Prop. 1975:9

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m.m.

Regeringens proposition nr 9 år 1975 Prop. 1975: 9

Nr9

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.;

beslutad den 6 februari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME BERTIL ZACHRlSSOJ '

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reformering av den högre utbildningen på grundval av främst 1968 års utbildningsutrednings (U 68), den inom ut— bildningsdepartementet tillkallade U 68-beredningens och kompetens— kommitténs (KK) förslag.

Till grund för förslagen i propositionen ligger en helhetssyn på ut- bildning efter gymnasieskolan. För denna utbildning används termen högskolcutbildning. Högskoleutbildningen kommer att omfatta betydligt mer än nuvarande universitet och högskolor.

Vissa preciseringar förordas i de vid 1972 års riksdag fastlagda all- männa behörighetsvillkorcn för högre studier. Den som fyllt 25 år och varit verksam i arbetslivet i minst fyra är föreslås få allmän behörighet för högskoleutbildning.

Högskoleutbildningen bör bedrivas på vetenskaplig grund, ge kritisk skolning och normalt syfta till att ge de kunskaper och färdigheter som fordras för yrkesverksamhet inom något — ofta brett område av arbetslivet.

Ett samspel mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/ forskarutbildning bör enligt propositionen komma till stånd inom hela högskolan. Förbättrade möjligheter föreslås för universitetslcktorcr (motsv.) att deltaga i forskning och forskarutbildning. Särskilda an- ordningar föreslås för att möjliggöra forskning i anknytning till läro- anstalter utan fast forskningsorganisation. Frågan om utbyggnad av

1 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975:-9 2

en forskningsorganisation inom den filosofiska fakultetens område i Lin— köping skall utredas närmare.

För planering och resursfördelning föreslås att högskoleutbildningens linjer delas in i fem yrkesutbildningssektorer, nämligen för teknisk yr— kesutbildning. administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, vård- yrkesutbildning, utbildning för undervisningsyrken samt utbildning för kultur- och informationsyrken.

I propositionen förordas att den fortsatta planeringen av utbildnings- systemet skall utgå från återkommande utbildning som en modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder som främjar återkommande utbildning bör prioriteras. .

Ett lokalt förankrat utvecklingsarbete i nära kontakt med arbetslivet bör enligt propositionen vara grunden för högskoleutbildningens för— nyelse. Utbildningen skall organiseras i allmänna, lokala och individuel- la utbildningslinjer samt enstaka kurser. De lokala utbildningslinjerna skall möjliggöra lokala initiativ i utvecklingen av yrkesinriktade utbild- ningslinjer. De individuella utbildningslinjerna och de enstaka kurserna skall inom givna resursramar särskilt tillgodose individuella önskemål om utbildning inom hela högskolan.

Den kvantitativa planeringen av högskoleutbildningen skall enligt propositionen grundas på såväl individernas som arbetslivets behov. De resurser samhället kan anvisa bör vara den ytterst bestämmande faktorn. När det gäller kapaciteten för utbildningslinjer förordas cn planerings— modell med en nedre och en övre gräns, mellan vilka den samlade an- tagningskapacitcten skall fastställas för varje budgetår. Gränstalen före- slås öka med 2 procent årligen under en femårsperiod. För läsåret 1977/ 78 bör planeringen tills vidare utgå från en antagningskapacitet av om— kring 35 000 platser i utbildningslinjer. Enstaka kurser bör prioriteras vid den fortsatta utbyggnaden.

I proposnionen föreslås en fastare dimensionering av utbildningska- paciteten över hela högskolan med hjälp av generell antagningsbegräns- ning. Härigenom säkerställs en mer balanserad utveckling och en fördel- ning av de totalt tillgängliga resurserna med hänsyn till individernas och arbetslivets behov. Till flertalet allmänna utbildningslinjcr föreslås an- tagningen vara central. I fråga om linjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skall dock det lokala inflytandet vara större. Antag- ningen till bl. a. enstaka kurser föreslås bli helt lokal.

Urvalet till högskoleutbildning föreslås — när det gäller utbildnings- linjer — grundas på en indelning av de sökande i fyra kvotgrupper. Till en grupp skall föras sökande mcd treårig gymnasieskoleutbildning, till en grupp sökande med tvåårig sådan utbildning, till en grupp övriga sökande utom de som har utländsk förutbildning och till en grupp sö— kande med utländsk förutbildning. Var och en av de tre förstnämnda grupperna skall tilldelas platser i proportion till sin andel av antalet sö—

Prop. 1975: 9 3

kande. Inom varje grupp skall en rangordning göras, normalt på grund- val av en sammanvägning av skolbetyg och arbetslivserfarenhet samt, i fråga om sökande utan gymnasialförutbildning, resultat av studie- lämplighetsprov.

Principbeslut bör fattas om att nytillkommande högskoleutbildning i första hand skall förläggas till 14 orter eller par av orter utanför de nu- varande universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/ Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linkö- ping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Öster- sund. Bl. a. för att underlätta planeringen av den fortsatta utbyggnaden föreslås en indelning av landet i sex högskoleregioner.

Propositionen utgår från att det tills vidare skall finnas högskoleutbild- ning dels med statlig, dels med primär- eller landstingskommunal hu- vudman. Jordbrukets högskolor föreslås alltjämt tillhöra jordbruksde- partementets område. I fråga om den statliga högskoleorganisationen in- om utbildningsdepartemcntets område skall det på var och en av de nyss nämnda utbyggnadsortcrna finnas en statlig högskoleenhet. För univer- sitetsorternas del skall indelningen i högskoleenheter övervägas närmare med utgångspunkt i samband i utbildning och forskning. Propositionen utgår för Stockholms och Göteborgs del från att det skall finnas flera enheter.

Varje högskoleenhet föreslås ledas av en styrelse som skall bestå av såväl inom enheten verksamma som företrädare för allmänna intressen. l'nom större enheter bör resurserna liksom i dag organiseras i institutio- ner för ett eller flera ämnesområden. För planering m. m. av allmänna och lokala utbildningslinjer skall finnas linjenämnder, bestående av lä— rare, studerande och företrädare för arbetslivet. Planering m. rn. i fråga om forskning/forskarutbildning föreslås ankomma på nämnder inom fakulteter/sektioner.

Den kommunala högskoleutbildningen förutsätts normalt ha primär- kommuns skolstyrelse eller landstingskommuns utbildningsnämnd som styrelse. Härutöver skall det kunna finnas linjenämnder enligt samma principer som vid de statliga enheterna.

För planeringsuppgifter i fråga om den grundläggande högskoleut— bildningen föreslås för varje högskolercgion en regionstyrelse, i vilken företrädare för allmänna intressen skall ha majoritet. Till regionstyrelsen skall kunna knytas utbildningsnämnder med rådgivande och initierande uppgifter när det gäller att utveckla utbildningen inom de fem yrkes- utbildningssektorerna. För planerings- och samordningsuppgifter för huvuddelen av högskoleutbildningen föreslås ett nytt högskoleverk. Inom verket skall finnas fem permanenta planeringsberedningar för ut- bildning och forskning. Frågan om organisation m.m. av den centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken skall utredas.

Anslagssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen skall

Prop. 1975: 9 4

enligt propositionen grundas på indelningen i yrkesutbildningssektorer. En ökad lokal frihet att disponera anvisade medel föreslås.

Särskilda lokala tjänsteförslagsnämnder föreslås för handläggning av ärenden om tillsättning av professorstjänster m. m.

Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inle- das höstterminen 1975 i Borlänge, Borås, Eskilstuna, Göteborg, Jönkö- ping, Luleå, Lund och Markaryd (med anknytning till Lund) samt ti- digast höstterminen 1976 i Skellefteå (med anknytning till Luleå).

Huvuddelen av förslagen i propositionen beräknas genomföras den i juli 1977. Det nya högskoleverket bör inrättas hösten 1976. För plane- ringsuppgifter rn. m. i samband med reformen skall bl. a. en central och sex regionala organisationskommittéer tillkallas.

Prop. 1975: 9 5

Utdrag UTBlLDNINGSDEPARTEM EN TET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengts- son, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Zachrisson.

Proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.

Prop.1975:9 6

Föredraganden anför.

[ NLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che- fen för utbildningsdepartementet den 26 april 1968 fyra sakkunniga för utredning rörande den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala ut- bildningssystemet m.m. (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse, U47). Till de sakkunniga1 knöts samtidigt tre referensgrupper, en med före- trädare för de politiska partierna?, en med företrädare för utbildnings- väsendet3 och en med företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m.fl.4. De sakkunniga antog benämningen 1968 års utbildningsutred- ning (U 68).

U 68 fick i juli 1971 tilläggsdirektiv att närmare överväga behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning (se 1972 års riksdagsberättelse, U 24").

Under sitt arbete redovisade U68 undersökningar, som initierats av utredningen, i sammanlagt fem rapporter, nämligen (SOU 1971:60) Universitetsstudier utan examen, (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke, (SOU 1971: 62) Högre utbildning och arbetsmarknad, (SOU 1972: 23) Högre utbildning regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler samt (Ds U 1973: 17) Administratörer i stat och landsting. Ut- redningen lät vidare publicera fyra debattskrifter: Mål för högre utbild- ning (februari 1969), Högre utbildning —— funktion och struktur (juni 1969), Högre utbildning -— forskningsanknytning och studieorganisation (juli 1970) samt Gymnasieskolan —— några utvecklingslinjer (december 1970).

U68 överlämnade i mars 1973 sitt huvudbetänkande (SOU 1973: 2) Högskolan jämte en separat sammanfattning (SOU 1973: 3) av detta. Utredningen avgav därutöver sammanlagt fem specialbetänkanden, näm— ligen i maj 1973 (SOU 1973: 12.) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, i oktober 1973 (SOU 1973: 47) Högskolornas förvalt- ning, i februari 1974 (SOU 1973-: 58) Högskoleutbildning —— hälso- och sjukvårdslinje m. m., i mars 1974 (SOU 1973: 59) Högskoleutbildning

1 Vid tiden för avlämnande av utredningsförsla-gen universitetskanslcrn Hans Lön-beer, generaldirektörerna Bentil Olsson och Jonas Orring samt statssekre- teraren Lennart Sandgren (ordförande). 2 Vid tiden 'för avlämnande av utredningsförslagen riksdagsledamöterna Bir- gitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars Gustafsson, Bengt Gustavsson och Ove Nord- strandh samt partisekreterarcn Carl Tham. 3 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen instruktören Christina Flink, professorerna Nils Gralén och Lennart Hjelm, studierektorn [Inge Johansson, jur. stud. Dag Klackenberg, överdirektören Lars Sköld, professorn Per Stjernquist och skolinspektören Erik Weinz. 4 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen ombudsmannen Sven- Olof Cronqvist, sekreteraren Sune Eriksson, direktören Folke Halden, sekre- teraren Sverker Jonsson, ombudsmannen Tore Karlson, utbildningschefen Lennart Larsson, direktören Karl Axel Linderoth, kanslirådet Fingal Ström, direktören Lars Tobisson och sekreteraren Rolf Wikstrand.

Prop. 1975: 9 7

juristlinje m.m. samt i april 1974 (SOU 1974: 19) Högskoleutbildning läkarutbildning för sjuksköterskor.

I det följande tar jag upp frågor som behandlas i U 68:s huvudbe- tänkande och i de två förstnämnda specialbctänkandena.

Över huvudbetänkandet har efter remiss yttranden avgetts av över— befälhavaren (ÖB), försvarets skolnätnnd, socialstyrelsen, statskontoret. byggtzatlsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjztnkturinstitutet, kungl. biblioteket, universitetskanslersäm-' betet ( UKÄ ) som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, bibliotekshögskolan, institutet för social forskning, forskningsinstitutet för atomfysik samt kursstyrelserna för den systematiserade decentra— liserade universitetsutbildningen i resp. Sundsvall och Östersund —— ut- rustningsnämnden för universitet och högskolor ( UUH), samarbets— nämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (LUP-nämnden ) som överlämnat ytranden från LUP- kommittéerna skolöverstyrclsen (SÖ) —— s'om överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, semi- narierna för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS), konstfackskolan, sjöbefäls- skolorna, Konstindustriskolan i Göteborg samt Sociala barna- och ung- domsvårdsseminariet i Stockholm —— dåvarande kulturrådet, arbetsmark— nadsstyrclsen (AMS) —— som överlämnat yttranden från nio länsarbets- nämnder — bostadsstyrelsen, statens planverk, styrelsen för teknisk ut- veckling (ST U), statens institut för företagsutveckling (SIF U ), styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning — som överlämnat yttranden från socialhögskolorna — samarbetsnämn- den för journalisthögskolorna som överlämnat yttranden från jour- nalisthögskolorna _— statens medicinska forskningsråd, statens natur- vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomfarskning gemen- samt. statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforsk— ning, forskningsbiblioteksrådet, dåvarande teater— och musikrådet ( TMR) som överlämnat yttranden från statens scenskolor, statens musik- dramatiska skola och statens dansskola —- dramatiska institutet, centrala studiehjälpsnämnden, numera centrala studiestödsnämnden (CSN) som överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Upp- sala, Linköping, Göteborg och Umeå — dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — statens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens råd för byggnadsforskning, statens brandskola, numera statens brandnämnd, samtliga länsstyrelser — som överlämnat yttranden från landstingskom- munerna samt ett stort antal kommuner — akademien för de fria konsterna som överlämnat yttrande från konsthögskolan —- krigs- maktens förvaltningsutbildningsutredning, kommittén för studiestöd dt

Prop. 1975: 9 8

vuxna (S V UA" ), kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), organisationskommittén för högre musikutbildning ('OMUS) -— som överlämnat yttranden från musikhögskoloma utredningen rörande den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsi'c'isendct (TRL-i), kommittén för fortbildning av journalister (FOJO-kommittén), forskningsrådsutredningen, kompetenskrmzmittén (KK), kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, expert- gruppen för regional utred/1ingsverksamhet (ER U), liinsberedningen, sta- tens handikappråd, Svenska komnzunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensamt (SAF/Sl ) mcd instämmande av Sveriges grossistförbund Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sve- rige (LO), Statstjt'instenu'innens riksförbund (SR), Sveriges akadentikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska ingenjörssamfundet, Ingenjörs- vetenskapsakademien (IVA ), Handelskammaren för Gävleborgs, Koppar- bergs och Uppsala la'n, Handelskammaren i Göteborg, Skånes handels- kammare, Stockholms handelskammare, Grafiska institutet och Insti— tutet för högre konznzunikations- och reklamutbildning (IHR) gemen- samt, Folkbilduingsförbundet, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges sjuksköterskeelevers förbund ( SSEF ), V uselistuderandes riksorganisation ( VRO), Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Kommunistisk ungdom, Moderata ungdomsförbundet (MUF) samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Härjämte har inkommit ett stort antal skrifter i ärendet.

Några remissinstanser har i sina yttranden över U68:s huvudbetän- kande yttrat sig också över specialbetänkandet Högskolornas förvalt- ning. Särskilda yttranden över nämnda betänkande har efter. remiss avgetts av statskontoret, bygg.viadsstyrelsen, SCB, RRV, UKÄ som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvalt- ningsområde LUP-nämnden, SÖ —- som överlämnat yttranden från lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, seminarierna för huslig utbild- ning, slöjdlärarseminariet och konstfackskolan — dåvarande kulturrådet, AMS, STU, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning som överlämnat yttranden från socialhögsko- lorna samarbetsnämnden för journalisthögskolorna — som överläm- nat yttrande från journalisthögskolan i Göteborg —— statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning gemensamt, statens humanistiska forskningsråd, sta- tens råd för sanzhiillsforskning, forskningsbiblioteksrådet dåvarande 'I'MR som överlämnat yttranden från statens scenskolor och statens dansskola —— dramatiska institutet, CSN som överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Umeå samar-

Prop. 1975: 9 9

betsnänuulen för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden frän jordbrukets högskolor länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt- lands, Blekinge, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands lätt —— som i vissa fall överlämnat yttranden från landstingskommuncr och kommuner —— OlHUS _ som överlämnat yttranden från musikhögsko- lorna —- KK, utredningen om skolan, staten och komnnuternu (SSK), 1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73), Svenska Kommun/ör- bundet, Landstingsförbundet, SHIO, LO, SACO, TCO, SFS, SECO och CUI-'. Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

"[ mars 1974 tillkallade jag sex sakkunniga1 för att inom utbildnings- dcpartcmcntct medverka i beredningen av de förslag som avgctts i U68:s huvudbetänkande samt därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antog benämningen U 68-beredningen, överlämnade i september 1974 promemorian (Ds U 1974: 6) Högskolereform. Med anledning av promemorian har synpunkter skriftligen redovisats till ut- bildningsdepartementet från bl.a. UKÄ, universiteten, de tekniska hög- skolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, lärarhögskolan i Kristian- stad, soct'alhögskolorna i Umeå och Örebro, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, statens naturvetenskapliga forskningsråd och sta- tens råd för atomforskning gemensamt, dåvarande TMR, styrelserna för statens dansskola och dramatiska institutet, dåvarande styrelsen för skogshögskolan och statens skogstm'istarskola, länsstyrelserna i Väster- norrlands och Norrbottens län, Kronobergs läns landsting, Jönköpings lötts landsting, Jönköpings kommun och lärarhögskolan i Jönköping gemensamt, Växjö kommun, kommittén för postgyntnasial utbildning i Värmlands län, högskolekontmitten i Östersund, LO, SACO, TCO, Sve- riges civilingenjörsförbund, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Univer- sitetslt'irarförbundet, SFS, T eknologorganisationen Reftcc, SSL-"F, SECO samt ett antal enskilda student- cllcr clevkårer. '

Över U 68:s specialbetänkandc Försöksverksamhet mcd yrkesteknisk högskoleutbildning och över en i anslutning härtill av SVUX avgiven promemoria, Förslag om studiesocialt stöd för försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV. UKÄ —— som överlämnat ytt- randen från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde LUP- nämnden, SÖ som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, seminarier för huslig utbildning, förskoleseminarier och slöjdlärarseminariet AMS, STU, SIFU, CSN, statens råd för byggnadsforskning, samtliga länsstyrelser som överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner FÖVUX, KK, kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, länsbere'dningen, Svenska

1 Riksdagsledamöterna Birgitta Dahl, Bertil Fiskcsjö, Lars Gustafsson (_ord- förande), Björn Mohlin, Ove Nordstrandh och Roland Sundgren.

Prop. 1975: 9 10

kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF ISI, SHIO, Sveriges gros- sistförbund, LO, SR, SACO, TCO, Svenska teknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska ingenjörssamfundet, SFS, SECO, VRO och CUF. Vidare har SVUX yttrat sig över U 68—betänkandet. Ett antal skrifter i ärendet har inkommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats— rådet Moberg den 24 april 1970 en organisationskommitté1- för att un- der UKÅ planera för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland på grundval av riksdagens beslut med anledning av prop. 1970: 88 (direktiv, se 1971 års riksdagsberättelse U 48). Organisations- kommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (No".TH) har bl. a. i mars 1974 till UKÄ överlämnat betänkandet Högre utbildning och forskning i övre Norrland. Träteknisk utbildning och yr- kesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå. UKÄ har, efter remissbe- handling av betänkandet, i november 1974 kommit in med förslag i ärendet.

Jag vill i sammanhanget nämna att lärarutbildningskommittén (LUK) i betänkandet (SOU 1972: 92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen bl. &. föreslagit att lärare i ämnena musik, gymnastik, teckning, hemkun- skap och slöjd generellt skall utbildas för skoltjänstgöring även i ett and- ra ämne. Inom kort kommer statsrådet Hjelm-Wallén att anmäla en pro- position till riksdagen, grundad på kommitténs förslag. I propositionen kommer bl.a. att föreslås en försöksvcrksamhct med lärarutbildning i ämnena gymnastik och hemkunskap m.m. i kombination med annat ämne.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che- fen för utbildningsdepartementet den 30 juni 1972 fyra sakkunniga? för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans kompetensvärde (direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse U 53). De sakkunniga antog benämningen kompetenskommittén (KK). Till kommittén knöts sedermera en refe- rensgrupp.3 '

KK överlämnade i september 1974 sitt betänkande (SOU 1974: 71) Om behörighet och antagning till högskolan. Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, datainspektionen,

1 Professorn Gotthard Björling, disponenten John Olof Edström (ordförande), byråchefen Sixten Fors, teknologen Lars—Åke Henningsson, landshövdingen Ragnar Lassinantti, kommunalrådet Nils Malmgren, byråchefcn Olof Moll. professorn Lars Nordström, professorn Karl-Gustav Paul.. byråchefen Hans Poppius, t. f. byggnadsrådct Nils-Arne Rosén, direktören Lennart Wellenius och kanslichefcn Zolo Östlund. 2 Riksdagsledamoten Lars Gustafsson (ordförande), undervisningsrådet Bengt Jacobson, riksdagsledamotcn Lennart Mattson och byråchcfen Owe Skoglund. 3 Vid tidpunkten för avlämnande av betänkandet sekreteraren Anders Arfwedsson, studeranden Stellan Berg, direktörsassistenten Margareta Dahl- gren. ombudsmannen Lars G. Nilsson, sekreteraren Sven Nilsson och fil. kand. Ingalill Thorsell-Eriksson.

Prop. 1975 : 9 1 ]

ÖB, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, luftfartsverket, statskontoret, SCB, RRV, statens brandnämnd, UKÄ som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde — SÖ —— som överlämnat yttranden från länsskolnämnder, lärarhögskolor, semina- rier för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och SIHUS —— AMS, styrelsen för gymnastik— och idrottshögskolorna, nämnden för so- cionomtttbildning — som överlämnat yttranden från socialhögskolor- na — santarbetsniimnden för jottrnalisthögskolortta, statens kulturråd, dratttatiska institutet, dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets hög- skolor som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— aka- demien för de fria konsterna _ som överlämnat yttrande från konst— högskolan OMUS som överyämnat yttranden från musikhögsko- lorna — folk/tögskoleutredningen, 1973 års betygsutredning, K73, lii- rarutbildnittgstttredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsut- bildningen, krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning, Svenska kommttnförbttttdet, Landstingsförbttndet, SAF, SHIO, LO, SACO _ med instämmande av SR TCO, Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, Folkbildningsförbundet, SFS, Elevförbundet, SECO, Sveri- ges folk/tögskoleelevers förbund (SFEF ), SSEF , Riksförbundet Hem oclt Skola, CUF, FPU, MUF och SSU. Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

I samband med KK:s tillkallande uppdrog Kungl. Maj:t åt SÖ att ut- veckla ett studieliimplighetsprov för intagning till högre utbildning samt att utarbeta förslag till organisation för ett sådant prov. SÖ har i juni 1974 överlämnat förslag i frågan. Över förslaget har efter remiss ytt- randen avgetts av datainspektionen, ÖB, försvarets skolnämnd, social- styrelsen, statskontoret, statens brandnämnd, UKA' —— som överlämnat yttranden från läroanstalter inom UKÄ:s förvaltningsområde vissa liirartttbildningsanstalter, ANIS, styrelsen för gymnastik— och idrottshög- skolorna, nämnden för socionomutbildning som överlämnat yttran- den från socialhögskolorna samarbetsnämnden för jottrnalisthögsko- lortut, statens kulturråd, dramatiska institutet, dåvarande samarbets- niimnden för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— akademien för de fria konsterna som över- lämnat yttrande från konsthögskolan offentlighets- och sekretesslag- stiftningskommitten (OSK), OMUS —— som överlämnat yttranden från musikhögskolorna —— SSK, folkhögskoleutredttingen, 1973 års betygs- utredning, K 73, lärartttbildningsutredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsutbildningen, Svenska komntunförbundet, Landstings- för/Jttndet, SAF,/SI, SHIO, LO, SACO, TCO, Direktionen för Handels— högskc'tlan i Stockholm, Grafiska institute/, [HR, Folkbildnittgsförbun- det, SFS, SECO, SFEF, SSEF, Riksförbundet Hem och Skola och MUF.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats-

Prop. 1975: 9 12 rådet Moberg den 10 februari 1970 en sakkunnig1 för att utreda för- farandet vid tillsättning av tjänst som professor eller biträdande profes- sor m. m. (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse, U 54). Den sakkunnige antog benämningen utredningen om professorstillsättning. Till utred- ningen knöts ett antal experter, vilka fungerat som en referensgrupp.2 Utredningen överlämnade i december 1973 betänkandet (SOU 1973: 54) Professorstillsättning. Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av socialstyrelsen, statskontoret, RRV, UKÄ —— som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolor- na samt högskolorna i Linköping och Luleå —— SÖ, direktionen för karo- linska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset, styrelsen för gymnastik— och idrottshögskolorrta, dåvarande san-zarln'tsniimnden för jordbrukets högskolor -— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SR, SACO, TCO och SFS. Tillsammans med betänkandet har remissbe- handlats en av UKÄ i december 1973 ingiven promemoria om be- fordringsgrunder för tjänst som universitetslcktor.

Kungl. Maj:t uppdrog den 9 juni 1967 åt statskontoret att med be- aktande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i prop. 1967: 1 (bil. 10 s. 52 och 281) utreda frågan om de vetenskapliga bibliotekens inre organisation m.m. Statskontoret har inom ramen för uppdraget överlämnat ett flertal rapporter, bl. a. i januari 1974 rapporten De vetenskapliga biblioteken organisation och administration. Över denna har efter remiss yttranden avgetts av byggnadsstyrelsen, sta— tistiska centralbyrån, RRV, riksarkivet, kungl. biblioteket, UKÄ som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet. de tek- niska högskolorna samt högskolorna i Linköping och Luleå LUP— nämnden, SÖ, nämnden för socionomutbildning som överlämnat ytt- randen från vissa socialhögskolor _ samarbetsnämnden för journalist- högskolorna, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskap- liga forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens psykologisk- pedagogiska bibliotek, forskning::biblioteksrådet, dåvarande samarbets- nämnden för jordbrukets högskolor som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), datttarkiveringskomtnitte'n, OMUS som överlämnat yttrande från musikhögskolan i Göteborg forskningsråds- utredningen, miljökontrollutredningen, lllusikaliska akademien, Veten-

1 Justitierådet Ingemar Ulveson. 2 Vid tidpunkten för avlämnande av betänkandet biträdande professorn Sten Ahrland. jur. kand. Christer Henriksson, sekreteraren Sten Marcusson, om- budsmannen Lars G. Nilsson, hovrättsassessom Rolf Nöteberg, t.f. byrå- chefen Olavi Orava, departcmcnlssekrcleraren Erland Ringborg. byråchefen Rolf Radhe, avdelningsdircktören Berit Sandqvist-Örnberg och professorn Carl G. Schmiterlöw.

Prop. 1975: 9 , 13

skapsakademien, Sveriges lndustriförbutul, LO, SACO, TCO, SFS, Sve- riges allmänna biblioteksförening, Tekniska litteratut'siillskapet, Svenska Bil?/iotekariesatnfundet samt Sveriges vetenskapliga specialbiblioteks för- ening. '

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frågor i vilka det ankommer på regeringen att besluta.

Prop. 1975: 9 14

UTREDNINGAR OCH REMISSYTTRANDEN M.M.

1. Högskoleutbildningens inriktning-, dimensionering, lokalisering och organisation

1.1. U 68 m. m.

1.1.1. Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter (Högskolan kap. 1)

Utbildningens funktioner (avsnitt 1.1)

Genom utbildning förmedlas kunskaper, färdigheter och attityder. Syftet med dessa kunskaper, färdigheter och attityder anges av utbild- ningens mål. Som mål för utbildning i allmänhet brukar anges bl. a. att ge bildning och att främja materiell och social utveckling samt person- lighetsutveckling.

AV betydelse för utbildningsplaneringen är givetvis att granska hur

% 1970 1990 '”" '_'- "...nu-l". en .ä . . !. ä= _ .. EE - |m=åå= _ ; ' . - 711 E=i '— Ems- ' ====t * = E _":::.'E: nu"-II -' . ll III eu 5:53: . , . ' . sia!!! : :- ' : '''' ""-'"" _ _ i ! _ ' u su ggr-m=: "=E = . -- ' ::i:: :: sig: i -- . .. ! lm : L ': i ' .. "'.-.5 |: 30 '::. :|! : i": _? .. i? E' : _- ; " ."" ..?. . " ' .*? f.. __ LH zu " 'i ; "?;L :?: _-_ » .:. t...-+; ”” lll III I " ulf-hf"? 0 H+ .. ,. . :.; .?2”. $ ?? % $ $ $ $ $ 23 3.1” i | | | | | | a & S = 3 5 :a n gta 53 s*. :? | enär

gäliskan, forisö'H'ningssl—xoio -5om+ ev. grkeou'tbildning älirundskolo, realskola, flickskola, folkhögskola scml' cv. grkesufbildninq MGgmnosium, fackskolo, nga gtjmnqsieslsolon soml- ev. grkesufbildninq DFulls'tändig examen från universi'l'ef eller högskola Källa: SOU 1971: 19. Figur ]. Befolkningens utbildningssammansättning 1970 och 1990 efter ålder och utbildningsnivå.

Prop. 1975: 9 ' 15

utbildningssystemet faktiskt fungerar. U 68, som i debattskrifter och un- dersökningsrapporter försökt belysa den högre utbildningens funktions- sätt, berör i huvudbetänkandet översiktligt några förhållanden.

I det svenska utbildningsväsendet har de senaste årtiondena skett en mycket snabb ökning av stuflerandeantalet. Denna får emellertid först långsamt effekt på hela befolkningens utbildningssammansättning. Fi- gur 1 illustrerar de stora olikheter i utbildningshänseende mellan gene- rationerna som blivit en följd av den snabba utbyggnaden av utbild- ningssystemet.

Den uppfattning om utbildningens betydelse för den ekonomiska till— växten, som varit en av förutsättningarna för industriländernas mycket betydande satsning på utbildning, synes allmänt sett få stöd i erfaren- heten. Generaliserat kan sägas att utbildningens roll i den materiella till- växten ligger i dess i vid mening yrkesförberedande funktioner. Från denna synpunkt blir det av grundläggande betydelse att utbildningen står i rimligt förhållande till samhällets behov. En grov anvisning ger här förhållandet mellan utbud och efterfrågan på utbildade. För en mer nyanserad bedömning måste också beaktas bl. a. det sätt på vilket anpassningen mellan utbud och efterfrågan sker.

I förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad är det inte möjligt att skarpt avgränsa utbildning av viss längd eller av visst slag. Den högre utbildningen måste ses tillsammans med t. ex. gymnasial yrkes- inriktad utbildning och vuxenutbildning av olika slag.

När det gäller utbildningens möjligheter att bidra till social förändring är bl. a. den sociala fördelningen inom utbildningsväsendet av betydelse. Förhållandena på grund- och gymnasieskolestadiema, liksom behörig- hets- och urvalsreglerna vid övergång till högre utbildning, spelar en viktig roll för den sociala fördelningen inom den senare. Skolan är emellertid bara en av de faktorer som påverkar en ung människas ut- veckling. Åtgärder enbart inom utbildningsområdet kan därför bedömas få endast en begränsad social utjämningseffekt. De måste ses tillsam- mans med övriga faktorer som påverkar människors utveckling och lev— nadsiörhållanden.

Undersökningar visar att valet mellan fortsatt utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning efter avslutad grundskola har starkt samband med social härkomst. Även om utbildningssystemets starka tillväxt under efterkrigstiden gett avsevärt ökade möjligheter för de lägre- socialgrupperna, har expansionen dock inte lett till social utjämning inom- utbildningen i den utsträckning man tidigare hoppats på. '

Några allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen (avsnitt 1.2)

Traditionellt brukar man skilja på två principer för utbildningsplane- ringen. Enligt den ena utgår planeringen från arbetmtarknadens efter—

Prop. 1975: 9 16

frågan på utbildade, enligt den andra från individernas efterfrågan på utbildning. Man måste räkna med att individ— och arbetsmarknadsefter- frågan påverkar varandra ömsesidigt i ett komplicerat samspel. Enligt U 68:s mening kan ingen av dem var för sig användas som planerings- princip. Inte 'heller tillsammans utgör de ett tillräckligt underlag för den långsiktiga planeringen av utbildningens dimensionering, organisation och lokalisering, som får göras från delvis andra utgångspunkter. I pla- neringen på kortare sikt bör arbetsmarknadsefterfrågan och individefter— frågan vägas samman.

Fördelningsfrågorna är centrala för samhället i dess helhet. De bör därför uppmärksammas också i utbildningsplaneringen. Både rättvise- hänsyn och strävan att ge varje: människa möjlighet till en arbetsinsats i samhället måste få styra fördelningen av utbildningsresurser på indivi- derna. Också i andra avseenden bör utbildningen kunna planeras med direkt syfte att främja en viss utveckling, exempelvis genom att utveckla utbildningsvägar som kombinerar biologisk och kemisk kunskap med teknisk eller administrativ—ekonomisk yrkesinriktning och därmed göra” samhället bättre berett att möta miljöproblemen.

Vuxenutbildningen har sin bakgrund i såväl arbetsmarknadsbehov som individernas efterfrågan på utbildning. För samhället ger den möjlighet bl. a. att tillfredsställa arbetsmarknadsbehov inom växande sektorer ge— nom omskolning av sådana som är verksamma inom krympande sekto- rer. Den kan också effektivera. och utveckla yrkesinsatserna inom en och samma sektor. För individen är vuxenutbildningen på motsvarande sätt ett medel att finna anställning på en föränderlig arbetsmarknad eller nya, mera stimulerande uppgifter inom den egna yrkesverksamheten. Men den är också ett medel att utveckla intressen och anlag utan direkt an- knytning till yrkesverksamheten. Planeringsprinciperna >>arbetsmarknads- efterfrågan på utbildade» och .»individefterfrågan på utbildning» synes —— genom vuxenutbildningens .inriktning på mera närliggande mål lättare att tillämpa i vuxenutbildningen än i ungdomsutbildningen.

Räknar man med vuxenutbildningen som ett bestående inslag av bety- dande omfattning i samhällets 1zotala utbildningsinsatser är det naturligt att ungdoms— och vuxenutbildningen planeras som en helhet. Utgångs— punkten blir då att utbildning skall vara något som återkommer för varje individ under större delen av livet. Vid planeringen av utbildning är det enligt U68:s mening angeläget att synsättet återkommande ut- bildning blir vägledande.

Frågan om återkommande utbildning kan formuleras som ett problem om den lämpliga fördelningen av utbildning under en människas liv. Man kan fråga sig om det är den bästa användningen av utbildnings- resurserna att i en relativt lång sammanhängande utbildning direkt efter gymnasieskolan ge mycket omfattande kunskaper, om deSSa ändå för- äldras snabbt. Det är möjligt att individen i många fall kan nyttiggöra

Prop. 1975: 9 '17

sin utbildning effektivare, om den delas upp på perioder spridda på lämpligt sätt över hans livstid.

Frågan om fördelningen av utbildningsperioderna kan ses med ut- gångspunkt i fördelningen av yrkesaktuell kunskap under en enskild människas liv. Man kan se frågan också som ett problem om fördelning mellan människor i olika åldrar, som en rättvisefråga mellan generatio- nerna. I båda fallen blir det fråga om att inom begränsade resurser göra en avvägning av omfattningen av å ena sidan den sammanhängande ungdomsutbildningen, å andra sidan vuxenutbildningen. Också för för- delningen av utbildningsresurser på individer inom en generation kan återkommande utbildning väntas få effekter, bl. a. i form av förutsätt- ningar för en jämnare social fördelning. Återkommande utbildning in- nebär vidare förbättrade möjligheter att få en skälig anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad —— också i fråga om utbildningens inne- håll.

I olika delar av huvudbetänkandet kommer U68 tillbaka till frågan om konsekvenser av återkommande utbildning för utbildningsplanering- en. Det gäller t. ex. gymnasieskoleutbildningens inriktning och organisa- tion, högskoleutbildningens studieorganisation, urvals- och behörighets- regler, studiefinansiering, utbildningens lokalisering och distribution samt uppsökande verksamhet. _Det är vidare uppenbart att återkommande ut- bildning förutsätter anpassningsåtgärder inom samhällssektorer utanför utbildningsväsendet, t. ex. i fråga om arbetsmarknadens sätt att fungera.

U68 diskuterar inledningsvis också anknytningen mellan gymnasie- skolan och den högre utbildningen i perspektivet av återkommande ut- bildning. Eftersom alla studerande bör förberedas för perioder av fort- satta studier är det angeläget att gymnasieskolans alla linjer innehåller inslag av studieförberedelser. Om gymnasieskolan därutöver ger alla studerande ett visst mått av yrkesförberedelser, har alla möjlighet att övergå till yrkesverksamhet omedelbart efter gymnasieskolans slut. En— dast med sådana förändringar kan återkommande utbildning på sikt få mera betydande omfattning. Tillsammans med statsmakternas beslut om nya principer för behörighets- och urvalsrcgler för högre utbildning ger detta en större frihet åt den enskilde i valet mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. Härigenom skapas nya förutsättningar för att låta indi- vidernas efterfrågan på utbildning bli vägledande för utbildningsplane- ringen. Sambandet mellan gymnasieskola och högre utbildning skulle ock- så förändras och det skulle vara möjligt att genomföra en planering av den högre utbildningen mera fristående från gymnasieskolan.

l-lögskoleuthildningens avgränsning (avsnitt 1.3.2)

I gällande provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning definieras denna som »sådan utbildning vid vilken högre skolunderbygg- '

2 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 ' l8

nad än grundskolan krävs för tillträde». I samband med 1972 års riks- dagsbeslut om gymnasieskolans konipctcnsvärde (prop. 1.972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240) togs ingen närmare ställning i fråga om det eftergymnasiala områdets avgränsning i avvaktan på U 6825 och LUK:s förslag.

U68 utgår från att som högskoleutbildning skall betraktas i huvudsak sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller som ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundskolan. Även de studerandes ålder bör spela viss roll.

U68 behandlar inte forskarutbildningen utan endast vad utredningen kallar grundläggande högskoleutbildning (grundutbildning). Denna kom- mer med den gjorda avgränsningen i praktiken att bestå dels av linjer för vilka avslutad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, dels av linjer som för de studerande är eller kommer att vara alternativ till sådan utbildning. Denna utgångspunkt skulle enligt U 6815 uppfattning svara bäst mot kravet på att skapa förutsättningar för en rationell ut- bildningsplanering. Till högskoleutbildningen kommer därmed att räknas utbildning med statlig, kommunal eller landstingskommunal huvudman. Också statsunderstödd enskild utbildning bör på motsvarande grunder kunna föras in under samlingsbeteckningen högskoleutbildning.

Avgränsningen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning kan inte göras en gång för alla utan måste fortlöpande omprövas. Enligt U 68:s uppfattning måste definitionen ges genom en uppräkning av de utbild- ningslinjcr som ingår i högskoleutbildningen. Den av utredningen upp- rättade förteckningen övcr befintliga utbildningsvägar (bilaga 6) som enligt utredningens mening bör räknas som högskoleutbildning torde i sammandrag få som bilaga ] fogas till regeringsprotokollet denna dag.

Högskoleutbildningens indelning (avsnitt 1.3.3)

Den överblick som är nödvändig såväl av planeringsskäl som med hänsyn till de utbildningssökandes och arbetsmarknadens behov kräver en ändamålsenlig indelning av högskoleutbildningen i dess helhet. Syftet med en indelning i sektorer eller områden bör bl.a. vara att få ett lättöverskådligt och gripbart underlag för översiktlig planering, i regel på längre sikt. Också för den institutionella organisationen, som utgör ramen för verksamhetens planering, är en ändamålsenlig indelning nöd- vändig. Slutligen bör indelningen vara en lämplig utgångspunkt för in- formation till såväl studerande som arbetsgivare.

Man kan söka en indelning med utgångspunkt i utbildningens yrkes- inriktning eller i mera generella kurser gemensamma eller snarlika för flera utbildningslinjer. Med utgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har U 68 funnit att en indelning efter yrkesprincipen bör vara grundläggande för utredning-

Prop. 1975: 9 19

ens planeringsförslag och för utbildningens framtida organisation. Ut- redningen har funnit en indelning i fem yrkesutbildningsseklorer ända- målsenlig, nämligen

teknisk yrkesutbildning administrativ och ekonomisk yrkesutbildning vårdyrkesutbildning utbildning för undervisningsyrken utbildning för kultur- och informationsyrken. I U 68:s förslag till utbildningslinjer (bilaga 9) har denna indelning använts. Förslaget torde få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Det är enligt U 68 uppenbart att varje indelning blir en kompromiss mellan bindningar och önskemål av olika slag. Sambandet mellan yrke och utbildning är långtifrån entydigt och utbytbarheten på arbetsmark- naden mellan två utbildningslinjer sällan fullständig. I många fall är en utbytbarhet lika naturlig mellan linjer tillhörande olika sektorer som mellan linjer inom samma sektor. Det är väsentligt att den föreslagna indelningen inte skapar konstlade gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet.

Släktskapen mellan olika utbildningslinjer med avseende på det mera generella utbildningsinnehållet ligger till grund för den indelning i bas- utbildningsområden som också används i U68:s förslag. En sådan in- delning kan vara vägledande vid planeringen av vissa basresurser för utbildningen och för kontakten mellan viss grundforskning och grund- läggande högskoleutbildning. Utredningen har funnit en indelning i föl- jande sju områden användbar:

fysisk-kemisk utbildning kemisk-biologisk utbildning beteendcvctenskaplig utbildning samhällsvetenskaplig utbildning matematisk—systemvetenskaplig utbildning språklig utbildning historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning.

Gränserna mellan basutbildningsområdena är, kanske ännu mera än gränserna mellan yrkesutbildningssektorema, oklara och andra avgräns- ningar är också möjliga. I flera sammanhang har det emellertid upplevts som önskvärt att se utbildningsplaneringen ur en annan aspekt än den omedelbart yrkesanknutna.

De två av U 68 använda indelningarna kan ställas samman i ett rutnät enligt figur 2.

Prop. 1975: 9 20

Språkligt Historisk— estetisk— religions- veten— Skaplig?

Sumhölls— Matema- veten-

skapligl-

Kemisk— Beteende- bioloqiski veten— skaplig-t

Bosutbild— Fqsisk—

nings— Yrkes— utbild— ninqssekfor

Teknisk

Administrativ och ekonomisk

Undervisning

Kultur och infor-motion

Figur 2. Högskoleutbildningcns indelning i yrkesutbildningssektorer och basut- bildningsområden. Som exempel har "följande utbildningslinjer markerats. ('I flertalet rutor finns många utbildningslinjer.)

l Civ-ilingenjörsutbildning (maskinizeknisk linje"). 2 Juristutbildning. 3 Läkarutbildning. 4 Socionomu-tbiltlning (social linje). 5 Språklärarutbi-ldning. 6 Prästutbildnin-g.

Högskoleutbildningens mål (avsnitt 1.4)1

All utbildning syftar till utveckling av kunskaper, färdigheter och atti- tyder. Formuleringen av utbildningsmålen bör i stora drag besvara frå- gan vilket ändamål de kunskaper, färdigheter och attityder som för- värvas skall tjäna. Målen skall därutöver ge vägledning vid utformningen av behörighets- och urvalsrcgler Och studieorganisation och vid andra planeringsåtgärder.

U68 redovisar (s. 47—50) sina synpunkter på högskoleutbildningens mål under rubrikerna:

personlighetsutveckling välfärdsutveckling

demokrati

internationalisering

social förändring. Bildningsmotivet skär tvärs igenom flertalet av de angivna målen. En bred referensram med förankring i den egna kulturkretsen har bety-

1 Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9

2.1 delse för personlighetsutvecklingen och för en fungerande demokrati. Den kan också vara en förutsättning för kulturkonsumtion. Internatio- naliseringsmålet förutsätter överblick, språkkunskaper och kännedom om andra länders situation och kulturella liv.

Utbildningens innehåll och verksamhetsformer faller delvis utanför U68:s uppdrag. Utredningen redovisar emellertid i korthet (s. 50—53) sin syn på de dimensioner i vilka planeringen av en utbildningslinje eller en kurs bör kunna ske. Dessa är:

utbildningens användningsområde färdigheter och kunskaper problemorientering. Utbildning kan förbereda för yrkesverksamhet, fortsatt utbildning, del- tagande i gemensamma samhälleliga angelägenheter, egen fritidsverk- samhet eller annat. Inom högskoleutbildningen skall utbildningslinjerna normalt vara yrkesförberedande. Detta hindrar inte att de också har andra användningsområden.

Allmänt bör gälla att den högre utbildningen bör vara åtgärdsi'nriktad, dvs. utveckla förmågan att vidta åtgärder i yrkesverksamheten. I fråga om kommunikationsfärdigheter bör i all utbildning förmågan att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift övas. Färdighetsträning för att öva och befästa kunskaper och skapa fördjupad förståelse för sammanhang får vidare inte förbises i högskoleutbildningen. Sammankopplingen av en skapande och en kritisk attityd är särskilt angelägen när det gäller att utveckla utbildningens problemorientering. Den skapande och den kritiska attityden kompletterar varandra och en konstruktiv analys krä- ver i allmänhet inslag av både kreativitet och kritik. Förmågan att un- der realistiska förutsättningar avgränsa problem och lösa dem är av- görande för de yrkesfunktioner för vilka högskoleutbildningen förbe- reder.

För U 68 står det klart att det är nödvändigt att i utbildningen upp- märksamma och granska dess samhälleliga konsekvenser. Den opar- tiskhet och saklighet som bör prägla undervisningen kräver enligt ut- redningens uppfattning, förutom respekt för logik och fakta, dels att de grundläggande värderingarna så långt möjligt redovisas, varvid också alternativa grundvärderingar bör beskrivas, dels att teorier med skilda grundvärderingar studeras. Det bör vara en strävan att genom att kom- binera insatser av flera lärare, genom lämpligt vald litteratur eller på annat sätt möta kravet på allsidighet.

Utbildningens arbetslivsanknytning (avsnitt 1.5)

U 68:s förslag tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i förhållandet mellan utbildning och yrkesliv. I allmänhet har varje utbildning inslag

av både moment som är anpassade till förhållanden i arbetslivet och ' '

Prop. 1975: 9 '”

sådana som syftar till förändring och utveckling av dessa. En förutsätt- ning för att utbildningen aktivt skall bidra till förnyelse, det må vara inom yrkeslivet eller andra områden, är att dess innehåll inte okritiskt övertas från dagens eller gårdagens sätt att utöva olika verksamheter. Inom högskoleutbildningen är detta en av alla erkänd sak, vilket bl.a. hänger samman med den direkta forskningsanknytning som ofta finns. De studerande bör vidare få en tillfredsställande bredd i utbildningen. Härigenom skapas förutsättningar för en såväl yrkesmässig som geogra- fisk rörlighet, vilket ger den enskilde en angelägen beredskap för för- ändringar på arbetsmarknaden.

I syfte att kunna särskilja å ena sidan utbildningsinnehåll som är ge- mensamt för flera sektorer, yrkesområden eller yrken och å andra sidan mera yrkesspecifikt utbildningsinnehåll använder utredningen termerna basutbildning och yrkesinriktad utbildning. Det har emellertid visat sig svårt att här dra skarpa gränser. En kurs som i ett sammanhang upp- fattas som yrkesinriktad kan i ett annat fall närmast ha karaktär av basutbildning.

Att en utbildningslinje är yrkesinriktad behöver självfallet inte inne- bära att varje enskilt moment har direkt anknytning till yrkesverksam— heten. Avvägningen mellan vad U 68 kallar närförberedelser dvs. mera direkt på den första yrkesverksamheten inriktade kunskaper och färdigheter och fjärrförberedelser, vilka avser kvalificerade arbets- uppgifter av skiftande slag under en längre tidsperiod, har 'bl. a. med hänsyn till olika traditioner lösts på olika sätt inom högskoleutbildning- en. Även i fortsättningen blir det säkerligen nödvändigt att söka lös- ningar avpassade till förhållandena i varje enskilt fall.

Några för arbetslivsanknytnin gen väsentliga planeringsfrågor, som U68 sedan återkommer till i olika sammanhang, diskuteras samman- fattande i avsnitt l.5.2 (s. 55—57). Här berörs bl.a. återkommande utbildning, studiernas innehåll och organisation, information, urvals- principer, lärarpersonal, lokalisering och institutionell organisation.

