga en domstols och en länsarbetsnämnds beslut i ärenden om rätt till ersättning.
22Senaste lydelse 1995:709.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall
verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. I mål där en enskild part hos allmän förvaltningsdomstol överklagar en länsarbetsnämnds beslut,
bestämmer Arbetsmarknadsstyrelsen om styrelsen skall vara part i målet. Detsamma gäller mål i kammarrätten där enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga styrelsen att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
Arbetsmarknadsstyrelsen får
överta länsarbetsnämndens uppgift att i länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Arbetsmarknadsstyrelsen för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Den omständigheten att Arbetsmarknadsstyrelsen inte varit part i domstolen hindrar inte styrelsen från att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut, är styrelsen alltid motpart.
Styrelsen får, även till förmån
för enskild part, överklaga en domstols och en länsarbetsnämnds beslut i ärenden om rätt till ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996. I det fall där beslut har har meddelats av en länsarbetsnämnd före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om
beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. skall införas en ny paragraf, 30 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall införas en ny paragraf, 59 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
59 a §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066)
om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Mot polismyndighets beslut i ärende om utlämnande av egen-
dom enligt 7 § första stycket föres talan hos länsstyrelsen
genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende samt mot rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 § tredje
stycket föres talan hos kammarrätt genom besvär.
Polismyndighetens beslut i
ärende om utlämnande av egendom enligt 7 § första stycket
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i sådant
ärende samt Rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 § tredje stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i utsädeslagen
(1976:298)
Härigenom föreskrivs att 9 § utsädeslagen (1976:298) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
23
Tillsynsmyndighetens beslut enligt 3 a § tredje stycket får överklagas hos kammarrätten.
23Senaste lydelse 1992:1682.
Tillsynsmyndighetens beslut
enligt 3 a § tredje stycket får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om
behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall införas en ny paragraf, 16 d §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 d §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 27 och 28 §§passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §
24
Passmyndighetens anmaning enligt 17 § att överlämna pass får inte överklagas.
I annat fall än som avses i första stycket får passmyndighetens beslut enligt denna lag överklagas genom
besvär hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av
polismyndigheten, och hos kammarrätten, om beslutet har meddelats av en passmyndighet utom riket.
24Senaste lydelse 1985:931.
I annat fall än som avses i
första stycket får passmyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av polismyndigheten, och hos allmän förvaltningsdomstol, om beslutet har meddelats av en passmyndighet utomlands.
Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Grundas beslutet på att passtill-
stånd har vägrats eller på att framställning enligt 24 eller 25 § har gjorts hos passmyndigheten, får beslutet dock inte överklagas.
Beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Grundas beslutet på att passtillstånd har vägrats eller på att framställning enligt 24 eller 25 § har gjorts hos passmyndigheten, får beslutet dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
28 §
25
Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna lag förs talan genom besvär hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt,
hos vilken klaganden skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
25Senaste lydelse 1991:1963.
Beslut av övervakningsnämnd
enligt denna lag får överklagas hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos vilken klaganden skulle ha kunnat överklaga beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
En chefsöverläkares beslut om anmälan enligt 20 § 1 får inte överklagas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.
En chefsöverläkares beslut om
anmälan enligt 20 § 1 får inte överklagas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1979:357) om
yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Polismyndighetens beslut överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär.
Polismyndighetens beslut
överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna
lag som rör annat än återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om ej annat föreskrivs. Om det finns särskilda skäl för det, får föreskrivas att beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i renhållningslagen
(1979:596)
Härigenom föreskrivs att 26 § renhållningslagen (1979:596) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §
En kommunal nämnds beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Regeringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall
överklagas hos regeringen genom besvär.
En kommunal nämnds beslut
enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall överklagas hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i epizootilagen
(1980:369)
Härigenom föreskrivs att 14 § epizootilagen (1980:369) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 §
26
En veterinärs beslut enligt 4 § får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
26Senaste lydelse 1991:394.
En veterinärs beslut enligt 4 §
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut och Jordbruksverkets beslut i särskilt fall får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Andra beslut av Jordbruksverket får överklagas hos regeringen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut och
Jordbruksverkets beslut i särskilt fall får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av
Jordbruksverket får överklagas hos regeringen.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller med omedelbar verkan, om ej annat förordnas.
Beslut som avses i första och
andra styckena gäller med omedelbar verkan, om inte något
annat beslutas.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
27
Beslut som en polismyndighet har meddelat i ärenden enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som en länsstyrelse eller Rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.
27Senaste lydelse 1989:150.
Beslut som en länsstyrelse
eller Rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1980:894) om
jaktvårdsområden
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 §
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då
beslut som länsstyrelsen eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.
Då beslut som länsstyrelsen,
länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår
så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas
var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla
utan hinder av att det har överklagats, om inte kammarrätten förordnar annat.
Länsstyrelsens beslut skall
gälla även om det har överklagats, om inte domstol beslutar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om
fiskevårdsområden
Härigenom föreskrivs att 32 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då
beslut som länsstyrelsen eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.
Då beslut som länsstyrelsen,
länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår
så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas
var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla
utan hinder av att det har överklagats, om inte kammarrätten förordnar annat.
Länsstyrelsens beslut skall
gälla även om det har överklagats, om inte domstol beslutar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1982:636) om
anordnande av visst automatspel
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
28
Socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga om vitesföreläggande får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen får överklagas hos
kammarrätten.
28Senaste lydelse 1990:104.
Länsstyrelsens beslut i fråga
om vitesföreläggande får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen
Härigenom föreskrivs att 25 § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 §
29
Ett beslut av en sådan nämnd som avses i 4 § i en fråga som regleras i denna lag eller i bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.
29Senaste lydelse 1991:1669.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammar-rätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1097)
med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Ett föreläggande
enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
Härigenom föreskrivs att 60 § räddningstjänstlagen (1986:1102 )
30
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
30Lagen omtryckt 1992:948.
Föreslagen lydelse
60 §
Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 § får överklagas hos länsstyrelsen. I övrigt får räddningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas.
En kommunal nämnds beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut
enligt 45 och 47 §§.
Länsstyrelsens och andra till-
synsmyndigheters beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut
enligt 45 och 47 §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen
(1988:534)
Härigenom föreskrivs att 38 § djurskyddslagen (1988:534) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 §
31
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut, som annan statlig myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos kammarrätten.
31Senaste lydelse 1991:1688.
Beslut, som annan statlig
myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut
som Jordbruksverket eller annan statlig myndighet meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i
produktsäkerhetslagen (1988:1604)
Härigenom föreskrivs att 9 och 26 §§produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
32
Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit kan Marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.
32Senaste lydelse 1994:610.
Vid återkallelse enligt första
stycket tillämpas 8 § tredje stycket första – tredje meningarna.
26 §
Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,
1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,
2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,
3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,
4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,
5. beslut av konsumentombudsmannen om informations-, förbuds- eller återkallelseföreläggande enligt 22 §,
6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet enligt 25 §.
Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan fråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en fråga som avses i 24 § första– tredje styckena överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket.
Beslut av en tillsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen i annan fråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en fråga som avses i 24 § första–tredje styckena överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om
TV–avgift
Härigenom föreskrivs att 6 och 21 §§ lagen (1989:41) om TV– avgift skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
TV–avgift betalas inte för TV–mottagare som
1. innehas av någon som är anställd vid en utländsk beskickning eller ett lönat konsulat, om det har beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift inte skall betalas för mottagaren,
1. innehas av någon som är
anställd vid en utländsk beskickning eller ett karriärkonsulat, om det har beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift inte skall betalas för mottagaren, 2. har förts in i riket för tillfälligt bruk och är tullfri,
3. innehas på prov under högst 15 dagar, eller
4. är varaktigt undanställd eller obrukbar såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen har anmälts till bolaget av den avgiftsskyldige.
21 §
Bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § får överklagas hos kammarrätten. I övrigt får bolagets beslut inte överklagas.
Även om ett beslut enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till kammarrätten.
Bolagets beslut i ärenden om
omprövning enligt 15 § får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Bolaget skall därvid vara den enskildes motpart. I
övrigt får bolagets beslut inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Även om ett beslut enligt
första stycket första meningen överklagas, skall bolaget ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till länsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om
miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Beslut som annan myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat i fråga om tillgodoföring enligt 8 §, får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som annan myndighet
än regeringen i särskilt fall meddelat i fråga om tillgodoföring enligt 8 §, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i begravningslagen
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § begravningslagen (1990:1144) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
7 §
Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende får överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Hos kammarrätten får även överklagas
länsstyrelsens beslut
Detsamma gäller
länsstyrelsens beslut – i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
– om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket, – om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra stycket, och
– om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183)
om tillfällig försäljning
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1231)
om märkning av textilier
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:1231) om märkning av textilier skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232)
om märkning av hushållsapparater
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1326)
om personlig skyddsutrustning för privat bruk
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt 6 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1327)
om leksakers säkerhet
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 5 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt 5 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402)
om undanförsel och förstöring
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Beslut av en myndighet med stöd av 8 eller 9 § får inte överklagas.
Beslut av en myndighet enligt 11 och 12 §§ får överklagas till
kammarrätten.
Beslut av en myndighet enligt
11 och 12 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1512)
om elektromagnetisk kompatibilitet
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
En tillsynsmyndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
En tillsynsmyndighets beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut om förbud gäller omedelbart och
får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1514)
om måttenheter, mätningar och mätdon
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
En tillsynsmyndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
En tillsynsmyndighets beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683)
om provtagning på djur, m.m.
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur , m.m.
33
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
33Senaste lydelse av lagens rubrik 1993:1487.
Föreslagen lydelse
11 §
34
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
kammarrätten.
34Senaste lydelse 1993:1482.
Beslut som annan statlig
myndighet än regeringen i enskilda fall meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1684)
om EEG–handelsgödsel
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1992:1684) om EEG– handelsgödsel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Länsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 § första stycket eller 6 § får överklagas hos Jordbruksverket.
Beslut av Jordbruksverket i sådana ärenden får överklagas hos kammarrätten.
Beslut av Jordbruksverket i
sådana ärenden får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om
mottagande av asylsökande m.fl.
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
35
Invandrarverkets eller socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Invandrarverkets beslut får överklagas hos länsrätten i det län där utlänningen vistades när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.
35Senaste lydelse 1995:103.
Beslut i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om
försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll skall införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i stiftelselagen
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 11 § stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
11 §
Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Detta gäller dock inte beslut om att väcka talan enligt 5 kap. 4 § första stycket eller 9 kap. 6 § första stycket eller beslut enligt 9 kap. 6 § tredje stycket.
Tillsynsmyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut om att väcka talan enligt 5 kap. 4 § första stycket eller 9 kap. 6 § första stycket eller beslut enligt 9 kap. 6 § tredje stycket. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. 8 §, 6 kap. 4 § eller 5 § andra stycket, 9 kap. 5 § första stycket 3, i den del beslutet avser verkställighetsförbud, eller 9 kap. 7 eller 8 § gäller även om de överklagas.
Om tillsynsmyndighetens beslut överklagas, skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna. Överklagas
kammarrättens beslut av tillsynsmyndigheten, skall över-
klagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 9 § överklagas hos
kammarrätten. Bestämmelserna i tredje stycket om
tillsynsmyndigheten och dess beslut gäller i sådant fall länsstyrelsen och dess beslut.
Om tillsynsmyndighetens
beslut överklagas, skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna. Överklagas domstolens beslut av tillsynsmyndigheten, skall överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 9
§ överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i tredje stycket om tillsynsmyndigheten och dess beslut gäller i sådant fall länsstyrelsen och dess beslut.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om
ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § och ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10 )
36
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1994/95:230
36Lagen omtryckt 1992:1769.
Föreslagen lydelse
13 kap.
4 §
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas hos kammarrätten om beslutet avser
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och överklagandet avser frågan om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 13 §, uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot områdesbestämmelser,
3. rivningslov eller marklov och överklagandet avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
5. fråga enligt 9 kap.,
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 §, hos regeringen i övriga fall.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 februari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
3. Bestämmelserna i 13 kap. 4 § i sin nya lydelse tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Ärendet och dess beredning
Domstolsutredningen avlämnade i januari 1992 betänkandet Domstolarna inför 2000–talet – Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106). Förslagen i betänkandet tar sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltningsmyndigheter och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om omprövning, överklagande och instansordningen samt vissa andra processrättsliga frågor.
En stor del av Domstolsutredningens förslag har lett till lagstiftning. Det gäller förslagen om utvidgade regler om prövningstillstånd i hovrätt och ändrad instansordning vid överklagande av beslut som har meddelats av kronofogdemyndighet (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373), överflyttning av vissa likvidationsärenden från tingsrätt till Patent- och registreringsverket (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:LU7, rskr. 1993/94:54), enhetliga regler för överklagande till hovrätt och Högsta domstolen m.m. (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377) och handläggningen av förmynderskapsärendena (prop. 1993/94:251, bet. 1993/94:LU3, rskr. 1993/94:29).
Utredningens förslag om nedflyttning från kammarrätt till länsrätt av ett stort antal måltyper har genomförts etappvis.
En första etapp trädde i kraft den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). En andra etapp i genomförandet av förslagen om nedflyttning av mål i instanskedjan beslutades av riksdagen den 20 december 1994, (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165), och trädde i kraft den 1 april 1995.
Domstolsutredningens förslag att den nuvarande förvaltningsprocesslagen (1971:291) och lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden skall slås samman till en ny gemensam domstolsförfarandelag kommer inte att genomföras. Inriktningen på reformarbetet är i stället att förvaltningsprocesslagen och ärendelagen skall revideras var för sig på grundval av utredningens förslag. Ett förslag till en ny ärendelag bereds för närvarande.
I detta ärende tar regeringen upp Domstolsutredningens förslag om en tvåpartsprocess i de allmänna förvaltningsdomstolarna och vissa därmed sammanhängande processrättsliga frågor. Vidare behandlas, med några undantag, de återstående förslagen om nedflyttning av mål från kammarrätt till länsrätt och, i samband därmed, om det skall krävas prövningstillstånd i kammarrätt för aktuella måltyper.
Domstolsutredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över utredningens betänkande finns intagen i Ds 1993:5 (i bilaga 1) liksom en sammanställning av remissvaren.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 1. Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Regeringen har i propositionens lagförslag följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6 och 7 samt i författningskommentarerna till de lagrum som Lagrådet lämnat synpunkter på.
Efter lagrådsgranskningen har tillkommit en följdändring i lagförslag 5 och justering har gjorts i lagförslag 6. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Tidigare utredningar
Frågan om behovet av ett tvåpartsförfarande i förvaltningsprocessen fanns med redan i 1950–talets rättssäkerhetsdebatt. Besvärssakkunniga uttalade sig positivt om en tvåpartsprocess, men nöjde sig med att föreslå att en kommunal myndighet skulle ha rätt att överklaga i ärenden där dess beslut ändrats (SOU 1964:27 s. 539 f.). Vid tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen tog föredragande statsrådet (prop. 1971:30 s. 399) upp bl.a. frågan om det allmännas möjligheter att överklaga beslut, genom vilka ett allmänt intresse fått vika för ett enskilt eller som annars kunde anses förfördela ett offentligt intresse. Han tog även upp frågan om utsträckt tillämpning av det kontradiktoriska förfarandet genom partsrepresentation för det allmänna i förvaltningsärenden. Han ansåg att de nu berörda spörsmålen i ett senare sammanhang borde bli föremål för en samlad bedömning.
Någon samlad bedömning har dock inte kommit till stånd före den som nu gjorts av Domstolsutredningen. Frågan om man skall ha enparts- eller tvåpartsprocess har emellertid varit uppe i många reformsammanhang, men de överväganden som har gjorts har i de flesta fall varit begränsade till en viss måltyp. Ibland har emellertid ett något vidare perspektiv anlagts.
Länsdomstolskommittén behandlade i betänkandet Länsrätternas målområde – Administrativ tvåpartsprocess (SOU 1981:75) partsfrågorna i hälsovårdsmål, djurskyddsmål, brandmål och vissa vapenmål. Enligt förslaget skulle beslut av en kommunal nämnd, brandchef, brandstyrelse eller ett lokalt polisorgan överklagas till länsrätt i stället för till länsstyrelse. I länsrätt skulle det allmännas talan föras av ett allmänt ombud. De allmänna ombuden skulle enligt förslaget förordnas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämde. Kommitténs förslag föranledde inte lagstiftning. Föredragande statsrådet ansåg (prop. 1983/84:100, bil. 15) att länsstyrelserna borde kvarstå som besvärsinstans. Han
instämde visserligen i vissa av kommittén gjorda uttalanden om att tvåpartsförfaranden i många fall kunde ha ett stort värde från rättssäkerhetssynpunkt. Han befarade dock att kommitténs förslag skulle innebära ett onödigt tungrott förfarande utan några påtagliga rättssäkerhetsvinster. Han menade också att kommittén inte lyckats finna tillfredsställande lösningar på problemet med hur de kommunala intressena skulle kunna göras gällande i processen.
Förvaltningsrättsutredningen lade i betänkandet Ny förvaltningslag (SOU 1983:73) fram ett förslag om att ett beslut av en statlig myndighet alltid skulle kunna överklagas av en central statlig myndighet, om beslutet rörde ett intresse som myndigheten enligt särskild föreskrift skulle bevaka. En ytterligare förutsättning för rätten att överklaga skulle vara att ett avgörande i högsta instans var av vikt för ledningen av rättstillämpningen. När det gällde de kommunala myndigheterna föreslog utredningen att kommunstyrelsen skulle ha rätt att överklaga, när ett av något kommunalt organ fattat gynnande beslut ändrades i högre instans. Under remissbehandlingen framfördes kritik från flera håll och utredningens förslag ledde inte till lagstiftning.
