SOU 2011:45

Förundersökning - objektivitet, beslag, dokumentation m.m.

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 7 maj 2009 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas och överväga hur förfarandet i samband med ansökan om resning i brottmål bör vara utformat.

Samma dag förordnades hovrättslagmannen Staffan Levén som särskild utredare.

Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 13 juli 2009 överåklagaren Jörgen Almblad, advokaten Johan Eriksson, f.d. lagmannen Sigurd Heuman, polisintendenten Rickard Johansson, chefsåklagaren Agneta Isborn Lind, numera kanslirådet Susanne Södersten samt professorn Per Ole Träskman.

Som experter förordnades vidare från och med den 13 januari 2010 överåklagaren Anders Jakobsson, från och med den 18 januari 2010 rättssakkunniga Linda Rantén och kammaråklagaren Chatrine Rudström, från och med den 23 februari 2010 kriminalinspektören Johannes Welin, från och med den 30 september 2010 verksjuristen Karina Hellrup samt från och med den 6 december 2010 ämnesrådet Katrin Hollunger Wågnert.

Jörgen Almblad entledigades den 13 januari 2010, Susanne Södersten den 18 januari 2010, Rickard Johansson den 30 september 2010 och Linda Rantén den 6 december 2010.

Som sekreterare anställdes från och med den 15 juni 2009 kammaråklagaren Niklas Högdén samt från och med den 16 juni 2009 hovrättsassessorn Marie Wettersten.

Utredningen har antagit namnet Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07).

Den 12 januari 2010 överlämnades delbetänkandet Resningsförfarandet i brottmål – återupptagande av förundersökning och rätt till biträde (SOU 2009:98).

Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m. (SOU 2011:45).

Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden. Uppdraget är härmed slutfört.

Göteborg i maj 2011

Staffan Levén

/Niklas Högdén

Marie Wettersten

Sammanfattning

Uppdraget

Förundersökningsutredningen har haft i uppdrag att utreda dels hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas, dels hur förfarandet i samband med ansökan om resning i brottmål kan förbättras. Sistnämnda frågeställning har behandlats i delbetänkandet

Resningsförfarandet i brottmål – återupptagande av förundersökning och rätt till biträde (SOU 2009:98). I detta slutbetänkande redovisas återstoden av uppdraget.

De frågor som tas upp i slutbetänkandet avser bl.a. tillämpningen av objektivitetskravet, innebörden av förundersökningsledaransvaret, de brottsutredande myndigheternas metoder för kvalitetssäkring, dokumentation och bevarande av sidomaterial, inspelning av förundersökningsförhör, beslag som görs i bevissyfte samt beslag i IT-miljö. Dessutom tar utredningen i betänkandet upp behovet av kompletterande lagstiftning för att stärka den enskildes rättssäkerhet i vissa speciella avseenden. Frågorna som behandlas är om det bör införas en lagreglerad rätt till ersättning för egendom som skadats i samband med teknisk undersökning, om polisen bör ges möjlighet att tillfälligt omhänderta egendom för att en brottsutredning inte ska försvåras samt om det bör införas uttryckligt lagstöd för vissa begränsningar av rörelsefriheten vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Metoder för kvalitetssäkring

Med kvalitetsarbete och kvalitetssäkring avses verksamhet som syftar till att tillförsäkra att en vara eller tjänst uppfyller de krav och önskemål som brukare och andra intressenter har på varan eller tjänsten. Inom de brottsutredande myndigheterna vidtas många åtgärder som i ett vidare perspektiv har ett sådant syfte.

Utredningens uppdrag har dock varit inriktat på de metoder som de brottsutredande myndigheterna tillämpar för kvalitetssäkring av förundersökningar. Inom vissa polismyndigheter har för detta ändamål bl.a. använts en rutin som inneburit att åklagaren på en pappersblankett lämnat synpunkter på förundersökningen till polisen. Detta system har visat sig fungera mindre väl, särskilt vid större polismyndigheter. Det har inte heller funnits någon nationell modell för återkoppling eller annan kvalitetssäkring, vilket gör att det förekommer variationer och brister i hur man lokalt arbetar med frågan. För närvarande pågår dock ett arbete inom Åklagarmyndigheten med att i vissa typer av ärenden skapa en datoriserad återkopplingsrutin.

Utredningen föreslår att det uppdras åt Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att utarbeta riktlinjer för kvalitetsarbetet. Det är utredningens uppfattning att enhetliga rutiner skulle skapa väsentligt bättre möjligheter till uppföljning, analys och åtgärder på central nivå.

Objektivitetskravet

Objektivitetsprincipen, som ytterst syftar till att säkerställa att en oskyldig person inte ska kunna dömas för brott, kommer till uttryck i 23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken (RB). Enligt bestämmelsen ska vid en förundersökning inte bara de omständigheter som talar emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom eller henne beaktas. Vidare ska bevis som är till den misstänktes förmån tas tillvara.

Även om bestämmelsen enligt sin ordalydelse endast är tillämplig på brottsutredande verksamhet under förundersökningen, anses objektivitetskravet gälla såväl före förundersökningen som efter att denna har avslutats.

Beträffande skedet före förundersökningen är det utredningens uppfattning att objektivitetskravet gäller i all brottsutredande verksamhet och att den omfattar alla som deltar i verksamheten. Med brottsutredande verksamhet avses här även åtgärder som syftar till att upptäcka brott, t.ex. allmän brottsspaning. Enligt utredningens mening handlar objektivitetskravet före förundersökningen främst om att vara öppen för och undersöka alla rimliga hypoteser.

Av kravet på objektivitet under förundersökningen följer att utredaren är skyldig att utreda alternativa hypoteser som framstår som rimliga även om den misstänkte själv inte fört fram något annat händelseförlopp samt även om denne erkänt brottet. Vid bedömningen av om en hypotes ter sig rimlig och därför bör utredas närmare, har det betydelse vilken bevisning som finns för utredningens huvudspår. Om bevisningen för huvudspåret är stark torde andra händelseförlopp framstå som mindre rimliga.

Att den misstänkte biträds av en försvarare påverkar inte i sig utredarens skyldighet att under förundersökningen efterforska och säkerställa även sådant material som talar till den misstänktes förmån. I praktiken kan dock det förhållandet att en försvarare finns och fullgör sin uppgift på ett bra sätt medföra att utredaren får hjälp av försvararen att uppfylla objektivitetskravet. Det grundläggande ansvaret för att objektivitetskravet iakttas ligger dock hela tiden kvar på utredaren.

