JO dnr 5773-2008

Anita K. framförde i en anmälan klagomål mot kriminalkommissarien Malcom Göthe vid Polismyndigheten i Skåne för ett beslut om husrannsakan vid vilken en hund togs i beslag.

Till anmälan fogades tidningsartiklar från Expressens nätupplaga om en tvist om hunden Dikson. Enligt artiklarna "jublade" en dam vid namn Ulla E. över att hon med polisens och Kvällspostens hjälp fått tillbaka sin hund. En polispatrull från Lund hade varit hos Anita K. och hämtat hunden som sedan fick åka polisbil till Ulla E. där det bjöds på mjölk och köttbullar. Malcom Göthe uttalade i en av artiklarna bl.a. "Det pågår en utredning om egenmäktigt förfarande och inom ramen för den förundersökningen hämtades hunden. Jag har faktiskt försökt medla mellan de här damerna eftersom jag inte tycker att hundtvister är polisens sak, men det har varit omöjligt".

Under JO:s utredning begärdes handlingar i polismyndighetens ärende K133815-08 in och granskades. Av dessa framgick bl.a. följande.

I maj 2008 blev Ulla E. sjuk och inlagd på sjukhus. Hennes hund, Dikson, togs då om hand av en bekant, Birgit P. och hennes man (även uppfödare av hunden). De överlämnade sedan i sin tur hunden till Anita K. I slutet av augusti 2008, ringde

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendet i dess helhet och särskilt beträffande vilka rättsliga överväganden som hade föregått besluten att Anita K. kom att betraktas som skäligen misstänkt för egenmäktigt förfarande, att utföra husrannsakan hos henne och ta hunden i beslag samt att tämligen omgående häva beslaget av hunden och lämna ut den till Ulla E.

Polismyndigheten (länspolismästaren Eva Årestad-Radner) kom in med ett remissvar enligt bl.a. följande.

Bakgrund

Polismyndigheten har inhämtat ett yttrande från områdeschefen polismästaren Peter Tjäder, av vilket det framgår bl.a. följande. – – –

På frågor beträffande hävandet av beslaget och återlämnandet av Dikson till Ulla E har Malcom Göthe upplyst följande: Hunden gick inte fysiskt att ta i beslag utom möjligen genom placering i hundgård. Göthe beslutade därför att häva beslaget (verkställt 2008-10-14 klockan 13.30) och omedelbart lämna ut hunden (beslaget hävt samma dag kl. 14.10) till Ulla E. Den patrull som genomförde husrannsakan och hämtade Dikson hade i uppdrag att underrätta Anita K om att ett beslut om hävande och utlämnande av hunden till Ulla E skulle komma att ske. Göthe anser att en sådan muntlig underrättelse till Anita K varit tillräcklig.

Utredningen leds av Malcom Göthe och pågår alltjämnt. Göthe har beslutat att Anita K skall höras som misstänkt för olovligt förfogande. Förhöret har ännu inte genomförts.

Den utredning som förelåg vid tiden för besluten om husrannsakan och beslag visade enligt min mening  att Ulla E var ägare till Dikson  att Ulla E överlämnat hunden Dikson för tillfällig vård åt Birgit och Bertil P  att makarna P i sin tur överlämnat Dikson till Anita K utan Ulla E:s vetskap  att inget stöd fanns för Anita Karlssons påståenden att Ulla Ekholm avstått någon rätt till Dikson  annat än för tillfällig vård under hennes sjukdomstid  att Ulla E försökt förmå Anita K att återlämna Dikson och  att Anita K vid samtal med polisen den 4 september 2008 vägrat att återställa Dikson till Ulla E under påstående att återlämnandet skulle ske först när Ulla E ”fick en ny lägenhet i Ystad”.

Yttrande

Som framgår ovan så är Anita K numera misstänkt för olovligt förfogande ( 10 kap. 4 § brottsbalken ). Myndigheten finner inte skäl att ifrågasätta bedömningen att hon bör vara misstänkt för detta brott. Den tidigare bedömningen att hon skulle misstänkas för egenmäktigt förfarande bygger dock på en felaktig rättslig analys. Någon faktisk betydelse har den felaktiga bedömningen dock inte fått eftersom båda brotten ger möjlighet att företa en husrannsakan.

