NJA 1998 s. 817

O.L. är norsk medborgare och har tidigare arbetat bl a som frilansjournalist. Sälfångstsäsongerna 1987 och 1988 medföljde han det norska sälfångstfartyget "M/S Harmoni av Tromso", den senare säsongen som sälfångstinspektör utnämnd av det norska fiskeridepartementet. Över resan 1988 upprättade O.L., i enlighet med givna instruktioner, en inspektörsrapport som inlämnades till fiskeridepartementet. Rapporten har senare, åtminstone delvis, publicerats i dagstidningen Avisen Tromso. O.L. filmade viss säljakt under resorna. Filmbilderna har senare visats i olika TV-program. O.L. har såväl i inspektörsrapporten som i TV-program uttalat sig kritiskt mot den bedrivna säljakten.

I dom d 25 aug 1990 ålade den norska domstolen Sarpsborgs byrett O.L. att solidariskt med ett senare likviderat bolag utge dels skadestånd med 13 000 NKR till envar av 19 kärandeparter (i fortsättningen betecknade G.S. m fl) dels ersättning för rättegångskostnader till samma parter med 150 000 NKR. Domen vann laga kraft.

Det utdömda skadeståndet avsåg ersättning för ideell skada, förorsakad av följande uttalanden av O.L., vilka ansågs vara ärekränkande och i domen förklarades Mode og makteslose".

a) "Avslutningsvis er det mitt bestemte inntryckk at enhver sel i fangstområdet skal til enhver pris tas av dage uansett metode og risiko." b) "Hakepikens pik ble av en beruset person drevet med voldsom kraft inn i dyrets hode."

c) "Noen av disse menneskene forefaller å ha en overdreven rå livsform."

d) "Idet jeg ansa K:s mentale helse var i ubalanse (i fjord gjorde jeg samme iakttagelser vedr mannen), fant jeg det riktig å unngå hem under resten av sesongen."

e) "När fangstmannen innser at han mislykkes - at han er den tapende part - dreper han hunnen." - "Fangstmannen unskylder seg alltid med at han drepte hunnen i selvforsvar - og hvem kan motbevise det?"

Sedan O.L. flyttat till Sverige ansökte G.S. m fl hos Kronofogdemyndigheten i Alvsborgs län, Vänersborgskontoret om verkställighet mot O.L. av domens förordnanden om skyldighet att utge skadestånd och rättegångskostnadsersättning.

I beslut d 10 okt 1995 förordnade kronofogdemyndigheten i enlighet med 10 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område att hinder inte mötte mot verkställighet av Sarpsborgs byretts dom i Sverige.

O.L. överklagade i Vänersborgs TR och yrkade undanröjande av kronofogdemyndighetens beslut.

G.S. m fl bestred ändring.

