JK 5774-14-40

Bakgrund

UN var åtalad vid Solna tingsrätt för ett ringa narkotikabrott avseende innehav av narkotika (mål nr B 6432-10). Den 3 november 2010 ringde CD till tingsrätten och anmälde sig som privat ombud för UN. Vid huvudförhandlingen den 22 november 2010 bestod rätten av en beredningsjurist som ordförande (TH) och tre nämndemän. I tingsrättens anteckningar från huvudförhandlingen står följande: ”Det antecknas att CD anmäler sig som privat försvarare för UN. Efter samråd med CD och UN konstaterar ordföranden att behov av försvarare inte finns”. Dom i målet meddelades den 29 november 2010. Av domen framgår bl.a. följande. UN förnekade gärningen. Han vidgick de faktiska omständigheterna men invände att han inte visste att Mogadon var narkotikaklassat och att han därför saknade uppsåt till gärningen. UN dömdes där för den åtalade gärningen till 30 dagsböter å 70 kr. I domen finns ingen uppgift om att UN hade försvarare. Domen överklagades inte och vann följaktligen laga kraft.

CD framförde i en anmälan till Riksdagens ombudsmän (JO) klagomål mot Solna tingsrätt eftersom han uppfattade som att han avvisades som försvarare av rättens ordförande på den grunden att behov av försvarare saknades (JO:s dnr 5876-2011). JO gjorde i beslut den 22 maj 2012 följande bedömning.

Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken har den som är åtalad för ett brott rätt att ha hjälp av en försvarare vid huvudförhandlingen. Det kan antingen vara en försvarare som han själv har anlitat eller en offentlig försvarare som fått sitt uppdrag av domstolen. En privat försvarare måste uppfylla vissa krav. Domstolen kan avvisa en privat försvarare som är olämplig. Däremot kan domstolen inte bestämma att den åtalade överhuvudtaget inte får ha en försvarare till sin hjälp. Enligt CD förklarade TH att det inte behövdes något försvar samt sade till honom att lämna den åtalades bänk och sätta sig på åhörarplats. TH:s version är något annorlunda; enligt henne uppfattade hon att U.N., efter att ha fått klart för sig att han själv skulle höras över åtalet, sade till CD att han i så fall inte behövde dennes hjälp varefter hon på fråga från CD hänvisade honom till att sätta sig på åhörarplats. Anteckningarna från huvudförhandlingen kan sägas ge visst stöd åt CD:s version; där står att det är ordföranden som konstaterar att det inte finns behov av försvarare. Det är inte meningsfullt att nu, snart ett och ett halvt år efter händelsen, försöka skapa ytterligare klarhet i hur det gick till. Klart är dock att CD anmälde sig som privat ombud för U.N. drygt två veckor före huvudförhandlingen, att U.N. infann sig till huvudförhandlingen med CD som privat försvarare, att TH efter vissa diskussioner hänvisade CD att sätta sig på åhörarplats och att CD fick uppfattningen att han avvisades som försvarare för att det inte behövdes någon försvarare. När U.N. infann sig till huvudförhandlingen tillsammans med CD kan det alltså inte ha rått någon tvekan om att U.N. ville att CD skulle vara hans försvarare. Av anteckningarna från huvudförhandlingen framgår inte att han ändrat uppfattning. Inte heller enligt THs version framgår att U.N. uttryckligen sagt att han inte längre önskade att ha CD som sin försvarare. Det var därför fel av TH att be CD lämna sin plats vid U.N:s sida och sätta sig på åhörarplats. För detta förtjänar hon kritik.

Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken har den som är åtalad för ett brott rätt att ha hjälp av en försvarare vid huvudförhandlingen. Det kan antingen vara en försvarare som han själv har anlitat eller en offentlig försvarare som fått sitt uppdrag av domstolen. En privat försvarare måste uppfylla vissa krav. Domstolen kan avvisa en privat försvarare som är olämplig. Däremot kan domstolen inte bestämma att den åtalade överhuvudtaget inte får ha en försvarare till sin hjälp.

