JO dnr 6710-2008

Kritik mot Malmö tingsrätt för underlåtenhet att ta upp frågan om omhäktningsförhandling m.m.

AA och BB ifrågasatte i en anmälan Malmö tingsrätts beslut att vid en häktningsförhandling, i enlighet med åklagarens begäran, förordna att åtal skulle vara väckt först 19 dagar senare.

Handlingar infordrades från tingsrätten, bl.a. det aktuella häktningsprotokollet och ett dagboksblad i mål B 10731-08. Av dessa framgick att tingsrätten den 20 december 2008 beslutade att häkta bl.a. AA och förordnade att åtal skulle vara väckt senast den 8 januari 2009 samt att AA, sedan åklagaren den 7 januari 2009 kommit in med en begäran om förlängd tid för åtals väckande, genom sin offentliga försvarare då begärde omhäktningsförhandling.

Muntliga upplysningar inhämtades från rådmännen CC och DD, se bifogad tjänsteanteckning.

Jag har inte funnit tillräcklig anledning att utöver vad som inhämtats också begära ett skriftligt yttrande från tingsrätten. Handläggningen föranleder emellertid följande uttalanden från min sida.

Om åtal inte redan har väckts ska rätten, enligt 24 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken (RB), då den beslutar om häktning sätta ut den tid inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Någon bestämd tid inom vilken detta ska ske anges således inte i lagen. Enligt förarbetena till bestämmelsen får rätten efter omständigheterna i varje särskilt fall och efter samråd med åklagaren samt den misstänkte och hans försvarare pröva hur lång tid som kan behövas för förundersökningens slutförande. I regel torde tiden kunna begränsas till en eller annan vecka, men i mer invecklade mål eller då särskild sakkunnigutredning behövs kan förundersökningen kräva längre tid och rätten bör i sådant fall bestämma tiden med hänsyn till detta (NJA II 1943 s. 338).

Vilken tid rätten ska sätta ut för åtals väckande är således, som framgått, en bedömningsfråga och jag har inte underlag för att rikta kritik mot tingsrätten för dess beslut i den frågan vid häktningsförhandlingen den 20 december 2008. Jag

Av 24 kap. 18 § tredje stycket RB framgår att rätten ska, om åtal inte väcks inom två veckor, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Förhandling ska som regel hållas oavsett om tvåveckorsfristen överskridits redan från början genom ett beslut om mer än två veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom förlängning av åtalstiden ( prop. 1986/87:112 s. 54 ). Omhäktningsförhandling får underlåtas om det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart att förhandling med två veckors mellanrum inte behövs. Som exempel nämns i förarbetena mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning ( a. prop. s. 78 ). Högsta domstolen har i NJA 1997 s. 368 bl.a. uttalat att det redan av lagtexten framgår att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum mellan förhandlingarna är mycket begränsade. Betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar allt efter som tiden går. I kommentaren till rättegångsbalken anges att syftet med en omhäktningsförhandling är att rätten ska utöva viss kontroll över förundersökningens bedrivande och underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning (Fitger, Rättegångsbalken , del 2, s 24:56 a).

CC, som prövade häktningsfrågan vid förhandlingen den 20 december 2008, har uppgett att hon inte minns om saken togs upp vid denna. Som framgått finns inte heller någon notering i protokollet rörande detta. Av utredningen har framkommit att DD, som ansvarat för målets handläggning i tiden därefter, inte inom tvåveckorsfristen prövade om en omhäktningsförhandling skulle hållas.

Det är rätten som principiellt har ansvaret för kontrollen av att ett frihetsberövande genom häktning inte tillåts fortgå längre än som kan anses oundgängligen nödvändigt (se JO 2005/06 s. 38, särskilt s. 42 f.). Rätten kan därför inte, när tiden för åtals väckande har satts längre än två veckor, låta frågan om omhäktningsförhandling ska hållas eller inte uteslutande bero av om försvararen, för den misstänktes räkning, begär en sådan förhandling eller överklagar det meddelade häktningsbeslutet. När rätten tar ställning till om en omhäktningsförhandling kan underlåtas är dock givetvis den misstänktes inställning av betydelse vid bedömningen. Försvararen ska därför naturligtvis beredas tillfälle att yttra sig. Enligt min uppfattning bör, mot bakgrund av syftet med kontrollen, en prövning i frågan om en omhäktningsförhandling ska hållas normalt göras i anslutning till att tvåveckorsfristen löper ut och inte redan vid den häktningsförhandling då tiden för åtals väckande satts längre än två veckor. Det har i ärendet inte heller framkommit någon omständighet som inneburit att tingsrätten i det aktuella brottmålet hade skäl att pröva frågan redan i samband med förhandlingen. I förevarande fall borde således tingsrätten strax innan tvåveckorsfristen löpte ut, efter hörande av parterna,

Mot bakgrund av att det inte är ovanligt med en beredningsorganisation där annan domare tar över ansvaret för ett brottmål efter häktningsförhandlingen och den långtgående delegation som förekommer såvitt gäller handläggningen av brottmålen, vill jag framhålla att det är angeläget att det vid tingsrätten finns rutiner för att bevaka tvåveckorsfristen för omhäktningsförhandling även i de fall där tiden för väckande av åtal satts längre än två veckor.

Vad som i övrigt framkommit föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det som ovan anförts.

– – –