RH 1993:116

F.S. var redan före äktenskapets ingående bosatt i Sverige. Han återvände därför hit relativt kort tid efter äktenskapets ingående. N.S., som behövde uppehållstillstånd, kom till Sverige först den 29 mars 1989. Parterna bodde tillsammans i Sverige i omkring fem månader. Därefter återvände N.S. till sin hemby i Israel.

F.S. väckte den 26 oktober 1988 talan mot N.S. och yrkade att tingsrätten skulle döma till äktenskapsskillnad mellan parterna. N.S. bestred yrkandet och invände samtidigt att svensk domstol inte var behörig att handlägga äktenskapsmålet. Invändningen lämnades utan bifall av såväl tingsrätt som hovrätt.

Sedan betänketid löpt framställde F.S. på nytt yrkande om att tingsrätten skulle döma till äktenskapsskillnad. N.S. medgav yrkandet och yrkade för egen del att tingsrätten skulle förplikta F.S. att betala underhållsbidrag till henne med 350 NIS, eller motsvarande belopp i svensk valuta, i månaden för tiden fr.o.m. den 2 oktober 1988 till tre månader efter det att domen på äktenskapsskillnaden vunnit laga kraft. Hon yrkade vidare att tingsrätten skulle förplikta F.S. att till henne betala 11250 NIS, eller motsvarande belopp i svensk valuta, utgörande kvarstående ej utbetald mohar. F.S. bestred yrkandena.

N.S. gjorde gällande att hennes yrkanden skulle bedömas enligt den för muslimer bosatta i Israel tillämpliga lagen. F.S. gjorde å sin sida gällande att målet i sin helhet skulle bedömas enligt svensk rätt. Han gjorde vidare gällande att yrkandet om mohar inte lagligen kunde bifallas eftersom det är ett för svensk rätt främmande rättsinstitut samt att det under alla förhållanden skulle strida mot svensk ordre public att bifalla yrkandet.

Malmö tingsrätt (1992-02-10, hovrättsfiskalen Stefan Reimer) dömde till äktenskapsskillnad mellan parterna samt förpliktade F.S. att till N.S. betala mohar (morgongåva) med 11250 NIS, eller på betalningsdagen motsvarande svensk valuta. Däremot ogillades N.S. yrkande om underhållsbidrag.

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att F.S. varit bosatt i Sverige i mer än ett år och att svensk domsrätt därför förelåg samt att yrkandet om äktenskapsskillnad enligt 3 kap. 4 § första stycket lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) skulle prövas enligt svensk lag. Eftersom betänketid löpt hade parterna rätt till äktenskapsskillnad. Tingsrätten övergick därefter till att pröva yrkandet om underhållsbidrag och anförde bl.a. följande.

Till en början kan fastställas att det inte föreligger något hinder mot att i äktenskapsmålet pröva frågor som rör makarnas ömsesidiga rättsförhållanden. Detta följer visserligen inte direkt av IÄL, men i förarbetena till de ändringar som företogs i 3 kap. 6 § IÄL 1973 uttalades bl. a. följande.

"Utan särskilt stadgande torde det vara klart att domstol i äktenskapsmål även skall kunna ta upp frågor beträffande äktenskapets rättsverkningar, t. ex. om makarnas inbördes underhållsskyldighet och bodelning. Frågan vilken lag som domstolen därvid skall tillämpa får avgöras enligt de regler som i allmänhet gäller på området." (se Prop. 1973:158 s. 109)

Frågor om underhåll mellan makar anses vara en av äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende. Tidigare gällde här att makarnas lex patriae skulle vara bestämmande för vilket lands lag som skulle tillämpas. Emellertid fann Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1986 s. 615 att domicilprincipen bör vara bestämmande för lagvalet. I det aktuella fallet tillämpades italiensk rätt. Parterna hade såväl skilda medborgarskap som hemvist i olika länder. HD fann att då det rörde sig om den inte ovanliga situationen att den ene av de förutvarande makarna, i regel mannen, brutit upp och fått hemvist i ett nytt land, och skilt sig där, medan den andre bor kvar i det gamla hemlandet, talade det förhållandet att makarna under äktenskapet haft hemvist i ett land där en av dem alltjämt bor för att det landets lag skulle tillämpas i underhållsfrågan. Denna lösning skulle enligt HD oftast leda till att underhållsfrågan bedömdes enligt lagen i det land där den som begär underhåll, vanligen hustrun, har sin hemvist, vilket befanns önskvärt eftersom det skulle öka förutsättningarna för att underhållsfrågan skulle kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet (se NJA 1986 s. 615, s. 619 y-n).