Frågor om överklaganderätt för statliga myndigheter inom de allmänna domstolarnas område har även behandlats i en idédel av betänkandet Översyn av rättegångsbalken 2 Högsta domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1). I den proposition som följde på betänkandet uttalade föredragande statsrådet (prop. 1988/89:78 s. 73) att hon delade den av utredningen framförda uppfattningen att fullföljdsfrågan liksom dittills borde beaktas vid utformningen av lagstiftningen på olika områden.
Senast frågor om enparts- eller tvåpartsprocess var uppe till bedömning var år 1990 i samband med tillkomsten av det nya taxeringsförfarandet. De ändringar i skattelagstiftningen som då gjordes innebar att de äldre systemen med särskilda företrädare för det allmänna intresset i stor utsträckning ersattes av att en beslutsmyndighet eller myndighet överordnad denna skall företräda detta intresse.
Nuvarande ordning
I en process i förvaltningsdomstol står i de allra flesta fall någon enskilds intressen mot allmänna intressen. I en del måltyper företräds de allmänna intressena av ett allmänt organ såsom part. Därmed har processen i dessa mål tvåpartskaraktär och betecknas som kontradiktorisk. I vissa måltyper kan det även finnas fler än två parter. I de flesta måltyperna där enskilda intressen står mot allmänna är de senare inte partsrepresenterade. Inom förvaltningsprocessen är det brukligt att benämna dessa mål som enpartsmål. Därmed ankommer det uteslutande på domstolen att tillvarata de
allmänna intressena.
En statlig myndighet anses inte utan författningsstöd kunna överklaga ett beslut av en annan förvaltningsmyndighet, om inte myndigheten i beslutsinstansen intagit partsställning. En statlig myndighet saknar i regel rätt att utan författningsstöd överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut ändrats.
Exempel på tvåpartsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna är taxeringsmål, mål om administrativa frihetsberövanden och socialförsäkringsmål (i de senare är tvåpartsförfarandet fakultativt).
Beslut i taxeringsärenden fattas av skattemyndighet (2 kap. 2 § taxeringslagen [1990:324]; TL), och beslutet får överklagas hos länsrätten av den skattskyldige, Riksskatteverket (RSV) och – i fråga om beslut om taxering till kommunal inkomstskatt – kommunen (6 kap. 1 § TL). Om en skattskyldig överklagar ett beslut, förs det allmännas talan i länsrätten och kammarrätten av skattemyndigheten (6 kap. 15 § TL). Överklagar RSV, skall det allmännas talan föras av verket. RSV för det allmännas talan i Regeringsrätten. En skattemyndighet får uppdra åt en annan skattemyndighet att föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, om denna myndighet medger detta (6 kap. 16 § TL). RSV får även ta över uppgiften att i allmän förvaltningsdomstol föra det allmännas talan i ett visst ärende eller en grupp av ärenden. RSV får vidare uppdra åt en tjänsteman vid en skattemyndighet att företräda verket i sådan domstol.
När det gäller de administrativa frihetsberövandena enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga skall länsrätten besluta om vård enligt respektive lag efter ansökan av socialnämnden. Nämnden företräder sedan det allmännas intressen under hela processen om sådan vård.
På socialförsäkringslagstiftningens område finns ett något annorlunda utformat tvåpartssystem (se 20 kap. 12 § lagen [1962:381] om allmän försäkring). Beslutsmyndighet är i första hand allmän försäkringskassa, och överklagande kan ske till länsrätt, kammarrätt och fram till den 1 juli 1995 Försäkringsöverdomstolen och därefter till Regeringsrätten. Riksförsäkringsverket (RFV) kan överklaga såsom företrädare för det allmänna intresset. I mål där en enskild part överklagar hos domstol bestämmer RFV om verket skall vara part i målet. Även om RFV beslutar att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl. Den omständigheten att verket inte varit part i lägre domstolsinstans hindrar inte att verket överklagar domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut är verket alltid motpart.
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) ger utrymme för flexibla lösningar när det gäller tvåpartsprocess. Domstolen
kan i många fall med stöd av 10 § andra stycket förvaltningsprocesslagen avgöra ett mål utan hörande av motparten. Möjligheterna att underlåta kommunicering utvidgades genom en lagändring år 1987 och omfattar numera sådana fall där det inte finns anledning att anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis, fall där kommunicering annars är uppenbart onödig och fall där det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
I de mål som har enpartskaraktär kan beslutsmyndigheten genom att till domstolen ge in sitt omprövningsbeslut faktiskt gå i svaromål på en enskilds överklagande. Domstolen kan även med stöd av 13 § förvaltningsprocesslagen i mål som formellt har enpartskaraktär fordra in yttrande från en förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken. Därmed uppstår givetvis inte en tvåpartsprocess i formell mening, men i det konkreta fallet kan skillnaden gentemot en ordinär tvåpartsprocess bli liten även om givetvis en viktig skillnad i de nu berörda fallen är att myndigheten inte har rätt att överklaga. I de fall där det av en uttrycklig regel framgår att den myndighet som har fattat det överklagade beslutet skall höras i målet om domstolen avser att ändra det överklagade beslutet, se t.ex. 9 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738), står man ännu närmare tvåpartsprocessen.
Det förekommer också mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna som är av två- eller flerpartskaraktär till följd av att det finns enskilda parter som står mot varandra. Exempel på detta är mål om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad och umgänge m.m. enligt 21 kap. föräldrabalken. Ibland kan vid sidan av två enskilda parter förekomma en myndighet som tredje part, t.ex i vissa mål enligt plan- och bygglagen (1987:10).
Tvåpartsprocess i allmän
förvaltningsdomstol
Regeringens förslag: Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut skall den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart. En generell regel om detta tas in i förvaltningsprocesslagen. Av 33 § förvaltningsprocesslagen följer att myndigheten därigenom får rätt att överklaga domstolens beslut.
När det för särskilda måltyper finns behov av en avvikande ordning kan detta regleras i den aktuella materiella lagstiftningen (se 2 § förvaltningsprocesslagen). Den föreslagna ordningen skall dock inte gälla för mål som överklagas till kammarrätt som första domstolsinstans.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår regler om en fakultativ tvåpartsprocess. Enligt förslaget skall domstol kunna uppdra åt en förvaltningsmyndighet som beslutat i saken att som part företräda det allmännas intressen i målet, om den enskilde parten inte redan har en motpart. En förvaltningsmyndighet som beslutat i saken eller som är överordnad sådan myndighet får också självmant inträda som part i förfarandet. En förvaltningsmyndighet, vars beslut överklagas till länsrätten eller kammarrätten, skall få överklaga domstolens beslut i saken, om domstolen ändrat myndighetens beslut och ingen annan myndighet enligt särskild bestämmelse har rätt att överklaga. Undantag från det som nu har sagts skall gälla beträffande sekretessmål.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser som har yttrat sig i denna del tillstyrker utredningens förslag, även om många har synpunkter vad gäller enskildheter i förslaget. Kammarrätten i Göteborg vill att man går ännu längre och skapar en obligatorisk tvåpartsprocess. Några remissinstanser avstyrker förslaget eftersom de anser det vara oförenligt med hänsyn till kraven på opartiskhet och saklighet för en beslutsmyndighet att uppträda som part i samma ärende som man tidigare beslutat i. Regeringsrätten anser att behovet av en ordning med tvåpartsprocess bör övervägas och i förekommande fall regleras inom ramen för den materiella lagstiftningen för varje särskilt målområde.
Skälen för regeringens förslag: Inte minst mot bakgrund av att ett mycket stort antal måltyper av enpartskaraktär numera skall överklagas till länsrätt som första domstolsinstans har frågan om myndigheternas ställning i förvaltningsprocessen fått ökad aktualitet. Instansordningsreformen innebär att i princip samtliga förvaltningsmål överklagas till länsrätt som första domstolsinstans. De flesta av de måltyper som har tillförts länsrätterna är s.k. enpartsmål, dvs. den enskilde har ingen motpart. Om länsrätten ändrar ett överklagat beslut till den enskildes fördel finns det enligt den gällande ordningen ingen som kan överklaga beslutet. Det är enligt regeringens mening inte tillfredsställande med en ordning som innebär att all rättsbildning inom dessa målgrupper – när talan bifallits – stannar i länsrätt. Vi anser därför inte, som Lagrådet ifrågasatt, att frågan om partsrepresentationen bör avvakta den mer allmänna översyn av förvaltningsprocessen som förestår.
Det är bland annat med hänsyn till det mycket stora antalet författningar inom förvaltningsområdet angeläget att finna en generell lösning som kan tillämpas över hela det förvaltningsrättsliga fältet. En generell reglering i förvaltningsprocesslagen lämnar utrymme för särskilda lösningar på vissa områden eftersom förvaltningsprocesslagen inte gäller om det i lag eller förordning meddelats bestämmelser som avviker från lagen (2 §). Det innebär att om det finns särskilda behov för
vissa måltyper kan, liksom görs redan i dag, särskilda föreskrifter utformas i de materiella bestämmelserna för de aktuella måltyperna.
Frågan om myndigheternas ställning i förvaltningsprocessen består av många delfrågor. En av delfrågorna är om i vilken utsträckning en förvaltningsmyndighet skall ha rätt att överklaga en underordnad myndighets beslut och/eller överklaga domstols dom eller beslut. Vi behandlar dessa frågor först, innan vi går närmare in på myndigheternas ställning i domstolsprocessen och på frågan om en eventuell tvåpartsprocess skall vara fakultativ eller obligatorisk.
Förvaltningsmyndigheters möjlighet att överklaga domstols beslut
Domstolsutredningen behandlar i detta sammanhang inledningsvis frågan om det finns skäl att generellt reglera frågan om en rätt för allmänna organ – lokala eller centrala, statliga eller kommunala – att överklaga förvaltningsmyndigheters beslut, dvs. att kunna angripa beslut av en förvaltningsmyndighet som missgynnar det allmänna eller på annat sätt är felaktiga eller tveksamma. Ett skäl för en sådan reglering kan enligt utredningen vara behovet av en förbättrad prejudikatbildning. Ett annat skäl för en sådan reglering kan vara önskemålet att – till förmån för det allmänna – kunna rätta felaktiga avgöranden. Utredningen anser att behovet av en sådan möjlighet att överklaga med inriktning endast på de enskilda fallen inte är så stort och avstår från att lägga fram några förslag i den riktningen. Regeringen gör här ingen annan bedömning.
Däremot föreslår utredningen en generell reglering av de fall där en enskild överklagat ett förvaltningsbeslut till domstol och domstolen då ändrat beslutet till den enskildes förmån.
Domstolsutredningen föreslår en generell lösning som är enkel och relativt billig, nämligen att förvaltningsmyndigheten – den myndighet som fattat det aktuella förvaltningsbeslutet – ges rätt att överklaga domstolsavgörandet, om inget annat samhälleligt organ har en sådan rätt.
Det är en ordning som redan gäller på t.ex det kommunala självförvaltningsområdet, bl.a. i måltyper om omhändertagande enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620; SoL). Smittskyddsläkare har också partsställning i och med att smittskyddsläkaren har ansetts äga rätt att överklaga länsrätts dom genom vilken smittskyddsläkarens ansökan om tvångsisolering enligt smittskyddslagen (1988:1472) ogillats (RÅ 1993 ref 5). Sådana regler har också på senare tid införts i 9 kap. 2 § i den nya alkohollagen (1994:1738). Syftet med denna ordning är inte i
första hand att åstadkomma en rättelse i det enskilda fallet utan att ge myndigheten möjlighet att få klarlagt hur den skall förfara i fortsättningen.
Enligt regeringens mening är det angeläget att skapa goda förutsättningar för prejudikatbildning på förvaltningsprocessens område. Det innebär bl.a. att man uppnår en mer likformig rättstillämpning och man kan samhällsekonomiskt vinna ganska mycket genom en överklaganderätt för beslutsmyndigheten, eftersom de domstolsavgöranden det gäller av naturliga skäl måste avvika från myndighetens beslut. Särskilt viktigt framstår detta för sådana fall som angår regler vilka bygger på att det skall ske en mer eller mindre diskretionär prövning.
De flesta remissinstanserna har tillstyrkt Domstolsutredningens förslag. Några remissinstanser har däremot kritiserat utredningens förslag och anfört att tilltron till beslutsmyndighetens objektivitet i förfarandet kan komma att rubbas om myndigheten kan överklaga och därigenom uppträda som part. Enligt regeringens mening finns det generellt sett ingen grund för sådana farhågor. Några sådana problem har t.ex. knappast gett sig till känna inom de områden som nämnts ovan, där socialnämnd och länsstyrelse (numera socialnämnd) givits rätt att överklaga mål enligt LVU, LVM och SoL. Det finns emellertid målområden där det kan vara olämpligt att den beslutande myndigheten har rätt att överklaga. Ett exempel är lagstiftningen om psykiatrisk vård m.m. som redan innehåller uttryckliga regler om förbud för chefsöverläkaren att överklaga domstols dom. I de fall det finns behov av undantag kan detta således regleras särskilt i den materiella lagstiftningen. Lagrådet har kommenterat denna fråga från mer generella utgångspunkter. Den fråga som man enligt Lagrådet i främsta rummet har anledning att ställa är huruvida en förvaltningsmyndighet vid beslutsfattandet kan anses inta en opartisk ställning, om myndigheten i händelse av överklagande får rollen av motpart till den enskilde. Enligt Lagrådet är det här inte fråga om en tolkning av Europakonventionens bestämmelser utan av det krav på opartiskhet som följer av den svenska regeringsformen. Redan genom att meddela ett beslut till den enskildes nackdel kan myndigheten sägas i viss mån komma i motsatsställning till denne, och det blir från den enskildes synpunkt knappast någon avgörande skillnad om myndigheten i en kommande domstolsprocess får den formella ställningen av dennes motpart. Fall kan enligt Lagrådet tänkas uppkomma då frågan än mer ställs på sin spets, såsom om ett ärende av förvaltningsdomstolen skulle återförvisas till förvaltningsmyndigheten eller denna av annat skäl har att pröva ärendet efter domstolens avgörande, t.ex. därför att överklagandet avsett endast en preliminärfråga. Särskilt i betraktande av att den föreslagna ordningen i princip redan har
införts på vissa områden kan likväl förslaget enligt Lagrådets mening inte anses komma i konflikt med det krav på opartiskhet som följer av 1 kap. 9 § regeringsformen.
I vissa fall kan det förhålla sig så att det finns en enskild sakägare som kan överklaga ett domstolsavgörande genom vilket ett beslut av en förvaltningsmyndighet ändras. Exempel på detta erbjuder byggnadsärenden där två enskilda parter står mot varandra. Om beslutsmyndigheten i ett sådant fall skulle överklaga, kan den situationen inträffa att två parter kommer att stå på samma sida i processen, kanske med delvis olika uppfattningar rörande saken. Liknande problem finns emellertid redan i dag (jfr Lavin i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1992 s. 113 ff.) och problemens omfattning bör inte överdrivas.
Syftet med att ge förvaltningsmyndigheter rätt att överklaga förvaltningsdomstols avgörande är som redovisats i det föregående i första hand att vidga utrymmet för prejudikatbildning. En sådan reform öppnar också, som
Lagrådet konstaterar i sitt yttrande, möjligheter för
myndigheter att få en ändring till stånd när domstolens avgörande är materiellt oriktigt. I likhet med Lagrådet anser regeringen att det får anses vara ett allmänt intresse att materiellt oriktiga avgöranden inte blir bestående trots alltså att det i sådana fall genomgående blir fråga om ändringar till nackdel för den enskilde. Såsom Lagrådet konstaterar är det svårt att ge några närmare riktlinjer för hur myndigheterna skall välja ut de fall som bör överklagas, när myndigheten anser att ett domstolsavgörande är oriktigt om det inte finns något prejudikatintresse. Det kan förväntas att en praxis i dessa avseenden kommer att utbildas sedan reformen har varit i kraft någon tid.
Mot den nu redovisade bakgrunden föreslår regeringen att en förvaltningsmyndighet som fattat ett beslut vilket ändrats av en förvaltningsdomstol som huvudregel skall kunna överklaga domen. Vi återkommer i det följande till hur detta bör regleras.
När det gäller beslut i mål som överklagas direkt till kammarrätt från en förvaltningsmyndighet anser regeringen i likhet med Domstolsutredningen att det inte är lämpligt att ge beslutsmyndigheten en generell rätt att överklaga kammarrättens beslut. Även till denna fråga återkommer vi i det följande.
Skall den primära beslutsmyndigheten och/eller besvärsmyndigheten ha rätt att överklaga domstols avgörande?
I flera förvaltningsärenden förekommer den ordningen att en förvaltningsmyndighet överprövar en annan förvaltningsmyndighets beslut. Den förstnämnda myndighetens beslut kan sedan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det gäller t.ex. för kriminalvårdsmålen. Det primära beslutet i kriminalvårdsmål kan, efter delegation från Kriminalvårdsstyrelsen, fattas på en kriminalvårdsanstalt och sedan omprövas av Kriminalvårdsstyrelsen. Ytterligare exempel är mål enligt livsmedelslagen (1971:511) där vissa beslut som fattats av en kommunal nämnd överklagas till länsstyrelsen. Fråga uppkommer då om det är den myndighet som först beslutat i saken eller besvärsmyndigheten eller båda som skall ha rätt att överklaga ett domstolsbeslut.
