JK 583-01-30

Anmälan om att sekretess åsidosatts genom vissa uppgifter som publicerats i en rapport om Raoul Wallenberg utgiven av Regeringskansliet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar inte någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Bakgrund

I början av år 2001 publicerade Regeringskansliet, Utrikesdepartementet, rapporten Raoul Wallenberg - Redovisning från den svensk-ryska arbetsgruppen (Aktstycken utgivna av Utrikesdepartementet. Ny serie II:52). Rapporten utgör en redogörelse för vad som framkommit i den s.k. svensk-ryska arbetsgruppens utredning om Raoul Wallenbergs försvinnande.

På s. 92 i rapporten görs vissa uttalanden rörande SS, som vid den aktuella tiden var Sveriges sändebud i Moskva. I rapporten sägs bl.a. följande.

"S:s passiva sätt att hantera Wallenbergärendet är anmärkningsvärt. Det bör ses mot bakgrunden av att han tillträtt sändebudsposten i Moskva sommaren 1944 sedan hans företrädare förklarats non grata. Hans uppdrag var att förbättra Sveriges förhållande till Sovjetunionen. Samtidigt var han säkerligen medveten om att han på sovjetisk sida - och bland svenska kritiker av samlingsregeringens politik - betraktades som delansvarig för de eftergifter till Nazi-Tyskland som gjorts 1940-42 under hans tid som polchef. Detta gav ingen god grund för ett bestämt hävdande av Sveriges intressen. Hans uttalanden till Abramov i december 1945 ter sig ändå extremt egendomliga, inte minst med tanke på hans erfarenhet som professionell diplomat. Om han inte skaffat sig någon täckning från ledande politiskt håll vid sina samtal i Stockholm kort före mötet med Abramov - för vilket varje belägg saknas - måste dessa uttalanden resa frågor om hans omdöme. Det gäller kanske också om hans mentala hälsa, som sex år senare försämrats så att han måste lämna aktiv tjänst vid 51 års ålder.

Egendomligt är likaså att de tecken på hans bristande energi i Wallenbergärendet, som blev bekanta också för utrikesledningen i Stockholm, inte synes ha föranlett någon erinran. Ej ens de ledande UD-tjänstemän som annars var kritiska till Sovjetunionen och misstrogna mot S:s omdöme synes ha reagerat. Det bör dock noteras att det inte kunnat fastställas i vad mån det tydligaste av dessa tecken, hans uttalande vid avskedsaudiensen hos Stalin i juni 1946, blev bekant för någon mer än utrikesministern, eftersom originalet till depeschen med paraffer av dem som fått läsa den inte kunnat återfinnas i UD:s arkiv."

Anmälningen

RS, som är brorson till den år 1985 avlidne SS, har begärt att Justitiekanslern skall pröva om publiceringen av uppgifterna om SS:s mentala hälsa och dess följder står i strid med gällande regler om sekretess och då särskilt med bestämmelsen i 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen (1980:100).

Regeringskansliet, Utrikesdepartementet, har avgett ett yttrande i ärendet och därvid framhållit att något åsidosättande av sekretessregler inte förekommit genom de uppgifter som lämnats i rapporten. I yttrandet anges i huvudsak följande.

"Det innehåll i rapporten som berör SS är dels, och framför allt, återgivandet ur uppteckningar i sovjetiska arkiv av hans uttalanden inför sovjetiska företrädare, dels också arbetsgruppens kommentarer i anslutning härtill. På grund av vad som anförs i anmälningen och den där gjorda sidhänvisningen uppfattar Utrikesdepartementet det som att anmälningen avser arbetsgruppens kommentar på sidan 92 "Hans uttalanden till Abramov i december 1945 ter sig ändå extremt egendomliga, inte minst med tanke på hans erfarenhet som professionell diplomat. Om han inte skaffat sig någon täckning från ledande politiskt håll vid sina samtal i Stockholm - för vilket varje belägg saknas - måste dessa uttalanden resa frågor om hans omdöme. Det gäller kanske också om hans mentala hälsa, som sex år senare försämrats så att han måste lämna aktiv tjänst vid 51 års ålder." och den i kommentaren ingående sakupplysningen att S tvingats lämna aktiv tjänst i förtid på grund av psykisk ohälsa.

