JO dnr 433-2010

Susanne S. framförde i en anmälan klagomål mot Polismyndigheten i Kalmar län med anledning av att en utredningsman i en förundersökning om hemfridsbrott m.m., i vilken hon var målsägande, utan hennes samtycke hade begärt utdrag ur hennes sjukhusjournal.

I anmälan framförde Susanne S. även klagomål mot Psykiatriska kliniken i Kalmar för att sekretessbelagda handlingar hade lämnats ut till polisen. Anmälan i den delen är föremål för ställningstagande av justitieombudsmannen Kerstin André till vars ansvarsområde bl.a. sjukvården hör (se JO:s dnr 2152-2010).

Handlingar i polismyndighetens aktuella ärenden begärdes in och granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

Under oktober och november 2009 gjorde Susanne S. ett flertal anmälningar mot en bekant rörande hemfridsbrott, egenmäktigt förfarande och ofredande. Förundersökning inleddes och till utredningsman utsågs kriminalinspektören Annelie Andersson. Under förundersökningen skrev hon till aktuell klinik och begärde att få ut utdrag ur Susanne S:s journal. I skrivelsen angavs följande.

Susanne är målsägande i ärende där hon anmäler sina grannar. Efter ett antal samtal från Susanne till polismyndigheten så kan antas att Susannes psykiska hälsa inte är i

Landstinget i Kalmar län lämnade ut de begärda journalhandlingarna till polismyndigheten.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om vilka överväganden som hade förgått begäran till landstinget.

Susanne S. kom därefter in med ytterligare klagomål mot polis och nu även mot åklagare. Av en bifogad handling framgick bl.a. att åklagare hade lagt ned den aktuella förundersökningen och sedan, efter begäran, inte funnit skäl att ompröva beslutet. Vidare framgick att Susanne S. hade gjort en polisanmälan mot den aktuella kliniken för brott mot tystnadsplikten och att den frågan var föremål för prövning av åklagare.

Polismyndigheten (länspolismästaren Anders Kjaersgaard) kom in med följande remissvar.

Bakgrund

Susanne S. har i en anmälan framfört klagomål mot Polismyndigheten i Kalmar län därför att journaler har begärts in i ett ärende i vilket hon var målsägande.

Med anledning av detta anmodar JO Polismyndigheten att lämna upplysningar om vilka överväganden som föregick Annelie Anderssons begäran.

Krinsp. Annelie Andersson var handläggare av ett ärende rörande hemfridsbrott, K23324-09, där Susanne S. var målsägande, det ärende som sedan föranlett anmälan till JO. Ytterligare fyra anmälningar med i stort sett samma personer inblandade har varit föremål för utredning med Annelie Andersson som handläggare. I tre av dessa anmälningar har Susanne S. varit målsägande och i ett fall har hon varit utpekad. Samtliga ärenden har lagts ned med motiveringen att man inte förväntas kunna styrka brott.

Susanne S. har dessutom i början av 2010 gjort ytterligare en anmälan mot samma person som i K23324-09 rörande ofredande. Där har förundersökning inte inletts då det bedömdes att något brott som hör under allmänt åtal inte förövats.

Annelie Anderssons redogörelse

Annelie Andersson uppger i skrivelse att hon hanterat ett antal anmälningar där Susanne S. och hennes grannar varit involverade (se ovan). Efter att Andersson första gången genomfört ett förhör med Susanne S. började denna kontakta Andersson. Detta skedde med ganska stor frekvens.

Susanne S. inkom med egna uppgifter och eget material vilket hon ville skulle tillföras utredningen, vilket också skedde. Andersson hade emellertid svårt att få Susanne S. att förstå utredningens gång. Susanne S. blev allt som oftast arg varför samtalen blev en belastning. Andersson hänvisade till förundersökningsledaren.

Andersson uppger vidare att det under utredningen framkommit att vittnen känt oro och rädsla för Susanne S. Andersson gjorde bedömningen att Susanne S. drev sina ärenden utifrån egna syften. För att bättre kunna förstå den komplexa helheten kontaktade Andersson sjukvården och begärde ut sjukjournaler. Hon utgick från att sjukvårdens sekretessprövning skulle ge vid handen om det var möjligt eller inte. Hon ville på så sätt få en tydligare bild av Susanne S. samt ge förundersökningsledaren ett bättre beslutsunderlag. Andersson inhämtade dessa uppgifter på eget initiativ.

Annelie Andersson har på grund av detta begärt in sjukjournaler för att om möjligt få bilden bekräftad eller dementerad. Detta är i sig en ovanlig åtgärd. I skrivelsen till sjukvården redogör Andersson för syftet med begäran. Myndigheten kan därför inte se att hon på något sett har vilselett beslutsfattare inom sjukvården.

Hennes resonemang om sjukvårdens ansvar för sekretessprövningen förefaller rimligt. Ansvaret för att handlingarna rent faktiskt lämnades ut kan därför inte anses ligga på Annelie Andersson.

