JK 6188-14-41

Bakgrund

Den 5 maj 2003 dömdes MQ av Svea hovrätt mot sitt nekande för bl.a. grovt vapenbrott. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och tre månader. Domen vann laga kraft. Det grova vapenbrottet bestod enligt åtalet i att MQ och en medtilltalad kamrat till honom uppsåtligen och utan tillstånd innehaft bl.a. en kulsprutepistol.

Den 11 maj 2012 beviljade Högsta domstolen MQ resning i den del av målet som avsåg grovt vapenbrott och förordnade att målet i den delen skulle tas upp på nytt av hovrätten. Bakgrunden var att det hade kommit fram uppgifter som talade för att MQ hade blivit utsatt för en otillåten polisprovokation som bestod i att en infiltratör på polisens uppdrag hade uppträtt som säljare av kulsprutepistolen. Högsta domstolen konstaterade att det saknades utredning till stöd för antagandet att MQ skulle ha begått brottet om provokationen inte hade ägt rum. Provokationen hade därmed varit sådan att MQ:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen blivit oåterkalleligen undergrävd.

I en dom den 22 januari 2013 ogillade Svea hovrätt åtalet avseende grovt vapenbrott. Vid tidpunkten för hovrättens dom hade MQ avtjänat det utdömda straffet.

Anspråket m.m.

MQ har begärt ersättning för lidande med 1 500 000 kr och kränkning med 50 000 kr och för ombudskostnader med 9 171 kr.

Som grund för yrkandet om ersättning för lidande och kränkning har MQ anfört att han är berättigad till sådan ersättning dels enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen), dels i form av kränkningsersättning enligt skadeståndslagen (1972:207).

Åklagarmyndigheten har avgett ett yttrande.

Rättsliga utgångspunkter

Rättsliga utgångspunkter

Lidande enligt frihetsberövandelagen

Enligt 2 § frihetsberövandelagen har den som varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om frikännande dom meddelas beträffande den brottsmisstanke som har föranlett frihetsberövandet.

Av 4 § frihetsberövandelagen framgår att den som har avtjänat ett fängelsestraff har rätt till ersättning om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom.

Kränkning

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott.

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­s­en tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Ersätt­ning för ideell skada vid konventionsöver­träd­elser kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rättsmedel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

Preskription

En allmän förutsättning för att skadestånd ska kunna utgå är att skadeståndsfordringen inte är preskriberad. Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas som regel en fordran tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. De allmänna preskriptionsbestämmelserna i preskriptionslagen är tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån det inte förekommer särskilda preskriptionsbestämmelser på ett visst område (se prop. 1979/80:119 s. 39 f.).

Frihetsberövandelagen innefattar inte några särskilda regler om fordringspreskription. En fordran avseende anspråk enligt frihetsberövandelagen preskriberas således – i enlighet med 2 § första stycket preskriptionslagen – tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se prop. 1997/98:105 s. 26 f.).

Vid bedömningen av frågan vid vilken tidpunkt en fordran kan anses ha tillkommit är utgångspunkten beträffande utomobligatoriska skadestånd att preskriptionstiden börjar löpa vid ”skadetillfället”. Detta motsvarar i regel den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs, oavsett när skadan som sådan visar sig. När det är fråga om en s.k. perdurerande skada, som uppkommer successivt, kan bedömningen i det hänseendet dock bli en annan. Det sagda innebär bl.a. att ett fordringsanspråk kan vara preskriberat redan innan fordringen kan göras gällande mot gäldenären.

När det gäller anspråk på ersättning enligt frihetsberövandelagen är det frihetsberövandet som sådant som utgör den skadegörande handling som ligger till grund för anspråket. Skadan anses uppkomma i och med att frihetsberövandet inleds och fortgå till dess att frihetsberövandet upphör. Skadan är alltså perdurerande. En fordran med anledning av ett frihetsberövande preskriberas således löpande i samma takt som skadan har uppkommit, dag för dag, tio år senare.

