NJA 1987 s. 885

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Witt samt rådmännen Täcklind och Andréasson) anförde i dom d 28 sept 1984: Kärandenas i målet framställda yrkanden grundas, såvitt avser sex av de ifrågavarande sju besättningsmännen, på de skriftliga enskilda arbetsavtal som ingicks d 8 dec 1982 i Norrköping mellan rederiet, företrätt av J.A., och besättningsmännen. I dessa avtal hänvisas till det löpande ITF-avtalet. Beträffande den sjunde besättningsmannen, M.B., åberopas det enskilda arbetsavtal som ingicks muntligen d 30 dec 1982 mellan rederiet genom Nervions befälhavare och M.B. och som enligt ITF - som övertagit M.B:s talan - får anses innefatta samma hänvisning till ITF-avtalet.

Rederiet har bestritt käromålen på den grunden att såväl det kollektivavtal, special agreement, som ingicks d 8 dec 1982 mellan rederiet och ITF - vari rederiet förbinder sig bl a att införliva ITF- avtalets villkor med besättningsmännens enskilda anställningskontrakt - som de av kärandena åberopade enskilda arbetsavtalen samma dag är ogiltiga. Ogiltigheten beror enligt rederiet därpå att avtalen tillkommit genom olaga tvång i form av olaglig stridsåtgärd - blockad - vilken föranlett att rederiet tvingats underteckna avtalen. Vad angår M.B. har rederiet gjort gällande att det muntliga anställningsavtalet d 30 dec 1982 med hänsyn till kollektivavtalets ogiltighet icke kan anses innefatta någon hänvisning till ITF-avtalet. Rederiet har vidare till stöd för sitt bestridande åberopat att innehållet i kollektivavtalet och de enskilda arbetsavtalen saknar rättsverkan eftersom de i olika av rederiet angivna hänseenden är otillbörliga.

När det gäller att taga ställning till huruvida kollektivavtalet och de av kärandena åberopade enskilda arbetsavtalen d 8 dec 1982 är giltiga och om det muntliga anställningsavtalet d 30 dec 1982 med M.B. innefattat en hänvisning till ITF-avtalet måste först bestämmas vilket lands lag som skall tillämpas.

Kärandena hävdar i denna del att svensk lag är att tillämpa medan rederiet däremot påstår att i första hand panamansk och i andra hand engelsk lag är tillämplig.

Till stöd för påståendet att svensk lag skall gälla har från kärandesidan åberopats i första hand att det vid målets anhängiggörande yrkades sjöpanträtt för fordrade belopp jämlikt 244 § 1 p sjölagen och att enligt 259 § 1 st sjölagen, när sådan sjöpanträtt som avses i bl a 244 § åberopas inför svensk myndighet, svensk lag skall tillämpas. TR:n finner emellertid att bestämmelsen i 259 § sjölagen endast reglerar vilken lag som skall tillämpas beträffande själva sjöpanträtten. Stadgandet bestämmer sålunda sakrättsstatutet men ger icke något besked angående obligationsstatutet, dvs den lag enligt vilken sådana frågor som giltigheten av ett anställningsavtal som åberopats som grund för sjöpanträtt skall avgöras.

Den aktuella lagvalsfrågan får därför lösas med ledning av de normer för lagkonflikter som gäller enligt svensk internationell privaträtt.

Beträffande rättsförhållandena mellan redare och besättning i anledning av ingångna anställningsavtal torde - såsom parterna synes vara ense om - råda en presumtion för att flaggans lag skall tillämpas.

När de enskilda arbetsavtal varom är fråga ingicks ägdes Nervion av ett i Panama registrerat bolag - Sheldon Ship Comp Inc - och seglade under panamansk flagg. Kärandena gör emellertid gällande att trots detta svensk - och ej panamansk - lag skall tillämpas i målet eftersom Nervions anknytning till Panama var av endast formell natur medan anknytningen till Sverige var mycket stark. Svensk anknytning förelåg enligt kärandena bl a därigenom att svenska medborgare ägde Sheldon Ship Comp och hade ett dominerande inflytande över fartyget och rederirörelsen som i praktiken drevs från Sverig, att Nervion under den aktuella perioden var i trafik till och från svenska hamnar samt att avtalen d 8 dec 1982 ingicks i Sverige.

Beträffande Nervions och rederirörelsens anknytning till Panama resp Sverige må här anmärkas följande.

Av utredningen framgår att Nervion tidigare ägdes av Nervion Shipping Ltd med säte i Gibraltar och då seglade under engelsk flagg samt att fartyget d 18 nov 1982 försåldes till Sheldon Ship Comp och omflaggades till panamansk flagg. Enligt uppgift av rederiet, vilken inte bestritts, har Sheldon Ship Comp en styrelse, som i enlighet med panamansk lag delvis består av panamanska medborgare. - Anmärkas kan emellertid att någon företrädare för bolaget med behörighet att mot taga stämning icke kunde anträffas när stämningen i målet skulle delges, varför kungörelsedelgivning fick ske. - Angående aktieägarna i Nervion Shipping har kärandena åberopat ett meddelande från en undersökningsbyrå i Gibraltar. Enligt detta meddelande, vars riktighet rederiet förklarat sig ej vitsorda, ägdes aktierna i Nervion Shipping av 14 personer med hemvist i Sverige, bl a H.Ö., J.A., B.T., Å.B., O.O. och E.G.. Av ett d 1 okt 1981 mellan Nervion Shipping och Tarantella ingånget tidsbefraktningsavtal, som ingivits av rederiet, framgår att 11 av de 14 personer som enligt det nämnda meddelandet från Gibraltar var ägare av aktierna i Nervion Shipping - samt ytterligare en person - tecknat personlig borgen på avtalet till säkerhet för tidsbefraktarens förpliktelser. Vem eller vilka som äger aktierna i Sheldon Ship Comp har rederiet icke uttalat sig om i vidare mån än att rederiet uppgivit att överlåtelsen d 18 nov 1982 från Nervion Shipping till Sheldon Ship Comp inte torde ha inneburit något egentligt ägarbyte. Kärandena har i denna del åberopat ett meddelande från det svenska generalkonsulatet i Panama till den svenska ambassaden i Bogota d 13 april 1983 i samband med försöken att delge rederiet stämningen i målet. I detta uttalas bl a att generalkonsulatet från det panamanska skeppsregistret inhämtat att "owners of Sheldon Ship Comp" är X. Shipping, (adress uteslutet här), Stockholm. Riktigheten av denna uppgift har bestritts av rederiet. - I fråga om Sorek Chartering Ltd i London, som enligt rederiet handhaft Nervions drift såsom managementbolag, har rederiet åberopat handlingar varav bl a framgår att Sorek under 1982 för Nervion Shippings räkning fakturerat Tarantella Trading AB, (adress uteslutet här), Stockholm för timecharterhyra.

Till styrkande av sitt påstående att Nervion under den aktuella perioden varit i trafik till och från svenska hamnar har kärandena åberopat utdrag ur fartygets skeppsdagbok för tiden d 26 nov 1982 - d 10 febr 1983. Detta visar bl a att Nervion under tiden från d 26 nov 1982 till dess fartyget d 7 dec 1982 kom till Norrköping anlöpt två hamnar, nämligen Amsterdam och Flensburg, samt att Nervion efter avgången från Norrköping d 9 dec 1982 anlöpte S:t Malo, Rotterdam, Husum, Bremen, Norrköping, Oxelösund, Fécamp, Caen och Holbæk innan fartyget d 7 febr 1983 ankom till Helsingborg.

