NJA 1984 s. 903

Italiens ambassad i Stockholm hemställde i framställning d 1 dec 1983, att kanadensiske medborgaren S.S. måtte utlämnas till Italien. Till stöd för framställningen åberopades handlingar utvisande att civil- och brottmålsdomstolen i Milano d 28 mars 1979 dömt bland andra "S. - - - - S.S., icke bättre identifierad, boende Stockholm P.O.B. 603 10128 Tel. (tel nr uteslutet här)" i dennes utevaro för att tillsammans med andra ha olovligen från Libanon till Italien infört 429 kg haschisch, som omhändertagits i Milano i dec 1977, till fängelse åtta år jämte böter, varvid domstolen i domen efterskänkt två års fängelse och del av böterna. Domstolen hade sedermera i beslut d 14 juli 1982 förklarat ännu ett års fängelse jämte ytterligare del av böterna efterskänkta. Statsåklagaren i Milano hade - för verkställighet av återstående straff om fängelse fem år - utfärdat häktningsorder beträffande "S. - - - - S.S. född d 5/5/1949 i Ottawa (Canada), boende i Milano S. F. D. (utan fast bostad?)".

Förenta Staternas ambassad i Stockholm hemställde i framställning d 10 maj 1984, att S.S. måtte utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för framställningen åberopades bl a dels att åtalsjury (Grand Jury) vid United States District Court, Southern District of New York, d 17 jan 1984 framställt ansvarsyrkande mot S.S. för "conspiracy" avseende olaga införsel till Förenta Staterna och distribution av cirka 47 ton haschisch under tiden från och med eller i juni 1980 och kontinuerligt därefter fram till och med dagen för åtalet dels att domare vid domstolen samma dag i anledning av angiven brottslighet beslutat om häktning av S.S.. Förundersökning i anledning av misstanke mot S.S. om sistnämnda brottslighet hade bedrivits även i Sverige. Samarbete hade därvid förekommit mellan amerikanska och svenska myndigheter. Den svenske förundersökningsledaren hade sedermera under hänvisning till den amerikanska framställningen om utlämning beslutat nedlägga den svenska förundersökningen.

Sedan ärendena jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott av regeringen överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt kompletterande utredning, överlämnade riksåklagaren jämlikt 17 § nämnda lag jämte eget yttrande och med bifogande av protokoll och andra handlingar från den i Sverige verkställda förundersökningen ärendena till HD.

S.S. bestred bifall till framställningarna.

På grund av den amerikanska framställningen om utlämning förklarades S.S. d 29 maj 1984 häktad i utlämningsärendet.

I sitt yttrande d 25 juli 1984 uttalade riksåklagaren att enligt hans mening hinder inte mötte enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av S.S. vare sig till Italien eller Förenta Staterna.

Beträffande frågan om utlämning till Italien anförde riksåklagaren bl a: Den dom meddelad av domstolen i Milano d 28 mars 1979 på vilken den italienska utlämningsframställningen grundas har, såsom framgår av remissakten varit föremål för bedömning i Förbundsrepubliken Tyskland i anledning av en dit riktad utlämningsframställning beträffande S.S.. Utlämning vägrades av förbundsrepublikens författningsdomstol. Fråga uppkommer om hinder mot utlämning föreligger enligt 9 § utlämningslagen. Såväl Sverige som Italien har ratificerat 1957 års europeiska utlämningskonvention. Konventionen är i förevarande fall tillämplig eftersom den gärning S.S. enligt den italienska domstolens dom befunnits skyldig till kan leda till så högt straff som förutsättes enligt artikel 2. I ett andra tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen tas i artikel 3 sikte på s k utevarodom, dvs en dom som meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandlingen i saken inför domstol, jfr 4 § 2 st lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, se härom prop 1978/79:80 särskilt s 12 och NJA 1982 s 520. Sverige har tillträtt denna artikel med visst förbehåll. Artikeln skall ses mot bakgrund av att de stater som har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen enligt artikel 12 i konventionen har förbundit sig att godta en dom eller ett häktningsbeslut som underlag för en utlämningsbegäran utan någon prövning av den tilltalades skuld eller domens standard i övrigt. Vad som har sagts nu gäller i princip också i fråga om utevarodomar. Sveriges nyssnämnda förbehåll vid artikelns tillträdande innebär att dom eller häktningsbeslut som meddelats i främmande stat inte godtas om det i ett särskilt fall framgår att avgörandet är uppenbart oriktigt. Detta har avspeglat sig i 9 § 3 st utlämningslagen. Det förutsättes där att Sverige genom överenskommelse med främmande stat kan bestämma att i förhållande till den staten fällande dom eller sådant beslut om häktning som har meddelats av domstol eller domare skall godtas om det inte i särskilt fall framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Någon omständighet som utvisar att den nu av Italien åberopade domen uppenbart skulle vara oriktig förekommer ej. Hinder mot den begärda utlämningen synes av nu angivna skäl inte heller föreligga enligt 9 § utlämningslagen.

