NJA 2015 s. 417

Tingsrätten dömde den 23 juni 2011 P.-M.P. för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott till fängelse i ett år och sex månader. Han fick också näringsförbud i fem år.

Domen överklagades till hovrätten. Hovrätten ansåg det bevisat att P.-M.P. hade tillgodogjort sig en återbetalning om 424 998 kr som rätteligen tillkom hans bolag Fotograf P.-M.P. AB, samt att han låtit bolaget bekosta renovering av en bostadsrättslägenhet med 183 376 kr och byggnadsarbeten på en fastighet med 458 449 kr. Vid bedömningen av gärningarna instämde hovrätten i tingsrättens slutsatser att P.-M.P. för inkomståren 2005-2007 uppsåtligen låtit bli att ta upp transaktionerna som lön i bolagets bokföring och att rörelsens förlopp därför inte kunnat i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen (grovt bokföringsbrott, åtalspunkt 1), att han uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i bolagets skattedeklarationer om de tre transaktionerna och på det sättet föranlett fara för att mervärdesskatt om 167 156 kr och arbetsgivaravgifter om 345 776 kr skulle undandras det allmänna (grovt skattebrott, åtalspunkt 2) samt att han uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter om transaktionerna även i sina inkomstdeklarationer och därigenom föranlett fara för att skatt som avsåg inkomst av tjänst skulle undandras det allmänna (grovt skattebrott, åtalspunkt 3). Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömningar i fråga om gärningarnas rubricering och brottslighetens straffvärde. Vid straffmätningen tog hovrätten hänsyn till att Skatteverket genom beslut i november 2009 hade påfört P.-M.P. skattetillägg. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och tre månader. Tiden för näringsförbudet sattes ned till tre år.

P.-M.P. överklagade domen och yrkade i första hand att åtalet skulle avvisas. Den 11 juni 2013 meddelade HD beslut i avvisningsfrågan (NJA 2013 s. 502). HD fann att rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten gäller med avseende på såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Rätten ska iakttas när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Däremot ska rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott normalt inte hindra åtal och dom för bokföringsbrott av det skälet att skattetillägg har tagits ut. HD undanröjde hovrättens dom såvitt avsåg åtalet för grovt skattebrott under åtalspunkten 3 samt avvisade åtalet i den delen, eftersom P.-M.P. personligen påförts skattetillägg för samma påstått oriktiga uppgifter som åtalet avsåg. Hinder förelåg däremot inte mot att pröva åtalet för grovt bokföringsbrott (åtalspunkt 1). Inte heller förelåg hinder att pröva åtalet för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter (åtalspunkt 2), eftersom skattetillägg i den delen tagits ut av P.-M.P:s bolag och inte av honom personligen.

HD meddelade dom i målet den 10 juli 2013 (NJA 2013 N 18). Prövningstillstånd meddelades i fråga om påföljd och näringsförbud. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd i frågan om P.-M.P. gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott under åtalspunkten 1 och grovt skattebrott under åtalspunkten 2. Hovrättens dom i fråga om påföljd och näringsförbud för dessa gärningar undanröjdes och målet visades åter till hovrätten för fortsatt handläggning.

Hovrätten meddelade dom den 23 december 2013. Hovrätten har konstaterat att återförvisningen har inneburit dröjsmål med den slutliga lagföringen av P.-M.P. samt att dröjsmålet har medfört men för honom, särskilt med hänsyn till att näringsförbudet börjar löpa först när lagakraftägande dom föreligger. Med hänsyn härtill har hovrätten bestämt påföljden till åtta månaders fängelse. P.-M.P. har också meddelats näringsförbud i tre år.

P.-M.P. har gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott. Brottslighetens samlade straffvärde motsvarar fängelse i knappt ett år.

Huvudfrågan i målet är om det föreligger skäl för påföljdslindring, dels på grund av sådana omständigheter som omfattas av bestämmelsen i 29 kap. 5 § BrB, dels som kompensatoriskt rättsmedel för kränkning av P.-M.P:s rätt till rättegång inom skälig tid och hans rätt att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott enligt Europakonventionen. Vidare ska prövas om P.-M.P. ska meddelas näringsförbud.

Enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 BrB ska vid straffmätningen, och därmed vid påföljdsbestämningen över huvud taget, i skälig omfattning beaktas om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid har förflutit sedan brotten begicks (sen lagföring). Påföljden kan också lindras om den tilltalades rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts (långsam handläggning).

Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid är uppställt, dels för att skydda den berörda individen från att under alltför lång tid leva i osäkerhet om utgången av målet, dels för att säkerställa att rättvisa tillhandahålls utan dröjsmål som kan riskera dess effektivitet och trovärdighet (se exempelvis Bottazzi v. Italy [GC] no. 34884/97, ECHR 1999-V, § 22).

Vid bedömningen av om långsam handläggning har inneburit en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid beaktar Europadomstolen omständigheterna i målet med hänsyn bl.a. till i hur många instanser målet har handlagts, målets komplexitet, myndigheternas eller domstolarnas agerande, den enskildes eventuella medverkan till tidsutdräkten och vad som står på spel för den enskilde (se exempelvis Frydlender v. France [GC] no 30979/96, ECHR 2000-VII, § 43).

Var och en vars rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts ska enligt artikel 13 ha tillgång till ett effektivt rättsmedel. För att en påföljdslindring ska godtas som ett tillräckligt effektivt kompensatoriskt rättsmedel krävs det att dröjsmålet som sådant har erkänts, att kompensationen har varit väsentlig (i betydelsen adekvat och tillräcklig) och att den har skett på ett tydligt och mätbart sätt. Erkännandet av kränkningen bör förenas med att kränkningstiden anges. Den påföljdslindring som är hänförlig till en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid ska tydligt kunna skiljas från sådan påföljdsreducering som sker till följd av andra omständigheter. (Se NJA 2012 s. 1038 I p. 26-28.)

Den period som är av betydelse för frågan om P.-M.P:s rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts tar sin utgångspunkt i oktober 2009 då P.-M.P. först anklagades för brott och avslutas när HD nu dömer i målet. Den relevanta tidsperioden uppgår således till drygt fem och ett halvt år. Målet har handlagts i hovrätten och HD två gånger. Målet har varit komplext mot bakgrund av att domstolarna i den första processkedjan har haft att ta ställning till om skattetilläggen utgjorde hinder mot åtalet. Avvisningsfrågan har i HD avgjorts i plenum.

Att åtalet i den del det avsåg grovt skattebrott under åtalspunkten 3 kommit att avvisas innebär inte att hela handläggningstiden såvitt avser den åtalspunkten ska betraktas som långsam. Frågan är istället om handläggningen av målet har tagit oacceptabelt lång tid.

Från det att brottsanmälan inkom till Ekobrottsmyndigheten till dess åtal väcktes förflöt ungefär tio månader. Denna tid kan inte kritiseras. Tingsrätten dömde i målet ungefär ett år senare. Särskilt mot bakgrund av den skriftväxling som förevarit i målet och då tingsrätten i tiden före huvudförhandlingen haft att fatta beslut i frågan om avvisning kan ingen anmärkning riktas mot handläggningstiden i denna del.

Handläggningstiden i hovrätten uppgick i den första processkedjan till ungefär ett år och tre månader. Huvudförhandlingen fördröjdes med ungefär åtta månader, eftersom målet på P.-M.P:s begäran var vilandeförklarat i avvaktan på förhandsavgörande i Europadomstolens mål C-617/10 (Åkerberg Fransson). Denna tidsperiod bör inte medräknas vid bedömningen av om kravet på rättegång inom skälig tid har respekterats (jfr SOU 2008:16 s. 33, Pafitis and Others v. Greece, no 163/1996/782/983, ECHR 1998-I, § 95 och Poirrez v. France, no 40892/98, ECHR 2003-X, § 61). Hovrätten kan inte kritiseras för att ha bifallit P.-M.P:s begäran om vilandeförklaring. Mot denna bakgrund kan ingen anmärkning riktas mot hovrättens handläggningstid.

Riktlinjen för en godtagbar handläggningstid i HD avseende ett beslut rörande prövningstillstånd i ett okomplicerat ärende är att beslutet ska meddelas inom sex månader från överklagandet. När frågan i ett sådant fall inte har avgjorts efter ett år föreligger det i regel ett oacceptabelt dröjsmål. En rätt till kompensation torde dock föreligga först sedan kränkningen efter ytterligare dröjsmål har nått en viss nivå. (Se NJA 2012 s. 211 II p. 8 och NJA 2012 s. 1038 I. p. 43.)

HD avgjorde målet i den första processkedjan inom åtta månader från det att målet kom in. Ingen anmärkning kan riktas häremot.

Sammanfattningsvis har således ingen långsam handläggning förekommit i den första processkedjan. Det förhållandet att HD återförvisade målet till hovrätten har inneburit en fördröjning med slutlig dom med knappt två år. Frågan är om det finns skäl att lindra påföljden på grund av härav.

