NJA 1999 s. 181

C.S. i egenskap av ställföreträdare för S.V.S. överklagade och yrkade att den av domstol i Tamatave, Madagaskar, meddelade faderskapsdomen skulle förklaras gälla i Sverige. I andra hand yrkade hon att C.V:s talan skulle avvisas.

C.V. (ombud advokaten L.S.) bestred yrkandena. R.V., som var part i det mål i vilket faderskapsdomen meddelats, avgav efter föreläggande av HD yttrande i målet.

HD förordnade att C.S. i egenskap av ställföreträdare för S.V.S. skulle anmodas att inge kopior av de handlingar som legat till grund för den dom d 24 okt 1990 av underrätten i Tamatave varigenom faderskapet för S.V.S. fastställts, särskilt i fråga om de handlingar som enligt domen visat att L.V. betraktat S.V.S. som sitt barn samt i fråga om på vad sätt L.V:s fader R.V., vilken enligt domen behandlats som part, varit företrädd i domstolsförfarandet.

HD beslutade vidare att R.V. skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet, särskilt i fråga om de åtgärder som från hans sida kan ha vidtagits för att faderskapet till S.V.S. skulle bli fastställt samt i fråga om huruvida han lämnat fullmakt eller liknande handling inför det i Tamatave genomförda domstolsförfarandet eller beretts tillfälle att yttra sig eller närvara vid detta förfarande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Carlquist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. S.V.S. har i HD vidhållit sin inställning att L.V. är hans far och att domen skall gälla i Sverige. Han har i sin tur yrkat att C.V:s ansökan skall avvisas och har till grund för sitt avvisningsyrkande gjort gällande att C.V., som inte varit part i rättegången i Madagaskar, inte har rätt att ansöka om prövning av den utländska domens giltighet i Sverige.

C.V. har i HD åberopat samma skäl som i HovR:n till stöd för sin ansökan om att domen inte skall gälla i Sverige.

Den madagaskiska domen avser en avliden man och har således framför allt arvsrättsliga följder. L.V. var svensk medborgare och hade sin hemvist här. Följaktligen är svensk rätt arvsstatut. Den person - förutom S.V.S. - som enligt vår lagstiftning närmast berörs av faderskapsdomen är C.V.. En tillämpning av 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor efter dess ordalydelse skulle medföra att hon helt uteslöts från sin möjlighet att - annat än prejudiciellt - föra talan i faderskapsfrågan. Vid sådana förhållanden måste kretsen av sökande även kunna bedömas efter reglerna i svensk rätt. Av 3 kap 6 § och 2 § FB framgår att talan mot den utpekade mannen väcks när mannen är död mot hans arvingar. Därmed får C.V. anses ha rätt att söka domstolens prövning. S.V.S:s avvisningsyrkande kan således inte vinna bifall.

Vad sedan angår frågan om vem som är rätt part i en madagaskisk rättegång skall den bedömas enligt barnets hemvistlag. Detta gäller också mot vem talan får väckas efter en parts död (jfr SOU 1983:25 s 194 och prop 1984/85:124 s 65). Av den utredning som finns i målet angående lagen i Madagaskar framgår att ett erkännande av faderskap kan göras av fadern och om han är död i vissa fall av hans anförvanter i uppstigande led. Detta talar för att R.V. har varit rätt part i rättegången i Madagaskar. Någon utredning som pekar i annan riktning har inte företetts av C.V.. Domstolens handläggning i detta hänseende måste därmed godtas.

Som HovR:n konstaterat i det överklagade beslutet gäller emellertid inte en utländsk dom i Sverige om svaranden inte fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller annars fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången. I princip krävs att svaranden har delgetts stämning i målet antingen personligen eller genom ombud.

R.V. har i HD uppgett att han inte beretts tillfälle att yttra sig eller fått kallelse att närvara vid förhandling i målet i Madagaskar. Frågan är om den madagaskiska domen likväl kan godtas (jfr SOU 1983:25 s 139f och prop 1984/85:124 s 56f).

R.V. har med styrka själv agerat för att L.V. skall förklaras vara far till S.V.S.. Bland annat företrädde han vid bouppteckningsförrättningen efter L.. Han uppgav där vad L. sagt till honom angående sonen i Madagaskar och har därefter i andra officiella sammanhang, senast nu i HD, upprepat detta. R.V:s inställning i faderskapsfrågan har varit känd också för domstolen i Tamatave.