I betänkandet redovisas att Domstolsutredningen övervägt att begränsa rätten att överklaga till sådan förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken för att få bort möjligheterna för t.ex. länsstyrelser att ingripa i sådana mål som börjat på det kommunala planet. Utredningen anför här att generellt sett passar regeln om rätt att överklaga avsevärt bättre för sådana förvaltningsmyndigheter som verkar på det primära planet än för sådana förvaltningsmyndigheter som utgör besvärsorgan. Det finns emellertid också rättsområden, enligt utredningen, för vilka det kan vara mindre naturligt att frånta förvaltningsmyndigheter, vilka verkar som besvärsinstanser, en rätt som primära beslutsmyndigheter skulle ha. Särskilt gällde detta en del fall i vilka kammarrätt är första domstolsinstans. Man kan enligt utredningen inte heller utesluta att det i särskilda fall skulle kunna orsaka problem att avgöra vilken förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken. Utredningen föreslår därför att även besvärsmyndighet skall ha rätt att överklaga. Utredningen är inte enig i denna fråga.
Frågan om vilken rätt som en överprövande beslutsmyndighet bör ges i processuellt hänseende är komplicerad och bör bedömas mot bakgrund av besvärsmyndighetens roll i förvaltningen.
Hierarkiskt samordnade statliga myndigheter skall pröva ärendena utifrån samma avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen. Sådana samordnade statliga myndigheter kan därför i dessa sammanhang enligt regeringens mening ses som en sammanhållen enhet. Det allmännas sida blir tillräckligt representerad i processen genom en av myndigheterna. Det naturliga är då enligt regeringens uppfattning, vilket också framförts av flera remissinstanser, att det är den först beslutande förvaltningsmyndigheten som bör ges rätt att överklaga domstols beslut. En annan ordning skulle bl.a. kunna förringa den enskildes tilltro till besvärsmyndigheten; en rätt
att överklaga passar inte med den roll som besvärsmyndigheten har inom förvaltningen. En ordning som innebär att den först beslutande myndigheten ges rätt att överklaga, ligger också i linje med den princip som den 1 oktober 1994 infördes i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar när det gäller länsrätts behörighet. Principen innebär att den länsrätt är behörig inom vars domkrets beslutsmyndigheten är belägen eller ärendet först prövats, om inte regeringen för ett visst slag av mål föreskriver något annat. I de fall en central eller regional förvaltningsmyndighet har överprövat ett lokalt fattat beslut är alltså den länsrätt behörig att pröva ärendet, inom vars län det första beslutet har fattats (prop. 1993/94:133 s. 31 f.).
Inom andra områden skall länsstyrelsen pröva överklaganden av beslut i ärenden som börjat på det kommunala planet. I sådana mål förekommer såväl statliga (rikstäckande eller regionala) som kommunala intressen att bevaka. I en del fall behöver inte dessa intressen sammanfalla. Om länsstyrelsen i denna typ av mål inte skulle få inträda i processen blir följden att i målen förekommande statliga intressen inte blev partsrepresenterade. Emellertid har länsstyrelsen i likhet med centrala statliga myndigheter möjlighet att framföra sina synpunkter i målet sedan klagomålen konstaterats ha kommit in i rätt tid, eftersom överklagandet till domstol så gott som alltid skall ges in till den myndighet som sist beslutat i saken. Vidare finns en uttrycklig regel i 13 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om att, om det behövs, rätten skall inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken. Länsstyrelsens möjligheter att komma till tals får därigenom anses tillräckliga. Så även när det gäller dessa områden anser regeringen i likhet med flera remissinstanser att det endast är den först beslutande myndigheten som skall kunna överklaga domstols beslut. Till detta kommer även för länsstyrelsernas del att dess roll som objektiv besvärsmyndighet annars skulle kunna sättas i fråga.
Regeringen anser mot denna bakgrund att rätten att överklaga domstols beslut normalt bör begränsas till den primära beslutsmyndigheten, dvs. att det endast är den myndighet som först beslutat i ett ärende som skall ha rätt att överklaga ett beslut som ändrats av domstol. När det däremot gäller sådana förvaltningsmyndigheter som är organiserade så att de regionala eller lokala organen inte utgör självständiga myndigheter, det gäller bl.a. för studiestödsmålen, blir det den centrala myndigheten som blir part. Om det i en särskild måltyp finns sakliga skäl för att även besvärsmyndigheten skall kunna överklaga ett domstolsavgörande finns det möjlighet att införa en sådan rätt för myndigheten i speciallagstiftningen på området.
Förvaltningsmyndighetens ställning när dess beslut överklagas av enskild
Om den först beslutande myndigheten har rätt att överklaga när domstol ändrat myndighetens – eller besvärsmyndighetens – beslut till förmån för den enskilde kommer myndigheten att bli klagande i antingen kammarrätt eller Regeringsrätten. I och med att myndigheten blir klagande i någon av dessa instanser blir den också part och den enskilde dess motpart. Målen kommer således att bli tvåpartsmål i dessa instanser under förutsättning att myndigheten är klagande. Det betyder att fördelarna med en tvåpartsprocess med bl.a. fylligare utredning i målet, kommer fram först i högre instanser. Den enskilde kommer således alltid att sakna motpart i länsrätt och normalt även i högre instans om det är den enskilde som överklagat. Det stämmer enligt regeringens mening dåligt med att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första domstolsinstans.
Domstolsutredningen föreslår en fakultativ tvåpartsprocess. Domstolen skall enligt utredningens förslag kunna uppdra åt den förvaltningsmyndighet som beslutat i saken att som part företräda det allmännas intressen i målet. En förvaltningsmyndighet som beslutat i saken eller en myndighet som är överordnad denna skall enligt förslaget också självmant kunna inträda som part i ett mål som initierats av en enskild.
Ett stort antal av de remissinstanser som har yttrat sig över utredningens förslag i dessa delar tillstyrker förslaget, även om många har synpunkter på enskildheter i förslaget. Några remissinstanser vill att man av bl.a. principiella skäl går ännu längre och skapar en obligatorisk tvåpartsprocess. Samtidigt finns det remissinstanser som avstyrker förslaget att beslutsmyndigheter skall kunna uppträda som parter redan i den första domstolsinstansen, eftersom de anser att systemet blir onödigt komplicerat och resurskrävande i förhållande till det som vinns.
Det kan i och för sig inte hävdas att det av några principiella skäl skulle vara nödvändigt att de allmänna intressen som förekommer i en domstolsprocess alltid företräds av något allmänt organ i egenskap av part.
Behovet av en företrädare för de allmänna intressena, särskilt i första domstolsinstans, hänger i första hand samman med utredningskravet och i sådana fall där den muntliga förhandlingen är ett viktigt inslag. Utredningsmaterialet blir fylligare i en tvåpartsprocess genom parternas dialog. Givetvis är det ingenting som säger att det i varje enskilt fall skulle vara till fördel för de enskilda att bli ”motsagda” av en motpart. De fördelar en tvåpartsprocess har i utredningshänseende kan i viss utsträckning också uppnås redan genom att beslutsmyndigheten till domstolen ger in ett motiverat omprövningsbeslut eller skriftligen yttrar sig till domstolen när
denna begärt detta enligt 13 § förvaltningsprocesslagen. Det finns dock situationer där det inte räcker med ett yttrande av beslutsmyndigheten. Exempelvis bereder i många fall frånvaron av en förvaltningsmyndighet som motpart problem när det skall hållas muntlig förhandling. Till detta skall läggas att ett inhämtande av yttrande givetvis inte kan ersätta tvåpartsprocessens fördelar när det gäller beslutsmyndighetens egna behov av att medverka i processen.
Genom att parterna i en tvåpartsprocess sörjer för ett bättre utredningsmaterial avlastas domstolen en del av arbetet för att sakfrågorna i målet blir tillräckligt utredda och behovet av aktivitet från domstolens sida minskar när det gäller att skaffa in utredning i målet. Det kan vara en fördel eftersom det finns en uppenbar risk att en domstol som i ett enpartsärende självmant inhämtar utredning i målet kan komma att uppfattas som partisk, särskilt om utredningen visar sig vara till nackdel för den enskilda parten.
Den enskilda parten kan också ha en hel del att tjäna på att de allmänna intressena blir partsföreträdda i målet. Framför allt kan den enskildes förståelse för sakomständigheterna öka i och med att beslutsmyndigheten bemöter hans överklagande. I och med motpartens agerande kan den enskilde också få bättre kunskap om vad som krävs av honom för att han skall kunna vinna processen.
En ordning där de allmänna intressena är partsföreträdda redan i den första domstolsinstansen innebär att förhållandet mellan förvaltningsförfarandet och förvaltningsprocessen ändrar karaktär. Hos förvaltningsdomstolen startar en ny sorts process med den enskilde klaganden på den ena sidan och beslutsmyndigheten på den andra. Processen blir inte längre en fortsättning på förfarandet hos förvaltningsmyndigheten (jfr bl.a. Lavin i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1992 s. 120.). En sådan utveckling stämmer också enligt regeringens mening väl med den roll som förvaltningsdomstolarna skall ha och som kommit till uttryck i flera lagstiftningsarbeten under senare år (se bl.a. prop. 1994/95:27 s. 141).
Tvåpartsprocessens fördelar framträder naturligtvis främst i de fall när domstolen överväger att bifalla den enskildes talan helt eller delvis. Under år 1993, när kammarrätt fortfarande var första domstolsinstans i de flesta nuvarande enpartsmålen, bifölls den enskildes talan helt eller delvis i drygt tolv procent av målen (1 872 st. av 15 191 st.). Så gott som samtliga enpartsmål skall nu överklagas till eller föreslås bli överklagade till länsrätt (jfr avsnitt 3). Det finns inte skäl att anta att ändringsfrekvensen för dessa mål blir högre i länsrätt. Det är således för ett relativt begränsat antal mål som frågan om tvåpartsprocess i länsrätt har betydelse. Partsrepresentationen kan naturligtvis vara av betydelse även om det underliggande beslutet inte ändras, t.ex. kan utredningen behöva kompletteras med en muntlig förhandling utan att det leder till
att det överklagade beslutet ändras. Den kritik som under remissbehandlingen framförts mot beslutsmyndigheten som part äger inte större tyngd i detta sammanhang än när det gäller beslutsmyndighetens rätt att överklaga.
Mot bakgrund härav anser således regeringen att domstolsprocessen bäst tjänar sitt syfte om det allmänna kan företrädas som part även i första instans – länsrätt – när det är den enskilde som klagar över ett beslut som gått honom eller henne emot. Hur en sådan tvåpartsprocess bör vara utformad återkommer vi till i det följande.
Såsom redovisats ovan är ett viktigt skäl till att den enskilde bör ha en motpart redan i länsrätt att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i den första domstolsinstansen. För några av de måltyper som fortfarande överklagas från förvaltningsmyndighet direkt till kammarrätt t.ex. mål som berör yttrandefriheten, bl.a. mål om utlämnande av allmän handling, har regeringen i tidigare lagstiftningsarbete (prop. 1994/95:27 s. 154) uttalat – bl.a. mot bakgrund av partsfrågan – att de måltyperna för närvarande inte bör flyttas ned till länsrätt, utan att frågan bör övervägas ytterligare. Mot bakgrund härav bör beslutsmyndigheten inte bli den enskildes motpart i de ärenden som skall överklagas direkt till kammarrätt.
Obligatorisk eller fakultativ tvåpartsprocess
Det kan förefalla naturligt att man för ett visst rättsområde inte skall behöva välja endast mellan ett system enligt vilket de allmänna intressena är partsföreträdda i samtliga ärenden och ett system enligt vilket de aldrig är företrädda. Domstolsutredningen föreslår en fakultativ modell.
För att en medverkan av beslutsmyndigheten skall framstå som berättigad i det fall någon överklagar myndighetens beslut, bör – av samma skäl som när det gäller förvaltningsmyndighets rätt att överklaga – processen i domstol röra något sådant allmänt intresse som myndigheten har till uppgift att bevaka. Det innebär att myndigheten inte skall uppträda i processen för att bevaka ett enskilt intresse.
Beslutsmyndighetens intresse av att uppträda som part i domstolsprocessen avser i första hand bevisfrågor, eftersom domstolen normalt får förutsättas känna till rättsfrågorna minst lika bra som beslutsmyndigheten. Det finns dock inget som hindrar en beslutsmyndighet som uppträder som part att argumentera i rättsfrågor utöver vad den gjort i sina beslutsskäl.
Domstolsutredningens förslag om en fakultativ tvåpartsprocess har sina fördelar eftersom beslutsmyndighetens medverkan i många fall kan vara överflödig genom att den inte har något ytterligare att tillföra i målet. Beslutsmyndigheten har ju också redan i och med
överklagandet möjlighet att ge sin ståndpunkt till känna genom att ompröva ärendet enligt 27 § förvaltningslagen. Modellen har samtidigt nackdelar eftersom den kräver att domstolen utser beslutsmyndigheten till part eller att beslutsmyndigheten till domstolen anmäler att den vill vara part. Regeringen känner stor tveksamhet för ett system med partsställning först efter ett domstolsbeslut och där initiativet till ett sådant beslut kan komma både från domstolen själv och från en av parterna. Ett sådant system riskerar att bli både tungrott och kostnadskrävande.
En modell där beslutsmyndigheten automatiskt är part skulle vara enklare. Det är praktiskt och mer rättssäkert för alla inblandade att redan från början veta vilka som är parter i målet. Det är också praktiskt för domstolen att ha en motpart till den enskilde under målets handläggning, t.ex om det behöver kallas till muntlig förhandling eller om den enskilde kommer in med nya sakomständigheter som måste bemötas. En modell där beslutsmyndigheten uppträder i alla mål är naturligtvis – inte minst av kostnadsskäl – utesluten. Däremot är det enligt regeringens mening möjligt att finna de resursmässiga vinster som utredningen vill uppnå med sitt förslag om fakultativ tvåpartsprocess med ett system enligt vilken beslutsmyndigheten alltid är part. Den omständigheten att beslutsmyndigheten är part behöver nämligen inte nödvändigtvis medföra att myndigheten alltid medverkar i processen. Beslutsmyndighetens medverkan i processen beror nämligen på i vilken mån myndigheten föreläggs att yttra sig till domstolen, dvs. hur kommuniceringsreglerna är utformade, och om myndigheten är närvarande vid muntlig förhandling i målet. Regeringen föreslår i det följande (avsnitt 7) en ändring i kommuniceringsreglerna som innebär vidgade möjligheter för domstolen att avgöra mål utan att höra motparten i de fall beslutsmyndigheten är motpart. I samma avsnitt föreslås också en justering av reglerna om kallelse till muntlig förhandling så att beslutsmyndigheten får föreläggas att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Mot denna bakgrund anser regeringen att tvåpartsprocessen bör utformas efter en obligatorisk modell.
Sammanfattning och lagteknisk lösning
Vi har i det föregående förordat – att en förvaltningsmyndighet vars beslut ändras av en förvaltningsdomstol skall ges möjlighet att överklaga domstolens beslut, – att – i de fall förvaltningsmyndighetens beslut har överprövats av en besvärsmyndighet – rätten att överklaga skall begränsas till den primära beslutsmyndigheten och slutligen
– att förvaltningsmyndigheten skall vara motpart om en enskild överklagar myndighetens beslut till länsrätt.
Den ändrade ordningen bör enligt vårt förslag bara gälla i de fall där den första domstolsprövningen sker i länsrätt och inte i de mål som överklagas från en förvaltningsmyndighet direkt till kammarrätt.
Enligt Lagrådet har den föreslagna ordningen betydande fördelar. Det föreslagna tvåpartsförfarandet innebär enligt Lagrådet en betydelsefull förändring av förvaltningsprocessen. Lagrådet konstaterar samtidigt att förändringen torde bli begränsad från praktisk synpunkt, åtminstone för sådana fall då förvaltningsmyndigheterna i dag yttrar sig utan att vara part. Av väsentligt större betydelse är enligt Lagrådet den möjlighet som enligt förslaget öppnas för en förvaltningsmyndighet att överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut har ändrats. Lagrådet framhåller därvid att denna ordning ger ett vidgat utrymme för prejudikatbildning och att möjligheter öppnas för myndigheterna att få en ändring till stånd när ett domstolsavgörande materiellt sett har blivit oriktigt.
Enligt regeringens mening bör en generell regel om förvaltningsmyndighetens partsställning tas in i förvaltningsprocesslagen som en ny 7 a §. Någon särskild regel om att förvaltningsmyndigheten har rätt att överklaga domstolens beslut behövs inte. Av 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen följer redan att den som beslutet angår har rätt att överklaga länsrätts och kammarrätts beslut, om det gått honom emot.
För sådana måltyper där en förvaltningsuppgift överlämnats åt enskilda subjekt – bolag, förening, stiftelse eller enskild individ – behövs särskilda föreskrifter i den materiella lagstiftningen, eftersom de enskilda subjekten inte utgör förvaltningsmyndigheter. Vi föreslår i detta ärende att arbetslöshetskassa och Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag skall vara den enskildes motpart i ett överklagat avgörande.
För att anpassa reglerna till den nya tvåpartsprocessen föreslår vi i detta ärende ändringar i 98 a § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 32 a § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd, 21 § lagen (1989:41) om TV– avgift och 22 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. samt att det införs nya paragrafer i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll.
När det för särskilda måltyper finns behov av en avvikande ordning kan även detta regleras i den aktuella materiella lagstiftningen (jfr 2 § förvaltningsprocesslagen).
