JK 7251-13-28

Särskilt om Polismyndighetens i Östergötlands län arbete med ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn

Följande framkom vid inspektionen.

Polismyndigheten i Östergötlands län är den fjärde största polismyndigheten i landet och täcker 13 kommuner med drygt 421 000 invånare. De största av de 13 kommunerna, Linköping och Norrkö­ping, skiljer sig åt på flera sätt, bl.a. genom att socialtjänsten är olika organiserad i de två kommunerna. Polismyndigheten väntas på sikt bli mindre men har idag drygt 1 000 anställda, varav ca 700 är poliser och övriga 300 är civilanställda. Omsättningen bland personalen är stor – även internt – och rörligheten innebär vissa svårigheter i arbetet.

Under hösten 2011 genomfördes en stor förändring av polismyndighetens organisation. Polismyn­digheten delades då upp i två avdelningar, en operativ avdelning och en förvaltningsavdel­ning. Till den operativa avdelningen hör bl.a. polis- och närpolisområden. Till polisområdena hör utredningsenheter som har särskilda ungdomsutredningssektioner, vilka utreder ärenden med misstänkta under 18 år. Även närpolisområdena ansvarar för utredningar av ungdomsä­renden. Ungdomsärenden är prioriterade ärenden hos polismyndigheten, som har utsett en måloperatör med särskilt ansvar för denna typ av ärenden.

Efter en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 2012 ska förundersökningar i ungdomsä­renden som huvudregel ledas av en polisiär förundersökningsledare. Förändringen upplevs som positiv av polismyndigheten.

I avvaktan på den stora omorganisationen av polisen i Sverige, när landets 21 polismyndigheter ska bli en enda nationell polismyndighet, genomför polismyndigheten i Östergötland inte några ytterligare lokala organisations-förändringar. Det är ännu inte klarlagt hur ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn kommer att handläggas efter den stora omorganisationen.

För närvarande ser polismyndigheten en lokal nedgång i antalet ungdomsärenden, men sett över längre tid har antalet sådana ärenden ökat. I kommunerna Linköping och Motala uppgår antalet ungdomsärenden till uppskattningsvis ca 500 stycken totalt år 2013. Utredningarna rörande ung­doms­ärenden har förändrats och blivit mer omfattande i takt med teknikutvecklingen. Den totala arbetsbelastningen hos polismyndigheten för dessa typer av ärenden har ökat.

Polismyndigheten har kontinuerligt egna uppföljningar av hur utredningarna av ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn ligger till, med fokus på de gällande tidsfristerna. Polis och åkla­gare har också återkommande möten med varandra för avstämning och uppfölj­ning av dessa ärenden. Tanken är även att representanter för polismyndigheten och åklagarkammaren ska träffas en gång i månaden och diskutera metodutveckling i ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn, men dessa möten har av olika skäl inte skett i önskad om­fattning under år 2013. Hur väl tidsfristerna hålls i ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn har varierat över tid.

Enligt polismyndigheten är den vanligaste förklaringen till att fristerna överskrids utredningens beskaffenhet. I ärenden med flera misstänkta kan vissa av de misstänkta vara svåra att få tag på, vilket innebär att tidsfristerna för de misstänkta som tidigt i förundersökningen har delgivits misstanke om brott inte hålls. En annan vanlig förklaring till fristöverskridande är bristen på utredare av ungdomsärenden hos polismyndigheten. Det finns även ex­empel på fall där tidsfristerna inte har kunnat hållas då en misstänkt gärningsman under 18 år blir misstänkt för ytterligare brott, eftersom kraven på samordning förutsätter att ärendena redovisas i ett sammanhang. Skyndsamhetskravet och samordningskravet upplevs av polismyndigheten som svåra att kombinera.

Enligt en överenskommelse mellan Polismyndigheten i Östergötlands län och åklagarkammaren i Linköping ska sexveckorsfristen i ungdomsärenden i regel fördelas på så vis att polismyndigheten lämnar över ärendena till åklagarkammaren senast fyra veckor från det att den misstänkte delgivits skälig misstanke om brott.

