lagen.nu

NJA 1997 s. 368

Fråga om ansvar för tjänstefel på grund av underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling. 20 kap 1 § BrB och 24 kap 18 § 3 st RB.

Justitiekanslern yrkade i Svea HovR ansvar å rådmannen C.U., född 1939, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivningar:

1. C.U. har i sin tjänst som rådman vid Stockholms TR under tiden november 1994 till januari 1995 handlagt målet B 7161/94, åklagaren ./. C.O. C.O. har genom beslut av C.U. varit häktad under tiden d 25 nov 1994 till d 2 febr 1995, sammanlagt under 69 dagar, såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott och försök till grov misshandel. Enligt 24 kap 18 § 3 st RB skall omhäktningsförhandling hållas med högst två veckors mellanrum om det inte är uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse. C.U. har underlåtit att avhålla föreskrivna omhäktningsförhandlingar under den tid som C.O. suttit frihetsberövad. C.U. har d 15 dec 1994 avslagit C.O:s begäran om omhäktningsförhandling samt vid två tillfällen, d 19 dec 1994 och d 17 jan 1995, beslutat om förlängd åtalstid utan omhäktningsförhandling trots att C.O. påfordrat sådan. Det har inte med hänsyn till utredningen eller av annan anledning varit uppenbart att förhandling skulle ha varit utan betydelse. C.U. har därigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

2. C.U. har i sin tjänst som rådman vid Stockholms TR under tiden december 1994 till februari 1995 handlagt målet B 9806/94, åklagaren ./. C.J.S. C.J.S. har genom beslut av C.U. varit häktad under tiden d 9 dec 1994 till och med huvudförhandling d 7 febr 1995, sammanlagt under 59 dagar, såsom på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott. Enligt 24 kap 18 § 3 st RB skall omhäktningsförhandling hållas med högst två veckors mellanrum om det inte är uppenbart att förhandling skulle vara utan betydelse. C.U. har underlåtit att avhålla föreskrivna omhäktningsförhandlingar under den tid som C.J.S. suttit frihetsberövad. C.U. har vid två tillfällen, d 21 dec 1994 och d 17 jan 1995, beslutat om förlängd åtalstid utan omhäktningsförhandling trots att C.J.S. påfordrat sådan. Han har vidare d 22 dec 1994 avslagit C.J.S:s begäran om omhäktningsförhandling samt underlåtit att fatta beslut rörande en begäran d 2 jan 1995 från C.J.S. om omhäktningsförhandling. Det har inte med hänsyn till utredningen eller av annan anledning varit uppenbart att förhandling skulle ha varit utan betydelse. C.U. har därigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

C.U. bestred ansvar för tjänstefel. Han invände att han inte vid sin handläggning av de aktuella målen åsidosatt vad som gällt för hans uppgift som domare. Om så skulle anses vara fallet, gjorde han gällande att åsidosättandet varken skett uppsåtligen eller av oaktsamhet av sådan grad att straffrättsligt ansvar kunde ifrågakomma. Om HovR:n skulle finna att han gjort sig skyldig till en straffbar underlåtenhet, gjorde C.U. gällande att gärningarna var att bedöma som ringa och att de därmed inte skulle föranleda ansvar för tjänstefel.

HovR:n (hovrättspresidenten Åhlen, hovrättslagmannen Persson och hovrättsrådet Karlsson, referent), anförde i dom d 6 febr 1997: Domskäl. Enligt TR:ns handlingar har det i målet B 7161/94 (C.O. m fl) förekommit 28 misstänkta personer medan målet B 9806/94 (C.J.S. m fl) upptagit nio misstänkta personer. Justitiekanslern har anfört att det förstnämnda målet har rört en mycket omfattande narkotikahärva med internationella förgreningar.