Till utveckling av sin talan anförde O.L. bl a följande. Erkännande och verkställighet av Sarpsborgs byretts dom är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen (tryck- och yttrandefriheten) här i riket (ordre public). Yttrandefriheten är grundlagsskyddad i Sverige. Däri ingår bestämmelsen om ensamansvar för ansvarig utgivare av periodiska skrifter och bl a TV-sändningar. Bestämmelserna är unika för Sverige och tillkomna för att säkerställa ett fritt meningsutbyte här i riket samt är en förutsättning för meddelar- och anonymitetsskyddet. I Sverige hade han därför inte kunnat åläggas att utge skadestånd till följd av publiceringen i Avisen Tromso eller uttalandena i TV-programmen. Vad gäller uttalandena riktade till Fiskeridepartementet hade enligt svensk rätt myndigheten genom principalansvaret haft att svara för dessa. Detta sammanhänger med det vårdslösa sätt som departementet anställde honom på. För övrigt hade skada inte kunnat visas vad avser uttalandena till Fiskeridepartementet. - Vad gäller de uttalanden för vilka han har blivit fälld kan konstateras att samtliga (utom möjligen ett) inte ens torde utgöra sådan förtalsuppgift om någon enskild som avses i 5 kap 1 § BrB. Enligt svensk rätt kan nämligen inte kollektiv förtalas om inte enskild person kan identifieras som brottslig eller klandervärd. Vidare gäller enligt svensk rätt att fråga ej är om förtal om det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt och/eller skyldighet förelåg för uppgiftslämnaren att uttala sig samt denne visar att uppgiften var sann eller i vart fall hade skälig grund att uppfatta uppgiften som sann. De uppgifter han lämnat är - i den mån de inte är allmänna värdeomdömen - sanna. Åtminstone har han haft skälig grund för dem. Vad gäller det uttalande i inspektörsrapporten som utpekar en enskild har detta varit föranlett av misshälligheter mellan honom och den utpekade. Här föreligger s k retorsion, dvs att den förorättade själv framkallat det kränkande uttalandet genom otillbörlig handling. Det kan också konstateras att Sarpsborgs byrett har uttalat att den utpekade inte skall ha någon ytterligare ersättning på grund av att han blivit speciellt kränkt. Vad gäller uttalandena i inspektörsrapporten föreligger vidare den omständigheten att han varit skyldig att rapportera om vad han ansåg vara missförhållanden och brott. Det torde under sådana förhållanden stå klart att om någon var att anse som skadeståndsskyldig enligt svensk rätt så är detta den myndighet som gav honom uppdraget, dvs Fiskeridepartementet. -Det föreligger även icke ringa skillnader rättsordningarna emellan, vad avser synen på såväl bevisstyrkan och på vad som är rena värdeomdömen som inte går att leda i bevis. Bl a föreligger i Norge ett absolut sanningskrav, medan det i Sverige räcker med skälig grund. Till skillnad från i svensk rätt prövas i Norge först om uppgiften är sann i mer eller mindre absolut mening. Vidare gäller att uppgiftslämnandet kan vara straffbart om sanningsbevisning "ble fort", om syftet med det inte är beaktansvärt eller är otillbörligt på annat sätt. Byretten har i domen gjort bedömningen att han gjort sina uttalanden av oaktsamhet. I Sverige finns inte något oaktsamt förtal. Tvärtom kan missuppfattningar vara ansvarsbefriande om det ändå finns skälig grund. Byrettens bevisvärdering är därtill märklig i strikt logiskt hänseende. Med svenska beviskrav hade de utsagor som överhuvud kunnat vara föremål för bevisning varit övertygande styrkta. Under alla omständigheter hade det förelegat skälig grund. - Sannolikt strider inskränkningen i hans yttrandefrihet även mot artikel 10 i Europakonventionen, som sedan d 1 jan 1995 är direkt tillämplig gällande svensk rätt. - Sammanfattningsvis gäller således att han uppenbart inte hade fällts för i målet aktuella uttalanden i svensk domstol. Skälen härtill är flera, varav de flesta är av principiell natur i såväl formellt som materiellt hänseende. Diskrepansen avseende gränserna för yttrandefriheten i Sverige jämfört med de norska såsom de kommit att tillämpas i detta enskilda fall, är så stora att det är uppenbart oförenligt med grunderna för den i Sverige så starkt skyddade tryck- och yttrandefriheten att erkänna och verkställa den norska domen här i riket. Tillämpningen i Norge - med dess höga och absoluta beviskrav avseende sanningsbevisningen - torde därtill strida mot Europakonventionen och således även mot av Sverige gjort konventionsåtagande, vilket väger avsevärt tyngre än det genom 1917 års lag. Den norska ';jurisdiktionen" över vad som bl a sänds i svensk television ter sig därtill rent stötande.

O.L. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle med undanröjande av TR:ns beslut förordna att hinder mötte mot verkställighet i Sverige av Sarpsborgs byretts dom.

