SOU 1984:63

Homosexuella och samhället

Till statsrådet Gertrud Sigurdsen

Dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Rune Gustafsson, tillsatte den 17 januari 1978, efter regeringens bemyndigande, utredning- en om homosexuellas situation i samhället.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet (SOU 1984100) Ho- mosexuella och samhället.

I arbetet med betänkandet har utredningen utgjorts av lagmannen Carl-Edvard Sturkell, ordförande, riksdagsledamoten Lars Ahlmark, distriktsåklagaren Britta Bjelle (fr. o. m. den 2 december 1982), läraren Eva Bohlin, riksdagsledamöterna Lilly Hansson, Karin Israelsson (fr. o. m. den 1 november 1981) och Gunnel Jonäng (t.o.m. den 31 oktober 1981) samt komministern Lena Malmgren (t. o. m. den 1 decem- ber 1982) och riksdagsledamoten Roland Sundgren (fr. o. m. den 2 de- cember 1982).

Som experter har deltagit hovrättsassessorn Bertil Ekdahl (fr.o.m. den 14 mars 1978) byrådirektören Stig-Åke Petersson (fr. o. m. den 15 september 1979) och departementssekreteraren Birgitta Wittorp.

Sekreterare har varit numera rådmannen Johan Hansson (fr. 0. m. den 17 april 1978) och filosofie kandidaten Per Arne Håkansson (fr. o. m.den 21 maj 1979).

Vid utarbetandet av avsnitten 15 —24 har utredningen biträtts av Stig- ' Åke Petersson som heltidsarbetande expert.

Till betänkandet har fogats reservationer av Lars Ahlmark, Britta Bjelle, Eva Bohlin och Karin Israelsson samt särskilda yttranden av Lars Ahlmark, Eva Bohlin och Stig-Åke Petersson.

Vi har under utredningsarbetets gäng låtit företa olika undersökningar om homosexuellas situation. Detta arbete har utförts under ledning av Per Arne Håkansson som redovisar resultaten i en rapport som publice- ras som bilaga till betänkandet.

Filosofie doktorn Lars Jalmert har på vårt uppdrag gjort en genom- gång av litteraturen om forskningen om homosexuella och homosexua- litet särskilt med inriktning på frågeställningen om hur barn påverkas genom att växa upp i homosexuell familjemiljö. Lars Jalmerts rapport bifogas betänkandet som bilaga.

Utredningen har yttrat sig över socialpolitiska samordningsutredning- ens betänkande (SOU 1979:94) En allmän socialförsäkring Modell och riktlinjer och sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982261) Våld- täkt och andra sexuella övergrepp.

_Utredningen har även yttrat sig över ett i Nordiska rådet år 1983 väckt medlemsförslag om åtgärder mot diskriminering av homosexuella (med- lemsförslag A 655/j).

Utredningens arbete är härmed slutfört.

Stockholm i augusti 1984

Carl-Edvard Sturkell Lars Ahlmark Britta Bjelle Eva Bohlin Lilly Hansson Karin Israelsson Roland Sundgren

/Johan Hansson Per Arne Håkansson

Innehåll Förkortningar ........................................... Författningsförslag ...................................... Sammanfattning ........................................ 1 Utredningsuppdraget ............................. 1.1 Direktiven m. m. .................................. 1.2 Utredningsarbetet ................................. 2 Homosexuella och samhället ....................... 2.1 Inledning ......................................... 2.2 Vad är homosexualitet? ............................ 2.3 Hur många är homosexuella? ....................... 2.4 Homosexuellas situation ........................... 2.4.1 Inledning .................................. 2.4.2 Den heterosexuella kulturen ................. 2.4.3 Omvärldens reaktioner ...................... 2.4.4 Att inse sin homosexualitet och att leva med den ....................... 2.4.5 Att inte bli sedd ............................ 2.4.6 Diskriminering ............................. 2.4.7 Öppenhet och gemenskap .................... 3 Vår målsättning ................................. 4 Homosexualitet i antropologisk och i historisk belysning 4.1 Inledning ......................................... 4.2 Andra kulturer .................................... 4.3 Vår kulturkrets .................................... 4.3.1 Antikens Grekland ......................... 4.3.2 Romarriket ................................ 4.3.3 Medeltiden ................................

4.3.4 Den nyare tiden fram till 1850-talet ...........

29 29 30

33 33 35 36 37* 37 37 38

39 40 41 41

43

45 45 46 46 46 47 47 47

5.1 5.2 5.3 5.4

6.1 6.2

7.1 7.2 7.3 7.4 7.5

* 8.1

8.2

8.3

8.4 8.5

9.1 9.2

9.3

4.3.5 Tiden efter år 1850 .......................... 4.3.5.1 Tyskland ........................... 4.3.5.2 Sovjetunionen ....................... 4.3.5.3 USA och Storbritannien ..............

Dagens situation ................................ Inledning ......................................... Europarådet ...................................... Världshälsoorganisationen (WHO) .................. Nordiska rådet ....................................

Homosexuell frigörelsekamp m. m. .................. Gay Liberation .................................... Norden ..........................................

Kyrkan ....................................... Inledning ......................................... Svenska kyrkan ................................... Andra religiösa samfund ........................... Vär skrivelse till Ärkebiskopen ...................... Överväganden .....................................

Diskrimineringsförbud m. m. ....................... Inledning .........................................

Gällande rätt ...... , ............................... 8.2.1 Grundlagarna ..............................

8.2.2 Straffrättslig lagstiftning ..................... 8.2.2] Allmänt ............................ 8.2.2.2 Särskilt om 16 kap. 8 5 och 9 (j brottsbalken ......................... 8.2.3 Civilrättslig lagstiftning ..................... Utländsk rätt ..................................... 8.3.1 Danmark .................................. 8.3.2 Norge ..................................... 8.3.3 Nederländerna ............................. 8.3.4 Nordamerika .............................. Annat utredningsarbete ............................ Överväganden och förslag ...........................

Familjefrågor ................................... Inledning ......................................... Vårdnadsfrågor ................................... 9.2.1 Gällande rätt ............................... 9.2.2 Vårdnadsutredningen ....................... 9.2.3 Homosexualitet och vårdnad ................. 9.2.4 Vårdnadsutredningar och homosexualitet m. m. 9.2.5 Överväganden . .. . ............................ Adoption ......................................... 9.3.1 Gällande rätt ............................... 9.3.2 Överväganden 1 ..............................

48 48 49 50

51 51 51 53 53

55 55 55

57 57 57 58 58 59

61 61 63 63 64 64

65 66 67 67 67 68 68 68 69

73 73 74 74 75 75 75 77 77 77 78

10 10.1 10.2 10.3

10.4

10.5 10.6 10.7 10.8

11 11.1 11.2

11.3 11.4

11.5

12 12.1 12.2

12.3

12.4 12.5 12.6

13 13.1 13.2

Samlevnad mellan två personer av samma kön ......... Inledning ......................................... Familjelagssakkunniga .............................

Riksdagens behandling av frågan om homosexuell samlev- nad .............................................. Promemoria nr 37. Homosexuell samlevnad — Några fråge- ställningar ........................................ Omfattningen av homosexuell samlevnad ............. Olika samlevnadsformer ........................... Grundläggande frågeställningar och överväganden ...... Utformningen av den rättsliga regleringen ............ 10.8.1 Allmänt ................................... 10.8.2 Äktenskap ................................. 10.8.3 Registrering ................................ 10.8.4 Äktenskapsliknande förhållanden ............ 10.8.5 Överväganden och förslag ....................

Arbetsmarknaden ............................... Inledning ......................................... Anställnings ingående .............................. 1 1.2.1 Privata sektorn ............................. 1 1.2.2 Offentliga sektorn .......................... Uppsägning ...................................... Diskrimineringsutredningens betänkande (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet ............. Överväganden och förslag ...........................

Bostadsfrågor m. m. ................................ Inledning ......................................... Upplåtelse av hyresrätt ............................. 12.2.1 Allmänt ................................... 12.2.2 Bostadsförmedlingar och bostadsanvisning Överlåtelse av hyresrätt ............................ 12.3.1 Hyreslagen ................................ 12.3.2 Lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemen- samma bostad .............................. Uppsägning ...................................... Familjelagssakkunniga ............................. Överväganden och förslag ...........................

Värnpliktsfrågor m. m. ........................... Inledning ......................................... Militär grundutbildning ............................ 13.2.1 Inledning .................................. 13.2.2 Allmänt om inskrivningsförrättningen ......... 13.2.3 1970-talet fram till sommaren år 1976 ......... 13.2.4 1976 års anvisningar ........................ 13.2.5 Gällande anvisningar ....................... 13.2.6 Övrigt .....................................

81/3 81) 82i

87

88 89 91 , 92 93 937 94 96 96 1 97 )

y_,.

x '

103 103 103 103 104 104

105 106

109 109 109 109 110 111 111

112 113 114 115

119 119 119 119 119 120 121 121 121

13.3 13.4

14 14.1 14.2 14.3 14.4

15

16 16.1 16.2 16.3

16.4

16.5 16.6 16.7 16.8 16.9

16.10

17 17.1 17.2

17.3

17.4 17.5 17.6 17.7 17.8 17.9 17.10 17.11 17.12

18 18.1 18.2

Överbefälhavarens syn ............................. 122 Överväganden ..................................... 1 22 Asylrätt för homosexuella m. m. .................... 125 Inledning ......................................... 125 Riksdagsbehandling ............................... 126 Statens invandrarverk .............................. 127 Överväganden och förslag ........................... 127 Behov av annat än lagstiftningsåtgärder .............. 129 Ungdomsskolans samlevnadsundervisning ............ 131 Inledning ......................................... 131 Läroplaner ....................................... 132 Skolöverstyrelsens handledning för samlevnadsundervis- ningen ........................................... 134 Skolöverstyrelsens handlingsprogram för hälsofostran i skolan ........................................... 136 Den decentraliserade skoladministrationen ........... 136 Skolhälsovården .................................. 138 Läromedel ........................................ 139 Homosexuellas medverkan i skolinformationen ....... 140 Vår skolenkät ..................................... 142 16.9.1 Allmänt om skolans samlevnadsundervisning . . 142 16.9.2 Samlevnadsundervisningen om homosexualitet . 142 16.9.3 Undervisningen i enskilda ämnen ............. 145 16.9.4 Elevernas uppfattningar ..................... 152 Överväganden och förslag ........................... 152 Högskoleutbildningen ............................ 1 57 Inledning ......................................... 157 Lärarutbildningen ................................. 158 17.2.1 Grundutbildning ........................... 158 17.2.2 Fortbildning ............................... 161 Läkarutbildningen ................................. 162 17.3.1 Grundutbildning ........................... 162 17.3.2 Fortbildning ............................... 164 Socionomutbildningen ............................. 165 Psykologutbildningen .............................. 166 Fritidspedagogutbildningen ......................... 167 Teologutbildningen ................................ 169 J ournalistutbildningen ............................. 170 Bibliotekarieutbildningen ........................... 171 Vårdlärarutbildningen ............................. 172 Kommunal högskoleutbildning ...................... 173 Överväganden och förslag ........................... 175 Annan utbildning ................................ 179 Inledning ......................................... 179 Polisutbildningen .................................. 179

18.3 Militärutbildningen ................................ 180 18.4 Försäkringskassornas personalutbildning ............. 181 18.5 Arbetsmarknadsstyrelsens personalutbildning ......... 181 18.6 Överväganden och förslag ........................... 182 19 Forskning ...................................... 185 19.1 Inledning ................................ 4 ......... 185 19.2 Forskning om homosexuella och homosexualitet ...... 188 19.2.1 Inledning .................................. 188 19.2.2 Forskningen i Nederländerna ................ 188 19.2.3 Forskningen i Sverige ....................... 188 19.3 Överväganden och förslag ........................... 189 20 Kulturfrågor ................................... 193 20.1 Inledning ......................................... 193 20.2 Litteratur ......................................... 194 20.3 Folkbiblioteken ................................... 198 20.4 Film ............................................. 199 20.5 Teater ............................................ 201 20.6 Bildkonst ......................................... 203 20.7 Utställningar ...................................... 205 20.8 Statsbidrag till kulturverksamhet i folkbildningen ...... 205 20.9 Homosexuellas egna kulturaktiviteter ................ 205 20.10 Överväganden och förslag ........................... 207 21 Informationsfrågor .............................. 209 21.1 Inledning ......................................... 209 21.2 Socialstyrelsen .................................... 210 21.3 Annan statlig information .......................... 212 21.4 Landstingen ...................................... 213 21.5 Fritidsgårdar ...................................... 219 21.6 Radio och TV m.m. ............................... 221

21.6.1 Sveriges Radio AB .......................... 221 21.6.2 Radionämnden ............................. 223 21.7 Överväganden och förslag ........................... 224 22 Hälsofrågor .................................... 227 22.1 Inledning ......................................... 227 22.2 Hom05exue11as kontakter med sjukvården ............ 227 22.3 Sexuellt överförbara sjukdomar ..................... 229 22.4 Hälsoundersökning av homosexuella ................. 230 22.5 Överväganden ..................................... 231 23 Stöd åt homosexuellas organisationer ................ 233 23.1 Inledning ......................................... 233 23.2 Verksamheten inom organisationerna ................ 233 23.3 Samhällets stöd till organisationerna ................. 235 23.4 Överväganden och förslag ........................... 237

SOU 1984:63 25 Kostnadsberäkningar ............................ 241 26. Specialmotivering ............................... 243 26.1 Allmänt .......................................... 243 26.2 Sexuell läggning m. m. ............................. 243 26.3 2 kap. 15 & regeringsformen ......................... 244 26.4 Förslaget till lag om samlevnad mellan två personer av samma kön ....................................... 244 Reservationer .......................................... 247 Särskilda yttranden ..................................... 265 Summary .............................................. 271 Bilagor Bilaga 1 Referenslitteratur ........................... 281 Bilaga 2 Homosexuellas barn av Lars Jalmert .......... 283 Bilaga 3 Det okända och förbjudna. .................. 331

Undersökningsrapport av Per Arne Håkansson

Bilaga 4 Europarådets dokument 4755/81. Översättning av Hans Ekheden ............................. 545

Bilaga 5 Särtryck om homosexualitet ur Skolöverstyrelsens handledning år 1977 i samlevnadsundervisning . 563

Förkortmngar

AU arbetsmarknadsutskottets betänkande JuU justitieutskottets betänkande KU konstitutionsutskottets betänkande 1 LU första lagutskottets betänkande LU lagutskottets betänkande Lgr 80 läroplan för grundskolan Lgy 70 läroplan för gymnasieskolan Lsä 73 läroplan för särskolan Lvux 82 läroplan för kommunala vuxenutbildningen mot motion prop proposition RF regeringsformen RFSL Riksförbundet för sexuellt likaberättigande SIL statens institut för läromedelsinformation SIV statens invandrarverk SfU socialförsäkringsutskottets betänkande SoU socialutskottets betänkande SOU statens offentliga utredningar

SÖ skolöverstyrelsen TF tryckfrihetsförordningen UHÄ universitets- och högskoleämbetet

Författningsförslag

]. Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 15 å och 20 & 1 st. 6 p. regeringsformen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. 155

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller et- niskt ursprung tillhör minoritet.

Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ur- sprung eller sexuell läggning tillhör minoritet.

205

Utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om

6. skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung eller på grund av kön (15 och 16 Qij)

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till

Utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om

6. skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg, etniskt ur- sprung, kön eller på grund av sex- uell läggning (15 och 16 51?)

Lag om ändring av tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 & 8 p. tryckfrihetsförordningen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 &

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straff— bar framställning som innefattar

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller et- niskt ursprung eller trosbekännel- 56;

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

8. hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller et- niskt ursprung, trosbekännelse el- ler sexuell läggning;

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 5 5, 16 kap. 8 & och 16 kap. 9 & brotts- balken skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

Brott som avses i 1—3 59 får ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt förtal får dock åtalas av åklagare, om målsägande angivet brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot nå- gon i eller för hans myndighetsut- övning eller förolämpning mot nå— gon med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

Brott som avses i 1—3 59” får ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt förtal får dock åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Under samma förutsättningar får allmänt åtal väckas för förolämpning mot nå- i eller för hans myndighetsut- övning eller förolämpning mot nå- gon med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller sex- uella läggning.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal väckas av den avlidnes efterlevan- de make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon samt, om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt, av åklagare.

SOU l984:63 Författningsförslag 15 Innebär brott som avses i 1—3 åå, att någon genom förgripelse å främ- mande makts statsöverhuvud som vistas här i riket eller å främmande makts representant här i riket kränkt den främmande makten, må brottet åtalas av åklagare utan hinder av vad som stadgas i första stycket. Åtal får dock ej ske utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.

16 kap. 8 &

Nuvarande lydelse

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten ho- tar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller et- niskt ursprung eller trosbekännel- se, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Föreslagen lydelse

Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten ho- tar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller et- niskt ursprung, trosbekännelse el- ler sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

16 kap.

95

Nuvarande lydelse

Näringsidkare som i sin verksam- het diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella el- ler etniska ursprung eller trosbe- kännelse genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsid- karen i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra, dömes för olaga diskriminering till böter el- ler fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande til- lämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är an- ställd i allmän tjänst, vari han har

Föreslagen lydelse

Näringsidkare som i sin verksam- het diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella el- ler etniska ursprung, trosbekän- nelse eller sexuella läggning genom att icke gå honom till handa på de villkor näringsidkaren i sin verk- samhet tillämpar i förhållande till andra, dömes för olaga diskrimi- nering till böter eller fängelse i högst sex månader.

Vad i första stycket sägs om nä- ringsidkare äger motsvarande till- lämpning på den som är anställd i näringsverksamhet och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt på den som är an- ställd i allmän tjänst, vari han har

att gå allmänheten till handa.

För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän sam- mankomst eller offentlig tillställ- ning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hud- färg, nationella eller etniska ur- sprung eller trosbekännelse ge- nom att vägra honom tillträde till sammankomsten eller tillställ- ningen på de villkor som gäller för andra.

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till

att gå allmänheten till handa. För olaga diskriminering dömes även anordnare av allmän sam- mankomst eller offentlig tillställ- ning och medhjälpare till sådan anordnare, om han diskriminerar någon på grund av hans ras, hud- färg, nationella eller etniska ur- sprung eller trosbekännelse eller sexuella läggning genom att vägra honom tillträde till sammankoms- ten eller tillställningen på de vill- kor som gäller för andra.

Lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs att 3 (j utlänningslagen (1980:376) skall ha nedan

angivna lydelse

Nuvarande lydelse

3?

Föreslagen lydelse

En flykting skall inte utan synnerliga skäl vägras fristad i Sverige, om han behöver sådant skydd.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska upp- fattning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill be- gagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är statslös och som av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanli- ga vistelseort och som inte kan el- ler på grund av sin fruktan inte vill återvända dit.

Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss, samhällsgrupp, sin religiösa eller politiska uppfattning eller på grund av sin sexuella läggning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Som flykting skall även anses den som är stats- lös och som av samma skäl befin- ner sig utanför det land där han tidigare har haft sin vanliga vistel— seort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill åter- vända dit.

Med förföljelse avses sådan i andra stycket angiven förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

5. Förslag till Lag om samlevnad mellan två personer av samma kön

Härigenom föreskrivs följande.

Vid en samlevnad mellan två personer av samma kön under äktenskaps- liknande förhållanden skall följande bestämmelser om samlevnad mel- lan en man och en kvinna äga motsvarande tillämpning för samlevna- den.

a) 12 kap. 33 & sista stycket, 12 kap. 45 & sista stycket och 12 kap. 47 a & jordabalken,

b) 4 kap. 19 5 1 st. 2 p. utsökningsbalken,

c) anvisningarna till 31 & första punkten 9 st. 1 p. kommunalskattelagen (19281370),

d) lagen (19732651) om ogifta samboendes gemensamma bostad,

e) 18 5 1 st. 2 p. förordningen (1976z263) om statliga bostadsbidrag till barnfamiljer,

f) 6 & familjebidragslagen (19781520),

g) 104 5 3 st. lagen (1927177) om försäkringsavtal, samt

h) 175 1 st. reglementet (1962z698) angående statens grupplivförsäk- ring.

Denna lag träder i kraft den

Sammanfattning

Vi konstaterar, att den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. Mot denna bakgrund är det självklart att homosexuella inte skall diskrimineras.

Vi föreslår åtgärder för att förbättra homosexuellas situation. Dessa är i korthet

— samlevnad mellan två personer av samma kön jämställs från rättslig synpunkt i vissa avseenden med vad man idag inom lagstiftningen kallar samlevnad under äktenskapsliknande förhållande eller mot- svarande uttryck homosexuella jämställs med andra minoritetsgrupper som genom lagstiftning är särskilt skyddade mot missgynnande lagstiftning eller mot diskriminering förbättrad undervisning och information om homosexuella och ho- mosexualitet.

Allmänt Många människor frågar sig vad homosexualitet är. Vår uppgift har inte varit att besvara den frågan men vi har gjort en genomgång av den litteratur om forskning som finns på området. Av litteraturen framgår, att det finns många olika teorier om orsakerna till homosexualitet och att inte någon är väsentligt mera hållbar än en annan. Det enda man idag med säkerhet kan påstå är att det inte finns någon annan skillnad mellan

homosexuella och heterosexuella personer än att homosexuella upplever en känslomässig dragning till människor av samma kön.

Samhällssynen i Sverige på homosexualitet har under senare år blivit öppnare. Detta förhållande och homosexuellas eget arbete har lett till att situationen för många homosexuella blivit drägligare under senare år. Våra undersökningar visar emellertid att den långt ifrån är tillfredsstäl— lande. Många homosexuella har det besvärligt. För en ung människa kan det vara en skakande upplevelse när hon upptäcker, att hon är homosex- uell. Många har svårt att inse sin läggning, att acceptera den och att berätta om den. Samlevnad mellan två personer av samma kön är svår att etablera och erkänns inte som en naturlig sak. Homosexuella känner sig ofta hänvisade till hemlighetsmakeri kring sina relationer. Homosex- uell samlevnad är i förhållande till omgivningen förenad med aVSevärda komplikationer.

De svårigheter som homosexuella upplever är inte så mycket ett resul- tat av att man är homosexuell som en funktion av samhällets och omgiv- ningens förväntningar om att man skall leva heterosexuellt. Till detta kommer en av brist på kunskap betingad syn på homosexualitet. Homo- sexuella brukar uttrycka saken så, att det inte är de som är problemet utan omgivningens attityder och fördomar.

Våra undersökningar

Vi har gjort undersökningar i syfte att kartlägga homosexuellas situation i samhället. Undersökningarna har riktat sig dels till allmänheten, dels till homosexuella. Undersökningen bland allmänheten, dvs. till största delen heterosexuella, visar bl. a. följande resultat.

En av tio säger sig känna någon homosexuell. Ungefär 60 procent av dem som svarat tror sig aldrig ha träffat någon.

Fördomarna att homosexuella har en särskilt stark sexualdrift och att de dras särskilt till barn är inte särskilt utbredda. Däremot tror hälften att det finns homosexuella som har bestämda yttre kännetecken, i all- mänhet det motsatta könets kännetecken.

För många leder ordet homosexualitet tanken till sexuella handlingar och inte till förälskelse, kärlek och samhörighet. På en direkt fråga om homosexuella blir förälskade på ungefär samma sätt som heterosexuella svarar mer än hälften att de inte vet.

Drygt hälften svarar nej på frågan om de anser att två personer av samma kön skall få möjlighet att gifta sig med varandra medan ungefär- ligen en femtedel svarar ja. På en fråga om homosexuella samboende skulle kunna erhålla bosättningslån, svarar däremot knappt hälften ja.

De som säger sig uppleva homosexualitet som frånstötande och de som säger att de inte gör det delar sig i ungegär två lika stora grupper. Det tycks samtidigt vara vanligt att göra en skarp åtskillnad mellan homosex- ualitet i sig och homosexuella personer. Man uppfattar homosexualite- ten som ett beklagligt eller tragiskt livsöde och tycker synd om dem som har drabbats av det.

19 procent av de svarande säger att de inte vill ha en homosexuell person bland sina vänner. Tre procent säger att de skulle visa sitt ogillan- de om de fick en homosexuell arbetskamrat.

I undersökningen bland homosexuella har det till skillnad från under- sökningen bland allmänheten inte varit möjligt att använda ett represen- tativt urval. Syftet har varit att närmare belysa homosexuellas situation från i huvudsak tre aspekter. '

Den första rörde homosexuellas sätt att uppfatta sin egen homosex- ualitet. De flesta har sina första minnen av homosexuella känslor från puberteten, men det finns också de som inte har några minnen förrän högt upp i vuxen ålder.

Till en början uppfattar man ofta känslorna som t. ex. ett behov av vänskap, men inte som längtan efter kärlek och sexualitet. Om känslorna framträder tydligare och upplevs som sexuell attraktion och förälskelse, uppfattas de intuitivt som felaktiga eller förbjudna, även om man inte känner till begreppet homosexualitet.

I allmänhet har homosexuella under längre eller kortare tid utgått från att de är som andra, dvs. heterosexuella, och i stället trott att de har haft svårt att bli förälskade, att hitta den rätte eller att få ett tillfredsställande samliv.

Från den tidpunkt som man kan komma ihåg att man hade sina första homosexuella känslor har det i genomsnitt gått sju år tills man började betrakta sig som homosexuell. För nästan tio procent har det gått mer än femton år. Då har många fortfarande sett homosexualiteten som en negativ egenskap hos sig själv, vars konsekvenser för livsföringen man har velat begränsa. Ungefär hälften säger att de har önskat att de vore heterosexuella efter den tidpunkt då de började betrakta sig som homo- sexuella.

Den andra aspekten av homosexuellas situation som undersökningen tog upp rörde deras relationer till varandra.

Homosexuellas svårigheter att komma i kontakt med varandra kan vara stora. Kontaktytorna är få och ofta av ett slag som inte gynnar uppkomsten av mer varaktiga relationer. Hälften i undersökningen lever i homosexuella parförhållanden. Av de övriga har det stora flertalet en önskan att leva i ett fast förhållande.

Den tredje aspekten rörde homosexuellas förhållande till heterosex- uella och därmed också förekomsten av diskriminering.

Undersökningen visar, att homosexuella är mycket rädda för att röja sin homosexualitet för andra. De dementerar inte den heterosexualitet som alltid tas för given. De anpassar i stället sin livsföring så att homo- sexuella känslor och relationer skall förbli dolda. Det får till konsekvens att de inskränker sina relationer till heterosexuella och håller dem på distans.

De som berättar om sin homosexualitet gör det i allmänhet bara för noggrant utvalda personer. Därför är det ovanligt att de möts av fientliga reaktioner. De häftigaste reaktionerna kommer ofta från de närmaste, som föräldrar och makar. Många har fått ett positivt gensvar och mötts av intresse, men det tycks också vara vanligt att i synnerhet de omedel- bara reaktionerna är avvaktande, osäkra och besvärade.

De 1 300 homosexuella som har svarat på vår enkät rapporterar näs- tan 200 fall av diskriminering i arbetslivet. 30 procent av dem som har försökt hyra en lägenhet tillsammans med någon av samma kön har vägrats göra det.

Slutsats av våra undersökningar

Våra undersökningar har lett oss till slutsatsen att två förhållanden är A

avgörande för homosexuellas sociala situation. Det första är att tystna- den om homosexuella och homosexualitet är i det närmaste total. Ho- mosexualiteten ärinte en integrerad del av samhället; den saknas som en social och kulturell institution.

Det andra förhållandet är att det existerar ett socialt förbud eller tabu mot homosexualitet. Detta tabu förstärks av att homosexualitet uppfat- tas som ren sexualitet, och av att kärlek uppfattas som något som bara kan uppstå mellan man och kvinna.

Våra direktiv och vår målsättning

I våra direktiv anges, att vi skall föreslå åtgärder som kan undanröja eventuellt kvarvarande diskriminering av homosexuella. Vi slår fast, att det är viktigt att bekämpa diskriminering. Vi konstaterar emellertid också att en betydelsefull orsak till homosexuellas situation är att ho- mosexualitet inte är socialt och kulturellt accepterat, och att detta inne- bär att homosexuella saknar något, en livsform, att identifiera sig med. Homosexuella känner också en ovisshet om vad som skulle hända om de trädde fram inför omvärlden. De vågar inte utesluta risken av att de blir utstötta och mister sitt arbete, anseende och fotfäste i tillvaron. Därför döljer de sina homosexuella känslor och relationer, vilket får stora konsekvenser för deras livsföring.

En målsättning för oss blir att motverka diskriminering och att få samhället att öppet acceptera och stödja homosexuella. Endast om ”för- budet” mot och tystnaden om homosexualitet försvinner kommer ho- mosexuellas situation att bli tillfredsställande. I syfte att förbättra situa- tionen och motverka diskriminering anvisar vi olika vägar, nämligen lagstiftning och information samt förbättrad undervisning om homosex- uella och homosexualitet.

Familjefrågor

Under vårt arbetes gång har vi ofta mött frågor av typen om homosex- uella bör ha vårdnaden om barn och om två personer av samma kön bör ges möjlighet att adoptera gemensamt. Bakgrunden till frågorna är att det troligen förhåller sig så, att många människor, en del undermedvetet, tror att kontakter mellan homosexuella och barn medför skada för barnen. Vi slår fast, att någon som helst grund för ett sådant antagande inte finns och att homosexualitet i sig aldrig får bedömas som negativt i Vårdnadsfrågor, där barnets bästa alltid måste sättas i förgrunden.

När det gäller frågan om rätt till gemensam adoption bedömer vi läget som annorlunda. Adoption är, frånsett de rättsliga konsekvenserna, en fråga om faktisk och juridisk vårdnad. Mot denna bakgrund föreligger inga hinder mot en rätt till gemensam adoption för två personer av samma kön.

Vi konstaterar emellertid, att adoptionsfrågan har en annan sida. Den gäller inte homosexuellas rätt att adoptera gemensamt utan det tilltänkta adoptivbarnets rätt, kort sagt skall barnets bästa sättas i förgrunden. Det torde förhålla sig så, att homosexuell samlevnad i dag inte uppfattas som lika naturlig som heterosexuell. Vi kan inte bortse från att det kan föreligga en risk för att adoptivbarn kan komma att känna sig avvikande om de växer upp i en homosexuell familjemiljö. Den homosexuella familjen måste först accepteras som en naturlig del av samhället innan två människor av samma kön bör ges möjlighet att adoptera gemensamt.

En annan frågeställning som vi behandlar är om två personer av samma kön skall få gifta sig med varandra eller om det homosexuella parförhållandet skall rättsligt regleras på något annat sätt. Vi finner att det vid homosexuell samlevnad i de flesta fall finns samma sammanflätningar ' och funktioner som vid heterosexuell samlevnad. Vi har därför ingående

diskuterat om inte de regler som gäller för makar bör gälla även för det homosexuella samlevnadsparet. Vi konstaterar emellertid att dagens värde- ringar om äktenskap är så grundmurade, att det knappast är möjligt att tala om äktenskap mellan två människor av samma kön utan att det går att definiera äktenskap på ett annat sätt än idag. Några hinder, finner vi, kan emellertid inte föreligga mot att redan i dag i vissa hänseenden rättsligt jämställa homosexuell samlevnad med den samlevnadsform mellan en man och en kvinna som i lagstiftningen brukar betecknas äktenskapsliknande förhållande.

Diskriminering m. m.

Ett ofta framfört krav till oss har varit att homosexuella skall ges ett straffrättsligt skydd mot diskriminering genom en särskild diskrimine- ringslag eller genom att homosexuella får samma skydd som andra minoritetsgrupper har enligt bestämmelserna om hets mot folkgrupp och om olaga diskriminering i 16 kap. 8 5 och 16 kap. 95 brottsbalken. Vi konstaterar att diskriminering av homosexuella är svår att kartlägga även om ingen tvekan torde föreligga om att sådan förekommer i vissa former. Framför allt får homosexuellas rädsla för diskriminering och strävan att själva förebygga denna betydande negativa konsekvenser för deras vardagsliv, välbefinnande och relationer till andra människor. Vi menar att sådan diskriminering bäst motverkas genom att homosexuella får samma skydd som andra i samhället utsatta grupper, och inte genom att man tillskapar en särskild diskrimineringslag för homosexuella. Vi föreslår därför, att homosexuella skall omfattas av det skydd mot diskri- minering som 16 kap. 8 lj och 9 lj brottsbalken ger andra grupper och att samhällets inställning att homosexuella skall behandlas som alla andra stryks under genom att 2 kap. 15 5 och 20 & regeringsformen ändras så att homosexuella skyddas mot missgynnande lagstiftning.

Mot bakgrund av att homosexuella förföljs i vissa länder har fram- ställts krav om s. k. sexualpolitisk asylrätt för homosexuella. Vi behand- lar denna fråga och finner att gällande lagstiftning i och för sig ger tillfredsställande garantier för att homosexuella, som förföljs i sitt hem- land, får uppehållstillstånd. Enligt vår mening innebär också gällande lagstiftning om asylrätt att det finns utrymme för att ge förföljda homo- sexuella rätt till asyl. Eftersom praxis intagit en motsatt ståndpunkt föreslår vi en uttrycklig bestämmelse om asylrätt för homosexuella som förföljs på grund av sin läggning.

Genom de undersökningar som vi låtit utföra fastslås, att det inte finns _ några som helst lagliga möjligheter att säga upp en homosexuell arbets- tagare eller hyresgäst under åberopande av dennes sexuella läggning. Det är emellertid möjligt att, utan påföljd, på den privata arbetsmark- naden och inom den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden vägra anställning eller bostad under åberopande av den sökandes sex- uella läggning. Sådan diskriminering är inte något speciellt för homosex- uella utan drabbar även andra som tillhör i samhället utsatta grupper. Vår principiella ståndpunkt är att homosexuella bör ges samma skydd mot diskriminering som andra som tillhör utsatta grupper. Mot denna

bakgrund föreslår vi att diskrimineringsutredningens förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, i händelse av lagstiftning, även skall skydda homosexuellamot diskriminering på arbetsmarknaden.

Behov av annat än lagstiftningsåtgärder

I de tidigare avsnitten har framför allt olika lagstiftningsåtgärder be- rörts. För många enskilda homosexuella är tystnaden kring homosexuel- las situation det som försvårar att bli medveten om sina känslor. Vi pekar därför på att det är först när även homosexualitet finns som en social och kulturell institution i samhället som man kan tala om att all diskrimine- ring av homosexuella upphört. En övergripande målsättning blir att sträva efter att de vardagliga relationerna mellan homo- och heterosex- uella får två kännetecken:

—— öppenhet: heterosexuella ser homosexuella som homosexuella och homosexuella döljer sig inte. — kännedomen om någons homosexualitet påverkar inte värderingen av homosexuella.

För att nå detta mål krävs åtgärder som vänder sig både till homo- och heterosexuella. Detta kan ske t. ex. genom att heterosexuella får en bättre kunskap om vad homosexualitet är och att homo- och heterosexualitet är två parallella fenomen (att homosexualitet i samma utsträckning som heterosexualitet gäller kärlek, ömhet och samhörighet). Denna kunskap förmedlas framför allt genom undervisning och information. Samtidigt måste åtgärder vidtas för att skapa en grundtrygghet och känsla av värde hos homosexuella för att man skall våga framträda öppet som homosex- uell. En sådan grundtrygghet kan skapas framför allt i homosexuellas organisationer, varför det är viktigt att dessa erhåller stöd till sin verk- samhet.

Ungdomsskolans samlevnadsundervisning

Rätt utformad kan skolans samlevnadsundervisning inte bara motverka diskriminering av homosexuella utan även bidra till att samhället på sikt kommer att behandla homosexualitet på ett mera öppet och socialt acceptabelt sätt. Vi har därför granskat både de formella ramar, som reglerar samlevnadsundervisningen, och hur samlevnadsundervisning- en i praktiken fungerar. Vi konstaterar därvid att det i gällande läropla- ner saknas några målformuleringar som behandlar samlevnadsundervis- ningens inriktning, men att det förekommer allmänna mål som syftar till att förmå eleverna att bearbeta livsfrågor. Utifrån sådana allmänna målsättningar finns det i och för sig utrymme för lärarna att behandla exempelvis åtgärder för att motverka diskriminering av homosexuella. Om så sker är dock mer beroende av den enskilde lärarens personliga engagemang, vilket vi finner otillfredsställande. Vi anser därför att SÖ måste finna lämpliga former att mer aktivt stimulera enskilda skolor och lärare att förbättra undervisningen om homosexualitet. Vi understryker också länsskolnämndernas betydelsefulla arbete med att följa upp un- dervisningen och anser det angeläget att denna uppföljning även tar upp

frågor som gäller samlevnadsundervisningen och då också hur frågor om homosexualitet behandlas.

Skolorna måste också få bättre förutsättningar för en bra undervisning om homosexualitet, eftersom många lärare upplever svårigheter att föra diskussioner med eleverna om frågor som anknyter till homosexualitet. Ett sätt kan vara att SÖ:s handledning omarbetas och förbättras genom att den kompletteras med material om hur man kan lägga upp lektioner om homosexualitet. Positiva erfarenheter av samlevnadsundervisningen från olika skolor bör också kunna tas tillvara.

Ett annat sätt att förbättra undervisningen är att skolorna i större omfattning än som nu sker låter medlemmar i homosexuellas organisa— tioner (exempelvis RFSL) medverka på lektioner.

Vi pekar också på att dagens läromedel innehåller betydande brister i sin faktaframställning. Det är därför viktigt att läromedelsförlagen beaktar dessa behov i kommande upplagor. Vi föreslår också att SIL i sin granskningsverksamhet skall uppmärksamma dessa frågor särskilt.

H ögskoleutbildningen

Vi har granskat en rad olika utbildningslinjer inom högskolans ram som har stor betydelse när det gäller att förbättra situationen för homosex- uella. Det kan gälla utbildning till yrken som har stor betydelse för attitydförändringar (t. ex. läraryrket) eller till yrken i vilka man kan komma i kontakt med homosexuella som behöver stöd och hjälp (t. ex. läkar- eller socionomyrket).

Gemensamt för alla dessa utbildningar är att det i de målformulering- ar, som styr undervisningens innehåll, inte lämnas någon direkt vägled- ning för linjenämnderna när det gäller utbildning om homosexualitet. Det finns dock även här allmänt hållna formuleringar om vikten av hänsynstagande till människan och hennes behov i vid mening. Vi har frågat ett stort antal högskolor om i vilken mån man tar upp frågor om homosexualitet i undervisningen. På flertalet högskolor tas frågan upp endast om denna aktualiseras av eleverna. Vi finner en sådan situation mycket otillfredsställande. Högskolorna måste därför förbättra sin un- dervisning. Ett första steg i den riktningen är, enligt vår uppfattning, att UHÄ samlar företrädare för högskolorna för att diskutera vilka åtgärder som kan och bör vidtas. Vi föreslår också att linjenämnderna, vid fast- ställande av lokala planer och kursplaner, också tar upp homosexualitet som ett särskilt moment i undervisningen.

Även när det gäller högskoleutbildningen anser vi att homosexuellas medverkan i utbildningen är viktig och angelägen. Det är dock relativt ' sällan som sådan medverkan förekommer i dagens läge, vilket alltså högskolorna bör sträva efter att förändra.

Annan utbildning

Vi har också tagit upp ett antal andra utbildningar, som har betydelse för homosexuellas situation. Det gäller främst utbildning till polis, yrkesof- ficer och viss statlig personalutbildning. Även dessa utbildningsformer behöver en förstärkt undervisning om homosexualitet och homosexuel- las situation.

Forskning

Forskning om homosexuellas situation är i dagens Sverige nästan obe- fintlig. Vi anser det därför viktigt att denna forskning förstärks och att den i första hand inriktas på sådana ämnesområden som homosexuellas situation, ”homofobi” och homosexuellas historia. Men även andra frågor kan vara intressanta och vi pekar på att den av Holsten Fagerberg m. fl. gjorda utredningen om kyrkans syn på homosexualitet skulle kun- na utvidgas. Genom den kunskap som samhället förvärvar genom en ökad forskningsinsats underlättas också förståelsen för homosexualitet och den problematik som homosexuella kan möta.

Eftersom vi anser att det är angeläget att forskning kring homosexuel- las situation förstärks föreslår vi också att forskningsrådsnämnden får i uppdrag att starta forskningsprojekt i dessa ämnen. Även forskningsrå- den bör vidta åtgärder för att uppmuntra forskning om homosexualitet.

Kultur

Efter en genomgång av de viktigaste formerna av samhällsstöd till olika kulturverksamheter har vi konstaterat att inslag om homosexualitet är mycket blygsamt förekommande eller saknas helt. Ett sådant förhållan- de bidrar till att tystnaden kring homosexualitet bibehålls. Vi har därför övervägt att föreslå en särskild stödform för homosexuellas kulturytt- ringar, men avvisat en sådan tanke eftersom det skulle strida mot de principer som nu gäller inom kulturområdet.

Istället pekar vi på att de av riksdagen fastställda målen för kulturpo— litiken bl.a. innebär att den skall utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenhet och behov. Det är därför ett gemensamt ansvar för utredande, medelsbeviljande och aktivt verkande kulturorgan att bidra till en bättre måluppfyllelse i detta avseende.

Vi understryker särskilt folkbibliotekens stora ansvar i fråga om att anpassa sin verksamhet så att den även tar hänsyn till homosexuellas behov.

Information

För att få en bild av hur information om homosexualitet tas upp utanför skolans ram har vi granskat den verksamhet som bedrivs av bl. a. social- styrelsen, landstingen, fritidsgårdar och Sveriges Radios olika bolag. När det gäller socialstyrelsens och landstingens verksamhet motiveras den oftast utifrån ett abortförebyggande perspektiv, vilket ibland får till följd att en övergripande helhetssyn på olika former av samlevnad går förlorad. Detta gäller i hög grad det material som producerats av social- styrelsen och vi kritiserar styrelsen för att i stort sett helt ha försummat homosexuellas situation i sin informationsverksamhet. Vi föreslår därför att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en plan för hur informa- tionsverksamheten rörande homosexuellas situation kan förbättras. För att förbättra den statliga informationen generellt i frågor som kan beröra homosexuella föreslår vi också att centrala direktiv utfärdas, vari statliga verk och myndigheter erinras om sin skyldighet att, i förekom-

mande fall, i sin informationsverksamhet även beakta homosexuellas situation.

Även Sveriges Radio och dess olika dotterbolag är viktiga instrument för att förbättra homosexuellas situation. Vi anser därför att det är angeläget att antalet program med homosexuellt innehåll ökar. Sådana program ärinte bara av värde för homosexuella utan kan också bidra till att bryta tystnaden om homosexualitet och vara angelägna även för den som inte "är homosexuell.

Hälsofrågor

Under senare år har frågor om manliga homosexuellas speciella hälso- problem blivit uppmärksammade. Vi har därför närmare studerat ho- mosexuellas sjukdomspanorama men även försökt sätta in dessa frågor i ett helhetsperspektiv och av den anledningen också redogjort för ho- mosexuellas, ibland dåliga, erfarenheter av kontakten med sjukvården.

Vi konstaterar därvid att hälso- och sjukvårdspersonalen, inte minst i primärvården, måste ha en sådan utbildning och erfarenhet att de kan ge homosexuella patienter en fullgod vård och ett riktigt bemötande. Det är viktigt att behoven av ökad kunskap och förståelse för homosexuellas frågor beaktas i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal.

På några orter har särskilda hälsomottagningar införts för homosex- uella. Enligt vår uppfattning bör sådana åtgärder övervägas även av andra sjukvårdshuvudmän, om förutsättningar för detta finns.

Stöd åt homosexuellas organisationer

Den verksamhet som homosexuellas organisationer utövar är omfattan- de och differentierad. Organisationerna har en stor betydelse inte bara för enskilda homosexuella utan även för homosexuellas situation i sam- hället i stort. Enligt vår mening är det ett viktigt led i strävandena att undanröja diskriminering av homosexuella att homosexuellas organisa- tioner erhåller samhällsstöd för sin verksamhet. Vi föreslår därför att ett särskilt stöd beviljas organisationer som verkar på riksnivån. I avsnittet om kostnadsberäkningar har vi utgått från att stödet bör ligga i storleks- ordningen 500 000 kr.

Fortsatta åtgärder

Mycket av de åtgärder vi föreslagit är spridda på många myndigheter och inom myndigheterna ibland på flera olika avdelningar. Det finns därför en risk att nödvändiga åtgärder splittras upp och inte blir så . effektiva som vi förutsatt. Vi föreslår därför att socialstyrelsen skall få ett övergripande ansvar för att bevaka frågor om homosexuellas situation. Ansvaret innefattar dock även arbetsuppgifter som normalt inte åvilar socialstyrelsen och samordningsfrågorna i dessa fall kan lösas genom att andra myndigheter utser särskilda kontaktpersoner.

Även inom regeringskansliet är det viktigt med en bättre bevakning av frågor om homosexuellas situation. Vi föreslår även här att en särskild tjänsteman tilldelas ansvaret för att följa frågor som kan gälla homosex- uella.

1. Utredningsuppdraget

1.1. Direktiven m. m.

Våra direktiv lämnades genom ett anförande av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Rune Gustavsson, vid ett regeringssam— manträde den 8 december 1977.

I direktiven angav departementschefen, att riksdagen vid flera tillfäl- len behandlat motioner som rört homosexuellas situation i samhället. Departementschefen hänvisade särskilt till socialutskottets, av riksdagen godkända, betänkande (SoU 1976/77:37) till 1976/77 års riksmöte, vari utskottet uttalade sig för en undersökning, som skulle belysa homosex- uellas situation i samhället och som också innefattade frågan om vilka åtgärder som kunde behöva vidtas för att undanröja kvarvarande diskri- minering av homosexuella.

Departementschefen uppehöll sig därefter vid utskottets resonemang kring de frågor som dragits upp i de motioner som föranlett dess betän- kande och i vilka det förekom två olika typer av önskemål. Det första önskemålet var att homosexuella inte skulle utsättas för diskriminering i förhållande till andra medborgare och det andra var att homosexuella samboende skulle få samma förmåner som heterosexuella samboende. Beträffande den senare typen av önskemål konstaterade utskottet, att utvecklingen tenderade mot att successivt avskaffa den särbehandling som fanns av heterosexuella samboende utan barn. Detta var, enligt utskottet, en bättre väg att åstadkomma den åsyftade likabehandlingen av heterosexuella och homosexuella samboende. När det gällde den andra typen av önskemål konstaterade utskottet, att samhället självfallet borde söka motverka öppen och förtäckt diskriminering av homosexuel- la. Departementschefen konstaterade också, att utskottet hänvisade till att riksdagen tidigare hade givit uttryck åt uppfattningen att homosex- uell samlevnad från samhällets synpunkt var en fullt acceptabel samlev- nadsform, att utskottet erinrade om att familjelagssakkunniga (Ju l970:52) i sitt arbete avsåg att ta upp vissa frågor som rörde de rättsliga problem som kunde aktualiseras vid sammanboende när parterna var homosexuella samt att resultatet av f amiljelagssakkunnigas arbete borde avvaktas innan riksdagen tog ställning till frågan om lagstiftningsåtgär- der inom de aktuella områdena.

Departementschefen anförde därefter beträffande våra uppgifter.

1 30 Utredningsuppdraget SOU 1984:63 1 1 ]

Kommittén bör — utöver de undersökningar som riksdagen uttalat sig för —— sammanställa och redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosex- ualitet. Kommittén bör också föreslå åtgärder som behövs för att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella.

Kommittén bör samråda med familjelagssakkunniga i frågor som rör egen- domsordningen och med prostitutionsutredningen (S 1977:01) och 1977 års sex- ualbrottskommitté (.lu 1977:03).

Kommittén bör vidare hålla kontakt med företrädare för de homosexuellas egna organisationer.

1.2. Utredningsarbetet

En av våra uppgifter har varit att få en uppfattning om homosexuellas situation. För att få en första övergripande sådan inledde vi vårt arbete 1 med att ha hearings med företrädare för olika organisationer för homo- 1 sexuella och företrädare för olika samhällsinstitutioner såsom kyrka, 1 skola, försvar och arbetsmarknad. I syfte att mera exakt undersöka och precisera homosexuellas situation har vi gjort och låtit göra noggrannare undersökningar. Vi har därvid undersökt vilka föreställningar allmän— heten har om homosexuella, vilket skett genom dels muntliga inter- vjuer genom SIFO:s medverkan, dels en postenkät genom SCB:s med- verkan. Ett mål för våra undersökningar har naturligtvis homosexuella varit. Syftet med dessa undersökningar har varit att få en uppfattning om hur homosexuella uppfattar och upplever sin situation. För att nå detta mål använde vi oss av i huvudsak två metoder. En av dessa var att vi exempelvis genom homosexuellas egna organisationer, genom utdelning på träffplatser för homosexuella och genom att svara på s. k. kontaktan- nonser lät sprida två olika skriftliga enkäter till homosexuella. Den andra metoden innebar att vi, genom sekretariatet, hade längre muntliga intervjuer med ett åttiotal homosexuella från olika delar av landet.

Vi insåg vid en tidig tidpunkt under vårt arbete, att det redan under dettas gång var nödvändigt att mer offentligt få homosexuellas situation debatterad. I detta syfte lät vi utarbeta en promemoria (promemoria nr ,» 37, Homosexuell samlevnad Några frågeställningar) om de rättsliga frågorna vid homosexuell samlevnad, vari vi angav, utan att själva ta ställning, olika alternativ till eventuella lösningar av frågorna. Denna promemoria remissbehandlades inom utredningens ram. Förutom re- missinstanserna inkom ett flertal sammanslutningar och åtskilliga en- skilda personer med synpunkter på innehållet i promemorian, som även tilldrog sig uppmärksamhet i press och TV.

Som ett viktigt komplement till vårt betänkande skall antologin Ho- ; mosexuella och omvärlden, som vi gett ut i samarbete med bokförlaget 1 Liber, ses. Syftet med antologin var att väcka debatt, låta bl. a. homosex— * uella komma till tals på ett sätt som inte kan ske i ett betänkande samt 1 belysa homosexuellas situation från bl. a. mänsklig, juridisk, social och 1 kristen synpunkt. Antologin bidrar till att man får en djupare förståelse 1 för homosexualitet och homosexuella samt för de många problem som 1 homosexuella möter i samhället. Den är därför ett verksamt medel,

särskilt inom undervisningen, för att bidra till att undanröja diskrimi- nering av homosexuella.

Utredningen, dess enskilda ledamöter och sekretariatet har deltagit i olika debattarrangemang kring ämnet homosexualitet och homosexuel- la, allt i syfte att få en så bred och djupgående uppfattning som möjligt. Vi har haft en hearing med diskrimineringsutredningen, som arbetat med frågor som rör diskriminering av invandrare. Genom sekretariatet har vi haft kontakt med denna och andra utredningar. Särskilt vill vi nämna det samråd som ägt rum med familjelagssakkunniga rörande egendomsordningen mellan två parter som, utan att vara gifta, sambor under äktenskapsliknande förhållanden.

Ett flertal enskilda personer har i olika sammanhang inkommit med synpunkter på utredningen, dess arbete och behovet av åtgärder i olika hänseenden.

2. Homosexuella och samhället

2.1. Inledning

Vi är enligt våra direktiv ålagda att göra en sammanställning av den vetenskapliga forskningen om homosexualitet. Under vårt arbetes gång har vi kunnat konstatera, att litteraturen om den forskning som bedrivits om homosexualitet och homosexuella är av så stor omfattning att det framstått som omöjligt att ge en uttömmande redovisning av denna. Vi hari stället ansett vårt uppdrag i denna del fullgjort genom den lista över referenslitteratur som framgår av bilaga 1 och de rapporter som på vårt uppdrag utarbetats av filosofie doktorn Lars Jalmert och utredningens biträdande sekreterare, filosofie kandidaten Per Arne Håkansson. Rap- porterna presenteras i bilagorna 2 och 3.

Forskningen om homosexuella är rikhaltig och syns utgå från fråge- ställningen vilka skillnader som finns mellan homosexuella och hetero- sexuella frånsett valet av sexualpartner. Denna frågeställning måste, såvitt vi förstår, studeras i medvetande om den heterosexuella livsfor- mens nästan totalt dominerande ställning och att homosexuella och heterosexuella lever, som vi skall se, under olika villkor på många områden.

Oavsett detta förhållande kan om nyare psykiatrisk och psykologisk forskning sammanfattningsvis sägas, att den innebär att man skall iaktta största försiktighet med att beteckna homosexualitet som en sjukdom eller avvikelse. I allt större utsträckning går emellertid tendensen i rikt- ning mot en ”avpatologisering”. Man betraktar homosexualitet som en sexuell variationsform och inte som ett tecken på ett bakomliggande sjukdomstillstånd. Som ett resultat av denna inställning har socialstyrel- sen år 1979 utmönstrat begreppet homosexualitet ur sin klassifikation av sjukdomar.

Frågan om varför en människa blir homosexuell har i många olika sammanhang ägnats stor uppmärksamhet. Inom forskningen har olika teorier ställts upp och dominerande syns genetiska, psykologiska och hormonella teorier vara.

De genetiska teorierna får stöd i många undersökningar. De grundläg- gande undersökningarna har mött viss metodologisk kritik inom forsk- ningen men även andra undersökningar har gett resultat som antyder att genetiska faktorer kan vara av betydelse för en människas sexuella läggning, dock att det eventuellt kan krävas sammanträffande med

faktorer av annat slag för att homosexuell läggning skall uppkomma.

De psykologiska teorierna är de som dominerat i den vetenskapliga litteraturen de senaste årtiondena, och det förefaller bland dessa vara ett särskilt mönster i familjerelationerna som dominerat olika förklaringar. Avgörande för uppkomsten av homosexualitet hos män skulle vara en särskild familjekonstellation med en överbeskyddande moder och en fientlig, svag och ointresserad eller frånvarande fader.

Även påståendet att den ovan redovisade familjebilden skulle kunna ge upphov till homosexualitet har utsatts för kritik.

Vissa forskare har påstått att en störd föräldrarelation varken är en nödvändig eller tillräcklig förutsättning för homosexualitet medan and- ra forskare anser sig ha funnit att ju närmare pojken känslomässigt stod fadern desto större var förekomsten av homosexualitet. En annan kritik av den ovannämnda förklaringen utgick från att vad som ligger till grund för tesen inte är direkta observationer av föräldrarna utan de svarandes intryck av dessa.

Gemensamt för de psykologiska teorierna syns dock vara att man antar, att de faktorer, som kan bestämma utvecklingen, utövar sina verkningar mycket tidigt och att det rör sig om förhållanden inom familjen. Man syns däremot inte anta att mer eller mindre tillfälliga homosexuella erfarenheter skulle kunna ge upphov till varaktig homo- sexuell läggning.

De hormonella teorierna är de yngsta och bygger enligt forskningen på mycket osäker grund. Vissa undersökningsresultat tyder — enligt forskningen på att det finns mindre olikheter i hormonutsöndringen mellan homosexuella och heterosexuella män. Om dessa olikheter är en orsak till eller resultat av homosexualitet syns emellertid vara en öppen fråga.

När vi behandlar homosexuella och homosexualitet åsyftar vi både manliga och kvinnliga homosexuella. Vi vill starkt betona detta eftersom forskning och litteratur till helt övervägande del sysslat med manlig homosexualitet trots att kvinnlig homosexualitet finns i stor utsträck- ning.

I detta sammanhang skall vi något beröra den s. k. förförelseteorin. Före den 1 april 1978 var det straffbart i Sverige att ha sexuellt umgänge med någon av samma kön som var under 18 år. Vid heterosexuellt umgänge var motsvarande åldersgräns 15 år. Åldersgränsen för båda brotten är numera 15 år. Bakom den tidigare särbehandlingen av homo- sexuella beteenden låg bl. a. förförelseteorin. Denna innebär, att homo- sexuella upplevelser i puberteten ansågs kunna leda till permanent ho- mosexuell läggning hos den unge. Teorin, som tidigare hade talrika anhängare inom den medicinska sakkunskapen, blev i slutet av 1960-ta- let föremål för en holländsk undersökning, den s.k. Speijerrapporten. I denna konstaterades sammanfattningsvis att homosexuella erfarenhe- ter hos minderåriga inte ledde till varaktig homosexuell läggning och att det inte existerade några möjligheter att en ung människas heterosexuel- la läggning kunde påverkas i motsatt riktning genom homosexuella upplevelser. Bl. a. Speijerrapporten syns ha varit en bidragande orsak till att särlagstiftningen beträffande straffbara homosexuella handlingar av-

skaffades i Sverige (prop. 1977/78:69 och SOU 1976:9 s. 95 ff).

Sammanfattningsvis syns enligt forskningen några säkra kunskaper om orsakerna till homosexuell läggning inte finnas. Argument har fram- förts för olika faktorer och även för sammanträffanden av sådana. Man syns dock vara enig om att, oavsett vilka faktorer som kan vara av betydelse, så måste dessa inverka mycket tidigt, de genetiska i befrukt- ningsögonblicket, de hormonella under fosterstadiet och de psykologis- ka under de första barnaåren.

2.2 Vad är homosexualitet?

Homosexualitet används i olika betydelser vilket har lett till en rad missförstånd. För att förstå begreppet homosexualitet måste man enligt vår åsikt utgå från ett annat begrepp, nämligen sexuell läggning.

Med sexuell läggning menar vi att en människas sexuella känslor riktar sig mot personer av samma eller motsatt kön. Begreppet säger däremot ingenting om på vilket sätt känslorna tar sig uttryck. Exempel- vis behöver en homosexuell inte ha haft sexuella upplevelser med en person av samma kön. För de flesta människor innebär emellertid den sexuella läggningen också en beskrivning av ett handlingsmönster — den talar om vilket kön som människan dras till sexuellt, förälskar sig i och har förhållanden med. Som vi skall se (avsnitt 2.3) är gränsen mellan homosexuell och heterosexuell läggning flytande och det finns männi— skor som under varierande förhållanden attraheras av personer av bägge könen.

Homosexuell läggning är således inte bara en erotisk dragning till en person av samma kön utan även en personlighetens inriktning mot en person av samma kön. Heterosexuell läggning kan ges motsvarande betydelse och innebär att människans personlighet är inriktad på det motsatta könet. I dessa fall står känslor som vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet och kärlek i förgrunden. Dessa känslor tar sikte inte bara på människans kropp utan även på hennes psyke. Samma känslor finns hos homosexuella människor. Det är således för en homosexuell människa fråga om en personlighetens inriktning mot det egna könet. Man kan beteckna den homosexuella läggningen som karaktärsmässig. Det är inte bara fråga om en sexuell angelägenhet. Homosexuell läggning är ett med personligheten och skall inte på något sätt betecknas som sjuklig eller avvikande.

När vi i detta betänkande talar om homosexuella och homosexualitet avser vi endast män och kvinnor som har homosexuell läggning. Vi vill för tydlighetens skull stryka under att vi med homosexualitet aldrig avser enbart fysisk, sexuell kontakt mellan två personer av samma kön (ho- mosexuella beteenden). Sådana beteenden är visserligen i de flesta fall ett resultat av homosexuell läggning men det finns personer med helt eller övervägande heterosexuell läggning som haft homosexuella upple- velser.

2.3 Hur många är homosexuella?

Vår uppgift är bl. a. att föreslå åtgärder som är ägnade att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Vi måste därför försöka bilda oss en uppfattning om antalet homosexuella i landet även om vi är införstådda med att vad som bl. a. är väsentligt för homosexuella inte är hur många människor som är homosexuella utan varför man inte fullt ut accepteras.

Det finns en tämligen omfattande forskning om orsakerna till varför

- en människa är eller blir homosexuell. Däremot är forskningen när det gäller hur många som är homosexuella tämligen mager. Den enda mera betydande forskningen genomfördes i USA under 1940- och l950-talen och omfattade undersökningar om mannens och kvinnans sexuella be- teenden. Resultaten, de s.k. Kinseyrapporterna, bygger på intervjuer med sammanlagt 20 000 människor.

Forskningens dilemma är att det inte entydigt går att svara på frågan hur många människor som är homosexuella. Något annat än skattningar kan inte göras. Homosexuella märks inte genom något särskilt kännetec- ken och analys av våra undersökningar tyder på att människor kan vara omedvetna om att de är homosexuella. Som vi tidigare påpekat (avsnitt 2.2) lär befolkningen inte heller kunna delas upp i ett homo- och ett heterosexuellt fack.

Intervjumaterialet i Kinseyrapporterna bestod av ett urval av den vita befolkningen i USA. Av de tillfrågade angav 34 procent av männen och 13 procent av kvinnorna, att de minst en gång mellan puberteten och ålderdomen upplevt homosexuella kontakter som fört till utlösning. Ytterligare 13 procent av männen och 15 procent av kvinnorna uppgav, att de känt erotisk dragning till någon av samma kön utan att detta lett till någon sexuell handling.

En av Kinseyrapporternas slutsatser var att fyra procent av männen och två—tre procent av kvinnorna efter puberteten var uteslutande homosexuella. Rapporterna visar också att en stor grupp människor ägnar sig åt såväl homo- som heterosexuella beteenden och belyser att man inte kan dela in befolkningen i en homosexuell och i en heterosex- uell del.

Av uppgifter från den under senare år i USA förda debatten skulle omkring tio procent av befolkningen ha homosexuell läggning. Av ma- terial som vi tagit del av syns man emellertid då räkna med individer som inte är uteslutande homosexuella utan som även har heterosexuella upplevelser i större eller mindre utsträckning.

Vi kan inte uppskatta antalet helt eller övervägande homosexuella i Sverige. Våra upplysningar och våra erfarenheter har emellertid överty- gat oss om att antalet homosexuella är stort men att det endast är ett förhållandevis fåtal som uppträder öppet. I sammanhanget bör poäng- teras att samhällssynen, särskilt under det senaste årtiondet, har blivit öppnare när det gäller homosexualitet. Som en följd härav kan det inte uteslutas att, i jämförelse med 1940- och 1950-talen, fler människori dag är medvetna om att de är homosexuella och öppet erkänner detta.

2.4 Homosexuellas situation

2.4.1 Inledning

Homosexuellas livssituation är i många viktiga avseenden en annan än heterosexuellas. Den ger homosexuella mycket som är värdefullt, men den ställer dem också inför särskilda svårigheter.

Till det värdefulla hör att homosexuella får större anledning än de flesta andra att reflektera över hur umgänget mellan människor och det sociala livet i stort fungerar. Det kan ge en större människokännedom och gynna en anlyserande och ifrågasättande hållning till många före- teelser i samhället.

Det är dock de särskilda svårigheter som homosexuella utsätts för som i första hand kommer att behandlas i detta betänkande. Det kommer att ge framställningen en negativ slagsida, och det är naturligtvis en följd av de uppgifter som har ålagts oss.

Många av homosexuellas svårigheter härrör från, mycket abstrakt och generellt uttryckt, att homosexuella lever i ett heterosexuellt eller hete- rosexuellt dominerat samhälle. Det visar sig bland annat i två förhållan- den, som vi tillmäter stor betydelse.

För det första kan homosexualiteten sägas vara till stor del socialt och kulturellt frånvarande i det svenska samhället. Det finns homosexuella människor men deras känslor, upplevelser och erfarenheter talas det inte så mycket om; de uppmärksammas sällan i offentligheten och är sällan ämnet för olika kulturyttringar. Detta i sig får viktiga konsekvenser för den situation som homosexuella kommer att leva i.

För det andra råder det på sexualitetens och kärlekens område vissa heterosexuellt präglade moralföreställningar. Av dessa föreställningar följer, att homosexualitet inte är särskilt bra och knappast önskvärt, och att det inte alls är likvärdigt med heterosexualitet. Det kan till och med sägas råda ett slags ”förbud" mot homosexualitet, även om detär ett mer underförstått än uttalat ”förbud”. Detta av den allmänna moralen givna ”förbud” mot homosexualitet resulterar ofta i känslor av obehag och ibland till och med avsky hos heterosexuella.

2.4.2 Den heterosexuella kulturen

Samhällets kultur är uppbyggt med den heterosexuella kärleken som en av grundstenarna. Människan uppfostras enligt det heterosexuella sam- hällets normer. Föräldrar till uppväxande barn förutsätter i sin uppfost- ran att deras barn är heterosexuella. Skolan, som har en viktig del i ' uppfostran, utgår också från att alla är heterosexuella och behandlar, i de flesta fall, homosexualitet styvmoderligt och detta trots att många barn har homosexuell läggning. Genom att samhället förväntar sig att alla är heterosexuella försvåras situationen för dem som upptäckt sin homosexuella läggning och skall försöka acceptera den. Den unga män- niskan, som förstår att hon är homosexuell, har, eftersom hon är upp- fostrad efter det heterosexuella rättesnöret, ofta mycket svårt att accep- tera sin homosexualitet. Hon har ju lärt sig att det inte är ”normalt” att vara homosexuell.

Även utanför familjens och skolans värld förutsätts att människan är heterosexuell eller åtminstone lever efter det heterosexuella mönstret. Om man tittar sig omkring i samhället kan man snabbt konstatera att i stort sett allt kretsar kring detta mönster. Med familj menas exempelvis den gängse familjebildningen om mamma-pappa-barn som är totalt dominerande i exempelvis skolböcker och veckopress. Olika institutio- ner ger familjerabatter av olika slag och avser med familj den heterosex- uella familjen. Man utgår helt enkelt från att två människor av samma kön inte kan leva tillsammans under samma känslomässiga och ekono- miska förhållanden som två av olika kön. Exemplen på samhällets heterosexuella inriktning och indoktrinering skulle kunna mångfaldigas. Viktigare är emellertid att den heterosexuellt präglade uppfostran inne- bär att alla utgår från att dem man möter i samhället är heterosexuella eller åtminstone lever på ett sätt som inte stör det heterosexuella mönst- ret. Denna förväntan, hos många dessutom parad med okunskap, gör att de flesta betraktar all annan kärlek än den ”rätta” som tabubelagd och som onormal, frånstötande eller sjuklig.

Heterosexualiteten, även om den inte kallas så, är i således hög grad en social och kulturell institution. Heterosexuella känslor kommer man ständigt i kontakt med i samtal, i skämt, i sångtexter, på dansgolv, i reklam, i olika arter av litteratur, i vårt sätt att leva i familj och i sättet att bo.

Homosexuella är inte helt utestängda från alla heterosexuella kultur— yttringar men det som skiljer homosexualitet från heterosexualitet — kvinnor längtar efter något hos andra kvinnor och att män längtar efter något hos andra män - är socialt och kulturellt frånvarande.

Detta förhållande, att homosexualiteten inte existerar som en kulturell och social institution får stora konsekvenser för homosexuella och det har utan att vara den enda orsaken stor betydelse när man skall förklara, förstå och förbättra homosexuellas sociala situation.

2.4.3 Omvärldens reaktioner

Människors reaktioner inför homosexuella och homosexualitet är olika men särskilt påfallande är att homosexualitet i stor utsträckning uppfat- tas som en företeelse utan några känslomässiga engagemang. Vi har också uppfattat det så att många människor inte alls är negativa till homosexuella. De är snarare helt likgiltiga. Vad denna grupp människor kan ta avstånd från är homosexuella beteenden som varande något onaturligt eller obehagligt.

En del människor känner däremot ett starkt avståndstagande inte bara inför homosexuella beteenden utan även inför homosexuella och homo- sexualitet. Tystnaden och tabubeläggningen har orsakat detta; homosex- ualitet är främmande, hotande och onormalt. Avståndstagandet kan också ha sin grund i rädsla inför egna sexuella fantasier om homosex- ualitet. De negativa, fientliga reaktionerna är ett utslag av vad homosex- uella kallar ”homofobi”. En fobi kan från medicinsk synpunkt karakte- riseras som en sjuklig fruktan av tvångsmässig karaktär. Sedd mot den definitionen är det givet att endast en ringa del av de negativa och

fientliga reaktioner som möter homosexuella kan bedömas som en fobi. Eftersom många homosexuella emellertid använder det i och för sig betecknande begreppet ”homofobi” anser vi oss, även om det inte ur medicinsk synvinkel är adekvat, i viss mån kunna bruka samma termi— nologi om de känslor som vi här berört.

”Homofobier” kan ta sig uttryck på många sätt men den gemensamma faktorn är en känslomässig reaktion av obehag och rädsla. Något verk- lighetsunderlag finns inte för denna rädsla. ”Homofobi” är något irra- tionellt; en fördom, vars uppkomst är miljöbetingad och inte medfödd. Den som lider av ”homofobi” måste försvara sin ”homofobi” och för- svarsmekanismen tar sig uttryck i overkliga och fördomsfulla bilder av homosexuella.

”Homofobi” innebär att många människor blir blockerade när homo— sexualitet kommer på tal. Man kan inte resonera om ämnet utan man slår ifrån sig. De reaktioner av mer eller mindre ”homofob” karaktär som en del homosexuella väntar sig om de uppträder öppet får dem många gånger att avstå från att tala om sin läggning. Omvärldens förväntade och, naturligtvis, ibland verkliga reaktioner bidrar till att försvåra vad som är viktigt inte bara för den som är homosexuell utan för alla människor, nämligen förmågan att acceptera sig själv. Som vi tidigare påstått, uppfattar homosexuella omgivningens attityder som problemets kärna. Det är inte homosexuell läggning som sådan som skapar problem för homosexuella utan tystnaden, ”förbudet” eller likgiltigheten inför homosexualitet.

2.4.4 Att inse sin homosexualitet och att leva med den

Homosexualitet kan, liksom heterosexualitet, ses som vissa primärt omedvetna känslor och föreställningar. För att de omedvetna känslorna skall bli medvetna krävs att kulturen tillhandahåller medel att uttrycka dem med. Om det saknas kulturella förebilder förblir oftast de omedvet- na känslorna just omedvetna.

Homosexualitetens frånvaro i samhället gör det svårt att bli medveten om homosexuella känslor. Omedvetna sådana upplevs i stället som brist på heterosexuella känslor, vilket kan uttryckas på olika sätt; jag har inte träffat den rätte (av motsatt kön) än; det sexuella är inte så viktigt för mej; jag är blyg och har kontaktsvårigheter.

Den som anar, att han eller hon är homosexuell möter homosexuali- tetens frånvaro på annat sätt. Den homosexuella livsformen finns inte. Hur lever man ett liv som homosexuell? Frågan är viktig och det förhål- landet att den inte kan få något svar kan skapa en djup förtvivlan hos homosexuella.

Våra undersökningar visar, att det för många är en mycket svårvunnen insikt att man är homosexuell eftersom det strider mot vad man lärt sig uppfatta som ”normalt”. Den som upptäcker sin homosexuella läggning måste omvärdera sig och acceptera läggningen. Det är ställt utom allt tvivel att detta är svårt för många. Även de som lyckas med denna process ställs, om de vill leva homosexuellt, inför svåra situationer. Homosexuella har exempelvis berättat hur de känt sig isolerade från

vanlig mänsklig gemenskap och ständigt måste vara på sin vakt för att inte avslöjas som homosexuella. För många är risken att bli avslöjad en ständig plåga, vilken inte alls är aktuell om man lever heterosexuellt. Många homosexuella lever därför ett dubbelliv, ett heterosexuellt och ett homosexuellt, och för att dölja det senare tillgriper man hemlighetsma- keri och lögner.

Om den som är homosexuell vill tala om detta uppkommer svåra avväganden. Hur kommer föräldrar, släktingar, vänner och arbetskam- rater att reagera? Skall de ta avstånd och skall föräldrarna fråga sig vad de gjort för fel? Homosexuella har berättat hur de upplevt att deras omgivning dragit sig undan när de berättat att de var homosexuella; måhända har orsaken varit att personerna i omgivningen inte själva, genom att umgås med homosexuella, ville bli misstänkta för att vara homosexuella.

Den sociala frånvaron av homosexualitet skapar en känsla hos homo- sexuella att vara ensamma. Det finns inga andra som är homosexuella. Man känner inte igen sig i andra, man saknar andra att identifiera sig med, och man saknar någon att älska. Dessa förhållanden kan göra den egna situationen svår att förstå och att leva i.

Vi vet att homosexuella isoleras från varandra, inte känner igen var- andra. Detta beror på att de har känslor som ingen talar om och som inte syns, dvs. en kulturell och social frånvaro.

Det finns emellertid speciella kontaktytor för homosexuella; olika träffställen och då oftast en liten klubb. Dessa klubbar är emellertid få och är många gånger lokaliserade till de större kommunerna, vilket innebär att det för många homosexuella är långt till dem. För homosex- uella räcker det emellertid inte att enbart veta att och var träffpunkter finns. Det krävs även mod att gå dit. ”Tänk om någon känner igen mig!” Ofta sviker kanske modet i sista stund och det är lätt att skjuta upp det avgörande steget i det oändliga.

Den som är homosexuell och som inte vågar eller inte lyckas med att leva öppet med sin läggning lever ett svårt liv. Dubbellivet, som innebär att man ser negativt på sin egen sexualitet, bidrar till självförakt eller dålig självkänsla och innebär svåra psykiska lidanden.

2.4.5 Att inte bli sedd

Att homosexualiteten inte är en social och kulturell institution tystna- den om homosexuella känslor och att homosexuella inte verkar finnas till — försvårar kontakterna mellan homosexuella. Men det har också betydelse för homosexuellas relationer till heterosexuella. I dessa relatio— ner döljer homosexuella sin homosexualitet och de förnekar inte den heterosexualitet som tas för given. Tvärtom leder många bort samtal från det personliga och kommer, om det behövs, med nödlögner. En konse— kvens härav, något som också framgår av våra undersökningar, är att heterosexuella inte vet om att de känner homosexuella.

Homosexuella döljer oftast sin känslomässiga läggning. Detta döljan- de kan grunda sig på en övertygelse om heterosexuellas fördomsfullhet. Denna övertygelse kan vara riktig eller falsk. Vi tror emellertid inte att

en eventuell övertygelse om att andra är fördomsfulla är avgörande för döljandet. Det är snarare så att man som homosexuell inte vet hur omgivningen kommer att reagera. Denna ovisshet innebär alltid en risk. Reaktionen kan bli negativ och fientlig. Att risken finns är tillräckliga skäl för att aldrig öppet erkänna sin homosexualitet.

Homosexualiteten ställer heterosexuella inför en ny och okänd situa- tion som det inte finns något handlingsmönster för. Vad säger föräldrar, när de plötsligt en dag får veta att deras barn är homosexuella? Man glömmer lätt bort att barnet en längre tid bearbetat sin situation medan föräldrarna ställs inför en situation som de aldrig föreställt sig. Vad säger föräldrarna när sonen eller dottern presenterar en vän av samma kön, och de säger att de älskar varandra? Skall denne räknas in i samman- hanget, exempelvis när släkten samlas till jul? Osäkerheten om vad som är ett riktigt beteende och viljan att smita från problemet är ännu ett resultat av homosexualitetens sociala frånvaro och inte nödvändigtvis ett uttryck för fördomar.

& I | 1

2.4.6 Diskriminering

Homosexualitetens frånvaro som social institution har också betydelse när det gäller heterosexuellas diskriminering av homosexuella. Diskri- minering behöver nämligen inte alltid ha sin grund i fördomar utan kan vara oavsiktlig. En sådan oavsiktlig diskriminering kan förekomma exempelvis på bostadsmarknaden.

Bostadsförmedlingar, som inte accepterar två personer av samma kön som bostadssökande, kan ha utformat sina regler utan tanke på att det finns homosexuella som vill bo tillsammans. Hyresvärdar som inte vill hyra ut till två personer av samma kön behöver inte nödvändigtvis vara medvetna om att de hyressökande är homosexuella. De föreställer sig dem som heterosexuella och tror att samboendet är ett tillfälligt arran- gemang, att de kommer att ha ett större umgänge, fler fester och en annan livsstil än en familj, och att de kommer att störa mer. I sådana fall räknar man inte med att det finns homosexuella, och homosexuella talar inte om att de finns.

2.4.7 Öppenhet och gemenskap

Den homosexuella frigörelsen kan vara lång och svår. Första steget för den enskilde är att upptäcka sin läggning och erkänna den för sig själv. Andra steget är att våga uppträda öppet och i gemenskap med andra homosexuella. Har man nått detta mål har man lättare att hjälpa andra, . det helt övervägande antalet, homosexuella som inte vågar uppträda öppet eller rent av inte är medvetna om sin läggning.

Öppenhet och gemenskap är för homosexuella två begrepp som kom- pletterar varandra. Det är naturligt att gemenskap ger styrka inåt och utåt. Detta är viktigt för alla men för homosexuella, som sällan möter någon förståelse från andra grupper, har gemenskapen en särskild bety- delse. Gemenskapen, den kulturella och sociala, utgör en viktig grund för homosexuella för att våga uppträda som homosexuell.

Gemenskap och öppenhet är viktigt i flera andra avseenden för ho- mosexuella. Isoleringen bryts och öppenheten innebär att det blir lättare att leva; man behöver inte smyga, ljuga eller på annat sätt dölja sin homosexualitet. Har man gemenskap med andra homosexuella får man lättare att knyta kärleks-, vänskaps- eller andra relationer och därige- nom får man ett rikare liv och kommer i god balans med sig själv. Gemenskapen med andra i samma situation resulterar i att man vågar vara sig själv.

3. Vår målsättning

Enligt våra direktiv skall vi föreslå åtgärder som undanröjer diskrimi- nering av homosexuella. Begreppet diskriminering kan definieras på olika sätt. Ett sätt är att förstå diskriminering som en särbehandling som inte är acceptabel. Acceptabel särbehandling har ingen given innebörd men om det skall finnas skäl att bedöma eller behandla personer eller folkgrupper olika måste det finnas en olikhet som är relevant utifrån det som bedömningen eller behandlingen avser. Homosexuell läggning kan knappast vara relevant i något hänseende och detta förhållande speglas iden svenska lagstiftningen. Det finns nämligen inga lagregler som säger att homosexuella skall behandlas på ett särskilt sätt bara för att de är homosexuella.

Någon tvekan om att homosexuella stundtals i vissa avseenden be— handlas på sätt som är oacceptabla torde inte behöva råda. Därutöver visar våra undersökningar att homosexuella många gånger upplever, att de är utsatta för sådan behandling. En av våra uppgifter är att föreslå åtgärder som är ägnade att undanröja den särbehandling som framstår som oacceptabel, exempelvis att homosexuella på grund av sin läggning inte får hyra bostad eller omplaceras på sin arbetsplats. Det är naturligt- vis viktigt att denna typ av diskriminering bekämpas men man får i sammanhanget inte glömma bort att frågan om homosexuellas situation i samhället också har en annan, mycket viktig, aspekt som inte enbart har att göra med diskriminering enligt den nyssnämnda definitionen. Vad vi åsyftar är frågan om hur homosexuella själva upplever sin situation.

Vi har i föregående avsnitt (2.4) lämnat en kortfattad redogörelse för hur den som är homosexuell kan uppleva sin situation, varvid vi konsta- terade att det inte enbart beror på fördomar hos heterosexuella att homosexuellas situation är otillfredsställande i vissa avseenden. En vik- tig förklaring var att homosexualitet saknas i samhället som en social och kulturell institution. Homosexuella saknar något att identifiera sig med. Tystnaden om homosexuella är i det närmaste total. Detta gör att ho- mosexuella blir osäkra om hur omgivningen skulle reagera om de trädde fram. Denna osäkerhet innebär att många homosexuella upplever att det föreligger en risk för diskriminering och trakasserier. Homosexuellas situation kan därför aldrig bli acceptabel om inte samhället motverkar diskriminering och öppet erkänner homosexualitet och homosexuella som en del av samhället.

Lyckas man med detta kommer negativa attityder och felaktiga be-

greppsbildningar att minska i omfattning. Ett öppnare samhälle, som erkänner och stöder homosexuellas sätt att leva sitt liv, hjälper den isolerade, ensamme homosexuelle att visa och acceptera sin läggning och att uppträda öppet. Den naturliga målsättningen för oss blir mot bakgrund härav att föreslå åtgärder som vi tror kan bidra till eller resultera i denna öppenhet. För att nå upp till denna målsättning använ- der vi oss av i huvudsak två vägar.

Den ena vägen är att samhället diskuterar lagstiftning och eventuellt lagstiftar om homosexuella och då inte bara i sammanhang som kan uppfattas som mer eller mindre negativa (jfr exempelvis förbudet mot diskriminering av vissa folkgrupper i 16 kap. 9 lj brottsbalken). Som mer postitivt framstår en lagstiftning om homosexuell samlevnad. En sådan skulle innebära att man erkänner att homosexuell kärlek finns och stryker under ett uttalande av riksdagen från år 1973 om att homosexuell samlevnad från samhällets synpunkt är fullt acceptabel.

Det andra sättet är att man informerar, undervisar och väcker debatt om homosexualitet. För att nå vår målsättning är det viktigt att ge en sakligt riktig bild av homosexualitet. Ämnet skall inte behandlas som något negativt utan som något positivt för homosexuella likaväl som heterosexualitet uppfattas som något positivt för heterosexuella.

4. Homosexualitet i antropologisk och i historisk belysning

4.1. Inledning

Den fördömande inställningen till homosexuella beteenden har en lång historia bakom sig. En av anledningarna torde vara att vår kultur har en sexualsyn som innebär att sexualitet skall förekomma endast inom äk- tenskapets ram och då i barnalstrande syfte. Inställningen till homosex- uella beteenden är endast en faktor i denna syn. I vissa andra kulturer har homosexuella däremot en helt annan ställning och de drabbas inte av samma, nästan totala, tystnad och diskriminering; ett förhållande som ett flertal antropologiska undersökningar har gett besked om.

Om de tidigaste judiska stammarna vet man att de accepterade homo- sexualitet som ett värdefullt inslag i fysiskt umgänge mellan människor. Samma inställning hade många av de kringboende samhällena, som i de flesta fall inte var helt patriarkaliska. Ifråga om de judiska stammarna var homosexualitet och andra sexuella aktiviteter förbundna med reli- giösa riter ända fram till sexhundratalet f. Kr., och detsamma gällde också bland de angränsande stammarna.

De första mera organiserade och kraftfulla fördömanden av homosex- uella beteenden går tillbaka till Gamla testamentets tid. En förklaring kan vara att de judiska folkens religiösa ledare, sedan folken drabbats av epidemier, massakrer m. m., sökte undvika att man utplånades. Man gav därför ”alstrandet” absolut prioritet och allt som ledde till ”förspilld” sexualitet straffades drastiskt.

Varken Gamla eller Nya testamentet nämner uttryckligen homosex- ualitet eller homosexuella beteenden. Man använder i stället ordalydel- ser såsom ”att en man inte skall ligga hos en man som en man ligger hos en kvinna; det är en styggelse" (3 Mos. 18:22 och Rom. 1:26—27). Bibelns ställningstaganden till homosexuella handlingar har tidigare ansetts entydigt negativ. I senare tids diskussioner om bibelns ställnings- taganden har emellertid hävdats, att bibeln inte är entydigt negativ utan motsägelsefull och att dagens attityder mot homosexuella troligen inte beror på religiösa föreställningar.

Oavsett innebörden av bibelns ställningstaganden har dessa fortlevt länge i olika länders strafflagstiftning. Så kan exempelvis nämnas, att frivilliga homosexuella beteenden mellan vuxna var straffbara i Sverige ända fram till år 1944.

4.2. Andra kulturer

Av den antropologiska litteraturen framgår, att de fördömande attity- derna mot homosexuella aktiviteter som finns i vår kultur inte nödvän- digtvis har sin motsvarighet i andra kulturer.

Av antropologisk litteratur framgår att i de samhällen, som uppges ogilla homosexualitet, förekommer homosexuella handlingar bland vuxna ej, är sällsynta eller utförs i hemlighet och att i en del samhällen tendenser till homosexuella beteenden motverkas kraftigt redan i barn—

- domen.

I de samhällen där homosexuella beteenden mellan vuxna påstås vara sällsynta är det sociala trycket hårt. Påtryckningarna sträcker sig från ett lätt förlöjligande till hot om dödsstraff.

I samhällen som uppges godta en del homosexuella beteenden är dessa ansedda som normala och socialt accepterade åtminstone hos vissa medlemmar av gemenskapen. Den till synes vanligaste formen av ”god— tagbar” homosexualitet är att en man klär ut sig till en kvinna, utför en kvinnas sysselsättningar i respektive samhälle och intar, i vissa avseen- den, en kvinnas roll i det sexuella beteendet tillsammans med en manlig partner.

I de flesta kulturer ägnas kvinnlig homosexualitet mindre uppmärk- samhet och det finns endast uppgifter från ett fåtal om homosexuella beteenden mellan kvinnor.

4.3. Vår kulturkrets

4.3.1. Antikens Grekland

I Grekland fanns under antikens tid både medborgare och icke-medbor- gare, dvs. slavar. Under denna tidsperiod utfördes det produktiva arbe- tet av slavarna under ledning av de grekiska manliga medborgarna. De kvinnliga medborgarna skulle leda hushållsarbetet med hjälp av slavar. Barnuppfostran sköttes av kvinnor (modern med hjälp av kvinnliga slavar). Den under antikens tid grundläggande familjestrukturen, oikos, bestod av man, hustru och slavar. Barn skulle avlas inom oikos, som fulländades när detta skedde.

Man känner till relativt mycket om antikens inställning till homosex- ualitet och homosexuella handlingar. Det torde vara riktigt att anta att grekerna inte bara tillät utan också i vissa fall uppmuntrade homosex- uella beteenden mellan män, allt under förutsättning att oikossystemet inte sattes i fråga.

Den grekiska kulturen är en av de få som under vissa förutSättningar kunde uppmuntra homosexuella beteenden. Det finns olika förklaringar härtill. En är att det som ett led i utbildningen av yngre män/ gossar ingick homosexuell kärlek med äldre män. Belägg för denna uppfattning finns från tiden efter Platon.

Homosexualitet som del av uppfostran hyllades och respekterades eftersom den ansågs leda till manlighet. Grekerna uppmuntrade där-

emot inte homosexuella förbindelser mellan jämnåriga män eller förbin- delser av prostitutionskaraktär. Grekernas inställning till dessa slag av förbindelser är tvetydig. Även om grekerna i allmänhet var långt mindre negativa till homosexuella handlingar mellan män än många tidigare och senare kulturer förekom att dessa typer av förbindelser motverkades och i något enstaka undantagsfall förbjöds.

4.3.2. Romarriket

Det romerska riket införlivade den grekiska kulturen under etthundra- talet f. Kr. Under romartiden kan man urskilja ett mönster i sexuella frågor som inte är helt främmande för uppfattningar som kan finnas än i dag. Den ”riktiga” sexualiteten var den heterosexuella. Familjen var samhällets kärnenhet och fadern familjens överhuvud. Pojkar värdera- des högre än flickor. Lagar om sexualitet drabbade kvinnor hårdare än (heterosexuella) män. Uppfattningen att gifta kvinnor måste vara mo- nogama medan gifta män kunde tillåtas utomäktenskapliga förbindelser var utbredd. Så var exempelvis den romerska kvinnan enligt lag förbju- den att ha sexuellt umgänge utanför äktenskapets ram.

Romarna tog till en början intryck av den grekiska kulturen. Man uppmuntrade visserligen inte till homosexuellt umgänge som grekerna, men det förekom homosexuella handlingar mellan män tämligen öppet i de högre samhällsklasserna.

Under romarrikets senare århundraden hårdnade emellertid attityder- na och man tog mer och mer avstånd från homosexuella handlingar. På 500-talet e. Kr. infördes dödsstraff för homosexuella handlingar.

4.3.3. Medeltiden

Kyrkans syn på sexualitet sexualitet fick endast förekomma inom äktenskapet och då i barnalstrande syfte blev under medeltiden successivt förhärskande. I början tog sig kyrkans antihomosexuella håll- ning uttryck endast i varningar till de berörda. Så småningom följde emellertid straff. Straffen var drastiska, särskilt när det gällde män; i många av medeltidens s. k. häxprocesser var homosexualitet en del av eller den enda ”brottsligheten”.

4.3.4. Den nyare tiden fram till 1850-talet

Under den nyare tiden fick städerna gradvis större betydelse som ham- nar, som centrum för hantverksproduktionen och som centrum för skrå- väsendet. Denna utveckling började i Norditalien, där städer som Ve- nedig och Florens fick stort inflytande. I dessa och andra städer hade man mod och ekonomisk makt att ifrågasätta kyrkans ställning och inflytande på det sexuella området. Dante talar exempelvis i ”La divina commedia” öppet om homosexuella i skärselden där de renas som en förberedelse för inträdet i paradiset, dit homosexuella enligt kyrkans syn inte hade tillträde. Även Boccaccio angrep i sina verk ganska hårt kyrkans

syn på sexuella frågor. Sammanfattningsvis kan sägas att renässanskret- sarna i Norditalien hade en relativt öppen attityd mot homosexuella; vilka också skyddades från förföljelse från kyrkans och myndigheternas sida. I övrigt var emellertid synen på homosexualitet negativ.

Protestantismens genombrott innebar inte någon förändring. Refor- mationen hyllade äktenskapet och — inom ramen för detta — fruktsam- heten. Detta var den enda godkända sexualiteten. Protestantismen kun— de, liksom katolicismen, inte acceptera homosexuella beteenden.

Franska revolutionen år 1789 och dess idéer medförde att homosex- . uella handlingar avkriminaliserades i ett stort antal länder. Detta inne- har dock inte att intoleransen mot homosexuella minskade. I bl. a. Eng- land, Tyskland och USA var homosexuella handlingar fortfarande straffbara. »

I England skapade den industriella revolutionen stora klassmotsätt- ningar. Genom en ny och sträng moral sökte medelklassen avgränsa sig mot såväl arbetar- som överklassens sexuella lössläppthet. Denna moral, viktorianism, var inte begränsad till England men lagstiftningen mot homosexuella handlingar blev särskilt omfattande där.

De som först koloniserade USA var i allmänhet puritaner, en protes- tantisk sekt som hade en sexualfientlig syn. Homosexuella gärningar var i de kolonier som behärskades av puritaner belagda med dödsstraff. Även i kolonier där andra religiösa åsikter var dominerande förekom dödsstraff för homosexuella handlingar.

4.3.5. Tiden efter år 1850

4.3.5.1 Tyskland

Sedan de olika tyska staterna år 1871 förenats till ett rike övertogs delstaten Preussens lagstiftning om homosexuella beteenden, som inne- har högst fem års fängelse.

1 Tyskland bildades år 1897 en av de första organisationerna i världen för homosexuella. Organisationen, Wissenschaftlich-Humanitäre Ko- mitee (WHK), skulle verka för att homosexuella handlingar avkrimina- liserades och för upplysning hos myndigheter och allmänhet. Under tiden före första världskriget ökade emellertid förföljelsen mot homo- sexuella samtidigt som den homosexuella rörelsen var försvagad på grund av motsättningar om vilken taktik man skulle använda i kampen för sina rättigheter. Efter första världskriget kom socialdemokraterna till makten i Tysk- land. Förbudet mot homosexuella handlingar avskaffades inte men un— der Weimarrepublikens tid skedde ett uppsving för den homosexuella rättighetskampen. WHK kunde också med den tyska regeringens goda minne inrätta ett sexualforskningscentrum i Berlin. Tyskland — särskilt Berlin — kom under tiden fram till nazismens maktövertagande i januari 1933 att utgöra ett centrum för homosexuella. Här växte fram en homosexuell kultur med barer, tidningar, klubbar, studie- och aktivistgrupper, teatergrupper, arbetsförmedling och former

av social och medicinsk hjälp åt homosexuella. Det bildades åtskilliga homosexuella organisationer. År 1923 slogs flera av dessa samman till en ”massorganisation” för homosexuella, Bund fiir Menschenrechte, vil— ken hade som mest 48 000 medlemmar, och konkurrerade med WHK om ledarskapet för den homosexuella rörelsen.

Trots det relativt fria klimatet förföljdes homosexuella i Tyskland. Bland annat genomförde nazisternas kamporganisation, Sturmabtei- lung (SA) aktioner mot homosexuella sammankomster.

Nazismen krävde stränga straff för homosexualitet. Men då SA- chefen Röhm var homosexuell och Hitler oundgängligen behövde denne för att bygga upp SA tolererades Röhms och andra SA-ledares homosex- ualitet. Efter maktövertagandet år 1933 skärptes emellertid tidigare mot- sättningar mellan SA och Tysklands reguljära armé. För att bilägga motsättningarna och inte riskera sin egen ställning mot militären lät Hitler i juni 1934 mörda Röhm och andra ledande män inom SA. I propagandan för att rättfärdiga sitt handlande lät Hitler anklagelser om homosexuellt leverne inta en central plats. Hitlers fientlighet mot homo- sexualitet vid detta tillfälle skulle visa sig vara mer än propaganda.

I den nazistiska staten hårdnade attityderna mot homosexuella efter mordet på Röhm. År 1935 skärptes kriminaliseringen så att inte endast homosexuella handlingar var straffbara utan även ”homosexuella fanta- sier”. Betecknande för stämningarna är att nazisterna talade om det homosexuella hotet mot rasens renhet och lät fängelsestraffen åtföljas av internering i koncentrationsläger. Man räknar med att tiotusentals ho- mosexuella avled i koncentrationsläger. Även åtskilligt högre siffror har nämnts.

Efter andra världskrigets slut behöll Västtyskland den gamla preussis- ka straffparagrafen mot homosexualitet. Östtyskland införde en modi- fierad version av detta stadgande i sin strafflag. Avkriminalisering sked- de först i slutet av 1960-talet.

4.3.5.2 Sovjetunionen

I Sovjetunionen avkriminaliserades homosexuella handlingar efter ok- toberrevolutionen år 1917. Bakgrunden var att man ansåg att homosex- uell aktivitet inte kunde skada någon och att homosexualitet borde ses från vetenskaplig synpunkt.

Det fria klimatet varade emellertid inte länge. Redan under 1920-talet förbjöds homosexuella handlingar i några sovjetrepubliker och i början av 1930-talet höjdes allt fler röster för en strängare sedlighetslagstiftning. Under propagandakriget mot nazismen, vilket bland annat riktade in sig på SA-chefens Röhms homosexualitet, började homosexualitet förknip- pas med fascism. Detta utnyttjades av Stalin för att förfölja homosexuel- la i Sovjetunionen. Det alltmer hårdnande klimatet för homosexuella kulminerade år 1934 då homosexuella handlingar straffbelades som ett socialt brott med fängelse som straffpåföljd. Strax före lagens införande genomfördes massarresteringar av homosexuella i Sovjetunionen. Hän- delserna kom också att prägla den världskommunistiska inställningen, som efter år 1934_intagit en antihomosexuell hållning.

4.3.5.3 USA och Storbritannien

Vi har beträffande England tidigare berört viktorianismen (avsnitt 4.3.4). År 1885 skärptes förbudet mot homosexualitet till varje form av sexuella kontakter mellan män. Enligt viktorianismen kunde kvinnlig homosex- ualitet inte förekomma varför man inte behövde något förbud. En rätts- affär från år 1918, där en kvinna öppet erkände att hon var lesbisk, gav emellertid upphov till ett lagförslag mot kvinnliga homosexuella förhål- landen. Underhuset antog lagen. I debatten ansågs lesbiska förhållanden hota ”samhällets grundläggande institutioner”, ”förhindra barnafödan- ' de" och ”fördärva den brittiska rasen”. Överhuset avslog lagen med motiveringen att ”kvinnan av naturen var en oskyldig varelse och att en lagstiftning skulle kunna utgöra en frestelse till lesbianism”. Även-om man i USA och Storbritannien hade relativt stränga straff för homosex- uella beteenden ökade inte — som i Tyskland och Sovjet _- förtrycket under 1930-talet.

Under den s. k. Mc Carthy-perioden i USA i början av l950-talet tog förföljelser av homosexuella stora proportioner. Under denna tid inför- des också lagstiftning om homosexuellt koppleri (sammanförande av homosexuella personer) och homosexuell sammansvärjning (att inte delge myndigheter uppgift om personer som är homosexuella). Man lagstiftade även om heterosexuella handlingar. Så förbjöd t. ex. många delstater i USA all sexuell kontakt mellan människor utom en viss samlagsställning i äktenskapet.

5. Dagens situation

5.1. Inledning

Samhällsattityderna har, främst genom homosexuellas eget arbete, blivit öppnare för homosexuella. Inte desto mindre förekommer förbud mot homosexuella aktiviteter i en rad av Europas länder trots att frågan, såvitt avser de västeuropeiska länderna, observerats och behandlats av Europarådet (se avsnitt 5.2).

I Europa förekommer förbud mot homosexuella beteenden bl. a. i Sovjetunionen, Jugoslavien, Rumänien och i Eire. I andra europeiska länder straffas inte frivilliga homosexuella beteenden men i många av dem tillåts från straffsynpunkt sådana först vid en senare ålder än som gäller för heterosexuellt umgänge. Förbud mot homosexuella beteenden finns vidare i många av USA:s och Kanadas delstater, i Sydafrika, Australien, Nya Zeeland och Israel.

I Sydamerika är homosexuella beteenden formellt tillåtna i exempelvis Argentina och Brasilien. I dessa länder kan dock homosexuella hand- lingar bestraffas genom lokala och regionala s.k. ordningsstadgor. Des- sa utfärdas av polismyndigheten och medför i många fall fängelsestraff (t. ex. i Argentina och Mexico). I Afrika och i Asien föreligger vanligen förbud mot homosexuella beteenden i de länder som dominerats av Stor— britannien. I de länder som dominerats av Frankrike, Holland och Belgien är homosexuella beteenden vanligtvis inte förbjudna. Man har tidigare i de s. k. arabstaterna haft en relativt accepterande inställning till homosex- ualitet. Förbud mot homosexuella beteenden har dock under senare år införts i bl. a. Marocko, Algeriet, Tunisien och Libanon. Homosexuella män har —- efter maktskiftet år 1979 avrättats i Iran enbart av den anledningen att de var homosexuella. I Japan finns inga förbud och ingen formell diskriminering.

5.2. Europarådet

Europarådet, som bildades år 1949, har till uppgift att främja europeiskt samarbete i frågor av ekonomisk, social, kulturell, vetenskaplig, juridisk och administrativ natur. Rådet består av ett ministerutskott och en rådgivande församling. I ministerutskottet, som är ensamt beslutande, sitter medlemsstaternas utrikesministrar. Den rådgivande församlingen är som regel utsedd av de olika staternas parlament. Den rådgivande

församlingen har olika utskott som bereder de frågor som skall behand- las av denna. Församlingen kan endast rekommendera ministerutskottet att besluta på ett visst sätt. Medlemsstaterna är inte skyldiga att följa de beslut eller rekommendationer som antas av ministerutskottet.

Den rådgivande församlingen uppdrog år 1980 åt sitt social- och hälsoutskott att närmare undersöka om och i vilken utsträckning homo- sexuella diskriminerades i medlemsländerna. Utskottet skulle också läg- ga fram ett förslag till resolution. Utskottets rapport, med förslag till resolution, lades fram ijuli 1981.

Rapporten och förslaget till resolution diskuterades under hösten 1981 i den rådgivande församlingen, vilken, efter omröstning, antog en reso- lution vari man anmodade ministerutskottet, att kräva att de medlems- länder som straffbelägger frivilliga homosexuella handlingar mellan vuxna avskaffar straffbestämmelserna. Av resolutionen framgår också att den rådgivande församlingen anmodade ministerutskottet att rekom- mendera regeringarna i medlemsländerna att

a) verka för att förekommande särskilda register över homosexuella förstörs och att tillse att bruket att föra sådana register hos polis eller andra myndigheter avskaffas,

b) tillförsäkra homosexuella likvärdig behandling i fråga om anställ- ning, lön och anställningstrygghet, särskilt inom den offentliga sektorn, c) verka för att all tvångsbehandling eller forskning med syfte att ändra en människas sexuella inriktning upphör,

d) tillse att förälders rätt till vårdnad av och umgänge med sina barn inte inskränks på grund av att föräldern är homosexuell samt att

e) uppmana kriminalvårds- och andra myndigheter att vara uppmärk- samma på risken för våldtäkt och kräva att medlemsstaterna i sin straff- lagstiftning inför samma minimiålder för frivilliga heterosexuella och homosexuella umgängen.

Ministerutskottet har sedermera beslutat överlämna den rådgivande församlingens resolution till medlemsländerna.

Vid debatten i Europarådets rådgivande församling diskuterades även artikel 14 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen tar sikte på att skydda dels individuella rättigheter, som rätten för envar till liv, frihet och personlig säkerhet, dels offentliga fri- och rättigheter, t. ex. åsikts- och yttrandefri— het, dels ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter såsom rätten till social trygghet, arbete, undervisning och deltagande i kulturlivet. I arti— kel 14 förklaras att rättigheterna för den enskilde enligt konventionen skall tryggas utan åtskillnad av något slag såsom kön, ras, hudfärg, språk eller religiös, politisk eller annan uppfattning. Den rådgivande försam- lingens social- och hälsoutskott föreslog en ändring av artikeln innebä- rande att ”sexuell inriktning” lades till den exemplifierande uppräkning- en. Den rådgivande församlingen röstade emellertid emot förslaget i denna del med motivering att artikel 14 redan kunde anses omfatta sexuell läggning.

Europarådets behandling av frågan om diskriminering av homosex- uella presenteras närmare i bilaga 4.

5.3. Världshälsoorganisationen (WHO)

WHO antog år 1966 en revision av ”International Classification of Diseases” (ICD), vilken är en klassifikation av sjukdomar. I denna finns homosexualitet under rubriken ”Sexuella anomalier” vilka i sin tur är placerade i femte avsnittet av klassifikationen vilket bär titeln ”Mentala rubbningar”. Man överdriver antagligen inte när man påstår att denna klassifikation av homosexualitet av många har setts som en bekräftelse på den tidigare under många årtionden förhärskande uppfattningen om homosexualitet som en abnormitet. Emellertid har senare tids forskning visat att homosexualitet inte är ett kliniskt begrepp. Dessa upptäckter ledde till att psykiatersamfundet i USA är 1973 strök homosexualitet ur sin förteckning över mentala sjukdomar. I Sverige beslutade år 1979 socialstyrelsen att stryka homosexualitet ur den svenska motsvarigheten till ICD. Klassifikationen av homosexualitet är dock fortfarande gällan- de i de flesta länder men inom WHO pågår en omarbetning av hela ICD.

Europarådets rådgivande församling har i resolution, i samband med sin behandling av den tidigare nämnda rapporten om diskriminering av homosexuella (avsnitt 5.2), anmodat WHO att stryka homosexualitet ur sjukdomsklassifikationen. I resolutionen anfördes bl. a. att man ansåg att varje vuxen människa har rätt att själv bestämma över sitt sexualliv, att föreställningen om homosexualitet som en form av mental störning förkastats av modern forskning samt att man var övertygad om att den nämnda föreställningen inte vilade på någon vetenskaplig eller medi- cinskt hållbar grund. Församlingen sade sig också i resolutionen ha observerat att stämpeln mental störning kunde innebära ett allvarligt handikapp i homosexuellas sociala, yrkesmässiga och, speciellt, psykis- ka utveckling och att stämpeln i vissa länder kunde användas som en förevändning för förtryckande psykiatrisk behandling.

5.4. Nordiska rådet

Nordiska rådet har i resolution i februari 1984 i anledning av ett med- lemsförslag om att vidta åtgärder mot diskriminering av homosexuella rekommenderat Nordiska ministerrådet att, inom ramen för varje nor- diskt lands lagstiftning, genomföra forsknings-, utrednings—, och upplys- ningsarbete om homosexuellas situation i de nordiska länderna.

Av resolutionen framgår också att varje nordiskt land bör undersöka möjligheterna till att upphäva lagstiftning som diskriminerar homosex- uella och genom lagstiftning främja homosexuellas situation så att man som homosexuell behandlas lika med andra människor och har skydd mot särbehandling.

Slutligen innebär resolutionen att Nordiska rådet uppmanar regering- arna i de nordiska länderna att i Förenta Nationerna och andra inter- nationella sammanslutningar samarbeta i frågor som berör homosexuel- las mänskliga rättigheter, särskilt med syfte att motverka diskriminering.

. l ; | &

6. Homosexuell frigörelsekamp m. m.

6.1. Gay Liberation

Under tiden efter andra världskriget bildades i Europa och Nordameri- ka en rad organisationer vilka arbetade med kontaktverksamhet och med hjälp åt homosexuella som råkat illa ut. Organisationernas arbets- metod var att göra framställningar till myndigheter för att minska för- trycket.

I slutet av 1960-talet hade flera delstater i USA ganska hårda straff för homosexuella handlingar. Polisen gjorde razzior och arresterade homo- sexuella i stor utsträckning. Mot detta protesterade homosexuellas orga- nisationer. Polisens razzior mot barer och klubbar fortsatte emellertid med oförminskad styrka fram till en kväll sommaren år 1969, då homo- sexuella i Greenwich Village, New York, under flera dagar gick till motangrepp mot polisen när den skulle genomföra razzior, den s.k. Stonewallrevolten. Denna händelse blev signalen till Gay Liberationrö- relsen vilken innebar att homosexuella började ställa krav på att samhäl— let skulle erkänna deras grundläggande rättigheter. Målen för den nya rörelsens attacker var kyrkan, skolan, polisen m. fl. institutioner. Skill- naden mot de tidigare organisationerna var att man använde militanta metoder. Man försvarade sig t. ex. med våld mot angrepp från samhälls- institutionernas sida. Gay Liberationrörelsen har varit betydelsefull och framgångsrik. I USA har emellertid den ökade medvetenheten hos folk om att det finns homosexuella och att homosexuella organiserar sig för att kunna erhålla sina rättigheter också lett till en hörbar, organiserad opposition. I denna opposition ingår en del kyrkor i USA.

Den nya rörelsen spred sig också till Europa, där man också kunde märka en mer militant inställning till de problem som homosexuella kan möta.

6.2. Norden

WHK (avsnitt 4.3.5.1) hade anknytningar i Danmark och Norge under 1920-talet och hade också en svensk kontaktman. Efter år 1933, då WHK upplöstes, förekom inte någon form av homosexuell organisation i Nor— den förrän år 1948, då Forbundet af 1948 bildades i Danmark. Med Danmarks traditionella kontinentala kontakter var det naturligt att ho-

mosexuella i Danmark tog initiativ till organisering i Norden. I början av 1970-talet bildades Bosseaktivisterne — som sedan tog namnet Bos- sernes Befrielsefront (BBF) som har en socialistisk grundsyn. De som arbetar i BBF arbetar vanligen också i Forbundet af 1948 som år 1982 bytte namn till Landsforeningen for Bosser og Lesbiske. Lesbisk bevae- gelse bildades år 1973 och samarbetar bl. a. med kvinnorörelsen. Enligt upplysningar som vi fått har BBF och Lesbisk beveegelse numera endast ett fåtal medlemmar. Åtminstone av myndigheterna betraktas Landsfor- eningen som homosexuellas egentliga organisation.

Forbundet af 1948 i Norge bildades som en underavdelning till det danska förbundet. I Norge har är 1981 antagits en lag som innebär att homosexuella i vissa fall skyddas mot diskriminering (se avsnitt 8.3.2).

Även i Island finns, sedan slutet av 1970-talet, en organisation för homosexuella (Samtökin '78).

Det land i Norden där man har de mest avvisande attityderna mot 1 homosexuella är Finland. År 1968 bildades Psyke, en homosexuell or- ganisation. Man arbetade efter reformistiska mönster. Förbudet mot 1 homosexuella beteenden upphävdes år 1971, men ett förbud mot offent- lig uppmaning till sådana kvarstår. År 1974 bröt sig SETA (Sekusuaali- ' nen tasavertaisuus/ Sexuellt likaberättigande) ut ur Psyke. SETA arbetar 1 efter de nya rörelsernas mera militanta mönster. 1

I Sverige bildades Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) år 1950 i nära anslutning till bildandet av organisationerna i Danmark och Norge. RFSL verkade under 1950-talet i första hand i Stockholm. Under 1960-talet och särskilt i början av 1970-talet uppstod, på olika platser i landet, en rad lokala organisationer, som vanligen slöt sig till riksförbundet. En närmare redogörelse om homosexuellas organisatio- ner finns i avsnitt 23.

Det kan också nämnas att de nordiska organisationerna bildat en samarbetsorganisation kallad Nordiska rådet för homosexuella (NRH).

7. Kyrkan

7.1. Inledning

Kristendomen har under århundradenas lopp haft ett avsevärt inflytan- de ifråga om moraliska värderingar av skilda sexuella beteenden. De kristna religiösa samfunden har med stöd av olika bibelutsagor tidigare oftast fördömt äktenskapsbrott och homosexuella beteenden. Denna värdering har till långt in på 1900-talet präglat den civila lagstiftningen. Det är sålunda först under detta århundrade som exempelvis den svens- ka äktenskapslagstiftningen gjorts oberoende av det kristna inflytandet.

Även om lagstiftning påverkar människors värderingar är det klart att de kristna samfundens uppfattning alltjämt har betydelse för många människors ställningstaganden när det gäller homosexualitet. Det är därför av värde att undersöka om man från kristen sida accepterat de värderingar som ligger till grund för exempelvis de lagändringar om straffbara homosexuella beteenden som genomförts i lagstiftningen eller om man fortfarande håller fast vid den negativa värdering som kommer fram i olika bibelutsagor.

7.2. Svenska kyrkan

Svenska kyrkans senaste officiella uttalande om homosexualitet här- stammar från ett biskopsbrev år 1951 ”Ett brev i en folkets livsfråga”. Värderingen är negativ. Homosexuella handlingar sägs utgöra ett brott mot Guds ord och handlingarna är inte etiskt försvarbara. I brevet uttalas att homosexualitet är en sjukdom och att det är en angelägen uppgift att medicinskt bota den abnorma driften. I brevet sägs också, att yrken, som medför risk för förförelse av unga människor, inte bör . anförtros homosexuella, dvs. ett uttryck för att den s. k. förförelseteorin är en godtagbar förklaring till uppkomsten av homosexualitet. Brevet ansluter sig till den värdering som låg till grund för 1944 års strafflagänd- ring (avsnitt 4.1) genom att uttala, att den homosexuella böjelsen är sjuklig och därför inte bör bli föremål för rättslig behandling. Den homosexuella handlingen är enligt biskopsbrevet således om än me- dicinskt förklarlig — etiskt oberättigad.

Biskopsmötet år 1972 gav dåvarande docenten Holsten Fagerberg, psykologen Bengt Haglund och överläkaren Herman Hedqvist i upp-

drag att utreda frågan om homosexualitet. Gruppen framlade år 1974 under redaktion av Fagerberg — resultatet av sin utredning i boken De homosexuella och kyrkan. I denna framläggs fakta om homosexualitet, en analys av problematiken och argument för ett etiskt ställningstagande i den ena eller andra riktningen. Argumenten för eller mot homosexua- litet redovisas under tre etiska modeller, den deontologiska, den effekt- etiska och den sinnelagsetiska.

Sedan författarna värderat de olika modellernas argument ger de uttryck för att kyrkan skall acceptera homosexualitet i dess genuina form. Man anför nämligen (a.a. s. 152):

”Samtliga argument för homosexualiteten talar för ett accepterande av den genui- na formen, om den utformas så, att parterna kan förverkliga en varaktig, bestå- ende gemenskap som uttryck för deras andliga och själsliga enhet. Motståndarnas argument har formellt stöd i Skriften och traditionen, men de förutsätter ett okritiskt övertagande av en skriftutsaga utan försök att inplacera den i dess sammanhang och ge den en rimlig tolkning. Bibelns frälsningshistoriska bak— grund förlänar en bestämd profil åt utsagorna om homosexualiteten. Homosex- ualiteten i bibeln är uttryck för synd och olydnad och felaktig andedyrkan. Översatt till vår tids språk betyder den frälsningshistoriska aspekten, att bibelns kritik drabbar den tillfälliga, ensidigt lustinriktade homosexualiteten. Däremot får man i bibeln ingen vägledning om den varaktiga formen. Både effektetiska och sinnelagsetiska skäl talar för att kyrkan dels accepterar den genuina homosexua- liteten som ett faktum i vår värld, dels att den verkar för bestående förbindelser mellan människor med genuin homosexuell läggning.”

7.3. Andra religiösa samfund

Vid sidan om den svenska kyrkan finns i Sverige relativt många andra religiösa samfund. Vi skall inte fördjupa oss i de enskilda samfundens syn på homosexualitet och homosexuella beteenden. Vi nöjer oss med att konstatera att även företrädare för dessa samfund som utgångspunkt för sin syn på homosexualitet torde ha den kristna skapelsesynen. Enligt denna är homosexualitet en avvikelse från skapelseordningen.

7.4. Vår skrivelse till Ärkebiskopen

I anledning av biskopsmötets utredning skrev vi år 1979 till dåvarande Ärkebiskopen och frågade om utredningen lett till någon debatt och till något ställningstagande inom svenska kyrkan.

Av svaret framgår att våra frågor diskuterats vid ett biskopsmöte. I skrivelsen anförs därefter.

Det är uppenbart att utredningen har blivit flitigt läst och studerad, även om den inte gett anledning till någon mer omfattande offentlig debatt.

Något officiellt ställningstagande från kyrkans sida har inte gjorts och är inte heller för närvarande aktuellt. Det är likaså uppenbart att meningarna i denna fråga går mycket starkt isär i kyrkliga kretsar. Rent allmänt kan sägas att vi inom kyrkan givetvis inte på något sätt vill fördöma eller diskriminera dessa människor, men att vi å andra sidan inte ser oss

i stånd att utan vidare godkänna eller gilla förbindelser av detta slag. Jag menar fortfarande att det inte finns någon definitiv lösning på dessa frågor, ej heller för närvarande någon möjlighet att ge ett fullödigt kristet svar. Vi behöver, liksom andra som sysslar med dessa frågor, mer saklig kunskap om hithörande problem.

Uppenbart är att det bland människor med denna läggning finnes ett mycket starkt religiöst intresse. Kyrkan måste här vara beredd att träda in och hjälpa med själavård och andlig hjälp. Detta synes för dagen vara väsentligare än att träda fram med definitiva och entydiga moraliska omdömen av det ena eller andra slaget.

7.5. Överväganden

Inställningen till homosexualitet och homosexuella beteenden är i Sve- rige i dag mera öppen än förr. De förändringar som skett beror troligen på att man under detta århundrade börjat forska om homosexualitet och dess väsen och därigenom fått en annan och bättre förståelse för homo- sexuella beteenden. En annan orsak är att man i dag har en annan, friare värdering av sexualitet. Debatten om homosexualitet har under senare tid snarare rört frågorna om människovärde och kärlek mellan männi- skor och inte frågor om homosexuella handlingar är etiskt godtagbara eller inte. Företrädare för olika religiösa samfund kan inte undgå att ta intryck av att attityderna mot homosexualitet i dag är mera öppna. Det skulle därför vara av stor betydelse, framför allt för de många kristna homosexuella som finns, om företrädare för de olika samfunden började debattera homosexualitet och homosexuella inte bara inom samfunden utan även utåt.

8. Diskrimineringsförbud m. m.

8.1. Inledning

Vi har vid åtskilliga tillfällen erfarit att homosexuella upplever sig som utsatta för oacceptabel behandling från omgivningen och mötta av en negativ, fördömande syn på homosexualitet. Som ett sätt att komma till rätta med dessa för homosexuella väsentliga problem, har man föreslagit en lagstiftning mot diskriminering av homosexuella. Enbart information om homosexualitet och homosexuella skulle inte vara tillräckligt. En lagstiftning mot diskriminering skulle, förutom det skydd den skulle ge, vid sidan om information öppna möjligheter för debatt om homosexua- litet, en debatt som skulle medverka till att de problem som homosex- ualla möter på grund av omgivningens attityder på sikt försvinner. I sammanhanget har också påpekats att avsaknaden av lagstiftning som rör homosexuella och den ständiga, nästan totala, tystnaden från sam- hällets sida är en bidragande orsak till svårigheterna att arbeta bort de negativa attityder som finns. Homosexuella har också framställt önske- mål om att 2 kap. 15 5 regeringsformen (RF) ändras så att bestämmelsen även hindrar att homosexuella missgynnas genom lag eller annan före- skrift.

En lagstiftning mot diskriminering förutsätter att begreppet diskrimi- nering ges en, såvitt möjligt, bestämd innebörd. Vi har tidigare i avsnitt 3 definierat diskriminering som en särbehandling som inte är acceptabel. Vi konstaterade också, att det inte finns några lagregler som innebär att homosexuella skall behandlas på ett särskilt sätt men att någon tvekan inte behöver råda om att homosexuella stundtals behandlas oaccepta- belt. Våra undersökningar visar också att homosexuella många gånger upplever sig som utsatta för oacceptabel särbehandling.

Med oacceptabel särbehandling menas exempelvis att en restaurang- innehavare under åberopande av att någon är homosexuell vägrar att släppa in denna på sin restaurang eller att en fastighetsägare vägrar hyra ut bostäder till homosexuella. Sådana förfaranden har inte något som helst stöd' 1 lag men det finns inte heller några bestämmelser som förhind- rar dessa. Restaurangägarens och fastlghetsägarens handlande är en särbehandling som inte kan accepteras. Andra exempel på sådan särbe- handling, som vi kommit i kontakt med, är att tidningar vägrar att ta in annonser i vilka homosexuella söker kontakt med andra homosexuella eller att homosexuella avvisas från restauranger för att de dansat med

varandra. Ytterligare exempel är att en arbetsgivare inte anställer den mest kvalificerade sökanden till en plats under åberopande att han inte vill anställa homosexuella. Alldeles oavsett den sökandes kvalifikationer föreligger oacceptabel särbehandling om en arbetsgivare åberopar ho- mosexuell läggning för att inte anställa en arbetssökande.

Vi har i våra enkäter i första hand undersökt förhållandena på arbets- och bostadsmarknaderna. Av dem som svarat på våra enkäter till ho- mosexuella (1 300 personer) uppgav mellan ett tjugotal och ett fyrtiotal att de blivit antingen vägrade anställning, blivit förflyttade, nekade . befordran eller uppsagda och att de var säkra på eller misstänkte att deras homosexuella läggning var orsaken. Ett sjuttiotal av de tillfrågade uppgav att de blivit trakasserade på sin arbetsplats och ett femtiotal påstod att de känt sig tvingade att sluta sin anställning på grund av sin homosexuella läggning. Av våra undersökningar framgår också, att det inte är alldeles ovanligt att två personer av samma kön nekats att gemen- samt få registrera sig som bostadssökande.

De former av särbehandling som vi gett exempel på är vad vi defini— tionsmässigt kallar diskriminering. Denna kan vara öppen i den mening, att man klart åberopar en persons homosexuella läggning som grund för ett visst handlingssätt. Diskrimineringen kan emellertid också vara för- täckt. Med denna art av diskriminering menar vi att man uppger ett annat skäl för sitt handlande än det verkliga; exempelvis åberopar en annan orsak än den sexuella läggningen för att behandla homosexuella på ett visst, oacceptabelt sätt.

Den förekommande öppna och förtäckta diskrimineringen eller en tro att sådan förekommer resulterar i ett tryck hos homosexuella att inte avslöja sin läggning. Detta tryck kan upplevas som diskriminerande. Trycket orsakas av att homosexualitet inte erkänns som en del av sam- hället. Detta innebär också att attityderna eller förväntningarna om att man skall följa de heterosexuella normerna gör att många homosexuella inte vågar uppträda öppet. Det har visat sig att många homosexuella upplever tystnaden om homosexualitet och homosexuella, den dolda diskrimineringen, som mest påfrestande. Denna dolda diskriminering, att inte öppet våga uppträda som homosexuell, innebär för många ho— mosexuella en stark känsla av otrygghet och som ett resultat därav utformar man sitt levnadssätt så att man döljer att man är homosexuell.

Önskemål om lagstiftning mot diskrimineringen måste avse en lag- stiftning som kan förhindra eller försvåra öppen eller förtäckt diskrimi- nering. Den dolda diskrimineringen måste primärt angripas med andra medel, exempelvis information. Det får emellertid inte glömmas bort att en lagstiftning mot exempelvis diskriminering av homosexuella genom sin normbildande effekt kan bidra till att arbeta bort negativa attityder. Vad frågan således gäller är om homosexuella genom lagstiftningsåtgär- der skall skyddas mot öppen eller förtäckt diskriminering. Innan denna fråga besvaras skall vi undersöka vilket skydd homosexuella har enligt gällande lagregler. Vi utelämnar därvid i det stora hela arbets- och bostadsmarknaderna, vilka vi behandlar i avsnitt 11 och 12.

.m._- ___—hmm—

8.2. Gällande rätt

8.2.1. Grundlagarna

1 kap. RF innehåller bl. a. bestämmelser om medborgarnas frihet och lika värde och i 1 kap. 2 5 RF lämnas riktlinjer för den offentliga verksamheten. Till en början uttalas, att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Dessa allmänna principer preciseras i vissa avseenden genom olika stadganden. Vidare sägs, att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välbefinnande skall vara grund- lägggande mål för den offentliga verksamheten och att det särskilt skall åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnads- miljö.

I fortsättningen uttalas, att det allmänna skall verka för att demokra- tins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden och att det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna om den enskildes privatliv och familjeliv.

I 1 kap. 9 (j RF fastläggs den s. k. objektivitetsprincipen. Denna inne— bär att domstolar och förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

I 2 kap. 15 & RF stadgas, att lag eller annan författning inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.

Denna bestämmelse tillkom år 1976 (prop. 1975/76: 209) som en följd av 1973 års fri- och rättighetsutredningens betänkande (SOU l975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter — Regeringsformen. Bestämmelsen hindrar diskriminering genom lagstiftning oavsett om denna är av of- fentligrättslig eller civilrättslig natur. Regler som förbjuder diskrimine- ring enskilda emellan återfinns i vanlig lagstiftning (jfr exempelvis 16 kap. 9 & brottsbalken.).

Enligt förarbetena till 2 kap. 15 & RF framstod det som oförenligt med svenskt rättsmedvetande att samhällets organ skulle kunna behandla någon sämre än andra därför att han tillhörde en viss ras eller en folkminoritet av visst etniskt ursprung. Det var därför angeläget att den svenska grundlagen genom en bindande rättsregel klart gav uttryck för att negativ särbehandling på sådana grunder som ras och etniskt ur- sprung inte kunde accepteras vare sig i fråga om de medborgerliga fri- och rättigheterna eller inom rättsordningen i övrigt (prop. 1975/761209 s. 40 foch s 99 f).

Utlänningar, som vistas här i riket, har i princip samma skydd som 2 kap. 15 & RF ger svenska medborgare (2 kap. 205 1 st. 6 p. RF).

Homosexuella utsätts då och då för skymfande eller hotande tillmälen i tal eller skrift. Det är därför nödvändigt att undersöka i vilken utsträck— ning regeringsform och tryckfrihetsförordning skyddar homosexuella mot exempelvis tillmälen som de uppfattar som diskriminerande.

Yttrandefriheten i Sverige regleras i 2 kap. 1 5 och 2 kap. 20 ä 2 st. 1 p.

RF och innebär att varje medborgare och, om inte annat följer av särskilda förskrifter i lag, varje utlänning häri riket är tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela tankar, åsikter eller känslor. Yttrandefriheten får begränsas av den lagstiftande församling- en. Som allmän regel för en begränsning gäller att den får genomföras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av . folkstyrelsens grundvalar. Man får heller inte göra en begränsning en- bart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan liknande åskåd- ning. (2 kap. 12 5 RF).

Yttrandefriheten är således inte obegränsad och vissa yttranden eller uttalanden faller utanför grundlagsskyddet och kan bli föremål för in- gripande. Exempel härpå är brott där yttranden eller hot är en brottsför- utsättning. Det ligger i sakens natur att kriminalisering av sådana gär- ningar inte kan anses utgöra någon begränsning av den grundlagsfästa yttrandefriheten. ,

Tryckfriheten sådan den garanteras i TF har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.

Tryckfriheten kan inte begränsas på annat sätt än genom ändringar av TF. En följd härav är att missbruk av tryckfriheten endast kan beivras med stöd av TF, som därför måste innehålla beskrivningar av de yttran- den som är brottsliga. För att ett yttrande skall vara straffbart som tryckfrihetsbrott fordras emellertid också att det är straffbart enligt brottsbalken. TF:s straffbud kan således aldrig vara mera vittgående än brottsbalkens.

I 7 kap. 45 TF regleras vilka yttranden som är otillåtna i skrift. Som tryckfrihetsbrott bedöms bland annat framställning som innefattar dels uppvigling varigenom någon försöker förleda en annan till brottslig gärning, dels hot mot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp med anspegling på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse, dels förtal, varigenom någon pekar ut annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och det visas att uppgiften var sann eller att man hade skälig grund för den. (7 kap. 4 5 pp. 6, 8 och 9 TF.)

8.2.2. Straffrättslig lagstiftning 8.2.2.l Allmänt

Som alla andra skyddas homosexuella av gällande straffbestämmelser. Sålunda skyddas homosexuella t. ex. av bestämmelserna om brott mot liv och hälsa (3 kap. brottsbalken), om brott mot frihet och frid (4 kap. brottsbalken) om skadegörelsebrott (12 kap. brottsbalken) och om stö- rande av förrättning eller allmän sammankomst (16 kap. 45 brottsbal- ken). Det skulle föra för långt att här ge exempel på annat än enstaka exempel på praktiskt tänkbara typer av brott.

Fysiska övergrepp mot homosexuella är straffbara enligt brottsbal- kens bestämmelser om brott mot liv och hälsa (3 kap. brottsbalken) eller, i förekommande fall, enligt brottsbalkens bestämmelser om sedlighets- brott (6 kap. brottsbalken). I detta sammanhang kan nämnas att brottet våldtäkt (6 kap. 1 5 brottsbalken) efter en lagändring våren 1984 numera inte endast kan begås av en man mot en kvinna utan är könsneutralt, dvs. även kan begås av en man mot en man eller av en kvinna mot en kvinna.

Våldsamma, hotande eller hänsynslösa beteenden i övrigt mot en eller flera homosexuella kan, om respektive förutsättningar i övrigt förelig- ger, straffas enligt brottsbalkens bestämmelser om brott mot frihet och frid (4 kap.). Hot mot en homosexuell att avslöja dennes sexuella lägg- ning i syfte att tillförskaffa gärningsmannen fördelar kan straffas som utpressning enligt 9 kap. 4 5 brottsbalken.

8.2.2.2 Särskilt om 16 kap. 85 och 95 brottsbalken

Förenta Nationernas generalförsamling antog år 1965 en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt konventionen förband sig konventionsstaterna att tillerkänna alla, utan skillnad i ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung likhet inför lagen och likhet i rätten att få tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning. Konventionen tillträddes av Sverige och låg år 1970 till grund för dels ändringar i den dåvarande straffbestämmelsen i 16 kap. 8 5 brottsbalken om hets mot folkgrupp dels införandet av straff- bestämmelsen i nuvarande 16 kap. 9 5 brottsbalken om olaga diskrimi- nering (prop. 1970:87, 1 LU 1970:41). Genom en lagändring år 1982 klargjordes att bl. a. 16 kap. 85 brottsbalken inte bara skulle skydda särskilda etniska grupper utan även kollektiv av sådana grupper, exem- pelvis invandrare i Sverige (prop. 1981/82:58, KU 1981/82:24 och JuU 1981/82:41).

16 kap. 8 5 brottsbalken upptar i brottsbeskrivningen tre rekvisit. Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske offentligt eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten och föremål för brottet skall vara folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Den brottsliga handlingen består i att någon hotar eller uttrycker missaktning. Ordet ”hotar” skall förstås enligt gängse språkbruk. Med uttrycket missaktning avses att även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal eller smädelser skall vara straffbara. För straffbarhet räcker att ett uttalande om t. ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Även företeelser som innebär att en viss ras eller folkgrupp förlöjligas torde praktiskt taget alltid falla in under bestämmelsen. Det är emellertid viktigt att inom det straffbara området inte faller omdömen som inte överskrider gränserna för en saklig kritik av viss eller vissa raser eller folkgrupper. Vid 1970 års riksdagsbehandling uttalade första lagutskottet (l LU 1970:41 s. 50) sålunda att begreppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Man framhöll att inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur föll under begreppet utan att det för straffbarhet borde krävas att

det var fullt klart att uttalandet överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga.

En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekän- nelse genom att inte gå honom till handa på de villkor näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra kan straffas. Detta framgår av 16 kap. 9 5 brottsbalken. Även den som är anställd i närings- verksamhet och annan som handlar på näringsidkares uppdrag eller den som är anställd i allmän tjänst och som har att gå allmänheten tillhanda kan straffas för olaga diskriminering.

Begreppet näringsidkare i 16 kap. 9 5 brottsbalken skall fattas i vid- sträckt mening. Det omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk art och är således också tillämplig på statliga och kommunala företag som idkar näring (prop. 1970:87 s. 74).

Skyldigheten att gå till handa på samma villkor som näringsidkaren tillämpar mot andra innebär att näringsidkaren kan straffas inte bara när han vägrar att betjäna någon utan även när han betjänar någon på villkor som är ofördelaktiga i förhållande till villkor som näringsidkaren i övrigt själv använder (prop. l970:87 s. 39).

Förhållandena på arbetsmarknaden faller utanför tillämpningsområ- det för 16 kap. 9 5 brottsbalken (prop. 1970:87 s. 65 f.). Detta innebär att åtminstone privata arbetsgivare av exempelvis rasskäl kan vägra arbets- sökande anställning. Som vi skall se när vi i avsnitt 11 närmare under- söker förhållanden på arbetsmarknaden torde bestämmelser i RF och i 20 kap. brottsbalken om myndighetsmissbruk förhindra exempelvis dis- kriminering vid anställningsförfarande på offentliga sektorn.

Inom bostadsmarknaden kan endast den som yrkesmässigt tillhanda- håller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyres- och bostadsrätter drabbas av ansvar för olaga diskriminering. Däremot om- fattar straffbestämmelsen inte den del av bostadsmarknaden som inte är yrkesmässig.

Av 16 kap. 9 5 3 st. brottsbalken framgår slutligen att den som vägrar någon av exempelvis rasskäl tillträde till offentlig tillställning eller all- män sammankomst kan straffas för olaga diskriminering.

8.2.3. Civilrättslig lagstiftning

Bestämmelserna inom familjerätten, det sociala trygghetssystemet och skatterätten omfattar i dag inte samlevnad mellan två personer av sam- ma kön.

När det gäller arbetsmarknaden konstaterar vi i avsnitt 1 1 att en privat arbetsgivare i dagens läge utan någon som helst påföljd kan vägra en arbetssökande anställning under åberopande av att denne är homosex— uell. Vi slår också fast, att homosexuell läggning i sig inte kan vara saklig grund för uppsägning.

I fråga om bostadsmarknaden finns inga lagregler som hindrar en fastighetsägare att vägra att hyra ut en bostad eller en lokal under åberopande av att den sökande är homosexuell. Däremot gäller samma regler för homosexuella som för andra när det gäller uppsägning av

hyresavtalet. En hyresgäst kan alltså få ändrat oskäliga hyresvillkor genom att säga upp hyresavtalet med stöd av 12 kap. 54 5 jordabalken eller genom att åberopa 36 5 lagen (1915z2l8) om avtal och andra rätts- handlingar på förmögenhetsrättens område.

8.3. Utländsk rätt

8.3.1. Danmark

I den danska strafflagen finns bestämmelser som motsvarar dem om hets mot folkgrupp och om olaga diskriminering i 16 kap. 8 5 och 9 5 brotts- balken. Den danska riksorganisationen för homosexuella arbetar för att bestämmelser som förbjuder diskriminering på grund av ”sexuell orien- tering” skall införas i dansk lagstiftning och har överlämnat förslag härom till folketinget.

Det danska Aigteskabsudvalget har år 1973 i sitt första delbetänkande (691/1973) övervägt frågan om man borde ge två människor av samma kön möjlighet att ingå äktenskap med varandra. Udvalget — förutom en medlem — tog avstånd från tanken.

Den danske justitieministern har år 1982 i folketinget förklarat sig beredd att överväga om det finns behov att tillsätta en utredning för att se över de frågeställningar som kan uppkomma vid samlevnad mellan två parter av samma kön. Bakgrunden till uttalandet var ett av Landsfo- reningen for Bosser og Lesbiske utarbetat lagförslag om ”partnerskab mellem to personer af samme kan”, som innebär att två personer av samma kön kunde uppnå de flesta av de rättsverkningar som ett äkten- skap innebär.

Det danska folketinget har i maj 1984 uttalat sig för tillsättandet av en utredning ”til belysning af homoseksuelles situation i samfundet”. l folketingets beslut sägs det att homosexuella bör ha möjlighet att leva i överensstämmelse med sin identitet och att möjligheterna härtill i dagens samhälle är begränsade. En utredning bör därför tillsättas för att sammanställa och framlägga tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosexualitet och homosexuell livsform samt genomföra undersök- ningar som belyser homosexuellas juridiska, sociala och kulturella situa- tion. Mot bakgrund av detta material skall utredningen föreslå åtgärder som syftar till att avskaffa existerande diskriminering av homosexuella inom alla sektorer i samhället (exempelvis förslag till bestämmelser vid samlevnad mellan två parter av samma kön).

8.3.2. Norge

Frågan om ett särskilt straffrättsligt skydd för homosexuella har varit föremål för utredning och lagstiftning i Norge. Två ledamöter av en utredning, Norges offentlige utredninger (NOU 1979z46), som bestod av fyra ledamöter, föreslog att de norska motsvarigheterna till 16 kap. 8 5 och 9 5 brottsbalken (straffelovens 5 135 a och 5 349 a) skulle utvidgas så att de skyddade även homosexuella. De andra ledamöterna ansåg sig

inte kunna föreslå något straffrättsligt skydd för homosexuella. Man var enig om att diskriminering på grund av sexuell läggning inte var önsk- värd och att kampen mot de attityder som ligger till grund för diskrimi- nering i första hand borde föras med utomrättsliga medel (NOU l979:46 s. 40). De två förstnämnda ledamöternas argumentation för straffrätts- ligt skydd utgick från att homosexuella och heterosexuella, frånsett valet av sexualpartner, var likvärdiga människor. Om samhället inte skyddade homosexuella mot diskriminering innebar detta att samhället inte god- tog att homosexuella är likvärdiga människor (NOU 1979 :46 s. 50 ff). De - andra ledamöterna anförde bl. a. att åtal mot personer som har uttryckt en uppfattning som många delar och som delvis har sin grund i etiska värderingar kan verka mot lagregelns avsikt och skapa motsättningar. Den norska regeringen anslöt sig till den mening som föreslog att straffelovens 5 135 a och 5 349 a skulle skydda även personer eller en grupp på grund av deras ”homofile legning, leveform eller orientering”. Stortinget antog år 1981 den föreslagna lagändringen. Någon särskild lagstiftning i övrigt rörande homosexuella finns inte.

8.3.3. Nederländerna

I holländsk lagstiftning finns sedan år 1980 bestämmelser som förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

I de flesta holländska kommuner tillämpas för homosexuella par samma regler som för gifta eller för ogifta heterosexuella par i fråga om bostadsbidrag (jfr Europarådets generalförsamlings rapport om diskri- minering av homosexuella (Doc. 4755/1981) bilaga 4.)

8.3.4. Nordamerika

l USA:s federala lagstiftning finns inga bestämmelser som förbjuder att man smädar eller på annat sätt kränker homosexuella. I lagstiftningen finns emellertid bestämmelser som riktar sig mot diskriminering av personer på grund av kön, ras, ålder eller religion.

I fråga om delstatliga och andra lokala bestämmelser finns i en stat i USA förbud mot diskriminering av homosexuella vid anställning i of- fentlig tjänst. I några kommuner gäller motsvarande regel och i några finns dessutom förbud mot diskriminering vid anställning i privat tjänst och vid bostadsanskaffning. Å andra sidan lär i något enstaka fall liknande bestämmelser till skydd för homosexuella nyligen blivit upp- hävda.

I Kanada finns i delstaten Quebecs förklaring om individens rättighe— ter, artikel 20, förbud mot diskriminering inte endast på grund av ras, religion etc. utan även på grund av ”sexuell inriktning”.

8.4. Annat utredningsarbete

År 1978 tillsatte dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet en utredning som enligt sina direktiv skulle överväga behovet av åtgärder

för att förebygga fördomar och diskriminering i fråga om invandrare och inflyttade etniska, språkliga, nationella eller religiösa minoriteter. Ut- redningen, som antog namnet diskrimineringsutredningen, skulle också kartlägga tillämpningen av brottsbalkens bestämmelse om olaga diskri- minering med syfte att undersöka om den dåvarande lagstiftningen var tillräcklig eller om ytterligare straffrättsliga förbud borde införas. I direktiven pekades på att bestämmelsen om olaga diskriminering inte gällde arbetsmarknaden eller den icke yrkesmässiga delen av bostads- marknaden. Det framhölls att det i första hand borde anförtros arbets- marknadens parter att se till att diskriminering på arbetsmarknaden förhindrades. Utredningen borde dock, sades det, om man fann starka skäl för en utvidgning av diskrimineringslagstiftningen till områden som den inte omfattade kunna föreslå ändringar. Avslutningsvis sades, att utredningen borde utarbeta ett samlat program för att motverka fördo- mar och diskriminering i fråga om invandrare och etniska, språkliga, nationella eller religiösa minoriteter i Sverige.

Diskrimineringsutredningen lade år 1981 fram ett delbetänkande (SOU 1981 :38) Om hets motfolkgrupp. Detta har legat till grund för år 1981 av riksdagen antagna ändringar av 16 kap. 8 5 brottsbalken, 7 kap. 4 5 8 p. tryckfrihetsförordningen och 5 kap. 5 5 brottsbalken (jfr avsnitt 8.2.2.2). Ändringen av sistnämnda lagrum innebär, till skillnad från förr då förolämpning endast kunde åtalas av den drabbade, att brottet skall ligga under allmänt åtal om det anges till åtal och sådant av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt när brottet riktas mot någon med anspelning på hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse.

I ett delbetänkande (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet föreslår diskrimineringsutredning vissa, civilrättsliga, regler mot diskriminering på arbetsmarknaden (jfr avsnitt 1 1.4).

Diskrimineringsutredningen har i början av sommaren 1984 överläm- nat sitt slutbetänkande (SOU 1984:55) I rätt riktning.

8.5. Överväganden och förslag

Av vår redogörelse för gällande rätt framgår att lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser om att homosexuella skall särbehandlas. Å andra sidan finns inte heller några bestämmelser som uttryckligen motverkar att homosexuella, enskilda eller som grupp, utsätts för en särbehandling som inte står i överensstämmelse med de värderingar som anses skola råda i samhället. Vi har, som också framgått av vår tidigare redogörelse, i våra enkätundersökningar ställt frågor till homosexuella om man diskriminerats på exempelvis arbetsmarknaden. På grundval av svaren vågar vi inte slå fast att faktisk diskriminering är särskilt utbredd.

En orsak till detta förhållande är givetvis att homosexuella, av rädsla för att bli diskriminerade, inte avslöjar sin sexuella läggning. Vi har också under utredningsarbetet fått ett intryck av att faktisk diskrimine— ring förekommer i större omfattning än vad våra undersökningar visar men att handlandet klätts i ”anständighetens form” genom att man uppgett en annan orsak än den verkliga för detta. Som kommer att

framgå av det följande anser vi emellertid inte att det är avgörande för frågan om homosexuella skall få ett särskilt skydd mot diskriminering om faktisk diskriminering förekommeri större eller mindre omfattning.

Inställningen i Sverige till homosexualitet är numera inte lika fördö- mande som tidigare. Situationen är trots detta långt ifrån tillfredsställan- de. Hemlighetsmakeriet kring homosexuellas relationer är stort. Homo- sexuella är vidare en särskilt utsatt grupp i samhället beroende på att den möter så liten förståelse. Angrepp mot homosexuella möts ofta inte med någon särskilt stark reaktion medan angrepp mot andra grupper, t. ex. handikappade, möts på ett sådant sätt att fortsatta angrepp blir omöjliga. En orsak till detta förhållande kan vara att många inte vågar ställa upp för homosexuella av rädsla för att själva bli misstänka för att vara homosexuella. En annan orsak är att sexuella handlingar mellan två pesoner av samma kön strider mot traditionell sexualmoral. Samman- fattningsvis kan det slås fast att frågor rörande homosexuellas inbördes relationer, samhällets inställning och lagstiftning är viktiga sociala frå- gor. Det är således en angelägen uppgift att förbättra homosexuellas situation, vilket bäst sker genom att samhället öppet erkänner homosex- ualitet som en del av detta. Genom ett sådant erkännande kan en f örbätt- ring av homosexuellas situation uppnås. Man kan för att nå detta erkän- nande, som vi påpekat i avsnitt 3, använda olika metoder.

En metod utgår från det förhållandet att dagens situation med själv- förtryck hos homosexuella, fördomar och diskriminering hänger ihop med bristfällig eller felaktig kännedom om homosexuella. Från denna utgångspunkt är det bl. a. viktigt med information om homosexuella och homosexualitet inom utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.

Ett annat sätt att erkänna homosexualitet som en del av samhället är att införa lagstiftning som rör homosexuella. Visserligen kan exempelvis inte ett straffsanktionerat förbud mot diskriminering åtminstone inte på kort sikt bidra till att fördomar utrotas med det har å andra sidan den positiva effekten att samhället markerar inte bara att diskriminering är förbjuden utan även att homosexuella är likvärdiga andra människor. Denna effekt framstår som mycket betydelsefull.

Genom att homosexuella inte är skyddade mot diskriminering upple- ver många av dem också en känsla av stark otrygghet. Otryggheten får dem att utforma sina relationer till andra människor och sin livsföring på ett sätt som skall hålla deras homosexualitet dold. Homosexuella släpper inte heterosexuella inpå livet och får dem därför inte till nära vänner. De begränsar också sina relationer till andra homosexuella, exempelvis genom att undvika varaktiga relationer eller genom att ha skilda bostäder trots att de lever i parförhållanden. De psykiska påfrestningar och de inskränkningar i livsutrymmet som döljandet innebär är starka skäl för någon form av diskrimineringslagstiftning. Vad frågan således gäller är inte omfattningen av faktisk diskriminering utan att sådan diskrimine— ring förekommer och att detta innebär att de flesta homosexuella inte, av rädsla för att bli utsatta för diskriminering, vågar avslöja sin läggning. Så kommer exempelvis ett straffsanktionerat förbud mot diskriminering, förutom den avhållande effekt det kommer att få, bland annat att inne-

bära att många homosexuella vågar uppträda som homosexuella. Mot bakgrund av det anförda anser vi att det för att undanröja diskriminering i de av oss angivna betydelserna är nödvändigt att genomföra lagstift- ning mot diskriminering.

Enligt 2 kap. 15 5 RF skyddas mot missgynnande lagstiftning medbor- gare från i stort sett samma minoritetsgrupper som åtnjuter särskilt skydd enligt 16 kap. 8 5 och 9 5 brottsbalken. Som kommer att framgå av det följande föreslår vi att homosexuella bör skyddas mot enskild dis- kriminering och att skyddet utformas så att det överensstämmer med det skydd som andra grupper har enligt nyssnämnda brottsbalksbestämmel- ser. Redan mot denna bakgrund kan det sättas ifråga om inte homosex- uella även bör ges grundlagsenligt skydd mot missgynnande lagstiftning.

Det är oförenligt med rådande värderingar att någon genom lagstift- ning skall missgynnas på grund av sin sexuella läggning. Denna slutsats gäller naturligtvis även för andra grupper som inte omfattas av bestäm- melsen i 2 kap. 15 5 RF. Det finns emellertid ifråga om grundlagsskydd vissa skillnader när det gäller dessa grupper och homosexuella. Homo- sexuella är en särskilt utsatt grupp i förhållande till andra grupper. Detta beror bl. a. på att homosexualitet saknas som en institution i samhället och samhällets nästan totala tystnad. Homosexuella har inte, åtminstone tidigare, fått tillnärmelsevis samma, om någon, förståelse som andra grupper. Homosexuellas problem har emellertid numera uppmärksam- mats internationellt och man har i bl. a. Europarådet diskuterat om det inte i artikel 14 i konventionen om de mänskliga rättigheterna borde införas ett tillägg som garanterade enskilda medborgare konventionens rättigheter oberoende av sexuell läggning (avsnitt 5.2).

Sammanfattningsvis anser vi att de skäl som åberopades för ett grund— lagsenligt skydd som innebär förbud mot särbehandling på grund av exempelvis ras med minst samma styrka kan åberopas när det gäller människor med homosexuell läggning. Vi föreslår därför att 2 kap. 15 5 och 2 kap. 205 1 st. p. 6 RF ändras så att sexuell läggning inte kan åberopas som skäl för missgynnande lagstiftning.

När det gäller frågan hur ett straffrättsligt sanktionssystem mot dis- kriminering skall utformas är utgångspunkten att dagens straffrättsliga lagstiftning gäller alla individer om den inte, såsom 16 kap. 8 5 och 16 kap. 9 5 brottsbalken, anger vissa individer eller vissa grupper som skyddsobjekt. Ett förbud mot diskriminering av homosexuella innebär alltså att man inför straffbestämmelser som riktar sig mot beteenden som i dag inte är straffbara. Vid val av metod föreligger i princip två möjlig- heter. Man kan antingen införa en särskild lag som förbjuder diskrimi- nering av homosexuella eller så kan antalet skyddsobjekt i straffbestäm- melserna om hets mot folkgrupp och om olaga diskriminering utökas så att även homosexuella skyddas.

Brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering innebär att man kan ingripa mot vissa uttalanden och beteenden vilka som objekt har olika minoritetsgrupper eller individer tillhöriga en minoritetsgrupp. I sakens natur ligger att det är värdefullt att de grupper som samhället vill skydda, exempelvis genom Straffrättslig lagstiftning, har samma skydd. Enligt vår mening kan en viss grupp eller en individ som tillhör den

gruppen endast om det föreligger starka skäl ges ett längre gående skydd än det som finns enligt 16 kap. 8 5 och 9 5 brottsbalken. När det gäller homosexuella är det vår uppfattning att det inte är motiverat att föreslå ett längre gående skydd än det som gäller enligt nyssnämnda bestäm- melser.

Vi föreslår således att dessa bestämmelser ändras så att de som skydds- objekt omfattar också homosexuella. Åtalsbestämmelserna i 5 kap. 5 5 1 st. brottsbalken bör ändras i enlighet härmed. Våra förslag till ändringari 16 kap. 8 5 och 9 5 brottsbalken utökar den grupp som skyddas. Den brottsliga gärningen som sådan lämnas oför- ändrad. Saken kan också uttryckas så att om ett uttalande rörande en etnisk grupp är straffbart som hets mot folkgrupp så blir ett motsvarande eller liknande uttalande om homosexuella straffbart om våra förslag genomförs. I övrigt vill vi ifråga om gränsen mellan tillåtna och otillåtna uttalanden och förfarande hänvisa till de av oss i specialmotiveringen redovisade förarbetena. Vi vill emellertid stryka under att det måste kunna föras en debatt om homosexuella som innehåller både sakomdö- men och värderingar. I en sådan debatt måste naturligtvis frihet ges åt åsikter som ganska väsentligt avviker från de grundsatser om homosex- uella och homosexualitet som vi arbetar utifrån.

16 kap. 8 5 brottsbalken motsvaras i fråga om tryckfrihetsbrott av 7 kap. 4 5 p. 8 TF. Om vårt förslag till ändring av 16 kap. 8 5 brottsbalken genomförs är behovet av att kunna ingripa med stöd av TF:s bestäm- melser mot hets mot homosexuella lika stort som beträffande övriga i 16 kap. 8 5 brottsbalken nämnda grupper.

Vi föreslår därför att 7 kap. 45 p. 8 TF ändras så att bestämmelsen motsvarar vårt förslag till 16 kap. 8 5 brottsbalken. '

9. Familjefrågor

9.1. Inledning

Det finns barnfamiljer där någon eller båda föräldrarna har homosex- uell läggning. Föräldern kan vara öppet homosexuell eller dölja sin läggning. Han kan vara ensamstående eller leva tillsammans med en annan människa av motsatt eller samma kön.

Den frågeställning som först blir aktuell är om det för ett barn är någon skillnad mellan att växa upp i en hetero- eller homosexuell famil— jemiljö.

Till en början kan konstateras, att barn, som växer upp i familjer i vilka de känner trygghet, ömhet, närhet och kärlek bygger upp en stark identitet och självkänsla, vilket skyddar barnet mot yttre påfrestningar. Omvänt kan sägas, att barn, som lever i familjer där problem finns, nästan alltid visar påverkan av dessa.

Filosofie doktor Lars Jalmert har på vårt uppdrag analyserat tillgäng- lig forskning rörande frågan om det uppstår några särskilda konsekven- ser för barn som växer upp i en mer eller mindre homosexuellt betonad familjemiljö, bilaga 2.

Jalmert konstaterar inledningsvis, att vetskapen om hur barn beter sig för att tillägna sig könsidentitet och könsroll är liten och att det endast finns ett fåtal undersökningar om hur barn reagerar på att växa upp i en homosexuell miljö. I de undersökningar som finns är materialet alltför begränsat för att några säkra slutsatser skall kunna dras. Enligt Jalmert finns emellertid inte några påvisbara skillnader mellan barn som växer upp i en homo- eller i en heterosexuell miljö. Detta gäller oavsett om det är frågan om barnens könsidentitet eller relationerna till kamratgrupper- na. Jalmert konstaterar även att man i den forskning som finns inte funnit några tecken på vad många uppfattar som en risk med att leva . med homosexuella förebilder.

En andra frågeställning som, i de sammanhang vi nu diskuterar, kan ställas från både barnets och den homosexuelle förälderns synpunkt avser situationen när föräldrarna separerar. Lägger den ene förälderns sexuella läggning hinder i vägen för honom att, gemensamt eller ensam, få vårdnaden om sitt barn?

Den nu nämnda frågeställningen har även en annan aspekt. Om exempelvis barnet lever tillsammans med två vuxna, av vilka endast den ene är biologisk förälder och denne dör, vilka möjligheter finns det då

för den andre, den ”sociale” föräldern, att få vårdnaden om barnet. Denna frågeställning är självfallet densamma i både homo- och hetero— sexuella förhållanden.

Innan vi närmare diskuterar de skisserade frågeställningarna bör det emellertid konstateras, att många familjer är små och sårbara och har ett särskilt behov av hjälp från samhällets sida när det gäller att ge barnen stöd och stimulans. Även homosexuella familjer kan självfallet få sådant stöd. Frågan om dessa familjer behöver ytterligare stöd genom särskilda insatser från samhällets sida får emellertid lämnas öppen. Svar kan lämnas först sedan samhället genom ytterligare forskning om den ho- mosexuella familjen närmare fått preciserat dess behov av stöd och hjälp.

9.2. Vårdnadsfrågor

9.2.1. Gällande rätt

Reglerna om vårdnad om barn finns i föräldrabalken och innebär i stora drag följande. Alla, som är under 18 år och inte har gift sig, skall stå under minst en vuxen persons vårdnad. Att ha vårdnaden innebär vissa uppgifter för vårdnadshavaren, såsom rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnets person, t. ex. uppfostran, uppehälle och utbild- ning.

När man i lagen talar om vårdnad menas det juridiska ansvar som en vårdnadshavare har. Den juridiska vårdnaden svarar oftast också mot den faktiska vårdnaden, dvs. vårdnadshavaren sköter själv om barnet och bor tillsammans med det. Det kan emellertid också förhålla sig så, att barnet inte alltid bor hos sin vårdnadshavare. Man kan t. ex. tänka sig, att två föräldrar, som har gemensam juridisk vårdnad, bor åtskilda. I sådana fall utövas den faktiska vårdnaden av den förälder hos vilken barnet för tillfället vistas.

Barn, vars föräldrar är gifta, står som regel under bägge föräldrarnas vårdnad. Även om det döms till äktenskapsskillnad är huvudregeln att båda föräldrarna skall ha vårdnaden om de är ense. Om föräldrarna är ense om att endast en av dem skall ha vårdnaden, skall domstol överlåta åt en av föräldrarna att ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Är föräldrarna i sådana fall ense om vem av dem som skall ha vårdnaden torde den föräldern tillerkännas vårdnaden. Är åter föräldrarna oeniga anförtros den förälder vårdnaden som, med hänsyn till barnets bästa, anses som mest lämpad.

Om föräldrarna inte är gifta med varandra vid barnets födelse är huvudregeln att modern utövar vårdnaden. Om föräldrarna gemensamt vill ha vårdnaden skall detta anmälas till pastorsämbetet.

I ärenden där Vårdnadsfrågor aktualiseras gäller som allmän regel, att barnets synpunkter och önskemål, allt efter barnets ålder, bör beaktas.

I förarbetena till de senast vidtagna lagändringarna när det gäller Vårdnadsfrågor (prop. 1981/82:168 s. 69 o. 71) konstateras, att om en förälder, som ensam har vårdnaden om ett barn, inte är lämpligt som

vårdnadshavare ligger det närmast till hands att vårdnaden flyttas över till den andre föräldern. Har denna förälder inte visat något intresse för sitt barn kan det dock vara en lämpligare lösning för barnet att vårdna- den anförtros åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Detsamma gäller om barnet och den andra föräldern endast har haft en sporadisk kontakt med varandra och barnet har funnit en trygghet och gemenskap hos någon annan som är beredd att ta på sig ansvaret som vårdnadsha- vare. Det kan då vara lämpligare att denna anförtros vårdnaden. När domstol prövar vem som skall utses till vårdnadshavare för ett barn efter en ensam förälders/vårdnadshavares död bör särskilt beaktas under vilka förhållanden barnet har levt medan föräldern var i livet och vilka relationer som barnet haft och har till den efterlevande föräldern eller någon annan vuxen person (t. ex. en släkting eller styvförälder).

9.2.2. Vårdnadsutredningen

För att få underlag till sin bedömning i en vårdnadsfråga skall domstol höra vederbörande socialnämnd eller bereda denna tillfälle yttra sig. I de fall där föräldrarna tvistar om vårdnaden begär domstol regelmässigt yttrande i frågan om vilken av föräldrarna som med hänsyn till barnets bästa bör få vårdnaden. Till grund för nämndens yttrande ligger normalt en s. k. vårdnadsutredning, gjord av en tjänsteman. Utredaren skall, om han inte lyckas lösa tvisten mellan föräldrarna, på grundval av insam- lade uppgifter ge förslag till nämndens yttrande. Nämndens yttrande är inte bindande för domstolen.

9.2.3. Homosexualitet och vårdnad

Vid våra diskussioner med homosexuella har det framskymtat att det hänt att en homosexuell förälder ansetts vara olämplig som vårdnads- havare på grund av sin sexuella läggning.

Vårdnadsmål där domstolarna fått ta ställning till frågan vilken bety- delse homosexuell läggning har i lämplighetshänseende är sparsamt förekommande. Endast i ett fall, från år 1955, har frågan varit föremål för högsta domstolens prövning (Nytt Juridiskt Arkiv, avd I 1955 s. 63). Domstolarnas resonemang kan tyckas ålderdomliga med hänsyn till hur föräldrarnas roll uppfattas numera. Det är emellertid av intresse att det redan år 1955 slogs fast att en förälders homosexuella läggning som sådan inte skall bedömas negativt i fråga om förälderns lämplighet som vårdnadshavare för sitt barn.

I fallet tvistade föräldrarna om vårdnaden om en sjuårig dotter. Mo- '

dem hade enligt referatet en ganska stark homosexuell läggning och hon medgav, att hon före äktenskapet haft förbindelser med andra kvinnor. Någon misstanke om att hon förgripit sig mot dottern förelåg inte och enligt ett psykiatriskt utlåtande fanns det inte större risk, att en homosex- uell mor skulle göra sig skyldig till otukt med sin dotter än att en heterosexuell fader skulle göra det med sin dotter. ] utlåtandet uttalades, att miljön inte hade någon som helst betydelse för uppkomsten av homosexualitet men det tillades, att något absolut säkert uttalande här- om inte kunde göras.

Underinstanserna gav fadern vårdnaden. Som skäl framhölls särskilt faran för att flickan ensam i ett hem med modern kunde ta intryck av den disharmoni som på grund av moderns läggning säkerligen måste prägla henne. Modern bestred, att en homosexuellt lagd kvinna måste präglas av disharmoni och framhöll att många kvinnliga lärare hade homosex- uell läggning utan att därför anses olämpliga som fostrare och handle- dare av barn och ungdom. Högsta domstolen fann inte utrett, att modern till följd av sin homosexuella läggning eller på grund av psykiska särdrag var ur stånd att tillfredsställande ta hand om dottern. Med hänsyn till dotterns ålder och den särskilda betydelsen för flickor att stå under moderns personliga omvårdnad fann högsta domstolen att modern skul- le ha vårdnaden.

9.2.4. Vårdnadsutredningar och homosexualitet m. m.

I början av år 1981 skrev vi till landets samtliga socialnämnder och frågade hur många Vårdnadsutredningar som förekommit sedan år 1975 i vilka det framkommit att föräldrarna eller någon av dem var homosex- uell. Vi frågade också om nämndernas inställning till en homosexuell förälder som vårdnadshavare. Av svaren framgår, att det ytterst sällan förekommer Vårdnadsutredningar, där det uppenbaras att någon föräl- der är homosexuell.

I de fall där nämnderna besvarat den senare frågan är svaren varieran- de. De flesta svaren innebar att man ansåg, att homosexuell läggning inte var något hinder för att en förälder kunde bedömas som lämplig i vårdnadshänseende. Samtidigt underströks det från många håll, att be- dömningarna i Vårdnadsfrågor alltid måste ske med utgångspunkt från barnens bästa, att i varje vårdnadsutredning måste göras individuella bedömningar samt att de slutsatser som görs måste grundas på barnets relationer till respektive förälder. Ett fåtal nämnder uttalade tveksamhet om en homosexuell förälder kunde anses vara lämpligare än en hetero- sexuell. Dessa nämnder anförde bl. a. att om två föräldrar i princip var likvärdiga som vårdnadshavare skulle troligen valet falla på den hetero- sexuelle. Ett mycket litet antal nämnder ansåg att homosexuell läggning var en negativ faktor när man bedömde Vårdnadsfrågor.

Företrädare för utredningen har haft diskussioner med vårdnadsutre- dare. Temat har varit om homosexuell läggning hos en förälder har någon betydelse för utredarens förslag i vårdnadsärenden.

Från vårdnadsutredarnas sida framhöll man att det tämligen självkla- ra målet för en vårdnadsutredning är att försöka utreda om föräldrarna är lämpliga som vårdnadshavare och vem av dessa, som med hänsyn till barnets bästa, bör anförtros vårdnaden. Man underströk att en mängd faktorer spelar in vid bedömningen i lämplighetsfrågan. Homosexuell läggning i sig ansågs inte vara en negativ faktor vid bedömningen av en förälders lämplighet som vårdnadshavare. Det kunde emellertid tänkas, att lösaktigt leverne — såväl hetero- som homosexuellt — kunde inverka på bedömningen i lämplighetsfrågan. Om i ett tänkt fall — den ene föräldern levde ensam eller i ett heterosexuellt förhållande, uttalades från vissa håll tveksamhet till att föreslå den andre, i och för sig lämplige,

föräldern som vårdnadshavare om denne sammanbodde med någon av samma kön. Man framhöll emellertid samtidigt, att barnet kunde få en väl så bra omvårdnad även när föräldern levde tillsammans med någon av samma kön. Tveksamheten berodde främst på andra omständigheter, varvid det pekades på omgivningens reaktioner, dvs. att det kunde befaras att skola, kamrater, grannar och andra skulle reagera negativt på en sådan familjeblandning och att denna reaktion skulle kunna skada barnet.

9.2.5. Överväganden

Det är en självklarhet, att en förälder, som har homosexuell läggning, kan ge sitt barn en lika kärleksfull omvårdnad och stimulans som vilken förälder som helst och således är lämplig som vårdnadshavare. Inget tyder heller på att barn som växt upp i homosexuella familjer eller tillsammans med en ensamstående förälder, som har homosexuella för- hållanden, har fler eller annorlunda problem än andra barn.

Omtanken om barnet och föräldrarna kräver att en väl fungerande relation får fortsätta även efter att en vårdnadsfråga aktualiserats. Är föräldrarna oense om vem som skall ha den juridiska vårdnaden måste denna fråga alltid avgöras individuellt och med hänsyn till barnets bästa. Eftersom den juridiska och faktiska vårdnaden oftast sammanfaller är de viktiga frågorna barnets relationer till respektive förälder och dess förmåga att, från olika synpunkter, sörja för barnet.

Många barn får en ny ”social” förälder genom att barnets förälder och vårdnadshavare bildar familj med den ”sociale” föräldern. Ett barns relationer till den ”sociale” föräldern kan bli väl så goda som relationer— na till föräldern/ vårdnadshavaren. Mot bakgrund härav är det av visst intresse att se vad som kan hända i vårdnadsfrågan om föräldern/ vårdnadshavaren avlider. Det normala torde vara, att den andre biolo- giske föräldern kräver vårdnaden överflyttad på sig. Gällande regler innebär emellertid att vårdnaden i ett sådant fall kan överflyttas till en särskilt förordnad förmyndare. En sådan situation kan uppstå om den andre biologiske föräldern är olämplig som vårdnadshavare eller endast haft mycket sporadiska kontakter med sitt barn. I sådana fall har alltså den ”sociale” föräldern, oavsett om det varit fråga om homo- eller heterosexuell samlevnad, möjlighet att som särskild förordnad förmyn- dare få vårdnaden om den avlidnes barn.

Vid våra diskussioner med homosexuella har man, med tanke på den familjesituation som vi nyss berört, tagit upp frågan om möjligheterna till vad man kallar närståendeadoptioner. Detta för oss över till frågan om personer med homosexuell läggning har möjlighet att adoptera, ensamma eller gemensamt med en annan person av samma kön.

9.3. Adoption

9.3.1. Gällande rätt

Reglerna om adoption finns i föräldrabalken och innebär i korthet

a) adoptivföräldern måste ha fyllt tjugofem år (vissa undantag finns) b) endast de som är makar får adoptera gemensamt och makar får bara adoptera gemensamt

e) den som fyllt 12 år får inte adopteras utan eget samtycke

d) den som är under 18 år får som huvudregel inte adopteras utan de biologiska föräldrarnas samtycke

e) domstols tillstånd fordras och får ges om den sökta. adoptionen be- finns vara till fördel för barnet.

Till grund för en domstols adoptionsbeslut ligger en omfattande utred- ning från de sociala myndigheternas sida, vilken utredning resulterar i ett yttrande till domstolen i vilken den sökta adoptionen till- eller av- styrks. Domstolen är inte bunden av yttrandet.

Vid det helt övervägande antalet adoptioner är adoptivbarnet av ut- ländsk härstamning (internationella adoptioner). Att adoptera utländ- ska barn är en tidskrävande procedur. Vid internationella adoptioner kan många gånger den sociala utredningen vara särskilt komplicerad och ömtålig. Detta kan bero på att myndigheterna i barnets hemland kräver uppgifter om adoptanternas hälsotillstånd, moraliska oförvitlig- het m. m.

Ett adoptionsbeslut innebär, att adoptivbarnet i rättsligt hänseende anses som adoptantens eller adoptanternas eget barn, dvs. att reglerna om vårdnad, förmynderskap och arv blir tillämpliga på förhållandet mellan barnet och dess adoptivförälder/rar. Adoption innebär att alla rättsliga band mellan adoptivbarnet och de biologiska föräldrarna skärs av.

Gällande rätt innebär således, att två människor, som inte är gifta med varandra, inte får adoptera gemensamt. Det finns däremot inte något hinder för en ogift person, således inte heller för homosexuella, att adoptera om de formella och materiella kraven är uppfyllda.

Vid våra diskussioner med homosexuella har man, vid sidan om det principiella kravet om att två människor av samma kön skall få adoptera gemensamt, fäst uppmärksamheten på frågan om homosexuella har möjlighet till s. k. närståendeadoptioner. Med sådana adoptioner avses antingen en adoption där ena parten i ett homosexuellt samlevnadsför- hållande gemensamt med den andra adopterar dennas barn eller en adoption där den efterlevande i ett homosexuellt samlevnadsförhållande adopterar den avlidnes barn.

9.3.2. Överväganden

Enligt gällande rätt finns möjligheter för en ogift person att adoptera. Denna möjlighet finns även för en efterlevande i ett homosexuellt sam- levnadsförhållande som önskar adoptera den avlidnes barn. Vid detta slags adoptioner skall, såvitt avser den materiella prövningen, tillämpas samma kriterier som eljest gäller. Vi vill dock fästa uppmärksamheten på att man, där den sökande är en efterlevande ”social” förälder, vid prövningen inte bortser från de känslomässiga bindningar som kan finnas mellan barnet och den ”sociala” föräldern.

Våra fortsatta överväganden kommer att röra frågan om två personer av samma kön skall ha möjlighet att adoptera gemensamt.

Vi har konstaterat (avsnitt 10.7), att i ett homosexuellt samlevnadsför- hållande finns de flesta familjefunktioner. Intrycket av familj förstärks om någon eller båda av de samboende har eget barn under sin vårdnad. Som vi tidigare slagit fast (avsnitt 9.2.5) får homosexuell läggning i sig inte spela någon roll vid en bedömning av frågan om en förälder är lämplig eller inte som vårdnadshavare för sitt barn. Homosexuella vård- nadshavare, såväl ensamstående som dem som lever i ett homosexuellt samlevnadsförhållande, har samma förutsättningar som andra vård- nadshavare att ge uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek. Detta talar för att de som lever i ett homosexuellt samlevnadsförhållande skall få möjlighet att adoptera gemensamt. Även andra omständigheter kräver emellertid beaktande.

Frågan om vårdnaden om egna barn skiljer sig väsentligt från frågan om två parter av samma kön skall få möjlighet att adoptera gemensamt. I det förra fallet är det frågor om just egna barn men när det gäller gemensam adoption är det däremot fråga om att samhället ger barnet en helt ny släktrelation. Detta är en grannlaga uppgift och avgörande ärinte om det homosexuella paret är lika bra vårdnadshavare som det hetero- sexuella utan en bedömning av hur man tror att adoptivbarnet utifrån sin bakgrund och sina upplevelser i den nya familjen kommer att uppleva sin situation.

Ett adoptionsbeslut innebär, som redan påpekats, att samhället ge— nom en social och juridisk procedur ger barnet en ny familj. En konse- kvens härav är att ett adoptivbarn kan kräva samhället på en förklaring till varför man tillåtit just den familjerelationen bland många andra. Saken kan också uttryckas så att en möjlighet att adoptera inte gäller adoptivföräldrarnas rätt därtill utan barnets rätt, dvs. att även vid en adoption är det, som alltid, barnets intresse som skall stå i förgrunden.

Redan den omständigheten att man är adopterad kan, trots att lämp- ligheten av den valda familjerelationen står utom all diskussion, hos barnet väcka en känsla av att vara avvikande. Vid remissbehandlingen av vår promemoria nr 37 Homosexuell samlevnad —-— Några frågeställ- ningar har upplysts, att vid internationella adoptioner, där adoptivbar- nen från många synpunkter kan ha speciella svårigheter, det är av särskild vikt att samhället väljer en extra trygg uppväxtmiljö åt barnet. Det kan inte uteslutas, att det föreligger en risk att en eventuell känsla av att vara avvikande kan förstärkas om samhället väljer en familjerelation, exempelvis homosexuell samlevnad, som i dag utåt sett inte är särskilt vanlig. Denna känsla, som kan resultera i anpassnings- och identitets- problem, beror inte enbart på omgivningens attityder utan också på att barnet, som lever i en homosexuell hemmiljö, dagligen och stundligen i sina upplevelser konfronteras med den i samhället dominerande hetero- sexuella miljön.

De nu nämnda förhållandena talar mot att nu föreslå att två männi- skor av samma kön skall få möjlighet att adoptera gemensamt, och är ett resultat av attityderna mot homosexualitet och den homosexuella sam- levnadsformen. Även en annan faktor talar mot den adoptionsform som

vi nu diskuterar. I vår enkätundersökning till allmänheten ställde vi en fråga om ett homosexuellt par skulle ha samma rätt som ett gift par att gemensamt adoptera ett barn. Av de svarande var det endast sex procent som instämde i svarsalternativet ”Ja, det tycker jag absolut”. Åtta pro- cent av de tillfrågade ansåg att övervägande skäl talade för en sådan rätt medan 21 procent tyckte att övervägande skäl talade mot. I svarsalter- nativet ”Nej, det tycker jag absolut inte” instämde 38 procent av de tillfrågade. Övriga svarande, 27 procent, fyllde i svarsalternativet ”Vet inte”. Vår slutsats av svaren är att förslag om rätt till gemensam adoption . för två människor av samma kön saknar förankring i det allmänna

rättsmedvetandet. Mot bakgrund härav kan vi inte bortse från att det i dagens läge kan innebära en större påfrestning i olika avseenden för ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i en heterosexuell famil- jemiljö, hur väl den förstnämnda miljön än fungerar för de vuxna och hur problemfritt det än kan vara för någondera partens biologiska barn i en sådan miljö.

Det helt övervägande antalet adoptioner, där släktskap inte föreligger mellan de inblandade, är s. k. internationella adoptioner. Vid remissbe- handlingen av vår promemoria nr 37 Homosexuell samlevnad — Några frågeställningar har det hävdats, att det troligen inte finns något land som skulle acceptera att dess medborgare skulle få adopteras av två människor av samma kön. Adoptionsfrågan torde därför i dagens läge sakna praktisk betydelse.

Sammanfattningsvis finner vi således att möjligheten för två personer av samma kön att adoptera gemensamt i dagens läge inte bör genomfö- ras. För en sådan möjlighet krävs i första hand att den homosexuella familjen blir accepterad som en naturlig del av samhället.

10. Samlevnad mellan två personer av samma kön

10.1. Inledning

I en motion till 1978/79 års riksmöte (mot. 1978/79:2153) yrkades, att riksdagen skulle besluta att hos regeringen hemställa om förslag som juridiskt skulle likställa olika samlevnadsformer. I sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1978/ 79:14 s. 11 f) framhöll lagutskottet, att familjelagssakkunniga hade för avsikt att ta upp de rättsliga problem som kunde aktualiseras vid annan samlevnad än den mellan man och kvinna i äktenskap eller under äktenskapsliknande former, t. ex. samlev- nad mellan två personer av samma kön.

Familjelagssakkunniga har i sitt betänkande (SOU l98lz85) Äkten- skapsbalk behandlat rättsliga problem vid olika former av samlevnad. Vi har samrått med familjelagssakkunniga när det gäller egendomsord- ningen vid samlevnad mellan två parter av samma kön och kommit överens med dem om att vi skall överväga och föreslå eventuella lösning- ar när det gäller den ekonomiska gemenskapen vid sådan samlevnad.

Vi skall belysa homosexuellas situation i samhället. Våra undersök- ningar visar, att homosexuell samlevnad inte är ovanlig. Med homosex- uell samlevnad avser vi ett parförhållande mellan två människor av samma kön, som bor tillsammans. En analys av homosexuellas situation blir självfallet ofullständig om man inte närmare undersöker och disku- terar, inte bara den eventuellt föreliggande ekonomiska gemenskapen vid homosexuell samlevnad, utan också om det finns skäl att inom de civil-, skatte— och socialrättsliga rättsområdena, helt eller delvis, jämstäl- la denna samlevnadsform med andra.

Vi utelämnar däremot samlevnadsformer av typ far-vuxen dotter eller syskon. Frågan om att föreslå rättsregler för dessa former av samlevnad faller utanför våra direktiv. Det förhåller sig också så, att orsakerna till homosexuell samlevnad är helt andra än de, som dikterar exempelvis en faders och en vuxen sons önskan att bo tillsammans. Homosexuella ser därjämte, vilket ofta framförts till oss, det som naturligt att homosexuell samlevnad rättsligt jämställs med heterosexuella samlevnadsformer. En sådan syn torde vara ganska främmande för exempelvis en samboende fader och son.

82 Samlevnad mellan två personer av samma kön sou l984:63 10.2 Familjelagssakkunniga

Familjelagssakkunniga har i två olika betänkanden föreslagit ändringar av gällande äktenskapslagstiftning. I ett första betänkande (SOU l972:4l) Familj och äktenskap ] föreslog de sakkunniga bl. a. en refor- mering av reglerna för äktenskaps ingående och upplösning. Enligt förslaget skulle äktenskap ingås genom gemensam anmälan till pastors- ämbetet. Anmälan skulle enligt förslaget vara skriftlig och lämnas av kvinnan och mannen personligen. Bakgrunden till förslaget var att det . från den borgerliga rättsordningens synpunkt saknades anledning att ge regler för giftermålet utöver sådana som syftade till att man kunde konstatera att parterna var eniga om att reglerna för gifta skulle gälla i deras familjegemenskap. Man kan också uttrycka saken så att förslaget markerade att 5. k. civiläktenskap skulle införas.

De sakkunnigas förslag i denna del ledde emellertid inte till något lagförslag, främst beroende på att Sverige är anslutet till en av Förenta Nationerna antagen konvention om äktenskap som föreskriver bl. a. att samtycke till äktenskap skall avges i vittnens närvaro (prop. 197332 5. 103). Däremot godtogs i huvudsak de sakkunnigas förslag om formerna för upplösning av ett äktenskap och dessa regler finns i den nu gällande giftermålsbalken.

] ett senare betänkande (SOU 1981185) Äktenskapsbalk föreslår de sakkunniga omfattande ändringar i de regler som rör egendomsordning- en mellan makar. Enligt de sakkunnigas förslag skall de hittills gällande grundprinciperna för egendomsordningen mellan makar bevaras. Dessa principer innebär, att vardera maken betraktas som ägare av den egen- dom, som maken har fört med sig i boet eller förvärvat under äktenska- pet, och att maken själv förvaltar denna egendom och själv svarar för sina skulder. När äktenskapet upplöses, delas makarnas sammanlagda nettotillgångar lika mellan dem eller, om den ene är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken, allt under förutsättning att makar— nas respektive egendom inte är enskild.

Enligt de sakkunniga kan emellertid, vid upplösning av ett äktenskap, uppkomma problem när det gäller att fastställa i vad mån det gemensam- ma hemmet tillhör den ene eller den andre maken. Man framhåller, att särskilt i de fall då den ene maken har använt sina inkomster till att förvärva föremål av bestående värde, medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet, har resultatet för den senare maken kunnat bli orättvist. För att i viss mån komma till rätta härmed föreslår familjelags- sakkunniga, att bostad och bohag, som förvärvats för gemensamt begag- nande, skall, vanligen till lika andelar, vid bodelning mellan makar anses tillhöra dem gemensamt

Vid ett första påseende kan det tyckas som om familjelagssakkunnigas förslag inte innebär några förändringar i förhållande till vad som gäller i dag. I normalfallet syns det också förhålla sig på det sättet men vi saall ge några exempel där de av familjelagssakkunniga föreslagna reglerna får betydelse. Antag att den ena maken ensam äger bostad och bor-a 3, att några andra tillgångar 1nte finns samt att egendomen är makens enskilda

egendom. Enligt nu gällande regler får den andre maken inte någon som helst del i egendomen när äktenskapet löses upp. Familjesakkunnigas förslag innebär emellertid att egendomen, oavsett dess natur av enskild, skall delas lika. Om man istället antar att den ene maken betalt hela bohaget, värderat till 100 000 kr., och samtidigt har skulder på 50 000 kr. och den andre maken inte har några tillgångar ger en bodelning enligt dagens regler till resultat att den förste maken får egendomen för 75 000 kr. och den senare egendom för 25 000 kr. Om familjelagssakkunnigas regler skulle tillämpas skulle makarna få egendom för 50 000 kr. vardera.

Enligt gällande rätt har en avliden människas bröstarvinge alltid rätt till viss del av den avlidnes kvarlåtenskap, den s. k. laglotten. Familje— lagssakkunniga föreslår, att rätten till laglott avskaffas. För den händelse förslaget genomförs innebär detta att den som har bröstarvingar, med bindande verkan för dessa, kan testamentera bort all sin egendom.

Familjelagssakkunnigas förslag till äktenskapsbalk innehåller vissa bestämmelser om två personer som bor tillsammans under äktenskaps- liknande förhållanden och har gemensamt hem och hushåll, s. k. sam- bor. De sakkunniga konstaterar, att det syns allmänt brukligt att bo tillsammans innan man gifter sig och att endast en mindre grupp av samboenden med lång varaktighet framstår som alternativ till äkten- skap. Man finner således inte något behov av en lagstiftning som fram- ställer samboendet som en alternativ form av äktenskap utan konstaterar att vad saken gäller endast är att i begränsad omfattning försöka lösa praktiska problem och särskilt att skydda den svagare parten vid upplös- ningen av ett samboende. De sakkunniga föreslår därför, att bostad och bohag som sambor förvärvat för gemensamt begagnande skall, vanligen till lika andelar, anses tillhöra dem tillsammans. Man föreslår dessutom, att sambor skall kunna få sitt hem upplöst genom en bodelning och att, när samlevnaden upplöses genom den ena sambons död, den efterlevan- de, förutom att han skall vara dödsbodelägare, skall ha rätt att av bostaden och bohaget få ut egendom till ett värde som svarar mot två basbelopp.

Förslaget till äktenskapsbalk innehåller däremot inte i fråga om sam— bor någon rätt till likadelning av all egendom och inte heller några regler om underhållsskyldighet mellan sambor. Det finns inte heller, enligt förslaget, någon arvsrätt för den efterlevande sambon när samlevnaden upplöses genom den enes död. För att den efterlevande skall få någon del i den avlidnes egendom fordras således, liksom i dag, testamente. Där- emot föreslår familjelagssakkunniga att sambo i arvsskattehänseende skall jämställas med make.

Med sambor avses enligt familjelagssakkunnigas förslag de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden. Det ligger i sakens natur att särskilda svårigheter infinner sig när det gäller att avgöra när en samlevnad sker under äktenskapsliknande förhållanden. Familjelagssakkunniga uttalar därom (SOU 1981:85 s. 137 ff).

När man skall avgöra vad som menas med äktenskapsliknande samlevnad får man som utgångspunkt falla tillbaka på vad som enligt den allmänna uppfatt-

ningen eller vanligt språkbruk bör räknas dit. I den av oss publicerade av Trost och Lewin lämnade rapporten om ogift samboende tas frågan upp från sådana allmänna eller sociologiska utgångspunkter (Att sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar. SOU l978z55). Författarna har ställt upp en lista över 5. k. indi- katorer som inte sällan används som utmärkande för äktenskap eller äktenskaps- liknande samlevnad (a.a. s. 142). Dit hör exempelvis gemensamhet i fråga om bostad, barn, hushållskassa, bil, sommarstuga, möbler och husgeråd. Också ge- menskap när det gäller semester, vänner och umgängesliv nämns samt hur parter- na betraktar sig själva eller betraktas av omgivningen.

] rapporten betonas att samtliga kriterier eller indicier för äktenskapsliknande

. samlevnad inte behöver vara uppfyllda men att många bör vara det. Några kriterier tas dock fram som särskilt rimliga att tänka på i sammanhanget (a. a. s. 26 ff). Ett sådan är den sexuella gemenskapen. Sexuellt samliv hör till det äkten- skapliga samlivet; ingen torde, sägs det, ifrågasätta detta. Trots att sådant samliv kan förekomma fast parterna inte är gifta med varandra och det dessutom finns många äktenskap där sexuellt samliv inte förekommer, framhålls att detta krite- rium torde vara rimligt att uppställa.

Ett annat kriterium är enligt rapporten att dela hushåll eller bostad dvs. i korthet att bo och leva tillsammans. Samliv i ett hushåll betraktas av de flesta som hörande till det äktenskapliga livet. Närliggande är det tredje, såsom mer eller mindre självklart angivna kriterier, nämligen en gemensam ekonomi eller ett ekonomiskt samarbete.

Vi vill ansluta oss till vad som sägs i rapporten om betydelsen av de sist angivna förhållandena. Vi har redan inledningsvis uttalat oss för att en grundläggande förutsättning för en reglering bör vara att parterna har inte bara hem utan också hushåll gemensamt. Vad vi vill söka åstadkomma är just en skälig avvägning av parternas skilda intressen vid en avveckling av den ekonomiska gemenskap som uppstått till följd av samlevnaden. Lämpligen bör därför vid lagstiftning på området anges att parterna har gemensamt hem och hushåll.

När det gäller de andra i rapporten såsom kriterier eller indicier angivna omständigheterna finns det ingen möjlighet att mer konkret i lagtext fixera vilka krav som bör uppställas för att en samlevnad skall kunna betecknas som äkten— skapsliknande. Som riktpunkt får gälla vad som normalt förknippas med äkten- skapliga förhållanden. Även detta ger ett förhållandevis brett utrymme, där frånvaron av vissa s. k. indicier kan uppvägas av förekomsten av andra. Det är t. ex. uppenbart att ett sedan länge fast etablerat samliv inte upphör att vara äktenskapsliknande därför att parterna på grund av sjukdom eller ålder inte längre har ett gemensamt sexualliv. Bedömningen måste alltid göras utifrån den totala situationen och hur förhållandena gestaltar sig under hela samlevnadsti- den.

Större svårigheter uppkommer när det gäller att avgöra om en samlevnad varit äktenskapsliknande när man inte har samma stöd att hämta i en längre tids samlevnad och de förhållanden som därunder rått. Oftast lär man kunna utgå från att en man och en kvinna som flyttar samman, bildar gemensamt hushåll och har sexuellt umgänge med varandra också i många andra hänseenden inrättar sin tillvaro på samma sätt som gifta. Sakliga skäl kan i och för sig anföras för tanken att i sådana fall samlevnaden redan från början skulle anses äktenskapsliknande. Man kan emellertid inte bortse från att upplösningsfrekvensen i samboendeför- hållanden är mycket hög, avsevärt högre än för gifta. Som departementschefen anförde i samband med antagandet av lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad bör det uppställas ett krav på att samlevnaden har en viss stadga (prop. 197332 5. 133). Kortvariga, mer eller mindre tillfälliga, förbindelser bör inte komma in under en lagstiftning för äktenskapsliknande förhållanden.

Kravet på en viss varaktighet av samlevnaden anser vi vara av stor betydelse

även i fråga om en lagstiftning avseende det gemensamma hemmet. Som det påpekades i samband med antagandet av lagen om ogifta samboendes gemen- samma bostad går det inte att i lagtext precisera var gränsen går mellan tillfälli- gare förbindelser och mera stadigvarande, äktenskapsliknande förhållanden. Tanken att underlätta för de tillämpande myndigheterna genom att i lagen ange en minsta tid som samlevnaden skall ha varat avvisades då och bör avvisas också nu. Bortsett från svårigheterna i många fall att fastslå exakt när en samlevnad började skulle oskäliga resultat lätt kunna uppstå i de enskilda fallen. Även om kravet på'en viss tids samlevnad visas vara uppfyllt lär det vidare inte gå att undvika att samlevnadens karaktär blir föremål för utredning.

Vi vill peka på några omständigheter som allmänt sett kan sägas utvisa att samlevnaden har erforderlig stadga. Till en början har det viss betydelse om parterna genom att båda enligt folkbokföringens bestämmelser låtit skriva sig på bostadsadressen givit tillkänna sin avsikt att mer varaktigt hålla samman. Även om själva kyrkobokföringen oftast inte kan anses vara tillräcklig som bevis på samlevnadens varaktighet får den därpå grundade mantalsskrivningen större vikt i sammanhanget. En persons mantalsskrivning, som avgörs under de första må- naderna ett kalenderår (mantalsåret), hänför sig till förhållandena den 1 novem- ber året före (förrättningsåret; se 385 folkbokföringsförordningen l967:l98). Normalt har därför parterna samlevt från ett par månader upp till ett år innan frågan om mantalsskrivning på samma fastighet första gången blir aktuell. Har sambo på eget initiativ ansökt enligt 41 & folkbokföringsförordningen om att bli mantalsskriven på samma fastighet är också detta en omständighet som kan vara till ledning liksom om de samboendes samlevnad fått sådan fasthet att den föranlett myndigheterna att självständigt ta upp frågan om rätt mantalsskrivnings- ort (42 & folkbokföringsförordningen).

Har de samboende barn tillsammans lär man regelmässigt — oavsett vad folkbokföringen utvisar — kunna antaga att samlevnaden är äktenskapsliknande. På samma sätt som förekommer i socialrättsliga sammanhang bör detsamma gälla om de tidigare haft barn tillsammans. Även om de samboende har eller haft barn tillsammans måste dock kravet på en viss stadga i samlevnaden beaktas men detta krav bör kunna ställas lägre än om förhållandet är barnlöst. Som äktenskapslik- nande bör visserligen inte anses en samlevnad som föräldrarna exempelvis av familjeskäl eller av hänsyn till andra upptagit över tiden för själva nedkomsten eller för en kortare tid därefter. Däremot bör normalt dit kunna hänföras en samlevnad som påbörjas före graviditeten och alltjämt pågår efter barnets födel- se. Går föräldrarna från varandra redan under havandeskapstiden bör det vän- tade barnet många gånger kunna medföra att förhållandet bedöms som äkten— skapsliknande men här får samlevnadens varaktighet och tidpunkten för bryt- ningen större betydelse.

Avlider ena parten under samboendetiden finns det skäl att inte ställa lika stora krav på samlevnadens varaktighet som när parterna separerat. Utgångspunkten kan väl i sådana fall visserligen inte utan vidare vara att samlevnaden skulle ha kommit att bestå under en längre tid, såvida inte dödsfallet kommit emellan. Även _ i detta fall måste det krävas att samlevnaden inte varit helt kortvarig. Men man bör ha anledning att med viss tids samlevnad som grund göra antaganden att samlevnaden skulle ha fortsatt ännu en tid, om inte omständigheterna talar däremot. Här bör som särskilt stöd för den efterlevandes påstående om förhållan- dets äktenskapsliknande karaktär kunna åberopas ett ömsesidigt eller till den efterlevandes fördel upprättat testamente, om sådant finns.

Kravet på att samlevnadens varaktighet kan ges större eller mindre betydelse beroende på hur en reglering av parternas ekonomiska uppgörelse utformas. Vi återkommer till denna fråga i det följande men vill redan nu nämna att vi anser oss ha funnit en lösning som bör kunna minska svårigheterna vid gränsdragning-

en. I princip innebär vår lösning att reglerna för samboende får större betydelse ju längre samlevnaden varat. Detta skulle medföra att risken för att man i ett tidigt skede av samlevnaden skulle behöva ta ställning till förhållandets karaktär inte behöver bli så stor.

Av den sociologiska rapporten framgår som nämnts att parternas egen uppfatt— ning om sitt förhållande har betydelse när man från mer allmänna utgångspunk- ter skall bedöma om samlevnaden är äktenskapsliknande. Deras uppfattning kan bli av betydelse också inom ramen för en rättslig reglering, nämligen om denna ger visst utrymme för avtal eller andra dispositioner och de samboende genom att handla i enlighet därmed visar att de själva anser sin samlevnad som äktenskaps- liknande. Till avtalsfrågor föranledda av den föreslagna regleringen återkommer vi i det följande. Förekomsten av avtal blir emellertid ett mycket starkt stöd för att förhållandet bör bedömas som äktenskapsliknande.

I vissa speciella situationer kan det vara tveksamt när ett förhållande, som från början varit av helt annan karaktär, övergått till att bli äktenskapsliknande. Ett ibland nämnt exempel är hushållerskan, som med tiden kommer att mer och mer inta platsen som maka och husmor. Också andra former av inneboende kan övergå i en äktenskapsliknande samlevnad. Genom kravet på gemensamt hushåll kommer rena fall av inneboende utan regelbunden delaktighet i hushållet att lämnas utanför. När den ekonomiska och känslomässiga gemenskapen utvecklats därhän att förhållandet bör betecknas som äktenskapsliknande kan emellertid vara svårt att avgöra utan att som utgångspunkt ha en sådan omständighet som sammanflyttningen utgör i andra fall. Får de samboende barn tillsammans lär väl förhållandet oftast kunna anses som äktenskapsliknande men i övrigt får omstän- digheterna i det enskilda fallet klarläggas närmare. 1 1973 års lagstiftningsärende framhölls att om kontant lön för anställning eller hyra för rum erlagts fram till tiden för upplösningen av samboendet, samlevnad under äktenskapsliknande förhållandeniyregel inte kunde anses ha förelegat (prop. 1973132 5. 168). Också i nu diskuterade fall kan den valda lösningen med en på sikt ökande ekonomisk gemenskap underlätta prövningen.

Av det sagda bör framgå att man vid en jämförelse har att tänka sig hur ett äktenskap mellan parter i samma ålder och i motsvarande förhållanden i övrigt normalt skulle ha gestaltat sig. Givetvis bör det fordras att båda parter samlever helt frivilligt. Däri bör även inläggas ett krav på att båda besitter erforderlig rättslig handlingsförmåga, så att inte ett obehörigt beroendeförhållande förelig- ger.

Det bör heller inte vara fråga om parter mellan vilka sexuellt umgänge är straffbelagt. Samboende mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande släktskap eller mellan helsyskon kan därför aldrig bli att bedöma som äktenskapsliknande samlevnad i lagens mening.

När det gällde frågan om samlevnad mellan två personer av samma kön skulle omfattas av den föreslagna lagstiftningen om sambor uttalade familjelagssakkunniga (SOU 1981185 5. 141).

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen, att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform (LU 1973:20 s. 1 16). Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Som vi redan inledningsvis kon- staterade kan samma ekonomiska sammanflätning uppkomma också när homo- sexuella har gemensamt hem och hushåll.

Av dessa omständigheter följer dock inte utan vidare att de regler vi föreslår för sambor också bör gälla vid homosexuell samlevnad. I och för sig kan man tänka

sig att en eller flera av de kriterier vi nyss behandlade kan i större eller mindre omfattning föreligga också vid homosexuell samlevnad. Denna kan emellertid vara av skiftande karaktär och det behöver mera ingående undersökas vilka kriterier som bör uppställas för att en homosexuell samlevnad skall kunna beteck- nas som äktenskapsliknande.

Frågor angående homosexuell samlevnad undersöks för närvarande av den år 1977 tillsatta utredningen om de homosexuellas situation i samhället (direktiven, se 1979 års kommittéberättelse del II 5. 2 [1977:211). Kommittén har enligt sina direktiv att göra en undersökning som belyser de homosexuellas situation samt att sammanställa och redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosex- ualitet. l uppdraget ingår att föreslå åtgärder som behövs för att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. I frågor som rör egendomsord- ningen sker samråd med oss.

Det utredningsarbete som sålunda pågår om homosexuell samlevnad bör inte föregripas av oss. Åtgärder som vidtas beträffande det delproblem som den ekonomiska gemenskapen kan utgöra bör stå i samklang med den lösning på de homosexuellas situation i stort som väljs och med de önskemål om jämställdhet med heterosexuella samboende som den särskilt tillsatta kommittén kan komma att föra fram. Det bör ankomma på den kommittén, som kommer att få bättre möjligheter än vi att klarlägga och bedöma behovet av lagregler, att ta ställning i dessa känsliga frågor.

Att vi inte nu anser oss böra ta ställning till i vilka fall homosexuell samlevnad bör betecknas som äktenskapsliknande innebär alltså inte att vi avvisar tanken att de föreslagna reglerna om bostad och bohag blir tillämpliga också på denna samlevnad. Vi anser att den definition vi uppställer på sambor bör ges en sådan avfattning att den lämnar denna möjlighet öppen. När slutlig ställning tas till frågan om de homosexuellas situation och behovet för deras del av lagregler kommer frågan att ytterligare belysas.

Familjelagssakkunnigas förslag till äktenskapsbalk är, efter sedvanlig remissbehandling, nu föremål för beredning inom regeringskansliet.

10.3. Riksdagens behandling av frågan om homosexuell samlevnad

Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågor rörande homo- sexuell samlevnad. Första gången frågan var föremål för närmare upp- märksamhet var år 1973 då riksdagen behandlade vissa förslag till änd- ringar av giftermålsbalken som föranleddes av familjelagssakkunnigas första betänkande (SOU 1972141) Familj och äktenskap I.

I den proposition (prop. 1973232) som låg till grund för de föreslagna lagändringarna berördes inte frågan om homosexuell samlevnad. Där- ' emot togs frågan upp av lagutskottet med anledning av en motion (mot. 197321793) vari yrkades att de sexuellt avvikandes rätt till lika villkor med andra grupper erkändes.

I sitt betänkande (LU 1973:20), som i detta hänseende godkändes av riksdagen, hemställde lagutskottet att motionen skulle avslås. Lagutskot— tet anförde följande. (a.a. s. 116).

Utskottet vill till en början framhålla att uttrycket ”sexuellt avvikande” i detta sammanhang är mindre väl valt och kan leda till missförstånd. Uppenbart synes

emellertid motionärerna avse homosexuella samboende och utskottet kommer därför att uppehålla sig vid deras problem. Dessa har utskottet fått belysta genom en skrivelse från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande samt genom en uppvaktning av representanter för förbundet inför utskottets presidium och ett antal av utskottets övriga ledamöter. Enligt utskottets mening finns det all anled- ning att uppmärksamma de homosexuellas problem. Tydligt är att de i många avseenden är sämre ställda än samboende av olika kön. Att i detta sammanhang ta ställning till förbundets önskemål på olika områden flnner utskottet dock inte möjligt.

Utskottet vill emellertid betona att en samlevnad mellan två parter av samma kön är från samhällets synpunkt en fullt acceptabel samlevnadsform. Utskottet utgår därför ifrån att i lämpligt sammanhang de homosexuellas problem blir föremål för närmare utredning. Utskottet hänvisar även till vad socialstyrelsen med flera remissinstanser anfört i denna fråga. Genom vad utskottet nu anfört får syftet med motionsyrkandet anses tillgodosett.

Frågan om homosexuell samlevnad har därefter varit föremål för be- handling av 1974, 1975, 1975/76, 1976/77 och 1978/79 års riksdagar (mot. l974:l99, LU l974:4, mot. 1975:144, LU 197518, mot. 1975:1286 och 1294, SoU 1975/76:19, mot. 1976/77:139, 725 och 1099, SoU 1976/ 77:37 och mot. 1978/79:2153 samt LU 1978/79: 14). Av riksdagsbehand- lingen framgår, att uttalandet från 1973 års riksdag om att en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform fortfarande äger sin giltighet.

10.4. Promemoria nr 37. Homosexuell samlevnad — Några frågeställningar

Vi har sett det som viktigt att under arbetets gång väcka intresse för och debatt om homosexualitet och om homosexuellas levnadsvillkor. Debat- ten som förts har rört frågor som för många människor framstår som känsliga, nämligen frågorna om två människor av samma kön skall få ingå äktenskap med varandra och om deras rätt att gemensamt adoptera barn.

Äktenskaps- och adoptionsfrågorna diskuterades utförligt i en pro- memoria (promemoria nr 37 Homosexuell samlevnad — Några fråge- ställningar) från oss. Promemorian sändes av oss på remiss till ett stort antal myndigheter och institutioner.

I promemorian, som inte innehöll några ställningstaganden från vår sida, diskuterades om och hur samlevnad mellan två parter av samma kön skulle kunna rättsligt regleras. Vi redovisade olika argument för och emot tre olika alternativ, nämligen äktenskap, registrering och samlev- nad under äktenskapsliknande förhållanden. Vi framhöll att ett äkten- skap mellan två människor av samma kön rättsligt sett skulle innebära att ett sådant skulle bli likställt med dagens äktenskap.

När det gäller registreringsalternativet, som skulle innebära att två människor av samma kön skulle kunna registrera sitt förhållande, kon- staterade vi att detta, från rättslig synpunkt, kunde göras helt jämställt med äktenskapet. Vi slog emellertid också fast, att regler som gällde för

makar, kunde tas undan från tillämpningen när det gällde ett registrerat förhållande mellan två parter av samma kön. Man kunde exempelvis låta en registrering få konsekvenser endast inom de social- och skatte- rättsliga områdena.

Det tredje alternativet, som vi diskuterade, var att två individer av samma kön, som bodde tillsammans, från rättslig synpunkt skulle kunna jämställas med två människor av olika kön som sammanlever under s. k. äktenskapsliknande förhållanden och där gemensamma barn saknas.

Vi skall inte närmare beröra vad de olika remissinstanserna anförde i sina svar utan endast göra en kort sammanfattning av remissutfallet.

De flesta remissinstanserna hälsade med tillfredsställelse att homosex- uellas situation i samhället utreddes. När det däremot gällde de fråge- ställningar som behandlades i promemorian var inställningen mera klu- ven. De remissinstanser som ansåg att den homosexuella samlevnads- problematiken borde lösas var i någon övervikt i förhållande till dem som avstyrkte samtliga alternativ. En del av de remissinstanser, som var för en lösning, stannade vid denna ståndpunkt utan att diskutera de olika alternativen.

Av dem som yttrade sig om äktenskapsalternativet avstyrkte det stora flertalet detta. I frågan om registreringsalternativet var samtliga instan- ser, som yttrade sig i frågan, utom en, negativa till detta om det skulle omfatta enbart homosexuell samlevnad. Man menade att ett registre- ringsalternativ borde, om det genomfördes, avse allt samboende vid sidan om äktenskapet.

Som ovan påpekats diskuterade vi i promemorian även frågan om två personer av samma kön skulle ges en formell möjlighet att adoptera gemensamt. Positiva till en sådan möjlighet var endast homosexuellas egna organisationer. Övriga remissinstanser som berörde frågan var tveksamma eller direkt avstyrkande.

I anslutning till remissbehandlingen hörde ett stort antal organisatio- ner, huvudsakligen frireligiösa, och enskilda människor av sig till oss. Man framförde, nästan undantagslöst, synpunkter av den innebörden att man avstyrkte samtliga alternativ som diskuterades i promemorian.

10.5. Omfattningen av homosexuell samlevnad

Det finns inte någon säker kunskap om omfattningen av homosexuell samlevnad och varaktigheten av sådan samlevnad. Våra undersökning- ar, som redovisas i bilaga 3, ger i det avseendet inte underlag för några _ säkra slutsatser, eftersom det inte har varit möjligt att undersöka urval som kan betraktas som representativa för alla homosexuella i Sverige. Bland dem som vi har nått med undersökningarna säger sig hälften leva i ett förhållande med någon av samma kön (51 procent). Flertalet i den andra hälften säger att de skulle vilja leva i ett sådant förhållande (41 procent av de 1 259 svarande). Den faktiska förekomsten av homosex- uell samlevnad i relation till det antal homosexuella som vill bo tillsam- mans tycks därför till stor del vara ett resultat av yttre omständigheter, som hindrar homosexuella från att etablera samlevnadsförhållanden.

Till de yttre omständigheterna, som beskrivs utförligare i bilaga 3, hör homosexuellas osynlighet, som också finns mellan dem inbördes, brister på mötesplatser för homosexuella och dessas svårtillgänglighet, den inriktning på tillfälliga kontakter som en del av mötesplatserna har, och homosexuellas rädsla för att kontakten med andra homosexuella skall röja dem inför den heterosexuella omvärlden.

Att leva i ett homosexuellt förhållande innebär i undersökningsurvalet i stor utsträckning att man också har gemensam bostad. 65 procent av dem i undersökningen som i mer än ett år har levt i ett förhållande delar bostad med sin partner. Bland dem som inte delar bostad med sin partner ger en majoritet ändå uttryck för den allmänna uppfattningen, att det är viktigt (”mycket” eller ”ganska viktigt”) att göra det. Också i det här avseendet tycks det alltså finnas yttre hinder för den homosexuella samlevnaden. Ett viktigt hinder för gemensamt boende bör vara homo- sexuellas rädsla för att genom sådant boende röja sig för omvärlden.

I undersökningsmaterialet finns inte någonting som tyder på att ho- mosexuell samlevnad är särskilt kortvarig. De samboende i undersök- ningen fick i det mera omfattande av de två formulär som vi använde oss av frågan hur länge de hittills hade bott tillsammans med sin partner. Svarsfördelningen, som redovisas i tabell 1, är naturligtvis beroende av de svarandes ålder, och äldre homosexuella är också underrepresente- rade i undersökningen. Men tabellen gör det trots detta troligt, att mångårigt homosexuellt samboende inte är ovanligt.

Tabell 1. Hur länge har ni bott tillsammans (hittills)? Procent. Antalet svarande = 147 lår 20 l—— Zår 18 2— 4år 20 4— 6år 18 6—10år 9 10 år— 15 100

Till de samboende ställdes också tre frågor om vissa privaträttsliga förhållanden. Frågor och svar redovisas i tabell 2. Två tredjedelar upp— ger sig betrakta nyförvärvat bohag som gemensam egendom. För lika många gäller, att bara en av de två samboende är innehavare av bosta- den. Ungefär 70 procent har inte skrivit något inbördes testamente.

Tabell 2. Homosexuella sambors bohag och bostad. Procent &

1. När ni köper möbler och andra dyrare saker till hemmet, vem betalar det då? Antalet svarande = 147

En av oss betalar det, och vi betraktar honom/henne som ägare till det köpta 34

Vi betalar det tillsammans 48

En av oss betalar det, men vi betraktar oss båda som ägare till det köpta 18

2. Vem äger bostaden eller har tecknat hyreskontraktet? Antalet svarande = 143

En av oss 68 Båda tillsammans 29 En/båda tillsammans med andra 2 Ingen av oss 1

100

Liknande frågor har ställts i en undersökning (SOU 1978z55) Att sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar. Undersökningen avsåg heterosex- uella samboende, men ogifta, par och gjordes på uppdrag av familjelags- sakkunniga. Svaren fördelar sig mycket likartat i de två undersökningar- na. Inbördes testamente förekom dock knappast alls bland de heterosex- uella paren. Det bör vara en avspegling av de undersökta heterosexuellas lägre medelålder och deras möjlighet att längre fram reglera egendoms- frågor genom att ingå äktenskap.

10.6. Olika samlevnadsformer

I samhället finns olika samlevnadsformer. De som är intressanta vid en diskussion om homosexuell samlevnad från rättslig synpunkt skall kun- na jämställas med annan samlevnad är i stort följande

I gifta

II samlevnad mellan två parter av olika kön där parterna tidigare varit gifta med varandra eller har eller har haft gemensamma barn (fortsättningsvis kallad samlevnad med barnanknytning)

III samlevnad mellan två parter av olika kön under det av lagstift- ningen använda begreppen äktenskapsliknande förhållanden el- ler äktenskapsliknande samlevnad.

IV samlevnad mellan två parter av samma kön under ”äktenskapslik- nande” förhållanden med eller utan barn (fortsättningsvis kallad homosexuell samlevnad)

V annan samlevnad, exempelvis fader och vuxen son.

För dem som är gifta med varandra gäller inom social-, skatte-, familje- och arvsrätt ett regelsystem som anknyter till att de är makar. _

Samlevnad med barnanknytning likställs inom social- och skatterätt med äktenskap.

I fråga om samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden likställs denna samlevnadsform med vissa undantag — inom social- och skatterätten inte med äktenskap.

Beträffande samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden finns inom privaträtten endast ett fåtal regler som likställer denna samlev- nadsform med äktenskap.

För homosexuell samlevnad och samlevnad enligt grupp V finns inte några rättsregler som likställer dessa med andra samlevnadsformer. Däremot är det inte uteslutet att begreppet ”närstående” som förekom- mer t.ex. inom konkurs- och processrättslig lagstiftning kan tillämpas även vid homosexuell samlevnad.

En principiell skillnad mellan samlevnad med barnanknytning eller under äktenskapsliknande förhållanden (grupperna II och 111) å ena sidan och homosexuell samlevnad å andra sidan är att de som tillhör de förstnämnda grupperna kan gifta sig med varandra.

För homosexuell samlevnad gäller på det privaträttsliga området all- männa förmögenhetsrättsliga principer.

10.7. Grundläggande frågeställningar och överväganden

När det gäller samlevnad mellan man och kvinna är denna i de flesta fall en konsekvens av ett känslomässigt engagemang. Lagstiftningen beträf- fande denna form av samlevnad syns också bygga på förutsättningen att det därjämte finns en ekonomisk sammanflätning och att, när det gäller sociala förmåner, en familj i vissa fall kan ha behov av ekonomiskt stöd från samhällets sida (bidragssystemet). Lagstiftningen syns också anta att en familjemedlem är beroende av en annan familjemedlems ekono- miska prestationsförmåga (pensioner, underhåll).

Vi har i avsnitt 2 konstaterat att homosexuell läggning innebär detsam- ma för homosexuella som heterosexuell läggning innebär för heterosex- uella och att det enda som skiljer homosexuella från heterosexuella är valet av kön på sin samlevnadspartner. Mot denna bakgrund är den grundläggande frågan om homosexuell samlevnad har samma funktio- ner för parterna i denna som för parterna i heterosexuell samlevnad. Ger en närmare analys ett nekande svar på frågeställningen, finns det inte skäl att föreslå att homosexuell samlevnad rättsligt skall kunna jämstäl- las med äktenskap eller annan heterosexuell samlevnad med eller utan barn. Blir svaret jakande, uppstår däremot frågan om det finns behov av någon lagstiftning för homosexuell samlevnad och, för sådant fall, hur den skall utformas.

Som redan påpekats är enda påvisbara skillnaden mellan heterosex- uella och homosexuella människor att homosexuella i valet av kärleks- partner föredrar en person av samma kön. I en homosexuell relation finns samma känslomässiga engagemang och ekonomiska sammanflät- ning som vid heterosexuell samlevnad. Ett förhållande som också bör tillmätas betydande vikt är att det förekommer att parterna i ett homosex- uellt förhållande medför barn från ett tidigare heterosexuellt förhållande.

I ett homosexuellt samlevnadsförhållande kan det inte finnas gemen- samma barn. Detta förhållande kan emellertid inte vara avgörande för att besvara den grundläggande frågeställningen nekande. Hävdar man denna uppfattning, innebär detta att man fäster för stort avseende vid den traditionella uppfattningen att olika s. k. familjefunktioner endast

kan finnas i ett förhållande mellan man och kvinna. Man fjärmar sig även från den verklighet som visar att det finns homosexuella samlev- nadsförhållanden med barn som fungerar som den traditionella hetero- sexuella familjen och att det finns homosexuella förhållanden som fun- gerar som heterosexuella i vilka barn, av olika anledningar, saknas.

Sammanfattningsvis anser vi det klarlagt att likheterna mellan homo- sexuell och heterosexuell samlevnad är sådana att de båda samlevnads- formerna är likvärdiga för de samboende. Detta synsätt står också i bäst överensstämmelse med riksdagens uttalande från år 1973 att homosex- uell samlevnad från samhällets synpunkt är en fullt acceptabel samlev- nadsform.

Nästa fråga, vilken är av mer övergripande natur, är om det finns behov av någon form av rättslig reglering för homosexuell samlevnad.

Antalet uteslutande eller övervägande homosexuella personer är stort. Våra undersökningar visar att många homosexuella lever tillsammans med någon av samma kön. Vid homosexuell samlevnad föreligger, som vi påpekat åtskilliga gånger, samma ekonomiska och känslomässiga sammanflätning som vid heterosexuell sådan. Samma praktiska skäl som talar för behov av någon form av rättslig reglering för sistnämnda form av samlevnad gäller även för homosexuell samlevnad. Även andra skäl talar emellertid för en lagstiftning rörande homosexuell samlevnad.

Homosexuell samlevnad är förenad med avsevärt större komplikatio- ner än vad som är fallet med heterosexuell samlevnad. Många homosex- uella har framfört, att man uppfattar avsaknaden av rättslig reglering som diskriminerande och att denna avsaknad förstärker känslan av att vara avvikande och av att tillhöra en inte accepterad grupp människor. Frånvaron av lagstiftning försvårar därmed homosexuellas anpassning till sin läggning och till samhället. Homosexuella, som är en mycket stor grupp i samhället, fullgör, som alla andra medborgare sina skyldigheter mot samhället. De kan därför ställa krav på att samhället uttryckligen skall erkänna den samlevnadsform som för dem är naturlig.

En rättslig reglering för homosexuell samlevnad, innebär att samhället uttryckligen accepterar homosexualitet. Detta kan som en viktig konse- kvens komma att medföra att homosexuella får lättare att acceptera sig själva och uppträda öppet.

Vi anser således att det finns behov av och skäl för rättslig reglering för den homosexuella samlevnadsformen.

10.8. Utformningen av den rättsliga regleringen

10.8.1. Allmänt

Det finns inte några regler som berör homosexuell samlevnad och det är främst inom tre rättsområden som avsaknaden av rättslig reglering har betydelse. Dessa områden är

a) det privaträttsliga området, vilket bl. a. omfattar äktenskapsrätt, föräldrarätt, arvsrätt samt viss hyresrättslig och namnrättslig lag- stiftning,

b) det socialrättsliga området, varmed bl. a. avses reglerna om pensio-

c)

ner och föräldraförsäkring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, reglerna i lagen (1976:380) om arbetsskada, reglerna i bostadsbi- dragsförordningen (l976z263) och i familjebidragslagen (1978z520). Till detta område bör också föras bland annat reglerna om statlig och kommunal pension, reglerna om tjänstegrupplivförsäkringar och reglerna om begravningshjälp, samt det skatterättsliga området, dit bl. a. reglerna om statlig och kom- munal inkomstskatt och om arvs- och gåvoskatt kan hänföras.

' Vi har i avsnitt 10.7 slagit fast att den homosexuella samlevnadsformen bör rättsligt regleras. En sådan reglering bör anpassas till de regelsystem som gäller för dem som är gifta och/eller för dem som lever under äktenskapsliknande förhållanden och inte har någon barnanknytning. Med denna utgångspunkt finns tre alternativ.

Alternativen är

1. Äktenskap mellan två parter av samma kön (homosexuella äkten- skap). Enligt detta alternativ blir samtliga regler som i dag gäller för makar tillämpliga för dem som ingår homosexuellt äktenskap. Anmälan eller registrering i särskild ordning (registrerad samlevnad). Detta alternativ kan utformas på olika sätt. Man kan exempelvis låta samtliga regler som i dag gäller makar gälla för registrerad samlev- nad. Alternativet ger emellertid också möjlighet att undanta vissa makeregler från att tillämpas vid registrerad samlevnad. Enligt viss lagstiftning har samlevnad mellan man och kvinna samma rättsverkningar som äktenskap. För att beteckna denna samlevnad används begreppen ”äktenskapsliknande förhållanden” eller ”äkten- skapsliknande samlevnad” eller motsvarande uttryck. Det är inte uteslutet att denna metod att jämställa en samlevnadsform med äk- tenskap i framtiden kommer att bli allt vanligare. Förutom familje- lagssakkunnigas förslag om sambor (avsnitt 10.2) har socialpolitiska samordningsutredningen i betänkandet (SOU 1979:94 s. 150 ff) En allmän socialförsäkring föreslagit en enhetlig likställighetsregel inom socialförsäkringen enligt vilken med gifta skulle likställas även man och kvinna som ”stadigvarande lever samman under äktenskapslik- nande förhållanden”. Begreppet äktenskapsliknande förhållanden anses i dag i de flesta fall inte tillämpligt vid homosexuell samlevnad. Ett alternativ till rättslig reglering för denna samlevnadsform är att låta all eller viss lagstiftning som använder termen ”äktenskapslik- nande förhållanden” eller liknande uttryck omfatta även homosex- uell samlevnad.

10.8.2. Äktenskap

Vi har som ett alternativ att rättsligt reglera den homosexuella samlev- nadsformen angett äktenskap för två parter av samma kön (homosexuel- la äktenskap). Innan vi tar ställning för eller mot homosexuella äkten- skap måste äktenskapet som institution beröras.

Man möter ordet äktenskap i åtminstone två betydelser. ] den ena åsyftas de rättsliga förhållandena. Mest abstrakt avses då det rättsliga institutet, dvs. det komplex av rättsregler som betecknas som äktenskap och som utgör en del av den svenska rättsordningen. Mera konkret åsyftas det rättsförhållande som råder mellan en man och en kvinna som anlitar detta institut genom att i föreskriven form komma överens om detta. Äktenskap i denna bemärkelse, som fungerar oavsett hur makarna gestaltar den sociala verkligheten, föreligger ända till dess att rättsför- hållandet upplöses genom den ene makens död eller genom äktenskaps- skillnad.

När äktenskap används i den andra betydelsen menar man själva familjebildningen, den sociala institution inom vilken barn skall födas och växa upp. När kyrkan betraktar äktenskapet såsom en del av ska- pelseordningen, är det också fråga om den faktiska förbindelsen mellan mannen och kvinnan, om deras förening och gemenskap till släktens bestånd och inbördes hjälp och inte om rättsförhållandet mellan dem. Detta rättsförhållande, det rättsliga äktenskapet, är en följd av det bor- gerliga samhällets lagstiftning.

Få torde bestrida att äktenskapet har en grundad ställning som central institution inom familjerätten, dvs. förhållandet mellan man och kvinna och deras barn. De familjerättsliga reglerna har, världen över, byggts upp kring äktenskapet. Äktenskapet har också behandlats i olika inter- nationella konventioner. Både i Förenta Nationernas år 1948 antagna deklaration om de mänskliga rättigheterna och i Europarådets konven- tion om skydd för de mänskliga rättigheterna fastslås mans och kvinnas rätt att ingå äktenskap och bilda familj. Förenta Nationerna antog år 1962 en konvention om samtycke till, minimiålder för och registrering av äktenskap. Sverige har ratificerat denna konvention, som slår vakt om äktenskapet som en frivillig och allvarligt menad form av samlevnad mellan man och kvinna. Äktenskapet som social institution och de därav följande rättsverkningarna är i dagens samhälle således förbehållet man —- kvinna.

Det är kring äktenskapet som social institution, familjebildning, som religiösa uppfattningar växt fram. Sådana uppfattningar har spelat roll när det gällt att reglera formerna för att ingå äktenskap. Så är t. ex. fortfarande enligt den romersk-katolska kyrkan äktenskapet ett sakra- ment, vilket bl.a. innebär att äktenskapet för att det enligt kyrkans uppfattning skall gälla, måste ingås genom kyrklig vigsel.

Även om dagens svenska äktenskapslagstiftning — frånsett reglerna om kyrklig vigsel och om borgerlig vigsel enligt det längre vigselformu- läret — inte innehåller några religiösa eller moraliska värderingar kan man inte förneka att många människor ser äktenskapet som en institu- tion för familjebildning. Så länge den kyrkliga vigseln erkänns som konstituerande för ett giltigt äktenskap kan man ifrågasätta om inte samhället i viss utsträckning godtager de religiösa ideologierna bakom äktenskapet.

Sedan år 1969 har en allmän översyn av den svenska familjerättsliga lagstiftningen pågått genom familjelagssakkunnigas försorg. Enligt di- rektiven till utredningen borde en ny lagstiftning så långt möjligt vara

neutral till olika samlevnadsformer och till olika moraluppfattningar men äktenskapet skulle fortfarande ha en central plats inom familjerät- ten (SOU 1972:41 s. 58). Det kan också slås fast, att dagens äktenskap har speciella rättsverkningar i förhållande till andra samlevnadsformer. Nå- gon fullständig neutralitet, vilken betydelse man än lägger i ordet, exi— sterar inte och syns enligt nyssnämnda direktiv inte heller ha varit eftersträvad. De tidigare nämnda äktenskapskonventionerna är närmast av folk- rättslig natur och reglerar inte om äktenskap ingångna utomlands eller . utländska beslut om äktenskapsskillnad är giltiga i Sverige. Dessa frågor regleras, frånsett de nordiska länderna, för Sveriges del i lagen (1904z26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- myndarskap. Huvudregeln beträffande äktenskap är att ett sådant anses giltigt till formen om detär giltigt i den stat där det ingicks. När det gäller beslut om äktenskapsskillnad är huvudregeln att ett utländskt sådant skall gälla om det med hänsyn till makes medborgarskap, hemvist eller annan anknytning förelåg skälig anledning att frågan om äktenskaps- skillnad prövades i den främmande staten.

10.8.3. Registrering

Ett sätt att åstadkomma rättslig reglering för den homosexuella samlev- nadsformen är någon form av registrering för samlevnad mellan två parter av samma kön. Registrering skulle vara helt skild från vigselför- farandet.

Ett registreringssystem skulle kunna utformas på så sätt att det skulle kunna innebära att samtliga lagregler som gäller för makar skulle kunna tillämpas vid homosexuell samlevnad. Ett registreringssystem ger emel- lertid också möjlighet till begränsningar genom att ett sådant kan kon- strueras så att det endast skall tillämpas inom exempelvis det socialrätts- liga området.

Om de som lever i ett homosexuellt samlevnadsförhållande kunde registrera detta skulle resultatet bli, helt eller delvis, samma rättsverkning- ar som ett äktenskap medför. Inom de social- och skatterättsliga områ- dena skulle från ekonomisk synpunkt en registrering medföra ibland fördelar och ibland nackdelar. I fråga om det privaträttsliga området skulle en registrering innebära att exempelvis giftermålsbalkens regler om egendomsordning kunde bli tillämpliga för det homosexuella sam- levnadsparet. Däremot skulle en registrering inom detta rättsområde inte innebära att man i förhållande till samhället får några ekonomiska för- eller nackdelar för samlevnadsparet.

10.8.4. Äktenskapsliknande förhållanden

I viss lagstiftning används begreppet ”äktenskapsliknande förhållan- den” eller något snarlikt uttryck för att jämställa samboende man och kvinna med makar. Exempel utgör lagen (1973:651) om ogifta samboen- des gemensamma bostad, förordningen (l976:263) om statliga bostads-

bidrag till barnfamiljer och familjebidragslagen (1978:520). I annan lagstiftning finns andra uttryck för att beteckna bl. a. samlevnad under ”äktenskapsliknande förhållanden”. Sålunda anses uttrycken ”närstå- ende som varaktigt sammanbor” och ”med make likställd person” i 12 kap. 34 & jordabalken och 104 5 3 st försäkringsavtalslagen (1927177) ha denna innebörd (prop. l967:141 s. 200 och prop. 1980/81:191 s. 30.

Begreppet ”äktenskapsliknande förhållanden” eller därmed liknande uttryck är inte klart avgränsat i lagstiftningen. Trots detta har de flesta klart för sig vad som menas därmed. Hittills har man ställt upp olika kriterier för att konstatera om en samlevnad är äktenskapsliknande exempelvis gemensam bostad, gemensamma barn eller gemensam hus- hållskassa. En utförlig redogörelse för begreppet har gjorts av familje- lagssakkunniga (avsnitt 10.2).

I förarbetena till gällande lagstiftning där begreppet ”äktenskapslik- nande förhållanden” eller liknande används saknas uttalanden om att det kan omfatta homosexuell samlevnad. Om fall förekommit i dom- stolspraxis där homosexuell samlevnad jämställts med äktenskapslik- nande förhållanden torde dessa vara fåtaliga. Från statens invandrar- verk (SIV) har man däremot upplyst, att man vid frågor om uppehålls- tillstånd, där den sökande åberopar homosexuell familjeanknytning till landet jämställer homosexuell samlevnad med samlevnad under äkten- skapsliknande former (jfr också SOU 1983229 5. 132 och 140).

10.8.5. Överväganden och förslag Äktenskap

Äktenskap innebär i dagens läge, frånsett de rättsliga aspekterna, en förening mellan man och kvinna. Det är också inom äktenskapet som barn skall födas och växa upp. Äktenskapet har, sett från denna syn- punkt, stor betydelse för samhället och den enskilda. Sett från en annan synpunkt innebär äktenskapet endast att förhållandet mellan mannen, kvinnan och deras barn får en rättslig överbyggnad. När det gäller möjlighet till homosexuella äktenskap är det äktenskapet i den senare betydelsen som frågan gäller. När man bedömer denna bör man ha i minnet att det är samma känslomässiga och ekonomiska sammanbind- ning som utgör grunden för både heterosexuell och homosexuell samlev- nad.

Vi kan inte heller, som vi tidigare påpekat, finna att det förhållandet att två människor av samma kön inte kan få gemensamma barn kan vara av avgörande betydelse för deras möjligheter att få ingå äktenskap med varandra. Den sociala verkligheten visar nämligen att det finns homo- sexuella samlevnadsförhållanden där det finns uppväxande barn och att det finns heterosexuella samlevnadsförhållanden där barn saknas men som ändå har samma funktioner som den homosexuella samlevnaden. Enligt vår uppfattning framstår det därför inte, utifrån betraktelsesättet att äktenskapet är en rättslig överbyggnad på ett samlevnadsförhållande, som omotiverat att två människor av samma kön skall kunna få ingå äktenskap med varandra.

En konsekvens av att två personer av samma kön får möjlighet att ingå äktenskap med varandra blir, att samhället helt likställer den homosex- uella samlevnadsformen med dagens äktenskap.

Genom att öppna möjligheten för homosexuella äktenskap skulle alla regler där makebegreppet har någon betydelse bli tillämpliga för dem som ingått ett homosexuellt äktenskap. En annan ordning skulle kunna uppfattas som diskriminerande. Den omständigheten att ett äktenskap mellan två människor av samma kön måste ges samma rättsverkningar som äktenskap, innebär, som vi ser det, i dagens läge hinder mot homo- sexuella äktenskap.

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel. Kyrklig vigsel kan äga rum inom svenska kyrkan eller, efter medgivande av regeringen, annat trossamfund. Genom den reaktion som vår promemoria nr 37 Homosexuell samlevnad — Några frågeställningar väckte har vi slutit oss till att det är uteslutet att svenska kyrkan eller andra trossamfund för närvarande skulle acceptera att viga två personer av samma kön eller att erkänna homosexuella äktenskap. Sålänge som samhället behåller kyrk- lig vigsel som konstituerande för äktenskapet skulle den enda möjlighe- ten för två människor att ingå äktenskap med varandra således bli genom borgerlig vigsel.

Även i andra frågor blir det tvunget att göra skillnad mellan dagens äktenskap och ett homosexuellt äktenskap. Vi har i avsnitt 9.3 behandlat frågan om två människor av samma kön skall ges möjlighet att adoptera gemensamt. Vi har funnit att en sådan möjlighet för närvarande inte går att genomföra.

I våra undersökningar om allmänhetens attityder ställde vi en fråga om man ansåg att två parter av samma kön skulle få ingå äktenskap. 21 procent av dem som svarade var positiva (svarsalternativen ”Ja, det tycker jag absolut” och ”Ja, skälen talar övervägande för”). Å andra sidan hade 54 procent av de svarande en negativ inställning och 25 procent förklarade sig inte veta (svarsalternativen ”Nej, det tycker jag absolut inte”, ”Nej, skälen talar övervägande emot” och ”Vet inte”). Vi ställde också en fråga om ett homosexuellt samlevnadspar skulle ha samma rätt som ett heterosexuellt samlevnadspar att få det dåvarande bosättningslånet. Här var 46 procent av de svarande positiva (svarsalter- nativen ”Ja, det tycker jag absolut” och ”Ja, skälen talar övervägande för”). 25 procent av de svarande hade en negativ inställning och 29 procent förklarade sig inte veta (svarsalternativen ”Nej, det tycker jag absolut inte”, ”Nej, skälen talar övervägande mot” och ”Vet inte”).

Vi vågar bl. a. mot bakgrund av de redovisade svaren, dra den slutsat- sen att det i vart fall inte är de särskilda rättsverkningarna som ett äktenskap medför som är avgörande för människors inställning till homosexuella äktenskap. Avgörande är troligen istället uppfattningar om att äktenskapet är en särskild religiös och social institution inom vilken barn skall födas och växa upp. En möjlighet för två parter av samma kön att ingå äktenskap skulle innebära en ytterst genomgripande förändring i en djupt rotad syn på äktenskapet. Man riskerar därför att en lagstiftning om äktenskap mellan två personer av samma kön skulle strida mot den helt dominerande uppfattningen i samhället.

En möjlighet för två personer av samma kön att ingå äktenskap med varandra kan ge upphov till internationellt—rättsliga komplikationer genom att utländska rättssystems syn på svenska äktenskap och dess rättsverkningar kan komma att påverkas.

Värderingarna om äktenskapet som en institution för familjebildning mellan en man och en kvinna är så grundmurade att det inte är möjligt att införa bestämmelser som ger två personer av samma kön möjlighet att ingå äktenskap med varandra. Om det homosexuella samlevnadspa- ret från rättslig synpunkt överhuvudtaget i framtiden skall kunna be- handlas lika med dem som idag är gifta med varandra är det nödvändigt att någon form av civil registrering genomförs som ensamt konstitueran- de för de rättsverkningar som i dag blir följden av en kyrklig eller borgerlig vigsel. En sådan registrering, som beträffande man och kvinna finns i vissa länder, berör inte de kristna samfundens syn på äktenskapet. Att utreda frågan om en sådan registrering faller emellertid utanför våra direktiv.

Familjelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU l972:41) Fa- milj och äktenskap I bl. a. att formerna för äktenskaps ingående skulle ändras på så sätt att det som ensamt konstituerande för ett från rättslig synpunkt giltigt äktenskap endast skulle krävas att mannen och kvinnan gjorde anmälan i viss ordning. De sakkunnigas förslag i denna del ledde emellertid inte till lagstiftning.

Vi är medvetna om att det inte förflutit i stort mer än tio år sedan frågan om formerna för äktenskaps ingående skulle få en mera civil prägel var föremål för utredning och överväganden. Riksdagen har emellertid också sedan dess uttalat att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform och vi har funnit att det vid homosexuell samlevnad många gånger finns samma samman- flätningar och funktioner som vid heterosexuell samlevnad.

I takt med att synen på homosexuella ändras kan det finnas anledning att ånyo överväga familjelagssakkunnigas förslag från år 1972 om någon form av civil registrering som konstituerande för de rättsverkningar som blir följden av dagens vigsel. Dessa överväganden bör givetvis även omfatta den homosexuella samlevnadsformen.

Registrering

Oavsett vilka av äktenskapets rättsverkningar som man tillägger det av oss angivna (avsnitt 10.8.1 och 10.83) alternativet med ett anmälnings- eller registreringssystem är det svårt att komma ifrån att detta innebär ett nytt rättsinstitut, låt vara med helt eller delvis samma rättsverkningar som äktenskapet. Ett sådant nyskapande som bara hänför sig till den homosexuella samlevnadsformen framstår som ett onödigt utpekande av en grupp människor i samhället och vi kan inte bortse från risken att ett system av den här skisserade innebörden kan befästa rådande fördo- mar. Ett registreringsalternativ för enbart homosexuell samlevnad bör därför redan av denna anledning inte genomföras.

Äktenskapsliknande förhållanden

Vi har tidigare funnit (avsnitt 10.7) att homosexuell samlevnad har mycket stora likheter med samlevnad mellan man och kvinna. Vi har också ansett att det finns skäl att rättsligt reglera den homosexuella samlevnadsformen och att (avsnitt 10.8.1) den i detta avseende på något sätt bör jämställas med äktenskap eller annan heterosexuell samlevnad.

Som ovan framgått innebär vår ståndpunkt att äktenskap för två parter av samma kön eller registrering f. n. inte kan genomföras.

Vi föreslår, att homosexuell samlevnad från rättslig synpunkt skall

V kunna jämställas med den samlevnadsform som i dagens lagstiftning betecknas som ”äktenskapsliknande förhållanden” eller liknande ut- tryck.

Begreppet ”äktenskapsliknande förhållanden” eller liknande är spar- samt förekommande i lagstiftningen. Det finns exempelvis i 4 kap. 19 & utsökningsbalken, anvisningarna till 31 5 första punkten 9 st. 1 p. kom- munalskattelagen (l928:370), lagen (19731651) om ogifta samboendes gemensamma bostad, 6 & familjebidragslagen (1978:520) och 18 ä 1 st. 2 p. förordningen (l976:263) om statliga bostadsbidrag. Det är vår avsikt att nu nämnda bestämmelser skall kunna tillämpas vid homosexuell samlevnad.

Som framgår av det anförda innebär vårt förslag inte särskilt omfat- tande förändringar för homosexuell samlevnad och det innebär inte heller att samtliga skillnader mellan heterosexuell samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden och homosexuell samlevnad försvin- ner. Vid äktenskapsliknande samlevnad mellan två parter av olika kön kan nämligen parterna gifta sig eller skaffa sig gemensamma barn. Därigenom blir ytterligare rättsregler tillämpliga. Vårt förslag medför, förutom sitt materiella innehåll, emellertid viktiga principiella konse- kvenser för homosexuella. Genom detta ges nämligen tyngd åt riksda- gens uttalanden om att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.

Som vi redovisat i avsnitt 10.2 är familjelagssakkunniga och vi överens om att vi skall överväga om de sakkunnigas förslag om sambor även skall omfatta homosexuell samlevnad. De regler som de sakkunniga föreslår om sambor rör bl. a. rätten till den gemensamma bostaden. Frågor om bohag och bostad är lika angelägna för dem som lever i homosexuell som i heterosexuell samlevnad. De av familjelagssakkunniga föreslagna reg- lerna om sambor bör därför, om de genomförs, i samtliga avseenden omfatta även homosexuell samlevnad.

Avsikten med vårt förslag är att homosexuell samlevnad från rättslig synpunkt skall kunna likställas med den samlevnadsform mellan en man och en kvinna för vilken man inom lagstiftningen använder begreppet ”äktenskapsliknande förhållanden” eller liknande. För att genomföra vårt förslag är det nödvändigt med en särskild lagstiftning. Vi har funnit att det närmast är två olika lagstiftningsmetoder som kan komma ifråga.

Den första metoden innebär att man i lagtext anger den yttre ramen för homosexuell samlevnad och förklarar vilken särskild lagstiftning, som skulle kunna tillämpas vid homosexuell samlevnad.

Enligt den andra metoden utgår man också från den yttre ramen för homosexuell samlevnad. Till skillnad från den förra innebär denna metod att man fastslår att all lagstiftning där begreppet ”äktenskapslik- nande förhållanden” eller liknande används skall kunna tillämpas vid homosexuell samlevnad.

Vi har övervägt för- och nackdelarna med de olika alternativen och funnit att det förra alternativet från lagstiftningssynpunkt är att föredra. Alternativet skapar fullständig klarhet i vilka lagregler som skall gälla vid homosexuell samlevnad och innebär en lagteknisk enkel metod att undvika rättsliga konsekvenser som, med hänsyn till den grundläggande skillnaden mellan hetero- och homosexuell samlevnad, kan framstå som orimliga. Alternativet kan visserligen påstås innebära ett onödigt utpe- kande av homosexuella som en särskild grupp människor. Ett sådant påstående kan vid en första anblick sägas vara riktigt men man får i sammanhanget inte glömma bort att detta i så fall är en konsekvens av den grundläggande skillnaden mellan homo- och heterosexuell samlev- nad och att det, även från homosexuellas sida, måste vara av intresse att olika lagregler ges en så klar och entydig innebörd som möjligt.

Den av oss föreslagna lagtekniska konstruktionen innebär inte att det vid framtida lagstiftning, där begreppet ”äktenskapsliknande förhållan- den” eller motsvarande kan komma att användas, är uteslutet att tilläm- pa bestämmelsen vid homosexuell samlevnad. Tvärtom så bör huvudre- geln vara den motsatta. Visserligen måste en prövning ske i varje enskilt fall men undantag från huvudregeln bör endast få förekomma om de rättsliga konsekvenserna skulle framstå som stridande mot intentioner- na bakom lagstiftningen eller som orimliga med hänsyn till den grund- läggande skillnaden mellan homo- och heterosexuell samlevnad.

11. Arbetsmarknaden

11.1. Inledning

Vi har försökt klarlägga om homosexuella utsätts för diskriminering eller trakasserier på sina arbetsplatser. Exempel på diskriminering skulle vara att homosexuella vägras anställning, blir förflyttade, nekade befordran eller rent av uppsagda på grund av att man är homosexuell. Av de homosexuella som svarat på våra enkäter (] 300 personer) uppger mel- lan ett tjugotal och ett fyrtiotal både att de har utsatts för några av dessa åtgärder och att de är säkra på eller misstänker att deras homosexualitet varit orsaken. Ett sjuttiotal uppger sig också ha blivit trakasserade på sina arbetsplatser. Ett femtiotal säger, att de har tvingats sluta på en arbetsplats på grund av sin homosexualitet.

Innan vi närmare diskuterar om det är erforderligt med åtgärder mot diskriminering av homosexuella på arbetsmarknaden skall vi i korthet redogöra för de regler som gäller för anställnings ingående och upphö- rande. I fråga om anställnings ingående gäller olika regler för den privata och den offentliga sektorn.

11.2. Anställnings ingående

] 1.2.1 Privata sektorn

En arbetsgivare inom den privata sektorn kan, såvitt är av intresse för oss, anställa vilken arbetssökande han vill. Han kan alltså vägra en arbetssökande anställning och som skäl åberopa dennes sexuella lägg- ning.

Under förarbetena (prop. 1970:87 s. 65 ff) till diskrimineringsbestäm- . melsen i 16 kap. 9 ($ brottsbalken diskuterades bl. a. frågan om en arbets- givare av rasskäl kunde vägra att anställa någon. Man strök därvid under den svenska traditionen att lagregler på arbetsmarknadens område en- dast borde användas om parterna avtalsvis inte kunde lösa uppkomna problem eller om det annars fanns speciella skäl för lagstiftning. Man kunde vidare förutsätta, att arbetsmarknadens parter genom upplysning m. m. strävade mot att förhindra rasdiskriminering. Med hänsyn härtill och till att den föreslagna lagstiftningen mot rasdiskriminering kunde förväntas bli normbildande även för andra områden än dem som avsågs

med lagförslagen avstod man från lagstiftning mot yttringar av rasför- domar på arbetsmarknaden. Det ströks emellertid under att skulle even- tuella problem inte kunna bemästras så borde lagstiftningsåtgärder över- vägas.

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet innebär bl. a. att arbetstagarorganisation som är bunden av kollektivavtal fått en starkare förhandlingsställning gentemot arbetsgivaren i frågor mellan denne och organisationsmedlemmar på arbetsplatsen. Av central betydelse i lagen är bestämmelsen om medbestämmande för arbetstagaren (32 å). Mellan kollektivavtalsbundna parter bör — om arbetstagarparten begär det kollektivavtal träffas om medbestämmande för arbetstagaren i frågor om ingående och upphörande av anställningsavtal, ledning och fördel- ning av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt. Kollektivavtal om medbestämmande i anställningsfrågor kan ge arbetstagarorganisa- tionerna möjligheter att påverka arbetsgivarna eller att bestämma i frå- gor av anställningskaraktär. Organisationerna kan därigenom motverka diskriminering.

1 1.2.2 Offentliga sektorn

Vid tillsättning av statliga tjänster gäller enligt 11 kap. 9 & RF att hänsyn skall tas ”endast till sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Med ”förtjänst” brukar man avse tjänstetid och vana och med ”skicklig- het” lämplighet för befattningen. Enligt 4 kap. 3 & 2 st lagen (19761600) om offentlig anställning gäller regeln om förtjänst och skicklighet även kommunal tjänst, om denna är statligt reglerad och inte avser prästerlig tjänst. Detta betyder att det i huvudsak bara är lärartjänster som omfattas av regeln.

1 1 kap. 9 & RF gäller alltså i princip inte kommunala tjänster. Emel- lertid syns kommunerna vara bundna av bestämmelsen i 1 kap. 9 & RF om att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. I det senare kravet torde ligga att kommunerna skall bedöma ärenden om tjänstetillsättning efter förtjänst och skicklighet.

11.3. Uppsägning

Lagen (1982:20) om anställningsskydd gäller i princip arbetsmarknaden i dess helhet. En uppsägning måste alltid vara sakligt grundad (7 5 1 st.). Om det skäligen kan begäras att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig föreligger inte saklig grund för uppsägning (7 5 2 st.). En uppsägning från arbetsgivarens sida beror i normalfallet antingen på arbetsbrist eller på arbetstagarens personliga förhållanden. Oavsett om uppsägningen grundar sig på arbetsbrist eller arbetstagarens personliga förhållanden gäller regeln i 75 2 st. om omplaceringsskyldighet. Om uppsägning eller avskedande skett utan saklig grund kan den förklaras ogiltig (34—35 55). Om arbetsgivaren brutit mot reglerna skall han,

förutom lön och andra anställningsförmåner, utge ersättning för even- tuell skada (38—39 åå).

Frågan om sexuell läggning utgör saklig grund för uppsägning disku- teras inte i förarbetena till lagen om anställningsskydd. Av förarbetena framgår emellertid (prop. 1973:129 5. 127 och 1981/82:71 s. 66) att man ansåg att det inte behövdes särskilda regler till skydd mot uppsägning på grund av arbetstagares nationalitet, religion, hudfärg e. (1. eller på grund av hans politiska uppfattning eller hans sysslande med offentliga upp- drag. Det underströks, att en uppsägning av sådana skäl normalt inte är sakligt grundad men att det kunde förekomma undantagssituationer där uppsägning på sådana skäl var befogad. Som exempel anfördes att man kunde tänka sig en funktionär i ett politiskt parti som lämnade partiet eller en präst i ett religiöst samfund som förklarade sig inte längre dela samfundets religiösa uppfattning.

11.4. Diskrimineringsutredningens betänkande (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Diskrimineringsutredningen, vars arbete vi redan berört (avsnitt 8.5), har i ett delbetänkande föreslagit en särskild lag mot etnisk diskrimine- ring i arbetslivet. Den föreslagna lagen är, i likhet med annan arbetsrätts- lig lagstiftning, civilrättslig och har i hög grad haft jämställdhetslagen som förebild. I korthet innebär förslaget följande.

Lagens ändamål är att främja allas lika rätt i fråga om arbete, arbets- villkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet oberoende av etnisk tillhö- righet. Lagförslaget förbjuder arbetsgivare att negativt särbehandla nå- gon på etnisk grund vid bl. a. anställning, befordran eller utbildning.

Lagförslaget upptar endast en förbjuden diskrimineringsgrund näm- ligen etnisk tillhörighet. Inom ramen för denna ryms diskriminerings- grunderna ras, hudfärg och etniskt och nationellt ursprung samt även nationalitet i betydelsen medborgarskap.

Lagförslaget syftar till att åstadkomma att varken arbetstagare eller arbetssökande skall missgynnas av arbetsgivare på grund av sin etniska tillhörighet. Ett sådant missgynnande föreligger om en arbetssökande på grund av sin etniska tillhörighet blir förbigången av en annan arbetssö- kande ur en annan etnisk grupp, trots att den förbigångne har bättre meriter. När det gäller redan anställda kan den diskriminerande hand-

lingen innebära t. ex. att en arbetstagare får en sämre lön på grund av sin _

etniska tillhörighet. Sammanfattningsvis skall, enligt förslaget, ett förfa- rande kunna påtalas om det innebär en påtaglig nackdel för en arbets- tagare eller arbetssökande och om det särskilt drabbar eller direkt riktar sig mot personer med viss etnisk tillhörighet. Diskrimineringsutredningen framhåller att det vid tillämpningen av olika diskrimineringsbestämmelser visat sig att bevisproblemen oftast är mycket stora. Hur skall exempelvis en arbetssökande kunna bevisa att han blivit förbigången just på grund av sitt etniska ursprung? Diskrimi- neringsutredningen konstaterar, att detta i de flesta fall inte låter sig

göras eftersom det oftast är arbetsgivaren som ensam har kännedom om sina eventuellt diskriminerande motiv. Man framhåller samtidigt, att det inom arbetsrätten har utvecklats regler som fördelar bevisbördan mellan parterna i en tvist.

Diskrimineringsutredningen har löst bevisproblemet efter förebild från jämställdhetslagen på så sätt att lagförslaget anger vissa typfall som ' definieras som etnisk diskriminering. Om det visas att ett typfall förelig- ger — exempelvis att någon vid en anställning förbigåtts av en annan person med annan etnisk tillhörighet, trots att den förstnämnde har bättre sakliga förutsättningar för arbetet så skall arbetsgivaren visa att hans personval inte hade något med etnisk tillhörighet att göra.

I betänkandet framhålls att presumtionsregler av angivet slag har sin styrka främst när det gäller att komma till rätta med vad man kallar direkt diskriminering, dvs. i de fall då en arbetsgivare står i en konkret anställningssituation och väljer bort en invandrare trots att denne har bättre meriter än sina svenska medsökande.

Diskrimineringsutredningen framhåller, att de föreslagna presum- tionsreglerna inte skyddar mot diskriminering i fall när någon inte får ett arbete han rätteligen borde få beroende på att arbetsgivaren överhuvud- taget inte vill anställa personer av viss etnisk tillhörighet. Sådan diskri- minering kan föreligga när en invandrare är den ende sökande eller när en arbetsgivare tillämpar ett rekryteringsförfarande som innebär att endast personer med viss etnisk tillhörighet får kännedom om ett ledigt arbete.

För att skydda mot sådan diskriminering föreslås en regel som mer generellt skyddar arbetssökande mot diskriminering. Regelns innebörd är att en arbetsgivare inte får tillämpa förfaranden som inte är godtag- bara. Bevisbördan är i ett sådant fall fördelad så, att om en arbetssökan- de gör sannolikt att en arbetsgivares beslut grundat sig på diskrimineran- de motiv så åligger det denne att lämna godtagbara, icke diskrimineran- de, motiv för sitt handlande.

Enligt förslaget skall jämställdhetsombudsmannen vara övervakande myndighet. Jämställdhetsombudsmannen upptar anmälningar och kan företräda den enskilde i process. Även den fackliga organisationen kan företräda den enskilde om denne är fackligt organiserad. Jämställdhets- ombudsmannen kan också utan anmälan utreda och påtala brott mot den föreslagna lagen, vars viktigaste påföljd är ett allmänt skadestånd. Arbetsdomstolen föreslås bli forum för tvister enligt den föreslagna lagen.

11.5. Överväganden och förslag

Innan vi diskuterar anställnings- och uppsägningsförhållanden skall vi närmare belysa några frågor som har en mera allmän anknytning till homosexuellas situation på arbetsmarknaden.

I debatten framskymtar då och då påståenden om att homosexuella skulle vara olämpliga för vissa yrken. De yrken man då i första hand åsyftar syns vara dem som har anknytning till ungdomar, exempelvis

läraryrket. Bakom påståendena ligger myterna om att homosexuella är sexuellt fixerade till minderåriga och att unga människor genom homo- sexuella upplevelser kan ”förföras” till homosexualitet. Det måste än en gång strykas under att myterna saknar någon som helst verklighetsan- knytning. Homosexualitet är lika mycket som heterosexualitet en privat- sak och påverkar inte en människas lämplighet för ett visst yrke. En annan fråga som diskuterats är att homosexuella skulle vara ute— stängda från möjligheten att få anställningar som med hänsyn till säker- hetsrisken är känsliga, exempelvis vissa tjänster inom försvaret. Motivet för sådana utestängningar är att en människa som är homosexuell av rädsla för att bli avslöjad som homosexuell skulle kunna komma i en utpressningssituation och exempelvis avslöja hemliga uppgifter. Det är klart att grunden för sådana ”utestängningar” inte är den sexuella lägg- ning som sådan utan rädslan att avslöja denna, en rädsla som grundar sig på att man inte öppet vågar uppträda som homosexuell på grund av risken för att bli behandlad på ett diskriminatoriskt sätt. Om homosex- uella vågar uppträda öppet kan det inte längre bli tal om, ens teoretiskt, att anse homosexuella som en riskgrupp när det gäller befattningar som är känsliga från säkerhetssynpunkt.

Vi har gjort undersökningar om förhållandena på arbetsmarknaden och homosexuella har, i den av oss utgivna antologin, beskrivit hur man som homosexuell kan uppleva sin situation.

Det typiska för de fall av diskriminering som beskrivs är att arbetsgi- varen inte vidtar åtgärderna under åberopande av den sexuella läggning- en. Det lär för övrigt i de flesta fall vara omöjligt att få bevis för att homosexualitet varit den avgörande omständigheten till den form av diskriminering vi här diskuterar. Detta beror antingen på att den förför- delade önskar vara anonym eller på att anledningen till uppsägningen eller den uteblivna anställningen uppgetts vara en annan än den verkli- ga. Det torde, trots allt, knappast vara opportunt att erkänna att man exempelvis sagt upp någon från hans anställning för att vederbörande är homosexuell.

Det är naturligtvis oacceptabelt att en arbetsgivare vägrar en arbets- sökande anställning för att han är homosexuell. Frågan är emellertid om det finns tillräckliga skäl för att införa en lagstiftning mot särbehandling av homosexuella vid anställningsförfaranden.

Reglerna om tjänstetillsättning på den offentliga sektorn om att den som med hänsyn till förtjänst och skicklighet skall erhålla en sökt anställ- ning utgör i och för sig tillräckliga garantier mot särbehandling av homosexuella. Vi vill i detta sammanhang erinra om att det inte syns 4 uteslutet att straffbestämmelserna om myndighetsmissbruk eller om vårdslös myndighetsutövning i 20 kap. l & brottsbalken kan vara tillämp- liga i fall som vi här diskuterar.

Förhållandena på den svenska arbetsmarknaden skall, enligt grund- satser som tillämpats länge, lösas av arbetsmarknadens parter och inte genom lagregler. Samhället har alltså överlämnat åt parterna på arbets- marknaden att gemensamt lösa de problem som kan uppkomma. Endast om parterna inte lyckas med detta eller om det i övrigt finns speciella skäl anses det att lagstiftningen skall ingripa. Som redan framgått är vi

övertygade om att det förekommit fall där homosexuella nekats anställ- ning eller befordran på grund av sin sexuella läggning. Trots detta och trots att ett viktigt motiv för lagstiftning mot diskriminering av homosex- uella är deras rädsla att våga uppträda som homosexuella anser vi inte att det finns tillräckliga skäl för en lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden som endast skulle avse homosexuella.

Vi har ovan (avsnitt 1 1.4) berört diskrimineringsutredningens förslag till lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet.

I annat sammanhang (avsnitt 8.5) har vi föreslagit bl. a. att diskrimi- neringsbestämmelsen i 16 kap. 9 & brottsbalken skall omfatta homosex- uella. Vi uttalade också, att det framstod som värdefullt och lämpligt att olika grupper i samhället, vilka oftast med rätta ansåg sig utsatta i något avseende, gavs samma skydd. Vi föreslår därför, att om diskriminerings- utredningens förslag om förbud mot etnisk diskriminering leder till lagstiftning denna även skall omfatta skydd för homosexuella. Endast smärre ändringar i den föreslagna lagtexten fordras, såsom att begreppet ”etnisk diskriminering” ersätts av ”diskriminering enligt denna lag” och att begreppet ”sexuell läggning” i förekommande fall förs in i lagstift- ningen.

När det gäller frågan om homosexuell läggning kan utgöra grund för uppsägning eller omplacering får ingen som helst tveksamhet råda. Vi vill därför slå fast att sexuell läggning aldrig kan vara saklig grund för uppsägning eller omplacering.

Vi har vid sammanträffande med företrädare för några av arbetsmark- nadens organisationer tagit upp bl. a. frågan om sexuell läggning kan vara saklig grund för uppsägning eller omplacering. Vi har även skrift- ligen inhämtat några organisationers syn på frågeställningen. De svar vi fått har varit entydiga och överensstämmer helt med vår ovan redovisade uppfattning.

Våra undersökningar visar att homosexuella kan uppleva svårigheter på sina arbetsplatser i form av trakasserier från arbetskamrater. Trakas- serierna beror bl. a. på omgivningens inställning till homosexualitet. Även om de lagstiftningsåtgärder vi i andra avseenden föreslår kan antas bidra till ett öppnare samhälle för homosexuella måste åtgärderna kom- bineras med informationsverksamhet. Arbetsmarknadens organisatio- ner har här ett stort ansvar och de kan genom olika informationsåtgärder lämna ett betydande bidrag till att diskriminering av homosexuella un- danröjs inte bara på arbetsmarknaden utan även på andra områden. Stat och kommun bör å sin sida verka för att information om homosexuella sprids inte bara på offentliga arbetsplatser utan även, exempelvis genom länsarbetsnämndernas försorg, på privata arbetsplatser.

Vi vill slutligen stryka under att det främst är de homosexuella som i dag uppträder öppet som riskerar att utsättas för oacceptabel särbehand- ling på arbetsmarknaden. Om attityderna i samhället blir öppnare vågar fler homosexuella uppträda öppet. Det kan därför inte uteslutas att riskerna för oacceptabel särbehandling ökar. Det är därför viktigt att förhållandena på arbetsmarknaden noggrant följs och att man ingriper med ytterligare åtgärder om det visar sig erforderligt.

12. Bostadsfrågor m. m.

12.1. Inledning

I detta avsnitt skall vi behandla bl. a. frågor om en fastighetsägare kan vägra en bostadssökande lägenhet eller säga upp en hyresgäst under åberopande av att denne är homosexuell. Vi skall också behandla frågor som rör möjligheterna att i ett homosexuellt samlevnadsförhållande överlåta hyresrätten till en lägenhet till den kontraktslöse parten.

12.2. Upplåtelse av hyresrätt

12.2.1. Allmänt

Bestämmelser om hyra av lägenhet finns i 12 kap. jordabalken, fortsätt- ningsvis kallad hyreslagen. Enligt hyreslagen kan en fastighetsägare, utan att ange någon orsak, vägra en bostadssökande bostad. Andra bestämmelser begränsar emellertid fastighetsägarens handlingsfrihet i detta avseende.

Enligt 16 kap. 9 (j brottsbalken (avsnitt 82.22) kan en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse straffas.

Ansvar för diskriminering enligt 16 kap. 95 brottsbalken drabbar bl. a. den som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten fastigheter eller yrkesmässigt utbjuder hyres- och bostadsrätter. Bland annat faller bygg- nadsföretag som säljer radhus och fastighetsägare som yrkesmässigt hyr ut bostäder under förbudet (prop. l970:87 s. 67). För tydlighetens skull bör framhållas att även den privata bostadsmarknaden omfattas av förbudet mot diskriminering om fastighetsägaren kan anses hyra ut bostäder yrkesmässigt.

När det gäller den del av bostadsmarknaden som inte är yrkesmässig ansåg man under förarbetena (prop. l970:87 s. 68) till 16 kap. 9 & brotts- balken, att det i och för sig kunde anföras skäl för förbud mot diskri- minering även på denna. Å andra sidan framhöll man att det fick godtas, att fastighetsägare och hyresvärdar på denna del av bostadsmarknaden kunde handla mer efter irrationella principer än efter affärsmässiga. Det var också, ansåg man, svårt att avgöra i det enskilda fallet om handlan- det hade bestämts av diskriminatoriska motiv eller av personliga före-

ställningar. Ett diskrimineringsförbud på den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden kunde därför innebära betydande till- lämpningssvårigheter. Av dessa skäl avstod man från att låta diskrimi- neringsförbudeti 16 kap. 9 5 brottsbalken omfatta den icke yrkesmässiga delen av hyresmarknaden. Man strök dock under att det kunde bli aktuellt att i framtiden överväga någon form av lagstiftning mot diskri- minering även på denna om det skulle visa sig behövas.

Homosexuella tillhör inte de i dag enligt 16 kap. 95 brottsbalken skyddade grupperna. Det är således fullt möjligt att utan straffpåföljd

. vägra en bostadssökande bostad och som skäl åberopa att denne är homosexuell.

Människor som tillhör en särskild grupp sluter sig ofta samman i föreningar. Dessa föreningar är till sin rättsliga natur många gånger 5. k. ideella föreningar, vilket innebär att de är juridiska personer. Detta betyder, exempelvis när en sådan förening vill hyra en lokal, att det är föreningen och inte föreningens enskilda medlemmar som är avtalspart. Det har hänt, att en sådan förening velat hyra t. ex. föreningslokal men vägrats under motivering ”att man inte vill ha med folk av den gruppen att göra”. Ett sådant förfarande faller inte under straffbestämmelsen i 16 kap. 9 5 brottsbalken eftersom det juridiskt sett är föreningen och inte dess enskilda medlemmar som diskrimineras.

12.2.2. Bostadsförmedlingar och bostadsanvisning

I en del kommuner finns bostadsförmedlingar. Dessa är kommunala organ och har anvisningsrätt till vissa lägenheter inom kommunen. En fastighetsägare är emellertid inte skyldig att sluta avtal med den hyres- gäst som anvisas honom.

För att man skall bli anvisad lägenhet, fordras att man registrerat sig som sökande vid bostadsförmedlingen. Den bostadssökandes behov av bostad bedöms efter olika faktorer, bl. a. hushållsstorlek. RFSL har uppgett, att vissa bostadsförmedlingar vägrar att registrera två parter av samma kön som bostadssökande. I våra undersökningar uppger en tredjedel av dem som försökt att registrera sig som bostadssökande tillsammans med någon annan av samma kön, att de vägrats att göra detta. Andra bostadsförmedlingar skulle, enligt RFSL, tillåta gemensam registrering men tillämpa sämre villkor för två parter av samma kön, exempelvis genom att endast anvisa dessa lägenheter i mindre attraktiva bostadsområden.

Den 1 juli 1980 började bostadsanvisningslagen (l980:94) gälla. Den— na innebär, att en kommun kan förklara ett eller flera bostadsområden i kommunen för bostadsanvisningsområde. Inom ett sådant har, om intet annat avtalats, samtliga husägare skyldighet att underrätta kom- munen när en bostadslägenhet blir ledig. Om kommunen inte anvisar någon bostadssökande eller om husägaren inte godtar den anvisade eller inte kan träffa avtal med denne, kan kommunen begära att få bostads- lägenheten upplåten på sig. Kommunen kan därefter, enligt 34 a 5 hyres- lagen, överlåta hyresrätten om hyresnämnden lämnar tillstånd. Sådant tillstånd skall lämnas om överlåtelsen kan ske utan ”påtaglig olägenhet”

för hyresvärden. Kommunen kan också, utan någon medverkan från hyresvärden, upplåta bostadslägenheten i andra hand.

Innebörden av begreppet ”påtaglig olägenhet” diskuterades under förarbetena. I dessa (prop. 1979/80:72 s. 52 f) anfördes bl. a. att pröv- ningen av begreppet måste ges en objektiv innebörd på så sätt att vissa hushållstyper eller kategorier av bostadssökande inte fick betraktas som särskilda riskgrupper för husägaren. Det fick exempelvis inte förekom- ma att bostadssökande, tillhörig en viss folkgrupp, inte godtogs som hyresgäster bara för att en uthyrning till dem påstods medföra större risker för ekonomisk skada.

Reglerna innebär vissa möjligheter för homosexuella bostadssökande att inom ett visst område få bostadslägenhet mot en husägares vilja. Om husägaren inte vill hyra ut en bostadslägenhet till homosexuella kan kommunen gå in och överta hyresrätten till denna. Kommunen kan därefter sätta den från husägarens synpunkt inte önskvärda hyresgästen i sitt ställe.

12.3. Överlåtelse av hyresrätt

12.3.1. Hyreslagen

I 32—34 55 hyreslagen finns bestämmelser om överlåtelse av hyresrätt. För förståelsen av bestämmelserna är det av vikt, att man skiljer mellan, å ena sidan, 32 5 och 34 5 hyreslagen, som behandlar rena överlåtelsefor- mer, och, å andra sidan, 33 5 hyreslagen, som behandlar vissa speciella överlåtelseformer.

Huvudregeln beträffande överlåtelse finns i 32 5 hyreslagen, som stad- gar, att hyresgäst inte utan hyresvärdens medgivande får överlåta hyres- rätten. Om hyresvärden utan skälig anledning vägrar samtycke, får hyresgästen säga upp avtalet.

Från huvudregeln finns undantag i 34 5 hyreslagen. Enligt denna bestämmelse kan hyresgäst, som inte skall använda sin bostadslägenhet under återstående hyrestid, överlåta hyresrätten till närstående som var- aktigt sammanbor med honom. Om hyresvärden inte vill gå med på en sådan överlåtelse, kan hyresnämnd lämna tillstånd. För tillstånd fordras att hyresvärden ”skäligen kan nöjas” med förändringen. Samma regler gäller om hyresgästens dödsbo vill överlåta hyresrätten till sådan döds- bodelägare eller annan hyresgästen närstående som varaktigt samman- bodde med honom.

I förarbetena till 34 5 hyreslagen (prop. 1967: 141 s. 220) uttalas beträf- fande begreppet ”närstående som varaktigt sammanbor” med hyresgäs- ten bl.a. att under detta faller samboende under äktenskapsliknande förhållanden eller samboende med annan som på grund av föreliggande särskilda omständigheter kan anses står hyresgästen nära.

Om, i ett homosexuellt samlevnadspar, den som har hyresrätten vill flytta och överlåta hyresrätten till den andre, uppstår frågan om bestäm- melsen i 345 hyreslagen är tillämplig. För ett jakande svar torde, mot bakgrund av det redovisade motivuttalandet, krävas antingen att samlev—

naden kan jämställas med en samlevnad som sker under äktenskapslik- nande förhållanden eller att de samboende på grund av föreliggande särskilda omständigheter kan anses stå varandra nära.

Vid remissbehandlingen av vår promemoria nr 37 Homosexuell sam- levnad —— Några frågeställningar (avsnitt 10.4) upplystes, att det före- kommit fall där 345 hyreslagen tillämpats vid homosexuella samlev- nadsförhållanden. Om man utifrån dessa avgöranden kan tala om gäl- lande rätt är oklart. Det torde emellertid, mot bakgrund av riksdagens uttalande om homosexuell samlevnad som en från samhällets synpunkt . acceptabel samlevnadsform, vara i överensstämmelse med de syften, som ligger bakom 345 hyreslagen, att i dagens läge i vart fall avse homosexuella samboende vara varandra närstående ”på grund av före- liggande särskilda omständigheter”.

När det gäller vissa speciella överlåtelseformer kan enligt 33 5 1 st. hyreslagen en hyresvärd sätta sig emot en övergång av hyresrätt om den sker genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande för- värv. I lagrummet stadgas emellertid också undantag från denna regel. Om lägenheten uteslutande eller huvudsakligen använts som gemensam bostad för hyresgästen och hans make, och maken fått hyresrätten ge- nom skifte på grund av delning efter äktenskapets upplösning eller efter boskillnad, får maken alltid träda i hyresgästens ställe. Detsamma gäller om makar hyr lägenheten gemensamt eller när någon övertagit en hyres- rätt med stöd av lagen (19732651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.

Undantagsreglerna gäller inte för parterna i ett homosexuellt samlev- nadsförhållande. Bestämmelserna i 33 5 hyreslagen, när det gäller ho- mosexuella, kan exemplifieras enligt följande. Om en hyresgäst testa- menterar hyresrätten till sin lägenhet till en, inte samboende, homosex- uell person, kan hyresvärden vägra godkänna överlåtelsen. Detta står i överensstämmelse med huvudregeln i 32 5 hyreslagen, enligt vilken hy- resvärden utan motivering överhuvudtaget kan vägra överlåtelse. Om testator levt tillsammans med den till vilken han testamenterar hyresrät- ten i ett homosexuellt samlevnadsförhållande kan också hyresvärden sätta sig mot en överlåtelse. En vägran i detta fall leder till att den andre får flytta. Däremot kan, i det senare fallet, hyresgästens dödsbo överlåta hyresrätten till den samboende om förutsättningar härför föreligger enligt 34 5 hyreslagen.

12.3.2. Lagen (1973z651) om ogifta samboendes gemensamma bostad

Vid upplösningen av äktenskapsliknande samlevnad mellan en ogift man och en ogift kvinna kan det inträffa att någon av dem ensam har rätten till den gemensamma hyres— eller bostadsrättslägenheten. Det kan i vissa fall framstå som stötande om den, som inte har hyres- eller bostadsrätten, får flytta när samlevnaden upphör. Ett sådant fall kan vara om det finns gemensamma barn och den vårdnadshavande föräl— dern tvingas flytta. Bestämmelserna i lagen (1973:651) om ogifta sam- boendes gemensamma bostad ger den, som inte har hyres- eller bostads-

rätten, möjlighet att överta rätten om han bäst behöver bostaden och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om mannen och kvinnan inte har eller har haft barn tillsammans gäller övertagan- derätten endast om s. k. synnerliga skäl föreligger.

Innebörden av uttrycket ”synnerliga skäl” berördes under förarbetena till lagen. Departementschefen anförde därom (prop. 1973:32 s. 169).

Uttrycket "synnerliga skäl” skall tolkas restriktivt. Det måste med andra ord föreligga mycket starka skäl av i första hand social natur för att övertagande skall kunna ifrågakomma trots att parterna inte har eller har haft barn tillsammans. Intresseavvägningen mellan parterna måste ge mycket klart utslag till förmån för den som begär att få överta hyres- eller bostadsrätten. Är motpartens intresse av att kunna få disponera bostaden inte särskilt starkt, kan kraven på de skäl som åberopas till stöd för ett övertagande ställas lägre än annars. Detta kan bli aktuellt särskilt i det fallet att den part som har hyresrätten avlider. I en sådan situation torde som regel den andra partens intresse av att få bo kvar i det gemensamma hemmet, om samlevnaden där har varat en mera avsevärd tid, väga över dödsbo- delägarnas intresse av att få tillgång till lägenheten i sådan grad att synnerliga skäl kan anses föreligga. Av betydelse vid avvägningen kan också bli om en av parterna har vårdnaden om barn som inte är parternas gemensamma. Har sam- levnaden varat relativt kort tid ett eller annat år — torde dock förekomsten av sådana barn knappast kunna medföra, att synnerliga skäl föreligger att tilldela vårdnadshavaren bostaden. Åtminstone gäller detta om samlevnaden upplöses av annan anledning än att en av parterna dör.

Lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad reglerar endast frå— gan om vem av mannen och kvinnan som, i förhållande till varandra, har rätt till lägenheten. Har man emellertid övertagit en lägenhet med stöd av denna lag, har man, enligt 34 5 hyreslagen, alltid en principiell rätt att träda i den tidigare lägenhetsinnehavarens ställe.

12.4. Uppsägning

Hyreslagen skiljer mellan bostadslägenhet och annan lägenhet (lokaler). Beträffande sistnämnda kategori av lägenheter är hyresgästen som hu- vudregel skyldig att flytta om han blir uppsagd till hyrestidens utgång. Om hyresgästen önskar behålla hyresrätten men tvingas flytta på grund av uppsägningen, kan han få ersättning av hyresvärden för den förlust han gör.

När det gäller bostadslägenheter är huvudregeln, att hyresgästen har besittningsskydd till lägenheten. Detta skydd innebär, att en hyresgäst, om en fastighetsägare säger upp avtalet till hyrestidens utgång, inte behöver flytta, om han inte godtar uppsägningen. Hyresvillkoren kan dock komma att ändras. Undantag från besittningsskyddet vid uppsäg- ning föreligger förutom när det är fråga om vissa lägenhetsobjekt — om hyresrätten är förverkad eller om andra särskilt i lag angivna upphö- randegrunder föreligger (46 5 hyreslagen).

Att en hyresrätt förverkas innebär, att hyresvärden, när särskilda or- saker finns, kan säga upp hyresavtalet till omedelbar avflyttning, dvs. före hyrestiden gått ut. Exempel härpå är att hyresgästen inte betalar

hyran (43 5 hyreslagen). ”Andra särskilda uppsägningsgrunder" innebär att hyresavtalet upphör vid hyrestidens utgång och att hyresgästen inte har rätt till förlängning. Ett exempel på sådan uppsägningsgrund är att hyresgästen i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet skäligen inte bör förlängas, exempelvis genom att kontinuerligt under- låta att betala hyran i rätt tid (46 5 1 st 2 p. hyreslagen).

När det gäller olika samboendesituationer har det i vissa fall betydelse för besittningsskyddet om hyresrätten är förverkad eller om hyresrätten skall upphöra på grund av att en upphörandegmnd föreligger. Vi skall ge . några exempel härpå.

Antag att A och B gemensamt hyr en lägenhet. Detta innebär att båda står i ett avtalsförhållande till hyresvärden. Om A säger upp avtalet eller om hyresgästerna inte är berättigade till gemensam förlängning på grund av omständighet som A har skulden till har B besittningsskydd, dvs. rätt till förlängning av hyresavtalet om hyresvärden ”skäligen kan nöjas” med honom som hyresgäst. Väl att märka är att B inte har besittnings- skydd om hyresrätten ärförverkad. Dessa regler (47 5 hyreslagen) gäller oavsett samboendeförhållandets art och är således tillämpliga vid ho- mosexuell samlevnad.

Om A och B är gifta med varandra och båda makarna är avtalsparter gäller för det första reglerna i föregående stycke. Därutöver har B besitt- ningsskydd om hyresrätten är förverkad på grund av omständighet som A har skulden till. Undantag härifrån föreligger om hyresrätten är för- verkad på grund av bristande hyresbetalning. Om endast maken A har hyresrätten och säger upp avtalet, har maken B besittningsskydd, om han har sin bostad i lägenheten och hyresvärden ”skäligen kan nöjas” med B som hyresgäst. I fall där endast maken A har hyresrätten, har maken B besittningsskydd även om make A skulle ha förverkat hyresrät- ten. Dessa regler (475 hyreslagen) gäller också den som enligt lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad har rätt att ta över bostaden (47 a 5 hyreslagen).

12.5. Familjelagssakkunniga

Familjelagssakkunniga (avsnitt 10.2) föreslår, att lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad skall upphöra att gälla, och att frågan om rätten till den gemensamma bostaden vid samlevnadens upplösning skall lösas på ett delvis annat sätt.

Vi har tidigare (avsnitt 10.2) redogjort för huvudprinciperna i famil- jelagssakkunnigas förslag och skall här endast redogöra för förslaget i fråga om rätten till bostad.

I fråga om makar har, vid äktenskapets upplösning, den make som bäst behöver bostaden rätt att erhålla denna om det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt (1 1 kap. 7 5 förslaget till äktenskaps- balk).

När det gäller samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden föreslår familjelagssakkunniga olika regler beroende på när bostaden förvärvats.

Har bostaden förvärvats för de samboendes gemensamma begagnande gäller familjelagssakkunnigas förslag fast egendom, bostadsrätt och hy- resrätt. Vid upplösning av samlevnaden skall, oavsett vem som äger egendomen eller innehar bostads- eller hyresrätten, bostaden anses ägd med samäganderätt och den som bäst behöver bostaden skall tilläggas denna om det med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt (19 kap. 4 5 förslaget till äktenskapsbalk). Om någon av de samboende däremot innehar bostaden med bostads- eller hyresrätt och den inte förvärvats för de samboendes gemensamma begagnande (den ene flyttar hem till den andre).har den ”kontraktslöse” sambon rätt att vid samlev- nadens upphörande erhålla bostaden, om han bäst behöver den och det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om de samboende inte har eller har haft gemensamma barn gäller denna sist- nämnda övertaganderätt endast om det föreligger synnerliga skäl (19 kap. 6 5 förslaget till äktenskapsbalk).

Vi har ovan (avsnitt 12.3—4) redogjort för innehållen i 33 5 och 47 5 hyreslagen. Familjelagssakkunniga föreslår, i förekommande fall, att dessa bestämmelser ändras så att sambo jämställs med make.

12.6. Överväganden och förslag

Vi har tidigare föreslagit (avsnitt 8.6) att homosexuella skall ges samma skydd mot diskriminering som andra grupper har enligt 16 kap. 95 brottsbalken. Vårt förslag innebär, att homosexuella skyddas mot diskri- minering på den yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden om anled- ningen till särbehandlingen är den sexuella läggningen.

16 kap. 9 5 brottsbalken utgör inte något skydd mot diskriminering på den del av bostadsmarknaden som inte är yrkesmässig. Det är inte helt lätt att dra någon skiljelinje mellan denna del av bostadsmarknaden och den yrkesmässiga delen. Till den förra kategorin torde uthyrning ”i andra hand”, uthyrning av del av upplåtarens bostad och uthyrning av eget enfamiljshus utan vidare kunna föras. Allmänt torde kunna sägas, att i de fall där fastighetsägare kan antas att helt allmänt se framför allt ekonomiskt på sin verksamhet så föreligger yrkesmässighet.

Även diskriminering på den del av bostadsmarknaden som inte be- döms som yrkesmässig bör motverkas. Diskriminering blir inte accepta- bel bara för att den så att säga sker mer privat. Frågan är emellertid om ett straffrättsligt förbud mot diskriminering av homosexeulla på denna del av bostadsmarknaden är lämpligt. Denna del av marknaden omfat- tar de mest skiftande förhållanden och till den hör exempelvis att en lägenhetsinnehavare hyr ut ett möblerat rum. Det är klart att det i det sistnämnda fallet måste tas hänsyn till de personliga föreställningar om homosexualitet som kan medverka till att något hyresförhållande inte uppkommer. Ett förbud mot diskriminering på den del av bostadsmark- naden som vi här diskuterar måste leda till betydande tillämpningssvå- righeter. Vi har också, vid åtskilliga tillfällen, uttalat att ett skydd mot diskriminering för homosexuella bör utformas på så sätt att homosex- uella får samma skydd som andra grupper. Det skall också framhållas,

att de åtgärder, som vi i övrigt föreslår, kommer att förbättra homosex- uellas situation. Detta kommer givetvis även att påverka förhållandena på den del av bostadsmarknaden som inte är yrkesmässig. Mot bakgrund av vad vi anfört är vi inte beredda att föreslå ett särskilt förbud mot diskriminering av homosexuella på denna marknad.

Vi har (avsnitt 12.2.1) redogjort för att 16 kap. 9 5 brottsbalken inte skyddar sammanslutningar av olika minoritetsgrupper mot diskrimine- ring. Vi känner till fall vilka har avsett fastighetsägare på den icke yrkesmässiga delen av bostadsmarknaden, som åberopat medlemmars . homosexuella läggning som skäl till att vägra hyra ut lokal till RFSL. Denna typ av diskriminering drabbar troligen även andra minoritets- grupper i samhället. Det är angeläget att de missförhållanden som kan förekomma följs upp och att man, om situation anses påkalla det, ingriper med åtgärder.

Vi vill emellertid stryka under, att det är en viktig kommunal angelä- genhet att organisationer av typ RFSL får tillgång till lämpliga lokaler och att kommunerna redan idag, om än inte formellt, har ett ansvar för att inom kommunen verksamma organisationer får erforderliga lokaler till sin verksamhet.

Bostadsförmedlingamas roll när det gäller bostadsfördelning är bety- dande och det är viktigt att tjänstemännen vid dessa informeras om det självklara i att homosexuella bostadssökande skall behandlas som alla andra som söker bostad. Som vi upprepade gånger slagit fast, finns det nämligen inte några skäl att särbehandla en människa på grund av hennes sexuella läggning. Vi vill också påpeka att om instruktionerna för bostadsförmedlingar kan innebära risk för att homosexuella, ensamstå- ende eller samboende, kan bli särbehandlade i förhållande till andra, bör dessa instruktioner ändras.

Riksdagen har uttalat att homosexuell samlevnad är en fullt accepta- bel samlevnadsform från samhällets synpunkt. Vi har (avsnitt 10.8.5) föreslagit att homosexuell samlevnad bör behandlas lika med den sam- levnadsform som i dagens lagstiftning betecknas som ”äktenskapslik- nande”. Av detta följer att det homosexuella samlevnadsparets rätt till anvisning till lägenhet genom en bostadsförmedlings försorg skall, om detta inte redan sker, behandlas på samma sätt och enligt samma krite- rier som det heterosexuella parets.

Om vårt förslag till ändring av 16 kap. 95 brottsbalken genomförs, kommer den eventuella diskriminering som i dag förekommer vid en bostadsförmedling att bli straffbar enligt bestämmelsernas andra stycke.

Vi har föreslagit (avsnitt 1085) att två parter av samma kön som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden i vissa rättsliga hänseenden skall kunna jämställas med den samlevnadsform som i dag sker under beteckningen äktenskapsliknande förhållanden eller liknan- de. Vi har i samband därmed föreslagit att familjelagssakkunnigas för- slag avseende sambor, om detta leder till lagstiftning, även skall kunna tillämpas i fråga om ett homosexuellt samlevnadsförhållande.

För parterna i ett homosexuellt samlevnadsförhållande innebär famil- jelagssakkunnigas och vårt förslag att frågan om rätten till bostad dem emellan och i förhållande till fastighetsägaren fått en tillfredsställande lösning.

För den händelse familjelagssakkunnigas förslag rörande sambor inte leder till lagstiftning, innebär vårt förslag att homosexuell samlevnad rättsligt skall kunna jämställas med den samlevnad som avses med lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad. Frågan om 34 5 hyreslagen kan tillämpas i fråga om homosexuell samlevnad mister därmed mycket av sin aktualitet.

13. Värnpliktsfrägor m. m.

13.1. Inledning

De flesta svenska män genomgår militär grundutbildning. En del fort- sätter sin militärutbildning och blir fast anställt befäl. Många av dem som fullgör grundutbildningen och flera av dem som blir befäl har homosexuell läggning.

Tidigare ansåg man, att det var förenat med svårigheter för homosex- uella att klara den militära grundutbildningen. För att belysa den dåva- rande inställningen kan nämnas ett uttalande från år 1971 av västra inskrivningscentralen. I detta heter det bl. a., att homosexualitet inte sällan kunde medföra problem för den värnpliktige i den ”extremt maskulina” miljö som kasernlivet innebar, och att det oftast var en fördel för den enskilde homosexuelle att slippa militärtjänst eftersom denna kunde medföra onödiga tragedier.

13.2. Militär grundutbildning

13.2.1. Inledning

Grundutbildningen innebär en påtvingad gemenskap som en del inte klarar av. Många som fullgör utbildningen kommer direkt från hem och skola och steget till den påtvingade gemenskapen kan innebära många problem för den enskilde när han befinner sig i ett känsligt skede av sitt liv. En homosexuell möter inte enbart dessa problem. Han har dessutom att brottas med den speciella problematik som kan omgärda homosex- ualitet. Han riskerar, om han öppet talar om sin läggning eller om denna blir avslöjad, att förföljas och/eller stötas ur gemenskapen. Även ängs- . lan att bli avslöjad som homosexuell kan kännas påfrestande.

13.2.2. Allmänt om inskrivningsförrättningen

Huvudregeln vid uttagning till tjänst eller befattning överhuvudtaget inom krigsmakten är, enligt 6 5 5 st. värnpliktslagen (1941 :967), att värnpliktig skall, såvitt möjligt, tas ut för den utbildning för vilken han anses bäst lämpad. För att en uttagning till en viss tjänst skall bli så riktig som möjligt måste en bedömning av den värnpliktiges förutsättningar i

olika avseenden ske. Det är naturligt att man vid dessa uttagningar måste ta hänsyn till personliga egenskaper och läggningar. Några bestämmel- ser som innebär att homosexuell läggning i sig är diskvalificerande för tjänst av viss art eller tjänst överhuvudtaget inom försvarsmakten finns 1nte.

För att inskrivningsmyndigheterna skall få en uppfattning om den värnpliktiges användbarhet från militär synpunkt får denne vid inskriv- ningsförrättningen bl. a. genomgå läkarundersökning. Denna syftar till att ta reda på om det finns 5. k. militärmedicinska hinder mot tjänstgö- ring av viss art eller mot tjänstgöring överhuvudtaget. Till grund för den militärmedicinska bedömningen ligger anvisningar från försvarets sjuk- vårdsstyrelse, kallad Medicinsk undersökning och utvärdering (MedU), (bilaga b i Handbok för medicinpersonal inom försvarsmakten, H Med F). Varje åkomma skall utvärderas och diagnoserna i MedU följer social— styrelsens sjukdomsklassfikation från år 1968. Åkommans betydelse ur militär användbarhetssynpunkt anges genom tillägg av en siffra till åkommans klassifikationsnummer enligt följande skala.

Ingen (betydelselös åkomma)

Lätt

Måttlig Tämligen betydande Betydande Mycket betydande Mycket betydande (åläggs ej militär utbildning men lämplig inom

annan del av totalförsvaret) — frikallas

0 Mycket betydande (åläggs ej utbildning inom totalförsvaret) — fri- kallas 1 Ej fastställd (undantages tillfälligt).

Noah-maxim

Exempel: En åkomma har åsatts numret 507, 0215. De första fem siffror- na (507, 02) utvisar att den undersökte lider av hösnuva och den sjätte (1) anger åkommans lokalisering, i detta fall ”allmän”. Den sjunde och sista siffran visar åkommans betydelse ur militärmedicinsk användbarhets- synpunkt, vilken i detta fall bedömts vara (5) ”tämligen betydande”.

I socialstyrelsens ovannämnda klassfikation hade homosexualitet fram till 1979-09-27 klassifikationsnumret 302,00 och återfanns under rubriken ”sexuella anomalier” som i sin tur är intagen under huvudrub- riken ”mentala rubbningar”. Socialstyrelsen beslöt emellertid nämnda dag att bl. a. kodnumret 302,00 skulle utgå. Klassifikationen under rub- riken ”Sexuella anomalier" har numera följande betydelse

302,31 Transsexualism 302,99 Sexuella anomalier NUD (utan närmare specifikation)

13.2.3 1970-talet fram till sommaren är 1976

MedU utkom år 1976 i omarbetat skick. I den dittills gällande MedU föreskrevs att homosexualitet skulle åsättas klassifikationsnumret 302,00 och utvärderingssiffran 0 eller 2, dvs. en ovillkorlig frikallelse från.

militär grundutbildning. Bestämmelserna upprätthölls, enligt vad som uppgetts, inte strikt. De flesta inskrivningscentralerna bedömde frågan om frikallelse på grund av homosexualitet från fall till fall. Bedömning- en grundande sig därvid på en mängd faktorer som exempelvis sociala och medicinska.

13.2.4 1976 års anvisningar

Enligt 1976 års MedU skulle homosexualitet inte leda till ovillkorlig frikallelse. Vid den militärmedicinska bedömningen kunde nämligen även värderingen 8 (ingen nedsättning) användas. I anvisningarna utta- lades också att, innan värdering gjordes från militär synpunkt, en nog- grann insamling av beslutsunderlag och en nyanserad avvägning av risker och förutsättningar var nödvändig.

13.2.5. Gällande anvisningar

Som en följd av socialstyrelsens beslut (avsnitt 13.2.2) har MedU ändrats så att homosexualitet inte längre finns som särskild klassfikation för militärmedicinsk bedömning. I MedU har i stället följande införts.

302,99 Sexuella anomalier 0,5 el. 8 NUD Vid värdering 0—5 anges diagnos, däremot ej vid värdering 8. Homosexualitet hänförs till 302,99.

Ändringen av MedU innebär, att homosexualitet inte längre klassificie— ras särskilt vid inskrivningsförrättningen. För den som uppger att han är homosexuell skall klassficieringen 302,99 användas. Klassficieringen innebär att homosexuell läggning numera med hänsyn tagen till även andra omständigheter inte har någon eller har tämligen betydande eller mycket betydande (frikallas) vikt vid bedömningen av tjänstbarheten. Anvisningarna innebär inte att homosexuella automatiskt frikallas från värnpliktstjänstgöring. Två frågor är närmast av intresse. Den första är om man som homosexuell alltid kan räkna med att bli frikallad om man vill. Den andra är motsatt, nämligen om man som homosexuell löper risk att bli frikallad även om man vill fullgöra sin militärtjänstgö- ring. Vad gäller första frågan sker en grundlig utredning, närmast i samtalsform, för att utreda orsakerna till önskan att bli frikallad. Om utredningen visar, att önskan är motiverad och har skett efter moget övervägande, blir vederbörande frikallad från militärtjänstgöring. I det

andra fallet sker en lämplighetsprövning, bl. a. genom samtal, för att ' reda ut om vederbörande verkligen kommer att kunna bl. a. ur sociala och medicinska aspekter fullgöra tjänstgöringen utan att svårigheter kommer att inträffa. Om bedömningen utfaller negativt blir vederböran- de, trots sin önskan, frikallad från tjänstgöring.

13.2.6. Övrigt

Företrädare för försvarets sjukvårdsstyrelse har uppgett, att anvisning- arna fungerar smidigt och att homosexuella, som väljer att göra militär-

utbildning, regelmässigt syns klara av denna.

Endast i synnerligen sällsynta fall har komplikationer uppstått. Det förekommer endast i undantagsfall att frikallelse sker på grund av ho- mosexuell läggning eller att inskrivningshandlingarna utvisar att den värnpliktige är homosexuell.

13.3. Överbefälhavarens syn

Överbefälhavaren har i skrivelse till oss redogjort för försvarsmaktens syn på homosexualitet. Av skrivelsen framgår bl. a. följande.

Försvarsmaktens syn på alla former av avvikelser från de i vårt samhälle vanli- gaste beteendena grundas på i samhället allmänna värderingar med beaktande av inom försvarsmakten speciella förhållande. Homosexualitet bedöms av ÖB bli alltmer accepterad i samhället (jfr riksdagens uttalanden i frågan). Homosexua- litet utgör därför i sig ingen anledning till särbehandling av något slag inom försvarsmakten.

Försvarsmakten eftersträvar vid såväl uttagning av värnpliktiga, antagning av frivillig personal som rekrytering av fast anställd militär och civil personal, urval/placering som syftar till ”rätt man/kvinna på rätt plats”. Personliga egen- skaper är en del av grunden för beslut. Sexualitet är alltid en del av personlighe- ten. Det väsentligaste är den enskildes förmåga att handskas med (dvs. att accep- tera, kontrollera och finna utlopp för) sin egen sexualitet.

För en individ med en sådan mognadsgrad att t. ex. homosexualitet eller annat 5. k. avvikande beteende utgör en accepterad och kontrollerad del av egen person- lighet, utgör beteendet ingen grund för särbehandling inom försvarsmakten.

I de fall sexualiteten utgör problem för den enskilde t. ex. i form av ej accepte- rad homosexualitet, kan den bidraga till att skapa svårigheter för den enskilde vid tjänstgöring inom försvarsmakten. En lista över specifika situationer som med dessa förutsättningar kan vara svåra för individen kan göras lång, men skall här inskränkas till tre exempel.

Försvarets organisation, tjänstgöringsförhållanden och miljöer förutsätter ofta att personal vistas i grupp nära inpå varandra — ibland relativt isolerade från annan personal under långa tidsperioder. Att tjänstgöra under sådana förhållan- den kan vara mycket svårt för personer med psykiskt obearbetad sexualitet. Detta gäller t. ex. en så gott som ensam man i en stor grupp kvinnor, en ensam kvinna i en grupp män, en ensam homosexuell man eller kvinna i en enkönad grupp.

Försvarets speciella säkerhetsaspekter gör att all personal med någon form av ekonomiska problem, alkohol-, narkotika-, äktenskaps- eller sexuella beteenden som är tabubelagda, kan löpa risk att försättas i beroendeförhållanden.

Vad gäller värnpliktiga tjänstgör de under en pliktlag. Därigenom minskar deras möjlighet att påverka sin situation. Detta utgör i sig självt risk för relations- störningar inom de för tjänstgöringstiden skapade kollektiven. Alla former av avvikelser kan därmed komma att utgöra grund för mobbning.

13.4. Överväganden

Det är naturligt att principerna för val av personal till olika befattningar inom försvarsmakten skeri syfte att man vill ha ”rätt man/kvinna på rätt plats”. Homosexuell läggning som sådan får, lika lite som eljest, vara orsak till någon särbehandling inom försvarsmakten.

Det är emellertid, oavsett vad orsaken är därtill, klarlagt att många homosexuella, liksom andra kategorier, kan ha problem. Det är naturligt att man såväl inom försvaret som inom andra samhällsområden tar vederbörlig hänsyn till de svårigheter olika människors problem kan orsaka dem. För att ta denna hänsyn exempelvis i fråga om homosexuel- la krävs emellertid inte någon särskild klassificiering som homosexuell vid inskrivningsförrättningen.

Homosexualitet som sådan kan inte och får inte diskvalificera för någon tjänstgöring inom försvaret och är inte, som syns framgå av MedU, någon sexuell anomali. Någon särskild klassificering för homo- sexuella behövs således inte och vi förutsätter att den tas bort ur MedU.

14. Asylrätt för homosexuella m. m.

14.1. Inledning

Enligt 30 5 utlänningsförordningen (1980:377) får en utlänning, som inte är medborgare i annat nordiskt land, inte utan uppehållstillstånd uppe- hålla sig i Sverige under längre tid än tre månader från inresan. Enligt 31 5 förordningen får uppehållstillstånd ges en utlänning som är flykting eller som har familjeanknytning till en person som är bosatt här eller om utlänningen annars har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstill- stånd får också ges en utlänning, som inte är flykting men som ändå på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit. Det erfordras emellertid också att utlänningen kan åberopa tungt vägan- de omständigheter för sin vägran att inte vilja återvända till sitt hemland. Uppehållstillstånd kan också ges om det annars är motiverat av huma- nitära skäl. [Jfr även 6 5 utlänningslagen (1980:376)].

Enligt 3 5 utlänningslagen (1980:376) får en flykting inte utan synner— liga skäl vägras fristad här i landet om flyktingen behöver sådant skydd. Flykting är enligt utlänningslagen en utlänning, som befinner sig utanför det land, i vilket han är medborgare, på grund av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhälls- grupp eller på grund av religiös eller politisk uppfattning. Utlänningen skall därjämte inte kunna eller på grund av sin fruktan inte vilja begagna sig av sitt hemlands skydd. Med förföljelse avses sådan förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (politisk förföljelse).

Förföljelsebegreppet innebär inte bara åtgärder som riktar sig mot en persons liv eller frihet. Även andra åtgärder har godtagits som förföljel- se. Exempel härpå är förbud mot religionsutövning, förbud mot att använda vanliga skolor eller att man tilldelas avsevärt lägre livsmedels— portioner än befolkningen i övrigt. I förarbetena till utlänningslagen (prop. 1979/ 80:96 s. 89) framhålls, att mindre ingripande trakasserier från myndigheternas sida inte leder till flyktingstatus. Det är emellertid angeläget, sägs det, att bestämmelsen tillämpas i generös anda.

Den som har flyktingstatus har enligt 41 5 och 77 5 utlänningslagen ett särskilt skydd mot verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslut.

Frivilliga homosexuella beteenden mellan vuxna är straffbelagda i en del länder. Ett land, som i massmedia rönt särskild uppmärksamhet, är Iran efter maktskiftet år 1979. Av uppgifterna framgår, att den iranska

strafflagstiftningen rörande vissa mer eller mindre sexuellt betonade handlingar är minst sagt extrem med drastiska verkställighetsformer. Homosexuella handlingar straffas, åtminstone om de upprepas, med döden. Det har förekommit att homosexuella män avrättats.

Vid våra diskussioner med RFSL har påtalats att homosexuella inte anses som flyktingar och således inte beviljas asyl. RFSL har därför framfört önskemål om att detta förhållande ändras.

_ 14.2 Riksdagsbehandling

Frågan om asylrätt för homosexuella har i anledning av motioner be— handlats vid l979/ 80 och 1981/ 82 års riksmöten. I motionerna (möt. l979/ 80: 135 och mot. 1980/81 :1419) yrkade motionärerna att utlänningslagen skulle ändras så att även en person som förföljdes på grund av homosex- ualitet skulle kunna anses som flykting.

I den senare motionen hävdades bl. a. att det var oklart om en person som i sitt hemland riskerade att förföljas på grund av sin homosexualitet kunde betraktas som flykting. Motionärerna påtalade vidare, att homo- sexuella överallt i världen utsattes för alltifrån tyst diskriminering till öppen och brutal förföljelse oavsett lagstiftning och att homosexuella förhållanden straffades i många länder. Det fanns därför all anledning att betrakta homosexuella som flyktingar om de i övrigt uppfyllde fast- ställda krav.

I sitt av motionen 1980/ 81 :1419 föranledda, av riksdagen godkända betänkande, anförde arbetsmarknadsutskottet (AU 1981/82:3 s. 23) bland annat, att utlänningslagens definition av flyktingbegreppet mot- svarar den som finns i Förenta Nationernas flyktingkonvention, vilken tillträtts av Sverige. Motionen 1979/80:135 hade avslagits med motive- ring att den önskade ändringen av flyktingbegreppet inte hade någon motsvarighet i flyktingkonventionen. Utskottet påpekade vidare, att riksdagen vid behandlingen av nyssnämnda motion uttalat att en änd- ring av flyktingbegreppet skulle föra för långt. Det skulle aktualisera även andra grupper som ansåg sig diskriminerade. En utlänning, som riskerade förföljelse för homosexualitet, torde, enligt riksdagsuttalan- det, få stanna i Sverige på grund av humanitära skäl. Utskottet uttalade avslutningsvis att utskottet inte ändrat inställning sedan förra riksdags- behandlingen och yrkade avslag på de lagstiftningskrav som framförts i motionen 1980/81:1419.

Invandrings- och flyktingpolitiken har under våren 1984 varit föremål för riksdagens översyn på grund av regeringens proposition (prop. 1983/84:144) Invandrings- och flyktingpolitiken. I propositionen före- slogs ingen ändring av nuvarande praxis beträffande homosexuella som på grund av förföljelse i sitt hemland sökte asyl här. I motioner i anled- ning av propositionen behandlades däremot frågan. I den ena (mot. 1983/84:2859) föreslogs att riksdagen skulle besluta att den som riskerar straff eller förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle omfattas av 65 utlänningslagen. I den andra motionen (mot. 1983/ 84:2864) hemställdes, att riksdagen skulle uttala att homosexuella bör kunna beredas asyl enligt 3 5 utlänningslagen.

Motionerna avslogs av riksdagen. I sitt av motionerna föranledda, av riksdagen godkända, betänkande anförde socialförsäkringsutskottet (SfU 1983/84:30 s. 13 f).

Enligt utskottets uppfattning kan ett uttalande om att 3 5 skall kunna konstituera flyktingskap för homosexuella knappast anses överensstämma med intentionerna bakom bestämmelsen. Såvitt gäller frågan om 65 skall göras tillämplig på nu ifrågavarande utlänningar delar utskottet föredragandens uppfattning. Det bör sålunda även i fortsättningen överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra om så starka humanitära skäl föreligger i det enskilda fallet att utlänningen skall få tillstånd att stanna i landet. På samma sätt bör det vara en fråga för rättstillämp- ningen om omständigheterna i ett enskilt fall är så allvarliga att 6 5 utlänningsla- gen kan anses tillämplig. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att utred- ningen (S 1977:21) om homosexuellas situation i samhället enligt vad utskottet erfarit även kommer att beröra frågor om rätt till asyl för utlänningar som åberopar förföljelse på grund av sexuell läggning.

14.3. Statens invandrarverk (SIV)

SIV har i skrivelse till oss uppgett att fall där personer sökt ”asyl” och som grund åberopat homosexualitet torde vara få.

I frågor om sexualpolitisk asylrätt har SIV uppgett att dess uppfatt- ning överensstämmer med vad riksdagen (avsnitt 14.2) gett uttryck åt. Enligt SIV:s uppfattning torde inte heller 6 5 utlänningslagen (1980:376) kunna tillämpas när någon, för att erhålla uppehållstillstånd, åberopar risk för förföljelse på grund av homosexualitet. I sådana fall torde det snarast bli en fråga om tillämpning av begreppet humanitära skäl i 31 5 2 p. utlänningsförordningen (1980:377).

SIV framhåller, att verket inte, vid en bedömning av frågan om hu- manitära skäl föreligger eller inte, är bundet till formella straffbestäm- melser i vederbörandes hemland utan fritt kan bedöma en persons totala situation. SIV stryker också under, att det måste göras sannolikt att den sökande skulle drabbas av allvarliga svårigheter om han återsänds till sitt hemland. Några generella termer om vilken grad av svårigheter som skulle krävas för att få stanna här kan knappast ställas upp utan det torde enligt SIV bli en bedöming i det enskilda fallet. SIV framhåller slutligen beträffande asylrätten att det med tanke på syftena bakom den reglerade invandringen knappast kan tänkas att Sverige skulle kunna erbjuda någon form av allmän fristad grundat enbart på ett påstående att inan tillhör den homosexuella eller andra diskriminerade grupper.

I frågor om uppehållstillstånd på grund av påstådd familjeanknytning med homosexuell person i Sverige har SIV uppgett att man sedan avse- värd tid tillämpar samma principer för homosexuella och heterosexuella förhållanden.

14.4. Överväganden och förslag

Av SIV:s yttrande till oss framgår, att SIV, när det gäller frågan om uppehållstillstånd på grund av homosexuell familjeanknytning till lan-

det, inte gör någon skillnad mellan homosexuella och heterosexuella förhållanden.

När det gäller frågan om sexualpolitisk asylrätt är läget något annor- lunda. Riksdagen har (avsnitt 14.2) vid två tillfällen avslagit motioner om att 3 5 utlänningslagen (1980:376) skulle ändras så att homosexuella skulle anses som flyktingar om övriga i lagrummet uppställda krav är uppfyllda. Av SIV:s yttrande framgår, att man anser att homosexuella inte kan anses som flyktingar men att homosexuella i enlighet med riksdagens uttalanden (avsnitt 14.2) kan erhålla uppehållstillstånd på . grund av humanitära skäl om man riskerar förföljelse på grund av sin läggning.

Av SIV:s yttrande framgår, att frågor om uppehållstillstånd för ho- mosexuella i och för sig behandlas tillfredsställande. Mot denna bak- grund har frågan om asylrätt mist mycket av sin aktualitet. Vi vill dock sätta ifråga om homosexuella likväl inte kan tillerkännas asylrätt enligt gällande lagstiftning.

Enligt 3 5 utlänningslagen (1980:376) skall den som på grund av ”tillhörighet till viss samhällsgrupp” känner välgrundad fruktan för förföljelse anses som flykting. Denna grund för asylrätt är närmast att se som ett komplement till grunderna ”ras och nationalitet” i samma lag- rum. Som exempel på ”tillhörighet till viss samhällsgrupp” kan nämnas adelskap, tillhörighet till språklig eller annan minoritet och medlemskap i sammanslutningar (utlänningsutredningens betänkande V [SOU 1972:84] Flyktingskap s. 94). Beträffande förföljelsebegreppet hänvisas till vad vi anfört under avsnitt 14.1 och vad invandrarpolitiska kommit- tén i sitt betänkande (SOU 1982:49) Invandringspolitiken, Bakgrund anför om gällande rätts innebörd i detta avseende (a.a. s. 1 1 1).

Det är i dag väl dokumenterat, att homosexuella, både enskilda och som grupp, i nazitidens Tyskland utsattes för sådana förföljelser som avses med 3 5 utlänningslagen. Ett påstående om att liknande förföljelser i dag skulle innebära att homosexuella bör erhålla asylrätt såsom tillhö- rig viss samhällsgrupp torde knappast väcka någon diskussion eftersom rekvisitet ”samhällsgrupp” torde innebära bl. a. olika minoritetsgrupper. För vår del anser vi, när man i dag är medveten om homosexuellas svåra situation i flera länder, att begreppet ”tillhörighet till viss samhälls- grupp” bör omfatta homosexuella och att asylrätt således bör föreligga om förföljelse i den betydelse uttrycket har i utlänningslagens mening föreligger. En sådan tolkning ståri överensstämmelse, inte bara med vår principiella ståndpunkt att homosexuella bör ha samma skydd som andra utsatta grupper, utan även med Europarådets ställningstagande i fråga om diskriminering av homosexuella (avsnitt 5.2).

Som framgår av det anförda, anser vi att homosexuella kan omfattas av begreppet ”tillhörighet till viss samhällsgrupp” enligt 3 5 utlänning- slagen (1980:376). Av tidigare avsnitt (14.2 och 14.3) framgår emellertid att praxis intar en motsatt ståndpunkt. Vi föreslår därför att 3 5 utlänningslagen (1980:376) förtydligas på så sätt att det blir fullt klart att homosexuella kan omfattas av flyktingbegreppet.

15. Behov av annat än lagstiftningsåtgärder

De överväganden och förslag vi redogjort för i tidigare avsnitt berör i första hand den formella diskrimineringen av homosexuella som den, i vart fall indirekt, återspeglar sig i gällande lagstiftning. Vi har i våra sociologiska undersökningar konstaterat att det inte är de flagranta fördomarna som dominerar. Det är istället så att tystnaden kring homo- sexuellas situation försvårar för många homosexuella att bli medvetna om sina homosexuella känslor.

I vår antologi ”Homosexuella och omvärlden” har detta resonemang utvecklats och bl. a. konstateras att homosexualitet saknas som en social och kulturell institution i det svenska samhället:

Heterosexualiteten, fast man brukar inte kalla den så, är i hög grad en social och kulturell institution. De heterosexuella känslorna blir ständigt på olika sätt for- mulerade och iscensatta — i mer eller mindre förtroliga samtal, i skämt, i de mest alldagliga kommentarer, i sångtexter, på dansgolv, i reklamens bilder, med kläder och kroppsspråk, i triviallitteratur och i de stora författarnas verk, när veckotid— ningar offentliggör kändisars privatliv, i filmer, i vårt sätt att leva i familj och vara släkt, i äktenskapet och i sättet att bo.”

(Homosexuella och omvärlden, s. 94)

Det är först när även homosexualitet finns som en social och kulturell institution som man kan tala om att all diskriminering av homosexuella upphört. En övergripande målsättning i detta arbete blir därför att sträva efter att de vardagliga relationerna mellan homo- och heterosexuella får två kännetecken:

— Öppenhet: heterosexuella ser homosexuella som homosexuella och homosexuella döljer sig inte.

—— Öppenheten (kännedom om någons homosexualitet) påverkar inte negativt värderingen av personen i fråga.

En viktig förutsättning för att denna målsättning skall kunna förverkli- gas är att även sådan särbehandling, som det inte kan lagstiftas mot, undanröjs. För att nå detta mål krävs också att man kan skapa förutsätt- ningar för öppna relationer. Detta kan ske genom att heterosexuella får en bättre kunskap dels om vad homosexualitetet är, dels att homo- och heterosexualitet är två parallella fenomen (att homosexualitet i samma utsträckning som heterosexualitet gäller kärlek, ömhet och samhörig-

het). Denna kunskap kan förmedlas framför allt genom undervisning och information.

Men även åtgärder som vänder sig till homosexuella måste vidtas. Det gäller både att förmedla kunskap om vad som brukar eller kan hända när en homosexuell framträder öppet (och hur negativa reaktioner kan han- teras) och att skapa den grundtrygghet och känsla av värde som relatio- ner till andra homosexuella kan ge (att inte vara totalt utlämnad åt heterosexuellas reaktioner). Det är självfallet inte bara fråga om kärleks- relationer, utan också vänskapsrelationer har mycket att ge. Den här . grundtryggheten kan skapas framför allt i homosexuellas organisatio-

ner, varför det är viktigt att dessa erhåller stöd till sin verksamhet.

Det är alltså viktigt att den övergripande målsättningen uppnås. Infor- mation och utbildning är dock i sig otillräckliga, eftersom de har en tendens att med tiden mista sin effekt; dvs. det går inte i längden att informera om att det finns homosexuella, om heterosexuella sedan ald- rig möter dem i vardagen. Vikten av att homosexuella uppträder öppet och att förutsättningar härför skapas bör därför på nytt understrykas. Andra liknande åtgärder, som medför att heterosexuella får träffa och uppleva homosexuella, är också viktiga. Exempelvis kan detta ske ge- nom att information om homosexualitet i så stor utsträckning som möj- ligt bedrivs av homosexuella själva. Ett annat exempel kan gälla homo- sexuell kultur, där homosexuella framträder som sådana och gestaltar sina känslor och erfarenheter och beskriver sin situation.

En aktiv homosexuell kultur bidrar också till att hos homosexuella själva skapa den självkänsla och identitet som är nödvändig för att kunna komma ut öppet som homosexuell.

Vi kommer därför i de följande avsnitten att uppmärksamma frågor som rör utbildning och information, liksom möjligheterna att på olika sätt stödja homosexuellas aktiviteter som ett led i att förverkliga den övergripande målsättningen.

16. Ungdomsskolans samlevnadsundervisning

16.1. Inledning

Skolans samlevnadsundervisning och dennas betydelse för att påverka och förändra rådande värderingar har under de senaste åren behandlats av flera kommittéer. I prostitutionsutredningens betänkande (SOU 1981:71) Prostitution i Sverige diskuteras exempelvis åtgärder för att hindra att prostitution uppkommer. Bland de förslag som förs fram finns krav på en förbättrad samlevnadsundervisning; en undervisning som enligt prostitutionsutredningens uppfattning inte endast bör behandla frågor som har med sexualitet och samlevnad i inskränkt mening att göra. Stor vikt bör även läggas vid frågor om lika ansvar för barnomsorg, hemarbete, samhället och produktion. Prosititutionsutredningen påpe- kar också att det är av yttersta vikt att skolan bemödar sig om att uppnå de i läroplanen fastställda målen för samlevnads- och sexualundervis- ningen och att tonvikten läggs på de etiska och sociala aspekterna. Avslutningsvis anför man att man ”velat betona skolans betydelse och ansvar då det gäller att ge ungdomarna en sådan uppfattning om sam- hälleliga och mänskliga relationer att möjligheten att köpa sexuell sam- varo framstår såsom utesluten” (a. a. s. 143).

En arbetsgrupp inom socialdepartementet har kartlagt behovet av insatser för stöd och hjälp åt misshandlade kvinnor. Resultatet har redovisats i betänkandet (Ds S l983z2) Kvinnomisshandel. Man under- stryker vikten av att skolans samlevnadsundervisning fungerar på avsett sätt och påpekar bl. a. följande (a.a. s. 169):

”Innehållet i vad som kallas övergripande kunskapsområden — och dit hör bl. a. undervisning om sexuallivet och könsroller och utbildning som syftar till att förebygga kvinnomisshandel —- är alltför viktiga för att göras beroende av kam- panjer och andra tillfälliga insatser riktade mot skolan. Varje åtgärd som syftar till att förstärka skolans insatser i dessa avseenden måste planeras så att verksam- heten blir permanent och kan leva vidare i skolans arbete.”

Man anser mot denna bakgrund att det är angeläget att problemet kvinnomisshandel behandlas i skolan bl. a. i samband med samlevnads- undervisning och undervisning om alkoholfrågor.

Slutligen bör den kartläggning av samlevnadsundervisningen i skola och lärarutbildning som genomförts av abortkommittén och redovisas i dess delbetänkande (Ds S 1982:8) Lära leva tillsammans uppmärksam- mas. Sammanfattningsvis säger kommittén bl. a. följande (a. a. s. 185):

”Inledningsvis konstateras att vissa förutsättningar föreligger för att ha en väl fungerande samlevnadsundervisning. Så gott som alla berörda lärare bedriver samlevnadsundervisning i någon utsträckning. Handledningen i samlevnadsun- dervisningen ger ett gott underlag för arbetet. Sexual- och samlevnadsfrågor är inte i någon större utsträckning ett tabuerat område i vårt samhälle.

Emellertid har viktiga brister konstaterats. Många av dessa skulle inte vara en realitet om undervisningen planerades och genomfördes i enlighet med utfärdade anvisningar och rekommendationer. De uppenbara åtgärderna skulle således vara att se till att bestämmelser och anvisningar blir kända av skolans personal och att de efterlevs. Ur denna synvinkel skulle möjligheter att få till stånd en god samlevnadsundervisning väsentligen vara ett informationsproblem. Svårigheter- na är dock större än så. Skolans styrsystem är så komplicerat och utbildningen rymmer så många problemområden att det inte med enkla åtgärder är möjligt att åstadkomma en garanterad förändring till det bättre.”

Kommittén konstaterar att en god samlevnadsundervisning idag före- kommer mer i kraft av enskilda personers insatser än som en följd av skolans olika styrsystem och att dessa inte är så utformade att alla lärare känner ansvar för att beröra samlevnadsfrågor i sin undervisning.

Gemensamt för de nämnda utredningarna är att de i första hand bedömt samlevnadsundervisningen ur sin synvinkel. Frågor om samlev- nadsundervisningens innehåll när det gäller homosexualitet har därför inte behandlats. Vi skall därför i det följande närmare studera den frågan.

16.2. Läroplaner

Ramarna för skolundervisningen finns i skollagen (19622319) och i skol- förordningen (1971 :235). I skollagen finns, förutom regler om skolvä- sendets organisation och om lärarpersonal rn. m., en inledande bestäm- melse om att den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen har till syfte att meddela eleverna kunskap och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Mål och riktlinjer för skolans arbete behandlas huvudsakligen i olika läroplaner. I läroplanerna finns dessutom kursplaner, timplaner och föreskrifter för timplaner samt olika slag av kommentarmaterial. Enligt skolförordningen fastställer regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, skolöverstyrelsen (SÖ) läroplaner för grundskolan (5 kap. 4 5). När det gäller gymnasieskolan fastställer regeringen avsnitten mål och riktlinjer, medan övriga delar av läroplanen fastställs av regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, SÖ (8 kap. 1 5).

Läroplan för grundskolan I 980 (Lgr 80)

Lgr 80 trädde i kraft den 1 juli 1982 och innebär att läroplanens allmänna del, till skillnad mot tidigare läroplaner, i sin helhet utgör bindande föreskrifter. Samlevnadsundervisningen behandlas framför allt i kurs- planer för olika ämnen och finns således inte upptagen som ett särskilt avsnitt i den allmänna delen. Många av de mål och värderingar som

återfinns i den allmänna delen är dock så utformade att de kan anses gälla också samlevnadsundervisningen, även om detta inte påpekas direkt. I läroplanen anges för varje ämne den tid som ämnet skall ha på skolschemat under resp. skolstadium. Det är sedan den enskilda skolans rektor som beslutar om fördelningen av ämnestiden mellan stadiets olika årskurser. Av läroplanen kan inte utläsas hur lång studietid som skall anslås för ett visst moment inom ämnet.

Genom införandet av Lgr 80 har statsmakterna också understrukit vikten av större lokal frihet och en decentralisering av beslutsfunktioner- na. Eleverna förutsätts också kunna påverka studiernas uppläggning och innehåll genom exempelvis tillvalskurser, temastudier och fria aktivite- ter.

Läroplan för gymnasiskolan (Lgy 70)

Genom gymnasieskolans successiva förändring har Lgy 70 i vissa delar blivit inaktuell och numera är det endast de inledande målen och riktlin- jerna jämte vissa allmänna anvisningar som gäller för hela gymnasiesko- lan. För varje ämne utges s. k. läroplanssupplement och i dessa supple- ment har intagits bl. a. av regeringen fastställda mål och huvudmoment. Sådana supplement förekommer i varierande omfattning, exempelvis för ämnena biologi/naturkunskap, religionskunskap, samhällskunskap, filosofi, psykologi, barnkunskap, hälsa och hygien och socialkunskap. För linjer som saknar ämnen, där samlevnadsundervisning skall före- komma, sker denna undervisning på ”timme till förfogande” (ttf).

Gymnasieskolans framtida utformning har varit föremål för särskilda utredningar. På grundval av gymnasieutredningens principbetänkande (SOU 198196) En reformerad gymnasieskola har regeringen i proposi- tion 1983/84:116 Gymnasieskola i utveckling dragit upp riktlinjerna för en stegvis reformering av gymnasieskolan. I propositionen föreslås en femårig period av försöksverksamhet och utvecklingsarbete under vil- ken förslagen prövas och konkretiseras. På grundval av erfarenheterna från försöksverksamheten avser regeringen att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag.

Övriga läroplaner

För särskolan finns Läroplan för särskolan (Lsä 73) med en särskild studieplan avseende samlevnadsundervisning. Dessutom har utarbetats en särskild skrift ”Sex och samlevnad — rörelsehinder” för lärare och " föräldrar till handikappade barn.

Från och med 1 juli 1982 finns en särskild läroplan för den kommu- nala vuxenutbildningen (Lvux 82). I läroplanen indelas de flesta ämnen i etapper som bygger på varandra och bildar en sammanhängande studiegång i de olika ämnena (grundskolekurserna kallas t. ex. etapp I). I stället för olika linjer finns s. k. sektorer. Undervisningens innehåll är dock fortfarande till stora delar lika den som meddelas i ungdomssko- lan.

16.3. Skolöverstyrelsens handledning för samlevnadsundervisningen

SÖ har utarbetat en handledning i samlevnadsundervisning vilken ut- gavs år 1977. Handledningen anger undervisningens principiella inrikt- ning och utformning i grundskola och gymnasieskola. Till grund för handledningen har legat

a) läroplan för grundskolan

b) det under år 1975 remissbehandlade betänkandet (SOU 1974:59) Sexual- och samlevnadsundervisning samt

c) en inom utbildningsdepartementet utarbetad promemoria, överläm- nad till skolöverstyrelsen i samband med regeringens uppdrag att utarbeta en handledning.

Mål för undervisningen och handledningens uppställning

Gällande mål och riktlinjer för samlevnadsundervisningen enligt läro- planerna för grundskolan och gymnasieskolan kan anges enligt följan- de:

Eleven skall genom samlevnadsundervisning

1. skaffa sig kunskaper om anatomi, fysiologi, psykologi, etik och socia- la sammanhang för att få bättre förutsättningar att förverkliga en samlevnad präglad av ansvar, hänsyn och omsorg om medmänniskan och därigenom få uppleva sexuallivet som en källa till glädje och lycka i gemenskap med en annan människa;

2. skaffa sig kunskap om livsåskådningar och om värderingar inom sexual- och samlevnadsområdet för att kunna acceptera grundläggan- de (gemensamma) värderingar, som enligt läroplanen skall framhål- las och främjas, och för att kunna ta ställning till skiljaktiga värde- ringar, som enligt läroplanen skall behandlas sakligt och allsidigt;

3. förvärva insikt om att sexualiteten är en integrerad del av människans liv, och att den har ett starkt samband med personlighetsutveckling, gemenskapsrelationer och samhällsstruktur;

4. förvärva insikt om sexualitetens komplexa natur och därigenom få möjlighet till personligt ställningstagande i samlevnadsfrågor.

Mot bakgrund av dessa mål har handledningen utarbetats. Den består av anvisningar och kommentarer samt av en faktaöversikt, ur vilken läraren kan inhämta grundläggande kunskaper i de frågor som bör behandlas i undervisningen. I handledningens första del finns s. k. momentförteck- ningar, vilka anger vad sexual- och samlevnadsundervisningen huvud- sakligen bör innehålla i olika stadier av skolgången. Läraren har dock vilket framhålls — frihet atti samverkan med elever och föräldrar avgöra vilka avsnitt inom ämnesområdet som bör behandlas utförligast.

De ovan angivna målpunkterna griperi vissa avseenden in i varandra. Vårt huvudsakliga ämne, diskriminering av homosexuella, hör enligt handledningen hemma under den andra målpunkten (grundläggande värderingar). I den närmare motiveringen till denna sägs att diskrimine- ringen av homosexuella avtagit något under senare årtionden och att

sexual- och samlevnadsundervisningen bör medverka till att en attityd- förändring i denna riktning fortsätter. För varje stadium redovisas i handledningen olika moment som bör genomgås i undervisningen.

Lågstadiet

Handledningen anger tretton olika moment inom sexual- och samlev- nadsområdet som bör behandlas, såsom yttre olikheter mellan könen, könsorganens byggnad och funktion, samlag och befruktning. Homo- sexualitet finns inte upptaget i uppräkningen.

Mellanstadiet

I mellanstadiets samlevnadsundervisning bör — enligt handledningen —— fjorton avsnitt ingå, däribland ett om homosexualitet.

Som en förklaring till varför homosexualitet bör ingå som ett led i undervisningen uttalar handledningen (s. 55 f.).

”Fördomarna mot homosexuella och uttrycken för förakt mot dem är ofta starka bland pojkar i de yngre tonåren. Det finns därför skäl att framhålla att den fixerade homosexualiteten är djupt rotad i personligheten. Liksom en heterosex- uell inte skulle vilja genomgå något slags behandling för att bli förändrad till homosexuell, vill den homosexulle i allmänhet inte ha sin sexuella inriktning ändrad. Diskrimineringen av homosexuella skapar stora psykiska påfrestningar och praktiska svårigheter för dem. Både för deras egen och samhällets skull är det därför önskvärt att man tar avstånd från diskriminering av homosexuella på samma sätt som man tar avstånd från annan diskriminering. De homosexuella bör få uppleva att de har frihet att utforma sina inbördes relationer på det sätt de själva önskar utan att detta skall behöva resultera i utstötning. Den som utan att själv vara homosexuell blir utsatt för en invit från en homosexuell bör kunna avvisa den utan att det anses märkvärdigare än då någon avvisar en heterosexuell invit.

Under puberteten utformas i stort individens sexuella reaktionsmönster (mo- difikationer kan dock äga rum senare i livet). Under denna period kan den unga människan uppleva en dragning till en individ av samma kön. Denna reaktion är i allmänhet övergående. Ungdomarna bör upplysas om att man i regel inte har skäl att uppfatta sådana impulser hos sig själva som tecken på att man är homo- sexuell.”

Högstadiet och gymnasieskolan

I handledningens anvisningsdel uttalas, att den orientering som getts på _ mellanstadiet om homosexuella bör utvidgas och att undervisningen bör förmedla den syn som anges i de allmänna målen för samlevnadsunder- visning och i övrigt vad handledningen i faktadelen innehåller om ho- mosexualitet.

I den efterföljande faktaöversikten (se bilaga 5) behandlas homosexua- litet på drygt tre sidor. Vissa faktauppgifter i denna är föråldrade (bl. a. uppgiften om skilda åldersgränser för homo- och heterosexuella förbin- delser). Vid tillkomsten av faktaöversikten har företrädare för RFSL deltagit i SÖ:s arbete. RFSL har uppgett, att förbundets uppfattningar

och förslag till viss del accepterats av SÖ men att önskemål om föränd- ringar och utvidgningar har framförts.

Som en följd av olika utredningars konstaterande att handledningen inte är känd av lärarpersonalen har SÖ i samverkan med Liber Förlag hösten 1983 inlett arbete med att ta fram stöd- och stimulansmaterial för skolans samlevnadsundervisning i syfte att stimulera till ökad aktivitet och ökad användning av 1977 års handledning. En referensgrupp har tillsatts, där företrädare för olika intressegrupper deltar (föräldrar, lära- re, elever samt representanter för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och för RFSL). SÖ har i samråd med Liber och referensgruppen beslutat ta fram två material; ett för grundskolan och ett för gymnasie- skolan. Materialet kommer att ingå i kommentarmaterial- resp. supple- mentserien. Detta arbete beräknas bli avslutat under år 1984.

16.4. Skolöverstyrelsens handlingsprogram för hälsofostran i skolan

Hösten 1981 utarbetade SÖ ett handlingsprogram för hälsofostran i skolan. Programmet anknyter till ett citat ur Lgr 80, där det heter att ”omtanke om elevernas psykiska och fysiska hälsa skall prägla skolans arbete och miljö”. I en kommentar till handlingsprogrammet sägs bl. a. att hälsofostran inte får ses som något vid sidan av det vanliga skolar- betet utan bör vara ett naturligt, väl integrerat inslag i den vardagliga undervisningen och det dagliga livet i skolan och genomsyra hela sko- lans verksamhet.

Som ett komplement till själva handlingsprogrammet har SÖ också utarbetat ett s. k. servicematerial för att stimulera det lokala arbetet med hälsofrågorna. Detta servicematerial innhåller även ett förslag till en temadag om hälsofrågor med följande sex avsnitt: goda kost- och hygienvanor, miljö — hur människokroppen fungerar, hälsorisker — rörelseglädje, rekreation, gemenskap

— antidroger, relationer, sex och samlevnad arbetsmiljö, arbetsförhållanden etik, livsstil, livsfrågor.

Enligt Sörs uppfattning bör detta material kunna stimulera skolans samlevnadsundervisning. I det utsända materialet finns inga särskilda avsnitt eller motsvarande som direkt tar upp homosexuellas situation. Dessutom saknas litteraturhänvisningar till böcker .om homosexualitet och en förteckning över homosexuellas organisationer i den i materialet ingående adresslistan över organisationer att kontakta._

16.5. Den decentraliserade skoladministrationen

En av tankarna i de reformer som genomförts på utbildningsväsendets område under det senaste decenniet har varit att beslut och ansvar skall decentraliseras från central nivå till lägre nivåer. Detta har framför allt

gällt ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Decentralisering,

ökat lokalt engagemang och ansvarstagande samt en ökad samverkan mellan utbildning, arbetsliv och fritid har därvid ansetts utgöra viktiga medel i strävandena att förverkliga utbildningsmålen.

Principerna om decentralisering måste dock underordna sig vissa grundläggande mål och strävanden, som kännetecknar svenskt utbild- ningsväsende. Det finns därför en bestämd gräns för hur långt decentra- lisering kan drivas. Som exempel härpå brukar följande faktorer näm- nas:

beslut om ekonomiska resurser till verksamheten

— mål och riktlinjer för skolan måste fastställas av de centrala politiska

instanserna

— likvärdig utbildningsstandard i hela landet måste upprätthållas grundläggande rättssäkerhetskrav skall tillgodoses —— ansvar för att skolan ger erforderlig hjälp till elever med svårigheter

och särskilda behov (varvid särskilt olika minoritetsgruppers behov uppmärksammas)

—— grundläggande frågor om elev- och personalmedverkan i skolan. Som en följd av strävanden till ökad decentralisering skall man se Lgr 8015 intentioner att undvika detaljstyrning av undervisningens innehåll. En konsekvens härav blir då minskade möjligheter att centralt styra utformningen av undervisningen i frågor om samlevnad.

En viktig del i det decentraliserade utbildningsväsendet utgör den uppföljning som sker för att kontrollera att uppställda mål förverkligas. Länsskolnämnderna har därvid, i sin egenskap av den statliga skolad- ministrationens fältorganisation, att verka för att skolväsendet i länet arbetar efter de mål, strategier och planer som dragits upp på den politiska nivån och den centrala myndighetsnivån.

Mot denna bakgrund har vi skrivit till samtliga länsskolnämnder för att få information om i vilken utsträckning frågor kring samlevnadsun- dervisningen i allmänhet och om homosexualitet i synnerhet uppmärk- sammats vid nämndernas uppföljningsverksamhet.

Generellt kan sägas att ingen länsskolnämnd hittills har ägnat någon uppmärksamhet åt hur man i ungdomsskolan tar upp frågor kring ho- mosexualitet. Anledningen härtill är framför allt att man anser att det finns mer angelägna områden och att den förändrade organisationen ännu inte gett effekt fullt ut. Några citat ur inkomna svar: El Länsskolnämnden har ett ambitiöst skolbesöksprogram som innebär att alla gymnasieenheter och kommuner med kommunal vuxenutbild— ning får årliga besök. Varje år får besöksverksamheten en viss profil beroende på vilka ämnen som särskilt uppmärksammas vid sidan om de mera övergripande och alltid aktuella frågorna. Läsåret 1983/ 84 är t. ex. svenska och datalära ämnesområden som uppmärksammas sär- skilt. För denna skolbesöksverksamhet korttidsanställer nämnden sakkunniga och erfarna lärare/ experter som biträder nämndens fasta personal. Frågor kring skolans undervisning om homosexualitet har inte hittills tagits upp i skolbesöksverksamheten. Ärligt talat har dessa frågor glömts bort och inte varit med när besöksverksamheten plane- rades.

El Sedan i vart fall 1967 har frågor om homosexualitetens behandling i undervisningen aldrig aktualiserats i våra kontakter med skolorna. Cl Undervisning om homosexualitet förekommer som ett inslag i sam- levnadsundervisningen inom begreppet ”Hälsofostran i skolan”. Länsskolnämnden har utbildat resurspersoner (hälsolag) i varje kom- mun, vilkas uppgift är att föra information vidare inom kommuner och resultera i en handlingsplan i Hälsofostran, där undervisning i homosexualitet utgör ett inslag i helhetsperspektivet på människan. D Det ärliga svaret på denna fråga är: Vi vet inte hur undervisningen om homosexualitet bedrives. Samlevnadsundervisning har vi givetvis inte kunnat undgå att möta under våra skolbesök. Men ingen av oss har tagit upp hur undervisningen om de homosexuellas problem tacklas. [] I nämndens verksamhetsplan 1983/84 nämns samlevnadsundervis- ningen särskilt som en prioriterad del av denna verksamhet. Detta har bl. a. tagit sig uttryck i ett pågående projekt som har till uppgift att kartlägga och intensifiera samlevnadsundervisningen vid länets grundskolor. Dessutom samarbetar nämnden nära med organisatio- ner och myndigheter som bedriver fort- och/eller utbildning av skol- personal i samlevnadsfrågor, exempelvis högskolan och landstinget. |:] Vår uppföljning av länets skolverksamhet söker sedan ett år sina former. Som riktlinjer har vi valt att dels utöva en allmän tillsyn så långt våra personalresurser räcker, dels undersöka några av skolverk- samhetens mål. Arbetssituationen kräver härvid en hård prioritering som görs av nämnden i plenum. Hittills har icke undervisningen om homosexualitet aktualiserats i detta sammanhang. Vi har sålunda inte en klar bedömning av i vilken utsträckning utbildning om homosex- ualitet verkligen förekommer i skolornas samlevnadsundervisning. El Samlevnadsfrågor har inte varit särskilt prioriterade under 1982/ 83. De har givetvis ändå kommit upp vid besöken i skolor och kommuner. Frågor av typen vilka delmoment — exmpelvis homosexualitet — som tas upp i undervisningen kan inte besvaras utifrån denna typ av kontakter. [] Utbildningen har varit inriktad på pedagogiska metoder med vilka attityder och värderingar kan bearbetas. Samlevnad är ett starkt vär- deladdat område och en lärare kan aldrig på förhand veta vilka fördomar hon/han måste ta itu med i sin klass. Fördomar om homo- sexualitet har inte särbehandlats.

16.6. Skolhälsovården

Enligt skollagen har elever i grundskolan och gymnasieskolan rätt till skolhälsovård (25 resp. 29 55). Enligt 4 kap. 3 5 skolförordningen skall för skolhälsovården finnas skolläkare och skolsköterska. Vidare skall finnas lämplig lokal och erforderlig utrustning.

Skolhälsovårdens organisation har varit föremål för skilda utredning- ar. I 1974 års skolhälsovårdsutrednings betänkande (SOU l976:46) Skol- hälsovård har frågan om Skolhälsovårdens medverkan bl. a. i sexual- och samlevnadsfrågor behandlats (s. 156 f.). Enligt skolhälsovårdsutredning-

ens uppfattning bör skolläkaren och skolsköterskan bidra med sitt me- dicinska kunnande till skolans sexual- och samlevnadsundervisning. I den direkta undervisningen måste möjligheterna att individualisera sex- ual- och samlevnadsundervisningen noga övervägas, inte minst med tanke på den mycket stora variationen i fråga om elevernas fysiska mognadsgrad. Utredningen påpekar också att i skolhälsovårdspersona- lens hälsoupplysning bör ingå upplysning till elever om könsorganens utveckling och funktion. Denna sexualupplysning bör, enligt utredning- ens uppfattning, vara av individuell karaktär och förmedla kunskaper om kroppsutveckling och hygien som komplement till skolans samlev- nadsundervisning.

Skolhälsovårdsutredningen konstaterar också att innehållet i och om- fattningen av skolhälsovårdens medverkan i sexual- och samlevnadsråd- givningen styrs av faktorer som t. ex. skolläkarens och skolsköterskans utbildning, skolhälsovårdsmottagningens utrustning, tidsmässiga och ekonomiska resurser samt utformningen av lokala bestämmelser. Utöver ovan anförda uttalanden föreslog utredningen inga förändringar i dessa avseenden gällande bestämmelser för skolhälsovårdspersonal.

Kommunerna har inte någon skyldighet att anställa skolkuratorer eller skolpsykologer i skolans verksamhet. Det finns inte heller någon formell reglering av dimensioneringen för kuratorer eller psykologer.

16.7. Läromedel

Enligt skolförordningen skall elever ha tillgång till basläromedel (5 kap. 13 5 såvitt avser grundskolan och 8 kap. 12 5 såvitt avser gymnasiesko- lan). Basläromedel antas av Skolstyrelsen efter förslag av rektor, medan rektor beslutar om övriga läromedel inom de ekonomiska ramar som fastställts av skolstyrelsen.

Skolornas läromedel är föremål för s. k. läromedelsgranskning. For- merna för denna granskning har ändrats de senaste åren. Fr. o. m. den 1 juli 1983 gäller att statens institut för läromedelsinformation (SIL) skall pröva om ett läromedel skall få antas i en eller flera skolformer. För att SIL skall fastställa ett läromedel som basläromedel fordras — enligt 5 5 förordningen (1982z393) om vissa statliga insatser beträffande läromedel —— att det är material som täcker väsentliga delar av ämne, ämnesgrupp eller kursmoment enligt gällande läroplan och är ägnat att ge fasthet och sammanhang i studierna. Granskningen går praktiskt så till att en sär- skild läromedelsnämnd, knuten till SIL, utser en eller två granskare. Dessa uttalar sig i frågan om läromedlet behandlat sitt ämnesområde på ett sakligt och allsidigt sätt och även i övrigt stämmer överens med mål och riktlinjer i läroplanen. Sedan förlaget (motsvarande) beretts tillfälle att bemöta granskarens utlåtande, avger läromedelsnämnen ett kortfat- tat uttalande vari läromedlets saklighet och allsidighet bedöms.

Vid kontakter med SIL har framkommit att några särskilda böcker för samlevnadsundervisningen ännu inte har fastställts som basläromedel. Däremot kan stoff om samlevnadsundervisning ingå i läromedel som även innehåller annat stoff, t. ex. läromedel för ämnena religionskun— skap och biologi.

Vi har granskat ett antal vanligt förekommande läromedel och en del läromedelsförlag har beretts tillfälle att komplettera vårt urval av läro- medel. Några väsentligare kompletteringar har inte skett av förlagen.

Vid granskningen har vi observerat bl. a. följande beträffande rubri- ker, dispositioner och textinnehåll.

I de läromedel som berör sexual- och samlevnadsundervisningen an- vänds beträffande heterosexualitet ofta rubriker som ”att leva tillsam- mans” och ”kärlek, vad är det”. När homosexualitet behandlas blir däremot rubrikerna helt andra såsom ”olika sexuella beteenden” eller ”olika yttringar av sexualitet”. Läromedlens disposition i fråga om sex- ual och samlevnadsavsnitten följer i stort samma mönster.

När det gäller textinnehållet brukar detta börja med definitioner av begrepp som hetero- och homosexualitet. Dessa definitioner behandlar närmast homosexualitet som en fråga om sexuella handlingar och sex- uella relationer mellan människor. I textinnehållet förekommer ofta, utan att källa eller fullständigt källmaterial redovisas, uppgifter om hur många människor som är homosexuella. Inte sällan förekommer också i textmaterialet redovisning av orsaksteorierna om varför man blir ho- mosexuell och spekulationer över dessa.

Vi har i det föregående endast i stort redogjort för de iakttagelser vi gjort vid vår granskning. Vad vi särskilt noterat är emellertid att det endast undantagsvis förekommer att homosexuella själva fått komma till tals på något sätt, exempelvis i intervjuform eller på annat sätt.

I den skolenkät vi genomfört (avsnitt 16.9) har det också framkommit att skolorna ibland upplever en brist på goda läromedel om homosex- ualitet. Enligt 2 5 förordningen (l974:440) med instruktion för statens institut för läromedelsinformation skall institutet bl. a. främja produk- tion av goda läromedel som är avsedda att användas vid den undervis- ning som står under tillsyn av SÖ. När det gäller läromedel som tar upp homosexuellas situation har institutet hittills inte vidtagit några särskilda åtgärder.

16.8. Homosexuellas medverkan i skolinformationen

RFSL har genom sina medlemmar sedan början av 1970-talet informerat om homosexualitet på skolor. Som regel är informationerna upplagda så att informatörerna lämnar en allmän redogörelse för homosexualitet (vad är homosexualitet, vilka krav har homosexuella på samhället, för- domar etc.) och personligen berättar om hur det är _att leva som homo- sexuell i dagens Sverige och hur man har upplevt sin egen situation som homosexuell. Om detär praktiskt möjligt försöker man från RFSL:s sida att till varje informationstillfälle utse både en manlig och en kvinnlig informatör. Ibland visas någon film, t. ex. ”Bögjävlar” eller ”Eva och Maria”.

Som regel är det skolorna själva som tar initiativ till medverkan från RFSL:s sida, även om det ibland händer att RFSL går ut till skolorna och erbjuder sin medverkan. I de fall RFSL:s informatörer deltar på dagtid i skolan, brukar viss ersättning utgå till informatörerna, medan infor-

mation på kvällstid (som regel på RFSL:s expedition) aldrig ersätts. Förbundet saknar anställd personal, varför de informatörer som deltar dagtid måste begära tjänstledigt från sina ordinarie arbeten.

En försiktig uppskattning av antalet informationstillfällen där RFSL medverkat med skolinformation pekar på ca 1 200—1 500 informations- tillfällen per år (ett informationstillfälle kan omfatta mer än en lektion). För att visa fördelningen på olika skolformer rn. m. återges nedan en redogörelse för informationsverksamheten inom RFSL Stockholm un- der första halvåret 1983. Det skall dock påpekas att RFSL:s övriga lokalavdelningar också deltari en omfattande informationsverksamhet.

Skolform Antal informationstillfällen Högstadiet 89 Gymnasieskolan 66 Vårdskolan 39 Högskolan 5 Folkhögskolan 5 Vuxenutbildning 8 Fritidsgårdar 17 Övrigt 2 231

Med ”informationstillfälle” avses antingen besök i skola eller motsva- rande (antingen flera klasser, en klass eller en grupp elever) eller också besök av klass eller grupp elever på RFSL:s expedition.

Utöver verksamheten med besök på skolor bedrivs en omfattande skriftlig och muntlig information till en rad skolor, framför allt utanför Stockholmsområdet.

RFSL Stockholms verksamhet är framför allt koncentrerad till Stock- holms kommun. Man deltar dock i en rad informationer i hela Sverige på grund av bristen på medlemmar som har möjlighet att delta i infor- mationsverksamheten. Under våren 1983 har RFSL Stockholm deltagit vid informationstillfällen i följande orter (orter i Stockholms lån ej medtagna): Arvika, Boden, Bollnäs, Gävle, Halmstad, Karlskrona, Karlstad, Linköping, Sundsvall och Uppsala.

RFSL:s medverkan i skolinformationen har under de senaste åren ökat. Vissa svårigheter kan dock märkas i och med att skolorna får mindre resurser till kostnader för extern medverkan. Detta innebär bl. a. att antalet informationstillfällen på dagtid minskar till förmån för frivil- liga besök på RFSL:s expedition på kvällarna. De minskade resurserna har också inneburit att en del skolor inte lämnar full ersättning vid besök på dagtid.

RFSL:s medverkan i skolinformationen brukar uppskattas av såväl lärare som elever. För lärarens del innebär det att han får hjälp med ett avsnitt som ibland upplevs som svårt medan eleverna uppskattar möjlig- heten att få diskutera och bearbeta sina föreställningar om homosexuel- la. SÖ har också framhållit att det från många håll i landet — från både skolpersonal och elever —- till SÖ har framförts att RFSL:s medverkan i samlevnadsundervisningen är mycket värdefull.

16.9. Vår skolenkät

För att få en uppfattning om skolans samlevnadsundervisning har vi gjort en enkät till landets kommuner. Enkäten har som regel besvarats av de olika rektorsområdena och totalt har svar inkommit från 874 skolor (709 grundskolor och 165 gymnasieskolor). Härutöver har enstaka svar från t. ex. kommunal vuxenutbildning och vårdskolor inkommit. Dessa medräknas dock inte i fortsättningen, då antalet svar från sådana skolor är för få för att medge några generella slutsatser.

16.9.1. Allmänt om skolans samlevnadsundervisning

Inledningsvis har vi frågat i vilken form skolans samlevnadsundervis- ning brukar genomföras. När det gäller formerna för undervisningen framkommer följande (flera svarsalternativ kan förekomma):

Undervisningsform Grundskolan Gymnasieskolan enstaka lektioner 69 % 39 % temadagar/temalektion/ 36 % 59 % koncentrationsdagar

smågruppsdiskussioner 29 % l % timme-till-förfogande 58 %

Ansvarig för samlevnadsundervisningen är som regel ordinarie lärare i det ämne inom vars ram samlevnadsundervisningen genomförs (97 % i grundskolan och 61 % i gymnasieskolan). På gymnasieskolan är det dock vanligt att en eller flera lärare har ansvaret för all samlevnadsundervis- ning (20%) eller att studierektor har detta ansvar (18 %). Härutöver förekommer medverkan även från andra personalkategorier. Det vanli- gaste är att skolsköterskan deltar (26 % i grundskolan och 32 % i gym- nasieskolan), men även skolkurator finns ofta med på lektionerna (16 % i grundskolan och 30 % i gymnasieskolan). Andra exempel på deltagare är skolläkare, fritidsassistent och SYO-konsulent. På vissa skolor har man bildat särskilda arbetsgrupper (samlevnadsteam) med ansvar för genomförandet av samlevnadsundervisningen (främst i form av tema- dagar eller liknande).

Det ärinte särskilt vanligt att personal utanför skolan deltar i samlev- nadsundervisningen. Att medverkan från barnmorska förekommer an- ges i 10 % av svaren från grundskolan och i 17 % av svaren från gymna- sieskolan. Medverkan från RFSL anges i 4 % av svaren från grundskolan och 21 % av svaren från gymnasieskolan. Andra externa medverkande som nämns är t. ex. läkare, psykolog, jurist, präst, gynekolog, familje- rådgivare, kurator och personal från ungdomsmottagningar eller RFSU.

16.9.2. Samlevnadsundervisningen om homosexualitet

Hur undervisar skolan om homosexualitet? Frågan är intressant från vår synpunkt, men detär svårt att hitta en enkätform för att belysa frågeställ- ningen. En del frågeställningar kan vara svåra att besvara, medan andra kan upplevas som provocerande. Det kan också vara svårt att som lärare

lämna ett rättvisande och heltäckande svar för att beskriva hur man arbetar med dessa frågor.

Medvetna om svårigheten att tolka svaren, har vi ändå velat försöka belysa undervisningens omfattning och inriktning. En första fråga är därvid hur stor del av den totala samlevnadsundervisningen som ägnas åt homosexualitet.

Tidsåtgång Grundskolan % Gymnasieskolan % behandlas ej 0,1 5,5 högst 10 min ' 11,3 20,6 l/z lektionstimme 12,3 15,1 1 lektionstimme 37,5 17,0 2 lektionstimmar 12,8 7,9 3 lektionstimmar 3,7 1,8 4 lektionstimmar 2,7 1,8 eller fler beror på eleverna 2,7 9,7 kan ej uppskattas 8,1 11,5 ej svar _8,8 & 100,0 100,0

61 % av skolorna i grundskolan och 58 % av skolorna i gymnasieskolan behandlar alltså homosexualitet under en lektionstimme eller mindre.

Endast 19 % av svaren från grundskolan och 12 % av svaren från gymnasieskolan anger att homosexualitet behandlas på två eller fler lektionstimmar.

Några kommentarer från enkätsvaren:

El Undervisningen baseras på elevernas frågor. I förekommande fall diskuteras även homosexualitet. B En lektionstimme för alla typer av sexuellt avvikande. [] Vi har ej bedömt homosexualitet så viktig för grundskolans elever att vi prioriterar detta på temadagar. [21 Inlägg då och då i undervisningen. Svårt att ange tiden. [] Homosexuella är en minoritetsgrupp bland sexuellt avvikande (alla grupper får max en timme). |:] Sällan mer än en lektionstimma, såvida inte någon elev vill fördjupa sig i ämnet (har dock inte hänt hittills).

En annan fråga vi ställt var vilken inriktning undervisningen har när det gäller homosexualitet. Här fanns några fasta svarsalternativ (utmärkta med *), men också möjlighet till obundna svar.

Undervisningens Grund- Gymnasie- inriktning skolan % skolan % * Homo-' och heterosexualitet 26,9 31,5

är likvärdiga alternativ

* Homosexualitet ska accepte- 53,5 31,5 ras men heterosexualitet är att föredra

* Homosexualitet ”går över” 0,1 0 när man blir vuxen

* Homosexualitet strider mot 0,2 0,1 bibeln Homosexualitet ska accepteras 6,5 10,9 Neutral 12,7 16,3 Alla människor har lika värde 0,1 2,1 Avvikande beteende 0,2 0,4 Beror på lärarens uppfattning 0,1 0,1 Andra alternativ 0,3 6,1 Ej svar 11,9 14,9

Fler än ett svarsalternativ har kunnat noteras på frågan. En tendens i svaren tycks vara att undervisningen i samhällskunskap mer jämställer homo- och heterosexualitet som likvärdiga alternativ, medan man i biologi mer anser att heterosexualitet är att föredra. En kommentar beskriver detta sålunda: ”Biologiskt kan de ej vara likvärdiga (fortplant- ning)”.

Även om fasta svarsalternativ lätt blir stelbenta och är svåra att göra heltäckande, har många enkäter kommenterat skolans undervisning om homosexualitet. Dessa kommentarer redovisar ofta en mer levande bild av den direkta inställningen till homosexualitet.

El Homosexualitet får accepteras i samhället som ett sätt för enskilda individer att lösa sitt gemenskaps- och kärleksbehov MEN det är omöjligt för samhället att likställa homosexuella och heterosexuella eftersom homosexuella aldrig kan få ett samhälle att leva vidare. - El Egentligen avser vi att homo- och heterosexualitet ska vara likvärdi- ga, men troligen framskymtar ändå i undervisningen att heterosexua- litet är att föredra. [] Försök göres att behandla ämnet objektivt. Tendens finns att det går status i att vara homosexuell. Risk finns att vi kan påverka en med bisexuell inriktning att bli homosexuell. El Frågor om homosexualitet hör till de frågor i vårt land där det finns skiljaktiga värderingar. Det gör också att det är svårt att undervisa om ämnet, men vi försöker följa intentionerna. El Undervisningen om sexuella avvikelser är besvärlig eftersom varje typ av avvikelse bör nämnas, samtidigt som eleverna uppfattar tidsåt- gången till ett moment, som mått på momentets viktighet. Summan av kardemumman blir då lätt att vår vanliga sexualitet får en undan- skymd plats, vilket ger eleverna fel uppfattning av sexualitetens for- mer och förekomst. El Ett synnerligen försummat ämne. Vi har väl knappast klarat av hete- rosexualiteten än?! [] Ämnet jämförelsevis för litet för att tas upp separat. Förekommer 1 enstaka fall 1 samtal med skolsköterskan. [1 Enligt doktor Nycander (han som introducerade sexualundervisning- en i skolan) danas känslolivet under de 2—3 första levnadsåren. Uppenbara störningar i miljön under denna tid kan påverka en indi- vids utveckling känslomässigt. D Slösa inte tid på bögar och lesbiska.

|] Strider mot naturens ordning! Utnyttjas otillbörligt av en del homo- sexuella! Cl Anledningen till att många lärare inte kan eller vill ta upp dessa frågor beror oftast på dåliga kunskaper. Vi behöver själva få utbildning inom detta område. D Man skall inte tvinga på barn homosexualitet. För de flesta barn är detta med homosexualitet inget problem. De flesta barn är normala. [] Skolan får ej ha ett sådant attitydpåverkande arbete att vad som helst accepteras. Homosexualitet är klart sjukligt i ett samhälle. Personerna är bara att beklaga. Det är viktigt att de homosexuella ej fördöms. Skriv inte så mycket om dem, inga stora reportage i TV som påverkar till det sämre. D Ämnet bör behandlas varsamt. Det bör dock understrykas att homo- sexualitet inte är en naturlig livsyttring. Attitydförändringar bör ej eftersträvas. ”Det onormala kan aldrig bli normalt”. 121 Vi lägger inte tyngdpunkten vid homosexualitet som en naturlig före- teelse utan snarare som en avvikelse i kontakten mellan könen. Samt- liga lärare står främmande för det stora utrymme som denna fråga har givits i samhällsdebatten. El Det är svårt att undervisa om homosexualitet. Motarbetas oftast av föräldrar som är rädda. [] Elevvårdande personal önskar fortbildning i homosexfrågor. Många

lärare har svårt att besvara hithörande frågor när de ställs inför dem. Homosex ointressant ur undervisningssynpunkt. I samlevnadsundervisningen är det viktigt att sexualitetens normala och positiva roll ställs i centrum utan att de olika avvikelserna, typ

homosexuella, ägnas stor uppmärksamhet. [] Enligt min uppfattning bör man inte överbetona avvikares problem för unga människor.

|:] Vi vet inte hur mycket vi skall ta upp m. h. t. elevers och övriga samhällsmedborgares inställning. Vi kanske tror att det blir fler män— niskor med homosexinställning om vi pratar för mycket om saken. Men är det så att 600 000 personer i Sverige är homosexuella behöver samhället ta itu med fördomarna. |:] I en glesbygd är homosexualiteten gömd. Parbildning bland ”gaya” obefintlig. D Homosexualitet är ett onaturligt och omoraliskt beteende, som på inga villkor bör accepteras.

DD

16.9.3. Undervisningen i enskilda ämnen

Samlevnadsundervisningen brukar i olika sammanhang räknas till ”övergripande kunskapsområden”. En strävan är därvid att frågorna skall återkomma i de ämnen där de naturligen kan aktualiseras. Vi har därför funnit det angeläget att undersöka i vad mån man tar upp homo- sexualitet i olika ämnen; därvid har även sådana ämnen uppmärksam- mats, som vanligen inte förknippas med den traditionella samlevnads- undervisningen. Inledningsvis frågade vi om i vilka ämnen undervisning om homosexualitet förekommer. Följande svar har lämnats:

Ämne Grund- Gymnasie- skolan % skolan %

Biologi/naturkunskap 94,0 53,9 Samhällskunskap/

socialkunskap 67,5 75,2 Religion 58,9 39,4 Historia 22,8 39,4 Psykologi — 28,5

' Svenska 18,9 33,3

Främmande språk 0,2 7,8 Hemkunskap/familje-

kunskap 0,2 13,3 Barnkunskap/vård-

kunskap 0,6 0,5 Musik/konst/bild 0,3 8,5 Idrott 0,1 — Filosofi 0,1

I fortsättningen kommer en närmare redogörelse att lämnas för hur man tar upp homosexualitet i olika ämnen. Som regel gäller därvid att fasta svarsalternativ har lämnats för varje moment. Dessa alternativ utmärks med *.

Biologi/ naturkunskap Moment Grund- Gymnasie-

skolan % skolan %

* Olika teorier om 71,4 47,8 homosexualitet

* Homosexuellas so- 62,9 27,9 ciala situation

* Sexuell teknik 10,7 7,3

* Homofobi 12,3 7,8 Allmän information 4,2 3,0 Avvikande beteende 0,2 — Beror på eleverna 4,2 Andra alternativ 3,1 1,2 Tas ej upp i un- dervisningen 2,5 21,8 Ej svar 8,1 15,2

Som anledning till att man inte tar upp homosexualitet i biologiunder- visningen nämns att eleverna inte är mogna (grundskolan), att momentet inte förekommeri läromedel, att det inte är en viktig fråga och att det inte finns tid avsatt för momentet. För gymnasieskolan påpekas att samlev- nadsundervisningen sker på ttf eller koncentrationsdagar, varför frågan inte behandlas i detta ämne.

En del kommentarer till frågan påpekar att homosexualitet är en marginell företeelse i det svenska samhället.

Samhällskunskap/socia[kunskap

Moment Grund- Gymnasie- skolan % skolan % ___________________- * Debatten om rätt 48,3 31,5

för homosexuella att ingå äktenskap' och adoptera barn

* Diskriminering 53,7 38,2 av homosexuella

* Vad beror våldet 16,3 12,7 mot homosexuella på

* Vart kan jag som homo- 14,7 13,3 sexuell vända mig för att få stöd

* Elevernas egen inställ- 49,0 28,5 ning till homosexuella Allmän information 0,2 1,2 Andra alternativ 0,3 0,8 Beror på eleverna 2,9 7,9 Tas ej upp i under- 9,4 27,9 visningen Ej svar 15,9 27,9

___________________—_——————

Anledningen till att man inte tar upp homosexualitet i undervisningen är av samma art som anförts under biologiämnet.

Psykologi ________'_____——-—-———— Moment Grund- Gymnasie- skolan % skolan % Ämnet före- kommer ej ___—___?— * Inlärningsteoretiska uppfattningar 38,1 om homosexualitetens uppkomst * Kan man ”bota” homosexualitet 27,8 * Möjligheter att stödja homosexuellas 11,5 egen identifikation som homosexuell * Egna känslor och reaktioner inför 39,4 homosexuella Beror på eleverna 5,5 Andra alternativ 2,4 Tas ej upp i undervisningen 14,6 Ej svar 22,4

___________———————-

Religionskunskap Moment Grund- Gymnasie- skolan % skolan % * Bibelns syn på 36,3 32,7 homosexualitet * Andra synsätt på homosexualitet 33,3 27,9 ur kristen synpunkt * Andra religioners syn på 27,5 23,0 homosexualitet * Kristna homosexuellas 11,8 12,7 situation Etiska frågor 5,1 10,3 Andra alternativ 0,4 0,9 Beror på eleverna 0,3 5,4 Tas ej upp i undervisningen 16,8 26,1 Ej svar 24,1 23,6

Som skäl att inte ta upp homosexualitet i religionsundervisningen nämns i tur och ordning frågorna är inte tillräckligt viktiga

— har inte tid

eleverna är inte mogna/frågan för kontroversiell — frågan behandlas inte i läromedel.

Några kommentarer i enkätsvaren:

El Jag är rädd att en ev. homosexuell elev skall känna sig utpekad. E] Klasserna får välja etiska områden att diskutera. Ämnet tas alltid upp i förbigående i en del klasser, grundläggande i andra. El Läroboken tar inte upp det och eleverna har aldrig sagt sig vilja veta något och läraren själv känner att han ej behärskar ämnet.

1 andra kommentarer framförs åsikten att bibeln tar upp att homosex- uella ”ska återföras till det naturliga, dvs. heterosexualitet”. En annan kommentator anser att ”ämnet har så liten tid att vi anser att det inte finns anledning att gå in på abnormiteter”.

Historia Moment Grund— Gymnasie- skolan % skolan % * Det antika Greklands in- 30,0 29,7 ställning till homosexua- litet . * Utrotningen av homosexu- 33,6 27,9 ella i nazitidens koncen- trationsläger * Behandlingen av homosexuel- 5,6 6,7

la i Sverige under 1950-ta- let (Kejneaffären m. m.)

Andra alternativ 0,1 0,2

SOU 1984:63 Ungdomsskolans samlevnadsundervisning Beror på eleverna 3,2 3,6 Tas ej upp i undervisningen 21,1 29,7 Ej svar 32,2 27,9

Argumenten för att inte behandla homosexuellas situation vid undervis- ningen i historia liknar dem som redovisats för andra områden. Ungefär en tredjedel av de skolor som inte behandlar frågorna anger att de inte anser ämnet som viktigt. Andra argument är att upplysningar saknas i befintliga läromedel och att undervisningen följer lärobokens innehåll. Tidsbrist anförs också, medan några svar påpekar att lärarna har bris- tande kunskaper.

Några kommentarer i övrigt:

[| Det går inte att följa olika mer eller mindre stora kategorier genom historien. Att ta kvinnans roll är då mera självklart. El Homosexuella har för litet intresse i samband med de stora linjerna i världshistorien. D Ev. historiska personers sexuella avvikelser har inte påverkat världs- historien i någon större omfattning. [] Den augustinska världsåskådningen (enligt De Civitate Dei) betrak- tade sodomi som utmärkande för ”djävulsmänniskan”. D Vi berör endast homosexualitet perifert, detta p. g. a. att antiken läses för första gången och tiden är knapp. El Behandlas mycket litet beroende på brist på informationsmaterial.

Ett enkätsvar anser det viktigare att ta upp att ”många ledande nazister var homosexuella” i stället för att homosexuella utrotades i koncentra- tionslägren.

Svenska Moment Grund— Gymnasie- skolan % skolan % * Betydelsen av homosexu- 13,7 49,1

ella känslor för förfat- tarskapet hos t. ex. Shake- speare eller Boye

* Författare som har behand- 15,6 22,4 lat homosexuell kärlek i sina böcker (t. ex. Martin eller Proust)

Grekisk litteratur (t. ex. 4,9 Sappho)

Ordkunskap (t. ex. ”bögjävel”) 0,2 — Andra alternativ 0,3 4,8 Tas ej upp i undervisningen 26,4 17,0 Ej svar 41,6 20,0 Beror på eleverna 4,2

Anledningen till att man inte tar upp homosexualitet i svenskundervis- ningen är densamma som för övriga ämnen. I många enkätsvar påpekas

dock särskilt att de texter som finns i läroböcker och antologier inte handlar om homosexuella relationer. Man säger också att texter om heterosexuella kärleksrelationer förekommer i sådana sammanhang.

Vid tre olika skolor har man tagit fram särskilda litteraturanvisningar under temat ”Att vara annorlunda” i samband med att eleverna studerar arbetsområdet ”Tillsammans” (SO—ämnen). Från en grundskola påpe- kas att homosexualitetens betydelse för ett författarskap är en för snäv fråga för högstadieelever och att detta kräver samma mognad som hos gymnasieelever.

Andra kommentarer:

Cl Vi tar upp förföljelserna av t. ex. Oscar Wilde p. g. a. hans homosex- ualitet. D Frågorna tas upp till diskussion när fördomar hos eleverna kommer i dagen. I:] Elever som har läst Bengt Martins böcker har pratat om boken som om vilken bok som helst. El Då författarens homosexualitet är känd berörs den vid studierna av hans verk. Kärleken är ju en av kända drivkrafter bakom litteraturen. [1 Vi tar upp många aktuella författare, t. ex. Sappho, Gide, Wilde, Södergran och Rydberg.

Främmande språk

Moment Grund- Gymnasie- skolan % skolan % * Texter som handlar om 0,2 7,9

homosexuella relationer (t. ex. i översättnings-

övningar) Ordkunskap (dubbeltydiga 0,3 2,4 ord t. ex. gay och queen)

Aktualiseras genom 0,1 1,8 TV-serier

Beror på eleverna 0,1 7,3 Tas ej upp i undervis- 46,3 46,1 ningen

Ej svar 53,1 35,2 Andra alternativ — 3,6

Av de skolor som inte tar upp homosexualitet anför drygt hälften att texter om homosexuella relationer inte finns i de läromedel man använ- der sig av, medan en tredjedel anser att homosexualitet inte har något med ämnet att göra. Kommentarer 1 övrigt:

El Slagord kan ofta bli utgångspunkt för spontana diskussioner. El I artiklar o.d. torde ordförrådet i samband med det komplicerade ämnet bli för svårt att behandla på ett främmande språk för högsta- diet. El Brist på lämpliga texter i ordinarie läroböcker. Kopieringar av ut- ländsk litteratur strider mot kopieringsavtalet. D I latin: texter från andra kulturer där synen på homosexualitet var/är annorlunda än vår.

El Det finns risk när man läser engelska tidningar att propagandan för homosexuellas frigörelse bereder väg för nya avvikande grupper vil- kas verksamhet är olaglig (t. ex. artiklar om Paedophile Information Exchange i Daily Mail). [] ] klasser där litteraturanalys förekommer tas frågan upp om det är nödvändigt för förståelsen av författaren och texter.

Musik/konst/bild Moment Grund- Gymnasie- skolan % skolan % * Tjajkovskijs homo- 1,1 13,9 sexualitet och sjätte symfonin * Berömda homosexuella 0,9 6,7 konstnärer Homosexuella pop- 0,7 0,6 artister Kroppsspråket 0,2 — Arbetsområdet ”Musik 0,3 — och kärlek” Andra alternativ 3,6 Beror på eleverna 0,2 4,2 Tas ej upp i undervis- 37,3 32,7 ningen Ej svar 60,2 42,4

___—____—_————

Anledningen till att man inte behandlar frågan anges ofta i termer som ”har inget med ämnet att göra”, ”inte viktigt” eller ”har inte tid”, medan andra påpekar egna kunskapsbrister eller bristen på mognad hos elever- na. Två skolor anser att det inte finns några musikhistoriskt-vetenskap- liga belägg för att Tjajkovskij var homosexuell (jfr dock t. ex. Sohlmans musiklexikon).

Frågan har varit livligt kommenterad i enkäten. Ett urval kommenta- rer:

Man nämner Tjajkovskijs problem med kvinnor. Författare, tonsättare och övriga konstnärer behandlas utifrån sina verk och inte utifrån sin sexuella inriktning. El Onaturligt — mänskligheten hade inte överlevt om homosexualitet var jämställt med heterosexualitet. De individerna slås ut. Vi har tappat det ekologiska sambandet.

El [1

E! Man kan väl anta att en viss procent av konstnärerna varit och är av '

homosexuell läggning. Detta har inte satt spår i deras bildframställ- ning. [1 Mycket originell företeelse som helt saknar betydelse i sammanhang- et. Vill inte peka ut konstutövarna som avvikande. I 70-talets bildkonst (pop, skivomslag etc.) påpekas den androgyna människan och hennes betydelse inom modevärlden och popkultu- ren. [] Finns det berömda homosexuella konstnärer? Läroböcker berör inte

UCI

alls detta ochjag har med en omfattande beläsenhet i ämnet knappast stött på det. Det tycks mig knappast finnas några homosexuella motiv i bildkonsten — varken som drivkraft eller som motiv. 121 Att plocka fram och presentera homosexuella som blivit ”stora” inom olika områden bör nog göras med stor urskiljning. Homosexualitet skall väl inte vara en form av höjd status.

16.9.4. Elevernas uppfattningar

Vi har slutligen frågat om vilken uppfattning eleverna har till undervis— ningen om homosexualitet. Det säger sig självt att det kan vara svårt att kortfattat beskriva spontana reaktioner. Många har också avstått från detta. De beskrivningar av reaktionerna som lämnats i enkäterna återges därför endast efter frekvensen:

intresserade

— fördomsfulla

positiva tar avstånd från homosexualitet — nyfikna intresserade av undervisningen men negativa till homosexuella — äckel

neutrala

fnittriga -— rädda

blyga —— toleranta.

I en del enkäter har dessa åsikter också utvecklats ytterligare:

1] Många fördomar. Rädsla och aggressivitet är vanligt. Blir ofta skär- rade över att så många är homosexuella. El Många elever har en mycket negativ och obehaglig inställning till homosexuella. [1 På högstadiet har eleverna en passiv inställning, eftersom ev blivande homosexuella personer ännu ej är medvetna om det. 1] Som lärare har jag ej upplevt att denna del av samlevnadsundervis- ningen skulle vara särskilt angelägen ur elevernas synpunkt.

16.10. Överväganden och förslag

Vi skall föreslå åtgärder som är ägnade att förbättra homosexuellas situation i samhället. Det är viktigt att förändra de attityder som möter homosexuella och att föreslå positiva åtgärder som innebär att homosex— ualitet accepteras som en naturlig del i samhället. Ett sätt att nå detta mål är att man i skolarbetet undervisar och informerar om homosexualitet. Rätt utformad kan skolans samlevnadsundervisning inte bara motverka diskriminering av homosexuella utan även bidra till att samhället på sikt kommer att behandla homosexualitet på ett mera öppet och socialt

accepterat sätt. Mot denna bakgrund har vi sett det som angeläget att granska både de formella ramar, som reglerar samlevnadsundervisning- en och hur samlevnadsundervisningen i praktiken fungerar. Tonvikten vid granskningen har därvid lagts på hur homosexualitet behandlas i sexual- och samlevnadsundervisningen.

När det gäller de formella ramar som styr undervisningen kan vi konstatera att gällande läroplaner inte i någon målformulering särskilt tar upp frågor kring samlevnadsundervisningens inriktning och således inte heller något om undervisningen om homosexuellas situation. Där- emot förekommer målformuleringar som syftar till att förmå eleven till att bearbeta livsfrågor och att själv forma en åsikt för att kunna göra ett personligt ställningstagande. Utifrån sådana allmänna målsättningar finns givetvis redan i dagens läge utrymme för att i undervisningen behandla exempelvis åtgärder för att motverka diskriminering av ho- mosexuella. Om undervisningen får detta innehåll är mera en fråga om den enskilde lärarens personliga engagemang.

Att en så viktig del av skolans undervisning som samlevnadsundervis- ningen är beroende av lärarnas personliga engagemang och inställning i livsåskådningsfrågor är enligt vår mening inte tillfredsställande. SÖ måste därför finna lämpliga former att mer aktivt stimulera enskilda skolor och lärare att förbättra undervisningen om homosexualitet. Sam- tidigt bör länsskolnämnderna intensifiera sin verksamhet att följa upp att skolväsendet arbetar efter de mål som finns för samlevnadsundervis- ningen. Frågor kring hur homosexualitet behandlas i undervisningen bör därvid utgöra ett viktigt avsnitt.

Den formella statusen för SÖ:s handledning för samlevnadsundervis- ningen är oklar. SÖ har i sitt remissyttrande över abortkommitténs betänkande (Ds S 198218) Lära leva tillsammans hävdat att ”handled- ningen skall uppfattas som ett stöd för personalen i det praktiska arbetet, men att den inte skall uppfattas som en bindande läroplan”. Som tidi- gare påpekats utgör samlevnadsundervisningen en viktig del av skolans arbete. För att nå de mål som satts upp för denna undervisning är det, särskilt mot bakgrund av de brister i denna undervisning som olika utredningar kunnat konstatera, nödvändigt med mera bindande före- skrifter. Ett första steg för att förbättra samlevnadsundervisningen och undervisningen om homosexualitet är att handledningen får formen av en mera tvingande läroplan. Målformuleringarna kring undervisning om homosexualitet bör klart och entydigt fastslå att homo- och hetero- sexualitet för den enskilde individen och samhället är likvärdiga.

Handledningens sakinnehåll när det gäller homosexualitet är i många _ stycken tillfredsställande. Det finns dock anledning att ifrågasätta vissa avsnitt i faktadelen, främst avsnittet om orsaksteorierna. Enligt vår uppfattning kan det inte motverka diskriminering att man i en handled- ning uppehåller sig vid de mycket osäkra teorierna om hur homosexua- litet eventuellt uppkommer. Mera fruktbart är en redogörelse för homo- sexuellas sociala situation, där ledning kan hämtas i våra undersökning- ar och i antologin Homosexuella och omvärlden.

För att vi skulle få en bild av hur samlevnadsundervisningen fungerar i praktiken har vi genomfört en enkät till landets skolor. Resultatet av

denna enkät visar på betydande brister om man endast ser till hur skolan tar upp frågan kring homosexualitet. Endast ca 2 % av skolorna tar upp homosexualitet under fyra lektionstimmar eller mer och vid gymnasie- skolorna har 41 % behandlat homosexualitet under högst 30 minuter. Det finns många tänkbara orsaker till denna brist. Läromedlens bristfäl— liga innehåll kan vara en, liksom en mindre bra lärarutbildning. Man kan inte heller bortse från att det torde förhålla sig så att många lärare har svårt att tala om samlevnadsfrågor generellt och att det för dessa lärare förmodligen är än svårare att tala om homosexualitet.

Det är därför angeläget att handledningen kan fungera som SÖ avsett. Detta kräver att den nuvarande handledningen kompletteras med mate- rial om hur man kan lägga upp lektioner, exempelvis om homosexualitet. Positiva erfarenheter av samlevnadsundervisningen från olika skolor bör därvid också kunna tas tillvara.

Den nuvarande handledningens faktaöversikt bör enligt vår uppfatt— ning omarbetas, aktualiseras och förbättras. Som komplement till fak- taöversikten bör finnas förslag till hur samlevnadsundervisningen i praktiken kan läggas upp.

Vi vill också stryka under värdet och betydelsen av medverkan i undervisningen av homosexuella. Den erfarenhet av skolinformationer och om homosexualitet som finns hos medlemmar i bl.a. RFSL bör tillvaratas av skolorna i större omfattning än som nu sker. En självklar- het är därvid att de medverkande erhåller ekonomisk ersättning för sitt deltagande. i

En särskild fråga kring ungdomsskolans undervisning gäller skolans ansvar för homosexuella elever. Det är viktigt att dessa upplever samma möjligheter till stöd som andra elever från exempelvis Skolsköterskor och skolkuratorer. Enligt vår uppfattning bör skolhälsovårdens personal ägna dessa frågor stor uppmärksamhet.

Vi har i avsnitt 16.7 redovisat några erfarenheter av vår läromedels- granskning. När det gäller homosexuella och homosexualitet innehåller läromedlen stora brister. Det är viktigt att dessa rättas till, inte bara av den orsaken att eleverna färgas av de uppgifter de får sig till livs genom textinnehållet utan även för att lärarna inte kan undgå att ta intryck av de uppgifter om homosexuella och homosexualitet som läromedlen in- nehåller.

Dagens läromedel utgår från att alla elever är heterosexuella. Homo— sexualitet behandlas därefter som något separat, oftast i sammanhang med definitioner av olika sexuella beteenden. Ett sådant framställnings- sätt tar inte någon hänsyn till att det finns homosexuella elever och ger heller inte dessa någon som helst möjlighet att identifiera sig med sina känslor. Inte heller får heterosexuella någon insikt i vad homosexualitet är. Framställningssättet fokuserar snarare homosexualiteten såsom en- bart ett sexuellt beteende, trots att kärlek och ömhet för homosexuella är lika viktiga företeelser som för heterosexuella.

Läromedlen innehåller ofta redogörelser för antalet homosexuella och om varför människor blir homosexuella. Om dessa redogörelser skall ha något berättigande bör de framför allt stryka under den osäkerhet med vilken teorierna är behäftade. Enligt vår mening är det mera fruktbäran-

de för att undanröja diskriminering att man i dessa sammanhang inte lägger för stor vikt vid hur många som är homosexuella och eventuella orsaker till homosexualitet. Man bör i stället analysera och beskriva den för homosexuella viktiga frågan varför man som homosexuell inte vågar leva öppet som sådan.

För att nå detta mål har läromedlen stor betydelse. Vi anser därför att det vid utformningen av de framtida läromedlen är betydelsefullt att hänsyn tas till de erfarenheter vi gjort, vilka bl. a. är publicerade i våra undersökningar och i antologin Homosexuella och omvärlden.

SIL bör i sin fortsatta granskningsverksamhet särskilt uppmärksamma frågor som gäller läromedlens framställning om homosexualitet. Institu- tet bör också ta initiativ till att förbättra tillgången på läromedel som behandlar homosexualitet.

Strävanden mot en ökad decentralisering och ett ökat ansvar för de lokala skolenheterna i frågor som rör undervisningen medför att det är svårt att föreslå åtgärder utan att dessa uppfattas som en ökad styrning från statsmakternas sida. Om sådana åtgärder skall föreslås blir till stor del beroende av en bedömning av hur samlevnadsundervisningen i praktiken har levt upp till statsmakternas målformuleringar. Som bl. a. framgår av vår skolenkät finns det betydande brister i skolans undervis- ning om homosexualitet. Enligt vår uppfattning behövs det inte någon central styrning av samlevnadsundervisningen om man i stället vidtar de särskilda åtgärder vi ovan föreslagit.

17. Högskoleutbildningen

17.1. Inledning

Den grundläggande högskoleutbildningen skall enligt 2 & högskolelagen (l977z218) byggas på vetenskaplig grund. Den skall anordnas så, att de studerande förvärvar kunskaper och färdigheter samt utvecklar sin för- måga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Utbildningen skall främja att de studerande förbereder sig för skilda yrken eller vidareut- vecklar sig inom yrken de redan utövar. Inom utbildningen skall kunska- per och färdigheter som har vunnits inom arbets- och samhällslivet i övrigt tas till vara. All utbildning skall främja de studerandes personliga utveckling och förståelsen för andra länder och internationella förhål- landen. Vidare skall, enligt 5 5 högskolelagen, verksamheten inom hög- skolan anordnas så att samband mellan utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet tryggas.

Även i fråga om högskolan har statsmakterna eftersträvat ett decentra- liserat planeringsansvar. Detta innebär följande ansvarsfördelning.

Riksdagen bemyndigar i varje särskilt fall regeringen att besluta om inrättande av allmän utbildningslinje eller påbyggnadslinje samt om sådan linjes benämning och längd. Genom benämningen av linjerna anger regeringen i regel inriktningen av utbildningen mot vissa allmänna mål uttryckta i termer av yrkesområden —— mer eller mindre snävt av- gränsade.

Regeringen förordnar sålunda, på grundval av riksdagens beslut, om varje linjes omfattning mätt i poäng, dvs. utbildningstidens längd.

Genom att fastställa planeringsramar bestämmer riksdagen antalet nybörjarplatser fördelade på läroanstalter och linjer eller grupper av linjer. Riksdagen beslutar också, genom medelsanvisning, om resursra- marna för utbildningen.

Det viktigaste instrumentet för Universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) styrning av den grundläggande högskoleutbildningen är den s. k. utbildningsplanen. Dispositionen av utbildningsplanen kan givetvis va- riera i sina detaljer mellan olika utbildningslinjer. Innehållet brukar dock ta upp följande huvudavdelningar:

— Statsmakternas beslut och riktlinjer Linjens organisation — Syftet med linjen Linjens huvudsakliga innehåll och uppläggning

— Villkor för att antagas — Bestämmelser om urval

Betygsättning Utbildningsbevis, examensbenämning m. m. — Övriga föreskrifter Ikraftträdandebestämmelse.

Enligt 3 kap. högskoleförordningen (l977:263) skall vid varje läroan- stalt som anordnar allmän utbildningslinje och påbyggnadslinje finnas en lokal plan för linjen. Planen skall innehålla uppgift om de kurser och

. andra utbildningsmoment som anordnas samt de övriga föreskrifter som behövs. Den lokala planen fastställs av en linjenämnd efter samråd med berörda institutioner och andra arbetsenheter.

För varje kurs som ingår i en allmän utbildningslinje och påbyggnads- linje (och som således anges i ovan nämnda lokala plan) skall finnas en kursplan. Kursplaner fastställs av linjenämnden.

Det är den lokala planen för linjen samt de till denna plan hörande kursplanerna som blir vägledande för de studerande.

De av UHÄ fastställda utbildningsplanerna utnyttjas alltså av linje- nämnderna som grund för lokala planer och kursplaner.

Vi skall närmare behandla några utbildningslinjer som framstår som viktiga när det gäller frågor som har anknytning till homosexuellas situation i samhället.

17.2. Lärarutbildningen

17.2.1. Grundutbildning

Utbildning av lärare för ungdomsskolan sker vid högskolans olika insti- tutioner för lärarutbildning. Det finns ett antal olika linjer att välja mellan beroende på studieinriktning (exempelvis barnavårdslärarlinjen, förskollärarlinjen och slöjdlärarlinjen). Vi skall redogöra för utbildning vid de linjer som leder till behörighet att undervisa på de stadier där, enligt SÖ:s handledning för samlevnadsundervisningen, undervisning om homosexualitet bör förekomma. Detta innebär att vi inte behandlar utbildningen på lågstadie- och förskollärarlinjerna.

Utbildningen till mellanstadielärare omfattar 120 poäng och finns vid 14 högskolor. Utbildningen fördelas på tre block, nämligen ämnesstu- dier 65 poäng (t. ex. svenska, engelska, matematik), pedagogik-metodik 25 poäng (behandlar problem som hör samman med uppfostran, utbild- ning, skolans mål, arbetsformer etc.) samt praktik, som regel förlagd till mellanstadieklasser, 30 poäng.

Utbildningen till ämneslärare finns vid sju högskolor och har skilda inriktningar, nämligen den historisk-samhällsvetenskapliga, den mate- matisk-naturvetenskap]iga och den språkvetenskapliga. Utbildningen, som rymmer olika ämneskombinationer, omfattar 120 poäng ämnesstu— dier (koncentrerade till två eller tre ämnen) och 40 poäng praktisk- pedagogisk utbildning. De som utbildats till ämneslärare tjänstgör främst vid grundskolans högstadium och gymnasieskolan.

Utbildningsplanerna för såväl mellanstadielärar- som ämneslärarlin- jerna har följande mål.

Den grundläggande lärarutbildningen skall ge de studerande kunskaper, färdig- heter och kritisk skolning, så att de kan medverka till att skolans mål nås. De studerande skall bli väl förtrogna med samhällets mål för skolan och med de överväganden som lett fram till dessa mål.

De studerande skall ges en allsidig utbildning för läraryrket och därvid få en allmän beredskap för såväl undervisningsuppgifter som för skolans verksamhet i övrigt. De skall genom ämnesstudierna tillägna sig sådana kunskaper och färdigheter i berörda undervisningsämnen att de i sin kommande verksamhet kan utforma en undervisning som blir meningsfull och stimulerande för varje enskild elev.

Kunskaper om och intresse för människor är en nödvändig förutsättning för den kommande yrkesutövning. I utbildningen skall uppmärksammas männi- skans situation och livsvillkor som individ och som samhällsmedlem. Därvid skall särskilt beaktas utvecklingen hos barn och ungdom och elevens roll i skolsituatio- nen.

Den grundläggande lärarutbildningen skall behandla frågor som samman- hänger med undervisning av elever med olika förutsättningar. Specialundervis- ningens innehåll, arbetssätt och organisation bör varje studerande bli så förtrogen med att den studerande i sitt kommande yrke kan hjälpa elever med handikapp.

Situationen i skola och samhälle för elever med olika etnisk, språklig, kulturell och religiös bakgrund bör särskilt uppmärksammas. Detsamma gäller de olikhe- ter i mäns och kvinnors situation och villkor i och utanför skolan som påverkar studie- och yrkesvalet och de olika rollerna i familj, arbete och samhällsliv.

Många studerande kan komma att undervisa och handleda vuxna. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas vuxenundervisning.

Utbildningen skall nära knyta an till verkligheten i skola och samhälle. Därvid skall också relationen skola arbetsliv uppmärksammas. Betydelsen av samar- bete med olika organ och verksamheter i samhället bör betonas.

Utbildningen skall göra de studerande medvetna om sina egna attityder och värderingar och stimulera dem att som ett led i den personliga utvecklingen bearbeta dessa. Därigenom får den blivande läraren bättre förutsättningar att möta olika krav i det kommande yrket och ökad förmåga att positivt påverka arbetet i skolan.

Utbildningen bör stimulera vilja till och beredskap för utveckling och föränd- ring av arbetssätt och insatser, så att läraren i sitt arbete kan möta de krav som uppstår på grund av förändringar i samhället. Utbildningen bör ge insikt om att läraren måste kontinuerligt fortbilda sig.

Som exempel på innehållet i de lokala kursplanerna kan nämnas att på mellanstadielärarlinjen vid högskolan i Jönköping förekommer under ämnesstudier i biologi (totalt 15 poäng) en kurs som benämnes sexual- undervisning (övriga moment är zoologi med djurstudier, fältstudier samt människokroppen som laboratoriekurs). Under ämnesstudier i samhällskunskap (totalt 9 poäng) förekommer momentet samlevnads- frågor bland ämnen som internationella frågor, invandrarfrågor, miljö- vård, alkohol, narkotika, tobak och könsroller.

Andra kursplaner för mellanstadielärarlinjer är uppbyggda på unge- fär liknande sätt. Vid högskolan i Sundsvall/ Härnösand finns en prak- tisk pedagogisk kurs (kurs nr 54) som bl. a. innehåller ”arbete med momenten sexualkunskap, alkohol, narkotika och tobak” vilket innebär

att de studerande under praktiken skall leda ett arbete i sexualkunskap eller alkohol-narkotika-tobak. Högskolan i Kalmar har en samhälls- vetenskaplig grundkurs (8 poäng) som förutom metodik, praktik och temastudier upptar studium av fyra olika ämnen. I ämnet samhällskun- skap återfinns bl. a. ”samlevnads-, könsrolls- och sexualfrågor”. Tema- studierna kan också inriktas mot sexual- och samlevnadsfrågor (jämte fyra andra alternativ). I den naturvetenskapliga grundkursen återfinns däremot inga moment kring sex och samlevnad.

Kurslitteraturen i ämnet sex och samlevnad är tämligen mager. Vi har

. granskat förteckningar över obligatorisk kurslitteratur som fastställts av

linjenämnderna. På fjorton av dessa finns inte någon kurslitteratur i ämnet sex och samlevnad medan uppgift om kurslitteratur saknas för fem högskolor. Vid två högskolor används en stencilerad upplaga av SÖ:s samlevnadshandledning som kurslitteratur.

Samtliga högskolor med institutioner för lärarutbildning har lämnat oss en redogörelse för samlevnadsundervisningens innehåll och infor- mation om hur stor del av denna som ägnas åt frågor som rör homosex- ualitet.

När det gäller den första frågan har ingen skola kunnat lämna någon exakt tidsangivelse. Två skolor har dock angett tiden sammanlagt för undervisning om samlevnadsfrågor; den ena till ca tio timmar och den andra till minimum åtta timmar.

Skolorna har i stället valt att lämna en allmän redogörelse för samlev- nadsundervisningens uppläggning. Följande citat ur svaren framstår som typiska. [] Jag har som hastigast intervjuat de lärare vilka undervisar i samlev- nadsfrågor och det verkar som om attitydfrågor till homosexuella har varit ett angeläget ämne detta senaste läsår, däremot inte året dessför- innan. Orsaken till detta är att undervisningen i många fall bedrivs projektorienterad och att betoningen på olika områden blir olika är från år och att lärarna i samverkan med studerande p. g. a. tidsbrist måste välja bort delar av vissa avsnitt. D Någon bestämd undervisningstid finnes inte särskilt anslagen för detta utan momentets omfattning bestäms av den rådande situationen i undervisningsgruppen. Cl På samtliga linjer varierar omfattningen mellan olika terminskurser beroende på vad som framkommer vid kursplaneringen. El Någon reguljär utbildning eller kurs om homosexualitet förekommer inte vid högskolan. I den mån frågan berörs, sker detta i biologiun- dervisningen. I ett fall diskuteras möjligheterna att förbättra samlevnadsundervis- ningen. Man pekar på att man anser det viktigt att läroplaner både på central och lokal nivå konkretiseras mera i sin beskrivning av mål och medel. Man anser också att ett så viktigt ämne som homosexualitet måste finnas med i undervisningen och att ämnet, i fråga om prioritering, inte skall behöva ge vika för andra ämnen.

17.2.2. Fortbildning

Organisationen för skolans personalutbildning har ändrats den 1 juli 1982 (prop. 1980/81:97). Reformen innebär i korthet att ansvaret för beslut om fortbildning och vidareutbildning av lärare och skolledare har förts över från SÖ och länsskolnämnderna till de lokala skolstyrelserna. Kommunerna får statsbidrag till lokal skolutveckling för att finansiera sina kostnader för personalutbildning och andra utvecklingsåtgärder. Staten utövar dock ett indirekt inflytande genom att dels se till att det finns kurser eller andra utbildningsmöjligheter för lärare, dels genom att styra användningen av en viss del av statsbidraget.

Personalutbildningen skall i första hand syfta till att personalens kompetens bibehålls och förbättras. Vid sidan av de utbildningsbehov som uppstår på grund av förändringar i ämnesinnehåll eller arbetssätt är det viktigt att behov som beror på brister i lärarnas grundutbildning uppmärksammas.

Utbildningsbehovet för skolpersonal kan tillgodoses på många olika sätt, t. ex. genom: [] egen fortbildning i anslutning till det dagliga arbetet vid planering, utvärdering och olika former av utvecklingsarbete. [] intern utbildning som anordnas av kommunen eller skolan EJ extern utbildning som anordnas av högskolan eller SÖ speciellt för skolpersonal — i övrigt av högskolan av andra utbildningsanordnare på annat sätt, t. ex. yrkesstudier, arbetslivsorientering, studiere- sor, informationskonferenser etc.

Ansvarsfördelningen mellan högskolan och SÖ innebär att SÖ:s fort- bildningsverksamhet skall avse vissa angelägna utbildningar, som hög- skolan inte kan ta på sig ansvaret för (t. ex. utbildning av viss personal inom specialskolan, sameskolan och särskolan, men också vissa lärar- grupper i yrkesinriktade ämnen). Huvuddelen av fortbildningen sker dock inom högskolans ram genom 5. k. enstaka kurser.

Enligt förordningen (1981 :137 1) med instruktion för den statliga skol- administrationen ansvarar SÖ för att utbildningsbehovet blir kartlagt. Kartläggningen, tillsammans med SÖ:s förslag till prioriteringar, utgör ett viktigt underlag för statsmakternas beslut om medelstilldelning för den utbildning som högskolan och SÖ skall anordna för skolpersonal.

Skolan skall ge eleverna insikter i ett stort antal s.k. övergripande ämnesområden som är av grundläggande betydelse för alla människor. Hit brukar man räkna samlevnads- och överlevnadsfrågor, jämställd- hetsfrågor, hushållning med resurser, miljöfrågor, frågor om trafik, eko- nomiska frågor, arbetslivs-, arbetsmiljö-, arbetsmarknads- och syofrå- gor, konsumentfrågor, kulturfrågor, kommunikation, familjefrågor, in- vandrarfrågor, frågor om ergonomi och hälsofostran samt om farorna med alkohol, narkotika och tobak.

Den undersökning SÖ gjort av utbud och beviljade förmåner visar att kurser med inriktning på övergripande kunskapsområden har haft låg prioritet både från kommunernas och de sökandes sida.

17.3. Läkarutbildningen

17.3.1. Grundutbildning

Läkarutbildningen omfattar 220 poäng (5 1/2 år) och anordnas vid sex högskolor. Utbildningen är uppdelad i en teoretisk och en klinisk/ praktisk del. Läkarutbildningens innehåll har nyligen varit föremål för en särskild översyn inom UHÄ redovisadi UHÄ-rapport 1982: 16. Bland rapportens ställningstaganden kan nämnas, att man förordar att läkar- . utbildningen skall vila på en humanbiologisk grund. Man konstaterar dock samtidigt att läkaren inte har möjlighet att fullgöra sina medicinska uppgifter på ett tillfredsställande sätt om han inte har kunskaper inom det samhälls- och beteendevetenskapliga området. I rapporten läggs också fram ett förslag till ny utbildningsplan, vars intentioner är att dels utveckla och förtydliga målen för läkarlinjen i förhållande till nu gällan- de utbildningsplan, dels beskriva innehåll i målen. Enligt rapportens uppfattning bör UHÄ följa upp den utbildningsplan som fastställs. En sådan uppföljning kan ske genom samverkan med linjenämnderna men också genom konferenser, medel för forsknings- och utvecklingsarbete samt genom central fortbildning.

Vi har i yttrande den 16 december 1982 till UHÄ pekat på att en metod att förbättra homosexuellas situation är att undervisningen inom alla undervisningssektorer förstärks. Vi har därvid strukit under vikten av att utbildning om homosexualitet ingår som en del av läkarutbildningen.

Iden av UHÄ sedermera godkända studieplanen sägs att utbildningen inom läkarlinjen syftar till att den studerande l. förvärvar kunskaper och färdigheter som utgör grund för läkaryrket

och för fortsatt utbildning och som — jämte allmäntjänstgöring inom vidareutbildningen för läkare fordras för allmän behörighet som läkare,

2. förvärvar kunskaper och färdigheter som förbereder för forskning och utvecklingsarbete inom hälso— och sjukvårdsområdet,

3. förvärvar förmåga till kritisk analys och värdering liksom till skapan- de och förnyelse,

4. förvärvar en helhetsbild av människan grundad på förståelse för sambandet mellan den enskildes hälsotillstånd och humanbiologiska, sociala och andra bakomliggande förhållanden,

5. i syfte att kunna arbeta förebyggande, förvärvar kännedom om såda- na förhållanden i samhället som påverkar människors hälsa,

6. utvecklar sin självkännedom och förmåga till inlevelse och därige- nom med beaktande av en helhetsbild av människan utvecklar för- mågan till goda patient—läkarrelationer,

7. förvärvar sådana kunskaper om sjukvårdens ekonomi och organisa- tion som är av betydelse för alla läkare samt utvecklar en yrkesfunk- tion som förbereder för lagarbete och samverkan med samtliga per- sonalgrupper,

8. förvärvar en sådan förståelse för andra länder och kulturer och för internationella förhållanden som är av betydelse för den framtida yrkesfunktionen.

När det gäller läkarlinjens huvudsakliga innehåll och uppläggning sägs bl. a. att utbildningen skall utformas så att den studerande tillägnar sig förmågan att bedöma patienten från såväl medicinska som sociala och psykologiska utgångspunkter.

Av utbildningsplanen framgår att utbildningen skall göra den stude- rande uppmärksam på egna värderingar och attityder och hur dessa påverkar det egna beteendet i samspel med patienter, deras anhöriga och vårdpersonal.

Den studerande skall också förvärva sådana kunskaper om förhållan- den i andra länder. att han/hon i sin framtida läkarfunktion kan hand- lägga etniska minoriteters hälsoproblem utifrån deras speciella utgångs- punkter.

Det kan i det här sammanhanget påpekas att sexologiämnet har fått en försämrad ställning i den nya läkarutbildningen. I den tidigare utbild- ningsplanen var nämligen undervisningen i sexologi ett särskilt ämne. Någon direkt förklaring till denna ändring har inte framkommit.

Som exempel på lokal kursplan kan kursen i psykiatri vid Lunds universitet få tjäna. Där anges målet med undervisningen på följande sätt:

Kursen i psykiatri avser att ge den studerande en orientering om ämnesområdets innehåll samt sådana kunskaper om psykiska sjukdomars förekomst, etiologi, diagnostik och behandling som kan krävas av envar läkare samt utgöra grunden för vidare utbildning i psykiatri och andra specialiteter i vilka psykiatri ingår som sidoutbildning. Kursen skall därjämte ge en fördjupning av den medicinska psykologin i avsikt att öka studentens förmåga att rätt förstå och rätt bemöta olika, såväl normala som patologiska psykologiska, reaktioner. Studenten skall också bibringas nödiga kunskaper om gällande författningar.

I den obligatoriska kurslitteraturen för läkarlinjen saknas som regel läromedel om sex och samlevnad. Som rekommenderad tillvalslitteratur anges ibland en bok om klinisk sexologi. I vissa böcker i psykiatri finns också kortare avsnitt om homosexualitet.

De medicinska fakulteterna har på vår hemställan lämnat upplysningar om hur frågor om sex och samlevnad och homosexualitet behandlas i läkarutbildningen. Av upplysningarna framgår att, om frågorna överhu- vudtaget behandlas i undervisningen, tas de som regel upp i frivilliga eller obligatoriska seminarier i sexologi. Sådana seminarier kan förekomma i flera olika ämnen (t. ex. neurologi, obstetrik och gynekologi, medicinsk psykologi och samhällsmedicin, infektions-, hud- och venerologikurser). Det är däremot mindre vanligt att frågan tas upp i ämnet psykiatri. Omfattningen av undervisningen varierar mycket. I de fall någon tidsan- givelse finns för avsnittet om homosexualitet rör det sig i regel om högst en lektionstimme.

Variationerna mellan institutionerna — men även mellan kurserna är många. Dessa kan belysas med några citat av inkomna svar.

[1 Under åren har det funnits en viss variation, från att ämnet har berörts i samband med något grupparbete eller som en presentation av någon person som inför kursen beskrivit sina egna problem. Cl Vid genomgången framkom dock tyvärr att omfattningen och kvali- tén på undervisningen var synnerligen personberoende. Variationen

i undervisningens innehåll var större inom sexologin än inom andra ämnesområden från kurs till kurs. D Jag har själv ägnat en stor del av min läkarverksamhet åt sexualråd- givning och inser givetvis att tiden är högst otillräcklig, men med nuvarande tidsramar har vi ej mer tid att avstå. El För närvarande har varje kandidatgrupp om 4—5 kandidater ett 2 x 45 min. seminarium i sexologi under handledning av biträdande överläkare i psykosomatik vid kliniken. Under denna seminarietim- me beröres även de homosexuellas situation. . Cl Fakulteten kan konstatera att ingen sammanfattande utbildning om homosexualitet meddelas i grundutbildningen för blivande läkare. Sporadiskt kan homosexualitet omtalas; då i regel i samband med sjukdomslära och således i ett patologiskt perspektiv. I:! Läsåret 1981/82 anordnades i regi av institutionen för medicinsk rehabilitering en 20-poängs enstaka kurs i klinisk sexologi. Homosex- ualiteten ägnades då cirka 12 timmars undervisning. El Fakulteten har studerat ett förslag till totalt 30—40 timmars undervis- ning i sexologi i vilket förslag ingick cirka fyra timmars undervisning omkring homosexualitet. Fakulteten har dock tills vidare ej kunnat beakta förslaget. Vi har i avsnitt 23.2 behandlat vissa hälsofrågor. Där redogörs för några undersökningar om homosexuellas erfarenheter av kontakter med sjukvården. Man kan därvid konstatera att många homosexuella upple- ver sig ha fått sämre bemötande av läkare p. g. a. sin homosexualitet och att många bl. a. därför inte vågar berätta för läkaren att de är homosex- uella.

17.3.2. Fortbildning

En läkare kan genom vidareutbildning erhålla s. k. specialistkompetens. Vidareutbildningen består av utbildning inom verksamhetsområden som är av betydelse för specialistkompetens. För att erhålla denna krävs sex genomgångna kurser (varje kurs uppgår till en vecka), vilka anord- nas av socialstyrelsen som huvudansvarig för vidareutbildningen av läkare.

I budgetpropositionen (1982/831100 bilaga 7) har regeringen dragit upp vissa riktlinjer i fråga om det framtida ansvaret för läkares vidare- utbildning. Enligt dessa har socialstyrelsen ansvaret för planeringen av vidareutbildningen, medan en viss decentralisering av kursverksamhe- ten kan ske till regionala samverkansnämnder.

Homosexualitet behandlas i två av de kurser som erfordras för specia- listkompetens. Den ena behandlar psykosocial obstetrik och gynekologi och är i första hand avsedd för blivande gynekologer. I denna kurs ägnas någon lektionstimme åt ”sexuella identitetsproblem” och, enligt uppgift, då i huvudsak åt homosexualitet.

I den andra kursen sker utbildningi sexologi, psykosomatisk obstetrik och gynekologi. Den riktar sig till blivande specialister i gynekologi och psykiatri och behandlar i gruppdiskussioner under någon timme ”ho- mosexualitetsproblem”. Vid kursen har sedan mitten av 1970-talet repre-

sentanter från RFSL medverkat. Denna kurs anordnas inte under bud- getåret 1983/ 84 på grund av bristande resurser.

17.4. Socionomutbildningen

Socionomutbildningen omfattar 140 poäng och finns vid sex högskolor i landet. Enligt utbildningsplanen är utbildningens mål att från en hel- hetssyn på sociala problem ge kunskaper och färdigheter som krävs för socialt arbete på individ, grupp- och samhällsnivå. Utbildningens mål- sättning är att ge eleverna —— kunskaper om samhällets ekonomiska och sociala struktur, formella organisation och styrmedel samt om individers och gruppers beteen- den och om samhällsstrukturens betydelse för uppkomsten av sociala problem,

—— kunskaper om arbetet inom det sociala området ur socialpolitiska, ekonomiska, rättsliga, psykologiska och sociologiska perspektiv och insikt om hur kunskaper, synsätt och färdigheter samverkar och ger underlag för problemlösning genom olika åtgärder inom området, —— insikt om hur kunskaper kan omsättas i förebyggande åtgärder på individ-, grupp- och samhällsnivå och inom samhällsplaneringspro- cessen.

Utbildningen är problemorienterad och omfattar en samhällsveten- skaplig grundkurs om 40 poäng och studier om ytterligare 30 poäng omfattande ett brett upplagt tvärvetenskapligt ämne, socialt arbete, till vilket de för den sociala utbildningen centrala ämnesområden bidrar. Återstående terminer ägnas åt dels praktik, dels fördjupade studier med möjlighet till olika inriktningar, exempelvis med tyngdpunkt på arbete med individer och grupper eller med tyngdpunkt på medverkan i pla- nerings- och utvecklingsarbete. Fördjupningen sker antingen i det tvär- vetenskapliga ämnet socialt arbete eller inom angränsande samhälls-, rätts- och beteendevetenskapliga ämnen.

Som exempel på lokala kursplaner kan nämnas att i den samhällsve- tenskapliga grundkursen vid Umeå universitet finns en delkurs kallad ”Individ och grupp”. Moment 3 i denna delkurs kallas ”Familjen” och beskrivs på följande sätt:

För flertalet individer utgör familjen den första samhällsinstitutionen av betydel- se för uppväxtvillkoren. I momentet behandlas familjens betydelse för barnets utveckling, familjens beroende av samhällsutvecklingen i stort. Två teoretiska ' perspektiv betonas, det första beträffande relationerna familj-samhälle, det andra angående samspelet mellan individerna i familjen.

Liknande kurser finns även vid övriga högskolors sociala linjer.

Endast i kursplanen för påbyggnadslinjen ”Fortbildning i socialt be- handlingsarbete” vid Stockholms universitet behandlas frågor om sex och samlevnad. Vid beskrivningen av avsnittet "Metoder i socialt arbe- te”, delmomentet ”Orientering om social grupparbetsmetodik” nämns nämligen följande:

Syftet med detta kursavsnitt är att ge kursdeltagarna möjlighet att integrera och fördjupa teoretiska kunskaper med praktisk erfarenhet och öka elevernas med- vetenhet om betydelsen av emotionellt engagemang och personlig bearbetning i socialt behandlingsarbete. Undervisningen söker förankring i kursdeltagarnas egna erfarenheter och sker delvis i form av övningar och rollspel. Den egna aktiviteten är betydelsefull för gruppens inlärningsprocess. ] kursmomentet ingår även ett avsnitt om hur man möter och arbetar med sexuell problematik. (54 tim.)

Högskolornas institutioner för socionomutbildning har tillfrågats om man inom ramen för utbildningen behandlar homosexualitet. Av svaren framgår att det endast vid en socialhögskola förekommer undervisning om homosexualitet. Inom ramen för en 5-poängkurs ”avvikande beteen- de” behandlas homosexualitet under 3—4 lektionstimmar. Härutöver förekommer ett delmoment ”att arbeta med och bemöta sexuell proble- matik” i en fortbildningskurs (delmomentet omfattar ca 12 timmar). När det gäller socionomutbildningen i övrigt är undervisningen om homosexualitet minimal och till stor del beroende av egna initiativ från elever. El I samband med olika projektarbeten, där studenterna själva väljer problemfor- muleringar, kan det därför hända att frågor rörande sex- och samlevnad och därmed även frågor runt homosexuella penetreras.

El Frågor om homosexuella och homosexuellas situation i samhället tas däremot inte med som ett särskilt kursavsnitt i undervisningen. Detta beror huvudsak- ligen på att utbildningen syftar till att ge en allmän kompetens för samhällets socialtjänst.

Kursplanerna för socionomutbildningen innehåller inte i något fall läro- medel som behandlar sex och samlevnad.

17.5. Psykologutbildningen

Vid fem högskolor finns psykologlinje. Denna omfattar 200 poäng och utbildningen ger kompetens för psykologlegitimation.

Utbildningen syftar till att ge insikter i utsatta gruppers situation och förbereda de studerande för insatser inom socialt betydelsefulla pro- blemområden. Psykologernas uppgift att förebygga mental ohälsa och bidra till mental hälsa och välbefinnande skall betonas i hela utbildning- en. Utbildningen skall också utifrån en helhetssyn på människan be- handla individers sätt att fungera i samspel med andra och i relation till närmiljö och samhälle. Den skall vidare behandla sociala processer inom grupper och organisationer. '

I utbildningsplanen finns, till skillnad från många andra utbildnings- planer, även föreskrifter om vilka kurser som skall finnas i de lokala planerna. Bland sådana kurser kan nämnas ”Utredning och åtgärder avseende individen”. Enligt utbildningsplanen skall den kursen ge de studerande kunskaper om psykologiska behandlingsteorier och om psy- kologisk metodik för utredning och åtgärdsplanering samt träning i att genomföra psykologiska utredningar. Kursen skall vidare ge den stude- rande en grund för utbildningen i psykologiskt behandlingsarbete.

En annan kurs kallas ”Organisation och miljö” och innehåller en

fördjupning av organisationspsykologisk teori och metodik. Den kursen är avsedd att förbereda för psykologiska uppgifter i bl. a. personalarbete.

Även vid psykologutbildningen är det svårt att uppskatta hur stor del av utbildningstiden som ägnas åt frågor kring homosexualitet. Vid uni- versitetet i Göteborg förekommer dock två kurser i sexologi (allmän resp. klinisk inriktning) där homosexualitet i vardera kursen behandlas under sex lektionstimmar. Vid universitetet förekommer också en PEG- kurs benämnd ”Människan i samspel med sina miljö-psykobiologiska synpunkter” där två timmar av utbildningen ägnas åt kliniska aspekter på homosexualitet.

Det är svårt att få en klar bild av i vilken omfattning och på vilket sätt man i psykologutbildningen behandlar homosexualitet. Följande svar kan anses typiska för vad de psykologiska institutionerna uppgivit till oss. [I] I den psykologiska grundutbildningen samt nya psykologlinjen be- handlas homosexualitet bl. a. i en delkurs (psykobiologi). Homosex- ualiteten behandlas ofta också i uppsatsarbeten och fördjupningsupp- gifter. El Däremot behandlas sådana frågor (om homosexualitet) inom ramen för ett antal kurser om utvecklings- och personlighetspsykologi. [1 Inom själva psykologutbildningen ges alltså f. n. ingen utbildning vad gäller vissa homosexuellas problem i samhället. Inom institutionen ges dock ibland särskilda kurser i sexologi, där homosexualitet och homosexuellas situation i samhället behandlas.

Kurslitteratur inom ämnesområdet innehåller ingen särskild litteratur om ämnet sex och samlevnad. Ämnet kan däremot behandlas i mer övergripande litteratur.

17.6. Fritidspedagogutbildningen

Fritidspedagogexamen kan avläggas vid 19 högskolor och omfattar 50, 80 eller 100 poäng. Fritidspedagoger arbetar huvudsakligen inom kom- munernas fritidshemsverksamhet, där barn i skolåldern vistas före och efter skoldagen, men också inom fritidsverksamhet vid skolor, äldreom- sorg, sjukhus och kriminalvård.

Syftet med fritidspedagogutbildningen är, enligt utbildningsplanen, att de studerande skall förvärva kunskaper, färdigheter och kritisk skol- ning för atti sin kommande yrkesutövning aktivt kunna medverka till att _ förverkliga målen för barnomsorg och fritidsverksamheter för barn, ungdomar och vuxna så att dessa verksamheter får ett utvecklande och meningsfullt innehåll.

Bland utbildningens övriga mål kan följande exempel nämnas:

I utbildningen skall den studerande få en helhetssyn på barns och ungdomars utveckling. Den studerande skall vidare få förståelse för och inlevelse i barns, ungdomars och vuxnas olika upplevelsevärldar. Utbildningen skall leda till kri- tisk och konstruktiv analys och bearbetning av människans situation och livsvill- kor i samhället.

Fritidspedagogutbildningen skall särskilt uppmärksamma problem som sam- manhänger med fritidsverksamhet bland människor med sociala, fysiska eller psykiska handikapp. Vidare bör situationen för individer med olika etnisk, språk- lig, kulturell och religiös bakgrund belysas. Detsamma gäller de olikheter i mäns och kvinnors situation och villkor, som medverkar till skilda studie- och yrkesval och till olika roller i familj, arbete och samhällsliv.

Som exempel på innehållet i lokala kursplaner kan nämnas att vid högskolan i Luleå finns en kurs benämnd ”Människor med behov av särskild omsorg” (14 poäng). Syftet med kursen är att göra den studeran- de väl insatt i olika problem, handikapp och störningar, deras orsaker och de behandlingsformer som används. Innehållet i kursen behandlar följande områden:

Människosyn. Attityder till handikapp. Sociala, psykiska och emotionella handi- kapp. Psykiskt utvecklingsstörda. Omsorgslagen. Synskadade. Hörselskadade. Talrubbningar. Cp-skadade. Rörelsehindrade. Allergiker. Vanliga barnsjukdo- mar. Olika institutioner för utbildning, vård och behandling. Samlevnadsfrågor. Musikterapi. Handikappidrott. Sjukvårdskurs.

Temaläsning av barn- och ungdomslitteratur. Handikapporganisationer. In- vandrarfrågor. Fritidspedagogens roll inom specialinstitutioner.

Invandrarfrågor behandlas i kursplaner vid flertalet högskolor med fritidspedagogutbildning. Däremot förekommer det endast undantags- vis att samlevnadsfrågor uttryckligen behandlas i några kursplaner.

Av svar som vi erhållit från institutionerna för fritidspedagogutbild- ning framgår, att utbildningen om homosexualitet varierar. Vid en del högskolor saknas utbildning om homosexualitet helt, medan vid andra behandlas homosexualitet i ett flertal kurser. En högskola har exempel- vis svarat att följande kurser behandlar samlevnadsfrågor (och därmed också homosexualitet):

Kurs Barn, familjer och samhälle (13 poäng) Kursen innehåller två teman: Barns uppväxtvillkor och föräldrars levnadsförhål- landen och Hur vi påverkas och kan påverka (demokrati och medbestämmande— frågor)

Kurs Barn, skola och samhälle (10 poäng) Kursen inriktas speciellt på skolans elevvård, dess samverkansformer med hem och fritidshem och på kännedom om olika uppfostrings- och undervisningste- orier och —ideologier

Kurs Barn, barnomsorg och samhälle (5 poäng) Denna kurs syftar bl. a. till att de studerande skaffar sig kunskap om barns och ungdomars utveckling

Kurs Barn och familjer med särskilda behov (8 poäng) Kursen syftar bl. a. till fördjupade kunskaper om de problem som sammanhänger med sociala, fysiska eller psykiska handikapp samt till färdighet att genomföra stödjande och utvecklande samtal.

Bland övriga kommentarer från skolornas sida kan följande citat få tjäna som exempel: D I vilken utsträckning frågan behandlas i dessa kurser är beroende på den aktuella studerandegruppen som skall läsa kurserna. Detaljpla- neringen av kurser, utifrån fastställda kursplaner, sker i samråd mel-

lan lärare och studerande. Detta gör att momentet då och då får en prioritering bland övrigt stoff som leder till att det behandlas i kursen. Behandlingen är dock i dessa fall mycket översiktlig. [] Vi behandlar samlevnadsfrågor ur alla möjliga aspekter under 100 poängsutbildningen — men detär mera sällan jag ser dokumentation av sexologikaraktär. Könsrolls- och diskrimineringsfrågor ingår i vissa av våra kurser. Endast en högskola har obligatorsk kurslitteratur som rör ämnet sex och samlevnad (Skolöverstyrelsens handledning för samlevnadsunder- visningen).

17.7. Teologutbildningen

Religionsvetenskapliga linjen finns vid universiteten i Lund och Uppsa- la. Studierna omfattar 140 alternativt 160 poäng och utgör grunden för yrkesverksamhet inom det religionsvetenskapliga området (t. ex. som präst). Den praktiska utbildningen för prästexamen sker vid svenska kyrkans pastoralinstitut i Lund och Uppsala.

Utbildningens mål, enligt utbildningsplanen, är att ge kunskaper och färdigheter inom det religionsvetenskapliga området samt att förbereda de studerande för yrkesverksamhet och att därvid förse dem, som arbetar med mänskliga kontakter och människovård, med redskap för analys och förståelse av religioners och livsåskådningars roll för den enskilde och i samhället.

Samlevnadsfrågor behandlas i en baskurs för tros- och livsåskåd- ningsvetenskap. I delkursen Etik vid Lunds universitet sägs följande i kursplanen:

Tonvikten i denna delkurs läggs på ett studium av några aktuella etiska problem- områden. Därvid beaktas dels etiska principfrågor som moralfilosofiska problem och komplexet allmän — kristen etik, dels några centrala innehållsetiska frågor som exempelvis samlevnadsfrågor, fredsproblematiken, vårdetik och etiska pro- blem vid livets början och slut.

Vid kontakter med de teologiska fakulteterna har det varit svårt att få en klar bild av vilken omfattning undervisningen om homosexualitet har. Fakulteterna har lämnat följande upplysningar: EJ Under den tematiska terminen (sista momentet i utbildningen) arbe- tar studenterna problemorienterat i grupp kring centrala, mänskliga och samhälleliga problem. Denna termin har en grupp valt att under _ hela terminen bearbeta frågor rörande homosexuell samlevnad. Ar- betet kommer att redovisas i en skriftlig slutrapport och ventileras vid seminarium ijanuari. Ett par av tematerminens föreläsningsdagar (då deltar samtliga sistaterminsstudenter) kommer att ta upp frågor kring homosexualitet. El Sammanfattningsvis kan man konstatera, att frågor rörande homo- sexualitet endast i blygsam omfattning förekommer i utbildningsmo- ment som är obligatoriska för alla, men att det finns goda möjligheter att arbeta med frågeställningen, för den som så önskar.

Obligatorisk kurslitteratur vid båda fakulteten är De homosexuella och kyrkan, under redaktion av Holsten Fagerberg.

17.8. Journalistutbildningen

Utbildning förjournalister, som omfattar 80 poäng, ges vid universiteten i Göteborg och Stockholm. Enligt utbildningsplanen är utbildningens mål att ge sådana kunskaper och färdigheter samt sådan samhällsveten- skaplig orientering och kritisk skolning som fordras för yrkesverksamhet inom massmedier och för informationsuppgifter inom offentliga och enskilda organisationer och företag.

När det gäller utbildningens innehåll och uppläggning nämns endast att strävandena efter integration mellan teoretisk utbildning och prak- tisk tillämpning bör prägla studiegången i dess helhet. Dessutom görs en uppdelning mellan grundkurs (40 poäng), studiepraktik (20 poäng) och fördjupningsstudier (20 poäng).

Frågor om homosexuellas situation i samhället behandlas inte särskilt i undervisningen vid någon av journalisthögskolorna eller vid den sär- skilda fortbildningen för journalister som finns knuten till högskolan i Kalmar. Däremot kan det förekomma att behandlingen av homosexuel- la i pressen uppmärksammas i de examensarbeten som förekommer i utbildningen. En av högskolorna tillägger dessutom följande: El Utbildningen omfattar däremot en grundlig genomgång av de källor som stått till förfogande när man ska skildra samhället, liksom kurser i källkritik och vetenskapsteori. Den studerande som har tillgodogjort sig dessa kurser bör ha goda möjligheter att på ett ansvarsfullt och fördomsfritt sätt skildra skeendet. Förhoppningsvis bör detta också sätta spår i skildringen av ämnen som berör homosexualitet. Någon litteratur om homosexuellas situation finns inte medtagen vid journalistutbildningen.

Inom ramen för den särskilda fortbildningen för journalister arran- geras ca 35 kurser varje år, både med samhällsorienterande och praktiskt yrkesinriktat innehåll. Som exempel på kursutbudet kan nämnas kursen ”Det sociala reportaget”, som syftar till att ge deltagarna kunskaper att beskriva sociala frågor på ett mångsidigt och mänskligt sätt. Andra kurser handlar om kommunala-, arbetsmarknads— eller kyrkokommuna- la frågor.

Frågan om införande av en alternativ kortare journalistutbildning som påbyggnad till annan högskoleutbildning har varit föremål för en särskild utredning inom UHÄ, som i september 1983 avlämnat sitt förslag (UHÄ-rapport 198321). Om en sådan utbildning införs. förvän- tas rekryteringen till journalistisk verksamhet av personer med bl. a. socialvetenskapliga och beteendevetenskapliga kunskaper öka. I rap- porten föreslås dessutom att utbildningen på den nuvarande integrerade journalistlinjen skall förlängas med 40 poäng. Man anför därvid (a.a. s. 9 f.):

Den ökade tid som kommer att stå till förfogande bör därvid främst utnyttjas för

intensifierad skriv- och redigeringsträning, liksom till att ge de studerande möj- lighet till fördjupade studier främst inom en rad samhällsvetenskapliga områden.

Utredningens rapport har remissbehandlats och kommer att överlämnas till regeringen med UHÄ:s ställningstagande i samband med anslags- framställningen för budgetåret 1985/86.

17.9. Bibliotekarieutbildningen

Bibliotekarielinjen omfattar 80 poäng och finns vid högskolan i Borås. Utbildningen, som skall förbereda för yrkesverksamhet inom alla typer av bibliotek och angränsande områden av kultur- och informationssek-

torn har till mål att — ge de för bibliotekarieyrket nödvändiga kunskaperna om bibliote- kens medier, verksamhetsformer och arbetsredskap, —— ge de studerande en djup och omfattande förståelse av bibliotekets roll i samhället, —— utveckla de studerandes förmåga till kritisk syn på bibliotekens mål och verksamhetsformer, — ge de studerande förutsättningar att som yrkesverksamma aktivt delta i biblioteksväsendets utveckling, —— från en vetenskaplig grund ge kunskaper om de teorier som ligger bakom bibliotekens behandling och förmedling av information i vid bemärkelse.

Vi har från högskolan fått synpunkter på hur utbildningen kan ta upp frågor kring homosexualitet för att blivande bibliotekarier skall kunna lämna hänvisning till relevant litteratur och dessutom bevaka att littera- tur om homosexualitet köps in till biblioteken. Högskolan har därvid anfört följande. |:] De kurser som är av intresse för utredningens fråga är i första hand

kursen Litteraturkunskap under första studieåret och Bibliotekens samarbets- och verksamhetsformer under andra studieåret, inrikt- ningen Kultur-information.

Litteraturkunskap inom bibliotekarieutbildningen har som mål att ge eleverna förberedelse för att delta i referensarbete och arbete på att bygga upp bibliotekens samlingar. Undervisningen läggs upp så att vissa exempelområden behandlas. Exempelområdena måste vara så stora att strukturen inom litteraturen kan urskiljas och ge insikter överförbara till andra områden. Litteratur om homosexualitet kom- mer endast in som ett delområde inom den medicinska litteraturen.

När det gäller skönlitteratur för barn- och vuxna kan homosexua- litet vara ett av flera exempel på hur ”svåra” samlevnadsfrågor be- handlas i litteraturen. Det ärinte säkert att varje elevomgång (120 nya elever antas varje termin) kommer att ha tagit upp just detta exempel.

Under andra studieåret kommer ett stort block kallat Kunskap om användarna. Folkbibliotekens tjänster skall vara tillgängliga för alla medborgare. För den blivande bibliotekarien är det av stor vikt att kunna analysera och därigenom medverka till att möta behov av

biblioteksservice hos olika grupper av användare och icke-användare. Likaså är det viktigt att de studerande får insikt om hur ett bestånd skall byggas upp för att kunna möta såväl uttalade som outtalade behov i användargruppen.

Även om vi inte inom bibliotekarielinjen har lektionstimmar avsat- ta som har rubriken ”Litteratur om homosexualitet och homosexuel- las situation” menar jag alltså att det ur utredningens synpunkt vä- sentligaste målet dock uppfylls: utbildningen försöker ge de studeran- de förutsättningar att ur mediautbudet på grundval av kvalificerade kvalitetsbedömningar göra ett allsidigt urval för bibliotekens sam- lingar, ett urval som täcker alla områden. Den söker också ge de studerande förberedelse för att i referensarbetet ge kvalificerad litte- raturrådgivning på såväl fack- som skönlitteraturens område. Det kan i det här sammanhanget nämnas att ett par specialarbeten vid högskolan har tagit upp frågor om homosexualitet i litteraturen.

17.10. Vårdlärarutbildningen

Vårdlärarutbildningen, som omfattar 60 poäng, skall anordnas så att de studerande förvärvar de kunskaper, färdigheter och den förmåga till kritiskt tänkande som erfordras för verksamhet som lärare inom gym- nasieskola, högskola, arbetsmarknadsutbildning, kommunal vuxenut- bildning och inom annan utbildningsverksamhet där linjens ämne före- kommer. Utbildningen består dels av ämnesutbildning, dels av prak- tisk-pedagogisk utbildning. Förslag finns att utöka utbildningen till 80 poäng fr. o. m. 1 juli 1985. Behörig att antas till utbildningen är den som genomgått sjuksköterskeutbildning (motsvarande) och har minst två års väl vitsordad tjänstgöring inom yrket efter avslutad utbildning. Utbild- ningen bygger på och anknyter till de studerandes kunskaper och färdig- heter från tidigare utbildning och yrkesutövning.

Vårdlärarutbildningens innehåll är alltså viktig för att på sikt kunna påverka den kommunala högskoleutbildningen (avsnitt 17.11). Vi har därför hemställt om upplysningar från institutionerna för Vårdlärarut- bildningen i vad mån man behandlat frågor kring homosexuellas situa- tion i utbildningen. Följande synpunkter har därvid framkommit. E] I ämnesområdet Individ och samhälle (6 p) görs ett socialmedicinskt projektarbete (1 p) där möjligheter finns att fritt välja problemområ- de. Ett avsnitt behandlar människosyn där diskussioner om avvikelser ingår. El I de teoretiska studierna intar undervisning om' homosexuella och homosexuellas situation i samhället inte någon framträdande plats utan integreras i större ämnesblock, företrädesvis i socialmedicin, t. ex. temadagar rörande minoriteter i samhället. [:| På grund av olika yrkesbakgrund och att Vårdlärarutbildningen till stor del är behovsorienterad behandlas ämnet homosexualitet på olika sätt i de olika klasserna. Vissa studerandegrupper behandlar inte alls ämnet medan andra studerandegrupper tar upp mera ingående frågor om homosexualitet och homosexuellas situation i samhället.

121 Eftersom undervisningen är behovsorienterad är det de studerande som i samråd med lärare bestämmer vilka teman som skall behandlas. Detta gör att ämnet homosexualitet ingår i olika hög grad i de olika grupperna. På det hela taget kan sägas att ämnet homosexualitet ges låg betydelse i Vårdlärarutbildningen eftersom det oftast förekommit i den tidigare vårdyrkesutbildningen. [| Frågor gällande homosexuella och deras situation i samhället kom- mer upp i Vårdlärarutbildningen endast i den mån de studerande inom ramen för projekt- eller temaarbete själva väljer att arbeta med frågan. En möjlighet är också att arbeta med ämnet inom ramen för specialarbete om fyra poäng, enskilt eller i grupp. Cl Undervisning i ämnet bör enligt vår mening ske inom ramen för sex- och samlevnadsundervisning i grundläggande vårdutbildningar, och vi kan i dagens läge inte hitta utrymme för denna undervisning i Vårdlärarutbildningen, om det inte sker i ovan angivna former, alltså helt beroende av de studerandes behov och intressen. El Vi integrerar i undervisningen frågor gällande homosexuella och deras situation i grupparbeten och projekt, samt i enstaka föreläsning- ar. Någon direkt undervisning som berör dessa frågor har vi ej.

Vårdlärarutbildningen har varit föremål för översyn av en särskild ar- betsgrupp inom UHÄ, som lämnat ett förslag till ändrat innehåll i utbildningen (UHÄ-rapport 198323) En förnyad vårdlärarutbildning. I rapporten föreslås bl.a. att de samhälls- och beteendevetenskapliga ämnena skall ges ökat utrymme i undervisningen för att svara mot utvecklingen inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Rappor- ten är f. n. föremål för remissbehandling.

17.11. Kommunal högskoleutbildning

En stor del av den kommunala högskoleutbildningen sker i landstingens regi och avser främst olika former av vårdutbildning.

I propositionen (1978/79:197 s. 10 ff.) om vårdutbildning inom hög- skolan anslöt sig föredragande statsråd till de mål för sektorn för vård- yrken som föreslagits av utredningen om översyn av vissa vårdutbild- ningar i högskolan (Vård 77). Dessa mål innebär att utbildningen skall anordnas så att den studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter som utgör grund för olika

yrken och för fortsatt utbildning samt förbereder för forskning och utvecklingsarbete inom hälso-, sjuk- och socialvårdsområdena,

skaffar sig en helhetsbild av människan grundad på förståelse för sambandet mellan den enskildes hälsotillstånd och ekonomiska, so- ciala och andra bakomliggande förhållanden, — stimuleras att analysera och kritiskt bedöma information om viktiga samhällsfrågor för att i förebyggande syfte kunna medverka till förändring av sådana förhållanden i samhället som i vid mening påverkar människors hälsa,

— utvecklar sin självkännedom och förmåga till inlevelse och därmed får beredskap att möta människor också i svåra situationer, skaffar sig breda baskunskaper som grund för flexibel yrkesfunktion och för en förnyelse av kunskaper och arbetsmetoder vid ändrade förutsättningar, — skaffar sig beredskap att känna ansvar för och ta initiativ till föränd- ring och utveckling av det egna framtida arbetsområdet och den egna arbetssituationen, — utvecklar en yrkesroll som motverkar hierarkier och förbereder för lagarbete och samverkan med såväl patient/ klient och anhöriga som medarbetare i det egna arbetslaget och med andra personalgrupper.

Den mest omfattande utbildningen inom vårdsektorn utgör hälso- och sjukvårdslinjen, som omfattar 80—90 poäng beroende på inriktning (linjen omfattar sex olika inriktningar).

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot allmän hälso- och sjuk- vård kallades tidigare för sjuksköterskelinjen, medan linjens inriktning mot psykiatrisk vård är en ny utbildning.

Den för hälso- och sjukvårdslinjen gällande utbildningsplanen inne- håller en rad mål för utbildningen som är gemensam oavsett inriktning. Som exempel på sådana gemensamma mål kan följande nämnas:

Utbildningen skall anordnas så att den studerande — vidareutvecklar sina kunskaper om hur den friska människans

grundläggande behov påverkas av sjukdom och ohälsa för att därige- nom kunna medverka till att individers och gruppers fysiska, psykis- ka och sociala hälsa påverkas positivt.

För varje av linjens inriktningar finns sedan särskilda mål. Så t. ex. sägs att syftet med kursen med inriktning mot allmän hälso- och sjukvård bl. a. är att den studerande utifrån kunskap om människans fysiska, psykiska, sociala och kulturella behov skall identifiera och analysera behov av omvårdnad. Liknande formuleringar återfinns också i kursen med inriktning mot psykiatrisk vård.

Bland övriga utbildningslinjer inom vårdsektorn kan den sociala om- sorgslinjen nämnas. Även denna linje är indelad i olika inriktningar (mot äldre- och handikappomsorg, omsorg av psykiskt utvecklingsstör- da samt socialpedagogiskt behandlingsarbete). Utbildningen omfattar 80— 100 poäng beroende på inriktning.

Inriktningen mot socialpedagogiskt behandlingsarbete förbereder för arbete som föreståndare eller vårdare vid olika institutioner för barn, ungdom och vuxna (t. ex. inom missbruksvård och kriminalvård, vid behandlingshem och ungdomsvårdskolor).

När det gäller de nämnda utbildningslinjerna är som regel landstingen huvudmän för utbildningen. Vi har fått uppgifter från dessa om innehål- let i utbildningen och i vad mån man behandlar frågor om homosexua- litet i denna. Gemensamt för flertalet landsting är att man ”i lämpliga sammanhang” tar upp frågor kring homosexualitet. Omfattningen varie- rar från att ämnet ”berörs” till att man i längre utbildningar ägnar 4—5 timmar åt homosexualitet.

El Arbetsformerna under utbildningen varierar. Några skolenheter har angett att representanter från RFSL brukar medverka i föreläsning- arna. Flera skolenheter har angett att de studerande gör projektarbete, grupparbete eller studiebesök i samband med undervisningen i sex och samlevnad. [:| Om ett bra informations- och utbildningsmaterial tas fram underlät- tar detta undervisningen och kan inbjuda till diskussioner och fördju- pade kunskaper om de homosexuellas situation. El Diskussioner om människosyn och vårdideologi tar således stor del av utbildningeni anspråk och gäller givetvis alla former av grupper och särskilt minoritetsgrupper. El Ingen har tagit upp ämnet på grund av prioriteringsskäl. Tidsbrist. Av erfarenhet har man upplevt att ett sådant här ämne väcker känslor som man sedan inte har tid att ta hand om. El Omfattningen av undervisning växlar beroende på elever och lärare. En inventering av elevernas förkunskaper görs och därefter planeras omfattningen av undervisningen. [1 Inget bestämt timantal är fastställt utan dessa frågor tas ofta upp i ett större sammanhang, integrerat i olika ämnen. El De kontakter som tagits i denna fråga visar genomgående att ämnet inte görs till någon fråga med särskild betoning.

Vi har även haft kontakt med några av de högskolor där sociala omsorgs- linjens inriktning mot socialpedagogiskt behandlingsarbete förekom- mer. Situationen liknar i mycket vad som ovan beskrivits.

[21 I ämnena psykologi, psykiatri samt mentalhygien och etik tar varje lärare upp homosexualitet i anslutning till frågor om s. k. normalut- veckling resp. avvikelser i denna utveckling, liksom även i anslutning till livsåskådningsfrågor överhuvudtaget. Här behandlas även såda- na frågor som t. ex. om man kan skönja ett förändrat synsätt i sam— hället när det gäller olika mänskliga företeelser, däribland sexualitet och homosexualitet, och vad som anses ”normalt” och hur i så fall denna förändring kan påverka de homosexuellas situation.

17.12. Överväganden och förslag

Vi har redogjort för de utbildningslinjer inom högskolans ram som har störst betydelse när det gäller frågor om homosexualitet och homosex- uella. Det kan gälla utbildning till yrken som har stor betydelse för attitydförändringar (t. ex. läraryrket) eller till yrken i vilka man kan komma i kontakt med homosexuella som behöver stöd och hjälp (t. ex. läkar- eller socionomyrket).

Ett genomgående drag i utbildningsplanerna är att de inte lämnar någon direkt vägledning för linjenämnderna när det gäller utbildning om homosexualitet. Många av planerna betonar dock vikten av hänsyns- tagande till människan och hennes behov i vid mening. Från en sådan utgångspunkt finns det utrymme för att i utbildningen ta upp och be-

handla frågor om homosexuellas situation. Av de uppgifter vi fått från olika högskolor framgår dock att utbildningen om homosexualitet knap- past förekommer i någon större omfattning. På flertalet högskolor finns ingen obligatorisk undervisning om homosexuellas situation; om denna aktualiseras beror det helt och hållet på elevernas egna initiativ. På de högskolor, där undervisning om homosexualitet förekommer, är denna kortfattad och kan omöjligt innebära att ämnet blir tillräckligt behand- lat.

Enligt vår uppfattning är det otillfredsställande att högskolans under-

. visning om homosexualitet och homosexuellas situation till stor del skall bero på initiativ från de studerande. Om målsättningen att undanröja diskrimineringen av homosexuella skall uppnås måste högskolorna mer aktivt verka för att utbildningen i berörda hänseenden blir mer omfat- tande. Som ett första steg i denna riktning föreslår vi att UHÄ samlar företrädare för högskolorna för att diskutera vilka åtgärder som bör och kan vidtas. '

UHÄ bör också analysera vilka effekter som den långt drivna decen- traliseringen som präglar högskolan kan ha inneburit för samlevnads- undervisningen. Om denna analys därvid visar att de centralt uppställda målen inte uppfylls förutsätter vi att UHÄ vidtar nödvändiga åtgärder för att en bättre måluppfyllelse skall uppnås.

Vi föreslår att berörda linjenämnder, vid fastställandet av lokala pla- ner och kursplaner, tar upp homosexualitet som ett särskilt moment. Många kursplaner betonar exempelvis vikten av att behandla frågor med anknytning till exempelvis invandrare eller handikappade. Även om dessa grupper inte befinner sig i samma situation som homosexuella, är det dock gemensamt för grupperna att de tillhör de utsatta i samhället. Samma skäl som talar för att exempelvis invandrarkunskap kan vara ett eget moment i en kursplan talar för att moment om homosexuella eller homosexualitet förs in i kursplanen.

Homosexuella medverkar relativt ofta i ungdomsskolans samlevnads- undervisning. Sådan medverkan är sällsynt i högskoleutbildningen. Ho- mosexuellas medverkan i undervisningen är ett bra sätt att förmedla önskvärda kunskaper. Denna medverkan är särskilt viktig mot bakgrun- den av att den obligatoriska kurslitteraturen nästan aldrig innehåller böcker om homosexualitet.

Innehållet i och omfattningen av samlevnadsundervisningen i lärar- utbildningen framstår som otillräckligt för att de blivande lärarna skall få erforderliga kunskaper. Denna kunskapsbrist innebär i sin tur svårig- heter atti skolundervisningen kunna arbeta för att förverkliga målen för skolans samlevnadsundervisning. Tidigare utredningar har påpekat att skolöverstyrelsens handledning för samlevnadsundervisningen inte är obligatorisk kurslitteratur. Trots detta har fortfarande ingen förändring skett.

Ansvariga myndigheter måste snarast vidta åtgärder för att förbättra samlevnadsundervisningen i lärarutbildningen. Vid en sådan förbättring är det särskilt angeläget att de blivande lärarna får en klar bild om homosexuellas situation. Lyckas man inte med detta, lär det även bli svårt att erhålla någon rimlig undervisning i ungdomsskolan.

De synpunkter vi haft på lärarutbildningen gäller i tillämpliga delar även fritidspedagogutbildningen och vårdlärarutbildningen.

Den nuvarande Iäkarutbildningen innehåller få inslag om homosex- ualitet. Vid våra kontakter med homosexuella har en del framfört kla- gomål mot det bemötande de blivit utsatta för hos läkare och annan personal inom sjukvården (avsnitt 23.2). Ett förtroendefullt samarbete mellan läkare och patient är en grundförutsättning för ett lyckat behand- lingsresultat. Detta kräver dock att patienten kan ta upp sin situation med behandlande läkare, utan att behöva riskera att få en sämre behand- ling därför att han/hon är homosexuell. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att homosexualitet tas upp i läkarnas grundutbildning. Detta gäller självfallet också den utbildning som finns i den kommunala hög- skoleutbildningen.

Även inom andra yrken är det angeläget med ett förtroendefullt sam- arbete. Det är därför angeläget att undervisningen inom socionomutbild- ningen och psykologutbildningen förbättras. Särskilt inom socialtjänsten och angränsande arbetsområden är det vanligt att man kommer i kon- takt med homosexuella som upplever problem på grund av omgivning- ens negativa reaktioner. Vi anser det viktigt att denna utbildning snarast tillförs moment eller avsnitt som tar upp frågor kring homosexuellas situation. Enligt uppgifter från universiteten tar teologutbildningen upp homosexualitet i ringa omfattning, trots att det finns obligatorisk kurs- litteratur i ämnet. Vi förutsätter att denna litteratur utnyttjas bättre i den framtida undervisningen.

Under vårt arbetes gång har vi tagit del av massmedias uppgifter om homosexualitet. En del har varit sakligt riktiga och innehållsmässigt bra, medan många har, medvetet eller omedvetet, präglats av fördomar om homosexualitet. Vi ser det som angeläget, i syftet att undanröja diskri- minering, att massmedia undviker att lämna uppgifter, som präglas av fördomar. Man bör därför inom journalistutbildningen aktualisera frågor om homosexuella och deras situation. Detta kan ske inom befintliga ramar (t. ex. i sådana kurser som ”journalistens roll” eller i diskussioner kring moment om pressetik).

I avsnitt 21 behandlas vissa frågor med anknytning till bibliotekens roll att kunna stärka identiteten hos homosexuella och, genom ett brett urval av böcker, även medverka till att bryta tystnaden kring homosex- ualitet. En viktig gmndförutsättning för detta är att bibliotekarieutbild- ningen på olika sätt tar upp frågor om homosexualitet i sin utbildning. Högskolan i Borås har pekat på några möjliga vägar. Vi vill dock betona vikten av att utbildningsplaneringen inte sker i så allmänna formulering- ar att frågor kring homosexualitet i praktiken inte kommer att tas upp i undervisningen.

Som framgått av vad vi ovan anfört är bristen på lämplig kurslitteratur om frågor kring homosexualitet stor. Vi föreslår därför att UHÄ får i uppdrag att vidta åtgärder för att arbeta bort denna brist. Enligt vår uppfattning bör UHÄ vidta åtgärder för att SÖ:s handledning för sam- levnadsundervisningen eller annan likvärdig litteratur blir obligatorisk kurslitteratur på högskolans samtliga institutioner för lärarutbildning.

18. Annan utbildning

18.1. Inledning

Utöver den traditionella högskoleutbildningen finns några yrkesutbild- ningar som kan ha betydelse när det gäller att i yrket komma i kontakt med homosexuellas situation. Vi avser därvid främst utbildning till polis, yrkesofficer och viss statlig personalutbildning.

18.2. Polisutbildningen

Huvuddelen av polisutbildningen äger rum vid polishögskolorna i Solna och Ulriksdal. En inledande grundkurs på 41 veckor är både teoretiskt och praktiskt inriktad. Den mer polisiärt betonade delen har under den första tiden introducerande karaktär för att efter hand mera övergå i studier av polisiära funktioner och de rättsförhållanden som ligger till grund för polisverksamheten. I utbildningen förekommer ämnen som social- och samhällskunskap (68 tim.), yrkesetik (20 tim.), psykologi (40 tim.) och psykiatri (14 tim.)

Den som valt polisyrket kan efter avslutad grundkurs och tjänstgöring i polisdistrikt i minst två år välja bland olika fortbildningskurser. Assi- stentkursen (AK) har sin tyngdpunkt i allmän polislära samt i juridiska och beteendevetenskapliga ämnen. Inspektörskurs I (IK 1) är obligato- risk för polismän som befordrats till inspektörer. Dess syfte är att öva upp förmågan att självständigt lösa sådana uppgifter som förenas med deras tjänster. Följande kurs — Inspektörskurs 11 (IK II) är koncen- trerad till kunskaper om utövande av modern arbetsledning och sättet för dess praktiska tillämpning i samband med tjänsteutövning och hand- läggning av polismyndighetsärenden.

Polishögskolorna har för oss uppgett att någon direkt undervisning om homosexuellas situation inte förekommer, men att ämnet kan kom- ma upp i diskussioner i sådana ämnen som social- och kriminalpolitik, psykologi och psykiatri.

Vi har också undersökt den litteratur som används på polishögskolor- na. I en lärobok i spaningslära har man följande beskrivning av homo- sexuellas situation (Allmän polislära. Kriminalpolistjänst.):

En särskild typ av mord med sexuell anknytning är mord på homosexuella personer. De är ofta förenade med stöld. Mordet kan ha föranletts av att en

tillfällig partner gripits av vämjelsefullt raseri eller av att en mera permanent partner blivit så komprometterad eller bunden vid den homosexuelle, att han inte sett någon annan utväg att bli kvitt honom än att mörda. Den permanente partnern blir ofta ekonomiskt beroende av sin ”älskare” och kan ha svårt att bli fri om han skulle ändra inställning. Han kan t. ex. ha fattat tycke för en flicka och vilja ägna sig åt henne. Den homosexuelle brukar i förhållandet till sin partner förete liknande drag av svartsjuka som förekommer i normala kärleksförbindel- ser. Det kan också hända att hans perversitet urartar till allt mer olustiga former. Vid spaningar angående mord av denna typ måste man tränga in i vad som brukar kallas ”det homosexuella träsket”. Det har visat sig att homosexuella män har . åtminstone indirekta förbindelser med varandra genom de män eller de ynglingar som låter sig utnyttjas av dem. Dessa rekommenderas till likasinnade eller får av sina utnyttjare adressen till andra homosexuella män. Det förekommer också att kontakten knyts per annons. Genom att studera tidigare utredningar om homo— sexuella gärningar kan spanaren utröna vilka män som bjuder ut sig. I en mord- affär bör man inte dra sig för att söka upp homosexuella män och fråga ut dem om dessa prostituerade.

Frågan om den framtida polisutbildningen har övervägts av 1981 års polisberedning. Beredningen, som inte haft i uppdrag att gå in på detal- jer när det gäller kursplaner, har under hösten 1983 avgett betänkandet (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och utbildning inom polisväsendet. 1 betän- kandet har beredningen hållit sig till generella frågeställningar. Man har därvid utgått från att samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen skall få större utrymme i polisutbildningen (t. ex. samhällets social- och kri- minalpolitik och psykologi samt psykiatri).

18.3. Militär utbildning

Hösten 1981 påbörjades genomförandet av en ny befälsordning inom armén. Övergången kommer att vara helt genomförd först år 1991.

Alla som genomgått värnpliktsutbildning på någon av de tre befälslin— jerna (gruppbefäl, plutonbefäl eller kompanibefäl) kan — efter lämplig- hetsprövning antas till yrkesofficersutbildning. Utbildningen äger rum vid de olika truppslagens officershögskolor.

Utbildningen är tvåårig. Som exempel på en utbildningsplan för offi- cershögskolan kan följande timfördelning vid infanteriets officershög- skola få tjäna:

Ämne Summa timmar Ledarskap 738 Försvarsinformation 47 Taktik och stabstjänst 110 Teknik 1 16 Administration 72 Personlig färdighet * Fysisk träning med fysiologi 174 Övrig tid (självstudier m. m.) 147

1 404

* Ingår i övriga ämnen

Efter officershögskolan kan fortsatta studier bedrivas vid krigshögsko- lan och militärhögskolan.

Arméns officershögskolor och motsvarande skolor inom marinen och flygvapnet har uppgett att frågor om homosexualitet endast undantags- vis behandlas i undervisningen och att skälet härtill är att dessa kunska- per förutsätts inhämtade i den civila utbildningen.

18.4. Försäkringskassornas personalutbildning

Försäkringskassorna bedriver i dag en mycket omfattande intern perso- nalutbildning. Väsentliga inslag i denna utbildning rör frågor kring olika socialförsäkringsförmåner. Andra kurser berör ämnen som service, in- formation, intervju-, utrednings- och samtalsteknik. Det finns också en särskild kurs kallad ”Service och samverkan”. I kursinnehållet upp- märksammar man vissa gruppers situation, t. ex. invandrare.

Personal vid försäkringskassorna kommer emellanåt i kontakt med homosexuella som t. ex. är sjukskrivna på grund av problem i samband med svårigheterna att kunna leva öppet som homosexuell. Enligt 2 kap. 11 5 lagen (SFS 1962:381) om allmän försäkring har försäkringskassorna en skyldighet att vidta åtgärder för att långtidssjukskrivna skall kunna återgå till förvärvsarbete igen.

RFSL har för oss uppgett att man tillfrågat olika försäkringskassor om de i personalutbildningen uppmärksammar homosexuellas situation. Av svaren till RFSL framgår att så inte är fallet men att några försäkrings- kassor överväger en förändring.

Vi har haft kontakt med riksförsäkringsverket, som centralt ansvarar för utarbetandet av utbildningsplaner och utbildningsmaterial. Verket har förklarat att man nyligen färdigställt ett utbildningsmaterial för försäkringskassorna i servicefrågor kallat ”Service”. I detta ingår ett avsnitt som heter ”Attityder och fördomar”. Där diskuteras utifrån all- männa utgångspunkter minoritetsgruppers ställning i samhället och de risker för diskriminering och fördomar dessa ofta utsätts för. På en ”tipslista” över organisationer och myndigheter som kassorna kan vän- da sig till för information, material eller medverkan i utbildning, finns bl. a. RFSL med.

18.5. Arbetsmarknadsstyrelsens personalutbildning

Arbetsmarknadsverket arbetar för närvarande med översyn av grund- utbildningen för handläggare inom arbetsförmedlingar och arbetsmark- nadsinstitut. Den nya grundutbildningen planeras starta hösten 1984. En viktig del i denna grundutbildning är färdighetsträningen som syftar till att träna nyanställda handläggare att genomföra utredande samtal med i första hand de arbetssökande som kommer till arbetsför- medlingen och till arbetsmarknadsinstituten. Väsentligt är här att denna träning också tar upp det förhållningssätt som handläggaren skall ha

gentemot sökande, där även olika värderingar som påverkar förhåll- ningssättet diskuteras, exempelvis i jämställdhetsfrågor eller arbetshan- dikappades situation på arbetsmarknaden.

En handläggare skall kunna hantera många olika slag av ärenden. Det är viktigt att grundutbildningen tar upp diskussioner som ger bred trä- ning av olika situationer, där policy och förhållningssätt klargörs.

Vi har kommit i kontakt med ärenden, där platsförmedlare vägrat att förmedla arbete med barn till en homosexuell sökande. Handläggaren har senare i ett yttrande till justitiekanslern (dnr 1094-80—21) förklarat att hon blockerats av det förhållandet att mannen är homosexuell. Jus- titiekanslern konstaterade i sitt beslut att tjänstemannen brustit i objek- tivitet och saklighet vid handläggningen av ärendet.

18.6. Överväganden och förslag

Vi har i detta avsnitt behandlat några mera yrkesinriktade utbildningar. Gemensamt för dem som undergått dessa är att de i sin yrkesutövning kan komma i kontakt med homosexuella som behöver stöd och hjälp. I fråga om polisutbildningen är det en allvarlig brist att blivande poliser i sin grundutbildning inte obligatoriskt får någon undervisning om ho- mosexuellas situation. Från homosexuellas sida har vid flera tillfällen påtalats att poliser ibland ger uttryck för olika fördomar mot homosex- uella. För att komma till rätta med detta måste undervisningen förbätt- ras. Detta gäller inte bara grundutbildningen utan också övriga kurser på polishögskolorna. Det är nödvändigt att de läromedel som används i polisutbildningen får ett sådant innehåll att det inte befäster rådande fördomar mot homosexuella. Det ankommer på rikspolisstyrelsen att tillse att polisutbildningen förbättras i detta avseende.

Ett viktigt inslag i den militära utbildningen är ledarskapsutbildning- en. Av avsnitt 13 framgår att homosexualitet inte i sig är skäl att frikalla någon värnpliktig från militärtjänstgöring. Det torde också förhålla sig på det sättet att många homosexuella män fullgör militär grundutbildning. Man kan naturligtvis inte utesluta att problem, förorsakade av omgivning- ens fördomar, kan uppstå för den homosexuelle värnpliktige. Det är enligt vår uppfattning viktigt att befälen har en sådan utbildning att de får förståelse för homosexuellas situation och därigenom har möjlighet att på ett tidigt stadium kunna lösa konflikter. Överbefälhavaren bör därför låta göra en genomgång av försvarets samtliga utbildningsplaner i syfte att ge frågor om homosexuellas situation ett större utrymme.

För att försäkringskassornas personal skall kunna fullgöra sina skyl- digheter att försöka förkorta sjukskrivningstiden krävs en insikt i ho- mosexuellas situation. Denna insikt bör kunna förmedlas både i kurser för utredningspersonalen och i mer allmänt inriktade kurser av typ ”Service”.

Krav på bättre insikt i homosexuellas situation gäller även arbetsför- medlingarnas personal. Det är inte acceptabelt att homosexuella diskri- mineras eller utsätts för bedömningar grundade på fördomar. Personal- utbildningen bör därför i lämpliga sammanhang också uppmärksamma

homosexuellas situation. Detta kan exempelvis ske genom att praktik- fall, som gäller homosexuella, förs in i den nya grundutbildningen.

Vi har främst uppehållit oss vid några yrkeskategorier där man i sin tjänsteutövning kan komma i kontakt med homosexuella. Det är emel- lertid också viktigt att även andra myndigheter känner ansvar för att i lämpliga utbildningssammanhang aktualisera frågor om homosexuali- tet. Hur denna utbildning eller information skall utformas beror till stor del på hur övrig utbildning utformas. Det är enligt vår uppfattning möjligt att på ett relativt enkelt sätt, t. ex. som en av flera grupparbets- diskussioner, ta upp exempel på hur man i sin yrkessituation kan komma i kontakt med frågor som gäller homosexualitet.

19. Forskning

19.1. Inledning

Finansieringen av det svenska forsknings- och utvecklingsarbetet (FoU) sker på flera olika sätt. Över statsbudgeten finansieras en stor del av de forskningsutförande organen, främst högskolan. Vidare finansieras över statsbudgeten forskningsråd av olika slag liksom huvuddelen av den forskning som genomförs på uppdrag av sektorsorganen. De statliga anslagen till FoU beräknas för budgetåret 1983/84 uppgå till ca 9,2 miljarder kr. Härtill kommer resurser för FoU från näringslivet som uppgår till ca 8,8 miljarder kr.

Riksdagens behandling av FoU-frågor sker i huvudsak i anslutning till beslut om anvisning av medel under resp. huvudtitel i statsbudgeten. Inom regeringen bereds FoU-frågor av de departement som har FoU inom sitt verksamhetsområde. Alla fackdepartement har också inom sitt ansvarsområde ett antal myndigheter eller andra organ med särskilt FoU-planerande eller FoU-utförande myndigheter. Tidigare förekom inte någon samlad beredning eller behandling av den statliga FoU- budgeten. För att åstadkomma en bättre samordning kommer riksdagen vart tredje år att ta ställning till riktlinjerna för forskningens inriktning. Regeringen har därför i proposition 1983/84:107 om forskning lagt fram olika förslag om insatser för att stärka den svenska forskningen.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har främst samordnande planeringsuppgifter för den statliga högskoleutbildningen, forskningen och forskarutbildningen. UHÄ utarbetar också underlag för riksdagens och regeringens beslut i fråga om inriktningen och utvecklingen av utbildnings- och forskningsresurserna. Kostnaderna för den fasta forsk- ningsorganisationen vid universitet och högskolor bestrids ur fakultets- anslagen under utbildningsdepartementets huvudtitel. Härutöver får- den också medel för projektbunden grundläggande forskning, som främst anvisas över anslagen till forskningsråden. Sedan år 1977 finns det tre grundforskningsråd, nämligen: — humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) —- medicinska forskningsrådet (MFR) _ naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

Förutom uppgiften att främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning skall råden uppmärksamma behov av forskning inom områ-

den som är angelägna ur samhällets synpunkt samt verka för att info- mation om forskning och forskningsresultat sprids.

En ny myndighet, forskningsrådsnämnden (FRN), inrättades år 1977. Nämndens huvuduppgift är att initiera och stödja forskning av stor samhällelig betydelse i samverkan med forskningsråd och sektorsorgan. Därutöver har FRN ett särskilt ansvar för forskningsinformation.

Slutligen bör nämnas att staten successivt har inrättat ett betydande antal från högskolan fristående myndigheter och institut för forskning och utveckling inom avgränsade områden. Motiven för detta har i all- mänhet varit att få till stånd en tvärvetenskaplig forskning utan institu- tionella hinder och nära anpassning av forskningens inriktning till hu- vudavnämares behov. Följande exempel kan därvid nämnas:

Delegationen för social forskning

Delegationen för social forskning inrättades år 1974 som ett berednings- organ till socialdepartementet i frågor som rör FoU inom departemen- tets ansvarsområde. Syftet var att öka, samordna och effektivisera FoU- arbetet inom området och göra det möjligt att bättre ta till vara forsk- ningsresultatet i reformarbete, planering och praktisk tillämpning. Delegationens främsta uppgift är att inom socialdepartementets an- svarsområde — svara för bedömning och samordning av pågående och planerade forsknings- och utvecklingsprojekt samt försöksverksamhet — initiera forskning, utvecklingsarbete och försöksverksamhet —- biträda socialdepartementet för samråd i principiella frågor rörande forskning, utvecklingsarbete och försöksverksamhet. Anslag till projekt kan sökas genom delegationen av statliga myndig- heter och kommittéer, kommuner, landsting, forskningsinstitutioner, organisationer samt av enskilda forskare.

Delegationen för arbetsmarknadspolitisk forskning

Delegationen tillkom år 1981 och har till uppgift att initiera och samord- na forskning på arbetsmarknadspolitikens område samt se till att forsk- ningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare, planerare och andra intressenter. Forskningen bedrivs företrädesvis inom högsko- lans ram. Projektstöd kan erhållas från arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. Delegationen initierar själv sådana projekt och bereds i and- ra fall tillfälle att bedöma deras angelägenhetsgrad.

Arbetslivscentrum

Arbetslivscentrum inrättades för att främja arbetslivets demokratisering genom forskning, information och utbildning. Forskningen, som är tvärvetenskaplig, finansieras över arbetarskyddsfonden.

Institutet för social forskning

Institutet inrättades den 1 januari 1972 genom ombildning av Institutet för arbetsmarknadsfrågor och inordnades den 1 juli 1981 i Stockholms universitet. Institutet har till uppgift att bedriva forskning rörande socia- la frågor och arbetsmarknadsfrågor. Det åligger institutet särskilt att bedriva forskning som är inriktad på tillämpning inom social- och arbetsmarknadspolitik samt på problem med anknytning till sådan po- litik. Vid institutet finns en professur i arbetsmarknadspolitik, en i so- cialpolitik och en i välfärds- och levnadsnivåforskning.

Riksdagen har efter förslag av regeringen i proposition 1981/82:106 om forskning m. m. —— fastslagit vissa övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten. I denna prioritering skiljer man mellan områ- den som är högst prioriterade resp. är högt prioriterade. Till den första gruppen hänförs följande områden: —- forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den stora nationella satsningen på teknisk utveckling —— forskning om viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet — forskning om ekologiska samband, särskilt grundläggande forskning om markekologi forskning om den offentliga verksamheten; dess styrning, ekonomi och förändring —- insatser för allmän volym- och kompetenshöjning inom det sam- hällsvetenskapligt-humanistiska området. Till den andra gruppen hänförs följande områden: — forskning om kulturyttringar och kulturfrågor — forskning på livsmedelsområdet; produktion, konsumtion, kostva- nor och livsmedelspolitik — forskning rörande jämställdhet mellan kvinnor och män.

I proposition 1983/84:107 (s. 28 ff) påpekas att dessa prioriteringar bör verka långsiktigt, varför några ändringar inte föreslås. Särskild uppmärksamhet riktas mot forskning och utveckling inom fyra områ- den, nämligen miljövårdsinriktad forskning samt informationsteknolo- gi, materialteknik och bioteknik.

De prioriterade områdena har i sin tur detaljerats ytterligare. Som exempel kan nämnas att inom forskningen om viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet följande delar givits högsta prioritet: — forskning om missbruksfrågor —- hälso- och sjukvårdsforskning —— forskning inom primärvården

—— forskning om socialtjänsten barn- och familjepolitisk forskning —- epidemiologisk forskning.

Hög angelägenhetsgrad har givits miljömedicinsk forskning —- forksning om äldres situation

19.2. Forskning om homosexuella och homosexualitet

19.2.1. Inledning

Senare års forskning om homosexualitet har mera sysslat med frågor om homosexuellas sociala situation än med frågor av typ hur homosexuell läggning uppkommer. Forskning om homosexuellas sociala situation är förhållandevis ny och inte alltför omfattande och f. n. synes Nederlän- derna vara det land där man mest intensivt bedriver forskning om homosexuellas situation.

19.2.2. Forskningen i Nederländerna

Vid den sociologiska institutionen vid universitetet i Amsterdam bedrivs omfattande forskning om homosexualitet i ett historiskt och sociologiskt perspektiv. Man talar därvid hellre om homosociala förhållanden och företeelser än homosexuella sådana och menar exempelvis att samhället har framtvingat heterosociala förhållanden genom att t. ex. slopa pojk- och flickskolor, att uppmuntra kvinnor att ta typiska manliga jobb (inom sjöfarten och krigsmakten t. ex.) samt att förringa klubbar, föreningar och sammanslutningar, som var organiserade för enbart män eller för enbart kvinnor. Många män och kvinnor skulle härigenom ha fråntagits möjligheten att — om de så önskar leva i homosociala förhållanden. Man förespråkar med andra ord valfrihet och flexibilitet för homosex- uella.

En annan forskning bedrivs vid den sociologiska institutionen vid universitetet i Utrecht. Där finns en arbetsgrupp som gör en tvärveten- skaplig studie av homosexualitet i Nederländerna, diskriminering, strukturella problem rn. m.

Universitetet i Amsterdam anordnade under år 1983 en konferens på temat ”Bland män, Bland kvinnor”. Denna konferens var den första som enbart ägnats frågor om forskning kring homosexuellas situation.

19.2.3. Forskningen i Sverige

Ijämförelse med den pågående nederländska forskningen är den svens- ka forskningen kring homosexuellas situation av liten omfattning. Ut- över våra undersökningar finns endast en doktorsavhandling av Lena Nilsson Schönesson framlagd vid den psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Denna är baserad på material från Kinsey- institutet (Bell & Weinberg) och bygger på ett frågeformulär om person- lighetsfaktorer. Frågeformuläret har besvarats av 689 homosexuella och 163 heterosexuella. I avhandlingen diskuteras om det finns ett samband mellan å ena sidan personlighetstyp och å andra sidan sexuell profil, könsroll, psykologisk funktionsnivå och anpassning.

Stockholms kommun har är 1983 beviljat RFSL:s lokalavdelning i Stockholm ett bidrag på 50 000 kr. för ett forskningsprojekt om ”histo- risk utredning om homosexuellas situation i Stockholm under de senaste

100 åren”. I det tjänsteutlåtande, som låg till grund för beslutet, påpekas bl. a. att ”de homosexuella som grupp utgör, trots sin storlek, den mino- ritet inom samhället och inom staden Stockholm om vars historia vi har extremt dålig kunskap”.

Härutöver förekommer ett antal uppsatser på 40- och 60-poängsnivån vid olika universitet och högskolor i skilda ämnen.

Vi har också undersökt om bidrag, som beviljats av nedanstående forskningsinstitutioner, i något fall rört forskningsprojekt med anknyt- ning till homosexualitet — humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet — medicinska forskningsrådet naturvetenskapliga forskningsrådet — riksbankens jubileumsfond — institutet för social forskning — delegationen för social forskning —- arbetslivscentrum — universitetens juridiska fakulteter (rättshistorisk forskning) universitetens historiska institutioner

Inte i något fall har medel beviljats till forskningsprojekt om homosex- uellas situation. I några fall tillägger man att man inte heller fått in ansökningar som avser detta ämne.

Under hösten 1983 har inom RFSL:s ram bildats en särskild arbets- grupp Homosexuella historiker, som har till ändamål att stimulera forsk- ning kring homosexuellas historia. Inom gruppen har man bl. a. utarbe- tet en katalog över tänkbara/ önskvärda forskningsprojekt kring homo- sexuellas historia. Man försöker också stimulera en ökad verksamhet bland RFSL:s medlemmar i frågor som gäller historisk forskning genom anordnandet av seminarier och studiecirklar.

19.3. Överväganden och förslag

Vi har i avsnitt 2.1 kortfattat behandlat den forskning som finns om eventuella orsaker till homosexualitet och om hur den moderna forsk- ningen uppfattar den homosexuella människan. Vi har pekat på att forskningen efter möjliga orsaker till homosexualitet knappast fyller någon större funktion när det gäller att undanröja kvarvarande diskri- minering. Viktigt är däremot att forskningen inriktas på vad vi kallar ”homofobi”, dess orsaker och på. homosexuellas situation. Sådan forsk- ning förekommer inte i dag i vårt land.

Vi har tidigare strukit under att ett viktigt medel att förbättra homo- sexuellas situation är att förmå samhället att öppet erkänna homosexua- litet som en del av detta. Detta kan nås bl.a. genom forskning om homosexuellas situation. Genom sådan forskning får många homosex- uella också vetskap om att de inte är ensamma och får därigenom lättare att acceptera sin läggning.

Tre forskningsområden framstår som särskilt angelägna för att diskri- minering av homosexuella skall kunna undanröjas.

1 . "Homofobi ”

Vi har i avsnitt 2.4.3 närmare diskuterat innebörden av det av homosex- uella använda begreppet ”homofobi” och konstaterat att ”homofobi” kan innebära många olika reaktionssätt, men att den gemensamma faktorn för ”homofobi” är en känslomässig upplevelse av obehag och rädsla vid konfrontation med homosexuella.

”Homofobin” kan ta sig uttryck i våld mot homosexuella. Så har exempelvis under senare år i storstäderna förekommit våld mot homo- sexuella där man kunnat misstänka att orsaken till detta varit att de

' angripna var homosexuella.

Andra exempel på handlande där ”homofobi” kan misstänkas vara orsaken är när fastighetsägare vägrar hyra ut lokaler till homosexuellas organisationer eller bostad till två personer av samma kön.

Det anförda leder till frågor av typen varför människor är negativa mot homosexuella och ibland så negativa att man utan annan anledning är beredd att använda våld. För att finna svaren behöver vi mer preci- serad forskning i ämnet, en forskning som även bör kunna finna vägar för vad man ytterligare kan göra för att påverka eller förändra ”homo- foba” attityder.

2. Homosexuellas livssituation

Bland homosexuella brukar man ibland tala om begrepp som att ”kom- ma ut” dvs. att öppet stå för sin homosexualitet och tala om för sin omgivning att man är homosexuell. Om man genom forskning kan hitta svaret på frågan vilka de mekanismer är som får en del homosexuella att ”komma ut”, kan denna kunskap användas för att hjälpa fler homosex- uella att öppet acceptera sin homosexualitet. Denna forskning kan också undersöka om samhället kan dra nytta av denna kunskap även inom andra områden.

3. Homosexuellas historia

Den historiska forskningen saknar nästan helt inslag om homosexuella. De senaste åren har dock en kvalificerad forskning kring homosexuellas historia påbörjats (se t. ex. arbeten av Boswell och Weeks). Gruppen Homosexuella historiker har pekat på några olika forskningsuppgifter, t. ex.

— bestraffningen av sodomiter under medeltiden och framåt

Hur mycket material i form av domar och rättegångsakter är ännu obearbetet? Var dödsstraff vanliga, eller tillhörde de undantagen? '

samerna och homosexualiteten

Vi har en egen ”urbefolkning” — samerna. Vad hade de för inställning till homosexualitet förr i tiden. Skiljer den sig från svenskarnas i övrigt och i vilken mån är den påverkad av samernas egna religiösa arv och myter?

— folkkultur och homosexualitet

Förekom det anspelningar på homosexualitet i folkkulturen, visor, skilling- tryck, ramsor etc? Har de censurerats av tidigare nedtecknare? Förekom kärleksförklaring mellan män eller mellan kvinnor i dikt och sång?

homosexuellas situation utanför storstäderna på 50-talet

Vi vet en del om förföljelserna mot homosexuella i storstäderna under 50-talet. Vi vet nästan inget om hur förhållandena gestaltade sig i mindre städer och i mindre orter, på landsbygden osv.

Det finns andra ämnen där forskning om homosexualitet skulle kunna fylla en funktion. Den av Holsten Fagerberg rn. fl. gjorda utredningen om kyrkans syn på homosexuella skulle kunna utvidgas. Ett aktuellt ämne är forskning kring sjukdomen AIDS, men också annan forskning kring sexuellt överförbara sjukdomar. Masters & Johnson har i en del av sina arbeten pekat på att homosexuella ofta har ett mer harmoniskt sexualliv än heterosexuella. Är detta förhållandet även i Sverige och hur kan denna kunskap utnyttjas?

Sammanfattningsvis kan sägas att forskning om olika ämnen med anknytning till homosexualitet framstår som angelägen. Genom den kunskap som samhället därigenom förvärvar underlättas förståelsen för homosexualitet och den problematik som homosexuella kan möta. Ökad förståelse och kunskap medför i sin tur mindre risk för diskriminering.

Vi har med ovanstående exempel visat på behovet av särskilda forsk- ningsinsatser för att förbättra homosexuellas situation och för att under- söka i vad mån homosexuellas levnadssituation kan tillföra andra något positivt.

Till skillnad mot bl. a. forskningsråden, som beviljar medel efter an- sökan från enskilda forskare, kan forskningsrådsnämnden själv ta initia- tiv till forskning. Då vi anser att forskning kring homosexualitet är viktig, föreslår vi, att forskningsrådsnämnden får i uppdrag att starta forskningsprojekt i något eller några av de ämnen vi redogjort för.

Även forskningsråden kan vidta åtgärder för att uppmuntra forskning om homosexualitet, t. ex. genom att anordna seminarier där aktuella forskningsområden belyses.

20. Kulturfrågor

20.1. Inledning

De mål för kulturpolitiken, som riksdagen fastställde år 1974 (prop. 1974:28), brukar sammanfattas på följande sätt:

Kulturpolitiken skall

El medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsätt- ningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas, El ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor, [I motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområ- det, 121 främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet, D i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov, EI möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, El garantera att äldre tiders kultur tas tillvara och levandegörs, El främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Ansvarsfördelningen inom kulturpolitiken innebär att staten — vid si- dan om ansvaret för egna eller helt statsstödda institutioner — bör ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet, t. ex. målfrågor, utredningsverksamhet, vissa eko- nomiska bidrag och information i angelägenheter av gemensamt intres- se. Statens kulturråd har det centrala ansvaret för den statliga kulturpo- litiken och har som övergripande uppgift att arbeta för målen och för att kulturpolitiken utvecklas.

I propositionen från år 1974 sägs att kommunernas ansvar är en grundval för samhällets insatser därför att de flesta behov och insatser bäst kan bedömas på lokal nivå. När kommunen är ett för litet område har landstingen ett regionalt ansvar för verksamheten (t. ex. teater-, orkester- och museiverksamhet). Organisationslivet har också en viktig funktion i kulturpolitiken.

De statliga insatserna inom kulturpolitiken kan beskrivas utifrån föl- jande gruppering:

[1 insatser på central nivå (t. ex. insatser till förmån för kulturminnes- vård, arkiv, museer samt anslag till Operan och Dramaten) [] stöd till ”kulturmarknaden” (dagspresstöd, filmstöd, litteraturstöd och stöd till bokhandeln) El stöd till organisationslivets kulturverksamhet (t. ex. viss del av studie- cirkelverksamheten, bidrag till kulturprogram i föreningslivet och organisationstidskrifter) |:] statliga insatser på regional nivå (t. ex. Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar) - El bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner (t. ex. regionala

teaterinstitutioner och museer samt regional och lokal biblioteksverk— samhet) 121 bidrag till kulturarbetare (t. ex. fria teatergrupper, författarersättning- ar och stöd till konstnärer) El särskilda åtgärder för eftersatta grupper (t. ex. stöd till handikappades kulturverksamhet, speciella åtgärder på barnkulturens område samt till utgivning av tidningar på andra språk än svenska). I propositionen 1974228, 5. 299, har begreppet ”eftersatta grupper” vidareutvecklats på följande sätt:

Åtgärder som utformas med hänsyn till människors olika behov och sociala förhållanden får inte leda till att grupper skiljs från varandra eller att individer hålls kvar i isolerade grupper. Syftet måste vara att bryta isolering och utestängd- het och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. De kulturpolitiska insatserna bör medverka till att människor får en större verklig valfrihet i kultu- rellt avseende. Deltagarna bör stimuleras att själva formulera sina krav och därigenom påverka sin egen situation. Organisationer och föreningar som har kontakt med och erfarenhet av verksamhet bland kulturellt eftersatta grupper måste spela en framträdande roll i detta arbete.

I propositionen sägs också att de grupper som bör uppmärksammas särskilt är bl. a. barn, handikappade, institutionsvårdare, invandrare och andra etniska grupper samt människor i glesbygd.

Homosexuellas organisationer har framfört krav på ett ökat stöd till kulturaktiviteter som uppmärksammar homosexuellas sociala situation. Enligt uppgift är det sällsynt förekommande att den kulturverksamhet som bedrivs utanför homosexuellas egna organisationer förmedlar frå- gor med anknytning till homosexualitet. Organisationerna har också påpekat att det föreligger svårigheter att inom ramen för befintliga stödformer erhålla bidrag till egna kulturaktiviteter. Vi kommer därför i det följande att närmare redogöra för olika kulturaktiviteter och i vilken utsträckning dessa behandlar frågor kring homosexuellas sociala situation.

20.2. Litteratur

Det statliga litteraturstödet som infördes år 1975 fördelas på följande ändamål:

ny svensk skönlitteratur för vuxna — skönlitteratur för vuxna i svensk översättning

— klassiker

facklitteratur för vuxna — barn- och undomslitteratur — barn- och ungdomsserier

projektstöd till särskilt kostnadskrävande utgivning — utgivning av August Strindbergs samlade verk litteratur på invandrar- och minoritetsspråk — stöd till författarverkstäder

Utgivningsstödet avser enskilda boktitlar och har till syfte att främja mångsidighet och kvalitet i bokutgivningen. Bokutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1984130) Läs mera! kommit med förslag om det framtida statlig stödet till produktion och distribution av litteratur.

Den som upptäcker eller tror att han är homosexuell upplever oftast ett behov av att informera sig om vad homosexualitet är och att finna positiva förebilder. Behovet av god litteratur om homosexualitet kvar- står naturligtvis även sedan man accepterat sin homosexualitet. I anled- ning därav har vi studerat utgivningen av facklitteratur och skönlittera- tur under de senaste åren. Man kan därvid konstatera att utgivningen av böcker med homosexuellt tema har ökat under 1980-talet. Tidigare ut- gavs endast ett fåtal faktaböcker och de hade en i grunden negativ inställning till homosexualitet. Även böcker med skönlitterärt innehåll var relativt ovanliga före mitten av 1970-talet. Det stora undantaget är Bengt Martins olika böcker från slutet av 1960-talet om den homosex- uelle Joakim Mander i trilogin Nejlikmusslan, Sodomsäpplet och Fin- nas till (utgivna i flera olika upplagor).

Att läsa litteratur som från olika synpunkter behandlar homosexuali- tet kan underlätta för många homosexuella att uppleva självidentifika- tion. För dessa och för dem som i övrigt är intresserade av homosexua- litet i svensk litteratur kan bl. a. följande böcker nämnas.

Skönlitteratur

Folke Antonsson: Den gode lehrer (1980) Berättelsen om förhållandet mellan två mån, den ene grundskolelärare i en svensk småstad, den andre en missanpassad flykting — vid namn Lehrer -— från nazitidens Tyskland. Inger Edelfeldt: Duktig pojke (1977; ny upplaga 1983) Handlar om Jims mödosamma väg från rädsla, mobbing och desperata försök att tillfredsställa föräldrarnas och kamraternas krav att vara en ”riktig” kille fram till självaccepterandets trygghet och harmoni. Christer Kihlman: Alla mina söner (1980) En gift, välbärgad och äldre europeisk man förälskar sig i en ung prostituerad, sydamerikansk pojke. Mellan dem finns två kulturer och bakom ett politiskt helvete, skildrat i snap—shots. Christer Kihlman: Livsdrömmen rena (1982) I denna bok återvänder Kihlman till Sydamerika där han förälskar sig i en ung prostituerad man och gör honom till sin medarbetare. Sara Lidman: Bära mistel (1960) Huvudpersonen Linda lever som ogift mor och affärskvinna i ett norrlands- samhälle. Under flera somrar reser hon på turné med violinisten Björn, som är homosexuell och starkt bunden till en man som pressar honom på pengar.

Artur Lundqvist: Krigarens dikt (1976)

Alexander den Store får i Artur Lundkvists lågmält storslagna version ägna sig åt både män och kvinnor mellan fältslagen. Bengt Martin: Party för lyckliga ostar Två män har levt tillsammans i 13 år. När boken börjar är huvudpersonen ensam. En tid av livskris och desperation. Bengt Martin: Sodomsäpplet (1968), Nejlikmusslan (1969), Finnas till (1970) Självbiografisk trilogi om den homosexuelle Joakim Mander i SO-talets början. Det är ett finstämt porträtt av en ung människas växande insikter om sin homosexualitet. . Enel Melberg: Månbrunnen (1981)

Om Lill som försvinner och om Marian som letar efter henne men hittar bara hennes dagbok. Grekisk mytologi vävs in i handlingen. Avslutas på ön Lesbos. Eva Norman: Resan (1981) Motivet är ett sjuårigt förhållande mellan den äldre Helge och den yngre Roland, vilket börjar upplösas. Helge är rädd för mycket och resan är ytterli— gare en hopplös flykt.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen (1983) Om en spektakulär figur som bjöd pastor Kejne på kvicksilverförgiftade apel- siner. Boken är en uppgörelse med författarinnan själv och hennes debutro- man. Bengt Söderbergh: De gåtfulla barrikaderna (1983) Handlar om Teresa, som växer upp i Frankrike hos två lesbiska kvinnor, Beth och Kate. Kärleken mellan dem skildras fint. Beth träffar Natalie Clifford- Barney, Renée Vivien och andra kända homosexuella. Bengt Söderbergh: En livslång kärlek (1977) Den gamle Pierre en gång svenske Peter lever med sin nu sjuke vän på den nordafrikanska landsbygden. Två mäns livslånga kärlekshistoria skildras med stor insikt, värme och känsla.

Ungdomsböcker

Hans-Eric Hellberg & Elvira Birgitta Holm: Förbjudet (1974), Tillåtet (1975) Elvira Birgitta Holm: Ensam (1976), Karl-Ludvig (1976), Tillsammans (1978) Böckerna handlar om svärmeri och förälskelse mellan tjej och kille, men även mellan två killar. Bengt Martin: Pojkar skall inte gråta (1977), Bengt och kärleken (1978), Ljuva

femtiotal (1979) Som 14-åring har Bengt ännu inte erkänt, att han är homosexuell fastän han är attraherad av sin kamrat Björn. Senare tillsammans med Måns blir han klar över det. Han och Måns flyttar samman, vilket inte är utan problem i det intoleranta 50-talet. Maud Reutersvärd: Livet rymmer allt, Elisabeth (1975)

Elisabeth flyttar ned till pojkvännen i Malmö. Finner att han delar lägenhet med Lars Otto. Hon flyr hem när det går upp för henne att hon och Viktor är kära i Lars Otto. Hemma berättar fadern att han älskar en man.

Marie-Louise Wallin: Tovan (1983) _

En annorlunda hästbok, som handlar om Ingeborg och Anna och deras hästar. Det uppstår ett djupt vänskapsförhållande mellan flickorna. Ingeborg blir kär i Anna.

Facklitteratur

De homosexuella i församlingen (1973) En antologi med personliga vittnesbörd av kristna homosexuella.

De homosexuella och kyrkan (1974) En utredning, tillsatt av biskopsmötet 1972, om den svenska kyrkans inställ- ning till homosexuella. Avslutas med förslag till praktiska åtgärder från kyr- kans sida. Lechard Johannesson: Pontus Wikner, Dagböckerna berättar (1982) Kortfattad biografi över Wikner som bygger på hittills opublicerat brev- och dagboksmaterial. Wikners homosexualitet får inte en så framskjuten ställning här men är självklar och viktig för författaren. Christer Kihlman: Människan som skalv (1971) Tre självbiografiska meditationer kring författarens liv som alkoholist, homo- sexuell och äkta man i ett krisartat äktenskap. Erik Hjalmar Linder: Sju världars herre (1962), Kärlek och fadershus farväl (1973), Se fantasten (1983) Den utförligaste biografin på svenska om en homosexuell människa. Hjalmar Bergman upptäcker sin homosexualitet vid lO-talets mitt och lever ut den i ett hektiskt och självbrännande liv under 20-talet. Linder har i andra och tredje delen många upplysningar, främst byggda på Bergmans dagböcker. Bengt Martin: Jag ångrar ingenting (1981) En teaterhistoria, en egen levnadsteckning, ett stycke svensk historia, en ho- mosexuell tidsbild. Martin ger personporträtt av människor som betytt något i svenskt kulturliv och ger mycket av den verkliga bakgrunden till det stoff som utgör hans böcker. Eric Thorsell: En homosexuell arbetares memoarer (1981) Eric Thorsell, socialdemokrat och facklig kämpe, sexualpolitisk agitator och i tysthet föregångare till dagens homosexuella rörelse, porträtteras. Pontus Wikner: Psykologiska självbekännelser (1971) Dessa självbiografiska anteckningar skrevs 1879 med tillägg fram till 1887 men trycktes inte förrän 1971. Boken är det viktigaste tidiga dokumentet om homo- sexualitet i Sverige. Dodo Parikas: Frigörelse, leva öppet som bög eller lesbisk (1981) Enkelt och lättfattligt om det mesta man behöver veta både som homo- och heterosexuell. Boken behandlar hur det är att komma ut öppet som homosex- uell — familj, skola och arbetsplats. Ett brett intervjumaterial med bögar och lesbiska.

Bland utländsk litteratur i svensk översättning kan följande böcker nämnas:

Facklitteratur

Steinar Bergh: Homofila myter och verklighet (1981) Lättläst och intressant framställning om homosexuellas livssituation, homosex- uellas historia och intervjuer med många homosexuella. Är skriven för norska förhållanden, men har många hänvisningar till situationen i Sverige. Masters & Johnson: Ny syn på homosexualitet (1981) Boken redovisar undersökningar med försökspersoner, som haft sexuellt um- gänge under vetenskapliga observationer. Utifrån dessa observationer har för- fattarna sammanställt en redogörelse för människans homosexuella beteende. C A Tripp: Homosexualitet (1981) Tripps arbete är ambitiöst och brett upplagt. Han beskriver homosexualiteten och homosexuellas villkor ur många olika aspekter.

Skönlitteratur

Isabel Miller: Patience & Sarah (1981) Patience och Sarah lämnar sina respektive familjer för att tillsammans skapa sig en ny tillvaro. De köper ett stycke land och bygger själva sitt hus. Med värme och inlevelse skildras deras kamp för ett självständigt liv byggt på kärleken till varandra.

Sandra Scoppetone: Tjejer — si, killar — no (1982) Amerikansk ungdomsroman som på ett positivt sätt skildrar en lesbisk relation. Deras kärlek är dock inte så privat som de tror. Genom ett brutalt överfall på en av dem tvingas de båda ta ställning offentligt för sina känslor. Lättläst och insiktsfullt besvarar den de vanligaste frågorna om lesbiskhet och lesbisk verk- lighet.

På vår förfrågan har Sveriges författarfond uppgett att det är praktisk omöjligt att uppge i vad mån författarfonden lämnat stöd till homosex- uella författare eller författare som skriver om homosexuellas situation. Totalt inkommer närmare 2 000 stipendieansökningar varje år och fon- dens arkiv omfattar mellan 5 000 och 10 000 namn.

20.3. Folkbiblioteken

Folkbiblioteken är vår mest spridda kulturinstitution och finns i alla kommuner. Folkbiblioteken arbetar i flertalet fall med en stor ämnes- mässig bredd och med en rad olika medier utöver det tryckta ordet. När det gäller bokutbudet brukar man framhålla att detta skall ha bredd, kvalitet och en sammansättning som svarar mot befolkningens intressen.

Vi har sett det som angeläget att försöka få en bild av i vilken omfatt- ning folkbiblioteken köper och tillhandahåller litteratur om homosex- ualitet. Vi valde ut sju böcker av facklitterär och sex av skönlitterär art och frågade landets folkbibliotek i vilken utsträckning de köpt dessa böcker. Vi frågade också om hur många bibliotek och biblioteksfilialer det finns i varje kommun och hur många exemplar av varje bok som totalt finns i hela kommunen.

Totalt inkom svar från 256 bibliotek (ca 90 % av samtliga) med tillsam- mans 1 491 biblioteksfilialer (i den sistnämnda siffran har 25 svar från bibliotek, som inte lämnat antalsuppgifter, inte räknats med).

Av svaren framgår följande:

Boktitel Antal bib- Antal fili- liotek % aler %

Bergh: Homofila myter och verk-

lighet 33 10 Hansson: Homosexuella och om-

världen 48 17 Martin: Jag ångrar ingenting 76 28 Masters & Johnson: Ny syn på homo-

sexualitet 33 7 Parikas: Frigörelse 37 1 1

Thorsell: En homosexuell arbeta-

res memoarer 69 21 Tripp: Homosexualitet 73 25 Brantenberg: Jag är väl inte så'n,

heller! 82 38 Brown: Kvinnofrukt 71 31 Edelfeldt: Duktig pojke 82 42 Martin: Sodomsäpplet m. fl. Joakimböcker 87 64 Miller: Patience & Sarah 57 20 Scoppettone: Tjejer si, killar no 35 17 Tidskrift RFSL:s tidskrift KOM UT 13 0

* Vid uträkningen har förutsatts att varje filial endast har tillgång till ett exempel av varje boktitel.

Ser man endast på huvudbibliotekens bestånd av böcker om homosex- ualitet kan man konstatera att det i stort finns möjligheter att kunna läsa någon bok om homosexualitet. Det kan noteras att den enda bok på svenska, som direkt vänder sig till unga homosexuella finns vid en tredjedel av landets bibliotek. Däremot tycks det vara så att böcker om homosexualitet saknas på många av kommunernas olika biblioteksfilia- ler. Det kan också konstateras att böcker om homosexualitet helt saknas vid 37 av de bibliotek som besvarat vår enkät.

Det klassifikationssystem som används av folkbiblioteken, utarbetat av Sveriges Allmänna Biblioteksförening (SAB), upptar homosexualitet under huvudrubriken ”medicin”, något som lätt kan leda till att homo- sexualitet kan uppfattas som en sjukdom.

Vi har tillfrågat SAB om bakgrunden till gällande klassifikationssy- stem. Därvid har framkommit att man tillsatt en särskild utredning ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Efter avslutad remissbe- handling har SAB beslutat att inrätta en ny grupp ”Sexologi”, som förts till huvudgruppen ”O. Samhällsvetenskap”. Sexologigruppen har följan- de underindelning: manlig heterosexualitet, kvinnlig heterosexualitet och homosexualitet.

20.4. Film

Den svenska filmpolitikens uppgifter brukar sammanfattas på följande sätt. Det gäller att, inom vårt begränsade språkområde, uppehålla en filmproduktion av sådan omfattning att vi kan behålla en egen filmkul-

turell identitet. Denna produktion bör i sin helhet präglas av en kvalitets- _ ambition. Det måste finnas utrymme för konstnärligt sökande och för experiment med uttrycksmedel och innehåll och för filmgenrer som inte hör till de mest kommersiellt lönsamma. De filmpolitiska åtgärderna bör vidare syfta till att öka möjligheterna att visa kvalitetsfilm också utanför storstadsområdena. Inom filmpolitikens ram bör också förutsättningar skapas för att bevara och levandegöra kulturarvet på filmens område, liksom för att upprätthålla en beredskap inför tekniska förändringar. Insatser för barn och ungdom har särskilt stor betydelse inom alla delar av filmpolitiken.

Förutsättningarna för filmpolitiken ändrades i och med 1963 års film- avtal. Avtalet, som ändrats några gånger därefter, har träffats mellan staten och film- och videobranschens organisationer. Det innebär f. n. att anordnare av biografföreställning skall erlägga 10 % av bruttobiljett- intäkterna till stiftelsen Svenska Filminstitutet. Avgiftsmedlen, liksom statsbidrag och andra typer av bidrag, tillförs en fond vars ränteintäkter skall användas på följande sätt:

A. Lägst tjugo procent används för stiftelsens engagemang i produktion av svensk film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel för att möjliggöra förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart konstnärlig inrikt- ning. B. Lägst trettiofem procent används för produktionsgarantier till svenska lång- filmer. C. Lägst fem procent används för produktionsgarantier till svenska kortfilmer. D. Lägst fem procent används för att främja spridning och visning av värdefull film. E. Högst tjugofem procent används för stiftelsens gemensamma förvaltning, för administrativa basresurser för verksamheten under punkterna A— D samt i övrigt för de filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i sin verksamhet. F. Tre procent används av film- och videobranscherna för branschfrämjande ändamål.

Filminstitutet har två huvuduppgifter. Den ena är att främja svensk filmproduktion och den andra är att vara central kulturinstitution på filmområdet. Enligt filmavtalet har Filminstitutet till ändamål ”att f räm- ja värdefull filmproduktion, att öka intresset hos allmänheten för film, att främja spridning och visning av värdefull film, att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område, att främja artistisk och teknisk ut- bildning samt forskning inom filmens område, att direkt eller i samar- bete med folkbildningsorganisationer, filmstudior och andra samman- slutningar sprida kunskap om filmen, att medverka till bevarandet av filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse, att verka för internationellt samarbete i här berörda avseenden, att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen, samt att i övrigt verka för ändamål inom filmens område”.

Det är inte särskilt vanligt att svensk film innehåller beskrivningar om homosexuellas situation (helt eller delvis). Någon svensk långfilm som handlar om homosexualitet finns inte. Vilgot Sjöman har i Tabu (1977) tagit upp bl. a. homosexualitet på ett öppet, om dock inte alltid positivt, sätt. Ingmar Bergman har i några av sina filmer beskrivit homosexuella exempelvis i Persona (1965), Tystnaden (1962) och U_r marionetternas liv (1980).

Det finns flera utländska filmer som berör homosexualitet t. ex. Crui- sing (1980), David is homosexual (1978), Julia (1977), The Killing of Sister George (1977), Making Love (1982), Morte a Venezia (1971), Nous étions un seul homme (1979), Salo eller Sodoms 120 dagar (1975), Sun- day bloody Sunday (1971), Taxi zum Kloo (1980), Querelle (1983) och Word is out (1977). I fråga om utländska filmer kan man konstatera att det föreligger en skillnad i sättet att presentera homosexualitet mellan USA och Europa. I Europa har man framställt filmer i vilka homosex-

uella behandlas på ett seriöst sätt. De få filmer med inslag om homosex- ualitet som producerats i USA efter år 1961 (då filmcensuren mjukades upp) har ofta haft fördomsfulla inslag — homosexuella blir allt från mördare till enkla regelbrytare i polisfilmer, deckare eller kärleksfilmer.

Svenska Filminstitutet har i en katalog över barn- och ungdomsfilmer tagit upp två filmer som handlar om bl. a. homosexualitet. Dessa två filmer presenteras så här i katalogen.

Bögjävlar (svensk kortfilm)

Filmen är en dokumentär spelfilm gjord av homosexuella killar, varav de flesta bor i det kollektiv där filmen utspelas. Handlingen kretsar kring två av dessa och filmen ger glimtar av kollektivets vardag samt ger synpunkter på homosexuell frigörelse, sex och könsroller och samlevnad.

Du står inte ensam (dansk långfilm) Filmen skildrar ett gäng ungdomar som bor på ett internat, en s. k. ”efterskole”. Den skildrar konflikter och samhörighet inom ungdomsgruppen, konflikter med lärarkåren, främst den auktoritäre rektorn. En av ungdomarna relegeras för en småförseelse. Ungdomarna protesterar genom att sätta igång en skolstrejk, som så småningom tjänar sitt syfte: att kamraten får stanna på skolan. Parallellt med denna skildring handlar filmen om vänskapen mellan en elev, Bo, och rektorns son Kim, en vänskap som växer sig allt starkare.

Härutöver kan nämnas att filmen Eva och Maria, som producerats år 1983, främst är avsedd att användas i skolor och undervisning. Filmen handlar om två unga flickor. Maria går i skolan och Eva arbetar i en fotoaffår. De träffas vid en uppkörning på bilskolan. Filmen skildrar sedan hur deras kärlek växer och mognar under några sommarmånader.

20.5. Teater

Den svenska teaterverksamheten får betydande samhällsstöd. De tre 5. k. centrala institutionerna (Operan, Dramaten och Svenska Riksteatern) finansieras i stor utsträckning med statliga medel. Lokala och regionala teaterinstitutioner finansieras av kommunala huvudmän, vilka får stat- liga bidrag till lönekostnader. Bidrag lämnas även till fria teatergrupper och till amatörteaterverksamhet.

Vi har förhört oss hos olika teatrar för att få en uppfattning om i vilken omfattning föreställningar med ett homosexuellt innehåll sätts upp. Av svaren framgår bl a. El Vi har inte spelat några föreställningar om homosexuella relationer. .

Det har inte känts som det mest angelägna eller intressanta, därmed inte sägande att det är oangeläget eller ointressant. Manus finns nog, medverkande och publik också. Kanske socialdepartementet upp- muntrar grupper med ekonomisk hjälp. [1 På en så liten teater som vår är nog möjligheterna tyvärr begränsade att sätta upp en sådan föreställning. El Anledningen till detta tror jag inte är brist på manus, det finns ju flera möjliga engelska och amerikanska pjäser, inte heller ekonomiska eller publika orsaker är något verkligt hinder. Främst beror nog hela saken

på att de skådespelare som arbetar på denna teater har funnit att andra samhälleliga frågor varit och är viktigare att gestalSa än ho- mosexualiteten som samhällsproblem. El Teatern har inga fördomar mot detta ämne utan kan väl tänka sig att framföra en föreställning med motivet homosexualitet så länge kva- litetskraven i övrigt uppfylles. Dock har vi ännu inte stött på texter som behandlar homosexualitet. [1 Som framgår av bifogade material har pjäserna, som behandlat temat ”homosexualitet” blivit mycket positivt mottagna och spelats utanför Sverige (i Norge och Danmark). El En självklar plikt för teatern är att vända sig mot fördomar och diskriminering. Givetvis gäller det även synen på homosexualitet. Om homosexuellas organisationer hävdar att det görs för få uppsättningar på detta tema har de rätt. Skälet är främst bristen på kvalificerad dramatik, där den homosexuelles situation står i förgrunden. El Pjäsen låg för några år sedan på läsning hos oss, men ansågs alltför kommersiell. Att homosexualitet görs till något att fnissa åt är dess- värre vanligt.

Teatrarna har också lämnat en redogörelse för de uppsättningar där homosexuella relationer varit ett mer eller mindre centralt tema. Därvid har följande föreställningar redovisats:

Jaktscener (Martin Sperr) Gavs på Stockholms stadsteater 1968 och handlar om häxjakten och mordet på en förment homosexuell yngling i Bayern.

Aska (David Rudkin)

Har givits på Stockholms stadsteater 1976. Den handlar om ett ungt pars gyne- kologiska och andrologiska golgatavandring och kamp mot bl. a. myndigheterna för att försöka få ett barn. Mannens självförebråelser mot tidigare homosexuella förbindelser är ett centralt tema och ligger dem också i fatet när sociala myndig- heter avstyrker deras adoptionsansökan.

Lejonet och jungfrun (Knut Faldbakken) Föreställningen har satts upp vid stadsteatrarna i Stockholm (1977) och Helsing- borg samt givits av radioteatern i P 3 (1981). En komedi om den vanliga trekanten han, hon och älskaren bara det att den här gången är det hans älskare.

Jungfruleken (Jean Genet) Gavs på Stockholms stadsteater 1979. De två pigornas ”lekar” med varandra har klart uttalade homosexuella undertoner.

Rollspel (Ulla Rodhe)

Rollspel har sammanställts av Bruksteatern 1972 och består av ett 25-tal sceniska bilder på temat människans könsroller. Vissa av scenerna handlar om homosex- uellas situation.

Hotet (Anne Gullbjörg Digranes)

Gavs av Bruksteatern 1977. Handlar om en helt vanlig familj där sonen har fått erbjudande som proffs i ett fotbollslag. Detta firas med en liten fest och under denna talar sonen om för alla att han tänker flytta till ett kollektiv tillsammans med Björn, som han har ett förhållande med.

Duktig pojke (Inger Edelfeldt)

Radioteatern gav 1980 Duktig pojke i en seriei fem delar. Den handlar om Jimmy, som upptäcker att han är homosexuell. Av en tillfällighet träffar han Mats, som också är homosexuell och kontakten dem emellan utvecklar sig till kärlek.

Som om ingenting har hänt (Pia Andersson) Sändes av radioteatern 1983 och handlar om en familj, där sonen Greger i hemlighet lever i ett förhållande med en annan kille. Greger vill berätta om sin kärlek och presentera sin vän för familjen men har inte vågat tala om sanningen. I stället väntar sig föräldrarna att han skall presentera sin fästmö. På midsom- maraftonen dyker så "fästmön” upp och framför allt fadern reagerar häftigt.

Härutöver kan nämnas att Kaos är granne med Gud och Natten är dagens mor av Lars Norén givits av Kungl. Dramatiska Teatern och statsteatrarna i Malmö och Göteborg. De kommer också att ges av TV2-teatern under kommande säsong. TV2-teatem har också satt upp flera andra föreställningar: Tribadernas natt (Engqvist), Stängda dör- rar (Sartre), Jenny (Undset) och Resan (Norman).

20.6. Bildkonst

Det statliga stödet till ton-, scen- och filmkonstnärer förmedlas av konst- närsnämnden, medan stödet till bild- och formkonstnärer fördelas av den till konstnärsnämnden knutna styrelsen för Sveriges bildkonstnärs- fond. Vid fördelning av bidrag och ersättningar skall hänsyn tas till konstnärlig kvalitet samt mottagarens behov av ekonomiskt bidrag. Man tar därvid hänsyn till att konstnärer som är bosatta i olika delar av landet och företrädare för olika stilar, genrer och tekniker kommer i fråga för detta stöd. Mot denna bakgrund har det varit omöjligt att få uppgifter om i vilken omfattning nämnden och fonden har fördelat stöd till bild- konstnärer som i sin konst har uppmärksammat homosexuella relatio- ner. Vi har därför i stället inhämtat synpunkter på temat bildkonst och homosexuella relationer från statens konstmuseer (Fotografiska museet, Moderna museet, Östasiatiska museet och Nationalmuseum) samt Kungliga Akademien för de fria konsterna. Statens konstmuseer har uppgett:

Det är välbekant att många av konsthistoriens stora mästare varit homosexuella, vilket mer eller mindre klart framgår av deras konst. Sexuella relationer, såväl hetero- som homosexuella, framställs mestadels i form av kända kärlekspar i myt eller historia. För homosexuella konstnärer kan det vara naturligt att med särskild inlevelse skildra homosexuella förhållanden. Sådana framställningar är självfal- let vanligare i tider eller kulturer då förbindelser av detta slag varit mer öppet accepterade.

Statens konstmuseers inköpspolitik påverkas inte av hänsynstaganden till ho- mo- eller heterosexuella motiv i konstskildringar. Samlingarna speglar konstut- vecklingen i stort, varför framställningar av homosexuella relationer torde mot- svara sin naturliga andel av ett konstnärligt utbud. Att upprätta en förteckning över objekt av denna art är dock med nuvarande katalogiseringsmetoder ogörligt.

När det slutligen gäller möjligheten att eventuellt stimulera ett konstskapande, som även behandlar homosexuella temata, måste man understryka, att det aldrig är önskvärt att söka påverka konstnärers val av motiv. Konstfrämjandets försök

för ett par år sedan att favorisera vissa motiv väckte stort motstånd från konst- närshåll och torde ha bottnat i en missuppfattning av konstens funktion. Om ett konstverk avbildar t. ex. Mars och Venus, kan det vara skäl att fråga sig om det är avsett att fungera som en positiv identifikationsmöjlighet för varje heterosex- uellt par.

Inom den feministiska rörelsen finns i dag en rad konstnärer som i sin konst uttrycker en könsdiskriminering som de anser sig vara utsatta för. De konstnärliga resultaten är av växlande kvalitet; konstmuseernas urvalskriterier måste här förbli estetiska. Eftersom det emellertid finns många betydande kvinnliga konst- närer som tagit upp dylika temata, finns det också ett flertal konstverk med dessa tendenser i samlingarna.

Vad gäller homosexuella finns inte i vårt land någon motsvarande rörelse av konstnärlig betydelse. Det förefaller därför vara befogat, att homosexuellas egna organisationer stimulerar sina medlemmar att konstnärligt uttrycka sina upple- velser. 1 den mån de konstföremål som därvid producers motsvarar statens konstmuseers kvalitetskrav, kommer de i vanlig ordning att förvärvas.

Kungliga Akademien för de fria konsterna har åberopat ett av konstnä- rerna Carlo Derkert, Alvar Jansson och Olle Kåks avgett yttrande av vilket framgår:

Vi sympatiserar med utredningens syfte att förändra attityderna till homosexuella och att stödja homosexuell kultur.

Men när det gäller konsten och dess möjligheter att bidra genom att t. ex. skapa positiva identifikationsmöjligheter ställer vi oss frågande eller är alltför okunniga. Kanske finns där också en skillnad mellan litteratur och bildkonst. Bilder är mera mångtydiga och kan tolkas på olika sätt. Ett exempel härpå är den franske målaren Courbets ”Le sommeil” (Sömnen) från 1866 eller svensken Nils Dardels ”En dandys död” 1918. Är dessa två bilder skildringar av en homosexuell kultur? Vad vi med bestämdhet vet om dessa målare är att Courbet var i högsta grad heterosexuell, medan Dardel från 1914 levde i teater- och balettkretsar, där homosexualitet och bisexualitet inte var ovanliga. Frågan är om det vi vet om dessa konstnärer hjälper oss att rätt tolka bilderna.

Några konstnärliga exempel på uttryckligen gestaltade homosexuella relatio- ner har vi emellertid haft svårt att finna. Den enda målning, vilken undertecknade kan erinra sig påtagligen ha skildrat ett homosexuellt förhållande är norrmannen Nedums stora målning ”Möte" utställd på Kulturhuset för ett par år sedan.

Vad beträffar möjligheterna att stimulera ett konstskapande som behandlar homosexuella teman, är det vår uppfattning att sådan konst måste uppstå spon- tant, vilket borde vara möjligt i vårt öppna samhälle.

Homosexuellas organisationer borde, om sådana konstnärer finns i Sverige eller Europa, någon gång ha hört deras namn eller sett bilder från en genuin homosexuell kultur och en markerad homosexuell erotik.

Sådana bilder finns t. ex. inom den dokumenterande fotografin, som emellertid ofta gränsar mera till film och teater och följer andra konstnärliga och estetiska lagar än den bildkonst i mera vedertagen bemärkelse som vi undersökt.

Inom RFSL har det bildats en grupp som kallar sig Homosexuella konstnärer. Gruppen vänder sig i första hand till yrkesverksamma bild- konstnärer och har som målsättning att stödja konstnärer som i sin bildkonst återger homosexuella temata. Gruppen har påtalat att det för en konstnär, som vill avbilda homosexuella motiv, kan föreligga svårig- heter att försörja sig på grund av sitt motivval. Homosexuella konstnärer har år 1983 anordnat en konstutställning, varvid en rad konstnärer presenterat konst med homosexuellt tema.

20.7. Utställningar

Stiftelsen Riksutställningar arbetar med egna och andras vandringsut- ställningar, stimulerar olika slags grupper att uttrycka sig med utställ- ningen som medium samt ger råd och hjälp i fråga om utställningar.

Riksutställningar har på vår begäran lämnat följande upplysningar om i vad mån utställningar om homosexuellas situation anordnats.

Av telefonsamtal med RFSL, som Riksutställningars handläggare haft, framgick att planerna rörde ett stort upplagt informationsprojekt, en affischserie t. ex. för samtidig spridning över hela landet. Således ett kostnadskrävande projekt. Efter- som finansieringsfrågan inte var löst och Riksutställningar inte har möjlighet att ta kostnaderna för detta utställningsprojekt, föreslogs att RFSL återkommer för vidare samtal/rådgivning när finansieringen är ordnad. Riksutställningar gav således inget "avslag" och RFSL har ännu inte hört av sig vidare. Inom parentes bör sägas att Riksutställningar såsom statlig stiftelse icke är anslagsgivande.

Vår bedömning är att den av RFSL planerade informationen i första hand inte borde göras med en utställning som tyngdpunkt utan hellre i form av t. ex. film, böcker, radio-tv och lokala studiegrupper. Görs därpå en utställning sätts den mycket lättare in i ett större sammanhang.

Homosexuellas organisationer har vid några tillfällen producerat enkla- re utställningar med information om vad homosexualitet är.

20.8. Statsbidrag till kulturverksamhet i folkbildningen

Statsbidraget till kulturverksamhet i folkbildningen har byggts ut och vidgats genom ett riksdagsbeslut år 1981. Detta bidrag skall främja en mångsidig kulturell verksamhet i hela landet. Merparten av bidraget, som betalas ut av statens kulturråd, avser den kulturverksamhet som sker inom ramen för studieförbundens verksamhet, medan en mindre del av anslaget förmedlas av länsbildningsförbunden direkt till föreläsnings- föreningar och andra ideella föreningar. Statsbidraget kan utgå till ex- empelvis föreläsningar, sång, musik, dans, dramatisk framställning, filmvisning eller utställningsverksamhet.

Av kulturrådets uppgifter framgår att kulturrådet under senare år inte har lämnat ekonomiskt stöd till homosexuell kultur, beroende på att de två ansökningar som inkommit, snarare gällt stöd till andra aktiviteter än kulturarrangemang och alltså fallit utanför ramen för de bidrag kulturrådet har att fördela.

20.9. Homosexuellas egna kulturaktiviteter

I den tidigare omnämnda kulturpolitiska propositionen understryks vikten av organisationslivets insatser på kulturområdet. Det fastslås bl. a. följande (prop. 1974:28, s. 306):

”Att låta föreningslivet i fria former lösa viktiga uppgifter har en lång tradition i svenskt samhällsarbete. Detta förhållande utgör ett viktigt inslag i den svenska

demokratin. Det är därför naturligt att vid behandlingen av ansvarsfördelningen inom kulturrådet framhäva organisationernas roll. I organisationsarbetet nås i hög grad ett av syftena med kulturpolitiken, nämligen att ge människor tillfälle till personlig utveckling och socialt engagemang. Organisationerna har större möjlig- heter än kulturinstitutionerna att nå eftersatta grupper. De organ som samhället bygger upp inom kulturområdet kan aldrig svara för hela det spektrum av akti- viteter som ett aktivt kulturliv måste inrymma. Staten och kommunerna bör därför ge organisationerna resurser för att självständigt genomföra uppgifter på kulturområdet.