Med denna utgångspunkt lämnar Utrikesdepartementet i det följande några upplysningar och kommentarer till frågan huruvida det citerade innefattar otillåtet yttrande eller otillåtet offentliggörande.

Uppgifterna om S publicerades år 2001. S, som var född år 1900, avled år 1985. S:s hustru avled före honom. S efterlämnade inga barn.

Arbetsgruppens uppdrag var att utreda efterforskningen av Raoul Wallenberg, något som innebar att undersöka och analysera vad som förevarit bl.a. vid de diplomatiska kontakterna mellan de två berörda staterna. SS var Sveriges sändebud i Moskva under en av allt att döma kritisk period i Wallenbergärendet. Efter det som arbetsgruppen fått fram och redovisat om S:s agerande måste det enligt Utrikesdepartementets uppfattning anses försvarligt att lämna uppgifter om och kommentera S:s person, till belysning av frågan om möjliga orsaker till hans agerande. - Det kan här inskjutas att anmälaren uppenbarligen har tolkat arbetsgruppens kommentar som enbart negativ för S; i själva verket kan den nog lika mycket ses som uttryck för ett försök till förståelse, och om man så vill ett sökande efter möjliga förmildrande omständigheter i förhållande till vad som kommit fram om S:s agerande.

Uppgiften om S:s förtida avgång och orsaken till denna är sann. För omdömena om S fanns skälig grund, vilket framgår av rapporten.

Uppgiften om S:s förtida avgång och orsaken till denna var vid tiden allmänt känd, och uppgifter om S:s psykiska ohälsa har även offentliggjorts tidigare, se t.ex. Boheman: På vakt - kabinettssekreterare under andra världskriget, utg. 1964, sid. 24, och Grafström: Anteckningar 1945-1954, utg. 1989, sid. 1001). När uppgiften återgavs i rapporten var det som ett notoriskt faktum. Vid en kontroll nu kan dock konstateras att uppgiften också finns dokumenterad i allmänna handlingar från början av 1950-talet i departementets personaladministrativa verksamhet, där den torde ha omfattats av sekretess enligt 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen. Detta gäller dock endast uppgiften om vad för slags sjukdom S drabbats av, eftersom det förhållandet att S beviljats ledighet och senare avgång ur aktiv tjänst (disponibilitet) på grund av sjukdom framgår av olika beslut, vilka inte omfattas av sekretessen.

Departementet konstaterar att sekretess enligt 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen inte ingår i den uppräkning av tystnadsplikter i 16 kap.sekretesslagen vartill såväl TF 7 kap. 3 § första stycket 3 som TF 7 kap. 5 § 2 hänvisar.

Vad gäller sekretessbestämmelsen i sig kan sekretess enligt 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen för uppgift i allmän handling gälla i högst 50 år. Departementet konstaterar att den uppgift som det här är fråga om härrör från början av 1950-talet.

Även med bortseende från att uppgiften, som sagts i det föregående, torde ha blivit så spridd att skyldigheten att iaktta tystnadsplikten upphört, bedömer Utrikesdepartementet att publiceringen år 2001 inte kan anses ha medfört att S eller någon honom närstående lider men. Uppgiften att någon tvingas avbryta sin yrkeskarriär i förtid på grund av ohälsa, även om det rör sig om psykisk ohälsa, bör inte anses som skamlig eller i övrigt förtjänt av ett särskilt starkt sekretesskydd. Vid tiden för publiceringen av uppgiften var S död sedan 15 år. Hans hustru dog före honom. S efterlämnade inga barn."

RS har fått del av Regeringskansliets yttrande och har kommit in med ytterligare synpunkter. Han har därvid framhållit bl.a. att SS, kanske just på grund av sin barnlöshet, kom att stå i ett mycket nära förhållande till sina syskonbarn och att dessa samt SS:s enda ännu levande syskon tagit mycket illa vid sig av de uppgifter som publicerats.

RS har i sin anmälan menat att ett åsidosättande av den sekretess som följt av 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen förekommit genom den uppgift om SS:s mentala hälsa som publicerats i rapporten. I den aktuella bestämmelsen i sekretesslagen anges att sekretess gäller i myndighets personaladministrativa verksamhet för uppgift om enskilds hälsotillstånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. I paragrafens sista stycke anges att sekretessen för uppgift i allmän handling gäller i högst femtio år.