Objektivitetskravet fortsätter att gälla för åklagaren även i skedet efter förundersökningen. Detta hänger samman med att åklagarens grundläggande uppgift är att verka för en materiellt riktig dom.

När förundersökningen är klar ligger en av tyngdpunkterna i det objektivitetskrav som vilar på åklagaren i övervägandena om åtal ska väckas eller inte. När åklagaren på objektiva grunder bestämt sig för att väcka åtal, ligger det i sakens natur att den bevisning som åklagaren åberopar är inriktad på att styrka åtalet. Det ankommer i första hand på den tilltalade och dennes försvarare att åberopa bevisning som talar till förmån för den tilltalade.

Sedan åtal väckts ligger tyngdpunkten i objektivitetskravet i att åklagaren under den fortsatta brottmålsprocessen måste vara observant på om det kommer fram något nytt som kan tala till den tilltalades förmån och, om så sker, utreda det vidare.

Att domstolen engageras i processen i och med att åtal väcks påverkar inte åklagarens objektivitetsplikt. Inte heller medför den omständigheten att den tilltalade har försvarare att det objektivitetskrav som vilar på åklagaren minskar. På motsvarande sätt som angetts beträffande förundersökningsskedet kan dock förekomsten av försvarare i praktiken underlätta för åklagaren att uppfylla objektivitetskravet. Denne kan då i större utsträckning rikta in sig på att styrka åtalet.

Utredningen föreslår att regleringen om objektivitet ska kompletteras med dels en bestämmelse om att objektivitets-

principen gäller i brottsutredande verksamhet som sker före förundersökningen, dels en bestämmelse om att åklagaren är skyldig att vara objektiv även sedan åtal väckts.

Förundersökningsledaransvaret

Undersökningsledaren är enligt 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) ansvarig för förundersökningen i dess helhet. Den närmare innebörden av helhetsansvaret har varit något oklar. Utredningens uppfattning är att förundersökningsledarens ansvar bör förstås som en övergripande principiell riktlinje för brottsutredningens bedrivande, som i första hand tar sikte på ledningen av arbetet, dvs. att det ankommer på förundersökningsledaren att svara för att utredningen hanteras i ett sammanhang, som en helhet. Detta är ett utflöde av principen om det odelbara förundersökningsledarskapet. Utredningen har också kommit fram till att helhetsansvaret inte kan anses omfatta åtgärder som andra befattningshavare vidtar med stöd av sin egen behörighet inom ramen för en brottsutredning.

Vidare anser utredningen att förundersökningsledarens ansvar för olika åtgärder som vidtas i en förundersökning inte lämpar sig för en mer detaljerad författningsreglering. Det är t.ex. svårt att förutse alla situationer som kan uppkomma och som i sin tur kan aktualisera frågor kring roll- och ansvarsfördelning. Effekten av en alltför detaljerad reglering skulle kunna bli att vissa sådana situationer hamnar mellan stolarna. Regleringsfrågan är också beroende av hur helhetsansvaret ska uppfattas. Om ansvarsbestämmelsen är avsedd att utgöra en generell utgångspunkt, härledd från principen om det odelbara förundersökningsledarskapet på det sätt som utredningen anser, minskar intresset och behovet av att i författning mer precist beskriva dess innebörd.

En annan aspekt av ansvarsfrågan som utredningen behandlar är vad som ska gälla när flera åklagare arbetar tillsammans i en och samma förundersökning. Principen om det odelbara förundersökningsledarskapet hindrar inte ett sådant arbetssätt. Det kan bl.a. innebära att åklagaren vid tillfälligt förhinder överlämnar ledarskapet till en annan åklagare. Ersättaren blir då att anse som förundersökningsledare och därmed ansvarig för de åtgärder som han eller hon vidtar. För dessa situationer krävs ingen särskild författningsreglering enligt utredningens mening. När däremot

flera åklagare – inom ramen för samma förundersökning – samtidigt fattar beslut om t.ex. tvångsmedel innebär detta ett avsteg från det odelbara förundersökningsledarskapet. I vissa speciella situationer, t.ex. vid s.k. massgripanden eller större polisiära tillslag, är det enligt utredningen av rättssäkerhetsskäl nödvändigt att ett sådant avsteg tillåts. Exempelvis måste ett gripande, om det inte är uppenbart att det inte finns skäl för ett fortsatt frihetsberövande, skyndsamt prövas av åklagare, vilket kan bli ogörligt för en ensam åklagare om ett mycket stort antal personer gripits samtidigt. Utredningen föreslår att det ska krävas synnerliga skäl för att flera åklagare tillfälligt ska få dela på förundersökningsledarskapet. Var och en ansvarar då för sina egna beslut.

Inspelning av förundersökningsförhör

Reglering angående inspelning av förundersökningsförhör

Det finns i dag inte någon bestämmelse som reglerar inspelning av förundersökningsförhör. Utredningen anser att det bl.a. av rättssäkerhetsskäl bör finnas uttryckligt lagstöd för att dokumentera ett förhör genom inspelning och föreslår därför att det införs en lagbestämmelse som anger att förhör får dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning.

Att dokumentera förhör genom inspelning medför enligt utredningen stora fördelar med avseende på dels de brottsutredande myndigheternas effektivitet, dels de enskildas rättssäkerhet. Utredningens uppfattning är därför att förundersökningsförhör bör spelas in i större utsträckning än som sker i dag. Med hänsyn till de nackdelar som följer med en långtgående skyldighet att spela in förhör, bl.a. i form av ökade kostnader och praktiska svårigheter, bedömer dock utredningen att det inte bör vara obligatoriskt med inspelning.

Utredningen föreslår i stället en lagreglering som innebär att det i varje enskilt fall ska göras en bedömning utifrån särskilt angivna kriterier om det är motiverat att spela in förhöret. Om förhöret ska spelas in med enbart ljud eller med både ljud och bild ska också avgöras från fall till fall. De omständigheter som främst ska beaktas och som därför nämns i den föreslagna bestämmelsen är om det finns en påtaglig risk för att den hörde återtar sina uppgifter i senare förhör samt brottets svårhet, utsagans betydelse och den

hördes personliga förhållanden. Om det finns hinder att göra en inspelning, t.ex. på grund av förhållandena på platsen eller tekniska problem, ska inspelning kunna underlåtas även i fall då de särskilt angivna kriterierna är uppfyllda.

Utredningen föreslår att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten ges i uppdrag att gemensamt utarbeta och meddela allmänna råd som närmare anger i vilka fall förhör bör spelas in.