Om organisationerna skall medverka är det naturligt att de vill göra detta på sina egna villkor. De måste ha rätt att profilera verksamheten med hänsyn till den ideologiska förankringen och de aktuella arbetsuppgifterna."

RFSL:s olika lokalavdelningar har en omfattande kulturell verksamhet. Vi har från lokalavdelningen i Stockholm fått följande redogörelse.

Föreningens egen bokhandel (Rosa Rummet) invigdes 1981 och fyller en stor funktion för spridning och breddning av homosexuell kultur. Genom en omfat- tande postorderförsäljning kommer den inte bara i Stockholm bosatta personer till godo. Tillgången till god homosexuell litteratur är av största vikt framför allt för homosexuella som ännu inte fullt ut vågar bejaka sin förmåga till kärlek. Genom en egen bokimport har man byggt upp ett sortiment som inte återfinns i andra boklådor i landet. För att stimulera till ökad läsning av bra litteratur om homosexualitet utger bokhandeln också egna informationsbulletiner.

1 bokhandelns regi har också iordningställts en teaterlokal (Rosa Salongen) i anslutning till bokhandeln. Den möjliggör olika aktiviteter och initiativ av vilka följande exempel kan nämnas: D konstutställning av konstnären Dominic Cappello, San Fransisco E] fotoutställning med bilder från Homosexuella Frigörelseveckan El författarbesök av bl. a. Bengt Martin, Fredrik Silverstolpe, Dodo Parikas,

Lechard Johannesson, Bengt Söderbergh, Reinaldo Arenas och Eva Alexan- derson 121 visafton med bl. a. Jan Hammarlund, Lena Ekman, Richard Wolf och Folke

Antonsson El gästspel av olika teatergrupper, t. ex. den engelsek sångaren Mark Bunyan, den

engelske teatergruppen The 1982 Theatre Company, Teater Universal, Paris och Uppsala Stadsteater El seminarier om homosexuell livsstil och kultur med författaren Laud Humph- reys, USA.

Bokhandeln har också startat utgivning av en skriftserie som innehåller material kring homosexuellas situation (exempelvis en om 1950-talets förföljelser av ho- mosexuella och en om massmedias behandling av homosexuella)

Slutligen kan nämnas att bokhandeln regelbundet anordnar informationsträf- far för bibliotekspersonal, där man informerar om nyutkommen litteratur om homosexualitet. Man erbjuder också biblioteken att köpa vissa böcker till särskilt förmånliga priser.

En särskild cabaretgrupp (Rosa Rött) har satt upp olika föreställningar med specialskrivna texter. Det finns också en särskild kör (Gay Klavarna). Under det senaste året har bildats en särskild filmklubb (Rosa Rullen) som visar filmer med ett homosexuellt innehåll, varav vissa specialbeställts från utlandet. I samarbete med Dramaten har ett gästspel av pjäsen Bent från Trondelags Teater i Norge anordnats.

Även andra avdelningar har aktiviteter såsom studiecirklar kring olika

ämnen (t. ex. homosexuellas historia) eller resor till olika kulturella engagemang.

20.10. Överväganden och förslag

Vi har tidigare slagit fast att en av orsakerna till att homosexuella upplever svårigheter är att de inte har något att identifiera sig med i vår heterosexuellt dominerade värld. En av våra målsättningar är därför att homosexualitet skall bli en erkänd del av samhället. Ett medel för att nå detta mål är att homosexuella deltar i samhällets olika kulturaktiviteter.

I tidigare avsnitt har vi redogjort för de viktigaste formerna av sam- hällsstöd till olika kulturverksamheter. Vi kan konstatera att inslag om homosexualitet är mycket blygsamt förekommande eller saknas helt. Detta förhållande bidrar till att tystnaden kring homosexualitet bibe- hålls.

Vi har övervägt att föreslå en särskild stödform för kulturyttringar vari homosexuellas situation skildras. Denna tanke har emellertid avvisats eftersom ett särskilt stöd som tar fasta på motivkretsen skulle stå i strid med de principer som nu gäller inom kulturområdet. Däremot vill vi understryka att ett av de av riksdagen fastställda målen innebär att kulturpolitiken i ökad utsträckning skall utformas med hänsyn till efter- satta gruppers erfarenheter och behov (se avsnitt 20.1). De homosexuella är, som vi visat, utan tvekan en sådan eftersatt grupp, vars situation förhållandevis sällan skildras och då så sker ofta på ett fördomsfullt sätt. Det är därför enligt vår uppfattning ett gemensamt ansvar för utredande, medelsbeviljande och aktivt verkande kulturorgan att bidra till en bättre måluppfyllelse i detta avseende.

Det kan ske exempelvis genom att teatrar sätter upp föreställningar om homosexuella relationer, att museerna dokumenterar olika homo- sexuella gruppers situation och livsvillkor, att biblioteken ger homosex- uella en god service i fråga om utbud av böcker, tidningar och liknande, att utställningsverksamheten breddas, att bildkonstnärer ges möjlighet att genomföra egna projekt och att man uppmärksammar författare som skildrar homosexuellas verklighet. Stöd till sådana verksamheter kan utgå enligt skilda stödordningar och med finansiering över statsbudge- ten. Detta skall givetvis ske inom de ramar för kulturpolitiken exem- pelvis hänsynstagande till den konstnärliga kvaliteten — som nu gäller.

Folkbiblioteken har en stor betydelse som kulturinstitution. Detta innebär också att biblioteken har ett stort ansvar i fråga om att anpassa sin verksamhet så att den även tar hänsyn till homosexuellas behov. Utbudet av böcker är, i förhållande till utgivningen, bra på huvudbiblio- teken. Däremot behövs uppenbarligen en förstärkning av bokinköpen till de olika filialbiblioteken. Även när det gäller övriga medier bör en förbättring äga rum. Det kan t. ex. gälla att biblioteken i högre grad än hittills prenumererar på tidskrifter som tar upp frågor om homosexuali- tet. Även de hjälpmedel som brukar produceras av biblioteken (littera- turlistor, boktips m. m.) bör behandla ämnen som ”homosex i litteratu-

” ren .

21. Informationsfrågor

21.1. Inledning

Före år 1973 hade information med anknytning till samlevnadsområdet framför allt lämnats av Riksförbundet för sexuell upplysning (vid sidan av skolans undervisning). Dessförinnan hade de statliga insatserna in- skränkt sig till information om veneriska sjukdomar. I samband med antagandet av 1974 års abortlag betonades vikten av abortförebyggande åtgärder, framför allt på informationsområdet. Samtidigt anslog riksda- gen 1,6 milj. kr. årligen under fem år för genomförande av dessa infor- mationsinsatser. Härutöver erhöll ungdoms- och kvinnoorganisationer särskilda bidrag under sammanlagt fyra budgetår.

Det ökade statliga engagemanget i samlevnadsfrågor motiverades alltså ur ett abortförebyggande perspektiv och mycket av innehållet i informationen präglades också av detta perspektiv. I socialstyrelsens handlingsprogram för denna information sägs bl. a. att man vill genom upplysningsarbete öka människors möjligheter att planera sitt föräldra- skap så att de barn som föds är önskade. Det planerade föräldraskapet skall i första hand uppnås genom preventiva åtgärder med aborten som en nödlösning. Avsikten är dock inte att enbart förmedla kunskaper utan även att ”påverka människors attityder mot ett mer medvetet planerat föräldraskap, mindre stereotypa könsroller och en positiv syn på sexua- liteten”. Socialstyrelsens informationsinsatser har alltså försökt att sätta in samlevnadsfrågorna i ett större sammanhang och inte enbart sett dem ur ett abortförebyggande perspektiv. Ju mer arbetet fortskridit har tyngdpunkten kommit att ligga på sex- och samlevnadsfrågor, mycket därför att det har varit människors behov ute i kommuner och landsting.

En utvärdering av socialstyrelsens arbete har gjorts av abortkommit- tén (SOU 1983:31) Familjeplanering och abort.

Genom tillkomsten av den nya hälso- och sjukvårdslagen har en stor del av ansvaret för hälsoupplysningen ålagts landstingen.

Vi kommer i det följande att närmare granska i vilken utsträckning man genom statliga och landstingskommunala insatser på samlevnads- området har tagit upp frågor om homosexualitet.

21.2. Socialstyrelsen

Den sex- och samlevnadsupplysning som bedrivs av socialstyrelsen har en bred uppläggning och syftar till att utveckla metoder och innehåll för ett förebyggande samarbete på lokal nivå med i första hand vuxna som arbetar med ungdomar (dvs. skolans personal, fritidsledare, socialarbe- tare och primärvårdspersonal). Huvudmålgrupp i detta långsiktiga före- byggande arbete är ungdomar.

Innehållet i socialstyrelsens arbete är också brett och man vill sätta in sexualitets— och samlevnadsfrågorna i ett historiskt, kulturellt, socialt och psykologiskt perspektiv. Detta arbete leder till nya kunskaper, dju- pare och bredare diskussion om samlevnadsformer och sexualitetens betydelse och därmed också en djupare förståelse för olika behov av samlevnadsmönster. I den meningen blir det regionala arbetet med sex- och samlevnadsupplysning, enligt socialstyrelsens uppfattning, en re- surs i arbetet med att skapa förståelse för och kunskap om homosexua- litet.

I det tidigare omnämnda handlingsprogrammet för socialstyrelsens samlevnadsundervisning har man också redogjort för viss målgruppsori- enterad upplysning. De målgrupper som avses är följande:

El tonåringar

Socialstyrelsens samlevnadsupplysning har i första hand vänt sig till tonåringarna indirekt genom att man utbildat de yrkesgrupper som möter tonåringarna i t. ex. skolan eller på fritidsgården. Man har också försökt med samlevnadsupplysning på fritidsgårdar i olika kommuner. Dessutom har man producerat fakta- och diskussionsmaterial som riktar sig till tonåringar och behandlar sexualitet, samlevnad och könsroller. En broschyr ”En tjej och en kille” har spridits i stora upplagor till landets fritidsgårdar.

F. n. planerar socialstyrelsens byrå för hälsoupplysning (H-byrån) att genomföra ett större projekt som vänder sig till tonårspojkar. Resultatet av detta arbete — i form av bl. a. intervjuer — skall presenteras i en tidning och beräknas vara klart hösten 1985. Enligt vad som uppgetts kommer man även att behandla frågor kring homosexualitet.

Cl samlevnadsupplysning till invandrare

Socialstyrelsen har i en skrift ”Invandrare, sexualitet och samlevnad” (Juli 1981) redogjort för projektet. Sammanfattningsvis säger man föl- jande:

H-byråns upplysningsverksamhet till invandrare inom området sex- och samlev- nad utgår från ett kulturrelativistiskt betraktelsesätt. Familjeplanering sätts in i ett kulturellt, socialt, religiöst och ekonomiskt sammanhang. Målsättningen är att verka för ett planerat föräldraskap med hjälp av preventiva medel där abort ses som en nödfallsutväg.

Arbetet har inriktats på: materialproduktion, utbildning, ekonomiskt och per- sonellt stöd till invandrarorganisationer, metodutveckling samt integrering av invandrarverksamheten i det regionala upplysningsarbete H-byrån bedriver.

Erfarenheterna visar att det finns ett stort behov av sex- och samlevnadsupp-

lysning inom de olika invandrargrupperna, att behoven ser olika ut samt att det finns ett stort positivt gensvar hos invandrare att ta del av familjeplanering.

Det viktigaste för svensk hälsoupplysningspersonal för att kunna nå ut med dessa frågor är: kunskaper, en grundläggande respekt för andra kulturer och en förmåga till dialog för att kunna ge trygghet och vinna förtroende.

Socialstyrelsen har är 1981 initierat ett forskningsprojekt kring in- vandrarmännens syn på samlevnadsfrågor. Syftet är att öka kunskaper- na om invandrarmännens situation och olika kulturers värderingar.

Invandrarprojektet och forskningsprojektet kring invandrarmännens värderingar har inte i något avseende tagit upp frågor kring homosex- ualitet.

El målgruppen män

Socialstyrelsen har i samarbete med försvarsstabens personalvårds- planeringsavdelning — genomfört ett antal femdagarskurser kring köns- roller, sexualitet och samlevnad för samtliga personalvårdskonsulenter i försvaret. Utbildningen gav både faktakunskaper och tillfälle till dis- kussioner kring egna värderingar. Syftet var att ge personalvårdskonsu- lenterna möjlighet att initiera och leda samlevnadsdiskussioner på sina egna förband.

Härutöver har socialstyrelsen producerat ett diskussionsmaterial för män, kallat Mansbilder. Detta material berör dock inte frågor om ho- mosexualitet.

[I] annat material

Socialstyrelsen utger en rad olika publikationer som gäller samlevnads- frågor. H-rapport är en publikationsserie, som innehåller rapporter om försöks-, utvecklings- och forskningsprojekt inom hälsoupplysningens område. Exempel på rapporter i denna serie är följande:

Rapport nr Titel 1 Rapport från försöksverksamhet med sex och samlevnad på Gotland 1973—1976. 2 Teater som pedagogik. En utvärdering av fem teater- gruppers arbete med sexual- och samlevnadsfrågor. 5 Redovisning av samlevnadsprojekt i 29 ungdoms- och kvinnoorganisationer l974/ 75— 1975/ 76. 15 När kulturer möts. Rapport från en kurs om sexualitet och samlevnad i olika kulturer. 19 Livet på PUMA. Om arbetet på en fritidsgård i Visby.

Av drygt 20-talet rapporter sedan starten år 1977 har ingen handlat enbart om homosexualitet och inte heller finns i de utgivna rapporterna något avsnitt eller delmoment som handlar om homosexualitet (själva ordet tycks överhuvudtaget inte nämnas i rapporterna).

Som en bilaga till socialstyrelsens tidning Vigör utges sedan år 1982 särskilda s. k. samlevnadshäften. Dessa vill ”spegla debatter, väcka frå- gor, ge fakta och upplevelser. De behandlar olika sexual- och samlev- nadsfrågor”. Exempel på sådana samlevnadshäften är ”Tala om sex, den sexuella öppenheten och förmågan att tiga”, ”Teknik och känsla, om

människor och preventivmedel” och ”Herrpressen som sexualupplysa- re”. Dessa samlevnadshäften innehåller inte något om homosexuellas si- tuation. Enligt vad socialstyrelsen uppger planeras f. n. inte något sär- skilt samlevnadshäfte som tar upp frågor om homosexualitet.

Slutligen kan här nämnas skriften ”Att arbeta med sex och samlevnad. En handbok i abortförebyggande upplysning”. Syftet med skriften upp- ges i förordet vara följande:

Materialet är främst tänkt att vara en handledning för er som arbetar inom ett landsting och som därför kommer att ansvara för upplysningsarbetet. Det vänder sig också till er som inom länsskolnämnderna och kommunförbundets länsavdel- ningar skall driva upplysningen vidare till olika yrkesgrupper och till allmänhe- ten.

Men det är också tänkt att vara användbart för politiker och för alla er som i ert arbete kommer i kontakt med frågor som rör sex och samlevnad — barnmors- kor, fritidsledare, skolsköterskor, gynekologer, kuratorer, socialarbetare m. fl.

Inte heller denna skrift innehåller mycket om homosexualitet. I ett förslag till program för en femdagarskurs säger man om dag 4 (Tema: Relationer mellan vuxna-vuxna och vuxna-barn) att ”den här dagen och dess tema är lite flytande. I stället för detta tema kan t. ex HOMOSEX- UALITET belysas”. Något förslag på hur homosexualitet skall kunna belysas i kursen lämnas dock inte.

El projektstöd

Under de fem första åren efter nya abortlagens tillkomst anslogs särskil- da medel till olika projekt om sex och samlevnad. Ett av de största projektbidragen (ca 100 000 kr.) har lämnats till ”Tjejfilm AB” för pro- duktion av en film om lesbisk kärlek (Eva och Maria).

21.3. Annan statlig information

Statsmakterna har vid olika tillfällen betonat vikten av särskilda infor- mationsinsatser till vissa grupper eller för vissa ändamål. Som exempel härpå kan nämnas anslaget till SIDA för informationsinsatser. För bud- getåret 1983/ 84 har 23 milj. kr. anvisats. Bidraget är avsett att informera om resultaten av det svenska biståndet och stimulera till ökad Opinions- bildning om u-ländernas allt svårare situation och om det ömsesidiga beroendet mellan rika och fattiga länder. Av anslaget har enskilda orga- nisationer erhållit 15,7 milj. kr. och SIDA:s egen information 7,3 milj. kr.

Ett annat exempel, som inte bara gäller rena informationsfrågor, är förordningen (SFS 1976:310) om åtgärder för invandrare m. fl.

Denna förordning har följande lydelse:

”Statlig myndighet skall, i enlighet med de riktlinjer för invandrar- och minori- tetspolitiken som riksdagen godkänt, inom sitt verksamhetsområde fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter. Myndigheten skall därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan behövas i fråga om nu nämnda grupper.

Invandrares och språkliga minoriteters behov av samhällsservice skall alltid ingå bland de omständigheter som inom ramen för tillgängliga resurser skall beaktas vid planeringen av myndighetens verksamhet.

För att uppnå en effektiv samordning av insatserna för invandrare och språk- liga minoriteter, skall statlig myndighet informera statens invandrarverk om planerade åtgärder och när anledning finns därtill, samråda med verket om hur insatserna skall utformas.”

I den invandrarpolitiska propositionen (1975:26 s. 79 ff) anför föredra- gande statsråd i denna fråga, att samtliga informationsorgan bör verka för en utjämning av skillnaderna när det gäller informationssituationen för olika språkgrupper i landet. Vidare erinras om att statsmakterna tidigare fastslagit principen att den fackmyndighet som har ansvaret för viss verksamhet i förhållande till svenska medborgare även skall ha motsvarande ansvar till utlänningar som är bosatta i Sverige. För att denna princip skall kunna förverkligas är det väsentligt att myndigheter- na på lämpligt sätt erinras om sitt ansvar för invandrarna.

Vi har också granskat en rad statliga myndigheters informationsma- terial för att se i vad mån man i dag berör frågor som speciellt gäller homosexuella. Exempel på sådana frågor kan vara hur man i skatterätts- ligt hänseende eller i fråga om studielån till utländska studerande ser på homosexuella sambor. I det informationsmaterial vi granskat har vi inte i något fall kunna notera att information om lagstiftningens effekter på homosexuella sambor har lämnats.

21.4. Landstingen

Den 1 januari 1983 infördes en ny hälso- och sjukvårdslag (1982z763). Med hälso- och sjukvård avses i denna åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Det övergripan- de målet för hälso- och sjukvården skall enligt lagen vara en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I förhållande till tidigare har landstingen fått ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa. Sjukvårdshuvudmännen skall sålunda, förutom att erbjuda sjukvård, även förebygga ohälsa hos befolkningen genom miljöinriktade och in- dividinriktade förebyggande åtgärder.

Individinriktade förebyggande insatser har sedan länge ingått som en naturlig del i sjukvårdshuvudmännens arbete vid sidan av de utredande och behandlande åtgärderna. I regeringens proposition till hälso- och sjukvårdslagen (prop. 1981/82:97) framhålls att sjukvårdshuvudmän- nens individinriktade förebyggande åtgärder bör innefatta följande: I:] information och hälsoupplysning [:| åtgärder för att förhindra uppkomsten av sjukdom El uppspårande verksamhet riktad mot sjukdomar eller förstadier till sådana.

Praktiskt taget samtliga landsting har numera inrättat en speciell avdelning för hälsoupplysning, som arbetar med upplysning om kost och motion, tobak och alkohol. Fler och fler landsting börjar också att i detta hälsoupplysningsarbete ta med frågor kring sex och samlevnad

(framför allt ur ett abortförebyggande perspektiv). Vi har därför valt att tillfråga landstingen i vad mån man tar upp frågor kring sex och samlev- nad i hälsoupplysningsarbetet och i vilken utsträckning frågor kring homosexualitet ingår i detta arbete. Följande svar har inkommit:

Stockholms läns landsting

Hälsoupplysningsinsatserna inom sex- och samlevnadsområdet sker i första hand inom mödrahälsovården och vid sjukhusens kvinnokliniker. För landstingsanställd personal finns sedan början av 1970-talet en utbildning med temat att arbete med samlevnad, sexualitet och samhälle. Kursens syfte har bl. a. varit att ge deltagarna en vidgad förståelse för egna och andras attityder till sexualitet.

Olika former av utvecklingsarbete sker inom ramen för ett särskilt länsprogram för preventivmedelsrådgivning. Denna verksamhet har de senaste åren främst inriktats på utbildning av högstadiepersonal. Så har exempelvis särskilda fortbildningsinsatser genomförts i Stockholms kommun med målet att bidra till att skolans samlevnadsundervisning skall intensifieras, fördjupas och integreras. När det gäller hur homosex- ualitet tas upp i denna utbildning anför landstinget följande:

I denna fortbildningsinsats har moment om homosexualitet endast belysts i den probleminventering som inlett kursen eller i samband med gruppdiskussioner. Vid uppläggningen och genomförandet av den aktuella kursen har diskuterats om frågan om homosexualitet närmare skulle belysas. Dock har det bedömts att denna fråga med sin komplexitet inte kunnat inrymmas, särskilt då det ansetts värdefullt att kunna ge en allsidig beskrivning men framför allt ge utrymme för deltagarna att diskutera sina egna värderingar och attityder kring denna fråge- ställning. I samband med kursens sista dag då deltagarna fått planera för det fortsatta arbetet på respektive skola har det rekommenderats att andra frågor som t. ex. homosexualitet bör belysas på separata studiedagar.

Det kan också nämnas att det sedan hösten 1983 pågår ett försök med primärvårdsbaserat sex- och samlevnadsprojekt i abortförebyggande syfte på Södermalm i Stockholms kommun. Som ett av delmålen ingår att öka medvetenheten om egna attityder till och eget ansvar för samlev- nad och sexualitet. Man planerar dock inte att ta upp frågor om homo- sexualitet inom projektets ram.

Uppsala läns landsting

Landstinget har i samarbete med länsskolnämnden gjort särskilda insat- ser under åren 1977—1980 för en bredare information kring sex och samlevnadsfrågorna i skolan. I de kurser, som genomförts inom projek- tets ram, har information om homosexualitet ingått.

F. 11. pågår inom landstinget arbetet med en hälsoplan, i vilken bl. a. sex- och samlevnadsfrågor kommer att ingå. I vilken omfattning frågor kring homosexualitet kommer att ingå i denna är ännu inte klarlagt.

Södermanlands läns landsting

Sex- och samlevnadsfrågorna utgör en del av landstingets hälsoupplys- ningsverksamhet men har i dagsläget bara kommit i gång i liten omfatt-

ning. Landstinget har tillsammans med länsskolnämnden genomfört ett antal kurser för berörd personal för att initiera ett förvaltningsövergri- pande samarbete i samlevnadsfrågor (landsting-skola-social/fritidsför- valtning). I den hälsoplan som landstinget antagit år 1982 sägs bl. a. följande:

”Samlevnadsfrågor är en viktig del av det psykiska välbefinnandet men för många människor är frågor om sexualitet, könsroller och abort både svåra och känsliga. En ökad öppenhet och medvetenhet inför problemen skulle ha en positiv effekt på många områden. Det gäller i stor utsträckning att förändra attityder till samlevnadsfrågor vilket kan ske bland annat genom att sprida information. För att lyckas med en sådan attitydförändring krävs samverkan mellan landstinget och primärkommunerna. Verksamheten bör inriktas mot: att samordna insatser för rådgivning, utbildning och information om födelse- kontroll — att sätta in frågan om födelsekontroll i ett sammanhang av sexualitet och samlevnad och verka för ökad öppenhet och en positiv syn på sexualitet, samt — att utveckla former för samarbete mellan olika yrkesgrupper inom lokalsam- hället och utveckla ett gemensamt förhållningssätt i frågor rörande sexualitet och samlevnad. Landstinget bör samordna och ansvara för denna verksamhet.”

Moment om homosexualitet har inte ingått i de genomförda kurserna, men önskemål om detta har framförts i de utvärderingar som gjorts.

Östergötlands läns landsting

Landstinget har helt nyligen organiserat sin hälsoupplysningsverksam- het. Landstingsbeslutet innebär att allmän hälsoupplysning skall bedri- vas med betoning på kost, motion, droger, sex och samlevnad, liksom dessa hälsofaktorers inbördes samband. Visst arbete kring sex och sam- levnad finns redan i dag, t. ex. genom samarbete mellan barnmorskor och skolhälsovård för att nå ut till skolelever med lämplig sex- och samlevnadsundervisning. Vilken omfattning sex- och samlevnadsfrågor- na kommer att få i det framtida hälsoupplysningsarbetet kan inte upp- ges; inte heller hur stort utrymme upplysning om homosexualitet kom- mer att ges.

Jönköpings läns landsting

Inom landstinget finns en hälsovårdsdelegation med uppgift att arbeta med hälsopolitiska handlingsprogram och förebyggande hälsoinsatser. Denna delegation har tillsatt en projektgrupp för sex- och samlevnads— frågor. F. n. bedrivs ingen särskild informationsverksamhet om homo- sexualitet i detta projekt, men frågan övervägs.

Kronobergs läns landsting

Hälsoupplysningsarbetet inom landstinget kommer under år 1984 att för första gången arbeta med sex och samlevnadsfrågor. Frågor kring ho- mosexualitet kommer troligen inte att ingå i ett inledande skede på grund av bristande kunskaper.

Blekinge läns landsting

Utbildnings- och upplysningsverksamhet i sex- och samlevnadsfrågor har en framskjuten plats i landstingets hälsoupplysningsverksamhet. Basen är att förebygga aborter, varför information om homosexualitet har ett begränsat utrymme. F. n. diskuteras om detta avsnitt kan förläng- as.

Kristianstads läns landsting

Sedan hösten 1983 finns en halvtidstjänst som hälsoupplysare inom området sex och samlevnad. Till tjänsten är knuten en ledningsgrupp bestående av politiker, tjänstemän, klinikchef, läkare och barnmorska från kvinnoklinikerna samt representant från kommunförbundet.

Den närmaste tiden kommer inriktningen av verksamheten att inne- fatta utbildning i sex- och samlevnadsfrågor; viss utbildning har även påbörjats i samarbete med länsskolnämnden. Moment om homosexua- litet kommer att ingå i denna utbildning.

Malmöhus läns landsting

Under år 1980 har landstinget bedrivit ett särskilt projekt kring sex- och samlevnadsfrågor. Projektet syftade till att initiera viss verksamhet, bl. a. i skolor, och som sedan skulle fungera utan landstingets direkta medver- kan. En uppföljning år 1983 visar att mycket av verksamheten har fortsatt enligt dessa planer. Frågor kring homosexualitet har i viss utsträckning ingått i landstingets verksamhet.

Hallands läns landsting

Landstinget kommer att under hösten 1984 påbörja ett sex- och samlev- nadsprojekt i Kungsbacka. Materialet är ännu inte klart, men man planerar att i detta även behandla frågor om homosexualitet.

Göteborgs och Bohus läns landsting

Sedan år 1979 driver landstinget ett särskilt sex- och samlevnadsprojekt i Bohuslän med en viss tonvikt på att nå ungdomar. Hittills har ca 300 personer utbildats på landstingets kurser (personal från landstinget, skolan, social- och fritidsförvaltningar, kyrkan och föreningar m.fl.). Särskilda ungdomskurser har också anordnats.

I de kurser som ligger till grund för projektarbetet tas även homosex- uellas situation upp. Inriktningen är att ta upp homosexuellas relationer som något inte ovanligt utan tvärtom ganska vanligt. Man för fram en syn på homosexuella enligt vilken de inte i övrigt skiljer sig från alla andra människor. I stället för att diskutera homosexualitet för sig, för- söker man ta upp detta i samband med andra diskussioner; när man diskuterar parförhållandet tas homosexuell samlevnad upp som en sam- levnadsform bland andra.

Älvsborgs läns landsting

Den största delen av landstingets hälsoupplysning ges i primärvården och när det gäller frågor rörande sex- och samlevnad ges den av barn- morskor vid mödravårdscentralerna. I några fall har barnmorskor med andra arbetsuppgifter, t. ex. vårdlärare, varit engagerade. Barnmorskor- na har möjlighet att ge upplysning om sex- och samlevnadsfrågor i samband med hälsoövervakning av gravida kvinnor, föräldrautbildning och preventivmedelsrådgivningen samt i samband med utåtriktad hälso- upplysningsverksamhet. Den kvantitativt största insatsen torde ske i samband med preventivmedelsrådgivningen.

I barnmorskornas preventivmedelsrådgivningsutbildning ingår ett moment om sex och samlevnad där homosexualitet tas upp. Flera barnmorskor och läkare och annan personal har genomgått en kurs i sexologi på 10 poäng där homosexualitet berördes. Någon särskild utbildning om attityder, kunskap kring enbart homosexualitet har dock inte givits. Sannolikt är det så, att de barnmorskor som är engagerade i sex- och samlevnadsundervisningen tar upp homosexualitet men att den inte berörs så mycket i det vardagliga arbetet på preventivmedels- rådgivningarna, föräldrautbildningen etc.

Skaraborgs läns landsting

Landstinget har sedan mitten av 1970-talet hållit internatkurser i sex och samlevnad för grundskolans årskurs 8 och 9. I dessa kurser klargör man på ett objektivt sätt vad homosexualitet är liksom andra former av sexualitet.

Värmlands läns landsting

Landstinget har är 1980 startat ett samlevnadsprojekt. Som mål för verksamheten har angivits — att förhindra oönskade graviditeter (minska antalet aborter och oönskade barn, som utgör en potentiell riskgrupp för social missan- passning och missbruksproblem, ofta sammanhängande med stora samhällsekonomiska kostnader)

— att överbrygga den alltför sektoriserade människovården genom att utveckla former för information, rådgivning och utbildning mellan olika yrkesgrupper i lokalsamhället och att utveckla ett gemensamt förhållningssätt.

Sex grundutbildningar för informatörer med åtföljande uppföljnings- och temadagar har genomförts. Totalt är ca 150 informatörer represen- terande olika yrken, organisationer och folkrörelser utbildade. Informa- törerna har på sina respektive orter bildat lokala arbetsgrupper och till dessa även knutit representanter från yrkesgrupper eller föreningar som saknar den grundläggande utbildningen men ändå kan verka inom projektet. F. n. är 22 lokala arbetsgrupper av varierande storlek etable- rade på orter runt om i länet.

Studieförbunden i länet har tilldelats ett anslag ur projektmedlen och ett positivt samarbete både med projektgruppen och de lokala arbets-

grupperna har påbörjats. Som exempel på aktiviteter i samarbete med Studieförbunden kan nämnas, förutom studiecirklar, veckoslutskurser, cirkelledarutbildningar och en temavecka på Vårdskolan.

Samlevnadsprojektet har producerat en film ”Festen är över”. Filmen handlar om en tjej i tonåren som blir med barn och hur killen och tjejen möts av olika reaktioner från sin omgivning och hur de själva upplever sin situation.

Temadagar angående samlevnadsfrågor har genomförts för olika yr- kesgrupper och folkrörelser exempelvis samtliga psykologer inom pri- märvården, samtliga distriktsbarnmorskor och samtliga länsbiblioteka- rier. Studiedagar har ordnats för all skolpersonal inom flera rektorsom- råden och en temavecka för vårdskolans lärare och elever.

Projektet har ännu inte behandlat frågor kring homosexualitet, men eventuellt kommer man att anordna en temadag om homosexualitet under år 1985 (i planeringen för år 1984 finns inget sådant avsnitt medtaget).

Örebro läns landsting

I landstingets hälsoupplysningsverksamhet bedrivs f.n. inga projekt rörande sex och samlevnad. Tidigare har bedrivits viss verksamhet i länets skolor. Då ingick inga moment om homosexualitet.

Västmanlands läns landsting

Landstinget har prioriterat följande områden inom hälsoupplysningen; alkohol, tobak, kost och motion samt olycksfallsförebyggande åtgärder. Några särskilda aktiviteter kring sex och samlevnad förekommer alltså inte. I samband med att alkoholfrågor behandlas kan man dock komma in på sex och samlevnad.

Arbetet vid preventivmedelsmottagningarna har alltmer breddats till att gälla allmänna frågor inom sex och samlevnad. Homosexualitet tas upp endast om deltagarna i den verksamheten uttrycker önskemål härom.

Kopparbergs läns landsting

Något särskilt sex- och samlevnadsprojekt finns inte inom landstingets centrala hälsoupplysningsverksamhet. Däremot ingår sex- och samlev- nadsfrågorna i aktiviteter som landstinget ekonomiskt stöder, framför allt länsskolnämndens s.k. SANT-verksamhet. Samlevnadsfrågor tas upp i den reguljära landstingsverksamheten (dvs. av primärvårdsperso- nal, personal vid ungdomsmottagningar m. fl.) i den mån dessa frågor aktualiseras.

Gävleborgs läns landsting

Sex- och samlevnadsfrågor ingår i landstingets hälsoupplysningsverk- samhet, främst som en del av ett omfattande arbete med hälsofostran i

skolan, som en av landstingets hälsoupplysningsledare bedriver i sam- arbete med länsskolnämnden. Dessutom medverkar personal från Gävle

ungdomsmottagning vid temadagar om samlevnad i högstadie- och gymnasieklasser.

Moment om homosexualitet ingår i verksamheten. Ungdomarna stäl- ler många frågor om homosexualitet och det ger då utgångspunkt för information och diskussion. Om inga frågor ställs tas momentet alltid upp på informatörens initiativ.

Jämtlands läns landsting

Sex och samlevnad har hos landstinget bedrivits som ett tidsbegränsat projekt. Detta beroende på att man ville skapa en modell för upplys- ningsarbete, entusiasmera en stor skara informatörer och bädda för en fortsatt mera integrerad verksamhet i framtiden. Tanken är att, när projektet upphör under våren 1984, ett samarbetsorgan kommun— landsting skall ”ta över” ansvaret för de här frågorna.

Homosexualitet har ingått i utbildningen av informatörer. Ämnet har dock inte haft någon speciellt framskjuten position där.

Den politiska ledningsgruppen för sex- och samlevnadsprojektet i Jämtlands län har vid några tillfällen diskuterat hur man på ett bättre och mera pådrivande sätt skall integrera homosexualitet i upplysningsarbe- tet. Man har insett att man inte jämställt den homosexuella samlevnads- formen med den heterosexuella. Det beror i sin tur på att projektet från början var ett abortförebyggande projekt och i detta sammanhang var homosexualitet ett mindre aktuellt ämne. Då projektet senare utvidgades till att bli ett mer allmänt sexualpolitiskt upplysningsarbete insåg man vikten av andra områden.

Västerbottens läns landsting

Landstinget bedriver sedan mitten av 1970-talet abortförebyggande ar- bete, som innefattar upplysning och utbildning i sex och samlevnad. Moment om homosexualitet har endast sporadiskt ingått i genomförda sex- och samlevnadskurser.

Norrbottens läns landsting

Under åren 1977—1980 har landstinget genomfört ett särskilt samlev- nadsprojekt, i vilket frågor om homosexualitet fick en begränsad del. F. 11. har landstinget inga informationsinsatser där homosexualitet sär- skilt uppmärksammas.

21 .5 Fritidsgårdar

På många av kommunernas fritidsgårdar bedrivs även verksamhet kring sex och samlevnad. Situationen varierar dock mycket mellan olika kom- muner och olika fritidsgårdar. Vi har tillfrågat ett antal fritidsnämnder om denna verksamhet och följande citat ur deras svar kan få tjäna som en illustration till verksamheten.

121 Sex och samlevnadsbiten är en viktig del av fritidsgårdamas verksam- het och öppna diskussioner förs också i verksamheten men frågor om homosexualitet berörs aldrig vid de organiserade eller informtella samtalen om sex och samlevnad. El Rent allmänt kan sägas att detta ämne, så väl som många, måmga andra kommer upp till oftast ytliga diskussioner under enstaka tilllfäl- len vid fritidsgårdamas öppna verksamheter. Ämnet kommer då tupp av sig själv vid tex samtal kring ”en fika” och hur sedan frågmrna behandlas och belyses är väldigt mycket beroende på den närvaramde fritidsledarens egna idéer, åsikter och värderingar. D Personalen har vid personalmöte diskuterat olika sätt att ta upp» en större diskussion, tema-vecka kring homosexualitet. Ännu så länge är det bara på planeringsstadiet. Personalen upplever dessutom det som svårt att prata om dessa frågor, de känner sig osäkra. Önskvärt vore om personalen först fick någon form av utbildning i dessa frågor.. [:| En fritidsgård har i samarbete med skolan haft studiecirkel om rela- tioner, homosexualitet har då berörts. En annan fritidsgård har fort- löpande diskussioner med ungdomar kring sex och samlevnad. I samband med dessa har en barnmorska från landstingets rådgivninigs- byrå medverkat. Samtalen har också till viss del berört homosexutali- tet. El Förutom ovan nämnda organiserade verksamhet uppstår ofta spion- tana diskussioner mellan fritidsledare och besökare om sex, samlev- nad och relationer i stort mellan människor. Här är det naturligt att även homosexualitet berörs. El Fritidsgårdspersonal kommer i sitt dagliga fritidsgårdsarbete i kron- takt med problem och frågeställningar kring homosexualitet, men vi har från fritidsförvaltningens sida hitintills inte bearbetat frågan yt- terligare. El På samtliga gårdar finns varje år i programmet någon verksamhet som berör ämnet sex och samlevnad, omväxlande som studiecirklar, te- maveckor/ dagar och utställningar. I dessa sammanhang är diskussio- ner beträffande olika former av sexualitet ett normalt samtalsämne, inte då bara homosexualitet utan även andra former av minoriteter. |:! På fritidsgårdarna bedrivs gruppverksamhet under benämningen Tjejgrupp respektive Killgrupp. Verksamheten omfattar 5— 10 ung- domar/ grupp och pågår kontinuerligt under verksamhetsperioden. Gruppaktiviteten bygger på diskussioner kring tema under huvudom- rådet ”samlevnad”. Ungdomarna diskuterar tillsammans med leda- ren frågor, som ungdomarna vill ta upp och som berör deras levnads- situation. I dessa grupper förs även diskussioner kring frågor som rör invandrare, handikappade, homosexuella, missbrukare m. m. [] De sista åren har det pågått sex- och samlevnadskurser på en del av kommunens fritidsgårdar. Ämnet homosexualitet tas alltid upp under minst en kväll. Några av kurserna har valt att bjuda in medlemmar från RFSL, vilket har varit klart positivt. Efter dessa kvällar har ungdomarnas syn på homosexuella förändrats. [1 Eftersom vi arbetat en hel del med ungdomar och fritidsledarei sex- och samlevnadsfrågor har vi märkt att båda grupperna är både skräm- da och nyfikna av homosexualitet. Det skulle därför behövas mycket mer upplysning i dessa frågor. [] Våra åtgärder har varit mycket sparsamma. Det förekommer sponta- na samtal mellan fritidsledarna och våra fritidsgårdsungdomar. Des- sa samtal initieras i regel av någon film eller något TV-program. En

utbredd uppfattning hos personalen är att ämnet är komplicerat och att vår sakkunskap inte är tillräcklig.

Många svar påpekar särskilt svårigheterna för personalen att behandla frågor om homosexualitet eftersom ingen har någon särskild kunskap eller utbildning och att även personalen har fördomar om homosexua- litet.

21.6. Radio och TV m. m.

21.6.1. Sveriges Radio AB

Den nuvarande verksamheten vid Sveriges Radio och dess dotterbolag regleras framför allt genom radiolagen och radioansvarighetslagen samt i de avtal som träffats mellan staten och Sveriges Radio-koncernens olika bolag angående programverksamheten. Den nuvarande organisa- tionen och inriktningen av radion och televisionen har senast behandlats av 1977/ 78 års riksmöte (prop. 1977/78:91). I propositionen behandlas även vissa programfrågor varvid departementschefen konstaterade, att endast allmänna riktlinjer borde ges i programpolitiskt hänseende. Re- gering och riksdag borde således inte kunna anlägga synpunkter på t. ex. enskildheter i programutbudet. Utifrån dessa synpunkter diskuteras se- dan några programfrågor av principiell natur.

Bland dessa frågor behandlas kravet på opartiskhet och saklighet, som har en central betydelse i den nuvarande verksamheten. Vidare förordas ett tillägg till radiolagen med innebörden att programföretag i program- verksamheten skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet. Som exempel på begreppet ”alla människors lika värde” nämns därvid de sidor av demokratibegreppet som anknyter till förhållandet mellan människor, t. ex. fördömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan män och kvinnor.

Enligt programföretagens avtal med staten skall programmen, enligt 10 (5, ge kunskaper och upplevelser, förmedla erfarenheter samt skänka god underhållning. De skall utformas så att de genom kvalitet, tillgäng- lighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Även mindre gruppers intressen skall i görlig mån tillgodoses. Dessa krav har vidareutvecklats i efterföl- jande paragrafer, som bl. a. innebär att programföretagen skall ta sär- skild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter samt till olika grupper av handikappade.

Vi har granskat det programutbud om homosexualitet som förekom- mit i de tre radiokanalerna, de två TV-kanalerna, utbildningsradion och åtta lokalradiostationer under tiden oktober 1981 t. o. m. juni 1983 (to- talt 21 månader). Under denna tidsperiod har följande program sänts:

TV 1 4 programinslag 13 minuter TV 2 4 programinslag 8 minuter P 1 9 programinslag 13 minuter

P 2 1 programinslag 3 minuter P 3 10 programinslag 41 minuter Lokalradion: Göteborg 5 programinslag 19 minuter Stockholm 8 programinslag 7 minuter Västerbotten ] programinslag 1 minut

Uttryckt på ett annat sätt kan man säga att radions P ] haft ett enminuts- inslag om homosexualitet varannan månad under den period som grans- kats. Härutöver har fem längre TV-inslag förekommit, nämligen

Sommarfakta (om Eric Thorsell och homosexuellas historia) Sådan stad, sådant styre (om homosexuella i USA) Bögjävlar (svensk kortfilm) Studio S (pappa, pappa, barn — homosexuella och barn) Tio år efteråt (om aversionsterapi mot homosexuella).

Vid våra samtal med företrädare för homosexuellas organisationer har man starkt kritiserat att utbudet av program om homosexualitet är så ringa. Denna kritik kan sammanfattas i följande punkter:

För få inslag

Här hänvisas till vår sammanställning ovan över antalet program under perioden oktober 1981 — juni 1983.

För negativa inslag

Många program —— kanske framför allt nyhetsinslag tar upp negativa företeelser gentemot homosexuella (t. ex. registrering av homosexuella, AIDS, kyrkans syn). Även om representanter för homosexuellas orga- nisationer oftast får möjlighet att bemöta uppgifterna skapas en negativ bild genom att positiva händelser inte uppmärksammas i lika stor ut- sträckning.

För få inslag som vänder sig till homosexuella

Det finns väldigt få program som vänder sig direkt till homosexuella lyssnare/TV-tittare. Som exempel på bra sådant program nämns "Som— marfakta” om Eric Thorsell. Här finns ett direkt krav från RFSL att det i såväl radio som TV startas särskilda program för, om och av homosex- uella (de närradioprogram som produceras når ju endast en liten del av landets befolkning men kan till sin uppläggning vara en förebild). Från organisationernas sida har påpekats att flera olika grupper har särskilda program och att det är vanligt med olika typer av programserier som ägnas ett visst ämne.

Vi har låtit Sveriges Radio AB ta del av denna kritik varvid man anfört i huvudsak följande:

När det gäller nyhetsinslagen så sker inte nyhetsvärderingen efter om en nyhet är positiv eller negativ, utan efter hur viktig den är om den

har konsekvenser för många människor eller om den har allvarliga konsekvenser för ett mindre antal människor. En värdering efter en skala positiv — negativ vore ohållbar bl. a. av det skälet att många händelser är positiva eller negativa beroende på från vilken ståndpunkt man betraktar händelsen.

Radionämnden har efter anmälningar i olika sammanhang granskat våra program från denna synpunkt och därvid vid upprepade tillfällen i sina beslut uttalat att programföretaget måste ha stor frihet att bedöma olika händelser och uppgifters nyhetsvärde och avgöra vilka nyheter som ska meddelas i radion.

Beträffande antalet inslag som vänder sig till homosexuella bör först påpekas att jämförelsen med Närradion är inadekvat, eftersom Riksradion och Närradion har helt olika uppdrag. 1 Närradion kan organisationer fritt framföra sina egna ståndpunkter (givetvis med hän- syn till de regler som gäller för verksamheten). De kan alltså vara partiska. Riksradion har däremot ett opartiskhetskrav och skall dessut- om bl. a. granska myndigheter och organisationers verksamhet. Ett pro- gram av den typ som nämns, av, med och för homosexuella torde knappast stå i samklang med Riksradions uppdrag, såsom det uttrycks i nuvarande radiolag och avtal mellan programföretaget och staten.

I avtalet nämns några olika grupper av människor som radion särskilt ska ta hänsyn till — språkliga och etniska minoriteter samt handikap- pade av olika slag. I fråga om den senare gruppen har man tolkat avtalet så att det främst gäller att göra Riksradions hela programutbud tillgäng- ligt för olika grupper. När det gäller språkliga och etniska minoriteter har tolkningen varit att radion bör sända för dessa grupper på deras eget språk.

Med ovanstående undantag är påståendet att "flera olika grupper har särskilda program” oriktigt. Däremot finns det olika program med spe- cialinriktning av olika slag, t. ex. jakt och fiske, eller frimärkssamlande, men dessa program ärinte avsedda för en viss avgränsad intressegrupp, utan behandlar ett speciellt ämne, som kan intressera mindre eller större delar av befolkningen.

21.6.2. Radionämnden

Radionämnden har till uppgift att i efterhand granska om programföre- tagen iakttar 6 å radiolagen och de närmare bestämmelser om program- verksamheten som finns intagna i företagens avtal med regeringen. Några av de program, som tagit upp frågor kring homosexualitet har också granskats av radionämnden.

Vi har granskat några av de anmälningar som avgjorts av radionämn- den. Studio S-programmet ”Pappa, pappa, barn” anmäldes för att det ansågs vara partiskt till förmån för homosexuella, bl. a. genom att kritis- ka röster bereddes för litet utrymme och att problem eller risker i sam- manhanget förtegs eller blev otillräckligt belysta. Radionämnden fann dock i sitt beslut att programmet inte stred mot radiolagen eller avtalet mellan staten och Sveriges Television.

Ett annat anmält program var ”Sådan stad, sådant styre”, som hand-

lade om homosexuella i San Fransisco. I olika anmälningar hävdadess att programmet hade grava brister i saklighet och var ägnat att befästa fördomar om homosexuella hos den svenska publiken. Med hänsym till programmets inriktning på de säregna förhållandena i San Fransiisco fann radionämnden att programmet inte stred mot radiolagen celler avtalet.

21.7. Överväganden och förslag

Vi har vid åtskilliga tillfällen betonat vikten av att upplysning och information om homosexualitet förbättras. Detta gäller all informattion oavsett hur den förmedlas. En annan viktig synpunkt, som vi tidigare berört, gäller att statsmakterna måste sträva efter att bryta tystnaden om homosexuellas situation. Även en sådan aspekt är viktig när det gälller" den information som förmedlas av olika samhälleliga organ.

När det gäller det direkta arbetet kring sex och samlevnad har såväl socialstyrelsen som landstingen en viktig funktion att fylla. Myckett av detta arbete motiveras i dag utifrån ett abortförebyggande perspekztiv, vilket ibland får till följd att en övergripande helhetssyn på olika former av samlevnad går förlorad. Som framgår av vår genomgång har mam på socialstyrelsen över huvud taget inte uppmärksammat frågor om h01mo- sexualitet i den verksamhet man bedrivit sedan mitten av 1970-talet ; ett förhållande som förefaller anmärkningsvärt med hänsyn till den delbatt som pågått i samhället kring homosexuellas villkor och de strävanden att motverka diskriminering av homosexuella som manifesterats i olika riksdagsbeslut.

Situationen när det gäller landstingens hälsoupplysande arbete är något mer nyanserad och flera landsting har i sin verksamhet behandlat frågor som gäller homosexuella.

Vi föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en plan för hur informationsverksamheten rörande frågor om homosexualitet kan för- bättras. Ett landsting har framfört som sin uppfattning att man bör eftersträva en integrering av informationen om homo- och heterosexua- litet; när man diskuterar parförhållanden tas homosexuell samlevnad upp som en samlevnadsform bland andra. Vi tror att detta är riktigt. I ett initialskede kan det dock, med hänsyn till den bristande information som nu finns, vara befogat att dessutom utarbeta särskilda broschyrer eller motsvarande som enbart handlar om homosexualitet.

Vad vi här anfört om socialstyrelsen gäller naturligtvis i motsvarande mån även de landsting, som i sitt arbete med sex och samlevnad inte tar upp homosexuellas situation. Vi vill betona att detta mål kan nås genom en omprioritering av verksamhetens inriktning och mycket väl kan rym- mas inom ramen för befintliga resurser.

I fråga om andra statliga myndigheter bör informationsskyldigheten utvidgas. Varje myndighet eller verk bör ha ansvar för att information om vad som gäller för homosexuella — i den mån denna skiljer sig från den allmänna informationen återfinns i den information myndighe- ten sammanställer. Detta innebär att man t. ex. i broschyren om den

statliga grupplivförsäkringen informerar om vad som gäller för homo- sexuella sambor eller att riksförsäkringsverket i broschyrer om olika socialförsäkringsförmåner även redogör för hur man ser på äktenskaps- liknande samlevnad mellan två personer av samma kön. Statens invand- rarverk bör informera om de regler som gäller för den som i sitt hemland förföljs på grund av sin homosexualitet eller vad som gäller för den som åberopar en förbindelse med en här i riket bosatt person av samma kön som grund för att erhålla uppehållstillstånd.

För att genomföra denna information föreslår vi att centrala direktiv utfärdas, vari statliga verk och myndigheter erinras om sin skyldighet att, i förekommande fall, i sin informationsverksamhet även beakta homo- sexuellas situation.

Sveriges Radio och dess olika dotterbolag är viktiga instrument för att förbättra homosexuellas situation. Som framgår av vår genomgång över sända program är det endast ett fåtal program eller delar av program som handlar om homosexualitet. Det är önskvärt, att programföretagen utökar antalet program med homosexuellt innehåll, något som inte skulle stå i strid mot den s. k. demokratibestämmelsen i radiolagen och som enligt vår uppfattning innebär att programföretagen skall värna om frågor som gäller att motverka diskriminering av homosexuella. Vi vill stryka under att program, som handlar om homosexuellas relationer och allmänna situation inte bara är av värde för homosexuella utan även kan bidra att öka heterosexuellas livserfarenhet. Dessutom kan sådana pro- gram bidra till att bryta tystnaden om homosexualitet och således vara värdefulla även för den som inte är homosexuell.

I avtalen mellan staten och programföretagen nämner man särskilt några grupper som programföretagen skall ta särskild hänsyn till. I det kommande nya avtalet från den 1 juli 1986 bör man, enligt vår uppfatt- ning, skapa förutsättningar för att inom avtalens ram tillgodose intresset av fler program om homosexuellas situation. Om den nuvarande avtals- konstruktionen bibehålls kan detta ske genom att programföretagen åläggs skyldighet att enligt en utvidgad punkt 8 i avtalen ta särskild hänsyn till homosexuella.

22. Hälsofrågor

22.1. Inledning

Under senare år har frågor om manliga homosexuellas speciella hälso- problem blivit mer uppmärksammade. Anledningen är dels att vissa sexuellt överförbara sjukdomar konstaterats vara vanliga bland vissa manliga homosexuella, dels sjukdomen AIDS. Även om detta förhållan- de oberoende av dess orsaker inte påverkar våra ställningstagan- den i övrigt har vi dock ansett det motiverat att närmare belysa situatio- nen. Då homosexuella mäns sjukdomspanorama diskuteras bör man sätta in detta i ett helhetsperspektiv på homosexuellas situation. Vi har därför valt att redogöra dels för homosexuellas erfarenheter av kontak- ten med sjukvården, och dels för andra faktorer av betydelse för sprid- ningen av sexuellt överförbara sjukdomar bland homosexuella.

22.2. Homosexuellas kontakter med sjukvården

[ våra undersökningar om homosexuellas situation har vi ställt några frågor om kontakter med läkare och psykologer. En fråga var om man besökt en psykolog eller psykiater någon gång. Det visade sig att 16 % besökt en psykiater och 13 % en psykolog, medan 10 % besökt både psykiater och psykolog (N = 1292). 61 % hade alltså aldrig haft en sådan kontakt. Av dem som haft psykolog/psykiaterkontakt (N = 482) uppgav 68 % att de problem, som motiverade denna kontakt, hade samband med de svårigheter man mött som homosexuell eller bisexuell.

Vi frågade också efter vilken inställning psykologen/ psykiatern hade till den sexuella inriktningen med följande svarsalternativ (N=472):

— han/ hon/ de talade aldrig om min sexuella inriktning 29 % — ansåg att jag var heterosexuell 4 % ansåg att min homosexualitet bara var tillfällig 1 1 % — ansåg att jag var bisexuell eller heterosexuell med vissa homosexuella inslag (endast lilla formuläret, N = 235) 13 % — ansåg att jag var homosexuell 46 % — ansåg att jag skulle försöka bli heterosexuell 11 %

Av dem som någon gång besökt psykolog eller psykiater uppgav hälften (51 %) att de inte tyckt sig få någon hjälp av denne.

Vid våra samtal med företrädare för homosexuellas organisationer har framkommit att många homosexuella är besvikna på och misstrogna mot sjukvårdsinstitutioner. Detta gör att man ogärna berättar att man är homosexuell, vilket kan få negativa konsekvenser (t. ex. när det gäller upptäckt av sexuellt överförbara sjukdomar). Ett betydande underut- nyttjande av sjukvården är en annan följd av denna misstro. Vi har också samtalat med en del läkare om dessa frågor och en har bl. a. uppgett följande:

”Nyligen berättade en kollega vid en av Stockholms psykiatriska universitetskli- niker följande historia för mig: När hon som enda läkare vid måndagens sittrond gick igenom helgens nyinlagda patienter, upptäckte hon att en deprimerad man hade placerats på enkelrum. Normalt lades deprimerade patienter på flerbäddssal framför allt av suicidprofylaktiska skäl, men också för att stimulera patienter- na socialt. Personalen förklarade att mannen var homosexuell och att man av hänsyn både till honom och medpatienterna placerat honom på enkelrum. Denna särbehandling av homosexuella var rutin, men hade ej förankrats på högre nivå.

Historien kan tjäna som illustration av hur okunniga eller fördomsfulla upp- fattningar om homosexuella kan resultera i en kvalitativt sämre vård för denna patientkategori.

Ijournaler harjag sett hur annars självklara uppgifter om sociala förhållanden, boendesituation, relationsanamnes, sexuell anamnes etc. ersatts med någon sam- manfattande term som ”hs-problematik”. Kanske var behandlaren illa berörd eller för finkänslig eller okunnig för att ytterligare förhöra sig om patientens förhållanden. Något som naturligtvis är olyckligt för en adekvat insats.”

Denna läkare påpekar också att homosexuell vårdpersonal inom alla yrkeskategorier skulle kunna bidra med värdefull kunskap och infor- mation men ofta avstår av rädsla för att exponera sin egen homosexua- litet. På så sätt ökar avståndet ytterligare mellan personal och den homosexuelle patienten.

I en uppsats vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet har man undersökt inställningen till homosexuella hos psykoterapeuter i Göteborg. Av resultaten kan nämnas att ca 1/4 av de tillfrågade ansåg att det föreligger en skillnad i möjligheten att uppnå en fin kvalitet på relationen mellan likakönade och olikkönade par. Som skäl härtill har uppgivits exempelvis ”den grundläggande psykopatologin hos homo- sexuella”, avsaknaden av barn men även promiskuiteten hos homosex- uella. Ca 20 % av de tillfrågade psykoterapeuterna åtar sig inte relations- terapi med likakönade par.

Vid 1983 års medicinska riksstämma förekom en rapport från dets. k. Venhälsprojektet i Stockholm (avsnitt 22.4). Denna redovisning avsåg vissa data beträffande de 350 först undersökta männen. Av dessa hade 87 % tidigare kontrollerat sig för förekomsten av eventuellt sexuellt överförbara sjukdomar; av dessa hade endast 72 % vid kontrollerna uppgivit sin homo- eller bisexualitet för läkare. Det innebär att nästan 30 % löpte stor risk att få fel prover tagna och alltså fel behandling. 13 % ansåg sig ha fått ett negativt bemötande på grund av sin homo- eller bisexualitet.

I en uppsats vid vårdhögskolan i Borås framkom bl. a. att en fjärdedel av de tillfrågade homosexuella männen skulle dra sig för att berätta om

sin homosexualitet vid inläggning på sjukhus.

Vi har också i våra undersökningar frågat om man någon gång haft en könssjukdom, varvid 41 % av männen (N = 1091) och 8 % av kvinnorna (N = 204) svarat jakande. På en följdfråga har sedan 8 % av dem som har haft en könssjukdom svarat att man vid något tillfälle undvikit eller dröjt med att söka vård, därför att man blivit smittad av någon av samma kön.

22.3. Sexuellt överförbara sjukdomar

Under de senaste åren har förekomsten av sexuellt överförbara sjukdomar bland homosexuella män uppmärksammats. Så t.ex. inträffade under år 1980 en epidemi av hepatit A (epedemisk gulsot) bland homosexuella män i Stockholm omfattande 145 kända fall. Antalet syfilisfall anmälda inom Stockholms län har under åren 1980—1983 visat en stigande ten- dens från 167 till 223 fall. Av statistiska uppgifter från statens bakterio- logiska laboratorium framgår dock att antalet fall av syfilis minskat kraftigt mot slutet av år 1983. Andelen män i detta material varierar mellan 84 och 87 %. En genomgång av anmälningsblanketterna visar att 30 % uppgivit kontakt med någon av samma kön medan man hos 60 % saknar uppgift om kontaktens kön. 10 % anmäler heterosexuella kontak- ter. Slutligen kan nämnas att bland homosexuella män, som sökt på venerologisk mottagning på Södersjukhuset i Stockholm, ca 21 % varit bärare av tarmsjukdomen entamöba histolytica (amöbadysenteri), de flesta utan att ha haft några påtagliga symtom.

Under hösten 1979 upptäcktes hos homosexuella män i USA enstaka fall av svåra s.k. opportunistiska infektioner (exempelvis lunginflam- mation orsakad av Pneumocystis carinii) och cancersjukdomen Kaposi's sarkom. Dessa sjukdomar hade tidigare endast observerats hos svårt sjuka patienter, exempelvis hos patienter som led av cancer eller stod på medicinering med cellgifter eller cortison. Den för vetenskapen spring- ande frågan blev varför andra kategorier än de sistnämnda drabbades av sjukdomen, som gavs namnet ”Acquired Immune Deficiency Syndro- me” (AIDS). Någon bättre svensk översättning eller benämning än ”förvärvat immunbristsyndrom” finns inte.

En grundläggande förutsättning för AIDS är att den sjuke på grund av nedsättning av immunförsvaret blir mottaglig för smittämnen som i vanliga fall hos unga friska män inte ger upphov till allvarliga sjukdo- mar. Vid AIDS kan denna nedsättning orsaka mycket allvarliga och svårbehandlade infektionstillstånd eller ovanliga tumörsjukdomar. I sammanhanget bör dock tilläggas att det för närvarande inte är möjligt att med något laboratorieprov säkerställa om någon har AIDS eller inte. Diagnos ställs på den kliniska sjukdomsbilden.

Enligt erfarenheterna från USA, där i juli 1984 mer än 4 000 fall har diagnostiserats, är de utsatta grupperna följande:

homosexuella män med många partner ca 70 % narkomaner ca 18 % invandrare från Haiti ca 5 %

SOU 1984:63 hemofilipatienter (blödarsjuka) ca 1 % övriga ca 3 % uppgifter saknas ca 3 %

Man känner i dag inte till vad som orsakar AIDS. Man syns dock vara överens om att för att AIDS skall utvecklas behövs en smittsam faktor (t. ex. ett virus). Av de virus som misstänks, fokuseras intresset på dets. k. HTLV (Humant T-cells Leukemi Virus) och andra närbesläktade virus som bl. a. kan spridas genom sexuella kontakter och blod. Något bevis för orsakssamband finns emellertid i nuläget inte. Det bör dock i det här sammanhanget understrykas att AIDS inte sprids via sociala kontakter. För detta talar att antalet fall utanför riskgrupperna (inkl. bland sjuk- vårdspersonal) fortfarande, trots att fyra år gått sedan de första fallen diagnostiserades är mycket litet. Ingen sjukvårdspersonal har smittats.

Det finns inget läkemedel eller annan behandling som kan återställa immunförsvaret hos de AIDS-sjuka, varför sjukdomen i hög procent leder till att den drabbade avlider även om man, såsom ofta sker, lyckas behandla infektionerna framgångsrikt.

90 % av alla kända fall av AIDS förekommeri USA. I Sverige är hittills (juli 1984) åtta fall kända och två dödsfall har inträffat.

22.4. Hälsoundersökning av homosexuella

Hösten 1982 startade RFSL:s läkargrupp, med visst ekonomiskt stöd från Stockholms läns landsting, ett särskilt projekt med undersökning av friska (utan symtom på sexuellt överförbara sjukdomar) homosexuella män. Projektet, som kallas Venhälsan, bedrivs kvällstid två kvällar i veckan på Södersjukhuset i Stockholm genom frivilligt arbete av homo- sexuella läkare och sjuksköterskor.

Venhälsprojektet har i första hand tillkommit för att erbjuda presum- tivt friska homosexuella män viss hälsokontroll. Behandling av påvisade sjukdomstillstånd sker ej inom ramen för projektet utan dessa remitteras till den etablerade sjukvården.

I det följande redovisas vissa erfarenheter från Venhälsprojektet grun- dade på observationer som gjorts på de 350 först undersökta männen.

Sjukdomarna gonorré och chlamydiainfektion påvisades hos 4,2 % resp. 3,2 % av de 350 männen, oftast vid provtagning i rektum. Anala kondylom påvisades hos 10 %.

21,3 % av männen visade sig vara infekterade med olika former av tarmparasiter, främst Entamöba histolytica.

53 % av de undersökta männen visade tecken på att ha genomgått infektion med B-hepatit. 2 % var potentiellt smittsamma.

8 % har befunnits ha förstorade lymfkörtlar utan förklaring, vilket i kombination med laboratoriefynd talande för viss immunbrist, innebär att denna grupp har det 5. k. Lymphadmopathy Syndrome (LAS). LAS kan inte betraktas som ett förstadium till AIDS, men har enligt ameri- kanska undersökningar samband med AIDS på så sätt att enstaka indi- vider med LAS i framtiden kan tänkas utveckla AIDS. Man tror att LAS och AIDS orsakas av samma eller liknande virus.

En verksamhet som liknar Venhälsan har under hösten 1983 startats vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i samarbete mellan RFSL och sjukvårdsförvaltningen. Tidigare fanns i Göteborg sedan år 1979 en särskild mottagning för att undersöka förekomsten av gonorré och syfi- lis. På regionsjukhuset i Örebro finns sedan våren 1984 också en särskild hälsokontroll för homosexuella. Planer på sådan verksamhet finns även i Västerås. Sjukvårdsförvaltningen i Malmö har, under föregivande av ekonomiska skäl, avslagit en framställan från RFSL om liknande verk- samhet i Malmö. Denna kan dock troligen ändå komma till stånd genom samarbete mellan RFSL och infektionskliniken vid Malmö Allmänna Sjukhus. Läkare och sjuksköterskor från RFSL skulle i så fall delta i verksamheten utan ekonomisk ersättning.

22.5. Överväganden

Förutsättningarna för flertalet homosexuella att leva ett liv med mer stabila sexuella relationer kommer att växa fram successivt. Under tiden måste hälso- och sjukvården ha sådan kompetens att även homosexuella med omfattande vårdbehov får den vård de behöver. Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall vården vara anpassad till den enskilde patientens behov och förutsättningar och utgå från den enskildes ansvar för sin hälsa. Hälso- och sjukvårdspersonalen skall vinnlägga sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Personalen skall så långt det är möjligt utforma och genomföra vården i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.

Hälso- och sjukvårdspersonalen, inte minst i primärvården, måste ha en sådan utbildning och erfarenhet att de kan ge homosexuella patienter en fullgod vård och ett riktigt bemötande. Vi vet dock att många homo- sexuella har ett misstroende mot sjukvården. Detta misstroende är ibland grundat på faktiska omständigheter. Förhållandet medför att många homosexuella inte nämner sin sexuella läggning för hälso- och sjukvårdspersonalen eller avstår från att söka vård, vilket i sin tur kan leda till att behandlingen inte blir väl avpassad. Det är givetvis viktigt att behoven av ökad kunskap och förståelse om homosexuella beaktas i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal.

Om det finns personal som genom egen erfarenhet eller på annat sätt har goda förutsättningar för att ge homosexuella en god vård bör vården kunna organiseras så att denna kompetens kommer de homosexuella till godo.

I Stockholm, Göteborg och Örebro har särskilda hälsokontroller in- förts för homosexuella. Dessa särskilda hälsokontroller, som bemannas med personal som är väl lämpad för dessa uppgifter, har visat sig vara mycket framgångsrika. Där förutsättningar för detta finns, bl. a. i form av patientunderlag m.m., bör enligt vår uppfattning sådana åtgärder övervägas även av andra sjukvårdshuvudmän. Om homosexuella med hälsoproblem kan fångas upp på ett tidigt stadium leder detta till vinster såväl för den enskilde som för samhället i form av minskade vårdkost- nader. Ett sådant synsätt ligger också väl i linje med den nya hälso- och sjukvårdslagen med dess starka betoning av förebyggande och tidigt insatta åtgärder.

23. Stöd åt homosexuellas organisationer

23.1. Inledning

I landet finns flera organisationer för homosexuella. Den största och äldsta är Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) som har 25 lokalavdelningar och över 5 000 medlemmar spridda över hela landet.

Utöver RFSL finns föreningar, som har en särskild intresseinriktning och som inte är rikstäckande. Som exempel kan nämnas politiska sam- manslutningar; Homosexuella Socialister (finns i Stockholm, Göteborg och Malmö), Homosexuella Liberaler och Gay Moderaterna (båda hu- vudsakligen med medlemmar i Stockholms-området). Det finns också särskilda föreningar för kvinnor (Lesbiska Feminister i Stockholm, Gö- teborg och Malmö) samt för kristna (Ekumeniska grupper för kristna homosexuella, EKHO, i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö/ Lund). Härutöver finns föreningen Albatross med medlemmar över hela landet.

RFSL är en opolitisk organisation och många homosexuella som är medlemmar i exempelvis någon av de ovannämnda politiska samman- slutningarna är också medlemmar i någon av RFSL:s lokalavdelningar.

För många homosexuella har den verksamhet som bedrivs av RFSL och andra organisationer en stor betydelse. Detta framgår tydligt av våra undersökningar. Som exempel kan följande citat ur ett enkätsvar få tjäna:

”När jag genomgick en riktigt svår kris och sökte hjälp så fanns det ingen som kunde/ville hjälpa. Man hänvisade till långa köer på två år / . . . /. Jag lyckades kontakta RFSL-Stockholm efter mycket självövervinnelse och här blev jag äntli- gen accepterad! Jag fick vänner! Jag var ej ensam!”

23.2. Verksamheten inom organisationerna

Verksamheten varierar självfallet mellan de olika organisationerna. Ge- mensamt för de flesta är att man arbetar utåt för att påverka homosex- uellas sociala situation och inåt mot de egna medlemmarna för att stärka deras självidentifikation som homosexuella.

Som exempel på verksamheten kan nämnas att mycket arbete inom RFSL bedrivs i olika arbetsgrupper. Några sådana arbetsgrupper — centrala eller lokala är t. ex.

Socialpolitiska Ansvarar för förbundets kontakter med olika arbetsgruppen myndigheter, regering och riksdag. Utarbetar förbundets remissyttranden. Ansvarar också för den sociala rådgivning förbundet startat. Internationella Ansvarar för olika aktiviteter för att stödja or- arbetsgruppen ganisationer och enskilda homosexuella 1 and- ra länder. Är dessutom informationssekretariat för IGA. (International Gay Association.) Massmediaarbets- Ansvarar för kontakter med massmedia. gruppen Informationsgruppen Ansvarar för produktion av informationsmate- rial kring homosexualitet. Flertalet lokalavdel- ningar har egna grupper som ansvarar för in- formation om homosexualitet på skolor m. m. Jourgruppen Ansvarar för telefonjour (någon att tala med) på olika orter. Tidningsredaktion Ansvarar för utgivningen av förbundets tid- ning KOM UT.

Det bör nämnas att många av RFSL:s lokalavdelningar har egna lokaler för sin verksamhet och att ett omfattande arbete läggs ned på att få denna verksamhet att fungera. Som framgår av avsnitt 20.9 har många lokal- avdelningar också en omfattande kulturverksamhet.

Många homosexuella upplever problem i sin situation som homosex- uella. Det kan vara olika former av frågor kring den egna identifikatio- nen som homosexuell men också enklare frågor av typen ”hur träffar jag andra homosexuella”.

För att underlätta för homosexuella att komma i kontakt med någon som kan besvara frågor och diskutera den personliga situationen har RFSL inrättat särskilda telefonjourer. Dessa finns i dag i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Jönköping. Jouren består av medlem- mar i RFSL som har möjlighet att hänvisa vidare till olika psykologer/ psykiatrer som man erfarenhetsmässigt vet har en positiv inställning till homosexualitet. Naturligtvis kommer det samtal även på andra tider och till andra än de nämnda lokalavdelningarna. Flertalet avdelningar och förbundet centralt har särskilda expeditioner och antalet telefonsamtal dit är mycket högt (uppskattningsvis enligt RFSL:s uppgifter mellan 7 000 och 8 000 samtal per år).

Förbundet bedriver även social rådgivning en kväll i veckan. Denna verksamhet har i praktiken funnits sedan början av 1970-talet, men har fr.o.m. hösten 1982 fått fastare former. Verksamheten vänder sig till homosexuella som blivit diskriminerade i olika sammanhang vid kon- takter med myndigheter eller som behöver råd om vilka regler som gäller för homosexuella i olika sammanhang. Till rådgivningsverksamheten finns knutna olika yrkeskategorier såsom jurister, socionomer, kuratorer och läkare.

För år 1983 har viss statistik sammanställts. Den visar att rådgivnings- verksamheten totalt under året haft 126 nya ärenden (ärenden som fordrar mer än ett besök räknas endast som ett ärende). Av dessa ärenden

var 39 medlemmar i RFSL och 87 icke medlemmar. De ärenden man handlade rörde bl. a. diskriminering på arbetsmarknaden (10 st.), vissa straffrättsliga frågor (14 st.), familjerättsliga frågor/ homosexuella sam- bor (21 st.), invandrarfrågor (49 st.), militärärenden (9 st.) och diskrimi- nering inom social- eller sjukvården (] 1 st.). Varje ärende tar mellan 30 och 60 minuter vid första besöket. Därtill kommer tid för följande besök, kontakter med myndigheter och organisationer samt upprättande av olika skrivelser.

En annan verksamhet bedrivs av RFSL:s lärargrupp, som består av yrkesverksamma lärare eller andra yrkeskategorier med anknytning till skolan. Lärargruppen har sammanställt ett studiematerial, som skall tillställas skolorna. Studiematerialet innehåller exempel på hur man kan lägga upp lektioner kring homosexualitet och en rad olika grupparbeten i skilda ämnen och på olika skolstadier. Gruppen samarbetar också med olika läromedelsförlag för att förbättra de läromedel som används på skolorna.

Den verksamhet som bedrivs av RFSL:s läkargrupp har vi berört i avsnitt 22.4.

I fråga om övriga organisationer bedriver de flesta av dem en mång— facetterad verksamhet som går ut på att, via olika utskott eller studiecirk- lar, verka för ett samhällets erkännande av homosexualitet. Föreningar- nas inte minst viktiga verksamhet är att verka inåt och vara ett stöd för många homosexuella att finna sin identitet som homosexuella och att hjälpa homosexuella att uppträda öppet.

23.3. Samhällets stöd till organisationerna

RFSL centralt har vid två tillfällen, sedan förbundets bildande år 1950, erhållit statsbidrag till sin verksamhet. År 1980 erhöll förbundet 25 000 kr. för informationsverksamhet, medan man år 1983 erhöll samma sum- ma för information om sjukdomen AIDS. Förbundet har uppgett att det sedan början av 1970-talet nästan årligen ansökt om bidrag men att ansökningarna, med ovannämnda undantag, alltid avslagits.

RFSL:s lokalavdelningar får i vissa kommuner även kommunalt bi- drag. Enligt vad vi inhämtat från de kommuner, där RFSL har lokalav- delningar, har följande bidrag beslutats (redovisningen avser de tre senaste åren och endast de lokalavdelningar som har sökt om direkt ekonomiskt stöd).

Lokalavdelning Bidrag/kr

1982 1983 1984 RFSL Borås 14 400 15 400 16 600 RFSL Göteborg, avd 2 45 000 48 000 48 000 RFSL Jönköping 5 000 15 000 RFSL Karlstad 1 000 1 000 1 000 RFSL Linköping 0 2 000 3 000

RFSL Malmö 9 500 20 000 25 000 RFSL Norrköping 11 300 12 100 12 500 RFSL Skövde 500 0 600 RFSL Stockholm 22 000* 24 000 24 000 RFSL Sundsvall 1 500 3 000 3 000 RFSL Uppsala 32 000 34 200 36 000 RFSL Västerås — 0 0 RFSL Örebro —— 1 000 1 000

* Extra anslag har dessutom erhållits med 55 000 kr.

Några andra organisationer än RFSL:s lokalavdelningar har inte erhål- lit några kommunala bidrag.

Övriga lokalavdelningar har antingen inte sökt ekonomiskt stöd eller också sökt stöd av annan art, t. ex. hjälp med lokal.

Som exempel på de överväganden som legat till grund för kommuner- nas beslut kan följande utdrag ur socialförvaltningensi Linköping tjäns- teutlåtande få tjäna:

Nämnden beslutade år 1982 avslå framställningen. De skäl som motiverade detta beslut var följande:

"Föreningsbidraget syftar till att stödja föreningsverksamhet inom socialvår- dens område. Föreningsbidraget kan vidare syfta till att förebygga sociala pro- blem och/eller verka för insatser i rehabiliterande syfte.

Socialförvaltningen bedömer att RFSL:s verksamhet inte riktar sig mot de målgrupper som socialförvaltningen vänder sig till i sitt socialvårdande arbete. Personer med bl. a. homosexuell inriktning har oftast ordnad social livsföring och omfattas av samhällets tjänster på samma villkor som andra. Någon särskild uppmärksamhet mot denna grupp torde ur socialtjänstens synvinkel vara obehöv- lig.”

Socialförvaltningen anser det tveksamt om det utifrån socialtjänstlagens inten- tioner är rimligt att kategoriskt avvisa framställningen från RFSL. I första stycket, 21 &, socialtjänstlagen stadgas följande: "Socialnämnden skall verka för att män- niskor, som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring, får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.” Det framstår som rimligt enligt förvaltningens mening att föreningen erhåller ett begränsat bidrag på förslagsvis 2 000 kr.

RFSL-avdelningen i Uppsala är den enda lokalavdelning som har fått kommunalt stöd till anställning av en föreningssekreterare på deltid (f.n. 10 tim./vecka). Beslutet om detta bidrag motiverades bl. a. på följande sätt (citat ur tjänsteutlåtande):

Sociala centralnämnden anser att den verksamhet, som UFH bedriver är av stort värde, när det gäller att hjälpa homosexuella ur den isolering, som många av dem lever i. Genom kontakt med andra i samma situation får de homosexuella möjlig- heter till samvaro och gemenskap, som kan underlätta för dem att acceptera sig själva. Även om de homosexuellas problem inte särskilt ofta aktualiseras vid socialförvaltningen, anser nämnden att det finns skäl att stödja föreningen, då den uppenbarligen hjälper många människor, som har det svårt.

De möjligheter till bidrag, som UFH kan erhålla genom fritidsnämnden är otillräckliga. Rädslan att öppet tillstå sin homosexualitet bidrar också till att antalet redovisade medlemmar inte blir så högt, vilket påverkar bidragens storlek.

Som framgår av sammanställningen ovan har RFSL Västerås inte beviljats några kommunala bidrag. Kommunen har i en skrivelse till oss meddelat att anledningen till att föreningen fick avslag på sin ansökan är att ”man inte uppfyllde kriterierna för bidrag, nämligen att vara en förening för ungdom eller ha en verksamhet som kunde anses vara en kommunal angelägenhet”.

23.4. Överväganden och förslag

Den verksamhet som homosexuellas organisationer utövar är omfattan- de och differentierad. Det övergripande syftet med de olika verksam- hetsgrenarna är att stödja homosexuella och att få homosexualitet er- känd som en del av samhället. Det ligger i sakens natur att de som bäst kan informera om homosexualitet och hjälpa homosexuella är just ho- mosexuella och deras organisationer. Organisationerna har således en mycket stor betydelse inte bara för enskilda homosexuella utan även för homosexuellas situation i samhället i stort. Saken kan också uttryckas så att homosexuella och homosexualitet har svårt att bli erkända i samhället om inte homosexuellas organisationer, som hittills till helt övervägande del bedrivit sin verksamhet på ideell basis, får stöd av det allmänna.

Det nuvarande organisationsstödet bygger på tanken, att statliga medel bekostar stödet till organisationernas arbete pär riksplanet, landstingskom- munala medel stödet till den regionala organisationsnivån och kommu- nala medel stödet till organisationernas lokala verksamhet. När det gäller de icke rikstäckande organisationerna vill vi understryka att vissa av dem tagit på sig arbetsuppgifter även i andra delar av landet där det inte finns föreningar för homosexuella. De har således vissa kostnader som är att hänföra till riksnivån. De bidragsbeviljade myndigheterna bör ha detta i åtanke när ansökningarna om bidrag till homosexuellas orga- nisationer behandlas.

En del centrala verk och myndigheter har särskilda anslag inte bara för information i olika ämnen utan även till bidrag till olika organisatio- ner. Som exempel kan nämnas att socialstyrelsen har anslag för infor- mation om alkohol, narkotika och tobak och att Riksförbundet för sexuell upplysning erhåller bidrag från detta anslag. Vi förutsätter, att de för anslagsbeviljande ansvariga i fråga om ansökningar om bidrag till homosexuellas organisationer beaktar vad vi ovan anfört om homosex- uellas organisationers stora betydelse för att uppnå våra direktivs mål- sättning.

Enligt vår mening måste det vara ett viktigt led i strävandena att undanröja diskriminering av homosexuella att homosexuellas organisa- tioner erhåller samhällsstöd för sin verksamhet. Det är därvid av vikt för staten att stödja sådan verksamhet som är att hänföra till riksnivån.

Samhällsstödet bör vara av den storleksordningen att det kan använ- das till exempelvis avlöning av en förbundssekreterare jämte erforderli- ga lokaler och expenser samt för information om homosexualitet och homosexuella. Givetvis skall det ankomma på organisationerna att själ- va avgöra hur detta statsbidrag skall användas.

24. Fortsatta åtgärder

1 de tidigare avsnitten, framför allt de som gäller utbildning, informa- tion, forskning och kultur, har vi redogjort för tänkbara åtgärder från olika myndigheters sida. Vi har därvid konstaterat att situationen för homosexuella behöver förbättras på olika sätt och samtidigt redogjort för de lämpliga vägarna att uppnå dessa förbättringar. Som framgår av våra överväganden och förslag är det oftast frågan om åtgärder inom ramen för gällande bestämmelser, varvid fordras att ansvariga myndig- heter inom dessa ramar omprioriterar sin verksamhet.

Genom att ansvaret för åtgärderna är spridda på många olika myn- digheter och inom myndigheterna ibland på flera olika avdelningar, finns risken att de behövliga åtgärderna splittras upp. Denna risk för- stärks av det förhållande att åtgärderna förutsätts kunna genomföras genom omprioriteringar. Mot den här bakgrunden anser vi det angeläget att diskutera en samordning av samhällets fortsatta åtgärder för att avskaffa diskriminering av homosexuella.

Den bästa lösningen av dessa samordningsproblem är, enligt vår uppfattning, att socialstyrelsen får ett särskilt ansvar för den verksam- heten. Detta kan ske genom att sådana samordningsinsatser åvilar en särskild tjänsteman. Därigenom skapas garantier för att det fortsatta arbetet att avskaffa diskrimineringen av homosexuella fortsätter.

Den aktuella tjänsten bör, förutom samordningsansvar, även kunna fungera som en resurs för skolor och andra när det gäller frågor kring homosexualitet. Som framgår av vår skolenkät finns det brister i skolans samlevnadsundervisning. Det kan gälla bristande faktakunskaper men också svårigheter att på lämpligt sätt lägga upp undervisningen kring homosexualitet. Vi är övertygade om att en centralt placerad person har stora möjligheter att kunna fungera som ett stöd i dessa sammanhang.

Även om tjänsten organisatoriskt placeras på socialstyrelsen bör ar- betsuppgifterna inte enbart omfatta detta verks ansvarsområde. Samar- betet med andra myndigheter kan lösas genom att dessa utser olika kontaktpersoner.

Vi vill slutligen i det här sammanhanget betona vikten av att bevak- ningen av frågor om homosexuellas situation förstärks också i regerings- kansliet. Även här bör en särskild tjänsteman få ansvaret för att följa frågor som kan gälla homosexuella.

25. Kostnadsberäkningar

För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller kommittédirektiv (dir. 1984:5) angående utredningsförslagens inriktning. Direktiven in- nebär bl. a. att kommittéförslag inte får öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. Kommittéerna skall därför visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar skall finansieras.

Våra förslag kan i stort indelas i tre huvudgrupper, nämligen lagstift- ning som rör homosexuella, förbättrad undervisning och information om homosexualitet och homosexuella samt särskilt stöd till homosexuel- las organisationer.

Utredningsuppdragets natur innebär att vi inte kan presentera några konkreta besparingar eller kostnadsminskningar. Våra förslag torde emellertid få den effekten att homosexualitet och homosexuella erkänns av samhället och som en följd därav kommer allt flera homosexuella att våga uppträda öppet. Det är vår förvissning om att dessa effekter kom- mer att innebära kostnadsbesparingar exempelvis inom hälso- och sjuk- vård eller att resurser kan frigöras för annat ändamål.

De straffrättsliga regler som vi föreslår kommer inte att medföra att polis- och åklagarmyndigheter eller domstolar behöver tillföras ytterli- gare resurser. .

Vi föreslår att homosexuell samlevnad jämställs med äktenskapslik- nande samlevnad vid tillämpningen av den statliga grupplivförsäkring- en. Kostnaderna för denna reform beror på många omständigheter, vilka är omöjliga att närmare analysera, såsom antalet homosexuella samlevnadspar, längden av samlevnaden och eventuellt föreliggande ekonomiska beroendeförhållande.

Våra förslag till förbättrad undervisning och information är utforma- de på sådant sätt att de ryms inom befintliga kostnadsramar.

Vi föreslår ett särskilt stöd till homosexuellas organisationer. Storle- ken av stödet är naturligtvis beroende av vad organisationerna avser att använda detta till. Vi kostnadsberäknar emellertid ett årligt stöd till homosexuellas organisationer över statsbudgeten till 500 000 kr. Med hänsyn till de besparingar som vårt förslag innebär kan denna kostnad inrymmas inom befintliga kostnadsramar på olika sakområden.

26. Specialmotivering

26.1. Allmänt

Vi föreslår att i regeringsformen, tryckfrihetsförordningen, brottsbalken och i diskrimineringsutredningens förslag till lag mot etnisk diskrimine- ring, för den händelse förslaget leder till lagstiftning, införs bestämmel- ser som innebär att homosexuella ges samma skydd mot åtgärder av diskriminatorisk natur som andra minoritetsgrupper i samhället redan har. Någon ändring av gränserna mellan tillåtna och otillåtna förfaran- den är inte avsedd. Beträffande dessa gränser och frågor om yttrande- och tryckfrihet hänvisas till uttalanden vid 1970 och 1982 års ändringar av bl. a. 16 kap. 85 brottsbalken och till diskrimineringsutredningens betänkande (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. (Jfr prop. 1970:87 s. 61 foch 72 f, lLU 1970:41 s. 46 ff, prop. 1981/82:58 s. 13 ff och 22 ff, KU 1981/82:24 s. 4 ff och JuU 1981/82:41 s. 5 ff).

26.2. Sexuell läggning m. m.

I våra lagförslag, utom i förslaget till lag om samlevnad mellan två personer av samma kön, använder vi begreppet sexuell läggning. Vad vi menar med sexuell läggning framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2). Där framgår, att vi med begreppet avser vilket kön en människas sexuella känslor riktas mot. Mot denna bakgrund kan sexuell läggning endast förstås som hetero-, homo- eller bisexuell läggning. Begreppet säger däremot inte någonting, vilket för tydlighetens skull bör understrykas, om vilka beteenden den sexuella läggningen medför, ex- empelvis om den är särskilt riktad mot barn. När det gäller olika straff- bara sexuella beteenden är således någon ändring inte åsyftad när vi använder begreppet sexuell läggning.

När vi i våra förslag till lagtext talar om sexuell läggning har vi i första hand tänkt på homosexuell sådan. Att detta inte klart uttryckts i lagtext beror dels på att gränserna mellan olika former av sexuell läggning är flytande och dels på att ett uttryckligt angivande av homosexuell lägg- ning kan framstå som ett onödigt utpekande av en grupp människor.

26.3 2 kap. 15 & regeringsformen

Diskrimineringsförbudet avseende sexuell läggning vänder sig till de normgivande organen och avser föreskrifter inom alla ämnesområden, således även exempelvis civilrättslig lagstiftning. Förbudet är begränsat till att avse missgynnande normgivning. Som vi påpekat i föregående avsnitt avses med begreppet sexuell läggning främst homosexuell sådan. Vårt förslag innebär således att homosexuella genom normgivning inte får beredas sämre villkor än som gäller befolkningen i övrigt. Sådan särbehandling kan tänkas ske antingen genom regler, som direkt tar sikte på homosexuella och medför att deras situation i något hänseende blir sämre än majoritetens, eller genom föreskrifter, som, med uteslutande av homosexuella, ger förmåner åt befolkningens flertal (jfr även prop. 1975/76:209 s. 157).

Gällande lagstiftning tillåter exempelvis inte två människor av samma kön att gifta sig med varandra eller att adoptera gemensamt. Detta kan till synes innebära att den nuvarande äktenskaps- och adoptionslagstift- ningen framstår som missgynnande av homosexuella om vårt förslag till lydelse av 2 kap. 15 & RF genomförs. Enligt vår mening är emellertid förhållandet inte sådant. Att exempelvis två människor av samma kön inte får ingå äktenskap med varandra eller adoptera gemensamt kan inte förstås som missgynnande lagstiftning i den mening som avses med 2 kap. 15 & RF. l

Begreppet sexuell läggning, som vi definierat detta (avsnitt 2.2 och 1 26.2), kan inte heller innebära att straffbestämmelserna i 6 kap. brotts- balken om otukt med minderåriga ståri strid mot vårt förslag till 2 kap. 15 & RF.

26.4. Förslaget till lag om samlevnad mellan två personer av samma kön

Förslaget innebär en lagreglering av s. k. äktenskapsliknande samlevnad mellan två personer av samma kön inom vissa områden. I sitt förslag (SOU 1981z85) till Äktenskapsbalk behandlar familjelagssakkunniga utförligt när en samlevnad mellan två personer av olika kön skall anses vara äktenskapsliknande (jfr avsnitt 10.2) Vi har inte någon annan uppfattning än familjelagssakkunnigas i fråga om när en samlevnad skall anses vara äktenskapsliknande. Vi hänvisar därför till vad familje- lagssakkunniga anfört i sitt betänkande med förslag till äktenskapsbalk och till vad som anförts i förarbetena till lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad (SOU 1981:85 s. 137 ff och prop. 1973:32 s. 133).

Enligt förslaget skall homosexuell samlevnad i vissa avseenden i rätts- ligt hänseende jämställas med sådan samlevnad mellan man och kvinna som i lagstiftningen benämns äktenskapsliknande.

Termen äktenskapsliknande förhållanden eller motsvarande har hit- tills använts sparsamt i lag eller författning, dvs. författningar beslutade

av riksdag eller regering. Den återfinns bara i de bestämmelser som framgår av vårt förslag till lag om samlevnad mellan två personer av samma kön.

Något krav på att parterna i en samlevnad mellan två personer av samma kön skall vara ogifta har inte uppställts. Tillämpning av lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad vid homosexuell samlevnad förutsätter emellertid att parterna är ogifta. Däremot uteslu- ter exempelvis inte 4 kap. 19 & utsökningsbalken att en eller båda parter kan vara gifta på var sitt håll. I de fall där lagstiftningen inte föreskriver att parterna skall vara ogifta får frågan lösas med ledning av förarbeten och praxis.

I viss lagstiftning används uttryck som ”närstående” eller liknande. Exempel härpå är 12 kap. 34 & jordabalken, 29a 5 konkurslagen, 4 kap. 12 å och 13 & samt 36 kap. 3 & rättegångsbalken, 28 5 lagen (1971 :289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 26 & förvaltningsprocesslagen (1971 :291) samt 4 &; förvaltningslagen (1971 :290). Begreppet ”närståen- de” eller liknande omfattar bl. a. man och kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden (jfr bl. a. prop. 1973:30 s. 68). Uttalanden saknas om att parterna i ett homosexuellt samlevnadsförhål- lande omfattas av närståendebegreppet. Enligt vårt förslag kan två par- ter av samma kön sammanleva under äktenskapsliknande förhållanden. Det ligger då i sakens natur att parterna även skall anses vara varandra närstående. Uttryckligt stadgande härom har inte ansetts erforderligt.

Enligt närmare bestämmelser i utsökningsbalken kan utmätning ske hos en gäldenär. Viss egendom är enligt 5 kap. 25 utsökningsbalken undantagen från utmätning och när gäldenären har familj bestäms enligt 5 kap. 2 & utsökningsbalken vad som får undantas med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

En gäldenärs lön kan bli föremål för utmätning och för införsel. Lönen i sin helhet kan inte bli föremål för de nämnda åtgärderna. Enligt 7 kap. 4 & utsökningsbalken får lön utmätas endast i den mån den uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll. När det gäller införsel skall enligt 15 kap. 9 (_j utsökningsbal- ken gäldenären förbehållas ett belopp för eget underhåll och familjens behov.

Begreppet ”familj” har inte någon i lag bestämt avgränsad betydelse. Till begreppet torde räknas samboende man och kvinna, vilka inte är gifta. Familjebegreppet torde också kunna omfatta hushållsmedlem, om dennes ekonomiska ställning inte ger anledning till annat (jfr prop. 1968:130 5. 130 och prop. 1980/81 :8 s. 743). Som framgår av den allmän— na motivering (avsnitt 10) visar den sociala verkligheten att den homo- sexuella familjen finns. Mot bakgrund härav bör de bestämmelser i utsökningsbalken som använder begreppet familj avse även det homo- sexuella samlevnadsparet. Något uttryckligt lagstadgande har inte an- setts erforderligt.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 10.8.5) har vi redogjort för de skäl som legat till grund för att vi valt att räkna upp de lagbestämmelser som skall gälla vid samlevnad mellan två personer av samma kön. Med den valda metoden kan bestämmelser utfärdade av olika myndigheter,

exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen, inte tillämpas vid homosexuell samlevnad. Vi utgår emellertid från att lagen får den effekten att alla författningsbestämmelser där begreppet ”äktenskapsliknande förhål- landen” eller motsvarande används för att beteckna en samlevnad mel- lan en man och en kvinna kommer att tillämpas även vid homosexuell samlevnad om detta inte skulle leda till orimliga konsekvenser med hänsyn till den grundläggande skillnaden mellan homo- och heterosex- uell samlevnad.

Reservationer

1. Av Lars Ahlmark, Britta Bjelle och Karin Israelsson beträffande 2 kap. 15 å och 20 & regeringsformen

Utredningen om de homosexuellas situation i samhället föreslår att, till hindrande av diskriminering av homosexuella, tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 5 8 p. samt brottsbalken 5 kap. 5 & och 16 kap. 8 och 9 åå skall ändras så att sexuell läggning tillförs de uppräkningar av egenskaper eller åsikter som förekommer i dessa lagrum.

Vi biträder dessa förslag. Vidare föreslår utredningens majoritet att regeringsformen 2 kap. 15 och 20 % skall ändras på motsvarande sätt. Med detta förhåller det sig emellertid annorlunda. Frågan om en ändring av RF 2:15 och 20 inne- fattar för det första en bedömning av RF l:2 med lydelsen:

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grund- läggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det all- männa att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveck- la ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas”.

Enligt vår uppfattning innebär detta, tillämpat på de homosexuella, en klar markering av deras rätt till likabehandling jämfört med heterosex- uella och rätt till värn av privatliv och familjeliv. Holmberg-Stjernquist säger i sin grundlagskommentar:

””I vissa fall råder det en överlappning mellan paragrafens (RF l:2) bestämmelser och de rättsligt bindande föreskrifterna i RF 2 kap. om grundläggande fri- och rättigheter. De senare ålägger det allmänna att avhålla sig från vissa ingripanden, framhöll FRU /1973 års fri- och rättighetsutredning/ (SOU 1975:75 s. 184) och fortsatte: 'Ett avstående från att obehörigen ingripa i den ifrågavarande rättighe- ten ligger naturligtvis — programmatiskt — också inom ramen för” RF l:2 ”men den mest väsentliga funktionen för detta stadgande är att ålägga det allmänna att positivt verka för att den ifrågavarande rättigheten skyddas, främjas och i största möjliga utsträckning förverkligas”. De i RF l:2 angivna rättigheterna ger den

enskilde ett skydd med hjälp av det allmänna, rättigheterna i RF 2 kap. garanterar den enskilde ett skydd mot det allmänna”.

Bestämmelserna i RF riktar sig mot lagstiftaren medan bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken riktar sig mot enskilda per- soner. En ändring i RF är av den karaktären att mycket starka motiv måste redovisas. Ett eventuellt psykologiskt värde av en komplettering kan inte anses tillräckligt eftersom skilda minoritetsgrupper då med samma fog kunde hävda att de borde medtagas i lagtexten.

Vi kan inte finna att det under kommittéarbetet framkommit behov av en starkare principiell markering av samhällets inställning än den som framgår av RF l:2.

Frågan om en ändring av RF 2:15 och 20 innefattar för det andra även en bedömning av hur en sådan ändring förhåller sig till övrig lagstift- ning. Regeringsformen är en grundlag vilket innebär att den anger grunderna för hur vårt samhälle ska vara uppbyggt. Det ligger därvid i sakens natur att riksdagen inte får stifta lagar som strider mot grundla- gen. Detta sägs också uttryckligen i bl. a. 2 kap. 15 & RF beträffande det område som detta lagrum reglerar. Till följd härav måste man vid en eventuell ändring av grundlagen undersöka att inte någon lag eller annan författning som redan trätt i kraft kommer att strida mot den eventuella ändringen i grundlagen. Om så är fallet måste även den lagen eller författningen ändras så att den står i harmoni med grundlagen.

Gällande äktenskaps- och föräldralagstiftning tillåter inte personer av samma kön att gifta sig med varandra eller att adoptera barn gemensamt. Inte heller utredningen har funnit anledning att föreslå ändrad lagstift- ning i dessa delar. Genom den av majoriteten föreslagna ändringen av 2 kap. 15 & regeringsformen kommer emellertid detta lagrum att ange att övrig lagstiftning inte får missgynna någon medborgare för att denne är homosexuell.

Det kan hävdas att nuvarande lagstiftning, som hindrar homosexuella personer från att gifta sig med varandra eller gemensamt adoptera barn, är en för de homosexuella missgynnande lagstiftning. Ändringen i 2 kap. 15 & RF skulle därför behöva medföra följdändringar i bland annat nu nämnda lagstiftningar. Detta förhållande samt utredningens ställnings- tagande till äktenskaps- och adoptionsfrågan utgör därför hinder mot att i regeringsformen likställa homosexuell läggning med ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

En ändring av RF 2:15 och 20 avstyrkes därför.

2. Av Eva Bohlin beträffande rätt för två personer av samma kön att få adoptera gemensamt och att få gifta sig med varandra

Förtryck och diskriminering av homosexuella är ingen isolerad företeel- se. Det finns ett samband mellan olika former av förtryck. Vårt samhälle bygger på utnyttjande av människor, på konkurrens och utslagning. I ett sådant samhälle, där ett fåtal plundrar resurserna och förstör miljön, måste de som har makt tvinga och kontrollera människorna. I den

' kontrollen ingår att påtvinga människorna värderingar och roller. Själv- respekten tas ifrån människorna genom att de böjs under mönster i de härskandes intresse. Det är därför människorna i århundraden tvingats trycka ner sin sexualitet. Det är därför vi fått den trånga och skeva uppdelningen i mans- och kvinnoroller. Det är därför uppfostran och kultur i så hög grad bestått i auktoritär disciplinering, i undertryckande av känslor och skapande förmåga. Det är därför vi har ett ekonomiskt och politiskt förtryck samt ett kvinnoförtryck. Och det är därför homo- sexuella förtrycks.

Man kan också se till historien eller i det dagliga livet att män generellt sett är mer intoleranta mot homosexuella än kvinnor. Det är också särskilt auktoritära makthavare, som stämplar lesbiska och bögar som avvikare och som söker få samhället att stöta ut homosexuella. Orsaken härtill är lätt att se. Lesbiska och bögar har själva tagit ställning till sin sexualitet och trots en massiv heterosexuell motbild funnit sin väg. Lesbiska och bögar har vågat lyssna till sitt hjärtas sång, trots att sången var förbjuden och påbjöds som vanärande. Vad är mer hotande för makthavaren än när den enskilda människan frågar — inte vem som bestämmer i kraft av makten — utan vad som är rätt efter mitt hjärtas bud? Det gör lesbiska och bögar. Därför är homosexuella en spik i ögat på makten. Lesbiska och bögar kan ju visa andra vägen till eget, fritt val.

Kampen för homosexuell frigörelse ingår i ett större helt, där förtryck- ta grupper sluter sig samman och ställer upp för varandra för att skapa ett friare samhälle. Den homosexuella frigörelsen är i den kampen ett viktigt led, då just den kraftfullt bidrar till att slå sönder inskränkta mänskliga roller och vidga trånga mönster.

Mot denna bakgrund har det varit naturligt för VPK att under gångna är, bl. a. genom motioner i riksdagen, stödja den homosexuella frigörel- sekampen. VPK stöder självklart kraven på att den legala diskrimine- ringen helt undanröjs. Genom det nu framlagda betänkandet föreslås en del förbättringar för homosexuellas situation i samhället. Detta är bra. Men förbättringarna framstår, t. ex. ifråga om äktenskapsreglerna, som halvhjärtade. Det politiska schackrandet, som resulterat i att förslag om total laglig jämställdhet för homo- och heterosexuella trollats bort i räddhåga för inflytelserika, extremreligiösa och konservativa maktklic- kar, är något som jag inte velat ställa upp på.

Utredningens förslag är alltså ett framsteg på många områden. Det konstateras i inledningen till betänkandet att den enda skillnaden mellan homo- och heterosexuella är, att homosexuella dras till personer av samma kön och heterosexuella till personer av motsatt kön. Jag delar den grundsynen men tillägger, att en väsentlig skillnad består i att förmågan att älska en av motsatt kön premieras, medan förmågan att älska en av samma kön diskrimineras och förtigs. I inledningen fastläggs också, att likheten mellan homo- och heterosexuella gör det självklart att homosex- uella inte ska diskrimineras. Därför föreslår utredningen sammanfatt- ningsvis

— att samlevnad mellan två personer av samma kön i vissa avseenden jämställs med vad man idag kallar äktenskapsliknande samlevnad

— att homosexuella jämställs med andra minoritetsgrupper, som ge- nom lagstiftning är särskilt skyddade mot diskriminering — hur undervisning och information om homosexuella kan bedrivas.

Jag anser detta riktigt och stöder förslaget. Samtidigt konstaterar jag att utredningsmajoriteten frångått målsättningen att lämna förslag till un- danröjande av kvarstående diskriminering, bl. a. ifråga om äktenskap, adoption och arvsrätt.

Jag är överens med utredningsmajoriteten när det gäller yttre former av diskriminering, både öppen och förtäckt, såsom t. ex. misshandel eller särbehandling. Denna diskriminering ska stävjas med hjälp av

- förbud i grundlagen mot diskriminering av och hets mot homosex- uella bestämmelser om straff mot diskriminering i brottsbalkenlag mot diskriminering i arbetslivet utlänningsskydd och asylrätt allt på samma sätt som gäller för etnisk diskriminering.

I betänkandet talas också om tystnaden, den dolda diskrimineringen. Trots att antalet homosexuella kan beräknas till ca 10 procent av befolk- ningen och alltså är lika många som antalet invandrare i Sverige — uppger många, att de aldrig träffat en homosexuell. Detta är tystnaden. Denna tystnad om homosexuella finns i hela samhället. Mycket få filmer och böcker behandlar på ett naturligt sätt homosexuellas kärlek och homosexuellas familjegemenskap. Visst är det här betydelsefullt med ett aktivt stöd för homosexuell kultur och upplysning om homosexualitet, som utredningen föreslår. Men jag vill också peka på betydelsen av lagens tystnad. Denna lagstiftarens tystnad är inte bara en orättvisa mot alla homosexuella. Det finns en annan, kanske allvarligare sida av lagens tystnad. Samhället ”talar” genom lagen. Och det finns ett gammalt ordspråk som säger: den som tiger samtycker. Och det är just vad samhället gör idag. Man tiger och samtycker till föraktet och diskrimi- neringen. Samma tanke uttrycktes av jämställdhetskommittén i förslaget till lagstiftning om jämställdhet mellan män och kvinnor (Prop 1978/ 79: 175 s. 18): en lag ger ett väsentligt och påtagligt uttryck för samhällets erkännande av principen om jämställdhet. Jurister och samhällsvetare talar om lagens moralbildande verkan. Jag anser, att så länge samhället inte i lagstiftningen jämställer homo- och heterosexuella, lämnar sam- hället den informationen till medborgarna att homosexuella inte är (och inte ska vara) jämställda med heterosexuella. Med andra ord: hur ska vi få medborgarna att förstå, att homosexuella är likvärdiga andra när exempelvis homosexuella par inte får gifta sig?

Här finns anledning att peka på vad utredningens biträdande sekre- terare Per Arne Håkansson anfört bl. a. i utredningens egen skrift ””Ho- mosexuella och omvärlden”, s. 1 13. Håkansson tolkar de statistiska resultaten i sin undersökning på följande sätt: vill man i grunden föränd- ra attityderna mot homosexuella, måste man vara beredd att fullt ut ge homosexuella jämställdhet med heterosexuella, även t. ex. ifråga om äktenskap.

Man kan därför fråga sig, om majoriteten med sitt förslag på familje- rättens område egentligen ens avsett att undanröja kvarstående diskri- minering av homosexuella.

Äktenskap m. m.

En homosexuell manifesterar sin läggning genom att söka förbindelse med en person av samma kön och en heterosexuell med en person av motsatt kön. Därför är naturligtvis frågor om lagreglerna för parbildning väsentliga. Regleringen för par får återverkningar på en mängd rättsom- råden, t. ex. familjerätten, socialrätten, skatterätten och arvsrätten.

I utredningen är vi ense om, att det inte föreligger några skillnader mellan homo- och heterosexuella sambor. Därför kan man med fog tala om den homosexuella familjen, liksom den heterosexuella. Vi är också överens om att homo- och heterosexuellt samboende i princip ska jäm- ställas. Vad som skiljer oss åt är, att utredningsmajoriteten inte drar de praktiska konsekvenserna av sin principiella inställning.

Det är vidare klart, att det lagtekniskt inte är svårt att ändra förhållan- dena så att samma regler gäller för homo- och heterosexuella par. Sna- rare är det lagtekniskt otympligare att göra särregleringar av den typ majoriteten tänkt sig.

Jag vill, som VPK:s representant i utredningen, inte nöja mig med utredningsmajoritetens halvhjärtade förslag om ett slags äktenskapslik- nande samlevnad för homosexuella. I stället anser jag, att eftersom heterosexuella par har rätt att ingå äktenskap, bör även homosexuella par ha samma rätt. Detta betyder, att civiläktenskap görs obligatoriskt för alla som önskar ingå äktenskap, enligt det förslag som familjelagsak- kunniga la fram är 1972 med vissa mindre justeringar. Vidare bör de regler om sambor, som lämnas i förslaget till äktenskapsbalk göras tillämpliga på homosexuella sambor. I andra hand bör förändringen ske genom att nu gällande regler bl. a. i giftermålsbalken omarbetas så, att bestämmelserna om borgerlig vigsel och samboende görs tillämpliga på homosexuella par.

Också utredningsmajoriteten pekar på att civiläktenskap enligt den modell familjelagssakkunniga la fram är 1972 kan innebära att homo- och heterosexuella samlevnadsförhållanden jämställs. Jag antecknar emellertid, att betänkandets framställning av förslaget är något missvi- sande (kap. 10.2). Där antyds nämligen att s. k. civiläktenskap inte skulle vara förenligt med de internationella åtaganden Sverige gjort. Det finns anledning att påminna om vad den socialdemokratiske departements— chefen yttrade med anledning av förslaget (Prop. 1973:32 s. 103). Försla- get innebar betydande förtjänster, då vi skulle få ett enhetligt förfarande för ingående av äktenskap, grundat på mannens och kvinnans eget handlande, nämligen anmälan av deras överenskommelse att ingå äk- tenskapet. Anledningen till att det ändå inte las fram för riksdagen var den, att det måste kompletteras med föreskrift om vittnens närvaro'för att stämma överens med internationella konventioner. Departements- chefen ansåg då att den praktiska skillnaden i förhållande till nuvarande borgerligt äktenskap var så liten, att det inte fanns tillräckliga skäl att

ändra reglerna. Av det sagda framgår, att civiläktenskap enligt familje- lagssakkunnigas förslag mycket väl kan genomföras, om man lägger till en föreskrift om närvaro av vittnen vid anmälningstillfället (jämför mitt förslag till ändring i giftermålsbalken).

Frågan om civiläktenskap har alltså genomarbetats av familjelagssak- kunniga i betänkandet SOU 1972:41, och förslaget kan därför efter mindre justeringar genast föreläggas riksdagen.

När utredningsmajoriteten väl, i allmänna ordalag, pekat på möjlig- heten av civiläktenskap för alla, övergår man till att välja mellan tre olika alternativ av reglering för homosexuella sambor intill dess civiläkten- skap kan genomföras. Man väljer mellan äktenskaps-, registrerings-, och samboalternativet.

Mot äktenskapsalternativet framförs att det skulle bli internationella komplikationer, att därmed gemensam adoption för homosexuella mås- te godtas, att ”de religiösa ideologierna bakom äktenskapet” lägger hinder i vägen samt att det skulle strida mot den helt dominerande uppfattningen i samhället.

Vad gäller internationellträttsliga komplikationer vill jag peka på, att inom den internationella äktenskapsrätten ryms både svenska tvåparts- förhållanden och islamska månggiften. Utredningsmajoritetens farhå- gor är alltså betydligt överdrivna. De juridiskt-tekniska problem som kan uppstå, kan lösas på sedvanligt sätt enligt de internationella rättsreg- ler, som redan finns för att lösa konflikter vid olikheter i skilda länders lagar.

Det antyds också att Sveriges åtaganden enligt internationella kon- ventioner, bl. a. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Euro- parådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och den s.k. 1962 års äktenskapskonvention skulle förhindra en regel, varige- nom äktenskapet öppnades för andra än man och kvinna. Detta är direkt felaktigt. Det framgår klart av dessa konventioner, att de avser att garantera vissa minimiregler beträffande ålder, samtycke, registrering samt förbud mot etniska eller ekonomiska begränsningar. Att läsa in något annat förefaller ohederligt. Ett bra exempel på hur internationella konventioner har tagits som ursäkt för att bibehålla diskriminerande bestämmelser, är den tidigare sjukdomsklassificeringen av homosexuel- la. VPK motionerade tidigti riksdagen om att denna klassificering skulle tas bort. Under flera år hänvisades till att Sverige var uppbundet av internationella åtaganden, bl. a. mot världshälsoorganisationen WHO, och därför förhindrat att ändra detta. Kort tid efter det att Barbro Westerholm blivit generaldirektör för socialstyrelsen, upphävde styrel- sen sjukförklaringen. Den var ””otidsenlig och vetenskapligt obestyrkt”. Denna vändning har senare föranlett ändringar i andra länder. Svensk lagstiftning kan alltså bilda mönster och motverka diskriminering av homosexuella på det internationella planet.

Utredningsmajoriteten anför vidare, att man inte kan föreslå äkten- skap eftersom det skulle innebära rätt till gemensam adoption för homo- sexuella par. Man så att säga utnyttjar fördomarna i adoptionsfrågan som skäl mot jämställdhet även ifråga om äktenskap. Häremot vill jag understryka vad socialstyrelsen framhöll i sitt yttrande i anledning av

remissen av pm nr 37, nämligen, att frågan om hur man ordnade det för homosexuella sambor borde frigöras från adoptionsfrågan. En delre- form får ju inte hindras av att reformen inte blir fullständig.

I betänkandet utvecklas också hur "de religiösa ideologierna bakom äktenskapet ” lägger hinder i vägen för en äktenskapslagstiftning omfat- tande homosexuella par. Detta är måhända riktigt när det gäller den kyrkliga vigseln, även om enskilda prästers uttalanden pekar på, att det också inom kyrkan sker en långsam attitydförändring. Kyrkans mot- stånd ger enligt min mening stöd för att civiläktenskap bör införas. Men redan nu tillhandahåller samhället borgerlig vigsel för de grupper av människor, som kyrkan av en eller annan anledning inte vill viga. Borgerlig vigsel infördes på 1860-talet, därför att kyrkan vägrade viga judar. Kyrkan har inte heller idag skyldighet att viga. För dem som alltså inte får eller vill gifta sig i kyrkan finns borgerlig vigsel. Att kyrkan diskriminerar homosexuella kan inte användas som ett argument för att samhället ska göra detsamma. Därför bör borgerlig vigsel tillhandahål- las homosexuella under ett övergångsskede intill dess civiläktenskap för alla kan genomföras. Detta skulle vidare ge stöd för de progressiva krafterna inom kyrkan på samma sätt som jämställdhetslagstiftningen ifråga om kvinnliga präster.

Jag reserverar mig alltså och föreslår att borgerlig vigsel införs för homosexuella.

Slutligen säger utredningsmajoriteten att det viktigaste skälet till att äktenskap inte kan genomföras är, att en sådan lagändring skulle strida mot den helt dominerande uppfattningen i samhället. Detta uttalande är märkligt med beaktande av utredningens direktiv att lämna förslag till undanröjande av kvarstående diskriminering och åtgärder att motverka fördomar mot homosexuella. Man sviker sin målsättning och viker sig för fördomarna. Dessutom är uttalandet diskutabelt enligt Per Arne Håkanssons tolkning av gjorda attitydundersökningar. Han påpekar, att visserligen uttalar sig en knapp majoritet av de tillfrågade mot att två personer av samma kön ska kunna gifta sig (21 % positiva, 54 % negativa, 25 % vet ej). Det visade sig emellertid, att när sedan frågor ställdes om att ge homosexuella par samma rättigheter som gifta heterosexuella, t. ex. ifråga om bosättningslån, så blev svarsfördelningen den omvända (46 % positiva, 25 % negativa, 29 % vet ej). Håkansson har med hänsyn till andra frågesvar tolkat läget så, att till äktenskapet knyts lycklig föräls- kelse, romantisk kärlek, innerliga känslor, trohet, barn, ansvar, tillgiven- het och samhörighet som ingen annanstans. Och det är just sådana betydelser som människor i allmänhet sällan knyter till homosexualite- ten. Homosexualitet uppfattas enligt undersökningarna som kärlekslös sexualitet, ögonblickets utlevelse och egoistisk tillfredsställelse. Slutsat- sen härav blir, att homosexuellt äktenskap inte alls strider mot den allmänt gällande uppfattningen. Däremot STRIDER HOMOSEX- UELLT ÄKTENSKAP MOT DE VANLIGASTE FÖRDOMARNA OM HOMOSEXUALITET. Detta är ett exempel på, hur utredningsma- joriteten i sin rädsla för fördomsfulla grupper i valmanskåren omtolkar verkligheten så, att svårigheterna att åstadkomma en positiv förändring förefaller oöverstigliga. Fördomarna, som man enligt Utredningsupp-

draget ska undanröja, blir i cirkelresonemanget så uppförstorade, att de får utgöra hinder mot verkningsfulla åtgärder att undanröja den legala diskrimineringen !

Majoriteten konstruerar också ett förslag om registreringsäktenskap för homosexuella par. Huvudskälet att avvisa detta alternativ är, att det innebär särreglering och därmed avvikarstämpling. Jag delar denna kritik. Men jag vill framhålla att min kritik kommer utifrån den av mig föreslagna lösningen med äktenskap för homosexuella. Hur utrednings- majoriteten har mage att använda detta skäl mot registreringsäktenskap och sedan bara lämna förslag om en mycket begränsad reglering av samlevnad, är för mig obegripligt. Registreringsäktenskap har ett flertal fördelar framför samboalternativet. Många homosexuella skulle få ett regelsystem, som fyllde fler angelägna önskemål än enbart samboalter- nativet. Man skulle få samma system av regler som för heterosexuella, där parterna börjar som sambor och endast har ett minimum av rättsreg- ler för den ekonomiska intressegemenskapen och kanske senare genom vigsel/ registrering bygger ut med ett flertal rättsregler rörande omsorg, ekonomi, släktanknytning, arv osv. Registreringsalternativet är alltså ett tveklöst bättre etappmål i den långa kampen för jämställdhet än sambo- alternativet.

Majoriteten har så slutligen hamnat i alternativet att endast föreslå äktenskapsliknande samlevnad för homosexuella par, de ska (nästan) jämställas med heterosexuella sambor. Att man därmed svikit förhopp- ningar om ett förslag, som skulle undanröja kvarstående legal diskrimi- nering är uppenbart. Ett bra sätt att jämställa homo- och heterosexuell äktenskapsliknande samlevnad är, att låta reglerna för heterosexuella sambor generellt gälla även för homosexuella. En sådan lag skulle kunna formuleras:

I lag eller förordning meddelade föreskrifter om samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden skall gälla vid en samlevnad mellan två personer av samma kön, som samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

I stället har majoriteten valt att begränsa förslaget till endast ett urval av de lagbestämmelser, som gäller för heterosexuella sambor. Den valda lagstiftningstekniken är synnerligen olycklig, enär vid varje ny lagregle- ring för heterosexuella sambor resonemanget måste föras på nytt, huru- vida även homosexuella sambor är s. a. s. kvalificerade att omfattas av den nya lagstiftningen. Dessutom har man valt det lagstiftningssätt, som mest utpekar homosexuella som annorlunda. Till stöd för detta har åberopats dels intresset av klara och entydiga lagstiftningsregler, dels ”den grundläggande skillnaden mellan hetero- och homosexuell samlev- nad”.

Att klarare rättsregler skulle ha eftersträvats, är svårt att inse. Klara och entydiga lagregler uppkommer ju bara, om samma regler gäller för homo- och heterosexuella par. Alla särregleringar blir mer komplicerade även för lagtolkaren. Så enkelt är det.

Hänvisningen till ”den grundläggande skillnaden mellan hetero— och homosexuell samlevnad” stämmer inte med vad tidigare —- i den allmän- na delen i betänkandet — sagts om likheten mellan homo- och hetero-

sexuella sambor, den homo- resp. heterosexuella familjen. Jag har emel- lertid tidigare konstaterat, att den enda väsentliga skillnaden är att förmågan att älska någon av motsatt kön premieras, medan förmågan att älska någon av samma kön diskrimineras. Bakom uttrycket ”den grund- läggande skillnaden” döljer sig alltså fördomarna om homosexuella. Återigen använder sig majoriteten alltså av fördomarna bland okunniga människor som motiv till att svika de av fördomarna utsatta, nämligen homosexuella.

De säregna konsekvenserna av utredningsmajoritetens lagstiftnings- modell — att bara välja ut vissa lagregler såsom tillämpliga på homosex- uella par — framgår av följande exempel. I specialmotiveringen till samlevnadslagen sägs, att ”de bestämmelser i utsökningsbalken som använder begreppet familj bör avse även det homosexuella samlevnads- paret”. Men utsökningsreglerna innebär bl. a. att vid utmätning i gifta och ogifta sambos gemensamma hem, så anses gäldenären äga all egen- dom till dess annat görs sannolikt. För att undvika obilliga konsekvenser av denna regel finns bestämmelser om egendomsförteckning enligt 6 kap. 9 & giftermålsbalken, äktenskapsförord och bodelning. Motsvaran- de regler om bl. a. bodelning ska också gälla för ogifta heterosexuella sambor enligt förslaget om ny Äktenskapsbalk (19 kap. 3 5). Genom den valda lagstiftningstekniken har man alltså gett homosexuella par nack- delen vid utmätning, men inte motsvarande regler för den ekonomiska gemenskapen i äktenskapsrätten. Samma sak gäller konkursreglerna. Jag är övertygad om, att saken tillkommit genom en tankelapsus. Emel- lertid demonstrerar detta på ett ypperligt sätt att jämställdhet för homo- sexuella par måste ges fullt ut.

En annan fråga är den, om homosexuell samboparts arvsrätt och ställning i dödsbo. Familjelagssakkunnigas betänkande omfattar också förslag att efterlevandepart i ett samboförhållande ska inräknas bland dödsbodelägarna till dess bodelning skett. Man borde inte ha nonchale- rat kraven från homosexuella på detta område.

Jag kritiserar alltså starkt förslaget om samlevnadslag. Men även detta rymmer fördelar jämfört med nuläget: den totala tystnaden i lagen utbyts mot ett erkännande av homosexuella parförhållanden. Homosex- uella par lämnas också vissa praktiska regler för den gemensamma bostaden rn. m.

Jag vill sammanfatta på följande sätt. Dagens sociala verklighet är

— att homosexuella sambor förekommer — att sådan samlevnad är lika heterosexuell med undantag för part- nerns kön och kan beskrivas som en familj — att homosexuella ställer berättigade krav på att erbjudas ett regelsy- stem för sin familjebildning.

Oberoende av om äktenskapet på längre sikt är en lämplig familjebild- ningsform, så måste homosexuella i dag ges rätt till samma fria val som heterosexuella medborgare. Homosexuellas val av samlevnadsform be- gränsas i dag av den homosexuella inriktningen. Detta är diskriminering. Det är också principiellt viktigt, att samhället genom sin lagstiftning uttrycker att homosexualitet är en normal bas för familjebildning på

samma sätt som heterosexualitet. Inte minst utifrån lagens moralbildan- de verkan ifråga om fördomar, bör det rättsliga begreppet äktenskap öppnas för homosexuella. Detta står också bäst i överensstämmelse med riksdagens uttalande år 1973, att homosexuell samlevnad från samhäl- lets synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform. Som framhölls vid ändringarna i 6 kap. brottsbalken år 1978 bör med en sådan grundinställ- ning, som riksdagen antog år 1973, homosexuella förhållanden inte särregleras om inte mycket starka skäl kan anföras härför (Nytt juridiskt arkiv II 1978 s. 100). Utredningsmajoriteten har bara anfört folks fördo- mar. Det är enligt min mening inte sådana skäl. '

Adoption

Utredningsmajoriteten föreslår, att enskilda homosexuella även fort- sättningsvis ska ha rätt att ansöka om adoption. Däremot vill man inte utöka denna rätt till att gälla gemensam adoption för homosexuella par. Jag reserverar mig mot denna uppfattning och föreslår, att homosexuella par ska få rätt att ansöka om adoption gemensamt.

Att i ett demokratiskt samhälle förvägra vissa grupper samma möjlig- heter som övriga medborgare är ett allvarligt steg, som endast bör över- vägas om man har mycket tunga och vetenskapligt bestyrkta skäl.

Vad gäller homosexuella föräldrar har utredningen låtit Lars Jalmert gå igenom befintlig litteratur på området. Jalmert har inte funnit belägg för att barn med homosexuella föräldrar skulle fara illa eller få sämre vård än andra barn. Några påvisbara skillnader mellan barn, som vuxit upp i homo- resp. heterosexuell miljö, finns inte vare sig vad gäller möjlighet till könsidentifiering eller relationerna till kamratgruppen. I annat sammanhang har också utredningsmajoriteten med skärpa slagit fast, att ena partens eventuella homosexuella inriktning inte får tillmätas betydelse i Vårdnadsfrågor.

Lagbestämmelserna om adoption föreskriver noggrann undersökning och beslut om tillstånd till adoption:

"Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptio- nen." (4 kap. 6 (j föräldrabalken)

Adoption är alltså ingen rättighet för medborgarna utan medges först efter noggrann undersökning. Vid socialutredningen har man barnets bästa för ögonen. Samma regler ska naturligtvis gälla även för homosex- uella pars ansökningar.

Utredningsmajoritetens förslag är fördomsfullt, då man därigenom uttrycker att homosexuella par generellt är olämpliga som adoptanter. Förslaget drabbar också den grupp barn, som redan lever tillsammans med homosexuella och som medförts av den ena parten i ett homosex- uellt par. Dessa barn lever redan i en homosexuell hemmiljö men kom- mer inte —- enligt majoritetens förslag att kunna adopteras av den andra parten i relationen.

I debatten har antytts, att det skulle kunna leda till internationella komplikationer om homosexuella par fick adoptera gemensamt. Men redan i dag förekommer adoptioner med ensamstående homosexuella adoptanter, och detta har inte lett till internationella komplikationer: inget land har ”sagt upp” Sverige som mottagarland. Det förekommer visserligen att en del länder har önskemål om de nya föräldrarna, t. ex. att dessa ska vara kristna. Sverige har inte för den skull förbjudit ateister att adoptera. Det vore också absurt att låta lagstiftningen i Sverige dikteras av andra länders fördomar.

Det argument som utredningsmajoriteten betonar starkast är, att en stor del av befolkningen skulle vara emot adoptioner för homosexuella par. Här skulle man kunna dra en parallell med andra grupper i samhäl- let, t. ex. invandrare, zigenare m. fl. Trots att fördomar mot dessa före- kommer, är det knappast möjligt att föreslå lagstiftning, som skulle frånta dessa grupper rätten att ansöka om adoption. Härvid spelar det ingen roll hur stor del av befolkningen, som visade sig vara fördomsfulla. Det är viktigt att — en gång för alla slå fast, att denna 'typ av argumentering inte är hållbar i vårt samhälle. Hur ska man någonsin kunna bekämpa fördomar, om man låter dessa diktera lagstiftningen?

Slutligen anför utredningsmajoriteten, att man inte kan föreslå ge- mensam adoption eftersom man inte föreslår äktenskap för homosexuel- la. Som tidigare påpekats är detta bara ett cirkelresonemang; man kan inte föreslå äktenskap eftersom man inte föreslår gemensam adoption och man kan inte föreslå gemensam adoption eftersom man inte föreslår äktenskap!

På gmndval av ovanstående reserverar jag mig mot skrivningen i betänkandet och föreslår att 4 kap. föräldrabalken omarbetas så, att homosexuella par får rätt att ansöka om gemensam adoption.

Jag lämnar med stöd av det anförda följande förslag. Förslaget utgör familjelagssakkunnigas förslag från år 1972, i vilket kursiverade ord ersätts med dem som angetts i marginalen. Härav framgår vilka bagatell- artade ändringar, som lagtekniskt behöver göras.

Förslag till Lag om ändring i giftermålsbalken (1920:405)

1 kap.2 Om ingående av äktenskap Inledande bestämmelse

l 5 Man och kvinna, som är överens om att bestämmelsernai denna balk och vad i övrigt är föreskrivet beträffande makar skall tillämpas i deras familjegemen- skap, må ingå äktenskap under de villkor och i den ordning som anges i detta kapitel.

Äktenskaps ingående

2 & Äktenskap ingås genom att mannen och kvinnan gemensamt anmäler att de är ense om äktenskapet. Anmälan skall vara skriftlig och lämnas av mannen och kvinnan personligen till den som av Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, är utsedd att mottaga sådana anmälningar.

Två personer

äktenskapsparterna i när- varo av två vittnen av parterna

äktenskapsparterna och de två vittnena äktenskapsparterna

äktenskapsparterna

någon av äktenskaps- parterna

någon av äktenskaps- parterna

äktenskapsparterna

35 Anmälan om ingående av äktenskap skall icke mottagas eller, om den mot- tagits, omedelbart avvisas om [. mannen och kvinnan ej är samtidigt tillstädes,

2. mannen och kvinnan ej företer giltigt intyg om att hinder enligt 5—8 åå icke möter mot äktenskapet,

3. giltigt intyg företes men det är känt för mottagaren att sådant hinder ändå föreligger,

4. anmälningshandlingen icke är undertecknad av mannen och kvinnan,

5. anmälningen är oklar till sin innebörd eller

6. det framgår av omständigheterna att mannen eller kvinnan icke gör anmäl- ningen av fri vilja och med insikt om dess innebörd

Avvisas icke anmälningen, skall bevis om äktenskapet ofördröjligen överläm— nas till makarna.

4 & Avvisas anmälan om ingående av äktenskap eller är den som mottager anmälningen icke behörig att mottaga sådana anmälningar, uppkommer icke något äktenskap. Detsamma gäller om anmälningen icke avges så som föreskrives i 2 &. Mottages anmälningen utan att hindersprövning enligt 9 och 10 && föregått, är ingåendet av äktenskapet icke på den grunden ogiltigt.

Har anmälan icke avvisats, kan Konungen på ansökan av mannen eller kvinnan eller, om någondera avlidit, av arvinge till den avlidne godkänna förfarande för äktenskaps ingående, som enligt första stycket eljest skulle vara utan verkan. Sådant godkännande kan lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.

Hinder mot äktenskap

5 5 Den som är under aderton år får ej ingå äktenskap utan tillstånd av barna- vårdsnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

6 5 Den som är förklarad omyndig eller enligt rättens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet, om skäl för vägran icke finnes föreligga.

75 Äktenskap får icke ingås mellan dem som är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller är helsyskon. Mellan halvsyskon får äktenskap icke ingås utan tillstånd av Konungen.

8 5 Den som är gift får ej ingå äktenskap.

Hindersprävning

95 Innan äktenskap ingås skall det vid särskild prövning fastställas att hinder enligt 5—8 && icke möter mot äktenskapet. Prövningen göres av myndighet som Konungen bestämmer. Ansökan om hindersprövning göres av mannen och kvinnan gemensamt hos myndigheten.

105 1 mom. Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet han kan anskaffa.

2 mom. Erfordras tillstånd till äktenskapet enligt 5 eller 6 & eller enligt 7 & andra stycket skall bevis om tillstånd företes vid hindersprövningen.

3 mom. Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen avge skriftlig försäk— ran på hede1r och samvete att de ej är i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller helsyskon eller, om tillstånd till äktenskapet icke föreligger enligt 7 & andra stycket, att de ej heller är halvsyskon.

Mannen och kvinnan skall även skriftligen på heder och samvete uppge om han eller hon förut ingått äktenskap.

Den som förut ingått äktenskap skall styrka :=.tt äktenskapet blivit upplöst, om detta ej framgår av folkbokföringen eller intyg som avses i 1 mom.

4 mom. Finner prövningsmyndigheten att hinder enligt 5—8 55 icke föreligger mot äktenskapet, skall den utfärda intyg därom. Intyget gäller fyra månader.

Särskilda bestämmelser

11 & Talan mot beslut i fråga som avses i 3 eller 5 & eller 105 4 mom. föres hos länsstyrelsen. Har beslutet meddelats av myndighet utom riket, föres talan hos länsstyrelsen i Stockholms län. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammar- rätten. Talan föres genom besvär.

Förslaget kan också lätt inarbetas i förslaget till ny äktenskapsbalk, som är under utarbetande, se SOU 1981 :85.

Beträffande förslaget nedan såvitt det avser homosexuella sambo vill jag understryka att det avviker från majoritetsförslaget särskilt på två principiellt viktiga punkter. Förslaget nedan ger det stora pedagogiska värdet att reglerna om homosexuella inarbetas i övrig lagstiftning och att samma regler tillämpas för homo- och heterosexuella par. Dessutom behöver inte tillägg göras vid lagändringar utan reglerna för homosex- uella blir automatiskt desamma som för heterosexuella. Detta är enda vägen om man verkligen önskar motarbeta fördomar.

Därför lämnar jag följande förslag. Förslaget utgör familjelagssak- kunnigas förslag från år 1981, i vilket kursiverade avsnitt ersätts med dem som antecknats i marginalen. Härav framgår vilka bagatellartade ändringar, som lagtekniskt behöver göras.

Äktenskapsparterna skall var för sig

Äktenskapsparterna skall var för sig

två personer, som är överens om att bestäm- melserna i denna balk och vad som i övrigt är föreskrivet beträffande makar skall tillämpas på deras familjegemen- skap. För dem gäller vad i avdelningar av balken upptagits om hur äkten- skap ingås och upplöses, vad som gäller om ma- kars ekonomiska förhål- landen och om rätte-

gång.

För de homo- och hete- rosexuella par, som utan att ha ingått äktenskap, samlever under förhål- landen som liknar äk- tenskap tillämpas regler- na i en avslutande avdel- ning av balken med sär- skilda bestämmelser om sambor.

1. Förslag till Äktenskapsbalk

Första avd. Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

lå Äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. För dem gäller vad som föreskrivs om makar.

2 & Makar skall visa varandra trohet, lojalitet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3 & Vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4 & Makar är skyldiga att lämna varandra de upplysningar som behövs för att bedöma familjens ekonomiska förhållanden.

5 & Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom rättens dom på äktenskapsskillnad.

6 & När ett äktenskap upplöses, delas makarnas egendom enligt de grunder och på det sätt som gäller för bodelning.

7 5 1 avdelningar av balken anges hur äktenskap ingås och upplöses, vad som gäller om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång. En avslutande avdelning av balken anger i vilka fall dessa bestämmelser om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång kan tillämpas på dem som, utan att ha ingått äktenskap, samlever under förhållanden som liknar äktenskap.

De följande kapitlen måste på ett fåtal punkter omarbetas för att stämma med förslaget om civiläktenskap. Vidare behövs några rent redaktionella ändringar för att passa även för det homosexuella äktenskapet.

SOU 1984:63 Femte avd. Särskilda bestämmelser om sambor

19 kap. Sambors bostad och bohag

] 5 Med sambor avses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

25 Har sambor förvärvat bostad och bohag för gemensamt begagnande eller innehar i övrigt någon av dem bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, gäller bestämmelserna i 7 kap. också deras bostad och bohag. En sambo kan anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren för den andre, eller en tomträtt till vilken den andre blivit inskriven såsom innehavare, är gemensam bostad för dem båda. Till anmälan skall, om den inte har undertecknats av båda, fogas bevis om att båda är mantalsskrivna på egendomen.

Fördelning av egendom

3 5 När samlevnaden mellan sambor upplöses, skall på enderas begäran bostad och bohag som tillhör dem tillsammans fördelas mellan dem vid bodelning. Dör den ena sambon, skall en sådan begäran framställas senast då bouppteckning förrättas.

Sambor kan även under samlevnaden förrätta bodelning enligt första stycket, om de är ense om det. På egendom som vid bodelning har fördelats mellan dem tillämpas inte detta kapitel.

Bestämmelserna i 9 kap. 1, 4, 6 och 7 55 samt 10 kap. 2 & gäller vid bodelning mellan sambor, räknat från det upplösningen ägde rum. Bodelningshandlingen skall ange att den hänför sig till samlevnad med gemensamt hem och hushåll och under äktenskapsliknande förhållanden.

45 Sedan avdrag skett för täckning av skuld, som är förenad med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget, skall parternas andelar i egendomen beräk- nas och egendomen med ledning därav fördelas mellan dem. Den som bäst behöver bostad eller bohag har rätt att få egendomen, om det med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Om avräkning och övriga villkor för tilldelning av egendomen gäller vad som föreskrivs i ll kap. 7—8 55 vid bodelning mellan makar. Upplöstes samlevnaden genom den enes död, gäller 12 kap. 4 & första stycket. Avdrag enligt första stycket för täckning av skuld får ske endast i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

5 5 Har en sambo vid bodelning till skada för sina borgenärer låtit annan egen- dom än i detta kapitel sägs ingå i bodelningen eller avstått från egendom som enligt 4 5 första stycket belöpt på andelen, gäller vad som föreskrivsi 13 kap. l—2 55 om verkan av eftergift vid bodelning mellan makar.

Bestämmelserna i [3 kap. 6 & gäller när bodelning har skett mellan sambor.

Övertagande av bostadslägenhet i vissa fall

6 & Innehar en sambo bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den andre, även om egendomen inte skall ingå i bodelningen, rätt att överta den enligt

homo- och hetero- sexuella par

bestämmelserna i I] kap. 7 5. Om samborna inte har eller har haft barn tillsam— mans, gäller detta endast om synnerliga skäl talar för det.

I den mån innehavaren av bostaden inte vid bodelningen av den andre fått annan egendom som ingår i bodelningen och motsvarar rättighetens värde, gäller bestämmelserna i ll kap. 85 om betalning med pengar och om anstånd med

betalning. En sambo som inte har framställt anspråk enligt första stycket senast tre månader efter sin avflyttning från lägenheten har förlorat sin rätt att överta hyres-

eller bostadsrätten.

Rättegångsbestämmelser 7 & 17 kap. och 18 kap. l & gäller vid tvist mellan sambor.

8 5 Om den ene yrkar det, skall rätten i fråga om bostad som avses i detta kapitel bestämma vem av samborna som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett.

Förordnande om rätt att kvarsitta i bostaden kan på ansökan av den ena parten ändras av rätten.

9 5 Den som har berättigats att sitta kvar i bostaden har även rätt att nyttja det bohag som med tillämpning av 7 kap. 6 & anses tillhöra båda tillsammans, om inte rätten förordnar annorlunda beträffande viss egendom. Avtal som därefter ingås med tredje man om bostaden eller bohaget medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till det bohag som sålunda har överlämnats. Har den ene berät- tigats att sitta kvar i bostaden, är den andre skyldig att genast flytta därifrån.

10 5 Fråga om rätten att sitta kvar i bostaden skall anhängiggöras vid den tings- rätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller fråga om rättens tillstånd till sambos förfogande över bostad eller bohag.

3. Av Lars Ahlmark beträffande 3 & utlänningslagen (1980:376)

Sverige har anslutit sig till 1951 års FN-konvention angående flyktingars rättsliga ställning. Konventionen är juridiskt bindande för avtalsslutan- de stat. I konventionen finns bestämmelser bl. a. om skydd för flykting- ar. Som flykting anses den som hyser en välgrundad fruktan för förföl- jelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhälls- grupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som därför har flytt från sitt hemland eller är förhindrad att återvända dit.

I 3 5 UtlL finns den grundläggande asylbestämmelsen. Där sägs bl. a. att en flykting inte utan synnerliga skäl skall vägras fristad i Sverige om han behöver sådant skydd. Definitionen av flyktingbegreppet i lagen ansluter till konventionens flyktingdefmition.

Utredningen anser att begreppet ”tillhörighet till viss samhällsgrupp” bör omfatta homosexuella och att asylrätt således bör föreligga om förföljelse i den betydelse uttrycket har i utlänningslagen föreligger. En sådan tolkning, säger utredningen, står i överensstämmelse, inte bara med vår principiella ståndpunkt att homosexuella bör ha samma skydd

som andra utsatta grupper utan även med Europarådets ställningstagan- de i fråga om diskriminering av homosexuella.

Trots detta föreslår utredningsmajoriteten att 3 & UtlL ändras så att sexuell läggning tilläggs de där nämnda kategorierna. Enligt min uppfatt- ning är detta överflödigt. Erfarenheterna från dagens Iran och national- socialismens Tyskland vittnar om att homosexuella av vissa regimer kan utsättas för en så långtgående förföljelse att de får anses vara en sådan ”viss samhällsgrupp” som bör omfattas av 3 (j UtlL. Ett tillägg av det slag majoriteten förordar skulle dels få till effekt att Sverige avlägsnade sig från konventionens ordalydelse med oklara konsekvenser, dels indirekt betyda att övriga länder som tillträtt konventionen enligt svensk uppfatt- ning inte ger homosexuella något skydd enligt 3 & UtlL. Detta vore en olycklig utveckling.

Mot bakgrund av det anförda avstyrkes en ändring av 3 & UtlL. Svensk praxis skall i stället innebära att homosexuella omfattas av denna para- graf i nuvarande lydelse.

Särskilda yttranden

1. Av Lars Ahlmark, Britta Bjelle och Karin Israelsson i anslut- ning till avsnitt 10.8.5

Utredningen föreslår ej införande av homosexuella äktenskap jämställ- da med dagens heterosexuella äktenskap. Hinder för detta anses ligga i samhällets värderingar av äktenskapet som en religiös och social institu- tion. Vi delar denna uppfattning. Därefter för utredningsmajoriteten ett resonemang om önskvärda förändringar av synen på och lagstiftningen om äktenskapet som innebär att det finns skäl att utreda någon form av civil registrering, vilket anses underlätta möjligheterna att i framtiden införa äktenskap för homosexuella.

För vår del anser vi det troligt att sådana ändringar i synsätt och lagstiftning också skulle ge effekter på människors bedömning av ho- mosexuella äktenskap.

Familjelagssakkunniga har emellertid i ett av sina delbetänkanden redan utrett frågan och föreslagit en reformering av reglerna för äkten- skaps ingående. Enligt förslaget skulle äktenskap ingås genom en ge- mensam anmälan till pastorsämbetet. Detta förslag ledde inte till någon lagstiftning beroende på bl. a. att Sverige är anslutet till en av Förenta Nationerna antagen konvention om äktenskap som föreskriver bl. a. att samtycke till äktenskap skall avges i vittnens närvaro.

Vi är, med hänsyn till dels att civiläktenskap nyligen prövats och dels att det ligger utanför utredningens uppdrag att utreda eller värdera dagens äktenskapslagstiftning, inte beredda till något uttalande om vad som kan vara önskvärda förändringar i detta avseende.

2. Av Eva Bohlin i anslutning till avsnitt 11.5 och avsnitt 12.6

Diskrimineringsförbudet i brottsbalken innebär — som det är utformat idag skydd mot diskriminering för enskildperson. Detta får till följd, att t. ex. en fastighetsägare kan vägra hyra ut lokal till en invandrarföre- ning eller en homosexuell förening. Diskrimineringen drabbar ju då inte enskild person utan en grupp människor och är alltså godtagbar enligt lagen. I våra undersökningar bland homosexuella och i massmedia har vi funnit flera exempel på, att olika grupper utsatts för just denna form

av diskriminering. Detta är mycket otillfredsställande och jag anser det därför angeläget med en översyn av lagstiftningen på detta område.

I betänkandetexten berörs kortfattat frågan, huruvida homosexuella kan anses utgöra ”säkerhetsrisk” vid vissa anställningar, exempelvis inom försvaret (kap. 1 1.5). Under 50-talets förföljelser mot kommunister och homosexuella i USA gjordes tusentals människor arbetslösa och många dömdes på mycket lösa grunder. Tendenser till liknande hetsjakt fanns även i Sverige. Att man skulle godta sådana grunder för att beröva någon arbete och försörjning vore skrämmande och helt oacceptabelt.

3. Av Stig-Åke Petersson beträffande rätt för två personer av samma kön att få adoptera gemensamt och att få gifta sig med varandra m. rn.

Den allmänna opinionen kan bara existera där inga idéer finns. (Oscar Wilde)

Utredningen skall enligt sina direktiv föreslå åtgärder för att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. Det är alltså utifrån ett sådant perspektiv som föreslagna åtgärder skall bedömas. Utredningen säger också i målsättningsavsnittet (avsnitt 3) att detta bl. a. innebär att undanröja den särbehandling som framstår som oacceptabel. En stor del av de resonemang och diskussioner som förs av utredningen präglas också av denna ambition. Därigenom finns det också mycket värdefullt material i betänkandet.

Tyvärr fullföljer inte utredningens majoritet sedan sina ambitioner att verkligen föreslå åtgärder för att undanröja diskrimineringen. Man före- drar istället att lyssna på den ”allmänna opinionen” och utifrån diffusa uppfattningar om vad denna är, lägger man förslag som inte skall stöta opinionen alltför mycket. Genom ett sådant agerande bidrar utredning- en i praktiken till att stärka fördomarna om homosexualitet. Man mot- verkar alltså sitt eget syfte.

Jag kommer i det följande att redovisa de viktigare frågor i vilka jag anser att utredningens majoritet inte tagit konsekvensen av sina egna resonemang. '

Familjefrågor (avsnitt 9)

I detta avsnitt behandlar utredningen vårdnads- och adoptionsfrågor. Här konstaterar utredningen att det är en självklarhet att en förälder, som är homosexuell, kan vara lika lämplig som en heterosexuell som vårdnadshavare för sina barn. Man finner därför ingen anledning att föreslå ändringar i den praxis som redan år 1955 fastlagts av Högsta Domstolen och som innebär att homosexualitet i sig inte skall påverka

vem av föräldrarna som skall få vårdnaden om barn vid äktenskapsskill- nad. Man konstaterar också, när resonemangen förs över på adoptioner, att samma synsätt tillämpas när det gäller möjligheten för en ensamstå- ende homosexuell att adoptera barn. Utredningen anser således att det inte heller här finns anledning att ändra på gällande ordning.

När frågan sedan gäller homosexuellas möjligheter att gemensamt adoptera barn, blir situationen plötsligt helt annorlunda. Då poängteras att man måste se till ”barnens bästa” och med hänsyn till detta avstyrks gemensam adoption för homosexuella. Jag delar utredningens bedöm- ning att det är barnens bästa som skall sättas i förgrunden när det gäller att bedöma adoptionsfrågan. Men jag kan inte förstå att homosexuella föräldrar kan vara förenligt med barnets bästa såväl i vårdnadssituatio- ner som vid adoptioner av ensamstående homosexuella men inte vid en gemensam adoption. Utredningen antyder resonemangsvis att barn som växer upp tillsammans med två mammor eller två pappor kan få pro- blem under sin uppväxt beroende på allmänhetens fördomar om homo- sexualitet. I det fallet talar dock utredningen mot bättre vetande.

Som framgår av den genomgång av vetenskaplig litteratur som finns i ämnet och som för utredningens räkning gjorts av Lars Jalmert, har endast fyra undersökningar behandlat hur barn som växer upp med två homosexuella föräldrar utvecklas. Man kan därvid konstatera att barnen inte i större omfattning än andra barn får psykiska eller andra problem eller blir mobbade i skolan. Självfallet kan man ifrågasätta slutsatsernas generalitet eftersom de är dragna ur ett litet material, men man måste samtidigt notera att det inte finns någon undersökning som talar för de teorier utredningens majoritet för fram.

I dagens läge existerar i praktiken två olika former av adoptioner; adoption av utländska barn och närståendeadoptioner. Enighet förelig- ger inom utredningen i bedömningen att de länder, som i dag tillåter adoptioner till Sverige, i praktiken inte skulle godkänna två föräldrar av samma kön som blivande adoptivföräldrar. Utredningen uppehåller sig ändå mest vid denna typ av adoptioner och bortser helt från närståen— deadoptionerna.

Det är inte ovanligt att det i homosexuella relationer finns barn från tidigare äktenskap eller samboförhållande. För barnet är det därmed naturligt att uppfatta familjen bestående av två mammor (eller två pap- por). Om den biologiske föräldern i en sådan relation skulle avlida, har den kvarvarande ”sociale” föräldern ingen juridisk rätt att överta vård- naden om barnet, trots att detta med all sannolikhet skulle vara det bästa för barnet jämfört med att tvingas flytta till förälderns släktingar, som barnet kanske inte haft någon kontakt med tidigare. Dessa problem skulle kunna lösas genom att närståendeadoptioner för homosexuella tilläts.

Samlevnad mellan två personer av samma kön (avsnitt 10)

Utredningen konstaterar att den enda påvisbara skillnaden mellan ho- mo- och heterosexuella människor är valet av kärlekspartnerns kön,

medan det däremot kan förekomma samma känslomässiga engagemang och ekonomiska sammanflätning i båda formerna av samlevnad. Utred- ningen konstaterar också att det i dagens läge finns många homosexuella som lever i stabila parrelationer och att det är betydligt fler som skulle vilja göra det men som, på grund av det tryck som homosexuella utsätts för, inte vågar eller kan leva i den önskade relationen.

Utifrån dessa grundläggande värderingar diskuterar sedan utredning- en olika alternativa möjligheter att lösa den rättsliga regleringen av homosexuell samlevnad. Men redan genom att börja diskutera olika alternativ har utredningen gått ifrån de ursprungliga direktiven att av- skaffa diskriminering av homosexuella. Om utredningen funnit anled- ning att jämställa homo- och heterosexuell samlevnad och de praktiska behoven av sådana åtgärder har påvisats, finns det enligt min uppfatt- ning ingen anledning att efter detta börja diskutera särskilda alternativ för homosexuell samlevnad. Är förhållandena likartade skall naturligt- vis även samma lagstiftning som för heterosexuella tillämpas. Heterosex- uella har i dag möjlighet att välja mellan äktenskap (kyrklig eller borger- lig vigsel) och sambo-förhållande. Homosexuella skall endast, enligt utredningens majoritet, ha möjlighet att kunna leva under ”äktenskaps- liknande förhållanden”.

Det enda motiv utredningen har kunna prestera för detta ställningsta- gande är att allmänheten inte skulle acceptera en ändrad innebörd av begreppet äktenskap. Därmed gör man på nytt avsteg från den uttalade strävan att avskaffa diskriminering och böjer sig — om det ens är sant — för de diskriminerande uppfattningar som finns i samhället. Man stärker alltså diskrimineringen av homosexuella.

Jag vill därför slå fast att det enda alternativet som i dagens läge fullt ut kan jämställa homo- och heterosexuella sambor är att dessa skall ha samma valmöjligheter (i dag innebär detta äktenskap och äktenskapslik- nande förhållanden).

Utredningen har också diskuterat ett särskilt registreringsalternativ (”registrering i särskild ordning”). Detta alternativ, som i mycket liknar äktenskapet, avvisar utredningen därför att det innebär ett utpekande av homosexuella människor. Det är visserligen sant, men även utredning- ens eget alternativ innebär i praktiken ett utpekande av homosexuella människor. Utredningen har också pekat på att ett obligatoriskt civiläk- tenskap för både homo- och heterosexuella skulle kunna innebära att samhället öppnade en möjlighet att tillämpa samma lagstiftning för båda formerna av samlevnad. Detta alternativ kunde i praktiken innebära att ”registrering i särskild ordning" skulle komma att gälla både homo- och heterosexuella förhållanden.

Även om utredningen inte anser sig kunna föreslå ett civiläktenskap för heterosexuella, borde man dock ha kunnat stanna för ett sådant alternativ för homosexuella i avvaktan på att även heterosexuella får möjlighet att ingå civiläktenskap. Genom en sådan lösning vinner man att lagstiftningen på sikt görs lika för homo- och heterosexuella och de argument som utredningen anför mot äktenskap för homosexuella får inte längre någon tyngd.

Under ett övergångsskede kommer visserligen olika lagar att gälla för

homo- och heterosexuell samlevnad. Denna nackdel är dock inte av sådan dignitet att den bör hindra ett genomförande. Utredningens ma- joritetsförslag innebär inte att några väsentligare problem löses för ho— mosexuella sambor (frågan om exempelvis arvsrätt är olöst).

Jag vill dock starkt stryka under att en framtida familjelagstiftning måste vara så utformad att samma regler gäller för homo- och heterosex- uell samlevnad.

När det gäller den lagtekniska utformningen av utredningens lagför— slag anser jag att man bör välja en annan metod än den utredningen föreslår. Man bör i lagen endast fastslå att all lagstiftning där begreppet ”äktenskapsliknande förhållande” eller uttryck med motsvarande inne- börd används skall tillämpas även vid homosexuell samlevnad i enlighet med följande:

Förslag till Lag om samlevnad mellan två personer av samma kön

Härigenom föreskrivs följande.

I lag eller förordning meddelade föreskrifter om samlevnad under äktenskaps—— liknande förhållanden skall gälla vid en samlevnad mellan två personer av samma kön, som samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

Denna lag träder i kraft den

Arbetsmarknaden (avsnitt 1 1)

I avsnittet berörs homosexuellas anställningstrygghet. Som en viktig jämställdhetsaspekt bör dock även finnas med att homosexuella inte skall utestängas från vissa typer av arbete. Det är fortfarande så att vissa arbetsgivare inte vill anställa någon i ”känsliga” befattningar på grund av att han eller hon är homosexuell. Sådana ställningstaganden kan inte anses vara förenliga med dagens strävan att avskaffa diskriminering av homosexuella. Om lagförslaget till förbud mot diskriminering av homo- sexuella inte antas bör det ändå på lämpligt sätt klart fastslås att det inte är acceptabelt att utestänga homosexuella från några typer av arbeten.

Bostadsfrågor (avsnitt 12)

Genom utredningens förslag löses inte de problem som homosexuellas organisationer har haft med att få hyra lokaler för sin föreningsverksam- het. Det är inte acceptabelt att tillåta diskriminering av homosexuellas organisationer när diskriminering av homosexuella inte är tillåten. Jag förordar därför att bestämmelserna i utredningens förslag till ny lydelse av 16 kap. 9 & BrB görs tillämplig på homosexuellas organisationer.

Fortsatta åtgärder (avsnitt 24)

När det gäller avsnitten 16—23 kommer utredningen med mycket få konkreta förslag till åtgärder. Man nöjer sig oftast med att uttala för-

hoppningar om att situationen skall förbättras exempelvis när det gäller skolans samlevnadsundervisning. Detta är i och för sig förståeligt, efter- som det inom ramen för den ansvarsfördelning som faktiskt gäller inte har varit möjligt att utforma övervägandena på annat sätt. Mot den bakgrunden är det därför särskilt viktigt att det sker en effektiv uppfölj- ning av att intentionerna bakom utredningens uppfattning verkligen uppnås. Att det övergripande ansvaret härför läggs på socialstyrelsen förefaller logiskt. Utredningen tar dock inte ställning till hur ansvaret skall fullgöras. Enligt min uppfattning är det viktigt, för att uppföljning- en skall kunna bli effektiv och fylla någon funktion, att särskilda resurser tillskapas för denna verksamhet. Om verksamheten inte ryms inom befintliga ramar, måste statsmakterna därför vara beredda att tillföra socialstyrelsen nya resurser härför.

K ostnadsberäkningar (avsnitt 26)

Utredningen har förutsatt att ett särskilt statsbidrag beviljas homosex- uellas organisationer. Det är synnerligen angeläget att organisationerna erhåller ett bidrag i den storleksordningen att det möjliggör en kraftfull insats på alla de olika områden utredningen förutsätter att homosexuel- las organisationer är bäst lämpade att vidta åtgärder. Jag vill erinra om det ansvar för att förbättra homosexuellas situation och öka Öppenheten i samhället som utredningen ”ålägger” homosexuellas organisationer. Mot denna bakgrund är nivån på det föreslagna statsbidraget för låg. Jag förordar därför att statsbidragets storlek beräknas till minst 2 500 000 kr. I den summan bör då också kunna inrymmas en väsentligt utökad informationsverksamhet på skolor, vilken är synnerligen angelägen.

Summary

We note that the only certain difference between homosexuals and heterosexuals is that homosexuals are emotionally attracted to persons of the same sex. In the light of this background it is obvious that homosexuals should not be discriminated against.

We propose measures in order to improve the homosexuals' situation. These are in brief as follows:

— cohabitation between two persons of the same sex should in certain aspects be granted equal legal status with what current legislation terms cohabitation under forms resembling those of marriage, or any similar expression —— homosexuals are to be given equal status with other minority groups who through legislation are given particular protection against unfav- ourable legislation or discrimination. improved education and information on homosexuals and homosex- uality.

General aspects

Many people wonder what homosexuality is. Our task has not been to answer this question, although we have undertaken a survey of the literature about the research available on this field. The literature reveals that there are many different theories on the causes of homosexuality, and that no one of them is essentially more tenable than any other. The only statement that today can be made with any certainty is that there is no other difference between homosexual and heterosexual persons than the fact that homosexuals experience an emotional attraction to persons of the same sex.

In Sweden, society's view of homosexuality has become more open in recent years. This fact and homosexuals” own efforts have resulted in the situation for many homosexuals having become more tolerable in recent years. However, our surveys show that it is far from satisfactory. Many homosexuals find things difficult, and discovering one*s homosexuality can be a shattering experience for a young person. Many findit difficult to accept their inclination, accept it and speak about it. Cohabitation between two persons of the same sex is difficult to establish, and is not recognised as a natural state of affairs. Homosexuals often feel that they have to resort to secrecy about their relationships. In relation to the

outside world, homosexual cohabitation is fraught with considerable complications.

Those difficulties which homosexuals experience are not so much a result of their being homosexual as a function ofthe expectation on the part of society and the general public that one should live in a heterosex- ual fashion. To this can be added a view of homosexuality which is conditioned by lack of knowledge. Homosexuals usually describe this situation by saying that it is not they who are the problem but rather the attitudes and prejudices of those around them.

Our surveys

We have undertaken surveys with a view to clarifying the situation of homosexuals in our society. The surveys have been aimed at both the general public and homosexuals. That involving the general public, i.e. the heterosexual majority, gave rise to the following results.

One person out of ten claims to know a homosexual. Approximately 60 % of respondents claimed never to have met one.

The prejudices that homosexuals have a particularly strong sexual drive and that they are particularly attracted towards children are not especially widely spread. On the other hand, around one half believe that there are homosexuals who possess specific external characteristics, in general those of the opposite sex.

For many people the word homosexuality has connotations of sexual acts, but not of falling in love, love or solidarity. In response to a direct question as to whether homosexuals fall in love in more or less the same way as heterosexuals, more than half reply that they do not know.

Over half answer no to the question whether they consider that two people of the same sex should be allowed to get married to one another, while around one fifth reply in the affirmative. On the other hand, just under half reply yes to the question whether homosexuals living together should be able to obtain loans in order to set up a home.

Those who claim to find homosexuality repulsive and those who do not are divided into two approximately equally large groups. At the same time, it seems common to make a sharp distinction between homosex- uality in itself and homosexuals. Homosexuality is viewed as a regret- table or tragic fate, and those affected by it are viewed with commiser- ation.

19 % of respondents claim not to want a homosexual among their friends. 3 % say that they would demonstrate their disapproval if they found themselves with a homosexual workmate.

In the survey of homosexuals, unlike that of the general public, it proved impossible to employ a representative sample. The objective was to elucidate the situation of homosexuals in greater detail, primarily from three aspects.

The first relates to homosexuals” way of viewing their own homosex- uality. The majority had their first recollection of homosexual feelings from puberty, while there were others who did not recall anything until they had reached adult age.

Initially, these feelings are often interpreted as, e.g. a need for friend- ship, but not as a longing for love and sexuality. lf these feelings occur more clearly and are felt as sexual attraction, falling in love etc. they are intuitively interpreted as wrong or forbidden, even if one is not aware of homosexuality as a concept.

In general, homosexuals have assumed for shorter or longer periods that they are like others, i.e. are heterosexual, and have instead thought that it was that they had difficulty in falling in love, finding the right partner, or achieving a satisfactory partnership.

From the point in time at which they recall having had their first homosexual feelings, an average of seven years elapses before they begin to consider themselves homosexual. In the case of nearly 10 % this was more than fifteen years, and by that time many still saw their homosex- uality as a negative characteristic oftheir own personality, whose impact on their way of life they wished to limit. Around half say that they had wished they were heterosexual after the time at which they begin to see themselves as homosexual.

The second aspect of the homosexuals” situation dealt with in the survey related to their relationship with each other. Their difficulties in coming into contact with each other may be considerable as there are few contact networks, and they are of a kind which does not favour the establishment of more permanent relations. Half the respondents in the survey live in a homosexual pair relationship, and ofthe others the vast majority wish to live in a permanent relationship.

The third aspect touched on homosexuals” relations to heterosexuals and thus also to the existence of discrimination.

The survey shows that homosexuals are very much afraid to reveal their homosexuality to others, and do not disavow the heterosexuality which is always taken for granted. Instead, they adapt their way of life so that homosexual feelings and relations will remain concealed. As a consequence of this they restrict their relationships with heterosexuals, and keep them at a distance.

Those who declare their homosexuality generally do so only to care- fully selected people, for which reason it is unusual for them to encounter a hostile reaction. The most violent reactions often come from their nearest and dearest, i.e. parents and spouses. Many have encounted a positive response and an interest, but it also seems to be usual that particularly the immediate reactions are hesitant, uncertain and embar- rassed.

The 1300 homosexuals who answered our poll report nearly 200 cases of discrimination at work. 30 % of those who tried to rent a flat together with somebody of the same sex had been refused.

Conclusion of our surveys

Our surveys have led us to the conclusion that two factors are decisive in the social situation of homosexuals. The first is that the silence surround- ing homosexuals and homosexuality is virtually total. Homosexuality is not a natural part of society; it is not present as a social and cultural institution.

The second factor is that there exists a social prohibition or taboo on homosexuality, which is reinforced by the fact that it is viewed as pure sexuality, and also in that love is considered to be something which can only occur between a man and a woman.

Our directives and our objective

Our directives state that we are to propose measures which can clear away any residual discrimination against homosexuals. We stress that it is important to combat discrimination. We note, however, also that a significant cause of the homosexuals” situation is that homosexuality is not socially and culturally accepted. This means that homosexuals lack something, a lifestyle, with which to identify. Homosexuals also feel an uncertainty as to what would happen if they revealed themselves to the world around them. They dare not discount the risk of being ostracised and losing their job, reputation and foothold in life. They thus conceal their homosexual feelings and relationships, which has major conse- quences for their way of life.

One objective is for us to counteract discrimination and get society to openly accept and support homosexuals. Only if the ”prohibition” against and silence on homosexuality disappears, will the homosexuals” situation become satisfactory.

We can point to different means of improving the situation, namely legislation and information, as well as improved teaching about homo- sexuals and homosexuality, in order to fight discrimination.

Family questions

In the course of our work we often encountered questions such as whether homosexuals ought to have custody of children, and whether two people of the same sex ought to be allowed to adopt jointly. The background to these questions is probably that many people, some subconsciously, believe that contacts between homosexuals and children may cause injury to the latter. We maintain that there is no reason whatsoever for such an assumption, and that homosexuality in itself may never be seen negatively in matters relating to custody, where the prime consideration is the well-being of the child.

As regards the question of a right to joint adoption, we judge the situation to be different, for adoption is, apart from its legal ramifi- cations, a matter of actual and legal custody. Seen in this light, there are no impediments to a right ofjoint adoption by two persons ofthe same sex.

We find, however, that there is a further aspect to the question of adoption. It has to do not with the right of homosexuals to adopt jointly, but with the rights of the prospective adoptive child, in brief, it is the child's best interests which must be given priority. The situation is probably such that homosexual cohabitation is today not considered to be equally natural as that of heterosexuals, and we cannot disregard the fact that there may be a risk that adoptive children can come to regard themselves as deviant if they grow up in a homosexual family environ-

ment. The homosexual family must first be accepted as a natural part of society before two persons of the same sex should be allowed to adopt jointly.

Another issue which we discuss is whether two persons ofthe same sex should be allowed to marry, or whether this relationship should be regulated in law by some other means. We find that the majority of cases of homosexual cohabitation involve the same ties and functions as in heterosexual cohabitation, and have therefore engaged in a detailed discussion as to whether those rules applying to spouses ought not to be extended to pairs of cohabiting homosexuals as well. We note, however, that present-day value judgements with regard to marriage are so firmly rooted that it is hardly possible to speak of marriage between two individuals of the same sex, without defining marriage in a different way from that practised today. We find, however, that there are no obstacles in the way of already granting certain aspects of homosexual cohabi- tation the same legal status as is today accorded to that form of cohabi- tation between a man and a woman which in law is termed cohabitation under forms resembling those of marriage.

Discrimination

One demand which has often been made to us is that homosexuals should be given protection by the criminal law with regard to discrimi- nation through the medium ofa special law against discrimination, or by extending to homosexuals the same protection as that enjoyed by other minority groups in accordance with the provisions against incitement against ethnic minorities and unlawful discrimination contained in chap. 16 para. 8 and chap. 16 para. 9 of the Penal Code. We note that it is difficult to chart discrimination against homosexuals, even if there should be no doubt that certain forms of this occur. It is primarily homosexuals” fear of discrimination and their efforts to prevent it which have a considerable negative impact on their everyday life, well-being and relationships with others. We are of the opinion that such discrimi- nation is best combatted by giving homosexuals the same protection as other vulnerable social groups, and not by the promulgation of a sepa- rate law against the discrimination of homosexuals. We therefore pro- pose that homosexuals be included in the protection against discrimi- nation which chap. 16 para. 8 of the Penal Code extends towards other groups, and that society*s conviction that homosexuals should be treated in the same manner as all others be stressed in that chap. 2 para. 15 and para. 20 of the Instrument of Government be amended so that homosex- uals are protected against unfavourable legislation.

In view of the persecution of homosexuals in certain countries, de- mands have been voiced for what is termed political asylum for homo- sexuals on sexual grounds. We discuss this question and find that current legislation in itself provides satisfactory guarantees that homosexuals, who are persecuted in their country of origin, are granted residence permits. Our opinion is that current legislation on the right of asylum also implies that there is scope for granting asylum to persecuted homo-

sexuals. Since an opposite viewpoint has been adopted in practice, we propose a specific provision on the right to asylum for homosexuals who are being persecuted on account of their sexual proclivity.

The surveys that we have had undertaken establish that there is no legal basis whatsoever for dismissing a homosexual employee or giving notice to quit to a homosexual tenant through invoking their sexual proclivity. It is possible, however, to refuse employment or accommo- dation by invoking their sexual proclivity, without legal sanction, on the private labour market and within the non-commercially operated sector ofthe housing marketl. Such discrimination is not restricted to homosex- uals, but also affects other vulnerable social groups. Our fundamental conviction is that homosexuals should be give the same protection against discrimination as others who belong to vulnerable groups. In the light of this we propose that the draft law against ethnic discrimination at work, which has been presented by the committee of enquiry on discrimination, should, in the event of enactment, also protect homosex- uals from discrimination on the labour market.

The need for other than legislative measures

Previous sections have dealt primarily with different legislative measures. In the case of many homosexual individuals it is the silence surrounding the situation of homosexuals which renders it more difficult for them to be