Vad som här förut anmärkts och eljest förekommit angående Nervions och rederirörelsens anknytning till Sverige gör det antagligt att i Sverige bosatta svenska medborgare under den tid varom är fråga haft starka ekonomiska intressen i fartyget Nervion och dess drift. Huruvida rederibolaget haft svenska ägare med dominerande inflytande över rederirörelsen framgår dock ej av utredningen. Oavsett hur därmed förhåller sig och oavsett att Nervion - såsom skeppsdagboksutdraget utvisar - med viss regelbundenhet trafikerat svenska hamnar och att avtalen d 8 dec 1982 ostridigt ingåtts i Sverige anser TR:n emellertid att omständigheterna i målet icke är sådana att det finns skäl frångå principen att rättsförhållanden mellan rederi och besättning skall bedömas enligt flaggans - i detta fall panamansk - lag. Härvid beaktar TR:n särskilt att de enskilda arbetsavtal, vars giltighet saken gäller, ingåtts med en polsk besättning och att icke någon avtalspart är svensk.

Till utredning angående innehållet i panamansk rätt har rederiet till TR:n ingivit - i engelsk översättning - dels utdrag ur delar av Panarnas civillag, Código Civil, dels en 1974 tryckt utgåva av den panamanska arbetsrätten, Código de Trabajo.

Av bestämmelserna i Código Civil återges nu följande i engelsk översättning.

CIVIL CODE: TITLE II: CHAPTER II: ON ESSENTIAL REQUIREMENTS FOR THE VALIDITY OF CONTRACTS:

Article 1112: There is a contract only when the following requirements are fullfilled:

- Consent of the contracting parties;

- Concrete object which is the subject of the contract; and

- Cause of the obligation being established.

- - -

Article 1116: The consent given by mistake, violence, intimidation or fraudulent representation shall be null.

- - -

Article 1118: There is violence when, in order to force consent irresistible force is used.

There is intimidation when one of the contracting parties is influenced so as to have a rational and well-founded fear of suffering imminent and serious harm to his person or property or the person or property of his spouse, descendants or ascendant relatives.

In order to determine intimidation the age, sex and condition of the person must be taken into consideration.

Fear of displeasing the persons to whom submission and respect are owed shall not annul a contract.

Article 1119: Violence or intimidation shall annul the obligation even if they had been used by a third person who is not a party of the contract.

Código de Trabajo innehåller inledningsvis följande.

Article 1. The present Code governs relations between capital and labor, establishing special state protection in favor of the workers, so that the State may intervene with the purpose of providing remunerative employment to all those who lack it, ensuring for every workman the necessary economic conditions for a decent standard of living.

Article 2. The provisions of this Code are of public order and they bind all persons, natural or legal, enterprises, undertakings and establishments that are at present established or that may be established within the national territory.

Under rubriken "Modification of Working conditions" stadgas i art 197 i Código de Trabajo bl a följande.

The terms and conditions of a labor contract can only be modified:

1. By collective labor agreement and the Internal Working Regulation, in the cases and with the limitations provided for in this Code, and

Av art 197 följer att, enligt panamansk rätt, ett arbetsavtal - förutom genom "internal working regulations varom ges föreskrifter i Código de Trabajo - endast kan ändras antingen genom kollektivavtal i överensstämmelse med bestämmelserna i Código de Trabajo eller genom en överenskommelse, "mutual consent"

Kärandena har för den händelse kollektivavtalets och de enskilda arbetsavtalens giltighet skall bedömas enligt panamansk rätt gjort gällande att art 197 i Código de Trabajo inte kan tillämpas eftersom det vid tiden för dessa avtals tillkomst inte förelåg några arbetsavtal mellan Sheldon Ship Comp och besättningsmännen och art 197 endast avhandlar på vilka sätt villkoren i bestående arbetsavtal kan ändras. Häremot har rederiet invänt att några nya arbetsavtal mellan rederiet och besättningsmännen visserligen inte upprättades i anledning av att äganderätten till Nervion övergick till Sheldon Ship Comp men att de tidigare träffade anställningsavtalen som ingåtts d 4 okt 1982 i Hälle - och som innebar att lönevillkoren enligt det tidigare gibraltaravtalet i stort sett överfördes på de nya besättningsmännen - levde vidare. Någon skriftlig dokumentation eller annan närmare utredning beträffande de avtal som sålunda gällt enligt rederiet har inte framlagts i målet men TR:n anser likväl att annat ej kan antagas än att det d 8 dec 1982 förelegat avtal mellan rederiet och besättningsmännen varigenom besättningsmännens anställningsvillkor varit i huvudsak reglerade. Art 197 är därmed tillämplig.

I målet är upplyst att kollektivavtalet, special agreement, d 8 dec 1982 och de skriftliga enskilda arbetsavtalen samma dag ingåtts av rederiet sedan ITF, företrätt av E.A., i syfte att förmå rederiet att ingå avtalen förklarat allt arbete ombord på Nervion i blockad samt Svenska Transportarbetareförbundet på hemställan av E.A. såsom sympatiåtgärd blockerat den fortsatta lastningen av fartyget. Av rederiets egna uppgifter och av vad E.A., hörd som vittne i målet, berättat framgår att besättningsmännen - som före avtalstecknandet ännu inte var medlemmar i ITF - solidariserat sig med dessa åtgärder.

Rederiet har hävdat att rederiet, när kollektivavtalet och de skriftliga enskilda arbetsavtalen ingicks, till följd av blockaden i Norrköping befunnit sig i en utpressningssituation och utsatts för olaga tvång. Häremot har kärandena invänt att Nervion vid tillfället var fullt sjöduglig och att rederiet var oförhindrat att låta Nervion avgå från Norrköping med den last som redan intagits. Även om det, såsom kärandena uppgivit, inte förelegat något hinder ur sjösäkerhetssynpunkt för rederiet att låta Nervion avsegla utan att ha avslutat lastningen måste dock ett sådant tillvägagångssätt antagas ha medfört ett avsevärt ekonomiskt avbräck för rederiet. Förhållandena då avtalen ingicks får därför, enligt TR:ns mening, anses ha varit sådana som avses i art 1118 2 st i Código Civil.

En jämförelse mellan förut återgivna regler i Código Civil och i Código de Trabajo ger - såsom torde vara ostridigt i målet - vid handen att bestämmelserna i art 1116 och 1118 i Código Civil om att ett vid ett avtalsslut lämnat medgivande, som tillkommit genom tvång, är ogiltigt icke skall gälla om tvånget utgjorts av en enligt Código de Trabajo tillåten stridsåtgärd.

Frågan är då närmast om kollektivavtalet och de skriftliga enskilda arbetsavtalen - trots att de tillkommit i strid med lydelsen av art 1118 2 st i Código Civil - likväl skall anses giltiga av det skälet att det tvång i form av blockad som rederiet utsatts för och som förmått rederiet att ingå avtalen utgjorts av en lovlig stridsåtgärd i en facklig konflikt.

Bedömd med ledning av gällande svensk rätt torde de av ITF föranstaltade blockaderna i Norrköping d 8 dec 1982 ha utgjort i och för sig tillåtna stridsåtgärder. Spörsmålet om blockadernas tillåtlighet såsom en förutsättning för avtalens giltighet skall emellertid enligt TR:ns mening i detta fall, även det, lösas med tillämpning av panamansk rätt såsom flaggans lag.

I Código de Trabajo finns bestämmelser om kollektiva arbetskonflikter i Book III, Title III och om strejk, "strike", och sympatistrejk, "sympathy strike", i Title IV. Här anges bl a de procedurregler som skall följas vid strejk. Sålunda ges föreskrifter om hur de anställdas krav skall framläggas och delges arbetsgivaren, om obligatorisk medling och om varsel m m Av art 484 framgår att en sympatistrejk får utlysas - vid ett enda tillfälle och bara under två timmar - av arbetare, som tillhör samma yrke eller näring, "trade". Vidare föreskrivs att sympatistrejk, med visst angivet undantag, bara kan förklaras i "work centers" som är belägna i samma distrikt. Någon bestämmelse angående blockad finns inte i Código de Trabajo.

