Ordre Public

Legaldefinitioner 40

Artikel 31 första stycket (EU) 2016/1103 Genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden

Tillämpning av en bestämmelse i lagen i en viss stat som anges i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public).

Artikel 31 första stycket (EU) 2016/1104 Genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap

Tillämpning av en bestämmelse i lagen i en viss stat som anges i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public).

Artikel 45.3 (EU) nr 1215/2012 Bryssel I-förordningen

Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas såvida inte annat följer av punkt 1 e. Behörighetsbestämmelserna omfattas inte av den i punkt 1 a åsyftade prövningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public).

Artikel 35 första stycket (EU) nr 650/2012 Behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg

Tillämpning av en bestämmelse i lagen i en viss stat som anges i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public).

Punkt 223 C-124/21

Det framgår nämligen av de skäl i det omtvistade beslutet som avses i punkt 216 i förevarande dom att skiljedomsreglerna, som är obligatoriska och exklusiva, hänvisar tvister avseende genomförandet av reglerna om förhandstillstånd och behörighet till Cas, ett skiljeorgan vars skiljedomar är underställda förbundsdomstolens kontroll. Kommissionen har bland annat angett att den prövning som denna domstol kan göra av dessa avgöranden inte innefattar frågan huruvida dessa är förenliga med grunderna för rättsordningen (ordre public), det vill säga artiklarna 101 och 102 FEUF. Den har dessutom påpekat att förbundsdomstolen inte är en domstol i en medlemsstat, utan en domstol utanför unionens domstolssystem som inte är behörig att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen rörande detta ämne. Kommissionen har slutligen preciserat att idrottsutövarna, enligt förbundsdomstolens praxis, i praktiken inte har något annat val än att godta att tvister mellan dem och ISU ska hänskjutas till Cas, såvida de inte avstår från att delta i alla tävlingar som anordnas av ISU eller av de nationella skridskoförbund som är medlemmar i ISU, det vill säga i slutändan, utövandet av sitt yrke.

Punkt 24 C-139/10

Hoge Raad der Nederlanden har i beslutet att begära förhandsavgörande bedömt att dessa invändningar saknar grund. Hoge Raad anser att försvarsgrunden att en dom som har meddelats i en medlemsstat redan har efterkommits inte omfattas av de avslagsgrunder som föreskrivs i artiklarna 34 och 35 i förordningen, framför allt inte avslagsgrunden avseende grunderna för rättsordningen (ordre public).

Punkt 20 C-147/16

Den hänskjutande domstolen har uppgett att den, i och med att Susan Romy Jozef Kuijpers uteblev från förhandlingen, enligt artikel 806 i processlagen måste bifalla KdG:s talan i den mån den inte strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).

Punkt 8 C-249/19

I artikel 12 i förordning nr 1259/2010, som har rubriken ”Grunderna för rättsordningen (ordre public), föreskrivs följande: ”Tillämpning av bestämmelser i den lag som anvisas i denna förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen (ordre public) i domstolslandet.”

Punkt 1 C-319/06

Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen ska fastställa att Storhertigdömet Luxemburg har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.1 och 3.10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1) samt artiklarna 49 EG och 50 EG genom att förklara att bestämmelserna i punkterna 1, 2, 8 och 11 i artikel 1.1 i lag av den 20 december 2002 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (loi du 20 décembre 2002 portant transposition de la directive 96/71/CE du Parlement européen et du Conseil du 16 décembre 1996 concernant le détachement de travailleurs effectué dans le cadre d’une prestation de services et réglementation du contrôle de l’application du droit du travail) (Mémorial A 2002, s. 3722) (nedan kallad lag av den 20 december 2002) utgör tvingande regler som rör grunderna för den nationella rättsordningen (ordre public), införliva bestämmelserna i artikel 3.1 a i direktiv 96/71 på ett ofullständigt sätt, formulera villkoren om skyldighet att förse nationella behöriga myndigheter med de uppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna utöva sin tillsyn i artikel 7.1 i lag av den 20 december 2002 på ett så oklart sätt att rättssäkerheten äventyras för de företag som önskar utstationera arbetstagare i Luxemburg, och föreskriva, i artikel 8 i nämnda lag, att dokument som är nödvändiga för tillsynsändamål ska förvaras i Luxemburg, hos ett ad hoc-ombud som är bosatt där.