Enligt CD förklarade TH att det inte behövdes något försvar samt sade till honom att lämna den åtalades bänk och sätta sig på åhörarplats. TH:s version är något annorlunda; enligt henne uppfattade hon att U.N., efter att ha fått klart för sig att han själv skulle höras över åtalet, sade till CD att han i så fall inte behövde dennes hjälp varefter hon på fråga från CD hänvisade honom till att sätta sig på åhörarplats. Anteckningarna från huvudförhandlingen kan sägas ge visst stöd åt CD:s version; där står att det är ordföranden som konstaterar att det inte finns behov av försvarare.

Det är inte meningsfullt att nu, snart ett och ett halvt år efter händelsen, försöka skapa ytterligare klarhet i hur det gick till. Klart är dock att CD anmälde sig som privat ombud för U.N. drygt två veckor före huvudförhandlingen, att U.N. infann sig till huvudförhandlingen med CD som privat försvarare, att TH efter vissa diskussioner hänvisade CD att sätta sig på åhörarplats och att CD fick uppfattningen att han avvisades som försvarare för att det inte behövdes någon försvarare.

När U.N. infann sig till huvudförhandlingen tillsammans med CD kan det alltså inte ha rått någon tvekan om att U.N. ville att CD skulle vara hans försvarare. Av anteckningarna från huvudförhandlingen framgår inte att han ändrat uppfattning. Inte heller enligt THs version framgår att U.N. uttryckligen sagt att han inte längre önskade att ha CD som sin försvarare. Det var därför fel av TH att be CD lämna sin plats vid U.N:s sida och sätta sig på åhörarplats. För detta förtjänar hon kritik.

Anspråken

UN har genom ombudet CD begärt skadestånd av staten avseende kränkning med ett belopp uppgående till åtminstone 200 000 kr. Samma kränkningsersättning har CD även begärt för egen del.

Till stöd för anspråken har anförts bl.a. följande. CD blev på ett icke rättsenligt sätt avvisad som försvarare av tingsrätten. Detta var en kränkning av artikel 6.3 c i Europakonventionen. De är därför berättigade till skadestånd. UN tror inte att han hade fått en rättvis rättegång om han överklagat domen.

De har gett in och hänvisat till JO:s ovan nämnda beslut.

Solna tingsrätts yttrande

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Solna tingsrätt. Tingsrätten har ansett att UN inte bör tillerkännas något skadestånd och anfört följande.

Justitieombudsmannen kritiserade i sitt ärende TH för hennes agerande att hänvisa CD till åhörarplats vid den aktuella förhandlingen. Jag har för egen del inte någon annan uppfattning än att TH:s agerande var olyckligt och att hon förtjänar den kritik hon redan har fått. Att frågan om UN:s behov av försvarare över huvud taget väcktes synes dock, vilket framgår av TH:s eget yttrande i ärendet hos Justitieombudsmannen, ha haft sin grund i att hon bibringades uppfattningen att UN inte själv ville berätta om händelsen utan att han önskade att hans försvarare skulle prata för honom. När saken i fråga hade retts ut uppfattade TH att han inte längre ansåg sig ha behov av försvarare. Inte desto mindre borde hon, innan hon hänvisade CD till åhörarplatsen, ha förvissat sig om att UN verkligen avstod från sin rätt att företrädas av försvarare. Även om alltså TH:s agerande alltså varit klandervärt anser jag inte att det som förekommit är att se som att UN:s rätt till en rättvis rättegång åsidosatts. TH:s agerande föregicks uppenbarligen av en diskussion och det gjordes, då CD hänvisades till åhörarplats, inte några invändningar vare sig av honom eller av UN. När det gäller påstående om att målets utgång sannolikt hade blivit en annan om UN hade fått företrädas av försvarare vid tingsrätten finns det anledning att påpeka att domen i målet inte överklagades. Det är alltså tingsrättens uppfattning att UN inte bör tillerkännas något skadestånd med anledning av den handläggning som skett här.

