Beslut vid regeringssammanträde 1988-12-01

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.

Mitt förslag

En kommitté tillkallas för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Kommitténs huvuduppgifter blir att överväga

• om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas,
• vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, och
• hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas.

Bakgrund

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Med ekonomisk skada avses ekonomiska förluster av olika slag (kostnader, inkomstförlust, intrång i näringsverksamhet). Ideell skada utgörs av förluster av icke-ekonomisk natur.

Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts som sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan (5 kap. 1 § skadeståndslagen).

Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Den ideella karaktären är inte alltid renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.

Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig. Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller annat men dras alltså i huvudsak vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt.

Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlust av någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följder av skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att leva ett normalt liv. I denna form ersätts sålunda förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är vanställande (t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av protes).

Även ersättningsposten olägenheter i övrigt -- som infördes i samband med att skadeståndslagen ändrades år 1975 -- avser i huvudsak skadeföljder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts skadeföljder som i tidigare skadeståndspraxis gottgjordes än som ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara faktorer som allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt risken för att i framtiden förlora mera extraordinära inkomster, t.ex. genom övertidsarbete. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m.m. samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse.

Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel schablonmässigt. Försäkringsbolagen tillämpar i sin skaderegleringspraxis vissa tabellvärden för olika vanligt förekommande skador. Ersättningen enligt tabellerna, som regelbundet justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar, har på senare tid höjts mera allmänt vid ett par tillfällen. Några motsvarande tabeller används inte för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt.

De tabeller som försäkringsbolagen tillämpar för att bestämma ersättningen för sveda och värk samt lyte och men har fastställts av trafikskadenämnden, vars ledamöter förordnas av regeringen och försäkringsinspektionen. Tabellerna har godtagits av riksdagen år 1975 (se prop. 1975:12 s. 111, LU 16, rskr. 133) och av högsta domstolen i flera avgöranden (se NJA 1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129 och 1982 s. 793).

Utöver trafikskadenämnden är flera andra skadeprövningsnämnder verksamma inom det enskilda försäkringsväsendet, t.ex. ansvarsförsäkringens personskadenämnd.

De nu berörda nämnderna är endast rådgivande organ. Sedan en nämnd har yttrat sig i ersättningsfrågan och försäkringsbolaget därefter har fattat sitt beslut, kan den skadelidande få frågan prövad av domstol. Antalet vägledande domstolsavgöranden i fråga om ideell skada är emellertid begränsat. Utvecklingen på det området har därför i stor utsträckning kommit att styras av nämndernas ställningstaganden.

Bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som tillfogas någon genom vissa brott mot den personliga integriteten, såsom våldtäkt, ofredande och ärekränkning (1 kap. 3 § skadeståndslagen).

Några tabeller, motsvarande dem som används för att bestämma ersättning för sveda och verk samt lyte och annat men, finns inte när det gäller ersättning för lidande till följd av brott. Domstolarna har också bara i begränsad omfattning fått ta ställning till sådana ersättningsanspråk. Beträffande våldtäktsbrott och andra sexualbrott har emellertid en viss ersättningspraxis utbildats i brottsskadenämnden, som ger ersättning av statsmedel för skador till följd av brott i fall då skadevållaren är okänd eller saknar förmåga att betala skadestånd (se Marie Svendenius i Svensk Juristtidning 1988 s. 64 ff).

Reglerna om ideell skada i samband med personskada har på senare tid tilldragit sig ett allt större intresse.

Riksdagen behandlade i november 1986 olika frågor om ideell skada (se LU 1986/87:3; jfr LU 1987/88:4 och 1988/89:4). Enligt riksdagen behövdes det inte någon mer genomgripande ändring av ersättningssystemet på personskadeområdet och egentligen inte heller någon ändring av reglerna i skadeståndslagen. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt att det kunde finnas anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån vid ideell skada var befogad. Vidare behandlade riksdagen en del speciella situationer där det kunde finnas skäl att förbättra de skadelidandes ställning. Riksdagen överlämnade åt regeringen att bestämma i vilka former ett utredningsarbete med denna inriktning skulle bedrivas.

