JK 5461-13-40

Anspråket

BA har begärt ersättning av svenska staten med 1 180 kr, 315 euro samt 1 608,85 US dollar. Beloppet 1 180 kr avser båtresa med Tallink Silja Line från Stockholm till Tallinn. Av beloppet 315 euro avser 265 euro tre nätters hotellvistelse i Tallinn och 50 euro mat för fyra dagar. Beloppet på 1 608,85 US dollar avser ersättning för att inte kunna utnyttja kryssningsbiljetten med Royal Caribbean Cruise fyra av sju dagar.

Till stöd för anspråket har BA anfört sammanfattningsvis följande. Hennes familj, inklusive deras barnflicka NQ, ansökte hos svenska ambassaden i Abu Dhabi om Schengenvisum. De skulle åka med en veckolång kryssning med Royal Carribean från Stockholm till Helsingfors, Sankt Petersburg, Tallinn och Riga samt sedan tillbaka till Stockholm. De lämnade vid visumansökan alla nödvändiga handlingar till ambassaden, bl.a. information om resrutten. NQ blev emellertid nekad ombordstigning i Stockholm på kryssningsfartyget eftersom hon enligt visumet endast hade tillåtelse till en inresa i Schengenområdet. NQ hade hos ambassaden ansökt om två sådana inresor. Familjen Abraham var därför tvungen att för NQ betala hotellövernattningar, matkostnader och en båtbiljett till Tallinn för att hon skulle kunna ansluta till kryssningen där dag fem.           

Utredningen

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Utrikesdepartementet. Till yttrandet var fogat ett yttrande från Sveriges ambassad i Abu Dhabi. Utrikesdepartementet har i sitt yttrande anfört bl.a. följande.