Enligt både polismyndigheten och åklagarkammaren kan handläggningstiden i vissa ärenden fördröjas på grund av att det tar lång tid att få in yttranden från socialnämnderna. Polismyndigheten begär in sådana yttranden i ungdomsärenden där det anses nödvändigt, innan ärendet överlämnas till åklagare. Det händer att tidsfristerna överskrids i ärenden där åklagare gör bedömningen att ärendet ska kompletteras med ett yttrande från socialnämnden, när polismyndigheten inte har inhämtat detta innan ärendet överlämnades. Det är vidare stora skillnader mellan kommunerna i länet beträffande yttrandenas kvalitet och tidsåt­gången för att avge desamma. Möten med socialnämnderna hålls ungefär en gång per år, då det görs en uppföljning av samarbetet kring ungdomsärenden. Polismyndigheten har även samman­kallat ett möte med socialnämnderna i samtliga 13 kommuner för att diskutera en bättre sam­ordning.

Särskilt om åklagarkammaren i Linköpings arbete med ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn

Ungdomsärenden och ärenden om brott mot barn är prioriterade ärenden också hos åklagar­kammaren. Det finns en upprättad verksamhetsplan, som föreskriver vissa rikt­linjer rörande utredningen och handläggningen av dessa ärenden.

Åklagarkammaren har länge varit underbemannad på grund av föräldraledigheter och sjuk­skrivningar och eftersom vikarier inte har tagits in. Från årsskiftet 2013/2014 kommer åklagarkammaren för första gången på mycket länge att ha full personalstyrka.

Vissa åklagare vid åklagarkammaren är utbildade att arbeta med ungdomar och några av dem är mer spe­cialiserade att arbeta med sådana mål. Ärenden med unga misstänkta, dvs. under 18 år, lottas som ungdomsärenden och ärenden med unga målsägande (upp till 18 år) som barnärenden.

En grupp om fyra åklagare arbetar med dels samtliga barnärenden, dels samtliga grova brott hos åklagarkammaren. Gruppen arbetar efter ett rullande schema där varje åklagare arbetar med barnärenden var fjärde vecka. Under den veckan lottas endast barnärenden på den ansvarige åklagaren.

De flesta barnärenden kommer in till polismyndigheten och åklagarkammaren genom anmäl­ningar från socialförvaltningarna. Åklagarkammaren arbetar mot flera kommuner, bl.a. Linköping, Norrköping och Motala.

Länsstyrelsen i Östergötland har tagit fram en gemensam länsrutin för myndigheternas hand­läggning och samarbete när det gäller barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn och unga. Det finns även en samverkansgrupp inom Länsstyrelsen i Östergötland, där polis och åklagare inom länet träffas.

I Linköping handläggs barnärenden på ett särskilt sätt eftersom Linköpings kommun har inrättat ett s.k. Barnahus. Barnahus har en personalgrupp (ett team) som består av bl.a. en samordnare, en psykolog, två socionomer samt en teamassistent. Genom Barnahus Linköping samverkar samtliga berörda myndigheter på ett strukturerat sätt när det har gjorts en anmälan om att ett barn far illa. Varje måndag hålls s.k. samrådsmöten där polismän, åklagare, anställda från socialtjänsten, barnläkare, expertis inom barn- och ungdomspsykiatri samt personal från Barnahuset deltar.

Social­tjänsten kan även göra en anmälan om brott till polismyndigheten vid sittande bord. Som utgångspunkt hålls därefter förhör med barnet (målsäganden) samma vecka som anmälan gjorts vid samrådsmötet, vanligtvis dagen efter samrådsmötet. Åklagare närvarar genom medhörning i ca 70 % av förhören. Ordningen med att hålla samordningsmöten på måndagar kan frångås vid behov, t.ex. om en fråga behöver hante­ras omgående och samråd inte kan vänta till nästa måndag. Barnahus Linköping avlastar åkla­gar­kammaren på ett betydande sätt genom att ordna det praktiska kring utredningen av brotten och bl.a. bistå med krisstöd, sammankalla och fungera som ordförande vid samrådsmöten som hålls med berörda myndigheter och yrkesgrupper. När det gäller arbetet med brott mot barn i andra kommuner, som inte har något Barnahus eller liknande institution, har åklagarna mer omfattande arbetsuppgifter, bl.a. av administrativ karaktär.

Arbetsmodellen med Barnahus Linköping anses fungera mycket väl, vilket åklagarkammaren också märker vid uppföljningar av lagföringen i ärenden om brott mot barn. Denna s.k. östergötlandsmodellen har även börjat tillämpas i andra delar av landet. Modellen har bidragit till att utredningarna i Linköping angående brott mot unga målsägande har blivit snabba och effektiva, och genomströmningstiderna för sådana ärenden har blivit relativt korta. Systemet uppfattas också som anmälningsvänligt, dvs. det är lätt att göra en anmälan om brott mot barn.