Beträffande mål om pensionsgrundande inkomst enligt
lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gäller enligt nuvarande regler att om en enskild har överklagat ett beslut om pensionsgrundande inkomst så får Riksförsäkringsverket bestämma om verket vill vara part i målet. Den föreslagna ändringen i förvaltningsprocesslagen innebär att i de fall då Riksförsäkringsverket inte utnyttjat sin rätt att inträda som part så blir skattemyndigheten, som beslutat om den pensionsgrundande inkomsten, den enskildes motpart. Riksdagen har tidigare beslutat om en reformering av det allmänna ålderspensionssystemet (prop. 1993/94:250, bet. 1993/94:SfU24, rskr. 1993/94:439). I samband med att det allmänna pensionssystemet görs om kommer även de processuella bestämmelser som berör pensionsystemet att ses över. I departementspromemorian Reformerat pensionsystem – lag om inkomstgrundad ålderspension, m.m. (Ds 1995:41) lämnas förslag till bl.a. ändrade regler för fastställande av pensionsgrundande inkomst. Förslaget remissbehandlas för närvarande. I avvaktan på att slutlig ställning tas till processförfarandet i det reformerade ålderspensionssystemet bör den nuvarande processordningen gälla oförändrat. Detta föranleder en ändring av 12 § lagen om ändring i lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
När det gäller frågan om partsställningen i socialförsäkringsmål kommer regeringen att återkomma i denna fråga, varför en justering av 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring föreslås så att inte heller dessa mål påverkas av den föreslagna reformen.
I övrigt föranleder vårt förslag inga ytterligare ändringar i speciallagstiftningen.
Skriftväxling av överklaganden m.m.
Regeringens förslag:
De allmänna
förvaltningsdomstolarna får vidgade möjligheter att avgöra mål utan att klagandens motpart har kommunicerats överklagandet i de fall en förvaltningsmyndighet är motpart. Reglerna om kallelse till muntlig förhandling justeras så att även beslutsmyndigheten får föreläggas att inställa sig vid påföljd att dess utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
Utredningens förslag: När det gäller skriftväxlingen av ett överklagande föreslår utredningen endast vissa redaktionella ändringar av 10 § förvaltningsprocesslagen. Utredningens förslag innehåller inga nya regler om utevaro vid muntlig förhandling.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i denna del godtar nära nog samtliga utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: En av de grundläggande principerna i svensk rättskipning brukar uttryckas med orden ”ingen skall dömas ohörd”. En motsvarande grundsats gäller också inom förvaltningen. Att principen upprätthålls är väsentligt inte minst för att domstolarnas och andra myndigheters avgöranden så långt som möjligt skall bli riktiga.
Den är vidare av stor betydelse för parternas och allmänhetens tilltro till de offentliga organens verksamhet. Förfarandet vid domstolar och andra myndigheter är därför utformat så att ett mål eller ärende i princip inte får avgöras utan att motparten till den som väckt en fråga vid domstolen eller förvaltningsmyndigheten har beretts tillfälle att yttra sig.
Efter det att saken tas upp till prövning skall det i normala fall ske en skriftväxling, om det förekommer en motpart eller ett partsliknande förhållande. Enligt vårt förslag i det föregående (avsnitt 6) kommer den enskilde som överklagar en förvaltningsmyndighets beslut till domstol alltid att ha en förvaltningsmyndighet som motpart. Bestämmelser om skriftväxlingen i de allmänna förvaltningsdomstolarna finns i 10, 12 och 18 §§förvaltningsprocesslagen. Dessa regler fick ursprungligen sin utformning i nära anslutning till regler om skriftväxling i 15 § förutvarande förvaltningslagen (1971:290) och i 52 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken (prop. 1971:30 s. 546).
Den paragraf som är av intresse i detta sammanhang är 10 § förvaltningsprocesslagen eftersom den handlar om kommunicering av överklagandet. Frågan är då i vilken utsträckning den enskildes överklagande till länsrätten skall kommuniceras med beslutsmyndigheten vars avgörande har överklagats. Vi återkommer senare till samma fråga när det gäller överklagande av länsrättens avgörande.
Innebörden av bestämmelserna i 10 § första stycket förvaltningsprocesslagen är att den handling genom vilken
förfarandet vid domstolen inletts och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärden ifrågasätts. Att en handling tillställs part uttrycks vanligen på det sättet att handlingen ”kommuniceras”.
Av 10 § andra stycket förvaltningsprocesslagen framgår att domstolen i vissa fall kan avgöra ett mål utan någon skriftväxling trots att det finns ett partsförhållande i målet. Enligt den ursprungliga lydelsen av stycket kunde en underrättelse underlåtas dels om det var uppenbart att talan inte kunde bifallas eller att underrättelse var onödig, dels om det kunde befaras att en underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av ett beslut i målet (jfr reglerna i 52 kap. 7 § RB om underlåtande av kommunikation i besvärsmål i hovrätt vilka tjänade som förebild vid tillkomsten av 10 § andra stycket FPL).
År 1987 (prop. 1986/87:113, bet. 1986/87:JuU29, rskr. 1986/87:243) utvidgades tillämpningsområdet för det berörda lagrummet på det sättet att det numera inte behöver ske någon skriftväxling om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis. Genom att uppenbarhetsrekvisitet tagits bort kan domstolen alltså i större utsträckning än tidigare avstå från att kommunicera sådana skrivelser genom vilka mål anhängiggörs. Övriga fall då domstolen kan underlåta kommunicering ändrades inte, dvs. domstolen kan bara avstå från att kommunicera om det annars är uppenbart onödigt eller om det kan befaras att underrättelse avsevärt skulle försvåra genomförandet av beslut i målet.
Som redogjorts för i avsnitt 6 bedömer regeringen att det inte finns skäl att anta att länsrätterna kommer att ha en högre ändringsfrekvens i överklagade mål än vad kammarrätterna haft då de har varit första domstolsinstans för samma måltyper. Det innebär att endast cirka 15 procent av de överklagade besluten kommer att ändras helt eller delvis och att återstoden, ca 85 procent, kommer att lämnas utan bifall. Strikt matematiskt innebär det att domstolen skulle kunnna underlåta att kommunicera överklagandet i 85 procent av fallen. Emellertid måste hänsyn tas till att ett antal av de överklaganden som slutligen inte bifalls innehåller vissa frågeställningar där det kan vara värdefullt att höra beslutsmyndigheten. I de fall där domstolen tänker ändra det överklagade beslutet skall, enligt nuvarande regler, motparten (beslutsmyndigheten) kommuniceras om det inte är uppenbart onödigt. Ett rimligt antagande är att domstolen, sammantaget med de tveksamma icke bifallsfallen, med oförändrade regler skulle kommunicera med beslutsmyndigheten i högst ca 20 – 25 procent av de överklagade målen.
En förvaltningsmyndighet som avgör ett ärende är nästan alltid skyldig att motivera sitt beslut (se t.ex. 20 § förvaltningslagen). Om så skett bör myndigheten normalt inte ha något att tillägga i saken såvida inte den enskilde i
överklagandet för fram nya yrkanden eller åberopar nya omständigheter i målet.
Kommuniceringsfrågan bör också ses mot bakgrund av de omprövningsregler som gäller. Allmänna regler angående myndighets skyldighet att ompröva sitt beslut i samband med överklagande finns i 27 och 28 §§förvaltningslagen. I olika specialförfattningar finns särskilda föreskrifter om omprövning. Enligt 6 kap. 6 § taxeringslagen skall t.ex. en skattemyndighet i normala fall snarast ompröva sitt beslut, om den skattskyldige överklagar, och om inte överklagandet därvid förfaller, skall skattemyndigheten enligt 6 kap. 7 § samma lag överlämna sitt beslut till länsrätten. Om målet anhängiggjorts genom en enskilds överklagande av ett beslut av en förvaltningsmyndighet är det alltså ofta så att myndigheten redan när målet kommer in till domstolen har avgett vad som kan uppfattas som ett svar i förvaltningsprocesslagens mening, eftersom myndigheten redan i samband med omprövning av sitt beslut kan ha yttrat sig över överklagandet.
Mot denna bakgrund kan det enligt regeringens mening ifrågasättas om beslutsmyndigheten, generellt sett, har något berättigat intresse av att ytterligare en gång skriftligen yttra sig i länsrättsprocessen.
En av de ovan beskrivna undantagsreglerna för kommunicering, 10 § andra stycket 2 – att underrättelse inte behövs om den är uppenbart onödig – innebär att domstol kan ändra det överklagade beslutet utan att motparten kommuniceras. Det skall härvid vara uppenbart att det är onödigt både att bringa materialet till partens kännedom och att förelägga honom att yttra sig. I praktiken är det sällsynt att båda dessa förutsättningar föreligger. Denna undantagsregel torde således komma till användning då det rör sig om mera uppenbara bifallssituationer, dvs. där talan förs av en enskild och kommunikation med det allmännas företrädare framstår som en onödig formalitet. De uppenbara fall det kan bli fråga om borde rätteligen redan ha ändrats vid beslutsmyndighetens omprövning och därmed skulle något mål aldrig ha anhängiggjorts vid domstol, eftersom ett överklagande förfaller om myndigheten själv ändrar beslutet så som klaganden begär (28 § förvaltningslagen).
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att regeln i 10 § andra stycket 2 är för restriktivt utformad för att passa de fall där en förvaltningsmyndighet är motpart. Enligt regeringens mening bör domstol ges möjlighet att kunna ändra beslutet utan att kommunicera överklagandet med beslutsmyndigheten om domstolen finner att underrättelse är onödig, dvs uppenbarhetsrekvisitet tas bort.
Det bör framhållas att en länsrätts ändring av en förvaltningsmyndighets beslut i nu aktuella situationer aldrig kan vara till den enskildes nackdel utan alltid måste innebära en förbättring för den enskilde (se 29 § FPL). Möjlighet att
underlåta kommunicering bör särskilt kunna komma till användning om parternas inställning i sak är väl kända och utredda och det domstolen har att ta ställning till är en ren rättsfråga.
En utökad möjlighet att ändra ett överklagat beslut utan att kommunicera motparten bör bara gälla om det är en förvaltningsmyndighet som är motpart och inte i de fall det är en enskild som är motpart. En enskild blir ju motpart t.ex. om en central myndighet enligt speciallagstiftning givits rätt att överklaga ett ärende till länsrätt. I sådana situationer bör det alltjämt krävas att det är uppenbart onödigt att underrätta motparten – den enskilde – för att kommunicering skall kunna underlåtas. I sammanhanget bör också uppmärksammas att reglerna om domstolens utredningsskyldighet i 8 § FPL måste ha iakttagits innan det går att bedöma om domstolen kan avstå från kommunikation.
Förslaget innebär att 10 § FPL utökas med en punkt. Den föreslagna utvidgningen av möjligheten att underlåta kommunikation med det allmänna kommer att få den största praktiska betydelsen i länsrätt när ett ärende överklagats dit. Om en enskild fullföljer sin talan till kammarrätt betyder det att länsrätten lämnat hans överklagande utan bifall helt eller delvis. Länsrätten bör då i normalfallet inte ha kommunicerat överklagandet med beslutsmyndigheten enligt 10 § andra stycket 1 FPL. Om kammarrätten då inte överväger att ändra det överklagade beslutet, skall domstolen inte meddela prövningstillstånd, varvid länsrättens dom står fast. Någon kommunikation behövs då inte med beslutsmyndigheten enligt 10 § andra stycket 1 FPL. Om kammarrätten däremot överväger att ändra beslutet och beviljar prövningstillstånd på den grunden skall den överväga om det är onödigt att kommunicera med beslutsmyndigheten eller inte. Har då målet inte kommunicerats i länsrätten torde det endast i undantagsfall kunna bedömas som onödigt att kommunicera målet i kammarrätten. Detsamma gäller om kammarrätten väljer att bevilja prövningstillstånd på någon av de andra grunderna, dvs. prejudikatdispens eller extraordinär dispens. Om det i stället är myndigheten som överklagar länsrättens beslut till kammarrätten kan kammarrätten underlåta kommunikation med den enskilde, om prövningstillstånd inte beviljas, på samma grund som i dag, dvs. att överklagandet inte kommer att bifallas helt eller delvis. Om prövningstillstånd beviljas kan kommunikation underlåtas endast om det är uppenbart onödigt. Ytterligare frågeställningar om skyldigheten att kommunicera överklagandet återkommer vi till i författningskommentaren (avsnitt 11.3 vid 10 §).
Till muntlig förhandling skall enligt 14 § förvaltningsprocesslagen kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. I lagrådsremissen föreslog regeringen en föreskrift om att målet kan avgöras även om
företrädare för det allmänna uteblir från muntlig förhandling.
Lagrådet har föreslagit en annan lagteknisk lösning som direkt
anknyter till reglerna om kallelse av enskild till muntlig förhandling. Enligt 14 § FPL får en enskild föreläggas att inställa sig personligen bl.a. vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning. Regeringen följer Lagrådets förslag och föreslår att det till 14 § FPL fogas en regel om att företrädare för det allmänna får föreläggas att inställa sig vid påföljd att utevaron inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Mot bakgrund av de nya regler om tvåpartsprocess som föreslås i avsnitt 6 och att det inte alltid finns behov av att en förvaltningsmyndighet eller en annan part som företräder det allmänna aktivt deltar i processen, vill regeringen betona att det ankommer på domstolen att bedöma om parts utevaro utgör hinder för målets handläggning och avgörande (se även författningskommentaren avsnitt 11.3 vid 14 §).
Nedflyttning av mål från kammarrätt till
länsrätt m.m.
Regeringens förslag: Den första domstolsprövningen av ett stort antal måltyper som i dag överklagas till kammarrätt som första domstolsinstans skall i stället överklagas till länsrätt.
Prövningstillstånd skall krävas för dessa måltyper i ledet länsrätt – kammarrätt.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Utredningen lämnar dock inget förslag såvitt avser frågan om prövningstillstånd.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat. Vissa instanser godtar utredningens förslag i dess helhet, vissa andra avstyrker förslaget helt eller i vissa delar. De domstolar som yttrat sig särskilt över byggnadsmålen tillstyrker förslaget.
Flera instanser påpekar olägenheten med en för lång instanskedja och några framhåller därför att förslaget i denna del måste behandlas i samband med frågan om att införa prövningstillstånd i ledet länsrätt – kammarrätt.
Skälen för regeringens förslag:
Bakgrund
En av grundtankarna bakom det reformarbete som på senare år har bedrivits inom rättsväsendet är att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans, dvs. den första domstolsprövningen skall ske i tingsrätt respektive länsrätt. Principen kan numera sägas vara så gott som helt genomförd vid de allmänna domstolarna. Arbetet med att flytta ner målen
i instanskedjan från kammarrätterna till länsrätterna har skett etappvis och närmar sig nu sin slutfas.
En första etapp i genomförandet av Domstolsutredningens förslag om en ändrad instansordning i de allmänna förvaltningsdomstolarna genomfördes per den 1 oktober 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). I samma lagstiftningsärende behandlades också frågan om prövningstillstånd i kammarrätt. Lagändringarna innebär att länsrätt har allmän behörighet att pröva mål som första domstolsinstans och att generella regler om prövningstillstånd har tagits in i förvaltningsprocesslagen. I det aktuella ärendet flyttades studiestödsmål, kriminalvårdsmål och körkortsmål ner i instanskedjan samtidigt som krav på prövningstillstånd i ledet länsrätt – kammarrätt infördes för de aktuella måltyperna.
En andra etapp trädde i kraft den 1 april 1995 (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). Reformen var omfattande och avsåg bl.a. mål om laglighetsprövning av kommunala beslut, mål där länsstyrelse beslutat som första instans enligt ett 20–tal olika lagar och ett stort antal mål som överklagades från regionala och centrala förvaltningsmyndigheter. Sammanlagt omfattade reformen cirka hundra olika måltyper.
Per den 1 april 1995 flyttades ytterligare ett 60–tal måltyper ned i instanskedjan. Denna etapp omfattade sådana målgrupper där överklagandebestämmelsen finns i förordning (jfr bl.a. SFS 1995:198–237).
Ytterligare måltyper har efter hand, i anslutning till att ändringar gjorts i den materiella lagstiftningen, förts till länsrätt som första domstolsinstans. Det gäller t.ex. mål enligt ordningslagen (1993:1617), tobakslagen (1993:581) och lotterilagen (1994:1000).
Med ett fåtal undantag har krav på prövningstillstånd införts i ledet länsrätt – kammarrätt för de måltyper som flyttats ner från kammarrätt till länsrätt. Krav på prövningstillstånd har därutöver införts för ett antal måltyper som sedan tidigare prövades av länsrätt som första domstolsinstans.
Det återstår att flytta ned ytterligare ett antal måltyper från kammarrätt till länsrätt innan instansordningsreformen för de allmänna förvaltningsdomstolarna är helt genomförd. Såsom redovisades i prop. 1994/95:27 (s. 154) kräver frågan om nedflyttning av sekretessmål ytterligare överväganden. I samband därmed kommer instansordningen för övriga måltyper som berör yttrandefriheten att behandlas. I samma lagstiftningsärende (s. 159 f.) redovisades också skälen mot att för närvarande genomföra en ändrad instansordning när det gäller mål från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Vi tar i detta ärende upp återstoden av övriga mål som fortfarande prövas av kammarrätt som första domstolsinstans. Det handlar om ett stort antal disparata måltyper. Flera av dessa omfattas av Miljöbalksutredningens (M 1993:04)
uppdrag. Denna utredning skall enligt sina tilläggsdirektiv om nytt förslag till miljöbalk (dir. 1994:134) bl.a. se över instansordningen i miljölagstiftningen. Även frågan om den framtida instansordningen för ärenden enligt plan- och bygglagen övervägs av Miljöbalksutredningen. Enligt regeringens mening bör detta inte hindra att instansordningsreformen när det gäller de allmänna förvaltningsdomstolarna slutförs. Det är angeläget att snarast se till att de mål som prövas i allmän förvaltningsdomstol prövas av rätt instans. Vad det handlar om är en nedflyttning av mål som redan prövas av allmän förvaltningsdomstol. Det bör framhållas att den nu föreslagna nedflyttningen från kammarrätt till länsrätt inte innebär att Miljöbalksutredningens förslag föregrips. En förutsättningslös prövning av hur en lämplig instansordning för såväl olika miljöärenden som planoch byggärenden skall utformas avses således ske när Miljöbalksutredningens förslag föreligger.