I det förevarande målet är båda parter israeliska medborgare men har hemvist i skilda stater. De levde tillsammans endast någon månad i Israel efter äktenskapets ingående, varefter F.S. återvände till Sverige var han redan tidigare hade sitt hemvist. N.S. följde efter så snart hennes uppehållstillstånd var beviljat. Parterna levde dock tillsammans i Sverige endast under en kortare tidsperiod om omkring fem månader. N.S. återvände därefter till sin hemby i Israel var hon alltjämt bor.

I denna situation, som skiljer sig från den i NJA 1986 s. 615, talar enligt tingsrätten övervägande skäl för att tillämpa lagen i det land där den som begär underhåll har sin hemvist, särskilt som de svenska sociala förhållandena måste te sig helt främmande för N.S. F.S. är å andra sidan fortfarande israelisk medborgare och har, vilket framgått av utredningen, alltjämt släktingar kvar i Israel; däribland sin fader. Äktenskapet ingicks i Israel enligt muslimsk rättstradition. Vid en samlad bedömning föreligger därför i förevarande mål starkare anknytning till Israel än till Sverige.

En bestämmelse av den innebörden att den underhållsberättigades hemvist skulle vara bestämmande för lagvalsfrågan har även föreslagits av familjelagssakkunniga i deras slutbetänkande. Betänkandets förslag i dessa delar har emellertid ännu inte lett till någon lagstiftning (jfr. SOU 1987:18 s. 102-104 och 233).

För muslimer bosatta i Israel har de religiösa Sharia-domstolarna exklusiv jurisdiktion vad gäller frågor rörande personalstatutet (se art. 52 Palestine Order in Council (1922-1947) jfr. med Law of Procedure of the Moslem Religious Courts (25 oktober, 1917). Den gällande muslimska rätten som tillämpas av Sharia-domstolarna inom detta rättsområde utgörs av 1917 års osmanska familjerättslag (1333 enligt osmansk tideräkning). Shariá, den muslimska i sig oföränderliga rätten, har sitt ursprung i Koranen. Den osmanska familjerättslagen kan sägas vara en kodifiering av delar av den i Koranen förekommande familjerätten baserat på ett selektivt urval av de tolkningar av denna som olika lagskolor kommit fram till genom århundradena (Johnson, Bo; Islamisk rätt, Stockholm 1975 s. 64 ö och Bergmann/Ferid; Internationales Ehe- und Kindschaftsrecht, 1972 "Das Islamische Eherecht" s. 3 x-m. Se även allmänt om den muslimska rättens utveckling, Nordberg, Michael; Profetens folk, Kristianstad 1988, s. 87-111).

Tingsrätten fann att det av bestämmelserna i familjerättslagen följde att ömsesidiga rättigheter och förpliktelser på grund av äktenskapet upphörde vid äktenskapsskillnad, med verkan även för förfluten tid. Yrkandet om underhållsbidrag skulle därför ogillas.

Ifråga om N.S:s yrkande om mohar (morgongåva) gjorde tingsrätten följande överväganden.

Morgongåvan, vars storlek oftast fastställs i äktenskapskontraktet, fungerar för kvinnan som säkerhet för äktenskapets bestånd, eftersom mannen vid äktenskapsskillnad omedelbart måste uppfylla sin betalningsförpliktelse (se 83 § familjerättslagen jfr. Koranen 2:229, 242). Vid en eventuell äktenskapsskillnad kommer morgongåvan istället att fungera som hustruns underhåll och hennes finansiella skydd, eftersom något underhållsbidrag i enlighet med vad som ovan anförts inte kan utdömas (Johnson aa s. 51 y och Bergmann/Ferid aa s. 11 f).

Den första fråga som måste avgöras är om en svensk domstol överhuvudtaget kan pröva ett yrkande om utfående av morgongåva.

Vad gäller behandlingen av s. k. typfrämmande rättsinstitut finns det olika meningar inom doktrinen. Enligt den numera förhärskande meningen finns det inget som hindrar att svensk domstol vid sin tillämpning av utländsk materiell rätt använder sig av sådana; dock under förutsättning att det inte strider mot svensk ordre public (jfr. Bogdan, Michael; Svensk Internationell privat- och processrätt, 2 uppl. 1984 s. 82).