Efter det att målet återförvisades har det ålegat domstolarna att hantera målet med viss prioritet (jfr NJA 2010 s. 363). Hovrätten meddelade dom ungefär fem månader efter det att målet hade återförvisats dit. Handläggningstiden kan inte betraktas som långsam även med beaktande av att målet förtjänade att hanteras med viss skyndsamhet.

P.-M.P:s rätt till rättegång inom skälig tid hade således inte redan kränkts när målet kom in till HD den 22 januari 2014. Beslut att inhämta svarsskrift från riksåklagaren fattades i juni 2014 och prövningstillstånd meddelades i november samma år. Beslut i frågan om prövningstillstånd meddelades således tio månader efter det att målet kom in. Även med beaktande av att viss skyndsamhet har varit påkallad kan denna tid inte anses innefatta ett sådant dröjsmål som berättigar till kompensation. Efter det att prövningstillstånd beviljades till dess HD nu dömer i målet har ytterligare sju månader förflutit. Denna handläggningstid kan inte betraktas som långsam.

P.-M.P:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 Europakonventionen har således inte kränkts i målet. Han är därmed inte berättigad till kompensation i form av påföljdslindring härför.

När HD nu dömer i målet har ungefär tio år förflutit sedan den första brottsligheten begicks och ungefär åtta år från den senast begångna brottsligheten. Så lång tid har därmed nu passerat att påföljden bör lindras till följd av sen lagföring. Den sena lagföringen motiverar, för det fall fängelse skulle väljas som påföljd, en sänkning av strafftiden med två månader.

Europadomstolen har uttalat att sättet på vilket de nationella domstolarna har hanterat att två separata förfaranden har förekommit har betydelse för att avgöra om sökanden kan anses vara ett offer för en påstådd kränkning av artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen (rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott) eller inte. Sökanden har ansetts förlora sin status som offer enligt artikeln för det fall två separata förfaranden har pågått och det ena förfarandet har avbrutits till följd av att slutlig dom eller beslut meddelats i det andra förfarandet. Om två separata förfaranden har förekommit och ett erkännande av en kränkning senare sker och lämplig kompensation härför lämnas, exempelvis genom ett upphävande av det andra förfarandet och dess effekter, kan detta innebära att den enskilde inte längre kan ses som ett offer för en kränkning enligt artikeln. Enligt Europadomstolen skulle det annars vara omöjligt för nationella myndigheter att läka påstådda kränkningar av artikeln och principen om Europadomstolens subsidiaritet skulle förlora mycket av sin användbarhet. (Se Zolotukhin v. Russia [GC] no 14939/03, ECHR 2009-I, § 113-115.)

Europadomstolen har också uttalat att sökanden inte längre kan betraktas som ett offer för en kränkning av artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7 för det fall en högre domstol efter överklagande har undanröjt underrättens dom och avvisat åtalet på grund av kränkning av förbudet i artikeln (se Rinas v. Finland, no. 17039/13, 27 januari 2015, § 45 och Kiiveri v. Finland, no 53753/12, 10 februari 2015, § 36).

HD har undanröjt hovrättens dom såvitt avser åtalet för grovt skattebrott under åtalspunkten 3 och avvisat åtalet, eftersom åtalet i den delen har ansetts strida mot förbudet i artikel 4.1 i tilläggsprotokoll 7. P.-M.P. kan därmed inte längre betraktas som ett offer för en kränkning av förbudet. Han är därmed inte berättigad till kompensation i form av påföljdslindring.

Utöver sen lagföring kan enligt 29 kap. 5 § BrB även andra för den tilltalade negativa följder av brottsligheten beaktas. En sådan negativ följd som aktualiseras i detta mål är att P.-M.P. meddelas näringsförbud (se p. 36). P.-M.P. har anfört att ett näringsförbud kommer att innebära svårigheter för honom att ordna försörjningen, eftersom han genom förbudet inte längre kan driva egen verksamhet som fotograf. Med hänsyn till de svårigheter som ett näringsförbud kan förväntas innebära för P.-M.P. bör detta i någon mån påverka påföljdsbestämningen. Däremot bör inte den omständigheten att P.-M.P. försatts i personlig konkurs få någon inverkan på påföljdsbestämningen.

