Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté med tre ledamöter tillkallas med uppgift att se över organisation och arbetsformer i det bilaterala biståndet med huvudsaklig inriktning på biståndet utanför de s.k. programländerna.

Utvecklingen i u-länderna

Skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika u-länder är stora. Detsamma gäller sådana centrala förutsättningar för utveckling som naturtillgångar, utbildning och samhällsorganisation.

I Afrika har de senaste åren präglats av ekonomisk kris och skuldproblem. I Latinamerika har påfrestningarna i samband med skuldkrisen varit stora. Flera låginkomstländer i Asien har samtidigt haft god tillväxt, och den starka utvecklingen i de nyligen industrialiserade länderna i Asien har fortsatt.

Många av de fattigaste u-länderna har fått allt större svårigheter att hävda sig i det internationella ekonomiska utbytet. I dessa länder spelar biståndet en betydelsefull roll för att tillgodose grundläggande behov och för att bidra till uppbyggnaden av en starkare bas i form av infrastruktur, erfarenhet och kunnande för ekonomisk och social utveckling. Biståndets inriktning och utformning måste anpassas till skilda förhållanden i olika länder.

Sveriges bilaterala bistånd

Det svenska biståndet till programländerna planeras i dag inom fastställda landramar och genom samarbetsavtal mellan den svenska och mottagarlandets regeringar. Hittills vunna erfarenheter visar att denna planeringsmetod, s.k. landprogrammering, är en väl anpassad form för långsiktigt stöd till samhällsuppbyggnad i de fattigaste u-länderna.

U-ländernas växande roll i världsekonomin och det ömsesidiga beroendet mellan i- och u-länder utgör ett skäl för Sverige att genom biståndet utveckla förbindelserna med olika u-länder. U-ländernas tillväxt gynnar Sveriges möjligheter till handel. De fattigare u-länderna kan också dra särskild fördel av en dynamisk utveckling i de större u-landsekonomierna bl.a. genom handelsutbyte.

Inriktningen av det bilaterala biståndet främst på de fattigaste u-länderna är en naturlig konsekvens av de mål som har ställts upp för det svenska biståndet. Men även i de u-länder som inte tillhör de allra fattigaste finns dock betydande fattigdom, ekonomiska och sociala klyftor mellan befolkningsgrupper och regioner, miljöförstöring och andra utvecklingsproblem. Sverige har mot denna bakgrund inlett ett bilateralt utvecklingssamarbete i olika former och genom olika kanaler med sammanlagt ett 60-tal u-länder.

Flera nya biståndsformer och biståndsorgan har sedan 1970-talet tillkommit i det uttalade syftet att utveckla Sveriges samarbete också med u-länder utanför programlandskretsen.

Biståndets inriktning på länder och sektorer liksom formerna för dess genomförande präglas i dag av betydande variation. Olika biståndsorgan arbetar med olika metoder. Samtidigt har förändringar i mottagarländernas situation påverkat förutsättningarna för de olika biståndsorganens verksamhet. Ett exempel på detta är att fonden för industriellt samarbete med u-länder (SWEDFUND) behövt medverka med stödinsatser i form av utbildning och företagsledning under längre tid och i större omfattning än beräknat i de företag som startats. Problemen är ofta desamma som för den del av industribiståndet som administreras av styrelsen för internationell utveckling (SIDA).

Beredningens för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) verksamhet har vuxit i omfattning och över tiden fått alltmer långsiktig karaktär. Den försämrade ekonomiska situationen i många u-länder har också bidragit till att det krävs alltmer omfattande insatser av BITS i form av beredning och uppföljning. SIDA:s verksamhet utanför programländerna har samtidigt ökat, t.ex. genom insatser inom särskilda program, det humanitära biståndet och regionala insatser. De båda myndigheterna har därmed kommit att bedriva verksamhet som delvis sammanfaller. I några fall ges stöd till projekt i samma land. Att uppgifterna på detta sätt sammanfaller kan leda till minskad effektivitet och högre kostnader. Behov finns därför av bättre samordning.

När det gäller arbetssättet har utvecklingen inom biståndet inneburit att en bredare krets inom näringsliv, organisationer och institutioner engagerats i biståndsarbetet. Detta har i sin tur medfört att allt fler i det svenska samhället fått erfarenhet av utvecklingssamarbete med u-länderna och att en fortgående förändring av biståndsorganens roll möjliggjorts. Biståndsmyndigheternas kapacitet har också påverkat arbetssättet.

Under senare år har flera delar av biståndet granskats och utvärderats. Översyner av biståndet genom enskilda organisationer (SIDA 1985) och katastrofbiståndet (Ds UD 1986:2) liksom en utvärdering av forskningsbiståndet genom styrelsen för u-landsforskning (SAREC) (Ds UD 1985:2) har utmynnat i att riksdagen beslutat om delvis reviderade riktlinjer för dessa biståndsformer. En särskild biståndsorganisationsutredning (Ds UD 1984:1) resulterade i en omorganistion inom SIDA. Efter en översyn av biståndsmålen (SOU 1987:28) har ett särskilt miljömål beslutats av riksdagen år 1988. SWEDFUND:s verksamhet (SOU 1988:4), kultursamarbetet med u-länderna (Ds UD 1987:2) respektive den statligt finansierade informationen om u-länder och utvecklingssamarbete (SOU 1988:19) har också setts över. En översyn av vissa aspekter av u-kreditsystemet har gjorts i exportkreditutredningen (SOU 1988:42). Tillsammans med övriga nordiska länder har vidare ett särskilt utredningsarbete om FN i utvecklingssamarbetet inletts, och en särskild studie pågår om biståndet till fattiga, afrikanska mottagarländer.

I budgetpropositionen 1987/88 anmäldes att ett analysarbete inletts inom utrikesdepartementet om biståndets effektivitet, inriktning och myndighetstruktur. Två delprojekt har behandlat biståndet till andra länder än programländer respektive biståndsmyndigheternas arbetssätt och kapacitet.

Resultatet av den kartläggning och analys som gjorts har redovisats översiktligt i föregående avsnitt och kommer även att behandlas i 1989 års budgetproposition. Oklarheter och brister har påvisats som motiverar en fördjupad analys av organisation och arbetsformer med huvudsaklig inriktning på det icke-landramsfinansierade bilaterala biståndet.

En översyn av organisationen och arbetsformerna är också motiverad utifrån kravet att ett allt mer omfattande bistånd skall kunna förmedlas med hög måluppfyllelse. Biståndet har nått en betydande omfattning. För att stödet på ett effektivit sätt skall kunna bidra till u-ländernas utveckling ställs det dock stora krav på hur det utformas, både när det ges i form av finansiella resurser och i form av kunnande. Detta ställer i sin tur höga krav på biståndets organisation och arbetsformer. Betydande erfarenheter finns inom biståndsorganisationen och bland myndigheter, organisationer, företag och konsulter som medverkat i biståndet. Dessa erfarenheter bör tas till vara på ett systematiskt och samlat sätt. Det kan t.ex. finnas särskilda förutsättningar och skäl för Sverige att erbjuda bistånd inom vissa områden som miljö, energiförsörjning, arbetsmarknadspolitik och lokal förvaltning. För att biståndsanslagen skall kunna användas effektivt, krävs medverkan av expertis från olika delar av det svenska samhället liksom av internationell expertis.

Jag anser mot denna bakgrund att en översyn bör genomföras av organisationen, främst SIDA, BITS och SWEDFUND, och dess arbetsformer i det bilaterala biståndet med huvudsaklig inriktning på biståndet utanför de s.k. programländerna. Uppdraget bör genomföras av en kommitté. I sitt arbete bör kommittén samråda med företrädare för berörda biståndsorgan och annan expertis.

Översynen skall utgå från att de biståndspolitiska målen ligger fast och är vägledande för allt utvecklingssamarbete. Syftet bör vara att åstadkomma ett effektivt bistånd som är anpassat till olika u-länders situation och behov. En av förutsättningarna för detta är en organisatorisk och administrativ struktur som är utformad för detta ändamål.

En bedömning bör göras om nuvarande organisation och arbetsformer är ändamålsenliga med hänsyn till de biståndspolitiska målen. Kommittén bör analysera behoven av förändringar i organisationen och dess arbetsformer samt möjligheterna till effektivisering genom ändring av t.ex. uppgiftsfördelning, och former för samordning.

Mot bakgrund av det bilaterala biståndets nuvarande inriktning och dess återspegling i olika biståndsorgans verksamhet bör kommittén analysera eventuella oklarheter och dubbleringar i roller och uppgiftsfördelning inom aktuella delar av biståndsorganisationen.

Kommittén bör därvid granska nuvarande myndighetsstruktur, dess konsekvenser för verksamhetens inriktning samt likheter och skillnader mellan olika biståndsorgan vad gäller insatsernas syfte och innehåll. I detta sammanhang bör arbetsfördelningen mellan de biståndsorgan som verkar inom samma länder eller sektorer beskrivas, t.ex. vad gäller olika stödformer för att främja näringslivsutveckling och för att förstärka infrastrukturen i mottagarländerna.

Möjligheter till större samordning av organisation och arbetsformer på dessa områden bör belysas av kommittén. Förslagen på denna punkt i översynen av SWEDFUND bör beaktas.

Även andra aktörers roll bör klarläggas liksom möjligheterna att effektivt tillvarata de erfarenheter av utvecklingssamarbete som finns inom näringslivet och andra delar av det svenska samhället.

Kommittén bör med utgångspunkt från gällande arbetsfördelning mellan regeringen och biståndsmyndigheterna/-organen överväga och föreslå lämpliga former för styrning och samordning av organisation och arbetsformer inom det bilaterala icke-landramsfinansierade biståndet.

Kommittén skall beakta regeringens direktiv (Dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning samt regeringens direktiv (Dir. 1988:43) till kommitéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten.

Översynen bör vara slutförd före utgången av januari 1990.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om internationellt utvecklingssamarbete

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med tre ledamöter med uppdrag att se över organisationen och arbetsformerna i det bilaterala biståndet med huvudsaklig inriktning på biståndet utanför programländerna,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

att kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns anslag C 3. Andra biståndsprogram, anslagsposten 9. Utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Utrikesdepartementet)