JO dnr 455-2002 | lagen.nu

I en anmälan till JO, som kom in den 4 februari 2002, framförde AA kritik mot Polismyndigheten i Gävleborgs län med anledning av handläggningen av ett ärende (K21753-01). Han uppgav bl.a. att polisen hade lagt en utredning om sexuella övergrepp och våldtäkt mot en underårig åt sidan i tre månader tills man fick in nya anmälningar om övergrepp rörande samma gärningsmän. AA kritiserade också Barn- och Ungdomspsykiatriska verksamheten i Gävle med anledning av att målsäganden hade blivit hemskickad därifrån utan att få hjälp.

Polismyndighetens handlingar i det aktuella ärendet infordrades och granskades och vidare inhämtades muntliga upplysningar från utredningsmannen kriminalinspektören BB. Det framkom härvid bl.a. följande. En anmälan om sexuellt utnyttjande av underårig kom in till polismyndigheten den 24 september 2001. Det anmälda brottet hade ägt rum under februari 2001. Vid brottstillfället var den utpekade gärningsmannen 17 år gammal. Vid tidpunkten för polisanmälan hade han emellertid fyllt 18 år. BB fick omgående muntliga utredningsdirektiv av kammaråklagaren CC (Åklagarmyndigheten i Västerås, åklagarkammaren i Gävle). Enligt dessa skulle först målsäganden höras och därefter ett vittne. Den 2 oktober 2001 hölls ett målsägandeförhör. BB försökte därefter några gånger ringa till vittnets mor men fick ingen kontakt med henne. På grund av BB:s höga arbetsbelastning hände ingenting ytterligare i ärendet under år 2001.

En journal infordrades från Länssjukhuset Gävle-Sandviken, Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Gävle.

Ärendet remitterades sedan till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om handläggningen av ärendet under tiden fram till den 31 december 2001. Polismyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats upplysningar från tf. närpolischefen DD och kriminalinspektören BB.

Polismyndigheten anförde bl.a. följande

Orsakerna till fördröjningen är främst:  Ärendet anmäldes mer än ett halvår efter brottet hade begåtts. Detta medförde sannolikt att det inte ansågs vara lika akut som om det hade anmälts i omedelbar anslutning till brottet.  Utredningsmannen hade en osedvanligt hög arbetsbelastning under hösten 2001.  Utredningsenheten har genomgått en omorganisation under hösten 2001. Delvis med anledning härav har stämningen på enheten inte varit den bästa.  Bemanningen på arbetsledarsidan vid utredningsenheten har varit decimerad under hösten, då chefen för enheten har vikarierat på högre tjänst.  Åklagaren, i egenskap av förundersökningsledare, synes inte till fullo ha bevakat att förundersökningen bedrevs så effektivt som möjligt och med iakttagande av gällande tidsfrist för ungdomsmål.  Med anledning av ovanstående kan följande noteras:  Arbetsbelastningen är fortsatt hög, men den genomförda omorganisationen börjar ”sätta sig”.  Under april månad kommer speciella åtgärder vidtas för att förbättra den psykosociala arbetsmiljön på enheten.  Arbetsledarna kommer än mer aktivt att följa upp speciellt de ärenden som har tidsfrister.  Bemanningen på arbetsledarsidan kommer att stabiliseras under våren.  En diskussion kommer att tas upp med åklagarna angående bevakning av tidsfrister m.m.

Polismyndigheten konstaterar att handläggningstiden i det aktuella ärendet har blivit alltför lång. Det är synnerligen beklagligt om detta har förorsakat ett ungt våldsoffer onödigt lidande. I enlighet med ovanstående kommer dock polismyndigheten att verka för att rutinerna kommer att förbättras för att undvika ett upprepande.

Åklagarmyndighetens i Västerås, åklagarkammaren i Gävle, dagboksblad i ärendet C10-2229-00-2 granskades.

Ärendet remitterades därefter till åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande om handläggningen av det aktuella ärendet såvitt gällde frågan vilka åtgärder som åklagaren i egenskap av förundersökningsledare hade vidtagit under tiden oktober 2001 - den 23 januari 2002 i syfte att driva förundersökningen framåt. Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande till vilket hade fogats upplysningar från kammaråklagaren CC.

