JK 4366-04-40

Bakgrund

Trustor AB (Trustor) var ett börsnoterat företag på Stockholms Fondbörs. I maj 1997 förvärvade den engelske industrimannen LM och dennes bolag aktier som motsvarade en röstmajoritet i Trustor. Kort tid därefter överfördes bolagets likvida medel om ca 770 miljoner kr från Sverige till Storbritannien. En del av medlen användes till att betala köpeskillingen för bolagets aktier, medan resterande del frånhändes Trustor utan att bolaget tillfördes några motsvarande tillgångar. 

I november 1997 inleddes en förundersökning avseende brottsmisstankar gällande grov förskingring m.m. i samband med förvärvet av Trustor. Utredningen kom att omfatta sammanlagt tolv misstänkta. Förundersökningen ledde fram till att åtal väcktes i april 2000 mot tre misstänkta (LM, PM och TJ). Tingsrätten meddelade dom i juni 2001. Domen överklagades i vissa delar till hovrätten, som meddelade dom i april 2002. Samtliga tre misstänkta frikändes i detta mål. 

Den 16 juni 1997 påbörjade RD en anställning som vice verkställande direktör i Trustor. Den 31 oktober 1997 kallades han till ett polisförhör där han hördes upplysningsvis. Den 14 november samma år delgavs han misstanke om anstiftan till grov trolöshet mot huvudman eller medhjälp därtill. Den 27 maj 1998 delgavs RD misstanke om grov förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman, grovt brott. Misstankarna gällde hans hantering av en fakturalikvid om 1 200 000 kronor. 

Den 9 januari 2001 väcktes åtal mot bl.a. RD för grov förskingring, alternativt trolöshet mot huvudman, grovt brott. Åtalet avsåg hanteringen av nämnda fakturalikvid. Efter en muntlig förberedelse den 29 januari 2001 bestämdes enligt tingsrättens protokoll att åtalet inte skulle handläggas i samma rättegång som åtalet beträffande LM, PM och TJ. I en dom den 12 juni 2002 ogillade tingsrätten åtalet mot RD. Domen vann laga kraft. 

Den 10 juni 2002 beslutade åklagaren att inte väcka åtal avseende den brottsmisstanke som delgavs RD den 14 november 1997. 

Anspråket m.m.

RD har begärt skadestånd med sammanlagt 8 952  222 kr, varav 6 752 222 kr avser förlorad inkomst, 2 000 000 kr psykiskt lidande och 200 000 kr kränkning. Anspråket i den del som det avser förlorad arbetsinkomst är beräknat efter den årslön som RD hade som anställd i Trustor. Anspråket avser ersättning motsvarande full lön från och med november 1997 till och med den 12 juni 2002 och 50 procent av årslönen för en period om fem år räknat från den 12 juni 2002. 

Som grund för anspråket har RD sammanfattningsvis åberopat följande. Staten har – genom överåklagaren BS och de ansvariga handläggarna vid Ekobrottsmyndigheten – vållat honom såväl personskada som ren förmögenhetsskada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Skadorna har orsakats genom att åklagaren har uttalat sig i media och genom att handläggningen av förundersökningen har tagit så lång tid att det föreligger ett brott mot artikel 6.1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I enlighet med Europadomstolens praxis och de uttalanden som Högsta domstolen har gjort i rättsfallet NJA 2005 s. 462 är han berättigad till ersättning för kränkning (ideell skada). 

RD har åberopat viss skriftlig bevisning, däribland tidningsartiklar som hänvisar till uttalanden av den åklagare, BS, som ledde den aktuella förundersökningen. RD har i ett antal yttranden hit anfört bl.a. följande i sak. 

”Uttalanden i massmedia 

I tingsrättens dom konstaterades att huvudförhandlingen i målet hade hållits fem år efter de åtalade händelserna och att åtal kom att väckas mer än tre och ett halvt år efter desamma. Vidare konstaterade tingsrätten att den fortsatta fördröjningen sammanhängde främst med försvararbyte och handläggningen av den rättegång som ledde till särskilda domar i andra avseenden. Tidsutdräkten, som inte berodde på de tilltalade, hade enligt tingsrätten inneburit avsevärd olägenhet för dem. Tingsrätten tillade att angivna förhållanden var beklagliga. 