HD (JustR:n Erik Nyman, Vängby, Palm, Ehrner, referent, och Bergqvist) beslöt, sedan handlingarna föredragits, d 4 okt 1984 att avge följande yttrande:Frågan om utlämning till Italien

S.S. har till en början bestritt att han är identisk med den "S. - - - - S.S." som har dömts av den italienska domstolen. Denna invändning får betraktas som en fråga om förutsättningarna för utlämning av S.S. enligt 1 § utlämningslagen. I denna fråga är att märka att såsom adressort för den person som har dömts i Italien har i domen angivits Stockholm. Vidare har i den italienska häktningsordern avseende verkställighet av domen "S. - - - - S.S." angivits vara född d 5 maj 1949 eller således S.S:s födelsedatum. Med hänsyn härtill och till den namnlikhet som föreligger finner HD, även med beaktande av de särskilda omständigheter som S.S. anfört till stöd för sitt påstående att domen inte avser honom, det klarlagt att han är identisk med den person som har dömts och häktats i Italien.

S.S. har vidare åberopat att fråga om utlämning av honom från Förbundsrepubliken Tyskland, på grundval av samma italienska dom som åberopas i det svenska ärendet, prövats av Oberlandesgericht Frankfurt am Main, som funnit utlämning inte kunna tillåtas. S.S. synes hävda att, eftersom såväl Förbundsrepubliken Tyskland som Sverige och Italien har tillträtt 1957 års europeiska utlämningskonvention, det tyska domstolsavgörandet skulle utgöra hinder för utlämning i det i Sverige anhängiggjorda utlämningsärendet.

Frågan om utlämning är i varje särskilt fall en angelägenhet mellan de stater som framställningen berör. Det tyska domstolsavgörandet utgör enligt svensk lag inte något hinder mot utlämning av S.S. från Sverige. HD lämnar därför invändningen om det tyska avgörandets verkan i det svenska utlämningsärendet utan avseende.

S.S. har även gjort gällande att hinder mot utlämning möter enligt 9 § 3 st utlämningslagen enär domslutet är uppenbart oriktigt. Han har därvid huvudsakligen anfört att det är fråga om en utevarodom, om vilken han fått kännedom först i det tyska utlämningsärendet, samt att han är oskyldig till det påstådda brottet.

De gärningar för vilka S.S. dömts genom den italienska domen motsvarar enligt svensk lag grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Enligt såväl svensk som italiensk lag kan gärningarna leda till så högt straff som artikel 2 av 1957 års europeiska utlämningskonvention förutsätter för sin tillämpning. Nämnda konvention, som har ratificerats av såväl Sverige som Italien, är således tillämplig i förevarande fall. Enligt konventionen skall, om förbehåll ej gjorts, i medlemsstat avkunnad, omedelbart verkställbar dom godtas av annan medlemsstat. Sverige har vid depositionen av ratifikationsinstrumentet gjort det förbehållet att Sverige skall ha rätt att vägra utlämning om domslutet är uppenbart oriktigt. Konventionen utgör sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § 3 st första meningen utlämningslagen.