Högskoleutbiidningcns forslmingsanknytning (avsnitt 1.6)1

För universiteten och vissa högskolor har anknytningen mellan forsk- ning och utbildning framstått som ett karaktäristiskt kännemärke. U 68:s förslag berör således på olika sätt denna anknytning. Man bör enligt utredningen utgå från att all utbildning har ett samband med forsk- ningen. Syftet bör vara att finna ändamålsenliga lösningar som svarar mot skiftande förhållanden såväl inom nuvarande universitet och hög- skolor som utanför dessa.

Det kan enligt U68:s mening inte förutsättas att forskning'bedrivs vid varje enhet för högskoleutbildning. Samtidigt bör det emellertid ge-

1 Särskilda yttranden av Bertil Fiske-sjö, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Carl Tham.

Prop. 1975: 9 23

nom den enhetligare organisation för högskoleutbildningen U 68 före- slår bli lättare att, utan hinder av administrativa gränser, utveckla ända- målsenliga kontaktvägar mellan forskning och grundutbildning och att bygga forskning och forskarutbildning på den grundutbildning som be- döms vara lämplig. Generellt bör också högskoleväsendets vidgning kun- na på grund av påverkan från grundutbildningen till forskningen vara en faktor av betydelse då det gäller att inrikta forskning mot nya områden och för samhället väsentliga problem.

U 68 har i sitt arbete sökt genomlysa de övergripande planeringsfrå- gorna för den grundläggande högskoleutbildningen, medan en motsva— rande analys av forskningens och forskarutbildningens planeringsproblem legat utanför utredningens uppdrag. U 68:s diskussion om forskningsan- knytning utgår sålunda från utredningens sätt att se grundutbildningens planeringsproblem. I avsnitt 1.6.3 (5. 61—64) diskuterar U 68 forsk- ningsanknytningsfrågan i perspektivet av olika i utbildningsplaneringen aktuella frågor och faktorer. Utredningen återkommer sedan i olika sammanhang till dessa frågor.

1.1.2. Högskolestudiernas organisation (Högskolan kap. 3)

Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

Utredningen redovisar i avsnitt 3.1.2 i korthet nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser i fråga om högskoleutbildningens organisation. Inom det område U 68 betraktar som högskoleutbildning är studierna för närvarande organiserade på mycket skiftande sätt. Utredningen be- skriver och analyserar bl. a. studieorganisationen vid de filosofiska fa- kulteterna.

U 68 konstaterar att många utbildningar är uppbyggda efter ett fast mönster, där såväl sakinnehåll som ordningsföljd mellan ämnen och kurser har fixerats. Andra utbildningar följer ett liknande mönster men har visst begränsat utrymme för mer eller mindre valfria studier. Huvud- delen av de nuvarande utbildningsvägarna vid filosofisk fakultet erbju- der en stor valfrihet beträffande såväl ämnen som ordningsföljden mel- lan dessa.

En stor del av högskoleutbildningen kan sägas vara yrkesförberedande i den meningen att den studerande i den framtida yrkesverksamheten på ett allmänt sätt har nytta av sina förvärvade kunskaper. Graden av yrkesinriktning påverkar graden av fasthet beträffande bl.a. ämnes- innehåll. Alla mycket bundna utbildningar har en klar inriktning mot ett visst verksamhetsområde även om yrkesinriktningen kan vara olika stark. För många utbildningar inom filosofisk fakultet, där valfriheten i fråga om ämneskombinationer är stor, är yrkesinriktningen svagare

Prop. 1975: 9 24

markerad. I vissa fall har effekterna av bristen på mera direkt yrkes- inriktning av utbildningen blivit påtagliga i samband med det kraftigt ökade utbudet av examinerade från universitet och högskolor.

Även uppbyggnaden av olika utbildningar med avseende på placeringen av mer specialiserade och yrkesförberedande moment samt formen för differentiering varierar starkt. Vissa, främst kortare utbildningar saknar helt differentiering under studiernas gång. Inom andra sker en stegvis profilering som utgår från ett för flera linjer i väsentliga delar gemen- samt ämnesinnehåll i inledningsskedet. En annan typ av differentiering kännetecknar de allmänna utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet, som i regel är uppbyggda med en successiv ämnesföljd med ökande valfri- het.

Ett genomgående drag i nuvarande organisation är att administrativt- organisatoriska gränser mellan olika utbildningar också är studieorga- nisatoriska gränser. Försök har gjorts att bryta dessa gränser men nå- gon egentlig studieorganisatorisk rörlighet har dock ännu inte uppnåtts annat än mellan de filosofiska fakulteterna.

Det är enligt U 68 klart att den i direktiven för utredningen angivna principen om yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen och kraven på utbytbarhet mellan olika utbildningar och på rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter förändringar i olika avseenden av högskole- utbildningen. Allmänt gäller att en större enhetlighet och överskådlighet i organisationen av olika utbildningar bör komma till stånd så att likheter i utbildningsinnehåll kan utnyttjas vid byte av studie- och yrkesinrikt- ning och för påbyggnad av kortare utbildningar till längre. Principen om yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen har konsekven- ser främst för de filosofiska fakulteterna. Då endast en mindre del av de studerande vid dessa fakulteter f.n. kan räkna med sysselsättning inom för dessa grupper traditionella yrkesområdcn, är det angeläget att få till stånd en bättre anknytning av deras utbildning till de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett planeringsarbete, som siktar till att omforma högskoleutbildningen så att den bättre än hittills motsvarar de krav på studieorganisation och innehåll som kan ställas, måste inriktas på olika tidsperspektiv. U 68 räknar med ett längre och ett kortare perspektiv för genomförandet av sina förslag. Vissa åtgärder bör vidtas i samband med att utredningens övriga förslag genomförs, andra förändringar bör genomföras som led i ett löpande utvecklingsarbete. Utredningens förslag avseende mitten av 1970-talet för den utbildning som nu anordnas inom filosofisk fakul- tet inriktas i första hand på att skapa en ram för utveckling av mer yrkesinriktade utbildningslinjer. Det ankommer sedan på vederbörande lokala och centrala organ att successivt åstadkomma förändringar inom den givna ramen. Den större överskådlighet och enhetlighet i organisa- ' tionen som fordras för att likheter i utbildningsinnehåll skall kunna an-

Prop. 1975: 9 25

vändas för byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare utbildningar måste likaså åstadkommas i etapper.

I avsnitt 3.1.3 preciserar U 68 vissa studieorganisatoriska begrepp.1 De krav som måste ställas på den framtida högskoleutbildningen i form av yrkesinriktning, ökad överskådlighet och enhetlighet i studie- organisationen talar enligt U 68 för att högskoleutbildningen organise- ras i linjer. Från utbildningsplanerings- och ansvarssynpunkt bör utbild- ningar som leder till en viss del av yrkeslivet kunna sammanhållas stu- dieorganisatoriskt och administrativt. Från utbildningsproduktionens syn- punkt bör utbildningar i många fall med fördel kunna ordnas efter ge- mensamma basutbildningar för att en pedagogiskt och administrativt lämplig uppläggning skall kunna nås. Från dimensioneringssynpunkt måste i flera fall såväl yrkesinriktnings- som basutbildningskaraktären beaktas. Från informationssynpunkt slutligen föreligger behov av att presentera utbildningar såväl ur yrkesutbildningsaspekter som ur bas- utbildningsaspekter. Utbildningslinjen kan ses som ett instrument för att beskriva utbildningar så att de kan hänföras till dels en yrkesutbild- ningssektor, dels ett huvudsakligt basutbildningsområde.

Definitionen av utbildningslinje bör göras så att hänsyn kan tas till de utbildningsmål som gäller för linjerna i fråga. Linjebegreppet bör också bestämmas så att gemensamma breda ingångar och successiv differentie- ring skall vara möjliga. Linjebegreppet bör allmänt sett ge en ram för den fortsatta utvecklingen av utbildningarna i riktning mot de av U 68 angivna målen.

Frågan om definition av utbildningslinje gäller i praktiken i stor ut- sträckning vilka krav som bör ställas på de utbildningar som f.n. har en relativt fri utformning och vag yrkesinriktning. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att man vid definitionen av allmän utbildningslinje beaktar såväl yrkesinriktningen som basutbildningsinne- hållet och låter de i dag spärrade, yrkesinriktade utbildningarna vara en viktig utgångspunkt.

En avvägning mellan å ena sidan önskemålet att utnyttja den bredd och variationsrikedom som finns inom de nuvarande filosofiska fakulteterna och å andra sidan behovet av viss fasthet i studieorga- nisatoriskt hänseende syns naturligen leda till att man anknyter till det linjebegrepp som finns inom t.ex. socionomutbildningen. Denna representerar en förhållandevis mjuk linjemodell och är en klart yrkes- inriktad utbildning, tillräckligt preciserad i fråga om utbildningsmål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som studerande.

U 68 föreslår att en allmän utbildningslinje definieras som en kortare eller längre utbildning inriktad mot ett eller flera yrkesområden. Den har tyngdpunkten inom visst basutbildningsområde och är utformad an- tingen som en fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. '

Prop. 1975: 9 25

som ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande basutbildning, följd av kurser i något eller några profilämnen jämte ytterligare kurser av betydelse för det avsedda vcrksamhetsområdet. I det senare fallet kan en viss grundläggande basutbildning genom kombination med lämp- liga kurser användas för olika yrkcsinriktningar. Utbildningslinjen kan då vara uppdelad på linjevarianrer.

Utredningen föreslår vidare att man genom lokala och individuella utbildningslinjer skall täcka behov som inte tillgodoses genom allmänna utbildningslinjer. Lokal utbildningslinje, vars innehåll och organisation enligt förslaget helt skall bestämmas av de lokala högskolemyndigheter— na, bör normalt utformas så att den uppfyller samma krav som allmän utbildningslinje. Med individuell utbildningslinje menas en utbildning in- riktad mot visst verksamhetsområde och med visst huvudsakligt basut- bildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studerande.

Utredningen anför en rad skäl för att utbildningslinjerna skall byggas upp av kurser. Ett sådant system ger de studerande bättre och klarare överblick över studierna, det ökar möjligheterna att följa den studerandes studiegång och det underlättar distribution av högskoleutbildning. Här- till kan läggas möjligheten att få en snabbare följsamhet i läromedels- produktionen och att kunna fixera de mera lokal- och utrustningskrä- vande momenten. Utredningen diskuterar olägenheter som kan följa med ett kurssystem och betonar att ett sådant kan genomföras på olika sätt i olika slag av utbildning. I vissa fall är t. ex. parallelläsning önskvärd, i andra fall kan det vara lämpligt att helt integrera utbildningen inom två eller flera kurser.

U 68 föreslår att en utbildningslinje i regel byggs upp av kurser som ger poängtal motsvarande beräknad studietid på sådant sätt att 40 poäng motsvarar ett studieår. I vissa fall kan det vara lämpligt att föra sam- man kurserna till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder termen struliekurser.

I vissa fall bör det enligt utredningen vara möjligt att följa en ut— bildningslinje eller linjevariant på. olika sätt. Varje sådant sätt kallas en studieväg. Den studerandes val av studieväg innebär att högskoleutbild- ningens resurser utnyttjas på visst sätt. Vid högskolestudiernas början behöver inte hela studievägen fastläggas om inte den valda utbildnings- linjen är en fast kurskombination. Den studerande skall emellertid enligt utredningsförslaget anmäla sig till ett studieprogram som anger inrikt- ningen av åtminstone de tre första terminernas studier.

U 68 föreslår vidare att utbildningens inriktning och organisation i stort inom en utbildningslinje anges genom en utbildningsplan och att denna kompletteras med mer utförliga beskrivningar av innehållet och verksamhetsformerna i varje kurs genom en kursplan. Utbildningspla-

Prop. 1975: 9 27

nen avses bli fastställd av det centrala ämbetsverk som är tillsynsmyn- dighet för utbildningen, i vissa fall i samverkan med annat ämbetsverk.1 Planen skall ange bl.a. utbildningslinjens inriktning och organisation och ge anvisningar för upprättande av kursplaner. Föreskrifter om för- kunskaper och andra villkor för tillträde till linjen föreslås vidare ingå. Kursplanerna avses 'bli fastställda av lokal högskolemyndighet. De skall innehålla en målbeskrivning och beskrivning av utbildningens innehåll, organisation och verksarnhetsformer. Information om prov samt studie- tekniska råd och anvisningar är andra viktiga delar av kursplanerna.

Högskolestudiernas organisation vid 1970-talets mitt (avsnitt 3.2)

U 68 lägger i sitt huvudbetänkande fram endast begränsade förslag till förändringar med sikte på 1970-talets mitt. Bakom detta ställningsta- gande ligger bl.a. en prioritering som innebär att de tillgängliga resur- serna främst bör sättas in på de områden där de studieorganisatoriska problemen är mest akuta och det är mest angeläget att utveckla yrkes- anknytningen. Detta talar för att huvudintresset .i det korta perspektivet ägnas åt utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna.

Vad som utanför de filosofiska fakulteterna allmänt sett framstår som mest angeläget på kort sikt är att öka utbudet av enstaka kurser som kan användas i återkommande utbildning. U 68 anser det angeläget att centrala myndigheter snarast låter inventera förekomsten av dylika kur- ser och vidtar ätgärder som kan bidra till att de inordnas i ett nytt stu- dieorganisatoriskt mönster.

Den viktigaste förändringen av den nuvarande studieorganisationen är enligt utredningen på kort sikt en ökad och mer differentierad yrkes- inriktning av utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utredningens utgångspunkter för en översyn av 1969 års studieordning vid dessa fakulteter kan sammanfattas enligt följande (avsnitt 3.2.2.1).

_ De allmänna utbildningslinjerna bör förbereda för yrkesverksamhet och grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkessektorer och ge goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. —--- De allmänna utbildningslinjerna och linjevarianterna bör fördelas på yrkesutbildningssektorer.

— Hänsyn bör tas till de faktiska valen av studiekurscr i 1969 år studie- ordning och utbildningens relation till arbetsmarknaden. —— Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten bör beaktas.

I aVSnitten 3.2.2.2—3.2.2.5 analyserar U 68 1969 års studieordning i förhållande till utredningens utbildningslinjebegrepp och yrkesutbild-

1 Särskilt yttrande av Jonas Orring.

Prop. 1975: 9 28

ningssektorerna samt redovisar pågående utvecklingsarbete rörande ut- bildningen vid de filosofiska fakulteterna. .

U 68 föreslår ( avsnitt 3.2.2.6 ) att utredningens utbildningslinjebegrepp tillämpas på den utbildning som närmast svarar mot den som meddelas vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Varje allmän utbildningslinje eller linjevariant hänförs till ett huvudsakligt basutbildningsområde och till en yrkesutbildningssektor. För varje utbildningslinje eller variant, som inte är en fast kombination, anges den grundläggande basutbild- ningen och en eller flera profilkurser samt exempel på ytterligare kurser av betydelse för det aktuella verksamhetsområdet. Sistnämnda grupp av kurser bör slutligt fastställas, för varje linje och variant, av de utbild- ningsnämnder (linjenämnder) som utredningen föreslår skall inrättas, i den mån valmöjligheterna inte är reglerade i författning som för t. ex. lärarut-bildningen. Den studerande får sedan välja kurser bland de för linjen eller varianten fastställda alternativen. Även en fördjupnings- forskningsförberedelsevariant bör anges.

Utgångspunkten för konstruktion av de nya allmänna utbildnings- linjerna bör enligt utredningen vara de utbildningar inom 1969 års studie- ordning som har eller kan ges en mer eller mindre uttalad yrkesinrikt- ning och där ett behov kan bedömas föreligga på arbetsmarknaden. Denna utgångspunkt leder till att vissa av de nuvarande utbildnings- alternativen vid filosofisk fakultet utgår ur uppsättningen av allmänna utbildningslinjer. Utredningen utgår vidare från att utbildningslinjerna kommer att förnyas successivt, inte minst genom att ökat utrymme ska- pas för lokala initiativ i form av lokala utbildningslinjer.

I avsnitt 3.2.3 behandlar U 68 yrkesinriktade studiekurser och kombi- nationsutbildningar.

Läsåret 1969/70 inrättades vid de filosofiska fakulteterna yrkesinrik- tade studiekurser (yrk-kurser), avsedda att ge det sista året eller den sista terminen av studierna för en fil.kand.-examen en klarare yrkesin- riktning. Yrk-kurserna är inte avpassade till de kunskaper som tidigare studiekurser i en viss utbildningslinje gett. Erfarenheterna av yrk-kur- serna tyder också på att de ger otillräcklig praktisk tillämpning av in- hämtade kunskaper. Ett fastare infogande av yrk.—kurserna bör därför övervägas i vissa fall, medan i andra fall en differentiering av kurserna med hänsyn till de studerandes förkunskaper eller erfarenhetsbakgrund i stort kan behöva övervägas. Enligt utredningens mening skiljer sig yrk- kurserna inte på något avgörande sätt från en rad andra kurser med yrkesanknytning i den framtida högskolan. Något skäl att särbehandla dessa kurser finns därför inte. I den framtida högskoleorganisationen bör lärare och utrustning inom alla delar av högskolan kunna tas i an- språk för att på ett smidigt sätt ordna utbildning av yrk—kursemas karaktär.

Försöksverksamhet med kombinationsutbildningar inleddes läsåret

Prop. 1975:. 9 29

1969/ 70 efter förslag av U 68. Dessa utbildningar aVSes täcka ett behov av kortare yrkesinriktade utbildningslinjer. Grundtanken var att man genom att utnyttja befintliga kurser oavsett administrativa gränser och skilda huvudmannaskap snabbt skulle kunna skapa nya utbildnings- kombinationer. Erfarenheterna av flertalet av de under försöksvcrk- samheten prövade kombinationerna är sådana att de enligt utredningens mening bör göras till allmänna utbildningslinjer i högskolan.

U 68:s förslag till utbildningslinjer (avsnitt 3.2.4 och bilaga 9) torde, som förut nämnts, få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Betyg och examina (avsnitt 3.3)

U 68 visar inledningsvis i avsnitt 3.3.1 att nu tillämpade betygssystem inom de utbildningar som berörs av U 68:s förslag är mycket oenhetligt. Den mer enhetliga studieorganisation som föreslås skapar behov av ett enhetligare värderingssystem för att ange både utbildningens omfattning och studieresultat. Även värdet av utbytbarhet och hänsyn till praktisk administration av studieorganisationen talar för att ett system för betygs- sättning av kurser tillämpas inom all grundläggande högskoleutbildning. U 68 föreslår att ett poängsystem införs inom vilket poäng sätts i för- hållande till den beräknade studietiden för kursen. Härvid skall ett läs- års heltidsstudier motsvara 40 poäng.1

Utredningen föreslår att den godkända prestationen skall graderas med betygsskalan Godkänd — Väl godkänd. Inom vissa utbildnings- linjer bör man kunna avstå från att använda betyget Väl godkänd. I andra fall kan det vara motiverat att helt avstå från att markera en godkändgräns. Som riktpunkt föreslår U 68 vidare att betyg inte sätts för avsnitt som omfattar mindre än 10 poäng.2

När en enhetlig studieorganisation genomförs i högskoleutbildningen är det enligt utredningen angeläget att också tillämpa ett enhetligt system för information om och dokumentation av utbildningen. U 68 föreslår att utbildningslinjen tas till utgångspunkt för dokumentation av hög- skoleutbildningen. För den som gått igenom allmän eller lokal utbild- ningslinje med godkända kurser utfärdas ett intyg utbildningsbevis som karaktäriserar utbildningen. För individuell utbildningslinje och för enstaka kurser utfärdas samma typ av dokumentation, som dock av naturliga skäl inte kan knytas till utbildningslinje på samma sätt.

Utredningen föreslår slutligen, efter en diskussion om examenssyste- mets funktioner och informationsbehovet i en ny studieorganisation (av- snitt 3.3.2), att utbildnings- eller examenstitlar inte knyts till utbildnings— bevisen.1

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. '3 Särskilt yttrande av Per. Stjernquist.

Prop. 1975: 9 30

Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation (avsnitt 3.4)

U 68:s förslag att högskoleutbildningen organiseras på utbildnings- linjer ger förutsättningar för en successiv utveckling av studieorganisa— tionen. Med hänsyn till de mycket skiftande förutsättningarna inom olika slag av högskoleutbildning och behoven i arbetslivet bör man räkna med att den högre utbildningen även i framtiden kommer att vara organiserad på många olika sätt.

Utredningen analyserar i detta sammanhang två frågor, som nära be- rör förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad, nämligen studier- nas uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet (frågan om återkommande utbildning; avsnitt 3.4.2) och förhållandet mellan besläktade utbildningsgångar med gemensam eller likartad utgångspunkt (differentieringsfrågan; avsnitt 3.4.3).

Den föreslagna organisationen med kurser och studiekurser, som den studerande kan gå igenom utan att följa en hel utbildningslinje, ökar möjligheterna att utnyttja högskoleorganisationen för fortbildning och vidareutbildning, efter en yrkesutbildning i gymnasieskola eller högskola. Om man räknar med att yrkesverksamhet blir vanligare mellan gymna- sieskola och högskoleutbildning, kan man förutse att kortare utbildning kan komma att efterfrågas, i många fall som kurser och studiekurser av ganska allmän karaktär. U 68 räknar med att kurser i vissa fall skall anordnas som riktar sig till personer som av skilda skäl inte kan ut— nyttja det reguljära utbudet av högskoleutbildning.

Ett annat viktigt slag av återkommande utbildning bör s.k. etapp- utbildning vara. Härmed avses t. ex. att den studerande väljer en kor- tare utbildningslinje, som följs av yrkesverksamhet och sedan byggs på med ytterligare kurser inriktade mot samma eller annat utbildningsmål. eller att en längre utbildningslinje uppdelas i etapper.

Möjligheterna att utforma en utbildningsgång enligt vilken sjukskö— terskeutbildning jämte yrkesverksamhet läggs till grund för läkarutbild- ning undersöks. Även uppdelnirg av längre utbildningar, t.ex. civil- ingenjörsutbildningen, i etapper diskuteras. För att en uppdelning av detta slag skall vara meningsfull måste dock den första etappen vara ett avslutat helt och svara mot ett behov på arbetsmarknaden.

I fråga om differentieringsmocleller tar U 68 först upp en organisa- tion med differentiering stegvis utifrån breda grundkurser. Utredningen konstaterar att denna modell gör det möjligt för den studerande att rela- tivt sent bestämma yrkesinriktning och förändra utbildningens inrikt- ning utan stora tidsförluster. Dessa fördelar måste vägas mot eventuella förluster i motivation och yrkesinriktning samt i studietid. Möjligheten att anpassa nu existerande utbildningar efter den principiella modellen varierar, enligt utredningen, från sektor till sektor. Inom den studie-

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 31

organisatoriska ramen kan rymmas olika lösningar för olika sektorer och för olika utbildningar inom en sektor.1

I stället för en enda differentieringsmodell tecknar sig i den fram- tida högskoleutbildningen bilden av flera. En av dessa innebär grundkurs och tillval av kurser stegvis utifrån denna. En annan innebär att en av- slutande mera yrkesinriktad utbildning läggs till studiekurser från olika basutbildningsområden, som inom den nuvarande ämneslärarutbildning- en. En tredje möjlighet är att en inledande utbildning. t. ex. yrkesteknisk högskoleutbildning, efter yrkesverksamhet byggs på eller breddas med generella kurser.

Utredningen tar i avsnitt 3.4.4 upp frågan om hur studieinnehåll och verksamhetsformer som ingår i de kurser som utgör en utbildningslinje skall kunna förändras i syfte att studierna mer eller mindre spontant skall kunna ge yrkesorientering. Diskussionen förs huvudsakligen kring utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. U 68 finner det angeläget att ett sammanhållande element skapas inom den enskilda ut- bildningslinjen. Utredningen föreslår att förberedande yrkesinriktad ut— bildning prövas i större utsträckning och att denna knyts samman med avslutande yrkesinriktade studieenheter av större omfattning. Det system med antagning av den studerande till en bestämd utbildningslinje eller linjevariant. som utredningen föreslår, ger bättre förutsättningar än tidi- gare för en sådan utveckling.

U 68 tar upp några studieorganisatoriska modeller som kan förbättra yrkesanknytningen. En sådan är att i anknytning till vissa utbildnings- linjer redan fr.o.m. första studieåret bjuda ut ett antal kurser med an- knytning till utbildningens slutliga yrkesinriktning, t. ex. journalist eller lärare. Val av en sådan kurs skulle vara obligatoriskt. För att tillgodose kraven på valfrihet beträffande yrkesinriktning och studieort bör dess kurser dock inte utgöra förkunskapskrav för tillträde till slututbild- ningen.

Utredningen betonar att studieorganisatoriska anordningar inte en— samma är tillräckliga för att ge erforderlig inre fasthet åt en utbild- ningslinje. Även planering och helst också genomförande av utbildningen bör hållas samman inom en organisation. Bland möjliga åtgärder näm- ner U 68 en uppdelning av de studerande i grupper med hänsyn till val av linje eller linjevariant samt planmässig integrering av olika kurser med varandra i undervisning och prov.

Kapitel 3 avslutas med en genomgång sektorsvis lav möjligheterna till utveckling av studieorganisationen på längre sikt (avsnitten 3.5—3.9). '

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 32

Hänvisningar till S1-1-2

1.1.3. Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning (Högskolan kap. 2 och 5)

Den högre utbildningens kvantitativa utveckling (avsnitt 2.2)

Den kvantitativa utvecklingen inom skolan är av väsentlig betydelse för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor. Figur 3 visar utvecklingen av antalet närvarande studerande i gymna- sium, yrkesskola och fackskola sedan år 1950. Vid gymnasiereformen .år 1966 ersattes det allmänna gymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet. av en skolform, gymnasiet. Beslut fattades år 1964 om successiv uppbyggnad av fackskolan som en tvåårig gymnasial skolform. Fr.o.m. läsåret 1971/72 omfattar gymnasieskolan dels linjer som svarar mot tidigare linjer i gymnasiet och fackskolan, dels linjer som i tidigare Skolformer har sin närmaste motsvarighet i yrkesskolan.

Den stora ökningen av antalet gymnasieutbildade påverkade märkbart tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-talet.

Antal " "tusental 250 ___,

:200

l50

-l 00

50

ISD ni "en; man

Yrkesskolan

..r " _% Fackskolcns te— och. fsk—linjer

2, Fockskolans st)—linje Tekniskt qqmnosium och hundelsggmnu— sium samt qqmnasiets te-eth als—linjer Allmänt qgmnasium sami- gymnasiets net-, hum— och ati—linjer

.Källa: Statistisk årsbok 1952, 1961, 1971.

Figur 3. Antal närvarande studerande på gymnasialt stadium. I fråga om yr- kesskolan har medtagits närvarande endast- i heltidskurser om minst en ter- mins längd.

Prop. 1975: 9 33

Utvecklingen av studerandeantalet vid universiteten och vissa högsko- lor sedan år 1940 framgår av figurerna 4 och 5. Figur 4 visar antalet förstagångsinskrivna (nettoantal nyinskrivna. Tidigare inskrivna även vid annan fakultet har dragits bort). Figur 5 återger uppgifter om antalet närvarande studerande. Som framgår av figurerna har. huvuddelen av expansionen under 1960-talet vid universitet och högskolor fallit på de filosofiska fakulteterna. En avsevärd ökning har skett även inom t. ex. läkarutbildning, eivilingenjörsutbildning och socionomut'bildning (avsnitt 2.2.1).

Om man ser till de allra senaste årens utveckling finner man att till- strömningen till universitet och högskolor fr.o.m. läsåret 1970i7l klart minskat.

Tillströmningen till matematiska och naturvetenskapliga studier har, i förhållande till tillströmningen till andra sektorer av universitetsområdet, sjunkit starkt under 1960-talet. Detta avviker från gällande planerings- mål som i stället räknar med en väsentlig ökning av andelen matemati- ker och naturvetare (avsnitt 2.2.4.l).

Ani-ol i tusental

i

I'"'

P.) 9

_.|_l_1_1_L..l_L.L..L_L_L_LLL_l_.LL_Ll_.L_l_L_t_

CJ (II

I."

lete/111 l950/5l iSGO/Gl 1'90/71

För teckenförklaring, se figur 5.

Figur 4. Ne ttoantal inskrivna Studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk juridisk, medicinsk, odontologisk och teknisk fakul- tot samt numera gymnastik- och idrotts-, handels-. la'nbr'uks-, skogs- och vete- 1inä1högsl- :olorna (eller motsvarande). ' Omfattm farmaceutisk medicinsk och odontologisk fakultet sa'mt högskolor ' :enligt not !.

Omfattar farmaceutisk, medicinsk, odontologisk och teologisk fakultet _sam-t högskolor enligt not 1 samt socialhögsk'olor (du: socialinstit'ut'). . 4 Omfattar farmaceutiSk, odontologisk 'oc'h teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. ' 3 Riksdagen 1975. Isa/nl. Nr'9"

Prop. 1975: 9 34

Antal i +usen+ol HD

l20 lll) 100 90 80 70 50 50

40

20

&

Illllllll _? gm»: % '-llll h't IMO hr l950 hf l960 hf l970

årilosofisk fakultet- äHumunisHek fakultet Esomhöusvennskopng fakultet mMatematisk—nu+urve+enskoplig fakultet äTeknisk fakultet .Juridisk fakultet

Medicinsk fakultet

m Sociolhöqskolor D äv.-igt-

Figur 5. Antal närvarande studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, teologisk, odontologisk och lek- nisk fakultet samrt gymnastik- och idrotts-, handels-, lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna (eller motsvarande). 2 Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. ' 3 Se not 2. Därtill kommer socialhögskolorna (då: socialinstitut). 4 Se not 3. Handelshögskolan (motsvara-nde") har förts till sam-hällsvetenskap- lig fakultet. 5 De humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna motsvarades fram till 11956/57 av en enda fakultet, den filoso- fiska. Därefter uppdelades dcnna'i två, de humanistiska och matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna. Den nuvarande indelningen infördes år '1964.

Prop. 1975: 9 35

En för bedömningen av den framtida tillströmningen till högre utbild- ning viktig tendens är den allt Större efterfrågan på utbildning som inte avses leda till examen. En skattning av antalet studerande i sådan partiell utbildning vid filosofisk fakultet läsåret 1971/72, som gjorts vid SCB:s prognosinstitut på grundval av de uppgifter om studieavsikt som de studerande lämnat vid anmälan, visar att antalet torde uppgå till något tiotusental. '

Bakgrunden hos de studerande i partiell utbildning är mycket skif- tande. Detta framgår bl.a. av rapporten Universitetsstudier utan ex- amen.

Sedan den 1 juli 1969 pågår försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre studier. Det vidgade tillträdet innebär i huvudsak att personer som fyllt 25 år och varit yrkesverksamma i minst fem år på vissa villkor äger tillträde till viss utbildning vid de filosofiska fakulteterna. Totalt har ca 4500 personer skrivits in vid de filosofiska fakulteterna under perioden 1969/70—1971/72 enligt dessa bestämmelser.

Extern universitetsutbildning bedrivs f.n. dels som decentraliserad ut— bildning anordnad av UKÄ i samarbete med kommuner, dels som ut- - bildning per korrespondens anordnad av korrespondensinstituten och dels som universitetscirklar anordnade av folkbildningsorganisationer och folkhögskolor. Deltagarantalet i decentraliserad universitetsutbildning är bestämt av en given anslagsram och håller sig något över 1 000. Antalet deltagare i universitetscirklar, som var ca 3 000 vid mitten av 1960-talet, var ca 20 000 läsåret 1970/71. Den klart största delen av de studerande i extern universitetsutbildning förvärvsarbetar på hel- eller. deltid. Ett mycket stort antal av dem kan sägas motsvara deltidsstuderande vid universiteten (avsnitt 2.2.4.2).

Även annan utbildning som vänder sig till'vuxna har expanderat snabbt. I tabell 1 har uppgifter om antalet studerande i arbetsmarknads- utbildning, i folkhögskolans vinterkurser och i studieförbundens utbild- ning ställts samman. Den kommunala vuxenutbildningen, för vilken nu- varande bestämmelser trädde 1 kraft den 1 juli 1968, hade läsåret 1971/72 ca 160 000 deltagare (avsnitt 2.2.3).

Tabell 1. Antal studerande i viss vuxenutbildning.

Ar Arbetsmarknads- Folkhögskolans Studieförbundens utbildning vinterkurser verksamhetl 1950/51 .. .. 350000 1955/56 . . . . 550 000 1960/61 18000 10000 800000 1965/66 46000 11000 1200000 1970/71 115000 14000 1600000

"' Dubbelräkning av individer förekommer.

Prop. 1975: 9 36

U 68 redovisar också den tidigare planeringen av högre utbildning i Sverige (avsnitt 2.2.2) och ger en översikt av den högre utbildningens ut- veckling i några länder (avsnitt 2.2.5).

Utredningens allmänna överväganden (avsnitt 2.3)

En rad faktorer påverkar högskoleutbildningens omfattning. Åtskilliga av dem sammanhänger med behovet av utbildning. Man brukar skilja. mellan å ena sidan samhällets efterfrågan på utbildade och å andra sidan individernas efterfrågan på utbildning. Dessa båda efterfråge— sidor är inte oberoende. av varandra. Detta och andra förhållanden så'- som resursbegränsningar och fördelningsfrågor _måste, menar, utred- ningen, beaktas vid en bedömning av högskoleutbildningens framtida omfattning. . .

Svårigheten att göra bedömningar av .det framtida samhällsbehovet av utbildad arbetskraft är uppenbar. Företagens liksom statens och kommu- nernas personalplanering. sträcker sig i regel på sin höjd några år framåt i tiden. För den övergripande utbildningsplaneringen behöver man in- formation om efterfrågan på arbetskraft väsentligt längre fram i tiden.

För den som söker exakta förutsägelser av den framtida efterfrågan på utbildning kan de hittills utförda prognosernaknappast vara särskilt hoppingivande. Såväl samhällets som individens efterfrågan överträffade under en lång period prognoserna.. .

Om utbildningsprognoser är förknippade med många problem är de ändå, anser utredningen, en-nödvändig del av underlaget för utbildnings- . planeringen. Prognosinstitutet vid SCB har för U 6825 räkning gjort be- räkningar av den framtida efterfrågan på utbildade och av motsvarande utbud från utbildningssystemet (aVsnitt 2.3.1.1).

Svårigheterna att göra prognoser över- efterfrågan på utbildade år dock .. - inte endast av teknisk natur. Efterfrågan påverkas bl. a. av en rad olika institutionella förhållanden. _I många fall inverkar. också. utbudet från utbildningsväsendet på det som upplevs vara behovet av .utbildade. . Individernas efterfrågan på utbildning tycks i mycket hög-grad på.-. verkas av utbildningssystemets struktur. Såväl svenska som utländska erfarenheter visar att efterfrågan på högskoleutbildning har ett mycket nära samband med det gymnasiala stadiets dimensionering och struktur samt med behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning. Därut- över inverkar bl. a. sociala faktorer och könsfaktorer. samt geografiska. . och ekonomiska förhållanden.

Efterfrågan riktas självfallet rnot existerande utbildningsvägar och är därför direkt beroende av vilka "utbildningsmöjlighetcr som finns. Om ett rikt differentierat utbud av högskoleutbildning erbjuds, blir också efterfrågan på utbildning stor under'förutsiittning att utbudet ges goda möjligheter på arbetsmarknaden.

Prop. 1975: 9 37

Sammanfattningsvis kan sägas att begrepp som efterfrågan och behov har en någorlunda väldefinierad innebörd endast om den institutionella ramen är given. För den långsiktiga planeringen är en rad alternativa efterfrågeutvecklingar möjliga. Inte minst genom åtgärder inom utbild- ningsplaneringen påverkas efterfrågeutvecklingen. Att i planeringen stan- na för en viss dimensionering innebär därför inte att denna bedöms svara mot den mest sannolika utvecklingen utan snarare att man ställer upp den som ett mål (avsnitt2.3.1 .2).

Utredningen pekar också på det samband som råder mellan sam- hällets och individernas efterfrågan på utbildning. 1 den mån utbild- ningsefterfrågan styrs av önskan att förbereda sig" för viss yrkesverksam- het torde förhållandena på arbetsmarknaden spela in vid individernas val av utbildning. Arbetsmarknadssituationen'vid valtidpunkten' blir 'i många fall avgörande för den utbildning individen väljer. Den många ' gånger avsevärda tidsförskjutningen mellan utbildningsval och'utträde på arbetsmarknaden kan medföra, att den färdigutbildade träder "ut på en arbetsmarknad som förändrats avsevärt sedan valtillfället. Detta mo- - tiverar att samhället söker planera utbildningens kapacitet på yrkes- sektorer efter mer långsiktiga bedömningar av samhällets behöv av ut- bildade och av individernas utbildningsefterfrågan. Den långsiktiga ut- bildningsplaneringen bör avse endast breda sektorer av utbildningssyste- met. Väsentligt är att långsiktiga bindningar inte hindrar planering med ' hänsyn till snabbt uppkommande oförutsedda tendenser i såväl efterfrå- gan på utbildade som individernas utbildningsefterfrågan. Utbildningen bör ge beredskap för rörlighet på arbetsmarknaden (avsnitt 23.13).

En viktig faktor är därvid studiernas organisation. Utredningen sam- manfattar några riktlinjer för utvecklingen av högskolestudiernas orga-' nisation som är av särskild betydelse i detta sammanhang och som kan ses som en förutsättning för utvecklingen av återkommande utbildning, nämligen följande.

Grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkesområden och 'ge in- dividen goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. — Den sammanhängande första utbildningsperioden bör inte göras längre än att resurser kan avsättas för utbildning som följer på perioder av yrkesverksamhet. — Det är önskvärt att 'en längre sammanhängande grundutbildning ges en mera specialiserad yrkesinriktning" först 'i nära anslutning till utträde " i yrkesverksamhet.

Mellan kortare och längre utbildningslinjer inom en sektor av yrkes? ' livet bör om möjligt upprättas sådana samband'att personer med den kortare utbildningen kan, 'med tillgodoräknande av denna, vidareutbildas till den längre utbildningens slutnivå. ' Bl.a. genom en överskådligare och" på- 'enhetligare grunder'byggd

Prop. 1975: 9 33

organisation hör bättre information kunna ges om utbildningens inne- håll och om olika utbildningsalternativ. —— Tillkomsten av nya utbildningsvägar bör underlättas. bl.a. genom en organisation med studieenheter som smidigt kan kombineras med varandra.

Möjligheten att nå önskvärda. mål, t.ex. i fråga om antalet stude- rande i högskoleutbildningen, begränsas av tillgången på resurser. Sär- skilt svår har situationen varit inom sna-bbt expanderande ämnesområ- den (avsnitt 2.3.2.1). _

Behovcn av resurser för högskoleutbildning måste självfallet vägas mot andra samhällsbehov. Under' 1950- och 1960-talen har resur- serna för utbildning ökat snabbare än samhällets samlade resurser. Så- vitt U 68 kan bedöma kan ökningstakten för utbildningsområdets de] inte bibehållas på samma nivå under utredningens planeringsperiod (från mitten av 1970-talet till några år in på 1980-talet). Kraven på ökade resurser för utbildning bedöms bli särskilt starka inom förskolan och vuxenutbildningen. Högskoleutbildningens planering måste utformas mot bakgrund av detta (avsnitt 2.3.2.2). .

Många skäl talar för en förhållandevis jämn fördelning av utbildning på individerna. Tyngdpunkten av högskoleutbildningens utveckling un- der planeringsperioden bör därför ligga på kortare utbildningslinjer.. Vidare bör utvecklas utbildningslinjer vilkas innehåll ter sig menings- fulla för nya studerandekategorier och åtgärder vidtas för att stimulera ' eftersatta gruppers efterfrågan (avsnitt 2.3.3.1).' _

Utredningen redovisar också några allmänna förutsättningar för sitt ' förslag till gymnasieskolans dimensionering (avsnitt 2.3.4). .

Utredningens undersökningar (avsnitt 2.4) Utflödet från utbildningsväsendet (avsnitt 2.4.1).

Prognosinstitutet vid SCB har på utredningens uppdrag gjort beräk- ningar av det antal personer som kommer att lämna utbildningsväsen—

det och gå ut på arbetsmarknad-en under 1970-talet. Syftet med beräk- - '-

ningarna har varit att illustrera utflödet på arbetsmarknaden under olika antaganden om tillströmningen till utbildning men med förutsättningen att utbildningsväsendets nuvarande'struktur bibehålls i huvudsak oför- ändrad. Dessa beräkningar jämförs sedan med arbetsmarknadens ny- rekryteringsbehov.

Två alternativa beräkningar har genomförts. Beräkningarna kan inte betraktas som prognoser-i vanlig mening. De anger i stället konsekven— serna av två tänkbara utvecklingar vad gäller övergången till högskole- utbildning. Alternativen skiljer sig åt beträffande linjefördelningen- i ' '- gymnasieskolan, övergångsfrekvenserna till högskoleutbildning" och-

Prop. 1975: 9 39

examinationen vid de filosofiska fakulteterna. Antagandena har kombi- nerats så att de i beräkningsalternativ A ger största tillströmning och största utflöde och i alternativ B ger minsta tillströmning och minsta utflöde av högskoleutbildade.

Den modell som använts för att beräkna utflödet från utbildnings- systemet till arbetsmarknaden åskådliggörs i figur 6. Utbildningsystemet illustreras i figuren av boxar. Pilarna mellan dem markerar elevström- mar. Som en ram kring utbildningssystemet ligger arbetsmarknaden.

Högskole ufbi ldning

-Annon efter— qgmnosiol

utbildning

Universitet och högskolor

xxxxs xx

XX

Z-åriqag r- kesinriktu- de Iinjer,di.- verse speci- ulkursei-

X x

s'ociul, . . ekonomisk, teknisk

)

|__—____'1

x x

Grundskolan (realskola, flickskola, folkskola)

Figur 6. Modell för beräkning av utflödet-från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden.

Prop. 1975: 9 40

Det första beräkningss'teget i ltalkylema avser elevutflödet från grund- skolan. För 1970-talet kan detta flöde förutses tämligen väl. Det största osäkerhetsmomentet ligger i invandringen.

Beräkningarna över tillströmningen till gymnasieskolan grundar sig i alternativ A på Sözs långtidsbedömning från år 1971. För de tre- och fyraåriga linjerna antas i stort sett oförändrad kapacitet 'under hela 1970-talet. För de tvååriga linjerna innebär Sözs långtidsbedömning en något ökad kapacitet. Alternativ B utgår från en i förhållande till alter- nativ A oförändrad totalkapacitet för gymnasieskolan. Viss omfördel- ning av platserna mot en större andel vid de tvååriga yrkesinriktade linjerna antas.

Andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och fyråriga linjer som övergår direkt till högskoleutbildning antas i alternativ A öka stegvis mot de övergångsfrekvenser som rådde i slutet av 1960-talet. Fr.o.m. år l976,='77 antas vidare en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer på- börja studier vid universitet och högskolor. Tillströmningen av utlän- ningar och äldre studerande antas öka. I alternativ B antas andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, som övergår direkt till högskoleutbildning, förbli oförändrad fr. o. m. år 1972. Också i detta alternativ antas en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer över- gå till högskoleutbildning fr.o.m. läsåret 1976/77. Tillströmningen av utlänningar och äldre studerande antas förbli oförändrad.

Vid de filosofiska fakulteterna finns ett stort antal studerande som skrivit in sig för att läsa enstaka ämnen. I båda beräkningsalternativen har antagits'att ca 85 procent av de .direktinskrivna vid filosofisk fakul- tet (dvs. personer SOm övergått till högskoleutbildning inom fyra år efter aVslutad gymnasiesköleutbildning) 'skriver in sig med avsikt att ta examen.-" För övriga studerande Och utlänningar antas motsvarande andel vara 35—40 procent. ' .'

Examinationsfrekvensen för' gruppen direktinskrivna vid filosofisk fakultet förutsätts i alternativ A bli 60 procent, oavsett kön och fakultet. I alternativ B antas frekvensen-. gå ner till 40—50 procent för inskriv- ningsårgångarna 1968/69—1970/71. Fr.o.m. årgång 1971/72 antas sam- ma examensfrekvens som i alternativ A. .

Utflödet från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden har härefter ' kunnat beräknas för de tre fémårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Förvärvsintensiteten har antagits 'v'ara' densamma i de båda kalkylerna.

Den kalkylerade tillStrömning'en till högskoleutbildning redovisas i tabell 2. Enligt alternativ A beräknas antalet nybörjarplatser vid spärrad högskoleutbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria fakulteterna med avsikt att ta examen bli sammantaget ca 44 000 läsåret 1976-577. Enligt alternativ B skulle motsvarande tal vara ca 37 000.

Tabe/12. "Beräknad tillströmning till högskoleutbildning.

Universitet och ] "gr/color Spärrade utbildningar Antal nybörjarplatser Första gången inskrivna

Universitet och högskolor Fria fakulteterl Första gången inskrivna alt A alt B Däravstuderande för examen ' alt A . alt H Summa första gången inskrivna vid universitet/ högskolor alt A alt B

Annan efte/gymnasial utbildning1 Antal nybörjare Första gången inskrivna All högskoleutbildning Första gången inskrivna alt A alt ll Därav studerande för examen ' ' alt A alt 3

Antal nybörjarplatservid spärrad högskoleutbildning "samt första gången inskrivna studerande för examen vid fria'fakulteter

ult A alt B

Hänvisningar till S1-1-3

1 Studerande vid kombinationsutbildning finns med både vid de ”fria fakulteterna" och vid '

ning” har de räknats endast engång.

5 000 3 600

14500 14500 18100 13100

10 800 9 200 27 300 2'/ 300

1970/71

6 900 4 800

24 100 24 100

16100 16100

28 900 28 900 16 300 13 800 42 100 42 100

34100 34100

38 700 38 700

1971/72

7 400 5 600

18 800 18 800 12 500 12 500 24 400 24 400 1.7 400 14 800 38 500 38 500 32 200 32 200

36 600 36 600

1965/66 1972/73

7 600 5 800

16 700 16 700

11000 11000

500 500

NC! (*I Cl

17 800 15 100

36 600 ' 36 600

30 9.00 30 900

35 300 35 300

1973/74

7 900 6 000

17 400 16 200 11 300 10 500 23 400 22 200 17 200 14 600 37 100 35 800 3_0 900 30 100

35 400 34 600

1974/75

8 100 6 200

18 300 15 500 11 700 10 000 24 500 21700 17 900 15 300 38 800 36 000 32 200 30 500

36 700 35 000

1975/76

8 200 6 300

19 900 15 300 1'). 800 9 800 26 200 21 600 18 200 15 600 40 800 36 200 33 600 30 700

38 200 35 200

1976/77

8 200 6 300

27 000 17 700 18 600 11700 33 300 24 000

18 500" 15 700 48 000 38 600

39 500 32 700

44 300 37 400

1977/78

27 700 16 400 18 900 10700 34 000 22 700 18 500 15 700 48 700 37 300 39 800 ' 31 600

44 500 36 400

1978/79

8 200 6 300

28 300

_16 000

19 000 10 300

34 600 22 300 18 500 15 700

' 49 300

36 900 40 000 31 300

44 700 36 000

28 800 15 700 19 100 10 100 35 100 22 000 18 500 15 700 49 700 36 600 40 000 31 000

44 800 35 800

'nnnan eftergymnasial utbildning”. Under rubriken "all högskoleutbild-

1979/80

Prop. 1975 9

41

Prop. 1975: 9 ' 43

Det beräknade utflödet på arbetsmarknaden redovisas i figur 7. Alter- nativ iB ger ett något större totalt utflöde än alternativ A. Anledningen till detta är antaganden om lägre benägenhet för högskolestudier, vilket gör "att utflödet direkt efter gymnasieskolan blir större.