Åklagarmyndigheten

Sammanfattningsvis har följande framkommit. Den aktuella utredningen avsåg misstanke om sexuellt utnyttjande av underårig. Polisanmälan gjordes den 24 september 2001 och enligt denna hade brottet begåtts den 1 februari 2001. Den misstänkte var vid tidpunkten för brottet 17 år och fyllde 18 år under juli månad år 2001. Ärendet inkom till åklagarkammaren den 5 oktober 2001. Förhör med målsäganden ägde rum den 2 och den 21 oktober 2001. Därefter gavs direktiv om att två vittnen skulle höras innan den misstänkte hördes. De två vittnena hördes den 14 respektive den 18 januari 2002. En anmälan om att den misstänkte begått ytterligare

När det gäller frågan om det p.g.a. risken för fortsatt brottslighet funnits grund för att ingripa mot den misstänkte med personella tvångsmedel gör jag samma bedömning som den beslutande åklagaren och anser således att grund för ett anhållande inte varit för handen i oktober månad år 2001.

Huvudfrågan i ärendet är huruvida åklagaren handlagt ärendet med erforderlig skyndsamhet. – – –

Av 4 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall bedrivas med särskild skyndsamhet om utredningen rör brott av viss svårhet. Bestämmelsen innehåller också en yttersta tidsfrist inom vilken beslut i åtalsfrågan skall fattas. Det finns olika uppfattningar om hur bestämmelsen skall tolkas. Enligt min mening ligger det emellertid närmast till hands, bl.a. med tanke på regelns syfte och dess ordalydelse, att uppfatta bestämmelsen så att det särskilda skyndsamhetskravet endast gäller om den misstänkte vid utredningstillfället är under 18 år. Bestämmelsen skulle då inte omfatta fall som det aktuella där brott begåtts av någon som vid den tiden var under 18 år med vid tiden för polisanmälan fyllt 18 år. Det sagda leder till att det inte heller enligt reglerna i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har förelegat något lagstadgat krav på särskild skyndsamhet i det aktuella ärendet.

Jag gör med anledning av det sagda bedömningen att prövningen av om åklagaren iakttagit erforderlig skyndsamhet bör ske med utgångspunkt från det allmänna skyndsamhetskravet som uppställs i 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken . Vilken grad av skyndsamhet som skall iakttas enligt den bestämmelsen måste, som jag ser det, variera beroende på omständigheterna. Är det frågan om ett allvarligt brott är en högre grad av skyndsamhet påkallad. (Jmf JO 1980/81 s. 59) Inte endast brottets svårhet utan även brottets karaktär bör påverka vilken grad av skyndsamhet som är påkallad. Vidare bör, bl.a. mot bakgrund av de ovan nämnda bestämmelserna, gärningsmannens och målsägandens ålder påverka kravet på skyndsamhet.

Åklagaren torde inte ha vidtagit någon åtgärd för att driva utredningen framåt efter att direktiv gavs till polisen den 22 oktober 2001. Åtgärder vidtogs därefter i ärendet i mitten av januari månad år 2002. Med hänsyn till det aktuella målets karaktär och de inblandades ålder har det, enligt min uppfattning, funnits anledning att handlägga ärendet med ökad skyndsamhet. Min uppfattning är att åklagaren inte tillfullo har försökt att drivit utredningen framåt med den skyndsamhet som varit önskvärd. Jag anser dock att åklagaren endast i mindre grad har åsidosatt sina åligganden i nämnda avseende. Därför förtjänar åklagaren inte någon högre grad av klander.

Som jag framhållit till Er i ett annat yttrande har hanteringen av ungdomsärendena inom Åklagarmyndigheten i Västerås varit föremål för en mycket aktiv tillsyn från överåklagarens sida.