Att P.-M.P. personligen har påförts skattetillägg för felaktiga uppgifter i sina inkomstdeklarationer har fått till följd att hovrättens dom såvitt avser åtalet för grovt skattebrott under åtalspunkten 3 har undanröjts och åtalet har avvisats. Skattetillägget kan därmed inte längre beaktas som skäl för påföljdslindring. Inte heller i förhållande till åtalet för grovt skattebrott under åtalspunkt 2 har det personliga skattetillägget betydelse, eftersom åtalet i den delen inte har baserats på samma felaktiga uppgifter. Att bolaget påförts skattetillägg för samma felaktiga uppgifter som avses i åtalspunkten 2 saknar betydelse för påföljden, eftersom skattskyldigheten i den delen åvilar bolaget och inte P.-M.P. personligen.

Några andra omständigheter av betydelse för straffmätningen än den sena lagföringen och näringsförbudet föreligger inte. Straffmätningsvärdet för gärningarna understiger inte det av hovrätten utmätta fängelsestraffet.

Huvudregeln för påföljdsvalet finns i 30 kap. 4 § BrB. Enligt första stycket ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. I det hänseendet ska sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB beaktas.

P.-M.P. förekommer utöver nu överklagad dom i två avsnitt i belastningsregistret, avseende trafikförseelser. Han har bedömts som lämplig att utföra samhällstjänst och han har samtyckt till en sådan. Brottslighetens straffmätningsvärde motiverar inte ensamt att påföljden bestäms till fängelse. Brottets art blir därmed bestämmande för påföljden.

I förarbetena sägs att uppsåtliga bokföringsbrott av normalgraden, liksom grova brott, anses vara av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse, även om straffvärdet inte är särskilt högt och den tilltalade inte heller tidigare begått brott i sådan utsträckning att det av den anledningen är uteslutet att döma till annan påföljd (prop. 2004/05:69 s. 30). Av HD:s praxis följer att även skattebrott är brott av sådan art att utgångspunkten för påföljdsvalet är att det krävs särskilda skäl för att välja en annan påföljd än fängelse (se bl.a. NJA 2000 s. 190 och NJA 2003 s. 499).

HD har gällande grovt bokföringsbrott och skattebedrägeri uttalat att det måste krävas alldeles särskilda skäl för att frångå presumtionen för fängelse när brottsligheten har ett straffvärde om fängelse i tio månader (NJA 1999 s. 769). Detsamma har ansetts gälla vid bokföringsbrott med ett straffvärde om sex månaders fängelse (NJA 2000 s. 195).

Gärningarnas straffmätningsvärde är så högt att det måste krävas alldeles särskilda skäl för att frångå fängelsepresumtionen. Den sena lagföringen och näringsförbudet motiverar inte i sig en annan påföljd än fängelse. Inte heller föreligger några andra sådana skäl som kan motivera att fängelsepresumtionen frångås. Vad hovrätten bestämt i fråga om påföljd ska därför fastställas.

Vid tiden för hovrättens dom var 1986 års lag om näringsförbud gällande. Den lagen har numera ersatts av lagen (2014:836) om näringsförbud. Förutsättningarna för näringsförbud har, såvitt nu är av intresse, inte ändrats.

De formella förutsättningarna för näringsförbud är uppfyllda i P.-M.P:s fall. Eftersom P.-M.P. har gjort sig skyldig till brott för vilket lägsta föreskrivna straff är fängelse i sex månader ska näringsförbud anses påkallat ur allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar emot det (8 § andra stycket i 2014 års lag). Det har för institutets trovärdighet ansetts viktigt att näringsförbud regelmässigt meddelas vid kvalificerad brottslighet. Omständigheterna i det särskilda fallet kan dock vara sådana att ett näringsförbud inte är påkallat. Presumtionen bör därmed kunna brytas om det finns särskilda skäl. (Prop. 1995/96:98 s. 24 och 36.)

Utrymmet för att anse särskilda skäl föreligga är därmed tämligen begränsat. P.-M.P:s brottslighet är av förhållandevis allvarligt slag. Bokföringsbrotten har skett i skatteundandragande syfte. Brottsligheten ligger visserligen relativt långt tillbaka i tiden. Detta förhållande utgör dock inte tillräckliga skäl för att frångå presumtionen. Sammantaget är det motiverat att P.-M.P. meddelas näringsförbud.

Näringsförbud meddelas för en viss tid, lägst tre och högst tio år. Hovrätten har bestämt näringsförbudet till tre år. Någon möjlighet att sätta ned tiden för förbudet föreligger därmed inte. Hovrättens domslut ska därför fastställas även i denna del.