Kärandena har förklarat, att panamansk rätt synes sakna bestämmelser om blockad. De har vidgått att de stridsåtgärder som ledde till avtalen d 8 dec 1982 ej företagits i överensstämmelse med de panamanska bestämmelserna om strejk, men påstått att stridsåtgärderna likväl - under förutsättning att de i Código de Trabajo för strejk givna reglerna gäller även blockad - skall anses ha varit tillåtna enligt panamansk rätt och avtalen till följd härav giltiga, eftersom rederiet inte - i överensstämmelse med art 499 i Código de Trabajo - inom tre dagar från det att blockaden vidtogs gjort framställning om att blockaden skulle förklaras olaglig. Häremot har rederiet invänt att de ifrågavarande blockaderna inte utgjort stridsåtgärd som Código de Trabajo behandlar och att art 499 därför ej är tillämplig.

Såsom förut angivits innehåller Código de Trabajo icke någon bestämmelse om blockad och TR:n finner, inte minst med hänsyn till det sätt på vilket strejkrätten reglerats i denna lag, att det måste antagas att i varje fall Svenska Transportarbetareförbundets blockad av lastningen i Norrköping - som är den enda stridsåtgärd som haft praktisk betydelse i det aktuella fallet - ej varit tillåten enligt panamansk rätt. Då någon analog tillämpning av strejkreglerna på denna blockad ej heller rimligen kan ifrågakomma saknar det betydelse att rederiet icke gjort någon framställning enligt art 499.

Enär transportarbetareblockaden d 8 dec 1982 sålunda utgjort en olovlig stridsåtgärd enligt panamansk rätt, som TR:n funnit vara tillämplig, är kollektivavtalet och de sex d 8 dec 1982 ingångna skriftliga enskilda arbetsavtalen ogiltiga och kan därför inte åberopas. Eftersom detta innebär att ITF-avtalets villkor icke kommit att införlivas med de sex besättningsmännens anställningsavtal kan dessa villkor ej heller anses ha kommit att gälla för M.B. när han anställdes på Nervion d 30 dec 1982.

För TR:n återstår härefter att pröva om de panamanska regler varom är fråga, såsom kärandena påstått, uppenbart strider mot den svenska rättsordningen så att TR:n enligt principerna om ordre public skulle vara förhindrad att tillämpa dem. I denna del har kärandena andragit att TR:n inte kan tillämpa panamanska bestämmelser som skulle innebära att ett anställningsavtal, ingånget som en följd av en i Sverige uppenbart tillåten stridsåtgärd, skulle vara ogiltigt eller regler som innebär kränkning av föreningsrätten eller av rätten för vissa grupper av anställda att vidtaga stridsåtgärder.

Såsom TR:n förut anfört torde blockaden d 8 dec 1982 ha utgjort en enligt gällande svensk rätt tillåten stridsåtgärd. Detta medför emellertid, enligt TR:ns mening, ej att en tillämpning av panamansk rätt, innebärande att av blockaden föranledda avtal förklaras ogiltiga, skulle strida mot grunderna för den svenska rättsordningen. Beträffande vad kärandena i övrigt anfört till stöd för påståendet att de panamanska reglerna skulle strida mot svensk ordre public kan anmärkas att det av ett flertal bestämmelser i Código de Trabajo, vartill kärandena hänvisat, framgår att enligt panamansk rätt arbetstagarnas möjligheter att sammansluta sig i fackföreningar och vidtaga fackliga stridsåtgärder är - jämfört med förhållandena enligt svensk kollektiv arbetsrätt, som undergått stora förändringar under de senaste årtiondena - starkt kringskurna och att särskilt besättningsmän på panamaregistrerade fartyg, såsom de panamanska bestämmelserna är utformade, synes ha små möjligheter att med hjälp av fackliga åtgärder hävda sina intressen gentemot arbetsgivaren. De panamanska bestämmelserna - som enligt vad rederiet obestritt uppgivit är i överensstämmelse med internationella konventioner vartill Panama anslutit sig - kan emellertid enligt TR:ns uppfattning icke anses vara så uppenbart oförenliga med grundsatserna för den svenska rättsordningen att bestämmelserna i förevarande fall - där ingen av de besättningsmän saken gäller är svensk medborgare och ej heller eljest något svenskt skyddsintresse är förhanden - av hänsyn till ordre public ej skall kunna tillämpas.

På grund av vad sålunda upptagits och då kärandena ej åberopat annan grund för sina yrkanden än de ifrågavarande sju enskilda arbetsavtalen skall käromålen ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålen ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har beträffande sakförhållandena lämnat samma uppgifter som vid TR:n, rederiet dock med följande ändring och förtydligande: Överlåtelsen av Nervion till Sheldon Ship Comp innebar att även visst byte på aktieägarsidan förekom. - Det var d 8 dec 1982 överhuvudtaget inte tal från E.A:s sida om någon primärkonflikt utan endast om stuvarnas åtgärd.

Vad avser lagvalsfrågan har ITF och medparter - som i HovR:n inte vid hållit sitt påstående att frågan regleras av stadgandet i 259 § 1 st sjölagen - hävdat att svensk lag skall tillämpas främst på grund av att Nervions anknytning till Panama varit en skenkonstruktion och Sheldon Ship Comp endast fungerat som bulvan för de svenska ägarna, som haft ett dominerande inflytande över fartyget och dess drift. HovR:n ansluter sig dock till TR:ns bedömning att omständigheterna i målet inte är sådana att det finns skäl frångå principen att juridiska personers rättsliga status skall upprätthållas och att flaggans lag är tillämpligt obligationsstatut vad gäller rättsförhållandet mellan rederiet och besättningen (jfr prop 1975/76:105 bil 1 s 327).

Angående frågan om det d 8 dec 1982 redan förelegat anställningsavtal mellan Sheldon Ship Comp och besättningen har ITF och medparter i HovR:n anfört bl a: Några ship's articles eller anställningsavtal fanns inte när E.A. besökte fartyget i Norrköping.

Besättningen hade inte heller underrättats om att byte av arbetsgivare skett. Arbetsgivaransvaret låg därför kvar hos Nervion Shipping Ltd tills avtalen d 8 dec 1982 träffades. Det är således inte fråga om någon ändring av bestående avtal mellan Sheldon Ship Comp och besättningen. Detta gäller i vart fall beträffande B.A. och J.B., vilka samma dag som stridsåtgärderna vid togs påmönstrade i de befattningar de hade under den i tvisten aktuella tiden. M.B. tillträdde sin tjänst senare.

Även om nya anställningsavtal inte upprättades i samband med att Nervion överläts till Sheldon Ship Comp har det med hänsyn till flaggbytet funnits anledning för besättningen att reflektera över vad detta inneburit. Genom att arbetet på fartyget fortsatts måste anses att anställningsförhållande uppkommit mellan besättningen och Sheldon Ship Comp Beträffande B.A. och J.B. finns inte heller anledning anta annat än att deras anställningsvillkor var reglerade när J.A. för rederiets räkning ingick kollektivavtalet och de enskilda arbetsavtalen. Som TR:n funnit är därmed art 197 i Código de Trabajo tillämplig.

Beträffande tolkningen av art 1118 i Código Civil har ITF och medparter hävdat att orden "harm to property" endast omfattar sakskada och inte kan ges en så vid innebörd att härmed avses också allmän förmögenhetsskada. Rederiet har - om denna tolkning skulle godtas - invänt att sjövärdighetsbrister förelegat eftersom fartyget endast var dellastat och det därför före avgång hade krävts omtrimning av lasten, något som omöjliggjordes på grund av stuveriarbetarnas blockad. Enligt rederiets uppfattning har sjövärdighetsbristerna utgjort en fara för både person och sak.

