JO dnr 2744-2011

Kritik mot Länsstyrelsen i Västra Götalands län med anledning av handläggningen av underrättelse om beslut i djurskyddsärende

Beslutet i korthet: Länsstyrelsen skulle underrätta en part om ett beslut som var verkställbart från beslutets dag. Det har inte ansetts godtagbart att underrättelsen skedde genom att beslutet skickades till polisen för delgivning med stämningsman. Länsstyrelsen kritiseras för att inte ha skickat underrättelsen i ett vanligt brev.

V.S framförde i en anmälan klagomål mot Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Polismyndigheten i Västra Götaland och Förvaltningsrätten i Jönköping. Han uppgav i huvudsak följande. Han ägde några katter, några rashönor, en tupp, tre ankor och en påfågel. Efter att ha misshandlats i hemmet av en rånare lades han in på sjukhus. Hans granne erbjöd sig att se efter djuren. Medan han var inlagd beslutade länsstyrelsen att omhänderta hans djur. Ett par poliser underrättade honom om detta på sjukhuset. Han överklagade beslutet med sjukhuspersonalens hjälp och begärde inhibition. Länsrätten biföll inhibitionsyrkandet och ändrade senare länsstyrelsens beslut. Polisen hade emellertid redan sålt hans djur. När han kom hem från sjukhuset påträffade han ett par av katterna döda. Polismännen hade missat dessa när de hämtade djuren. De djur som sålts hade han inte återfått.

Handlingar från länsstyrelsen och förvaltningsrätten begärdes in och granskades. Av utredningen framgick följande.

Den 11 februari 2011 anmälde polisen till länsstyrelsen att V.S var inlagd på sjukhus. Länsstyrelsen beslutade samma dag enligt 32 § 2 p djurskyddslagen (1988:534) att omedelbart omhänderta samtliga katter som fanns hos V.S och lämnade över ärendet till polisen för omedelbar verkställighet. Den 16 februari 2011 beslutade länsstyrelsen att även omedelbart omhänderta samtliga fåglar som fanns hos V.S. V.S fick genom besluten samtidigt tillfälle att yttra sig över vad som skulle ske med djuren.

Den 24 februari 2011 beslutade länsstyrelsen enligt 34 § djurskyddslagen att samtliga omhändertagna katter och fåglar genom polisens försorg skulle säljas eller på

Muntliga upplysningar inhämtades från länsveterinären Ulf Lövdahl. Ärendet remitterades därefter till länsstyrelsen som anmodades att utreda och yttra sig över vilka överväganden som gjordes beträffande sättet för underrättelse till V.S om innehållet i beslutet den 24 februari 2011.

Länsstyrelsen, genom länsöverdirektören Agneta Kores, framförde följande.

Redogörelse för ärendet

Inför beslutet den 24 februari 2011 om vad som ska ske med de omhändertagna djuren underrättade länsstyrelsen V.S om innehållet. Underrättelsen expedierades från länsstyrelsen den 16 februari 2011. Underrättelsen delgavs V.S den 17 februari 2011 medelst stämningsman.

Länsstyrelsen delgav V.S beslutet från den 24 februari 2011 med stämningsman. Detta för att ånyo säkerställa att V.S personligen fick ta del av beslutet på snabbaste och säkraste sätt.

V.S delgavs beslutet inte förrän den 2 mars 2011.

Överväganden som länsstyrelsen gjort

Vid beslut om vad som ska ske med omhändertagna djur arbetar vi utifrån en rutin som baseras på en helhetsbedömning där olika faktorer vägs samman. I bedömningen ingår bl.a.

- djurägarens ansvar och ansvarstagande för djuren,

- djurägarens kostnader för de omhändertagna djuren eller i fall djurägaren inte kan betala samhällets kostnader,

- hur länge det är rimligt för djurens bästa att sitta på en temporär uppstallningsplats och

- rättssäkerheten.