Utflödet från de olika nivåerna i utbildningssystemet skiljer sig under de båda femårsperioderna på 1970-talet markant från utflödet l965i70. Utflödet av personer med enbart grundskola minskar som väntat kraf- tigt, medan antalet nytillkommande med högskoleutbildning beräknas bli nära dubbelt så stort 1975/80l som 1965i70. Från gymnasieskolan be- räknas utflödet öka ganska kraftigt mellan de två första femårsperioder- na för att sedan hålla sig tämligen oförändrat.

Anful | tusental 600

All: A Alt B

500

400

300

200

100

o l965/70 l970/75 ' |9'75/eo

|:] Höqskoleutbi ldning Wramell högskoleutbildning

Figur 7. Beräknat utflöde på arbetsmarknaden 1965/70, 19701” .5 och 1975'80 enligt 'olika beräkn-ingsalternativ.

En fördelning av utflödet efter yrkesutbildnin'gssekt'orer m_. m. redo- visas i tabell 3.

Nyrekrytering från utbildningsväsendet (avsnitt 2.4.2)

Prognosinstitutet. vid SCB har på utredningens uppdrag också gjort beräkningar över arbetsmarknadens nyrekryteringsbeh'ov under perioder- . na 1965170, 1970175 och 1975./80.

Utgångspunkt för beräkningarna är den prognos över den totala ar- betskraften som prognosinstitutet gjort för 1970 års långtidsutredning. Denna prognos bygger på en befolkningsprognos och på antaganden om förvärjvsfrekvensens utveckling inom olika befolkningsgrupper.

Prop. 1975: 9 43

Den totala arbetskraften fördelas därefter på näringsgrenar. Grund- materialet för denna fördelning har hämtats från 1970 års långtidsutred- ning. Det har antagits i beräkningarna att 1970/75 års utvecklingstakt för de enskilda näringsgrenarna fortsätter även under perioden 1975/80.

En skattning görs av yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenar- na. 1960 och 1965 års folkräkningsmaterial har utgjort grundmaterialet för beräkningarna. Yrkesfördeluingen inom varje näringsgren år-1960 och år 1965 har studerats och den förändring som skett mellan dessa år har skrivits fram till år 1980. Vissa avstämningar har gjorts. Som resul- tat erhålls den totala arbetskraftens fördelning på yrke vid olika tid- punkter.

Nyrekryteringsbehovet till varje yrke beräknas därefter. Vid beräk- ningarna tas hänsyn till hur många personer som lämnar arbetskraften och till yrkesbyten. Grundmaterialet för dessa beräkningar har hämtats från en specialbearbetning av 1960 och 1965 års folkräkningar. Ny- rekryteringsbehovet delas slutligen upp på tre grupper. personer som kommer från utbildningsväsendet, invandrare och övriga.

Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet räknas om från yrkes- terrner till utbildningsterrner. Detta sker genom antaganden om de ny- . rekryterandes utbildningssammansättning i varje yrke. Resultaten av ny.- rekryteringsberäkningarna uttryckta i utbildningstermer redovisas i ta- bell 3.

En väsentlig fråga vid beräkningamas användning som underlag för dimensioneringen av utbildningsväsendet gäller graden av osäkerhet i dem. Ett sätt att ge en uppfattning om osäkerheten hos prognosen är att göra känslighetsanalyser så att viktiga beräkningssteg genomförs med

Tabell 3. Nyrekryteringsbehov och utflöde från utbildningsväsendet. 1000-1211. '

Nyrekryteringsbehov Utflöde - - Utbildning 1965/70 1970/75 1975./so .1965/70 1970/75 . 1975./so

Alt.A Alfa Alt.A MLB. Fullständig högskoleutb. 90 112 129 76 129 125 133 27

Teknisk 12 _15 16 11 15 15 20 19 Administrativ 19 25 32 ' 13 31 - .30 ' 31 29 Vård 20 25 29 16. 24 24 . 28. _. 28 Undervisning 28 34 36 27 _ 36 ' 36 37 37. Kultur och information 4 5 5 4 5 5 6 ' 6 Ej spec. yrk.sekt. 3 . - 4 5 —. _— — - —. - — . Högskutb. utan yrkesinr. 4 ' 5 6 ' 5 ' 17 15 12 9 Partiellhögskoleutbildning 4 ' 4 4 16. 25" 27 30 - 18 Gymnasieskolcutbildning 277 . 302 322 217 273 277 .250 279 Teknisk 127 141 150 106 119 120 122 136 Administrativ 84 86 85 52 60 ' 62 ' 57 '65 Vård 37 : 45 55 36 44 44 38 - 3.9 Ej spec. yrk.sekt. 23 24 24 —— — — -— Utan angiven yrkesinr. 6 ' : 7' 7 24 ' 50 '. 53 ' 33 38 Grundskola o. folkskola 108 78 51 . 157 124 126- 119 121

Totalt 479 497 506 467 550 " 555 532 545

Prop. 1975: 9 44

varierande antaganden. Utförda beräkningar visar att framförallt närings- grensutvecklingen har en mycket stör betydelse för nyre'kryteringsbeho- vets fördelning på utbildning. ' ' '

Jämförelser mellan behovs- och utflödesberäkningarna (avsnitt 2.4.3)

Av tabell 3 framgår att det kalkylerade totala utflödet understiger det kalkylerade totala nyrekryteringsbehovet med ca 10 000 för perioden ' 1965/70, medan utflödet enligt kalkylerna överstiger nyrekryterings'beÄ ' hovet med ca 50 000—60 000 personer för perioden 1970/75 och med ' ca 20 000—40 000 personer för perioden 1975/80. Dessa skillnader är en följd av brister i samordningen mellan de två kalkylerna. En över— vägande del av de kalkylmässiga skillnaderna är att hänföra till grund— skolenivån och den gymnasiala nivån samt till partiell högskoleutbild- ning. ' ' '

Vid jämförelser mellan utflödes- och beho'vskalkylerna är det nödvän- digt att beakta de betydande osäkerheterna i beräkningSunderlaget. När utredningen ändå tillåter sig att avläsa vissa tendenser med utgångspunkt i prognosmaterialet sker det med understrykande av att osäkerheten är såbetydandeatt utredningen inte 'anser det möj- ligt att göra säkra uttalanden om kom- mande brist eller överskott.

För perioden 1970,-"75 överstiger det kalkylerade utflödet av personer med fullständig högskoleutbildning det beräknade behovet. ÖVerskotts- tendenserna är i huvudsak koncentrerade till högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. För perioden 1975,-'80 ligger det kalkylerade u't-' budet i nivå med det beräknade nyrekryteringsbehovet. Skillnaderna ligger helt inom kalkylens osäkerhetsmarginal. Skulle tillströmningen till högskoleutbildning stagnera på nuvarande nivå, alternativ B i ut- flödeskalkylen, bedömer utredningen det som sannolikt att utflödet un- der l980-talet kommer att understiga det kalkylerade nyrekryteringsbe- hovet.

Utredningen redovisar i avsnitten 2.4.4—2.4.6 ytterligare några spe- cialundersökningar som den låtit utföra. '

' I en av studierna (SOU 1971: 62) har olika mekanismer för anpassning vid förändrade arbetsmarknadslägen undersökts. Undersökningen visar bl. a. att arbetsmarknadens anpassning vid förändrat arbetsmarknadsläge endast i begränsad utsträckning skett via lönen. En stel lönestruktur ökar kraven på utbildningsplaneringen.

Utbytbarheten mellan personer med närbesläktad utbildning syns vara betydande. Utbildningssammansättningen på arbetsmarknaden tycks i viss utsträékning bestämmas av tillgången på personer med olika utbild- ning.

Prop. 1975: 9 45

Undersökningen tyder också på att personer med längre utbildning har en säkrare ställning på arbetsmarknaden än personer med kortare ut- bildning. De har bl. a. fler möjligheter att välja mellan olika befatt- ningar. Om antalet personer med längre utbildning med viss inriktning växer snabbare än efterfrågan, kan det alltså finnas en tendens att de med längre utbildning får företräde också till befattningar till vilka hu- vudsakligen personer med kortare utbildning efterfrågas. (Avsnitt 2.4.6)

Några andra studier som genomförts för U 68:s räkning (SOU 1971: 61) belyser bl. &. ungdomens attityder till utbildnings- och yrkesval." Un-" dersökningama synes ge stöd för att ungdomens dominerande uppfatt- ning är att den högre utbildningen skall planeras så att den förbereder för den framtida yrkesverksamheten.

I rapporten Val av utbildning och yrke redovisas vissa uppgifter om den sociala rekryteringen till utbildning vid universitet och högskolor läsåret 1968/69 (figur ). Av alla ungdomar i för högskolestudier rcle- vanta åldersgruPper uppskattades då ungefär 11 % komma från social- grupp I, 39 % från socialgrupp II 'och 50 % från socialgrupp 111. Av ungdomar från socialgrupp I nyinskrevs omkring 80 % vid universitet och högskolor. Motsvarande andelar från socialgruppcrna II och III var 20 resp. 9 %. Dessa olika övergångsfrekvenser medförde att bland ny- inskrivna vid universitet och högskolor kom 42 % från socialgrupp I, 37 % från socialgrupp 1.1 och 21 % från socialgrupp lll.

Andel ngmskrivno unqdomor vid universitet och högskolor från olika sociala hemmiljöer klo/'o-37o/01210/o

' . o. högskolor

Skattad andel ungdomar i för—"högskolestudier relevanta åldersgrupper från' olika sociala hemmiljöer.(beröknot påontulet ZO—Sringor) '

.Sociolqrupp I

En viss utjämning av den sociala rekryteringen till universitet och 'hög- skolor tycks ha skett under efterkrigstiden. Inom. en del "av den högre- utbildningen, nämligen utbildningarna till agronom, apotekare, civile'ko-' nom, civilingenjör, jurist, jägmästare, läkare, tandläkare'och veterinär' har dock den sociala sållningen snarast skärpts under den undersökta pc- ' ' rioden. (Avsnitt 2.4.4) ' ' '

U 68 har också låtit utföra vissa samhällsekonomiska kalkyler för

Sociotqrupp 31 50C10|9rUPP III

Prop. 1975: 9 46

längre utbildning (SOU 1972123). Utredningen har emellertid funnit det principieut vanskligt att använda dessa som underlag för den kvan- titativa planeringen av högskoleutbildningen. (Avsnitt 2.4.5)

Utredningens dimensioneringsfönslag (avsnitt 2.5)

Gymnasieskolan

U 68:s förslag avseende gymnasieskolans dimensionering är att upp-_ fatta som en allmän ram som i flera hänseenden får kompletteras genom fortsatt utredningsarbete. . .

Utredningen finner det inte lämpligt att ange en bestämd tidpunkt för genomförandet av sina dimensioneringsförslag för gymnasieskolan utan föreslår att de uppfattas som riktlinjer för slutet av 1970-talet. I vissa hänseenden bör riktlinjerna kunna varavägledande för planeringen re- dan tidigare. (Avsnitt 2.5.1.1) ' '

Gymnasieskolans nuvarande kapacitet inom linjer och direkt grund- skoleanknutna specialkurser om minst ett år svarar mot över 90 procent av en årskull lG-åringar. Långt ifrån alla nybörjare i gymnasieskolan är emellertid 16 år. Gymnasieskolan bör dimensioneras så att alla som" söker utbildning där också kan beredas plats, även om detta inte alltid ' kan ske på önskad linje. Utredningen finner emellertid att övervägande skäl talar mot att en obligatorisk gymnasieskola införs, men betonar starkt behovet av att studiestimulerande och uppsökande åtgärder rik- tas till dem som inte spontant väljer att söka till gymnasieskolan.

Det är vanskligt att säga vad detta bör innebära för gymnasieskolans kapacitet. Utredningen gör antagandet att under senare delen av 1970- talet bortåt tio procent av en årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad grundskola och därefter inte söker annan utbildning i gymna- sieskolan än möjligen kortare specialkurser. Utredningen betonar att detta är ett beräkningsantagande. Det utgör inte ett förslag att en viss del av ungdomarna skulle utestängas från gymnasieskolan.

Enligt U 68:s mening bör man som ett led i utvecklingen mot åter- kommande utbildning överväga att förstärka den direkta yrkesförbe- redelsen inom de linjer som nu är mest utpräglat studieförberedande. En förändring i denna riktning kan sannolikt genomföras först. på längre sikt.

Av prognosunderlaget framgår att utflödet på arbetsmarknaden från gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer (N, H, S, So) tenderar att bli större än behovet. Mot bakgrund av detta, och som ett led i förstärk- ningen av yrkesutbildningen i gymnasieskolan, föreslår utredningen att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning under 1970- talet successivt minskas från ca 30 procent till ca 25 procent av de stu- derande som antas till gymnasieskolan.1

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 47

I fråga om fördelningen av gymnasial utbildning på olika yrkesin- riktningar ger prognosunderlaget viss vägledning. Det finns klara brist- tendenser för gymnaSialt utbildade inom alla de tre yrkesutbildnings- sektorer som är representerade i skolan. Den brist på personal inom - tillverknings- och vårdyrken som föreligger och som kan beräknas fin- nas kvar under lång tid motiverar en ökning av kapaciteten av gymna- sial utbildning med sådan inriktning. Skäl kan anföras för en viss åter- hållsamhet i fråga om direktutbildning för administrativa uppgifter.

Teknisk och naturvetenskaplig högskoleutbildning väljs sällan av stu- derande vilkas gymnasiala studier haft administrativ, ekonomisk eller social inriktning. Vill man främja en god tillströmning till teknisk och naturvetenskaplig utbildning i högskolan och en viss överströmning från teknisk gymnasial utbildning till högskoleutbildning med annan yrkes- inriktnig är detta ytterligare argument för att öka kapaciteten för teknisk yrkesutbildning i gymnasieskolan.

U 68 föreslår de rikttal för fördelningen av gymnasieskolans antag- ningskapacitet som framgår av tabell 4. Utredningen betonar talens ka- raktär av ungefärliga riktmärken (avsnitt 2.5.2.1).

Tabell 4. Nuvarande och föreslagen fördelning av gymnasieskolans an-

tagningskapacitet. Yrkesutbildningssektor ' Fördelning Fördelning ' 1972/73 vid 1970- 21. talets slut. Förslag. (;;, (ca) Teknisk utbildning _ _ 34 3.51 Administrativ och ekonomisk utbildning 22 70 22 75 Vårdutbildning m. m. 14 15] Utan yrkesinriktning 30 25 Suriima 100 11.10 Högskolan

U 68:s förslag till dimensioneringsplan består av dels antagningstal till utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer för läsåret 1976577, dels riktlinjer för utvecklingen för tiden fram till 1980-talets början. Som bortre gräns för planeringsperioden har i fråga om antagningskapacite- ten' satts läsåret 1983 /84. (Avsnitt 2.512)

All långsiktig planering sker under betydande osäkerhet. Utredningen har därför valt att formulera sitt förslag till antagningskapacitet för utbildningslinjer med .hjälp av .två planeringsgränser. .

Vid planeringsgränsemas utformning ha'r U 68 utnyttjat underlag från bl. a. prognosinstitutets utflödes—' och' behovskalkyler. Det kalkylerade behovet av högskoleutbildade ökar från ca'90 000 under perioden 1965-" 70 till ca 112000 under perioden 1970/75 och till ca 129 000 under pe-

Prop. 1975: 9 43

rioden 1975/80. Räknar man med en ökning av behovet med ca 15000 personer under perioden 1980/85, dvs. en något lägre ökningstakt, inne- bär det en årlig ökning på ca två procent. Om utflödet under en längre tidsperiod ligger på oförändrad eller bara obetydligt högre nivå än som anges av det lägre tillströmningsalternativet (alternativ B) för perioden 1975/80 kan enligt utredningens "bedömning tendenser till brist på persog ner med längre utbildning beräknas föreligga efter hand. Utredningen finner därför att en kapacitet som svarar mot det lägre alternativet i utflödesberäkningama, dvs. antagning av ca 37000 studerande till ut- bildningslinjer, bör vara. ett minimum vid planeringsperiodens början. Enligt utredningens mening bör sedan denna nedre gräns för den årliga antagningskapaciteten, mot bakgrund av behovsökningen, årligen öka med två procent. .

U 68 avvisar bestämt en planering av högskoleutbildning som skulle innebära att dirnensioneringen helt anpassas efter arbetsmarknadsprog- noser. Enligt utredningens mening kan från arbetsmarknadssynpunkt inga invändningar resas mot en total dimensionering av högskoleutbild- ningen som ligg er något högre än vad prognosen pekar på. Det till sist

Antal antogninqsplatser

so maj—___—

49 ODB 30 000

20 000

Exempel ”på Iverkliq'u'lvécklinq 'ov unfoqningsfulen Ovre gräns i UESS plonerinqsförslug . Nedre gräns i 0685 planeringsförslaql Pls kalkyl, större alternativet Pls kolkgl', mindre. alternativet

IO 000

XX I 11 A B

1955/65 1970/7: 1975/76 '

Figur 8. Antal antagningsplatser i fullständiga utbildningslinjer. Prognosinsti-l tutets kalkyler avser en fri och en spärrad sek-tor'av högskolan. Antalet antag- ningsplatser har här satts lika. med antalet antagningsplatser i spärrad utbild-. ning plus antalet första gången inskrivna f_ör examen vid de fria fakulteterna. T.o.m. 1969/70 avses dock' ”första gången inskrivna".

isen/ei '

Prop. 1975: 9 ' 49

avgörande bör .vara vilka resurser som kan ställas till förfogande för högskoleutbildning. Utredningen har med dessa utgångspunkter prövat att sätta en övre gräns för antagningskapaciteten till utbildningslinjer vid ca 42 000 för läsåret 197677 och räknar med en ökning av denna övre gräns med 2 procent per år. De övre och nedre planeringsgränserna har ritats. in i figur 8..1

Antalet studerande i partiell utbildning vid universiteten kan för när- varande uppskattas till något tiotusental. Det stora antalet deltagare i universitetscirklar bör-uppfattas som ett tecken" på att utbildningsefter- frågan inte har kunnat tillgodoses inom den nuvarande decentralise- rade universitetsutbildningen. Räknar man med att efterfrågan'från vuxna successivt ökar och vill man-planera för att om möjligt tillfreds- ställa efterfrågan, anser utredningen en kapacitet för ca 20000 heltids- studerande eller motsvarande högre antal deltidsstuderande år 1976/77 vara skälig.

Utredningen föreslår att man räknar med en snabbare tillväxt "under planeringsperioden av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser än för fullständiga utbildningslinjer och stannar för en ökning med ca 10 procent årligen. Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser skulle då svara mot mellan 35 000 och 40 000 heltidsstuderande läsåret 1983/84 (avsnitt 2.522).

Utredningens förslag till planeringsramar för-de olikalyrkesutbildnings- sektorerna framgår av tabell 5. - '

För utbildning med teknisk inriktning synes de tendenser till överskott som prognosunderlaget pekar på motivera .att någon ytterligare utbygg nad, utöver nu planerad, av traditionell högskoleutbildning inom sek— torn inte genomförs fram till 1970-talets mitt. Genom att viss naturveten- skaplig utbildning, som i nuvarande organisation inte uppfattas som - knuten till en teknisk yrkesinriktning, räknas till denna "sektor innebär förslaget formellt en ökning avantagningskapaciteten till teknisk högi skoleutbildning. På sikt bör man enligt utredningens mening planera för en ökning av antalet utbildningsplatser i högskoleutbildning med teknisk inriktning. Om den av U 68 föreslagna försöksverksamheten med yrkestekniska linjer visar att. denna utbildning är attraktiv bör en bety- dande kapacitetsökning planeras för sadana linjer.

.För administrativ och ekonomisk högskoleutbildning pekar prognos- underlaget på en balanserad arbetsmarknadssituation för senare delen av 1970-talet. Det finns, efter den kraftiga expansion som utbildning.a'v. detta slag genomgått, enligt utredningen skäl för att .planera för .en i hu- .- vudsak oförändrad kapacitet .vid början av planeringsperioden. På sikt bör man räkna med en viss försiktig. ökning. . Också för högskoleutbildning inom vårdsektorn talar utfiödes- 'och

Hänvisningar till US49

1 Särskilda yttranden av.Sven-Olof Cronqvist. Tore Karlsson och Lennart Larsson gemensamt.. Dag 'Klackenberg. Ove Nordstrandh samt L'ars Tobisson. 4 Riksdagen 1975. I som]. Nr 9

Prop. 1975: 9 50

Tabell 5. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbild- ningen. Ungefärliga tal. '

Yrkesutbildningssektor m. m. . l97l..-'72 l976.-"77 198.31/84;

Teknisk utbildning Ö 5 3001 7 300 ' ' 10 000

N 6 700 9 000

Administrativ och ekonomisk utbildning Ö ca 6 5001 8 800 - 10 000

N . 7 700 . : 9 000

Vårdyrkesutbildning Ö _ .7 500 8 800 . 10 500

N 8 400 9 500

Utbildning för undervisningsyrken Ö 9 500 9 900 ' 10 000

N 9 400 9 000

Utbildning för kultur- och informationsyrken Ö ca 1 0001 ' 2000 3 000 N. . . 1 900 2 500 ,

Lokala och individuella utbildningslinjer Ö . 5 000 . 4 500

N 3 500 3 500

Utbildning utan angiven'yrkesinriktning Ö ca 7 0001 _ ._

N ' ' _ __

Summa ö 37 000 42 000 ' 48 000

' N 37 000 42 000

Ö = övre planeringsgränsen N = nedre planeringsgränsen

1 Nuvarande kapacitet inom utbildningssektorerna för administrativa Och ekonomiska yrken och för kul- tur- och informationsyrken ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat upp- skattas. Utbildningen vid matematisk-namrvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl. a. tekniska yrkes- funktioner, har utom i vad avser utbildning till ämneslärare förts till ”utbildning utan angiven yrkesinriktning". ' '

behov5ka1kylerna för en balanserad arbetsmarknadssituation under prog- nosperioden. För enstaka utbildningskategorier kan dock brist beräknas föreligga. För den fortsatta planeringen bör man utgå från att behovet av vårdpersonal med högskoleutbildning kommer att växa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen en successiv ökning av kapaciteten för vårdinriktad högskoleutbildning.

För högskoleutbildning med undervisningsinriktning pekar prognos- underlaget i huvudsak på balaus för 1970-talet. De detaljerade bedöm- ningar av lärarbehovet igrundskolan och gymnasieskolan som gjorts av SCB och SÖ tyder för 1980-talet på överskottstendenser som motiverar en viss återhållsamhet i dimersioneringen. Utredningen föreslår en i huvudsak oförändrad totalram men räknar inom denna med förändring- ar av utbildningskapaciteten på enskilda utbildningslinjer.

Utbildningssektom för kultur- och informationsyrken är den mest heterogena av sektorerna. Bl.a. mot bakgrund av svårigheten att definiera yrkesområdet blir behovskalkylen särskilt osäker för denna sektor. När utredningen föreslår en ökning av antagningskapaciteten för 1970-talets mitt är detta delvis en förändring av formell natur, delvis ett uttryck för strävan att ge rum åt en reell ökning. På sikt bör man enligt

Prop. 1975: 9 51

utredningens mening räkna med en ökning av antalet studerande med kultur- och informationsinriktning. (Avsnitt 2.5.2.3)

Också de lokala och individuella utbildningslinjerna förutsätts vara yrkesförberedande; Dessa utbildningslinjer skall emellertid enligt försla— get inte fördelas på yrkesutbildningssektorer genom centrala beslut. Kapaciteten för dem redovisas därför för sig.

I tabellerna 6—11 redovisas utredningens förslag till antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. I tabellerna anges »nuvarande antagning» för alla utbildningslinjer där antalet studeran- deplatser är fastställt. Av tekniska skäl har inte motsvarande inskriv- ningstal för utbildning inom de fria fakulteterna kunnat anges. Upp- gifterna o'm den nuvarande antagningen avser i regel antalet studerande- platser läsåret 1971/ 72. Talen har avrundats. De föreslagna antagnings- talen har karaktären av cirkatal.

Prop. 1975: 9 52

Tabell 6. Sammanfattning av .förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (all- männa utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper . Nuvarande antagnings- U 6st förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 ' 1970-talet (cirkatal) Ö N

1 Civilingenjörsut-bildni-ng (teknisk fakultet) 3 250 3 500 . 3 500 2 Naturvetenskaplig och matematisk ut- , . . -

bildning . _ . . 1 000 800 3 Yrkesteknisk utbildning ' . ' ' -— ' ' 700 ' 500 ' 4 Farmaceutisk utbildning ' 320 - 280 160 5 Laboratorieassistentutbildning . 900 . 1 000 900 6 Jondbruks- och skogsbruksutbildning 365 400 .400 7 Övr-ig teknisk ut-bildning1 . _ 430 _ . . - - 450 . 450

Summa . . 7 300 . 6_ 700

1 Brandingenujörer, driftingenjörer, sjöingenjörer, livsmedelstekniker. Ö : övre planeringsgräns N : nedre planeringsgräns.

Tabell 7. Sammanfattning av förslag till antagningstal för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 6815 förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/ 72 1970-talet (cirkatal)

ö N 1 Juristutbildning ca 1 300 1 000 800

2. Ekonom- och samhällsplanerarutb. f ilosof isk-sarnhällsvetenskaplig utbildning, socionomutbildning vid

förva-ltn-ingslin-je . . 3 400 3 000 3 Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning. _ . . 1 000 . 800 4 Tvåårig administrativ och ekonomisk utbildning 570 1 000 900 5 Tvåårig utbildning i administrativt systemarbete 120 250 250

6 Ettåriga Specialkurser inom gymnasie- skolan med administrativ och ekonomisk inriktning 500 500 500 7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan för utbildning av s_vstemm-ä-n och programmerare- 1 080 1 200 i 000 8 Övrig administrativ och ekonomisk utbildning1 ca 400 500 500 Summa . . 8 800 7 700

;Ekonomiföreståndare, internatföreståndare, hälsovårdsinspektör, högre grafisk utbildning, sjö- apten.

0 : övre planeri-ngsgräns N : nedre planermgsgräns.

Prop. 1975: 9 53

Tabu]! 8. Sammanfattning av förslag 'till antagningstal för vårdyrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). '

Utbildningslinjer/gruppcr Nuvarande antagnings— U 68:s förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal) 6 N

] Läkarutbildning ' 975 1 050 1 050 ' 2 Kortare utbildning inom vårdområdet1 4 250 5 000 . ' 4 800 ' Tandläkarutbildning 380 500 500 4 Tandhygienistutbildning 50 100 _ 500 5 Socionomutbil-d-ning på socia-l linje 1 100 1 400 . 1 250 6 Psykologutbildning 7502 ' ' 600' ' 550 7 Logopedut-bildning 20 - 50 50 8 Socialpeda-gogutbildning 65 75 75 9 Veterinärutbildning 50 ' ' 50 50

Summa ca 7 600 8 800 _ 8.400

1 Arbetsterapeut, hörselvårdsassisten-t, medicinsk assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, ålder- ( omshemsförcståndare. - Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i psykologi. Ö : övre planeri-ngsgräns N : nedre planeringsgränsi

Tabell 9. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning till undervisningsyr- ken (allmänna utbildningslinjer); '

Uthiidningslinjcr/gruppcr ' ' Nuvarande antagnings- - U 68:s förslag för mitten av av utbildningslinjer .- _ . kapacitet, i regel 1971/72 .? 9711-talet (cirkatal) 0 N 1 Utbildning till ämneslärare ' ' 2 300 ' ' 2 900 2 700 2 Utbildning av låg- och mella-n- - - ' ' ' ' ' ' ' ' stadielärare - - 3 400 - 2 500 .. 2 200

S.Lärarutbildning i gynmastik', 'te'ck- ning, musik, hemkunskap,

slöjd m.m. '780 ' . ' ' 1 ' 1- 4 Förskollärarutbildning _ - . - .. _: 2100 - - 5 Fritidspedagog-utbildning . . .. 280 i 3 800 3 800 6 Lärare i industri- och hantverks—_ . ' ' _ . ämnen m.fl. ' 460 ' ' 500 - 500 7 Musik- och danspedagoger . . 170 " - . . 1200 - - '200 ' Summa ca'9 500 .' ' ' 9 900 ' '9'400

1 Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare. Ö : övre planeringsgräns N : nedre planeringsgräns.

Prop. 1975: 9 54

Tabell 10. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning för kultur- och in- formationsyrken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinier/ grupper Nuvarande antagnings- U 6st förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet. i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal) ö N

1 Utbildning för u-ngdoms- och fritidsverksam'he't 280 300 . 300 2 Utbildning för. kult-urförmedlin-g .

och informationsverksamhet . . 400 400 3 Utbildning till bibliotekarie 3601 360 360 4 Religionsvetenskaplig utbildning 200—300 . 500 400 5 Högre konstnärlig utbildning 350 400 400

Summa . . 2 000 1 900

1 Intagningskapaciteten vid- bibliote'. '(shögskolan 1972/7.3. Ö: öv re planeringsgråns N: nedre planeringsgräns.

Faktorer som påverkar tillströmningen till högskoleutbildning (av- snitt5 .1)

U 68 diskuterar översiktligt några styrande faktorer i utbildnings- systemet. Bl.a. konstateras att den vidgade behörighet för högskole- studier som statsmakterna beslutat om sannolikt kommer att medföra ökad efterfrågan på utbildning. Utredningen diskuterar vidare möjlig- heterna att liksom nu ha både en fri och en spärrad sektor av högskole- utbildningen men avvisar ett sådant alternativ. Av ekonomiska skäl skulle fritt tillträde endast kunna övervägas för utbildning som i fråga .om lärare, utrustning, lokaler, praktikplatser m.m. är mindre resurskrävan- de. Utredningen påpekar att tillströmningen till en sådan fri sektor visserligen under'det närmaste årtiondet sannolikt skulle bli måttlig och få en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig inriktning. Enligt utred- ningens mening måste man emellertid i planeringen räkna också med möjligheten att tillströmningen till en fri sektor eller en del av den blir stor. En av konsekvenserna av en stor fri sektor kan bli att det blir de studerande från denna sektor, med i regel mindre omfattande yrkes- förberedelser i utbildningen, som i första hand får möta uppkommande svårigheter på arbetsmarknaden. (Avsn-itt 5.1;2)

U 68 utgår från att tillgängliga resurser bara kommer att medge en mycket måttlig tillväxt av den högre utbildningen under det närmaste ' ' ' ' årtiondet, bl. a. därför-att omfattande resurser kommer att behövas för utbildning av vuxna med kort ungdomsutbildning. Kraftiga svängningar i den totala tillströmningen till högskoleutbildning måste vidare bedömas som ogynnsamma för såväl individerna, som samhället. Det anförda talar enligt utredningens mening för en total antagningsbegränsning;'

Mot en total begränsning av antagningen talar risken för en starkare.

Prop. 1975: 9 55

social selektion i högskoleutbildningen. Värdet av en ospärrad högskola är emellertid i detta avseende begränsat, om studerande från' lägre social- grupper återfinns främst i sådan utbildning som är starkt utsatt för svängningar på arbetsmarknaden.-U 68 finner det sannolikt att med- . vetna, mer specifika åtgärder för att bredda rekryteringen till högre ut- bildning har avsevärt gynnsammare effekt än vad 'ett bibehållande av en ' ospärrad sektor inom högskoleutbildningen skulle ha. Sådana åtgärder kan bl. &. vara följande. '

—— ökade utbildningsinsatser utanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungdomsutbildning. . — Differentiering av utbudet av högskoleutbildning, bl.a. genom ut- veckling av yrkesinriktade utbildningslinjer, inte minst sådana med natur- lig anknytning till gymnasieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk högskole- utbildning). . . -— Genomförande av de i princip beslutade behörighets— och urvals- - reglerna för tillträde till högskoleutbildning. , — Decentraliserad lokalisering av nytillkommande utbildningstillfällen och nya distributions- och undervisningsformer för högskoleutbildningen. Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a.i samband med anordnandet av enstaka kurser och studiekurser, information individuth eller gruppvis. . —— Studiesociala åtgärder som främjar en jämnare fördelning med avse— ende på social bakgrund och kön.

I och för sig skulle ett genomförande av- dessa åtgärder, tillsammans med bibehållande av en ospärrad sektor av högskoleutbildning, "kunna bedömas vara den bästa lösningen med hänsyn-till syftet att bredda ' rekryteringen. Med hänsyn till sin troligen starka effekt på utbildnings- efterfrågan kan emellertid åtgärderna av resursskäl bedömas som svåra- eller omöjliga att genomföra",- så länge antagningen till en" del av hög— .' skoleutbildningen är obegränsad." U 68 finner därför, när alla o'rnständig- " heter vägs mot varandra, att förutsättningarna för en lösning av fördel- ' ningsproblemen i utbildningssystemetsnarast är gynnsammare 'om'an- tagningen till all högskoleutbildning begränsas än om' nuvarande orga- nisation med en fri och en spärrad sektor bibehålls. '

U 68 föreslår sålunda att antagningen till all grundläggande högskole— utbildning begränsas. 1 ' ' " - '

Allmänna förutsättningar ochöverväg'anden rörande antagningsbegräns-gl . ningar (avsnitt 5.2).

Antagning sker enligt U— 68:s förslag till utbildningslinje (allmän; lokal eller individuell) eller linjevariant eller till enstaka kurs eller studiekurs.' "

1 Särskilda yttranden av Christina Flink, Dag Klacken-berg och Per Stjern— qu1st.

Prop. 1975: 9 . - 56

Det blir i princip möjligt att'bygga en utbildningsgång med' samma innehåll som en utbildningslinje genom att delta i- en följd av enstaka kurser eller studiekurser. Den studerande blir emellertid då beroende. av det i vissa fall skiftande kursutbudet på orten och måste antas till' var och en av de kurser och studiekurser som bildar" utbildningsgårigen.

För den studerande som antas till en fullständig utbildningslinje är förhållandet annorlunda: han måste efter antagningen få fullfölja ut- bildningen i avsedd utbildningslinje eller linjevariant under förutsättning av godkända studieprestationer. .

Några av de föreslagna linjevarianterna, t. ex. för ämneslärare, bestar av dels inledande studiekurser, nu spärrade eller ospärrade, som svarar mot studiekurser vid de nuvarande filosofiska fakulteterna dels av sin-' . tande studiekurser i vilka antalet studerande är fastlagt med hänsyn ' till bl.a. arbetsmarknadsförhållanden och praktikplatskapacitet. Enligt U 68:s uppfattning bör den som påbörjat studier på en ämneslärarlinje . tillförsäkras möjlighet att fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Antagning skall sålunda enligt utredningsförslaget från början ske till. såväl den ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen. Detta behöver inte hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan inriktning eller att ett mindre antal plat- ser i den praktisk- pedagogiska utbildningen tillsätts med sökande som inte vid högskolestudiernas början antagits som studerande på en ämneslärarlinje. I fråga om utbildningslinjer av detta slag och även i andra fall är det inte alltid möjligtatt genomgå utbildningen i dess helhet på en ort. Normalfallet bör emellertid vara att den studerande skall kunna gå igenom hela utbildningslinjen eller linjevarianten på en och samma ort. '

Enligt U 68:s förslag skall den studerande'redan vid antagningen till utbildningslinjen vara garanterad plats i bl.a. de laborativa studiekurser som ingår i studieprogrammet. Variationer kan uppstå i-tillströmningen' till en studiekurs beroende på olikheter i studietakt och ändrad studie-' inriktning i enskilda fall. Sådana variationer kan i-vissa fall mötas ge-" ' nom omdispositioner av ordningsföljden i den enskildesstudier. Sådana omläggningar bör emellertid förekomma bara då' de-är förenliga med en rationell studieuppläggning och med de studerandes önskemål. Man; får därför acceptera att det genomsnittliga utnyttjandet av lokaler och utrustning ligger något under den maximala kapaciteten för dessa.

Varje utbildningslinje har en normalstudietid, _t. ex. angiven därigenom att 160 poäng motsvarar en studietid på fy ra år. Visa variationer i den faktiska studietiden uppkommer alltid. U 68 räknar med att i huvud- sak nuvarande regler för rätten att. överskrida normalstudietiden bör gälla även i fortsättningen-. I fråga om-de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas bör erfarenheterna avvaktas

Prop. 1975: 9 = 57

av de nya regler i fråga om de s.k. avstängnings- och tröskelprövning- ' ' '

arna som fastställts år 1972. . . .

Den som antagits till viss utbildningslinje bör kunna få göra uppehåll i studierna. U 68 räknar med att permission alltid skall ges vid bl. a. . barnsbörd och i de undantagsfall då militärtjänst bryter den civila grund- utbildningen. I andra fall bör .högskolestyrelsen ta ställning till om per- mission skall ges. .

De studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan vilja. bredda eller fördjupa dessa. De kan då söka tillfor'skarutbildning eller till en eller flera enstaka kurser eller studiekurser. .

Det måste vara möjligt att utan att ha avslutat studierna på en linje avbryta dessa för att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett sär- fall utgör övergång inom samma utbildningslinje mellan linjevariantcr som har vissa kurser eller studiekurser gemensamma. Den studerande bör i sådana fall kunna byta linjevariant och därvid få tillgodoräkna sig de redan genomförda studierna eller delar av dessa, förutsatt att plats _ kan beredas i de avslutande studiekurserna.

Det har inte varit U 6815 uppgift att föreslå hurreglerna för urval till högskoleutbildningen skall utformas. U 68 diskuterar emellertid i avsnitt 5.2.3 urvalsfrågorna, bl. a. för att betona vissa aspekter på dessa som hänger samman med utredningens förslagltill begränsning av antag- ningen till den grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet och. med dess överväganden om återkommande utbildning. -

Utredningen framhåller bl.a. att.nuvarande.urvalsrcgler för spärrad..- utbildning vid universitet och högskolor inte bör tillämpas vid en total begränsning av antagningen till högskoleutbildning. Riskerna för ett en- sidigt urval, som inte skulle svara mot uppställda mål. för en allsidig rekrytering till olika yrken och för den sociala fördelningen av högsko— leutbildningen, är alltför uppenbara-med det nuvarande systemet. U_.6_8 diskuterar ett urvalsförfarande i vilket en viss del av utbildningSplatser. na i en utbildningslinje tillsätts på grundval av en för all högskoleutbildf ning enhetlig meritvärdering. De återstående utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder, där man. t. ex; väger .in. . kunskaper och erfarenheter av särskilt värde för de avsedda studierna .- eller för den kommande yrkesverksamheten. '

U 68 nämner bl. a. att tillgodoräknande'åv arbetslivserfarenhet vid nr:" " valet blir särskilt väsentligt genom den stimulans till återkommande u't- ' ' bildning som det kan innebära. Utredningen förordar emellertid att man inte uppställer viss tids yrkeserfarenhet som' allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning.I ' '

1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Christina. Flink, Ove Nord- strandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson. '

Prop. 1975: 9 58

Antagning till utbildningslinjer (a"vsnitt'S. 3)

U 68 anger vissa riktlinjer för hur antagningen till utbildningslinjer bör utformas. '

U 68 förutsätter att någon form av central antagning kommer att' till- lämpas även i framtiden. Den ökade omfattning som antagningen får ' enligt utredningens förslag kommer att få betydelse för antagningens organisation. Bl. a. kan det bli nödvändigt att göra förändringar i gällan- de tidsschema, exempelvis med' avseende på tidpunkt för ansökan.

Ansökan skall enligt U 6825 förslag avse visst studieprogram inom an- given utbildningslinje eller linjevariant samt önskad studieort. Studie-. programmet skall beskriva de tre första terminernas studier. Liksom i den nuvarande centrala antagningen vid UKÄ bör' de sökande få ange alternativa studieprogram i prioritetsordning. '

De sökande grupperas inför urvalet efter arten av sin behörighets- och meritbakgrund (kvotering). Vidare måste'de grupperas'med hänsyn till ' de avsedda studiernas inriktning (studieprogram). Normalt bör, enligt U 68:s mening, inom den utbildning som närmast svarar mot de nuva- rande filosofiska fakultetemas, flera. studieprogram sammanföras till en ansökningsgrupp. Inom sådana glupper bör såvitt möjligt de studerandes önskemål få spela en roll vid dimensioneringen av olika utbildnings- vägar. Det ter sig då naturligt att till ansökningsgrupper föra samman ' sådana studieprogram som har likartat innehåll. För att planeringen skall kunna utgå från bestämda kostnadsberäkningar bör de utbildnings- vägar som hör till en ansökningSgrupp ha i huvudsak enhetliga total- kostnader. ' '

För en rad redan nu spärrade utbildningslinjer'som t. ex". läkar- och tandläkarlinjerna, klasslärarlinjerna och sannolikt utbildningslinjerna vid " jordbrukets högskolor bör man åtminstone tills vidare räkna med att antagningen kommer att ske till varje utbildningslinje för sig.

U 68 skisserar vidare hu'r antagningen till vissa angivna utbildnings- linjer och grupper av utbildningslinjer skulle hinna gå till ('s. 451'"—"453). ' '

Hänvisningar till US52

1.1.4 Högskoleutbildningcn's- lokalisering (Högskolan kap. 4): Utgångspunkter (avsnitt 4. 1) . . ' Enligt U 68 bör principerna för lokalisering .av utbildning i huvudsak

diskuteras utifrån dels den inverkan som utbildningsenheternas lokalise— --

ring har på individernas val mellan-arbete och utbildning, dels dess be- tydelse för den regionala utvecklingen. Viktiga faktorer som berör-loka--' - liseringen är bl. a. följande.

— Utbildningens närhet till de studerandes bostadsort.

—— Arbetstillfällenas närhet till utbildningen.

_— .Formerna för högskoleutbildningens forskningsanknytning. — Utbildningsenheterna's storlek och'miljö.

Prop. 1975: 9 59

Vid planeringen av högskoleutbildningen måste. som nämnts, även hänsyn tas till samhällets allmänna regionalpolitiska mål. U 68 har där- för i sitt förslag om orter för utbyggnaden av den grundläggande hög- skoleutbildningen och om geografisk indelning av verksamheten sökt finna en rimlig avvägning mellan utbildningspolitiska och regionalpolitis- ka mål. I en sådan avvägning är det naturligt, framhåller U 68, att till- mäta befintliga resurser för högskoleutbildning på orter utanför nuva- rande universitets- och högskoleorter betydelse. '

Erfarenheter av lokalisering och distribution av högre utbildning (av- snitt 4.2) '

Genom bl. a. tillkomsten av universitetet i Umeå och högskolan i Lin— köping samt universitetsfilia'lerna har den 'högre utbildningen under 1960-talet kommit att få ökad geografisk spridning.- Därigenom har de äldre universitetsorternas andelar av landets totala studerandeantal för- ändrats (avsnitt 4.2.1.1).

Utbyggnaden har på kort tid också åstadkommit stora förändringar i dessas rekryteringsområden. 'Mest påtagliga har följderna varit för Upp-' salas rekryteringsområde. Umeå har successivt fått ett dominerande in- flytande i en region norr om Sundsvall-Härnösand. Förändringarna i resp. orts rekryteringsområde har även medfört att samtliga universitet successivt har fått en relativt större del av sina studerande från om-

råden nära utbildningsorten (avsnitt 4. 7 ..1 2).

Utbyggnaden av den högre utbildningen har' lett till att studerandefre- kvensen förhållandet mellan antalet nyinskrivna studerande och mot- svarande åldersklass — något mer än fördubblats mellan läsåren 1962,-"63 ' och 1969/70. U 68 redovisar (avsnitt 4.2.1.3) att stora olikheter föreligger ifråga om studerandefrekvens mellan 'de stora utbildningsortemas när- områden (gymnasieregioner) och landet-'i-övrigt. För ffilialorternas när-

områden konstateras en betydande ökning-av efterfrågan på högre utbild- . ' ning. Ökningen är högre än i med filialorterna jämförbara orter .och' regioner. En av U 68 företagen specialundersökning rörande den regio- - nala fördelningen av rekryteringen till universitet och högskolor-(SOU . 1972: 23) visar att de regionala olikheterna allmänt sett jämnats ut men .- ' att det fortfarande finns vissa skillnader i fråga om rekryteringen mätt mot de studerandes sociala bakgrund. -

Frågan om lokalisering av fasta enheter för högskoleutbildning bör enligt U 68 (avsnitt 4.2.3)" ses tillsammans'med de olika möjligheter .- som finns att förmedla utbildningen, dvs. utbildningens distribution.. Återkommande utbildning kommer bl. a. att kräva ett'effektivt system för distribution av utbildning. Sådan högskoleutbildning har flera berö- - ringspunkter med formerna för distribution av'vuxenutbildning. Enligt U 68:s uppfattning har allmänt "sett erfarenheterna från vuxenutbild-: '

Prop. 1975: 9 ' 60

ningen ett betydande intresse för utformningen av såväl traditionell hög- skoleutbildning som högskoleutbildning som vänder sig till 'nya stude- randekategorier. På initiativ "av U 68 har UKÄ fått i uppdrag att be- driva försöksverksamhet med olika distributionsformer för högskole- ' utbildning.

Utbildningsenheternas avstånd 'till utbildningssökande, och till arbets- marknaden (avsnitt 4.3)

Avståndet till utbildningsenheterna påverkar på olika sätt individernas val såväl mellan utbildning och yrkesverksamhet som mellan olika slag av utbildning.

U 68 diskuterar (avsnitt 4.3.1) bl. a. den inverkan på rekryteringens' omfattning som hcmorrens avstånd till utbildningsorten har på rekryte- ringen. I undersökningen om regional rekrytering till universitet och högskolor påvisas skillnader mellan 'olikagrupper. Avståndskänsligheten påverkas av faktorer som yrkesverksamhet, social bakgrund, utbildnings- bakgrund, civilstånd och bostadssituation. Gifta, framför allt gifta kvin- nor, samt äldre är starkare bundna till bostadsorten än ogifta och yngre. Avståndskänsligheten kan också variera med t. ex. slag av utbildningsut- bud på utbildningsorten och den utbildningssökandes målinriktning.

För att åstadkomma en lokalisering för utbildningens utbyggnad som ' dels tillgodoser individens krav på närhet till utbildning, dels ger möj- ligheter att välja mellan ett större antal utbildningsaltemativ bör sådana orter väljas som utgör centra i jämförelsevis tätbefolkade områden. Det avgörande från lokaliseringssynpunkt 'när det' gäller utbildning synes" vara det avstånd inom vilket daglig pendling kan äga rum.

Med utgångspunkt i undersökningen om regional rekrytering tilluni- ' versitet och högskolor diskuterar utredningen (avsnitt 4.3.2) hur rekry- .' rcringseffektcrna av en utbildningslokalise'ring skall bedömas. Studeran-' de vid en ny utbildningse'nhet kan, beroende på olika individers avstånds- känslighet, delas' 1n itre grupper. ——- Personer som skulle ha avstått från studier, om utbildningsenheten inte upprättats (nyrekrytering). Personer som skulle ha skaft at sig samma utbildning på annan ört, om utbildningsenheten inte' upprättats (ailasming). — Personer som skulle ha skaffat sig annan utbildning på annan 'ort, om inte utbildningsenheten upprättats (avlänkning).

Avlastningen av andra studieorter med högskoleutbildning kan knap- past bli total. Studerande från den nya utbildningsorten kan söka sig till annan utbildningsort, t. ex. miljöskäl (miljöprioritering') eller på grund ' ' av ett specifikt utbildningsval (l1n1epr1or1ter1ng ) Det är möjligt att med ledning av 'den'na terminologi beskriva följ- derna av en lokalisering. Med .utgångspunkt'i studeranderekryteringens

Prop. 1975: 9 61

sammansättning i filialorternas dominansområden läsåret 1969/'70 har den fördelning uppskattats som framgår av följande sammanställning.

Andel av totalantnlet studerande %

Till filial 'Avlänkning - 3

Avlastning' 38 Nyrekrytcring 20 Till andra studieorter Miljöprioritering . - -lS . Linjeprioritering 24 Totalt . ' . , . 100

Avlastningen plus miljöprioritcring anger det antal individer som hade läst »filialämnen» även om filialer inte hade funnits.