Punkt 61 C-341/04

Principen om ömsesidigt förtroende leder till konstaterandet i skäl 22 i förordningen att ”grunderna för ickeerkännande [bör] reduceras till ett nödvändigt minimum”, medan det i artikel 26 anges att en medlemsstat får vägra att erkänna ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat om verkningarna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle vara uppenbart oförenliga med grunderna för den statens rättsordning (ordre public), särskilt vad gäller statens grundläggande rättsprinciper och individens grundlagsenliga fri- och rättigheter.

Punkt 29 C-386/17

Enligt den hänskjutande domstolen är det emellertid nödvändigt att därefter pröva huruvida ett åsidosättande, som enligt denna domstol är uppenbart, av de unionsrättsliga bestämmelser om litispendens som är tillämpliga – det vill säga artikel 19 i förordning nr 2201/2003 och artikel 27 i förordning nr 44/2001 – från de domstolars sida som meddelat den dom som det begärs erkännande av kan anses vara ett skäl för att vägra erkännande på grund av att domen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public).

Punkt 11 C-444/07

Enligt artikel 26 i förordningen får ”[e]n medlemsstat … vägra att erkänna ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat eller vägra att verkställa beslut som fattats i samband med ett sådant förfarande, om verkningarna av ett sådant erkännande eller en sådan verkställighet skulle vara uppenbart oförenliga med grunderna för den statens rättsordning (ordre public), särskilt vad gäller statens grundläggande rättsprinciper och individens grundlagsenliga fri- och rättigheter”.

Punkt 30 C-456/11

Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 49 och 50 i sitt förslag till avgörande, talar även artiklarna 33–35 i förordning nr 44/2001 mot en restriktiv tolkning av begreppet ”dom” i den mening som avses i artikel 32 i förordningen. I artikel 33 föreskrivs nämligen principen att domar ska erkännas, medan artiklarna 34 och 35 föreskriver undantag från den principen. Dessa undantag ska tolkas strikt. Det stadgas för övrigt i artikel 35.3 att domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten inte får omprövas och att behörighetsreglerna inte omfattas av grunderna för rättsordningen (ordre public).

Punkt 63 C-600/23

Vid den muntliga förhandlingen preciserade den belgiska regeringen att det, i nu aktuellt sammanhang, finns tre sätt att angripa en skiljedom vid belgisk domstol. Den nämnde därvid först det fallet att en part, med stöd av artiklarna 1720 och 1721 i processlagen, ansöker om erkännande av en skiljedom i Belgien vid behörig förstainstansdomstol. I samband med detta kan denna domstol, på begäran av den andra parten eller ex officio, avslå ansökan om erkännande om den finner att skiljedomen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public). Vidare angav den att en part som inte vill att en skiljedom ska erkännas har möjlighet att, med stöd av samma bestämmelser i processlagen, ge in en ansökan om icke-erkännande av skiljedomen till behörig domstol. Slutligen nämnde den en möjlighet som visserligen inte anges uttryckligen i artikel 1721 i processlagen, men som ändå föreligger i mål vid belgisk domstol där en part åberopar en skiljedom som bevisning. I ett sådant mål har den andra parten nämligen möjlighet att framställa ett yrkande om icke-erkännande av skiljedomen, och domstolen kan även ex officio fatta ett beslut under rättegången med denna innebörd, i likhet med vad som gäller för utländska domstolsavgöranden enligt artikel 22 i lagen om internationell privaträtt.

