JK 6545-06-21

Advokaten PF har i en anmälan i oktober 2006 anfört följande. 

”Anmälan rörande efterlevnaden av vissa regler om tvångsmedel, m.m. 

Anmälan rörande efterlevnaden av vissa regler om tvångsmedel, m.m.

Enligt regeringens proposition 2002/03:74 Hemliga tvångsmedel – offentliga ombud och en mer ändamålsenlig reglering, är det en naturlig följd av uppdraget som offentligt ombud att påtala missförhållanden för JO eller Justitiekanslern (s. 24). 

Inom ramen för mitt uppdrag som offentligt ombud och genom upplysningar i övrigt har framgått att det förekommer att beslut om teleövervakning verkställs så att information om utrustningens lokalisering (dvs. var chipet och den mobiltelefon som chipet sitter i befinner sig geografiskt), tas fram även när telefonen inte används för att ringa eller annars befordra telemeddelanden till eller från den aktuella teleadressen. I praktiken innebär detta, enligt de upplysningar jag fått, att den misstänkte kan följas genom de signaler som sänds till och från basstationer, när telefonen är påslagen, oberoende av om den används för telemeddelande. 

Enligt 27 kap. 19 § RB innebär hemlig teleövervakning att "uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram”. 

I de fall jag avser finns det ingen koppling till ett visst telemeddelande – ingen ringer eller sänder eller tar emot data etc. Själva infrastrukturen används så som jag förstått det för att den misstänktes lokalisering under hela dygnet eller delar därav ska presenteras. 

Enligt lagtexten synes emellertid dessa uppgifter få hämtas in endast när telemeddelande befordras. 

När det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år för det brott som misstanken avser kan utlämnande också komma i fråga, utan domstols beslut, till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som har att ingripa mot brottet; se 6 kap. 22 § första stycket 3 lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Även denna regel tar emellertid sikte på uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande. 

I 22 § föreskrivs undantag från bestämmelserna i 20 § samma kapitel om tystnadsplikt. Enligt 20 § gäller tystnadsplikt för (1) uppgift om abonnemang, (2) innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller (3) annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande. Det framstår som främmande att så känsliga uppgifter som sådana där ett spår framträder beträffande var en person befunnit sig över tiden skulle utgöra uppgift om abonnemang (vilka får lämnas ut med lågt ställda krav enligt 22 § första stycket 2). Här synes en fjärde kategori framträda; jfr 6 kap. 9 § om lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter. 

Jag har inte sett någon praktisk möjlighet att få dessa frågor prövade genom att överklaga ärende om hemlig teleavlyssning. Hanteringen synes emellertid sträckas ut – utan domstolskontroll – på ett sätt som enligt min mening först bort kräva lagstiftning. Jag vill därför påtala dessa förhållanden för JK. 

Frågor som berör området diskuteras av Buggningsutredningen (SOU 1998:46), av BRU (SOU 2005:38) och i departementspromemorian Brott- och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6).” 

Med hänsyn till vad PF har anfört har Justitiekanslern beslutat att inhämta ett yttrande från Åklagarmyndigheten, riksåklagarens kansli, som i ett yttrande hit den 19 december 2006 har anfört följande. Yttrandet har undertecknats av dåvarande riksåklagaren. 

”Yttrande 

Yttrande

JK har begärt yttrande från Åklagarmyndigheten avseende visst förhållande som advokaten PF påtalat för JK. Frågan rör förutsättningarna för att åklagare ska kunna inhämta s.k. lokaliseringsuppgifter för t.ex. en mobiltelefon utan att denna uppgift har sin grund i att den aktuella telefonen använts för att befordra ett telemeddelande utan enbart varit påslagen. Med lokaliseringsuppgift avses, enligt den definition som anges i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare.

Rättslig reglering 

Rättslig reglering 

I 27 kap. 19 § rättegångsbalken finns bestämmelser om hemlig teleövervakning. Av bestämmelsen framgår att sådan övervakning innebär att uppgifter i hemlighet inhämtas om telemeddelanden som befordras eller har befordrats till eller från en viss teleadress eller att sådana meddelanden hindras från att nå fram.