Slutligen diskuterar U 68 (avsnitt 4.3.3) utbildningens närhet till arbetstillfällena sett ur individens synvinkel. För individen kan det vara en fördel att efter fullbordad högskoleutbildning ha tillgång till en lokal _ arbetsmarknad, som erbjuder sysselsättningsmöjligheter inom det yrkes- område som utbildningen avser. Förutsättningama för att lokalisera viss utbildning så att de studerande får "sin framtida sysselsättning i närheten av studieorten beror både på antalet studerande inom utbildningen och på olika arbetsmarknadssektorers geografiska spridning.. Ett mindre an- tal orter kan komma ifråga för lokalisering om antingen antalet stude- rande är litet eller om viss arbetsmarknadssektor till vilken utbildningen _ vänder sig är starkt geografiskt koncentrerad. Utbildningslinjer med många studerande riktar sig i allmänhet till geografiskt breda arbets- marknadssektorer och kan därför ges en spridd lokalisering.

Miljö (avsnitt 4.4)

U 68 diskuterar olika miljöfaktorers betydelse för utbildningens lokalisering. Planeringen av högskolans yttre och inre- miljö bör ta sikte på att underlätta kontakterna mellan högskolan och närsamhället. Detta underlättas om flera personer kan få möjlighet att studera på hemorten eller i dess närhet, vilket-bl. a. är ett av syftena med utredningens loka- liseringsförslag. . - .. .

Utredningens förslag till utbyggnad på olika orter förutsätter i regel inte några investeringar i nya lokaler under den första delen av utbygg- nadsperioden. Lokalfrågorna kan under denna tid lösas genom förhyr- ningar, oftast i centralt belägna lokaler. På sikt får man förutsätta att . nya undervisningslokaler måste byggas upp på de flesta orterna.

Särskild social service för högskolestuderande på de nytillkommande orterna behöver enligt U 68 inte byggas upp. Majoriteten av de stude- rande på utbyggnadsorterna antas ha hemorten. som studieort eller åt— minstone ha hemorten inom pendlingsavstånd. De väntas därför kunna

Prop. 1975: 9 62

utnyttja samhällets reguljära service. Av samma skäl väntas inte behov av särskilda bostäderför högskolestuderande uppkomma. .

På de nya utbyggnadsorterna torde heller inte behoven av särskild restaurangservice uppkomma under planeringsperioden. De behov som inte kan täckas genom det kommersiella utbudet väntas tills vidare kunna täckas genom utnyttjande: av det lokala skolväsendets bespisnings- resurser.

U 68 anser att biblioteksset'vicen på de nya utbyggnadsorterna kan täckas genom en samverkan mellan det kommunala biblioteksväsendet och de resurser som finns på orten för befintlig högskoleutbildning. Därvid förutsätts att de kommunala bibliotekens litteratursamlingar för- stärks och breddas för att passa respektive .högskoleutbildnings behov.

Högre utbildning och regional utveckling (avsnitt 4.5)

Utbildningens lokalisering i förhållande till arbetstillfällen har bety- delse inte enbart för den enskildes val av arbete efter 'aVSlutad utbild- ning utan också för olika regioners ekonomiska utveckling. U 68-disku— terar (avsnitt 4.5.1) med utgångspunkt i några undersökningar de lång- tidsulbildades geografiska spridning. Dessa undersökningar visar att yr- kesverksamma med längre utbildning har en något större geografisk rörlighet än andra yrkeskategorier. Regioner som f.n. har en negativ befolkningsutveckling uppvisar nästan undantagslöst en efterfrågan på arbetskraft som i stor utsträckning är inriktad på personer med för-- hållandevis kort utbildning, förutom vad som krävs för att upprätthålla den oundgängliga samhälleliga servicen. Den nuvarande geografiska fördelningen av yrkesverksamma individer med längre utbildning är ett resultat av ett samspel mellan de lokala arbetsmarknadernas efterfrågan på arbetskraft och det regionala utbudet av utbildade under en lång följd av år.

Andelen personer med längre utbildning är inom arbetskraften som helhet avsevärt större i storstadsområdena än i landet i övrigt. SCB:s material från uppföljningsundersökningarna visar att en mycket stor del av de nyexaminerade erhåller arbete inom samma län som studieorten ligger i. Avståndet till större utbildningsort utgör troligen en betydelse- full orsak till den redovisade regionalt ojämna rekryteringen av arbets- kraft med längre utbildning. Än mera betydelsefull bör dock vara den hierarkiskt uppbyggda organisationen- inom näringsliv och offentlig ad- ministration. U 68 antar emelle1tid att 1970- och l980-talens högskole- utbildade kommer att skilja sig avsevärt från 1960-talets vad avser både lokalisering och sysselsättning.

U 68 behandlar vidare (avsnitt 4.5.2) utbildningslokaliseringen i pers-' pektivet av regionalpolitikens mål. Den högre utbildningens inverkan på den regionala utvecklingen beror bl.a. på mängden och den geografiska

Prop. 1975: 9 63

spridningen av långtidsutbildade. Högskoleutbildningen bör byggas ut med hänsyn tagen till den planerade utvecklingen inom andra sam- hällssektorer. Den bör lokaliseras endast till de orter där de speciella kraven på utbildningens organisation, kvalitet och miljö kan förenas med de för den regionala utvecklingen önskade effekterna av utbildningen.

U 68 diskuterar också (avsnitt 4.5.3) högskoleutbildningens roll i regionalckonomiskt sammanhang och dess betydelse som utvecklingsfak- tor. Bl. a. påpekas att lokalisering av högre utbildning tillmäts stor be- tydelse vid planeringen och utformningen av en'regions struktur. Loka- liseringen har — bl. a. vad gäller inkomst- och sysselsättningseffekter — sekundära verkningar i ]okaliseringsregionen. Erfarenheterna från bl. a. Umeå antyder att de kan bli betydande..

Enheter för högre utbildning sysselsätter direkt personal med i genom- snitt höga utbildningskvalifikationer och bidrar indirekt till en vidgad sysselsättning som t. ex. inom byggnads- och anläggningsverksamhet un- der utbildningens uppbyggnadsskede och inom. skilda servicefunktioner. Vidare medför en lokalisering underlag för en utökning av basservicen. Lokaliseringen av högre utbildning till regioner som saknar sådan ger också positiva effekter på regionens möjligheter att rekrytera långtids- utbildad arbetskraft. Tillgången på lämplig arbetskraft är ett viktigt bi- drag till en regions tillväxtmöjligheter.

U 68 diskuterar slutligen (avsnitt 4.5.4) principer för valet av orter för lokalisering av högskoleutbildning. Sysselsättningseffekterna och re- kryteringsmöjligheterna påverkas i hög grad av ortsstorlek och av är- betsmarknadens struktur på den berörda orten. Lokalisering till mindre tätorter ger inte samma möjligheter att påverka sysselsättningen och arbetskraftsrekryteringen i en region som vad en lokalisering till en större ort inom regionen ger. En enhet för högskoleutbildning kan inte heller vara hur liten som helst. Detta utgör ett hinder mot en mycket kraftig spridning av utbildningen. Den framtida lokaliseringen av hög- skoleutbildningen bör sålunda begränsas till ett antal större tätortsregio- ner. Till ledning för valet av dessa bör bl. a. kunna tjäna de bedömningar av skilda orters roll i den regionala utvecklingen som gjorts av stats- makterna och i statliga utredningar. '

I enlighet härmed bör enligt U 68:s uppfattning utbyggnaden av den högre utbildningen ske på orter som av statsmakterna år 1972 angivits som primära centra. Detta innebär att en utbyggnad bör kunna över- vägas för 14 orter eller ortsgrupper _ de nuvarande sex universitets- orterna (motsv.), filialorterna samt Luleå; Östersund och Borås oräkna— de. Valet av utbyggnadsortcr för högskoleutbildningen under den före- slagna planeringsperioden bör göras bland dessa orter genom en sam- manvägning av de regionalpolitiska och utbildningspolitiska synpunk- terna. Den beräknade totala dimensioneringen av högskoleutbildningen i förening med de praktiska möjligheterna att fördela utbildningsresur- serna får härvid stor betydelse för antalet orter.

Prop. 1975: 9 64

U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen (avsnitt 4.6) Val av orter (avsnitt 4.6.1)

De faktorer som från utbildningssynpunkt bör beaktas vid valet av ut- byggnadsortcr är enligt U 6825 uppfattning i huvudsak följande.

Högskoleutbildningens totala dimensionering i förening med önskat studerandeantal på högskoleorterna blir utgångspunkten för en bedöm- ning av det möjliga antalet utbyggnadsortcr. Beräkningen av studerande-

antalet bör därvid utgå från den nedre gränsen i U 68:s-planeringsför- _ '

slag.

Vid valet av utbyggnadsortcr bör beaktas behovet av närhet till ut-' bildning för tillräckligt många individer. Vidare bör befintliga resurser i fråga om lärare, lokaler och utrustning för främst högskoleutbildning utnyttjas. ' '

I valet mellan att koncentrera högskoleutbyggnaden till ett fåtal orter och att ge den större geografisk'spridning genom att låta uppbyggna- den ske på flera orter har U 68 valt det senare alternativet med hänsyn till att ett av de väsentligaste syftena med en vidgad geografisk spridning av högskoleutbildningen är att i olika delar av landet tillgodose såväl ungdomars som något äldres önskemål att'på nära håll få tillgång till högre utbildning.

Vid avvägningen mellan strävanden att undanröja geografiska hinder . ' '

och att ge de studerande tillfredsställande valmöjligheter 'i fråga om studievägar bör det enligt U 68:s mening vara möjligt att inom ramen för ett studerandeantal på' 3 500_'—4 000 på en ort eller ett par av när- liggande orter ge god valfrihet mellan olika slag av utbildning. Utred- ningen föreslår att planeringen på sikt inriktas mot att detta studerande- antal uppnås. En sådan omfattning av högskoleutbildningen på varje ort bör kunna ge utrymme för utbildningslinjer inom flera yrkesutbildnings- sektorer och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av utbildningsresur- serna. ' '

Hänvisningar till US53

Avvägningen beträffande. antalet utbyggnadsorter blir, sedan en rikt-_ punkt angetts för omfattningen av utbildningen på varje ort, beroende på hur stor ökningen i det totala antalet studerande bedöms bli. '

Enligt U 68:s mening är det från planeringssynpunkt önskvärt att det fastställs vilka orter som bör komma. ifråga för utbyggnad. Det är emel- lertid inte möjligt att binda sig för vare sig en bestämd fördelning av ut- bildningskapaciteten på orter eller enlbestämd tidsplan för utbyggnadens , genomförande. Igångsättningen på de nya orterna bör spridas över ett antal år med hänsyn till den kvantitativa utvecklingen. . .

Utredningen har funnit att det: bör vara möjligt att under planerings- perioden påbörja eller. fortsätta utbyggnaden av högskoleutbildningen .på. ett tiotal orter utöver nuvarande universitets- och filialorter samt Lin-

Prop. 1975: 9 65

köping och Luleå..1 En förutsättning är då att som utbyggnadsorter i huvudsak väljs sådana orter som redan vid planeringsperiodens början har jämförelsevis omfattande resurser för högskoleutbildning.

Både Borås och Östersund har nyligen fått permanenta resurser för högre utbildning, Borås för bibliotekarieutbildning, Östersund för socio- nomutbildning. För Borås talar dessutom ett stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. I fråga om Östersund, som har ett mindre be- folkningsunderlag, talar främst regionalpolitiska skäl för en fortsatt ut- byggnad.

Beträffande lokalisering av högre utbildning till Skellefteå anser U 68 att pågående utredningsarbete om förläggning av viss teknisk högre ut— bildning bör avvaktas innan ställning tas.

Sundsvall är centralort i Norrlands största tätortsområde och har byggt upp resurser för högskoleutbildning. I Härnösand finns lärar- högskola. Ortsparet Sundsvall-Härnösand synes sålunda väl svara mot de uppställda kriterierna för lokalisering.

Beträffande förläggning av högskoleutbildning till Skellefteå bör en- ligt U 68 resultatet av utredningsarbete inom organisationskommittén- för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland avvaktas, innan ställning tas. '

Eskilstuna-Västerås utgör tillsammans Sveriges femte tätortsområde och har därtill redan vissa resurser för högskoleutbildning. Ortsparet bör därför få ytterligare högskoleutbildning.

Av två från befolkningssynpunkt och i fråga om existerande högskole- utbildning jämbördiga ortspar bör enligt utredningens mening Falun- Borlänge komma ifråga före Gävle-Sandviken. Skälet härtill är att Upp- salas rekryteringsområde skulle påverkas i högre grad om de senare orterna skulle väljas. Dessa orter har också ett i fråga om regional utveckling mindre utsatt läge.

Jönköping är centralort i ett stort tätortsområde och har jämförelse- vis omfattande resurser för högskoleutbildning. U 68 ser det därför som rimligt att en fortsatt utbyggnad kommer till stånd i Jönköping.

Även Skövde och ortsgruppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg utgör centra i betydande tätortsområden. En utbyggnad av högskoleutbild- ningen på ytterligare orter inom Göteborgs rekryteringsområde skulle emellertid leda till en kraftig minskning av studerandeantalet i Göteborg och innebära risk för att utbildningsresurserna där inte utnyttjas till- fredsställande. Mot den bakgrunden har U 68 inte ansett sig kunna för- orda en utbyggnad i Skövde eller i ortsgruppen Uddevalla-Trollhättan- Vänersborg.

Kalmar är centralort i ett omfattande tätortsområde och har viss högskoleutbildning. Vidare talar de besvärliga förhållandena ifråga om regional utveckling i sydöstra Sverige för en utbyggnad i Kalmar.

1 Särskilda yttranden av Folke Halden, Lennart Hjelm. och Lars Tobisson. 5 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 ' ' 66

Kristianstad har en 'stor folkmängd inom pendlingsavstånd. På orten: finns även resurser för högskoleutbildning. Även regionalpolitiska skäl, som innebär krav på avlastning av' den växande befolkningskoncentra-' tionen i västra Skåne, bör beaktas. U 68 föreslår mot" denna bakgrund en utbyggnad 1 Kristianstad.. '

En ytterligare tänkbar" utbyggn'adsort i sydöstra Sverige "är enligt U 68:s bedömning Karlskrona.. Studerandeunderlaget i regionen medger dock enligt utredningens mening inte'någon utbyggnad utöver den före- slagna i Kalmar och Kristianstad, orter vilka bättre fyller de uppställda kriterierna för en utbyggnad. '

Enligt U 68: s bedömning talar regionpolitiska skäl för en utbyggnad av högskoleutbildningen 1 Halmstad. Detta skulle på sikt underlätta en posi- tiv regional utveckling för Hallands län, vilket även medför en dampn mg av tillväxten av såväl Göteborgs som Malmö storstadsområden.

U 68 förutsätter att en fortsatt: utbyggnad sker av högskoleutbildning- en på de nuvarande filialorterna och i Linköping. Vad högskolan'i Lin— köping beträffar bör enligt-U "68:s uppfattning utbyggnaden ske så att viss utbildning förläggs också till Norrköping. -

Högskoleområden ooh utbildningsregioner'(avsnitt 4.6.2') '

U 68 föreslår (avsnitt 4.6.2.1) med utgångspunkt i de föreslagna hög- skoleorterna att landet indelas i 19 högskoleområden. Vid avgräns- ningen av högskoleområdena har utredningen utgått från, varje hög- skoleorts s.k. spontana omland. men till slut, med hänsyn till vikten.

av samband mellan högskoleplaneringen och övrig samhällsplanering, .. .

valt att i allmänhet låta högskoleområdenas gränser sammanfalla'med. länsgränser. Representanter för lokala myndigheter har vid överlägg- ningar med utredningen ilcn rad fall medkraft strukit under att plane- ringsområdenas omfattning bör stämma överens med länens. . Följande sammanställning visar-U 68:s förslag tillindelning i_högsko-._- leområden.

Högskoleområdc . Län. ' ,

Luleå .' " Norrbottens län

Umeå -- . "Västerbottens län -' Sundsvall-Hämösand . . . -. .. Västernorrlands län Östersund " ' Jämtlands län

Falun-Borlänge ' ' ' . .'Kopparbcrgs län .

Uppsala . . . Uppsala och .Gävleborgs' län . . Eskilstuna-Västerås . ' . Södermanlands och Västmanlands län

Örebro " .- Örebro län '. - . . . . -

Stockholm . " Stockholms län.

Linköping-Norrköping ' ' ' ' Östergötlands län'

Jönköping Jönköpings län

Karlstad .. Värmlands län Göteborg ' ' Göteborgs- och Bohus län, norra delen - - . av Älvsborgs län och Skaraborgs län Borås . . . - Södra delen av. Älvsborgs län. Kalmar Kalmar "och Gotlands län

Växjö . . - - Kronobergs län

Kristianstad ' Kristianstads och Blekinge län Lund-Malmö Malmöhus län Halmstad Hallands län

Prop. 1975: 9

67

För fem av högskoleområdenahar U 68 angett två lokaliseringsorter. Syftet med en uppdelning 'av verksamheten på två orter är att dels effek- tivare utnyttja speciella resurser för högskoleutbildning, dels und-' . vika en alltför kraftigsatsning på åtgärder med agglomerationseffekter på endast en ort inom ett högskoleområde, dels bättre tillgodose när- hetskriteriet, dels slutligen ge bättre stimulans åt näringslivsutveckling'en ' på mera än en ort inom området i fråga. ' '

Enligt U 68:s bedömning (avsnitt 4.6.2Ä2) kommer ett tillfredsstäl- lande utbud av högskoleutbildning att kunna erbjudas'inom alla hög- skoleområden, även om det'i'flertalet fall måste bli .fråga om ett be—

-—-——Gröns för utbild- ninqsregion -—-- Gröns för hög- skoleumräde

50 Ion 150 200km l.uu.LL—l_l__|

Figur 9. 'Utbildningsregio- ner och högskoleområden.

Norra 'utbildningsregionen: Luleå,__ Sundsvall—Härnö- sand, Östersund, Umeå. _

Mellersta utbildningsregioe nen: Falun—Borlänge, Eskilstuna—Västerås,. Öre-

..bro, Uppsala.

' Stockholms "utbildningsn—

giqn: Stockholm.

Östra utbildningsregionen: Jönköping, Linköping—- Norrköping.

Västra utbildningsregionen: Borås, Karlstad, Göteborg.

.Södra utbildningsregionen:

Kalmar, Kristianstad, Halmstad, Växjö,. Lund.—— Malmö.

Prop. 1975: 9 68

gränsat urval av utbildningslinjer. För samordning av högskoleutbild- ningens planering i flera områden föreslår U68 att landet delas in i sex utbildningsregioner. Inom var och en av dessa'bör enligt utredningens mening ett såvitt möjligt fullständigt utbud av högskoleutbildning efter hand byggas ut. .

Vid indelningen i utbildningsregioner har U 68 utgått från de fem universitetsortema och Linköping. På dessa orter finns redan i dag ett brett utbud av högskoleutbildning. De av utredningen föreslagna hög- skoleområdena har fördelats på utbildningsregioner som framgår av figur 9. Indelningen har gjorts så att varje region med vissa undantag täcker det rekryteringsområde som det i regionen ingående universitetet (motsv.) f.n. har. För att underlätta en planering med inriktning på ett tillfredsställande samlat utbildningsutbud i norra regionen har dock Sundsvall—Härnösands och Östersunds högskoleområden förts till den- na. Jönköpings högskoleområde har förts till östra regionen för att ge denna en större omfattning än enbart Linköping—Norrköpings högskole- område.

För att belysa och konkretisera sina förslag har U 68 fördelat ett an- taget studerandeantal av ca 170000 på regionerna i huvudsak i för- hållande till deras befolkningstal. Den naturliga utgångspunkten har där- vid varit de av statsmakterna (prop. 1972: 111, InU 1972: 28, rskr 1972: 347) angivna befolkningsramarna för varje län. De avvikelser som ut- redningen gjort betingas dels av att förändringarna av studerandean- talen inom regionerna inte bör genomföras snabbare än att gjorda investeringar för högskoleutbildning och organisationen av denna kan utnyttjas effektivt, dels av att utbildningsdimensioneringen bör vara sådan att den bidrar till att motverka sådana negativa tendenser i den regionala utvecklingen som de beräknade befolkningstalen innebär.

Av tabell 11 framgår utbildningsregionemas folkmängd 1980 samt angivet antal studerande vid utbyggnadsperiodens slut (1983/84).

Tabell 1]. Utbildningsregionernas folkmängd 1980 samt angivet antal studerande vid utbygg- nadsperiodens slut.

Utbildningsregion Bcfolkningsramar Studerandeantal Av U 68 angivna Stlldcrandeantal för 1980 enligt beräknat propor- riktpunkter för 1971/72 prop. 1972: 111 tionellt efter be- studerandeantalet

folkningsundcrlag (svarande mot 1980 nedre planerings- gränsen)

Norra 865— 905 17 700 18 000 14 100 Mellersta 1 585—1 645 32 300 33 000 26 100 Stockholms 1 600—1 675 32 800 37 000 39 200 Östra 695— 730 14 300 14 000 8 900 Västra 1 710—1 780 34 900 32 000 27 600 Södra 1 857—1 940 38 000 36 500 26 500

Hela landet 8 312—3 675 170 000 170 000 142 500

Prop. 1975: 9 69

Högskoleområdenas utbildningskapacitet (avsnitt 4.6.3)

Med utgångspunkt i de av statsmakterna angivna befolkningsramarna för varje län har, som nämnts, U 68 fördelat ett antaget studerande- antal på högskoleorterna. I ett exempel belyser utredningen hur ut- byggnaden av högskoleutbildningen kan genomföras vid vissa angivna förutsättningar. Kapaciteten för högskoleutbildningen inom ett högskole- område anges därvid som ett antal utbildningsplatser eller, när det gäller nuläget för de fria fakulteterna, ett antal närvarande studerande.

Utredningen har bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av till- komsten av universitetet i Umeå och filialerna utgått från anta- gandet, att de mindre högskoleorterna vid slutet av utbyggnadsperio- den (1983/84) kommer att rekrytera tre fjärdedelar av studerandeantalet inom sina högskoleområden. Den återstående fjärdedelen antas gå till den större högskoleorten inom regionen, dvs. nuvarande universitets- ort eller Linköping. Dessa antas dessutom rekrytera samtliga stude— rande inom sina resp. högskoleområden. De riktpunkter för studerande- antalet som beräknats med dessa antaganden har sedan modifierats med hänsyn till de särskilda förhållandena på olika orter och i olika regioner.

Utredningen diskuterar möjligheten av att förfina metoden för fördel- ningen av utbildningskapaciteten genom att ta hänsyn till flyttningsström- mar, åldersstruktur m.m. Detta synes emellertid inte leda till att de mål som U 68 ställt upp för högskoleutbildningens lokalisering i något be- tydelsefullt avseende skulle bli bättre tillgodosedda. U 68 betonar dock att högskolelokaliseringen bör användas med varsamhet i regional- och lokaliseringspolitiken. Den innesluter 'i sig en konflikt mellan de två målen: närhet till utbildning och utbildning som drivkraft i den regionala utvecklingen.

I tabell 12 redovisas U 68:s förslag avseende riktpunkter för högskole- områdenas utbyggnad.

För de norra och mellersta utbildningsregionerna som helheter följer de angivna riktpunktema i huvudsak den kalkylerade fördelningen. Inom den mellersta regionen avviker emellertid fördelningen på högskoleom- råden från de kalkylerade talen. Detta motiveras främst av de omfat- tande befintliga r-esurserna för högskoleutbildning i Uppsala.

. Den angivna riktpunkten för utbildningskapaciteten i Stockholms tltbildningsregion är obetydligt lägre än nuvarande antal studerande. Detta innebär likväl att regionen får större kapacitet än vad. en strikt proportionell fördelning i förhållande till folkmängden skulle ge. Riktpunkten för den östra utbildningsregionen ansluter nära till den kalkylerade fördelningen, vilket innebär betydande expansionsutrymme för högskoleutbildningen i. regionen. Riktpunkterna för västra och södra utbildningsregionerna ligger något lägre än vad en strikt fördelning enligt beräkningsmetoden skulle ge.

Prop. 1975: 9 70

Tabell 12. Riktpunkter för högskoleområdenas utbyggnad. Antalet utbildningsplatser.-

Högskoleområdc ' 'Studerandeantal ' " Kalkylerad Av"U 68 angiven 1971/72 . - _ fördelning - ' riktpunkt för ut- 1983/84 byggnaden ' Luleå .2600l . ' ' 3800 '3500 ' Sundsvall—Härnösand 1.500 4 000 - 3 500 Östersund 1 3001 ' 1 900 ' 2 000 Umeå 8 700 ' .. - ' - 8 000 . 9 000 Totalt norra utbildnings- . - . . ' . . regionen . . 14 100 17 700 . 18 000 Falun—Borlänge : 700 .. 4 100 ': 4 000 Eskilstuna—Västerås . 1 000 7 900 4 000 Örebro 4 400 ' ' 4 300 ' 5 000 Uppsala ' 20 000 . ' ' 16 000 . ' ' 20 000 Totalt mellersta utbildnings- . ' ' regionen 26 100 . . 32 300 ' 33 000 Stockholms utbildnings— . - . . region 39 200 . 32 800 ' ' 37 000 Jönköping 1 600 . . 4 700 . ' 4 000 Linköping—Norrköping 7 300 . . . . 9 600 . 10 000 Totalt östra utbildnings— ' ' regionen - 8 900 14 300 14 000 Borås ' 1 3001 ' ' 2 900 ' 4 000 Karlstad . 2 400. ' . . 4 300. ' 4000 Göteborg 23 '900. ., 27 700 . . 24 000 Totalt västra utbildnings- . _ regionen 27 600 . _' 34 900 32 000 Kalmar . 1 200 ' 4 500 . 4 000 Kristianstad 1 200 . . 6 500 4 000 Halmstad —" ' ' 3 200 3 500 Växjö 2 500 2 600 4 000 Lund—Malmö . 21.600 21 200 _ 21 000 Totalt södra utbildnings- ' ' regionen 26 500 38 000 36 500

Summa 142 500 . ' 170 000 ' . . 170 000 . 1 Vid full utbyggnad enligt gällande planer.. '

Göteborg och Lund—Malmö behåller dock i stort sin nuvarande om- fattning. Inom regionerna skiljer sig fördelningen på h'ögskoleområdena . något från en strikt .fördelning. Exempelvis ligger Borås och Växjö, där U 68 vill ge förutsättningar för en breddning av det befintliga utbildningsutbudet, över det kalkylerade kapacitetstalet medan'Karlstad, Kristianstad och Kalmar ligger under. . '

U 68 har vid fördelningen på högskoleområden inom resp. region ut- gått från att kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser-bör vara . förhållandevis större på de nuvarande universitetsortema än på utbygg- nadsorterna, detta för att befintliga resurser skall kunna u-tnyttjas'effek- '-

Prop. 1975: 9 - 71

tivt och en mångsidighet i utbildningsutbudet' inom högskoleutbildningen i dess helhet kunna bevaras. ' '

Tidpunkter för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad (avsnitt 4.6.4) '

U 68 föreslår att igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden på olika orter fördelas över flera år och exemplifierar de starttidpunkter " som kan komma att användas. Det framgår av kravet på elasticitet i planeringen att avvikelser från dessa tidpunkter kan aktualiseras. 'En avgörande faktor för utbyggnadstakten blir givetvis utvecklingen av- högskoleutbildningens totala dimensionering. ' ' "

U 68 föreslår mot denna bakgrund att den fortsatta utbyggnaden av ' högskoleutbildningen sker 'med början i huvudsak enligt följande: 197677 Sundsvall -Hämösand, Falul'r- Borlänge, Jönköping och Kalmar. 1977/78 Eskilstuna.- Väster'ås, Borås och Kristianstad 1978, 79 Östersund, Luleå och Halmstad. '

1979/80 Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping-Norrköping.1

Att starttidpunkten anges för den fortsatta utbyggnaden behöver inte innebära att omfattningen av högskoleutbildningen på utbyggnadsortcr- na helt och hållet låses på nuvarande nivå fram till utbyggnadsst'arten. Så bör t. ex. försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning kun- na påbörjas tidigarc. Även de förslag till lokalisering av viss lärarutbild- ning som LUK avgett samt förslag från UKÄ om utvidgning av de nu-' varande universitetsfilialernas utbildningsprogram'kan medföra att en ökning av utbildningskapaciteten på vissa orter sker oberoende av-U 68:s tidsplan. Förändringar i lärarutbildningens omfattning bör vidare beak- tas vid valet av tidpunkt för fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen på skilda orter.

Hänvisningar till US56

Utgångspunkter för U 68: s förslag till utbyggnadspr'ogram för hög-' skoleutbildmn gen (avsnitt 4.6.5)

U 68 belyser genom en exemplifiering hur utbyggnaden av högskole- utbildningen kan ske: inom 'de ramar utredningen angivit samt drar _i övrigt upp vissa riktlinjer för den fortsatta planeringen av högskole- utbildningen. Ett av huvudsyftena är att ange ett inledningsprogram för högskoleutbildningens utbyggnad för att denna så smidigt. som möjligt skall kunna komma' lgång vid de angivna tidpunkterna. .

Den av U 68 gjorda exemplifieringen av utbildningsutbude't på de. olika orterna, vilken skall ses som allmänna rekommendationer, täcker endast en del av den utbildningskapacitet som tidigare angivits. De förslag till utbildningslinjer inom de fem olika yrkesutbildningssektorerna som U 68 föreslår för vissa utbyggnadsortcr grundar sig på förslag som fram-

1 Särskilt yttrande av Dag Klackenberg.

Prop. 1975: 9 72

förts vid överläggningar med företrädare för lokala myndigheter inom högskoleområdena. Vidare har beaktats förslag från statliga utredningar, regionalt tillsatta samarbetsgrupper m.fl. organ. Det slutliga förslaget till utbyggnadsplan bör utarbetas i nära samband med'den regionala pla- ' neringen och de lokala myndighetema inom resp. högskoleområde. De lokalt ansvariga organen får viktiga uppgifter vid utarbetande av planer för den successiva utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbild- ningen.

För de nuvarande universitet:;orternaoch Linköping har U 68 inte utarbetat konkreta förslag för den fortsatta planeringen.

Beträffande utbildning för undervisningsyrken diskuterar U 68 de koln- sekvenser för filialorterna som utredningens dimensioneringsförslag i frå- ga om ämneslärarutbildningen kan få. U _68 framhåller därvid att det för närvarande inte är möjligt att analysera och väga samman alla de faktorer som är av betydelse för frågan om förläggning av praktisk- pedagogisk utbildning av ämneslärare till de nuvarande filialorterna. Frågan bör övervägas på grundval av LUK:s och KK:s samt U 68:s övriga förslag. .

I de föreslagna utbyggnadsprogrammen för inledningsskedet har U 68 inte angett utbildningslinjer som närmast svarar-mot nuvarande utbild- ning vid filosofisk fakultet. Utredningen har ansett att det här bör' ankomma på utbildningsmyndighetema att föreslå de allmänna utbild- ningslinjer som, bl.a. med hänsyn till på resp. 'ort förekommande ut- bildningsresurser, bör anordnas. U 68 ser'det som angeläget att sådana förslag utarbetas i ett tidigtskede av utbyggnaden för att därigenom möjliggöra att utbyggnadsortema får ett varierande utbud av högskole- utbildning. '

Norra utbildningsregionen (avsnitt 4.7)

I sina allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i norra utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.7.3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av teknisk och administrativ-ekonomisk yrkes- utbildning. En relativt sett stor ökning bör ske även av kapaciteten i utbildning för kultur- och informationsyrken. Behovet av högskoleutbild- ning för vård- och undervisningsyrken är redan med nuvarande plane— ring relativt väl tillgodosett inom regionen. U 68 föreslår (avsnitt 4.7.8) att utbildningskapaciteten i regionen på sikt byggs ut till ca 18 000 ut- bildningsplatser och fördelas på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt tabell 13. '

Prop. 1975: 9 . 73

Tabell 13. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro- portionell fördelning.

Antal Kapacitet vid utbildnings- proportionell platser fördelning 1971/1972 Yrkesutbildningssektor Teknik 1 600 2 900 Administration och ekonomi 1 200 2 800 Vård 3 400 3 500 Undervisning 3 000 3 000 Kultur och information 100 900 Summa allmänna utbildningslinjer 9 300 13 100 Lokala och individuella utbildningslinjer _— ] 100 Enstaka kurser och studiekurser 3 700 Utan angiven yrkesinriktning1 4 800 —— Totalt 14100 18 000

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 14, som utgör _en sam- manfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 14. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i norra ut- bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Luleå Östersund Sundsvall/ Umeå Härnösand Utbi'dnmss'mj" Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt— Antal utb- Rikt- platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 Allmänna utbildnings- linjer mcd angiven yrkesutbildning 2 400 2 500 1 100 1 500 1 200 2 500 4 600 6 700 "Lokala och individuella utbildningslinjer —— 200 — 100 —- . 200 —— 600 Enstaka kurser och - . . studiekurser —— 800 400 —— 800 — 1 700 Utan angiven yrkes- inriktning 200 200 —— 300 4 100 —— Totalt 1971/72 ca 2 600 1 300 1 500 8 700 Riktpunkt 3 500 2 000 3 500 9 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbild- ning i Luleå (avsnitt 4.7.4) resp. Sundsvall-Härnösand (avsnitt 4.7.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 15.

Prop. 1975: 9 74

Tabell 15. Befintliga och planerade-allmänna utbildningslinjer ihögsko- leutbildning i Luleå och Sundsvall—Härnösand. Antal-antagningsplat- . ser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor Utbildnir. gslinjel An tagningsplatser/år'l

Luleå Sundsvall-Hämösand

Teknisk yrkesutbildning Civilingenjör 320' Laboratorieassistcnt 16 32 Sjöingcnjör '; 24 Drifttekniker ' ' 30 Processprogrammcrillg 30 Yrkeslcknisk linje ' _ . . (verkstad) 30 30 Y rkesteknisk linie (papper) 30 Yrkertei'cnisk lin je - (stålindustri) 30

Administrativ och ekono- Socialadministration 16' ' misk yrkesutbildning Sekreterare 30 . . Sjökapten ' ' 24 Personaladministration . 30 Revision, bank och beskattning 30 Transportadministration 30 - Administrativt ' . . systemai'bete . . 30 . Systemman, - ' ' - ' programmerare 90 Språk/ekonomi 30 Projektadministrarion ' 30 '

Vårdyrkcsutbildning Medicinsk assistent ' 30 Sjuksköterska . 130 100. Sjukgymnast 32

Utbildning för under- Mellanstadielärare 96

visningsyrken Lågstadielärare . - 96 Förskollärare . ' 120 Musikpedagog 16 _ Fritidspedagog 32

Summa antagningsplatser ca 900 ' ca 800

1 U 68: s förslag' är kursiverade. ' '2 Eö or befintlig utbildning anges antagningskapactteten 1971/72.

Utbildningens inriktning i Östersunds högskoleområde (avsnitt 4.7.6) bör bestämmas i anslutning till samhällets övriga regionalpolitiska åt- gärder i området. Enligt U 6815 uppfattning hindrar inte detta en viss breddning av kursutbudet inom ramen för den systematiserade decen- traliserade universitetsutbildningen. ' '

Liksom för övriga universitetsorter har U68 inte utarbetat detal- jerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen i.Umea hög-

Prop. 1975: 9 . 75

skoleområde (avsnitt 4.7.7)..En viktig uppgift blir att inom ramen för . en i stort oförändrad kapacitet stegvis förändra utbildningens innehåll. Det gäller därvid att planera för dimensioneringen av de av U 68 före- slagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. .

Hänvisningar till US57

Mellersta utbildningsregione'n (avsnitt 4.8)

I sina allmänna riktpunkter. för högskoleutbildningens planering i mellersta utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4. 8. 3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av högskoleutbildning med inriktning mot teknik och vård.. Enligt U 68:s uppfattning är det motiverat att utbildning inom dessa sektorer ges en ökad spridning vid utbyggnaden. Även utbildning för kultur- och informationsyrken behöver uppmärksam- mas i det' fortsatta planeringsarbetet. U 68:s förslag om dimensionering innebär att ca 7 000 platser i högskoleutbildning bör tillkomma i regio- nen under planeringsperioden. Den' totala kapaciteten bör enligt utred- ningens mening på sikt fördelas på yrkesutbildningssektorer m.m. i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 16." ' '

Tabell 16. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i- mellersta utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning. ' ' '

Antal utbild- ' ' Kapacitet . ningsplatser vid pro- . 1971/72 jportionell '- .fördelning- . Yrkesutbildningssektor . - Teknik ' ' ' 1 900 . 5 300 Administration och ekonomi ' 3 100 ' 5 300 Vård . - 4 300 ' j 6 300 Undervisning 5 100 5 600 Kultur och information 700 ' 1 700 Summa allmänna utbildningslinjer ' 15 100 . ' _' 24200 Lokala och individuella utbildningslinjer — ' 2 100 _ Enstaka kurser och studiekurser _ 6 700 . Utan angiven yrkesinriktning1 11 000 Totalt 26 100 . 33 000 .

1 Avser antalet närvarande studerande vid'filo'sofisk fakultet utom-psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för-ämneslärare. .

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 17, som utgör en sam- manfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Prop. 1975: 9 76

Tabell 17. Riktpunkter för dimensioneringen av" grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

F alun/ .Eskilstuna/ örebro Uppsala Borlänge Västerås Utbildningslinjer m. m. ____________._________________ Antal utb» Rikt- Antal utb- Rikt- Antal uth- Rikt- Antal utb- Rikt- platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 Allmänna utbildnings- linjer mcd angiven . yrkesutbildning 700 3 000 . 1 000 ?. 400 2 700 3 300 10 700 16 500 Lokala och individuella ' ' utbildningslinjer — 200 — 200 300 ] 400 Enstaka kurser och . ' .- . studiekurser -— 800 — 1 400 1 400 — 3 100 Utan angiven yrkes- ' ' inriktning — ' —— — _ 1 700 ' — 9 300 —— Totalt 1971/72 ca 700 ' 1 000 4 400 20 000 Riktpunkt 4 000 4 000 5 000 20 000

En viktig uppgift för högskolan i Örebro (avsnitt 4.8.6) blir. att inom ramen för en måttlig kapacitetsökning successivt förändra utbild- ningens innehåll och inriktning, i första hand i fråga om de utbildnings- linjer som svarar mot dagens 'tttbildningslinjer vid filosofisk fakultet. Förslag om utbildning inom sjukvårdsområdet bör beaktas i detta sam- manhang. Ett väl differentierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning bör kunna erbjudas med utgångspunkt i nuvarande resurser. Vidare bör möjligheten prövas att utnyttja de naturvetenskap- liga basresurserna för tekniskt inriktad högskoleutbildning.

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat detal— jerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Uppsala (av- snitt 4.8.7). En viktig fråga i planeringen blir att successivt förändra ut- . bildningens innehåll och inriktning för i första hand de utbildningslinjer som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser för lantbruks-, veterinär- och civilingenjörsutbildning samt farmaceutisk utbildning som kommer att vara förlagda till Uppsala bör förutsättningarna vara mycket goda för att komplettera det nuvarande utbildningsutbudet inom bl. a. det naturvetenskapliga området så att en ' rikt differentierad anknytning till tekniska yrkesfunktioner kan erbjudas. Genom inrättande av lokala utbildningslinjer i Uppsala bör utbildnings- resursernas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl.a. för utbild- ning med inriktning mot kultur- och informationsyrken.

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbild- ning i Falun-Borlänge (avsnitt 4.8.4) och Eskilstuna-Västerås (avsnitt . 4.8.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 18.

Prop. 1975: 9 ' 77

Tabell 18. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskole- utbildning i Eskilstuna-Västerås och Falun-Borlänge. Antal antagnings- platser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesu tbildningssektor Utbildningslinjel Antagningsplatscr/årf!

Eskilstuna-Västerås Falun-Borlänge

Teknisk yrkes- Drifttekniker 30 utbildning Skogsmästare 30 Yrkesteknisk linje (byggnads) 60 Yrkestekm'sk linje (verkstads) 60 30 Yrkesteknisk linje (stålindustri) 30 Administrativ och Socialadministration 30 ekonomisk yrkes— Administrativt utbildning systemarbete 30 Systemman, programmerare 130 Sekreterare (l-årig) 16 Utbildningsadministration 30 Revision, bank och ' . beskattning 30 30 Marknadsföring 30 Personaladntinistration - 30 Vårdyrkes- Sjuksköterska 170 80 utbildning Vidareutbildning av sjuksköterska 15 Medicinsk assistent 50 Arbetsterapeut 32 Undervisnings- Mellanstadielärare 96 yrken Lågstadielärare ' 96 Förskollärare 120 Fritidspedagog 42 ' ' Ungdomsledare 18

Utbildning för kultur- och informa- tionsyrken

Summa antagningsplatser ca 900 ca 500

1 U 68 :s förslag är kursiverade. 2 För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Stockholms utbildningsregion (avsnitt 4.9)

Av tabell 19 framgår U 68:s förslag i fråga om utbildningskapacite- tens fördelning på yrkesutbildningssektorer m.m.

Det kan enligt U 68 finnas skäl för att' eventuella nya utbildnings- enheter i Stockholmsområdet lokaliseras till andra delar än norra delen av regionens centrum. Detta anses bl.a. kunna bidra till att på sikt minska den sociala obalans som f. n. råder.

Prop. 1975: 9 - 78

Tabell 19. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning'i Stockholms utbildningsregion. Nuvarande kapacitet 'och kapacitet vid' proportionell fördelning. - '

Antal utbild— Kapacitet .ningsplatser. . vid pro- 1971/72 portionell ' fördelning Yrkesutbildningsscktor - ' - ' Teknik 4 700 6 100 Administration och ekonomi 5 300 ' 6 100 ' Värd 6 600 7200 ' . Undervisning . 5100 ' ' 6500 ' Kultur och information 1 300 1 900 ' ' ' Summa allmänna utbildningslinjer 23 000 27 800- Lokala och individuella utbildningslinjer '. 2 400 - Enstaka kurser och studiekurser . 6 800 . ' Utan angiven yrkesinriktning 16 200 - - . ' "Totalt ca 39 200 ca '37 000

I fråga om utbildningens inriktning har U 68, liksom för övriga universitetsorter, inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för Stock- holmsområdet. De i tabell 19 angivna riktpunkterna bör kunna-tjäna som viss vägledning vid planeringen. '

Östra utbildningsregionen (avsnitt 4.10)

U 68 utgår från att östra utbildningsregionen under. planeringsperio— den får en utbildningskapacitet för grundläggande högskoleutbildning om 14000 utbildningsplatser. Utbyggnadsbehov skulle .mot'bakgrund av den redovisade kalkylen föreligga främst inom administrativ och ekonomisk utbildning samt vårdutbildning. Fördelningen av utbild- ningskapaciteten på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt utredningens förslag framgår av tabell 20.'

Liksom för universitets- och filialorterna har U 68 "inte 'utarbetat' mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringens inriktning för Linköping-Norrköping (avsnitt 4.105). En viktig uppgift blir plane-_ ring för de av U 68 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot' nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet. D'e .' angivna riktpunk- tema för yrkesutbildningssektorernas dimensionering, vilka inte bör-upp- _ fattas som preciserade planeringsmål,- ge'r' vid handen-att det främst är. ' ' administrativt och ekonomiskt inriktad utbildning som.bör.2tillk0mma .. inom området. Även utbildning'sbehovet'för.vårdyrken 'och kultur- '..och .. informationsyrken bör uppmärksammas.

Prop. 1975: 9 .-.' 79

Tabell 20. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet 'vid pro- portionell fördelning.

Antal utbild- '_ 'Kapacitet ningsplzttser vid pro- 1971/72 " - portionell - fördelning Yrkesutbildningssektor _ . Teknik 2 600 2 300 Administration och ekonomi '. 200 . - 2 200 Vård ] 500 2 600 Undervisning 3 000 2 300 Kultur och information - —— . 700 . Summa allmänna utbildningslinjer 7 300 10 100 -' " Lokala och individuella utbildningslinjer —— ' ' . 900 . Enstaka kurser och studiekurser . . . 3 000 Utan angiven yrkesinriktning . ' 1 6001 ' Totalt 8 900 14 000

1 Avser antalet närvarande stttderande vid filosofisk fakultet utom ämnes- teoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje; högskoleområde inom regionen redovisas i' tabell'21, som utgör en. sammanfattning av U. 68:s förslag .till fördelning.-

Tabell 2]. Riktpunkter för dimensiöneringen av 'den' grundläggande hög- 5koleutbildningen i östra utbildningsregionen. Fördelning på högskole-L områden. ' 'Jönköpin'g ' ' '- Linköping/ Norrköping U'bildningsunj" "" "" Antal'utb- Rikt- ' Antal utb- Rikt- ' platser ' punkt." platser punkt 1971/72 1971/72 Allmänna utbildningslinjer ' ' ' 1 500 2 800 ' 5 800 7 300 Lokala och individuella -' . ' utbildningslinjer - 200 _ —— 700. Enstaka kurser och studiekurser -— 1 000 —— 2 000 Utan angiven yrkesinriktning ' 100 '——' | 1 500 —— Totalt 1971/72 ca. 1600 - _ .. 7 309 . Riktpunkt. . 4 000 . . 10 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Jönköping (av- snitt 4.10.4) vid utbyggnadsperiodens'börja'n framgår av tabell 22. ' - '

Prop. 1975: 9 . 30

Tabell 22. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Jönkö- ping. Antal antagningsplatser vicl utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildnings- Utbildnirzgslinjel Antagnings- sektor platser/åla Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistcnt 16 Yrkesteknisk linje (trä) 30 Yrkesteknisk linje (verkstad) 30 Yrkesteknisk linje (gjuteri) 30 Yrkestcknisk linje (husbyggn.) 30 Administrativ och ekono- Revision, bank och beskattning 30 misk yrkesutbildning Adnziniuralivt systemarbele 30 Vårdyrkesutbildning Arbetsterapeut 64 Sjukgymnast 32 Medicinsk assistent 40 Sjuksköterska 120 Ålderdc-mshemsföreståndare 32 Gerontalogutbildning 30 Utbildning för under- Förskollärare 120 visningsyrken Mellanstadielärare 96 Lågstadielärarc 96 Summa antagningsplatser ca 800

1 U 68:s förslag är kursiverade. ? För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Västra utbildningsregionen (avsnitt 4.11)

Huvuddelen av den nytillkommande utbildningskapaciteten inom re- gionen bör enligt U 68 förläggas till Borås och Karlstad. Det är främst utbildning med inriktning mot tekniska yrken samt administrativa och ekonomiska yrken som bör uppmärksammas vid den fortsatta planering- en. Fördelningen av den föreslagna utbildningskapaciteten på yrkesut- bildningssektorer m. m. framgår av tabell 23.

.Tabell 23. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning.

Antal utbildnings- Kapacitet platser 1971/72 vid pro-

portionell fördelning

Yrkesutbildningssektor Teknik 3 500 5 000 Administration och ekonomi 1 200 5 000 Vård 5 200 5 900 Undervisning 4 900 5 300 Kultur och information 1 300 1 600 Summa allmänna utbildningslinjer 16 100 22 800 Lokala och individuella utbildningslinjer — 2 000 Enstaka kurser och studiekurser —— 7 000 Utan angiven yrkesinriktning 11 5001 Totalt 27 600 32 000 1 Avser utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinje och ämnes- teoretisk utbildning av ämneslärare.

Prop. 1975: 9 - 81

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje , . högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 24, som utgör en sam- manställning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 24. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning' -1 västra ut-

Hänvisningar till US58

bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Borås Karlstad ('iö'teborg Utbildninsflini” m— m- Antal utb- Rikt- . Antal Utb-' Rikt- Antal utb— Rikt-

platser punkt platser punkt platser punkt

1971/72 1971/72 1971/72 ' - Allmänna utbildningslinjer 1 300 3 200 ' 1 200 2 800 13 600 17 000 Lokala och individuella ' - . '. _ . . utbildningslinjer —— 200 — _ -300 T..' ' 1.500- Enstaka kurser och studiekurser -— 600 . .. ;900 .— _ 5 500 Utan angiven yrkesutbildning —— — 1 200 .10 300 .

