JK 8303-08-40

Bakgrund

Någon gång mellan den 29 och 30 december 2005 begicks ett mord i en lägenhet som ägs av Top Bostäder AB (bolaget). Lägenheten spärrades av och bolaget uppmanades att överlämnade nycklarna till Polismyndigheten i Norrbotten (polismyndigheten). Även ett par garagenycklar överlämnades till polismyndigheten.

Polismyndigheten utförde tekniska undersökningar i lägenheten i olika omgångar under tiden den 2 januari – 5 april 2006. Åklagaren väckte åtal i målet den 2 maj 2006. I samband med huvudförhandlingen, som påbörjades den 11 maj 2006, framställde åklagaren inte något yrkande om att avspärrningen skulle bestå till dess att domen hade vunnit laga kraft. I tingsrättens dom, som meddelades den 31 maj 2006, fanns därför inte något beslut om fortsatt avspärrning. Tingsrättens dom vann laga kraft den 28 juli 2006. Den 23 augusti samma år återlämnades lägenhets- och garagenycklarna till bo­laget.

Anspråket m.m.

Bolaget har i en faktura som skickades till polismyndigheten den 28 juni 2007 begärt ersättning av staten för förmögenhetsskada med 21 424 kr jämte dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen. Beloppet avser förlorade hyresintäkter för den i ärendet aktuella lägenheten och garaget under perioden januari – augusti 2006. Beloppet är beräknat efter en månadshyra om 2 343 kr för lägenheten och 335 kr för garaget. I beloppet ingår mervärdesskatt.

Polismyndigheten har överlämnat ärendet till Rikspolisstyrelsen som i sin tur har överlämnat anspråket hit för prövning.

Rikspolisstyrelsen har avstyrkt anspråket.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket och tillstyrkt att ersättning utgår för de hyresintäkter avseende lägenheten som bolaget kan visa att man har gått miste om under tiden juni – augusti 2006.

Utredningen

Bolaget har till stöd för anspråket sammanfattningsvis anfört följande.

Den person som bodde i lägenheten flyttade i samband med avspärrningen. Bolaget har dock en bostadskö från vilken man hade kunnat få en ny hyresgäst. Bolaget ringde därför flera gånger till polismyndigheten och frågade när man kunde få tillgång till lägenheten och garaget. När man hade fått tillbaka nycklarna hyrdes lägenheten och garaget ut med tillträde den 1 september 2006. Avspärrningen medförde således att bolaget gick miste om hyresintäkter med yrkat belopp. Polisen infor­merade aldrig bolaget om att garaget inte var avspärrat.

Rikspolisstyrelsen har hänvisat till att det var åklagaren som fattade beslutet om avspärrning av lägenheten och att polismyndigheten därför inte har gjort sig skyldig till något skadeståndsgrundande fel. Rikspolisstyrelsen har vidare anfört att några av de poliser som deltog i brottsutredningen har erinrat sig att även garaget var avspärrat under viss tid men att det inte finns något uttryckligt beslut från åklagaren som visar att så var är fallet. Riks­polis­styrelsen har tillagt att polismyndigheten inte har haft någon invändning mot bolagets påstående att även garagenycklarna omhändertogs av Polisen.

Åklagarmyndigheten har sammanfattningsvis anfört följande.

Lägenheten var avspärrad från januari till augusti 2006. Garaget var dock aldrig avspärrat. Även om det inte helt klart har gått att utreda vem som fattade beslutet att spärra av lägenheten ifrågasätts inte polismyndighetens uppgift att det var åklagaren som gjorde detta.

Förundersökningen gällde misstanke om ett allvarligt brott. Det påträffades en mängd spår i lägenheten och det utfördes tekniska undersökningar där. Det var av utredningsskäl viktigt att behålla kontrollen av lägenheten till dess att målet var slutligt avgjort. För att avspärrningen skulle ha kunnat bestå till dess att domen vann laga kraft var det dock nödvändigt att åk­lag­aren framställde ett sådant yrkande till tingsrätten. Åklagaren gjorde dock inte detta. Såsom Justitiekanslern funnit i ett liknande ärende (dnr 2392-04-40) torde den omständigheten att tingsrätten inte prövat avspärrningsfrågan ha inneburit att avspärrningen upphörde från det att tingsrätten meddelade sin dom den 31 maj 2006. Avspärrningen bestod emellertid rent faktiskt efter domen. Åklagaren agerade därför felaktigt vid sin hand­­läggning av avspärrningsfrågan och enligt Åklagarmyndigheten är det frågan om ett skadeståndsgrundande fel.

