Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av proceduren vid tillsättande av professorstjänster m.m.

Bakgrund

Tjänst som professor är den högsta tjänsten i lärarorganisationen inom högskolan. Antalet sådan tjänster uppgår för närvarande till drygt 1400 vid universitet och högskolor inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde och ungefär 130 vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Professorerna är de främsta företrädarna för sina ämnesområden. Deras huvudsakliga arbetsuppgifter avser kvalificerad egen forskning samt planering och ledning av forskning. De är också verksamma bl.a. inom forskarutbildningen och medverkar i större eller mindre omfattning i grundläggande högskoleutbildning.

För tjänst som professor gäller de generella behörighetskrav för lärartjänster inom högskolan som anges i högskoleförordningen (1977:263), nämligen att ha ''den vetenskapliga och pedagogiska skicklighet och den förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl''. Vid tillsättning av tjänst som professor skall särskild vikt fästas vid vetenskaplig skicklighet, som har visats genom egen forskning samt genom planering och ledning av forskning. Särskild vikt skall även fästas vid pedagogisk skicklighet som har visats genom handledning av forskarstuderande, ledning, utveckling och planering av forskarutbildning och undervisning i sådan utbildning, genom ledning, utveckling och planering av grundläggande högskoleutbildning och undervisning i sådan utbildning samt genom utarbetande av läromedel för högskoleutbildning. Vidare skall vikt fästas vid förmåga att informera om forskning.

Vissa professorstjänster inom det konstnärliga området är förenade med konstnärligt utvecklingsarbete. I sådana fall jämställs konstnärlig skicklighet med vetenskaplig när det gäller behörighet m. m.

Reglerna för tillsättning av tjänst som professor infördes år 1975 (jfr. prop. 1975:9, UbU 17, rskr. 179). Då tillkom tjänsteförslagsnämnder vid varje fakultet/sektion. De leds av dekanus och består i övrigt av ledamöter vilka utses enligt bestämmelser som anges i högskoleförordningen. Vid tillsättande av tjänst som professor skall för varje särskilt ärende utses tre ledamöter som är speciellt förtrogna med tjänstens ämne, de s.k. sakkunniga. Varje sakkunnig skall granska de sökandes åberopade handlingar och med en kortfattad motivering ange skickligheten hos de sökande, som i första hand anses böra komma i fråga till tjänsten samt ordningen mellan dem. Tjänsteförslagsnämnden föreslår sedan den sökande som nämnden anser bör främst komma i fråga. Om särskilda skäl föreligger får nämnden i sitt förslag ange ytterligare högst två sökande som bör komma i fråga samt ordningen mellan dem. Beslut om tillsättning fattas därefter i fråga om ordinarie och extra ordinarie tjänst som professor av regeringen och i fråga om extra tjänst som professor av högskolestyrelsen.

Professorn vid institutet för atomforskning Ingmar Bergström har i skrivelse till regeringen utifrån sina erfarenheter som sakkunnig föreslagit vissa förenklingar av proceduren, främst vad avser granskningen av de sökandes produktion. Skrivelsen har genom universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) försorg remitterats till universiteten och vissa högskolor. Remissvaren framhåller behov av förenklingar men betonar att dessa är av skilda slag inom olika fakultetsområden. UHÄ har för egen del förordat en grundligare utredning om behovet av förenklingar när det gäller det underlag som skall tillställas de sakkunniga samt -- om utredning visar att det finns behov därav -- att centrala riktlinjer utarbetas.

Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) har i skrivelse till regeringen påpekat att det synes bli allt vanligare att de sakkunniga utformar ett gemensamt utlåtande om de sökande de anser böra komma ifråga till tjänsten. SULF menar att detta försvårar tjänsteförslagsnämndens arbete och medför risk att de sökandes krav på rättssäkerhet sätts på undantag. SULF hemställer om en precisering av bestämmelserna för tjänsteförslagsnämndens handläggning av ärenden av innebörd att de sakkunniga skall utarbeta egna, självständiga utlåtanden.

Utöver de frågor som här berörts har tillsättningsförfarandet visat sig rymma också andra problem av principiell natur. I många tillsättningsärenden har t.ex. sättet att utse sakkunniga ifrågasatts. Att avgående tjänsteinnehavare anlitas som sakkunnig har även varit föremål för kritik. Vad gäller tjänster med tvärvetenskapligt innehåll har utseendet av sakkunniga varit förenat med särskilda svårigheter. Många sakkunniga synes vidare ha svårt att frångå det före år 1975 gällande sättet att skriva utlåtanden, vilket innebar en bedömning av samtliga sökandes hela produktion samt av varje enskild sökandes skicklighet till tjänsten. Detta leder till alltför ingående sakkunnigutlåtanden. I andra ärenden har klagomål framförts mot utlåtandenas alltför kortfattade motiveringar.

Nu gällande regler infördes bl. a. för att få en snabbare handläggning av ärendena. Det nya förfarandet är också mindre tidskrävande än det tidigare, men det fördröjs ofta på grund av svårigheter att rekrytera sakkunniga eller att få dessa att tidsmässigt samordna sitt arbete. Det förslag till ändring av reglerna om ersättning till sakkunniga i befordringsärenden, som jag har aviserat i 1988 års budgetproposition, bör dock i någon mån underlätta detta.

Uppdraget

Befordringsgrunderna för och innehållet i professorstjänsterna har behandlats så sent som i samband med införandet av den nya arbets- och tjänsteorganisationen för lärare i högskolan (prop. 1984/85:57, UbU 9, rskr. 115). Innehavare av tjänst som professor skall ägna sig åt kvalificerad egen forskning samt undervisning och handledning. Gällande befordringsgrunder ger uttryck för syftet med professorstjänsterna och den vikt som bör ges olika meriter vid tillsättning av tjänsterna. Några förändringar i dessa avseenden är därför enligt min mening inte aktuella.

Tjänsterna som ordinarie professor har utomordentligt stor betydelse för verksamheten inom högskolan. Inrättande av sådana tjänster innebär både prioriteringar i fråga om forskningens inriktning och långsiktiga åtaganden inom forskning och forskarutbildning. Motiven för varje ny tjänst som professor redovisas för riksdagen. Tjänsterna inrättas av regeringen efter bemyndigande av riksdagen i varje enskilt fall. Betydelsen av professorstjänsterna har därutöver markerats genom att regeringen utser tjänsteinnehavarna.

Enligt propositionen om ledning av den svenska förvaltningen (1986/87:99, s. 66 f) bör regeringens utnämningsmakt koncentreras till tjänsterna i verkens högsta ledning, medan myndigheterna bör få tillsätta övriga tjänster. Professorer är enligt min mening bara i begränsad mening att betrakta som förvaltningstjänstemän. I deras yrkesroll ligger särskilda krav på oberoende och integritet i förhållande till formellt överordnade chefer och verksstyrelser. Mot denna bakgrund bör en närmare precisering göras av skälen för att regeringen även framgent bör tillsätta dessa befattningshavare.

Det ligger i sakens natur att en noggrann prövning måste göras av de sökande till de högt specialiserade tjänster det här gäller och att en sådan prövning måste ta tid. Kraven på rättssäkerhet, saklighet och objektivitet kan samtidigt inte ställas lägre. Snarast är det enligt min mening så att den växande graden av samspel mellan högskolan och det omgivande samhället gör det än mer angeläget, att proceduren är grundlig och som följd därav åtnjuter allmänt förtroende.

Enligt min mening bör en översyn nu göras i syfte att finna förbättringar i dagens tillsättningsförfarande. Inriktningen bör därvid vara att förtydliga och förenkla. Genom sådana förändringar görs systemet effektivare. Färre sökande finner anledning att överklaga, och varje enskilt ärende tar kortare tid.

Regler för tillsättning av professorstjänster anges, som jag nämnt, i högskoleförordningen. Dessa regler innebär vissa skillnader i tillsättningsförfarandet för olika typer av professorstjänster. I viss utsträckning styrs proceduren också av praxis som etablerats inom högskolan. Utredaren bör lämna förslag till de förändringar som eventuellt kan erfordras i högskoleförordningen bl. a. i syfte att åstadkomma ett enhetligt tillsättningsförfarande. Om utredaren anser att inslag i tillsättningsproceduren, som inte styrs av högskoleförordningens bestämmelser, bör ändras, bör förslag också lämnas till riktlinjer för detta och i fråga om vem som i så fall bör utfärda dessa riktlinjer.

Utredaren bör beakta de förslag som lagts fram i propositionen om fortsatt decentralisering av högskolan (1986/87:127, UbU 87/88 1, rskr. 1) vad avser arbetsfördelningen mellan högskolestyrelse och rektorsämbete samt konsekvenserna härav för tillsättningsärenden.

Som jag tidigare anfört infördes tjänsteförslagsnämnder år 1975 inom ramen för den dåvarande universitetsorganisationen. Ett av motiven för detta var att vissa fakulteter och sektioner blivit alltför stora för att på ett effektivt sätt kunna behandla tillsättningsärenden. Ett ytterligare motiv var att de sakkunniga borde ingå som ledamöter i förslagsmyndigheten. Vid tidpunkten för genomförandet av högskolereformen var erfarenheterna av nämndernas arbete alltför begränsade. Tiden var ännu inte mogen att ta ställning till om deras uppgifter kunde föras över till något av de då nyinrättade högskoleorganen. Utredaren bör nu pröva möjligheterna att låta andra högskoleorgan överta tjänsteförslagsnämndernas uppgifter. Om utredaren finner att särskilda tjänsteförslagsnämnder även fortsättningsvis bör finnas, bör eventuella förändringar av deras sammansättning övervägas.

Jämställdhetsaspekten skall alltid beaktas som saklig grund vid tillsättning av statliga tjänster (jfr prop. 1985/86:116, s 11). Utredaren skall belysa hur detta beaktas vid tillsättning av tjänster som professor.

Flertalet tjänster som professor är inrättade inom högskolan. Ett mindre antal sådana tjänster finns dock inrättade vid framför allt forskningsråden och olika sektorsforskningsorgan. Samma regler bör så långt möjligt gälla för tillsättning av alla tjänster som professor oavsett till vilka myndigheter tjänsterna är knutna. Utredaren bör precisera vilka bestämmelser som erfordras, för att ett i möjligaste mån enhetligt tillsättningsförfarande skall kunna tillämpas för alla tjänster som professor.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittéer.

För utredarens arbete gäller direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningens förslag och konsekvenser.

Utredaren skall redovisa sina förslag senast den 31 mars 1989.

Hemställan

På grund av vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att se över proceduren vid tillsättande av professorstjänster, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)