De måltyper som nu är aktuella för nedflyttning
Ett stort antal av de mål som fortfarande överklagas direkt till kammarrätt är mål som prövats av förvaltningsmyndighet och
därefter överprövats av länsstyrelse innan de överklagas till domstol. Det gäller framför allt mål enligt plan- och bygglagen
(1987:10). Vi återkommer närmare till dessa i det följande. Inom denna grupp faller även mål enligt 15 kap. 4 § äktenskapsbalken, lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, lagen (1939:608) om enskilda vägar, lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, lagen (1966:742) om hotelloch pensionatrörelse, rennäringslagen (1971:437), livsmedelslagen (1971:511), väglagen (1971:948), lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m., utsädeslagen (1976:298), passlagen (1978:302), lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg, epizootilagen (1980:369), lagen (1980:578) om ordningsvakter, lagen (1980:894) om jaktvårdsområden, lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel, lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m., räddningstjänstlagen (1986:1102), djurskyddslagen (1988:534), lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, begravningslagen (1990:1144), lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning och lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. Gemensamt för denna grupp av mål är att de i allmänhet har prövats av två förvaltningsmyndigheter – med länsstyrelsen som överklagandemyndighet – innan de överklagats till domstol. De målgrupper där länsstyrelsen har en överprövningsfunktion har en hel del gemensamt. De avser huvudsakligen beslut som har fattats av en kommunal nämnd. Staten har genom speciallagstiftning velat åstadkomma en
reglering så att samhälleliga intressen på olika områden blir tillgodosedda. Kommunerna har ålagts att handha uppgifterna och staten har tillförsäkrat sig ett inflytande över utvecklingen bl.a. genom att lägga en tillsynsuppgift på statliga organ. Därvid har länsstyrelserna regelmässigt valts ut för att utöva den regionala tillsynen. Mot de samhälleliga intressen som framträder på olika områden får ofta ställas viktiga enskilda intressen, som kan innebära att stora personliga eller ekonomiska värden står på spel. Det gäller alltså i prövningen att komma fram till en rimlig avvägning såväl mellan olika enskilda intressen som mellan enskilda och allmänna intressen. Inslaget av rättsfrågor är regelmässigt stort i de aktuella målgrupperna. Det kan t.ex. gälla förordnande av förrättningsman, anställande av syssloman, utseende av styrelse och uttaxering av bidrag från medlemmar av vägsamfällighet enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller mål enligt livsmedelslagen (1971:511) där Livsmedelsverket kan meddela förbud och förelägganden – ett sådant kan t.ex. innebära att en i branschen verksam kan beordras till läkarundersökning – i enskilt fall.
En annan grupp mål som fortfarande prövas av kammarrätt som första domstolsinstans är vad man kan beteckna som
”miljöbalksmål”, dvs. mål enligt naturvårdslagen (1964:822),
miljöskyddslagen (1969:387), renhållningslagen (1979:596) och hälsoskyddslagen (1982:1080). De har inte tagits om hand inom ramen för tidigare genomförda reformer eftersom som det i – det sedermera återkallade – förslaget till miljöbalk (prop. 1994/95:10) föreslogs att samtliga dessa måltyper skulle flyttas ner från kammarrätt till länsrätt.
En sista grupp som tas upp i detta ärende och som fortfarande överklagas från förvaltningsmyndighet direkt till kammarrätt är ett antal måltyper där den materiella lagstiftningen varit föremål för översyn under reformens genomförande samt ett antal helt nya måltyper som tillkommit. Det gäller mål enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse, produktsäkerhetslagen (1988:1604), lagen (1989:41) om TV–avgift, lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion, lagen (1992:1231) om märkning av textilier, lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater, lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk, lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet, lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring, lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet, lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon, lagen (1992:1684) om EEG–handelsgödsel och stiftelselagen (1994:1220). Gemensamt för de flesta av dessa måltyper är att de avser beslut som har överklagats från en tillsynsmyndighet.
När det gäller byggnadsmålen vill regeringen – inte minst mot bakgrund av det stora antal mål det är fråga om – lämna en något fylligare redovisning.
Plan- och bygglagen (1987:10; PBL) reglerar markanvändning och byggande. I lagen finns bl.a. bestämmelser om de allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse samt bestämmelser om krav på byggnader m.m. ur bl.a. estetisk och teknisk synvinkel. Lagen ger kommunerna en stark ställning när det gäller frågor som hör samman med bebyggelseutvecklingen i kommunen. I princip skall staten kunna bestämma om inriktningen på kommunernas planering endast för sådana områden, där markanvändningsfrågorna är av stor betydelse i ett nationellt perspektiv eller angår flera kommuner.
Det ankommer på kommunerna att planlägga användningen av mark och vatten. Detta sker genom fem typer av planer; regionplan, översiktsplan, detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan. Beslut som rör översiktsplan och regionplan får överklagas genom kommunalbesvär till länsrätten sedan den 1 april 1995. Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser överklagas genom förvaltningsbesvär till länsstyrelsen. Vissa
särbestämmelser finns om vilka som är berättigade att överklaga och prövningens omfattning. Länsstyrelsens beslut i dessa frågor kan överklagas till regeringen.
Plan- och bygglagen innehåller förutom bestämmelser om planer även föreskrifter om krav på byggnader och andra anläggningar samt tomter, allmänna platser m.m. Föreskrifterna är allmänt hållna och avsedda att preciseras genom föreskrifter av regeringen eller Boverket. Kontrollen över att dessa föreskrifter liksom gällande planer iakttas i enskilda fall ankommer på byggnadsnämnden.
Byggnadsnämndens kontroll utövas dels genom tillståndsprövning, dels genom tillsyn över byggnadsarbeten och dels genom ingripanden vid överträdelser. För vissa åtgärder krävs tillstånd i form av bygglov, rivningslov eller marklov. Den som tänker ansöka om bygglov har möjlighet att hos byggnadsnämnden ansöka om förhandsbesked huruvida en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas.
Byggnadsnämnden har befogenhet att vidta sanktioner mot den som överträder vissa bestämmelser i plan- och bygglagen. Sanktionerna består av dels påföljder i form av avgifter, dels ingripanden i form av förbud, handräckning och förelägganden.
Byggnadsnämndens beslut om lov och i förhandsbesked kan överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan därefter överklagas till kammarrätten eller regeringen. Fördelningen av ärenden mellan regeringen och kammarrätten bygger i huvudsak på principen att frågor om lämplighet eller ändamålsenlighet skall prövas av regeringen, medan rättsfrågor skall prövas av kammarrätten.
Byggnadsnämnden kan som tidigare nämnts ta ut sanktionsavgift när någon har överträtt bestämmelserna i planoch bygglagen. Det finns tre avgifter som kan bli aktuella i byggnadsmål. Det är byggnadsavgift som tas ut när någon vidtar en åtgärd som kräver lov utan att lov dessförinnan har lämnats. Särskild avgift utgår för andra överträdelser, t.ex. när någon bygger i strid mot ett lämnat lov. Vid sådant olovligt byggande som det anses särskilt angeläget att motverka, kan en tilläggsavgift tas ut tillsammans med byggnadsavgiften.
Byggnadsnämnden kan även ingripa för att åstadkomma rättelse, genom att välja mellan att ansöka om särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten eller att förelägga ägaren av fastigheten att vidta rättelse. Nämnden kan också förelägga den person som försummar att vidta åtgärder som åvilar denne enligt plan- och bygglagen eller enligt föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av plan- och bygglagen. I båda fallen kan föreläggandet förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden annars utförs av byggnadsnämnden på den försumliges bekostnad. Frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt efter ansökan av den myndighet som har utfärdat föreläggandet.
Beslut av länsstyrelse enligt plan- och bygglagen kan
överklagas till kammarrätten i vissa särskilt uppräknade fall, bl.a. om beslutet avser bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan och vid påföljder och ingripanden enligt 10 kap.
I den mån länsstyrelsens beslut får överklagas i övriga fall skall överklagandet göras till regeringen.
När det gäller tillståndsbesluten finns en naturlig gräns mellan kammarrätt och regeringen när det gäller om åtgärden skall företas utanför eller inom område med detaljplan. Om det finns en detaljplan har markens lämplighet för bebyggelse redan prövats genom planen. I dessa fall finns det bara rättsliga frågor kvar att pröva, t.ex. om kraven i 3 kap. PBL är uppfyllda eller inte. Inte heller frågor om mindre avvikelse från planen anses som en lämplighetsfråga. Sådana ärenden överklagas, i likhet med ärenden som avser en viss åtgärds förenlighet med områdesbestämmelser eller fastighetsplan, därför till kammarrätt.
I områden som inte omfattas av detaljplan eller områdesbestämmelser kan det vara fråga om både lokaliseringsprövning av bebyggelse och om tillämpning av egenskapskraven i 3 kap. PBL. Regeringen prövar i dessa fall frågor om förhandsbesked och andra lämplighetsfrågor enligt 2 kap. PBL, medan kammarrätt prövar frågan om en åtgärd skall betraktas som en kompletteringsåtgärd eller inte.
Ibland kan det i samma ärende vara fråga om både lämplighetsfrågor och rättsfrågor (s.k. blandade mål). Länsstyrelsens beslut skall även i dessa fall överklagas till kammarrätt. Kammarrätten avgör dock inte målet genom dom. I stället överlämnar domstolen målet med eget yttrande till regeringen ( 9 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).
Under år 1992 kom det till kammarrätterna in 1 030 mål enligt PBL. Av dessa kom ca 325 in till Kammarrätten i Stockholm, ca 445 till Kammarrätten i Göteborg, ca 130 till Kammarrätten i Jönköping och ca 135 till Kammarrätten i Sundsvall.
Efter den 1 juli 1995 skall också beslut enligt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. överklagas till länsrätt. Vidare krävs att kammarrätten beviljar prövningstillstånd för att pröva målet (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/94:372). Från samma dag skall länsrätt även pröva frågor om tilläggsavgift, i stället för allmän domstol, på talan av byggnadsnämnden, 10 kap 8 § plan- och bygglagen (1987:10). Även för dessa mål krävs att kammarrätten beviljar prövningstillstånd för att pröva målet (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU2, rskr. 1994/95:40). Som tidigare nämnts prövar länsrätt från och med den 1 april 1995 även sådana byggnadsmål som kan bli föremål för laglighetsprövning i och med att 13 kap. 1 § PBL hänvisar till 10 kap. kommunallagen (1991:900).
Flertalet mål flyttas ner
Enligt regeringens mening finns det inte för någon av de här redovisade måltyperna några sådana särdrag som motiverar ett avsteg från att tillämpa huvudprincipen om att den första domstolsprövningen skall ligga i länsrätt. Det förhållandet att vissa måltyper förekommer i mycket liten omfattning utgör inget skäl mot att flytta ned målen eftersom inte heller kammarrätterna kan anses ha upparbetat någon särskild kompetens inom dessa områden.
Det finns inte heller några särskilda omständigheter som talar mot att alla dessa måltyper skulle kunna handläggas av samtliga länsrätter.
Som tidigare nämnts är instansordningen för en stor del av byggnadsmålen – såväl sådana som nu prövas av regeringen som sådana som prövas av domstol – föremål för överväganden av Miljöbalksutredningen. Det förhållandet att en annan instansordning för dessa mål kan komma i fråga utgör enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl för att nu inte överväga en nedflyttning i instanskedjan för de mål som för närvarande prövas av domstol. Ett skäl för att byggnadsmålen nu bör flyttas ner i instanskedjan är att, såsom redovisats i det föregående, mål enligt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. och sådana byggnadsmål som kan bli föremål för laglighetsprövning redan har förts ner till länsrätt och att instansordningen för dessa mål därigenom blir enhetlig. Beträffande byggnadsmålen bör också framhållas att många av de bedömningar som skall göras är av sådan beskaffenhet att det är en fördel om domstolen har en god kunskap om de regionala och lokala förhållandena. Detta tillgodoses på ett bättre sätt om länsrätt prövar målen i första instans.
Regeringen föreslår därför att de mål som redovisats i det föregående och som nu prövas av kammarrätt som första domstolsinstans flyttas ner i instansordningen.
Ingen av de aktuella måltyperna föranleder några avvikande regler vad gäller länsrättens sammansättning; t.ex. är byggnadsmålens karaktär av sådant slag att nämndemannamedverkan är en lämplig ordning.
Nedflyttningen av aktuella måltyper från kammarrätt till länsrätt innebär att instanskedjan förlängs med en domstolsinstans. Innan ett mål anhängiggörs i länsrätt har ärendet redan prövats av en myndighet och i många fall därefter överprövats av länsstyrelsen. Många måltyper, t.ex. byggnadsmålen handlar ofta om sådana frågor som är mycket betydelsefulla för den enskilde, det kan även gälla stora ekonomiska belopp. Den enskilde har därför ofta ett starkt intresse av att få ett avgörande inom rimlig tid. Ett system med en obegränsad rätt till prövning i kammarrätt skulle medföra en alltför lång instanskedja för dessa mål samt en risk för en inte
obetydlig tidsutdräkt innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger. I likhet med vad som gäller för de måltyper som redan genom tidigare reformer flyttats ned till länsrätt bör det därför även för nu aktuella måltyper ställas upp ett krav på prövningstillstånd i ledet länsrätt – kammarrätt.
Förslagen föranleder ändringar i överklagandebestämmelsen i de angivna lagarna.
De s.k. blandade byggnadsmålen bör länsrätten överlämna till kammarrätten som i sin tur, i enlighet med vad som gäller i dag, överlämnar målet med eget yttrande till regeringen. Länsrätts överlämnande av mål till kammarrätt föranleder en ny bestämmelse i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (14 a §).
Kostnader
Regeringens förslag i detta ärende innebär stora förändringar som berör alla delar av den allmänna förvaltningsdomstolsorganisationen. Majoriteten av de målgrupper som kammarrätten prövade som första domstolsinstans har genom tidigare reformer flyttats ned till länsrätt. I och med den nu aktuella reformen är reformeringen av instansordningen i allt väsentligt genomförd. Som en följd av instansordningsreformen har regeringen beslutat att avveckla en avdelning vid varje kammarrätt per den 1 juli 1995 samt ytterligare en avdelning vid Kammarrätten i Sundsvall per den 1 juli 1996. Den totala besparingen av instansordningsreformen kan beräknas till 22–24 miljoner kronor.
Beloppet avser endast besparingar till följd av nedflyttningen av mål i instanskedjan. Någon beräkning har således inte gjorts av konsekvenserna av att krav på prövningstillstånd i stor omfattning införts i kammarrätt. I den utsträckning införandet av prövningstillstånd leder till färre mål och därmed en minskad arbetsbelastning för kammarrätterna uppstår en viss kostnadsbesparing. Det är emellertid inte möjligt att uppskatta storleken av besparingen innan en utvärdering av de nya bestämmelserna har skett. Det är inte meningsfullt att påbörja en sådan utvärdering förrän tidigast våren 1996.
Införandet av tvåpartsprocessen kan övergångsvis innebära ökade kostnader för såväl domstolarna som beslutsmyndigheterna. Såvitt avser domstolarna kan de nya reglerna leda till fler överklaganden till kammarrätterna medan förvaltningsmyndigheterna kan behöva en viss kompetensförstärkning för att klara processföringen. Myndigheternas aktiva medverkan kommer dock endast att krävas i vissa fall när det skall hållas muntlig förhandling och i övrigt i de fall när domstolen överväger att ändra ett beslut till den enskildes förmån. Om myndigheten medverkar vid muntlig förhandling innebär förslaget för t.ex. mål om kontant
arbetsmarknadsstöd, att det allmännas intressen kan tas till vara av en lokal myndighet i stället för som i dag den centrala, vilket innebär besparingar för förvaltningsmyndigheterna och är kostnadsneutralt för domstolarna. Förvaltningsmyndighetens skriftliga medverkan i vissa fall innebär i praktiken ingen förändring mot de fall där de redan i dag yttrar sig utan att vara part.
På längre sikt kan tvåpartsprocessen antas leda till besparingar för domstolarna och myndigheterna. I och med att myndigheterna får möjlighet att överklaga länsrätternas beslut kommer praxisbildningen att förbättras, vilket kan förväntas leda till färre överklaganden och tydligare handlingsdirektiv till de beslutande myndigheterna. Innan en utvärdering skett är det inte möjligt att göra någon närmare beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av tvåpartsprocessen. En sammanfattande bedömning talar dock för att förslaget på sikt kommer att leda till inte oväsentliga kostnadsminskningar för det allmänna.
Ikraftträdande m.m.
Både den nya instansordningen och reglerna om förvaltningsmyndighets ställning som part bör träda i kraft den 1 februari 1996. För de mål som avgjorts av förvaltningsmyndighet före ikraftträdandet bör de äldre reglerna om partsrepresentation och överklagande gälla. I de fall ärendet har prövats av två instanser, t.ex. först av en polismyndighet och sedan av länsstyrelsen, innan ärendet överklagas till domstol bör de regler om överklagande tillämpas som gällde vid tidpunkten för det första beslutet.
Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:551)
om beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
12 §
Tillägget i paragrafens första stycke innebär att partsställningen i mål om beräkning av pensionsgrundande inkomst förblir densamma som enligt nuvarande regler.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring
20 kap. 12 §
Tillägget i paragrafens första stycke innebär att partsställningen i socialförsäkringsmål förblir densamma som enligt nuvarande regler.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar
14 a §
Paragrafen är ny. I och med att länsrätten blir första instans i mål enligt plan- och bygglagen kommer även s.k. blandade byggnadsmål att överklagas till länsrätten. Paragrafen reglerar länsrättens hantering av de blandade målen. Länsrätten skall lämna över målet till kammarrätten. Kammarrätten skall i sådant fall enligt 9 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar med eget utlåtande överlämna målet till regeringen för prövning. Regleringen innebär i sak ingen förändring av den ordning som gäller i dag.
Förslaget till lag om ändring i
förvaltningsprocesslagen (1971:291)
7 a §
I paragrafen, som är ny, finns bestämmelser om beslutsmyndighetens och, när ärendet prövats av flera förvaltningsmyndigheter, den först beslutande myndighetens ställning i domstolen när myndighetens beslut överklagas av enskild (jfr avsnitt 6).
I 2 § förvaltningsprocesslagen stadgas att om det i lag eller annan författning som beslutats av regeringen har meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. En grundförutsättning för att paragrafen skall bli tillämplig är således att beslutsmyndighetens ställning i processen inte har reglerats i någon speciallag, såsom t.ex. i taxeringslagen. I t.ex mål enligt lagen om kontant arbetsmarknadsstöd har Arbetsmarknadsstyrelsen i dag möjlighet att bestämma om styrelsen skall vara part i målet
enligt 32 a § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd. Enligt den föreslagna ändringen i sistnämnda lagrum (se lagförslag 2.17) skall Arbetsmarknadsstyrelsen kunna överta rollen som part från den först beslutande myndigheten, dvs. länsarbetsnämnden. Det betyder att den nu aktuella paragrafen endast blir tillämplig om Arbetsmarknadsstyrelsen inte väljer att överta partsställningen. Se vidare i kommentaren till ändringen av lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring (avsnitt 11.5) och avsnitt 11.6, och 11.7 .
Paragrafen stadgar att den först beslutande myndigheten alltid blir den enskildes motpart. Det är således den myndigheten som för det allmännas talan vid domstol. I vissa fall, t.ex. när endast ett processuellt beslut har överklagats, t.ex. ett beslut om avvisning eller avskrivning eller ett beslut som har meddelats under pågående handläggning hos förvaltningsmyndigheten angående t.ex. jäv, kan myndighetens intresse av att medverka vara begränsat. Myndighetens aktiva medverkan i sådana processer behöver dock inte bli så omfattande, eftersom domstolen ofta torde anse det onödigt att kommunicera överklagandet med myndigheten i sådana frågor, (se kommentaren till 10 §) .
Till förebyggande av missuppfattningar – att förvaltningsmyndigheten betraktas som den enskildes motpart inom ramen för omprövningsförfarandet – har i första stycket i enlighet med Lagrådets förslag angivits att myndigheten är den enskildes motpart sedan handlingarna i målet överlämnats till domstolen.
Som Lagrådet anför i sitt yttrande bortfaller förvaltningsmyndighetens ställning som motpart, om ärendet av förvaltningsdomstolen skulle återförvisas till myndigheten eller denna av annat skäl har att pröva ärendet efter ett domstolsavgörande. Ärendet skall ju då prövas enligt förvaltningslagen. Normalt torde därvid gälla att den tjänsteman som företrätt det allmänna som den enskildes motpart i förvaltningsdomstolsprocessen enligt 11 § första stycket 2 eller 4 förvaltningslagen eller grunderna för dessa bestämmelser på grund av jäv blir förhindrad att handlägga ärendet vid den förnyade prövningen. I och med att den först beslutande förvaltningsmyndigheten – eller någon annan myndighet enligt speciallagstiftning – kommer att vara motpart i länsrätten, har myndigheten rätt att överklaga beslutet om det gått myndigheten emot enligt reglerna i 33 § förvaltningsprocesslagen. Denna rätt gäller givetvis också om det är kammarrätten som ändrat ett beslut så att det gått myndigheten emot.
Paragrafen är inte tillämplig på mål som överklagats från förvaltningsmyndighet direkt till kammarrätt som första domstolsinstans. Det betyder att sådana mål alltjämt kommer att vara enpartsmål om inte partsförhållandet reglerats i någon
speciallag.
I enlighet med Lagrådets förslag har underrubriken till det avsnitt i vilken förevarande paragraf placerats givits lydelsen ”Måls anhängiggörande m.m.”
10 §
I paragrafens andra stycke har införts en ny tredje punkt. Den tidigare tredje punkten utgör nu paragrafens fjärde punkt.
I den nya tredje punkten har införts en speciell undantagsregel för de fall där någon enskild överklagat ett beslut och har en förvaltningsmyndighet som motpart. Bestämmelsen behandlas även i avsnitt 6.
Enligt den tidigare regleringen kunde domstolen underlåta kommunikation av ansöknings- eller överklagandehandlingar med både enskilda och företrädare för det allmänna om sådan underrättelse var uppenbart onödig. I praktiken torde denna undantagsregel hitintills så gott som uteslutande ha kommit till användning i länsrätt när den enskilde hade överklagat ett beslut dit, t.ex. vid uppenbara bifallssituationer och en kommunikation med det allmännas företrädare endast skulle framstå som en onödig formalitet.
Den nya punkten, som endast reglerar sådana situationer där en förvaltningsmyndighet är den enskildes motpart, utvidgar domstolens möjlighet att underlåta kommunikation med myndigheten i situationer där domstolen överväger att bifalla den enskildes talan helt eller delvis. Bestämmelsen skall läsas tillsammans med den nya 7 a § som föreskriver att den myndighet som har beslutat i saken är motpart om den enskilde överklagar beslutet till länsrätt. Kommunikation med förvaltningsmyndigheten behöver inte ske när domstolen finner det onödigt. I de allra flesta fallen har beslutsmyndigheten fått del av den enskildes överklagande i och med rättidsprövningen. Den kan även ge sin ståndpunkt till känna vid omprövning av ärendet. Domstolen har således normalt en klar uppfattning om beslutsmyndighetens inställning. En förutsättning för att ärendet skall få avgöras direkt är att det befintliga materialet är tillräckligt för att domstolen skall kunna anses ha fullgjort sin utredningsskyldighet enligt 8 § FPL.
Som nämnts i avsnitt 6 förekommer det att ett ärende har varit föremål för prövning hos två myndigheter innan det når domstol, t.ex. att en kommunal nämnds beslut har överprövats av länsstyrelsen. I dessa fall kommer den primära beslutsmyndigheten inte att kunna ge sin mening över den enskildes överklagande till känna redan vid omprövningen eftersom överklagandet ges in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, dvs. besvärsmyndigheten. När domstolen avser att ändra ett sådant beslut får inskränkningen i skyldigheten att kommunicera mindre betydelse. Eftersom den enskildes motpart – den primära beslutsmyndigheten – inte tidigare haft någon möjlighet att bemöta överklagandet
blir utrymmet för domstolen att bedöma en underrättelse som onödig därför begränsat.
14 §
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen behandlar frågan hur parterna skall kallas till muntlig förhandling. I paragrafens tidigare lydelse kunde endast en enskild part föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Motsvarande bestämmelse har nu införts för en förvaltningsmyndighet eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna.
Det innebär att om domstolen redan i samband med att kallelse utfärdas bedömer det som ofrånkomligt att förvaltningsmyndigheten är företrädd vid förhandlingen, kan detta markeras genom att påföljd av nu angivet slag inte sätts ut eller på annat lämpligt sätt.
Utan att det finns särskilt reglerat gäller att om enskild part eller företrädare för det allmänna uteblir från en förhandling ankommer det på domstolen att bedöma huruvida utvaron utgör hinder för målets handläggning och avgörande.
Möjligheten att avgöra mål när någon av parterna inte är närvarande torde främst kunna tillämpas i mål av enklare beskaffenhet (jfr 8 § FPL) eller där domstolen håller förhandlingen på begäran av en enskild part i ett mål där den enskilde har en mer eller mindre ovillkorlig rätt till muntlig förhandling.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:370)
om arbetslöshetsförsäkring
98 a §
Från och med den 1 oktober 1995 (SFS 1995:708) har Arbetsmarknads-styrelsen, efter mönster av vad som gäller för Riksförsäkringsverket inom socialförsäkringsområdet, möjlighet att bestämma om styrelsen önskar vara part i domstol när en enskild överklagat arbetslöshetskassans beslut.
Paragrafen har justerats så att den överensstämmer med den nya tvåpartsprocessen.
En arbetslöshetskassa utgör ett enskilt subjekt som fullgör förvaltningsuppgifter med stöd av 11 kap. 6 § 3 st regeringsformen, men är däremot ingen förvaltningsmyndighet. Den generella regleringen i 7 a § förvaltningsprocesslagen enligt vilken den först beslutande förvaltningsmyndigheten skall vara den enskildes motpart omfattar därför inte arbetslöshetskassor. Ett tillägg – av samma innebörd som 7 a § förvaltningsprocesslagen – till nu aktuell paragrafs andra stycke första mening har därför gjorts så att en arbetslöshetskassa blir den enskildes motpart i processen.
Bestämmelsen i andra stycket andra meningen ger
Arbetsmarknadsstyrelsen rätt att föra det allmännas talan i mål om arbetslöshetsförsäkring även om behörigheten primärt i länsrätt och kammarrätt, när enskild har överklagat till länsrätt, ligger hos arbetslöshetskassan. Om en arbetslöshetskassa, med stöd av förvaltningsprocesslagen, överklagar en domstols beslut kan Arbetsmarknadsstyrelsen välja om den önskar överta partsrollen eller inte. Styrelsen har därigenom också möjlighet att överklaga i arbetslöshetskassans ställe. Som framgått av avsnitt 6 har styrelsen i likhet med vad som gäller för övriga centralmyndigheter möjlighet att genom råd och anvisningar vägleda arbetslöshetskassorna i fråga om vilka mål som bör föras vidare. I Regeringsrätten skall styrelsen alltid föra det allmännas talan.
I och med att det alltid kommer att finnas en motpart finns det inte längre något behov av att särskilt reglera att domstolen skall kunna förelägga Arbetsmarknadsstyrelsen att svara. Vill domstolen inhämta ett yttande över viss fråga i ett mål där styrelsen inte är part kan det göras med stöd av 24 § förvaltningsprocesslagen.
Paragrafens tredje stycke anger att styrelsen – förutom att den genom övertagande av arbetslöshetskassans roll enligt andra stycket har rätt att överklaga beslut som gått kassan emot – har rätt att även till förmån för en enskild part överklaga en domstols eller en arbetslöshetskassas beslut.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:371)
om kontant arbetsmarknadsstöd
32 a §
Från och med den 1 oktober 1995 har Arbetsmarknadsstyrelsen, efter mönster av vad som gäller för Riksförsäkringsverket inom socialförsäkringsområdet, möjlighet att bestämma om styrelsen önskar vara part i domstol när en enskild överklagat länsarbetsnämndens beslut. I likhet med vad som gäller i mål om arbetslöshetsförsäkring har paragrafen justerats så att den bättre överensstämmer med den nya tvåpartsprocessen. Se även kommentaren till 98 a § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring (avsnitt 11.4).
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202)
om beräkning av strafftid m.m.
30 §
Paragrafen är ny. Se kommentaren till 59 a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (avsnitt 11.8)
Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203)
om kriminalvård i anstalt
59 a §
Paragrafen är ny. I likhet med vad som gäller för flera andra centralmyndigheter skall Kriminalvårdsstyrelsen verka för att bestämmelserna inom kriminalvården tillämpas likformigt och rättvist.
I paragrafen första stycke regleras Kriminalvårdsstyrelsens möjlighet att överta lägre myndighets uppgift att föra det allmännas talan. Av det andra stycket följer att Krimnalvårdsstyrelsen alltid skall föra det allmännas talan i Regeringsrätten. Se även kommentaren till 98 a § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring (avsnitt 11.5).
Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
16 d §
Paragrafen är ny. Se kommentaren till 59 a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (avsnitt 11.7).
Förslaget till lag om ändring i
produktsäkerhetslagen (1988:1604)
9 §
Ändringen i paragrafen är föranledd av att paragrafens tredje stycke av misstag föll bort i samband med den senaste ändringen av paragrafen (SFS 1994:610). Den nu gjorda ändringen innebär endast att tredje stycket åter förs in i lagen.
26 §
Ändringen innebär en anpassning av bestämmelsen till den nya instansordningen och att kammarrätten skall bevilja prövningstillstånd innan den prövar ett överklagat mål.
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1989:41) om TV–avgift
6 §
Ändringen i paragrafen är en följdändring, föranledd av förändrade regler om utrikesrepresentationen.
21 §
Ändringen innebär en anpassning av bestämmelserna till den nya instansordningen och reglerna om tvåpartsprocess. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 6) är den föreslagna tvåpartsprocessen inte utan särskilda bestämmelser tillämplig på måltyper där en förvaltningsuppgift överlämnas åt ett enskilt subjekt eftersom ett sådant subjekt inte är en förvaltningsmyndighet. Tillägget i paragrafen innebär att Radiotjänst i Kiruna Aktiebolag kommer att vara den enskildes motpart om denne överklagar bolagets beslut till länsrätten.
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
22 §
Paragrafens tidigare tredje stycke har upphävts. Ändringen innebär att 7 a § och 33 §förvaltningsprocesslagen blir tillämpliga såvitt gäller partsställningen och överklaganderätten vid handläggningen i domstol av mål enligt lagen. Se även kommentaren till 7 a § förvaltningsprocesslagen (avsnitt 11.3).
Förslaget till lag om ändring i lagen
(1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
9 a §
Paragrafen är ny. Se kommentaren till 59 a § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (avsnitt 11.7).
Övriga förslag till lagändringar
Ändringarna innebär en nerflyttning i instansordningen och att kammarrätten skall bevilja prövningstillstånd innan de prövar ett överklagat mål (se avsnitt 8).
Förslagen innefattar vidare vissa språkliga ändringar.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs att 15 kap.2 och 4 §§äktenskapsbalken skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
15 kap.
2 §
37
Skattemyndighetens beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos länsrätten.
Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.
37Senaste lydelse 1991:495.
Skattemyndighetens beslut i
fråga om hindersprövning får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol.
Detsamma gäller beslut av
präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
4 §
38
Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten.
38Senaste lydelse 1991:495.
Länsstyrelsens beslut om
tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled
Härigenom föreskrivs att 84 a § lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
84 a §
39
Beslut av länsstyrelsen om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder överklagas hos regeringen genom besvär.
39Senaste lydelse 1983:649.
Beslut av länsstyrelsen om ut-
seende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder får överklagas hos regeringen. Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får i övriga fall överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag får i övriga fall överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar
Härigenom föreskrivs att 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
70 §
40
Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen.
Mot länsstyrelsens beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
40Senaste lydelse 1975:677.
Länsstyrelsens beslut enligt
18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt
detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet
skall förbliva, hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast
enligt vad som särskilt föreskrivits ovan, hos regeringen.
93 §
41
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, genom länsstyrelsens försorg antingen underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock beslutet hållas tillgängligt på lämplig plats inom orten, varom kungörelse skall införas i ortstidning och översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket.
Mot länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel i fråga om
skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening föres talan hos
kammarrätten genom besvär.
41Senaste lydelse 1991:1674.
Länsstyrelsens beslut enligt
detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid beslutet skall förbliva, hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast
enligt vad som föreskrivits i fjärde stycket, hos regeringen.
Över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat
förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller skrivit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan
föras mot länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt
värde å fastighet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelsens beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är
stadgat.
Beslut, varigenom länsstyrelse
förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller skrivit underställning av utlåtande, får inte överklagas. Detsamma
gäller länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt
värde å fastighet eller beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att länsstyrelsens beslut i jävsfråga inte får överklagas, följer av bestämmelserna i 30 och 78 §§.
98 §
42
Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen för vägsamfälligheten det begär och å tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika delar av vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut
föres talan hos kammarrätten genom besvär.
42Senaste lydelse 1971:586.
Försummar någon att fullgöra
honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
107 §
43
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om
föreläggande enligt 106 § föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
43Senaste lydelse 1975:677.
Länsstyrelses beslut enligt
100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot
annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres hos regeringen genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelse
enligt detta kapitel får överklagas hos regeringen. Beslut,
varom fråga är i detta kapitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Beslut enligt detta kapitel
skall, om inte annat förordnas, gälla även om beslutet
överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katte r
44
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
44Lagen omtryckt 1987:260.
Föreslagen lydelse
9 §
Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
12 §
45
Riksförsäkringsverket har att verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tilllämpas likformigt och rättvist.
Verket får, även till förmån för enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.
45Senaste lydelse 1991:215.
Riksförsäkringsverket har att
verka för att bestämmelserna om den allmänna försäkringen tilllämpas likformigt och rättvist.
I mål, där en enskild part hos länsrätten överklagar en allmän försäkringskassas beslut, bestämmer Riksförsäkringsverket om verket skall vara part i målet. Detsamma gäller i mål i kammarrätten, där en enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Riksförsäkringsverket beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga verket att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
Riksförsäkringsverket får
överta försäkringskassans uppgift att i länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Riksförsäkringsverket för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Den omständigheten att Riksförsäkringsverket inte varit part i domstolen hindrar inte verket att överklaga domstolens beslut. Om en enskild överklagar kammarrättens beslut, är verket alltid motpart.