Någon utredning om vad som omfattas av ordet "property i artikeln har inte förebringats. Med hänsyn till artikelns syfte finner HovR:n emellertid inte skäl betvivla att bestämmelsen omfattar också allmän förmögenhetsskada HovR:n ansluter sig därför till TR:ns bedömning att förhållandena då avtalen ingicks varit sådana som avses i art 1118 2 st i Código Civil.

Frågan blir då om den blockad som förmått rederiet att ingå avtalen skall anses utgöra en lovlig stridsåtgärd och efter vilken lag denna fråga skall bedömas. ITF och medparter har anfört att, oavsett att panamansk rätt avgör om otillåtna stridsåtgärder skall leda till ogiltighet av ett ingånget avtal, frågan om tillåtligheten av stridsåtgärder i allt fall skall bedömas enligt lagen i det land där de genomförs. Till stöd för denna uppfattning. har de åberopat arbetsdomstolens avgöranden AD 1961 nr 30 och AD 1978 nr 160. Rederiet har häremot anfört att denna uppfattning skulle leda till att rättsförhållandet mellan rederi och besättning och parternas möjlighet att påverka detta rättsförhållande skulle växla allt efter de hamnar ett fartyg anlöper.

De av ITF och medparter åberopade rättsfallen rör lovligheten enligt svensk rätt av i Sverige vid tagna sympatiåtgärder till förmån för utomlands pågående fackliga konflikter. Arbetsdomstolen har därvid funnit att som huvudprincip gäller att en sympatiåtgärd till förmån för part i utländsk facklig konflikt är tillåten endast under förutsättning att primäråtgärden är lovlig. Frågan om primäråtgärdens lovlighet har bedömts med utgångspunkt från vad som gällt i resp främmande land, dvs det arbetsrättsliga statutet för parterna i den utländska fackliga konflikten har varit utgångspunkten för prövningen. Det angivna statutet har dock ej tillämpats fullt ut; svensk rätt har i vissa delar tillagts betydelse vid prövningen. Rättsfallen ger därför inte närmare ledning i frågan om svensk internationell privaträtt innebär att svensk rätt skall tillämpas på frågan om sympatiåtgärdens lovlighet i förevarande mål. Huvudregeln i svensk internationell privaträtt är att avtalsstatutet - i detta fall flaggans lag - reglerar parternas rättigheter och förpliktelser och bl a tillämpas på frågor om avtals giltighet. Förevarande mål gäller just sådan fråga. Denna bör därför, oavsett huruvida enligt svensk rätt lovliga stridsåtgärder vidtagits, i enlighet med huvud regeln i sin helhet avgöras enligt avtalsstatutet dvs panamansk rätt. För en sådan lösning talar även behovet av en enhetlig reglering av besättningens förhållanden i internationell sjöfart.

I målet är ostridigt att vidtagna stridsåtgärder inte företagits i enlighet med de föreskrifter som finns angivna i den panamanska lagen. ITF och medparter har emellertid påstått att stridsåtgärderna ändå skall anses ha blivit tillåtna eftersom rederiet inte på sätt föreskrivs i art 499 i Código de Trabajo gjort framställning om att de skall förklaras olagliga. HovR:n delar även här TR:ns uppfattning att någon analog tillämpning av de panamanska strejkreglerna på i vart fall Svenska Transportarbetareförbundets blockad ej kan ifrågakomma och att det därför saknar betydelse att rederiet inte gjort någon framställning enligt art 499.

Som TR:n funnit är därför kollektivavtalet och de sex d 8 dec 1982 ingångna skriftliga enskilda arbetsavtalen ogiltiga, och ITF-avtalets villkor kan ej heller anses ha kommit att gälla för M.B..

Vad slutligen angår frågan om tillämpningen av de aktuella panamanska reglerna i detta fall strider mot ordre public och därför ej skall läggas till grund för prövningen finner HovR:n ej heller här skäl till annan bedömning än den TR:n gjort.

TR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

ITF och medparter (ombud förbundsjuristen E.O.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Sheldonbolaget (ombud advokaten L.B.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HD utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i underinstansernas domar.

ITF och medparter har grundat sin talan om utfående av lön på de enskilda anställningsavtal som träffats mellan Sheldonbolaget och de ombordanställda Bolaget har till stöd för sitt bestridande åberopat att de d 8 dec 1982 ingångna anställningsavtalen och det kollektivavtal som samma dag träffades mellan bolaget och ITF - "special agreement" - är ogiltiga på grund av att de tillkommit genom rättsstridigt tvång i form av otillåtna stridsåtgärder; beträffande det löneanspråk som avser M.B. har bolaget främst gjort gällande att det ifrågavarande anställningsavtalet med denne, vilket träffades muntligen d 30 dec 1982, med hänsyn till kollektivavtalets ogiltighet inte kan anses innefatta någon hänvisning till ITF-avtalet. I andra hand har bolaget åberopat att avtalen på grund av sitt innehåll är otillbörliga och därför ogiltiga.

Till en början uppkommer spörsmålet efter vilket lands lag frågan om anställningsavtalens giltighet är all bedöma. ITF och medparter har hävdat att svensk rätt är tillämplig, medan Sheldonbolaget har gjort gällande att i första hand panamansk lag såsom flaggans lag och i andra hand engelsk lag skall tillämpas. Till stöd för att svensk lag skall tillämpas i förevarande fall har ITF och medparter åberopat att såväl Sheldonbolaget som Nervion Shipping Ltd saknat självständigt affärsmässigt syfte och självständig förvaltning och dessutom haft ett alltför litet aktiekapital för att kunna driva rederirörelse, att fartyget i realiteten ägts av svenska medborgare, vilka skjutit in Nervion Shipping Ltd resp Sheldonbolaget som osjälvständigt subjekt i syfte att undgå tillämpning av svensk rätt, att rederirörelsen drivits från Sverige, att fartyget under den aktuella tiden gått i trafik till och från svenska hamnar, att de i målet aktuella avtalen av d 8 dec 1982 ingåtts i Sverige samt att fartyget även i övrigt haft en nära anknytning till Sverige. ITF och med parter har vidare gjort gällande att svensk lag skall tillämpas vid prövning av frågan huruvida vid tagna blockader utgjort tillåtna stridsåtgärder, även om rättsförhållandet mellan parterna i övrigt skall bedömas enligt utländsk lag.

När det gäller lagvalet måste utgångspunkten vara att frågan om de enskilda anställningsavtalens giltighet skall i dess helhet prövas enligt en och samma rättsordning. Olika moment av betydelse vid denna prövning skall sålunda i princip bedömas efter samma lag (jfr Eek, Lagkonflikter i tvistemål 1972 s 161 f och 171 f samt Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt 3 uppl s 91). Att i visst hänseende, t ex beträffande rättsstridigt tvång, tillämpa en annan lag än den som ansetts tillämplig på rättsförhållandet i övrigt kan inte komma i fråga utan att någon speciell anledning härtill föreligger. Frågan om tillämplig lag vid bedömande av tillåtligheten av stridsåtgärderna berörs närmare i det följande.

Vad angår rättsförhållandet mellan redare och ombord anställd anses enligt svensk internationell privaträtt sedan gammalt gälla den principen att lagen i den stat där fartyget är registrerat - flaggans lag - skall tillämpas; om denna princip är för övrigt parterna ense målet. Lagstiftning som under senare tid ägt rum på sjörättens område har också utgått från denna princip (se t ex prop 1973:42 s 209 och 1973:129 s 229 f) Bestämmelserna i sjömanslagen (1973:282) om denna lags tillämplighet (1, 59 och 60 §§) synes också bygga på detta synsätt. (Se även Eek a a s 174 och Pålsson i SvjT 1982 s 233.)

