JO dnr 1341-2001

I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns bestämmelser om verkställighet av vad allmän domstol har förordnat i dom eller beslut angående bl.a. vårdnad. Enligt dessa bestämmelser förordnar länsrätt om verkställighet efter en ansökan. Utgångspunkten vid handläggningen av mål enligt 21 kap. FB är att barnets bästa skall komma i främsta rummet.

Överlämnande av barn skall i första hand ske med parternas frivilliga medverkan. Innan länsrätten förordnar om verkställighet får den uppdra åt bl.a. tjänsteman inom socialtjänsten att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne enligt domstolens förordnande ( 21 kap. 2 § FB ). När överflyttning inte sker frivilligt får tvångsmedel tillgripas, vite och i sista hand hämtning ( 21 kap. 3 § FB ).

Verkställighet får vägras, om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens avgörande och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan prövas på nytt. Verkställighet får vägras också när det finns en risk som inte är ringa för att barnets själsliga eller kroppsliga hälsa skadas. Har barnet fyllt tolv år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då domstolen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller om barnet inte har fyllt tolv år men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 och 6 §§ FB).

Enligt 1 och 2 §§ LVU skall vård beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna. Ett sådant beslut meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden ( 4 § LVU ).

Om det är sannolikt att den unge behöver vård enligt LVU och rättens beslut om sådan vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt försvåras eller vidare åtgärder förhindras får socialnämnden enligt 6 § första stycket LVU besluta att den unge omedelbart skall omhändertas. Om inte heller socialnämndens beslut kan avvaktas får nämndens ordförande eller någon annan ledamot av nämnden som nämnden har förordnat besluta om omhändertagandet ( 6 § andra stycket LVU ).

Som framgår av det ovan anförda är det länsrätten som beslutar om verkställighet av vad allmän domstol har förordnat om vårdnad, boende eller umgänge. Socialnämnden kan medverka i själva handräckningsförfarandet, men nämnden kan inte förordna om överflyttning av barnet från en förälder till en annan (se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1992/93 s. 402).

Jag kan konstatera att sociala utskottets agerande i praktiken innebar att den faktiska vården om CC flyttades från modern till fadern som enligt tingsrättens beslut hade blivit ensam vårdnadshavare för CC För att nämndens avsikt var att på detta sätt ”verkställa” tingsrättens beslut talar i viss mån den omständigheten att beslutet om att det omedelbara omhändertagandet skulle upphöra fattades redan dagen efter det att CC omhändertagits. Även motiveringen av beslutet att omhändertagandet skulle upphöra är sådan att det ligger nära till hands att anta att syftet med omhändertagandebeslutet var att förena CC med sin far. I motiveringen anfördes sålunda följande.

Genom det omedelbara omhändertagandet har CC kommit i faderns vård. Hennes liv har därför normaliserats och det föreligger ej längre någon påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skall skadas.

Nämnden har emellertid tillbakavisat FF:s påstående om att avsikten med omhändertagandebeslutet var att ”verkställa” tingsrättens förordnande. Därvid har nämnden anfört bl.a. att sociala utskottet och de tjänstemän som handlagt ärendet är mycket väl medvetna om skillnaden mellan LVU och bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken . Enligt nämndens remissvar föranleddes beslutet om omedelbart omhändertagande av farhågor för CC:s psykiska hälsa som hade sin grund i hennes hemförhållanden hos modern. Såvitt framgår av utredningen synes tanken ha varit att CC skulle bli kvar på akuthemmet en längre tid än vad som blev fallet. När det redan under CC:s inledande vistelse vid hemmet verkar ha stått klart att det inte fanns skäl för att bereda CC vård enligt LVU var nämnden emellertid skyldig att upphäva det omedelbara omhändertagandet. Mot bakgrund av vad nämnden har anfört i sitt yttrande i denna del har jag inte underlag för att hävda att nämnden avsåg att med kringgående av bestämmelserna i 21 kap. FB verkställa det interimistiska beslutet att fadern skulle ha vårdnaden om CC Detta innebär emellertid inte att nämndens beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU är fritt från invändningar.

Av uttalanden i förarbetena till LVU framgår att en så allvarlig åtgärd som tvångsomhändertagande inte bör få vidtas utan tungt vägande skäl och att det för ett ingripande krävs att det är fråga inte om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk för den unge utan om en klar och konkret risk för skada på den unges hälsa eller utveckling ( prop. 1989/90:28 s. 62 ).

När det – som i förevarande fall – är fråga om ett omedelbart omhändertagande måste nämnden vid sin bedömning av om den unge behöver vård enligt LVU finna

Det är inte ovanligt att en konflikt mellan två föräldrar kan vara så djup att barnet tar skada. Vid en tvist rörande vårdnad om barn torde barnets behov av god omvårdnad som regel kunna tillgodoses genom domstolens möjlighet att interimistiskt förordna om bl.a. vårdnaden och, i förekommande fall, genom en tillämpning av bestämmelserna i 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av vårdnadsbeslutet. Det kan emellertid i akuta situationer även finnas ett utrymme för socialnämnden att ingripa med stöd av LVU. Något hinder för en socialnämnd att besluta om ett omedelbart omhändertagande under en pågående vårdnadstvist, såvida förutsättningarna i övrigt för ett sådant beslut är för handen, finns således inte.

Av utredningen i ärendet framgår att CC mått psykiskt dåligt en längre tid. Hennes hälsotillstånd tycks ha förvärrats under slutet av år 2000 till följd av konflikten mellan föräldrarna. Enligt remissvaret ansåg handläggande tjänsteman att CC:s dåliga psykiska hälsotillstånd berodde på att modern brustit i sin föräldraroll genom att lägga allt ansvar för kontakten mellan CC och fadern på CC. Av en journalanteckning den 15 mars 2001 framgår följande.