G.S. m fl bestred O.L:s yrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg och hovrättsassessorn Isaksson, referent) anförde i beslut d 25 april 1997: Skäl.

O.L. har i HovR:n till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter som vid TR:n och därutöver anfört bl a följande. Det är yttrandefriheten i stort, som den kommer till uttryck i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som är den grundläggande principen i hans talan. All avvikelse från svensk rätt vad gäller yttrandefriheten strider mot de s k portalparagraferna i de nämnda grundlagarna. Vid prövningen av om domen strider mot svensk ordre public måste således samtliga de omständigheter som han åberopat vägas samman. Sverige har tillförsäkrat ett högre skydd vad avser fri- och rättigheterna enligt TF och YGL än vad som följer av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), vilket i än högre grad talar för att domen strider mot svensk ordre public. Tillämpningen av svensk ordre public är för övrigt en intern svensk angelägenhet, även när ordre public-förbehållet återfinns i en internationell konvention. Utrikespolitiska hänsyn får inte tas. Ett godkännande av verkställighet av domen skulle vidare innebära ett erkännande av en kränkning av Europakonventionen. Härvid hänvisas bl a till det s k Thorgeirson-fallet (Thorgeirson ./. Iceland, 1992 Series A No 239), enligt vilket den som påstås ha fällt ärekränkande yttranden om annan inte får ställas inför en orimlig bevisbörda. Enligt Europadomstolens praxis går det inte att uppställa krav på "absolutt sannhetsbevis" som framförs till styrkande av ett påstått ärekränkande påstående. O.L., har inte pekat ut några enskilda individer utan i stället avsett att granska ett visst fenomen, norsk sälfångst, ur en generell synvinkel. Av intresse är att Sarpsborgs byrett uttalat att O.L. varit i god tro avseende sina uttalanden. Byretten har dessutom framhävt för G.S. m fl förmildrande omständigheter på ett oproportionerligt sätt och utgått från en presumtion mot yttrandefrihet. Även byrettens bevisvärdering strider mot Europakonventionen. Det torde stå klart att byretten ej i något hänseende har beaktat artikel 10 i Europakonventionen. Det i domen intagna publiceringsförbudet innebär att vidare spridning hindras, även av material som inte har ansetts vara straffbart som förtal, och får till följd att han kan dömas i Norge för sådant material som publiceras i Sverige. Norska domstolar har ju i förevarande fall ansett sig ha jurisdiktion över vad som sänds i svensk TV. Skälet till att han flyttade till Sverige var att han och hans familj hotades och trakasserades i Norge.

G.S. m fl har i HovR:n till stöd för sin talan anfört bl a följande. O.L. ålades skadeståndsskyldighet för vad han skrev i sin rapport och inte för publiceringen i Avisen Tromso. Skälen för TR:ns beslut är sålunda felaktiga i det avseendet. I målet är fråga om en norsk medborgare, vid tillfället bosatt i Norge och dömd för överträdelser av norska rättsregler, vilken flyttat till Sverige i syfte att undandra sig sina skulder. Den skillnad mellan svensk och norsk rätt som föreligger med avseende på ärekränkning är praktiskt och processuellt präglad och har inte med frågan om yttrandefrihet att göra. Sålunda kan man i Norge hålla även sagesmannen ansvarig för ärekränkande uttalanden, och inte endast, i förekommande fall, redaktör eller ansvarig utgivare. Det är inte riktigt att norsk rätt uppställer ett krav på "absolut sanning". Tvärtom gäller ett beviskrav närmast identiskt med vad som anges i 5 kap I § BrB. Detta krav, som gäller enligt båda ländernas rättsordningar, skall inte förväxlas med det allmänna aktsamhetskrav som kommer till uttryck i Straffeloven § 249 nr 3 och som i svensk rätt motsvaras av möjligheten för sagesmannen att visa sig ha "skälig grund" för sina påståenden. Det kan här anmärkas att O.L. måste ha vetat att s k postmortala rörelser förekommer hos döda sälar. Skillnaden mellan detta fall och Thorgeirson-fallet är att denne framförde kritik mot poliskåren, medan O.L. beskyllt enskilda och identifierbara säljägare för djurplågeri och lagbrott. Det är alltså inte fråga om kritik mot norsk säljakt som företeelse. Det rör sig inte heller om värdeomdömen. Vidare har byretten, när den funnit att O.L. fällt sina uttalanden av oaktsamhet, inte avvikit från de krav som svensk lagstiftning uppställer med avseende på "försvarlighet" och "skälig grund". Det vore i högsta grad orimligt om inte byrettens dom kunde verkställas i Sverige.