Till följd av ett d 17 mars 1978 dagtecknat andra tilläggsprotokoll till 1957 års europeiska utlämningskonvention har genom lagen (1979:98) om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott, vilken trätt i kraft d 5 juni 1983, införts ett tillägg till 9 § 3 st utlämningslagen såvitt avser s k utevarodomar. Enligt den nya bestämmelsen kan i överenskommelse med främmande stat föreskrivas att dom, som har meddelats utan att den dömde har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, skall godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kan anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnar i utlämningsärendet, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Italien har emellertid ännu inte ratificerat tilläggsprotokollet.

Vid bedömningen huruvida det italienska domslutet såsom S.S. gör gällande är uppenbart oriktigt är att märka att domen bygger på prövning av åtal inte bara mot honom utan mot flera inblandade och att domskälen mot honom är baserade på vad som kommit fram under utredningen och rättegången. Med hänsyn härtill kan domslutet, även med beaktande av att fråga är om en utevarodom, inte bedömas som uppenbart oriktigt.

I fråga om domens karaktär av utevarodom är emellertid följande att anföra.

S.S. har uppgivit att han inte förrän i det tyska utlämningsärendet fått kännedom om den italienska rättegången och domen. I denna har också antecknats att S.S. "håller sig undan".

Enligt den svenska rättsordningen är det en grundläggande förutsättning för att någon skall kunna fällas till ansvar för brott att han fått del av anklagelsen mot honom.

Sverige har anslutit sig till den europeiska konventionen 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europarådskonventionen), till vilken också Italien är anslutet, och har underkastat sig den särskilda kontroll och jurisdiktion som konventionen föreskriver. Bland konventionens bestämmelser märks i förevarande sammanhang artikel 6.3, som fastlägger de minimirättigheter envar, som blivit anklagad för brottslig gärning, skall äga. I rättigheterna ingår bl a att den anklagade skall ofördröjligen på ett språk som han förstår i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) som antagits d 16 dec 1966 och som ratificerats av Sverige.

De nämnda konventionsbestämmelserna har inte transformerats till svensk lag. Under remissbehandlingen av förslaget till gällande regeringsform förordades att man borde överväga ett grundlagsstadgande om att bestämmelserna i konventionerna om fri- och rättigheter skulle tillämpas nationellt. I anledning härav anförde departementschefen blaföljande (prop 1973:90 s 195):

För egen del anser jag att konventionernas främsta värde för den enskilde ligger i själva konventionsinnehållet och i att Sverige genom att ansluta sig till konventionerna förpliktat sig att respektera dessa. Vad särskilt gäller den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (europarådskonventionen) finns dessutom ett speciellt kontrollsystem som Sverige har underkastat sig. I detta ingår bl a en rätt för en enskild person, som anser att en av samhället vidtagen åtgärd inkräktar på hans rättighet enligt konventionen, att hos den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som är ett organ för utredning och förlikning, påkalla utredning i frågan. En fråga om åsidosättande av konventionens bestämmelser kan vidare under vissa förutsättningar av kommissionen eller av den berörda staten hänskjutas till den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I den mån en lag i undertecknande stat befinns strida mot konventionen är staten skyldig att ändra lagstiftningen.

Ehuru således konventionerna inte införlivats med svensk lag får Sveriges anslutning till desamma och departementschefens återgivna uttalande anses understryka vikten av att Sverige vid tillämpning av svensk lag rörande utlämning inte godkänner en utevarodom som tillkommit under förhållanden som är oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen här i riket och tillika oförenliga med Sveriges åtaganden enligt nämnda konventioner. Angelägenheten härav understryks ytterligare av det förhållandet att, som förut angetts, Sverige för sin del ratificerat det andra tilläggsprotokollet till 1957 års europeiska utlämningskonvention om bl a utevarodomar och med svensk lag införlivat ett tillägg till 9 § 3 st utlämningslagen i konsekvens härmed.