Fråga är om underlaget för beslut om husrannsakan och beslag borde ha kompletterats innan dessa fattades. Vid tidpunkten för beslutet om husrannsakan fanns uppgifter i en promemoria som angav att Anita K per telefon uppgett att hon hade rätt att behålla hunden under viss tid. Närmast till hand ligger därför att även Anita K borde ha hörts för att närmare utreda hennes skäl för att inte utge hunden till Ulla E. Något hinder mot att hålla ett sådant förhör har inte gått att se och inte heller har framkommit att det förelåg särskild brådska att genomföra tvångsåtgärder. Det som möjligen talar mot ytterligare förhör är att det avsåg ett husdjur där det kan krävas en viss skyndsamhet, särskilt då stort engagemang och oro visats från djurägarens sida. Dessutom framstod Anita K:s argument till polisen för att inte överlämna hunden som synnerligen svaga. Sammantaget anser dock myndigheten att förhör med Anita K borde ha föregått besluten om husrannsakan och beslag.

Vad därefter gäller den vidare hanteringen av den beslagtagna hunden kan konstateras att Malcom Göthe beslutat att häva beslaget och återlämna hunden till Ulla E samma dag som den togs i beslag. Den inställning som Anita K redovisat under samtalen med polisen får uppenbarligen tolkas så att även hon gör anspråk på hunden och att hon i vart fall inte lämnade något medgivande till att hunden lämnades till Ulla E.

Enligt 27 kap. 4 a § RB har undersökningsledaren, dvs. Malcom Göthe, rätt att häva beslaget och återlämna hunden till målsäganden Ulla E även innan beslut fattats i åtalsfrågan, om det var uppenbart att Ulla E haft bättre rätt till hunden än Anita K. Ett sådant beslut om återlämnande ska dock föregås av en underrättelse till den från vilken beslaget skett enligt 27 kap. 8 och 11 §§ RB. Beslaget får i sådant fall hävas först tre veckor efter det att en sådan underrättelse sänts till Anita K. Någon sådan underrättelse – som ska vara skriftlig – har inte lämnats eller sänts. Dessutom ska,

Myndigheten anser att det står klart att bestämmelserna i 27 kap. RB inte tillämpats på rätt sätt. Även om en förvaring av hunden i hundgård under några veckor skulle ha medfört kostnader så utgör det naturligtvis inte skäl att frångå kravet på underrättelse till Anita K. innan beslaget hävdes. Hon har därigenom berövats sin rätt att enligt 27 kap. 6 § RB begära tingsrättens prövning av beslaget. Myndigheten anser att Malcom Göthe inte kan undgå kritik i denna del.

Anita K. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

Ytterligare handlingar i det aktuella ärendet samt vissa handlingar i Södra Skånes åklagarkammares ärende AM-26766-09 begärdes in och granskades. Av handlingarna framgick bl.a. att polisen – i tiden efter JO:s remiss i ärendet – hade ändrat rubriceringen av det misstänkta brottet från egenmäktigt förfarande till olovligt förfogande, att målsägandeförhör hållits med Ulla E. och vittnesförhör med Birgit P. samt att förhör hållits med Anita K. som delgivits misstanke om brott. Därefter hade åklagare i februari 2009 beslutat att lägga ned förundersökningen.

Det har i ärendet kommit fram att Anita K. under sommaren 2008 tog hand om Ulla E:s hund Dikson medan Ulla E. var inlagd på sjukhus. När Ulla E. kom hem från sjukhuset uppstod diskussioner mellan henne och Anita K. om när hunden skulle återlämnas. Detta resulterade så småningom i att Ulla E. vände sig till polisen för att få hjälp med att få tillbaka hunden, varvid en polisanmälan om egenmäktigt förfarande upprättades och förundersökning inleddes.

Utredningen ger sedan vid handen att Malcom Göthe – sedan han lagt ned förundersökningen om egenmäktigt förfarande i början av september 2008 – vidtog ett flertal åtgärder, t.ex. samtalade han med målsäganden Ulla E., uppfödaren Birgit P. och den då utpekade personen Anita K. innan han den 22 september 2008 beslutade att återuppta förundersökningen. Därefter fattade han beslut om husrannsakan hos Anita K. i syfte att eftersöka hunden. Vid husrannsakan den 14 oktober togs hunden i beslag men beslaget hävdes efter ca 40 minuter och hunden lämnades ut till Ulla E. I tiden därefter hölls förhör med de inblandade personerna. Det brott misstanken avsåg var nu olovligt förfogande.

Det inträffade föranleder följande kommentarer från min sida.

Jag vill till en början betona att polisen vid bl.a. beslut om husrannsakan och beslag måste vara särskilt uppmärksam på brottsanmälningar som har sin grund i t.ex. en civil- eller familjerättslig tvist och vars syfte kan antas vara att med hjälp av de brottsutredande myndigheterna skaffa sig, eller få tillbaka, viss egendom. I dessa ärenden krävs det särskilt noggranna överväganden angående det påstådda brottet (se t.ex. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2:a uppl., s. 547 och JO 1994/95 s. 134, särskilt s. 143 f.). Vidare måste polisen i sådana fall noga vinnlägga sig om att inte handla på ett sådant sätt som kan uppfattas som att polisen i realiteten biträder ena parten i tvisten. Om polisen aktivt försöker medla mellan två

Det är uppenbart att det nu aktuella ärendet hade sin grund i en civilrättslig tvist. Anita K. hade fått hjälpa till att ta hand om hunden Dickson medan Ulla E. vistades på sjukhus. När Ulla E. sedan kom hem från sjukhuset ville Anita E. inte återlämna hunden beroende på att hon ansåg att hunden tidigare vanskötts, alternativt att ett avtal hade träffats om att hon skulle få ha hunden till dess Ulla E. flyttat till Ystad.

Om parterna inte kan lösa en sådan tvist på egen hand utan rättsväsendet måste kopplas in ligger det närmast till hands för den som anser sig ha rätt att återfå sin egendom att använda sig av bestämmelserna om handräckning i lagen ( 1990:746 ) om betalningsföreläggande och handräckning (se NJA 2008 s. 774 om handräckning av en hund). Denna typ av ärenden handläggs av Kronofogdemyndigheten.

Som framgått vände sig också Ulla E. först – i och för sig felaktigt – till polisen för att få en handräckning till stånd. Hon fick beskedet att handräckning av hunden inte var möjlig. Jag förmodar att Ulla E. fick detta besked beroende på att polisen uppfattade saken på så sätt att hon ville att polisen skulle besluta och verkställa en begäran om handräckning, vilket alltså inte är möjligt (det är en annan sak att polisen ibland biträder Kronofogdemyndigheten för att den ska kunna genomföra en handräckning). Ulla E. ville ju ha "en handräckningsblankett så att polisen kunde hämta hennes hund". Troligen har det således skett något missförstånd. Det är möjligt att polisens inblandning i händelsen hade kunnat undvikas om Ulla E. informerats om att hon borde vända sig till Kronofogdemyndigheten.

Utredningen ger sedan vid handen att i vart fall Malcom Göthe försökte medla mellan parterna i tvisten om hunden genom att – utanför ramen för brottsutredningen – tala med dem. Han lyckas emellertid inte uppnå en samförståndslösning. Jag är förvisso övertygad om att han gjorde detta i allra största välmening. En sådan aktiv, uppsökande medling från polisens sida är emellertid, som jag redan antytt, olämplig.

När Malcom Göthe misslyckades i sina medlingsförsök återupptog han i stället förundersökningen om egenmäktigt förfarande och beslutade därefter – utan att först höra Anita K. som skäligen misstänkt – några veckor senare om husrannsakan i hennes bostad.