Totalt 1971/72 ca 1300 2 400 23' 900" Riktpunkt 4 000 .4 000 .' 24 000

Med hänsyn till att statens institut för företagsutveckling ('S'I'FU) 'skal'l ' lokaliseras till Borås bör det vara en'angelä'gen uppgift att i 'den fortsatta " planeringen av högskoleutbildningen pröva möjligheten till samverkan -' mellan SIFU och hög'skolem'yndigheterna för att tillgodose 'de mindre och medelstora företagens behöv av personal med administrativ och-" ekonomisk yrkesutbildning. Liksom för högskolorna på de övriga filialorterna blir .det för högskolan i Karlstad (avsnitt 4.115) _en viktig" uppgift att planera för . _. dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närrnast '- svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakultetema.1 Det ' kan också övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkesteknisk linje till Karlstad. ' '

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Göte- borgs högskoleområde. En viktig uppgift blir att planera för dimen- sioneringen av de föreslagnautbildningslinjerna och linjevarianterna som

närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. ,

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Borås (avsnitt 4.11 .4) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 25. '

1 Särskilda yttranden av dels l'rf'ans Löwbeer, till vars yttran'de Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och I ars Tobisson. ansluter.- sig-,. dels Per Stjernquist. .. . . . . . . .

6 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 82

Tabell 25. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högsko- leutbildning i Borås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens

Hänvisningar till US59

början. Yrkesutbildningssektor Utbildningslinjer Antagnings- platser/år= Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent ' 32 Yrkestcknisk linje (konfektion) 30 Administrativ och ekono- Sekreterare (l-årig) 20 misk yrkesutbildning Revision, bank och beskattning 30 Administrativt systenlarbcte 30 Socialadntinistrativt arbete 30 Persond/administrativt arbete 30 Vårdyrkesutbildning Medicinsk assistent 32 Sjuksköterska SO Arbetsterapeut 32 Sjukgymnast 32 Utbildning för under- Fritidspedagog 16 visningsyrken Förskollärare 120 Utbildning för kultur- och Bibliotekarie 3603 informationsyrken Summa antagningsplatser ca 900

1 U 68:s förslag är kursiverade. 2 För befintlig utbildning anges antagningskapacitcten 1971/72. 3 Vid full utbyggnad.

Södra utbildningsregionen (avsnitt 4.12)

Den fortsatta planeringen bör avse flertalet yrkesutbildningssektorer. Endast undervisningssektom kan-i dag .anses ha en kapacitet som i huvudsak svarar mot den angivna riktpunkten. Riktpunkten för utbild- ningskapacitetens fördelning på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt- utredningens förslag framgår av tabell 26.

Tabell 26. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro- portionell fördelning. '

Antal Kapacitet utbild- vid pro- nings- portionell platser fördelning 1971/72 Yrkesutbildningssckt'of' - Teknik 2 800 5 800 Administration och ekonomi 3 200 5 800 Vård 4 500 6 900 Undervisning 5 500 6 100 Kultur och information 500 1 900 Summa allmänna utbildningslinjer 16 500 26 500 Lokala och individuella utbildnings-linjer ' 2 300 Enstaka kurser och studiekurser 7 800 Utan angiven yrkesinriktning1 10 000

Totalt 26 500 36 500

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Prop. 1975: 9 83

Dimensioneringen av högsköleutbildningen i varje högskoleområde - redovisas i tabell 27, som är en sammanfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 27. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i södra ut- ' bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Kalmar Kristianstad Växjö Halmstad Lund/Malmö

Utbild- nings- Antal utb- Rikt- Antal utb- Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb- Rikt- linjer platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt m.m. 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72

All- männa utbild- nings- linjer 1 100 2 900 1 100 2 800 1 300 2 900 2 600 13 000 15 200 Lokala och indi- viduella utbild- nings-

linjer —— 200 _ 200 200 — 200 —- 1 500

Enstaka kurser och studie-

kurser — 900 — 1 000 —— 900 — 700 —— 4 300

Utan an-

given yrkes-

inrikt-

ning 100 — 100 — 1 200 —- -— — 8 600 —

Totalt

1971/72

ca 1 200 1 200 2 500 —— 21 600

Rikt- punkt 4 000 4 000 4 000 3 500 21 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleområ- dena Kalmar (avsnitt 4.124) och Kristianstad (avsnitt 4.125) vid ut- byggnadsperiodens början framgår av tabell 28.

Prop. 1975: 9 34

Tabell 28. Befintliga och- planerade allmänna utbildningslinjer 'i hög- skoleutbildning i Kalmaroch Kristianstad-. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor . Utbildningslinjel .. Autagnings-platser/år= Kalmar ' Kristianstad Teknisk yrkesutbildning Drifttekniker . 30 ' Sjöingenjör . 24 .

Laboratorieassistent 16 Yrkes'telmisk lin je ' . (livsmedel) 30 Yrkesteknisk linje (plast) 30 Yrkesteknisk lin je (trä) 30 '.Yrkesteknisk lin je (verkstad) 30 Administrativ och ekono- Sjökapten 24 misk yrkesutbildning Systemman programmerare 80 Samhälls- administration 20 Revision, bank och beskattning 30 30 Transport- . administration 30 Administrativ utbildning för turism och rekreation 30 Adn'zinistrativt

systemarbete - 30 Vårdyrkcsutbildning Sjuksköterska ' 60 180

Arbetsterapeut 32 Sjukgymnast 32 Medicin.—rk assistent 32 Utbildning för under- Förskollärare 120 120 visningsyrkcn Lågstadielärarc 72 72

Mellanstadiclärare 96 96 Utbildning för kultur- Glas- och träformgivare 30 och infomiationsyrken Informations- och '

kommunikations-

utbildning - 30

Ungdomsledare 16 Summa antagningsplatscr ca 800 ca 700

1 U 68: s förslag är kursiverade. _ 2 För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Till skillnad från övriga föreslagna högskoleområden saknar Halmstad i dag högskoleutbildning. I avvaktan på en utbyggnad av permanenta resurser anser U 68 att en utbyggnad stegvis bör äga rum av decentra- liserade kurser, kombinationsutbildningar m.m. Utredningen finner det mindre ändamålsenligt att ge förslag till utbildningslinjer. U 68 redovisar endast vissa rekommendationer rörande utbildningens inriktning som bör uppmärksammas i den fortsatta planeringen. I första hand bör hög-

Prop. 1975: 9 85

skoleutbildningen inriktas mot-den tekniska sektorn. Vidare bör utbild- - ning inom bama- och ungdomsvård uppmärksammas. U 68 anser slut- ligen att högskoleområdet har goda förutsättningar för utbildning inom idrotts- och fritidssektom. - -

En viktig uppgift för högskolan i Växjö (avsnitt 4127) blir att suc- cessivt förändra utbildningens innehåll och inriktning i fråga om de utbildningslinjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna.1 Med utgångspunkt i den nuvarande uni- versitetsfilialens resurser finns det goda förutsättningar för att erbjuda ett varierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning.

En viktig fråga för Lund-Malmö (avsnitt 4.12.8) liksom för övriga universitetsorter blir att planera för dimensioneringen av de utbildnings— linjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakultetema. Genom inrättande av lokala och individuella utbildnings- linjer bör utbildningsresursernas särart i vissa hänseenden kunna utnytt- jas, bl.a. för utbildning med inriktning mot kultur- och informations"- yrken.

Hänvisningar till US60

1.1.5 Återkommande utbildning (Högskolan kap. 8)

Studieorganisationens roll i utbildningsplaneringen (avsnitt 8.1)

Den nuvarande studieorganisationen stimulerar individen att koncen- trera sin utbildning till en sammanhängande period, som infaller i huvud- sak i åldern upp till tjugofem år. Efterfrågan på sådan sammanhängan- de utbildning har under 1950- och 1960- talen utvecklats på ett nästan dramatiskt sätt. De skolreformer som genomförts under dessa årtionden har sin del i denna utveckling. Genom grundskolans genomförande har varje årskull fått fortnella möjligheter att i sin helhet gå vidare till gymnasiala studier. Övergången från grundskola till gymnasieskola har blivit mycket hög. För närvarande svarar antalet elevplatser i gymnasie- skolan mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Den direkta över- gången från grundskola till gymnasieskola är svårare att beräkna men bedöms av U 68 motsvara ca 80 procent av årskullen.

Om utbildningsexplosionen huvudsakligen utnyttjas för en sådan sam- manhängande utbildning blir resultatet inte endast att klyftan mellan generationerna växer med avseende på utbildning. En rad icke avsedda urvalsmekanismer fördelar utbildningen på ett ogynnsamt sätt även inom generationerna. Detta har belysts bl. a. i U 68:s rapport (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke.

Sedd från individens, från vissa yrkesfunktioners och inte minst från

1- Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars yttrande Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson ansluter sig, dels Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 86

utbildningsplanerares och utbildningsanordnares synpunkt har den sam- manhängande utbildningen stora fördelar. Möjligheterna att med nuva- rande studieorganisation lösa de problem som är knutna till snabba förändringar i samhällets och individernas efterfrågan på utbildning är dock begränsade. Även om man genom utbildningsreformer inom grund- skola, gymnasieskola och vuxenutbildning förbättrar individens möjlig- heter att byta studieinriktning på grundval av nya intressen eller mer aktuella bedömningar av arbetsilivets efterfrågan, är möjligheterna att smidigt tillgodose en sådan förändrad efterfrågan från samhälle och in- divid otillräckliga.

U 68 pekar också på att den sammanhängande utbildningen kan ha nackdelar från effektivitetssynpunkt. I ett sådant system kan de stude- randes erfarenheter bli knutna huvudsakligen till skolans och högskolans värld och de studerande får inte tillräcklig kontakt med det samhälls- och arbetsliv, där de senare skall vara verksamma. Resultatet kan bli en bristande motivation för den valda utbildningen och därmed sämre förutsättningar att utnyttja undervisningen. Man kan också riskera att utbildningsmålet avlägsnar sig alltför långt från arbetslivets krav. Unga människor, som tidigt går ut i arbetslivet, får bättre möjligheter och förutsättningar att bedöma sina intressen och anlag. Med dessa erfaren- heter kan de senare fortsätta med den utbildning de funnit passa dem bäst. Den nuvarande studieorganisationcn för ungdomsutbildning är inte anpassad till ett sådant mönster.

Inte heller vuxenutbildningen kan — så långt den hittills utvecklats — sägas organisatoriskt ge det nödvändiga stödet för den som vill dela upp sin utbildning på nivåer ovanför den obligatoriska skolan i etapper. Vuxenutbildningen kan emellertid tillgodose vissa av de nämnda an- passningsbehoven även om den primärt inte motiverats av dessa. Från individens synpunkt kan t.ex. vuxenutbildningen ge möjlighet att ut- veckla intressen och anlag med eller utan anknytning till yrkesverksam- het. Den kan ge individen möjlighet att ägna sig åt ny yrkesverksamhet eller nya arbetsuppgifter inom den egna yrkesverksamheten men också ge tillgång till nya kommunika'tionsmöjligheter. Sedd från samhällets synpunkt kan vuxenutbildningen ge möjligheter att tillfredsställa arbets- kraftsbehov inom nya eller växande sektorer av arbetsmarknaden. Den förbättrar vidare den enskildes möjligheter att delta i samhällets besluts- processer.

Möjligheterna att tillgodose såväl samhälls- som individeftcrfrågan är således, enligt U 68:s mening, väsentligt större i vuxenutbildningen än i den sammanhängande utbildningen. Vuxenutbildningen har emeller- tid hittills koncentrerats till de'-': område som motsvarar grund- och gymnasieskolornas utbildning. '

Man kan räkna med att behovet av fortbildnings— och vidareutbild- ningsinsatser för de yrkesverksamma kommer att öka högst avsevärt

Prop. 1975: 9 87

under överblickbar tid. Detta aktualiserar frågan om hur utbildnings- resursema bör fördelas på olika perioder av individens liv. En omför- delning av resurser till vuxenutbildningens förmån löser bara vissa av de problem som är förknippade med den bristande anpassningen mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov. Det är också nödvändigt att vuxenutbildningsresurserna fördelas på individer på ett lämpligt sätt. Undersökningar —— både svenska och internationella _ visar att vuxen- utbildningsinsatserna tenderar att koncentreras på ett mindre antal redan förut tämligen välutbildade personer.

Om vuxenutbildningen får ett allt större omfång och därmed blir en alltmer väsentlig faktor i samhällets utbildningsutbud syns det ound- gängligt att planera ungdomsutbildning och vuxenutbildning som en helhet. Begreppen ungdoms- och vuxenutbildning får i det samman- hanget delvis ett nytt innehåll.

Ett system som främjar återkommande utbildning måste bygga på vissa studieorganisatoriska förutsättningar. Högskoleutbildningen bör — oavsett längd —— vara yrkesförberedande och nya kortare utbildnings- linjer bör utvecklas, vilka efter en yrkesverksamhetsperiod kan byggas på till längre utbildning. Längre utbildningslinjer bör —— i vissa fall som alternativ — byggas upp av två eller flera delar, som var och en har ett självständigt studiemål. Det är emellertid knappast möjligt att kon- struera all högskoleutbildning på samma sätt. En uppdelning av en ut- bildningslinje måste svara bl.a. mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. För vissa utbildningslinjer är sannolikt en sådan funktionell etappuppdelning möjlig. I andra fall kan den lämpligaste uppdelningen vara att grundutbildningen genomförs sammanhängande, st. på samma sätt som nu, och att till den senare läggs vidareutbildning.

Det är med en sådan studieorganisation möjligt för den enskilde stu- derande att vid slutet av varje utbildningsetapp välja mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. En förutsättning för ett sådant val är att utbildningsetapperna ger förberedelser både för senare studieperioder och för yrkesverksamhet.1 '

Motiv för återkommande utbildning (avsnitt 8.2)

Det är en central utbildningspolitisk fråga hur man skall åstadkomma en jämnare fördelning mellan de i utbildningsavseende gynnade ung- domsgenerationerna och de i fråga om utbildning mindre gynnade äldre generationerna. Återkommande utbildning ger nya möjligheter för dem som missgynnats i olika valsituationer eller som inte tidigare utnyttjat de utbildningsmöjligheter som getts. Återkommande utbildning kan där- igenom bidra till en jämnare fördelning av längre utbildning på indivi-

1 Särskilda yttranden av Lennart Hjelm och Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 . : gg

dema inom en generation-. U 68 ipekar emellertid också på riskerna för motsatta effekter. '

Återkommande utbildning kan vidare"skapa en fruktbar växelverkan mellan utbildningssystem och arbetsmarknad. En studieorganisation, där lång sammanhängande utbildning är det dominerande mönstret, har svårt att svara mot de krav som en snabbt föränderlig arbetsmarknad ställer. Om återkommande utbildning'ökar individens rörlighet på arbetsmark- naden ökar den därigenom också hans möjligheter att göra sig gällande vid regionala och strukturella förändringar. ,

Återkommande utbildning kan vidare bidra till att minska klyftan mellan personer med olika' erfarenhetsbakgrund, mellan studerande och yrkesverksamma och mellan yngre-ochäldre. Redan det förhållandet att återkommande utbildning. skulle öka individens valmöjligheter och djup- gående kunna förändra utbildningen och yrkesverksamhetens relativa" inflytande på hans livsmönster och karriärutsikter visar dess sociala och politiska betydelse. Återkommande utbildning kan även tänkas fungera som ett instrument för ökat medinflytande och engagemang i utbild- ningens utformning, bl.a. därigenom att studiernas utformning blir av större intresse för dem som befinner sig utanför utbildningssystemet.

Om man önskar ge var och en den utbildning han har förutsättningar för och behov av, måste man. söka skapa sådana förhållanden inom ut- bildningsväsendet att alla kan fin na ett studieorganisatoriskt mönster som. ger motivation att utnyttja utbildningsutbudet, Studier i återkommande perioder skulle för många vara ett bättre alternativ _än den samman- hängande utbildningen. Genom kopplingen mellan utbildning och yrkes-Il .. verksamhet och mellan teori och praktik tillfredsställer den återkomman- de utbildningen mångas behov av ett mera_.näraliggande mål för stu- dierna. De mellanliggande yrkesverksamhetsperioderna kan i sig vara motivationsskapande genom att de bidrar till den personliga mognaden, _ vidgar referensramen och ger erfarenheter som underlättar det fortsatta utbildningsvalet. . ' .

Möjlighet till återkommande utbildning är även från motivations- synpunkt en fråga om jämställdhet mellan olika grupper. Bl.a. under- ' sökningar redovisade i Val av utbildning och yrke visar att ungdomar, som kommer från miljöer med en lång utbildningstradition. har lättare att acceptera ett mera avlägset studiemål. Om återkommande utbildning , därför inte stöds av en rad väl valda och organiserade åtgärder utanför och inom utbildningsväsendet, kan följden bli att från början svagt motiverade individer, ofta inom lägre socialgrupper, förblir svagt motive- rade och stannar kvar 'i en tidigt vald yrkesverksamhet, medan samman— . hängande utbildning fortfarande blir detldominerande mönstret för ung- domar från högre socialgrupper. Därigenom skulle dominansen av so- cialgrupp I inom vissa utbildningar bli än mer markerad.1

1 Särskilt yttrande av-Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 - 89

Förutsättningar för att förverkliga återkommandeutbildning (avsnitt 8.3) ."

U 68 konstaterar att återkommande utbildning kan sägas förekomma ' på sina håll redan i 'dag. I' betänkandet (SOU 1971: 62) Universitets-. studier utan examen påvisades t.ex. att en icke ringa del "av de per- soner som i statistiken återfinns under rubriken studieavbrott i själva verket var sådana som' aldrig haft för avsikt att avlägga examen. Ofta hade de redan vid inskrivningen en yrkesutbildning och fast anställning. Samma erfarenhet ger försöksver'ksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning, vilken utnyttjas av många med tidigare yrkesutbild- ning och yrkesverksamhet i'fortbildnings- eller vidareutbildningssyfte. En mera systematiserad återkommande utbildning finns inom vissa om- råden, bl.a. inom jordbruks- och skogsbruksutbildningen, samt inom vårdutbildningen, där sjuksköterskeutbildningen är ett exempel.

En stor del av de förslag U 68 lägger fram beträffande dimensione- ring, lokalisering, distribution och organisation av högskoleutbildningen är ägnade att på olika sätt medverka till utvecklingen av återkommande utbildning. För denna utveckling krävs emellertid ytterligare åtgärder, även sådana som ligger utanför utbildningsväsendets ram. Det krävs åt- gärder inom bl. a. följande områden: gymnasieskolans organisation, hög- . skoleutbildningens organisation, behörighets- och urvalsregler till hög- skolan, information och uppsökande verksamhet, studiefinansiering samt arbetsmarknad. Enligt U 68 är det vanskligt att bestämt uttala sig om effekterna av enskilda åtgärder på dessa områden. Det är väsentligt att man uppmärksamtföljer effekterna av vidtagna åtgärder så att det sociala urvalet till utbildning inte fixeras och så att de klyftor inom och mellan generationerna som finns i dag inte fördjupas.

Några av de områden där åtgärder enligt U 68 måste sättas in för att återkommande utbildning skall kunna utvecklas har delvis berörts i huvudbetänkandets olika kapitel.

U 6815 förslag i kapitel 2 om ändrad dimensionering av gymnasie- skolans olika linjer har således till syfte bl. a. att underlätta-utveckling av återkommande utbildning. De riktlinjer för högskoleutbildningens studieorganisation som U 68 drar upp i kapitel 3 är avsedda att även kunna tillgodose möjligheterna att utveckla återkommande utbildning. I kapitel 4 föreslår U 68 en rad" åtgärder som syftar till att göra hög- skoleutbildningen mera tillgänglig för studerande av alla kategorier. Den lokalisering av högskoleutbildning som där föreslås och den utveckling av distributionsformerna för utbildning som förordas är av stor bety— delse för utvecklingen av återkommande utbildning. En okonventionell syn på Studieformer och distributionsvägar torde i själva verket vara en av de viktigaste förutsättningarna inom utbildningssystemets ram för" att återkommande utbildning skall kunna bli verklighet. På samma sätt spelar behörighets- och urvalsrcglerna för högskoleutbildning en s'tor

Prop. 1975: 9 90

roll för möjligheterna att utveckla återkommande utbildning, vilket U 68 utvecklat närmare i kapitel 5.

Utöver vad som redovisats i samband med nämnda kapitel återges här U 68:s förslag i vad avser gymnasieskolan och studiesociala åtgär- der närmare.

U 68:s förslag om ändrad dimensionering av gymnasieskolans linjer innebär att de i allt väsentligt studieförberedande linjernas ut- rymme skall minska från ca 30 procent till ca 25 procent av gymnasie- skolans totala omfattning. Denna förändring bör genomföras så snart som möjligt. Man kan också överväga att efter hand ge de yrkesförbe- redande linjerna en något större omfattning. Detta förutsätter emellertid att man omsorgsfullt överväger vilka linjer som bör öka i omfattning, överväganden som bör anstå'till dess större erfarenheter vunnits av dels hur eleverna väljer linje, dels hur arbetsmarknaden tar emot elever från gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer.

Utvecklingen av återkommande utbildning skulle stimuleras än mer om alla linjer i gymnasieskolan kunde ge såväl yrkes- som studieför- beredande utbildning. Det skulle göra det möjligt för var och en som gått igenom gymnasieskolan att ta anställning på. arbetsmarknaden. En förutsättning härför är att eleven fått viss närförberedelse men också beredskap för utbildning och yrkesverksamhet längre fram 5. k. fjärrför- beredelse. I debattskriften Gymnasieskolan — några utvecklingslinjer har U 68 tagit upp dessa och andra frågor beträffande gymnasieskolans utveckling och framtida organisation. Man bör i det fortsatta läroplans- arbetet överväga möjligheterna att införa yrkesinriktade närförberedelser på de linjer i gymnasieskolan som i dag saknar sådana.

U 68 tar upp frågan om den gymnasiala utbildningen bör vara obliga- torisk eller ej. Utredningen konstaterar att elever och föräldrar i stor utsträckning tycks uppleva fortsatt utbildning efter grundskolan som angelägen eller rentav nödvändig: för kommande yrkesverksamhet. Det kan alltså synas som om organisatoriska åtgärder "för att främja en ytterligare övergång till fortsatt utbildning efter grundskolan inte skulle erfordras. Undersökningar redovisade i Val av utbildning och yrke har emellertid visat att många elever, som för närvarande inte fort- sätter sin utbildning efter grundskolan, omedelbart eller efter något eller några år skulle behöva ett aktivt stöd vid sin fortsatta utbildnings- planering. Undersökningar av ungdomar, som efter genomgången real- skola (motsv.) gått ut i yrkeslivet, visar att ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden samt könsrollsfaktorer spelar en stor roll för hur man väljer verksamhet. Olika social bakgrund betyder skilda asplrationer, kunskaper om och värderingar av utbildning. Man kan här tala om ett negativt utbildningsarv som, kopplat till knappa materiella möjligheter, yttrar sig som en brist på spontan motivation eller i en direkt negativ inställning 'till utbildning.

Prop. 1975: 9 91

En viktig uppgift för samhället är att på olika sätt söka eliminera de negativa verkningarna av'olikheter i kön samt i social, ekonomisk och geografisk bakgrund. Detta skulle kunna tala för att gymnasiesko- lan borde vara obligatorisk i den meningen att skolplikten skulle om- fatta elva år. U 68 anger olika alternativ för hur en sådan skolplikt skulle vara utformad. Den kan antingen innebära krav på en sammanhängan- de elvaårig utbildning eller ett mera flexibelt system där de båda sista skolåren skall genomföras före viss ålder men inte behöver ligga i omedelbar anslutning till grundskolan.

Flera skäl talar för att skolplikten —— under utredningens planerings- period inte bör förlängas till att omfatta studier i gymnasieskolan. I stället bör allas rätt till fortsatt utbildning av viss omfattning slås fast, liksom samhällets skyldighet att göra det möjligt för den enskilde att utnyttja denna rätt. Det är därvid viktigt att man inrikar sig på att eliminera följderna av vad som kallats ett negativt utbildningsarv. San- nolikt måste man arbeta med en kombination av kollektiva och indivi- duellt inriktade åtgärder. En icke obetydlig del av dessa åtgärder ligger utanför utbildningspolitikens område. De kollektiva åtgärderna inom ut- bildningsområdet kan vara t. ex. införande av allmän förskola samt läro- plans- och läromedelsutveckling i grundskola och gymnasieskola.

Även studieformema i gymnasieskolan kan behöva övervägas med utgångspunkt i elevernas förutsättningar och behov. Nuvarande bestäm- melser för gymnasieskolan siktar till att motverka eller helt eliminera egentliga studieavbrott. Genom stödundervisning, möjlighet att välja s. k. mindre studiekurs och att byta linje, osv., söker man stödja och sti- mulera eleverna att fullfölja utbildningen i gymnasieskolan.

På U 68:s uppdrag har inom den s.k. Västmanlandsundersökningen gjorts en specialundersökning, avsedd att belysa studieavbrotten i tidigare gymnasium och fackskola. Resultaten pekar på att studieorganisationen i gymnasieskolan bör vara mångskiftande och möjlig att anpassa till individuella eller gruppspecifika behov. Man kan därvid inte utesluta att även andra studieformer än de nuvarande, exempelvis ökade möjligheter att genomföra studier på deltid jämsides med yrkesverksamhet, koncen- trationsläsning av vissa ämnen, osv., skulle vara angelägna även för yngre studerande, som gått direkt från grundskola till gymnasieskola.

De studieorganisatoriska åtgärderna bör kompletteras med individuellt inriktade studiestimulerande åtgärder, t. ex. genom att studie- och yrkes- vägledning görs tillgänglig framför allt för dem som inte befinner sig un- der utbildning. U 68 pekar därvid bl.a. på den roll som arbetsmark- nadsverkets organisation för yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbild- ning kan spela. Redan i dag har man här möjligheter att genom olika åtgärder stimulera och praktiskt understödja den som saknar adekvat yrkesutbildning eller som behöver utbildning på grundskole- och,-'eller gymnasieskolenivå som grund för fortsatt utbildning.

Prop. 1975: 9 92

Studiefinansieringen synes spela en mycket betydelsefull roll för be— nägenheten att lägga upp studierna som återkommande utbildning. För att återkommande utbildning skall te sig som ett valvärt alternativ är det av. väsentlig betydelse att senare liggande studieperioder "inte medför större ekonomiska påfrestningar än tidigare perioder. Det studiestöd som finns i dag kan i regel beräknas vara otillräckligt för personer som varit yrkesverksamma under ett" antal år och som hunnit skaffa sig stora fasta utgifter. Genom sin utformning stimulerar studiestödet inte till åter- kommande utbildning eller annan vuxenutbildning på heltid. Indirekt kan det sägas bidra till att den unge studerande föredrar sammanhäng- ande utbildning och till att den vuxne studerande väljer deltidsstudier. Enligt utredningens mening finns det skäl som talar för att man genom åtgärder inom det studiesociala systemet söker påverka sådana effekter.

En möjlighet till sådana förändringar är att generellt höja studiestödet för alla studerande i högskoleutbildning. En sådan åtgärd skulle sanno- likt öka tillströmningen av studerande till högskoleutbildning totalt, men effekten skulle variera för skilda kategorier av utbildningssökande. En generell höjning av studiemedlen med t.ex. 50 procent skulle belasta budgeten med upp mot en halv miljard kr. En höjning av studiestödet med sådana konsekvenser kan knappast komma i fråga, i varje fall inte under den närmast överblickbara tiden. Då det dessutom är möjligt att en generell höjning av studiestödet stimulerar lika mycket till ökad sammanhängande utbildning syns det inte vara en åtgärd som i första hand bör prövas för att nå det avsedda syftet. '

Ett i viss mening differentierat studiestöd är då från olika utgångs- punkter en bättre lösning. Oavsett hur ett sådant kan utformas tekniskt bör man kräva att det stimulerar huvudsakligen t'vå målgrupper till åter- kommande utbildning. Den ena gruppen utgörs av dem som- redan be- finner sig ute i yrkesarbete. För att dessa 'skall finna högskolestudier valvärda är studiestödets nivå 'av vital betydelse. Den andra gruppen utgörs av dem som nyss lämnat gymnasieskolan och står inför valet att yrkesarbeta eller studera. I det senare' fallet kan studier förläggas ome- delbart efter gymnasieskolan eller längre fram i tiden. Detta val påver- kas förmodligen av kunskap om studiestödets nivå vid olika tidpunkter. Principen bör vara att äldre studerande med yrkeserfarenhet får ett bättre studiestöd på en och samma utbildningsnivå än yngre studerande med ingen eller kortare yrkeserfarenhet.

Utredningen föreslår att vid tidpunkten för genomförandet av åtgärder med anledning av utredningens övriga förslag en försöksverksamhet på- börjas, som innebär att ett begränsat antal sökande, som avser att på- börja högskolestudier efter viss tids yrkesverksamhet, erbjuds förbättrade studiesociala villkor.1

1__Särskilda yttranden av Dag Klackenbcrg,' Ove Nordstrandh och Lars Tobis- , son. '

Prop. 1975: 9 - 93

1.1.6 Institutionell organisation (Högskolan kap. 6; Högskolornas förvaltning) - - '

Den nuvarande organisationen (avsnitt 6.1 i huvudbetänkandet; avsnitt 2.1 i specialbetänkandet) '

"Den utbildning som enligt U 68:s förslag betraktas som högskoleut- bildning äger för närvarande rum vid universitet, högskolor, seminarier :och andra utbildningsenheter. En förteckning'över dessa enheter åter- finns i bilaga 6 i huvudbetänkandet (s.. 706—713). Där redovisas Också samlat vissa andra uppgifter rörande nuvarande organisatoriska förhållanden. I figur 10 här illustreras översiktligt den nuvarande orga- nisationen för högskoleutbildning. I figur 11 a—g illustreras några hu- 'vudtyper av lokal organisation. I det följande ges en sammanfattande översikt.

"Vid universiteten och flertalet högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde ;samt vid jordbrukets högskolor bedrivs också forskning och forskarut- bildning. Härutöver bedrivs forskning vid de större lärarhögskolorna och .vid gymnastik- och idrottshögskolan 1 Stockholm.

-Högskoleutbildning i offentlig regi har antingen staten eller primär- eller landstingskommun som huvudman. Det finns därutöver utbildning av mer eller mindre klar högskolekaraktär som har enskild huvudman. Detta gäller t. ex. utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm, 'Gra- fiska institutet, Konstindustriskolan och Institutet för högre kommuni- kations- och reklamutbildning (IHR), vilka enheter alla har stats-'- f bidrag. "Huvuddelen av högskoleutbildningarna är emellertid statlig. Med" få" undantag hör de berörda utbildningarna till utbildningsdepartemen- "_ tets ansvarsområde. Undantag är främst utbildningarna vid jordbrukets högskolor och utbildningen till hälsovårdsinsp'ektör, vilka hör till jord- _brudee'partementets Område.

I några fall har utbildning av ett och samma slag olika huvudmän. ;Sjukgymnastutbildningen i Lund och Stockholm är sålunda statlig och knuten till de medicinska fakulteterna medan "övrig sjukgymnastutbild- 'ning är kommunal. I de s.k. kombinationsutbildningama ingår kurser ,vid dels gymnasieskola, dels universitet (motsv.). Dessa utbildningar administreras lokalt av de kommunala skolStyrelsema.

Den mest omfattande delen av högskoleutbildningen ges vid universi- tet och högskolor ino'm UKÄ :s ansvarsområde. organisationen av så gott som samtliga dessa enheter reglerasi universitetsstadgan. De berörda ".enheterna leds av styrelser, konsistorier, som består uteslutande av'per- 'so'ner verksamma inom läroanstalterna. Utbildningen och forskningen .bedriVS vid institutioner. För främst det vetenskapliga arbetet finns fa- kulteter, i vissa fall uppdelade i sektioner. Som ansvarig för utbildning-

Hänvisningar till US62

Riksdagen

utbildnings- departementet

. . .. .. .. "__—"If—T'T'W unwersutets- skolover- | namnden torl [ samarbets- | | organisations-| statens kanslers- styrelsen | socionom- ! nämnden för I kommittén | kulturråd ämbetet ! utbildning | journalist- I för högre |

| ' hömknlnrnn | [_rnllcilnlfhild. :

jordbru ks- departementet

i I

L __ _ (gemensam (gemensam styrelse) styrelse)

gymnasti k- lantbru ks- och- idrotts- högskolan högskolorna

universiteten lärar- primär- och högskolorna landstings-

. . - mmun Instltutet forskole- i:?bildninal: seminarlerna 9

de tekniska enheter högskolorna seminarierna

för husl'g

utbildning

social- journalist- statens

karolinska h095k0|0fna hogskolorna hogskolorna scenskolor

skogs- högskolan

statens musi k- dramatiska skola veterinär-

högskolorna hogskolan

i Linköping och Luleå slöjdlärar- biblioteks- seminariet

högskolan konstfack- skolan

statens dansskola

sjöbefäls- skolorna

statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor

Figur 10. översikt över utbildningsenheter och centrala organ för högskoleutbildning. Utöver de i figuren upptagna statliga enheterna finns dramatiska institutet med egen styrelse under regeringen och konsthögskolan som står under konstakademlells utseende.

Prop. 1975 9

94

Rektorsämbete

Utbildnings— Fakulteter/ nämnder sektioner

Institutioner

% '— |nst.kol-—i

| legium | l...—___]

Figur lla Universitet

(ej teknisk fakultet)

W

Utbildnings-

nämnd

Utbildnings- nämnder

Institutioner

% [Inst.koljl

|legium , |__. ___:

Figur ll b Teknisk högskola

(även teknisk fakultet vid universitet)

Styrelse

Utbildnings-

nämnd

Figur ll c .S'rm'al/lr'igskolu

Prop. 1975 9

95

Styrelse Styrelse Styrelse

F" '" ” " _l R Rektors- | . . _. . ektor nämnd . . . . L. ._ _ _ J _ , .

Rektor Rektor Rektor

Prop. 1975 9

"._ [————————-1 . l' r——'—1 Lärarkollegium ..ärerråd Kollegium l_.______________J L..—___J

Utbildnings- Ulltbildnings- . .- . Utbildnings- " - . Klass- Ämnes- nämnd namnder _ _ nämnd . ... . konferenser konferenser

inst. före- i— _ _ _

ståndare/ ”ut" kol-

prefekt

96

Figur 11 (] Gymnastik-Obh : ' Figur ll e Lärarhögskola _ Figii'r' ll'f Scé'nskola' Figur 11 g Sjuksköterska/cola ' idrottshögskala _ ' . . ' (primär- eller lands-' tingskommunal)

Figur 11 n—g. Exempel på förekommande lokala organ inom vissa slag av enheter föl" högskoleutbildning.

Prop. 1975: 9 97

ens innehåll och organisation finns vid varje fakultet/sektion en utbild- ningsnämnd.

De statliga utbildningsenheterna inom Så.-s ansvarsområde, främst lärarhögskolorna, förskoleseminariema och seminarierna för huslig ut- bildning, kan tjäna som exempel på en organisation av annat slag. De leds av rektorer och organisationen är uppbyggd kring utbildningslinjer.

Utöver enheterna för högskoleutbildning under UKÄ och SÖ finns ett antal statliga enheter med särskilda styrelser. Av dessa är en del di- rekt underställda regeringen. Exempel på sådana enheter är jordbrukets högskolor, journalisthögskolorna, gymnastik- och idrottshögskoloma och dramatiska institutet. Jordbrukets högskolor har dock liksom gymnastik- och idrottshögskolorna en gemensam styrelse och journalisthögskolorna har en samarbetsnämnd. Andra enheter har en särskild central förvalt- nings- eller tillsynsmyndighet. Exempel på dessa är socialhögskolorna, för vilka nämnden för socionomutbildning är central myndighet, musik- högskolorna, som provisoriskt har organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) som tillsynsmyndighet, och scenskolorna, för vilka numera statens kulturråd är central myndighet.

De kommunala högskoleutbildningarna har SÖ som tillsynsmyndighet. Utbildningarna ges ofta vid skolenheter som är gemensamma för gym- nasial och eftergymnasial utbildning. Gymnasial och eftergymnasial vårdutbildning meddelas således i många fall vid s.k. vårdskolor. I syn- nerhet på större orter finns emellertid kommunala utbildningsenheter avsedda enbart för högskoleutbildning. Det vanligaste exemplet på detta är sjuksköterskeskolor. Styrelsefunktionen utövas i regel för utbildning med primärkommunal huvudman av kommunens skolstyrelse och för utbildning med landstingskommunal huvudman av landstingets utbild- ningsnämnd.

Allmänna utgångspunkter (avsnitt 6.2)

U 68 skisserar i avsnitt 6.2.1 (5. 474 ff.) några huvuddrag i högskole- organisationens uppgifter med utgångspunkt i utredningens överväganden och förslag i de föregående kapitlen. I avsnitt 6.2.2 (5. 476 ff.) redovisar utredningen sammanfattningsvis följande grundläggande utgångspunkter för sina överväganden rörande utformningen av organisationen.

U 68:s förslag avser utöver dagens universitets- och högskoleutbild- ningar ett antal utbildningar som hittills inte inbegripits i den efter- gymnasiala utbildningsplaneringen. Utbildningarna har i dag såväl stat- ligt som primär- eller landstingskommunalt och, i vissa fall, enskilt huvudmannaskap. Uppdelningen på olika huvudmän måste ses bl. a. i perspektivet av den generella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun. Hithörande frågor har övervägts av länsberedningen. U 68 har inte funnit det meningsfullt att för utbildningsområdet isolerat diskutera

Hänvisningar till PS3

7. Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

ProP. 1975: 9 98

uppgiftsfördelningen. Utredningen utgår därför från att det tills vidare kommer att finnas organisationer för statlig och för kommunal hög- skoleutbildning.1 Med hänsyn till att den statliga utbildningen omfattar den övervägande delen av högskoleutbildningen ser U 68 det dock som naturligt att den övergripande planeringen inom området så långt möj- ligt äger rum inom den statliga organisationens ram.

Också i fråga om enskild högskoleutbildning utgår U 68 från i princip oförändrade förhållanden i fråga om huvudmannaskap och statligt stöd. Dock förordar utredningen att ett överförande av utbildningen vid Grafiska institutet och IHR till statligt huvudmannaskap prövas.

Den institutionella organisationen bör ge förutsättningar för en god kontakt mellan högskoleutbildningen och samhället i övrigt. Den över- gripande planeringen av högskoleutbildningen förutsätter samverkan med samhällets planering inom andra områden. Detta gäller inte minst annan utbildningsplanering, t. ex. avseende gyrrmasieskolan och vuxenutbild- ningen. Att högskoleutbildningen är yrkesförberedande ställer krav på nära kontakter mellan utbildningen och yrkeslivet.

Den allmänna utvecklingen av förvaltningsdemokratin och försöks— verksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid olika slag av läroanstalter aktualiserar frågor om formerna för samverkan mellan olika grupper inom högskoleorganisatio- nen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan samhällets ansvar för den övergripande planeringen, å andra sidan de direkt eller indirekt be- rörda gruppernas intressen att påverka utformningen av verksamheten. Utbildningens roll i samhällsutvecklingen är härvid en väsentlig utgångs- punkt.

Strävan att inom en totalram åstadkomma ett balanserat utbud av högre utbildning och behovet att effektivt utnyttja bl.a. personella re- surser, lokaler och utrustning ställer krav på att den kvantitativa plane— ringen för högskoleutbildningen hålls samman. I fråga om studieorgani- sationen ger en enhetligare uppbyggnad av högskoleutbildningen förut- sättningar för ökade kombinationsmöjligheter och bättre överblick och bidrar därigenom till en ändamålsenlig differentiering av högskoleutbild- ningen. Det är väsentligt att den administrativa indelningen inte hindrar strävan till en helhetssyn i planeringen.

Utredningens förslag till lokalisering av högskoleutbildningen och ut- veckling av distributionsformema för denna leder till behov av organ med ansvar för planering m.m. av utbildningen inom högskoleområden.

En väsentlig riktpunkt för U 68:s organisatoriska förslag är att skapa förutsättningar för en betydande överföring av beslutsfattandet från centrala organ till lokala och en ökad frihet i dispositionen av tillgäng-. liga resurser. En förutsättning för att en sådan decentralisering skall

1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Lennart Larsson, Per Stjern- quist och Lars Tobisson.

Prop. 1975 : 9 99

kunna komma till stånd är enligt utredningens uppfattning att den loka— la beslutsorganisationen förankras i samhällslivet och att lokala organ får ett övergripande ansvar för högskoleutbildningen i dess helhet inom ett högskoleområde.

Det administrativa och resursmässiga samband som i dag finns mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskarutbildning främst inom UKÄ-området bör enligt U 68:s mening bestå. U 6825 övervä- ganden avser emellertid ett betydligt vidare område än det som i dag täcks av läroanstalter där också forskning bedrivs. Planeringsorganisa- tionen för grundutbildningen bör enligt utredningens mening byggas upp primärt med hänsyn till denna utbildnings mål och behov och därför återspegla utbildningens anknytning till yrkeslivet. Planerings- organisationen för forskning och forskarutbildning bör på motsvarande sätt utformas med hänsyn till denna verksamhets mål och behov.

U 68 har mot denna bakgrund kommit till slutsatsen att de båda verksamhetsgrenarna bör få skilda planerings- och ledningsorgan på vad som motsvarar nuvarande fakultets- och sektionsnivå. Utredningen före- slår att en motsvarande åtskillnad kommer till stånd inom anslags- systemet. De sålunda föreslagna åtskillnaderna skall ses helt fristående från frågorna om hur genomförandet av utbildning och forskning orga- niseras vid läroanstalterna och hur enskilda lärares tjänstgöring fördelas på olika verksamheter. Enligt U 68:s uppfattning är det väsentligt att nå en ändamålsenlig anknytning mellan forskning och grundutbildning i bl. a. dessa avseenden.

Den lokala organisationen (avsnitt 6.3) Avgränsningsfrågor -— de statliga högskolorna (avsnitt 6.3.1).

U 68 lägger fram förslag om den institutionella organisationen av den statliga utbildningen och föreslår också en i visst hänseende likartad organisation för den kommunala högskoleutbildningen.

Vid jordbrukets högskolor bedrivs en mycket omfattande program- bunden försöksverksamhet som är organisatoriskt integrerad med utbild- ning och forskning. Att förvaltningsmässigt samordna jordbrukets hög- skolor med den statliga högskoleorganisationen i övrigt kräver därför särskilda överväganden som U 68 inte bedömt som möjliga att göra för egen del. Utredningen utgår från att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation-men föreslår Viss anpassning av denna till den organisation som föreslås för huvuddelen av den statliga hög- skoleutbildningen i övrigt.

Särskilda förhållanden råder också i fråga om utbildningen till sjö- befäl. Dessa är, liksom primär- och landstingskommunal utbildning som av U 68 föreslås varakhögskoleutbildning, organiserade i skolenheter

Prop. 1975: 9 100

tillsammans med annan utbildning med vilken de har nära samband. U 68 föreslår mot denna bakgrund inga förändringar i dessa utbild- ningars institutionella organisation.

Högskoleutbildningarna inom kulturområdet intar i väsentliga avseen- den en särställning. De har var och en ett förhållandevis litet studerande- antal. De har vidare i uppgift också att medverka i den konstnärliga utvecklingen och förnyelsen på resp. område. Samtidigt föreligger det på vissa punkter påtagliga innehållsmässiga samband och möjligheter till gemensamt resursutnyttjande mellan utbildningar på kulturområdet och annan högskoleutbildning. Sambanden av detta slag kan komma att för- stärkas. Fördelar synes också för de mindre utbildningarnas del stå att vinna om de får del i de administrativa resurser och den service i skilda aVSeenden som en större organisation kan ge.

En självklar förutsättning för ett inordnande av dessa liksom andra utbildningar i en sammanhållen organisation bör vara att deras identitet och deras kontakter med motsvarande yrkesområden inte går förlorade. U 68 anser övervägande skäl tala. för att utbildningarna inom kulturom- rådet inordnas i den lokala organisationen för huvuddelen av den stat- liga högskoleutbildningen. Hänsyn måste emellertid tas till de speciella förhållandena och pågående eller förestående reformarbete beträffande vissa av utbildningarna motiverar att tidpunkten för ett inordnande av dem inte låses.

U 68 föreslår för den statliga högskoleutbildningen inom varje hög- skoleområde, med nyssnämnda undantag, en gemensam organisation, i förekommande fall omfattande också forskning och forskarutbildning, under en styrelse, högskolestyrelsen. Denna organisation bör få benäm- ningen högskolan i Göteborg, högskolan i Luleå osv. Det mest adekvata sättet att bevara benämningen >>universitet» i den föreslagna lokala or- ganisationen är enligt U 6815 bedömning att använda den för sådana de- lar av en högskola med forskning och forskarutbildning, för vilka be- nämningen framstår som naturlig med hänsyn till t. ex. dagens förhål- landen.

Med dessa utgångspunkter kommer de av U 68 föreslagna högskolorna att omfatta befintliga enheter enligt följande:

Högskolan i Stockholm dramatiska institutet förskoleseminariema i Solna, Stockholm och Södertälje gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm journalisthögskolan i Stockholm karolinska institutet konstfackskolan med teckningslärarinstitutet konsthögskolan lärarhögskolan i Stockholm

Prop. 1975: 9 101

musikhögskolan i Stockholm sjukgymnastinstitutet i Stockholm socialhögskolan i Stockholm

statens dansskola

(statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor)1 statens musikdramatiska skola statens scenskola i Stockholm tekniska högskolan i Stockholm universitetet i Stockholm

Högskolan i Uppsala förskoleseminariema i Gävle och Uppsala lärarhögskolorna i Gävle och Uppsala seminariet för huslig utbildning i Uppsala universitetet i Uppsala

Högskolan i Linköping-Norrköping förskoleseminariet i Norrköping högskolan i Linköping lärarhögskolan i Linköping slöjdlärarseminariet

Högskolan i Jönköping förskoleseminariet i Jönköping lärarhögskolan i Jönköping

Högskolan i Växjö lärarhögskolan i Växjö universitetsfilialen i Växjö

Högskolan i Kalmar fortbildningen av journalister (sedan den 1 juli 1974 under särskild styrelse) lärarhögskolan i Kalmar

Högskolan i Kristianstad lärarhögskolan i Kristianstad

Högskolan i Lund-Malmö förskoleseminariet i Malmö lärarhögskolan i Malmö musikhögskolan i Malmö socialhögskolan i Lund

1 Verksamheten avses bli inordnad i nuvarande lärarhögskolor.

Prop. 1975: 9

statens scenskola i Malmö sydsvenska sjukgymnastinstitutet universitetet i Lund

Högskolan i Göteborg

Chalmers tekniska högskola förskoleseminariet i Göteborg journalisthögskolan i Göteborg lärarhögskolan i Göteborg musikhögskolan i Göteborg

seminariet för huslig utbildning i Göteborg socialhögskolan i Göteborg

statens scenskola i Göteborg universitetet i Göteborg

Högskolan i Borås bibliotekshögskolan förskoleseminariet i Borås

Högskolan i Karlstad lärarhögskolan i Karlstad universitetsfilialen i Karlstad

Högskolan i Örebro förskoleseminariet i Örebro

gymnastik— och idrottshögskolan i Örebro socialhögskolan i Örebro universitetsfilialen i Örebro

Högskolan i Eskilstuna-Västerås förskoleseminariet i Västerås

Högskolan i Falun-Borlänge lärarhögskolan i Falun

Högskolan i Sundsvall-Härnösand lärarhögskolan i Härnösand

Högskolan i Östersund socialhögskolan i Östersund

Högskolan i Umeå förskoleseminariet i Umeå lärarhögskolan i Umeå

102

Prop. 1975: 9 103

seminariet för huslig utbildning i Umeå socialhögskolan i Umeå universitetet i Umeå

Högskolan i Luleå förskoleseminariet i Luleå högskolan i Luleå lärarhögskolan i Luleå

U 68:s förslag i kapitel 4 innebär att en högskola skall upprättas också i Halmstad, där för närvarande permanent högskoleutbildning inte finns.

Enligt U 68:s uppfattning bör högskolestyrelsen inom givna ramar få ansvar för den institutionella organisationens lokala utformning. Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter inte genomgripande förändringar i befintliga utbildnings- och forskningsmiljöer. Däremot ser U 68 den föreslagna organisationen som betydelsefull som en ram för successiv utveckling och förnyelse av förvaltnings- och arbetsformema inom högskolan.

Institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter (avsnitt 6.3.2)

De enheter där utbildningen och i förekommande fall forskningen genomförs kallas enligt U 68:s förslag institutioner. En institution för- utsätts kunna genomföra utbildningsprogram inom flera utbildnings- linjer, också inom olika yrkesutbildningssektorer.

Bibliotek, verkstäder etc. kan ingå i institutioner eller bilda särskilda enheter gemensamma för samtliga institutioner eller för grupper av insti- tutioner. U 68 benämner sådana enheter serviceinrättningar.

Indelningen i institutioner bör göras med beaktande av organisationens uppgifter och de geografiska förhållandena men också av önskan att inte splittra väl fungerande utbildnings- och forskningsmiljöer. Liksom inom universitetsorganisationen enligt 1964 års reform bör strävan vara att sammanföra resurserna inom ett och samma ämnesområde eller var- andra näraliggande ämnesområden till en institution.

Vid högskolor med forskning och forskarutbildning kommer det san- nolikt i många fall att visa sig lämpligt att liksom nu låta resurser för forskning, forskarutbildning och grundutbildning inom ett eller flera ämnesområden höra till en institution. Därigenom kan bl. a. existerande kontaktformer mellan grundutbildning och forskning uppehållas och befintliga resurser utnyttjas mest rationellt. I andra fall kan det vara lämpligt att resurser för forskning och forskarutbildning inom näralig- gande ämnesområden sammanförs till en institution —— som får karaktär av forskningscentrum — medan grundutbildningsresurserna sammanförs till egna institutioner.

Prop. 1975: 9 104

Ämnesområdesprincipen för institutionsindelning kan ha nackdelar i de fall då flera ämnesområden integrerats mycket starkt'i en utbild- ningslinje. De fördelar, som i sådana fall kan ligga i att resurser som är knutna till utbildningslinjen förs till en och samma institution, får då vägas mot eventuella nackdelar i form av mindre smidig resurs- disposition, mindre god kontakt med forskning eller mellan olika delar av ett ämnesområde, osv.

Enligt U 68:s uppfattning bör högskolestyrelsen ha ansvaret för indel- ningen i institutioner och serviceinrättningar. I samband med övergången till den föreslagna organisationen bör dock för de blivande högskolorna lokala organisationskommittéer utarbeta förslag bl. a. härom och beslut fattas av regeringen.

Formema för de nuvarande institutionernas ledning är föremål för försöksverksamhet och U 68 har med hänsyn till detta inte utformat något konkret förslag till ledningsorganisation för institutionerna. Utred- ningen ser det emellertid som naturligt att förvaltningen av institutioner anförtros åt personer som är verksamma där. Mot bakgrund av de strä- vanden att öka medbestämmande-rätten för anställda och studerande som ligger bakom försöksverksamhete-n med nya samarbetsformer utgår U 68 från att någon form av styrelser skall finnas vid institutionerna. Utred- ningen förcslår vidare att den verkställande ledningen för institutionen, liksom i dag inom bl. a. UKÄ-områret, skall anförtros en av högskole— styrelsen utsedd prefekt, vilken skall vara lärare.

Utredningen menar att det i stor utsträckning bör ankomma på hög- skolestyrelsen att inom givna ramar besluta i frågor om institutionernas inre organisation och arbetsformer. Också serviceinrättningar bör orga- niseras och förvaltas på sätt högskolestyrelsen bestämmer.

Antalet institutioner blir inom de föreslagna högskolorna i några fall mycket stort och det geografiska avståndet mellan institutionerna i vissa fall, t. ex. inom Stor-Stockholm och i Lund-Malmö, påtagligt. Det kan för ledningen av dessa högskolor vara praktiskt att gruppera institu- tionerna i förvaltningsenheter. Till dessa enheter kan då delegeras vissa ärenden och beredningsuppgifter (t. ex. rörande personal och resurser i övrigt), som i princip skall fullgöras av högskolestyrelsen och dess be- redningsorgan. Därigenom bör man kunna undvika att förvaltningen blir tungrodd och kommunikationen otillfredsställande. Enheter av dessa slag bör också underlätta för studerande och anställda att identifiera sig med högskolan och där finna en mer gripbar arbetsmiljö. Bedöm- ningen av behovet av förvaltningsenheter och indelningen i sådana bör liksom institutionsindelningen ankomma på högskolestyrelsen. I samband med övergången till en ny organisation bör dock regeringen, på för- slag av de tidigare nämnda organisationskommittéerna, fatta beslut ock- så om indelningen i förvaltningsenheter.1

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 105

Förvaltningsenheterna skall uteslutande fullgöra uppgifter på hög- skolestyrelsens vägnar. Enligt U 68:s mening är det naturligt att för- valtningsenhet leds av ett kollegialt organ bestående av anställda och studerande inom enheten och att den verkställande ledningen för en sådan enhet handhas av en av högskolestyrelsen utsedd lärare. För dessa använder utredningen benämningarna förvaltningsnämnd och rektor. Förvaltningsnämnds ledamöter bör utses på sätt högskolestyrelsen be- stämmer.

Utbildningsnämnder och linjenämnder (avsnitt 6.3.3)

U 68 föreslår att det vid varje högskola för den grundläggande utbild- ningen normalt skall finnas ett planerings- och ledningsorgan, kallat ut- bildningsnämnd, för varje yrkesutbildningssektor inom vilken alhnän ut- bildningslinje finns vid högskolan. Utredningen föreslår också att det under utbildningsnämnderna skall kunna finnas linjenämnder med an- svar för enskilda utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. Det föreslås ankomma på högskolestyrelsen att efter förslag av utbildnings- nämnd inrätta linjenämnder och besluta om huvudsakliga ansvarsom- råden för dessa. Härutöver bör en praktisk arbetsfördelning mellan ut- bildningsnämnd och linjenämnder kunna komma till stånd genom dele- gation från den förra till de senare.

Utbildnings- och linjenämndemas uppgifter föreslås vara att i fråga om grundläggande högskoleutbildning bl. a.

—— se över utbildningens innehåll, organisation och dimensionering med hänsyn till samhälls- och yrkeslivets krav, forskningens utveckling m.m.

— utarbeta, i samverkan med institutionerna, förslag till anslagsfram- ställningar att avges av högskolestyrelsen utarbeta förslag till budget och fastställa budget inom av högskole- styrelsen angivna ramar —— följa och kontrollera utbildningens resultat och vidta därav föran- ledda åtgärder

-— fastställa lokala planer för utbildningslinjer samt kursplaner _ besluta om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning inhämtad utanför resp. linje _ upprätta riktlinjer för studie— och yrkesvägledning samt för lokal information om utbildningen samverka med studiemedelsnämnd.

U 68 föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skall bestå av omkring tio ledamöter och anger som riktpunkt för sammansättningen en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet och i vissa fall annan utbildningsorganisation. Till vissa nämnder, särskilt linjenämnder, kan det vara svårt att rekry-

Prop. 1975: 9 106

tera företrädare för yrkeslivet och sammansättningen får då anpassas efter det. Den exakta sammansättningen av varje nämnd bör fastställas av högskolestyrelsen.

Med hänsyn till bl.a. önskemålet att varje nämnds ansvarsområde skall bli så allsidigt täckt som möjligt genom nämndernas sammansätt- ning bör ledamöterna i utbildnings- och linjenämnder utses av högskole- styrelsen. Denna bör med beaktande av de lokala förutsättningarna in- hämta förslag från berörda myndigheter, organisationer eller grupper. Härvid bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya samarbetsformer kunna tillgodogöras. Ordförande bör utses särskilt av högskolestyrelsen. Om så bedöms vara lämpligt, bör ordföranden kunna vara verkställande ledamot och i princip heltidsengagerad för uppgiften.

Fakultets- och scktionsorganisationen (avsnitt 6.3.4)

De av U 68 föreslagna utbildnings- och linjenämndema, organiserade efter yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer, avses överta de upp- gifter i fråga om grundutbildningen som vilar på de nuvarande utbild- ningsnämnderna samt på fakulteter och sektioner inom UKÄ-området och lärarråd eller lärarkollegier vid andra högskolor.

Uppgifterna för planerings- och ledningsorganen för forskning och forskarutbildning i den föreslagna organisationen kommer att motsvara de uppgifter för nuvarande fakulteter och sektioner (vid jordbrukets högskolor lärarkollegier) samt utbildningsnämnder, vilka inte avser ' grundutbildning. De kommer därutöver att avse motsvarande verksam- het vid de nuvarande större lärarhögskolorna samt gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

U 68 förutsätter att frågor om indelningen av organisationen för forskning och forskarutbildning prövas fortlöpande av berörda myndig- heter och organ inom högskolan. Utredningen utgår från att nuvarande principer för fakultets- och sektionsindelning tills vidare skall bestå men aktualiserar — i anslutning till sina förslag om en sammanhållen lokal organisation vissa tänkbara förändringar, i första hand rörande sam- ordning mellan likartade sektioner inom matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet. '

I den nuvarande organisationen har både utbildningsnämnden och fakulteten'sektionen som beslutande organ ansvar för frågor som rör forskarutbildningen. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att det inom varje fakultet/sektion bör finnas ett ansvarigt planerings och ledningsorgan —— med begränsat antal ledamöter _ för den samlade forsknings- och forskarutbildningsverksamheten. Med hänsyn till forskar- utbildningsuppgifterna är det då självklart att de studerande i denna ut- bildning bör ges representation i ett sådant organ. Vidare bör, mot bak- grund av strävandena till ett vidgat medinflylande för berörda anställda,

Prop. 1975: 9 107

av dessa inte bara de ordinarie lärarna vara representerade. Utredningen berör också frågan om ledamotskap i fakulteter och sektioner för ordi- narie universitetslektorer och innehavare av motsvarande lektorstjänster vid bl.a. nuvarande lärarhögskolor och förordar ett generellt sådant ledamotskap för dessa lärare.

Högskolestyrelsen (avsnitt 6.3.5)

U 68 föreslår, som nämnts i det föregående, att det för- den statliga högskoleorganisationen (högskolan) inom varje högskoleområde skall finnas en styrelse.

Högskolestyrelsen blir enligt utredningens förslag ansvarig för förvalt- ning av alla resurser för'högskolans verksamhet och för planering av de för högskolans verksamhetsgrenar gemensamma resurserna. Bl.a. avses de uppgifter som nu ligger på resp. lokal- och utrustningsprogramkom- mitté (LUP-kommitté) i princip ankomma på styrelsen. '

Högskolestyrelsen avses ha ett övergripande ansvar för den samlade verksamheten vid högskolan. Utredningens utgångspunkter leder emeller- tid till att styrelsens ställning inte föreslås bli helt densamma i fråga om forskning och forskarutbildning som i fråga om grundutbildning.

Högskolestyrelsen föreslås sålunda få det samlade ansvaret för plane- ringen av omfattning och inriktning i stort av den grundläggande utbild- ningen. Detta innefattar bl. a. ansvaret för den decentraliserade hög- skoleutbildningen inom högskoleområdet, väsentligen i form av enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskolestyrelsen skall avge de årliga anslagsframställningarna i fråga om grundutbildningen på grundval av förslag från de för utbildningsplaneringen primärt ansvariga organen, utbildningsnämnderna.

Utredningen föreslår däremot i fråga om planeringsansvaret för forsk- ning och forskarutbildning att de årliga anslagsframställningarna och förslag till ämnesinnehåll för professurer m.m. liksom nu skall avges av fakultets- eller sektionsorgan till den centrala myndigheten. Högskole- styrelsen bör, liksom konsistoriet för närvarande gör i fråga om petita, yttra sig i nämnda frågor i sin egenskap av ansvarig för högskolans samlade resurser.1

U 68 diskuterar högskolestyrelsens sammansättning i avsnitt 6.3.5.2_ (s. 503 f.). Högskolestyrelsens saintliga ledamöter bör enligt utredningens uppfattning utses av regeringen, sedan förslag i gängse ordning in- hämtats från berörda myndigheter och organisationer m.fl. Majoriteten av styrelsen bör utgöras av företrädare för alhnänintressen. U 68 anger följande riktpunkt för styrelsens sammansättning:2

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist. ?- Särskilda yttranden av Bertil Fiskesjö, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 108

Sex ledamöter som företräder allmänintressena och är utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med regionala och lokala organ och med yrkeslivet. Två företrädare för utbildningen och, i förekommande fall, forsk- ningen. Dessa ledamötcr bör vara lärare samt den ene tillika vara högskolans rektor och den andre dess prorektor.

En företrädare för de anställda vid högskolan. En företrädare för de studerande vid högskolan. — Högskolans förvaltningschef, om sådan finns.

Utredningen utgår från att ett rektorsämbete, vid mera omfattande högskolor bestående av rektor och förvaltningschef, skall ha det fort— löpande inseendet över verksamheten och utöva den verkställande led- ningen, såsom för närvarande är fallet inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor.

Rektor och prorektor skall enligt förslaget utses efter förslag av hög- skolestyrelsen, sedan en församling av det slag som finns enligt 1972 års provisoriska bestämmelser om rektorsval, dvs. bestående av före- trädare för olika grupper anställda och studerande vid högskolan. nomi- nerat kandidater.

Högskolestyrelsens uppgifter blir omfattande och av skiftande slag. Styrelsen måste koncentrera sig på de större och principiella frågorna. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom högskolan skapa en ända- målsenlig beslutsorganisation och en lämplig fördelning av uppgifter mellan olika organ. Styrelsen måste sålunda få betydande frihet att delegera beslutanderätt såväl till rektorsämbetet som till andra organ inom högskolan. Specialorgan för beredning av olika frågor bör kunna inrättas av styrelsen.

Enligt utredningens mening bör vid de högskolor, där så bedöms er- forderligt, finnas ett beredningsorgan för lokal- och utrustningsplane- ringsfrågor. I detta organ bör ingå, såsom i nuvarande LUP-kommittéer, företrädare för olika personalgrupper och de studerande samt expertis från andra myndigheter, främst byggnadsstyrelsen och utrustningsnämn- den för universitet och högskolor.

Principen om en lokal högskoleorganisation innebär att de administra- tiva resurserna, med undantag av dem som hör till institutioner och serviceinrättningar, bör "bli delar av en högskoleförvaltning.1

I figur 12 återges en principskiss över den av U 68 föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

Kommunal organisation (avsnitt 6.3.6)

Utgångspunkten för U 68:s förslag om organisation av den kom- munala högskoleutbildningen är nuvarande förhållanden i fråga om

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Lennart Hjelm.

Prop. 1975: 9 109

Högskolestyrelse

.. _ R_e'sarsanna. ___:

Utbildnings- nämnder

Linjenämnder

Förvaltnings- enheter

Hänvisningar till S7

II Institutioner

Figur 12. Principskiss över den föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

huvudmannaskap. Detta innebär i huvudsak att vårdutbildning kom- mer att vara en uppgift för landstingskommun och övrig kommunal högskoleutbildning en uppgift för primärkommun. I båda fallen är det fråga om utbildning som i dag ofta är samorganiserad med gymnasial utbildning.

Den statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör enligt utredningens uppfattning vara mindre omfattande än vad som gäller för gymnasieskolan. Det är väsentligt att kommunal högskole- utbildning för de studerande och för yrkeslivet kommer att framstå som i olika avseenden likvärdig med den statliga högskoleutbildningen.

Kommun bör vara skyldig att som studerande ta emot även den som inte tillhör kommunen. Enligt U 68:s mening skall interkommunal er- sättning tills vidare utgå på samma sätt som för närvarande i gymnasie- skolan.

Styrelse för kommunal högskoleutbildning bör i princip vara skol- styrelsen i fråga om primärkommun och utbildningsnämnden i fråga om

Fa ku (tets! sektionsorgan

Prop. 1975: 9 110

Statlig högskoleutbildning Kommunal högskoleutbildning

(primärkommun) (landstingskommun)

Högskolestyrelse Skolstyrelse Utbildningsstyrelse

(= landstingskommuns nu- varande utbildningsnämnd)

Utbildningsnämnd för yrkesutbildnings- sektor x

E _llinj_en_ä_m£:l _ _ _ ] Linjenämnd

Institution Z Skolenhet

x Utbildningsnämnden föreslås få vissa samordnande uppgifter beträffande all högskoleutbildning, sålunda även den kommunala

Linjenämnd

Skolenhet

z Institution förutsätts i vissa fall till- sammans med andra institutioner och serviceinrättningar kunna bilda en för- valtningsenhet

Figur 13. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig och kom- munal grundutbildning.

landstingskommun. För att förväxling med de statliga utbildningsnämn- derna skall undvikas bör den senares benämning, i analogi med den statliga högskolestyrelsens och den kommunala skolstyrelsens, ändras till utbildningsstyrelse. I huvudsak bör genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för huvudmannen inom ramen för generella statliga bestämmelser. I vissa fall, där samordning med den statliga högskolan är angelägen, blir det emellertid fråga om att organ inom denna högskola skall besluta i enskilda ärenden som rör kommunal utbildning, t. ex. i fråga om utbildningslinjer som innehåller moment från såväl statlig som kommunal utbildningsorganisation (nuvarande kombinationsutbild- ningar).

Under skolstyrelse och utbildningsstyrelse bör det enligt U 68:s upp- fattning finnas organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildnings- nämndernas och linjenämndemas. Dessa får i regel enskilda utbildnings- linjer eller grupper av sådana som ansvarsområde. De bör därför be- nämnas linjenämnder. Linjenämnderna bör sammansättas enligt samma principer som de motsvarande statliga organen och deras ledamöter bör

Prop. 1975: 9 111

utses på i princip samma sätt som dessas. Den statliga och den kom- munala högskoleorganisationen illustreras jämförande i figur 13.

Regional samverkan (avsnitt 6.3.7)

Enligt U 68:s bedömning kommer behovet av samverkan och samråd mellan högskolorna och mellan dessa och de kommunala huvudmännen för högskoleutbildning att vara stort. I många fall utgör de utbildnings- regioner utredningen arbetat med i dimensionerings- och lokaliserings- övervägandena naturliga ramar för en planeringssamverkan. Detta gäller t. ex. i fråga om utbudet av lokala utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser, bl. a. som decentraliserad utbildning, där enligt utred- ningens förslag de enskilda högskolestyrelserna i princip skall ha frihet att utnyttja tillgängliga resurser. Det gäller också beträffande utbyten av Iärartjänstgöring mellan högskolor med och högskolor utan forsk- ningsorganisation. Utbyten av detta slag blir av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras utbildnings forskningskontakt.

U 68 anser det lämpligt att organ skapas för samråd mellan högskole- styrelserna och styrelserna för de kommunala högskoleutbildningarna, i varje fall i utbildningsregioner med mer än en statlig högskola. Utred- ningen utgår från att styrelsen för den största statliga högskolan i varje utbildningsregion kommer att ta erforderliga initiativ och svara för den administrativa servicen åt ett sådant samrådsorgan.

Samråd och Samverkan i konkreta planeringsfrågor kan aktualiseras också mellan institutioner eller utbildnings- och linjenämnder. Erfaren- heterna från bl.a. universitetsfilialema visar på behovet av sådan sam- verkan. Samråd i planeringen och gemensamt utnyttjande av personal bör vara normalt vid uppbyggnad av en ny högskola eller en ny utbild- ningslinje vid en befintlig högskola. Också samverkan i fråga om rekryte— ring av studerande från mindre högskolor till forskarutbildning är väsentlig.

Vissa funktioner bör av resursskäl vara koncentrerade till bestämda högskolor. Det gäller t. ex. expertis för lokal- och utrustningsplanering. som bör finnas vid vissa större högskolor och ha skyldighet att vid be- hov biträda även andra högskolor. Andra områden där sådan personal- samverkan blir aktuell är t. ex. pedagogiskt utvecklingsarbete och läro- medelsfrågor. Ekonomiska och administrativa funktioner såsom redovis- ning bör koncentreras till vissa högskolor, om så bedöms ändamåls- enligt.

När det gäller förhållandet mellan statlig högskola och kommunal utbildningsorganisation på det lokala planet är det väsentligt att sam- verkan kommer till stånd — förutom genom personalsamband i olika organ — genom att frågor av gemensamt intresse regelmässigt be- handlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga och den

Prop. 1975: 9 112

kommunala organisationen. Exempelvis bör sådant samråd föregå de årliga anslagsframställningarna.

Den centrala organisationen (avsnitt 6.4)

De för utbildningsplaneringen i stort styrande besluten ankommer på statsmakterna. Enligt U 68:s uppfattning bör beslutanderätt i fråga om högskoleutbildningens dimensionering, organisation, innehåll och verk- samhetsformer i ökad utsträckning anförtros de lokala högskolemyndig- heterna. Även i framtiden kommer det dock att behövas centrala plane- rings- och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte kan eller bör fullgöras på departementsnivå. U 68 utgår därför från att det skall finnas en verksorganisation för högskoleutbildningen. I avsnitt 6.4.2 sammanfattar utredningen verksorganisationens huvud- uppgifter. I avsnitt 6.4.3 redovisar U 68 sammanfattningsvis följande syn på frågan om verksorganisationens yttre uppbyggnad.

Den strävan till samordning av utbildningsplaneringen som är ett hu- vudmotiv för utredningens förslag till lokal organisation motiverar även på verksnivå en såvitt möjligt sammanhållen organisation. Denna bör avse statlig, landstingskommunal och primärkommunal högskoleutbild- ning inom utbildningsdepartementets område.

Viss högskoleutbildning är lokalt samorganiserad med gymnasial ut- bildning. Detta gäller huvuddelen av den kommunala högskoleutbild- ningen och viss statlig sådan, främst sjöbefälsutbildningen. Praktiska skäl talar för att berörda skolenheter :i sin helhet bör tillhöra ett och samma verks ansvarsområde.

Enligt U 68:s mening bör således kommunal högskoleutbildning av nämnda slag liksom sjöbefälsutbildningen ha SÖ som central myndighet.1 För att säkra den planeringssamordning inom högskoleutbildningens hcla område som U "68 ser som utomordentligt väsentlig bör lämpliga former för samråd utvecklas mellan SÖ och den för högskoleutbild— ningen i övrigt ansvariga vcrksorganisationen.

U 68 förordar en sammanhållen verksorganisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. För en sådan organisation talar den sammanhållna lokala organisation som utredningen föreslår och strävan att ge denna största möjliga frihet i fråga om planering och utnyttjande av de samlade resurserna för högskoleutbildningen liksom också behovet att i den långsiktiga planeringen se resurserna för högre utbildning som en helhet. Vid genomförande av en sådan central organisation måste särskilt uppmärksammas formerna för organisationens kontakt med yr- keslivet inom olika sektorer.

U 68 föreslår mot denna bakgrund att verksuppgifterna för i huvud- sak all statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets om-

1 Särskilda yttranden av Lennart Larsson och Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 113

råde anförtros ett nytt verk. Utredningen föreslår att detta verk be- nämns universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).

UHÄzs uppgifter kommer enligt förslaget att anknyta till nuvarande uppgifter i fråga om grundläggande högskoleutbildning för främst UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning när det gäller bl. a. dimensionering och lokalisering, tillträde till utbildning, studiernas or- ganisation, pedagogiskt utvecklingsarbete, institutionell organisation, personalfrågor samt administrativa uppgifter i övrigt.1 UHÄ avses också överta de uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning som vilar på i första hand UKÄ. Härutöver föreslår U 68 att det nya verket skall överta de centrala funktioner i lokal- och utrustnings- planeringen som för närvarande fullgörs av LUP-nämnden.

U 68 föreslår att UHÄ skall ledas av en av regeringen utsedd sty- relse bestående av, förutom verksledningen, företrädare för offentlig och enskild verksamhet med anknytning till högskoleväsendet och för arbets- tagar- och studerandeintressen. Vid sammansättningen av styrelsen bör såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens be- hov beaktas och en anknytning till olika samhällssektorer och yrkesom- råden eftersträvas.

För att kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter be- höver UHÄ medverkan av en avsevärt vidare krets av personer med anknytning till skilda yrkes-, utbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom ämbetets styrelse och bland dess tjänstemän.

U 68 utgår från att de nuvarande fakultetsberedningama inom UKÄ tills vidare skall vara beredningsorgan för forsknings- och forskarutbild- ningsfrågor.

När det gäller beredningsorganisationen för den grundläggande hög- skoleutbildningen är det enligt U 68:s mening nödvändigt att finna for- mer som ger god anknytning till yrkeslivet. Liksom den lokala plane- ringsorganisationen bör den centrala beredningsorganisationen utgå från den indelning i yrkesutbildningssektorer som ligger till grund för U 68:s förslag till både kvantitativ och kvalitativ planering. Fakultetsberedning- ama, som i fråga om grundutbildningen för närvarande har uppgifter bara inom en del av det som svarar mot den framtida högskoleorganisa- tionen, fyller inte generellt dessa krav. U 68 föreslår därför en organisa- tion med fem utbildningsberedningar, en för varje yrkesutbildnings- sektor.

Ledamöterna i dessa bör utses av regeringen och väljas så att bl. a. arbetsgivare och arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, statliga myndigheter med anknytning till detta eller med ansvar för näraliggan- de utbildning samt inom högskolan verksamma lärare och forskare, andra anställda samt studerande blir företrädda i beredningarna.

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. 8 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 114

I samband med att den nuvarande LUP-organisationen inordnas i dels de föreslagna högskolorna, dels UHÄ bör enligt U 68:s uppfattning också en lokal- och utrustningsberedning inrättas inom ämbetet. I den- na beredning bör ingå bl. a. företrädare för byggnadsstyrelsen och ut- rustningsnämnden för universitet. och högskolor samt för de inom hög- skolorna verksamma. '

Anslagssystem (avsnitt 6.5)

Vissa förändringar i sättet att anvisa medel för verksamheten inom högskoleväsendet är nödvändiga i samband med ett genomförande av U 68:s förslag. U 68 anser det naturligt att statsmakternas avvägningar i fråga om resurser till högskoleverksamhet i första hand görs från ända- målssynpunkt. Anslagssystemet bör därför baseras på indelningen efter verksamhetsområden och inte på indelningen i högskolor m.m. Utred- ningen föreslår som tidigare nämnts _ en anslagsmässig åtskillnad mellan å ena sidan grundläggande högskoleutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning inom högskolorna.

När det gäller forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att medel för denna del av verksamheten liksom hittills skall anvisas per fakultetsområde. När det gäller grundutbildningen innebär utredningens förslag att planering m.m. grundas på en indelning i yrkesutbildnings- sektorer. Utredningen finner det då naturligt att också medelsanvis- ningen sker i huvudsak per yrkesutbildningssektor. Även bidrag till kommunal och enskild högskoleutbildning bör anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas.

En anslagsmässig åtskillnad mellan grundutbildning och forskning/ forskarutbildning förutsätter i utgångsläget en fördelning av främst de befintliga fakultetsanslagen på de båda verksamhetsgrenarna. En sådan fördelning behöver inte innebära att en viss typ av lärartjänster förs helt till den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Stor frihet bör enligt U 68:s mening föreligga det faktiska utnyttjandet av de sam- lade ]ärarresurserna med hänsyn till de givna uppgifterna.

Någon uppdelning av de fakultetsområdes- eller sektorsvis anvisade medlen på anslag för olika slag av kostnader, t.ex. lärarlöne- och driftkostnader, bör inte förekomma, utan den lokala friheten i resurs- dispositionen bör underlättas genom att medel anvisas under ett och samma anslag per fakultetsområde resp. yrkesutbildningssektor.

Statsmakterna bör liksom hittills ange ett antal utbildningsplatser per linje eller grupp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, UHÄ bör fördela de under varje sektorsanslag anvisade medlen på högskolor. Inom den givna ramen bör de lokala högskolemyndighetema i princip ha frihet att disponera med-

Prop. 1975: 9 115

len för berörda linjer. Vissa restriktioner kan dock bli aktuella, bl.a. för att underlätta övergången till det nya systemet.

Medel för lokala och individuella utbildningslinjer —— vilka det enligt U 68:s bedömning är svårt att centralt fördela på yrkesutbildnings- sektorer bör anvisas under ett särskilt anslag. Den styrning stats- makterna här kan vilja göra bör komma till uttryck i riktlinjer av mera allmän karaktär. Samma ordning bör gälla i fråga om medel för enstaka kurser och studiekurser, vilka också bör anvisas under ett sär- skilt anslag. Här kan bl. a. förekomsten av fasta lärartjänster bli en restriktion när det gäller att utnyttja de anvisade medlen.

U 68 betonar högskolestyrelsens övergripande ansvar för de sam- lade resurserna och vikten av att styrelsen garanterar även de institu- tioner vilkas verksamhet faller inom flera anslagsområden en nödvändig stabilitet i verksamheten.

Tjänsteorganisatoriska frågor (avsnitt 6.6)

Ett genomförande av den av U 68 föreslagna institutionella organi- sationen förutsätter inte några principiella förändringar i t. ex. anställ- ningsformer, behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av tjänster. Utredningen utgår från att det alltjämt skall finnas lärar- tjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning liksom tjänster avsedda företrädesvis eller helt för grundutbildning. Det finns emellertid en rik flora av tjänstetyper vid de läroanstalter som föreslås ingå i de nya högskolorna. Det är angeläget att skapa förutsättningar för ett smidigt utnyttjande av de samlade resurserna genom att ut- jämna en del skillnader mellan olika likartade tjänster. Målet bör vara att få ett mindre antal typer av lärartjänster och en så långt möjligt enhetlig utformning av bestämmelserna för varje typ av tjänst.

Också ledningsfunktionerna på olika nivåer inom läroanstalterna på- verkas mera konkret om den föreslagna organisationen genomförs. Mot bakgrund av de skiftande förutsättningarna inom olika delar av de bli- vande högskolorna betonar U 68 vikten av ett smidigt system för att genom heltids- eller deltidstjänster tillgodose ledningsfunktionerna som rektor eller prorektor för högskola, rektor vid förvaltningsenhet, ord- förande i utbildnings- eller linjenämnd, dekanus eller motsvarande inom fakultet/sektion samt prefekt eller studierektor vid institution. Dessa led- ningsuppgifter förutsätts i flertalet fall komma att fullgöras av lärare. Det bör vara möjligt att hos en och samma person förena skilda funk- tioner.

Högskolestyrelsen bör enligt U 68:s mening ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta tjänster såväl för lärare som för teknisk och administrativ personal m. m.

I fråga om tillsättning av tjänster finner U 68 det i och för sig önsk-

Prop. 1975: 9 116

värt att denna uppgift förs över till högskolestyrelserna i betydande om- fattning. Utredningen har emellertid inte anledning att generellt gå in på frågor om tillsättningsnivå för olika slag av lärartjänster. U 68 anser det dock nödvändigt att föreslå en enhetlig tillsättningsnivå för gruppen lektorstjänster av olika slag, där förhållandena i dag skiftar mellan olika läroanstalter. Utredningen förordar — i avvaktan på en vidare pröv- ning av frågan — att samtliga lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av högskolestyrelsen..1 Övriga tjänster utom vissa tjänster som tillsätts av regeringen — bör tillsättas av högskolestyrelsen.

När det gäller lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att förslag skall avges av vederbö- rande fakultets/sektionsorgan. Beträffande tjänster helt eller företrädesvis avsedda för grundutbildning — dvs. bl. a. olika slag av lektorstjänster är en motsvarande reguljär medverkan av utbildningsnämnder svår att förverkliga, eftersom i många fall flera nämnder kommer att berö- ras. U 68 menar då att det naturliga är att förslag till högskolestyrelsen avges av vederbörande institution och att styrelsen därefter med hänsyn till det enskilda ärendets art får avgöra om beredning i särskild ordning är påkallad, innan förslag avges.

Den frihet att utnyttja de samlade lärarresursema som U 68 föreslår är väsentlig bl. a. med hänsyn till önskemålet att underlätta kontakterna mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning. Tjänstgöring av t. ex. en professor i grundutbildning och en universitetslektor i forskar- utbildning kan vara både nödvändig och önskvärd från såväl verksam- hetens som den enskilde lärarens synpunkt för att underlätta dessa kon- takter. Det är viktigt att de formella förutsättningarna för lärare, som i huvudsak är verksamma i grundutbildning, att fullgöra tjänstgöring i forskarutbildning förbättras.

Tjänstgöringsbyten av nämnda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda institutionen, i den mån den är gemensam för grundutbildning och forskning/forskarutbildning. Mellan institutioner inom en högskola bör byten komma till stånd genom beslut av hög- skolestyrelsen efter förslag eller hörande av de berörda.

Tjänstgöringsbyten mellan högskolor slutligen är, som antytts i det föregående, av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras lärares forskningskontakt. Behovet av medel för sådana byten bör be- aktas vid beräkning av anslagen. till grundutbildning. En generell för- utsättning för byten av här diskuterat slag bör vara att beslut fattas i samförstånd med de lärare det gäller.

Också för lärare som helt eller i huvudsak är verksamma i grundut- bildning är en mera aktiv forskningskontakt ofta av stor betydelse. U 68 förordar att man skall kunna för den enskilde läraren koncentrera un- dervisningsinsatserna i tiden så att tjänstgöringen medger sammanhäng-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 117

ande perioder för forskning. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet att för lärare med erforderlig vetenskaplig grundkompetens göra sådana omför- delningar i tiden inom den givna totalramen.

I andra och mer generella former bör kontakt med forskning m.m. kunna vara ett åliggande för lärare med grundutbildning som enda upp- gift eller huvuduppgift. Högskolestyrelsen bör ha ett övergripande an- svar för planering av lärarnas fortbildning i här antydda former och medel bör beräknas för ändamålet.1

I specialbetänkandet Högskolornas förvaltning behand- lar U 68 kansliorganisationen vid de nya' myndigheter som utredningen föreslagit i huvudbetänkandet.

I avsnitt 2.3 diskuterar U 68 konsekvenserna för den lokala förvalt- ningsorganisationens och verksorganisationens uppgifter av utredningens olika förslag. Utredningen framhåller att en huvudpunkt är att öka den lokala organisationens befogenheter och handlingsfrihet och därmed också förutsättningarna för lokalt engagemang i utbildningsplaneringen. Detta gäller i fråga om såväl dimensionering och lokalisering (av enstaka kurser och studiekurser) som utbildningens innehåll och organisation, högskolans institutionella organisation och dispositionen av anvisade resurser. Förändringar i denna riktning avlastar de centrala myndig- heterna vissa uppgifter, men samtidigt ställer en ökad decentralisering geografiskt och ansvarsmässigt ——- andra krav på samordning på riks— planet och på ett samlat planeringsunderlag för statsmakterna.

UHÄ:s kansliorganisation (kapitel 3) Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

I fråga om UHÄ:s planeringsuppgifter kommer utbildnings- och fakul- tetsberedningarna att spela en central roll. U 68 utgår därför vid över- väganden om kansliorganisationen från beredningarnas uppgifter, an- svarsområden och behov av service. Alla frågor som hör till en viss be- rednings område bör med denna utgångspunkt hållas samman inom en arbetsenhet.

Två principmodeller för den beredningsanknutna delen av kansliorga- nisationen kan i första hand tänkas. Den ena modellen innebär att grundutbildningsuppgifter resp. forsknings/forskarutbildningsuppgifter hålls samman var för sig. Den andra modellen innebär att ett antal arbetsenheter svarar för uppgifter som rör båda verksamhetsgrenama.

En kansliorganisation i vilken ansvar för grundutbildningsfrågor och ansvar för forsknings/forskarutbildningsfrågor förenas inom samma arbetsenheter förutsätter en koppling mellan fakultetsområde och yrkes-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 118

utbildningssektor. En sådan koppling är inom en del områden naturlig på grundval av befintliga ämnesmässiga samband men erbjuder i andra fall stora svårigheter genom att angelägna samband inte kan tillgodoses. Det finns också risker för en låsning av utvecklingen om kansliorganisa- tionen baseras på vissa, av många, samband mellan grundutbildning och forskninglforskarutbildning.

Om man stannar för en för forskning/forskarutbildning och grund- utbildning åtskild organisation, torde när det gäller forskning och forskar- utbildning ansvaret för hithörande frågor beträffande samtliga fakultets- områden kunna hållas samman inom en arbetsenhet. I fråga om den grundläggande utbildningen blir det däremot med hänsyn till förutse- bara personalbehov nödvändigt att ha flera arbetsenheter. Det står så- lunda klart att grundutbildningsfrågorna rent kvantitativt kommer att dominera starkt. Det kan då hävdas att forskningen och forskarutbild- ningen bör få en egen plattform i form av en separat arbetsenhet. Å andra sidan kan hävdas att detta innebär risker för en isolering av forsknings— och forskarutbildningsfr'ågorna. Man bör emellertid beakta att möjligheterna att rekrytera personal med erfarenhet av och inrikt- ning på forskningsverksamhet ökar med en sådan organisation.

Båda de diskuterade modellerna är förenade med problem. Oavsett vilken av dem som läggs till grund för organisationen blir samverkan över gränserna mellan berörda arbetsenheter nödvändig. Avgörande för U 6825 ställningstagande blir i detta läge att modellen med separata en- heter för grundutbildning och forskning/forskarutbildning ger bättre förutsättningar för service till utbildnings- och fakultetsberedningama.

Utredningens slutsats blir att det bör finnas en eller flera arbetsenhe- ter med planeringsuppgifter i fråga om grundläggande utbildning och en arbetsenhet med motsvarande uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning. Frågor rörande samordning och avvägning av resurser m.m. mellan de båda verksamhetsgrenarna hör enligt utredningens upp- fattning hemma på verksledningsnivån.1

Arbetsenheter (avsnitt 3.2)

U 68 ser det som väsentligt att de fem yrkesutbildningssektorerna så långt möjligt jämställs med varandra kansliorganisatoriskt. Utredningen förordar därför att de beredningsanknutna uppgifterna i fråga om grund- läggande utbildning rörande utbildningens dimensionering, lokalise- ring, mål, innehåll och organisation —— organiseras i fem arbetsenheter, en för varje yrkesutbildningssektor.

Ett antal uppgifter rörande den grundläggande utbildningen har ett nära samband med den sektorsanknutna planeringen men kan inte natur- ligt sektoriseras. Även om uppgifterna kräver medverkan från sektors-

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 119

enheterna eller nära kontakt med dessa, bör därför i vissa fall ett sam- manhållande ansvar för deras fullgörande läggas på särskilda enheter. U 68 föreslår att det utöver de fem sektorsenheterna skall finnas två arbetsenheter för uppgifter rörande grundläggande utbildning: en för forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) med sammanhållande ansvar också för icke sektorsanknuten kvantitativ planering, utbildningsstatistik samt studie- och yrkesorientering och en för antagning och behörighets- och urvalsfrågor med sammanhållande ansvar också för övriga utbild- ningsjuridiska frågor.

Arbetsuppgiftema för arbetsenheten för forskning och forskarutbild- ning bör i princip motsvara uppgifterna för de sju föreslagna enheterna för grundläggande utbildning. Enheten bör sålunda svara för dels pla- nerings- och utvecklingsuppgifter av såväl kvantitativ som kvalitativ karaktär i anslutning till fakultetsberedningarnas arbete, dels vissa upp- gifter rörande forskarutbildningen som har nära samband med nämnda uppgifter.

Många av de frågor och uppgifter som föreslås ankomma på UHÄ är gemensamma för de båda verksamhetsgrenarna grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning. En del av dem hör mycket nära sam- man med uppgifterna för sektorsenheterna och enheten för forskning och forskarutbildning, exempelvis frågor om anknytningen mellan grund- utbildning och forskning./forskarutbildning, om lärartjänster vilkas inne- havare är engagerade inom båda verksamhetsgrenarna och om vissa forsknings- och utvecklingsprojekt. Frågor av detta slag måste hand- läggas i samverkan mellan berörda arbetsenheter. För andra gemensam- ma uppgifter bör särskilda arbetsenheter inrättas. U 68 föreslår att det skall finnas tre arbetsenheter för frågor som är gemensamma för grund- läggande utbildning och forskning/forskarutbildning, nämligen en bas- rerursenhet för planeringsuppgifter rörande basresurser och servicefunk- tioner, en budgetenhet för samordnande ekonomiska och organisatoriska planeringsuppgifter och en enhet för personalfrågor m. m.

U 68 betraktar de sammanlagt elva föreslagna arbetsenhetema som enheter på byrånivå. Utredningen ser det inte som möjligt eller ända- målsenligt att låta all samordning mellan dessa enheter ske under verks- chefens och hans ställföreträdares direkta ledning. U 68 föreslår därför att tre avdelningar upprättas inom UHÄ, en för grundläggande utbild- ning, en för forskning och forskarutbildning och en för ekonomi och administration. Indelningen i avdelningar bör regleras av regeringen, medan däremot UHÄ bör få besluta rörande arbetsenhetemas fördelning på avdelningar och rörande avgränsningen av deras uppgifter.

Personal och genomförande (avsnitt 3.3)

För mera permanenta uppgifter, i princip motsvarande dem som en-

Prop. 1975: 9 120

ligt U 68:s förslag skall ankomma på UHÄ, disponerades budgetåret 1973/74 personalresurser motsvarande sammanlagt ca 250 personår. Av dessa föll omkring 155 på UKÄ, ca 75 på SÖ, ca 15 på nämnden för socionomutbildning, omkring 5 på LUP-nämnden samt enstaka på sam- arbetsnämnden för journalisthögskolorna och TMR.

Med utgångspunkt i nuvarande tjänsteinnehavares arbetsuppgifter har U 68 gjort en översättning eller omräkning av dessa resurser till den nu föreslagna kansliorganisationen för UHÄ. Utredningen har endast velat belysa de förordade arbetsenheternas ungefärliga omfattning och per- sonalstruktur med utgångspunkt i dagens förhållanden. En mer detalje- rad analys rörande det nya verkets personalorganisation bör komma till stånd sedan statsmakterna tagit ställning till utredningens principförslag.

Enligt omräkningen kommer avdelningen för grundläggande utbild- ning att omfatta omkring 165 personårs, avdelningen för forskning och forskarutbildning ca 10 personårs och avdelningen för ekonomi och administration ca 75 personårs resurser. Inom den förstnämnda avdel- ningen avser omkring 65 personår antagningsuppgifter — för vilka per- sonalbehoven på sikt kan bedömas först på grundval av kompetenskom- mitténs förslag. U 68 räknar på allmänna grunder med att det skall vara möjligt att i samband med ett genomförande av utredningens olika för- slag successivt minska det totala personalbehovet med något tiotal per- sonår.1

Den lokala högskoleförvaltningenls organisation (kapitel 4)

Den lokala förvaltningen bör enligt U 68:s uppfattning disponeras och organiseras så fritt som möjligt av högskolestyrelserna för att betjäna högskolornas olika organ och befattningshavare. Central reglering av förvaltningens organisation bör förekomma endast i begränsad omfatt- ning. )

Förutsättningama för olika administrativa lösningar kommer att vara mycket skiftande mellan olika högskolor och stor hänsyn måste i ut- gångsläget tas till rådande personal- och lokalförhållanden m.m. De organisationskommittéer, som U 68 föreslagit i huvudbetänkandet, bör därför få uppgiften att utarbeta konkreta förslag om organisationen av och resurserna för de nya högskolomas förvaltningar. Utredningen ger i avsnitt 4.2 (s. 70 ff.) vissa utgångspunkter för dessa lokala övervägan- den.

När det gäller högskolor som. endast har grundläggande utbildning utgår U 68 från två huvudfunklioner inom den lokala förvaltningen: en planeringsinriktad, som anknyter till utbildnings- och linjenämndernas uppgifter men också. till högskolestyrelsens övergripande planeringsan- svar, och en driftinriktad, som anknyter till högskolestyrelsens ansvar för

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 12!

de personella och materiella resurserna, U 68 benämner de två funktio- nerna Utbildning och Administration. Denna uppdelning bör läggas till grund för en indelning i arbetsenheter eller en uppgiftsfördelning mellan förvaltningens tjänstemän.

För högskolor som omfattar också forskning och forskarutbildning betraktar U 68 de planeringsuppgifter m.m. som rör planerings- och ledningsorganens ansvarsområden för både utbildning och forskning som en helhet. Denna funktion inom förvaltningen kallar utredningen Ut- bildning och forskning.

Planeringen av olika slag av basresurser —— lokaler, utrustning, biblio- tek, andra serviceinrättningar, etc. och den samordnande ekonomiska planeringen över gränserna mellan verksamhetsgrenar och anslag i riksstaten har ett nära samband med högskolestyrelsens övergripande resurs- och personalansvar. Utredningen räknar med en funktion be— nämnd Basresurser och budget.

För att markera sambandet mellan de två här berörda planerings- inriktade funktionerna inom förvaltningen för U 68 samman dem till en huvudfunktion Planering. På samma sätt som för högskolor med enbart grundutbildning kan då de återstående, drift— och serviceinriktade förvaltningsuppgifterna föras till en huvudfunktion Administration. Den skisserade uppdelningen bör läggas till grund för indelning i arbets- enheter vid de berörda förvaltningarna.

I fråga om funktionen Utbildning och forskning bör inom varje för- valtning en tjänsteman ha ett huvudansvar för var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna. För vissa övergripande och inte naturligt sektorsanknutna uppgifter, i huvudsak motsvarande dem som i fråga om UHÄ föreslagits förda till FoU- och antagningsenhetema, bör det finnas särskilda ansvariga tjänstemän.

När det gäller att organisera motsvarande uppgifter för forskningen och forskarutbildningen kan liksom i fråga om UHÄ två principmo- deller tänkas. Antingen kan dessa uppgifter ansvarsmässigt helt skiljas från de uppgifter som rör den grundläggande utbildningen eller också kan uppgifter rörande båda verksamhetsgrenarna förenas hos samma tjänstemän. Enligt U 68:s mening måste en avvägning här göras för varje högskola särskilt med beaktande av lokala omständigheter av olika slag, bl.a. frekvensen av institutioner som är gemensamma för forsk- ning/forskarutbildning och grundutbildning.

Funktionen Basresurser och budget inom förvaltningen är av central betydelse för högskolestyrelsens möjligheter att utöva sitt resurs- och driftansvar för högskolans samlade verksamhet. För att belysa detta utvecklar U 68 i avsnitt 4.2.3 vissa drag i processen för planering och budgetering i den föreslagna lokala organisationen.

Vid högskolor med förvaltningsenheter bör det — i den mån ett or- gans ansvarsområde helt eller :i huvudsak ligger inom institutioner som

Prop. 1975: 9 123 tillhör en viss förvaltningsenhel. —— vara lämpligt att placera den eller de tjänstemän inom den lokala. förvaltningen, som skall betjäna resp. organ, vid förvaltningsenheten i fråga. Sådana lokaliseringsfrågor, vilkas lösning inte rubbar principerna för den lokala förvaltningens organisa- tion, bör övervägas av organisationskommittéema.

En annan fråga är i vad mån olika funktioner inom förvaltningen direkt bör organiseras efter en indelning i förvaltningsenheter.1 Enligt U 68:s mening måste här för varje berörd högskola och funktion en be- dömning göras med utgångspunkt i bl.a. tillgängliga personalresurser samt den planerade indelningen i förvaltningsenheter och uppgiftsfördel- ningen mellan högskolestyrelsen och förvaltningsenheternas lednings- organ. Denna bedömning bör i första hand göras av resp. organisations- kommitté. Som riktpunkt bör gälla att arbetsuppgifterna för förvalt- ningspersonal som knyts till förvaltningsenhet bör ha sådan omfattning att de ger underlag för hela tjänster.

U 68 tar i avsnitt 4.3 upp ett par tjänsteorganisatoriska frågor rörande förvaltningarna. Enligt förslagen i huvudbetänkandet skall rektorsäm- betet bestå av antingen rektor och förvaltningschef eller också enbart rektor. U 68 föreslår att den förra konstruktionen skall finnas vid de sju högskolor, vid vilka forskning och forskarutbildning förutsätts före- komma, och den senare vid de tolv övriga, vilka kommer att meddela enbart grundläggande utbildning. Även vid de senare bör dock finnas administrativa tjänstemän på kvalificerad nivå med ansvar för den di- rekta ledningen av förvaltningen och dess personal.