Med hänsyn till det anförda får vid tillämpning av 9 § utlämningslagen hinder mot utlämning av S.S. anses föreligga av det skälet att utlämning skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet, om det inte visas att han före rättegången fått del av anklagelsen mot honom eller italiensk lag medger honom rätt till omprövning i ny rättegång. Den hittills förebragta utredningen ger inte tillräckliga upplysningar i nu angivna hänseenden. Anledning får därför anses föreligga att tillämpa bestämmelsen i artikel 13 av 1957 års europeiska utlämningskonvention om inhämtande av ytterligare upplysningar. Det torde ankomma på regeringen att framställa begäran härom.

På grund av det anförda får HD anmäla frågan om åtgärd för inhämtande av upplysningar från Italien rörande frågorna dels huruvida S.S. före rättegången fått del av anklagelsen mot honom dels i annat fall huruvida italiensk lag medger rätt för S.S. att få saken omprövad i en ny rättegång.

HD, som på anförda skäl finner sådana hinder mot ärendets prövning i förevarande skick föreligga som avses i 32 kap 5 § RB, förordnar jämlikt nämnda lagrum att ärendet om utlämning till Italien skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.Fråga om utlämning till Förenta Staterna

S.S. har till stöd för sitt bestridande av framställningen om utlämning åberopat dels att det inte föreligger sannolika skäl att han begått de påstådda gärningarna dels att utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Framställningen om utlämning grundar sig på ett av domare utfärdat häktningsbeslut. Under ärendets handläggning i HD har d 24 sept 1984 en d 17 mars 1983 beslutad tilläggskonvention till utlämningskonventionen d 24 okt 1961 mellan Sverige och Förenta Staterna trätt i kraft. Tilläggskonventionen skall enligt uttrycklig bestämmelse tillämpas på brott som omfattas av artikel II i densamma, vare sig de begåtts före eller efter dess ikraftträdande.

I det åtalspåstående som ligger till grund för häktningsbeslutet d 17 jan 1984 anges att i brottsligheten "conspiracy" ingick att S.S. och hans medkonspiratörer lagstridigt, uppsåtligen och medvetet skulle importera till Förenta Staterna och distribuera cirka 47 ton haschisch och att de också gjorde detta. De sålunda beskrivna gärningarna motsvarar enligt svensk lag grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Brottens svårhetsgrad är sådan att hinder enligt 4 § 1 st utlämningslagen inte föreligger mot utlämning.

Av tilläggskonventionen artikel II 1 och 3 och av tillämpliga straffbestämmelser i de båda länderna framgår att brotten är av sådan svårhet att tilläggskonventionen är tillämplig. Enligt artikel XI 3 b i tilläggskonventionen skall en framställning om utlämning av en person som är eftersökt för lagföring bl a åtföljas av - förutom häktningsbeslut utfärdat av en domare eller annan behörig domstolstjänsteman - "sådan ytterligare utredning som ger vid handen att det finns sannolika skäl att antaga att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs." I samma punkt anges: "Ett sådant häktningsbeslut och sådan ytterligare utredning skall godtagas som tillräcklig grund för utlämning, om det inte i ett särskilt fall framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt."

Tilläggskonventionen har i berörda delar ett innehåll som faller inom ramen för vad som enligt 9 § 3 st första meningen utlämningslagen må bestämmas genom överenskommelse med främmande stat. Vid tillämpning av utlämningslagen skall således tilläggskonventionens bestämmelser iakttas.

Rörande frågan i vilken omfattning HD har att pröva huruvida den vid framställningen fogade utredningen ger vid handen att det finns sannolika skäl att antaga att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs må följande framhållas.