I 6 kap. 22 § punkt 2 och 3 (LEK) anges att den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid fått del av eller tillgång till uppgift som avses i 20 § första stycket ska på begäran lämna uppgift som a) avses [i] 20 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brottet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter (punkt 2), b) avses i 20 § första stycket 3 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. 

De uppgifter som åsyftas i 20 § är uppgift om abonnemang (p 1) och annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande (p 3). Punkten 2 i 20 § rör innehållet i ett elektroniskt meddelande. För samtliga dessa förhållanden är stadgat i 20 § att den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till dessa får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. 

I 6 kap. 1 § definieras elektroniskt meddelande som all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät om denna information inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen, och trafikuppgift som uppgift som behandlas i syfte att befordra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera detta meddelande. 

Av 6 kap. 9 § framgår att lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer eller abonnenter får behandlas endast sedan de har avidentifierats eller användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. 

Begreppet behandling har samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204). I den lagen definieras begreppet som varje åtgärd eller serie åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, t. ex. insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring. 

Bedömning 

Bedömning 

Det står helt klart att brottsutredande myndigheter kan få tillgång till uppgifter från operatörer om positionen hos en mobiltelefon då den uppgiften kan sägas antingen avse ett telemeddelande (hemlig teleövervakning) eller angå ett särskilt elektroniskt meddelande (LEK). 

I BRUs betänkande Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar m.m. (SOU 2005:38) anges att det inte kan uteslutas att det finns en viss osäkerhet om lagstiftningen omfattar lokaliseringsuppgifter rörande en mobiltelefon som är påslagen utan att det samtidigt pågår ett samtal. BRU anför vidare att om sådana lokaliseringsuppgifter inte skulle anses avse ett telemeddelande eller angå ett särskilt elektroniskt meddelande, omfattas sådana uppgifter inte av tvångsmedlet hemlig teleövervakning eller av operatörens tystnadsplikt enligt 6 kap. 20 § LEK, vilket – enligt BRU – innebär att det bör stå operatören fritt att välja att lämna ut historiska uppgifter eller inte till de brottsutredande myndigheterna. Uppgifterna träffas då inte heller av utlämningsskyldigheten för operatörerna i 6 kap. 22 § första stycket 3 LEK. 

I departementspromemorian Brott- och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6) berörs också frågan om lokaliseringsuppgifter. Där sägs (s. 322 - 323) att en lokaliseringsuppgift kan vara en trafikuppgift och följer i så fall de regler som gäller för trafikuppgifter. Vidare sägs att sådana lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör användare som är fysiska personer eller abonnenter får enligt huvudregeln i 6 kap. 9 § LEK behandlas endast sedan de har avidentifierats. Lokaliseringsuppgift får lämnas till polisen eller till en regional alarmeringscentral i samband med nödsamtal. I övrigt har operatörer ingen skyldighet att lämna ut lokaliseringsuppgift som inte är trafikuppgifter till brottsbekämpande myndigheter. Det sägs i promemorian att den generella tystnadsplikten gäller för sådana uppgifter. I promemorian konstateras vidare att det torde inte finnas något hinder mot att inhämta sådana uppgifter genom husrannsakan och beslag eller genom editionsföreläggande eftersom uppgifter av det slaget faller utanför det område som exklusivt regleras av rättegångsbalkens regler om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. 

Till synes råder något olika uppfattningar om vad som gäller i den här frågan. Jag vill dock särskilt framhålla att det är av utomordentlig vikt att de brottsbekämpande myndigheterna har möjlighet att i sin utredningsverksamhet inhämta den här typen av uppgifter. Uppgifter angående en mobiltelefons lokalisering är också typiskt sett inte lika integritetskränkande som de vilka kan inhämtas vid hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. 

För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att de lokaliseringsuppgifter som registreras till följd av att en mobiltelefon endast är påslagen och således inte till följd av att den används för samtal inte är uppgifter som kan anses röra telemeddelande eller ett särskilt elektroniskt meddelande. Dessa uppgifter skulle då inte omfattas av bestämmelserna om hemlig teleövervakning eller av utlämnandeskyldigheten i LEK. Som angetts i departementspromemorian torde det emellertid vara möjligt, om uppgifterna inte bedöms kunna lämnas ut frivilligt, att med hjälp av andra tvångsmedel (bl.a. editionsföreläggande RB 38:4) inhämta sådana uppgifter.”