Det kan dock konstateras att det redan vid beslutstillfället att återuppta förundersökningen stod klart att Anita K. inte egenmäktigt hade rubbat Ulla E:s besittning till hunden. Om någon inte vill lämna ifrån sig en sak som han eller hon lovligen fått i besittning är detta nämligen inte att betrakta som egenmäktigt förfarande (se t.ex. JO 1979/80 s. 48, särskilt s. 54). Malcom Göthes åtgärd att först återuppta förundersökningen och sedan besluta om husrannsakan i Anita K:s bostad på grund av misstanke om egenmäktigt förfarande var således inte väl genomtänkt. Som polismyndigheten anmärkt byggde åtgärderna på en felaktig rättslig analys.

När det gäller beslutet om husrannsakan framgår av protokollet att syftet med åtgärden var att söka efter hunden som skulle tas i beslag (se 28 kap 1 § RB om husrannsakan jämförd med 27 kap. 1 § RB om s.k. återställandebeslag). Malcom Göthe har i vissa andra handlingar uttryckt att polisen skulle "hämta hem" hunden till Ulla E. via husrannsakan i Anita K:s bostad, att hunden bör "snarast till Ulla" och att när hunden väl är åter "bör ärendet kunna utredas i lugn och ro".

Som jag har framhållit ovan måste polisen i ett fall som detta – som har sin grund i en civilrättslig tvist – noga vinnlägga sig om att inte handla på ett sådant sätt som kan uppfattas som att polisen i realiteten biträder ena parten i tvisten. Jag anser därför, i likhet med polismyndigheten, att beslutet om husrannsakan skulle ha föregåtts av ett formligt förhör med Anita K. Vid detta förhör skulle hon ha delgetts misstanke om brott och närmare fått redogöra för sin inställning i frågan. Det är möjligt att saken kunde ha fått sin lösning efter ett sådant förhör utan att någon tvångsåtgärd hade behövts användas. – I stället för att hålla detta förhör hade Malcom Göthe som underlag för sitt beslut bl.a. de uppgifter som Anita K. lämnat till honom tidigare vid hans "medlingsförsök", dvs. uppgifter som lämnats innan beslutet att återuppta förundersökningen fattades. Även om jag utgår från att Malcom Göthe då samtalade med Anita K. i syfte att försöka få en lösning på tvisten och inte för att berika sitt underlag för beslutet i förundersökningsfrågan kan ett sådant handlande – samtal med en utpekad gärningsman innan förundersökning har inletts – uppfattas som en otillåten åtgärd under en s.k. förutredning (se mer om förutredning i t.ex. Fitger, Rättegång, Internetupplagan, kommentaren till 23 kap 1 § rättegångsbalken , RB). Jag väljer dock att inte här närmare behandla denna fråga vidare. Det inträffade visar emellertid också på det olämpliga i att polisen försöker medla i tvister av mer civilrättslig natur eftersom dessa kan komma att övergå till att bli föremål för polisens prövning inom ramen för en brottsutredning.

Redan 40 minuter efter beslaget av hunden hävde Malcom Göthe beslaget och hunden lämnades till Ulla E. Som framgår av polismyndighetens yttrande åsidosattes därigenom vissa regler i 27 kap. RB om underrättelse till Anita K. och om tidpunkten när ett beslag i ett sådant här fall först kan hävas och lämnas ut (se mer om förtida återställande i Gunnel Lindberg, a.a. s. 443 f., där det också påpekas att det inte var lagstiftarens avsikt att civilrättsliga tvister ska lösas i samband med förtida utlämnande av det beslagtagna). – Det kan sägas att Malcom Göthes handlande innebar att det straffprocessuella tvångsmedlet beslag i realiteten kom att användas på ett sätt som medförde att polisen kom att utföra den

Sammanfattningsvis kan konstateras att Malcom Göthe, i avsikt att försöka lösa tvisten mellan Ulla E. och Anita K. om hunden Dikson, handlade ärendet på ett sätt som förtjänar kritik.

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.