JK 5856-11-41

Bakgrund

DD anhölls den 17 april 2011 misstänkt för grov misshandel. Han begärdes häktad, men blev i samband med häktningsförhandlingen den 20 april 2011 försatt på fri fot. Socialförvaltningen i Karlstads kommun beslutade samma dag att med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) omedelbart omhänderta DD och placera honom på ett behandlingshem på Gotland. Handräckningsbegäran enligt 43 § LVU ställdes till Polismyndigheten Värmland som omedelbart efter häktningsförhandlingen verkställde begäran. DD placerades i arrest i avvaktan på transport till behandlingshemmet. Polismyndigheten gjorde en beställning av transport hos Kriminalvårdens transporttjänst på kvällen den 20 april 2011 och tog även kontakt med socialjouren och meddelade att transport inte skulle kunna ske samma dag. Först på morgonen den 22 april 2011 transporterades DD till behandlingshemmet.

Tingsrätten har sedermera meddelat frikännande dom avseende brottsmisstankarna. Domen har vunnit laga kraft.

Anspråk m.m.

DD har begärt ersättning för lidande med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den dag som infaller en månad efter det att staten tagit del av anspråket. Han har vidare begärt ersättning för ombuds­kostnader med 2 915 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande. Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Rikspolisstyrelsen, som även bifogat ett yttrande och utredning från Polismyndigheten Värmland. Justitiekanslern har även haft tillgång till Förvaltningsrätten i Karlstads beslut den 28 april 2011 i mål 1770-11 E i vilken rätten prövat frågan omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU.

Allmänna utgångspunkter

Enligt 2 § första stycket 2 och andra stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har varit frihetsberövad som anhållen under minst 24 timmar i sträck på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om det meddelats frikännande dom. Enligt 5 § samma lag har den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning, utan att ha rätt till ersättning enligt bl.a. 2 §, rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Tiden som anhållen

DD har frikänts från den brottsmisstanke som låg till grund för beslutet om anhållande. Han är därför berättigad till ersättning för det lidande som anhållandetiden, den 17 – 20 april 2011, får antas ha inneburit för honom.

Tiden som omhändertagen enligt LVU och placerad i arrestcell

Vad gäller DDs begäran om ersättning för tiden den 20 – 22 april 2011 som han var placerad i arrest i väntan på transport till behandlingshemmet gör Justitiekanslern följande bedömning.

I 43 § LVU regleras under vilka förutsättningar som bl.a. socialnämnden eller någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat kan begära handräckning av polis för att genomföra en transport av en ung person. Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i polisarrest (RPSFS 2000:58, FAP 102-1) framgår att ungdomar mellan 15 och 18 år bör förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt.

I JO 1981/82 s. 172 ff har anförts att placeringstider i häkte/arrest överstigande en natt inte bör komma i fråga i denna typ av ärenden. JO har vidare framhållit att förvaring av underåriga i arrest eller allmänt häkte endast bör ske om det föreligger tvingande skäl, t.ex. att långa avstånd med anledning av en transport framtvingar övernattning (se beslut 2010-10-26, dnr 4617-2009). JO har även i beslut (se bl.a. 2003-11-28, dnr 1079-2002) diskuterat möjligheten för polisen att i handräckningsärenden i vissa situationer hålla den unge under bevakning, dock inte inlåst, på polisstationen och har framhållit att polisen i en situation av aktuellt slag inte har någon laglig möjlighet att förvara en person under någon längre tid, att handräckningsuppdrag ska behandlas med absolut förtur och att det är polismyndigheten som bär ansvaret för att en handräckningsåtgärd kan genomföras utan onödigt dröjsmål.

Justitiekanslern har tidigare prövat frågan om ersättning på grund av arrest-/häktesplacering i samband med transport av en ungdom som var omhändertagen enligt LVU (se Justitiekanslerns beslut 2011-0321 i dnr 5617-09-41) och därvid anfört att om placeringarna främst berott på brister i planering och resurser och inte på transporternas längd, får frihetsberövandena anses ha varit oriktiga i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen.

I förevarande ärende synes transport från Karlstad till behandlingshemmet på Gotland med hänsyn till avståndet inte ha varit möjlig förrän tidigast nästföljande dag. Frågan är om situationen var sådan att det var absolut nödvändigt att hålla DD inlåst i arrestcell eller om det fanns andra, mindre ingripande alternativ, t.ex. förvar genom socialförvaltningens försorg, tillfällig placering på närbeläget ungdomshem, eller att DD hölls under bevakning (men inte inlåst) på polisstationen. Vad gäller den frågan får noteras att polisens dokumentation av de åtgärder som polisen vidtagit i ärendet i denna del brister, vilket även polismyndigheten själv har påpekat. Det går därför inte att i efterhand nu med säkerhet utläsa om situationen var sådan att DD oundgängligen måste förvaras inlåst i arrestcell. Att transporten inte skedde dagen efter omhändertagandet utan först den 22 april 2011 synes vidare främst ha berott på brister i planering och resurser. Mot bakgrund av det nu anförda får det aktuella frihetsberövandet, i vart fall såvitt avser tiden den 21 – 22 april 2011, anses ha varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen. DD är därmed berättigad till ersättning även för denna tid.

Lidandeersättningens storlek

DD ska således tillerkännas ersättning för det lidande som frihetsberövandet under tiden den 17 – 22 april 2011 får antas ha inneburit för honom. Den omständigheten att DD var 17 år vid tiden för frihetsberövandet bör påverka ersättningen i höjande riktning.

Justitiekanslern har från och med den 1 januari 2012 justerat sin praxis och höjt ersättningsnivån. Med beaktande härav och av det nyss anförda bör ersättningen i detta fall bestämmas till 10 000 kr.

Ränta

DD har yrkat ränta på lidandeersättningen från en månad efter att staten tagit del av yrkandet till dess betalning sker. På fordringar som avser skadestånd utgår enligt 4 § tredje stycket räntelagen ränta på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att krav på ersättning har framställts. Ansökan om ersättning inkom till Justitiekanslern den 13 september 2011 och ränta ska då utgå från den 13 oktober 2011 till dess betalning sker, i enlighet med yrkandet.

Ersättning för ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.