JK 5655-12-41

Bakgrund  

NB har varit frihetsberövad som anhållen och häktad under tiden den 8 september – 30 december 2011 med anledning av en europeisk arresteringsorder utfärdad av Tyskland avseende verkställighet av ett fängelsestraff om ett år och tre månader. Den 7 oktober 2011 beslutade Södertörns tingsrätt att NB skulle överlämnas till Tyskland och att han skulle förbli häktad till dess överlämnandet hade verkställts, då det fortfarande befanns föreligga risk för att NB, om han försattes på fri fot, skulle avvika eller på annat sätt undandra sig överlämnande och det inte ansågs tillräckligt att han meddelades reseförbud eller anmälningsskyldighet. Svea hovrätt avslog NB:s överklagande av beslutet den 4 november 2011. Högsta domstolen beslutade den 8 december 2011 att inte meddela prövningstillstånd. Verkställighet planerades till den 16 december 2011. Verkställighet kunde dock inte ske. Åklagaren beslutade därför enligt 6 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder att verkställighet skulle ske vid en viss senare tidpunkt, senast den 28 december 2011. Den 20 december 2011 beslutade tingsrätten att NB skulle förbli häktad till dess överlämnandet hade verkställts. Inte heller vid det andra tillfället till vilket verkställighet hade planerats kunde den genomföras. Tysk domstol återkallade därefter arresteringsordern varefter häktningsbeslutet hävdes.

Anspråk m.m.

NB har, via ombud, begärt ersättning för lidande med 150 000 kr och för ombudskostnader med 4 820 kr (exklusive moms). Som grund för begäran har han i korthet anfört följande. Han har en väl dokumen­terad historik om psykisk sjukdom och det torde framstå som uppenbart att arresteringsordern inte skulle komma att verkställas. Han dömdes av tysk domstol till motsvarande villkorlig dom för brottet ”Inverkehrbringens von Falschgeld”, vilket enligt svensk rätt närmast motsvarar olovlig befattning med falska pengar (14 kap. 6 a § brottsbalken). Enligt domen skulle han betala 500 euro senast den 1 januari 2009. Han har betalat i vart fall sammanlagt drygt 2 600 kr till de tyska myndigheterna. Den 25 juni 2010 undanröjdes den villkorliga domen och straffet omvandlades till ett fängelsestraff om 1 år och tre månader. Han har försökt få klarhet i hur stor skulden var per den 8 september 2010, men inte fått något svar och har inte kallats till någon förhandling i frågan om undanröjande av den villkorliga domen. Frihetsberövandet har under oproportionerligt lång tid orsakat familjen mycket stort lidande som bör ersättas av staten. Det torde stå klart att beslutet togs på felaktiga grunder.    

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Åklagarmyndigheten, Internationella åklagarkammaren i Stockholm. Åklagarmyndigheten har avstyrkt att ersättning utgår.

NB har lämnat synpunkter på yttrandet och därvid bl.a. anfört att beslutet att häkta honom togs på felaktiga grunder, dels  på grund av hans sjukdomshistorik som omöjliggjorde en verkställighet, dels då det var uppenbart att det inte förelåg någon flyktfara.

Justitiekanslern har tagit del av bl.a. tingsrättens protokoll från de häktningsförhandlingar som ägt rum och besluten om häktning.

Det frihetsberövande som NB begär ersättning för ägde rum efter en begäran av tyska myndigheter och grundade sig på lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Frihetsberövandet har alltså inte grundat sig på misstanke om brott i Sverige. 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) är således inte tillämplig. Anspråket får i stället prövas enligt 5 § samma lag. Enligt denna bestämmelse har den som har varit berövad friheten till följd av ett beslut vid myndighetsutövning rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses enligt förarbetena att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då har blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. För att beslutet ska anses ha vilat på felaktiga grunder bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet (prop. 1997/98:105 s. 53).

Enligt 2 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder får överlämnande för verkställighet beviljas endast för en gärning som motsvarar brott enligt svensk lag och för vilken, när överlämnandet avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd, en sådan om minst fyra månader har dömts ut. Enligt 4 kap.5 och 6 §§ samma lag föreligger det en presumtion för anhållande och häktning av den eftersökte. Av utredningen i ärendet framgår att arresteringsordern avsåg en dom för olovlig befattning med falska pengar enligt vilken ett fängelsestraff om ett år och tre månader hade dömts ut. Arresteringsordern avsåg alltså verkställighet av ett fängelsestraff som översteg fyra månader och för brottslighet som motsvarar ett svenskt brott (jfr 14 kap. 6 a § brottsbalken). De grundläggande kraven för ett överlämnande var därmed uppfyllda.

Det har inte framkommit att bedömningen att det funnits risk för att NB skulle avvika eller på annat sätt undandra sig ett överlämnande om han försattes på fri fot skulle ha varit felak­tig eller att beslutet om häktning borde ha upphävts med hänvisning till att ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den på följd som hade utdömts i Tyskland (jfr 4 kap. 5 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Såvitt framgår av utredningen har det inte heller funnits förutsättningar att vägra ett överlämnande enligt 2 kap.3-6 §§ nämnda lag.  

Utredningen i ärendet ger således inte stöd för bedömningen att besluten om anhållande respektive häktning vilade på felaktiga grunder och därför var oriktiga i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. Det faktum att något utlämnande inte kom till stånd då tysk domstol beslutade att återkalla arresteringsordern förändrar inte denna bedömning.

Justitiekanslern avslår alltså NB:s begäran om ersättning för lidande. Vid denna utgång i ärendet kan någon ersättning inte heller utgå för ombudskostnader.