Tidsfristerna hålls i de flesta barnärenden som åklagarkammaren handlägger, sär­skilt i de ärenden där utredningen är av enkel beskaffenhet eller den misstänkte är häktad. När det gäller ärenden med mer omfattande utredningar och där den misstänkte inte är häktad är ambitionen att handläggningstiden ytterligare ska förkortas.

Vad däremot gäller ungdomsärenden, där den misstänkte är under 18 år, är genomströmningstiderna i vissa ärenden alltför långa enligt åklagarkammarens egen uppföljning av dessa ärenden. Vid åklagarkammaren arbetar en kammaråklagare med ungdomsärendena på heltid. Ytterligare en kammaråkla­gare arbetar med dessa ärenden motsvarande halvtid. Två kanslianställda stöttar dessa åklagare och arbetar del av sin tid med denna ärendetyp. Det är främst den heltidsanställda kammaråklagaren som har hand om de åklagarledda förundersökningarna med misstänkta under 18 år och det är i huvudsak hon som närvarar vid förhandlingar vid domstol i dessa ärenden. Arbetsbelastningen för åklagarna är peri­odvis mycket hög och den nuvarande ordningen är sårbar och därmed, enligt åklagarkammaren, inte hållbar i längden.

Ungdomsärenden

Enligt 4 § LUL ska en förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa alltid bedrivas med särskild skynd­samhet. Förundersökningen ska avslutas och be­slut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken (RB). Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till att den misstänkte ska delta i s.k. medling med anled­ning av brott, utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I förarbetena till bestämmelsen i 4 § LUL anges som exempel på sådana särskilda omständig­heter som kan motivera ett överskridande av sexveckorsfristen att det är fråga om en mycket omfattande brottsutredning, att den misstänkte begår nya brott under en pågående förunder­sökning eller att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses ha företräde innebär inte att fristen får överskridas (se prop. 1994/95:12 s. 96 f.).

Lagstiftaren har inte berört den situationen att en misstänkt person fyller 18 år under förundersökningens bedrivande. Riksdagens ombudsmän (JO) har emellertid uttalat att det står i bäst överensstämmelse med grunderna för det särskilda skyndsamhetskravet i 4 § LUL att den omständigheten att en misstänkt person fyller 18 år under förundersökningens bedrivande inte skulle medföra att skyndsamhetskravet upphörde att gälla. En förundersökning där den misstänkte personen fyller 18 år under utredningens bedrivande borde därför enligt JO fortsätta handläggas enligt bestämmelserna i 4 § LUL. (Se JO:s beslut den 25 september 2002, dnr 455-2002). Av samma beslut framgår att JO även har ansett att bestämmelserna i 4 § LUL måste uppfattas så att de endast gäller i fråga om förundersökningar mot personer som inte har fyllt 18 år vid tidpunkten för beslutet att inleda förundersökning.

I 5 § LUL föreskrivs att om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, ska vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i för­hållande till den unge omedelbart underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller om det annars finns sär­skilda skäl.

Socialnämnden ska enligt 6 § LUL genast underrättas om någon under 18 år är skäligen miss­tänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa. Av underrättelsen ska framgå om den miss­tänkte har tillfrågats om han eller hon vill delta i medling. Om det är möjligt och kan antas ske utan men för utredningen ska enligt 7 § LUL företrädare för socialtjänsten närvara vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa.

Enligt 11 § LUL ska åklagaren som huvudregel i ungdomsärenden inhämta ett yttrande från socialnämnden i den kommun som enligt socialtjänstlagen (2001:453) har ansvaret för den unge innan beslut fattas i åtalsfrågan. En förutsättning för att yttrande ska få inhämtas är att den unge har erkänt gär­ningen eller att det föreligger skälig brottsmisstanke. Om möjligt ska förundersökningsleda­ren, i de fall förundersökningen gäller brott på vilket fängelse kan följa, begära yttrande från socialnämnden senast i samband med delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket RB. Ett yttrande från socialnämnden behöver inte inhämtas om brottet är ringa, om det är uppenbart att det finns förut­sättningar för åtalsunderlåtelse eller om det annars är obehövligt (t.ex. om det är uppenbart att påföljden ska stanna vid böter).

Enligt 24 § LUL ska en offentlig försvarare förordnas för en misstänkt under 18 år, om det inte är uppenbart obehövligt.