Åklagaren har inte närmare redogjort för skälen till att det var angeläget att avspärrningen bestod efter tingsrättens dom. Mot denna bakgrund bör prövningen av om bolaget ska tillerkännas något skadestånd bygga på utgångspunkten att tingsrätten inte hade förordnat om en fortsatt avspärrning. Bolaget bör därför tillerkännas ersättning för de hyresintäkter som man har gått miste om från den 31 maj 2006 till dess att lägenheten ställdes till bolagets disposition i augusti samma år. 

Allmänna utgångspunkter

Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till en enskild. En förutsättning för att skadestånd ska utgå är att staten är skadeståndsskyldig enligt någon författningsbestäm­melse eller därtill anknytande skadeståndsrättslig praxis.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Av 27 kap. 15 § rättegångsbalken (RB) framgår att en byggnad eller ett rum får spärras av eller tillträde till ett visst område förbjudas för att säkerställa en utredning om brott. Som vid all annan tvångsmedelsanvändning enligt RB gäller att åtgärden får beslutas endast om skälen för den uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse (proportionalitets­principen). Detta innebär att ju allvarligare brott förundersökningen avser desto större ingrepp får tålas.

För en åtgärd enligt 27 kap. 15 § RB gäller i tillämpliga delar reglerna om beslag. En förutsättning för en sådan åtgärd är således att den kan antas ha betydelse för utredning om brott (se 27 kap. 1 § första stycket RB). Det ska föras ett protokoll över åtgärden att avspärra och i protokollet ska bl.a. ändamålet med avspärrningen anges (se 27 kap. 13 § RB). Avspärrningen ska omedelbart hävas om det inte längre finns skäl för åtgärden (se 27 kap. 8 § första stycket RB).

I de fall när polis eller åklagare har fattat beslut om avspärrning kan den som har drabbats av åtgärden begära rättens prövning (se 27 kap. 6 § RB). I samband med att rätten avgör målet ska denna även pröva om avspärrningen ska bestå (se 27 kap. 8 § femte stycket RB). Det åligger naturligtvis åklagaren att uppmärksamma rätten på detta, om han eller hon vill att avspärrningen ska fortsätta.

Det kan tilläggas att Justitiekanslern i ett tidigare ärende resonerat tämligen utförligt kring möjligheterna att ersätta enskilda som drabbas av avspärrningsåtgärder (dnr 3569-00-40). En fråga som prövades där gällde möjligheterna att ersätta hyreskostnaden för en lägenhet som inte hade kunnat utnyttjas inom ramen för förundersökningen som en kostnad för denna. En sådan ordning hade nämligen tillämpats av vissa polismyndigheter. Riksåklagaren och Justitiekanslern konstaterade dock att det inte fanns erforderligt författningsstöd för att ålägga en polismyndighet att ersätta kostnaden i den ordningen.

Överväganden

Av utredningen i ärendet framgår att bolagets lägenhet avspärrades i början av januari 2006, att lägenhetsnycklarna omhändertogs av polismyndigheten och att nycklarna återlämnades den 23 augusti samma år. Vidare framgår att polismyndigheten omhändertog nycklarna till ett garage och att dessa nycklar återlämnades tillsammans med lägenhetsnycklarna. Justitiekanslern kommer i det följande att pröva om staten är skadeståndsskyldig med anledning av de åtgärder som vidtogs under förundersökningen rörande garaget respektive lägenheten.

Omhändertagandet av garagenycklarna

Omhändertagandet av garagenycklarna

Ett sådant protokoll som enligt 27 kap. 13 § RB ska föras vid ett beslut om avspärrning har inte upprättats i detta fall. Vid detta förhållande måste det åligga staten att visa att det har funnits lagligt stöd för att omhänderta garagenycklarna. Till skillnad från vad fallet är med lägenheten ger utredningen i ärendet inte något stöd för att det har utförts någon teknisk undersökning av garaget eller att det av någon annan anledning har varit nödvändigt att ha detta avspärrat.

Staten kan alltså inte anses ha visat att det fanns något lag­ligt stöd för att omhänderta garagenycklarna. Denna åtgärd, som har medfört ett ingrepp i bolagets äganderätt, har därför inneburit att staten har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Det saknas anledning att ifrågasätta bolagets uppgifter att man hade kunnat hyra ut garaget under tiden januari – augusti 2006, om nycklarna inte hade omhändertagits. Det saknas även anledning att sätta i fråga storleken på de hyresintäkter om totalt 2 680 kr som bolaget har uppgett att man har gått miste om.