Såsom är allmänt känt kom den s.k. Trustor-skandalen att få en synnerligen stor genomslagskraft i massmedia, vilka vid ett synnerligen stort antal tillfällen kom att rapportera såväl händelseutvecklingen som polis och åklagares handläggning. Under de ifrågavarande målens handläggning kom även den för målen ansvarige överåklagaren BS att vid ett synnerligen stort antal tillfällen uttala sig såväl i television som i övriga massmedia i vilka uttalanden RD:s namn vid ett synnerligen stort antal tillfällen kom att nämnas. I uttalandena kom han att utpekas såsom en misstänkt brottsling och därigenom klandervärd i sitt levnadssätt. Han kom därför att utsättas för andras missaktning. BS var inte skyldig att uttala sig på det sätt som kom att ske och det var inte heller försvarligt att uttala sig på det sätt som denne gjorde. BS:s uttalanden spreds till en synnerligen stor del av svenska folket och hela det svenska näringslivet. De uppgifter som massmedia fick del av från såväl BS som utredningsmännen vid Ekobrottsmyndigheten avseende misstankar mot honom om grova brottsliga gärningar medförde att han efter anställningens upphörande i Trustor förtogs varje möjlighet att försörja sig. Utöver detta medförde uppgiftslämnandet att hans sociala liv och umgänge helt kullkastades. Skadorna förvärrades av den långa handläggningstiden hos Ekobrottsmyndigheten. 

Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Enligt 1 kap.1 och 6 §§ samma lag gäller tystnadsplikt i det allmännas verksamhet samt förbud att röja eller undanröja sekretessbelagd uppgift för den myndighet där uppgift är sekretessbelagd. Det får anses uppenbart att de uttalanden som BS och övriga utredningsmän hos Ekobrottsmyndigheten har gjort strider mot nämnda bestämmelser. Det föreligger även adekvat kausalitet mellan uttalandena och den skada som han har lidit. 

Handläggningstiden 

Misstankarna mot den medåtalade TJ var synnerligen perifera. BS hade därför haft möjlighet att självständigt utreda misstankarna mot honom, vilket hade lett till en avsevärt kortare utredningstid. BS synes emellertid av processtaktiska skäl först önskat ha huvudmålet prövat i dess helhet, trots att samband med de gärningar för vilka han misstänktes saknades. Detta processtaktiska skäl torde ävenledes ha varit bakgrunden till den oförsvarbart långa handläggningstiden. 

I stämningsansökan åberopade åklagaren såväl samma omständigheter som bevisning vilka redan vid tidpunkten för delgivning av brottsmisstankarna mot honom den 27 maj 1998 var kända. Det får milt uttryckt anses anmärkningsvärt att förundersökningarna mot honom inte avslutades redan år 1998 då tillgängligt förundersökningsmaterial och bevisning kom Ekobrottsmyndigheten till del. 

Han informerade Ekobrottsmyndigheten vid ett stort antal tillfällen om den omfattande skada och svåra kränkning som den långa handläggningstiden medförde för honom. Han drev även aktivt på ärendet och ville medverka i förundersökningen. Handläggningstiden hos Ekobrottsmyndigheten kan således inte i något avseende hänföras till honom personligen.” 

Ekobrottsmyndigheten har avstyrkt att ersättning utges till RD och i två yttranden anfört bl.a. följande. 

”Uttalanden i massmedia 

Förundersökningen rörande Trustor gällde misstänkta oegentligheter som beloppsmässigt vida översteg vad som hittills hade förekommit i Sverige. Målet kom att få stor massmedial uppmärksamhet och rönte ett betydande intresse hos allmänheten. Den mediala uppmärksamheten började redan innan förundersökning inleddes och den har fortsatt sedan dess. Åklagaren har i olika skeden lämnat sakupplysningar till media. De tidningsartiklar som RD har bifogat till sitt skadeståndsyrkande innefattar inte några uttalanden från åklagaren som skulle kunna innebära fel och försummelse vid myndighetsutövning eller felaktig information från en myndighet. 