Ett svaromål från R.V. skulle inte ha påverkat målets utgång. R.V. har själv inte framställt någon erinran om att målet avgjorts utan hans hörande. De krav på rättssäkerhet som ställs i detta sammanhang kan därmed inte anses ha blivit åsidosatta. Domen bör därför inte på denna grund förklaras inte vara gällande i Sverige.

Inte heller kan det förhållande att C.V. inte fått möjlighet att svara i målet ensamt medföra att domen inte skall gälla här. I detta sammanhang måste S.V.S:s intresse att få domen godkänd i Sverige anses väga tyngre än C.V:s intresse att föra talan i den madagaskiska rättegången. Vid angivna förhållanden kan det inte anses uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att domen erkänns här. Domen bör således förklaras gälla i Sverige.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Munck, referent, och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I målet har begärts prövning av frågan om en i staten Madagaskar d 24 okt 1990 meddelad dom angående faderskapet till S.V.S., född d 14 nov 1982, är gällande i Sverige. Genom domen fastställde underrätt i Tamatave att L.V., som avlidit d 4 april 1986, var barnets fader. Domen meddelades i mål mellan S.V.S:s moder C.S. och L.V:s fader R.V. och grundades bl a på brev och andra handlingar som enligt domen visat att C.S. och L.V. hade haft en stadigvarande förbindelse under konceptionstiden och att L.V. hade betraktat S.V.S. som sitt barn. Domen har vunnit laga kraft.

Enligt 7 § 1 st lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor är utgångspunkten att ett utländskt domstolsavgörande beträffande faderskap som har vunnit laga kraft gäller i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Vissa undantag från denna huvudregel föreskrivs i paragrafens andra stycke. Dessutom föreskrivs i lagens 12 § att ett avgörande av en utländsk domstol inte gäller i Sverige, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna detta.

Avsikten är att frågan om en utländsk faderskapsdom gäller i Sverige normalt skall prövas prejudiciellt av den myndighet och i det sammanhang där frågan uppkommer (prop 1984/85:124 s 32 och 62). Något särskilt förfarande för prövning av den utländska domens giltighet har alltså i allmänhet inte ansetts behövas. Bl a med hänsyn till de inblandade parternas intresse att en gång för alla få avgjort om domen gäller här har emellertid en möjlighet öppnats att få denna fråga prövad genom ansökan hos Svea HovR. En sådan ansökan får enligt 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor göras - förutom i vissa fall av myndighet - av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör.

Enligt svensk rätt (3 kap 6 § 1 st FB) skall en talan om fastställande av faderskap, när den utpekade fadern är avliden, föras mot dennes arvingar. I målet är upplyst att L.V. inte efterlämnat några andra arvingar i Sverige än dottern C.V.. C.V:s ansökan hos Svea HovR att den madagaskiska domen skall förklaras ej vara gällande i Sverige har av HovR:n upptagits som en ansökan av L.V:s dödsbo, men frågan om faderskapet rör inte dödsboet som sådant och ansökningen får anses vara gjord av henne personligen i egenskap av arvinge till L.V.. Fråga uppkommer då om C.V. haft behörighet att i sådan egenskap begära prövning av domens giltighet i Sverige, trots att hon inte, som anges i 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor, varit part i den utländska rättegången.

Spörsmålet huruvida den madagaskiska domen skall gälla i Sverige rör C.V:s rätt som arvinge till L.V., och hon skulle ha varit svarande om faderskapsmålet hade handlagts i Sverige. Frågan om domens giltighet i Sverige rör däremot inte R.V:s rätt, och denne skulle därför inte ha haft behörighet att hos HovR:n begära prövning av frågan. Föreskriften att endast den som varit part i den utländska rättegången får ansöka om prövning av en utländsk doms giltighet i Sverige får i första hand förutsättas vara avsedd att förhindra att en sådan prövning begärs av en man som inte varit instämd i målet eller annars av någon som inte berörts av den utländska rättegången. Med hänsyn till att bestämmelserna i 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor syftar till att tillgodose de inblandade parternas anspråk på att en gång för alla få avgjort om domen gäller här, kan däremot inte antas att syftet varit att förhindra den som enligt svenska principer skulle ha betraktats som part i rättegången från att begära en sådan prövning. Strikt tillämpad skulle den principen bl a få den konsekvensen att en ansökan om prövning av domens giltighet här i landet inte skulle få göras av barnet självt i den händelse talan enligt den främmande statens lag förts av modern. Vad som nu har sagts talar för att C.V. enligt grunderna för 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor bör anses ha varit behörig att begära en sådan prövning.