Liknande synpunkter framfördes vid en hearing som justitiedepartementet anordnade i april 1987 med företrädare för berörda myndigheter och organisationer m.fl. En allmän uppfattning var att det behövs en översyn av reglerna om ersättning för ideell skada för att man skall kunna få en samlad syn på dessa frågor och för att rättsläget i olika, praktiskt viktiga frågor skall kunna klarläggas.

Någon allmän översyn av bestämmelserna om ideell skada har inte gjorts någon gång. Enligt min mening bör en sådan översyn nu komma till stånd. Jag delar riksdagens uppfattning att det inte finns behov av någon genomgripande ändring av ersättningssystemet på området. Åtskilliga frågor av praktisk och principiell natur behöver dock belysas närmare. Arbetet bör anförtros åt en kommitté.

En huvuduppgift för kommittén blir att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. En vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning.

Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig ersättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen för ideell skada. Givetvis kan en sådan skada aldrig kompenseras på ett fullgott sätt genom ersättning i pengar. Men denna ersättning kan bidra till att lindra verkningarna av de ideella förlusterna. Kommittén bör överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan.

Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning har -- på ett annat sätt än ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt -- inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp kan anses tillräckligt fylla detta syfte.

Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör naturligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större betydelse för de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för kommittén är om de allmänna höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad.

Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör den dock göras med utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med beaktande även av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Och vid denna jämförelse bör kommittén kunna bortse från en sådan särpräglad skadeståndspraxis som har utbildats i bl.a. USA.

Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av den nuvarande ersättningsnivån kan få för försäkringstagarkollektivet i form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagarnas och i samhällets intresse. Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes intresse av att få en så god kompensation som möjligt.

En annan huvudfråga som kommittén bör ta ställning till är vilka principer som skall tillämpas när ersättningen för ideell skada bestäms.

Visserligen gäller också här grundsatsen om full ersättning för den lidna skadan. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna mäta den förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade, går emellertid inte att ställa upp. Det är därför naturligt att denna ersättning måste bestämmas mera schablonmässigt än när skadan har medfört skadeföljder som är av klart ekonomisk natur.

Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen av denna anledning i sin skaderegleringspraxis utbildat vissa tabellvärden för ersättningen för sveda och värk samt lyte och men. När det gäller ersättningen för lyte och men bygger ersättningstabellerna på tabeller över de s.k. medicinska invaliditetsgraderna. Dessa medicinska invaliditetstabeller har tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Tabellerna är ofullständiga bl.a. på det sättet att åtskilliga av de nutida besvär och symptom som en skada kan ge upphov till inte påverkar invaliditetsgraden. Kommittén bör överväga om invaliditetstabellerna i dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en skadas framtida verkningar.

Beträffande ersättningen för olägenheter i övrigt finns inte någon lika klar skaderegleringspraxis. Det råder i stället en påfallande osäkerhet om hur denna ersättning skall bestämmas. Kommittén bör om möjligt skingra denna osäkerhet genom att ge närmare anvisningar för bedömningen. Bl.a. bör kommittén ta ställning till frågan i vilken utsträckning ersättningen bör vara schabloniserad eller individualiserad (se om denna fråga Ola Pettersson i Svensk Juristtidning 1983 s. 81 ff och Ulf Nordenson i Festskrift för Jan Hellner, 1984, s. 391 ff). Om kommittén kommer fram till att standardiserade normer av det slag som används vid fastställandet av ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bör tillämpas i detta sammanhang, synes det naturligt att också dessa normer fortlöpande anpassas till penningvärdets förändringar.

Kommittén bör vidare diskutera om det går att dra en klarare gräns än för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt och å andra sidan de övriga ersättningsposter som är aktuella när någon har tillfogats en personskada (framför allt ersättningen för kostnader och för lyte och men).

En fråga av liknande slag rör den ersättning för lidande som den som t.ex. har våldtagits eller misshandlats har rätt till enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan gäller här hur denna ersättning förhåller sig till den ersättning som betalas ut om den skadelidande i samband därmed har tillfogats en personskada. Skall med andra ord den skadelidande i ett sådant fall ha rätt till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt? Kommittén bör ta ställning till denna fråga, som det råder olika uppfattningar om (se bl.a. Erland Conradi i Svensk Juristtidning 1986 s. 453 ff).