Utskrifter av förundersökningsförhör som dokumenterats genom inspelning

Bestämmelserna om redovisning av förhör i 23 kap. 21 § andra stycket RB och 22 § FUK ska tillämpas också på förhör som spelats in. Det innebär t.ex. att om ett inspelat förhör är av betydelse för utredningen ska det skrivas ut i sin helhet eller i sammanfattning, beroende på vad som framstår som lämpligt.

När det gäller fullständiga utskrifter av inspelade förhör föreslår utredningen att 23 kap. 21 § RB kompletteras med en bestämmelse som undantar dessa från kravet på granskning av den hörde. Sådana fullständiga utskrifter kommer därmed alltid att kunna göras efter att förhöret avslutats.

Bevarande av inspelningar av förundersökningsförhör

Enligt utredningen bör bevarandereglerna för inspelningar av förundersökningsförhör göras tydligare och enklare att tillämpa.

Utredningen föreslår en lagbestämmelse om att ljudupptagningar och ljud- och bildupptagningar av förundersökningsförhör ska arkiveras och gallras i enlighet med arkivlagens bestämmelser. Detta innebär att samtliga inspelningar ska arkiveras. Utredningen föreslår också att bestämmelsen ska kompletteras med en gallringsregel som medger att ljudupptagningar av förhör som skrivits ut i sin helhet får gallras efter viss kortare tid.

Behov av sekretessreglering för bilduppgiften i ljud- och bildinspelningar av förundersökningsförhör

I utredningens uppdrag har ingått att överväga om det för att skydda den hördes personliga integritet bör införas en sekretessbestämmelse som avser bilduppgiften i ljud- och bildinspelningar av förundersökningsförhör. Utan en sådan bestämmelse kommer även fortsättningsvis sådana uppgifter normalt att bli offentliga hos förundersökningsmyndigheten och domstolen om ljud- och bildupptagningen lämnas till domstolen med anledning av åtal, såvida inte undantagsregeln i 35 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är tillämplig för att det rör sig om mål om t.ex. sexualbrott eller utpressning.

Enligt utredningens mening finns det ett beaktansvärt allmänt intresse när det gäller möjligheterna till insyn i bilduppgifter från inspelade förundersökningsförhör som ges in till domstol med anledning av att åtal väcks. Behovet av sekretess för bilduppgifter från inspelade förundersökningsförhör för att skydda den hördes personliga integritet framstår enligt utredningens uppfattning inte i dagsläget som tillräckligt starkt för att motivera den begränsning av insynsintresset som en sekretessregel skulle innebära. Utredningen föreslår därför inte någon sekretessregel för bilduppgiften i förundersökningsförhör till skydd för den hörde.

Enligt utredningens mening finns det dock stor anledning att uppmärksamt följa utvecklingen. Det kan inte uteslutas att behovet av en sekretessreglering kan komma att bli större i framtiden.

Dokumentation och bevarande av sidomaterial

Vad som ska dokumenteras i förundersökningsprotokollet samt hur och när detta ska ske är relativt utförligt reglerat. Regleringen innebär bl.a. att vid sammanställandet av protokollet ska endast det tas med som bedöms vara av betydelse för utredningen. För sidomaterial, dvs. utredningsmaterial som inte tas in i förundersökningsprotokollet, saknas däremot helt bestämmelser om hur det ska dokumenteras.

Den misstänktes och försvararens rätt till insyn i utredningsmaterialet är inte begränsad till sådant som tas in i förundersökningsprotokollet utan omfattar i princip allt utredningsmaterial. Genom att de har rätt att ta del även av sidomaterialet tillförsäkras

den misstänkte och försvararen möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om åklagarens bedömning av vad som har betydelse för utredningen är riktig. För att rätten att ta del av sidomaterial inte ska bli illusorisk är det dock en förutsättning att den misstänkte och försvararen får vetskap om att det finns sådant material och vad det innehåller. Mot denna bakgrund anser utredningen att det bör finnas särskilda regler om dokumentation av sidomaterial.

Utredningen föreslår att det i FUK ska regleras en skyldighet att, i de fall det finns sidomaterial, upprätta en sammanställning av detta och ta in den i förundersökningsprotokollet. Med sammanställning avses i huvudsak en kortfattad innehållsförteckning över sidomaterialet. I denna ska samlande beteckningar få användas, om det bidrar till att sidomaterialet bättre kan överblickas.

Gemensamt för den reglering om bevarande av utredningsmaterial som i dag gäller för de brottsutredande myndigheterna får sägas vara att sådant material, dvs. även sidomaterial, i normalfallet inte får gallras på lång tid, om ens någonsin. Utredningen bedömer att det inte finns behov av en särskild reglering om bevarande av sidomaterial och föreslår därför inte någon sådan reglering.

Beslagsfrågor

Dokumentation vid omfattande beslag av skriftliga handlingar

Av 27 kap. 13 § RB framgår bl.a. att beslagtagna föremål noga ska beskrivas i beslagsprotokollet. Regeln gäller även skriftliga handlingar. Det främsta syftet med bestämmelsen torde vara att den som drabbats av beslaget, och andra som har anledning att granska protokollet, ska ha en möjlighet att identifiera det som tagits i beslag. Vid omfattande beslag av skriftliga handlingar, vilket inte är ovanligt i förundersökningar rörande t.ex. ekonomisk brottslighet, kan det i vissa fall vara omöjligt för protokollföraren att i beslagsprotokollet noggrant beskriva varje enskilt dokument på det föreskrivna sättet. Det angivna syftet med regeln bör enligt utredningens mening kunna uppnås även om det i sådana fall i protokollet anges samlande beteckningar för de handlingar som tagits i beslag. Utredningen föreslår därför att det införs en uttrycklig möjlighet att använda sådana beteckningar.

Bevarande av bevismaterial

Enligt 27 kap. 8 § första stycket RB ska ett beslag omedelbart hävas, när det inte längre finns skäl för det. Om domstolen bifaller ett åtal finns ofta skäl att låta bevisbeslag och andra former av beslag bestå till dess domen vinner laga kraft. Vid friande dom är dock den rådande rättsuppfattningen att beslag, oavsett grund, alltid ska hävas. När det gäller bevisbeslag kan detta i vissa fall hindra en effektiv och rättssäker domstolsprocess. Exempelvis kan det vara aktuellt med en förnyad teknisk undersökning av det beslagtagna föremålet i samband med att en friande dom överklagas. Utredningen föreslår därför att det i lagen ska framgå att bevisbeslag som huvudregel – oavsett utgången i målet – ska bestå till dess domen vunnit laga kraft i ansvarsdelen.