Med utgångspunkt i bl.a. befintliga rektors-, studierektors- och ut- bildningsledartjänster bör man enligt U 68:s mening söka få till stånd en om möjligt över hela fältet av grundläggande högskoleutbildning an- vändbar tjänstetyp för planering:;- och ledningsuppgifter inom de lokala förvaltningarna, i första hand i anslutning till utbildningsnämndernas arbete.

1.1.7 Kostnader (Högskolan kap. 7)

Under 1950- och 1960-talen har den offentliga verksamheten tagit i anspråk allt större del av de totala samhällsresurserna. Bl. a. utbildnings- området har vuxit kraftigt. U 63 redovisar utbildningskostnademas ut- veckling under 1960-talet. Den högre utbildningens och forskningens an- del av bruttonationalprodukten fördubblades i stort sett under detta år- tionde. Utgiftema för universitet och högskolor m.m. inom utbildnings- departementets verksamhetsområde uppgick, som framgår av tabell 29, år 1972 till 1 390 milj. kr. (avsnitt 7.1.).

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 123

Tabell 29. Bruttonationalprodukt samt utgifter på driftbudgcten, under åttonde huvudtiteln och för högre utbildning och forskning, milj. kr., löpande priser.

1960 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Bruttonational- produkt (till marknadspris) 72 000 112 000 122 300 131 900 140 600 152 500 170 300 Totala utgifter på driftbudgeten 14 300 25 200 28 800 31 800 34 000 36 800 40 500

Totala utgifter under åttonde

huvudtiteln 1 900 3 690 4 250 4 940 5 410 6 250 7 160 Utgifter för högre utbildning och forskning1 260 460 580 700 7 80 940 1 140

1 Avser universitet, högskolor, seminarier m.m. under åttonde huvudtiteln.

U 68 har beräknat kostnaderna för den grundläggande högskoleut- bildningen vid ett genomförande av utredningens förslag. Utredningen påpekar att det inte är möjligt att isolera de kostnader som ett förverk- ligande av dess förslag skulle föranleda. Förslagen avser inte marginella förändringar inom en given institutionell ram. U 68:s kostnadsberäk- ningar avser därför totalkostnadema för den grundläggande högskole- utbildningen. Beräkningarna omfattar kostnader för personal, materiel, lokaler, inredning och utrustning samt lokal förvaltning.

U 68 påpekar att dess kostnadsberäkningar endast är uppskattningar. Antalet närvarande studerande kommer under flera år efter genomfö- randet av utredningens förslag om en fastare planering av högskoleut- bildningen att bero på tillströmningen till sådan utbildning under tiden fram till genomförandet. Även efter genomförande av en fastare plane- ring kommer antalet närvarande studerande att bero på en rad faktorer, bl. &. kvarvarofrekvenser, som i dag bara kan uppskattas med utgångs- punkt i dagens förhållanden men som erfarenhetsmässigt varierar från tid till annan.

Underlaget för utredningens kostnadsberäkningar utgörs av dels be- räkningar av antalet utbildningsplatser (motsvarande), dels uppgifter om nuvarande kostnader för utbildningslinjer samt, vad avser utbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakultetemas, för studie- kurser. Utredningens beräkningsunderlag redovisas på s. 559—569.

U 68 framhåller att en särskild osäkerhetsfaktor ligger i svårigheten att beräkna hur stor del av nuvarande kostnader vid universiteten och vissa högskolor som gäller den grundläggande utbildningen och inte forskning/forskarutbildning. Tabell 30 visar de av U 68 beräknade kost- nadema.

182 700

43 800

7 590

1 240

J

198 600

48 400

8 390

1 390

Prop. 1975: 9 124

Tabell 30. Fördelning på ändamål av undervisnings- och administra- tionskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt U 68:s för- slag. Milj. kr., 1972 års pris- och löneläge. Övre och nedre planerings— gränsen.

1970/71 1975/76 1976/77 1980/81 1983/84

1 Teknisk yrkes- Ö 185 265 290 340 365 utbildning1 N 185 260 285 315 345 2 Administrativ och ö 40 70 90 130 145 ekon. yrkesutbildn.1 N 40 70 80 115 130 3 Vårdyrkes- 6 280 335 350 380 400 utbildning1 N 280 330 340 360 370 4 Utbildning för Ö 251) 250 290 305 310 undervisningsyrken1 N 250 245 275 290 300 5 Utbildn.för kultur- Ö 40 50 55 70 80 o. inform.yrkcn1 N 40 50 55 65 75 6 Lokala och individu- Ö —- — 20 85 95 ella utbildningslinjer N —-- —— 20 65 75 7 Enstaka kurser och Ö —- 100 145 175 studiekurser N —- —— 100 145 175 8 Grundutbildn. inom Ö 390 250 180 20 O filosofisk fakultet2 N 390 235 150 10 O

ö 1200 1200 1350 1500 1550 Summa N 1200 1200 1300 1400 1450

1 För perioden 1970/71—1975/76 innefattas ej grundutbildning vid filoso- fisk fakultet. 2 Fr.o.m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning enligt 1—7.

.De sammanlagda utgifterna för högskoleutbildningen inkl. studie- sociala åtgärder kan enligt U 68 uppskattas till ca 2 200 milj. kr. budget- året 1972/73. För budgetåret 1976/ 77 kan de beräknas till ca 2300 milj. kr. och för 1983/84 till ca 2 800 milj. kr. '

Utredningen framhåller att kostnadema för grundläggande högskole- utbildning, vid genomförande av dess förslag, kommer att öka mycket måttligt jämfört med förhållandena under 1950- och 1960-talen (avsnitt 7.4.).

[ fråga om lokalbehovet för högskoleutbildning betonar U 68 att befintliga lokaler skall utnyttjas så långt detta är möjligt och att investe- ringar i nya lokaler skall anstå till dess högskoleutbildningen nått viss omfattning på berörda orter. Vid. de samråd som U 68 haft med berörda kommuner har det visat sig att lokalbehoven för den föreslagna hög- skoleutbyggnaden till övervägande del kan tillgodoses genom förhyrning av befintliga byggnader. Endast för arbetsterapeut- och sjukgymnastut- bildningarna kan krav på omedelbar nybyggnad uppkomma.

Enligt U 6815 bedömning bör det således vara möjligt att genom för- hyrningar i allt väsentligt tillgodose ]okalbehov för högskoleutbildning

Prop. 1975: 9 125

under ett förhållandevis långt inledande skede. Hyreskostnaden för de ytterligare lokaler som fordras för det första årets utbildning uppskattas till drygt 2 milj. kr. Kostnaderna för kompletterande utrustning och in- redning beräknas för budgetåret 1976/77 uppgå till ca 4 milj. kr.

Behovet av biblioteksresurser på utbyggnadsorterna bör enligt U 68:s uppfattning i första hand tillgodoses inom existerande biblioteksorgani- sation på högskoleorterna. Utredningen räknar dock för budgetåret 1976/ 77 med ett engångsanslag på ca 2,5 milj. kr. för anskaffning av kurslitteratur och referenslitteratur.

Enligt utredningen kommer en decentraliserad utbyggnad av högskole- utbildning att åtminstone under U 68:s planeringsperiod _ medföra lägre investeringskostnader än motsvarande utbyggnad på de nuvarande universitets- och filialorterna. Utredningen framhåller dock att de kost- nadsmässiga skillnaderna mellan en koncentrerad och en spridd utbygg- nad av högskoleutbildningen är så ringa att de inte kan ha avgörande inflytande på valet av lokaliseringmönster (avsnitt 7.5.).

1.1.8 Genomförande av U 68:s förslag (Högskolan kap. 9; Hög- skolornas förvaltning avsnitten 3.3.3 och 4.4)

I avsnitt 9.2 (s. 620—632) i huvudbetänkandet skisserar U 68 en fort- satt handläggning av utredningsförslagen. Under förutsättningen att statsmakterna under år 1974 fattar principbeslut på grundval av utred- ningens förslag bör huvuddelen av förslagen kunna genomföras fr.o.m. budgetåret 1976/77. För att utarbeta detaljerade förslag beträffande bl.a. högskoleutbildningens dimensionering och högskolornas organisa- tion bör organisationskommittéer tillkallas.

Riksdagens beslut bör ge utgångspunkter för organisationskommit- téernas planeringsarbete. Det bör därför avse bl. a. valet av utbyggnads- orter för planeringsperioden och riktpunkter för utbyggnadens omfatt- ning och inriktning inom de olika högskoleområdena. Detta förutsätter ställningstaganden också till riktlinjer för högskoleutbildningens dimen- sionering totalt och inom yrkesutbildningssektorerna. I sammanhanget bör riktpunkter anges för planeringsarbetet i vad avser antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av sådana vid tidpunkten för genom- förande av utredningens förslag. Ställning bör även tas till studieorga- nisationens grundprinciper. Snarast efter riksdagens ställningstagande bör regeringen besluta om vilka allmänna utbildningslinjer som skall fin- nas vid genomförandetidpunkten och erforderliga uppdrag att utarbeta utbildningsplaner lämnas till berörda myndigheter. I fråga om den insti- tutionella organisationen bör riksdagens ställningstagande avse principer— na för verksorganisationen och för en sammanhållen lokal högskole- organisation. Slutligen bör ställning tas till frågan om begränsning av antagningen till all grundläggande högskoleutbildning.

Prop. 1975: 9 126

En organisationskommitté bör tillkallas för det föreslagna universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Dess uppgift bör vara att svara för sam- ordning av planeringen inom det blivande UHÄ:s ansvarsområde, intill dess verket inrättats. Den bör vidare svara för detaljplanering av UHÄzs personalorganisation och utarbeta erforderligt underlag för förhandlingar om UHÄ-personalens löne- och anställningsvillkor. UHÄ bör inrättas den 1 oktober 1975.

De lokala organisationskommittéerna enligt U 68:s förslag en för varje blivande högskola bör få i uppgift att utarbeta förslag rörande dimensioneringen och organisationen av den grundläggande'högskole- utbildningen budgetåret 1976/ 77 i resp. högskoleområde. En uppgift för dem blir vidare att utarbeta detaljerade förslag beträffande den lokala statliga högskoleorganisationen och beträffande organisation av och re— surser för de lokala förvaltningarna. Dessa förslag bör föreligga i sådan tid att förslag kan föreläggas vårriksdagen 1976. Efter vederbörliga för- handlingar bör då den nya organisationen kunna träda i funktion den 1 juli 1976.

U 68:s förslag om generell antagningsbegränsning bygger på att de av statsmakterna år 1972 beslutade behörighets- och urvalsreglema skall gälla vid tidpunkten för förslagets genomförande. Om antagning av studerande för läsåret 1976/77 skall kunna ske med tillämpning av de nya reglerna måste enligt U 68::; bedömning, med hänsyn till informa- tionsbehovet, riksdagsbeslut om dessa föreligga redan under våren 1975.

1.1.9 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning m. m.

1.1.9.1 U 68 (SOU 1973: 12)

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning (kap. 2)

Yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot industriverk- samhet kommer enligt U 68 att ha tre huvudmål:

att möta efterfrågan på högre utbildning från stora grupper yrkes- verksamma, som hittills har haft små möjligheter att få del av hög- skoleutbildning,

att tillgodose industrins behov av arbetskraft för vissa kvalificerade funktioner samt

att ge utbildning för blivande lärare i yrkestekniska ämnen i gymna— sieskolan.

Behovet av lärare i olika yrkestekniska ämnen i gymnasieskolan- kommer att vara begränsat. Därför bör utbildningsmålen fastställas med hänsyn i första hand till de övriga två huvudmålen.

Prop. 1975: 9 127

Den tekniska utvecklingen har lett till bl.a. ökad automatisering och mekanisering inom industrin och därmed till alltmer avancerade metoder för styrning och kontroll av produktionsprocessen. Också administrationen har blivit mer komplicerad genom decentraliserat budgetarbete, nya personaladministrativa rutiner etc. Vidare har nya former introducerats för samarbete och medinflytande i företagen. Dessa förändringar medför nya krav på de anställda. Även om den yrkestek- niska högskoleutbildningen måste vara bred och användbar för en rad olika kategorier anställda, kan de nya kraven likväl uttryckas i vissa yrkeskategorier och befattningar. Exempel på sådana, hämtade från olika branscher, är produktions-, process-, kontroll- och rationaliseringstek- niker, arbetsplanerare, modellkonstruktör, resemontör, kvalificerad un- derhållspersonal, arbetsledare och instruktör.

Vid U 6825 konstruktion av utbildningsplanerna har utgångspunkten dock inte varit namn på befattningar _ vilkas innehåll kan växla från ett företag till ett annat —— utan i stället beskrivningar av funktions- områden inom vilka de utbildade förväntas vara verksamma. Eftersom utvecklingen går mot vidgade arbetsområden och lagarbete måste ut— bildningen ge dels fördjupade kunskaper inom det egna yrkesom- rådet, dels orienterandc kunskaper inom viktiga angränsande om- råden.

Målgruppen för yrkcgteknisk högskoleutbildning är yrkesverksamma som efter en grundläggande yrkesutbildning skaffat sig några års arbetserfarenhet inom sitt yrkesområde. Eftersom personer som gått i gymnasieskolan hinner skaffa sig yrkeserfarenhet av nämnvärd om- fattning först efter mitten av 1970-talet, måste man för en försöks- verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning räkna med sökande som har fått sin grundläggande yrkesutbildning i yrkesskola eller i arbetslivet. Elever med denna bakgrund kommer att vara erfarna yrkesmän men ha varierande skolmässiga förkunskaper. Det är vik- tigt att utbildningens innehåll och utformning grundas på dessa spe- ciella förutsättningar.

Eftersom den försöksverksamhet som U 68 föreslår bör planeras och genomföras inom en så kort tidsperiod som möjligt är det nödvändigt att begränsa antalet utbildningslinjer som kan komma i fråga. Valet av försökslinjer måste alltså innebära en prioritering. Utbildningen bör in- riktas på branscher som representerar en stor andel av den totala ar.- betskraften och vilkas anställda av olika skäl har särskilt stort behov av vidareutbildning.

U 68 föreslår att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskole- utbildning skall omfatta sex linjer, nämligen:

Hänvisningar till US64

konfektionsindustrilinje, livsm edelsindustrili 1] j e, pappers- och pappersmasseindustrilinje,

Prop. 1975: 9 128

stålindustrilinje. träindustrilinje, verkstadsindustrilinje.

I arbetet med utbildningsplaner för de sex försökslinjerna har U 68 utgått från att centralt fastställda planer skall vara av den karaktären att de tillåter stor lokal frihet i den närmare planeringen av utbild- ningens innehåll oeh organisation.

Till grund för utbildningsplanerna ligger en analys av målen, den väntade elevgruppens beskaffenhet, det nödvändiga utbildningsstoffet och den erforderliga tidsåtgången. Det har stått klart att utbildningen för att locka sökande måste vara ganska kort. Fem av linjerna föreslås. omfatta totalt tre terminer och en linje totalt två terminer.

Var och en av linjerna med inriktning mot konfektions—, livsmedels- och träindustri föreslås uppdelad i två självständiga etapper av vilka den första avses bli två terminer lång. Det blir därigenom möjligt för en studerande att nöja sig med att genomgå den första etappen och ändå ha ökat sitt yrkesvetande betydligt. Men han kan också välja att gå vidare till den andra etappen, antingen direkt efter den första eller efter en tids yrkesverksamhet.

För linjerna med inriktning mot stål- och verkstadsindustri föreslås däremot ingen etappuppdelning. Tre terminer har här bedömts vara den utbildningstid som krävs för att utbildningen skall leda till ett självständigt mål på acceptabel nivå.

Utbildningen på linjen med inriktning mot pappers— och pappers- masseindustri föreslås få en omfattning som totalt motsvarar ett läsår.

Den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förbereda för mer kva- lificerade arbetsuppgifter i industrin. Den måste därför innehålla yr- kesinriktade ämnen som varierar från linje till linje beroende på branschinriktningen. Men tekniskt och praktiskt yrkeskunnande är inte tillräckligt för den som skall fungera i ansvarig ställning i in— dustrin. Han måste också kunna samverka och meddela Sig med sina medarbetare och lösa problem som uppkommer på arbetsplatsen. För detta krävs kunskaper om hur människan fungerar i olika situationer, om lagar och avtal som gäller i arbetslivet och om vissa ekonomiska sammanhang.

Utöver det rent yrkesinriktade stoffet är det därför nödvändigt att de yrkestekniska utbildningslinjerna också innehåller allmänna ämnen. Svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi samt arbetsmiljö och er- gonomi föreslås 'bli gemensamma för samtliga försökslinjer.

Både som stöd för inlärningen av det yrkesspecifika stoffet och för den väntande yrkesverksamheten krävs kunskaper i matematik, fysik och kemi, dock i en omfattning som varierar mellan de olika linjerna.

Aven om ämnet engelska från flera synpunkter skulle vara ett vär-

Prop. 1975: 9 109

defullt inslag i yrkesteknisk högskoleutbildning, vill U 68 inte föreslå att det skall ingå som obligatoriskt ämne i försöksverksamheten. De per- soner som i dag och för en lång tid framöver utgör den huvudsakliga målgruppen för yrkesteknisk högskoleutbildning har mycket varierande kunskaper i engelska. Flertalet torde ha obetydliga kunskaper i språket. Att uppställa kunskaper i engelska på viss nivå som inträdeskrav för yrkesteknisk högskoleutbildning skulle innebära att många tänkbara och lämpliga sökande i praktiken skulle utestängas. Om man å andra sidan inte kräver kunskaper i engelska för tillträde, kommer eleverna i för- söksverksamheten att befinna sig på vitt skilda nivåer i fråga om för- kunskaper i ämnet. En obligatorisk undervisning i engelska på de yrkes- tekniska linjerna skulle då behöva differentieras i motsvarande grad, vilket vore svårt att genomföra. U 68 föreslår att engelska i stället skall kunna väljas som frivilligt ämne i utbildningen.

De frivilliga studierna i engelska kan äga rum inom ramen för s.k. resurstid, en mindre del av utbildningstiden som föreslås avsatt för individualiserande inslag i utbildningen. Resurstiden kan utnyttjas till särskild undervisning för elever som har studiesvårighcter i något ämne, till specialarbeten eller till inslag som aktualiseras under utbild- ningens gång.

Olika organisatoriska modeller föreslås prövade i försöksverksam— heten. När utbildningen genomgås i ett sammanhang —— åtminstone inom varje etapp — och flera ämnen studeras samtidigt, betecknas utbildningsgången som sammanhängande, integrerad utbildning. Denna modell föreslås bli den normala i försöken. Därutöver bör i några fall prövas ett annat organisatoriSkt mönster, den s.k. blockmodellen. Den innebär att utbildningsinnehållet uppdelas i block, dvs. självständiga studieenheter där sammanhörande ämnesstoff studeras i koncentra- tion. Motiven för denna modell är dels att personer som inte har be— hov av hela utbildningen kan genomgå enstaka block, dels att kon- centrationsstudier kan tänkas ge större motivation åt elever i fullstän- dig utbildningsgång. .

I fråga om linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri föreslår U 68 att den i försöken organiseras enligt det s. k. sandwich-mönstret, vilket innebär att studierna, som totalt tar ett läsår i anspråk, delas upp på fyra kortare studieperioder. Mellan studie- perioderna görs uppehåll om åtta till tio veckor då eleverna återgår till sin yrkesverksamhet.

Undervisningen bör vara tillämpningsinriktad och studiebesök bör ha en viktig plats i utbildningen. Individualisering bör eftersträvas i fråga om både studietakt och utbildningsinnehåll.

I sitt huvudbetänkande föreslår U 68 att ett generellt "betygssystem skall tillämpas för högskoleutbildningen med en tregradig betygsskala: underkänd, godkänd, väl godkänd. I utredningsarbetet rörande den

9 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 130

yrkestekniska högskoleutbildningen har företrädare för arbetsmarkna- dens parter till övervägande delen förordat en tvågradig skala, som endast markerar icke godkänd resp. godkänd studieprestation. Motivet har främst varit att arbetsgivaren vid exempelvis en anställning fäster större vikt vid andra kvalifikationer hos den sökande än de betygs- mässiga. Mot denna bakgrund föreslår U 68 att under försöksverk— samheten en betygsskala med endast två steg —— godkänd och underkänd skall användas.

U 68 föreslår vidare att en genomgången yrkesteknisk högskole- utbildning skall dokumenteras genom att ett utbildningsbevis utfärdas. Beviset bör bl. a. ange utbildningens längd och pöängvärde, kursinnehåll samt sammanfattande omdöme om studieprestationen.

Resurser för försöksverksamheten (kap. 3)

För undervisningen inom yrkesteknisk högskoleutbildning kan an— litas dels lärare från gymnasieskolan, t. ex. i matematik, fysik, kemi och företagsekonomi, dels lärare i annan högskoleutbildning, i syn- nerhet där försöksverksamhet förläggs till befintlig högskoleenhet. I stor utsträckning bör man också anlita lärare från industrin för att undervisningen skall bli verklighetstrogen, aktuell och tillämpnings- inriktad, framför allt i de ämnen som har starkast anknytning till industrin.

Försöksverksamheten kommer enligt förslaget att vara relativt be- gränsad till sin omfattning. Därför bör enligt U 68:s mening befint- liga resurser i fråga om lokaler och utrustning kunna utnyttjas på de olika orterna. Förslaget till lokalisering av försöken har utformats bl. a. med hänsyn till förekomsten av utbildningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen. '

När det gäller läromedel som kan användas i den yrkestekniska högskoleutbildningen är tillgången god i fråga om de mer allmänt in- riktade ämnena. För de yrkes- och branschinriktadc ämnena varierar situationen från linje till linje. li någon utsträckning blir det nödvändigt att nyframställa material för försöksverksamheten. Därutöver krävs i huvudsak urval, sammanställning och viss omarbetning av befintligt material.

Dimensionering och lokalisering (kap. 4)

Enligt U 6825 förslag i huvudbetänkandet bör läsåret 1976/77 finnas drygt 500 intagningsplatser på yrkestekniska utbildningslinjer med in- riktning mot industriområdet. Kapaciteten antas därefter öka successivt för att under första hälften av 1980-talet nå upp till ca 2000 intag- ningsplatser. ' '

Prop. 1975: 9 131

Enligt U 68:s uppfattning bör försöksverksamheten vara jämförelse- vis begränsad, både av resursskäl och på grund av osäkerheten beträf— fande rekrytering av elever.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på fem orter, vilket kan motiveras av industrigrenens omfattning och sprid- ning.

Linjen med inriktning mot stålindustri har drygt hälften av inne- hållet gemensamt med verkstadsindustrilinjen, varför linjerna med fördel kan samorganiseras. Detta föreslås ske på två orter.

De övriga försökslinjerna, med inriktning mot konfektions-, livs- medels-, trä- samt pappers- och pappersmasseindustri, föreslås förlagda till en ort vardera.

Varje undervisningsgrupp bör ha 30 utbildningsplatser, och för varje linje och ort föreslås att en grupp inrättas. Enligt förslaget kom- mer försöksverksamheten sålunda att omfatta 330 utbildningsplatser.

Det är U 68:s uppfattning att de yrkestekniska utbildningslinjerna normalt skall förläggas till högskoleorter. All högskoleutbildning bör ses som en helhet, planeringen måste vara samlad och resurserna utnyttjas så effektivt som möjligt. Vidare är det viktigt att de nya yrkestekniska utbildningslinjerna inte isoleras i högskolan utan att de anknyts till annan högskoleutbildning så att de uppfattas som jäm- bördiga alternativ med andra studievägar.

Vid valet av orter för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68 ha följande kriterier. Den industrigren mot vilken en viss linje är inriktad skall vara väl representerad inom det område, dit linjen förläggs. Detta motiveras dels av rekryteringsskäl, eftersom kravet på yrkeserfarenhet av visst slag för tillträde medför att eleverna skall rekryteras från resp. industribransch, dels av kravet på tillgång på arbetstillfällen för dem som har genomgått utbildningen och dels av själva utbildningens behov industrin behövs för studiebesök och delar av undervisningen samt som källa för rekrytering av lärare. - På orter som väljs bör lokaler och utrustning som är lämpade för den yrkestekniska utbildningen finnas tillgängliga. Vidare är det av flera skäl, både psykologiska och utbildningsorganisatoriska, önskvärt att yr- kesteknisk högskoleutbildning redan på försöksstadiet lokaliseras till en eller flera av universitetsorterna. Slutligen bör försöken i görligaste mån spridas geografiskt över landet.

U 68 föreslår att konfektionsindustrilinjen prövas i Borås och trä- industrilinjen i Jönköping. I Borås kan textilinstitutets resurser ut- nyttjas, i Jönköping gymnasieskolans.

I Alnarp finns för närvarande en högre livsmedelsteknisk kurs som administreras av universitetet i Lund. I Örebro finns inom gymnasie- skolans ram en livsmedelsteknisk kurs. Båda dessa kurser har berö- ringspunkter med den föreslagna yrkestekniska högskolelinjen med

Prop. 1975: 9 132

inriktning mot livsmedelsindustri. U 68 har funnit att de ovannämnda kriterierna talar för att Lund-Malmö-området i första hand väljs för försöksverksamheten och föreslår att denna förläggs till Alnarp.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på föl- jande fem orter, nämligen Eskilstuna, Borlänge, Göteborg, Jönköping och Luleå. Valet av Jönköping har påverkats av möjligheten att där kombinera verkstads- och träindustrilinjerna. Borlänge och Luleå har valts bland flera tänkbara orter av hänsyn till möjligheten att där sam- organisera verkstadsindustrilinjen med stålindustrilinjen. Sistnämnda linje föreslås prövad på dessa två orter. Borlänge har av branschens före- trädare i utredningsarbetet förordats i första hand bland av U 68. före- slagna utbyggnadsorter. Vid valet av Luleå som andra ort för försöks- verksamhet med en linje med inriktning mot stålindustrin har U 68 främst tagit hänsyn till det angelägna i att lokalisera yrkesteknisk hög- skoleutbildning till Norrland.

I fråga om lokalisering av linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri har U 68, efter viss tvekan, frångått huvudprin- cipen att den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förläggas till hög- skoleorter. Motiven är i huvudsak följande.

Linjen kräver en mycket avancerad utrustning. Denna utrustning finns tillgänglig för utbildningsändamål uteslutande i Markaryd, där Sveriges pa-ppersindustriförbund med statligt och kommunalt stöd har byggt ett välutrustat ut-bildningseentrum. Där finns bl.a. den s.k. Rikspappcrsskolan som har processteknisk linje av gymnasieskolan, gren för pappers— och pappersmasseteknik, samt en rad andra kur— ser, bl. a. all arbetsmarknadsutbildning för branschen. I Markaryd finns på grund av denna omfattande utbildningsverksamhet både lärarresurser, administrativa resurser, lokaler samt som nämnts utrustning, vilken bl.a. omfattar ett fullständigt experimentpappersbruk. Det är alltså möjligt att i Markaryd uppfylla utrustningskraven för den yrkestekniska utbild- ningslinjen helt utan extra investeringar. Då Markaryd även i övriga av- seenden, främst genom tillgång till en rikt differentierad branschindustri i närheten, väl kan jämföras med de för denna utbildning tänkbara hög- ' skoleorterna, Karlstad och Sundsvall, förordar U 68 att försöksverk- samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot pap- pers- och pappersmasseindustrin förläggs till Markaryd. '

Sammanfattningsvis föreslår U 68 att försöksverksamheten med yr- kesteknisk högskoleutbildning lokaliseras till åtta orter enligt följande sammanställning.

Prop. 1975: 9 133

Ort Linjeinrikrning Borlänge Stålindustri, verkstadsindustri Borås Konfektionsindustri Eskilstuna Verkstadsindustri Göteborg Verkstadsindustri Jönköping Träindustri, verkstadsindustri Luleå Stålindustri, verkstadsindustri Lund-Malmö Livsmedelsindustri Markaryd Pappers- och pappersmasseindustri

De studerande (kap. 5)

När det gäller behörighet för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68:s mening i princip uppställa samma allmänna behö- righetskrav som för annan högskoleutbildning. Enligt statsmakternas DFinCipbeslut våren 1972 Skall för allmän behörighet till högskole- utbildning från mitten av 1970—talet krävas dels minst tvåårig avslutad utbildning enligt någon av studievägarna i gymnasieskolan, dels kun- skaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser på social linje. U 68 föreslår emellertid att för yrkesteknisk högskoleutbildning ett gene- rellt undantag tills vidare skall göras från kravet på kunskaper i svenska OCh engelska. Ett sådant undantag bör gälla åtminstone för försöks- verksamheten. då man Som tidigare påpekats får räkna med sökande som har ytterst varierande skolmässiga förkunskaper i svenska och engelska, i det senare språket ofta inga alls.1

För allmän behörighet till yrkesteknisk högskoleutbildning bör så— lunda i försöksskedet krävas minst tvåårig avslutad utbildning i gym- nasieskola eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

Som särskilda behörighetskrav för de yrkestekniska utbildningslin- jerna bör uppställas dels grundläggande yrkesteknisk utbildning på en för den sökta högskolelinjen relevant linje (och eventuellt gren) i gym- nasieskolan eller motsvarande, på annat sätt inhämtade yrkestekniska kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från samma yrkestekniska område/yrke/bransch som den föregående yrkes- tekniska grundutbildningen varit inriktad mot. För tillträde till exem- pelvis yrkesteknisk högskolelinje med inriktning mot träindustri bör sålunda krävas dels genomgången träteknisk linje, valfri gren, i gym- nasieskolan eller motsvarande kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från företag inom träindustrin.

Förslaget om krav på tre års yrkeserfarenhet grundar U 68 på upp- fattningen att yrkesteknisk högskoleutbildning för att ge bästa resultat bör bygga på grundlig branscherfarenhet och yrkesmässig mognad hos de studerande. Det bör dock finnas möjlighet för intagningsmyndig-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 134

heten att ge särskilt meriterade och lämpliga sökande dispens från treårskravet. _

Vid ett eventuellt urval bland sökande till en utbildningslinje bör den väsentliga urvalsgrunden vara de sökandes förväntade lämplighet för den sökta utbildningen. Enligt U 68:s mening kommer när det gäller ifrågavarande utbildning denna lämplighet bäst till uttryck i yrkeserfarenhetens längd och sammansättning. Yrkeserfarenhet utöver minimitiden tre år bör kunna räknas som tilläggsmerit i en urvals- situation på samma sätt som arten av arbetsuppgifter kan tänkas ge en sökande företräde framför en eljest likvärdig konkurrent.

U 68:s förslag i huvudbetänkandet om ett differentierat studiestöd ger enligt utredningens mening den framtida lösningen på frågan om studiestödet i yrkesteknisk högskoleutbildning. Det förhöjda studiestö- det bör i princip gälla alla studerande i sådan utbildning.

Försöksverksamhet med ett system med'differentierat studiestöd kan påbörjas först när U 6825 övriga i huvudbetänkandct framförda förslag kan börja genomföras. U 68 föreslår att studerande i yrkesteknisk högskoleutbildning skall innefattas i denna försöksverksamhet.1

Det är enligt U 68:s uppfattning nödvändigt att söka en provisorisk lösning av studiestödsfrågan för åtminstone 'den första delen av försöks—' verksamheten, i avvaktan på prövningen av frågan om ett differentierat studiestöd. U 68 har överlagt med SVUX i denna fråga. SVUX har där- efter utformat ett förslag till konstruktion av studiestödet för försöks- verksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning.

SVUX föreslår att en del av studiestödet till deltagarna i försöks— verksamheten skall bestå av studiemedel, som beviljas enligt samma regler som gäller för övriga studerandegrupper. Härutöver skall enligt förslaget utgå ett särskilt tillägg om 3 000 kr. per studieår. Detta studie- bidrag föreslås ej bli behovsprövat utan, oavsett de studerandes ekono- miska förhållanden, utgå i direkt proportion till den faktiska studietiden under kalenderåret.

Deltagarna i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbild- ning föreslås i enlighet härmed få 1500 kr. för varje termins studier, dvs. sammanlagt högst 4500 kr. Ett undantag utgör linjen med inrikt— ning mot pappers- och pappersmasseindustrin, där deltagarna för var och en av de fyra tvåmånaderskurserna föreslås erhålla 750 kr. i bidrag, dvs. sammanlagt 3 000 kr.

SVUX anser det lämpligast att inte för den nu aktuella försöksverk- samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning införa en särskild gräns för rätt till ett förhöjt studiestöd. SVUX föreslår sålunda att samtliga som antas till försöksverksamheten och som. därmed dokumenterat minst tre års förvårvsverksamhet också skall ha rätt till tilläggsbidrag."

Med de enkla regler som föreslagits för det särskilda tilläggsbidraget

1 Särskilt yttrande av Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 . 135

bör det därav föranledda administrativa merarbetet vara förhållandevis ringa.

Ordinarie studiemedel för bl.a. högskolestudier beviljas av studie- medelsnämnderna. Det torde inte möta några stora svårigheter att stu- diemedelsnämnderna beviljar såväl ordinarie studiemedel som tilläggs-l bidrag. Administrationen kräver dock vissa särskilda rutiner. Med hänsyn till den ringa totala omfattningen av försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning talar enligt SVUX:s mening övervä- gande skäl för att det särskilda bidraget till deltagarna i den aktuella försöksverksamheten beviljas och utbetalas centralt genom CSN.

För det särskilda tilläggsstödet för studerande i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning redovisar SVUX följande kost- nadsberäkningar. .

Den årliga intagningen till försöksverksamheten avses bli 330 elever per år. Av dessa skall 30 elever vid försökslinjen för pappers- och pap- persmasseindustri under det första året läsa sammanlagt en termin. Den totala kostnaden blir således (300 X 3000 + 30 )( 1500 '—=) 945 000 kr. under det första året.

För det andra försöksåret och följande försöksår blir kostnaden dels samma som under det första försöksåret, dels ytterligare 45 000 kr. för de två avslutningsterminerna inom försökslinjen för pappers— och pap-l persmasseindustri, dels för beräknade 150 elever som deltar i en tredje termin (945 000 + 45 000 + 150 )( 1 500 =) 1 215 000 kr.

Huvudmannaskap och institutionell organisation (kap. 6)

Försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning kommer enligt U 68:s förslag att bli tämligen begränsad till sin omfattning; för- söken föreslås anordnade på totalt åtta orter. Det kan mot denna bak- grund te sig mindre väsentligt att i försöksskedet ta bindande ställning i huvudmannaskapsfrågan. De lokala förutsättningarna bör få vara av— görande för de institutionella och andra lösningar som väljs på olika orter i försöksverksamheten. På orter där gymnasieskolans resurser i huvudsak utnyttjas för försöket bör utbildningen få primärkommunal huvudman (exempel: Jönköping), medan staten bör bli huvudman för ut- bildning som förläggs till en befintlig statlig högskoleenhet (exempel: Göteborg). I ett. fall blir landstinget den naturliga huvudmannen för försöket (Borås). Först på längre sikt behöver frågan om huvudmanna- skapet för yrkesteknisk högskoleutbildning få en mer generell lösning.

En och samma myndighet bör däremot fungera som central myndig- het för försöksverksamheten. Den övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen skall enligt U 68:s förslag i huvudbetänkandet vara inordnad under universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som föreslås ersätta bl. a. det nuvarande UKÄ. Enligt U 68:s mening bör

Prop. 1975: 9 136

även de nytillkommande yrkestekniska utbildningslinjerna knytas till nämnda myndighet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör därför anförtros UKÄ.

På grund av de särskilda krav som försöksverksamheten som sådan kan väntas ställa föreslår U 68 att en särskild försöksledningsgrupp upprättas inom UKÄ, i vilken kan ingå representanter för SÖ och AMS samt för de närmast berörda arbetsmarknadsorganisationema, LO, TCO och SAF.

Även om förhållandena kommer att variera under försökSperioden mellan de olika orterna, är det enligt U 68:s mening väsentligt att de lokala ledningsorganen utformas enligt samma principer på samtliga försöksorter. Det bör bl. a. vara möjligt att finna sådana former för den lokala försöksledningen att den så småningom lätt kan smälta in i den nya lokala högskoleorganisation vars utformning U 68 lagt fram förslag om i huvudbetänkandet.

U 68 föreslår sålunda att en försöksnämnd inrättas på var och en av de orter dit försök med yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs. I Gö- teborg, Luleå och Lund-Malmö (innefattande även Markaryd) bör för- söksnämnden anknytas till befintlig statlig högskoleorganisation, medan den primärkommunala utbildningsorganisationen bör kunna utgöra bas för nämnderna i Borlänge, Eskilstuna och Jönköping och den lands- tingskommunala utbildningsorganisationen för försöksnämnden i Borås.

Arbetstagar— och arbetsgivarintresscn inom den eller 'de branscher som försöksutbildningen på resp. ort är inriktad mot bör vara företrädda i försöksnämnden. Under försöksperioden bör den centrala myndig- heten formellt utse ledamöterna i nämnden.

En försöksledare bör finnas på varje ort. Vilka kvalifikationer som bör krävas av denne blir beroende av lokala förhållanden.

Utvärdering av försöksverksamheten (kap. 7)

Inför den framtida utvecklingen av yrkesteknisk högskoleutbildning är utvärderingen av försöksverksamheten givetvis av stor betydelse. Den bör bl. a. ta sikte på att kartlägga sökandcgruppcn, att undersöka effek- ter av och inställning till utbildningens innehåll och organisation samt att belysa administrativa och praktiska frågor, t. ex. antagningsförfa- rande och lärarrekrytering. '

I uppföljningsskedet blir det närmast fråga om att följa dem som har gått igenom utbildningen och se hur den har påverkat deras situation i olika avseenden samt vidare om att undersöka hur denna nya kategori högskoleutbildade påverkar företagens personalstruktur och intemutbild- ning.

U 68 föreslår att planering och ledning av utvärderingen sker inom ramen för UKÄ:s pedagogiska utvecklingsarbete.

Prop. 1975: 9 137

Kostnader och genomförande (kap. 8)

De årliga kostnaderna för undervisning och lokal administration under försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning uppskattar U 68 till ca 300 000 kr. per grupp om 30 utbildningsplatser eller ca 10 000 kr. per utbildningSplats.

Året före försöksverksamhetens start bör därutöver medel ställas till UKÄ:s förfogande för visst samordnings— och förberedelsearbete, som bl. &. innefattar uppgifter avseende information, utvärdering, antagning och pedagogisk planering.

1.1.9.2 NoTH och UKÄ Högre träteknisk utbildning i Skellefteå

NoTH föreslår att en tvåårig träteknisk utbildning inrättas i Skellefteå. Utbildningen skall omfatta dels grundläggande tekniska ämnen som ma- tematik, värmelära, elektroteknik, hållfasthetslära och maskinelement, dels tillämpade tekniska ämnen som ytbehandling, bearbetningsteknik och produktionsteknik. För att få påbörja utbildningen skall de stude- rande ha gått igenom gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje inom någon av grenarna för byggnadsteknik och maskinteknik.

De studerande skall efter antagning till den trätekniska utbildningen fullgöra minst två månaders praktik inom träindustrin.

NoTH föreslår att utbildningen startar läsåret 1976/ 77. Intagnings- kapaciteten bör detta läsår vara 30 studerande. Enligt förslaget skall in- tagningskapaciteten ökas till 40 läsåret 1978/79 och till 50 läsåret 1979/ 80. .

En institution för träteknik bör inrättas i Skellefteå. NoTH hänvisar till U 68:s förslag om indelning i högskoleområden och förordar att institutionen underställs den av U 68 föreslagna högskolestyrelsen i Umeå. Vidare bör en utbildningsnämnd (linjenämn'd) inrättas för den trätekniska utbildningen.

NoTH framhåller att det är av största vikt att en kontinuerlig och nära kontakt hålls med industrin när det gäller den trätekniska utbild- ningen. Ett särskilt utbildningsråd (motsv.) för träteknik bör därför in- rättas.

För att den föreslagna utbildningen skall kunna hålla tillräcklig kon- takt med forskningen inom för den relevanta områden bör ett formali- serat samband med Svenska Träforskningsinstitutet upprättas.-NoTH föreslår att forskningschefen vid institutionen för-träteknologi vid trä- forskningsinstitutet skall vara ordförande'i utbildningsnämnden (linje- nämnden) för den trätekniska utbildningen. .

NoTH utgår från att permanenta lokaler för den trätekniska utbild- ningen inte kan färdigställas före utbildningens början. Efter" under-

Prop. 1975: 9 138

handskontakter med företrädare för Skellefteå kommun bedömer kom- mitten att provisoriska lokaler finns i tillräcklig utsträckning och med sådan utformning att undervisningen kan starta höstterminen 1976.

Flertalet remissinstanser -— bl.a. AMS, Svenska träforskningsinstitutet och Skogsindustriernas samarbetsutskott —— tillstyrker förslaget om en tvåårig träteknisk utbildning.

Träindustriförbundct vill att möjligheterna till fullständig civilingen- jörsutbildning inom området trä'teknik undersöks. Norrlandsfonden fin- ner det nödvändigt att utbildningen i träteknik fördjupas utöver vad NoTH föreslagit. Tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Lund menar att högskoleutbildning inom de'-': trätekniska området bör ges samma omfattning som den nuvarande civilingenjörsutbildningen. '

SACO anser för sin del att NoTH inte dokumenterat något arbets- marknadsbehov av den föreslagna utbildningen och menar, i likhet med Sveriges civilingenjörsförbund, att en allmän översyn av ingenjörsutbild- ningen bör föregå ett ställningstagande till NoTst förslag. Skogsstyrel- sen anser att sambandet mellan de olika utbildningsvägarna inom trä- området och konsekvenserna av att ytterligare en utbildningsväg inrättas bör utredas närmare innan ställning kan tas till förslaget. Också SFS anser att behovet av den av NoTH föreslagna utbildningen bör disku- teras ytterligare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker även att den före- slagna utbildningen förläggs till Skellefteå. Det gäller bl. a. statens indu- striverk, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Väster- bottens läns landsting, Skellefteå kommun och SAF/SI. Som argument för lokalisering till Skellefteå anförs framför allt värdet av utbildningen som stimulans för den industriella miljön i Skellefteåområdet med den stora betydelse träindustrin har där.

Rektarsämbetet i Umeå framhåller att vissa skäl talar för en förlägg- ning av den trätekniska utbildningen till Skellefteå men föreslår att man i första hand prövar att inordna utbildningen i redan befintliga institu- tioner vid universitetet i Umeå. Enligt rektorsämbetet kommer all tek- nisk eller naturvetenskaplig utbildning i Norrland som förläggs till andra orter än Umeå att ytterligare minska studerandeunderlaget för den ma- tematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå.

Endast ett mindre antal remissinstanser har yttrat sig om utbildningens organisatoriska anknytning. Rektorsämbetet i Umeå anser att, om ut- bildningen förläggs till Skellefteå, den organisatoriskt bör anknytas till universitetet i Umeå. Svenska lräforskningsinstitutet, Stiftelsen Indu- striellt utvecklingscentrum i övre Norrland och Sveriges civilingenjörs- förbund finner för sin del övervägande skäl tala för en anknytning till högskolan i Luleå. Skogshögskolan betonar den nära anknytningen mel- lan utbildningen vid högskolan och den av NoTH föreslagna utbild- ningen. Skogshögskolan skulle därför vara en lämpligare huvudman

Prop. 1975: 9 139

för den senare än universitetet i Umeå. Även en anknytning till hög- skolan i Luleå vore enligt Skogshögskolan att föredra framför en an- knytning till universitetet.

Svenska trr'iforskningsinstitutet är positivt till NoTst "förslag om formaliserad anknytning mellan institutet och den föreslagna utbild- ningen.

Bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå kommun, Träindustriför- bundet och Snickerifabrikernas riksförbund är positiva till det före- slagna utbildningsrådet för träteknisk utbildning.

De remissinstanser som yttrat sig om de föreslagna förkunskapskraven tillstyrker i regel dessa. Statens skogsmästarskola och Norrbottens före- tagareförening anser dock att även andra linjer i gymnasieskolan bör ge behörighet för utbildningen. De föreslår också att minst ett års ar- betslivserfarenhet skall fordras för tillträde till utbildningen.

UKÄ föreslår för sin del, mot bakgrund av remissyttrandena, att i överensstämmelse med NoTH:s förslag en tvåårig träteknisk utbildning med gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje som grund inrättas och förläggs till Skellefteå. Också beträffande utbildningsorganisationen an- sluter sig UKÄ till NoTH:s bedömning. UKÄ stryker under vikten av att utbildningen — för att den skall få en nära forskningsanknytning sker i samarbete med Träforskningsinstitutet i Stockholm.

Verksamheten bör enligt UKÄ inledas läsåret 1977/78 och den av NoTH föreslagna tidsplanen för utbyggnaden förskjutas med ett år.

Yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå

NoTH redogör inledningsvis för sitt yttrande över U 68:s betänkande Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (jfr 1.2.10).

NoTH erinrar om att det i direktiven till kommittén anges att före- komsten av en differentierad industri i Skellefteå-regionen talar för att teknisk högskoleutbildning förläggs dit. De anställda i denna industri vilken till största delen består av mindre 'och medelstora företag kan ' enligt kommittén ha särskilt stor nytta av yrkesteknisk högskoleutbild- ning. NoTH föreslår därför att yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs till Skellefteå.

När det gäller inriktningen av utbildningen föreslår NoTH att'en trä- ' teknisk utbildningslinje, som även innefattar ämnesområdet såg- och hyvleriteknik, inrättas i Skellefteå. Kommittén anser att det finns ett stort uppdämt utbildningsbehov inom de norrländska träbearbetande industrierna. Behovet av utbildning inom området är så betydande i lan- det att kommittén finner det välmotiverat att utbildning med denna inriktning inrättas på ytterligare en ort utöver Jönköping som U 68 förordat. NoTH anser Skellefteå vara den lämpligaste orten för trätek- nisk utbildning i övre Norrland. Om kommitténs förslag om en tvåårig

Prop. 1975: 9 140

träteknisk utbildning i Skellefteå genomförs, kommer den yrkestekniska utbildningslinjen med träteknisk inriktning att ingå som en naturlig del i en utbildningsorganisation inom träområdet.

NoTH anser vidare att det är av stor betydelse att förstärka verk- stadsindustrin i Skellefteå-regionen. Ett sätt att åstadkomma en sådan förstärkning är att där inrätta en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsområdet. Kommittén erinrar om att det indu- striella utvecklingscentrum som upprättats i Skellefteå bygger ut verk- samheten med inriktning mot denna bransch.

Sammanfattningsvis föreslår NoTH att yrkestekniska utbildningslinjer med inriktning mot träindustri resp. verkstadsindustri inrättas läsåret 1976/ 77 i Skellefteå. Den senare linjen bör enligt kommittén profileras mot lätt verkstadsindustri, medan motsvarande —— av U 68 föreslagna — linje i Luleå bör profileras mot tung verkstadsindustri.

Resurser för utbildningen bör enligt kommittén utgå enligt samma ordning som angetts i U 68:s betänkande om yrkesteknisk högskoleut- bildning. Kommittén föreslår att'30 studerande per år och utbildnings- linje tas in i inledningsskcdet. Vad avser huvudmannaskap förordar kommittén, under förutsättning att U 68:s förslag om högskolans orga- nisation genomförs, att ledningen av utbildningen i Skellefteå handhas av högskolestyrelsen i Umeå.

Förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig till UKÄ i frågan. Bl. a. statens industriverk finner valet av utbildningsinriktningar välmotiverat.

SHIO önskar dock att förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning inom lätt verkstadsteknik skall utredas ytterligare. Sveriges skogsindustri- förbund framhåller att förbundet tillsammans med Sveriges träindustri- förbund och i samråd med berörda statliga utbildningsinstanser sedan flera år tillbaka försökt bygga upp ett utbildningssystem'som' tillgodoser branschens utbildningsbehov.- Detta har lett till beslut om en rikssåg- verksskola i Skoghall. Denna skola skall bl.a. ge den för branschen er- forderliga yrkestekniska högskoleutbildningen. En yrkesteknisk högskole- utbildning i träteknik förlagd till Skellefteå vill. förbundet därför inte tillstyrka.