I likhet med TR:n finner HovR:n att lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område är tillämplig i målet. Frågan är om verkställighet av Sarpsborgs byretts dom skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket och därför enligt 8 § 1 st sjätte punkten i nämnda lag inte få ske. Vid bedömningen skall domen ställas emot de svenska rättsregler som gäller i motsvarande hänseenden.

Det ligger i sakens natur att det finns skillnader mellan olika länders rättsregler, också när det gäller länder med en så stor kulturell och geografisk närhet som Norge och Sverige, och att sådana skillnader normalt inte hindrar att en utländsk dom verkställs. Vid verkställighet av utländska domar måste sålunda även tämligen stora skillnader i förhållande till det egna landets rättsordning accepteras. Det bör redan inledningsvis slås fast att den prövning som skall ske i målet inte omfattar någon jämförelse i detalj mellan norsk och svensk rätt och inte heller något som ens kan liknas vid en överprövning av Sarpsborgs byretts dom. Det måste understrykas att HovR:ns prövning är begränsad till att omfatta enbart sådana omständigheter som kan ifrågasättas vara uppenbart oförenliga med grunderna för den svenska rättsordningen vid en verkställighet av den norska domen.

Svenska domstolar tillämpar institutet ordre public med mycket stor försiktighet (se bl a Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl 1992 s 73). Detta gäller även när ordre public- förbehållet återfinns i en internationell konvention. Det kan nämnas att det ordre public-förbehåll som görs i den s k Luganokonventionen, som numera reglerar verkställighet av bl a norska domar i Sverige, anses vara tillämpligt endast i exceptionella situationer (se Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna, 1995 s 208). Bedömningen enligt svensk rätt utgår, mot bakgrund av vikten av att upprätthålla den internationella privaträttens principer, från att det endast är grundläggande rättsprinciper som skyddas och att ordre public kan åberopas endast när exempelvis en tillämpning av en utländsk dom anses uppenbart oförenlig med dessa principer i det enskilda fallet. Det bör framhållas att det inte utgör tillräckliga skäl att vägra verkställighet därför att en dom anses materiellt felaktig och sannolikt hade fått ett annat innehåll om svenska regler i stället hade tillämpats. Ett framträdande inslag i prövningen utgörs av sakens anknytning till Sverige och förhållandena i den främmande staten. En stark anknytning till den främmande rättsordningen medför att skyddsintresset minskar. Av intresse i förevarande fall är vidare att det inte är uteslutet att utländska regler som strider mot svensk grundlag kan ges företräde (se NJA 1987 s 885).

Det ankommer inte på svensk domstol att i en verkställighetsfråga pröva förenligheten av en utländsk dom med Europakonventionen i vidare mån än som följer av reglerna om svensk ordre public. Någon oförenlighet av sådant slag mellan byrettens avgörande och konventionen föreligger inte enligt HovR:ns uppfattning.

HovR:n gör samma bedömning som TR:n när det gäller utrymmet för att över huvud taget överväga att ett ordre public-förbehåll skulle kunna tillämpas. Vad som kan komma i fråga avser området för yttrande- och tryckfriheten. Av särskilt intresse är regleringen av utgivarens ensamansvar och inskränkningarna i möjligheten att rikta skadeståndsanspråk mot annan än t ex programutgivaren.