C.O. begärdes häktad d 25 nov 1994. Samma dag förordnades advokaten R.N. till offentlig försvarare åt honom. I sin häktningsframställning påstod åklagaren att C.O. var på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott i Stockholm under år 1994 och försök till grov misshandel d 7 sept 1994. Åklagaren åberopade att det fanns risk att C.O. försvårade sakens utredning och fortsatte sin brottsliga verksamhet samt att för brottet inte var stadgat lindrigare straff än fängelse två år och att det inte var uppenbart att skäl för häktning saknades. Åklagaren begärde också tillstånd att få ålägga C.O. restriktioner. Genom beslut av C.U. d 25 nov 1994 förklarades C.O. häktad. C.U. angav samma skäl för häktningen som åklagaren hade åberopat. Enligt protokollet från häktningsförhandlingen skulle åtal väckas senast d 18 dec 1994. Avsikten torde dock ha varit att åtal skulle väckas senast fredagen d 16 dec 1994. Enligt en anteckning på TR:ns dagboksblad begärde försvararen d 15 dec 1994 att ny häktningsförhandling skulle äga rum dagen därpå. Försvararen ombads att skriftligen motivera sin begäran. I en skrift som inkomststämplades av TR:n d 15 dec 1994 upprepade försvararen sin begäran om förhandling. Han anförde bl a att endast något enstaka förhör hade hållits med C.O. under häktningstiden och att inga uppgifter framkommit som givit vid handen att åklagarens påståenden skulle ha vunnit stöd av den utredning som företagits. åklagaren yttrade sig muntligen samma dag och anförde att en omhäktningsförhandling inte kunde ge mer än vad som framkommit vid häktningsförhandlingen d 25 nov 1994. I beslut d 15 dec 1994 avslog C.U. hemställan om omhäktningsförhandling. Dagen därpå begärde åklagaren anstånd till d 16 jan 1995 med att väcka åtal mot C.O. och anförde då att förundersökningen inte kunde avslutas och åtal väckas inom utsatt tid. Motsvarande begäran ingavs för sex andra misstänkta i samma mål. Av dessas försvarare medgav alla utom en förlängd tid för åtal. C.O:s försvarare yttrade sig muntligen över åklagarens begäran och anförde att C.O. inte medgav anstånd. C.U. biföll d 19 dec 1994 åklagarens framställning. Den 16 jan 1995 kom åklagaren in med en ny begäran om förlängd tid för åtals väckande. Denna gång begärde åklagaren - av samma skäl som tidigare -förlängning till d 16 febr 1995. Han gjorde även framställning i fråga om sex andra misstänkta. TR:n kontaktade C.O:s försvarare som muntligen begärde omhäktningsförhandling. Ytterligare två försvarare begärde förhandling medan övriga medgav förlängning av tiden för åtal. Den 17 jan 1995 biföll C.U. åklagarens begäran i fråga om C.O. I yttrande till TR:n d 18 jan 1995 anförde åklagaren att C.O. erkänt att han skjutit med pistol och mottagit och förvarat ytterligare en pistol. Beträffande misstanken om grovt narkotikabrott anförde åklagaren att vittnen berättat om stora penningtransaktioner mellan C.O. och en annan misstänkt person och att C.O. förnekat sådana transaktioner. I skrivelse samma dag protesterade C.O:s försvarare mot att omhäktningsförhandling inte hållits. Enligt försvararen hade C.O. av misstag avlossat ett skott när han skulle slå sönder en glasruta vilket förfarande inte var tillräckligt för att hålla C.O. i häkte. Försvararen anförde vidare att C.O. ej ens hade tillfrågats i "narkotikadelen" och att denne därför inte visste vad som framkommit om påstått narkotikabrott. Försvararen ansåg att C.O. hade ett rättmätigt intresse att få häktningsfrågan prövad och att rätten borde uppfylla sin skyldighet enligt 24 kap 18 § 3 st RB att tillse att utredningen bedrevs så skyndsamt som möjligt. Den 30 jan 1995 överklagade C.O. häktningsbeslutet. Han begärde att HovR:n skulle försätta honom på fri fot eller i vart fall undanröja TR:ns beslut att vägra hålla omhäktningsförhandling. Efter föredragning d 1 febr 1995 beslutade HovR:n, som inte fann det uppenbart att en ny förhandling i häktningsfrågan skulle vara utan betydelse, att målet skulle sättas ut till muntligt förhör i HovR:n. Förhör hölls dagen därpå. Åklagaren redogjorde därvid för vad som framkommit under förundersökningen. Hon anförde att det fortfarande fanns personer som skulle höras i narkotikadelen och att en person som berättat om penningtransaktioner mellan C.O. och en annan misstänkt hade utsatts för hotelser. Åklagaren anförde vidare att det förelåg behov av att förlänga tiden för åtals väckande till d 16 febr 1995. C.O:s försvarare invände att något egentligt nytt inte hade framkommit sedan förundersökningen inleddes i november 1994 och att varken han eller C.O. hade fått del av förhör som enligt åklagaren hade hållits med målsägande och vittnen. HovR:n, som antecknade att C.O. hade varit häktad sedan d 25 nov 1994, fann att den dittillsvarande utredningen inte kunde anses innefatta sannolika skäl för misstanke att C.O. hade gjort sig skyldig till försök till grov misshandel eller grovt narkotikabrott. HovR:n upphävde därför TR:ns beslut om häktning och förordnade att C.O. omedelbart skulle friges. C.O. torde därefter ha lämnat landet. Enligt skrivelse d 20 april 1995 från åklagaren till TR:n hade förundersökningen mot C.O. nedlagts i fråga om grovt narkotikabrott. Senare nedlades även förundersökningen i övrigt.

C.J.S. begärdes häktad d 9 dec 1994. Samma dag förordnades advokaten R.v.B. till offentlig försvarare åt honom. Som skäl för häktning åberopade åklagaren att C.J.S. var på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott i Stockholm d 8 dec 1994 och att det fanns risk att han genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårade sakens utredning. Åklagaren begärde också rättens tillstånd att ålägga C.J.S. restriktioner. Vid häktningsförhandling d 9 dec 1994 erkände C.J.S. att han köpt narkotika men bestred häktning. C.U. förklarade C.J.S. häktad på de skäl som åklagaren åberopat och bestämde att åtal skulle väckas senast d 22 dec 1994. Den 14 dec 1994 överklagade C.J.S. häktningsbeslutet. Han anförde bl a att han erkänt att han köpt 300 g cannabisharts av en namngiven person som också var häktad men förnekade att det fanns risk att han försvårade sakens utredning. I beslut d 16 dec 1994 lämnade HovR:n överklagandet utan bifall. Åklagaren begärde d 21 dec 1994 förlängd tid till d 16 jan 1995 med att väcka åtal mot C.J.S. Dennes försvarare upplystes per telefon samma dag om åklagarens begäran. Försvararen förklarade att C.J.S. inte medgav förlängning. C.U. biföll åklagarens begäran om förlängd tid för att väcka åtal. Dagen efter beslutet, d 22 dec 1994, hemställde försvararen skriftligen om omhäktningsförhandling. Samma dag avslog C.U. försvararens hemställan. C.U. anförde i beslutet att häktningsskälen kvarstod och att en förhandling var uppenbart utan betydelse. Den 23 dec 1994 yrkade C.J.S. att TR:n skulle försätta honom på fri fot eller i vart fall hålla omhäktningsförhandling. Han begärde att yrkandena skulle prövas av annan domare än C.U.. Det skedde också. Tingsfiskalen Matz avslog C.J.S:s yrkande samma dag och anförde att det inte fanns skäl att ändra beslutet från föregående dag i frågan om omhäktningsförhandling. I överklagande till HovR:n d 28 dec 1994 yrkade C.J.S. att bli försatt på fri fot. I andra hand yrkade han att HovR:n skulle återförvisa målet till TR:n eftersom TR:n inte besvarat hans frifotsyrkande. Efter föredragning d 30 dec 1994 lämnade HovR:n C.J.S:s yrkande om att bli försatt på fri fot utan bifall. HovR:n biföll dock överklagandet på det sättet att HovR:n undanröjde TR:ns beslut om att underlåta omhäktningsförhandling och förklarade att TR:n hade att på nytt pröva den frågan. HovR:n anförde att av det underlag som fanns tillgängligt för HovR:n i målet inte kunde anses framgå att omhäktningsförhandling enligt 24 kap 18 § 3 st RB uppenbart skulle sakna betydelse. Den 2j an 1995 begärde C.J.S:s försvarare med hänvisning till HovR:ns beslut omhäktningsförhandling vid TR:n. Åklagaren yttrade sig skriftligen d 3 jan 1995 över försvararens begäran och anförde att C.J.S. hade erkänt innehav av 596 g cannabisharts men att leverantören av narkotikan hade uppgett att han till C.J.S. hade överlåtit en betydligt större mängd. C.J.S. skulle därför enligt åklagaren höras ytterligare om sina narkotikainköp varför kollusionsfara alltjämt förelåg. Analyser av beslagtagen narkotika var inte heller avslutade. Åklagaren gjorde också gällande att det förelåg risk för fortsatt brottslighet i fråga om C.J.S.. I skrift d 9 jan 1995 bemötte försvararen åklagarens uppgifter. Den 16 jan 1995 inkom en framställning från åklagaren om förlängd tid till d 30 jan 1995 med att väcka åtal mot C.J.S. Samtidigt ingavs framställningar avseende sex andra personer i samma mål. Som skäl för framställningen beträffande C.J.S. anförde åklagaren att förundersökningen inte kunde avslutas och åtal väckas inom den tidigare bestämda tiden. Åklagaren anförde att C.J.S. erkänt att han hanterat 596 g cannabisharts men att hans leverantör uppgett att det rörde sig om 900-1000 g. Åklagaren anförde vidare att ytterligare förhör erfordrades med leverantören och att analysresultat inkommit från SKL. I övrigt hänvisade åklagaren till sitt yttrande d 3 jan 1995. Underrättad per telefon d 16 jan 1995 om åklagarens framställning meddelade försvararen att C.J.S. begärde omhäktningsförhandling. Motsvarande meddelande lämnades av försvararna för två andra misstänkta personer. I beslut d 17 jan 1995 biföll C.U. åklagarens framställning om förlängd tid för att väcka åtal mot C.J.S. Den 20 jan 1995 begärde C.J.S. att HovR:n skulle försätta honom på fri fot. I andra hand yrkade han att frågan om omhäktningsförhandling skulle återförvisas till TR:n eftersom TR:n vägrat hålla sådan förhandling. Efter föredragning d 23 jan 1995 beslutade HovR:n att infordra yttrande från TR:n om varför frågan om omhäktning inte prövats ånyo. Vidare anmodades åklagaren att yttra sig över överklagandet. C.U. yttrade sig per telefon d 24 jan 1995. Han anförde att TR:n genom sitt beslut d 17 jan 1995 att medge anstånd med åtals väckande prövat frågan om omhäktningsförhandling och därvid funnit att det var uppenbart att omhäktningsförhandling skulle vara utan betydelse. Det var enligt C.U. inte f n aktuellt med omhäktningsförhandling. Han yttrade vidare att han vid bedömningen av den frågan hade vägt in de uppgifter som framkommit under utredningen att C.J.S. tagit befattning med väsentligt större mängd än de 300 g, som han vid häktningsförhandlingen d 9 dec 1994 erkände att han hade köpt. Den 25 jan 1995 höll HovR:n häktningsförhandling och lämnade C.J.S:s överklagande utan bifall. HovR:n anförde att det inte gick att bortse ifrån att det fanns risk att C.J.S. på fri fot skulle försvåra sakens utredning samt att åklagaren vid förhandlingen uppgett att åtal skulle väckas d 30 jan 1995. Sedan åklagaren av C.U. erhållit ytterligare en dags anstånd för att väcka åtal ansökte hon d 31 jan 1995 om stämning mot C.J.S. TR:n - C.U. jämte nämndemän - dömde d 7 febr 1995 C.J.S. för narkotikabrott till fängelse sex månader. TR:n fann inte tillförlitligen utrett att C.J.S. hanterat större mängd cannabisharts än de 596 g som han erkänt vid huvudförhandlingen. Genom beslut i domen försattes C.J.S. på fri fot.

HovR:n har företagit målet till huvudförhandling. C.U. har uppgett: Han erhöll förordnande som hovrättsfiskal år 1971. Tio år senare utnämndes han till rådman vid Stockholms TR. Sammanlagt har han sysslat med dömande verksamhet i 22 år. Av de 16 år som han dömt i brottmål har halva tiden gällt narkotikamål på en avdelning för sådana mål vid TR:n. Han anser sig vara en erfaren brottmålsdomare. Arbetet på avdelningen för narkotikamål präglas av de omfattande mål med många misstänkta och tilltalade som ofta handläggs där. I sådana mål förekommer långa häktningstider. Under den tid som åtalet gäller kan hans arbetsbörda sägas ha varit normal. Han är väl medveten om bestämmelserna i 24 kap 18 § RB och den restriktivitet beträffande frihetsberövanden som präglar dessa bestämmelser. Han har handlagt häktningsfrågorna mot C.O. och C.J.S. enligt praxis. Vid avdelningen för narkotikamål sker inte omhäktningsförhandling efter två veckor, om åtal skall väckas inom tre veckor. Det kan också nämnas att förnyad häktningsförhandling inte hålls när en försvarare medger åklagarens begäran om förlängd tid för att väcka åtal. Att märka är att en omhäktningsförhandling kan leda till fördröjd utredningstid eftersom åklagare och utredningsman måste medverka vid förhandlingen i stället för att bedriva utredningsarbete. Målet mot C.O. avsåg import av heroin. Den brottsligheten var huvudfrågan när det gällde denne. Förundersökningen gick bl a ut på att koppla samman C.O. med huvudmannen i målet hos vilken ett stort parti heroin hade anträffats. Till att börja med vägrade C.O. att yttra sig. Genom häktningsförhandlingen med C.O. och häktningsförhandlingar med andra misstänkta i målet fick han en god bild av utredningsläget. Han fick även information genom åklagarens yttranden och på annat sätt. När C.O. vid olika tillfällen begärde omhäktningsförhandling hade C.U. således ett fullgott underlag för bedömning av häktningsfrågan och behovet av förnyad häktningsförhandling. Undantagsregeln i 24 kap 18 § 3 st RB var tillämplig beträffande C.O.. Det fanns inte några omständigheter som visade att en ny förhandling i fråga om C.O. skulle leda till någon förändring för denne. Han har nu svårt att minnas detaljerna inför besluten om tiden för väckande av åtal och om förhandling. Han blev förvånad över HovR:ns beslut att försätta C.O. på fri fot. Bl a HovR:ns protokoll visar att åklagaren hade tillgång till muntlig bevisning som styrkte misstankarna mot C.O. Även nu i efterhand anser han det uppenbart att C.O. borde ha varit häktad fram till huvudförhandlingen. När det gäller C.J.S. har fråga om omhäktningsförhandling uppkommit genom dennes begäran d 21 dec 1994. Bl a mot bakgrund av att HovR:n några dagar tidigare hade prövat häktningsfrågan var en förhandling i det läget uppenbart utan betydelse. Sedan HovR:n d 30 dec 1994 anmodat TR:n att ompröva frågan om omhäktningsförhandling infordrade han ytterligare underlag. Åklagaren lämnade i sitt yttrande en utförlig redovisning av utredningsläget. Han delade åklagarens bedömning att en förhandling vid detta tillfälle uppenbart var utan betydelse. Samma bedömning gjorde han när åklagaren begärde förlängning av åtalstiden till d 30 jan 1995. Han vitsordar dock att beslutet därom inte dokumenterades på ett tillfredsställande sätt.

HovR:n gör följande överväganden.

I 24 kap 18 § 1-3 st RB finns bestämmelser om tiden för väckande av åtal, när en misstänkt har häktats, och om s k omhäktningsförhandling. Har åtal inte redan väckts, skall rätten i samband med häktningsbeslutet ange den tid inom vilken åtal skall väckas.

Tiden får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt (1 st). Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig (2 st). Omhäktningsförhandling skall - om åtal inte väckts inom två veckor efter beslutet om häktning - hållas med högst två veckors mellanrum. Rätten skall därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Skyldigheten att hålla omhäktningsförhandling kvarstår så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts. Om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum (3 st).

När en misstänkt har häktats, skall således åtal väckas så snart som möjligt. Detta förutsätter att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Rätten skall medverka till att så sker. Bestämmelserna i 24 kap 18 § 3 st RB har till syfte att ge rätten möjlighet att i den enskildes intresse utöva tillsyn. Den skall enligt dessa bestämmelser hålla omhäktningsförhandling med högst två veckors mellanrum. Det ankommer på rätten att ex officio föranstalta om sådan förhandling. Som framgår av lagtextens avfattning kan rätten endast i rena undantagsfall avstå från att hålla förhandling inom den angivna tiden. I förarbetena till RB angavs till förtydligande av undantagsregeln (se NJA II 1943 s 399), att omhäktningsförhandling i vissa fall kunde vara onödig, särskilt om det pågick någon tidskrävande specialundersökning, t ex en undersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Som exempel på att det i undantagsfall kan vara uppenbart att en häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något syfte har också anförts att fråga är om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning som inte hunnit färdigställas (prop 1986/87:112 s 78).

Av särskilt intresse i det nu aktuella målet är huruvida omfattande utredningar med många misstänkta kan innebära att det är uppenbart att omhäktningsförhandling är utan betydelse. I båda de fall där det läggs C.U. till last att han inte hållit omhäktningsförhandling har det gällt omfattande utredningar om narkotikabrott med ett avsevärt antal misstänkta, i fallet C.O. 28 stycken. Tydligt är att sådana utredningar kan vara tidskrävande och att en längre tid för åtals väckande än i vanliga mål måste bestämmas. Det kan ändå vara oundgängligen nödvändigt att flera gånger förlänga tiden för åtals väckande. Detta innebär emellertid inte att omhäktningsförhandling inom tvåveckorstiden är uppenbart utan betydelse. Det är minst lika viktigt i de vidlyftiga målen som i andra mål att rätten genom att hålla omhäktningsförhandlingar vakar över att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. I samband med de ändringar i bestämmelserna som skedde år 1987 framhöll departementschefen, efter att först ha betonat vikten av att frihetsberövanden inte fortgår längre än som är absolut nödvändigt, att det med hänsyn härtill är naturligt att domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skyndsamt om åtalstiden förlängs upprepade gånger (prop 1986/87:112 s 54).

Rätten skall alltså vare sig det gäller en vidlyftig eller mindre omfattande utredning normalt minst varannan vecka hålla omhäktningsförhandling. För att rätten skall kunna avstå härifrån är det i princip inte tillräckligt att åklagaren funnit förhandling obehövlig och försvararen lämnat sitt medgivande. Häktningsdomaren skall bilda sig en egen uppfattning om utredningsläget för att kunna anse förhandling uppenbart utan betydelse. Framför dessutom den misstänkte och hans försvarare kritik mot utredningens bedrivande och begär omhäktningsförhandling, bör häktningsdomaren vara mycket säker på att kritiken saknar fog för att avslå begäran. Om försvaret bereds tillfälle att vid en förhandling inför domstolen framföra sina synpunkter på den dittills verkställda utredningen, tvingas åklagaren att i detalj bemöta kritiken. Samtidigt kan försvaret få kännedom om det aktuella utredningsläget och få yttra sig över åklagarens planering av det fortsatta utredningsarbetet. Genom en muntlig förhandling kan det på ett annat sätt än vid enbart underhandskontakter mellan häktningsdomaren, åklagaren och försvararen klarläggas om utredningen bedrivs med tillräcklig effektivitet. Även om den häktade och hans försvarare inte disponerar över frågan om omhäktningsförhandling bör hållas - formellt krävs ju inte deras samtycke för att underlåta sådan förhandling - måste häktningsdomaren regelmässigt tillmäta deras inställning stor betydelse.

C.U. har inte inom två veckor efter häktningsförhandlingen i målet mot C.O. hållit omhäktningsförhandling utan har, med hänsyn till vad som framkom vid häktningsförhandlingen rörande främst utredningens omfattning, ansett detta vara uppenbart utan betydelse. C.U. har också åberopat att den först utsatta tiden för åtals väckande nästan var till ända. Enligt HovR:ns mening har C.U. inte utan förhandling ägt utgå från att utredningen bedrevs så skyndsamt som möjligt utan bort hålla omhäktningsförhandling inom tvåveckorstiden.

C.U. förlängde, genom beslut d 19 dec 1994 i målet mot C.O. och d 21 dec samma år i målet mot C.J.S. utan att hålla omhäktningsförhandlingar tiden för åtals väckande till d 16 jan 1995. Vid tidpunkten för dessa beslut hade såväl C.O. (skriftligen) som C.J.S. (muntligen) begärt att omhäktningsförhandling skulle hållas. Till stöd för sin uppfattning att omhäktningsförhandling skulle ha varit uppenbart utan betydelse har C.U. uppgett att han på olika sätt - bl a vid förhandlingar som hållits med andra misstänkta - fått tillgång till olika uppgifter om de pågående utredningarna och därigenom haft ett fullgott underlag för att bedöma behovet av omhäktningsförhandling. Sedan åklagaren i målet mot C.O. förklarat sig anse att en omhäktningsförhandling inte kunde ge mer än vad som framkom vid häktningsförhandlingen mot denne och åklagaren i målet mot C.J.S. sagt sig ha en motsvarande uppfattning, avslog C.U. begäran om omhäktningsförhandlingar. Svagheten med de uppgifter C.U. inhämtat var att C.O. och C.J.S. inte kunde antas känna till dem och inte haft tillfälle att bemöta dem. Med ledning av vad försvararna anfört när de begärde förhandling har C.U. svårligen kunnat vara säker på att de saknade fog för sin begäran. HovR:n anser därför att C.U. gjorde en felbedömning när han vägrade att hålla de sålunda begärda omhäktningsförhandlingarna.

Den 16 jan 1995 begärde C.O., som då varit berövad friheten i nästan två månader, att omhäktningsförhandling skulle hållas. Påföljande dag biföll C.U. åklagarens begäran om förlängd tid för väckande av åtal mot C.O. Misstanken mot denne avsåg försök till grov misshandel - han skulle därvid ha skjutit med en pistol i en pizzeria - och grovt narkotikabrott - han skulle ha överlämnat pengar till eller mottagit pengar från en person, misstänkt för grov narkotikabrottslighet. Hans försvarare hävdade bl a att det inte ens påståtts från förhörsledarens sida att någon skulle ha befunnit sig i lokalen när ett skott från C.O:s pistol av misstag brann av och att denne ännu inte hade hörts i narkotikadelen. Åklagaren uppgav att C.O. erkänt att han skjutit i pizzerian, att han mottagit pistolen av en i narkotikadelen misstänkt person vid namn A och att vittnen berättat om stora penningtransaktioner mellan A och C.O. Någon omhäktningsförhandling hölls inte. I samband med att häktningsbeslutet därefter överklagades uppgav C.O. att ett belopp avseende redovisning av dagskassor för en restaurang "konterats" mellan honom och A. Mot bakgrund av att ingen omhäktningsförhandling dittills hade hållits och med hänsyn till vad i övrigt förekommit borde C.U. i samband med att åklagaren begärde förlängd åtalstid ha hållit omhäktningsförhandling.

C.J.S. begärde vid flera tillfällen efter d 21 dec 1994 att en ny förhandling skulle hållas i häktningsfrågan. Den 28 dec 1994 överklagade C.J.S. häktningsbeslutet och även ett beslut d 23 dec 1994 om avslag på hans begäran om omhäktningsförhandling. HovR:n lämnade d 30 dec 1994 C.J.S:s frifotsyrkande utan bifall men undanröjde, eftersom omhäktningsförhandling inte uppenbart ansågs sakna betydelse, TR:ns beslut att underlåta att hålla sådan förhandling. I samband härmed uttalade HovR:n att TR:n hade att på nytt pröva den frågan. Åklagaren, som därefter avgav yttrande till TR:n, ansåg omhäktningsförhandling vara uppenbart utan betydelse. C.J.S. hade, upplyste åklagaren, erkänt innehav för eget bruk av 596 g cannabisharts - efter att tidigare ha erkänt innehav av endast 300 g - men hans leverantör hade uppgett att han överlåtit betydligt mer. Enligt åklagarens mening förelåg därför fortfarande kollusionsfara och fanns det dessutom risk för fortsatt brottslighet. Åklagaren ansåg att C.J.S. måste höras ytterligare och att narkotika, som beslagtagits bl a hos C.J.S., måste analyseras. C.J.S. motsatte sig i yttrande d 9 jan 1995 att han - även om det fanns olika uppgifter om mängder och annat - skulle sitta häktad till dess absolut överensstämmelse förelåg samt framhöll att han var ostraffad och att beslaget hos honom skedde i början av december 1994 och enligt uppgift från SKL hade kunnat analyseras inom maximalt en vecka därefter. Den 17 jan 1995 medgav C.U. utan att hålla omhäktningsförhandling även förlängning av tiden för åtals väckande mot C.J.S. Mot bakgrund av att det ej heller i detta fall tidigare hållits någon omhäktningsförhandling och då det på intet sätt kunde anses vara uppenbart utan betydelse att sådan förhandling hölls, var det fel av C.U. att inte hålla förhandling.

Inom rättskipningen måste det finnas ett betydande utrymme för olika uppfattningar i lagtolknings- och lagtillämpningsfrågor. Även ganska klara felbedömningar kan förekomma utan att det bör föranleda straffansvar (se NJA 1990 s 542). Målet mot C.O. var mycket omfattande och gällde bl a grova narkotikabrott med internationella förgreningar och med ett stort antal misstänkta personer. C.O. häktades med tillämpning av bestämmelsen i 24 kap 1 § 2 st RB, s k obligatorisk häktning, och som särskild häktningsgrund angavs såväl kollusions- och recidivfara. Hans begäran om omhäktningsförhandling var i första hand inriktad på att det ej längre förelåg sannolika skäl för brottsmisstanke.

När det gäller målet mot C.J.S. lämnade HovR:n genom beslut d 16 och 30 dec 1994 dennes överklagande av häktningsbeslutet utan bifall. Innan C.J.S. inkom med yttrandet av d 9 jan 1995 hade han inte lämnat någon motivering för sina krav på omhäktningsförhandling.

Med hänsyn till det nu anförda finner HovR:n att de felbedömningar vid tillämpningen av undantagsregeln i 24 kap 18 § 3 st RB som C.U. gjorde fram till dess han d 17 jan 1995 medgav förlängning av åtalstiderna inte bör föranleda ansvar för tjänstefel. Hans underlåtenhet att i samband med denna förlängning hålla omhäktningsförhandlingar är däremot så allvarlig att den måste beivras. HovR:n finner således att C.U. i sin myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för nu ifrågavarande uppgift. Med beaktande av att kraven på en korrekt lagtillämpning är betydande i domstolarna, särskilt när det gäller frågor om frihetsberövanden, kan den oaktsamhet som han visat inte anses som ringa. C.U. skall därför fällas till ansvar för tjänstefel och påföljden skall bestämmas till böter.

Vid straffmätningen bör hänsyn tas till att C.U. inte brutit mot någon uttrycklig lagbestämmelse utan att fråga är om en felaktig tillämpning av en bestämmelse som ger en domare ett visst tolkningsutrymme. Vidare bör beaktas att bestämmelserna om omhäktningsförhandling ytterst syftar till att skydda den som är häktad mot alltför långa frihetsberövanden. Beträffande C.J.S. synes C.U.:s underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling inte ha lett till att den tid som C.J.S. var berövad friheten blev längre än nödvändigt. På det underlag som finns i målet är saken mera svårbedömd när det gäller C.O. Som framgår av vad tidigare sagts försattes C.O. på fri fot genom beslut av HovR:n d 2 febr 1995. Att så skedde kan emellertid inte utan vidare läggas till grund för antagandet att utgången skulle ha blivit densamma vid en omhäktningsförhandling några dagar tidigare. C.U. har bestämt hävdat att brottsmisstankarna mot C.O. kvarstod med oförändrad styrka när han d 17 jan 1995 fattade beslut om förlängning av åtalstiden. Någon bevisning om att denna uppfattning skulle vara oriktig har inte framlagts och HovR:n finner därför vid en samlad bedömning att det inte kan anses visat, att det fel som C.U. begått har inneburit någon skada för C.O. när det gäller häktningstidens längd. Mot denna bakgrund bör C.U. ådömas ett förhållandevis lågt bötesstraff.

Domslut. HovR:n dömde C.U. för tjänstefel enligt 20 kap 1 § 1 st BrB till 40 dagsböter å 280 kr. - C.U. ålades vidare att betala en avgift på 300 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. - C.U. ålades slutligen att ersätta staten för försvarskostnaden för C.U:s offentlige försvarare med 21 065 kr.

Såväl Justitiekanslern som C.U. (offentlig försvarare advokaten L.G.) överklagade.

Justitiekanslern yrkade helt bifall till åtalet och under alla förhållanden ett högre bötesstraff.

C.U. yrkade att åtalet skulle ogillas och att han skulle befrias från återbetalningsskyldighet till staten för försvararkostnad samt från skyldighet att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond. Han yrkade för det fall HovR:ns dom fastställdes, att han skulle befrias från merparten av honom ålagd återbetalningsskyldighet för försvararkostnad.

Part bestred motparts ändringsyrkande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Justitiekanslern --- se HD:s domskäl 13 st--- tids mellanrum.

Den ursprungliga bestämmelsen om s k omhäktningsförhandling infördes i samband med nya RB. Bestämmelsen ändrades 1988. Ändringen innebar att skyldigheten att hålla omhäktningsförhandling inom två veckor kom att omfatta samtliga fall där åtalstiden från början eller efter förlängning översteg två veckor. Möjligheten att bestämma längre tids mellanrum i fall där omhäktningsförhandling inom två veckor uppenbart skulle vara utan betydelse bibehölls i sak oförändrad. I förarbetena uttalas att syftet med lagändringen var att öka domstolens möjlighet att övervaka att utredningen sker skyndsamt. Vidare betonas vikten av att frihetsberövanden inte fortgår längre än absolut nödvändigt och att det är naturligt att domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skyndsamt om åtalstiden förlängs upprepade gånger (prop 1986/87:112 s 54). Slutligen anförs att det i undantagsfall kan vara uppenbart att häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Detta kan t ex vara fallet i mål om grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning (a a s 78).

Häktningsförhandling skall således som regel hållas med två veckors mellanrum så länge åtal inte är väckt. Redan av lagtexten framgår att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum mellan förhandlingarna är mycket begränsat. Det saknas grund för att bedöma frågan annorlunda vid omfattande brottsutredningar. Kontrollen av att kravet på att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar ju i dessa fall som tiden går. Särskilt i fall som de nu aktuella där den misstänkte yrkat att förhandling skall hållas, måste framställningen därom framstå som grundlös om förhandling skall kunna underlåtas.

HD delar på grund av det anförda HovR:ns bedömning att det inte förelegat förutsättningar för att underlåta omhäktningsförhandling vid något av de åtalade tillfällena.

Frågan blir då om dessa felbedömningar vid tolkningen och tillämpningen av 24 kap 18 § 3 st RB faller inom det straffbara området för tjänstefel.

När det gäller tolknings- och tillämpningsfrågor bör det i och för sig finnas en betydande marginal innan en felbedömning kan anses grunda ansvar för tjänstefel. Vid allvarliga bedömningsfel kan dock ansvar för tjänstefel komma i fråga (jfr NJA 1992 s 555).

Av lagtextens utformning och förarbeten framgår tydligt att omhäktningsförhandling kan underlåtas endast i undantagsfall. C.U. får anses ha varit oaktsam när han underlät att hålla omhäktningsförhandling i de åtalade fallen. Med beaktande av samtliga omständigheter får dock gärningarna före d 17 jan 1995 anses ringa och skall således inte föranleda straffansvar. Vid sistnämnda tidpunkt hade C.O. och C.J.S. varit frihetsberövade under 54 respektive 40 dagar. Underlåtenheten att hålla omhäktningsförhandlingar i dessa fall är, som HovR:n funnit, så allvarlig att C.U. skall dömas för tjänstefel.

HD delar HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan och i frågan om skyldigheten att återbetala försvararkostnad.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Föredraganden föreslog vidare att HD skulle förplikta C.U. att av försvararkostnaden i HD, 14 056 kr, ersätta staten 7 000 kr.

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Nilsson och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. Justitiekanslern har som grund för överklagandet anfört bl a följande. Mot bakgrund av hur bestämmelsen i 24 kap 18 § 3 st RB är avfattad och syftet med denna kan ny häktningsförhandling underlåtas endast i rena undantagsfall. Något utrymme för att mera rutinmässigt underlåta att hålla häktningsförhandling på grund av målets omfattning eller med hänsyn till vad som framkommit vid förhör med medmisstänkta föreligger ej. Enligt Justitiekanslerns mening har C.U. uppsåtligen åsidosatt de regler som enligt RB gäller för handläggning av frågor om häktning. Detta är ytterst allvarligt eftersom frågor om frihetsberövande alltid måste prövas ytterst omsorgsfullt med respekt för den enskildes rättigheter. C.U. bör därför fällas till ansvar för åtalade gärningar i dess helhet.

C.U. har i HD intagit samma inställning till åtalet som i HovR:n. Av 24 kap 18 § 3 st RB framgår att rätten skall, så länge en misstänkt är häktad och till dess åtal väcks, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Det framgår vidare att, om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, rätten får bestämma längre tids mellanrum.

Redan av lagtexten framgår alltså att förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum mellan förhandlingarna är mycket begränsade. Betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar allt efter som tiden går. Detta gäller särskilt i fall där den misstänkte yrkat att förhandling skall hållas.

C.U. kan inte anses ha gjort sig skyldig till en felbedömning när han beträffande C.O. underlät att hålla omhäktningsförhandling i anslutning till försvararens båda framställningar härom d 15 dec 1994. Detsamma får anses gälla underlåtenheten att hålla omhäktningsförhandling beträffande C.J.S. i anslutning till framställningarna härom från försvararen d 22 och d 23 dec 1994. Beträffande C.J.S. hade ju HovR:n så sent som d 16 dec prövat frågan om häktning.

Det är däremot tydligt att det inte förelegat förutsättningar för att underlåta omhäktningsförhandling i anslutning till framställningarna härom d 2 och d 9 jan 1995 beträffande C.J.S. och d 16 jan 1995 beträffande C.O. och C.J.S. Vid sistnämnda tidpunkt hade C.O. och C.J.S. suttit häktade 52 respektive 38 dagar utan sådan förhandling. Dessutom hade HovR:n i beslut d 30 dec 1994 beträffande C.J.S. förklarat att TR:n hade att på nytt pröva frågan om omhäktningsförhandling. Frågan blir då om C.U:s felbedömning vid tolkningen och tillämpningen av 24 kap 18 § 3 st RB med anledning av nämnda framställningar faller inom det straffbara området för tjänstefel.

När det gäller tolknings- och tillämpningsfrågor bör det i och för sig finnas en betydande marginal innan en felbedömning kan anses grunda ansvar för tjänstefel. Vid allvarliga bedömningsfel kan dock ansvar för tjänstefel komma i fråga (jfr NJA 1992 s 555). Vidare framgår av rättsfallen NJA 1996 s 806 och HD:s avgörande d 25 mars 1997 i mål B 5364/961 att hänsynen till rättssäkerheten kräver att särskilt höga krav ställs på en domstol när det gäller noggrannhet och omsorg vid prövning av frågor som rör frihetsberövanden.

C.U. gjorde sig visserligen skyldig till en felbedömning när han underlät att hålla omhäktningsförhandling i anslutning till framställningarna därom d 2 och d 9 jan 1995. Med hänsyn till att tiden för väckande av åtal löpte ut d 16 samma månad samt till omständigheterna i övrigt kan hans oaktsamhet dock inte anses vara sådan att den faller inom det straffbara området för tjänstefel. När C.U. emellertid därefter d 17 jan 1995 underlät att hålla omhäktningsförhandling och beslöt att meddela anstånd med väckande av åtal beträffande C.J.S. till d 30 jan 1995 och beträffande C.O. till d 16 febr 1995 har han handlat på ett sätt som, om gärningarna inte är ringa, föranleder ansvar för tjänstefel. Gärningarna kan med beaktande av samtliga omständigheter inte bedömas som ringa.

På grund av det anförda skall C.U. fällas till ansvar för tjänstefel. HD delar HovR:ns bedömning i påföljdsfrågan och i frågan om skyldigheten att återbetala försvararkostnad.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD förpliktade vidare C.U. att av försvararkostnaden i HD, 14 056 kr, ersätta staten 7 000 kr.

HD:s dom meddelades d 11 juni 1997 (mål nr B 990/97).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1997-06-11
Målnummer
B990-97
Lagrum
20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
24 kap. 18 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Tjänstefel
Häktning
Domare
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (6)

NJA 2002 s. 188: Fråga om ansvar för tjänstefel med anledning av oriktig avhysning på grund av dom som inte vunnit laga kraft.
NJA 2002 s. 336: Fråga om ansvar för tjänstefel av domare.
NJA 2002 s. 342: Åtal har beträffande häktad väckts endast för andra brott än som låg till grund för beslutet om häktning. Fråga om ansvar för tjänstefel av åklagare respektive domare som inte hävt häktningsbeslutet.
NJA 2005 s. 385: Fråga om ansvar för tjänstefel för polisintendent som har beslutat om avlägsnande enligt 13 c § polislagen (1984:387).
RH 2007:40: Polisens förföljande av en personbil slutade med att personbilen kolliderade med ett träd och en person avled. K.H., som tjänstgjorde som befäl vid Polismyndighetens i Skåne länskommunikationscentral...
RH 2011:27: Ansvar för tjänstefel för en chef inom socialtjänsten som, vid tillämpning av lagen om vård av missbrukare i vissa fall, för sent inlett utredning och för sent vidtagit åtgärder för ett omedelbart...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation