Vissa yttrandefrihetsfrågor
1993/94 KU2
I betänkandet behandlas ett antal motioner om yttrandefrihetsfrågor från de allmänna motionstiderna åren 1992 och 1993. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats fyra reservationer, två särskilda yttranden och en meningsyttring.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1992
1991/92:K409 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt att hejda/hindra det förråande videoutbudet.
1991/92:K413 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i yttrandefrihetsgrundlagen att etermediers rätt till fri finansiering slås fast.
1991/92:K418 av Per Stenmarck (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att revidera yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att garantera etermedierna frihet från statlig styrning,
1991/92:K420 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avskaffa 2 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen,
1991/92:K421 av Åke Carnerö och Ulf Björklund (kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om förhandsgranskning av de filmer och videogram som försäljs eller uthyrs till allmänheten.
1991/92:K428 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden år 1993
1992/93:K405 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av lagen om satellitsändningar i enlighet med vad i motionen anförts.
1992/93:K410 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att även omfatta homosexuella.
1992/93:K411 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt att hejda/hindra det förråande videoutbudet.
1992/93:K414 av Thage G Peterson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbudet mot åsiktsreklam upprätthålls i etermedierna, oavsett distributionsmetod av programmen.
1992/93:K417 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningarna för att förstärka genmälesrätten skall utredas.
1992/93:K418 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att snarast ändra lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihetsprocessen i fråga om jury.
1992/93:K419 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.
1992/93:K420 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om manipulerade bilder i medier.
1992/93:K423 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av film.
1992/93:K426 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för tillsättande av jury i tryckfrihetsmål.
1992/93:K429 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.
1992/93:Ju834 av Christina Linderholm (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvidgning av skyddet i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen mot hets mot folkgrupp till att också omfatta hets mot homosexuella.
Censur
Bakgrund
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det inte får förekomma att filmer eller videogram först måste granskas av en myndighet eller något annat offentligt organ. Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer och videogram som skall visas offentligt. Sådana föreskrifter har meddelats genom lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Av den framgår att framställningen i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om det kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada.
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet förordar att de nuvarande åldersgränserna för filmvisning på biografer får finnas kvar oförändrade och att ytterligare en gräns vid arton år införs. Rådet föreslår samtidigt att vuxencensuren tas bort. Betänkandet bereds i regeringskansliet.
Motionerna
I motionerna 1991/92:K409 och 1992/93:K411 av Isa Halvarsson m.fl. (fp) vänder sig motionärerna mot vad de anser vara ett förråande utbud av våldsskildringar i videogram. I motionerna anförs att det explosionsartade utbudet av videofilmer har medfört att barn i hög utsträckning ser på videogram utan att vuxna deltar i tittandet eller i förklarande samtal efteråt. Motionärerna anser att spridningen av de allra grövsta alstren bör begränsas genom en generell förhandsgranskning av videogrammen. Liknande uppfattningar förs fram i motion 1991/92:K421 av Åke Carnerö och Ulf Björklund (kds).
I motion 1992/93:K423 av Kent Carlsson och Ulrica Messing (s) anförs att den enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig förhandsgranskning är filmer som skall visas offentligt. Motionärerna anser att denna typ av förhandsgranskning har överlevt sig själv. De praktiska förutsättningarna i form av gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken och de nya formerna för information och kulturyttringar är enligt motionärerna helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig förhandsgranskning. Motionärerna menar också att de principiella skälen mot att förhandsgranska en viss form av kulturyttring talar mot alla former av censur. De vill därför att den statliga förhandsgranskningen av film avskaffas.
Utskottets bedömning
Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU21) skulle det innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk. Ett förbud mot sådan censur är ett grundläggande inslag i det konstitutionella skyddet för yttrandefriheten efter tryckfrihetsförordningens mönster. Utskottet avstyrker därför motionerna 1991/92:K409, 1991/92:K421 och 1992/93:K411.
Som framgår av det föregående bereds nu i regeringskansliet ett förslag om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av filmer som skall visas offentligt för vuxna. Beredningen bör inte föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1992/93:K423.
Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel
Bakgrund
Av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om alkohol eller tobak i fråga om ljudradio- och televisionsprogram utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam eller om villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.
Motionerna
Bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tas upp i motionerna 1991/92:K413 av Ulf Kristersson (m), 1991/92:K418 yrkande 1 av Per Stenmarck (m), 1991/92:K420 yrkande 1 av Henrik S Järrel och Björn von der Esch (m), 1991/92:K428 och 1992/93:K419 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) samt 1992/93:K429 av Henrik S Järrel (m). Motionärerna menar att bestämmelsen gör det möjligt att inskränka yttrandefriheten och att den därför bör avskaffas.
Utskottets bedömning
Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1990/91:KU21) är bakgrunden till bestämmelserna om reklamförbud att ordningen med reklamfrihet i Sveriges Radio-företagens sändningar skall kunna bli rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandena.
Åsiktsreklam
Bakgrund
För den marksända televisionen gäller enligt 10 § radiolagen (1966:755) att annonser inte får syfta till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Något sådant förbud mot åsiktsreklam finns emellertid inte i lagstiftningen om kabelsändningar till allmänheten, satellitsändningar av TV-program till allmänheten, privat lokalradio eller om närradio.
Motionerna
I motion 1992/93:K414 av Thage G Peterson m.fl. (s) anför motionärerna att speciella krav kan ställas på etermediernas innehåll. De har enligt motionärerna stor genomslagskraft, och tillgången på sändningstid och distributionskanaler är begränsad. Motionärerna anför att anledningen till förbudet mot åsiktsreklam i radiolagen var att söka motverka att den offentliga debatten i ökad utsträckning skulle komma att styras av ekonomiska intressen och av aktörer med god ekonomi som hade bättre möjligheter än andra att köpa sändningstid. Motionärerna pekar på att det som riksdagen i stor enighet beslutade vad gäller åsiktsreklam i den markbundna kanalen inte gäller för kabel- och satellitsändningar av TV-program och för den kommersiella radion. Därmed är enligt motionärerna fältet upprivet och åsiktsreklam till stor del accepterad. Motionärerna menar att möjligheter öppnas för starka grupper och organisationer med god ekonomi att bedriva opinionsbildning och propaganda i etermedierna -- en utväg som inte står till buds för ekonomiskt svagare grupper. Det samlade resultatet av en sådan ordning blir enligt motionärerna att medierna i ökad grad kommer under kontroll av opinionsbildare, som förfogar över de ekonomiska resurserna och att den offentliga debatten kommer att styras av olika aktörers möjlighet att köpa sändningstid. Detta är enligt motionärerna till skada för yttrandefriheten i vårt samhälle och ytterst till skada för demokratin. De anser att förbudet mot åsiktsreklam måste gälla för såväl ljudradio som television, oavsett distributionsmetod av programmen.
I motion 1992/93:K405 av Bengt Hurtig m.fl. (v) framförs liknande synpunkter i fråga om lagstiftningen om satellitsända TV-program.
Utskottets bedömning
Riksdagen har nyligen beslutat om reklamregler för kabelsändningar, satellitsända TV-program, privat lokalradio och närradio och funnit att reglerna inte bör innehålla förbud mot åsiktsannonsering. Utskottet anser inte att det finns skäl att frångå denna uppfattning och avstyrker därför motionerna.
Frågan om rätt till genmäle i massmedierna
Bakgrund
Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna är en grundläggande princip inom tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten. Av 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen följer också att den som sänder radio- och TV-program självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.
Enligt 7 § radiolagen (1966:755) får i avtal mellan regeringen och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller avtalet. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för programföretagen att sända genmälen eller beriktiganden. Sådana bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges Radio-företagen och Nordisk Television AB.