Handläggningstiden 

Vid bedömningen av om kravet på skälig tid i artikel 6.1 i Europakonventionen har iakttagits är det av särskild betydelse hur komplicerat målet har varit samt hur den tilltalade/misstänkte och berörda domstolar och myndigheter har agerat under förfarandet. Högsta domstolen har i NJA 2003 s. 414 bl.a. prövat frågan om rättegång hållits inom skälig tid. Målet gällde en person som dömts för förskingring och trolöshet mot huvudman, grova brott. Målet hade varit komplicerat vilket bland annat framgick av att huvudförhandlingen i tingsrätten pågick under cirka två månader med femton huvudförhandlingsdagar och i hovrätten med sju huvudförhandlingsdagar. Tiden från delgivning av brottsmisstanke till åtal uppgick till sex år och befanns av Högsta domstolen som orimligt lång även med beaktande av ärendets komplexitet. Högsta domstolen konstaterade också att det i målet inte framkommit att den tilltalade själv skulle ha agerat på ett sätt som skulle kunna förklara den långa tidsutdräkten. Istället fann domstolen att det i betydande utsträckning syntes bero på passivitet från polis- och åklagarmyndighet. 

När det gäller bedömningen av om förundersökningen gällande misstankarna mot RD har tagit så lång tid att det kan innebära ett konventionsbrott och därmed fel och försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen bör följande beaktas. 

Tiden från det att RD delgavs misstanke i respektive fall till dess att åtal väcktes eller beslut att inte väcka åtal fattades var drygt fyra år respektive drygt fyra och ett halvt år. Misstankarna mot RD var nära förknippade med andra brottsmisstankar i utredningen om oegentligheter i Trustor. Förundersökningen var som helhet mycket komplicerad med ett stort antal misstänkta och ett särdeles omfattande förundersökningsmaterial. Den misstänkta brottsligheten hade flera internationella kopplingar genom att finansiella transaktioner hade skett mellan olika länder, såsom mellan Sverige och Storbritannien och mellan Storbritannien och Luxemburg. Det innebar att internationell rättshjälp fick begäras i flera länder. De misstänktas vilja att medverka under förundersökningen var i hög grad varierande. Naturligtvis finns det ingen skyldighet för misstänkta att aktivt medverka i förundersökningen men likväl påverkar omfattningen av deras medverkan ofta den tid det tar att genomföra förundersökningen på ett tillräckligt uttömmande sätt för att kunna fatta beslut i frågan om åtal skall väckas. Utredning drevs aktivt vilket var ett krav bl.a. mot bakgrund av att flera av de misstänkta var underkastade tvångsmedel. 

Den nära kopplingen mellan den brottslighet som RD misstänktes för och andras brottslighet innebar att åklagaren så långt det var möjligt ville ha åtalen mot samtliga inblandade prövade vid en gemensam rättegång. Åklagarens avsikt var således att ha en gemensam huvudförhandling mot samtliga tilltalade. De gärningar som omfattades av åtalet mot RD gällde transaktioner han vidtagit under sin tid som vice verkställande direktör i Trustor och avsåg hanteringen av bolagets medel, vilket skulle ha skett på uppdrag av TJ. Därmed torde det vara uppenbart att det förekom ett nära samband med det ursprungliga åtalet [mot LM, PM och TJ] som i huvudsak också gällde transaktioner i Trustor vid ungefär samma tidpunkt (juni-juli 1997). Orsaken till att åtalet mot RD inte kunde prövas i samband med det ursprungliga åtalet hade främst sin följd i att han fick vidkännas ett byte av försvarare kort tid innan åtalet mot honom väcktes. Den 29 januari 2001, dvs. cirka tre veckor efter att åtal väckts mot RD, anmälde hans försvarare hinder mot att pröva åtalet mot RD vid den med början den 5 februari 2001 utsatta huvudförhandlingen mot LM, PM och TJ, med hänvisning till att han inte hunnit läsa in materialet och var upptagen av annat mål. Åklagaren var, bl.a. med omtanke om de tilltalades berättigade intresse att få anklagelserna mot dem prövade av domstol så snart som möjligt, angelägen om att den planerade huvudförhandlingen avseende det ursprungliga åtalet inte skulle omintetgöras. 