Justitieombudsmannen kritiserade i sitt ärende TH för hennes agerande att hänvisa CD till åhörarplats vid den aktuella förhandlingen. Jag har för egen del inte någon annan uppfattning än att TH:s agerande var olyckligt och att hon förtjänar den kritik hon redan har fått. Att frågan om UN:s behov av försvarare över huvud taget väcktes synes dock, vilket framgår av TH:s eget yttrande i ärendet hos Justitieombudsmannen, ha haft sin grund i att hon bibringades uppfattningen att UN inte själv ville berätta om händelsen utan att han önskade att hans försvarare skulle prata för honom. När saken i fråga hade retts ut uppfattade TH att han inte längre ansåg sig ha behov av försvarare. Inte desto mindre borde hon, innan hon hänvisade CD till åhörarplatsen, ha förvissat sig om att UN verkligen avstod från sin rätt att företrädas av försvarare.

Även om alltså TH:s agerande alltså varit klandervärt anser jag inte att det som förekommit är att se som att UN:s rätt till en rättvis rättegång åsidosatts. TH:s agerande föregicks uppenbarligen av en diskussion och det gjordes, då CD hänvisades till åhörarplats, inte några invändningar vare sig av honom eller av UN. När det gäller påstående om att målets utgång sannolikt hade blivit en annan om UN hade fått företrädas av försvarare vid tingsrätten finns det anledning att påpeka att domen i målet inte överklagades.

Det är alltså tingsrättens uppfattning att UN inte bör tillerkännas något skadestånd med anledning av den handläggning som skett här.

UN och CD har yttrat sig över tingsrättens yttrande.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mels­en tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av kon­ventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en kon­ventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en.

I artikel 6.1 i Europakonventionen sägs bl.a. att var och en vid prövningen av en anklagelse om brott ska vara berättigad till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6.3 i Europakonventionen gäller även vissa särskilda minimigarantier i brottmål. Dessa rättigheter kan ses som särskilda element i den allmänna rätten till en rättvis rättegång. I artikel 6.3 c anges – såvitt nu är i fråga – att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde som han själv har utsett.

Överväganden

CD har vid den aktuella rättegången varit privat försvarare. Han har inte varit anklagad för brott och omfattas därför inte av artikel 6 i Europakonventionen. CD kan redan av den anledningen inte få något skadestånd med stöd av konventionen.

Något brott som kan föranleda kränkningsersättning enligt skadeståndslagen har inte förekommit. Skadestånd kan således inte utgå på den grunden till CD eller UN.

Det återstår då att pröva om UN har rätt till ideellt skadestånd på konventionsrättslig grund.

Inledningsvis kan då konstateras – som JO också nämner i sitt beslut – att det inte är helt klarlagt hur det gick till när rättens ordförande hänvisade CD till att sätta sig på åhörarplats. JO har i sin kritik i stället framhållit att det inte kan ha rått någon tvekan om att UN ville att CD skulle vara hans försvarare och att UN inte uttryckligen sagt att han inte längre önskade CD som försvarare.

Enligt artikel 6.3 c i Europakonventionen har en person som är anklagad för brott rätt att försvara sig personligen eller genom ombud. Stadgandet innebär inte en ovillkorlig rätt för den brottsanklagade att i varje situation låta sig företrädas av ombud. (Jfr även 23 kap. 10 § rättegångsbalken, om förutsättningarna för att låta en person som hörs under förundersökningen att ha ett biträde närvarande, vilket får anses vara i överensstämmelse med konventionens krav.) Vid bedömningen bör beaktas att UN närvarade personligen vid förhandlingen och att han under förhör fick berätta om sin version av händelseförloppet. Det finns ingenting som tyder på att målet var av komplicerad karaktär. Av betydelse är även att det var fråga om ett s.k. bötesmål med ett så lågt straffvärde som 30 dagsböter. Någon offentlig försvarare skulle således inte ha förordnats i målet (se 21 kap. 3 a § rättegångsbalken). Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att UN:s rätt till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen inte har åsidosatts. Det har för övrigt stått UN fritt att själv eller genom biträde av CD överklaga domen för det fall han hade ansett att det hade förekommit ett rättegångsfel. Så skedde emellertid inte.

Därutöver bör följande tilläggas. Även om Justitiekanslern skulle ha funnit att det varit fråga om en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen, skulle något skadestånd inte ha utgått till UN. Omständigheterna har i stället varit sådana att UN skulle ha ansetts fullt kompenserad genom ett erkännande av överträdelsen.

Sammanfattningsvis ska alltså skadeståndsanspråken avslås.