I ärendet har BA yrkat ersättning med anledning av kostnader som uppkommit för henne till följd av att ambassaden utfärdat visering till BAs barnflicka NQ för en inresa, istället för två inresor som ansökan avsåg. Uppgifter från ambassaden Departementet har inhämtat yttrande från Sveriges ambassad i Abu Dhabi. Ambassadens yttrande innehåller dels en redogörelse över rättslig reglering kring viseringsärenden, dels en redogörelse över omständigheterna i det aktuella fallet samt ambassadens bedömning. När det gäller omständigheterna i det aktuella fallet och ambassadens bedömning, har ambassaden redovisat följande. Sökanden gjorde sin viseringsansökan, som är daterad den 17 mars 2013, på papper (och alltså inte på webben). Hon avlade ett personligt besök på ambassaden den 21 april 2013 då uppgifterna i hennes ansökan också fördes in i WILMA (Migrationsverkets ärendehanteringssystem, Justitiekanslerns anmärkning) och därmed lades till CUD (den nationella Centrala utlänningsdatabasen, Justitiekanslerns anmärkning). Medan sökanden i pappersoriginalet hade angett att hennes ansökan avsåg två inresor, kom registreringen i WILMA att ange att ansökan avsåg endast en inresa. Någon anteckning eller annan markering beträffande denna ändring har inte gjorts i pappersoriginalet (trots att andra anteckningar gjorts, bl.a. har uppgiften om avsedd dag för inresa i Schengenområdet korrigerats). Den 22 april 2013 beviljades sökanden en enhetlig Schengenvisering (slag C) för tiden 2013-07-19--2013-08-13, giltig för tio dagar och en inresa. Viseringsmärket skrevs ut den 23 april. Sökanden har rätteligen ansökt om en enhetlig Schengenvisering med två inresor och gett in ett underlag som stöd för detta. Underlaget har varit tillfyllest och det har funnits fog för att bevilja en visering i enlighet med ansökan. Att så inte skett beror sannolikt på två rena förbiseenden, dels ett första vid den registrering som skedde vid det personliga besöket den 21 april, dels ett andra när beslutet i ärendet fattades dagen därefter, den 22 april. Det inträffade är naturligtvis ytterst beklagligt. När det gäller skadeståndsyrkandet bör det emellertid beaktas att en utfärdad visering inte automatiskt ger rätt till inresa och att en viseringsinnehavare som ska passera en yttre gräns har en skyldighet att även vid gränskontrollen kunna styrka att villkoren för den avsedda vistelsen m.m. är uppfyllda. Med denna skyldighet måste också en undersökningsplikt med avseende på den beviljade viseringen anses föreligga. Härtill kommer att den felaktigt beviljade viseringen i det nu aktuella fallet i god tid hade kunnat ändras, exempelvis på sökandens egen begäran, och en ny visering med rätt antal inresor hade kunnat utfärdas. Redan det förhållandet att sökanden beviljades den felaktiga viseringen i april, nästan tre månader före resan, men att felaktigheten upptäcktes först under pågående vistelse i Schengenområdet, talar mot denna bakgrund starkt emot ett bifall till skadeståndsanspråket. Utrikesdepartementets bedömning Av utredningen framgår att ambassaden av misstag utfärdat visering för NQ med en inresa istället för med två inresor som hon ansökt om. Åtgärden får i och för sig anses utgöra ett skadeståndsgrundande fel. Det aktuella ersättningsanspråket aktualiserar emellertid principen om s.k. tredjemansskador, då myndighetsutövningen har riktat sig mot annan än den som enligt anmälan har drabbats av skada och som yrkar ersättning. JK har tidigare uttalat bl.a. följande med anledning av tredjemansskador (beslutsdatum 2011-02-24, dnr 8016-09-40). "Det är en grundläggande skadeståndsrättslig princip att endast den mot vilken den felaktiga myndighetsutövningen har riktat sig är berättigad till ersättning för skada. Så kallade tredjemansskador ersätts alltså i princip inte enligt svensk skadeståndsrätt, se t.ex. betänkandet Det allmännas ansvar, SOU 1993:55 s. 57 och 233 f. samt Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, s. 108 ff. Från principen görs emellertid vissa undantag. Vid tillkomsten av skadeståndslagen år 1972 ansåg sig lagstiftaren kunna iaktta en utvidgning av rättspraxis av ansvarigheten för tredjemansskada och såg det som en uppgift för domstolarna att ta ställning till dessa frågor med ledning av allmänna grundsatser (prop. 1972:5 s. 160 f.). Särskilda omständigheter kan t.ex. i fråga om tredjemansskada i samband med en sakskada motivera rätt till ersättning. Även ersättning för en ren förmögenhetsskada kan ersättas om den skadelidande haft konkreta och näraliggande intressen knutna till skadan, se NJA 1966 s. 210. Frågan behandlas även av Bertil Bengtsson i Skadestånd vid myndighetsutövning I, där han bl.a. uttalar att när det gäller myndighetsbeslut så bör besvärsrättsreglerna i varje fall kunna grunda en stark presumtion för räckvidden av ersättningsrätten, se s. 363. En skadelidande som har rätt att överklaga ett beslut kan därför ingå i kretsen ersättningsberättigade även om han formellt inte är den person som myndighetsutövningen riktat sig mot." Departementet bedömer att det inte föreligger sådana särskilda omständigheter som ger skäl att frångå grundprincipen att endast den mot vilken den felaktiga myndighetsutövningen har riktat sig är berättigad till ersättning för skada. JK bör även i bedömningen beakta ambassadens invändning att för det fall sökanden hade undersökt viseringen så hade felet kunnat upptäckas, och att det funnits gott om tid att rätta till felet innan avresa. Sammanfattningsvis bör skadeståndståndsskyldighet inte komma i frågan i ärendet. För det fall JK bedömer att skadeståndsskyldighet trots allt föreligger gör departementet följande bedömning av de yrkade beloppen. Kostnaderna för resan till Tallin (1 180 SEK) och hotell i Tallin (265 EUR) vitsordas som skäliga i och för sig. Kostnaderna för mat (50 EUR) och kryssning i fyra dagar (1 608,85 USD) vitsordas inte eftersom dessa kostnader hade uppkommit även om viseringen hade utfärdats för två inresor enligt ansökan.

I ärendet har BA yrkat ersättning med anledning av kostnader som uppkommit för henne till följd av att ambassaden utfärdat visering till BAs barnflicka NQ för en inresa, istället för två inresor som ansökan avsåg.

Uppgifter från ambassaden

Departementet har inhämtat yttrande från Sveriges ambassad i Abu Dhabi. Ambassadens yttrande innehåller dels en redogörelse över rättslig reglering kring viseringsärenden, dels en redogörelse över omständigheterna i det aktuella fallet samt ambassadens bedömning.

När det gäller omständigheterna i det aktuella fallet och ambassadens bedömning, har ambassaden redovisat följande.

Sökanden gjorde sin viseringsansökan, som är daterad den 17 mars 2013, på papper (och alltså inte på webben). Hon avlade ett personligt besök på ambassaden den 21 april 2013 då uppgifterna i hennes ansökan också fördes in i WILMA (Migrationsverkets ärendehanteringssystem, Justitiekanslerns anmärkning) och därmed lades till CUD (den nationella Centrala utlänningsdatabasen, Justitiekanslerns anmärkning). Medan sökanden i pappersoriginalet hade angett att hennes ansökan avsåg två inresor, kom registreringen i WILMA att ange att ansökan avsåg endast en inresa. Någon anteckning eller annan markering beträffande denna ändring har inte gjorts i pappersoriginalet (trots att andra anteckningar gjorts, bl.a. har uppgiften om avsedd dag för inresa i Schengenområdet korrigerats).