Lagen (1992:1356) om satellitsändningar av TV-program till allmänheten bygger på ett EG-direktiv i samma ämne. I 12 § föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett program skall beriktigas när det är befogat. Kabelnämnden får enligt 27 § ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelserna om beriktigande. I lagstiftningsärendet ansåg Lagrådet att man kunde uppfatta EG-direktivet så att det utgick från att beriktigande skulle ske i TV-programmen. Lagrådet fann att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande kunde ha ett begränsat värde och ifrågasatte om inte grundlagen borde ändras så att det blir möjligt att besluta om att beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. Några förslag med den innebörden lades dock inte fram (prop. 1992/93:75).
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att de frågor som Lagrådet aktualiserat kunde tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om sådana ändringar i grundlagen som skulle medge tvingande lagstiftning om rätt till genmäle eller beriktigande (bet. 1992/93:KU12). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:117).
Motionen
I motion 1992/93:K417 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anför motionärerna att genmälesrätten bör förstärkas i sådan grad att den enskilde skall ges rätt att i det medium där felaktigheten framsagts eller publicerats själv få komma till tals och rätta felaktig uppgift om sin person eller om händelse där vederbörande varit delaktig. De anser att en utredning bör tillsättas för att utreda förutsättningarna för en förstärkt och utvidgad genmälesrätt.
Utskottets bedömning
Spörsmålet om rätten att få felaktiga uppgifter i radio- eller TV-program rättade kan, som utskottet anförde i lagstiftningsärendet om satellitsända TV-program, tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Utredningens arbete bör därför inte föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga som motionärerna har väckt. Utskottet avstyrker motionen.
Manipulerade bilder i medier
Motionen
Med den nya bild- och datatekniken finns enligt motion 1992/93:K420 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) en allmänt tillgänglig teknik för manipulering av bilder. Motionärerna anför att mediaområdet är speciellt känsligt. Genom den roll som bilden har som nyhets- och informationsbärare i media borde det enligt motionärerna alltid anges om en bild är manipulerad. De anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att på lämpligt sätt initiera regler som säkerställer att en manipulerad bild får visas i media enbart om det anges att den är manipulerad.
Utskottets bedömning
Bilder i massmedia kan framställas genom många olika tekniker. I sammanhanget kan erinras om att framställningar som kränker någon kan bedömas som ärekränkningsbrott. Som nämnts i det föregående är skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna en grundläggande princip inom tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten. De regler som motionärerna efterlyser skulle komma i konflikt med denna princip. Utskottet avstyrker därför motionen.
Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål
Bakgrund
I 12 kap. tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. I sådana mål där talan förs om ansvar skall frågan huruvida brott föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna på ömse sidor förklarar att de i stället hänskjuter målet till rättens avgörande. Finner juryn att brott inte föreligger, skall den tilltalade frikännas (2 §). För varje län skall utses jurymän fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i den andra gruppen. Jurymännen skall vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol (3 §). Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas av landstinget i länet eller i vissa fall av kommunfullmäktige (4 §). Till jurymän skall utses svenska medborgare, som är bosatta inom länet. De bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda (5 §). De som är utsedda till jurymän skall uppföras på en jurymannalista (9 §). Då mål vari jury skall delta förekommer, skall rätten föredra jurymannalistan samt till behandling uppta frågan, huruvida jäv föreligger mot någon som finns upptagen på listan. Därefter skall juryn bildas av de ojäviga jurymännen sålunda att vardera parten har rätt att utesluta tre jurymän inom den första gruppen och en inom den andra samt rätten genom lottning bland de övriga uttar så många till suppleanter att sex kvarstår i den första gruppen och tre i den andra (10 §).
Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar, när det gäller att pröva anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.
Hos domstolen för de mänskliga rättigheterna har anhängiggjorts ett mål mot Sverige som gäller huruvida utseendet av jurymän kränker konventionen. Målet har föranletts av ett fall där ett åtal för förtal i en skrift utgiven av ett förlag som står nära ett politiskt parti hade ogillats av en jury vars flesta medlemmar angavs stå nära partiet. Förhandlingar inför domstolen ägde rum i juni 1993 och någon dom har ännu inte meddelats.