När det gällde misstanken om anstiftan eller medhjälp till grov trolöshet mot huvudman fortsatte förundersökningen under ett drygt år efter det att åtal hade väckts mot RD. Förundersökningsåtgärderna gällde bl.a. rättshjälp i Storbritannien och begäran om visst material från svenska banker. Åklagaren fattade beslut i åtalsfrågan inom några månader efter det att förundersökningsåtgärderna hade avslutats. 

De regler som gäller för en förundersöknings bedrivande syftar till att förundersökning i brottmål skall bedrivas inte bara effektivt utan också på ett rättssäkert sätt. Det innebär med nödvändighet att åklagaren måste ges tid att ägna sig åt rättsliga bedömningar efterhand som undersökningen fortskrider. 

Vid en helhetsbedömning av det slag som Europadomstolen anvisat för fall som det aktuella kan åklagarens handläggning inte anses ha dragit så ut på tiden att det har varit fråga om något konventionsbrott eller i övrigt fel och försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. 

Ekobrottsmyndigheten avstår från att nu yttra sig i frågan om ett eventuellt orsakssamband mellan åklagarens agerande och de påstådda skadorna.” 

Justitiekanslern har även inhämtat ett yttrande från Stockholms tingsrätt. 

Allmänna utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. Statens skadeståndsansvar för kränkning är enligt 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 §skadeståndslagen begränsat till fall där den skadelidande har blivit allvarligt kränkt genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära. Före den 1 januari 2002 fanns bestämmelser med ungefär samma innehåll i skadeståndslagen (1 kap. 3 §). 

Staten bär alltså inte något strikt ansvar för skador och olägenheter som orsakas av ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Skadeståndsansvaret bygger i stället på principen om ett ansvar för styrkt vållande (culpa). Och för ersättning för lidande (kränkning) fordras brott av visst slag. 

För att skadestånd skall utgå krävs – förutom att skadeståndsskyldighet föreligger i och för sig – att en ersättningsgill skada har uppstått samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrundande handlingen (eller underlåtenheten) och skadan. Det ankommer på den skadelidande att visa att även dessa förutsättningar är uppfyllda (se Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar, andra upplagan, s. 41). 

Som det får förstås har RD som grund för sitt anspråk åberopat att staten har gjort sig skyldig till fel eller försummelse och att staten därför är skadeståndsskyldig gentemot honom enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. I den del som anspråket avser långsam handläggning har han dessutom åberopat att staten är skadeståndsskyldig i enlighet med den rättsprincip som Högsta domstolen har slagit fast i rättsfallet NJA 2005 s. 462. Enligt Högsta domstolens uttalanden i nämnda rättsfall kan svensk domstol döma ut skadestånd på grundval av en oskriven princip i svensk lag som har sin grund i Europakonventionen, om det har meddelats en frikännande dom i ett brottmål och domen har vunnit laga kraft. I dessa fall kan ersättning även utgå för kränkning. Samma princip bör gälla i de fall åklagaren har beslutat att lägga ned en förundersökning utan att väcka åtal. 

Handläggningstiden

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom eller henne för brott vara berättigad till en rättegång inom skälig tid. Enligt Europadomstolens praxis skall det därvid göras en allmän helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. En utgångspunkt som skall beaktas är hur lång tid som ett förfarande totalt har pågått. I brottmål beräknas denna tid normalt från det att en person delges misstanke om ett brott fram till dess att en slutlig dom föreligger. Vidare lägger Europadomstolen särskild vikt vid hur komplicerade förundersökningen och målet har varit, hur den tilltalade själv har agerat under förfarandet samt hur domstolar och myndigheter har handlagt målet (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, andra upplagan, s. 226 f., med där gjorda hänvisningar). 