När vi beslutar om delgivningsform gör vi det utifrån en helhetsbedömning. Det har visat sig ofta vara svårt att få beslut delgivna via sjukhuset, alltså via sjukhusets personal. Vår erfarenhet är att delgivning genom stämningsman är det avgjort bästa sättet när personer ligger på sjukhus och det är angeläget att delgivning sker snabbt och säkert.

I detta fall fanns det inga indikationer som gjorde att vi övervägde att göra på ett annat sätt. Anledningen till att vi valde att delge V.S med stämningsman var således att i görligaste mån säkerställa att V.S personligen fick ta del av dels underrättelsen från den 16 februari och beslutet den 24 februari, eftersom han var inlagd på sjukhus och inte kunde nås i hemmet.

V.S inkom med ytterligare skrivelser samt yttrade sig över remissvaret.

Av V.Ss skrivelser till JO framgår att avsikten med hans anmälan har varit att få hjälp med att få tillbaka sina djur. Jag vill därför inledningsvis nämna att JO inte

JO:s granskning avser främst en kontroll av att myndigheterna har följt de regler som gäller för förfarandet. Utredningen i detta ärende har huvudsakligen gällt länsstyrelsens handläggning av underrättelsen till V.S om beslutet den 24 februari 2011 om vad som skulle ske med de omhändertagna djuren. Av utredningen framgår att V.S delgavs beslutet den 2 mars 2011, d.v.s. först sex dagar efter att det meddelades.

Av 21 § förvaltningslagen (1986:223) , FL, framgår att en myndighet vid myndighetsutövning mot enskild ska underrätta parter om innehållet i slutliga beslut, om det inte är uppenbart obehövligt. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att myndigheten bestämmer om underrättelsen ska ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på något annat sätt.

Bestämmelsen i 21 § FL anger inte när underrättelseskyldigheten ska fullgöras. Det följer emellertid av 7 § samma lag att parten ska underrättas så snart som möjligt. JO har tidigare uttalat att expediering av beslutet ska ske utan dröjsmål (JO 1996/97 s. 143). Om beslutet är verkställbart från beslutets dag, bör parterna underrättas om beslutet genast (se Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentar, 3:e uppl., s. 260).

Länsstyrelsen var alltså skyldig att underrätta V.S om beslutet genast. För att kunna fastställa när beslutet skulle vinna laga kraft hade länsstyrelsen dessutom att delge V.S beslutet. Länsstyrelsen valde att fullgöra dessa båda åligganden genom att skicka beslutet till polisen för delgivning med stämningsman. Det ligger i sakens natur att detta förfarande medförde risk för att V.S blev underrättad om beslutet senare än om länsstyrelsen hade skickat det till honom på sjukhuset i ett vanligt brev. Så blev det också av allt att döma – V.S fick inte beslutet förrän den 2 mars 2011, alltså sex dagar efter det att beslutet hade meddelats.

Länsstyrelsen har i sitt remissvar redogjort för skälen till att myndigheten valde att skicka beslutet via polisen i stället för att skicka det med posten. Det avgörande för länsstyrelsen har uppenbarligen varit att försäkra sig om ett bevis om delgivning. Skyldigheten att genast underrätta V.S om beslutet så att han fick tid på sig att överklaga det innan det verkställdes diskuteras inte i länsstyrelsens remissvar.

Jag kan förstå om länsstyrelsen gjorde den bedömningen att stämningsmannadelgivning var det säkraste sättet att få ett bevis om delgivning. Och om det hade varit fråga om ett beslut som inte fick verkställas förrän det vunnit laga kraft, skulle jag inte ha haft några invändningar mot att underrättelsen enligt 21 § FL skedde via polisens stämningsman. Men länsstyrelsens beslut av den 24 februari 2011 kunde verkställas från och med den 24 februari 2011. Därför anser jag att länsstyrelsen gjorde fel när den underrättade V.S om beslutet via polisen. Länsstyrelsen borde ha skickat beslutet till V.S i ett vanligt brev och förtjänar kritik för att så inte skedde.

Ärendet avslutas.