Det är inte närmare klarlagt hur uppgiften om SS:s hälsotillstånd kommit till arbetsgruppens kännedom. Med hänsyn härtill och till vad som framkommit om att uppgiften redan varit spridd kan det ifrågasättas om uppgiften över huvud taget kunnat omfattas av sekretess vid tiden för publiceringen.

Om sekretess kunnat komma i fråga är det - såsom både RS och Utrikesdepartementet pekat på - regeln i 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen som aktualiseras. I bestämmelsen uppställs ett s.k. rakt skaderekvisit enligt vilket det för sekretess krävs att det skall kunna antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Vad som i förevarande fall kan vara aktuellt är att någon närstående till SS kan antas lida men av att uppgifterna röjs.

Vid den menbedömning som enligt bestämmelsen skall göras bör till en början beaktas att uppgifterna om SS:s hälsotillstånd inte varit särskilt detaljerade utan endast avsett det förhållandet att SS drabbats av mental ohälsa. Någon publicering av vad tillståndet av ohälsa närmare har bestått i har inte förekommit. Till detta kommer i förevarande fall att det varit en allmänt tillgänglig uppgift att SS avgått från aktiv tjänst i förtid. Till bilden hör vidare att uppgifterna härrör från början av 1950-talet. Under alla förhållanden skulle det sekretesskydd som den aktuella bestämmelsen ger kvarstå under endast en begränsad tid. Härtill kommer att uppgifter om SS:s mentala hälsa och orsakerna till hans avgång från aktiv tjänst, som berörts, sedan relativt lång tid tillbaka varit spridda och diskuterade i vart fall bland personer med intresse för svensk utrikespolitik under och i samband med andra världskriget. Samtliga nu nämnda omständigheter talar emot att uppgifterna har omfattats av sekretess vid tiden för publiceringen.

Enligt min mening bör det vidare - utöver det nyss anförda - finnas visst utrymme för att vid menbedömningen beakta att offentliggörandet av uppgifterna ingått som ett led i arbetsgruppens uppdrag att så långt möjligt försöka kasta ljus över det för Raoul Wallenbergs familj, och för ett stort antal andra människor, tragiska förhållandet att det fortfarande inte kunnat klarläggas vad som hänt Raoul Wallenberg. Och arbetsgruppens arbete har på många sätt - bland annat genom det nära samarbetet med företrädare för ryska myndigheter - utgjort ett unikt inslag i svensk statsförvaltning.

I någon mån bör enligt min mening också beaktas den framträdande position inom den svenska utrikesförvaltningen som SS innehade under den aktuella tiden. Det bör som jag ser det accepteras att en person med framskjuten offentlig position i samhället i viss utsträckning blir föremål för en mer närgången granskning även på det personliga planet än en person utan en sådan position. Detta synsätt bör under vissa förutsättningar också tillåtas slå igenom vid tillämpningen i ett enskilt fall av en sekretessregel som syftar till att skydda personliga förhållanden.

Med hänvisning till det anförda finner jag att övervägande skäl talar för att de aktuella uppgifterna inte har kunnat omfattas av sekretess enligt 7 kap. 11 § tredje stycket sekretesslagen vid tiden för publiceringen. Det saknas mot denna bakgrund skäl för mig att vidta någon åtgärd i ärendet.

Uppgifterna i rapporten om SS:s hälsa har förekommit i en skrift som är tryckt, vilket aktualiserar frågan om tryckfrihetsförordningens tillämpning. Med den inställning jag har intagit när det gäller om uppgifterna omfattats av sekretess har jag egentligen inte anledning att gå in på frågan om staten skulle kunna åberopa de tryckfrihetsrättsliga reglerna för att undgå ansvar för åsidosättande av regler om sekretess. Jag vill ändå nämna att jag i den delen lutar åt att staten - här Regeringskansliet - inte under de omständigheter som nu är aktuella kan åberopa tryckfriheten för en rätt att publicera sekretessbelagda uppgifter. Tryckfrihetsförordningen reglerar enskildas rättigheter gentemot det allmänna och ger inte, i ett fall som det förevarande, något skydd för det allmänna mot ingripanden utanför ramen för tryckfrihetsförordningens särskilda ansvarssystem (jfr NJA 1995 s. 677).

Med dessa synpunkter och med hänvisning till det tidigare anförda avslutar jag ärendet.