Till stöd för att upprätthålla nämnda princip kan åberopas flera skäl. Man kan utgå från att det mellan fartyget och registreringsstaten i allmänhet föreligger en verklig anknytning, vilken utgjort förutsättningen för registreringen. Denna anknytning utgörs i första hand av att fartyget helt eller delvis ägs av ett rättssubjekt som är hemmahörande i registreringsstaten eller att ett sådant rättssubjekt har ett avgörande inflytande över fartygets drift (jfr för svenskt vidkommande 1 § 1 st sjölagen). Åtskilliga frågor rörande sådan fysisk eller juridisk person skall prövas enligt registreringslandets lag (personalstatutet). Den stat hos vilken ett fartyg är registrerat får också antas såsom fartygets hemland i allmänhet utöva viss jurisdiktion och kontroll över fartyget. Att som regel tillämpa flaggans lag på rättsförhållandet mellan redare och ombordanställda torde också överensstämma med vad som gäller i de flesta andra länder; genom en sådan tillämpning undviks att olika regler blir tillämpliga beroende på i vilket land en tvist prövas.

Vad som anförts i det föregående gäller i princip även beträffande fartyg under bekvämlighetsflagg och detta oavsett den närmare anledningen till registreringen (se bl a Eek a a s 256 f). Det måste dock antas att det i fråga om sådana fartyg finns större utrymme för att frångå grundsatsen om flaggans lag såsom obligationsstatut.

Den anknytning vilken som regel föreligger mellan ett fartyg och den stat vari fartyget är registrerat kan bestå i att äganderätten tillkommer en juridisk person, som är att anse som hemmahörande i registreringsstaten Så är fallet om ett aktiebolag eller annan juridisk person bildats enligt reglerna i den staten och där registrerats, även om aktierna eller motsvarande andelar till större eller mindre del ägs av personer som är utlänningar i förhållande till den staten. Vad nu sagts rubbas inte av att registreringsstaten saknar bestämmelser som begränsar rätten för rättssubjekt hörande till andra stater att äga aktier eller motsvarande andelar ijuridiska personer som hör hemma i registreringsstaten.

Av utredningen i målet får anses framgå att Sheldonbolaget bildats enligt bestämmelserna i panamansk lag och i Panama registrerats såsom aktiebolag. Mot bakgrund av vad som sagts i det föregående kan man inte bortse från denna bolagsbildning på den grund att den skulle utgöra en skenhandling. Det förhållandet att svenska rättssubjekt må ha ägt aktier i bolaget eller eljest haft ett dominerande inflytande över bolagets verksamhet kan, i enlighet med det tidigare sagda, inte föranleda någon annan bedömning. Att bolaget inte kunnat i Panama delges stämningsansökningen i målet framstår som anmärkningsvärt men kan inte tillmätas avgörande betydelse. Fartyget har vidare förvärvats av Sheldonbolaget och registrerats i det panamanska fartygsregistret innan de nu aktuella anställningsavtalen ingicks. Inte heller vad som ITF och medparter i övrigt åberopat, bl a att stridsåtgärderna vidtagits i svensk hamn samt att Sheldonbolaget synes ha åsidosatt vissa formföreskrifter i panamansk lag rörande anställningsförhållandena, utgör anledning att frångå flaggans lag såsom obligationsstatut.

Det sagda innebär att frågan huruvida anställningsavtalen är ogiltiga är att bedöma enligt panamansk lag såsom flaggans lag. Som framgår av det föregående är med denna ståndpunkt också avgjort att olika moment, vilka är av betydelse vid prövning av ogiltighetsfrågan, skall bedömas enligt panamansk lag, såvida inte speciella skäl föranleder annat.

ITF och medparter har till stöd för sin ståndpunkt att svensk lag skall tillämpas beträffande stridsåtgärdernas tillåtlighet, med hänvisning till vissa uttalanden i lagförarbeten (prop 1968:142 s 111 och 1975/76:105 bil 1 s 275, 499 och 533 f, se även SOU 1982:60 s 216 ff) och vissa avgöranden av arbetsdomstolen (AD 1961 nr 30, 1978 nr 160, 1980 nr 15 samt besluten 1987 nr 108 och 118), åberopat att frågan om tillåtligheten av här i riket vid tagna stridsåtgärder har avsetts skola bedömas och i praxis även bedömts med tillämpning av svensk lag. ITF och medparter har också gjort gällande att frågan om stridsåtgärdernas tillåtlighet utgör en prejudiciell fråga i målet samt att tillämpning av panamansk lag på frågan skulle uppenbart strida mot grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public).

Spörsmålet huruvida i målet aktuella blockader har utgjort tillåtna stridsåtgärder kan inte anses utgöra en prejudiciell fråga, beträffande vilken tillämplig lag skall bestämmas särskilt. De motivuttalanden och avgöranden av arbetsdomstolen till vilka ITF och medparter har hänvisat åsyftar frågan om tillåtligheten av här i riket vid tagna stridsåtgärder sedd för sig och avser inte situationer, då tillåtligheten därav skall bedömas som ett moment ingående i prövning av giltigheten av ett avtal med utländsk anknytning; att i förevarande mål tillämpa utländsk lag på frågan om tillåtligheten av vid tagna blockad er kan därför inte anses strida mot åberopade motivuttalanden och avgöranden.

Det d 8 dec 1982 ingångna kollektivavtalet ("special agreement") har träffats mellan ett panamanskt rederi och en internationell organisation och har gällt ombordanställda som alla var polska medborgare. Med hänsyn till nu angivna förhållanden bör inte heller frågan om kollektivavtalets giltighet, oaktat avtalet slutits här i landet, bedömas enligt svensk lag (jfr prop 1975/76:105 bil 1 s 327). Även beträffande denna fråga bör flaggans lag, dvs panamansk lag, tillämpas.

Huruvida panamansk lag, oaktat vad som sagts i det föregående, inte bör tillämpas beträffande frågan om giltighet av de enskilda anställningsavtalen eller av kollektivavtalet på den grund att resultatet av en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket behandlas i ett senare avsnitt.

Utredningen angående den panamanska rätten utgörs dels av ett antal bestämmelser i Código Civil dels av Código de Trabajo i dess helhet, allt i engelsk översättning; dessutom har den spanska originaltexten varit tillgänglig i fråga om de förra reglerna. Det tillgängliga materialet utgör tillräcklig grundval för målets bedömning.

Beträffande lydelsen av i målet närmare berörda bestämmelser kan hänvisas till TR:ns dom.

Parterna har ägnat betydande uppmärksamhet åt frågan huruvida det vid tiden för tillkomsten av avtalen d 8 dec 1982 redan förelåg anställningsavtal mellan besättningen och Sheldonbolaget. ITF och medparter har påstått att sådana avtal inte förelåg. Bolaget har däremot hävdat att de mellan besättningen och Nervion Shipping Ltd gällande anställningsavtalen i samband med överlåtelsen av fartyget övergått till att gälla mellan besättningen och Sheldonbolaget; i fråga om B.A. i dennes egenskap av kapten och J.B. har hävdats att anställningsavtal med bolaget förelåg. Om det skulle anses att anställningsavtal inte har förelegat, har Sheldonbolaget gjort gällande att en tvångssituation likväl var för handen; för bedömningen av de omtvistade avtalens giltighet saknar det enligt bolaget avgörande betydelse om det fanns tidigare anställningsavtal eller inte. - Beträffande M.B. kan erinras om att han påmönstrade först d 30 dec 1982, varför nu förevarande spörsmål inte gäller honom.

