NJA 2008 s. 774

Fråga om förutsättningar förelegat för särskild handräckning när svaranden gjort invändning mot de av sökanden åberopade omständigheterna (Jfr NJA 1993 s. 103 och NJA 1999 s. 474)

Kronofogdemyndigheten

M.G.F. ansökte hos Kronofogdemyndigheten om särskild handräckning med yrkande att E.O. skulle återlämna hunden Lakki, Shetland Sheepdog, sobel. M.G.F. åberopade att hon är ägare till hunden, att hon lånat ut hunden till avel och utställningar under sex månader och att hon vid ett flertal tillfällen kontaktat E.O. som dock vägrat att lämna tillbaka hunden trots att E.O. haft den i ett och ett halvt år.

E.O. bestred ansökan och åberopade ett kontrakt med M.G.F. från den 30 januari 2006 enligt vilket hunden överlåtits att bo hos E.O. Denna redovisade också en bakgrund till varför kontraktet skrevs och historia runt ärendet.

M.G.F. yttrade sig över bestridandet och vidhöll sin ansökan. Beträffande kontraktet uppgav M.G.F. att hon då hon undertecknade det saknade läsglasögon och litade på E.O. då denna sade att det handlade om utlåning i utställningssyfte. M.G.F. åberopade också vittnesintyg angående hundens sinnelag och fysiska kondition.

Kronofogdemyndigheten (kronofogden Björn Knöstad) avslog i beslut den 2 augusti 2007 ansökningen enligt följande bedömning:

Bestämmelsen om särskild handräckning i 4 § 1 st. 1 lagen om betalningsföreläggande och handräckning (BfL) omfattar två skilda situationer där svaranden kan åläggas att vidta rättelse nämligen dels när sökandens besittning egenmäktigt har rubbats, dels också när utövningen av sökandens rätt på annat sätt olovligen hindras.

Detta mål gäller inte egenmäktigt rubbad besittning då hunden frivilligt lämnats till svaranden. Målet gäller i stället om svaranden genom att på begäran inte återlämna hunden därigenom olovligen hindrar sökandens rätt till hunden.

Eftersom ansökningen bestritts ska sökanden styrka de omständigheter hon åberopar till stöd för ansökan, 39 § BfL. I mål som gäller olovligt hindrande bör kravet på klarhet i rättsläget vara högt och sökandens rätt framstå som uppenbar (NJA 1999 s. 474).

Det finns ett av båda parter undertecknat kontrakt som anger att hunden överlåts att bo hos svaranden. Kontraktet säger inget om att detta bara ska gälla tillfälligt. Anledning saknas att tolka kontraktet på annat sätt än efter dess ordalydelse.

Med de hårda beviskrav som gäller inom den summariska processen kan sökanden därför inte anses ha visat att hon har rätt att få tillbaka hunden handräckningsvägen. Ansökningen ska därför avslås.

Detta beslut hindrar inte part från att vid tingsrätt väcka talan om rätten till hunden.

Göteborgs tingsrätt

M.G.F. överklagade vid Göteborgs tingsrätt och yrkade bifall till sin ansökan om särskild handräckning med förpliktande för E.O. att återlämna hunden Lakki.

M.G.F. yrkade vidare i själva saken att E.O. skulle förpliktas betala skadestånd till henne med 5 000 kr för psykiskt lidande.

E.O. bestred ändring av Kronofogdemyndighetens beslut.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Johan Isaksson) anförde i beslut den 4 oktober 2007:

Skäl för beslutet

I ärenden som avser att utövningen av sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras bör, när ansökan bestritts, kraven på sökandens bevisning liksom på rättslägets klarhet vara höga, d.v.s. sökandens rätt bör framstå som uppenbar (NJA 1999 s. 474).

Av avgörande betydelse för utgången i målet är tolkningen av det avtal som parterna ostridigt ingått, se bilaga 2 (här utesluten; red:s anm.). M.G.F. har hävdat att det är ett låneavtal medan E.O. gjort gällande att det är ett överlåtelseavtal.