Annelie Andersson borde emellertid ha kontaktat sin förundersökningsledare för att låta denne avgöra huruvida en framställan till sjukvården skulle göras eller ej. I denna del menar Myndigheten därför att ärendet borde ha hanterats på ett annat sätt.

Susanne S. kommenterade remissvaret.

Som framgår av utredningen var Susanne S. målsägande i en förundersökning om hemfridsbrott, egenmäktigt förfarande och ofredande. I utredningen förekom uppgifter om Susanne S:s psykiska hälsa. Annelie Andersson, som var utredningsman, begärde därför – på eget initiativ – hos Psykiatriska kliniken i Kalmar att få ta del av Susanne S:s journal i syfte att få en ”tydligare bild” av henne och därmed kunna ge förundersökningsledaren ett bättre beslutsunderlag. Sjukvården lämnade ut den begärda journalen till polisen.

Journalhandlingar omfattas av sekretess jämlikt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) , förkortad OSL. Enligt denna bestämmelse gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet avgränsas alltså med ett s.k. omvänt skaderekvisit, vilket innebär att presumtionen är för sekretess (se mer om detta i Lenberg m.fl., Offentlighets och sekretesslagen , En kommentar, s. 25:1:4). Rent allmänt kan sägas att en journal vid en psykiatrisk klinik många gånger innehåller för den enskilde mycket känsliga uppgifter.

En uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL får inte röjas för bl.a. andra myndigheter, om inte annat anges i OSL eller förordning som OSL hänvisar till ( 8 kap. 1 § OSL ).

I 10 kap. OSL finns sekretessbrytande bestämmelser och bestämmelser om undantag från sekretess. Av 1 § framgår t.ex. att sekretess till skydd för en enskild inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan enskild eller till en myndighet, om den enskilde samtycker till det (jfr 12 kap.). I 2 § finns bestämmelser om s.k. nödvändigt utlämnande, vilket innebär att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till bl.a. en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Vidare hindrar, enligt 10 kap. 23

Enligt 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen prövas en begäran att få ta del av allmän handling av den myndighet som förvarar handlingen.

Den aktuella förundersökningen avsåg misstankar om hemfridsbrott, egenmäktigt förfarande och ofredande, brott för vilka lindrigast föreskrivna straff är böter. Den sistnämnda bestämmelsen i OSL var därför inte tillämplig i ärendet, och det är också uppenbart att Susanne S. inte hade samtyckt till att uppgifterna hämtades in från sjukvården. Vidare står det klart att det inte heller var frågan om ett s.k. nödvändigt utlämnande. Eftersom någon sekretessbrytande bestämmelse således inte var för handen kunde handlingarna endast lämnas ut till polisen efter en prövning av om ett röjande av uppgifterna kunde vara till men för Susanne S.

Susanne S. har i denna del gjort en polisanmälan mot sjukvården för brott mot tystnadsplikten. Frågan är för närvarande föremål för en straffrättslig prövning av åklagare. Som framgått är sjukvårdens handlande även föremål för granskning av justitieombudsmannen Kerstin André som, enligt uppgift, tills vidare avvaktar åklagarens ställningstagande i saken.

Det kan givetvis diskuteras om det över huvud taget var lämpligt att företrädare för polisen begärde att få ta del av Susanne S:s journal. Annelie Andersson har uppgett att hon utgick från att sjukvårdens sekretessbestämmelser skulle ge vid handen om det var möjligt att få ut journalen eller inte. Polismyndigheten har ansett att resonemanget förefaller rimligt.

Det kan visserligen sägas att det står alla – myndigheter såväl som privatpersoner – fritt att hos en myndighet begära att få ta del av allmänna handlingar, och att det är den myndighet som förvarar handlingen som ansvarar för sekretessprövningen. Jag anser emellertid att det med fog kan hävdas att innan en företrädare för en myndighet begär att få ta del av en sekretessbelagd handling hos en annan myndighet bör denne göra klart för sig dels att uppgiften behövs i den egna verksamheten, dels att det kan finnas rättsliga förutsättningar för ett utlämnande. Det innebär att den enskilde befattningshavaren måste vara någorlunda bekant med, eller skaffa sig viss kunskap om, relevanta delar av sekretesslagstiftningen. Det är, enligt min mening, särskilt angeläget att ställa krav på sådan kunskap när det gäller befattningshavare hos polisen. Om det exempelvis framstår som i det närmaste uppenbart att en annan myndighet inte får lämna ut en handling på grund av sekretess bör polisen normalt avstå från att begära att få del av handlingen.

I det nu aktuella fallet är lämpligheten av polisens begäran nära sammankopplad med bedömningen av om sjukvårdens beslut att lämna ut journalen var rättsenligt. Den saken är, som nyss sagts, föremål för granskning i annan ordning. Jag avstår därför från att uttala mig om lämpligheten av att framställningen gjordes.

Vad som i övrigt har kommit fram föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något annat uttalande från min sida.

Ärendet avslutas