I det yrkade beloppet ingår mervärdesskatt. Ett skadestånd utgör inte mervärdesskattepliktig omsättning (jfr Forssén, Momshandboken, andra upplagan, s. 33). Bolaget ska således inte tillerkännas ersättning för den del av det yrkade beloppet som avser mervärdesskatt. Ersättningen i denna del bestäms därför till (2 680/1,25=) 2 144 kr.

Det finns inte något i utredningen som tyder på att åklagaren har gett polismyndigheten i uppdrag att omhänderta garagenycklarna. Därmed anser Justitiekanslern att det är polismyndigheten som har åsamkat bolaget skadan i denna del. Rikspolisstyrelsen bör därför åläggas att se till att beloppet be­talas ut till bolaget.

Avspärrningen av lägenheten

Avspärrningen av lägenheten

Det saknas visserligen protokoll över beslutet att avspärra lägenheten. Av utredningen i övrigt framgår dock att det under förundersökningen har utförts tekniska undersökningar i lägenheten. Det får därmed anses utrett att lägenheten de facto var avspärrad fram till dess att bolaget återfick nyck­larna den 23 augusti 2006. Genom vad Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen har anfört får det även anses utrett att det var åklagaren som fattade beslutet.

Beslutet att avspärra lägenheten har haft stöd i RB och var därför inte felaktigt. Mot bakgrund av vad Åklagarmyndigheten har anfört angående utredningsläget, och med beaktande av att det rörde sig om ett mycket allvarligt brott, kan det inte anses ha varit direkt fel att låta avspärrningen bestå till dess att tingsrätten allra senast borde ha fått möjlighet att ta ställning till åtgärden, dvs. i samband med att domen meddelades den 31 maj 2006 (jfr 27 kap. 8 § femte stycket RB). Bolaget har därför inte någon rätt till ersättning för de hyresintäkter som man har gått miste om till och med detta datum.

När det sedan gäller frågan om bolaget har rätt till ersättning för förlorade hyresintäkter i tiden efter det att tingsrätten skilde sig från målet instämmer Justitiekanslern i Åklagarmyndighetens bedömning att åklagaren gjorde sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel när hon inte i enlighet med bestämmelserna i RB begärde rättens prövning av avspärrningen i samband med huvudförhandlingen.

Med hänsyn till att de tekniska undersökningarna var avslutade och att tingsrätten – av vad som går att utläsa av handlingarna i ärendet – inte hade hållit syn i lägen­heten framstår det enligt Justitiekanslerns mening som mindre sannolikt att rätten hade beslutat att avspärrningen skulle bestå efter det att domen meddelades. Det föreligger därmed adekvat orsakssamband mellan det skadeståndsgrundande felet och den förmögenhetsskada som bolaget åsamkades till följd av att lägenheten de facto var avspärrad i tiden efter den 31 maj 2006 fram till dess att den kunde hyras ut på nytt efter att nycklarna hade återlämnats den 23 augusti samma år.

Det saknas anledning att ifrågasätta bolagets uppgift om hyrans storlek och att lägenheten inte gick att hyra ut igen förrän den 1 september 2006. Som nämnts utgör ett skadestånd inte en skattepliktig omsättning. Bo­­laget ska därför tillerkännas ersättning i denna del med ett belopp som motsvarar tre månadshyror exklusive mervärdesskatt, dvs. (2 343/1,25 x 3=) 5 623 kr.

Med hänsyn till den bedömning som har gjorts i det föregående ska Åklagarmyndigheten åläggas att betala ut skadeståndet i denna del.

Ränta

Ränta

På fordringar som avser skadestånd utgår ränta på förfallet belopp från den dag som infaller 30 dagar efter det att ett krav på ersättning har framställts, se 4 § tredje stycket räntelagen (1975:635). Fristen räknas från dagen då borgenären avlämnade eller avsände sitt krav (jfr prop. 1975:102 s. 123).

Bolaget avsände sitt krav till polismyndigheten den 28 juni 2007. Ränta ska därför i enlighet med bolagets yrkande utgå från den 28 juli samma år.

Tillsyn

Omständigheterna i detta ärende illustrerar betydelsen av att beslut om avspärrning av t.ex. lägenheter protokollförs på det sätt som föreskrivs i RB och att – om avspärrningen ska fortgå – åklagaren begär rättens prövning av saken i samband med huvudförhandlingen.

Justitiekanslern, som utgår från att polismyndigheten och Åklagarmyndig­heten har tagit lärdom av de misstag som begicks i fråga om protokollföring m.m. i samband med den aktuella förundersökningen, låter saken bero med den kritik som får anses ligga den bedömning som har gjorts i skadestånds­delen.