Samtal med HH, familjerätten. Eftersom AA har uttryckt förtroende för familjerätten ber jag dem att ringa till AA för att höra hur hon och CC mår. HH ringer och får kontakt med AA:s mor. Hon uppger att alla mår dåligt. AA var på läkarbesök och CC hemma från skolan. Hon vädjar om hjälp. Några timmar senare får HH kontakt med AA. AA bekräftar att CC mår dåligt och är sjuk. HH försöker förmå AA att lämna CC samma dag till barnhemmet Bryggan där hon kan vara tillsammans med sin far och brodern så länge det behövs. AA ber om betänketid och meddelar senare att hon inte går med på förslaget.

Jag samråder med länsassessor Bånge i länsrätten och enhetschef JJ. Sammanfattning: Vi vet att CC mår och har mått dåligt en längre tid. Utifrån det har vi öppnat en § 50 SoL-utredning och beställt barnpsykiatrisk utredning från BUP. AA har tidigare meddelat att hon inte medverkar till att CC undersöks av läkare och utreds på BUP. Sedan länsrätten beslutade om att flytta vårdnaden till BB får vi signaler som talar för att CC:s situation har ytterligare förvärrats. AA har inte lämnat CC till fadern enligt tingsrättens beslut. Det inkommer uppgifter från skolan att CC mår sämre och sämre. Hon kommer inte heller längre till skolan. BB träffar AA på DD:s dansuppvisning. Han har aldrig tidigare sett AA må så dåligt. AA är påverkad av något och hon talar konstigt med DD. BB säger att han är rädd för att AA nu mår så dåligt att hon skadar sig själv. Familjerätten talar med CC:s mormor som bekräftar att både CC och AA mår dåligt och hon vädjar om hjälp. Den samlade kunskapen om CC:s förhållanden hos AA gör att vi beslutar om att omedelbart omhänderta CC för vidare utredning. Med hänsyn till tingsrättens beslut om vårdnadsfrågan finns det ingen anledning att placera CC ensam på institution eller jourhem utan vi gör bedömningen att hon mår bäst av att placeras hos sin far, men att placeringen påbörjas på institution. Plats på barnhemmet Bryggan bokas.

Såvitt framgår av utredningen i ärendet fanns det skäl för socialnämnden att överväga åtgärder med anledning av att CC eventuellt hade behov av stöd och hjälp från socialtjänstens sida. Enligt remissvaret bedömdes situationen vara så akut att rättens beslut om vård inte kunde avvaktas. Av detta torde den slutsatsen kunna dras att nämnden inte heller ansåg att ett verkställighetsförfarande enligt

De uppgifter som lämnats till socialnämnden från skolan var ägnade att inge oro för CC:s förhållanden. Övriga uppgifter synes dock inte vara särskilt konkreta och vad gäller den information som lämnades av fadern bör beaktas att han var i konflikt med modern. Nämnden hade inte genom sin förvaltning haft kontakt med CC själv sedan i slutet av januari 2001, och det fanns inte heller i tiden för omhändertagandebeslutet några säkra uppgifter om hennes psykiska hälsa. Mot bakgrund härav kan ifrågasättas om inte nämnden före beslutet om omedelbart omhändertagande borde ha försökt att komma i kontakt med CC för att söka bilda sig en uppfattning om huruvida det var sannolikt att hon hade behov av vård enligt LVU. Jag vill härvid erinra om det s.k. barnperspektivet som skall prägla socialtjänstens handläggning av alla ärenden angående barn. Häri ligger att socialnämnden ofta bör sträva efter att höra barnet i frågor som kan ha betydelse för honom eller henne (se härom bl.a. prop. 1996/97:124 s. 98 f. och LVUutredningens betänkande SOU 2000:77 s. 75 f.). Eftersom nämnden hyste farhågor för flickans psykiska hälsa hade det vidare legat nära till hands att låta en läkare eller kurator tala med henne. Jag vill härvid erinra om nämndens möjlighet att enligt 32 § LVU förordna om läkarundersökning.

Att CC inte förefaller ha haft behov av någon vård med stöd av LVU konstaterades snabbt efter det att hon tagits in på akuthemmet. Om någon med barnpsykiatrisk kompetens hade talat med CC innan beslutet om omhändertagande fattades hade flickan sannolikt kunnat besparas den belastning som åtgärden rimligen måste ha inneburit för henne.

Det kan givetvis anföras skäl både för och emot riktigheten av beslutet att omhänderta CC med stöd av 6 § LVU . Det som har framkommit ger mig anledning att för egen del ifrågasätta om det var nödvändigt att i detta fall tilllämpa en så ingripande åtgärd som ett tvångsomhändertagande. Det ligger dock i sakens natur att ett beslut om omedelbart omhändertagande i många fall kan behöva fattas på grundval av en ganska begränsad utredning och en summarisk bedömning av den föreliggande situationen. Huruvida det finns skäl för ett omhändertagande blir ytterst en fråga om att ta ställning till vad omständigheterna i det enskilda fallet kräver. Som JO är jag återhållsam med att kritisera beslut som grundar sig på sådana ställningstaganden. I detta fall begränsar jag mig till att framföra de synpunkter som redovisats ovan.

Av utredningen framgår att förvaltningen synes ha haft kontakter med fadern i samband med omhändertagandebeslutet. De har inte noterats i journalanteckningana. Jag vill därför erinra nämnden om dokumentationskravet i 11 kap. 5 § socialtjänstlagen .