Den 22 april 2013 beviljades sökanden en enhetlig Schengenvisering (slag C) för tiden 2013-07-19--2013-08-13, giltig för tio dagar och en inresa. Viseringsmärket skrevs ut den 23 april.

Sökanden har rätteligen ansökt om en enhetlig Schengenvisering med två inresor och gett in ett underlag som stöd för detta. Underlaget har varit tillfyllest och det har funnits fog för att bevilja en visering i enlighet med ansökan. Att så inte skett beror sannolikt på två rena förbiseenden, dels ett första vid den registrering som skedde vid det personliga besöket den 21 april, dels ett andra när beslutet i ärendet fattades dagen därefter, den 22 april. Det inträffade är naturligtvis ytterst beklagligt.

När det gäller skadeståndsyrkandet bör det emellertid beaktas att en utfärdad visering inte automatiskt ger rätt till inresa och att en viseringsinnehavare som ska passera en yttre gräns har en skyldighet att även vid gränskontrollen kunna styrka att villkoren för den avsedda vistelsen m.m. är uppfyllda. Med denna skyldighet måste också en undersökningsplikt med avseende på den beviljade viseringen anses föreligga. Härtill kommer att den felaktigt beviljade viseringen i det nu aktuella fallet i god tid hade kunnat ändras, exempelvis på sökandens egen begäran, och en ny visering med rätt antal inresor hade kunnat utfärdas. Redan det förhållandet att sökanden beviljades den felaktiga viseringen i april, nästan tre månader före resan, men att felaktigheten upptäcktes först under pågående vistelse i Schengenområdet, talar mot denna bakgrund starkt emot ett bifall till skadeståndsanspråket.

Utrikesdepartementets bedömning

Av utredningen framgår att ambassaden av misstag utfärdat visering för NQ med en inresa istället för med två inresor som hon ansökt om. Åtgärden får i och för sig anses utgöra ett skadeståndsgrundande fel.

Det aktuella ersättningsanspråket aktualiserar emellertid principen om s.k. tredjemansskador, då myndighetsutövningen har riktat sig mot annan än den som enligt anmälan har drabbats av skada och som yrkar ersättning. JK har tidigare uttalat bl.a. följande med anledning av tredjemansskador (beslutsdatum 2011-02-24, dnr 8016-09-40).

"Det är en grundläggande skadeståndsrättslig princip att endast den mot vilken den felaktiga myndighetsutövningen har riktat sig är berättigad till ersättning för skada. Så kallade tredjemansskador ersätts alltså i princip inte enligt svensk skadeståndsrätt, se t.ex. betänkandet Det allmännas ansvar, SOU 1993:55 s. 57 och 233 f. samt Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, s. 108 ff. Från principen görs emellertid vissa undantag. Vid tillkomsten av skadeståndslagen år 1972 ansåg sig lagstiftaren kunna iaktta en utvidgning av rättspraxis av ansvarigheten för tredjemansskada och såg det som en uppgift för domstolarna att ta ställning till dessa frågor med ledning av allmänna grundsatser (prop. 1972:5 s. 160 f.).

Särskilda omständigheter kan t.ex. i fråga om tredjemansskada i samband med en sakskada motivera rätt till ersättning. Även ersättning för en ren förmögenhetsskada kan ersättas om den skadelidande haft konkreta och näraliggande intressen knutna till skadan, se NJA 1966 s. 210. Frågan behandlas även av Bertil Bengtsson i Skadestånd vid myndighetsutövning I, där han bl.a. uttalar att när det gäller myndighetsbeslut så bör besvärsrättsreglerna i varje fall kunna grunda en stark presumtion för räckvidden av ersättningsrätten, se s. 363. En skadelidande som har rätt att överklaga ett beslut kan därför ingå i kretsen ersättningsberättigade även om han formellt inte är den person som myndighetsutövningen riktat sig mot."

Departementet bedömer att det inte föreligger sådana särskilda omständigheter som ger skäl att frångå grundprincipen att endast den mot vilken den felaktiga myndighetsutövningen har riktat sig är berättigad till ersättning för skada.

JK bör även i bedömningen beakta ambassadens invändning att för det fall sökanden hade undersökt viseringen så hade felet kunnat upptäckas, och att det funnits gott om tid att rätta till felet innan avresa.

Sammanfattningsvis bör skadeståndståndsskyldighet inte komma i frågan i ärendet.

För det fall JK bedömer att skadeståndsskyldighet trots allt föreligger gör departementet följande bedömning av de yrkade beloppen. Kostnaderna för resan till Tallin (1 180 SEK) och hotell i Tallin (265 EUR) vitsordas som skäliga i och för sig. Kostnaderna för mat (50 EUR) och kryssning i fyra dagar (1 608,85 USD) vitsordas inte eftersom dessa kostnader hade uppkommit även om viseringen hade utfärdats för två inresor enligt ansökan.