I propositionen 1982/83:156 om godkännande av tilläggskonventionen anförde chefen för utrikesdepartementet (s 5 f):

Tanken bakom den reviderade artikel XI är att ett häktningsbeslut som har meddelats av en domare eller annan domstolstjänsteman i den ena staten normalt skall kunna godtas av myndigheterna i den andra staten som grund för utlämning utan att det behöver ske någon ny prövning av vilken styrka bevisningen mot den eftersökte har. Till häktningsbeslutet skall emellertid fogas sådan ytterligare utredning som ger vid handen att det finns sannolika skäl att anta att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs. Vid förhandlingarna rådde enighet om att den utredning som här åsyftas inte behöver innefatta uppteckningar av vittnesförhör eller annan bevisning som kan ligga till grund för en självständig bevisprövning. Det är tillräckligt att utredningen innefattar en sådan kortfattad dokumentation av omständigheterna kring brottet och övriga relevanta faktorer som brukar återfinnas i en svensk häktningspromemoria och som således i praktiken normalt också ligger till grund för ett svenskt häktningsbeslut. En sådan utredning är av betydelse inte minst mot bakgrund av att ett amerikanskt häktningsbeslut (warrant of arrest), till skillnad från ett svenskt häktningsbeslut, i regel utgörs endast av ett av en domare ifyllt förtryckt formulär, av vilket inte framgår vilka omständigheter som legat till grund för beslutet.

Artikelns avfattning får med hänsyn till bestämmelsen i 9 § 3 st lagen om utlämning för brott anses medföra att ett amerikanskt häktningsbeslut åtföljt av sådan ytterligare dokumentation som här beskrivits skall godtas som grund för utlämning, om det inte i det särskilda fallet framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Den utredning som den eftersökte kan komma att åberopa i skuldfrågan blir således utan betydelse i utlämningsärendet utom om det undantagsvis framgår av denna utredning att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

I justitieutskottets yttrande (JuU 1982/83:38) uttalade utskottet efter att ha sammanfattat departementschefens här ovan återgivna uttalanden emellertid följande (s 4):

Enligt utskottets synsätt får det förutsättas att svensk myndighet vid ställningstagande tillfråga om utlämning på grundval av tilläggskonventionen äger pröva om den i artikel XI angivna ytterligare utredningen är, såsom det föreskrivs i artikeln, sådan som ger vid handen att det finns sannolika skäl att anta att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs. Och vid denna prövning, som får göras mera allsidigt, bör - i linje med vad departementschefen uttalar - inte ställas högre krav än som normalt sker vid ställningstagande till häktningsfråga i svensk domstol.

Med dessa uttalanden tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner tilläggskonventionen.

Utskottet hemställde att riksdagen med godkännande av vad utskottet uttalat i anslutning till artikel XI skulle godkänna tilläggskonventionen. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1982/83:355).

Den utredning som åberopats till stöd för framställningen om utlämning är sådan att den ger vid handen att det finns sannolika skäl att S.S. begått de brott för vilka utlämning begärs. S.S. har emellertid i inlagor till HD gjort gällande bl a att påståendena om brottsligheten skulle vara ett led i en komplott från libanesisk sida, att hörda personer saknar trovärdighet och att skriftliga handlingar förvanskats av polisen samt att den i Sverige bedrivna förundersökningen i utlämningsärendet inte kan betraktas som fullständig och inte ger en riktig bild av förhållandena. Vad S.S. anfört kan dock med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet inte leda till att häktningsbeslutet anses uppenbart oriktigt. Hinder mot utlämning föreligger därför inte enligt 9 § utlämningslagen.

Vad angår frågan, om hinder mot utlämning föreligger av humanitära skäl, har S.S. åberopat sin långa vistelse i Sverige, anknytningen hit genom sin svenska hustru och deras tre barn och att han även framdeles avser att bo i Sverige. Han har vidare framhållit att den påstådda narkotikabrottsligheten kan och bör bli föremål för åtal i Sverige. Vad S.S. sålunda och i övrigt åberopat är inte så tungt vägande att utlämning, med beaktande jämväl av gärningarnas art och Förenta Staternas intresse, kan anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning föreligger således ej heller enligt 8 § utlämningslagen.

Ej heller i övrigt föreligger hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot utlämning av S.S. till Förenta Staterna för de gärningar som avses med framställningen om utlämning.

Skulle regeringen besluta om utlämning av S.S. till Förenta Staterna, innan ärendet rörande utlämning av honom till Italien kan avgöras, torde förbehåll rörande frågan om vidareutlämning till Italien vara erforderligt.Fortsatt handläggning av framställningen om utlämning till Italien

Efter det att hänvändelse av utrikesdepartementet gjorts till Italiens ambassad om uttalande i anledning av de frågor som angivits i HD:s yttrande d 4 okt 1984, såvitt detta avsåg hemställan om utlämning till Italien, överlämnade regeringen till HD note verbale d 13 nov 1984 från ambassaden med bifogad, icke officiell översättning av telex från det italienska justitiedepartementet samt kopior av telex från Interpol Rom till Interpol Stockholm jämte översättning.

S.S. vidhöll sitt bestridande av bifall till utlämningsframställningen.

Riksåklagaren förklarade sig inte ha något ytterligare att anföra.

HD (JustR:n Holmberg, Sven Nyman, Vängby, Ehrner, referent, och Bergqvist) beslöt d 10 dec 1984 att återuppta det vilandeförklarade ärendet och, sedan handlingarna i ärendet föredragits, att avge följande yttrande: De från Italien översända telexmeddelandena är av i huvudsak samma innehåll. Det vid den italienska ambassadens ovannämnda note verbale fogade meddelandet har följande lydelse: "Det framgår inte av handlingarna om den dömde S.- - - - S.S. har haft fullständig kännedom om de laga åtgärderna mot honom. En dylik kännedom är sannolik, eftersom myndigheterna förvissat sig om den anklagades delaktighet i brottet men det framgår inte av handlingarna i fallet att alla delgivningar ställda till honom har skett i enlighet med § 170 i den italienska rättegångsbalken med hänsyn tagen till det faktum att den åtalade omedelbart efter brottet gjort sig oanträffbar. - Eftersom det inte föreligger något överklagande efter delgivningen av utdraget av tredskodomen, har denna vunnit laga kraft och följaktligen har straffet i laglig ordning utdömts. En eventuell vadeinlaga från den dömde skulle idag således vara oläglig och ej framställbar. Endast om den berörda rättsinstansen skulle vidgå att delgivningen av utdraget skett på obehörigt sätt (men detta är ej fallet, eftersom den dömde höll sig undan från polisen och delgivningarna skett på behörigt sätt), skulle vadeinlagan kunna godkännas för en process i högre instans. Förutom i det ovan nämnda fallet, föreligger endast möjlighet för den dömde om denne anser sig oskyldig till gärningen eller anser anklagelserna grund lösa, att begära en omprövning av domen, om denne kan anföra nya fakta eller presentera bevismaterial som bevisar hans oskuld. En dylik begäran uppskjuter inte verkställandet av domen och endast Högsta Domstol kan, om ansökan anses skälig, fatta beslut om ett tillfälligt försättande på fri fot."

Genom vad sålunda förekommit i ärendet är icke visat att S.S. före rättegången i Milano fått del av anklagelsen mot honom.

Vad gäller rätt för S.S. att få till stånd en omprövning av saken framgår av det översända materialet att den enda möjligheten är ett resningsförfarande under åberopande av nya omständigheter och bevis som styrker hans oskuld. Detta kan icke anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose S.S:s rättighet att försvara sig.

Eftersom det icke visats att S.S. före rättegången fått del av anklagelsen mot honom samt då ingen nöjaktig möjlighet till omprövning av saken står honom till buds får, såsom HD uttalat i sitt beslut d 4 okt 1984, vid tillämpning av 9 § utlämningslagen en utlämning av S.S. till Italien anses oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket. Hinder mot utlämning till Italien föreligger därför.