Ärenden om brott mot barn

Enligt 2 a § förundersökningskungörelsen ska en förundersökning där måls­ägan­den vid tiden för anmälan inte har fyllt 18 år bedrivas särskilt skyndsamt om brottet riktas mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Ett målsägandebiträde ska i vissa fall enligt 1 § lagen om målsägandebiträde förord­nas för den som är omyndig. Målsäganden ska enligt 13 a § förundersökningskungörelsen så snart som möjligt under förundersökningen underrättas om möjligheten att få ett målsägande­biträde. I fall då en vårdnadshavare eller någon som vårdnadshavaren står i ett nära förhål­lande till misstänks för brott mot barnet kan barnet i stället få en särskild företrädare, se 1 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.

Dokumentationsskyldighet

Underrättelser och kallelser ska dokumenteras. Detta följer av allmänna principer om myn­digheters dokumentationsskyldighet och är, såvitt gäller bl.a. skyldigheten att underrätta och kalla vårdnadshavare enligt 5 § LUL, även särskilt föreskrivet i 21 b § förundersökningskungörelsen. Av 20 § förundersökningskungörelsen framgår vidare att bl.a. tid och plats för åtgärder under förundersökningen ska antecknas i förundersökningsproto­kollet.

K40127-12/K40125-12: Polismyndigheten har bedömt att tidsfristen överskreds med hänsyn till utredningens beskaffenhet, det framgår dock inte vilka utredningsåtgärder som har orsakat dröjsmålet.

K40127-12/K40125-12

K47522-12: Redan när polismyndigheten redovisade ärendet till åklagarkammaren hade tidsfristen enligt 4 § LUL löpt ut med ca två veckor. Av handlingarna framgår inte varför delgivning med den misstänkte dröjde ca tre månader från det att beslut om misstanke hade meddelats. Polismyndigheten har vid sin egen uppföljning av ärendet gjort bedömningen att fristen överskridits med hänsyn till utredningen. Socialnämndens avgivande av yttrande förefaller också ha tagit onödigt lång tid.

K47522-12

K48080-12: Redan när polismyndigheten överlämnade ärendet till åklagarkammaren hade tidsfristen enligt 4 § LUL löpt ut. Handläggningstiden i ärendet (från delgivning av misstanke till beslut om att åtal skulle underlåtas) uppgick till drygt fyra månader. Av handlingarna framgår inte varför det tog så lång tid mellan det första respektive det andra förhöret med den misstänkte.

K48080-12

K49527-12: Det framgår att det inhämtades ett rättsintyg i ärendet och att ett yttrande från socialnämnden kom in först drygt två månader från det att det begärdes. Även med bortseende från dessa faktorer tycks emellertid handläggningstiden i ärendet ha blivit onödigt lång.

K49527-12

K6331-13 och K7864-13/AM 69220-13: Tidsfristen enligt 4 § LUL hade i princip löpt ut när polismyndigheten överlämnade ärendet till åklagarkammaren, nästan sex veckor hade då gått. Vidare gick det ca åtta veckor mellan delgivning av brottsmisstanke och beslut om åtalsunderlåtelse. Polis och åklagare har bedömt att ett yttrande från socialnämnden behövdes. Detta har dock begärts för sent i processen. Socialnämnden avgav yttrande efter ca tre veckor .

K6331-13 och K7864-13/AM 69220-13

K9057-13: Tidsfristen enligt 4 § LUL har överskridits beträffande två av tre misstänkta i ärendet. Av handlingar i akten framgår att polismyndigheten som skäl till att handläggningstiden har dragit ut på tiden – och att en av de misstänkta har delgivits misstanke nästan tre månader efter anmälan – har angett att en av de misstänkta, som delgavs sist, har varit svår att få kontakt och hålla förhör med. Socialnämndens yttranden har även kommit in först ca två månader efter att polismyndigheten begärt yttrandena.

K9057-13

K10887-13: Polismyndigheten har bedömt att tidsfristen i ärendet överskreds med hänsyn till utredningens beskaffenhet, vilket inte är ovanligt vid den aktuella brottstypen (rån). Det går inte av handlingarna i akten att utläsa varför delgivningen med den misstänkte drog ut på tiden.

K10887-13

K11658-13: Tidsfristen enligt 4 § LUL överskreds då det dröjde ca 23 veckor från delgivning av misstanke till dess att åklagare beslutade om åtalsunderlåtelse. Även om tidsfristen redan hade överskridits när polismyndigheten överlämnade ärendet till åklagarkammaren tycks det ha varit frågan om en onödigt lång handläggningstid hos åklagarkammaren för att fattabesluta i åtalsfrågan.