Enligt Justitiekanslerns tidigare praxis har det godtagits att preskriptionstiden för att framställa anspråk på skadestånd enligt frihetsberövandelagen med anledning av en frihetsinskränkning har börjat löpa först från den tid-punkt då frihetsinskränkningen slutligen upphörde. Denna praxis har dock nyligen ändrats. Justitiekanslern har i beslut den 17 april 2015 i ärendena med dnr 2299-14-40 och 3110-14-40 konstaterat följande. En fordran avseende ersättning enligt frihetsberövandelagen preskriberas löpande, dag för dag, i samma takt som skadan har uppkommit. Det ankommer på den som har varit föremål för ett frihetsberövande eller en frihetsinskränkning att framställa sitt ersättningsanspråk enligt frihetsberövandelagen, alternativt att göra ett giltigt preskriptionsavbrott, inom tio år från det att skadan har uppstått (dvs. frihetsberövandet har ägt rum) för att inte förlora sin möjlighet att göra gällande sitt ersättningsanspråk på grund av preskription.

Ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen

Eftersom MQ har blivit frikänd genom en lagakraftvunnen dom är han i princip berättigad till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen.

MQ frihetsberövades den 16 januari 2003 och var häktad till den 23 april 2003. Han avtjänade det utdömda fängelsestraffet mellan den 28 augusti 2003 och den 24 mars 2004. Skadan i det aktuella fallet har alltså uppkommit den 16 januari 2003, i och med att frihetsberövandet inleddes. Preskriptionstiden började därmed löpa samma dag och fortsatte att löpa, dag för dag, så länge frihetsberövandet pågick. Sista dagen för att framställa ett anspråk på fordran på grund av frihetsberövandet var således den 24 mars 2014. Eventuell ersättning hade då endast kunna avse lidande för den 24 mars 2004. För ersättning avseende hela frihetsberövandetiden skulle ett anspråk ha framställts senast den 16 januari 2013. MQ framställde sitt anspråk till Justitiekanslern först den 18 juli 2014. Han har inte vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd dessförinnan.

Det sagda medför att MQ:s eventuella rätt till ersättning avseende perioden den 16 januari – 23 april 2003 och den 28 augusti 2003 – 23 april 2004 således inte kan göras gällande mot staten på grund av preskription. Hans anspråk ska därför avslås i denna del.

Det kan tilläggas att MQ:s fordran hade varit preskriberad även enligt Justitiekanslerns tidigare praxis, som innebar att preskriptionstiden började löpa först från den tidpunkt då frihetsinskränkningen slutligen upphörde.

Ersättning för kränkning

Som anförts ovan kan tjänstefel i vissa fall vara ett sådant brott som ger rätt till kränkningsersättning enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § och 2 kap. 3 §skadeståndslagen. Justitiekanslern har i beslut den 21 december 2012 i ärendet 2747-11-41, beträffande MQ:s målskamrat, konstaterat att den polisprovokation som MQ och hans målskamrat utsattes för har innefattat en brottslig gärning, närmast tjänstefel. MQ kan därför anses ha blivit utsatt för en sådan kränkning som kan ge honom rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen.

Tidpunkten för provokation och därmed den skadegörande handlingen var den 16 januari 2003. De omständigheter som MQ har åberopat till stöd för sitt anspråk ligger således mer än tio år tillbaka i tiden. Av de handlingar som har getts in hit framgår inte att han har vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder. MQ:s möjlighet att med framgång göra gällande ett skadeståndsanspråk mot staten har således även i denna del fallit bort på grund av preskription. Hans anspråk gällande kränkningsersättning ska därför avslås.

Övrigt

Den omständigheten att resning har beviljats på grund av att MQ:s rätt till rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen hade överträtts föranleder ingen annan bedömning i preskriptionsfrågan.

Ombudskostnader

På grund av utgången i ärendet finns inte förutsättningar att utge någon ersättning till MQ för hans ombudskostnader. Justitiekanslern avslår således hans begäran också i denna del.