Utredningens uppdrag har också omfattat frågan om det bör införas bestämmelser som ger möjlighet att vid allvarliga brott låta bevisbeslag bestå även efter en lagakraftvunnen dom. Som skäl för en sådan ordning kan anföras att framtida teknik kan innebära nya möjligheter att undersöka det beslagtagna materialet, vilket i sin tur kan medföra att brottsutredningen hamnar i ett annat läge än det ursprungliga. Nya spår skulle t.ex. kunna säkras med en utvecklad teknik. Med hänsyn till bl.a. rätten till egendom enligt Europakonventionen har utredningen dock kommit fram till att det inte bör införas regler som öppnar för en möjlighet att låta beslag bestå efter att ett mål avgjorts slutligt eller en förundersökning lagts ned.

Det nyss angivna syftet med att införa en sådan reglering bör enligt utredningen i stället i stor utsträckning kunna tillgodoses genom en utökad möjlighet för de brottsutredande myndigheterna att omhänderta spår och föremål utan tillämpning av beslagsreglerna. Utredningen föreslår att sådant omhändertagande ska ske i stället för beslag, om bevisföremålet saknar eller har endast ringa värde och ingen kan antas göra anspråk på det.

Kopiering av beslagtagen egendom

Det är mycket vanligt att brottsutredande myndigheter av olika skäl kopierar beslagtaget material, både skriftliga handlingar och elektronisk information som lagrats i t.ex. datorer. Förfarandet är oreglerat, men det har från olika håll framförts att det finns behov av lagreglering på området. En av anledningarna till att frågan om

kopiering varit föremål för diskussion är att det inte är möjligt för den enskilde att få en domstolsprövning av beslag som först kopierats och sedan hävts. Utredningen har kommit fram till att det inte är lämpligt att införa en ordning som medger domstolsprövning av redan hävda beslag. En sådan lösning har tidigare föreslagits, men då avfärdats av regeringen.

Utredningens uppfattning är att kopiering av beslagstagen egendom måste vara tillåten. Utredningen föreslår att detta av tydlighetsskäl ska framgå av lag. Det föreslås inte några särskilda förutsättningar för att kopiering ska få ske. Det kan finnas anledning till kopiering både när den enskilde begär det och när den brottsutredande myndigheten anser det vara behövligt.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller kopiering av elektronisk information, som ofta sker genom s.k. spegling. Tekniken innebär att man med hjälp av särskild programvara framställer en exakt och oföränderlig kopia av den ursprungliga hårddisken. Speglingstekniken innebär stora fördelar. Eftersom den speglade kopian inte går att ändra, kan t.ex. invändningar om manipulation av innehållet utredas lättare. Vidare ger tekniken möjlighet att återskapa raderade och delvis överskrivna filer. Bevisvärdet av den information som säkras genom spegelkopiering torde generellt sett vara högt. Tekniken skapar emellertid också stora mängder överskottsinformation, vilket av integritetsskäl kan inge tveksamheter. Utredningen har därför övervägt om det bör införas begränsningar när det gäller användningen av spegling. Exempelvis skulle kunna föreskrivas att spegling endast får användas om det finns särskild anledning att anta att hanteringen av informationen kommer att ifrågasättas.

Enligt utredningens uppfattning är dock en sådan gränsdragning mycket svår att göra i praktiken. En begränsningsbestämmelse som särskilt tar sikte på speglingstekniken skulle inte heller vara ändamålsenlig med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen. En sådan bestämmelse skulle således snabbt riskera att bli överspelad eller kräva justeringar. Utredningen anser därför att det inte bör införas begränsningar av de olika tekniska metoder som kan användas i samband med kopiering av beslagtaget material. Vad som i ett enskilt fall bör begränsa användningen av t.ex. speglingsmetoden är i stället proportionalitetsprincipen.

Det saknas särskilda gallringsregler för beslagskopior. Kopiorna kan därför sparas av de brottsutredande myndigheterna utan begränsningar. Från principiell synpunkt är detta diskutabelt,

eftersom det handlar om kopior av beslagtagna föremål. Det kan då anföras att samma regler bör gälla för kopiorna som för originalet och ett beslag ska alltid hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Det innebär bl.a. att beslag alltid ska hävas om en förundersökning läggs ned. Detta talar för att inte heller kopior av beslagtagna föremål bör få bevaras efter det att förundersökningen lagts ned eller avslutats eller en lagakraftvunnen dom föreligger. Det finns dock en påtaglig risk för att en sådan regel väsentligt skulle minska effektiviteten i den brottsutredande verksamheten. Framför allt är det i nedlagda förundersökningar av stort värde att kunna behålla kopiorna. Som exempel kan nämnas att en kopia av en övervakningsfilm från ett bankrån kan komma att bli betydelsefull i framtiden även om förundersökningen i ett visst skede läggs ned i brist på spaningsuppslag. Enligt utredningens uppfattning väger effektivitetsaspekten tyngre än de principiella invändningarna och föreslår därför inte några gallringsregler för beslagskopior. Detta innebär att kopior även fortsättningsvis kommer att sparas på samma sätt som annat utredningsmaterial.

Beslagsförbudets tillämpning i IT-miljö

Av 27 kap. 2 § RB framgår att vissa skriftliga handlingar inte får tas i beslag. Förbudet avser handlingar som kan antas innehålla uppgifter som ett vittne med stöd av 36 kap. 5 § RB kan vägra att uttala sig om. Det finns också ett förbud mot att i vissa fall beslagta skriftliga meddelanden mellan bl.a. den misstänkte och närstående till denne.

Enligt sin ordalydelse gäller bestämmelserna bara skriftliga handlingar och meddelanden. Utredningens utgångspunkt är att skyddet för innehållet i en handling bör vara lika starkt oavsett om det finns i ett pappersdokument eller i en elektronisk handling. Ett sätt att uppnå samma skydd skulle kunna vara att göra beslagsförbudsreglerna direkt tillämpliga även på elektroniska handlingar. Enligt utredningens mening skulle dock en sådan lösning medföra en påtaglig risk för att de brottsutredande myndigheternas arbete i samband med verkställigheten av beslag i IT-miljö skulle försvåras. Ett uttryckligt förbud mot beslag av vissa elektroniska handlingar skulle nämligen kunna innebära att myndigheterna redan före ett beslag av en informationsbärare måste försäkra sig om att det digitala lagringsutrymmet inte innehåller uppgifter som omfattas av

beslagsförbudet. Ett krav på sådan förhandsgranskning skulle i många fall vara orimligt med hänsyn till informationsmängden. Det skulle inte heller framstå som försvarligt från resurssynpunkt. Vidare får det anses vara mer regel än undantag att det i exempelvis datorer och mobiltelefoner finns lagrat elektroniska meddelanden från närstående. Detta förhållande skulle kunna omöjliggöra beslag av digitala informationsbärare. Bestämmelserna om beslagsförbud bör därför enligt utredningens uppfattning inte göras direkt tillämpliga på elektroniska handlingar eller uppgifter.