K11658-13

K20711-13: I akten finns en anteckning från polismyndigheten daterad den 17 juli 2013 om att ”resultat teknisk undersökning dröjer”. Den tekniska undersökning som avses kan emellertid inte vara ett begärt analysprotokoll, eftersom det kom in dagen dessförinnan, dvs. den 16 juli 2013. Det är därmed oklart vad anteckningen syftar på för utredningsåtgärder. Det bör även framhållas att  ”tidsbrist” inte är någon giltig orsak att överskrida tidsfristerna enligt LUL. Det tycks inte ha hänt något i ärendet under en längre period, dvs. från i mitten av juli tills i slutet av september 2013.

K20711-13

Fristen i 2 a § förundersökningskungörelsen har överskridits i mindre utsträckning

Även fristen enligt 2 a § förundersökningskungörelsen har överskridits av olika anledningar, exempelvis att målsäganden har varit svår att komma i kontakt med. I vissa ärenden förefaller det ha varit perioder av inaktivitet, särskilt under sommaren (t.ex. K8368-13 och K19858-13). Justitiekanslern har dock efter sin stickprovsvis utförda granskning inte sett an­ledning att ifrågasätta åklagarnas uppgifter om att tidsfristerna har hållits i större utsträckning i ärenden om brott mot barn jämfört med i ungdoms­ärendena.

Ärenden där det har tagit lång tid för delgivning av brottsmisstanke

I ett antal ungdomsärenden, dvs. där den misstänkte var under 18 år vid inledandet av förundersökningen, noterade Justitiekanslern att det hade gått relativt lång tid från det att en person blivit skäligen misstänkt till dess att han eller hon delgavs brottsmisstanken enligt 23 kap. 18 § första stycket RB. Detta medförde att den totala handläggningstiden blivit lång även om tidsfristerna inte alltid överskridits. Exempel på brister av det angivna slaget påträffades i bl.a. följande ärenden; K33893-12, K44631-12, K46537-12, K14727-13, K15004-13, K23930-13.

Ärenden där bestämmelserna i LUL har åsidosatts på grund av att polismyndigheten inte har handlagt ärendena som ungdomsärenden

I två ärenden (K319-12/AM 48597–13 och K8568-13) kunde Justitie­kanslern konstatera att bestämmelserna i LUL inte efterlevts på grund av att polismyndigheten inte har handlagt ärendena som ungdomsärenden, vilket varit felaktigt. Ärendena borde ha handlagts som ungdomsärenden även hos polismyndigheten utan hinder av att den misstänkte hann fylla 18 år under tiden för förundersökningen (jfr vad som sagts ovan i anslutning till JO:s uttalanden i beslut den 25 september 2002, JO:s dnr 455-2002). Förutom att skyndsamhetskravet enligt 4 § LUL åsidosattes innebar detta bl.a. att vårdnadshavare och socialnämnden inte underrättades i enlighet med bestämmelserna i LUL.

Ärenden där beslut att lägga ned förundersökningen eller meddela åtalsunderlåtelse har dröjt onödigt lång tid

Vid Justitiekanslerns granskning av de utvalda ungdomsärendena har också framkommit att slutredovisning till åklagare eller beslut i åtalsfrågan i vissa fall har dröjt onödigt länge (t.ex. K 20560–13 och K21569-13). I de fall ett beslut om att förundersökningen ska läggas ned eller åtal underlåtas har meddelats på ett underlag som har varit färdigt under en längre tid innan beslutet om nedläggande av förundersökning eller åtalsunderlåtelse meddelades framstår den långa handläggningstiden som särskilt onödig

Allmänt om tidsfristerna m.m.

Inledningsvis bör påpekas att handläggningstiderna i ungdomsärenden och ärenden rörande brott mot barn har stått i centrum för statsmakternas uppmärksamhet under senare tid, och att både riksdagen och regeringen har uttalat sig i frågorna. Sedan år 2011 ställer regeringen i regleringsbreven för Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen krav på att myndigheterna ska redovisa i vilken utsträckning de lagstadgade fristerna avseende unga lagöverträdare har hållits och redovisa vilka åtgärder de har vidtagit för att korta genomströmningstiderna.

