JK 6919-16-40

Bakgrund

Den 1 juli 2016 skadade sig KW:s mamma svårt i anslutning till sitt hem. Ambulanspersonal som kom till platsen kontaktade polis eftersom de misstänkte att skadorna kunde ha orsakats av någon annan person. KW befann sig på platsen när polisen anlände. Han hade blivit kontaktad av sin pappa med anledning av olyckan och ombedd att åka hem. På grund av förhållandena som rådde på platsen fattade yttre befäl kl. 08.09 beslut om att KW skulle följa med en patrull in till polisstationen (hämtning till förhör). KW:s mamma avled i ambulansen på väg till sjukhuset. Yttre befäl fattade under dagen beslut om att inleda förundersökning gällande mord. I samband med att KW kom in till arrestintaget omhändertogs hans tillhörigheter, däribland en mobiltelefon, och placerades i en plastlåda som sedan togs med in i förhörsrummet. Han förhördes och kördes sedan hem kl. 11.26. Förundersökningen lades senare ner.      

Anspråket m.m.

KW har begärt ideellt skadestånd av staten med 20 000 kr. Han har anfört att hans rätt till familjeliv enligt artikel 8.1 i Europakonventionen kränkts genom att Polismyndigheten dels hindrat honom från att följa med i ambulansen och därmed från att vara med sin mamma när hon dog, dels genom att ta ifrån honom hans telefon hindrat honom från att ha kontakt med sin pappa. KW har begärt ersättning för ombudskostnader, men utan att ange något belopp.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och anfört att de fattade besluten haft stöd i lag och därmed inte kan grunda skadestånd vare sig enligt skadeståndslagen eller Europakonventionen.

KW har beretts tillfälle att yttra sig över Polismyndighetens yttrande.

Utgångspunkter för bedömningen

Enligt 3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 §skadeståndslagen har endast den som utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott rätt till ersättning för ideell skada (kränkning). Av Högsta domstolens praxis följer att skadestånd för ideell skada också kan utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts (se t.ex. rättsfallet NJA 2007 s. 584).

Det som KW har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen ger inte underlag för bedömningen att det har begåtts något integritetskränkande brott. Frågan är i stället om polisens agerande utgjort en överträdelse av KW:s rättigheter enligt Europakonventionen.

Var och en har enligt artikel 8.1 rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rättigheten kan emellertid begränsas. Vid prövningen av ett påstående om överträdelse av rätten till privat- och familjeliv m.m. måste först avgöras om de åberopade omständigheterna utgör ett ingrepp i den skyddade rättigheten. Om så är fallet måste ingreppet – för att vara tillåtet – ha skett i enlighet med lag, vara ägnat att tillgodose något av de legitima intressen som anges i artikel 8.2, t.ex. förebyggande av oordning eller brott, samt vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose intresset. Det sistnämnda kravet ger uttryck för en s.k. proportionalitetsprincip.

I sammanhanget bör även artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen nämnas. Enligt artikeln ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Detta inskränker inte utrymmet för en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överenstämmelse med det allmännas intresse. 

Beslutet att hämta KW till förhör

Justitiekanslern konstaterar inledningsvis att rätten till familjeliv i artikel 8 inte kan anses innefatta en allmän rättighet för en anhörig att följa med under en sjukvårdstransport. Under alla omständigheter kan det i det nu aktuella fallet inte anses utgöra någon inskränkning i den skyddade rätten till familjeliv att KW inte tilläts följa med i ambulansen. 

Åtgärden att ta med KW till förhör utgör däremot ett ingrepp i hans rätt till privatliv. Det finns stöd i 23 kap. 7 § rättegångsbalken för att inom ramen för en förundersökning hämta någon till förhör. Syftet med hämtning till förhör är att möjliggöra utredning av brott, vilket måste anses uppfylla ett av de legitima ändamål som avses i Europakonventionens artikel 8.2.

Av utredningen i ärendet är oklart när beslutet att inleda förundersökning fattades. Förhöret som hållits med KW har betecknats som ett ”23:3 förhör”. Med det måste menas ett sådant förhör som polisman får hålla innan förundersökning inletts (23 kap. 3 § fjärde stycket rättegångsbalken). Regeln om sådan s.k. primärutredning ger inte i sig polisman rätt att vidta tvångsåtgärder, utan en sådan rätt måste vara särskilt föreskriven (se prop. 1994/95:23 s. 77 f.). Åtgärder vidtagna under en primärutredning ska enligt 3 a § förundersökningskungörelsen (1947:984) så snart som möjligt anmälas för den som har rätt att leda förundersökning rörande brottet och den personen ska normalt sett fatta beslut om förundersökning ska inledas (23 kap. 1 och 3 § rättegångsbalken).