Verket får, även till förmån för
enskild part, överklaga domstols och allmän försäkringskassas beslut samt begära ändring enligt 10 a §.
Denna lag träder i kraft 1 januari 1996. För beslut som har meddelats av försäkringskassan före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Härigenom föreskrivs att 40 § naturvårdslagen (1964:822) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
40 §
46
En kommunal myndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut av annan statlig myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 14 § tredje stycket, 17 §, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser annat än handräckning eller 47 § får överklagas hos kammarrätten. Beslut i övrigt enligt denna lag av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos regeringen.
46Senaste lydelse 1994:854.
Beslut av annan statlig
myndighet än regeringen i ärende enligt 13 §, 14 § tredje stycket, 17 §, 20 § andra stycket, 21 §, 22 §, 24 §, 24 a §, 39 § såvitt avser annat än handräckning eller 47 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i övrigt enligt denna lag av annan statlig myndighet än regeringen får överklagas hos regeringen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Statens naturvårdsverk får överklaga beslut
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Finner en myndighet att den inte kan helt bifalla en framställning från Fortifikationsverket eller Vägverket om undantag som avses i 16 § fjärde stycket, skall ärendet hänskjutas till regeringens prövning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
47
Talan mot polismyndighetens beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut enligt 13 § föres hos regeringen genom besvär.
47Senaste lydelse 1975:599.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut enligt
13 § får överklagas hos regeringen.
Mot annat beslut av
länsstyrelsen enligt denna lag föres talan hos kammarrätten
genom besvär.
Annat beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Härigenom föreskrivs att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelese
33 §
48
Tillsynsmyndighetens beslut enligt 22 § får överklagas hos regeringen.
I fråga om överklagande av annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag tillämpas 9 kap. 11 § första–tredje styckena stiftelselagen.
Skattemyndighetens beslut enligt 11 § tredje stycket får överklagas hos kammarrätten.
48Senaste lydelse 1994:1223.
Skattemyndighetens beslut
enligt 11 § tredje stycket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
9 Förslag till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Härigenom föreskrivs att 48 § miljöskyddslagen (1969:387) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
48 §
49
Om inte något annat framgår av andra–femte styckena, får beslut enligt denna lag överklagas
1. hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av en sådan nämnd som avses i 38 §,
2. hos koncessionsnämnden, om beslutet har meddelats av Statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen,
3. hos regeringen, om beslutet har meddelats av Koncessionsnämnden.
Koncessionsnämndens beslut i ett dit överklagat ärende får inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut i frågor som avses i 8 a § andra och tredje styckena får överklagas hos regeringen.
Beslut i fråga om ersättning för kostnader enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut i fråga om förbud vid vite enligt 51 § får överklagas hos
kammarrätten.
49Senaste lydelse 1992:604.
Beslut i fråga om ersättning
för kostnader enligt 14 § femte stycket andra meningen eller 43 § tredje stycket eller beslut i fråga om förbud vid vite enligt 51 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Särskilda bestämmelser om överklagande av beslut i frågor om miljöskyddsavgift finns i 59–62 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
10 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall införas en ny paragraf, 14 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 a §
Innefattar ett överklagande
även en fråga som det ankommer på regeringen att avgöra skall länsrätten överlämna målet till kammarrätten för handläggning enligt 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
11 Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291)
dels att 10 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 a §
Om en enskild överklagar en
förvaltningsmyndighets beslut skall den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart.
Första stycket gäller inte i
fråga om beslut som överklagas direkt hos kammarrätt.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse enligt första stycket behövs ej,
Underrättelse enligt första
stycket behövs inte, 1. om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis,
2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller
2. om underrättelse annars är
uppenbart onödig,
3. om det kan befaras att underrättelse
skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
3. om motparten är en förvalt-
ningsmyndighet och en underrättelse är onödig eller
4. om det kan befaras att
underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
14 §
Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
Till muntlig förhandling skall
kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
Uteblir den enskildes motpart
och är motparten en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 7 a § avgör domstolen om utevaron utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Detsamma gäller annan motpart som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. För beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Detsamma gäller om beslutet har överprövats av en annan förvaltningsmyndighet efter ikraftträdandet.
12 Förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437)
Härigenom föreskrivs att 99 § rennäringslagen (1971:437)
50
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
50Lagen omtryckt 1993:36.
Föreslagen lydelse
99 §
Länsstyrelsens beslut enligt 1, 12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a och 71 §§, 72 § andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får överklagas hos kammarrätten. Länsstyrelsens beslut att bevilja registrering av renmärken får dock inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut enligt 1,
12, 17, 21, 39, 43, 50, 62, 65 a och 71 §§, 72 § andra och tredje styckena samt 74, 79, 80, 93 och 97 §§ denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut att bevilja registrering av renmärken får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam-
marrätten. Länsstyrelsens beslut i övrigt enligt denna lag får
överklagas hos Statens jordbruksverk.
Jordbruksverkets beslut får överklagas hos regeringen. Verkets beslut i en överklagad fråga som avser upplåtelse av rätt till jakt efter älg får dock överklagas endast av sameby.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
13 Förslag till lag om ändring i livsmedelslagen (1971:511)
Härigenom föreskrivs att 34 och 35 §§livsmedelslagen (1971:511 )
51
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
51Lagen omtryckt 1989:461.
Föreslagen lydelse
34 §
Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
35 §
Mot beslut, som Statens livsmedelsverk i särskilt fall meddelat
enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut, som Statens
livsmedelsverk i särskilt fall meddelat enligt denna lag eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Talan mot
annat beslut, som Statens livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen,
föres hos regeringen genom besvär. För tillvaratagande av
konsumentintresset inom livsmedelsområdet får talan mot sådant beslut föras av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.
Annat beslut, som Statens
livsmedelsverk meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos regeringen. För tillvaratagande av konsumentintresset inom livsmedelsområdet får ett sådant beslut överklagas av organisation, vilken är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller motsvarande sammanslutning på arbetsgivarsidan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
14 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
Härigenom föreskrivs att 74 § väglagen (1971:948)
52
skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
52Lagen omtryckt 1987:459.
Föreslagen lydelse
74 §
Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
15 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring
Härigenom föreskrivs att 98 a § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 1995:708
Föreslagen lydelse
98 a §
Arbetsmarknadsstyrelsen skall verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. Styrelsen får
överklaga en domstols och en arbetslöshets-kassas beslut i ärenden om medlemmars rätt till ersättning eller medlemskap.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall
verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. I mål, där enskild part hos allmän förvaltningsdomstol överklagar en arbetslöshetskassas beslut,
bestämmer Arbetsmarknadsstyrelsen om styrelsen skall vara part i målet. Detsamma gäller i mål i kammarrätten, där enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga styrelsen att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
I mål, där en enskild part hos
allmän förvaltningsdomstol överklagar en arbetslöshetskassas beslut, är kassan den enskildes motpart. Arbetsmarknads-
styrelsen får överta arbetslöshetskassans uppgift att i länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Arbetsmarknadsstyrelsen för det allmännas talan i Regeringsrätten. Den omständigheten att Arbetsmarknadsstyrelsen inte varit part i domstolen hindrar inte styrelsen från att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut, är styrelsen alltid motpart.
Styrelsen får, även till förmån
för enskild part, överklaga en domstols och en arbetslöshetskassas beslut i ärenden om medlemmars rätt till ersättning eller medlemskap.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. För beslut som meddelats av en arbetslöshetskassa före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
16 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd
Härigenom föreskrivs att 32 a § lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 1995:709
Föreslagen lydelse
32 a §
Arbetsmarknadsstyrelsen skall verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. Styrelsen får
överklaga en domstols och en länsarbetsnämnds beslut i ärenden om rätt till ersättning.
Arbetsmarknadsstyrelsen skall
verka för att bestämmelserna i denna lag tillämpas likformigt och rättvist. I mål, där enskild part hos allmän förvaltningsdomstol överklagar en länsarbetsnämnds beslut,
bestämmer Arbetsmarknadsstyrelsen om styrelsen skall vara part i målet. Detsamma gäller mål i kammarrätten, där enskild part överklagat länsrättens beslut. Även om Arbetsmarknadsstyrelsen beslutat att inte vara part, får domstolen förelägga styrelsen att svara i målet, om det finns särskilda skäl.
Arbetsmarknadsstyrelsen får
överta länsarbetsnämndens uppgift att i länsrätten och kammarrätten föra det allmännas talan. Arbetsmarknadsstyrelsen för det allmännas talan i Regeringsrätten.
Den omständigheten att Arbetsmarknadsstyrelsen inte varit part i domstolen hindrar inte styrelsen från att överklaga domstolens beslut. Om en enskild part överklagar kammarrättens beslut, är styrelsen alltid motpart.
Styrelsen får, även till förmån
för enskild part, överklaga en domstols och en länsarbetsnämnds beslut i ärenden om rätt till ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. För beslut som har meddelats av en länsarbetsnämnd före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
17 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. skall införas en ny paragraf, 30 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
18 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall införas en ny paragraf, 59 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
59 a §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
19 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Mot polismyndighets beslut i ärende om utlämnande av egen-
dom enligt 7 § första stycket föres talan hos länsstyrelsen
genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende samt mot rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 § tredje
stycket föres talan hos kammarrätt genom besvär.
Polismyndighetens beslut i
ärende om utlämnande av egendom enligt 7 § första stycket
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut i sådant
ärende samt Rikspolisstyrelsens beslut i ärende som avses i 8 § tredje stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
20 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)
Härigenom föreskrivs att 9 § utsädeslagen (1976:298) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
53
Tillsynsmyndighetens beslut enligt 3 a § tredje stycket får överklagas hos kammarrätten.
53Senaste lydelse 1992:1682.
Tillsynsmyndighetens beslut
enligt 3 a § tredje stycket får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
21 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. skall införas en ny paragraf, 16 d §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
16 d §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
22 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978:302)
Härigenom föreskrivs att 27 och 28 §§passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
27 §
54
Passmyndighetens anmaning enligt 17 § att överlämna pass får inte överklagas.
I annat fall än som avses i första stycket får passmyndighetens beslut enligt denna lag överklagas genom
besvär hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av
polismyndigheten, och hos kammarrätten, om beslutet har meddelats av en passmyndighet utom riket.
54Senaste lydelse 1985:931.
I annat fall än som avses i
första stycket får passmyndighetens beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen, om beslutet har meddelats av polismyndigheten, och hos allmän förvaltningsdomstol, om beslutet har meddelats av en passmyndighet utomlands.
Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Grundas beslutet på att passtill-
stånd har vägrats eller på att framställning enligt 24 eller 25 § har gjorts hos passmyndigheten, får beslutet dock inte överklagas.
Beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Grundas beslutet på att passtillstånd har vägrats eller på att framställning enligt 24 eller 25 § har gjorts hos passmyndigheten, får beslutet dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
28 §
55
Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna lag förs talan genom besvär hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt,
hos vilken klaganden skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
55Senaste lydelse 1991:1963.
Beslut av övervakningsnämnd
enligt denna lag får överklagas hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos vilken klaganden skulle ha kunnat överklaga beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
En chefsöverläkares beslut om anmälan enligt 20 § 1 får inte överklagas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.
En chefsöverläkares beslut om
anmälan enligt 20 § 1 får inte överklagas. Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
23 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Polismyndighetens beslut överklagas hos länsstyrelsen
genom besvär.
Polismyndighetens beslut
överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Beslut enligt denna
lag som rör annat än återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart, om ej annat föreskrivs. Om det finns särskilda skäl för det, får föreskrivas att beslut om återkallelse av tillstånd skall gälla omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
24 Förslag till lag om ändring i renhållningslagen (1979:596)
Härigenom föreskrivs att 26 § renhållningslagen (1979:596) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
26 §
En kommunal nämnds beslut enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Regeringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall
överklagas hos regeringen genom besvär.
En kommunal nämnds beslut
enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock föreskriva att vissa beslut skall överklagas hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
25 Förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369)
Härigenom föreskrivs att 14 § epizootilagen (1980:369) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
14 §
56
En veterinärs beslut enligt 4 § får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
56Senaste lydelse 1991:394.
En veterinärs beslut enligt 4 §
får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut och Jordbruksverkets beslut i särskilt fall får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Andra beslut av Jordbruksverket får överklagas hos regeringen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut och
Jordbruksverkets beslut i särskilt fall får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av
Jordbruksverket får överklagas hos regeringen.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller med omedelbar verkan, om ej annat förordnas.
Beslut som avses i första och
andra styckena gäller med omedelbar verkan, om inte något
annat beslutas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
26 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om ordningsvakter
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1980:578) om ordningsvakter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
57
Beslut som en polismyndighet har meddelat i ärenden enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som en länsstyrelse eller Rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten.
57Senaste lydelse 1989:150.
Beslut som en länsstyrelse
eller Rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
27 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden
Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1980:894) om jaktvårdsområden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
34 §
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då
beslut som länsstyrelsen eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.
Då beslut som länsstyrelsen,
länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår
så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas
var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla
utan hinder av att det har överklagats, om inte kammarrätten förordnar annat.
Länsstyrelsens beslut skall
gälla även om det har överklagats, om inte domstol beslutar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
28 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden
Härigenom föreskrivs att 32 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §
Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Pröv-
ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Då
beslut som länsstyrelsen eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.
Då beslut som länsstyrelsen,
länsrätten eller kammarrätten meddelar enligt denna lag angår
så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas
var och en av dem, skall meddelande om beslutet införas i
ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett. Länsstyrelsens beslut skall gälla
utan hinder av att det har överklagats, om inte kammarrätten förordnar annat.
Länsstyrelsens beslut skall
gälla även om det har överklagats, om inte domstol beslutar annat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
29 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §
58
Socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga om vitesföreläggande får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen får överklagas hos
kammarrätten.
58Senaste lydelse 1990:104.
Länsstyrelsens beslut i fråga
om vitesföreläggande får inte överklagas. Andra beslut av länsstyrelsen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
30 Förslag till lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)
Härigenom föreskrivs att 25 § hälsoskyddslagen (1982:1080) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
25 §
59
Ett beslut av en sådan nämnd som avses i 4 § i en fråga som regleras i denna lag eller i bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.
59Senaste lydelse 1991:1669.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammar-rätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
31 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Polismyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.
Polismyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Ett föreläggande
enligt 8 § första stycket får inte överklagas särskilt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
32 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 60 § räddningstjänstlagen (1986:1102 )
60
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
60Lagen omtryckt 1992:948.
Föreslagen lydelse
60 §
Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 § får överklagas hos länsstyrelsen. I övrigt får räddningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas.
En kommunal nämnds beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten. Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos
kammarrätten. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut
enligt 45 och 47 §§.
Länsstyrelsens och andra till-
synsmyndigheters beslut får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut
enligt 45 och 47 §§. Prövningstillstånd krävs vid överklagande
till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
33 Förslag till lag om ändring i djurskyddslagen (1988:534)
Härigenom föreskrivs att 38 § djurskyddslagen (1988:534) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
38 §
61
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut, som annan statlig myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos kammarrätten.
61Senaste lydelse 1991:1688.
Beslut, som annan statlig
myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Annat beslut
som Jordbruksverket eller annan statlig myndighet meddelat enligt lagen eller med stöd av regeringens förordnande enligt lagen får överklagas hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
34 Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen (1988:1604)
Härigenom föreskrivs att 9 och 26 §§produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
62
Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit kan Marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.
Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick.
62Senaste lydelse 1994:610.
Vid återkallelse enligt första
stycket tillämpas 8 § tredje stycket första – tredje meningarna.
26 §
Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,
1. beslut av konsumentverket enligt 4 § andra stycket andra meningen,
2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 §,
3. beslut av konsumentombudsmannen enligt 17 §,
4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen om anmaning enligt 19 § första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,
5. beslut av konsumentombudsmannen om informations-, förbuds- eller återkallelseföreläggande enligt 22 §,
6. beslut av konsumentombudsmannen eller av en tillsynsmyndighet enligt 25 §.
Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsmannen i annan fråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en fråga som avses i 24 § första– tredje styckena överklagas hos kammarrätten.
Detsamma gäller beslut av en tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket.
Beslut av en tillsynsmyndighet
eller av konsumentombudsmannen i annan fråga som avses i 19 § eller av en tillsynsmyndighet i en fråga som avses i 24 § första–tredje styckena överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Detsamma gäller beslut av en
tillsynsmyndighet enligt föreskrifter som avses i 24 § fjärde stycket.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
35 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:41) om TV–avgift
Härigenom föreskrivs att 6 och 21 §§ lagen (1989:41) om TV– avgift skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
TV–avgift betalas inte för TV–mottagare som
1. innehas av någon som är anställd vid en utländsk beskickning eller ett lönat konsulat, om det har beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift inte skall betalas för mottagaren,
1. innehas av någon som är
anställd vid en utländsk beskickning eller ett karriärkonsulat, om det har beslutats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att avgift inte skall betalas för mottagaren, 2. har förts in i riket för tillfälligt bruk och är tullfri,
3. innehas på prov under högst 15 dagar, eller
4. är varaktigt undanställd eller obrukbar såvitt gäller tid efter det att förhållandet skriftligen har anmälts till bolaget av den avgiftsskyldige.
21 §
Bolagets beslut i ärenden om omprövning enligt 15 § får överklagas hos kammarrätten. I övrigt får bolagets beslut inte överklagas.
Även om ett beslut enligt första stycket första meningen överklagas, skall bolaget ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till kammarrätten.