Enligt utredningen är det ett bättre alternativ att uppställa särskilda regler för hur genomsökningen av datorer och andra informationsbärare ska gå till när beslaget väl skett. Utredningen föreslår bl.a. att det i vissa fall och för vissa berörda personer ska införas en närvarorätt vid genomsökning av digitala informationsbärare.

Ersättning för egendom som skadats i samband med teknisk undersökning

Det saknas i dag generella regler som gör det möjligt för enskilda att få ersättning för egendom som skadats i samband med teknisk undersökning som vidtagits inom ramen för en brottsutredning. Ett exempel är att ett brottsoffers kläder klippts sönder för att möjliggöra säkring av DNA i en förundersökning om sexualbrott. Ett annat exempel är att beslagtagen teknisk utrustning, t.ex. en dator eller en mobiltelefon, skadats vid genomsökningen av innehållet. Utredningen föreslår att det införs en rätt till ersättning för personer som orsakats sakskada till följd av en teknisk undersökning som gjorts i brottsutredande syfte. I vissa fall, t.ex. när den skadelidande själv föranlett undersökningen genom att begå brott, bör ersättning dock kunna vägras.

Tillfälligt omhändertagande av egendom för att en brottsutredning inte ska försvåras

I dag saknar polisen och andra brottsutredande myndigheter möjlighet att inom ramen för en brottsutredning tillfälligt omhänderta egendom för att hindra att utredningen försvåras, t.ex.

att inför ett förhör frånta en misstänkt mobiltelefonen för att hindra honom eller henne från att ringa ett samtal.

Polisens behov av att i vissa situationer kunna tillfälligt omhänderta egendom för att en brottsutredning inte ska försvåras har ökat till följd av den snabba tekniska utvecklingen och den allt rikligare förekomsten av mobiltelefoner och annan egendom som kan användas för att kommunicera med andra. Utredningens bedömning är att detta behov är så påtagligt och välgrundat att det bör införas lagregler som ger polisen befogenhet att tillfälligt omhänderta egendom i vissa fall.

Utredningens förslag innebär att en polisman tillfälligt ska få omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som ska höras, om det finns risk för att utredningen annars kan försvåras. Den egendom som kan bli föremål för ett tillfälligt omhändertagande är t.ex. mobiltelefoner och handdatorer, men även fasta telefoner och stationära datorer. Omhändertagen egendom ska enligt förslaget återlämnas så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och senast inom tolv timmar.

Utredningen föreslår även en bestämmelse som ger en polisman befogenhet att kroppsvisitera den som ska höras för att söka efter egendom som får omhändertas.

Utredningens uppfattning är att även tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen har behov av och bör ges samma möjlighet som en polisman att tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning för att en utredning inte ska försvåras samt att kroppsvisitera för att söka efter egendom som får omhändertas. Däremot anser utredningen inte att tjänstemän vid Skatteverket bör ges sådan befogenhet.

Begränsningar av rörelsefriheten vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Regleringen om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i 28 kap. RB bör enligt utredningens mening kompletteras med uttryckliga lagbestämmelser om vissa begränsningar av rörelsefriheten i samband med sådana åtgärder.

Utredningens förslag innebär att en polisman får en lagstadgad befogenhet att hålla kvar en person i avvaktan på att ett myndighetsbeslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning inhämtas.

Utredningen föreslår även en bestämmelse om rätt att kvarhålla en person i syfte att genomföra en beslutad kroppsvisitation, motsvarande den bestämmelse som redan finns vid kroppsbesiktning. Vid kroppsvisitation föreslås dock kvarhållandet som längst få vara i sex timmar, medan det för att genomföra en kroppsbesiktning finns möjlighet att hålla kvar personen ytterligare sex timmar om det finns synnerliga skäl.

Slutligen föreslår utredningen en bestämmelse om att den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig att följa med till den plats där åtgärden ska genomföras och att en polisman har befogenhet att ta med den som motsätter sig att följa med till en sådan plats.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 23 kap. 4 och 21 §§, 27 kap. 1, 2, 8 och 13 §§ samt 28 kap. 12 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fem nya paragrafer, 23 kap. 9 a, 21 a och 21 b §§, 28 kap. 13 a § samt 45 kap. 10 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Vid förundersökningen ska omständigheter och bevis som talar såväl mot den misstänkte som till hans eller hennes förmån beaktas och tas till vara. Undersökningen bör genomföras så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller besvär.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.

Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

Förundersökningen ska bedrivas så skyndsamt det går med hänsyn till omständigheterna. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den

läggas ned.

Även brottsutredande verksamhet före förundersökningen ska bedrivas allsidigt och förutsättningslöst.

9 a §

En polisman får tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som ska höras, om det kan antas att utredningen annars försvåras.

Om det är nödvändigt för att söka efter egendom som anges i första stycket, får en polisman kroppsvisitera den som skäligen kan misstänkas för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse. Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även om förundersökning inte har inletts.

Omhändertagen egendom ska återlämnas så snart det inte längre finns skäl för omhändertagandet och senast inom tolv timmar.

Protokoll ska föras över omhändertagandet och kroppsvisitationen.

21 §

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan en utsaga av en

Vid förundersökningen ska protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan en utsaga av en

misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring skall antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

misstänkt eller någon annan har upptecknats ska utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han eller hon ska också tillfrågas om han eller hon har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning ska ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring ska antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, ska uppteckningen biläggas handlingarna.

Vad som sägs i andra stycket gäller inte förhör som dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning och skrivs ut i sin helhet.

I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller dennes försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig försvarare förordnats för den misstänkte, ska en avskrift utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.

21 a §

Förhör får dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning.

Ett förhör ska, om det inte finns hinder mot det, dokumenteras genom en ljud- eller bildupptagning, om det finns en påtaglig risk för att den hörde ändrar eller återtar sina uppgifter under senare förhör eller om det annars finns skäl för det med hänsyn till brottets svårhet, utsagans betydelse eller den hördes personliga förhållanden.

21 b §

Ljud- eller bildupptagningar av förhör ska arkiveras och gallras i enlighet med arkivlagens bestämmelser.

Ljudupptagningar av förhör som har skrivits ut i sin helhet får gallras efter att förundersökningen har lagts ned eller avslutats. Om åtal väckts får gallring dock ske först efter att målet har avgjorts slutligt.