Motionerna
I motion 1992/93:K418 av Ian Wachtmeister och Harriet Colliander (nyd) och 1992/93:K426 av Liisa Rulander (kds) tar motionärerna upp det ovan nämnda fallet och förespråkar med anledning av detta en ändring av reglerna om tillsättande av jury i tryckfrihetsmål.
Utskottets bedömning
Ett ställningstagande till frågan om en ändring av reglerna om utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål bör anstå till dess målet i domstolen för de mänskliga rättigheterna har avgjorts. Utskottet utgår från att regeringen följer ärendet. Motionerna avstyrks.
Kriminalisering av hets mot homosexuella
Bakgrund
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott.
En allmän strafflagsbestämmelse om hets mot folkgrupp tillkom år 1948. Bestämmelsen överfördes sedermera till brottsbalken. Den skärptes i samband med att Sverige år 1971 tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonvention och därefter år 1982, då den kom att omfatta även kollektiv av invandrare. Efter ändringar som trädde i kraft år 1989 skärptes bestämmelsen ytterligare i syfte att förhindra verksamhet av rasistiska organisationer. Då borttogs nämligen kravet att ett uttalande skall ha gjorts offentligt eller spritts bland allmänheten för att det skall kunna vara straffbart.
Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på sexuell läggning också skall vara straffbar.
Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället (prop. 1986/87:124). I sin anmälan till propositionen förklarade justitieministern att han ansåg att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde att starka skäl krävs för att göra en grundlagsändring och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov. Detta gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Justitieministern anförde att det t.ex. var tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet. Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet med det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet. Med anledning av ett annat motionsyrkande uttalade socialutskottet att det ansåg det självklart att regeringen skyndsamt vidtar åtgärder och i förekommande fall återkommer till riksdagen med lagförslag, om regeringen skulle få information om att yttranden som kan liknas vid hets mot folkgrupp sprids om homosexuella (bet. SoU 1986/87:31). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:351).
Vid föregående riksmöte tog riksdagen åter upp frågan med anledning av några motionsyrkanden. Konstitutionsutskottet uttalade att det vid utformningen av straffbestämmelser gäller att finna den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt konstitutionsutskottet saknades det mot bakgrund av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga straffbestämmelserna. Konstitutionsutskottet ville därför inte förorda någon lagändring (bet. 1992/93:KU2). Riksdagen följde utskottet (prot. 1992/93:16).
Motionerna
I motion 1992/93:Ju834 yrkande 1 av Christina Linderholm (c) anförs att det våld som drabbar homosexuella har stora likheter med det våld som drabbar invandrare och andra etniska grupper. En liknande uppfattning förs fram i motion 1992/93:K410 av Elisabeth Persson m.fl. (v). Enligt den motionen finns en tydlig koppling mellan hets mot homosexuella som grupp och våld mot enskilda homosexuella. I båda motionerna begärs en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen till att också omfatta hets mot homosexuella.
Utskottets bedömning
Tryckfriheten har sedan lång tid ett mycket starkt skydd i vårt land i tryckfrihetsförordningen. Nyligen har yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om det förslag som förs fram i motionerna delar utskottet i allt väsentligt den uppfattning som redovisas i den nyss berörda propositionen. Man kan inte heller bortse från att förslaget kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet vill således inte frångå sitt ställningstagande från föregående riksmöte och avstyrker motionerna.
Utskottet hemställer
1. beträffande censur att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K409, 1991/92:K421, 1992/93:K411 och 1992/93:K423,
2. beträffande yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel att riksdagen avslår motionerna 1991/92:K413, 1991/92:K418 yrkande 1, 1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419 och 1992/93:K429,
res. 1 (nyd)
3. beträffande åsiktsreklam att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K414 och 1992/93:K405,
res. 2 (s)
4. beträffande rätt till genmäle i massmedierna att riksdagen avslår motion 1992/93:K417,
res. 3 (nyd)
5. beträffande manipulering av bilder att riksdagen avslår motion 1992/93:K420,
6. beträffande jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål att riksdagen avslår motionerna 1992/93:K418 och 1992/93:K426,
res. 4 (nyd)
7. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju834 yrkande 1 och 1992/93:K410.
men. (v)
Stockholm den 12 oktober 1993
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Peterson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Stig Bertilsson (m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Ingvar Johnsson (s), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd), Torgny Larsson (s), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m) och Elvy Söderström (s).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid behandlingen av ärendet.
1. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 2)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar med "Som utskottet" och slutar med "därför motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är fria medier utan politisk styrning förutsättningen för en fungerande demokrati. Från denna synpunkt är den möjlighet till generella reklamförbud som ges i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen en faktisk begränsning av den fria opinionsbildningen, yttrandefriheten och informationsfriheten. Förbud mot reklam undanröjer den reella finansieringskällan för radio- och TV-stationer. Yttrandefriheten blir därmed illusorisk. En sådan begränsning av yttrandefriheten är enligt utskottets mening i strid med regeringsformens grundläggande principer om yttrandefrihet och informationsfrihet. Begränsningen är också i strid med FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och Europarådskonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Av nu angivna skäl bör 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen upphävas. Utskottet tillstyrker således motionerna 1991/92:K413, 1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419 och 1992/93:K429. Därmed är syftet med motion 1991/92:K418 yrkande 1 tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:K413, 1991/92:K420 yrkande 1, 1991/92:K428, 1992/93:K419 och 1992/93:K429 med anledning av motion 1991/92:K418 yrkande 1 som vilande antar följande
Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap. 12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Åsiktsreklam (mom. 3)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Torgny Larsson, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med "Riksdagen har" och slutar med "därför motionerna" bort ha följande lydelse:
I betänkandet 1990/91:KU39 behandlade utskottet frågan om det i radiolagen skulle tas in en bestämmelse om förbud mot åsiktsreklam i syfte att förhindra sådan reklam i den nya marksända reklam-TV-kanalen. Utskottet uttalade att det är av stor betydelse att olika meningar och åsikter får komma fram i televisionen och att ingen skall kunna utnyttja mediet för att oemotsagd föra fram sina uppfattningar eller för att förhindra att meningsmotståndare kommer till tals. Utskottet uttalade vidare att en ordning som innebär att endast de som förfogar över stora ekonomiska resurser kan använda TV-mediet för opinionsbildning och propaganda minskar möjligheterna till en allsidig debatt. Utskottet fann att detta är till nackdel för demokratin och yttrandefriheten i samhället. Av dessa skäl tillstyrkte utskottet att ett förbud mot åsiktsreklam togs in i radiolagen. Riksdagen beslutade i enlighet med detta (rskr. 1990/91:370).
Genom beslut som riksdagen därefter har fattat tillåts emellertid åsiktsreklam i kabel- och satellitsändningar och i kommersiell radio. Därigenom öppnas möjligheter för starka grupper och organisationer med god ekonomi att bedriva opinionsbildning och propaganda i dessa medier. Det samlade resultatet av denna ordning blir att medierna i ökad grad kommer under kontroll av opinionsbildare som förfogar över de ekonomiska resurserna och att den offentliga debatten kommer att styras av olika aktörers möjligheter att köpa annonstid. Utskottet anser att detta skadar yttrandefriheten och därmed också demokratin. Enligt utskottets mening måste i stället det synsätt som kommer till uttryck i utskottets uttalande om åsiktsreklam i den nya marksända TV-kanalen gälla för såväl ljudradio som television och oavsett på vilket sätt programmen sänds. Åsiktsreklam bör således vara förbjuden i alla radio- och TV-program.
Vad utskottet nu anfört om förbud mot åsiktsreklam bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motion 1992/93:K414. Därmed tillgodoses syftet med motion 1992/93:K405.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande åsiktsreklam att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K414 och med anledning av motion 1992/93:K405 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förbud mot åsiktsreklam.
3. Rätt till genmäle i massmedierna (mom. 4)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar med "Spörsmålet om" och slutar med "avstyrker motionen" bort ha följande lydelse:
Om i tryckt skrift eller radio- och TV-program felaktiga uppgifter sprids om någon eller om en händelse som någon har varit delaktig i, får denne bara komma till tals för att rätta uppgifterna i det medium där felaktigheterna förekommit under förutsättning att mediet tillåter det. Någon egentlig rätt till genmäle finns inte. Enligt utskottets mening är detta en brist. Utskottet anser att förutsättningarna för en förstärkt och utvidgad genmälesrätt bör utredas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motion 1992/93:K417.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande rätt till genmäle i massmedierna att riksdagen med bifall till motion 1992/93:K417 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utredning om förutsättningarna för att förstärka rätten till genmäle i massmedierna.
4. Jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål (mom. 6)
Harriet Colliander (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Ett ställningstagande" och slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Det fall motionerna tar upp visar enligt utskottets mening att den politiska tillsättningen av jurymedlemmar kan ge upphov till misstankar om bristande oväld och till att domstolens oavhängighet ifrågasätts. Utskottet anser mot bakgrund härav att en översyn av bestämmelserna om utseende av jury är motiverad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motionerna 1992/93:K418 och 1992/93:K426.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:K418 och 1992/93:K426 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av ändrade regler om utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.
Särskilda yttranden
1. Censur
Ingvar Svensson (kds) anför:
Yttrandefrihetsgrundlagen medger möjlighet till förhandsgranskning av filmer och videogram i offentlig visning. Detta undantag kan inte ha gjorts på grund av principiella synpunkter på yttrandefriheten utan därför att metoden att ingripa mot t.ex. extrem våldsskildring har ansetts effektivare än efterhandsgranskning. Samma skäl skulle kunna ha anförts vad gäller videogram för försäljning och uthyrning till allmänheten.
Den praktiska situationen, t.ex. omfattningen av kabel- och satellitsändningar och den enorma produktionen av olika videofilmer, har skapat en ny situation. En generell förhandsgranskning skulle skapa en administration, vars kostnader inte skulle stå i rimlig proportion till den åsyftade saneringen av extremvåldet i videogrammen.
2. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel
Birger Hagård, Stig Bertilsson, Henrik S Järrel och Ola Karlsson (alla m) anför:
I samband med behandlingen av förslaget till yttrandefrihetsgrundlagen i riksdagen förklarade vi från Moderata samlingspartiet att vi ansåg att grundlagsskyddet för reklamen inte hade lösts på ett tillfredsställande sätt. Vi ansåg emellertid att de lösningar som hade uppnåtts var acceptabla eftersom de hade tillkommit genom kompromisser. Men vi underströk också att regleringen inte kunde betraktas som slutgiltig och att man kunde räkna med att utvecklingen skulle komma att tvinga fram ett starkare grundlagsskydd för reklamen. Vi anser att denna bedömning fortfarande har fog för sig. Vi menar också att det är högst troligt att Sveriges deltagande i det europeiska integrationsarbetet och ett införlivande av Europarådskonventionen med svensk rätt kan komma att påskynda utvecklingen mot ett starkare sådant skydd.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Åsiktsreklam
Jag ansluter mig till den socialdemokratiska reservationen i fråga om åsiktsreklam (reservation 2).
2. Kriminalisering av hets mot homosexuella
Det är sedan länge straffbart att sprida tryckta skrifter som innehåller hets mot folkgrupp. Begreppet hets mot folkgrupp omfattar i straffrättslig mening hets med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Däremot omfattas inte hets med anspelning på homosexualitet. Hets mot folkgrupp och hets mot homosexuella är emellertid ofta likartade, och inte sällan sprider samma grupper hets mot båda kategorierna. Det finns dessutom en tydlig koppling mellan hets mot homosexuella som grupp och våld mot enskilda homosexuella. Med hänsyn till dessa omständigheter är det märkligt att hets mot homosexuella inte är kriminaliserad. Tillämpningsområdet för straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp bör därför utvidgas till att också omfatta hets mot homosexuella.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under 7 borde ha hemställt
7. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:Ju834 yrkande 1 och 1992/93:K410 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.