NJA 1993 s. 420

Domskäl

TR:n (lagmannen Eriksson) anförde i dom d 24 april 1987:

Domskäl. Som grund för sin talan i målet har M.G. anfört i huvudsak följande: Tysk lag skall tillämpas på B.H:s underhållsskyldighet, eftersom M.G. är medborgare i Västtyskland och bosatt där. Enligt § 1601 BGB (Bürgerliches Gesetzbuch) är föräldrar till barn som inte kan försörja sig själva underhållsskyldiga gentemot barnet. M.G. är på grund av sin hjärnskada oförmögen att försörja sig även efter det att han uppnått 18 års ålder och han är därför i behov av bidrag från sina föräldrar till sin försörjning. Enligt tysk lag uppgår M.G:s behov av underhållsbidrag från B.H. till lägst 327 DM i månaden. Enligt svenska normer kan B.H. anses ha förmåga att betala underhållsbidrag med 334 kr i månaden. I den tyska domen har hänsyn inte kunnat tas till B.H:s betalningsförmåga, eftersom rätten inte kände till B.H:s inkomstförhållanden. M.G. medger därför i andra hand att de svenska normerna får tillämpas vid bedömningen av B.H:s betalningsförmåga.

B.H. har som stöd för sitt bestridande anfört i huvudsak följande: M.G. föddes innan B.H. flyttade samman med hans mor I.G.. De bodde tillsammans i 3-4 år. Under denna tid föddes även en dotter. Modern flyttade till Tyskland med barnen, när M.G. var 4 år. Därefter har han inte haft någon kontakt med dem. B.H. gifte sig år 1970 och bildade familj. Han har betalat underhåll för de båda barnen fram till år 1975. Därefter upphörde betalningskraven fram till år 1978, då B.H. fick underrättelse från kronofogden om sin underhållsskuld, vilken han började betala av. Han har sedan haft införsel i sin lön med 900 kr i månaden för båda barnen fram till d 29 jan 1985 beträffande M.G. och fram till d 24 maj 1985 beträffande dottern. Den tyska underhållsdomen är inte verkställbar här i riket. Enligt svensk lag kan underhållsskyldighet inte åläggas föräldrar till barn över 21 år. Därefter garanterar samhället försörjningen i form av sjukbidrag, pension och dylikt. En tillämpning av tysk lag i detta fall skulle uppenbart strida mot grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public). B.H. kan därför inte åläggas att betala underhåll till M.G..

M.G. har genmält. M.G. har ingen annan möjlighet att få bidrag till sin försörjning än genom underhåll från sina föräldrar. Modern har förvägrats socialhjälp i Tyskland. Skulle socialhjälp utgå för M.G:s försörjning, kan modern bli återbetalningsskyldig. Med hänsyn till de tyska lagreglerna och till svårigheterna att i Tyskland erhålla stöd från samhället, kan det inte anses vara uppenbart stridande mot den svenska rättsordningen att tysk lag tillämpas i detta fall. Det är inte heller i övrigt oskäligt att B.H. i egenskap av far till M.G. åläggs att i mån av förmåga bidra till M.G:s försörjning.

TR:n bedömer utredningen i målet på följande sätt.

Den tyska domen utgör inte hinder för att pröva M.G:s talan i målet på grund av res judicata, då domen inte gäller här i riket enligt 3 § 1 st lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn.

Svensk domsrätt föreligger i målet, enär B.H. har hemvist i Sverige.

Då M.G. är medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland och bosatt därstädes, skall frågan om underhåll till honom avgöras med tillämpning av tysk lag (jfr NJA 1973 s 57). Enligt §§ 1601 ff BGB skall föräldrar betala underhåll för sina barn, om dessa är ur stånd att försörja sig själva. Någon åldersbegränsning stadgas inte i tysk lag. Bestämmelserna gäller även för utomäktenskapliga barn. Med utgångspunkt i M.G:s behov har den tyska domstolen fastställt underhållsbidraget till 327 DM. Såväl enligt tysk som svensk lag skall hänsyn även tas till den underhållsskyldiges betalningsförmåga. M.G. har medgett att B.H:s betalningsförmåga får bedömas enligt de svenska normerna. Med stöd av dessa har B.H. beräknat sin förmåga till 90 kr i månaden, medan M.G. har hävdat att B.H. bör kunna orka med att betala 334 kr i månaden. Skillnaden beror på att B.H. anser sig ha rätt att göra avdrag för kostnader för tjänstebil medan M.G. hävdar att B.H. inte bör få tillgodoräkna sig ett sådant avdrag.

I förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland gäller 1965 års lag på underhållsbidrag som förfallit till betalning före d 1 april 1987 (se KK (1966:406) om tillämpningen av lagen och SFS 1987:95). 1965 års lag bygger på en Haagkonvention av år 1958. Denna konvention avser endast underhållsskyldighet, såvitt nu är i fråga, gentemot barn som är under 21 år. Vid tidpunkten för konventionens införlivande med svensk rätt var konventionen mer begränsad än svensk lag, enär föräldrar jämlikt 7 kap 3 § 1 st FB i då gällande lydelse var skyldiga att utge skäligt underhåll till sjukt barn även efter det att den normala underhållsplikten upphört. Antagandet av 1965 års lag innefattade alltså inte något ställningstagande från svensk sida till det berättigade i underhållskrav gentemot förälder från barn över 21 år, vilka på grund av sjukdom inte kunde försörja sig själva.

Efter år 1965 har emellertid en betydelsefull rättsutveckling skett här i landet på området. En klar markering gjordes sålunda vid Sveriges anslutning till 1973 års konvention om erkännande och verkställighet av avgörande angående underhållsskyldighet. Denna konvention innebar en avsevärd utvidgning av området för erkännande av utländska underhållsdomar, då den enligt sin huvudregel är tillämplig på avgörande rörande underhållsskyldighet på grund av bl a familjeförhållande utan någon begränsning med avseende på den underhållsberättigades ålder. Vid konventionens införlivande med svensk rätt, vilket skedde genom lag 1976:108, utnyttjade Sverige möjligheten enligt konventionens artikel 26 att reservera sig beträffande underhåll för bl a personer som fyllt 21 år. Förbehållet motiverades med den utveckling som skett på familjerättens område, vilken inneburit att underhåll mellan vuxna kommit att spela en mindre roll än tidigare på grund av socialförsäkring och andra samhälleliga trygghetsanordningar (Ds Ju 1975:2 s 13 ff och NJA II 1976 s 368). Vad som förekom i detta lagstiftningsärende visar att svensk rätt redan då ställde sig avvisande till verkställighet av utländska domar i fråga om barn över 21 år.

En slutpunkt i rättsutvecklingen på området sattes genom 1978 års underhållsreform. Genom denna avskaffades nämligen tidigare skyldighet enligt 7 kap 3 § 1 st FB för föräldrar att utge underhåll till vuxet barn som på grund av sjukdom var ur stånd att självt försörja sig. Motivet för avskaffandet, som genomfördes utan strid, var att det ekonomiska skydd som lämnades genom sjukförsäkring, förtidspension och sjukbidrag ansågs tillräckligt (SOU 1977:37 s 71 och prop 1978/79:12 s 86). M.G:s dilemma är alltså att han kommit i kläm mellan den svenska rättsuppfattning som på denna punkt utgår från ett kollektivistiskt synsätt och tysk lag, som bygger på mera patriarkaliska och individualistiska lösningar. Mot bakgrund av den svenska rättens avvisande hållning till förälders underhållsskyldighet mot vuxet barn, uppkommer frågan om det kan anses strida mot svensk ordre public att med tillämpning av tysk lag ålägga B.H. att i egenskap av far till M.G. svara för dennes underhåll för all framtid.

TR:n godtar i huvudsak B.H:s beräkning av sin förmåga att bidra till M.G:s underhåll, dvs att den uppgår till 90-100 kr i månaden. B.H. har således en begränsad förmåga att utge underhållsbidrag. B.H. levde tillsammans med M.G. och dennes mor och syster i 3-4 år under senare hälften av 1960-talet, innan modern försvann med barnen till Tyskland. Därefter har kontakten mellan far och barn upphört, bortsett från att B.H. synes ha fullgjort sin underhållsplikt gentemot M.G. tills denne fyllt 21 år. För B.H. personligen måste det te sig som orättvist för att inte säga stötande, om han samtidigt som han med sina skatteinbetalningar bidrar till uppbyggandet av det svenska trygghetssystemet, skulle tvingas betala underhåll till den utomlands boende sonen, som inte är berättigad till underhåll enligt svensk lag. TR:n kan inte inse att en rik och i övrigt socialt välutvecklad industrination som Västtyskland helt skulle blottställa sina sämre lottade medborgare, vilka utan egen förskyllan är oförmögna att försörja sig. Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att - även med beaktande av den försiktighet som svensk rättsskipning intar i fråga om användning av ordre public - det skulle te sig i så hög grad främmande för svensk rättsuppfattning att ålägga B.H. underhållsplikt gentemot M.G. för dennes återstående livstid att en tillämpning av tysk lag i detta särskilda fall måste anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för svensk rättsordning. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Till stöd för sin talan i HovR:n har parterna i allt väsentligt anfört vad som antecknats i TR:ns dom.