27 kap.

1 §

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska i stället för att tas i beslag omhändertas, om föremålet saknar eller har endast ringa

värde och ingen kan antas göra anspråk på det. Bestämmelser om beslag gäller inte vid ett sådant omhändertagande.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Föremål som tas i beslag får kopieras.

2 §

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, hos den misstänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

Skriftlig handling får inte tas i beslag, om dess innehåll kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, inte får höras som vittne om det och handlingen innehas av honom eller henne eller av den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom eller henne närstående som avses i 36 kap. 3 §, eller mellan sådana närstående inbördes, får inte tas i beslag hos den misstänkte eller någon närstående till honom eller henne, om det inte är fråga om brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om en digital informationsbärare tas i beslag, och denna kan antas ha ett sådant innehåll som avses i första stycket första meningen, får den inte genomsökas utan att den hos vilken

beslaget gjorts och den befattningshavare eller annan som avses i 36 kap. 5 § har beretts tillfälle att närvara vid undersökningen.

Om en digital informationsbärare tas i beslag, och denna visar sig ha ett sådant innehåll som avses i första stycket, är det inte tillåtet att ta ytterligare del av det innehållet.

8 §

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut.

Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd skall vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det

Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, ska beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om denne medger det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut.

Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en

att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, skall dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom, skall tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.

underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det, ska dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Har den som drabbats av beslaget begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, ska rätten pröva om ett beslag fortfarande skall bestå. Om målet avgörs genom dom, ska tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.

Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska rätten förordna att beslag av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska bestå till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft.

13 §

Över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Över beslag ska föras protokoll, där ändamålet med beslaget och vad som därvid förekommit ska anges samt beslagtaget föremål noga beskrivas.

Vid

omfattande beslag av skriftliga handlingar får, om det är lämpligt, handlingarna beskrivas genom samlande beteckningar.

Den som drabbats av beslag äge på begäran erhålla bevis om beslaget, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

Den som drabbats av beslag har rätt att på begäran bevis om beslaget. Detta ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.

28 kap.

12 §

Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för ändamål som anges i 11 § eller enligt bestämmelserna i 12 a §. I den omfattning och för det ändamål som anges i 12 b § får också en annan person kroppsbesiktigas.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.

Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

13 a §

En polisman får hålla kvar en person i avvaktan på ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning

Den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det gäller kroppsbesiktning och det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

Den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig

att följa med till den plats där åtgärden ska genomföras och får, om han eller hon vägrar, tas med av en polisman.

45 kap.

10 b §

Åklagaren ska beakta omständigheter och ta till vara bevis som talar till den tilltalades förmån och som kommer fram efter att åtal har väckts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 36 och 36 e §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 §

Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl,

1. beslag, husrannsakan och kroppsvisitation företas mot den unge, samt

2. fotografi och fingeravtryck tas av den unge enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Det som i 27 kap.7 och 8 §§rättegångsbalken sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse bevistalan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks.

Vid kroppsvisitation enligt första stycket ska 28 kap. 13 a § rättegångsbalken gälla. Den unge som ska kroppsvisiteras får dock längst hållas kvar för ändamålet i tre timmar.

36 e §

Vid kroppsbesiktning enligt 36 a § ska 28 kap. 12 § andra stycket och 13 § första och andra styckena rättegångsbalken gälla.

Vid kroppsbesiktning enligt 36 a § ska 28 kap. 12 § andra stycket, 13 § första och andra styckena samt 13 a § första och tredje styckena rättegångsbalken gälla.

Vid kroppsbesiktning enligt 36 b § ska 28 kap. 3 a och 9 §§, 12 § andra stycket andra meningen och 13 § andra stycket rättegångsbalken gälla i

Vid kroppsbesiktning enligt 36 b § ska 28 kap. 3 a och 9 §§, 12 § andra stycket andra meningen, 13 § andra stycket samt 13 a § första och tredje

tillämpliga delar. styckenarättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

dels att rubriken till lagen samt 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag ( 1998:714 ) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Lag ( 1998:714 ) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder m.m.

1 §

Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.

Denna lag gäller ersättning från staten för skador som orsakas av frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder samt av tekniska undersökningar som vidtas i brottsutredande syfte.

8 a §

Den som orsakas sakskada med anledning av att egendom genomgår teknisk undersökning i brottsutredande syfte har rätt till ersättning.

Den skadelidande har inte rätt till ersättning om han eller hon själv uppsåtligen har föranlett den tekniska undersökningen.

Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett den tekniska undersökningen. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott

kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Den som gjort sig skyldig till brott som föranlett den tekniska undersökningen har rätt till ersättning endast om det finns särskilda skäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling

dels att 27 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 20 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 a §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenheter som en polisman har enligt 23 kap. 9 a § första–tredje styckena rättegångsbalken att tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som ska höras samt att göra kroppsvisitation.

I fråga om upphörande av omhändertagandet och protokollföring tillämpas bestämmelserna i 23 kap. 9 a § fjärde–femte styckena rättegångsbalken .

27 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman att enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kropps-

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott enligt denna lag eller andra brott som avses i 1 § andra stycket samma befogenhet som en polisman

1. att enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kropps-

besiktning utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken.

besiktning utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken,

2. att enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken hålla kvar en person i avvaktan på ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, och

3. att enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Om det finns anledning att anta att en person, som i omedelbart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i trakterna invid Sveriges landgräns eller kuster eller i närheten av eller inom en flygplats eller något annat område som har direkt förbindelse med utlandet, har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av brott enligt denna lag eller sådana brott mot narkotikastrafflagen (1968:64) som avses i 12 § tredje stycket, får kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning eller urinprovstagning utföras på honom eller henne. På den som är under femton år får ytlig kroppsbesiktning utföras endast om det finns särskilda skäl. Ingen får hållas kvar för urinprovstagning. Åtgärder enligt detta stycke får beslutas av en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen. En sådan tjänsteman får besluta om åtgärden utan förordnande enligt 28 kap.4 och 13 §§rättegångsbalken.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen som med stöd av denna lag ingriper mot någon får i anslutning till ingripandet i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl

1. ta hand om vapen eller andra farliga föremål medan ingripandet pågår, och

2. kroppsvisitera personen för att sådana föremål skall kunna tas om hand.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott

dels att 8 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 a §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har i fråga om brott som avses i 1 § samma befogenhet som en polisman har enligt 23 kap. 9 a § första–tredje styckena rättegångsbalken att tillfälligt omhänderta elektronisk kommunikationsutrustning från den som ska höras samt att göra kroppsvisitation.

I fråga om upphörande av omhändertagandet och protokollföring tillämpas bestämmelserna i 23 kap. 9 a § fjärde–femte styckena rättegångsbalken .

8 §

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har samma befogenhet som en polisman har enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalkenatt besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning med anledning av brott som avses i 1 §.

En tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen har med anledning av brott som avses i 1 § samma befogenhet som en polisman

1. att enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken besluta om kroppsvisitation och kropps-

besiktning,

2. att enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken hålla kvar en person i avvaktan på ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, och

3. att enligt 28 kap. 13 a § rättegångsbalken ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

6. Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs att 1 a och 20 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

Ett beslut att inleda en förundersökning eller att utvidga en förundersökning skall sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Det skall framgå vem som har fattat beslutet.

Ett beslut att inleda en förundersökning eller att utvidga en förundersökning ska sättas upp särskilt eller antecknas i akten. Det ska framgå vem som har fattat beslutet.

Förundersökningsledarskapet får inte delas upp på flera personer. Om det finns synnerliga skäl får dock två eller flera åklagare tillfälligt dela på ledningen av förundersökningen.

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet.

Undersökningsledaren har ett övergripande ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet.

20 §

Av förundersökningsprotokollet ska det framgå vem som är undersökningsledare, vem som har varit förhörsledare och vem som har sammanställt protokollet. Den som sammanställer protokollet ska i det ange när detta sker.

I protokollet ska antecknas:

– angivelsen eller vad som annars har föranlett förundersökningen,

– tid och plats för åtgärder under förundersökningen, – iakttagelser vid brottsplatsundersökning, – berättelser av hörda personer samt nödvändiga upplysningar om dem,

– uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett,

– uppgift om den misstänkte var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottet och om brottet kan antas stå i samband med missbruk av alkohol eller annat berusningsmedel av denne,

– namn på förhörsvittne och övriga närvarande vid förhör, – beslut om att annan än förhörsvittne har tillåtits att närvara vid förhör samt att det som har framkommit vid förhör inte får uppenbaras,

– framställningar till rätten om vittnesförhör eller annan utredning under förundersökningen, om upptagande av bevisning enligt 23 kap. 15 § rättegångsbalken och om föreläggande att visa upp skriftligt bevis eller tillhandahålla föremål för besiktning samt beslut om detta,

– sakkunnigyttranden, – beslut om uppgifter som rör användning av tvångsmedel, – underrättelse till misstänkt enligt 23 kap. 18 § första stycket första meningen rättegångsbalken samt till misstänkt och hans eller hennes försvarare enligt samma stycke fjärde meningen med uppgift om de krävt ytterligare utredning eller i övrigt velat anföra något,

– uppmaning enligt 2 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60), – uppgift om målsägande eller den som övertagit målsägandens anspråk avser att föra ersättningstalan i anledning av brottet,

– nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över sådant anspråk,

– uppgift om uppmaning enligt 5 a §, och

– uppgift om uppmaning enligt 5 a §,

– en sammanställning av sådant utredningsmaterial som inte har redovisats i protokollet, och

– det som i övrigt är av betydelse att anteckna i protokollet.

Protokoll ska innehålla nödvändiga diarieuppgifter, såsom nummer på inkommen angivelse och aktnummer (dossiernummer), och en kort beteckning av saken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

7. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndanspråk mot staten

Härigenom föreskrivs att 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Justitiekanslern handlägger anspråk på ersättning med stöd av – 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken, – 2 kap. 1 § eller 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207), om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut,

23 § datalagen (1973:289), – 48 § personuppgiftslagen (1998:204), 2 kap. 6 § lagen (2007:258) om behandling av personuppgifter i Försvarsmaktens försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst och 2 kap. 5 § lagen (2007:259) om behandling av personuppgifter i Försvarets radioanstalts försvarsunderrättelse- och utvecklingsverksamhet,

– lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § i den lagen,

– lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dock inte anspråk som avses i 8 § eller 8 a § i den lagen,

21 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter,

13 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, om anspråket grundas på ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet att meddela beslut, eller

26 § lagen (2011:111) om förstörande av vissa hälsofarliga missbrukssubstanser.

Justitiekanslern handlägger också anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av gemenskapsrätten.

Av 4 § följer att vissa anspråk på ersättning med stöd av 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen handläggs av Kammarkollegiet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Utredningsuppdraget

För att möjliggöra en effektiv och rättssäker brottsutredningsverksamhet är det av största vikt att de regler som de brottsutredande myndigheterna har att tillämpa under förundersökningsförfarandet är ändamålsenliga och anpassade efter rådande förhållanden. Mot denna bakgrund har utredningen fått i uppdrag att utreda dels hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas, dels hur förfarandet i samband med ansökan om resning i brottmål kan förbättras. Den förstnämnda delen behandlas i detta slutbetänkande. Den sistnämnda delen har utredningen behandlat i ett delbetänkande som överlämnades i januari 2010.

I uppdraget att utreda hur förundersökningarnas kvalitet bäst kan säkerställas ingår ett antal frågor som rör bedrivande av förundersökning och användande av vissa tvångsmedel.

Av direktiven framgår inledningsvis att utredningen ska utvärdera de metoder som de brottsutredande myndigheterna tillämpar för kvalitetssäkring och vid behov lämna förslag på hur dessa metoder kan utvecklas och förbättras. Som exempel på en metod för kvalitetssäkring anges att åklagaren som förundersökningsledare lämnar synpunkter på brottsutredningen till berörda befattningshavare inom polisen.

En grundläggande princip i den brottsutredande verksamheten är den s.k. objektivitetsprincipen som framgår av 23 kap. 4 § rättegångsbalken (RB). Bestämmelsen gäller bara under förundersökningen, men anses även vara tillämplig vid polisens kriminalunderrättelse- och spaningsverksamhet samt under huvudförhandlingen. I utredningens uppdrag ingår att analysera vilka krav som bör ställas på förundersökningsledarens objektivitet under förundersökningen, att analysera vilka krav på objektivitet som bör ställas

dels på de brottsutredande myndigheterna i skedet före en förundersökning, dels på åklagare under brottmålsrättegången, att överväga om det finns skäl att ändra eller komplettera regleringen om objektivitet samt att vid behov lämna författningsförslag.