Bolagets beslut i ärenden om
omprövning enligt 15 § får överklagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Bolaget skall därvid vara den enskildes motpart. I
övrigt får bolagets beslut inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Även om ett beslut enligt
första stycket första meningen överklagas, skall bolaget ändra beslutet, om det är uppenbart oriktigt. Denna skyldighet gäller dock inte, om klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla eller om bolaget har överlämnat handlingarna i ärendet till länsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
36 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
Beslut som annan myndighet än regeringen i särskilt fall meddelat i fråga om tillgodoföring enligt 8 §, får överklagas hos
kammarrätten.
Beslut som annan myndighet
än regeringen i särskilt fall meddelat i fråga om tillgodoföring enligt 8 §, får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
37 Förslag till lag om ändring i begravningslagen (1990:1144)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 7 § begravningslagen (1990:1144) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap. 7 §
Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende får överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut i ett
överklagat ärende får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Hos kammarrätten får även överklagas
länsstyrelsens beslut
Detsamma gäller
länsstyrelsens beslut – i ärende som avses i 5 kap. 4 §,
– om förfarande med aska enligt 5 kap. 5 § andra stycket, – om flyttning av gravsatt stoft eller aska enligt 6 kap. 2 § andra stycket, och
– om överflyttning eller upphörande av gravrätt enligt 7 kap. 34 §.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
38 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
En kommunal nämnds beslut i ärenden om tillstånd enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut får över-
klagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
39 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1231) om märkning av textilier
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1992:1231) om märkning av textilier skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
40 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
41 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk
Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
13 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt 6 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
42 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 §
Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 5 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos kammarrätten.
Tillsynsmyndighetens beslut i
enskilda fall enligt 5 § eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
43 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1992:1402) om undanförsel och förstöring skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Beslut av en myndighet med stöd av 8 eller 9 § får inte överklagas.
Beslut av en myndighet enligt 11 och 12 §§ får överklagas till
kammarrätten.
Beslut av en myndighet enligt
11 och 12 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
44 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
En tillsynsmyndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
En tillsynsmyndighets beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Beslut om förbud gäller omedelbart och
får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
45 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 §
En tillsynsmyndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammarrätten.
En tillsynsmyndighets beslut
enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
46 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m.
Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1992:1683) om provtagning på djur , m.m.
63
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
63Senaste lydelse av lagens rubrik 1993:1487.
Föreslagen lydelse
11 §
64
Beslut av en kommunal nämnd enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Beslut som annan statlig myndighet än regeringen i enskilda fall meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos
kammarrätten.
64Senaste lydelse 1993:1482.
Beslut som annan statlig
myndighet än regeringen i enskilda fall meddelat enligt lagen eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
47 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1684) om EEG–handelsgödsel
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1992:1684) om EEG– handelsgödsel skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Länsstyrelsens beslut i ärende som avses i 5 § första stycket eller 6 § får överklagas hos Jordbruksverket.
Beslut av Jordbruksverket i sådana ärenden får överklagas hos kammarrätten.
Beslut av Jordbruksverket i
sådana ärenden får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
48 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
65
Invandrarverkets eller socialnämndens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Invandrarverkets beslut får överklagas hos länssträtten i det län där utlänningen vistades när beslutet fattades.
Beslut enligt denna lag får överklagas endast av den enskilde.
65Senaste lydelse 1995:103.
Beslut i fråga om bistånd enligt denna lag gäller omedelbart. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
49 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:451) om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:451) om försökverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll skall införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a §
Kriminalvårdsstyrelsen får
överta uppgiften enligt 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) att i länsrätt och kammarrätt föra det allmännas talan.
Kriminalvårdsstyrelsen för det
allmännas talan i Regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
50 Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 11 § stiftelselagen (1994:1220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
11 §
Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrätten. Detta gäller dock inte beslut om att väcka talan enligt 5 kap. 4 § första stycket eller 9 kap. 6 § första stycket eller beslut enligt 9 kap. 6 § tredje stycket.
Tillsynsmyndighetens beslut
enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut om att väcka talan enligt 5 kap. 4 § första stycket eller 9 kap. 6 § första stycket eller beslut enligt 9 kap. 6 § tredje stycket. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 kap. 8 §, 6 kap. 4 § eller 5 § andra stycket, 9 kap. 5 § första stycket 3, i den del beslutet avser verkställighetsförbud, eller 9 kap. 7 eller 8 § gäller även om de överklagas.
Om tillsynsmyndighetens beslut överklagas, skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna. Överklagas
kammarrättens beslut av tillsynsmyndigheten, skall över-
klagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 9 § överklagas hos
kammarrätten. Bestämmelserna i tredje stycket om
tillsynsmyndigheten och dess beslut gäller i sådant fall länsstyrelsen och dess beslut.
Om tillsynsmyndighetens
beslut överklagas, skall tillsynsmyndigheten föra talan för det allmänna. Överklagas domstolens beslut av tillsynsmyndigheten, skall överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.
Länsstyrelsens beslut enligt 9
§ överklagas hos allmänn förvaltningsdomstol. Bestämmelserna i tredje stycket om tillsynsmyndigheten och dess beslut gäller i sådant fall länsstyrelsen och dess beslut.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
51 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 4 § och ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1995:000) om ändring i plan- och bygglagen (1987:10 )
66
skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1994/95:230
66Lagen omtryckt 1992:1769.
Föreslagen lydelse
13 kap. 4 §
Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller förhandsbesked inte skall gälla får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas genom besvär hos
kammarrätten om beslutet avser
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än de som anges i första stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol om beslutet avser
1. bygglov eller förhandsbesked inom område med detaljplan,
2. bygglov eller förhandsbesked inom område som inte omfattas av detaljplan och överklagandet avser frågan om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärder enligt 8 kap. 13 §, uppfyller kraven i 3 kap. eller strider mot områdesbestämmelser,
3. rivningslov eller marklov och överklagandet avser frågan om åtgärderna strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,
4. förordnanden enligt 6 kap. 19 § att avstå eller upplåta mark eller enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att bekosta anläggande av gator och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp,
5. ingripanden mot försumlig arbetsledare enligt 9 kap. 3 § fjärde stycket,
6. påföljder och ingripanden enligt 10 kap.,
7. debitering av avgifter som anges i 11 kap. 5 §, hos regeringen i övriga fall.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Beträffande ärenden som avgjorts av kommunen före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas utom såvitt avser 3 kap. 14 §.
3. 13 kap. 4 § tillämpas inte i
sin nya lydelse i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995–09–14
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan
Munck, regeringsrådet Karl–Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 21 juni 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) med flera lagförslag.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Thomas Rolén.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Det i remissen föreslagna tvåpartsförfarandet innebär en betydelsefull förändring av förvaltningsprocessen. Till den del förslaget innebär att den förvaltningsmyndighet som har meddelat ett beslut blir den enskildes motpart i den händelse beslutet överklagas till förvaltningsdomstol torde visserligen, som antyds i remissen, förändringen bli begränsad från praktisk synpunkt, åtminstone för sådana fall då förvaltningsmyndigheterna i dag yttrar sig utan att vara part. Av väsentligt större betydelse är den möjlighet som enligt förslaget öppnas för en förvaltningsmyndighet att överklaga ett domstolsavgörande genom vilket myndighetens beslut har ändrats. Denna ordning ger ett vidgat utrymme för prejudikatbildning. Dessutom öppnas möjligheter för myndigheterna att få en ändring till stånd när ett domstolsavgörande materiellt sett har blivit oriktigt. Det förhållandet att det då genomgående blir fråga om ändringar till nackdel för den enskilde – det blir generellt sett endast i sådana fall som förvaltningsmyndigheten får möjlighet att överklaga – hindrar inte att det får anses vara ett allmänt intresse att materiellt oriktiga avgöranden inte blir bestående.
Den i remissen föreslagna nyordningen är således från de angivna synpunkterna förenad med betydande fördelar. En ordning likartad den som föreslås i remissen gäller redan på vissa områden, såsom i taxeringsmål och mål om administrativa frihetsberövanden. Med hänsyn till att den angivna ordningen nu föreslås bli upphöjd till en allmän princip kan det likväl finnas skäl att något beröra vissa principiella och praktiska aspekter på reformen.
Vid remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande har några instanser avstyrkt tanken på ett tvåpartsförfarande med beslutsmyndigheten som part under hänvisning till att ett sådan ordning skulle vara oförenlig med de krav på opartiskhet och saklighet som gäller för förvaltningsmyndigheter. I remissen har denna fråga något berörts med avseende på ett speciellt fall, nämligen då en förvaltningsmyndighet överprövar en annan förvaltningsmyndig-
hets beslut. Med hänsyn till att det i 1 kap. 9 § regeringsformen angivna kravet på opartiskhet gäller alla förvaltningsmyndigheter förtjänar emellertid spörsmålet att diskuteras mera generellt. Den fråga som man härvid i främsta rummet har anledning att ställa är huruvida en förvaltningsmyndighet vid beslutsfattandet kan anses inta en opartisk ställning, om myndigheten i händelse av överklagande får rollen av motpart till den enskilde.
En likartad fråga har i några fall varit föremål för prövning i Europadomstolen. Europakonventionen har visserligen i här aktuellt hänseende inte tillämpning på förvaltningsbeslut av det slag som nu är i fråga. Spörsmålet har i stället kommit upp vid tolkningen av artikel 5:3 i konventionen, enligt vilken envar som är berövad friheten för brott ofördröjligen skall ställas inför antingen en domare eller också en annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med ”judicial power”. Som en sådan ämbetsman har inte godtagits en åklagare, om det enligt den inhemska rätten inte har varit uteslutet att han skulle komma att företräda åklagarsidan vid en kommande rättegång mot den misstänkte. Om det varit möjligt att ämbetsmannen vid en sådan rättegång skulle bli den misstänktes motpart, har nämligen ämbetsmannens opartiskhet vid själva beslutsfattandet enligt Europadomstolen framstått som tvivelaktig och detta oberoende av om det i verkligheten blivit så att han kommit att inta en motpartsställning i målet (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. s. 124).
Det är dock inte utan vidare givet att man kan anlägga motsvarande betraktelsesätt på det fallet att en förvaltningsmyndighet blir den enskildes motpart i den händelse dess beslut överklagas till domstol. Det gäller här inte en tolkning av Europakonventionens bestämmelser utan av det krav på opartiskhet som följer av den svenska regeringsformen. Redan genom att meddela ett beslut till den enskildes nackdel kan myndigheten sägas i viss mån komma i motsatsställning till denne, och det blir från den enskildes synpunkt knappast någon avgörande skillnad om myndigheten i en kommande domstolsprocess får den formella ställningen av dennes motpart. Fall kan tänkas uppkomma då frågan än mer ställs på sin spets, såsom om ett ärende av förvaltningsdomstolen skulle återförvisas till förvaltningsmyndigheten eller denna av annat skäl har att pröva ärendet efter domstolens avgörande, t.ex. därför att överklagandet avsett endast en preliminärfråga. Förvaltningsmyndigheten förutsätts då enligt remissförslaget vara opartisk beslutsinstans vid det första beslutet och därefter i domstolsprocessen inta ställningen som den enskildes motpart för att sedan återgå till rollen som opartisk beslutsinstans. Särskilt i betraktande av att den i remissen föreslagna ordningen i princip redan har införts på vissa områden gäller enligt Lagrådets mening likväl att förslaget från nu angivna synpunkter inte kan anses komma i konflikt med det krav på
opartiskhet som följer av 1 kap. 9 § regeringsformen.
Från praktisk synpunkt har man anledning att beakta att den för flertalet förvaltningsmyndigheter nya uppgiften att föra det allmännas talan vid förvaltningsdomstol kan komma att medföra vissa svårigheter åtminstone i ett inledningsskede. Detsamma gäller uppgiften att välja ut de fall i vilka överklagande skall ske, när myndigheten anser ett domstolsavgörande vara oriktigt men något prejudikatintresse inte gör sig gällande. Några riktlinjer för denna bedömning – som ju är av betydelse inte bara för myndigheten själv utan i än högre grad för berörda enskilda parter – ges knappast i remissen, och detta är kanske inte heller möjligt. Det kan förväntas att en praxis i dessa avseenden kommer att utbildas sedan reformen har varit i kraft någon tid.
Lagrådet vill som ett mera allmänt påpekande tillägga följande. I Domstolsutredningens betänkande diskuteras och görs överväganden även i en rad väsentliga förfarandefrågor som har anknytning till införandet av tvåpartsprocess. Här åsyftas sådant som förvaltningsdomstolarnas materiella processledning och utredningsansvar, betydelsen av parternas yrkanden resp. bestridanden och medgivanden samt möjligheterna till ersättning för rättegångskostnader. Sådana anslutande frågekomplex förbigås nästan helt i lagrådsremissen och några förslag till ändringar i dessa avseenden läggs inte fram. Det får i stället anses framgå att förändringar i nuvarande rättsläge inte har avsetts. Icke desto mindre skulle det ha varit värdefullt med vissa uttalanden om återverkningar av att tvåpartsförfarandet ges en närmast generell tillämpning. Tydligt är nämligen att, även om någon lagändring inte sker beträffande grunderna för domstolarnas handläggning, övergången i ett mycket stort antal typer av mål från enpartstill tvåpartsprocess kommer att medföra viss förskjutning i de praktiska handläggningsformerna i riktning mot tillämpning av en förhandlingsprincip. Om här åsyftade följdspörsmål hade fått en genomlysning, kunde det måhända ha bidragit till en önskvärd ökad enhetlighet i hanteringen av förvaltningsmålen. Det kan då ifrågasättas om det föreslagna tvåpartsförfarandet kan anses tillräckligt underbyggt för att träda i kraft redan den 1 januari 1996. Av remissen framgår inte anledningen till att det ansetts angeläget med ett så snart ikraftträdande. Om genomförandet av tvåpartsförfarandet hade fått anstå till en senare etapp i den pågående revisionen av förvaltningsprocesslagen, hade de nämnda följdfrågorna kunnat närmare övervägas. Lagrådet anser sig emellertid inte böra avstyrka att tvåpartsförfarandet införs vid den föreslagna tidpunkten men utgår ifrån att de berörda frågorna kommer att beaktas i det fortsatta arbetet med revisionen av förvaltningsprocesslagen.
Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
( 1971:291 )
7 a §
Enligt remissförslaget skall, om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart utom i det fallet att beslutet överklagas direkt till kammarrätt.
När ett förvaltningsbeslut överklagas ställs myndigheten enligt 27 § förvaltningslagen (1986:223) normalt inför uppgiften att bedöma om det finns anledning att ompröva beslutet. Enligt 28 § samma lag förfaller överklagandet, om myndigheten själv ändrar beslutet så som klaganden begär, och handlingarna i ärendet skall i så fall inte överlämnas till förvaltningsdomstolen (jfr 7 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen).
Självfallet bör förvaltningsmyndigheten inte betraktas som den enskildes motpart inom ramen för omprövningsförfarandet. Detta får också förutsättas vara förslagets ståndpunkt, med hänsyn till att omprövningsförfarandet regleras av förvaltningslagen och förevarande paragraf gäller endast rättskipningen hos förvaltningsdomstol. Till förebyggande av missuppfattningar på denna punkt förordar Lagrådet likväl att första stycket enligt förslaget kompletteras på det sättet att det anges att myndigheten är den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen.
Utan särskild föreskrift torde det stå klart att förvaltningsmyndighetens ställning som motpart bortfaller, om ärendet av förvaltningsdomstolen skulle återförvisas till myndigheten eller denna av annat skäl har att pröva ärendet efter ett domstolsavgörande. Ärendet skall ju då prövas enligt förvaltningslagen. Normalt torde därvid gälla att den tjänsteman som företrätt det allmänna som den enskildes motpart i förvaltningsdomstolsprocessen enligt 11 § första stycket 2 eller 4 förvaltningslagen eller grunderna för dessa bestämmelser på grund av jäv blir förhindrad att handlägga ärendet vid den förnyade prövningen.
Förevarande paragraf skall enligt remissförslaget placeras i ett avsnitt av lagen som har underrubriken ”Måls anhängiggörande”. Denna rubrik täcker knappast innehållet i den nya paragrafen. Att foga in paragrafen i något annat avsnitt av lagen framstår dock inte som lämpligare. En lösning bör då kunna vara att ge den nyssnämnda rubriken lydelsen ”Måls anhängiggörande m.m.”. Lagrådet förordar att så sker.
14 §
I det föreslagna nya andra stycket föreskrivs att, om den enskildes motpart uteblir från muntlig förhandling och motparten är en sådan förvaltningsmyndighet som avses i 7 a §, domstolen skall avgöra om utevaron utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Även för det fall att en
enskild part uteblir ankommer det emellertid på domstolen att bedöma huruvida utevaron utgör hinder för målets handläggning och avgörande utan att detta har ansetts behöva uttryckligen anges i förevarande paragraf, som endast behandlar frågan hur parterna skall kallas till förhandlingen. Lagrådet anser därför att andra stycket kan avvaras och att i stället ett tillägg bör göras till första stycket av följande lydelse: ”Förvaltningsmyndighet eller annan part, som enligt föreskrift i lag företräder det allmänna, får föreläggas att inställa sig vid påföljd att partens utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.”
Om domstolen redan i samband med att kallelse utfärdas bedömer det som ofrånkomligt att förvaltningsmyndigheten är företrädd vid förhandlingen, kan detta markeras genom att påföljd av nu angivet slag inte sätts ut eller på annat lämpligt sätt.
Övriga lagförslag
Förslagen lämnas utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm–Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:22 Tvåpartsprocess m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna.