JO dnr 94-2003

Socialnämndens insatser för barn och ungdomar bygger på frivillighet från de berörda enskildas sida. Under vissa förutsättningar kan det dock bli aktuellt med vård utan samtycke. Regler om tvångsvård finns i LVU. Vård enligt LVU skall beslutas bl.a. om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas ( 2 § LVU ). En grundläggande förutsättning för att barn skall beredas vård med stöd av LVU är att det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv ( 1 § andra stycket LVU ).

De övergripande reglerna om socialnämndens vårdansvar i LVU-ärenden finns i socialtjänstlagen (2001:453) . Av bestämmelsen i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen

framgår att vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. Av 6 kap. 7 § socialtjänstlagen följer bl.a. att socialnämnden skall lämna vårdnadshavarna till barn som vistas i familjehem och dem som vårdar sådana barn råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Nämnden bör härvid hålla en fortlöpande kontakt med både barnets föräldrar och det hem där barnet får sin fostran.

Enligt 11 § första stycket LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var denne skall vistas under vårdtiden. I 13 § stadgas att socialnämnden noga skall följa vården av den som vårdas med stöd av LVU. Har den unge, såsom i detta fall, beretts vård med stöd av 2 § LVU , skall socialnämnden minst en gång var sjätte månad överväga om vård enligt LVU fortfarande behövs. Socialnämnden har, enligt 14 § första stycket LVU , ett ansvar för att den unges behov av umgänge med föräldrar eller andra som har vårdnaden om honom så långt möjligt tillgodoses.

Av 6 kap. 5 § socialtjänstlagen framgår att när ett barn placeras skall det i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Vad som är bäst för barnet skall dock enligt 1 kap. 2 § alltid beaktas. I den sistnämnda bestämmelsen stadgas att när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. I 1 § LVU stadgas att vid beslut enligt LVU skall vad som är bäst för den unge vara avgörande.

Av 21 § LVU framgår att socialnämnden skall besluta att vård med stöd av LVU skall upphöra när den inte längre behövs. Nämnden skall noga förbereda den unges återförening med den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne.

I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot någon enskild skall nämnden, enligt 11 kap. 8 § socialtjänstlagen , tillämpa bl.a. 16 och 17 §§ förvaltningslagen (1986:223) om en parts rätt att få del av uppgifter.

Av 41 § första stycket 1 LVU framgår att beslut i fråga om att flytta den unge från det hem där han vistas får överklagas hos länsrätten. Även nämndens beslut i fråga om fortsatt vård med stöd av LVU är överklagbara ( 41 § första stycket 2 LVU ).

Enligt 39 § LVU skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare i mål och ärenden angående bl.a. upphörande av vård enligt 21 § LVU och vid överklagande enligt 41 § första stycket 1 LVU , om det inte måste antas att behov av biträde saknas. I ärenden hos socialnämnd förordnas offentligt biträde av länsrätten. Socialnämnden har skyldighet att anmäla behov av offentligt biträde även om någon ansökan inte har gjorts.

Av 36 § andra stycket LVU framgår att den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § LVU för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande är den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.

Makarna CC och DD:s anmälan har aktualiserat ett flertal frågor. Jag har valt att inrikta min granskning på några frågor som enligt min mening är centrala i ärendet.

Nämndens beslut att omplacera AA

AA, som är född i augusti 2000, placerades i familjehemmet CC och DD i början av december 2001. Under hösten 2002 begärde modern att AA skulle omplaceras. Hon ansåg att umgänget inte fungerade och ifrågasatte även på andra sätt familjehemmet. På grund av moderns begäran inleddes den 16 oktober 2002 en utredning avseende en eventuell omplacering. Den 13 november 2002 beslutade nämnden att AA skulle omplaceras och att den biologiska familjen skulle utredas för uppdrag som familjehem. Den 4 december 2002 beslutade nämnden att placeringen av AA i familjehemmet CC och DD skulle avslutas ”snarast möjligt” samt att AA skulle placeras hos sin moster och morbror.

Som framgår av det anförda gjorde modern en framställan till nämnden om att AA skulle omplaceras. Med hänsyn härtill har jag inte någon invändning mot att en utredning inleddes. Den fråga som inställer sig är emellertid om det förelåg tillräckliga skäl för att besluta om omplacering av AA. Detta är i och för sig en sådan bedömningsfråga som JO inte brukar uttala sig om. Vad som har framkommit i det aktuella ärendet ger mig dock anledning att anföra följande.

Inledningsvis kan konstateras att det i ett fall som det förevarande självfallet måste göras en noggrann avvägning mellan de omständigheter som talar för respektive mot att ett barn flyttas från ett familjehem. Att ett barn inte onödigtvis flyttas från trygga och invanda förhållanden är en viktig ledstjärna i arbetet med familjehemsplaceringar. När frågan om omplacering skall ske prövas måste nämnden beakta den risk en separation medför för barnet.

Det har framkommit att modern ansåg att AA skulle omplaceras bl.a. på grund av att familjehemmet inte i tillräcklig grad medverkade till umgänge mellan henne och AA. Enligt uppgifter i handlingarna kände sig modern också nedvärderad av familjehemmet och upplevde att hon inte var välkommen att besöka sonen där. Familjehemmet kallade även sonen vid ett annat namn. Emellertid var AA vid den aktuella tidpunkten endast drygt två år och han hade vistats i familjehemmet ett år, vilket är en, i relation till AA:s ålder, lång tid. AA hade också innan han kom till familjehemmet CC och DD haft en annan familjehemsplacering. Det synes vara ostridigt att AA hade utvecklats mycket positivt under sin tid i familjehemmet. Flera barnpsykologer som förvaltningen hade kontakt med avrådde från en omplacering eftersom en sådan bedömdes medföra risker för att AA skulle fara illa.

Det ligger i sakens natur att socialtjänsten, om det inte rör sig om mycket allvarliga missförhållanden i ett familjehem, i första hand bör försöka att komma till rätta med föreliggande problem i stället för att vidta en så ingripande åtgärd som omplacering.

Det är vidare en självklarhet att ett beslut rörande en så viktig fråga som omplacering i ett LVU-ärende måste föregås av en mycket grundlig och omsorgsfull utredning som allsidigt klarlägger de förhållanden som är av betydelse i ärendet. När det gäller den aktuella utredningen har bl.a. följande framkommit. Utredningen inleddes den 16 oktober 2002. Redan den 13 november 2002 beslutade nämnden att AA skulle omplaceras. Det är av stor betydelse att en utredning som den förevarande bedrivs förutsättningslöst. Med hänsyn härtill framstår det som olämpligt att nämnden på detta sätt, under utredningens inledande skede, slog fast att AA skulle omplaceras. Beslutet synes närmast ha utgjort en form av direktiv för den fortsatta handläggningen. Här kan noteras att förvaltningen först den 19 november 2002 besökte familjehemmet och samtalade om moderns begäran om omplacering. Den 4 december 2002 beslutade nämnden att placeringen i familjehemmet CC och DD skulle avslutas ”snarast möjligt” och att AA skulle omplaceras till sin moster. Utredningen rörande placeringsfrågan var då fortfarande inte avslutad. Det är mycket anmärkningsvärt att nämnden fattade beslut om omplacering trots att utredningen inte var slutförd. I ett fall som rör en så viktig fråga som omplacering och där förhållandena inte är akuta bör vidare utredningen sammanställas i ett separat dokument. Det kan tilläggas att utredningen formellt avslutades först den 24 februari 2003.

I denna del vill jag sammanfattningsvis framhålla vikten av att beslut grundas på ett tillräckligt underlag. Nämnden förtjänar allvarlig kritik för att den fattade beslut trots att den inte hade ett fullgott underlag för detta. Handläggningen förmedlar intrycket att nämnden inte i tillräcklig utsträckning beaktade vad som var bäst för AA utan i stället i hög grad lät sig styras av moderns önskningar.

Nämndens beslut att vården enligt LVU skulle upphöra

Nämnden beslutade den 19 december 2002 att LVU-vården rörande AA skulle upphöra. Samtidigt beviljades bistånd enligt socialtjänstlagen i form av placering hos mostern och morbrodern.

Omprövning av vården innebär att ett förvaltningsrättsligt ärende föreligger. Innan frågan om LVU-vårdens upphörande togs upp till prövning var nämnden således skyldig dels att ta initiativ till att en utredning gjordes och förelades nämnden, dels att före beslut iaktta förvaltningslagens regler om kommunicering, m.m. Någon egentlig utredning om förutsättningarna för vårdens upphörande gjordes dock inte. Till grund för beslutet låg endast ett kortfattat tjänsteutlåtande rubricerat ”Övervägande jml LVU 13 § ”. I handlingen angavs bara i mycket allmänna ordalag hur vårdplaneringen för AA skulle se ut.

Såsom framgår av redogörelsen ovan skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare i mål och ärenden angående bl.a. upphörande av vård enligt 21 § LVU , om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Beslutet att LVU-vården skulle upphöra fattades utan att AA hade företrätts av en sådan särskild ställföreträdare som ett offentligt biträde utgör enligt 36 § andra stycket LVU . Nämnden gjorde inte någon anmälan till länsrätten om behov

av offentligt biträde innan beslutet fattades. Eftersom omständigheterna inte var sådana att det måste antas att behov av biträde saknades förtjänar nämnden kritik för sin underlåtenhet i detta avseende.

I sammanhanget kan följande tilläggas. Beslutet om att LVU-vården rörande AA skulle upphöra fattades sex dagar efter det att länsrätten hade beslutat att inhibera omplaceringsbeslutet. Att nämnden beslutade om LVU- vårdens upphörande innebar rent faktiskt att förvaltningsdomstolarna inte hade möjlighet att pröva omplaceringsfrågan materiellt. Det tidsmässiga sambandet inger farhågor om att beslutet fattades för att förhindra en sådan prövning. Jag anser mig dock inte ha tillräckligt underlag för att hävda att nämnden medvetet obstruerade i förhållande till domstolarna.

Planeringen av överflyttningen till det nya familjehemmet, m.m.

Som har framgått ovan anser jag att nämnden agerade felaktigt när den beslutade om omplacering trots att det inte fanns ett tillfredsställande underlag för beslutet. Oaktat min inställning vad gäller beslutet om omplacering vill jag uppehålla mig vid nämndens planering av och agerande i fråga om överflyttningen av AA till det nya familjehemmet.

Av journalanteckningarna i ärendet framgår att handläggande tjänstemän vid förvaltningen var av uppfattningen att omplaceringsprocessen måste få ta mycket lång tid. Handläggarnas tanke var bl.a. att förvaltningen med hjälp av en psykolog skulle arbeta för att få till stånd en dialog mellan den biologiska familjen och familjehemmet CC och DD Nämnden delade dock inte denna uppfattning utan ville genomföra överflyttningen snabbt. Det har framkommit att nämnden, när beslut om omplacering fattades den 4 december 2002, ansåg att omplaceringen skulle vara genomförd till den 13 december 2002. Som förhållandena utvecklade sig rent faktiskt kom AA inte att återvända till familjehemmet CC och DD efter att han den 21 december 2002 lämnades över till sin moster och morbror för att i deras hem ha umgänge med modern under juldagarna.

Situationen vid den aktuella omplaceringen kan jämföras med förhållandena vid hemflyttning av ett barn som under lång tid har vistats i ett familjehem. Vissa av de uttalanden som har gjorts i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:15 s. 76 f.) rörande socialtjänstens skyldigheter vid hemflyttning av barn är därför av intresse. Socialstyrelsen har bl.a. framhållit följande. Det åligger nämnden att hjälpa barnet och de tidigare familjehemsföräldrarna med separationen. Alla berörda parter bör vara införstådda med planeringen och generellt sett bör en successiv utökning av umgänget ske. Förberedelserna måste utgå från det enskilda barnet, dess situation, behov och inställning. Uppbrottet från familjehemmet kan för en del barn vara liktydigt med att lämna sina psykologiska föräldrar och ”fostersyskon” som upplevs som egna syskon. En hemflyttning som sker abrupt kan innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.

I enlighet med det anförda kan det konstateras att en överflyttning till ett nytt familjehem behöver förberedas på ett aktivt och insiktsfullt sätt. Arten och omfattningen av förberedelserna samt den tid som erfordras blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Det är socialnämnden som har ansvaret för planeringen och den bör göras i samråd med alla inblandade.

Vid tidpunkten för den aktuella omplaceringen hade AA, som då bara var drygt två år, bott i familjehemmet CC och DD i ett år. Såvitt har framkommit hade AA före omplaceringsbeslutet träffat det nya familjehemmet, dvs. sin moster och morbror, i begränsad utsträckning. Varken av remissvaret eller av handlingarna i övrigt framgår varför nämnden ansåg att överflyttningen av AA var så brådskande. Enligt min uppfattning brast nämnden allvarligt i sina åligganden vad gällde överflyttningen till det nya familjehemmet.

Stöd och uppföljning efter överflyttningen till det nya familjehemmet

Det är av synnerlig vikt att ett barn som under lång tid har vistats som en del av en familj bereds möjligheter att efter en omplacering behålla kontakten med de personer som under familjehemsplaceringen har utgjort barnets trygghet. Det ingår som ett led i socialtjänstens åligganden att medverka till det.

I ärendet föreligger delvis motstridiga uppgifter när det gäller hur nämnden agerade för att kontakten mellan AA och familjehemmet CC och DD skulle kunna bibehållas efter omplaceringen. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att vidta någon ytterligare åtgärd i den delen.