JK 6836-09-41

Ersättning för lidande

AO har frikänts från den häktningsgrundande brottsmisstanken och är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom.

Åklagaren har i sitt yttrande anfört att AO försvårat utredningen och agerat på sådant sätt att ersättning till honom för frihetsberövandet bör nedsättas väsentligt eller helt bortfalla.

Enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen kan ersättning i vissa fall vägras eller sättas ned. Om den frihetsberövade har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning lämnas ersättning endast om det finns synnerliga skäl. Detta tar sikte på situationer då den frihetsberövade själv genom någon form av obstruktion har föranlett att frihetsberövande åtgärder har vidtagits mot honom eller henne. Det bör uppmärksammas att lagstiftaren har ansett att det inte ska kunna krävas av en misstänkt att han eller hon ska vara positivt verksam för att underlätta förundersökningen (prop. 1997/98:105 s. 54 f.). Den misstänkte har rätt att vägra uttala sig och enligt Justitiekanslerns praxis också att i viss utsträckning lämna felaktiga uppgifter för att freda sig.

Den omständigheten att AO förnekat att han varit på brottsplatsen kan enligt Justitiekanslerns mening inte anses utgöra en tillräcklig förutsättning för att jämka ersättningen med stöd av 6 § andra stycket frihetsberövandelagen.

Av utredningen framgår emellertid också att det aktuella frihetsberövandet helt har avräknats från det fängelsestraff om sex månader som AO dömdes till i samma mål.

Av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen följer att ersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brotts­påföljd. Jämknings­regeln korresponderar därvid med bestämmelsen i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Enligt denna bestämmelse ska tiden för ett frihetsberövande i form av anhållande och häktning anses som tid varunder den utdömda påföljden har verkställts, om den dömde med anledning av miss­tanke om brott som prövas genom dom i målet har varit berövad friheten som anhållen eller häktad under en sammanhängande tid av minst 24 tim­mar.

Av Kriminalvårdens strafftidsbeslut framgår att det aktuella frihetsberövandet har beaktats såsom verkställighet av det straff han dömts till. Att detta avtjänas med fotboja föranleder inte någon annan bedömning. Han bör därför inte tillerkännas någon ersättning för lidande.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

AO har åberopat ett intyg från sin arbetsgivare som visar att han har gått miste om arbetsförtjänst av angiven omfattning under tiden som häktad.

Frågan är då om den omständigheten att tiden för frihetsberövandet har tillgodoräknats AO som straffverkställighet också ska beaktas vid bedömningen av frågan om han har rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst. AO har genom sitt ombud anfört att så inte bör ske.

Normalt brukar en tillämpning av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen i avräkningsfallen innebära att det inte utgår någon ersättning överhuvud taget. Beträffande lidandeersättning grundas detta på att den frihetsberövade, om avräkning inte hade skett, skulle ha undergått straffverkställighet under motsvarande tid och därför inte tillfogats något ”extra” lidande. När det gäller ersättning för förlorad arbetsförtjänst brukar någon sådan inte heller utgå eftersom den frihetsberövade under straffverkställigheten skulle ha varit förhindrad att arbeta och uppbära inkomster för tid motsvarande den som avräknats.

I det här fallet ställer sig saken annorlunda eftersom det av utredningen i ärendet framgår att AO beviljats förmånen att få verkställa straffet med elektronisk fotboja, IÖV. Kriminalvården har också bekräftat att straffet verkställs på detta sätt och AO är alltså inte på grund av straffverkställigheten förhindrad att utföra sitt normala arbete. Ombudet har vid kontakt med Justitiekanslern bekräftat att AO fullgör sitt arbete med en lön motsvarande den han skulle ha uppburit under häktningstiden.

Den inkomstminskning som drabbat AO under häktningstiden motsvaras därmed inte av någon inkomstminskning under straffverkställigheten. Någon jämkning av ersättningen för förlorad arbetsförtjänst ska därför inte ske i detta fall.

Ersättning för utgifter

AO har begärt ersättning för att han på grund av frihetsberövandet inte har kunnat genomföra en planerad semesterresa. Yrkad ersättning avser resa och uppehälle om totalt 24 600 kr.

Enligt 7 § frihetsberövandelagen kan ersättning utgå för bl.a. ”utgifter”. I förarbetena anges som exempel på kostnader som kan ersättas med stöd av denna bestämmelse, utgifter för resor till och från häkten och anstalter, flyttningskostnader och merkostnader för skötsel av barn (prop. 1974:97 s. 71). För att ersättning ska kunna utgå måste det vara fråga om kostnader som är en direkt följd av frihetsberövandet och som den enskilde inte annars skulle ha haft. Rätten till ersättning för utgifter är också mera begränsad än möjligheterna att få ersättning för ren förmögenhetsskada enligt reglerna i skadeståndslagen (prop.1997/98:105 s. 21 f). En utgift som kommit att bli onödig till följd av frihetsberövandet utgör inte, enligt gällande praxis en ersättningsgill skada. Kostnaderna för den semesterresa som AO inte har kunnat utnyttja ska alltså avslås.

Ersättning för ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader får godtas.