Ett utdömande av morgongåva kan i det förevarande fallet inte anses uppenbart strida mot grunderna för den svenska rättsordningen. Något hinder med hänsyn till ordre public kan därför inte anses föreligga (jfr. Bogdan aa s. 66 x och prop. 1973:158 s. 123 y, varav framgår att det är den utländska regelns tillämpning i det enskilda fallet som skall tas i beaktande).

Det förtjänar även att nämnas att morgongåva som institut har förekommit i svensk rätt, dock att det här sedermera ersattes av reglerna om giftorätt och därför hade en delvis annan funktion.

För att det skall komma i fråga att pröva yrkandet om utfående av morgongåva materiellt krävs emellertid därtill att den muslimska rätten utgör lex causae (den för saken tillämpliga lagen). Vilken svensk internationellt privaträttslig kollisionsregel som skall tillämpas på lagvalsfrågan är osäkert.

Enligt tingsrättens mening talar dock det förhållandet att morgongåva enligt muslimsk rätt, åtminstone i praktiken, ses som en av de personliga rättsverkningarna på grund av äktenskapet för att samma lagvalsregel som beträffande underhållsfrågan skall analogt tillämpas.

På grund av det anförda skall muslimsk rätt tillämpas även i denna fråga. Tingsrätten fann därefter att yrkandet skulle bifallas.

Båda parter överklagade tingsrättens dom. N.S. yrkade, efter en mindre justering, att hovrätten skulle bifalla hennes yrkande om underhållsbidrag. F.S. yrkade att hovrätten skulle ogilla N.S:s yrkande om betalning av kvarstående mohar (morgongåva). Parterna bestred varandras yrkanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-03-04, hovrättslagmannen Lars- Göran Engström, hovrättsrådet Lars Elmqvist samt t.f. hovrättsassessorn Nils Petter Ekdahl, referent) fastställde tingsrättens domslut och anförde:

Som tingsrätten funnit, är svensk domstol behörig att ta upp frågor om underhåll och om utgivande av mohar i samband med talan om äktenskapsskillnad.

Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 1986 s. 615, med frångående av den tidigare förhärskande nationalitetsprincipen, att svensk domstol vid prövning av fråga om makars inbördes underhållsskyldighet skall tillämpa lagen i den stat där makarna senast haft gemensamt hemvist. Högsta domstolen anförde som skäl för sitt ställningstagande bl.a. följande: "Denna lösning lär oftast leda till att underhållsfrågan prövas enligt lagen i det land där den som begär underhållsbidrag, vanligen hustrun, har sitt hemvist. Därmed ökar också förutsättningarna för att frågan skall kunna bedömas med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet, något som i och för sig är önskvärt."

Eftersom makarna S. senast haft gemensamt hemvist i Sverige skulle en tillämpning av den av Högsta domstolen fastslagna principen innebära att yrkandet om underhållsbidrag skall prövas enligt svensk lag. Hovrätten anser emellertid att det finns övervägande skäl att i fråga om underhållsbidrag till make i stället tillämpa lagen i det land där den underhållsberättigade maken har hemvist. En sådan regel har den fördelen att underhållsfrågan i princip alltid bedöms med hänsyn tagen till värderingar, levnadsförhållanden och sociala förmåner i det landet. Regeln är också lättillämpad och den kan utan olägenhet användas även i det fallet då inte någon av makarna längre bor kvar i det land där de senast haft gemensamt hemvist (se även SOU 1987:18 och Pålsson i SvJT 1992 s. 487).

Av hovrättens ställningstagande följer att israelisk lag skall tillämpas på underhållsfrågan. Med hänsyn till vad som framkommit om institutet mohar bör samma lagval göras i denna fråga.

Den omständigheten att mohar är ett s.k. typfrämmande rättsinstitut bör inte hindra svensk domstol att tillämpa institutet.

Den för muslimer bosatta i Israel tillämpliga lagen är 1917 års Ottoman Family Law. På de av tingsrätten angivna skälen finner hovrätten att N.S:s yrkande om underhållsbidrag inte kan vinna bifall. Lika med tingsrätten finner hovrätten vidare att F.S. enligt den angivna lagen är skyldig att utge yrkad mohar till N.S. samt att det inte kan anses strida mot svensk ordre public att bifalla yrkandet härom.

Till följd av det nu anförda skall tingsrättens domslut fastställas.

Målnummer T 137/92