Vid förra årets tillsynsbesök vid åklagarkamrarna undersöktes hur åklagarna kunde hålla fristerna i ungdomsmålen. Överåklagaren kunde – vid sitt tillsynsbesök vid Åklagarkammaren i Gävle den 19-20 februari 2001 – konstatera att allt som framkommit talade för att verksamheten vid åklagarkammaren fungerade väl när det gällde att hålla fristerna i ungdomsmålen.

Vid detta års tillsynsbesök har hanteringen av ungdomsärendena varit ett av två huvudområden som granskats. Vid tillsynsbesöket vid Åklagarkammaren i Gävle den 26 mars 2002 uppgav kammarens företrädare bl.a. att man i stort sett kunde hålla fristerna i ungdomsärendena och att när så inte varit möjligt så berodde det på

När årets tillsynsbesök har avslutats är tanken – om det finns ekonomiska förutsättningar – att samla åklagarregionens samtliga ungdomsåklagare för erfarenhetsutbyte och en uppföljning av vad som framkommit vid tillsynen av hanteringen av ungdomsärendena.

Det är naturligtvis beklagligt att det aktuella ärendet inte tillfullo handlagts med önskvärd skyndsamhet. Med anledning av det som har hänt kommer jag att överväga huruvida ytterligare åtgärder är påkallade från min sida. Jag förutsätter att kammarchefen kommer att göra detsamma.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren men hördes inte av.

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned ( 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ).

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet ( 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen [1947:948] [FUK]).

Som framgår av utredningen låg den aktuella förundersökningen, som avsåg ett allvarligt sexualbrott begånget mot en 12-årig flicka, i det närmaste obearbetad fr.o.m. oktober 2001 till början av januari 2002. Jag är medveten om att man inom polis- och åklagarväsendena av olika skäl måste prioritera vissa ärenden framför andra. I det nu aktuella fallet var ärendet emellertid av sådan karaktär att det borde ha getts betydligt högre prioritet än vad som blev fallet. Det är inte godtagbart att en sådan utredning läggs åt sidan under lång tid. Jag instämmer därför i polismyndighetens bedömning att handläggningstiden var alltför lång. Jag delar också åklagarmyndighetens uppfattning att CC inte handlagt ärendet med den skyndsamhet som varit önskvärd.

Det finns således anledning att rikta kritik mot såväl CC som polismyndigheten för handläggningen av förundersökningen.

Det angelägna i att allvarliga brott mot en underårigs person ges hög prioritet i den brottsutredande verksamheten kommer sedan den 1 januari 2002 till uttryck i en bestämmelse i 2 a § FUK. Det föreskrivs där att en förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. En sådan förundersökning skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Bestämmelsen föreskriver att en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken . Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I det nu aktuella fallet var den utpekade gärningsmannen visserligen endast 17 år vid brottstillfället. Han hade emellertid, när anmälan kom in till polismyndigheten, hunnit fylla 18 år. Förundersökningen kom således aldrig att riktas mot någon som inte hade fyllt 18 år. Bestämmelserna i 4 § LUL kan inte uppfattas på annat sätt än att de gäller endast i fråga om förundersökningar mot personer som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för beslutet att inleda förundersökning. Dessa bestämmelser var således inte tillämpliga i det här aktuella fallet.

Lagstiftaren har inte berört den situationen att en misstänkt person fyller 18 år under förundersökningens bedrivande. Det står enligt min mening i bäst överensstämmelse med grunderna för det särskilda skyndsamhetskravet i 4 § LUL att denna omständighet inte medför att skyndsamhetskravet upphör att gälla. En sådan förundersökning bör således också fortsättningsvis handläggas enligt bestämmelserna i 4 § LUL. Jag delar vidare den uppfattning som kommer till uttryck i åklagarmyndighetens yttrande att den utpekade gärningsmannens – liksom målsägandens – ålder bör tillmätas betydelse vid tillämpningen av det allmänna skyndsamhetskrav som ställs upp i 23 kap. 4 § andra stycket RB .

När det gäller anmälan mot Barn- och Ungdomspsykiatriska verksamheten i Gävle har samråd skett med justitieombudsmannen Kerstin André.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet motiverar inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.