I utredningens uppdrag ingår vidare att behandla vissa frågor som rör förundersökningsledarens ansvar. Av 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår bl.a. att undersökningsledaren ansvarar för förundersökningen i dess helhet. Utredningen ska överväga om det finns behov av att mera utförligt författningsreglera det ansvar som förundersökningsledaren har för olika åtgärder som vidtas inom ramen för en förundersökning. Vidare ska övervägas i vilken utsträckning åklagaren som förundersökningsledare bör ansvara för åtgärder som de brottsutredande myndigheterna genomför inom ramen för en förundersökning med stöd av sin egen befogenhet. Utredningen ska också analysera vad det innebär i ansvarshänseende att två eller flera åklagare arbetar med en och samma förundersökning samt överväga om detta arbetssätt behöver författningsregleras.

Även vissa frågor om dokumentation och bevarande av utrednings- och bevismaterial omfattas av uppdraget. Utredningen ska överväga i vilken utsträckning det bör vara obligatoriskt att spela in eller på annat sätt göra upptagningar av förundersökningsförhör och i vilken utsträckning sådana upptagningar ska arkiveras eller lagras efter förundersökningen eller rättegången. I samband med detta ska övervägas om det finns behov av att införa begränsningar av rätten att ta del av bilduppgiften i en ljud- och bildupptagning. Vidare ska utredningen överväga om det finns behov av en särskild reglering om dokumentation och bevarande av utredningsmaterial som inte tagits in i förundersökningsprotokollet, s.k. sidomaterial.

Från olika håll har uppmärksammats att det finns brister i den nuvarande regleringen som gäller beslag som görs i bevissyfte (bevisbeslag). Ett problem som då nämnts är att bedömningen av vad som ska tas i beslag och vad som ska hanteras på annat sätt kan variera mellan olika myndigheter och åklagare. En annan synpunkt som framkommit är att det vid omfattande beslag av skriftligt material är resurskrävande att ange varje enskild handling i beslagsprotokollet. Ytterligare en fråga som diskuterats är om bevisbeslag alltid bör hävas i samband med en frikännande dom i avvaktan på laga kraft. Enligt gällande rätt ska alla former av beslag hävas i en sådan situation, vilket kan leda till att rättegången i högre

rätt försvåras. Även efter att en dom vunnit laga kraft kan det av såväl rättssäkerhets- som effektivitetsskäl finnas anledning att bevara bevismaterial som tagits i beslag eller säkrats på annat sätt. Det har vidare i olika sammanhang ifrågasatts om inte kopiering av beslagtagen egendom, vilket med teknikens utveckling blivit allt vanligare, bör lagregleras. En särskild fråga gäller kopiering och hantering av elektronisk information.

Mot bakgrund av det sagda har utredningen fått i uppdrag att överväga om det finns behov av att dra en tydligare skiljelinje mellan föremål som har tagits i beslag för olika ändamål och om det bör införas en särskild reglering för beslag som sker i bevissyfte, att överväga om det bör införas en möjlighet att vid omfattande beslag av skriftliga handlingar göra undantag från skyldigheten att ange samtliga handlingar i beslagprotokollet, att överväga om det finns behov av en reglering rörande bevarandet av bevismaterial i förundersökningar som rör allvarliga brott samt att överväga om kopiering av beslagtaget material bör lagregleras.

Det ingår också i utredningens uppdrag att göra en översyn av hur reglerna om beslagsförbud i 27 kap. 2 § RB ska tillämpas på elektronisk information samt att överväga om det i syfte att stärka skyddet för sådan information finns anledning att komplettera dessa regler. Utredningen ska vidare överväga under vilka förutsättningar en dator eller annat medium där uppgifter eller handlingar som omfattas av beslagsförbud kan finnas ska få genomsökas.

Det har uppmärksammats att det beträffande vissa åtgärder som kan behöva vidtas under en förundersökning saknas lagreglering och att lagstiftningen beträffande andra är otydlig.

Ett område där bestämmelser saknas är de brottsutredande myndigheternas möjlighet att tillfälligt omhänderta egendom, t.ex. mobiltelefoner, för att hindra att en brottsutredning försvåras. Utredningen ska överväga om myndigheterna i lag bör ges en sådan möjlighet.

Generella regler saknas också i fråga om rätt till ersättning för egendom som skadats i samband med en teknisk undersökning. Utredningen har fått i uppdrag att överväga om det bör införas sådana bestämmelser.

Ytterligare ett område där det saknas uttryckliga lagbestämmelser är polismans rätt att inskränka rörelsefriheten för personer i samband med kroppsvisitation. Enligt direktiven ska utredningen överväga behovet av lagregler om rätt för polisman att inskränka en

persons rörelsefrihet dels i avvaktan på myndighetsbeslut om kroppsvisitation, dels för att kunna genomföra en beslutad kroppsvisitation.

I 23 kap. 8 § RB finns bestämmelser som ålägger alla som befinner sig på en plats där ett brott begåtts att efter tillsägelse av polisman följa med till förhör. Om personen vägrar att följa med och inte har någon giltig orsak för sin vägran får polismannen ta med honom eller henne till förhöret. Några motsvarande bestämmelser finns inte när det gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen ska därför överväga om det finns ett behov av uttryckliga lagbestämmelser om medföljande och medtagande till den plats där kroppsvisitationen eller kroppsbesiktningen ska genomföras.

Regeringens ursprungliga direktiv till utredningen bifogas betänkandet, se bilaga 1. Genom tilläggsdirektiv har tiden för utredningens uppdrag förlängts till den 30 juni 2011.

1.2. Utredningens delbetänkande

Utredningens uppdrag gällande resningsfrågor, som redovisats i ett delbetänkande (SOU 2009:98), omfattade två delar. I den första delen ingick att överväga hur åklagares och domstolars förfarande med anledning av ansökan om resning i brottmål bör vara utformat så att det blir mer förutsebart och tydligt för de enskilda parterna. I uppdraget ingick även att redovisa riksåklagarens och Högsta domstolens praxis gällande förutsättningarna för att utredningsåtgärder i resningssyfte ska vidtas. Enligt direktiven skulle utredningen i denna del vidare överväga om en åklagare bör ges möjlighet att utanför förundersökningsinstitutet vidta vissa begränsade utredningsåtgärder med anledning av att en ansökan om resning förbereds eller har getts in till domstol.

Den andra delen rörde frågan om rätt till rättsligt biträde i resningsförfarandet. Utredningen hade i uppdrag att överväga om och i så fall under vilka förutsättningar den tilltalade eller andra personer som har varit parter i det tidigare brottmålet bör ha rätt till biträde när en fråga om resning kommit upp.

Utredningen har gjort bedömningen att det bör lagregleras under vilka förutsättningar en förundersökning ska återupptas i resningssyfte. Kravet för att återuppta en förundersökning i resningssyfte bör, enligt utredningens uppfattning, uttryckas så att