När det gäller hävande av faderskap följer av 3 kap 1 § 2 st FB att arvingarna är avskurna från rätten att föra talan, om mannen efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans. En sådan bekräftelse behöver inte vara uttrycklig eller ha viss form. Denna regel har i rättspraxis ansetts analogt tillämplig i mål om ogiltigförklaring av faderskapserkännande (NJA 1988 s 525). Skäl för en analog tillämpning av regeln kan emellertid inte anses vara för handen i ett sådant fall som det förevarande. Det får därför anses vara utan betydelse för C.V:s behörighet att den madagaskiska domstolen funnit det framgå av handlingarna att L.V. betraktat S.V.S. som sitt barn.

C.V. får på grund av det anförda anses ha varit behörig att begära prövning av den madagaskiska domens giltighet i Sverige.

Fråga uppkommer härefter om det yrkande om att den madagaskiska domen skall förklaras gälla i Sverige som C.S. i sin egenskap av ställföreträdare för S. har framställt i HD - och som från hennes sida får anses ha framförts redan i HovR:n - kan tas upp till prövning. Denna fråga sammanhänger med spörsmålet huruvida 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor är avsedd att förstås så att Svea HovR, när en part ansöker om att ett utländskt faderskapsavgörande skall förklaras ej gällande i Sverige och HovR:n finner sig inte kunna bifalla yrkandet, har att i stället, självmant eller på yrkande av motparten, förklara att avgörandet skall gälla här eller om HovR:n, med den angivna ståndpunkten i sak, skall begränsa sig till att lämna ansökningen utan bifall med verkan att avgörandets giltighet i Sverige alltjämt lämnas öppen. Antas det senare alternativet gälla, får det anses innebära att frågan om det utländska avgörandets giltighet måste kunna tas upp på nytt. En sådan ordning är också förutsatt vid den motsvarande prövning som enligt 3 kap 8 § lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ankommer på Svea HovR av frågan huruvida ett utländskt beslut om äktenskaps upplösning skall gälla här i landet; det föreskrivs i andra stycket av nämnda paragraf uttryckligen att beslut som inte innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla ej utgör hinder mot ny prövning av frågan (jfr NJA II 1973 s 599).

Av motiven till 9 § lagen om internationella faderskapsfrågor framgår att det yrkande som en part framställer i Svea HovR enligt den paragrafen avsetts kunna gå ut på antingen att det utländska avgörandet skall förklaras gälla i Sverige eller också att avgörandet inte skall gälla här samt att det avgörande som meddelas av HovR:n - eller HD efter överklagande - oavsett utgången avsetts bli bindande i alla sammanhang där frågan sedermera blir aktuell (prop 1984/85:124 s 63). I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagstiftningen anges också att den ordning som gäller för prövning av utländska skillnadsdomar ansetts mindre lämplig för faderskapsfrågor (SOU 1983:25 s 205). Det nu anförda måste förstås så att det förstnämnda av de nyss angivna tolkningsalternativen är det avsedda. Denna ordning, som när det gäller faderskapsfrågor får anses ha sakliga fördelar, är också förenlig med lagtexten.

På grund av det anförda föreligger inte något hinder mot att C.S:s yrkande tas upp till prövning.

Vad härefter gäller målet i sak kan först konstateras att S.V.S. och hans moder vid tidpunkten för domen hade hemvist i staten Madagaskar och att det således fanns skälig anledning att frågan om faderskapet till honom togs upp där. Enligt tillgängliga uppgifter om madagaskisk lagstiftning saknas uttryckliga bestämmelser om mot vem talan skall riktas i ett faderskapsmål, när den utpekade fadern har avlidit. Däremot gäller en regel om att faderskapsbekräftelse i detta fall under vissa förutsättningar kan lämnas av en släkting till fadern i rakt uppstigande led. Det måste antas att det är mot bakgrund härav som R.V. behandlats som svarande i faderskapsmålet.