I HovR:n har införskaffats utredning rörande innehållet i Förbundsrepubliken Tysklands rätt såvitt avser underhållsbidrag och sociala förmåner.

Vad sålunda och i övrigt förekommit ger inte HovR:n anledning att frångå TR:ns bedömning.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer överklagade domen.

Domskäl

Domskäl. M.G. har hemvist i Förbundsrepubliken Tyskland. Tysk lag är därför tillämplig i underhållsfrågan.

M.G., som är född d 28 febr 1964, är svårt handikappad. Han kan därför inte försörja sig själv.

Enligt tysk lag är föräldrar i princip skyldiga att betala underhåll för sitt barn (§ 1601 BGB). Underhållsskyldighet föreligger oavsett barnets ålder men förutsätter att barnet inte är i stånd att försörja sig självt (§ 1602 BGB). En ytterligare förutsättning för att underhållsskyldighet skall föreligga är att föräldrarna har förmåga att betala underhållsbidrag utan eftersättande av sitt eget skäliga uppehälle (§ 1603 BGB). Underhållsskyldighetens omfattning bestäms vidare av den underhållsberättigades behov (§ 1610 BGB).

Enligt 7 kap 3 § 1 st FB i dess lydelse före d 1 juli 1979 var föräldrar i mån av förmåga underhållsskyldiga även gentemot vuxet barn, som på grund av sjukdom eller annan dylik orsak inte kunde försörja sig självt. Sedan bestämmelsen härom uteslutits ur lagen, gäller enligt 7 kap 1 § 2 st FB att föräldrars underhållsskyldighet i allmänhet upphör när barnet fyllt arton år men att den i vissa fall kan utsträckas, dock längst till dess barnet fyllt tjugoett år.

Frågan är då om det, som B.H. gjort gällande, kan i förevarande fall anses uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att med tillämpning av tysk lag ålägga honom underhållsskyldighet mot sin son, som uppnått vuxen ålder.

När föräldrars ovannämnda underhållsskyldighet gentemot vuxet barn avskaffades i Sverige, motiverades detta med att barnet kunde påräkna annat ekonomiskt stöd i form av sjukförsäkring, sjukbidrag och förtidspension (prop 1978/79:12 s 57, 86 och 156). Detta kan emellertid inte medföra att tillämpning av utländska rättsregler, som ålägger föräldrar en sådan underhållsskyldighet, numera skulle anses strida mot svensk ordre public.

I målet har också åberopats att vissa svenska lagar om erkännande och verkställighet av utländska underhållsdomar endast avser avgöranden om underhåll till barn som inte fyllt tjugoett år. Det är här fråga om förpliktelser som Sverige åtagit sig i förhållande till andra stater inom ramen för internationellt konventionssamarbete. Att härav dra slutsatsen att andra underhållsförpliktelser strider mot svensk ordre public är inte möjligt.

Allmänt sett kan konstateras att den angivna underhållsskyldigheten i tysk rätt, som för inte så länge sedan hade sin motsvarighet i svensk rätt, inte ter sig som så främmande för svensk rättsuppfattning att den kan anses uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket.

B.H. är därför, under de förutsättningar som följer av tysk lag, underhållsskyldig gentemot M.G..

M.G. har i första hand yrkat att underhållsbidrag skall utgå med 327 DM i månaden. Av utredningen framgår att detta belopp bestämts uteslutande med utgångspunkt i M.G:s behov. Av tysk rätt följer emellertid att även B.H:s betalningsförmåga skall beaktas.

I HD har upplysts att B.H. förtidspensionerades d 8 maj 1989 med en årlig pension om 96 000 kr. För den härefter följande tiden kan därför hans nettoinkomst inte anses ha överstigit det belopp som han enligt tysk rätt får förbehålla sig för sitt eget uppehälle, och han får anses ha under denna tid saknat förmåga att bidra till M.G:s underhåll.

Såvitt avser tiden från det att talan väcktes fram till d 8 maj 1989 har B.H. haft en viss förmåga att utge underhållsbidrag men det kan inte anses visat att den varit större än TR:n funnit. Han skall därför anses ha varit skyldig att under denna tid utbetala 100 kr i månaden i underhållsbidrag.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i huvudsaken förordnar HD att B.H. genast skall utge underhållsbidrag till M.G. med 100 kr per månad från och med d 12 febr 1987 till och med d 8 maj 1989.