JK 7022-16-40

Folkbokföringen regleras i folkbokföringslagen (1991:481) och utgör den grundläggande registreringen av befolkningen i Sverige. Det är genom folkbokföringen som en persons bosättning fastställs (1 § folkbokförings­lagen). Var en person är folkbokförd kan även få betydelse inom andra områden där bosättning är av betydelse, t.ex. vad avser rätten till vissa bosättnings­­baserade socialförsäkringsförmåner.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Det står klart att frågor om vårdnad, boende och umgänge faller under artikelns tillämpnings­område. Den närmare gränsen för det skyddade området är dock svår­definierad. Det beror bl.a. på att staterna har ett stort bedöm­nings­­utrymme i de frågor som avses. Såsom LS har påpekat faller även vissa processuella rättigheter med an­knyt­ning till frågorna om vårdnad, boende och umgänge under artikelns tillämpningsområde. (Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte uppl., s. 403 ff. och Strömblad mot Sverige, no. 3684/07, dom den 5 april 2012.).

I 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen stadgas att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Regleringen har ett nära samband med artikel 6.1 i Europakonventionen där vissa grundläggande rätts­säkerhets­­garantier anges som staterna måste respektera i de fall det är fråga om en rättegång som berör någons civila rättigheter eller skyldigheter. Enligt Europadomstolens praxis har artikel 6.1 ett brett tillämpningsområde. Begreppet civila rättigheter omfattar förfaranden vari utgången är avgörande för rättigheter och skyldigheter av privat natur. Familjerättsliga tvister är en typ av tvister som faller under artikel 6.1. (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte uppl., s. 166 ff.)

Av utredningen framgår att kammarrätten återförvisade målet till förvalt­nings­rätten på den grunden att LS ansågs berörd av saken på ett sådant sätt att han hade ställning som motpart i processen i förvaltnings­rätten. Handlägg­ningen i förvaltningsrätten får då anses ha stått i strid med en sådan grund­läggande rättssäkerhetsprincip som i och för sig omfattas av skyddet i regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonven­tionen.

Enligt Justitiekanslern är det inte självklart att en myndighets bestämmande av ett barns bosätt­ning, i syfte att upprätthålla ett folkbokföringsregister, direkt berör familje­livet eller en förälders civila rättigheter på ett sådant sätt att frågan omfattas av tillämpningsområdet för artik­larna 6 och/eller 8 i konventionen. LS har inte heller argumenterat för, eller visat att det i hans fall, finns något konkret samband mellan frågan om folkbok­föring och utövandet av hans föräldra­rättigheter (jfr Strömblad mot Sverige, p. 95). Det är alltså inte helt klart att frågan om sonens folkbokföring och processen kring den just i detta fall har aktuali­serat LS:s rättighetsskydd enligt konventionen.

För en rätt till skadestånd är det vidare inte tillräckligt att en överträdelse av en viss bestämmelse eller rättighet kan konstateras. Det krävs även att det finns ett skadeståndsinstitut som ger rätt till ekonomisk kompensation för den påstådda överträdelsen.

Enligt Högsta domstolens praxis kan ersättning för ideell skada vid över­trädelser av Europakonventionen utgå utan direkt lagstöd, om det krävs för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt konventionen (NJA 2005 s. 462). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser (se även SOU 2010:87 s. 157 f.).

LS har haft möjlighet att överklaga förvaltnings­rättens dom och målet har efter återförvisning avgjorts efter att han har yttrat sig. Såvitt framgår finns det inget att anmärka på avseende handläggningstiden i förvaltningsrätten efter återförvisning. LS har därmed erbjudits ett effektivt rättsmedel, som uppfyller kraven i artikel 13 i konventionen, för att komma tillrätta med de påstådda överträdelserna av Europakonventionen (jfr NJA 2015 s. 417). I konventionen uppställs inget krav på att han därutöver även ska kompenseras genom en rätt till skadestånd.

I rättsfallet NJA 2014 s. 323 har Högsta domstolen uttalat att staten kan bli skyldig att ersätta ideell skada för det fall att någon fråntagits sitt svenska medborgarskap i strid med 2 kap. 7 § regeringsformen. Avgörandet kan emellertid inte tolkas på så sätt att det skulle finnas någon rätt till ersättning för ideell skada även i ett fall som det nu aktuella. Inte heller på denna grund kan alltså någon ersättning till LS utgå.

Sammantaget ska LS:s anspråk, inklusive hans begäran om ersättning för ombudskostnader, avslås.