I detta sammanhang bör kommittén även överväga om ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande skadegörelse. Möjligen går det redan i dag att få sådan ersättning. Bland de brott som enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande ingår nämligen hemfridsbrott (se prop. 1972:5 s. 570). Frågan är dock hittills obesvarad i rättspraxis.

Som förut nämnts har några tabeller, motsvarande dem som tillämpas i fråga om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, inte utbildats när det gäller ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det ligger också i sakens natur att denna ersättning inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i hög grad är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén bör dock försöka ge närmare riktlinjer för bedömningen. En omständighet som ofta bör kunna påverka ersättningens storlek är beskaffenheten av skadevållarens handlande; tydligt är att den kränkning som skall gottgöras kan framstå som allvarligare ju grövre det brottsliga handlandet är (jfr NJA 1962 s. 458). Kommittén bör diskutera vilka andra omständigheter som särskilt bör beaktas när ersättningen bestäms.

Det har ibland ifrågasatts om inte den oklarhet som i vissa avseenden råder om innebörden av 1 kap. 3 § skadeståndslagen till en del har sin grund i att paragrafen talar om ersättning för ''lidande'', en term som förekommer också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang (jfr bl.a. prop. 1986/87:49 s. 29). Kommittén bör överväga om detta uttryck stämmer med de syften som denna ersättning bör fylla eller om en annan terminologi bör väljas.

I de fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda normer uppkommer frågan hur dessa normer skall fastställas.

Som riksdagen har uttalat är lagstiftning ett trubbigt instrument för att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs smidigast och bäst i praxis (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör emellertid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande. Hittills är det mycket få fall som har prövats av högsta domstolen. Och domstolens prövning har då -- i överensstämmelse med vad som uttalades i förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen -- inskränkt sig till ett konstaterande att ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bör bestämmas med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis normalt betalas i dessa fall, dvs. med ledning av de tabeller som försäkringsbolagen använder i sin skadereglering.

Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att dessa tabeller fastställs endast av trafikskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga. En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid utformningen av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar möjlighet är att ett nytt organ -- med bred förankring hos olika intressenter -- tillskapas för detta arbete.

Utöver de frågor jag nu har pekat på bör kommittén behandla sådana frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i övrigt kan vara av intresse från praktisk eller principiell synpunkt. Även andra frågor om ersättning för personskador som har uppmärksammats på senare tid bör kunna tas upp i detta sammanhang.

En aktuell fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. en viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss andel av befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha visat några symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den personskadeersättning som lämnas till dem som sedan verkligen blir sjuka.

En annan fråga som har debatterats livligt gäller ersättningen för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad. I tidigare försäkringspraxis har ersättningen i dessa fall fastställts till ett lägre belopp än när den skadelidande har varit vid fullt medvetande och kunnat använda skadeståndsbeloppet för att förbättra sin livssituation. Sedan riksdagen uttalat att allmänheten upplever denna praxis som stötande och att starka skäl därför talar för att den inte längre upprätthålls (se LU 1986/87:3 s. 16), har praxis ändrats. Kommittén bör ta ställning till om denna ändrade praxis kan anses tillfredsställande.

En närliggande fråga är om rätten till ersättning för ideell skada bör falla bort, om den som har skadats dör innan ersättningen har fastställts. Så gäller enligt domstolspraxis i dag. Det har nämligen inte ansetts förenligt med ersättningens personliga karaktär att ett anspråk på ersättning för ideell skada går över på den skadades arvingar innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna har bestämts av en domstol. Frågan är emellertid om denna tidpunkt, som innebär att ersättningsrätten kan falla bort vid en långdragen skadereglering, är den lämpligaste. Denna fråga diskuterades vid skadeståndslagens tillkomst, varvid lagstiftaren med viss tvekan stannade för att inte införa någon lagregel av annat innehåll (se prop. 1972:5 s. 178 f; jfr SOU 1963:33 s. 42 ff). Kommittén bör på nytt undersöka om det går att finna en tillfredsställande lösning på problemet.

Enligt gällande rätt ersätts inte s.k. tredjemansskada. Det innebär bl.a. att anhöriga till den som har skadats i princip inte kan få ersättning för kostnader eller andra förluster som uppstår för dem i samband med skadefallet. Ersättning utges dock för kostnader eller förluster som på något sätt kan hänföras till den skadade. När exempelvis en förälder stannar hemma från arbetet för att vårda ett skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en vårdkostnad för barnet. Riksdagen har uttalat att det bör övervägas om man inte -- utan att i princip vidga kretsen av ersättningsberättigade -- kan åstadkomma en ordning där anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än för närvarande (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör behandla även denna fråga.

Ett fall som ligger nära tredjemansskada är då en person drabbas av en chock med anledning av att en nära anhörig t.ex. har utsatts för ett allvarligt våldsbrott. Rättspraxis intar en restriktiv hållning i fråga om ersättning för sådan skada (se NJA 1979 s. 620). Kommittén bör ta ställning till om denna praxis är tillfredsställande.

Kommittén bör vidare överväga om inte jämkning av skadestånd enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen på grund av den skadelidandes medvållande i första hand bör ta sikte på ersättningen för ideell skada. Det skulle kunna hävdas att, om den skadelidandes medvållande till en personskada över huvud taget skall kunna reducera skadeståndet till honom, detta medvållande inte bör gå ut över den fundamentala ersättningen för ekonomisk skada utan i regel drabba enbart ersättningen för ideell skada; den ersättningen skulle på så vis i de flesta fall i praktiken komma att utgöra ett tak för jämkningen. Så torde man ofta resonera i brottsskadenämnden (jfr SOU 1977:36 s. 183). Också de riktlinjer som försäkringsbolagen enades om år 1977 beträffande jämkning av skadeståndet när den skadelidande har medverkat till skadan i samband med rattfylleri eller rattonykterhet bygger på ett sådant synsätt.

En fråga som också bör diskuteras av kommittén gäller omprövning av ett fastställt skadestånd för personskada. Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll omprövas, om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Någon motsvarande omprövningsmöjlighet har däremot inte föreskrivits i fråga om ersättning för kostnader eller ideell skada. Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagen ansåg lagstiftaren att det inte fanns något behov av en sådan möjlighet i dessa fall (se prop. 1975:12 s. 170). Erfarenheten visar emellertid att detta ställningstagande kan ifrågasättas. Kommittén bör vidare överväga om omprövning av ett fastställt skadestånd skall, som för närvarande, kunna ske bara vid en ändring av förhållandena på den skadelidandes sida. I några sammanhang har diskuterats om inte skadeståndet skall kunna omprövas också på grund av väsentligt ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida (se prop. 1975:12 s. 216 f och BRÅ-Rapport 1977:4 s. 254 f).

En fråga som inte rör ersättningen för ideell skada men som bör tas upp nu gäller skadestånd till barn för framtida inkomstförlust. Frågan har debatterats särskilt med utgångspunkt i trafikskadenämndens praxis. Denna praxis har nyligen granskats av försäkringsinspektionen, som därvid inte funnit anledning till kritik mot nämnden men förordat att principerna för ersättning till skadade barn utreds närmare. Denna utredning bör lämpligen utföras av kommittén.

Också trafikskadenämndens tillämpning av skadeståndslagen när det gäller skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll har ibland utsatts för kritik. Inom nämnden pågår nu en översyn av de schabloner och andra hjälpregler som ligger till grund för nämndens nuvarande praxis. Kommittén bör överväga om en användning av sådana schabloner är förenlig med skadeståndslagens principiella inställning att de efterlevande skall garanteras en bibehållen standard.

Frågan om ersättning för ideell skada i samband med personskada har på senare tid fått allt större aktualitet inte bara i Sverige utan också i andra nordiska länder. Sålunda har man i Norge nyligen tillkallat en utredning för att överväga denna fråga. Och i Finland har man för avsikt att följa utredningsarbetet i Sverige och Norge genom en särskild observatör. Det är därför naturligt att utredningsarbetet bedrivs i nordiskt samråd.

Utredningsarbetet avser frågor som har stort allmänt intresse. Kommittén bör bl.a. av detta skäl ha parlamentariskt inslag. Till kommittén bör vidare som sakkunniga knytas bl.a. företrädare för försäkringsbolagen och för berörda myndigheter och organisationer. Kommittén bör dessutom få den experthjälp som behövs.

För kommittén gäller regeringens direktiv (Dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning.

Utredningsarbetet bör vara slutfört före utgången av år 1990.

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågor om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Justitiedepartementet)