Punkt 39 C-633/22

Den omständigheten att det uppenbara åsidosättandet i förevarande fall avser en unionsbestämmelse, och inte en regel i nationell rätt, ändrar inte förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen om grunderna för rättsordningen (ordre public), i den mening som avses i artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, oavsett om det rör sig om en materiell eller processuell rättsregel. Enligt fast rättspraxis är det nämligen den nationella domstolens uppgift att säkerställa att rättigheter som är grundade på unionsrätten skyddas lika effektivt som nationella rättigheter. Bestämmelsen om ordre public ska således tillämpas på samma sätt när erkännandet eller verkställigheten av det ifrågavarande avgörandet i den medlemsstat där det görs gällande skulle medföra ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel av grundläggande betydelse i unionens rättsordning eller av en rättighet som anses vara grundläggande i denna rättsordning och således i nämnda medlemsstats rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands, C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 48, samt dom av den 7 september 2023, Charles Taylor Adjusting, C‑590/21, EU:C:2023:633, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

Punkt 19 C-680/21

Genom stämningsansökan som delgavs den 1 september 2020 väckte UL och Royal Antwerp talan mot URBSFA vid Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) och yrkade att skiljedomen skulle upphävas på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public), i den mening som avses i artikel 1717 i den belgiska processlagen.

Punkt 37 C-700/20

Till stöd för sitt överklagande gjorde London P&I Club gällande att beslutet om verkställighet av den 1 mars 2019 är oförenligt, i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, med det beslut och den dom som den 22 oktober 2013 meddelades med tillämpning av section 66 i 1996 års lag om skiljeförfaranden och som fastställdes av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen (England och Wales) (avdelningen för tvistemål)). Vidare gjorde London P&I Club med stöd av artikel 34.1 i denna förordning gällande att ett erkännande eller verkställighet av detta beslut under alla omständigheter uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public), särskilt med hänsyn till principen om rättskraft.

Punkt 30 C-704/20

Den hänskjutande domstolen har angett att alla former av förvar som föreskrivs i dessa unionsrättsliga rättsakter i Nederländerna omfattas av förvaltningsprocessrätten, enligt vilken de nederländska domstolarna i princip inte ex officio får pröva huruvida det berörda beslutet om förvar iakttar sådana villkor för laglighet som den berörde inte har åberopat. Det enda undantaget från denna princip är prövningen av efterlevnaden av tvingande bestämmelser som rör grunderna för rättsordningen (ordre public), till exempel bestämmelser om domstols behörighet och tillgång till domstolsprövning.

Punkt 34 C-90/22

Den hänskjutande domstolen tvivlar därför på att en sådan situation, i vilken tillämpningen av de regler som följer av en sådan internationell konvention som CMR gör det möjligt att avvika från parternas avtal om såväl domstols behörighet som tillämplig lag i ett och samma mål, är förenlig med de grundläggande principerna för en rättvis rättegång och med de mål som eftersträvas med förordning nr 1215/2012, vilket ger upphov till frågor om förenligheten med grunderna för rättsordningen (ordre public).

Punkt 15 Förslag till avgörande i mål C-147/16

Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund begärt förhandsavgörande från domstolen angående följande tolkningsfrågor: ”1) När det vid en nationell domstol har framställts ett yrkande mot en konsument angående fullgörande av ett avtal och den nationella domstolen på grund av nationella processuella regler endast är behörig att på eget initiativ pröva huruvida talan strider mot nationella bestämmelser som hänför sig till grunderna för rättsordningen (ordre public), är den nationella domstolen då även behörig att, även i en parts utevaro, på eget initiativ pröva huruvida det berörda avtalet omfattas av tillämpningsområdet för [direktiv 93/13], såsom detta har genomförts i belgisk rätt? 2) Ska en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning till en konsument, vad gäller ett avtal om tillhandahållande av denna undervisning mot betalning av en inskrivningsavgift, eventuellt jämte ersättning för läroanstaltens kostnader, anses utgöra ett företag i den mening som avses i unionsrätten? 3) Omfattas ett avtal mellan en konsument och en fristående subventionerad läroanstalt som avser denna läroanstalts tillhandahållande av subventionerad undervisning av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och ska en fristående läroanstalt som tillhandahåller subventionerad undervisning till en konsument, vad gäller avtalet om tillhandahållande av denna undervisning, anses vara en näringsidkare i den mening som avses i direktivet?”