Av rättsfallen NJA 2005 s. 462 och 2005 s. 726 framgår att skadestånd för långsam handläggning i ett brottmål främst kommer i fråga då det har förekommit perioder när hanteringen, utan att den misstänkte kan lastas för det, har präglats av inaktivitet. Varje period av inaktivitet under ett brottmålsförfarande anses dock inte som ett oskäligt dröjsmål. Det måste sålunda röra sig om längre perioder. Till det kommer att det, för att skadestånd skall kunna komma i fråga, måste röra sig om en lång tidsperiod från det att en person delges misstanke om brott till dess att en frikännande dom meddelas. En inaktivitet om ca två år från det att en förundersökning hade färdigställts till dess att åtal väcktes ansågs i kombination med en sammanlagd handläggningstid om ca sju år vara skadeståndsgrundande (se NJA 2005 s. 462). Däremot ansågs en handläggningstid i hovrätten om ca 16 månader inte som tillräckligt lång för att innebära en kränkning av Europakonventionens krav på prövning inom skälig tid (se NJA 2005 s. 726). 

I det nu aktuella fallet kan till en början konstateras att det förflöt drygt fyra och ett halvt år från det att RD delgavs misstanke om brott till dess att tingsrättens frikännande dom vann laga kraft och åklagaren beslutade att inte väcka åtal för vissa andra brottsmisstankar. Denna tidsperiod är inte så lång att den i sig innebär ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen.

Vidare bör beaktas att annat inte är visat än att det rörde sig om en förhållandevis komplicerad utredning med bl.a. utredningsåtgärder som vidtogs utomlands. Det finns inte något som tyder på att åklagaren var inaktiv under en längre tid av förundersökningen. Det får även anses ha funnits gott fog för åklagaren att samordna förundersökningen i den del som den avsåg RD med förundersökningen avseende andra misstänkta i Trustorärendet. Som RD själv har konstaterat har det inte heller framkommit något som gör att det finns anledning att rikta kritik mot tingsrättens handläggning av målet. Det bör även i detta sammanhang nämnas att en anledning till att huvudförhandlingen vid tingsrätten drog ut på tiden var att RD blev tvungen att byta offentlig försvarare, vilket varken åklagaren eller tingsrätten kan lastas för. 

Sammanfattningsvis anser jag att omständigheterna i detta fall är sådana att man vid en helhetsbedömning av det slag som Europadomstolen och Högsta domstolen har anvisat inte kan anse att det har förekommit något sådant oacceptabelt dröjsmål vid åklagarens handläggning att det skulle innebära en kränkning av Europakonventionens krav på prövning av en brottsanklagelse inom skälig tid. Det har inte heller framkommit något som gör att det finns skäl att på någon annan grund utge ersättning till RD för det sätt på vilket handläggningen har skett hos Ekobrottsmyndigheten och vid tingsrätten. RD:s anspråk i denna del skall därför avslås. 

Uttalanden i massmedia

Vad sedan gäller frågan om de uppgifter som åklagaren lämnat till massmedia kan grunda skadeståndsskyldighet för staten gör jag följande bedömning. 

Som det får förstås gör RD i denna del gällande att åklagaren i strid med 9 kap. 17 § samt 1 kap.1 och 6 §§sekretesslagen (1980:100) har lämnat ut hans namn och andra uppgifter om hans personliga och ekonomiska förhållanden till medierna.

 Som tidigare nämnts ankommer det på den skadelidande att visa att samtliga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda. Det åligger således RD att visa att åklagaren eller någon annan tjänsteman har lämnat sekretesskyddade uppgifter till massmedia. Vidare åligger det RD att visa att utlämnandet av uppgifterna har vållat honom skada och att det föreligger adekvat orsakssamband mellan utlämnandet av uppgiften och den uppkomna skadan. 

Det finns inte något generellt hinder för en åklagare att lämna uppgifter till massmedia under en pågående förundersökning. För att det skall kunna anses som fel eller försummelse av åklagaren och/eller polisen att lämna uppgifter till medierna krävs till att börja med att utlämnandet av uppgiften har skett i strid med en bestämmelse i sekretesslagen eller någon annan lag. I de fall utlämnandet av uppgiften har föregåtts av en rättslig bedömning från åklagarens sida, vilket ofta torde vara fallet, krävs dessutom att åklagaren har gjort en uppenbart oriktig bedömning (se Bengtsson och Strömbäck, a.a., s. 96, samt NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285). Det bör även tilläggas att det, för att staten skall kunna bli skadeståndsskyldig, krävs att utlämnandet av uppgiften har skett vid myndighetsutövning. Så bör ofta anses vara fallet när en åklagare lämnar ut uppgifter till medierna. Om däremot åklagaren i ett privat sammanhang, t.ex. vid en privat middagsbjudning, lämnar en uppgift till en journalist torde detta kunna anses inte ha skett vid myndighetsutövning. 

Enligt 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen gäller sekretess för uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden under en förundersökning. Skaderekvisitet i bestämmelsen är omvänt och uttryckt på så sätt att sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men. Sekretessen gäller dock inte – med vissa särskilt angivna undantag – sedan uppgiften har lämnats till domstol med anledning av åtal (se 9 kap. 18 § sekretesslagen). Likaså blir uppgiften enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen som regel offentlig i samband med att den förekommer vid en häktningsförhandling eller annan förhandling om användning av tvångsmedel. 

En uppgift om att någon är misstänkt för brott anses i normalfallet vara så pass känslig att uppgiften oftast bör omfattas av sekretess enligt 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen (se Regner m.fl., Sekretesslagen – En kommentar s. 9:52 a och prop. 2003/04:93 s. 66). Om en åklagare lämnar ut namnet på en misstänkt innan åtal har väckts eller en förhandling om användning av tvångsmedel har genomförts strider detta således i många fall mot bestämmelsen i 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen. Om namnet på en misstänkt i en förundersökning redan är allmänt känt genom att det tidigare har publicerats i medierna torde det dock inte strida mot nämnda bestämmelse att lämna ut namnet. Det förutsätter naturligtvis att det inte är åklagaren som initialt har lämnat ut namnet till medierna. 

Även andra uppgifter i en förundersökning än namnet på en misstänkt kan omfattas av sekretess enligt 9 kap. 17 § första stycket 1 sekretesslagen. För att så skall vara fallet krävs dock att uppgiften innebär att en viss individ kan identifieras eller att uppgiften på annat sätt kan hänföras till individen. Det innebär att man normalt kan lämna ut s.k. avidentifierade uppgifter utan risk för skada eller men för den misstänkte eller någon närstående till denne. I enstaka fall kan det emellertid tänkas att en avidentifiering inte är tillräcklig för att hindra att uppgiften kan härledas till den misstänkte (jfr Justitiekanslerns beslut den 8 mars 1999 i ett ärende med diarienummer 1986-98-30). 

Som Ekobrottsmyndigheten har angett i sitt yttrande hit kom det s.k. Trustorärendet att få stor massmedial uppmärksamhet. Genom den bevisning som RD har åberopat i denna del är det inte visat BS är den som initialt har informerat massmedia om att RD var misstänkt för brott. Det är inte heller visat att denna uppgift har lämnats av någon annan tjänsteman hos Ekobrottsmyndigheten. Av de ingivna tidningsartiklarna framgår dessutom att RD själv i ett tidigt skede uttalade sig i massmedia angående brottsmisstankarna mot honom (se t.ex. en artikel på di.se den 22 november 1997 och en artikel i Dagens Nyheter den 5 november 1998). 

Den omständigheten att BS i allmänna ordalag kommenterade förundersökningen i medierna, sedan RD:s namn på annat sätt hade blivit offentligt, kan som tidigare angetts inte anses som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Det bör även anmärkas att ett flertal av de uttalanden som BS gjorde i massmedia skedde efter det att åtal hade väckts mot RD. Som tidigare nämnts blir i de flesta fall uppgifter om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i ett förundersökningsmaterial offentliga när uppgifterna lämnas till tingsrätten i samband med åtalet. 

Det är således inte visat att BS, eller någon annan tjänsteman hos Ekobrottsmyndigheten, i strid med sekretesslagen eller någon annan lag har lämnat ut RD:s namn eller andra uppgifter om hans personliga och ekonomiska förhållanden till massmedia. 

Till det anförda kommer att RD inte heller har visat att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan BS:s uttalanden i medierna och de skador som han påstår att han har lidit. Snarare synes det som att de påstådda skadorna har sin grund i att RD sades upp från sin anställning som vice verkställande direktör i Trustor och i viss mån i brottsutredningen som sådan. 

Sammanfattningsvis skall RD:s skadeståndspråk avslås även i denna del.