HovR:n inriktar således den fortsatta bedömningen i målet på frågan om det kan anses strida mot grundläggande svenska rättsprinciper att medge verkställighet mot O.L. av skadeståndsanspråk för yttranden som han enligt svensk rättsordning inte skulle ha kunnat göras skadeståndsansvarig för.

Utöver den grundläggande regleringen av yttrandefriheten i regeringsformen skyddas i Sverige yttrandefriheten i tryckta skrifter i TF och i andra medier i YGL. Centrala principer i de nämnda grundlagarna är bl a presumtionen för yttrandefrihet och ensamansvaret för utgivare. I Norge regleras yttrandefriheten i stort endast i 100 § grundloven, och någon motsvarighet till de nämnda lagfästa principerna finns inte. Däremot innehåller straffeloven och skadeerstatningsloven regler om fördelningen av ansvaret för uttalanden i tryckta skrifter och i TV- sändningar.

För att bestämmelserna i TF skall kunna tillämpas krävs att det är fråga om en tryckt skrift som är utgiven. Rapporten, som överlämnades till Avisen Tromso utan Fiskeridepartementets godkännande, kan inte sägas uppfylla dessa krav. TF:s bestämmelser har således inte kunnat vara tillämpliga på dessa uttalanden.

O.L:s uttalanden i norsk och svensk TV är däremot av sådan art som omfattas av regleringen i YGL. Denna lag trädde i kraft först d 1 jan 1992. Enligt övergångsbestämmelserna skyddas inte TV-program som sänts före denna tidpunkt. De aktuella TV-sändningarna skedde under år 1988, varför uttalanden av den art som behandlats i byrettens dom inte hade varit grundlagsskyddade. De hade i stället varit att bedöma enligt den då gällande radioansvarighetslagen (1966:756). I den lagen fanns bestämmelser, med TF som förebild, om bl a ensamansvar för programutgivare på grund av yttrandefrihetsbrott.

Det kan konstateras, att de regler som lagts till grund för O.L:s skadeståndsskyldighet i den norska domen delvis avviker från svenska regler. Särskilt skall anmärkas att O.L. enligt svensk rätt inte torde ha varit straff- eller skadeståndsrättsligt ansvarig för sina uttalanden i Typrogrammen på grund av reglerna om ensamansvar för utgivare.

Vid bedömningen av frågan om det kan anses uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att verkställa domen här beaktar HovR:n särskilt den restriktiva hållning i detta avseende som svensk rätt intar i fråga om förhållanden som har stark anknytning till den främmande staten. O.L:s uttalanden avser norska förhållanden och en verksamhet där som inte berör svenska intressen eller förhållanden stort mer än i opinionsmässiga hänseenden. HovR:n har även här samma uppfattning som TR:n, nämligen att något verkställighetshinder inte föreligger. Inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som föranleder HovR:n till annan bedömning än den TR:n gjort. TR:ns beslut skall därför inte ändras.

HovR:ns avgörande. HovR:n avslår O.L:s överklagande. Hovrättsrådet Björnberg var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att de två sista meningarna i skälen ("Inte heller ---inte ändras") skulle ersättas av följande: Det nu sagda gäller dock inte i fråga om O.L:s uttalanden i den film som sändes i svensk TV Saken ställer sig där annorlunda. Det gäller i denna del en i Sverige gjord TV-utsändning avsedd för svensk publik - låt vara att den på grund av s k spill-over effekt kunde ses av stora delar av den norska TV-publiken - för vilken O.L. inte hade kunnat göras ansvarig i Sverige. Det skydd han åtnjöt enligt svensk rätt var visserligen då inte grundlagsfäst, men skyddet var likafullt hänförligt till grundläggande principer för svensk tryck- och yttrandefrihet. I denna del får saken anses gälla förhållanden av betydande principiellt svenskt intresse. Det finns därför skäl som starkt talar för att om byrettens dom hade avsett enbart de nu angivna uttalandena borde domen inte få verkställas här.