En polisman får under vissa i 23 kap. 8 § rättegångsbalken angivna förutsättningar ta med någon till förhör. Av bestämmelsen framgår uttryckligen att så kan ske även innan förundersökning hunnit inledas. Någon motsvarande bestämmelse beträffande hämtning till förhör finns emellertid inte. Av legalitetsprincipen följer att ett hämtningsbeslut inte får fattas innan förundersökning inletts (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, 20 juni 2017, Zeteo, kommentaren till 23 kap. 7 §). Riksdagens ombudsmän (JO) har i ett beslut ansett att en förundersökning får anses vara inledd genom att en straffprocessuell tvångsåtgärd vidtas (se JO 2001/02 s. 95).

Av utredningen framgår att poliserna på plats rapporterade till yttre befäl, som fattade beslutet om hämtning. Att ta med KW till förhör har alltså inte varit någon inledande åtgärd av poliserna på plats i avvaktan på att ett beslut om förundersökning kunde fattas. Samma yttre befäl som beslutade om hämtning till förhör fattade beslutet att inleda förundersökning.

Justitiekanslern utgår från att beslutet att inleda förundersökning redan var fattat när yttre befäl beslutade om hämtning till förhör och att förhöret felaktigt kommit att benämnas ”23:3 förhör”. I annat fall bör förundersökningen kunna anses inledd genom att beslutet att hämta till förhör fattades av någon som var behörig att inleda förundersökning (se ovan nämnda JO-beslut). Beslutet att hämta till förhör fattades alltså inom ramen för en förundersökning och hade därmed stöd i lag. Hämtningen till förhör gjordes i syfte att utreda omständigheterna kring vad som potentiellt sett var ett mycket allvarligt brott. Beslutet får mot den bakgrunden anses ha varit proportionerligt, även om det naturligtvis är olyckligt om det har medfört att KW inte kunnat vara hos sin mamma när hon avled. Någon överträdelse av artikel 8 har inte skett genom hämtningsbeslutet och ersättning ska därför inte utgå med stöd av Europakonventionen. 

Mobiltelefonen

Det saknas uttryckligt lagstöd för polisen att omhänderta en mobiltelefon i samband med hämtning till förhör. JO har i ett ärende tagit upp frågan (se JO 2005/06 s. 84). JO konstaterade att det inte fanns lagstöd för ett omhändertagande även om en sådan åtgärd i vissa situationer kunde vara motiverad samt att lagstöd torde krävas för att åtgärden skulle få vidtas eftersom den utgör en inskränkning i äganderätten enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Ett exemplar av beslutet överlämnades till Justitiedepartementet för att fästa uppmärksamhet på frågan. Frågan har därefter behandlats i SOU 2011:45 Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (s. 369 ff.). Utredningen föreslog att polisman ska ges befogenhet att från förhörspersoner tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning, om det kan antas att utredningen annars kommer att försvåras. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

Enligt Justitiekanslern kan det mycket kortvariga omhändertagande av telefonen, som det varit fråga om i detta fall, inte anses innefatta en sådan inskränkning av egendomsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen eller av rätten till privatliv enligt konventionens artikel 8 som grundar skadeståndsskyldighet för staten. (Se Bring & Diesen, Förundersökning, 4:e upplagan, 2009, s. 277 ff.) Vid bedömningen har även beaktats att egendomen förvarats i rummet tillsammans med den person mot vilken ingripandet skett. Även om omhändertagandet av mobiltelefonen skulle anses ha innefattat ett åsidosättande av Europakonventionen eller dess tilläggsprotokoll på grund av bristande lagstöd, är omständigheterna i vart fall sådana att ett erkännande av överträdelsen skulle utgöra tillräcklig kompensation för KW (jfr NJA 2013 s. 842). Någon ersättning ska därför inte utgå med stöd av Europakonventionen. 

Sammanfattande bedömning

KW har inte utsatts för något brott och ersättning ska inte utgå med stöd av Europakonventionen. Skadeståndsanspråket ska därför avslås.