JK 8322-12-40

Bakgrund

AT ansökte om stämning mot TeliaSonera Sverige Aktiebolag vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 11668-11) för – såvitt kunde bedömas – på­stått patentintrång. Tings­rätten förelade honom upprepade gånger att kom­plett­era stämningsansökan, främst genom att förtydliga sitt yrkande och an­ge de omständigheter som han åberopade till stöd för yrkandet. Han upp­lyst­es i två av föreläggandena att om de begärda kompletteringarna inte in­kom, ansökan kunde komma att avvisas. AT gav in ett flertal skrift­er till tingsrätten och ansökte om rättshjälp i målet.

Den 9 december 2011 avslog tingsrätten AT:s ansökan om rätts­hjälp. Tingsrätten konstaterade bl.a. att AT var näringsidkare och att den angelägenhet som tvisten avsåg hade uppkommit i närings­verk­sam­het­en samt att det vid en helhetsbedömning inte förelåg några sådana sär­skil­da skäl som motiverade att rättshjälp beviljades. AT anmälde miss­nöje och överklagade tingsrättens beslut. Svea hovrätt meddelade inte pröv­ningstillstånd (mål nr Ö 765-12). Hovrättens beslut var inte över­klag­bart (se 54 kap. 8 § andra punkten rättegångsbalken).

Den 9 februari 2012 avvisade tingsrätten AT:s stämningsansökan med motiveringen att stämningsansökan, även efter gjorda kompletteringar, var så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kunde läggas till grund för en rättegång (se 42 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken). AT överklagade tingsrättens beslut. Varken Svea hovrätt eller Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd (hovrättens mål nr Ö 2144-12 och Högsta domstolens mål nr Ö 2494-12).

Anspråket

AT har begärt skadestånd av staten med ”500 000 kr och ränta”. Det är oklart om anspråket avser ersättning för ren för­mögenhetsskada och/eller ersättning för ideell skada. Till stöd för sitt anspråk har AT anfört i huvudsak att Stockholms tingsrätt felaktigt har avvisat hans stämningsansökan och att överrätterna felaktigt har avslagit hans begäran om prövningstillstånd i målet. Han har gjort gällande att hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom att domstolarna inte har tagit upp hans talan om patent­in­trång till prövning.

Utredningen

Justitiekanslern har tagit del av samtliga domstolsavgöranden enligt ovan samt av övrig dokumentation som AT har gett in hit i ärendet.

Justitiekanslerns bedömning 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myn­dig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Domstolarnas hand­lägg­ning av och beslut i tvistemål är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell ska­da kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skade­lidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett in­te­gri­tets­kränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vissa be­gräns­ade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skade­ståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträdelser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­sen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en vid prövningen av bl.a. en tvist om hans eller hennes civila rättigheter har tillgång till dom­stols­­prövning. En tvist angående intrång m.m. i en immateriell rättighet, t.ex. patenträtt, är en tvist om en civil rättighet i den mening som avses i artik­eln.

Enligt 65 § patentlagen (1967:837) är Stockholms tingsrätt rätt domstol i mål om patentintrång. Enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken är i tvistemål i allmänhet rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist behörig domstol. Av dessa bestämmelser framgår således att i tvister av aktuellt slag, den enskilde är tillförsäkrad domstolsprövning genom en talan i den för tvistemål stad­gade ordningen vid tingsrätt.

Avseende rättegången i tvistemål föreskrivs i 42 kap. 1 § rättegångsbalken att den som vill inleda en sådan rättegång, hos rätten skriftligen ska ansöka om stämning. Enligt 42 kap. 2 § rättegångsbalken ska ansökan om stämning in­nehålla bl.a. ett bestämt yrkande samt en utförlig redogörelse för de om­stän­­dig­het­er som åbe­­ropas till grund för yrkandet. Om stämningsansökan inte uppfyller dessa före­­skrifter ska rätten enligt 42 kap. 3 § rättegångs­balk­en förelägga kärand­en att avhjälpa bristen. Om käranden inte följer ett så­d­ant föreläggande ska an­sök­ningen avvisas om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägen­het kan läggas till grund för rättegång (42 kap. 4 § för­­sta stycket rät­te­gångsbalken). Ett beslut om avvisning av stämnings­an­sök­an av denna an­led­ning förhindrar inte käranden att genom en ny an­sök­an om stäm­­ning, som uppfyller föreskrifterna i 42 kap. 2 § rätte­gångs­balken, åter­kom­ma och få sin sak prövad i domstol. Detta dock under för­utsättning att en frist för tal­ans väckande inte har försuttits.

Föreskrifter om vad som i formell mening ska iakttas av den enskilde för att få en talan upptagen till sakprövning förekommer i samtliga rättordningar och upprätthållandet av sådana regler kommer som utgångspunkt inte i kon­flikt med den grundläggande rätten till tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europa­konventionen. Som framgår av Europadomstolens fasta praxis ska emeller­tid denna rätt vara reell och effektiv, inte endast for­mell och illusorisk (jfr t.ex. Mendel v. Sweden, Application no. 28426/06). Vid tillämpningen av bestämmelserna i 42 kap.rättegångsbalken har rätten så­led­es att beakta att kraven på den enskilde inte får ställas så högt att rätten till domstolsprövning i den aktuella fallet inte blir reell och effektiv. Det ligger i sak­ens natur att, beroende på omständigheterna i det en­skilda fallet, en rad olika faktorer, får betydelse för denna bedömning. Bland annat gäller det tvist­ens art och omfattning, om parten är näringsidkare eller konsument och om den enskilde företräds av juridiskt skolat ombud eller inte. Att ett avvisningsbeslut skulle få till konsekvens att ny talan inte kan väckas på grund av att en talefrist har löpt ut kan också inverka på bedömningen.

I förevarande fall har tingsrätten vid flera tillfällen förelagt AT att avhjälpa bristerna i stämningsansökan. Tvisten är inte av enklare slag och rätt­en hade knappast, med bibehållen objektivitet, kunnat utöva ytterligare materiella processledning för att AT:s talan skulle få en sådan ut­form­ning att den kunde läggas till grund för prövningen. Bland annat med hän­syn härtill finner Justitiekanslern vid en samlad bedömning att beslutet om avvisning – som har fattats med stöd av och i enlighet med före­skrift­er­na i 42 kap.rättegångsbalken – i detta fall inte har kommit i konflikt med rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.   

Det har således inte framkommit något i ärendet som kan grunda slutsatsen att staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot AT. Anspråket ska därför avslås.