För det fall anställningsavtal med Sheldonbolaget var gällande vid tillkomsten av de omtvistade avtalen, är artikel 197 i Código de Trabajo tillämplig. Enligt den bestämmelsen kan villkor i arbetsavtal ändras, förutom genom kollektivavtal och "Internal Working Regulation", endast genom en ömsesidig överenskommelse ("mutual consent").

Av utredningen i målet i denna del framgår följande. Efter förmedling av den polska organisationen Morska Agencja påmönstrade på Nervion d 4 okt 1982 sex polska besättningsmän, nämligen B.A., C.O., J.G., A.K., K.K. och ytterligare en person vilken inte berörs av talan i målet. I samband härmed träffades skriftliga anställningsavtal mellan Nervion Shipping Ltd och besättningsmännen. Genom avtal d 29 okt och d 18 nov 1982 överlät Nervion Shipping Ltd fartyget till Sheldonbolaget. Fartyget övergick sistnämnda dag till att använda panamansk flagga. Några anställningsavtal mellan Sheldonbolaget och besättningsmännen upprättades inte i anledning av fartygets överlåtelse. Sedan fartyget d 7 dec 1982 ankommit till Norrköping påmönstrade B.A., som dittills tjänstgjort som styrman på fartyget, såsom kapten samt J.B. såsom ny besättningsman. Även J.B:s påmönstring synes ha skett genom förmedling av Morska Agencja

Det saknas stöd för antagande att de mellan Nervion Shipping Ltd och besättningsmännen ingångna anställningsavtalen utan vidare upphört att gälla efter försäljningen av fartyget. Man måste således utgå från att innehållet i de tidigare anställningsavtalen alltjämt var gällande d 8 dec 1982. Det kan visserligen i och för sig tänkas att anställningsförhållandet mellan Nervion Shipping Ltd och besättningen då fortfarande bestod och att Sheldonbolaget alltså inte var part i anställningsförhållandet. Besättningsmännen synes emellertid varken vid tiden för ingåendet av de omtvistade avtalen eller i samband med arbetets upphörande i febr 1983 ha gjort gällande att de saknat anställningsavtal med Sheldonbolaget. Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt saknas anledning att frångå underinstansernas bedömning att anställningsavtalen övergått till att gälla med den nye ägaren, dvs Sheldonbolaget. Bedömningen i målet skall alltså utgå från att det mellan Sheldonbolaget samt C.O., J.G., A.K. och K.K. d 8 dec 1982 förelegat anställningsavtal i enlighet med innehållet i de tidigare mellan Nervion Shipping Ltd och nämnda besättningsmän ingångna avtalen.

Det måste vidare anses framgå att även B.A. såsom kapten samt J.B., vilken såsom nämnts torde ha genom Morska Agencjas förmedling knutits till Sheldonbolaget för arbete ombord på fartyget, vid tillkomsten av de omtvistade avtalen haft anställningsavtal med Sheldonbolaget.

Härefter uppkommer till bedömande huruvida de i art 1118 jämförd med art 1116 i Código Civil angivna förutsättningarna för avtals ogiltighet på grund av tvång i form av hot är uppfyllda i fråga om de d 8 dec 1982 ingångna anställningsavtalen. Från avtalet med M.B. bortses tills vidare.

Vid prövning av frågan om företagna stridsåtgärder varit tillåtna är att märka, att åtgärderna avsåg två olika blockader. Den blockad av fartyget som beslöts av E.A. såsom företrädare för ITF eller Svenska Sjöfolksförbundet - vilket förbund som agerade kan här lämnas öppet - hade inte någon reell effekt, eftersom inte någon av besättningsmännen var medlem i ITF resp sjöfolksförbundet. Denna blockad i sig innebar därför inte att bolaget försattes i en tvångssituation. Bedömningen av tillåtlighetsfrågan bör därför begränsas till att avse den av Svenska Transportarbetareförbundet såsom sympatiåtgärd vid tagna blockaden.

Código de Trabajo innehåller inte några särskilda bestämmelser om vad som i svensk arbetsrätt benämns blockad. Nämnda lag innehåller däremot en närmare reglering av rätten att utnyttja stridsåtgärden "strike" (art 475-519), varvid särskilda föreskrifter meddelas om "sympathy strike" Med "strike" avses enligt art 475 "the temporary stoppage of work - - - agreed to and brought about by a group of five or more workers", dvs ett tillfälligt avbrott i arbetet som beslutas och genomförs av en grupp om minst fem arbetstagare. "Sympathy strike" anges ha till ändamål att understödja en laglig "strike", vilken har utlysts av en annan grupp av arbetstagare (art 483). För att en "strike" skall vara laglig krävs att ett antal förutsättningar är uppfyllda, bl a med avseende på ändamålet med åtgärden, sättet för beslutande av åtgärden och anmälan till myndighet (art 476, 477, 480, 484 och 489-492). Enligt vissa förutsättningar som ansluter härtill kan en "strike" av domstol förklaras olaglig. Begäran härom skall av arbetsgivaren framställas inom tre dagar från det att stridsåtgärden inletts (art 499). Beträffande vid tagande av "sympathy strike" krävs - utöver att den skall syfta till att understödja en laglig "strike" - att den får beslutas endast av anställda, som tillhör samma yrke eller fack, för ett enda tillfälle och för en tid av högst två timmar.

Det framgår inte klart hur den angivna regleringen förhåller sig till blockadåtgärder. Det är sålunda möjligt att, som underinstanserna har antagit, bestämmelserna över huvud inte omfattar blockad. Till stöd härför kan anföras, förutom att föreskrifter endast ges om "strike", att den panamanska lagen ger uttryck åt en förhållandevis restriktiv inställning i fråga om rätten att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden. Det kan emellertid inte uteslutas att vad som i Código de Trabajo sägs om "strike" omfattar även blockad av det slag som är aktuellt i målet. Det skulle då röra sig om "sympathy strike".

Av vad som anförts om innehållet i Código de Trabajo följer att den av transportarbetareförbundet vid tagna blockaden, oavsett enligt vilket av nu nämnda alternativ bedömningen sker, är oförenlig med panamansk lag. Blockaden har inneburit ett sådant avsteg från vad som enligt panamansk lag är tillåtet som stridsåtgärd, att vid en bedömning utifrån art 1118 i Código Civil blockaden med det däri ingående hotet om fortsatt blockad får anses utgöra ett sådant rättsstridigt tvång som avses med "intimidation" i denna artikel.

Då det gäller förutsättningarna i övrigt enligt art 1118 för att anställningsavtalen av d 8 dec 1982 skall vara ogiltiga har Sheldonbolaget hävdat att transportarbetareförbundets blockad försatt bolaget i en sådan situation som avses i nämnda artikel. Bolaget har härvid påstått bl a att bolaget skulle lida förlust till följd av att fartyget inte kunnat avgå, då det inte utan omstuvning var sjövärdigt med endast hälften av godset inlastat, eller, om fartyget skulle anses sjövärdigt, till följd av att det måst avgå endast halvlastat; även sådan förlust omfattas enligt bolaget av bestämmelsen. ITF och medparter har för sin del gjort gällande att någon risk för skada för Sheldonbolaget inte har förelegat. Härvid har ITF och medparter påstått att fartyget var sjövärdigt vid den aktuella tidpunkten och därför kunnat avgå, att vad som i bestämmelsen sägs om "harm to property" innefattar endast sakskada, att en eventuell skada inte skulle ha drabbat bolaget, eftersom redaren i timecharteravtalet (punkt 13) hade friskrivits från ansvar för skada på grund av stridsåtgärder, samt att inte heller förutsättningarna i övrigt enligt artikeln är uppfyllda. Bolaget har häremot invänt bl a att den ifrågavarande friskrivningsklausulen inte avser situationer som den nu förevarande.

För att en sådan tvångssituation som avses i art 1118 i Código Civil skall föreligga krävs att den ena avtalsparten påverkas i sitt handlande på så sätt, att han har "a rational and well-founded fear of suffering imminent and serious harm to his person or property"

Uttrycket "property" synes ha en vid innebörd och närmast avse förmögenhetstillgångar över huvud (jämför "bienes" i originaltexten) Med hänsyn härtill och till det syfte som uppbär stadgandet får detta antas omfatta även ren förmögenhetsskada

Det är tydligt att, vare sig Nervion till följd av blockaden hade nödgats avgå från Norrköping endast delvis lastat eller hade legat kvar under obestämd tid utan att lastningen kunnat slutföras, detta skulle ha inneburit avsevärd förlust för dem som hade ekonomiska intressen i fartyget. Det framstår som uppenbart att även de som utlöste blockaden såg denna som ett ekonomiskt påtryckningsmedel Vem som slutligen skulle komma att drabbas av den ekonomiska skadan var beroende av olika svårbedömda faktorer, bl a hur den i punkt 13 i timecharteravtalet intagna friskrivningsklausulen skulle komma att tolkas. Det väsentliga momentet vid tillämpningen av art 1118 måste emellertid anses vara, inte hur det slutliga utfallet av den åtgärd med vilken det hotas kan bli utan huruvida den som utsätts för hotet handlar under intryck av en välgrundad fruktan för att lida skada om hotet sätts i verket; det subjektiva momentet träder alltså i förgrunden. Omständigheterna i förevarande fall har varit sådana att Sheldonbolaget måste anses ha haft fog för fruktan att bli drabbat av en allvarlig ekonomisk skada, om de fordrade avtalen inte ingicks

Av vad nu sagts följer att de sex enskilda anställningsavtal som d 8 dec 1982 ingicks mellan Sheldonbolaget samt B.A., J.B., C.O., J.G., A.K. och K.K. är ogiltiga enligt panamansk rätt.

När det gäller det d 8 dec 1982 mellan ITF och Sheldonbolaget träffade kollektivavtalet ("special agreement") skall frågan om ogiltighet därav bedömas enligt art 1118 i Código Civil; art 197 i Código de Trabajo saknar här tillämpning. Beträffande prövningen av förutsättningarna för tillämpligheten av förstnämnda bestämmelse kan hänvisas till vad som i det föregående har sagts med avseende på de enskilda anställningsavtalen Härav följer att, oaktat bolaget d 8 dec 1982 inte var bundet av något tidigare kollektivavtal, det denna dag ingångna kollektivavtalet är ogiltigt.

Anställningsavtalet med M.B. ingicks först d 30 dec 1982. Att detta avtal innefattade hänvisning till ITF-avtalet måste ses mot bakgrund av den tvångssituation som skapats genom den tidigare vidtagna blockaden och av att de d 8 dec 1982 ingångna anställningsavtalen med övriga besättningsmän innehöll sådan hänvisning. Med hänsyn härtill och till att det d 8 dec 1982 träffade kollektivavtalet enligt det nyss sagda är ogiltigt måste även anställningsavtalet med M.B. i vad det innefattat hänvisning till ITF-avtalet anses sakna giltighet.

Det återstår att pröva huruvida avtalen, trots att de är ogiltiga enligt panamansk rätt, skall godtas av hänsyn till ordrepublic.

ITF och medparter har åberopat bl a att tillämpning av panamansk lag på frågan om stridsåtgärdernas lovlighet skulle strida mot regeringsformens bestämmelser om skydd för föreningsfrihet och för rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, vilka regler i princip gäller till förmån även för utlänningar. De synes med detta ha åsyftat att på grund av dessa bestämmelser nämnda tillämpning skulle stå i strid med principen om ordre public. Även i andra hänseenden har ITF och medparter åberopat denna princip mot tillämpningen av panamansk lag.

Berörda grundlagsregler kan i sig inte hindra en tillämpning av främmande lag som följer av de normer som gäller för lösning av lagkollisioner. Däremot är reglerna av betydelse vid en bedömning enligt principen om ordre public, eftersom de ger uttryck åt den tyngd som tillmäts de i reglerna behandlade rättigheterna.

Å andra sidan är att beakta följande. I överensstämmelse med det uttryckssätt som används i lagregler där principen om ordre public kommer till uttryck (t ex 1 kap 12 § lagen 1937:81 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo) brukar krävas för att enligt denna princip utländsk lag inte skall tillämpas att resultatet av en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen här i riket. I detta ligger att stor restriktivitet skall iakttas vid principens användning, något som också bekräftas av rättspraxis och doktrin.

Den panamanska arbetsrättsliga lagstiftningen i Código de Trabajo innehåller en detaljerad reglering av rätten att använda stridsåtgärder på arbetsmarknaden, bl a beträffande förutsättningarna för att stridsåtgärder skall få vidtas och det formella förfarandet vid tillgripandet av sådana åtgärder. Bestämmelserna innebär visserligen att rätten att tillgripa stridsåtgärder är mera begränsad än enligt svensk lagstiftning. Även enligt den panamanska lagen föreligger emellertid en principiell frihet att bilda fackliga organisationer och att vidta stridsåtgärder för att hävda fackliga intressen. Panama har också anslutit sig till åtskilliga konventioner på arbetsrättens område. Mot bakgrund härav kan inte med fog påstås att den arbetsrättsliga regleringen i Panama har sådana grundläggande brister att på grund härav en tillämpning i målet av regler i denna lagstiftning måste avböjas av hänsyn till ordre public.

ITF och medparter har anfört att stridsåtgärderna kunde få betydelse för svenska intressen med hänsyn till dels att svenska sjömän kan komma att anställas på fartyget dels att aktioner av förevarande slag är ägnade att allmänt höja lönenivån m m inom sjömansyrket. Effekter av angivna art kan emellertid inte tillmätas någon avgörande betydelse från ordre public-synpunkt.

Det får antas att vid tillämpning av svensk rätt en avtalsstridig stridsåtgärd i princip inte föranleder att ett arbetsrättsligt avtal, som ingåtts under inverkan av sådan åtgärd, skall anses ogiltigt. Detta förhållande kan emellertid inte medföra att, när nu panamansk rätt tillämpas, ogiltigförklaring av de aktuella avtalen skall anses strida mot principen om ordre public.

Inte heller i övrigt föreligger omständigheter som föranleder att en tillämpning av panamansk rätt ledande till ogiltighet av avtalen i enlighet med vad i det föregående angivits kan anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket.

På grund av det anförda kan ITF:s och medparters talan inte bifallas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Bengtsson var skiljaktig och yttrade: Av skäl som majoriteten anfört finner jag att flaggstatens lag i princip skall tillämpas på rättsförhållandet mellan redare och ombordanställda och att det inte finns tillräckliga skäl att frångå denna grundsats i fråga om de i målet aktuella arbetsavtalen.

En sådan ståndpunkt kan särskilt beträffande fartyg under bekvämlighetsflagg medföra att rättsregler som på väsentliga punkter avviker från de svenska blir tillämpliga på avtalsförhållanden med påtaglig anknytning till Sverige. Visserligen finns möjligheten att underlåta att tillämpa en regel i sådana undantagsfall där den är uppenbarligen oförenlig med den svenska rättsordningen; sannolikt finns, allmänt sett, visst utrymme för detta inom arbetsrätten, där för Sveriges del speciella sociala skyddssynpunkter framträder (jfr även 2 kap 17 § regeringsformen). Men också annars kan en tillämpning av flaggans lag leda till resultat som från svensk synpunkt ter sig överraskande eller direkt stötande.

Det är därför motiverat att ställa särskilda krav på utredningen om den tillämpliga rättsordningens innehåll. Inte minst gäller detta i fråga om en från principiell synpunkt så långtgående konsekvens som att man med stöd av den främmande lagen skulle underkänna anställningsavtal och rentav kollektivavtal, som framstår som giltiga enligt svenska regler, på en sådan grund som att en stridsåtgärd använts som påtryckningsmedel. För att detta skall vara möjligt bör krävas att den främmande lagen utan några som helst tvivel föreskriver ogiltighet i fall som det aktuella. Det kan inte anses tillräckligt att en sådan lagtolkning, såvitt kan bedömas ur svenskt perspektiv, framstår som plausibel och kanske mera närliggande än andra tolkningsalternativ. Också från rättstekniska synpunkter är ett sådant krav på klara regler befogat: den svenska domstolen skall inte behöva bygga avgörandet på osäkra gissningar hur en domstol i det andra landet troligtvis skulle ha bedömt rättsfrågan.

Sådana stridsåtgärder som målet gäller har varit ganska vanliga i Sverige. De måste anses förenliga med svensk rätt (jfr bl a arbetsdomstolens beslut nr 108/1987 och 118/1987). Däremot är det omtvistat om enligt panamansk rätt åtgärderna skulle ha medfört, att "intimidation" enligt art 1118 Código Civil skulle anses ha förekommit och avtalet på grund härav blivit ogiltigt.

Utredningen i målet om panamansk rätt består endast av lagtexten till vissa §:r i Código Civil och till Código de Trabajo i engelsk översättning; den spanska originaltexten är tillgänglig bara i fråga om de förra reglerna. Ett sådant material kan naturligtvis många gånger anses tillräckligt vid tillämpning av en utländsk rättsordning. Frågan blir emellertid vilka slutsatser man har rätt att dra av detta vid bedömningen av de ganska komplicerade rättsfrågor som aktualiseras i detta mål.

Den använda termen "intimidation" (intimidación) måste antas ha en mera begränsad innebörd än "tvång" i 29 § avtalslagen. Den synes åtminstone i första hand ta sikte på hot mot den avtalskontrahent som åberopar ogiltighetsregeln. Bestämmelsen uppställer, i motsats till avtalslagens regel, inte något uttryckligt krav på att det hot som grundar ogiltighet också skall vara rättsstridigt. Rimligen måste ett sådant undantag göras från den panamanska regeln, men hur långt detta når är oklart; bl a är det helt outrett, hur man i Panamas rätt ser i dessa sammanhang på stridsåtgärder som varit tillåtna i det land där de företagits. I detta sammanhang bör beaktas stadgandet i art 2 Código de Trabajo, att bestämmelserna i lagen är "of public order" och bindande för alla personer och företag "established within the national territory". Man kan fråga, om lagens regler alls kan läggas till grund när en domstol skall pröva tillåtligheten av en stridsåtgärd som företagits i svensk hamn av ett svenskt fackförbund och närmast riktats mot en svensk arbetsgivare.

Också på flera andra punkter föreligger ovisshet hur förhållandena i detta mål skulle bedömas enligt panamansk lag. Sålunda saknas regler om blockad i Código de Trabajo; det är osäkert, om begreppet strejk i denna lag omfattar sådana stridsåtgärder som målet rör eller om blockad av detta slag är helt oreglerad i lagen. I det förra fallet skulle en tillämpning av panamanska formregler om strejk leda till att blockadåtgärder - liksom för övrigt också strejk i egentlig mening - blev nära nog omöjliga att genomföra i fråga om panamanska fartyg i utländsk hamn, men vilken hänsyn en domstol skulle ta till ett sådant förhållande går inte att konstatera i målet. Skulle panamanska strejkregler trots allt vara tillämpliga, kan det ifrågasättas om inte man i så fall också får kräva att arbetsgivaren, på samma sätt som vid andra strejker, skall reagera mot åtgärden inom tre dagar enligt regeln i art 499 Código de Trabajo - något som inte torde vara praktiskt ogenomförbart ens i sådana fall som målet rör. Om å andra sidan blockadåtgärder som den aktuella är oreglerade i lagen, kan det visserligen innebära att de betraktas som otillåtna hot, men det är också möjligt att en domstol åtminstone under vissa förhållanden skulle finna att det avtal som framtvingats av blockaden ändå är giltigt - exempelvisjust när denna företagits utomlands och där är tillåten.

Vidare kan det diskuteras om åtgärderna i fråga skulle bedömas som ett hot om "imminent and serious harm to his - - - property" på sätt som sägs i art 1118 Código Civil. Det kan inte anses styrkt att det skulle ha förelegat allvarligt fara för fartyget för den händelse detta hade avseglat i samband med blockaden. Även om uttrycket "property" (spanska "bienes") torde ta sikte också på förmögenhetstillgångar i allmänhet, har vidare Sheldonbolaget enligt den i HD åberopade punkt 13 i tidscertepartiet mellan bolaget och Tarantella friskrivit sig från ansvar för ekonomiska förluster i anledning av stridsåtgärd; såvitt framgår av utredningen, skulle denna bestämmelse ha fritagit Sheldonbolaget från skadeståndsanspråk från Tarantellas sida på grund av blockaden. Sheldonbolaget har i sammanhanget framhållit att det kunde lida skada genom att befraktaren kunde bli insolvent och att även lastägaren kunde tänkas framställa krav mot bolaget, men dessa risker för närmast indirekta förluster ter sig varken överhängande eller särskilt allvarliga. Skillnaden är påtaglig mot de fall av konkreta hot som lagregeln närmast synes syfta på. Att blockaden snabbt lett till avtal kan utan vidare förklaras av att Sheldonbolaget och Tarantella tydligen delvis haft samma ägare, något som dock inte och för sig medför att Sheldonbolagets egendom kan anses hotad. - Även på denna punkt råder alltså oklarhet om art 1118 kan åberopas.

Slutligen kan anmärkas att det för bedömningen av frågan, om anställningsavtal vid tiden för blockaden redan förelåg mellan Sheldonbolaget å ena sidan samt besättningsmännen, B.A. och J.B. å andra sidan, inte saknar betydelse vad panamansk rätt innebär om inverkan av fartygsöverlåtelse på avtalet med de ombordanställda (jfr art 264 Código de Trabajo, som bl a ställer upp ett krav på viss form för avtal mellan redare och sjömän). Här föreligger över huvud taget ingen utredning.

Det framstår under dessa omständigheter som i hög grad tveksamt om enligt panamansk rätt de av stridsåtgärderna föranledda arbetsavtalen skulle vara ogiltiga. Detta skulle förutsätta att den panamanska lagtexten på en rad oklara punkter skulle konsekvent tolkas till nackdel för arbetstagarna. Även om panamansk arbetsrätt har en speciell struktur, har det inte framkommit något stöd för att en sådan tolkningsmetod skulle gälla. Tvärtom har från Sheldonbolagets sida framhållits att den panamanska lagstiftningen, som ansluter till flera internationella konventioner på arbetsrättens område, inte skulle visa någon inställning som mera markant avviker från den svenska.

Med hänsyn till det anförda kan Sheldonbolagets påstående, att avtalen i fråga skulle vara ogiltiga enligt regler om rättsstridigt tvång i panamansk rätt, inte anses ha sådant stöd av rättsutredningen som enligt det sagda bör krävas i detta sammanhang. Inte heller har det framgått, att enligt panamansk rätt arbetsavtalen skulle betraktas som ogiltiga redan på grund av sitt innehåll. - Med denna bedömning saknar jag anledning att ta ställning till frågan om tillämpliga panamanska arbetsrättsliga regler varit förenliga med grunderna för den svenska rättsordningen.

Avtalen gäller alltså på sätt som ITF och medparter påstått.

I målet kan inte anses visat att någon av arbetstagarna frivilligt slutat sin anställning i förtid eller att grund förelegat för deras avskedande på sätt som rederiet gjort gällande.

ITF:s och medparters talan skall alltså bifallas.