Byrettens dom omfattar emellertid ett flertal andra skadeståndsgrundande uttalanden av O.L., för vilka - om de hade bedömts särskilt - något hinder mot verkställighet här inte skulle ha förelegat på grund av reglerna om ordre public. Vid bedömningen av skadeståndets storlek har byretten lagt störst vikt vid två av dessa uttalanden, vilka bedömts vara särskilt grova.

Frågan om det föreligger hinder mot verkställighet på grund av ordre public bör utgå från en bedömning av byrettens dom i dess helhet. En verkställighet av endast en del av domen kan inte ske. Eftersom den för verkställighet ifrågasatta delen av domen har en förhållandevis begränsad betydelse för utgången totalt sett i målet vid byretten och med beaktande av de höga krav som gäller för att hinder mot verkställighet skall föreligga kan det inte anses vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen att här i riket verkställa domen mot O.L.. Inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som föranleder någon annan bedömning i huvudsaken än den TR:n gjort.

O.L. (ombud advokaterna J.S. och P.B.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, förordna att hinder mötte mot verkställighet i Sverige av Sarpsborgs byretts dom.

G.S. m fl (ombud advokaten P.D., Oslo) bestred ändring.

O.L. åberopade ett utlåtande av professor O.B., i vilket denne kritiserar HovR:ns ståndpunkt att det inte ankommer på svensk domstol att i en verkställighetsfråga pröva förenligheten av en utländsk dom med Europakonventionen i vidare mån än som följer av reglerna om svensk ordre public.

Målet avgjordes efter sammanträde med parterna.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Westlander, referent, Regner och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. O.L. har som grund för sin talan gjort gällande, i första hand att byrettens dom utgör en kränkning av hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och att verkställighet av domen skulle utgöra en fortsatt sådan kränkning samt, i andra hand, att verkställighet av domen i Sverige skulle strida mot svensk ordre public.

G.S. och hans medparter har invänt att byrettens dom inte strider mot artikel 10 i Europakonventionen och att verkställighet av domen i Sverige inte heller strider mot svensk ordre public.

Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som de anfört i TR:n och i HovR:n. O.L. har särskilt framhållit att det enligt artikel 10 i Europakonventionen skall ske en avvägning i det enskilda fallet mellan yttrandefrihetsintresset och den enskildes intresse av att få skydd för sitt goda namn och rykte samt att byretten i förevarande fall har brustit när den gjort denna avvägning och inskränkt hans yttrandefrihet mer än vad som är tillåtet enligt artikeln. Han har anfört att byretten i strid med Europakonventionen ställt honom inför en orimlig bevisbörda och tillämpat en bevisvärdering som gjort det omöjligt för honom att styrka sina uttalanden om att det hade förekommit brott mot reglerna om sälfångst. G.S. och hans medparter har invänt att byretten har företagit en tillfredsställande avvägning mellan O.L:s rätt till yttrandefrihet och de enskilda säljägarnas rätt till skydd för sitt goda namn och rykte samt att man bör hålla sig till den bevisvärdering som byretten gjort och att de beviskrav som byretten ställt motsvarar dem som i mål av förevarande slag ställs av Europadomstolen.

En första fråga är om det enligt Europakonventionen åligger svenska myndigheter att i ett verkställighetsärende pröva förenligheten av en utländsk dom med konventionen.

Europadomstolen har varit benägen att se det verkställighetsförfarande som följer på en dom som en del av det förfarande varigenom civila rättigheter och skyldigheter fastställs (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s 133 f och 193 f). Det av Europadomstolen behandlade fallet Iribarne Perez mot Frankrike, där det var fråga om verkställighet i Frankrike av en brottmålsdom meddelad i Andorra, kan tolkas så att det vid flagranta brister i en utländsk rättegång bör ske någon form av överprövning innan en utländsk straffdom verkställs (se Danelius, a a s 116).

Mot bakgrund av det anförda finner HD att prövning bör ske av O.L:s påstående att Sarpsborg byretts dom inte får verkställas i Sverige på den grunden att verkställigheten står i strid med artikel 10 i Europakonventionen. Det kan emellertid inte bli fråga om att göra en fullständig omprövning av byrettens dom. En sådan ordning skulle alltför mycket tynga det internationella samarbete som syftar till att underlätta domsverkställighet i andra länder än det där domen meddelats (jfr Danelius, a a s 116).

Det är också uppenbart att domstolen i domslandet oftast har ett bättre underlag än en myndighet i verkställighetslandet för att göra vissa bedömningar, t ex sådana som grundar sig på bevisvärdering och tillämpning av domslandets rätt. Förfarandet i domslandet torde normalt ha varit utförligt och gett parterna möjlighet att anföra bevis och rättsligt argumentera för sin sak; särskilt får detta antas ha varit fallet i länder som är anslutna till Europakonventionen. (Jfr Danelius, a a s 60.)

Konventionsländer emellan bör det alltså normalt räcka att myndigheten i verkställighetslandet gör en mera översiktlig granskning för att kontrollera att domen är förenlig med konventionen. Skulle det emellertid, t ex genom påpekanden från en part, komma fram någon omständighet som gör att det kan sättas i fråga om domen uppfyller konventionens krav, måste granskningen vara mer ingående.

Enligt artikel 10:1 i Europakonventionen har envar rätt till yttrandefrihet. Denna rätt får emellertid enligt vad som sägs i artikelns andra punkt underkastas vissa inskränkningar, om dessa inskränkningar är angivna i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl a skyddandet av annans goda namn och rykte. Om någon har fällt ett ärekränkande yttrande om någon annan och saken bringas inför domstol, har domstolen således att göra en avvägning mellan den enes intresse att få utnyttja sin rätt till yttrandefrihet och den andres intresse av skydd för sin personliga integritet. I princip måste den som fällt ett ärekränkande uttalande om någon annan kunna visa att uttalandet är sant. Särskilt gäller detta om uttalandet innefattar ett påstående om att den utpekade gjort sig skyldig till en brottslig handling. Den som uttalar sig får emellertid inte ställas inför en orimlig bevisbörda (jfr Europadomstolens dom i målet Thorgeir Thorgeirson mot Island).

Den avvägning som skall göras mellan yttrandefrihetsintresset och den enskildes intresse av skydd för sitt goda namn och rykte kan utfalla olika beroende på vem det är som blir utsatt för den ärekränkande beskyllningen och vilken betydelse i samhällsdebatten som beskyllningen kan ha. En politiker får t ex tåla mer än en privatperson. Detsamma gäller politiska och andra institutioner. Om beskyllningen utgör ett inlägg i samhällsdebatten eller tjänar till belysning av en samhällsfråga är det en omständighet som väger tungt.

Vid den granskning av byrettens dom som enligt det anförda skall ske i det aktuella verkställighetsärendet finner HD till en början att det får godtas att byretten har lagt bevisbördan på O.L. när det gäller frågan huruvida hans uttalanden varit sanna eller ej. HD finner vidare inte anledning att ifrågasätta den bevisbedömning som byretten har gjort. Det bör bl a beaktas att byretten har hållit förhandling i målet under sex dagar och får antas ha haft goda förutsättningar att sätta sig in i de olika sakfrågorna. När det slutligen gäller den avvägning som skall göras mellan O.L:s rätt till yttrandefrihet och de enskilda säljägarnas intresse av skydd för sitt goda namn och rykte bör hänsyn bl a tas till att det ämne som O.L. förde ut till debatt var av stort allmänt intresse och att han hade haft i uppdrag att tjänstgöra som sälfångstinspektör och hade särskild anledning att uttala sig. Mot detta skall vägas att O.L:s uttalanden inte riktade sig mot säljägare i allmänhet utan mot enskilda personer och att dessa inte hade en ställning som medförde att de, på samma sätt som offentliga personer, skulle behöva finna sig i att bli utpekade. Vid ett beaktande av de olika omständigheterna finner HD att byrettens ställningstagande inte kan anses innefatta någon kränkning av O.L:s rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen. Det finns alltså inte med hänsyn till den angivna artikeln något hinder för verkställighet av byrettens dom.

När det gäller frågan huruvida det föreligger hinder mot verkställighet av byrettens dom av hänsyn till ordre public finns det anledning att understryka att det, generellt sett, bara i undantagsfall kan komma i fråga att vägra domsverkställighet på denna grund (se härom bl a NJA 1987 s 885 och Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl 1992 s 73 f. Särskilt gäller detta naturligtvis när det är fråga om verkställighet av en dom som är meddelad i ett annat nordiskt land.

Frågan om hänsyn till svensk ordre public i det aktuella målet har i första hand anknytning till O.L:s medverkan i den film som visades i svensk television. Denna medverkan i filmen skall ses mot bakgrund av principen om meddelarfrihet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt denna princip står det envar fritt att lämna uppgifter för publicering i tryckt skrift respektive radio, television eller annat medium som har särskilt grundlagsskydd. Den som på detta sätt medverkar vid tillkomsten av t ex ett televisionsprogram (med vissa här inte aktuella undantag) är fri från straff- och skadeståndsrättsligt ansvar, vilket i stället ligger på utgivaren av programmet och - beträffande skadeståndsansvar - programföretaget. Yttrandefrihetsgrundlagen är visserligen inte tillämplig på det i målet aktuella svenska televisionsprogrammet, eftersom detta sändes före grundlagens ikraftträdande d 1 jan 1992, men motsvarande reglering fanns i 1966 års radioansvarighetslag.

Principen om meddelarfrihet är grundläggande i den svenska konstitutionen (jfr bet 1993/94:KU21 s 27 f). Det får därför anses att hänsyn till svensk ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en utländsk dom på straff eller skadestånd, när ansvarsutkrävandet i det landet framstår som ett kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den som medverkar vid tillkomsten av en framställning i något av de särskilt grundlagsskyddade medierna.

Hänsynen till svensk ordre public kan emellertid inte sträcka sig så långt att den som medverkar i ett program som visas i svensk television alltid är skyddad mot verkställighet här i landet av en utländsk dom som avser ansvar för medverkan i programmet. Så t ex bör en person som ärekränker någon i ett program som visas i ett annat lands television och som sedan återutsänds i Sverige i regel inte kunna undgå verkställighet här av en dom som meddelats i det andra landet på grund av ärekränkningsbrottet där. Slutsatsen är att det i ett verkställighetsärende får bedömas från fall till fall huruvida omständigheterna bör medföra att verkställighet vägras i Sverige.

När det gäller den nu aktuella filmen är det upplyst att den visades vid presskonferenser i Stockholm och Oslo, i vilka O.L. deltog, två dagar innan filmen visades i svensk television. Samma dag som presskonferenserna ägde rum visades filmen också i engelsk television. Av byrettens dom framgår inte klart vilka filmvisningar som ligger till grund för ansvarsutkrävandet, men anledning saknas att anta att detta inte avsåg även de visningar av filmen som inte skedde i Sverige. Även om filmen kunde ses av en större norsk publik först vid sändningen i svensk television får det med hänsyn till de angivna omständigheterna och förhållandena i övrigt anses att denna senare visning inte kan föranleda att det skulle strida mot svensk ordre public att här i landet verkställa den norska domen i den nu berörda delen.

Inte heller i övrigt kan det anses föreligga hinder för den begärda verkställigheten på grund av hänsyn till ordre public.