Enligt 7 § 2 st 1 lagen om internationella faderskapsfrågor skall ett utländskt faderskapsavgörande inte gälla här i landet, om svaranden, i fall där han eller hon inte har gått i svaromål, inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller om svaranden annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången.

I den madagaskiska domen anges att R.V. varit "Concluant en personne" och att domstolen tagit i beaktande "les conclusions respectives des parties". Detta måste tolkas på det sättet att domstolen uppfattat saken så att R.V. till domstolen framfört sin inställning i faderskapsfrågan. R.V. har emellertid i sitt yttrande till HD bekräftat C.V:s uppgift att han inte kallats eller beretts tillfälle att yttra sig i den madagaskiska rättegången, och det är inte heller på annat sätt visat att så skett. Huruvida R.V. på annat sätt haft kännedom om den rättegången medan den pågick framgår inte av utredningen.

I sitt yttrande till HD har R.V. samtidigt upplyst att L.V. för honom bekräftat faderskapet, varvid R.V. gett uttryck för övertygelsen att L.V. inte skulle ha gjort detta, om ej uppgiften varit riktig. Av yttrandet och utredningen i övrigt framgår också att R.V. i enlighet med denna inställning anmält S.V.S. som L.V:s son vid bouppteckningen efter L.V. och vidtagit flera andra åtgärder som syftat till att S:s rätt som L.V:s son och arvinge skulle tas till vara. Dessa omständigheter i förening med de förut berörda anteckningarna i den madagaskiska domen tyder på att domstolen i Tamatave haft tillgång till någon eller några handlingar som belyst R.V:s inställning i faderskapsfrågan och att R.V. haft kännedom om att ett förfarande för faderskapets fastställande skulle äga rum i S:s hemland. Även om R.V. inte kallats eller beretts tillfälle att yttra sig i själva rättegången, får det med hänsyn till hans inställning i faderskapsfrågan och de nyss redovisade omständigheterna i övrigt anses att denna brist inte på C.V:s talan bör leda till att det madagaskiska faderskapsavgörandet enligt 7 § 2 st 1 lagen om internationella faderskapsfrågor inte skall gälla här i landet.

Enligt 12 § lagen om internationella faderskapsfrågor skall ett utländskt avgörande inte gälla här i landet, om det skulle vara oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet. Detta ordre public-förbehåll är avsett att tillämpas restriktivt. Av motiven framgår att möjligheten att vägra att erkänna en utländsk dom av detta skäl avsetts bli föremål för överväganden främst i fall där det står klart att domen inte överensstämmer med den biologiska sanningen eller där det åtminstone råder grundade tvivel om den saken men att det bara i enstaka undantagsfall bör komma i fråga att vägra erkännande av sådana skäl. Vidare har framhållits att bedömningen bör inriktas på den åberopade domen och att den omständigheten att faderskapsreglerna i den utländska lag som har tillämpats ter sig främmande eller otillfredsställande från svensk synpunkt inte behöver innebära att domen kan presumeras vara oriktig eller oacceptabel från svensk synpunkt. (Se SOU 1983:25 s 143.)

I betraktande av den betydelse ett faderskapsavgörande enligt svensk rätt har för arvsrätten efter fadern är det inte förenligt med svensk rättsuppfattning att en avliden man kan förklaras vara fader till ett barn utan att arvingarna beretts tillfälle att yttra sig i målet. Med hänsyn till den restriktiva tillämpning av ordre public-regeln som förutsatts och som överensstämmer med tolkningen av motsvarande förbehåll i andra sammanhang är den omständigheten att domen meddelats utan att C.V. beretts tillfälle att yttra sig dock inte tillräcklig för att den skall anses vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen. Inte heller i övrigt föreligger omständigheter som ger underlag för en sådan bedömning eller som eljest medför att domen inte skulle vara gällande här i landet.

Vid nu angivna förhållanden skall C.S:s förstahandsyrkande bifallas och den madagaskiska domen således förklaras gällande i Sverige.