För E.O:s tolkning talar att det uttryckligen nämns att det rör sig om ett överlåtelseavtal. Avtalets konkreta innehåll talar dock inte för att det rör sig om ett överlåtelseavtal. Avtalet anger inte någon köpeskilling. Det anges att hunden i fråga får bo hos E.O. och att E.O. får ställa ut hunden och använda den i avel. Frågor om löpande inkomster och avgifter regleras på visst sätt. Avtalsinnehållet pekar därmed entydigt på att M.G.F. inte frånhänt sig äganderätten till hunden. M.G.F:s tolkning av avtalet bör därför äga företräde framför E.O:s tolkning. I avtalet finns inte angivet hur länge hunden får vara hos E.O. Därmed gäller enligt allmänna avtalsrättsliga principer att egendomen, i detta fall en hund, skall lämnas tillbaka vid anfordran. E.O. är således skyldig att lämna tillbaka hunden. M.G.F:s talan i huvudsaken skall således bifallas.

M.G.F:s yrkande om ersättning för skadestånd kan inte prövas i mål om särskild handräckning och skall avvisas.

- - -

Slutligt beslut

1.

E.O. förpliktas att lämna ut hunden Lakki, Shetland Sheepdog, sobel till M.G.F.

2.

Yrkandet om skadestånd om 5 000 kr avvisas.

- - -

Hovrätten för Västra Sverige

E.O. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade i själva saken att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut och således lämna M.G.F:s ansökan om särskild handräckning utan bifall.

På yrkande av E.O. förordnade hovrätten att tingsrättens beslut tills vidare inte fick verkställas.

M.G.F. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist samt hovrättsråden Britta Ekström och Per Renell, referent) anförde i beslut den 10 december 2007:

Skäl för beslutet

Det är ostridigt att hunden Lakki såldes av E.O. till M.G.F., som därefter hade hand om Lakki. Parterna är vidare ense om att Lakki därefter åter kom i E.O:s besittning genom ett avtal, daterat den 30 januari 2006. Enligt M.G.F. avsåg avtalet endast utlåning av Lakki, men E.O. har vägrat att återlämna Lakki trots att M.G.F. har begärt det. Enligt E.O. är avtalet ett överlåtelseavtal, med innebörden att äganderätten av Lakki överförts från M.G.F. till E.O. E.O. har hävdat att ersättningen till M.G.F. utgjordes av del av valpavgiften.

Av 39 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning följer att sökanden skall styrka de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan, om inte omständigheterna lämnas utan invändning av svaranden. Som tingsrätten påpekat bör, i ärenden om särskild handräckning, sökandens rätt framstå som uppenbar (se rättsfallet NJA 1999 s. 474 och särskilt justitierådet Håstads tillägg för egen del). Detta innebär att den materiella prövningen i ett ärende om särskild handräckning blir begränsad. Krävs en mer ingående prövning av sökandens rätt - t.ex. beträffande en äganderätt - är ordningen för tvistemål mer lämplig.

I förevarande fall talar ordet ”överlåts” i avtalet för att E.O:s påstående är riktigt och att avtalet avser en övergång av äganderätten. Det övriga avtalsinnehållet talar dock närmast för att avtalet avsett något annat; t.ex. ett lån såsom M.G.F. påstått. Visserligen ligger det nära till hands att M.G.F:s påstående är riktigt, men utredningen i ärendet är inte sådan att hennes rätt till hunden är uppenbar. Mot E.O:s bestridande kan därför M.G.F:s begäran om särskild handräckning inte bifallas. Hovrättens avgörande i detta ärende hindrar inte att M.G.F. för talan om äganderätten till hunden i ett tvistemål.

- - -

Avgörande

Med ändring av tingsrättens beslut lämnar hovrätten M.G.F:s begäran om särskild handräckning utan bifall.

- - -

Högsta domstolen

M.G.F. överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens beslut bifalla hennes ansökan om särskild handräckning.

E.O. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Jonas Härkönen, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl

I målet är ostridigt att M.G.F. genom köpeavtal den 1 maj 2002 förvärvade hunden från E.O. och att denna genom avtal mellan parterna den 30 januari 2006 kom i besittning av hunden. Beträffande den senare överenskommelsen har M.G.F. gjort gällande att den är ett avtal om lån av hunden bestämt i tiden till sex månader från och med avtalstillfället medan E.O. invänt att det är ett avtal om köp av hunden.

Av 39 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning framgår att sökanden skall styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin ansökan. Vidare framgår att i den mån sökandens framställning av omständigheterna lämnats utan invändning av svaranden skall den läggas till grund för prövningen. Med hänsyn till vad E.O. invänt har således M.G.F. att styrka att hon har äganderätt till hunden. I förarbetena till nämnda lag har angetts att man vid bevisvärderingen bör kunna finna förebilder från dispositiva tvistemål när det gäller bl.a. kraven på bevisstyrka, se prop. 1989/90:85 s. 129.

Av betydelse vid värderingen av bevisningen i målet är hur det skriftliga innehållet i avtalet den 30 januari 2006 skall tolkas. För den av E.O. anförda uppfattningen angående avtalet talar att uttrycket överlåts används vilket är en vedertagen term för överföring av äganderätten. Med äganderätten till en hund måste emellertid typiskt sett anses följa fri dispositionsrätt över egendomen och dess avkastning samt ansvar för dess vård och kostnader. I avtalet har dock, så som tingsrätten påpekat, reglerats närmare på vilket sätt E.O. får disponera hunden samt hur löpande inkomster och avgifter skall regleras mellan parterna. Dessa avtalsvillkor måste anses tala mot påståendet att parterna avsett att avtalet skulle innebära en övergång av äganderätten till E.O. De ger däremot stöd för den av M.G.F. anförda uppfattningen att avtalet avsåg en upplåtelse av hunden då det i sådant fall förelegat ett naturligt intresse för parterna att reglera de i avtalet upptagna förhållandena. Även om avtalets innehåll är i någon mån motstridigt måste det i huvudsak anses ge stöd åt den av M.G.F. anförda uppfattningen.

Även efterkommande handlingar kan vara av betydelse för att bedöma vad som förevarit vid avtalsslutet. Av handlingarna i målet framgår att M.G.F. i september 2006 gjort en polisanmälan angående egenmäktigt förfarande beträffande hunden. Denna omständighet får anses ge visst stöd för att en överlåtelse av hunden till E.O. inte var avsedd. Sammantaget är bevisningen i målet sådan att M.G.F. får anses ha styrkt att hon har äganderätt till hunden.

M.G.F. har gjort gällande att en tid om sex månader avtalats för upplåtelsen. Det skriftliga avtalet innehåller inte någon bestämd tid för upplåtelsen och det kan inte genom övrig utredning anses styrkt att någon sådan avtalats. Vid sådana förhållanden kan upplåtaren med iakttagande av skälig uppsägningstid frånträda avtalet. Av handlingarna i målet framgår att E.O. delgivits ansökan om särskild handräckning den 29 juni 2007 och senast vid denna tidpunkt måste uppsägning anses ha skett. Någon omständighet som medför att uppsägningstid skulle vara erforderlig har inte framkommit och E.O. har således varit skyldig att återställa hunden omedelbart efter uppsägningen av avtalet. På grund av det sagda skall M.G.F:s ansökan om särskild handräckning bifallas.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut i själva saken fastställer HD tingsrättens beslut i den delen.

Domskäl

HD (justitieråden Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, referent, och Lena Moore) meddelade den 30 juni 2008 följande beslut:

Skäl

I lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns bestämmelser om s.k. summarisk process. I 3 § regleras ansökan om vanlig handräckning och i 4 § ansökan om särskild handräckning. Ansökan om vanlig handräckning kan bl.a. avse åläggande för svaranden att fullgöra något annat än betalning om tidpunkten för fullgörelse inträtt, medan en ansökan om särskild handräckning kan avse rättelse inte endast när sökandens besittning egenmäktigt har rubbats utan också när utövningen av sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras på annat sätt.

I förevarande fall är det ostridigt att E.O. inte egenmäktigt rubbat M.G.F:s besittning till hunden Lakki. Grunden för M.G.F:s yrkande är i stället att E.O. fått Lakki som lån, att lånetiden löpt ut men att Lakki inte återlämnats trots begäran härom.

Med den grund som M.G.F. åberopat har hon haft möjlighet att välja mellan att ansöka om vanlig handräckning och särskild handräckning för att återfå hunden. De olika handräckningsformerna skiljer sig bl.a. åt på det sättet att någon prövning i sak inte skall göras hos Kronofogdemyndigheten om svaranden bestrider en ansökan om vanlig handräckning. Om sökanden begär det kan han i stället få målet överlämnat till tingsrätt för prövning i den för tvistemål stadgade ordningen. Är det fråga om en ansökan om särskild handräckning skall däremot Kronofogdemyndigheten pröva frågan i sak även om svaranden bestrider. Kronofogdemyndighetens beslut kan därefter överklagas till tingsrätt som prövar målet med tillämpning av ärendelagen.

Bakgrunden till de olika handläggningsordningarna är att det ansetts finnas behov av två olika former av handräckning som skall svara mot två olika behov. Den ena formen (särskild handräckning) skall tillgodose kravet på att rubbad besittning skall kunna återställas snabbt och utan att det bakomliggande rättsförhållandet behöver utredas. Den andra (vanlig handräckning) skall - på samma sätt som ett vanligt betalningsföreläggande - kunna leda till ett verkställbart avgörande, som kan vinna rättskraft. I de fall då bägge processformerna är möjliga kan sökanden välja utifrån sina behov och sin bedömning av bevisläget (prop. 1989/90:85 s. 36 f.).

När det gäller bevisfrågorna anfördes i förarbetena bl.a. att särskild handräckning låg nära till hands om sökanden lätt kunde påvisa en olovlig besittningsrubbning medan det om sökanden hade svårt att visa detta i ett skriftligt förfarande kanske kunde vara mer ändamålsenligt att ansöka om vanlig handräckning för att, om svaranden bestred ansökan, utföra sin talan i en domstolsprocess med de bättre möjligheter till bevisföring som en sådan erbjuder (a. prop. s. 102).

Detta innebär att frågan om beviskravet i mål om särskild handräckning måste bedömas med beaktande av de särskilda reglerna om förfarandet. Härvid gäller att sökanden efter det att svaranden bestritt ansökan endast kan inkomma med ytterligare en skrift varefter Kronofogdemyndigheten inte får förordna om ytterligare skriftväxling. Någon muntlig förhandling kommer inte ifråga men en berättelse som någon lämnat skriftligen med anledning av handräckningsmålet får åberopas som bevis (38 och 40 §§ lagen om betalningsföreläggande och handräckning).

Förfarandet vid särskild handräckning kan sägas vara särskilt anpassat till fall där ansökan grundar sig på ett påstående om en olovlig besittningsrubbning. Någon prövning av det bakomliggande rättsförhållandet skall i de fallen inte ske utan prövningen avser endast besittningsrubbningen som sådan. I de fall då en ansökan, som i det nu aktuella målet, inte grundar sig på en olovlig besittningsrubbning utan på att sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras genom att egendomen inte återställs, är det däremot en förutsättning för bifall till ansökan att sökanden styrkt sin rätt till egendomen (39 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning). Inom ramen för den prövning som skall göras i mål om särskild handräckning lär detta, i vart fall i allmänhet, inte kunna anses vara fallet om svaranden framfört en grund för sitt bestridande som, även efter det att sökanden beretts tillfälle att bemöta den, framstår som ett motfaktum eller en sakinvändning av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende (jfr a. prop. s. 129).

Som stöd för sin rätt till hunden Lakki har M.G.F. åberopat det avtal mellan sig och E.O. i enlighet med vilket hunden överlämnats till E.O. samt gjort gällande att det av avtalet framgår att hon endast lånat ut Lakki till E.O. E.O. har däremot gjort gällande att avtalet avsett överlåtelse av hunden. Som avtalet är formulerat kan det inte anses ge ett sådant entydigt stöd för att det är fråga om ett låneavtal att E.O:s invändning kan lämnas utan avseende. M.G.F. kan med hänsyn härtill inte anses ha styrkt sin rätt till hunden Lakki i den mening som avses i 39 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Hovrättens beslut skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande

HD fastställer hovrättens beslut.

HD:s beslut meddelat: den 30 juni 2008.

Mål nr: Ö 4955-07.

Lagrum: 3, 4 och 39 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Rättsfall: NJA 1993 s. 103 och NJA 1999 s. 474.