En särskild utredare har vidare på regeringens uppdrag utrett hur tidsfristerna som gäller förundersökningar när barn under 18 år är inblandade som misstänkta eller som målsägande ska vara utformade. Utredarens förslag har redovisats i en departementspromemoria (Ds 2013:30) med namnet Skyndsamhetskrav och tidsfrister i ärenden med unga misstänkta och unga målägande. Förslagen i promemorian går bl.a. ut på att samordna reglerna om skyndsamhetskrav och tidsfrister under förundersökningen i de båda ärendekategorierna och syftet är att uppnå en förbättrad effektivitet i handläggningen. Vidare ska åklagare ges en möjlighet att väcka åtal utan att yttrande från socialnämnd inkommit. Syftet är att undvika onödig väntetid i handläggningen av ärenden med unga misstänkta. Departementspromemorian har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.

Iakttagelser

Redan före granskningen stod det klart att polismyndigheten och åklagarkammaren själva bedömt att tidfristerna hade överskridits i många fall. Även om det med hänsyn till granskningens stickprovskaraktär inte har kunnat dras några säkra och allmänna slutsatser om orsaken kan noteras att Justitiekanslern finner att de skäl som polismyndigheten och åklagarkammaren angett som de sannolika skälen för förseningarna vid det inledande sammanträdet förefaller att vara riktiga. Följande har också kunnat iakttas vid granskningen.

I ett antal ärenden noterades att delgivning av brottsmisstanke med den misstänkte har dröjt. Det finns exempel på ärenden där det gått relativt lång tid från det att en person blivit skäligen misstänkt till dess att han eller hon underrättades om brottsmisstanken. Fristen har ibland över­skridits och ibland i och för sig hållits, men den totala handläggningstiden har i samt­liga fall blivit onödigt lång.

I ett antal ärenden redovisade polisen ärendet till åklagaren när fristen enligt 4 § LUL (helt eller i princip) redan hade löpt ut.

I en del ärenden tyder granskningen på att det förekommit perioder av viss inaktivitet. Det noterades att det förflutit lång tid mellan anmälan/gärnings­tillfället och det första förhöret med den misstänkte, alternativt lång tid mellan olika förhör med en målsägande.

I några fall har det tagit oförklarligt lång tid för beslut om åtalsunderlåtelse eller nedläggande av förundersökning.

I vissa fall synes tidsfristen ha överskridits endast på grund av att ansvariga haft sommarledighet, och i flera ärenden bekräftas att det rör sig om semesterperioder när det funnits få utredare (se t.ex. akten i K 9740-13).

Vidare har kunnat noteras att avgivande av yttrande från socialnämnden i vissa fall har dröjt onödigt länge.

Polismyndigheten har i två fall inte behandlat ärenden där den misstänkte fyllde 18 år under förundersökningen som ungdomsärenden.

I något fall har lång tid förflutit mellan en färdig SKL-analys och ett andra förhör med den misstänkte. 

Underrättelser och kallelser till vårdnadshavare och socialnämnd

Vid Justitiekanslerns granskning av de utvalda ärendena kunde genomgående konstateras att dokumentationen beträffande underrättelser och kallelser till vårdnads­havare och socialnämnd var bristfällig i polismyndighetens ärenden och att det verkar saknas en enhetlig rutin för dokumentat­ionen. I vissa ärenden fanns handskrivna anteckningar i aktkappan om att underrättelse med socialnämnden eller vårdnadshavare hade skett. Det kunde även ibland utläsas av anteckningar intagna i förhörsprotokollet att vårdnadshavare eller tjänsteman från socialtjänsten varit närvarande tillsammans med den underåriga vid förhöret. Enligt polismyndighetens uppgifter underrättas socialnämnden enligt 6 § LUL genom att det i samtliga ärenden skickas en kopia av polisanmälan till socialnämnden. Det framgår dock inte av den dokumentation Justitiekanslern har tagit del av att så verkligen skett. Det framgår inte heller om och i vad mån det säkerställs att det av underrättelsen till socialnämnden framgår att den misstänkte har tillfrågats om att delta i medling och sin inställning härtill.

Inspektionen visade således att det fanns brister när det gällde dokumentationen av att i lag föreskrivna åtgärder hade vidtagits avseende underrättelser till socialnämnden och vårdnadshavare. Detta noterades i ärendena K 13831–13, K 11658-1, K 48080–12, K 21569–13, K 20560–13, K 21569–13, K 9057-13, 0500-K6331-13 och 0500-K7864-13, K 10887–13, K 40127–12/K40125-12, K 49527–12.