UKÄ tillstyrker för sin del förslaget att i Skellefteå inrätta yrkestek- nisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustri. Koncentra- tionen av mindre och medelstora verkstadsföretag inom området utgör, enligt UKÄ, ett tillfredsställande underlag för sådan utbildning, när det gäller såväl efterfrågan på- utbildning från de yrkesverksamma inom området som resurser för utbildningen (lärarkrafter, tillgång till utrust- ning, objekt för processtudier). Med hänsyn till den "jämförelsevis väl utvecklade träindustri som finns-i Skellefteåområdet ansluter sig UKÄ också till förslaget att yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot träindustri inrättas i Skellefteå. '

Prop. 1975: 9 141

UKÄ anser att de av U 68 framlagda förslagen till utbildningsplaner för berörda linjer måste bearbetas grundligt och profileras med hänsyn till de särskilda förutsättningarna i Skellefteå. Enligt UKÄ bör den yrkestekniska högskoleutbildningen i Skellefteå påbörjas hösten 1977. Vad gäller utbildningens organisatoriska anknytning ansluter sig UKÄ till NoTl-Izs bedömning.

1.2 Remissyttranden 1.2.1 Allmänt

Många remissinstanser begränsar sina yttranden över U 68:s huvudbe- tänkande till frågor som särskilt berör dem. De tar då ställning till ut- redningens förslag enbart eller huvudsakligen med avseende på kon- sekvenserna för det egna ansvars- eller intresseområdet. Ett genom- gående drag i yttrandena från universitet och högskolor m.fl. är så- lunda att diskussioner och bedömningar av förslagen i stor utsträckning koncentreras till att gälla den verksamhet som bedrivs vid läroanstalten eller fakulteten i fråga. Yttrandena från länsstyrelser, landsting och kommuner m. fl. är på samma sätt främst inriktade på lokaliseringsför- slagen och därmed sammanhängande dimensionerings- och organisa- tionsfrågor. I den mån de regionala och kommunala organen avger mera allmänna omdömen om U 68:s förslag är dessa i regel positiva.

Närmast redovisas översiktligt de sammanfattande bedömningar och huvudsakliga ställningstaganden som görs av dels de centrala myn- digheter och organisationer som i sina yttranden behandlar eller tar ställning till U 68:s förslag mera generellt, dels de berörda läroan- stalterna m.fl. I sammanhanget redovisas också vissa allmänna syn- punkter på utredningsarbetets avgränsning m. m. .

UKÄ erinrar i sitt yttrande om 1950- och 1960-talens starka expan- sion av den högre utbildningen och de problem den förde med sig och om de senaste årens vikande tillströmning till högre studier. UKÄ pekar på att många bedömare uppenbarligen låter dagens utbildnings- pessimism influera starkt på inställningen till frågor som avser en ut- veckling med verkningar först några decennier framåt i tiden. En be- tydande försiktighet, om än inte pessimism, vore också enligt UKÄ påkallad om planeringen i fortsättningen skulle komma att styras så starkt av kvantitativa mål som skett under expansionsperioden. Direk- tiven har gjort det nödvändigt för U 68 att i avsevärd utsträckning uppehålla sig vid diskussioner i kvantitativa termer. Likväl står det enligt UKÄ klart att utredningens huvuduppgift, också i dessa delar, varit att söka lägga grunden för en ny typ av kvalitativa förändringar, syftande till att ge den eftergymnasiala utbildningsorganisationen bättre beredskap inför framtida krav. UKÄ avser med detta de sidor

Prop. 1975: 9 142

av utredningsförslagen som är ämnade att bringa olika delar av den eftergymnasiala utbildningen till en närmare samverkan —— en inte- grerad högskola —— och i skilda avseenden förstärka dess anknyt- ning till arbetslivet, utvecklingslinjer som enligt UKÄ tillsammans med riksdagsbesluten om principer för behörighet och urval till högre utbildning och om regionpolitikens grunder bör vidga högskolans roll i den sociala utvecklingen.

UKÄ ställer sig i huvudsak positivt till U 68:s förslag utom i fråga om lokalisering, där UKÄ avstyrker att beslut nu fattas med anledning av utredningens förslag, och institutionell organisation, där modi- fieringar föreslås främst beträffande högskolestyrelserna.

SÖ uppfattar U 6815 förslag som en principiell modell, som successivt kommer att ges ett konkret innehåll. SÖ ansluter sig till att föränd- ringar bör åstadkommas i huwudsak efter de angivna riktlinjerna. En rad konsekvenser av förslaget är dock enligt SÖ ofullständigt kända, även om bl.a. U 68:s egna undersökningar ger viss om än be- gränsad —— kunskap om t. ex. rörlighet och utbytbarhet på arbetsmark- naden, social rekrytering, studiemål och studieavbrott. I de delar för- slaget är utformat som en modell för det fortsatta 'arbetet bör för- ändringarna prövas och utvärderas så att successiva justeringar möj- liggörs.

Sö fäster stort avseende vid att reformarbetet bedrivs med sikte på att förslaget om återkommande utbildning skall förverkligas. Ett dy- likt studiemönster torde enligt SÖ sannolikt mer än något av U 68:s övriga förslag kunna medverka till de förändringar som är målet för hela reformarbetet.

Nämnden för socionomutbildning ansluter sig till den allmänna syn på högskoleutbildningens funktion och uppgifter som U 68 givit uttryck åt. Samtidigt betonar nämnden att det här gäller att åstadkomma för- ändringar i viss riktning inom-. ett område där man ännu har be- gränsad kunskap om hur mekanismerna fungerar. Denna osäkerhet manar enligt nämndens mening till försiktighet när det gäller att be— döma om de av utredningen föreslagna åtgärderna leder till avsedda förändringar. Förslagen bör därför i stor utsträckning ses som hypo- teser som prövas och utvärderas successivt så att eventuellt behövliga förändringar kan göras på ett tidigt stadium.

Från sina utgångspunkter bedömer nämnden många av U 6815 för- slag innebära förbättringar av den nuvarande universitets- och hög— skoleorganisationen. '

Socialstyrelsen ansluter sig, utifrån de synpunkter verket har att före— träda, i huvudsak till U 68:s förslag. '

Statskontoret uppfattar U 68:s. förslag i stort som en strävan att'full- följa den hittills förda politiken på universitetets- och högskoleom— rådet med särskilt beaktande av statsmakternas flera gånger uttalade

Prop. 1975: 9 143

önskan om en betydande utvidgning av möjligheterna till i ort- och vi- dareutbildning för redan yrkesverksamma. Detta allmänna syfte kan statskontoret helt ansluta sig till. Verket ansluter sig också till utred- ningens förslag om yrkesinriktning av högskoleutbildningen och till dess strävan att decentralisera beslutsfunktioner, men förordar vissa modifieringar i den föreslagna institutionella organisationen. Statskon- toret är slutligen, mot bakgrund av de aktuella tillströmningstenden- serna, negativt till att U 68:s förslag rörande dimensionering och lokali- sering nu läggs till grund för beslut av statsmakterna. Likartade stånd- punkter intas av RRV.

AMS kan i väsentliga delar instämma i U 68:s allmänna målsätt- ning för det framtida högskoleväsendet. Högskolan bör sålunda enligt AMS få en starkare förankring i arbetslivet och den allmänna sam- hällsutveeklingen. Den bör mer än hittills tillgodose olika samhälls- gruppers behov av eftergymnasial utbildning. Utbildningar med klar yrkesinriktning och mera allmänna utbildningsvägar bör få en när- mare anknytning till varandra, varvid delarna bör kunna kombineras alltefter arbetslivets behov och elevernas önskemål. AMS förordar mo- ' difikationcr i utredningens förslag i första hand i fråga om högskole— utbildningens lokalisering.

SIFU anser att utredningens allmänna delar i betydande grad kan ligga till grund för genomförandet av åtgärder för yrkesinriktad hög- skoleutbildning. Bl.a. förslaget till institutionell organisation bör dock ses över. SIFU finner det viktigt att frågan om ansvaret för och en systematisering av den inom näringslivet, främst industrin, förekomman- de fort- och vidareutbildningen löses. Stora delar av denna utbildning torde enligt SIFU motivera en anslutning till yrkesinriktad högskoleut- bildning.

Enligt STU bör frågan om forskningens roll i högskoleorganisationen utredas, innan förändringar genomförs med anledning av U 68:s för— slag. Likartadc ståndpunkter intas av de olika forskningsråden inom utbildnings— och jordbruksdepartementens områden. Dessa instanser,. liksom ett stort antal universitets- och högskoleorgan och bl. a. SACO, SFS, IVA och Sveriges civilingenjörsförbund, beklagar eller kritiserar att U 68:s uppdrag begränsats till den grundläggande utbildningen och att förslagen därmed endast indirekt kommit att beröra forskningen- och forskarutbildningen. Underlaget för beslut om reformer i fråga om högskoleutbildningen-s organisation m.m. har därigenom enligt de- nämnda instanserna blivit bristfälligt eller otillräckligt. Synpunkter i- hithörande frågor redovisas närmare i det följande.

LO framhåller att högskolan måste liksom utbildningsväsendet i övrigt _ bli ett instrument för en jämnare fördelning av ekonomiska, sociala och kulturella värden och en vidareutveckling av demokratin. Främst gäller det härvid att göra högskolan till ett mera öppet system,

Prop. 1975: 9 144

som kan utnyttjas av växande grupper och att förankra högskoleväsen- det bättre i det omgivande samhället. En starkare arbetslivsanknytning är därvid enligt LO väsentlig. Detta kräver på viktiga punkter en ”ny” högskola. En viktig huvudlinje blir därvid en utveckling mot åter- kommande utbildning.

Från dessa synpunkter uttrycker LO en klart positiv värdering av U 68:s betänkande och ansluter sig i det väsentliga till utredningens förslag.

För TCO framstår en genomgripande reform av hela högskolesektorn som absolut nödvändig. Den traditionella högskoleutbildningens iso- lering måste enligt TCO brytas och ersättas med en samverkan och ett samspel med samhället i övrigt. Högskoleutbildningen måste inte- greras i samhällsplaneringen och dess roll i samhället och ansvar för uppfyllandct av samhälleliga mål måste markeras starkare. Mot denna bakgrund ansluter sig TCO i stort till U 68:s uppfattningar, planer och förslag som uttryck för huvudlinjer i den fortsatta utvecklingen av högskoleutbildningen. Det är enligt TCO angeläget att grund- och gymnasieskolereformernas principer nu följs upp beträffande högskole- utbildningen.

Också Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet redovi- sar en i huvudsak positiv inställning till U 68:s förslag.

SACO med instämmande av SR —— riktar stark kritik mot vissa av utredningens förslag, i första hand beträffande lokalisering och in- stitutionell organisation. Under förutsättning att hänsyn till denna kri- tik tas och en översyn av förslaget till institutionell organisation med förnyad remissbehandling kommer till stånd bör emellertid enligt SACO U 68:s betänkande kunna läggas till grund för beslut. SACO finner det särskilt angeläget att få till stånd en dimensionering av den högre ut- bildningen efter arbetsmarknadens behov och en bättre yrkesinriktning av framför allt utbildningen vid de filosofiska fakulteterna.

SAF/SI tar avstånd från U 68:s strävan efter enhetliga lösningar för all högskoleutbildning. Enligt organisationerna bör man utifrån an- vändningen av kunskaper inom olika områden av samhället och dess arbetsliv skapa ändamålsenliga utbildningar och sedan låta de organi- satoriska ramarna få växa fram på denna grund, även om det skulle inne- bära delvis olika lösningar för olika utbildningar.

SAF/'Slzs kritik gäller i första hand förslagen om lokalisering och in- stitutionell organisation. Med de av organisationerna förordade ändring- arna i dessa delar bör enligt SAF/SI utredningens förslag kunna tjäna som underlag för en välbehövlig reformering av det högre utbildnings- väsendet.

Likartade synpunkter anförs av Sveriges civilingenjörsförbwzd, som tar avstånd från U 68:s förslag i fråga om lokalisering och institutionell

Prop. _1975: 9 145

organisation men anser att bl.a. förslagen om dimensioneringsprinciper och om utbildningens yrkesinriktning bör genomföras. IVA anser att U 68:s förslag inte utan väsentlig omarbetning kan läggas till grund för en omdaning av det högre utbildningsväsendet.

Enligt SFS:s uppfattning kan U 68:s förslag på intet sätt läggas till grund för en reformering av den högre utbildningen. SFS anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att vidare behandla de ak- tuella frågorna. I huvudsak samma ståndpunkt intas av CUF, FPU, MUF och SSEF. Samtliga nämnda organisationer, liksom några universitets- och högskoleorgan, kritiserar U 68:s konstruktion och ut- redningsgruppens sammansättning. Också Kommunistisk ungdom av- visar U 68:s förslag. T eknologorganisationen Reftec finner att utred- ningen i sina huvuddrag inte kan läggas till grund för en reform. Orga- nisationen ansluter sig till kravet på översyn och ny remissbehandling av förslaget till institutionell organisation.

Yttrandena från läroanstalterna inom UKÄ-området är allmänt starkt kritiska. Mest kritiska är _— generellt sett -— fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder men även i konsistoriemas yttranden är grundto- nen klart negativ. De problemområden som behandlas mest utförligt och där kritiken också är starkast gäller sambandet mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning samt sammanhängande härmed utbildningens lokalisering och den institutionella organisationen. Som redan nämnts anser många universitets— och högskoleorgan att forskning- ens och forskarutbildningens villkor och samband med grundutbildning- en måste beaktas på ett helt annat sätt vid en högskolereform än som skett inom ramen för U 68:s uppdrag. En annan synpunkt som ofta återkommer hos främst fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder är att de organisatoriska frågorna ägnats alltför stor uppmärksamhet i ut- redningsarbetet, medan frågor om utbildningens innehåll, metoder och kvalitet inte blivit belysta på önskvärt sätt.

Konsistorierna vid universiteten, karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm anser alla att U 68:s förslag som helhet inte bör läggas till grund för en reform utan förordar ett successivt reform- arbete med utgångspunkt i rådande förhållanden. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att ett sådant reformarbete i större ut— sträckning bör förankras i den kompetens i de aktuella frågorna som finns vid universitet och högskolor. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg förordar ytterligare beredning av de stora frågorna, helst genom parlamentariskt sammansatta grupper.

Också konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola riktar stark kritik mot vissa av utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping förutsätter en ny remissbehandling av överarbctade förslag.

Konsistoriegruppen i Luleå har däremot en positiv syn på U 68:s för-

10. Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 146

slag och tillstyrker dem i huvudsak. Också styrelsen för bibliotekshög- skolan redovisar i huvudsak pösitiva synpunkter.

Remissopinionen bland läroanstalterna inom SÖ-området är inte en- tydig. Generellt är dock inställningen till U 68:s förslag här mera positiv än inom UKÄ-området.

I huvudsak positiva är vidare styrelsen för gymnastik- och idrotts- sögskolorna samt flertalet socialt'zögskolor.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolarna avstyrker — med stöd av de båda högskolorna — helt U 68:s förslag såvitt avser journalist- högskolorna, vilka enligt nämndens mening bör fungera som hittills. Samma ståndpunkt intas av TMR såvitt avser scenskolorna, statens dansskola och statens musikdramatiska skola och av konstakademien såvitt avser konsthögskolan. OMUS för musikhögskolornas del — samt styrelserna för dramatiska institutet och konstfackskolan intar en något mera nyanserad hållning i fråga om de berörda Utbildningarnas förhållande till annan högskoleutbildning. De betonar emellertid ut- bildningarnas särart och de krav på hänsyn i skilda avseenden den ställer. Sistnämnda aspekt framhålls också av kulturrådet.

1.2.2 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Högskoleutbildningens avgränsning

En överväldigande majoritet av remissinstanserna ansluter sig helt eller i huvudsak till U 68:s avgränsning av begreppet högskoleutbild- ning. Många remissinstanser framhållcr värdet av den vidgning av hög- skolebegrcppct U 68:s förslag innebär och pekar på att den kan bidra till en mer likartad värdering av olika utbildningar och ge en för de studerande mer överskådlig information.

UKÄ anför, att även en enbart författningsmässigt enhetlig högskola i och för sig skulle betyda ett långt steg i utvecklingen, men anser också någon form av fast yttre sammanhållning vara nödvändig om svag- heterna i nuvarande system skall. kunna undanröjas. På lång sikt bör enligt UKÄ sammanhållningen kunna främja ”utvecklingen av den mångfald i sammansättningen av studier tvärs över rådande fakultets- eller andra sektorsgränser som från skilda synpunkter är angelägen”. Betydelsen av en integrerad högskola torde dock framträda först sedan sammanhållningen praktiserats en längre tid och därvid förverkligats tillsammans med förändringar t. ex. i fråga om dimensioneringen, vilka är ägnade att stödja och fördjupa målen och värdegemenskapen i stort.

Enligt OM US är U 6825 helhetssyn på högskoleutbildningen ett vär— defullt led i en naturlig strävan. att skapa likvärdighet mellan olika ut- bildningar. OMUS anser att en enhetligare organisation inom utbild- ningsområdet ökar möjligheterna att bl.a. bryta igenom värderingar

Prop. 1975: 9 147

kring olika utbildningar. Styrelsen för konstfackskolan framhåller vär- det för utbildningen inom det område skolan representerar av att på ett klart definierat sätt inordnas i det högre utbildningssystemet. Detta betyder enligt styrelsens mening förutsättningar för ett organiserat samarbete med annan högre utbildning liksom möjligheter till produkt— utveckling och "forskning inom ett i detta hänseende försummat om- råde.

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) m. fl. stryker under vikten av att varje linje i gymnasieskolan får en naturlig fortsättning inom hög— skolan. En sådan utveckling skulle enligt förbundet göra grundskole- elevernas valsituation mer avspänd samtidigt som omgestaltningen av högskolan bringas i harmoni med redan genomförda förändringar inom ungdomsskolan.

Många universitets— och högskoleorgan diskuterar i första hand de organisatoriska konsekvenserna av ett vidgat högskolebegrepp. Exempel- vis betonar konsistoriet i Linköping, som tillstyrker det av utredningen föreslagna högskolebegreppet, att syftet med en ny organisation måste vara att förbättra förutsättningarna för en kvalitativ och kvantitativ ut- veckling av berörda utbildningar och inte blott att skapa en administra— tivt tilltalande modell. Enligt konsistoriets mening har U 68 inte tagit tillräcklig hänsyn till olika utbildningars särdrag, speciellt i fråga om de utbildningar som traditionellt förts till universitets- och högskolescktorn. Liknande synpunkter anförs av bl. a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och styrelsen för lantbrukslzögskolan.

Konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Stockholm, de medicinska fakulteterna vid karolinska institutet och i Linköping och deras utbildningsnämnder samt statens medicinska forskningsråd ser en boskillnad mellan utbildningar som kräver resp. inte kräver direkt forskningskontakt naturlig. De synes därför avstyrkt-1 att ett enhetligt begrepp ”högskoleutbildning” läggs till grund för organisation m.m. Konsistoriet i Uppsala finner att man av sakliga skäl måste skilja mellan universitetsutbildning och annan postgymnasial utbildning, som enligt konsistoriet skulle kunna kallas yrkesteknisk högskoleutbildning eller collegeutbildning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att de metoder som i utredningen och i direktiven till denna används för att definiera högskolan 'bär påfallande drag av godtycke. Utgångspunkten för begreppsbildningen bör enligt konsistoriet i stället vara graden av integration av FoU (forskning och utveckling) i utbild- ningen.

Bl. a. teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd ifrå- gasätter termen ”högskoleutbildning” och anser att en mer internatio- nellt gångbar term bör väljas.

Många remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan. Ett antal länsskolnämnder och kommu-

Prop. 1975: 9 143

ner samt SHIO förordar ytterligare överväganden i syfte att få en strik- tare gränsdragning, bl.a. med avseende på de högre specialkurserna.

SÖ, KK och TCO förordar principen att som högskoleutbildning skall betraktas de utbildningar för vilka de av riksdagen fastställda allmänna behörighetskraven utgör tillträ'desvillkor. Enligt SÖ torde det för de studerande liksom för de kommunala skolstyrelserna framstå som svårförståeligt att till högskolan hänförs dels viss utbildning som bygger på grundskolekompetens, dels vissa högre Specialkurser sam- tidigt som andra högre Specialkurser utesluts, trots att alla högre special- kurser bygger på gymnasieskolkompetens. SÖ anser vidare att det av utredningen uppsatta ålderskriteriet knappast underlättar en gräns- dragning.

Malmöhus läns landsting anser att det inte finns skäl för att ändra stadietillhörigheten för vissa vårdutbildningar på det sätt som utred- ningsförslagets genomförande skulle innebära. Socialstyrelsen ifråga— sätter om inte utbildning till dietist, dietetiker, föreståndare inom om- sorgsvården, tandtekniker och högre utbildning av optiker borde hän— föras till högskoleutbildningen. Jönköpings läns landsting finner skäl tala för att utbildningen vid statens skogsinstitut och tandsköterskeut— bildningen hänförs till högskolan-..

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Västmanlands län samt läns- skelnämnden i Kopparbergs län frågar sig om- man inte borde mjuka upp gränserna mellan högskola och gymnasium och sträva efter en ytterligare samordning vad gäller studiernas uppläggning m.m. i stället för att göra noggranna gränsdragningar mellan olika utbildningsformer.

Några remissinstanser tar särskilt upp utbildning inom verk och före- tag och dess relation till högskoleutbildningen. Med utgångspunkt i U 68:s definition bör enligt försvarets skolnämnd och T CO utbildning av aktivt befäl inom krigsmakten betraktas som högskoleutbildning. ÖB anser det angeläget att alla onödiga klyftor mellan det militära och det civila utbildningssystemet undviks trots den i vissa hänseenden skilj- aktiga målsättningen. Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning finner det beklagligt att U 68 inte berört den inomvcrksutbildning som bedrivs inom den offentliga sektorn, t. ex. inom försvaret. Utredningen förordar att förutsättningarna prövas för en samverkan mellan det all- männa utbildningsväsendet och inomverksutbildning på högskolenivå, bl. a. med avseende på samnyttjande av personella och materiella re- surser. '

T CO finner att inom högskoleutbildningen ryms enligt U 68:s defini- tion delar av den företagsinterna utbildningen, vare sig denna bedrivs av företagen/myndigheterna själva eller tillhandahålls av andra, t.ex. studieförbunden. Enligt TCO:s uppfattning är det en brist att U 68:s direktiv inte gett utredningen möjlighet att kartlägga detta område, då en övergripande planering av högskoleutbildningen förutsätter ett hän-

Prop. 1975: 9 149

synstagande till samtliga berörda utbildningar. AMS anser att vid di- mensioneringen av högskoleutbildningen de senast berörda utbildningar- na bör beaktas, då bl. a. de personer som genomgår olika internutbild- ningar ofta söker sig andra arbeten än dem utbildningen närmast varit avsedd för. Enligt SR:s mening vore det ett stort slöseri med resurser om utbildningen i mera allmänna högskoleämnen för de anställda inom verk m.m. skulle ske uteslutande eller huvudsakligen genom renodlad inom— verksutbildning. SIF U finner, som förut nämnts, en speciell översyn av relationerna mellan det allmänna utbildningsväsendet och den närings- livsinriktade utbildning som bedrivs i annan form främst fort- och vidareutbildning — motiverad.

Indelning av högskoleutbildningen

U 68:s förslag om en indelning i yrkesutbildningssektorer som grund för planering m.m. tillstyrks av ett stort antal remissinstanser. De som avstyrker eller är kritiska mot förslaget återfinns främst inom universite- ten och socialhögskolorna. Förslaget att tillämpa också en indelning i basutbildningsområden tillstyrks genomgående av dem som yttrar sig i frågan.

UKÄ ser tanken på en gruppering av högskolans grundutbildningar i sektorer som central för yrkesanknytningen och framhåller att, om den - integrerade högskolan inte blott skall bli en förändring på ytan utan bli ändamålsenlig, man av denna tanke måste dra rimliga praktiska kon- sekvenser, främst i organisatoriskt hänseende. UKÄ ställer sig i huvud- sak bakom den föreslagna indelningen. För denna och därtill knutna anordningar för den lokala utbildningsplaneringen och driftkontrollen talar enligt UKÄ dels att det är av största betydelse att studieorganisa- tionen får sådana egenskaper att motivationen hos den enskilde för genomförande av ett studieprogram stimuleras från början och vidmakt- hålls fortlöpande under studietiden, dels att sammanhanget mellan be- ståndsdelarna i en "utbildning av tänkt omfattning fördjupas genom en rimlig anknytning till ett framtida tillämpningsområde. I UKÄ:s till- styrkan av utredningens förslag ligger samtidigt en varning att principen om sektorisering inte får styra organisatoriska eller anslagsmässiga arrangemang i höge grad än som följer av huvudsyftet. UKÄ anför vidare att i vissa fall, exempelvis lokalt, andra rubriceringar av sektorer och däremot svarande organisatoriska enheter än de av U 68 angivna kan komma att aktualiseras.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner U 68:s förslag om sektorsindelning vara en rimlig utgångspunkt för att motverka de nuvarande missförhållandena med ett stort antal personer med akademiska utbildningar som de inte kan använda i någon yrkes-

Prop. 1975: 9 150

verksamhet. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att indelningen i yrkesutbildningssektorer kan bli ett bra instrument i utbildningsplane- ringen och tjäna syftet att ge varje högskoleort en egen utbildningspro- fil. För TCO framstår U 68:s indelningsprincip som naturlig eftersom högskoleutbildningen skall inriktas mot den framtida yrkesverksam- heten. TCO framhåller vidare att principen är lämplig som utgångs- punkt för information till de utbildningssökande och arbetsmarknaden, samtidigt som organisationen stryker under att indelningen i sektorer inte får ge upphov till nya administrativa barriärer, vilka försvårar en nöd- vändig och önskvärd flexibilitet.

Många av de remissinstanser som tillstyrker att indelningen i sekto- rer läggs till grund för planering m.m. anser det väsentligt att olika utbildningars sektorstillhörighet fortlöpande omprövas och att sektors- gränserna inte hindrar samverkan över gränserna eller bromsar utveck- lingen av nya utbildningar.

De flesta universitetsorgan som klart uttalar sig i frågan, bl. a. samt- liga konsistorier vid universiteten, avstyrker att en indelning i yrkesut- bildningssektorer tillämpas, helt eller åtminstone i fråga om de nuvaran- de filosofiska fakulteternas utbildning. Exempelvis finner konsistoriet vid universitetet i Göteborg att en indelning efter yrkesutbildningssekto- rer bör kunna fungera tillfredsställande inom vissa delar av högskole— utbildningen men otillfredsställande inom andra. Konsistoriet föreslår därför att en indelning används som är baserad på olika principer inom olika delar av högskoleutbildningen. Konsistoriet i Linköping m.fl. vill se sektorsindelningen som ett instrument för planeringen på högre nivå, som dock inte i alla avseenden behöver leda till en motsvarande indel- ning av organisationen på det lokala planet. Humanistiska fakulteten i Umeå hävdar att sektorsindelningen tillämpad på de filosofiska fakul- teterna skulle bryta sönder en väl inarbetad organisation, öka den hier- arkiskt uppbyggda byråkratin och allvarligt hindra sambandet mellan högre utbildning och forskning. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ningsnämnd i Stockholm anser att U 68:s indelningsmodell bygger på en felsyn — modellen är statisk och konserverar nuvarande yrken.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker i prin- cip U 68:s förslag till sektorisering av högskoleutbildningen men anser att sektoriseringen bör genomföras konsekvent upp till högsta nivå i den statliga administrationen. Konsistoriet vill att all verksamhet inom de tekniska fakulteterna skall behandlas som en helhet inriktad på närings- livets och samhällsplaneringens behov. IVA ifrågasätter det berättigade i att som utgångspunkt för utvecklingen av högskoleutbildningen ha kravet att planera inom en gemensam resursram. IVA finner det inte helt naturligt att t.ex. yrkesteknisk utbildning i livsmedelsteknik och utbildning av koreografer skall konkurrera inom en gemensam optime- ringsram, medan läkarutbildning och sjukvårdsplanering sköts av skilda

Prop. 1975: 9 151

organ. Akademien anser starka skäl tala för en fullständig sektorise- ring, där centrala sektorsansvariga samhällsorgan avgör hur stor del av samhällets resurser som bör investeras i utbildning inom respektive sektor, men framhåller att det dock i praktiken torde vara svårt att kon- sekvent förlägga utbildningsansvaret till sektorsansvariga samhällsor- gan. RRV anför för sin del att en helhetssyn på högskoleutbildningen visserligen kan sägas stå i strid med synen på utbildning som ett viktigt medel att nå målen inom en viss samhällssektor. Motsättningen över- bryggas emellertid genom den av U 68 föreslagna ordningen att före- trädare för de olika sektoremas intressen och behov skall ingå i bere- dande och beslutande organ inom högskoleväsendet.

U 68:s konkreta förslag till yrkesutbildningssektorer och om olika utbildningars sektorstillhörighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, även om en del pekar på gränsdragnings- problem.

Samtliga socialhögskolor uttalar sig dock bestämt för att socionom- utbildningens sociala linje och förvaltningslinje Iskall hållas samman såväl administrativt som i fråga om utbildningsplaneringen. Socialhög- skolan i Umeå betecknar exempelvis en separation av linjerna enligt U 68:s förslag som olycklig. Högskolan anser att en inordning av den sociala linjen i vårdsektorn innebär en överbetoning av den kurativa funktionen och ger en antydan om att utredningen förbisett den väsent- liga distinktionen mellan socialvård och socialpolitik. Nämnden för socionomutbildning instämmer för sin del i de bedömningar socialhög- skolorna gör av sambanden mellan socionomutbildningens linjer. Enligt nämnden måste sociala linjens samband med vårdutbildningssektorn i vad gäller den kvalitativa utbildningsplaneringen stå tillbaka för det samband med de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna som är ett nödvändigt villkor för att kunna utveckla forskningsanknytningen för linjen. Till detta lägger nämnden de starka ämnesmässiga samband som finns mellan social linje och förvaltningsinriktad utbildning och som också talar emot att i utbildningsplaneringen skilja den sociala linjen från sådana utbildningar. Nämnden tillstyrker dock att den av U 68 föreslagna indelningen efter yrkesutbildningssektorer används som grund för den kvantitativa planeringen men anser att detta inte bör få en alltför styrande effekt på högskolans organisation och arbetsformer.

Några remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, UKÄ, farmaceutiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt SACO föreslår att de far- maceutiska utbildningslinjerna skall hänföras till sektorn för vårdyrkes— utbildning i stället för till sektorn för teknisk yrkesutbildning. Social- styrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län förordar samma förändring också i fråga om laboratorieassistentutbildningen. Konsistoriet vid Chal— mers tekniska högskola föreslår att skogs- och jordbruksutbildning hän— förs till en egen sjätte sektor, då detta skulle bidra till att ge den före-

Prop. 1975: 9 152

slagna tekniska sektorn ett homogenare innehåll. Kulturrådet har i och för sig inget att invända mot att den konstnärliga utbildningen ingår i sektorn för kultur- och informationsyrken men förordar att möjligheter- na att föra konstnärsutbildningarna till en särskild yrkesutbildningssek- tor övervägs. Utbildningsnämnden vid statens dansskola förordar att utbildningen vid skolan i sin helhet förs till sektorn för utbildning för undervisningsyrken.

Högskoleutbildningens mål

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig till U 6815 målformule- ringar eller har inget att erinra mot dem. Många betonar samtidigt att formuleringarna har en allmän karaktär. I åtskilliga yttranden framhålls att målen bör konkretiseras i högre grad än vad U 68 gjort. Bl. a. efter- lyser man en diskussion om sambanden mellan olika mål och om tänk- bara målkonflikter. De remissinstanser som bedömer utredningsförslagen i olika delar utifrån de angivna målen anser i flera fall att sambanden mellan mål och medel är svaga och i vissa fall t. o. m. oförenliga.

Bland dem som uttalar sig positivt om U 68:s målformuleringar utan att närmare diskutera hithörande frågor märks AMS, många länsstyrel— ser, landsting och kommuner samt Svenska kommunförbundet, Elev- förbundet och SSU.

TCO, som ansluter sig till U 68:s förslag till mål för högskoleutbild— ningen, anser att, även om målbestämningarna lätt blir abstrakta och förefaller utopiska, de ändå kan vara vägledande i det konkreta arbetet. Enligt TCO ger U 68:s olika förslag avsevärt bättre möjligheter att uppfylla de angivna målen än vad dagens högskolesystem ger. Lärar- högskolan i Malmö anser inte minst ur lärarutbildningens synvinkel att utredningens tankegångar utgör en konstruktiv utgångspunkt för en en- hetlig målskrivning för undervisningen, även om man formulerat sig på ett mycket allmänt sätt.

Många remissinstanser anser att analysen och diskussionen av mål- sättningsfrågorna borde ägnats större utrymme av utredningen. Bl. a. några universitetsorgan och STU beklagar att en diskussion av utbild- ningens roll och effekter i samhället, bl. a. hur den påverkar samhällets välfärd och utveckling, saknas. För nämnden för socionomutbildning framstår U 68:s påståenden om mål mer som önskemål och fromma förhoppningar än som egentliga riktlinjer för utbildningspolitiken. Nämn- den anser det vara av stor vikt att ett utvecklingsarbete med syfte att formulera mätbara mål kommer till stånd. CUF anser att de av U 68 formulerade planeringsmålen saknar den nödvändiga härledningen från övergripande samhällsmål. De får därför enligt CUF karaktären av att

Prop. 1975: 9 153

vara lösryckta ur ett större sammanhang med vida tolkningsmöjlig- heter.

Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd finner att möj- ligheterna att genom den grundläggande högskoleutbildningen förverk- liga alla de mål, som man önskar uppställa, i praktiken måste bli rela- tivt begränsade. Högskolans uppgift bör därför vara att i första hand tillhandahålla en yrkesutbildning av hög kvalitet. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att U 68 genom sin mål- analys ”söker förgylla vad som med tanke på snäva tidsramar inte kan bli annat än en yrkesutbildning av tämligen krasst slag”.

Enligt UKÄ anger U 68:s allmänna mål indirekt de naturliga grän- serna —— i ett samhällsskick som det svenska — för de krav som i ett överblickbart perspektiv kan formuleras som gemensamma. UKÄ anser inte att man bör avstå från att formulera allmänna mål utan menar att mål av denna natur bör vägleda skilda planeringsåtgärder — t. ex. studie- organisatoriska — men också kunna innehållsmässigt orientera nya hög- skoleutbildningar, så långt det är möjligt, mot de problem som ledorden inrymmer. UKÄ finner dock att målskalan huvudmål -—— allmänna ut- bildningsmål — specifika mål avseende innehåll och verksamhetsformer borde ha återspeglats klarare i utredningsförslagets konkreta delar. Mål- konfliktcrna skulle, anser UKÄ, kunna ha analyserats djupare och där— med möjligen lett till vissa tydligare ståndpunktstaganden.

Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg finner att de övergri— pande målen hos U 68 kännetecknas av en sådan grad av abstraktion att de svårligen kan anses som riktlinjer för hur den högre utbildningen bör organiseras. IVA anser att allmänna formuleringar om personlig- hetsutveckling, välfärdsutveckling etc. inte kan ligga till grund för pla- nering av den högre utbildningens innehåll och form. Enligt IVA il- lustrerar begreppen i sin konturlöshct det dilemma utredningen försatt sig i i sin ambition att finna målformuleringar som kan tillämpas på all högskoleutbildning. ABF finner att U 68:s målbcgrepp sammantagna innehåller såväl målkonflikter som varandras förutsättningar och anser att utredningens analys på ett övertygande sätt visar hur vanskligt det är att för en högskola som skall vara hela samhällets angelägenhet söka formulera ett avgränsat och entydigt mål.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att individorienterande och sam- hällsutvecklande mål betonas allt för litet i utredningen och att U 68 i allt för stor utsträckning hävdar de samhällsanpassade målen och då framför allt anpassningen till arbetsmarknaden. En väsentlig svaghet med U 68:s målkapitel är enligt konsistoriet i Linköping att man valt att låta ett av delmålen yrkesförberedelsen —— dominera nästan totalt och utan att precisera innebörden i det. Synpunkter i frågan om utbild- ningens yrkesinriktning redovisas närmare i det följande.

Nämnden för socionomutbildning saknar i målredovisningen en dis-

Prop. 1975: 9 154

kussion av hur framtidsaspekterna skall komma in. Med den ökade insikt om planeringens betydelse för energitillgång, miljöfrågor och sam— hällsförändring som vi har i dag vore det, anför nämnden, naturligt att i planeringsmålen för högskolan inkludera medvetenhet om framtids- aspekternas betydelse och beredskap att i problemlösning och andra uppgifter väga in hänsyn till långsiktiga konsekvenser. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm efterlyser en diskussion av en övergripande syn på forskningens och högskoleutbildningens mål mot bakgrund av mänsklighetens globala överlevnadsproblem.

Några remissinstanser, främst inom universiteten, anser att vissa av de mål för utbildningens innehåll och verksamhetsformer, främst k r i- tisk s kolning, vilka U 68 ser som medel för att nå planerings- målen, är så viktiga att de bör' jämställas med dessa. Juridiska fakul- teten i Uppsala och dess utbildningsnämnd hävdar att universitetens och högskolornas särställning motiveras av den vetenskapliga verksamhetens särart samt att det är just genom att bedriva kritik och kritisk skolning som det högre utbildningsväsendet kan göra samhället i övrigt de vik- tigaste tjänsterna. Detta förusätter en hög grad av självständighet. Fa- kulteten och nämnden kan inte finna, att denna uppfattning, som allt- jämt ligger till grund för universitetsorganisationen, har förlorat sitt berättigande. I U 68:s diskussion om målfrågorna har dessa förhållan- den betonats alltför svagt i jämförelse med de av utredningen angivna allmänna planeringsmålen. Teologiska fakulteten i Lund och dess ut- bildningsnämnd anser att universitetens viktiga funktion att utbilda för- måga till kritisk prövning och bedriva av samhället och dess institutioner obunden och kritisk forskning kan försvåras i och med att utbildning, kunskaper och grundforskning inte ges exklusivt egenvärde utan ses som medel för att förverkliga vissa politiska mål. Fakulteten och nämnden varnar för att om inte tvingande skäl kan anföras —— konstruera system som i ett annat politiskt läge än. det nuvarande kan brukas till inte en— dast organisatorisk utan också politisk styrning av utbildningens och forskningens innehåll. Liknande synpunkter anförs av bl.a. medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, de humanistiska och medicinska fakulteterna i Lund samt humanistiska fakulteten i Umeå. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner det anmärkningsvärt att U 68 undvikit att diskutera i vad mån man kan förena dels en vidgning av högskolebegreppet, dels en starkare yrkesinriktning av de filosofiska fakulteternas utbildning med ett bibe- hållande av universitetsutbildningens vetenskapliga inriktning.

UKÄ finner för sin del att det i U 68:s måldiskussion inte finns någon motsättning mellan målen av olika dignitet men stryker under att krav på goda ämneskunskaper och fostran till kritisk skolning måste vidmakt- hållas i varje led av planering och genomförande av studieprogram i den nya högskolan.

Prop. 1975: 9 155

De målformuleringar som finns i nuvarande universitetsstadga och utbildningskungörelser samt i U 6815 författningsförslag kommenteras positivt av några remissinstanser. Också dessa anser att mål för utbild- ningens innehåll och verksamhctsformer bör inta en framträdande plats. Enligt SACO utgör ändamålsparagrafen —- i huvudsak identisk med nu- varande utbildningskungörelsers formulering — i U 6815 förslag till kun- görelse om högskoleutbildning en mera uttömmande och adekvat be- skrivning av högskoleutbildningens mål än utredningens ”målsättnings- katalog” i betänkandetexten. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kon- sistoriet i Umeå och SIF U. Statens medicinska forskningsråd säger sig inte kunna dela U 68:s grundläggande syn på högskoleutbildningens mål. Rådet anser att målet för universitetens verksamhet bör vara det i universitetsstadgan formulerade: ”att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning”. Detta bör kompletteras med ett stadgande som täcker in nödvändigheten av en ökad yrkesinriktning för vissa av de nuvarande högskoleutbildningarna.

Många remissinstanser diskuterar som nämnts — i generella termer eller specifikt för var och en av U 68:s fem målrubriker —— planerings— målen i relation till utredningens konkreta reformförslag och vidare konflikter mellan olika mål.

Remissinstansernas synpunkter på målet ”p e r s 0 n i i g h e t 5 u [— v e ck 1 i n g” anknyter i huvudsak till U 68:s utgångspunkt att all hög— skoleutbildning skall vara yrkesinriktad. I yttrandena diskuteras dels möjligheterna att tillgodose personlighetsutvecklande mål i en yrkesin- riktad utbildning, dels utrymmet för studier utan yrkesinriktning, av per- sonliga bildningsskäl.

Några remissinstanser stryker under att högskolestudier skall kunna bedrivas utan någon form av yrkesinriktning. Medicinska fakulteten i Göteborg anser att det svenska samhället, med dess intellektuella och ekonomiska resurser, har råd även till sådan högre utbildning och forsk- ning vars mål är att överhuvudtaget berika våra kunskaper och sprida dessa inom så stor del av befolkningen som möjligt. Även historisk-filo- sofiska sektionen [ Stockholm och dess utbildningsnämnd, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, konsistoriet samt odontologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid karolinska institutet, lärar- högskolan i Umeå, SFS m. fl. anser att utrymme bör finnas för studier utan yrkesinriktning. TCO anser å sin sida att det knappast kan anses samhällsekonomiskt försvarbart att så länge samhället i övrigt arbetar under ekonomiska restriktioner låta högskolesystemet utvecklas isolerat från stora delar av arbetsmarknaden och dess krav. FÖVUX anser det riktigt att högskolan skall vara yrkesinriktad Och att allmänbildning, som bidrar till elevernas personlighetsutveckling och ger dem gemen- samma referensramar, inte bör förmedlas av högskolan, där endast en mindre del av varje årskull återfinns. Sådan bildning bör enligt FÖVUX

Prop. 1975: 9 156

ges i ungdomsskolan, där alla kan komma i åtnjutande av den, samt på högskolenivå av studieförbundcn.

Många remissinstanser framhåller att det inte behöver finnas någon motsättning mellan yrkesinriktning och mållsom personlighetsutveck- ling. Sålunda anser UKÅ att högskoleutbildningen skall förbereda för yrkesverksamhet men också kunna tillgodose andra livsbehov än dem som svarar mot yrkeslivets krav. En höjd utbildningsnivå är enligt SÖ i och för sig av värde och grundskolan och gymnasieskolan tjänar ett sådant ändamål. Även högskolan bör, anser Sö, ge sitt bidrag i denna riktning men för både samhället. och individen blir utbildningen -— inte minst på högskolenivå —— mer värd om den kan utnyttjas också i yrkes- livet. LO och SFS framhåller att en hög grad av yrkesförberedelse inte behöver stå i motsats till kritiskt tänkande. LO hävdar vidare att en för- stärkt arbetslivsanknytning inte står i ett motsatsförhållande till utbild- ningens mål att verka personlighetsdanande. Att studierna närmar sig den verklighet där människor skall göra sin arbetslivs- och samhällsinsats måste i stället främja både utvecklingen av ansvarskänsla och lusten att i konkreta situationer utveckla anlag och intressen.

Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola anser att vad U 68 anfört under rubriken "personlighetsutveckling,, inte handlar om personlighetsutveckling utan om "doktrinär styrning i syfte att åstad- komma habila yrkesverksamma individer med väl utvecklade kommuni- kationsfärdigheter inom en gemensam referensram”. Om ambitionerna skall begränsas härtill bör målet ges en adekvat benämning.

Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg hävdar att målet ”per- sonlighetsutveckling” lätt kommer i konflikt med det uttalade effektivi- tetskravet. Enligt SFS uppfylls inte delmålet '*personlighetsutveckling' genom det av U 68 föreslagna systemet med fasta dimensionerade ut- bildningslinjer. SSEF anser att förekomsten av graderade betyg inte bidrar till kritiskt tänkande.

Bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbild- ningsnämnder [ Lund finner att målet ”v ä 1 f ä r (1 s u t v e c k -1 in g” tillfredsställs väl genom förslagen. om ökad arbetslivsanknytning. Nämn- derna anser vidare att dimensioneringsförslagen är välkomna med hän- syn till detta mål. SFS finner att förslaget om en totaldimensionering av den högre utbildningen innebär att välfärdsutvecklingen eftersätts. Mot bakgrund av att en allmänt högt hållen utbildningsnivå är fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt är förslaget enligt SFS ologiskt i och med att man låter de samhällsekonomiska aspekterna underordnas ak- tuella statsfinansiella problem. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd menar att medlen för att nå välfärdsutveckling i betydelsen ekonomisk tillväxt resp. livskvalitet kan vara direkt motsatta. CUF motsätter sig utredningens koppling mellan välfärdsutveckling och ekonomisk tillväxt.

Prop. 1975: 9 157

Många remissinstanser anser att planeringsmålet ”d e m 0 k r a t i” starkt bör påverka den institutionella organisationen. Åtskilliga univer- sitets- och högskoleorgan, statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd samt SFS anser att flera av U 68:s förslag beträffande den institutionella organisationen, bl. a. rörande sättet för utseende av ledamöter i olika organ inom högskolorna, rim- mar illa med demokratimålet. LO ser det som väsentligt för utvecklingen av demokratin att de som deltar i undervisningen får vara med och på- verka studiernas innehåll och inriktning. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala finner det dock inte självklart att högsko- lan skall tjänstgöra som en skola i demokrati i yttre, teknisk mening. Enligt nämnden blir situationen särskilt besynnerlig om den studerande får tillfälle att utöva ansvar och medinflytande under högskoletiden medan arbetsplatsdemokratin i övrigt är helt outvecklad. SSEF anser graderade betyg vara direkt oförenliga med ett demokratiskt samhälle.

De remissinstanser som kommenterar U 68:s målrubrik ”inter- n ati o n al i s e r i n g” är i allmänhet mycket kritiska mot utredning- en. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd efterlyser en allmän överblick av vad som internationellt sker på högskoleområdet och anser att U 68:s brist på internationella perspektiv är belysande för det ringa värde utredningen själv sätter på de övergripande mål man för fram för utbildningen. Även STU anser att utredningen tar alltför lätt på de internationella jämförelserna och att frågor som t. ex. jämför- barhet av betygsmeriter varit av värde att få belysta. Enligt konsistoriet m.fl. i Linköping kan vissa av utredningens förslag verka isolerande, t. ex. förslaget att avskaffa examina och den föreslagna administrativa begreppsapparaten. Liknande synpunkter anförs av bl.a. humanistiska fakulteten i Lund. Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska hög- skola anser att avsnittet om internationaliscring innehåller en klar tendens till ”know-how imperialism” som torde stå i motsättning till den utvecklade solidaritet som samtidigt hävdas. Enligt språkvetenskap- liga sektionens utbildningsru'itnnd i Uppsala måste U 6815 uppfattning att målet ”internationalisering” bör genomsyra all högskoleutbildning anses som en orealistisk överdrift. IVA betonar att internationalisering i sig inte är något enhetligt utbildningsmål. Sålunda kan önskemål om att främja svenska biståndsinsatser resp. utveckla svensk utrikeshandel medföra delvis skiljaktiga krav på utbildningen.

Många remissinstanser anser att vissa av U 68:s förslag är väl ägnade att bidra till s 0 ci al f ö r ä n d r i n g, särskilt möjligheterna att för- ändra den sociala rekryteringen till högskolestudier i positiv riktning. Detta gäller främst förslagen om återkommande utbildning och om cta- blering av högskoleutbildning utanför universitetsorterna. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser emellertid att lokaliseringsförslagen innebär risker för en social snedrekrytering. Några remissinstanser är

Prop. 1975: 9 158

tveksamma om U 68:s förslag är tillräckliga för att komma till rätta med den sociala snedrekrytering som utmärker högskoleutbildningen. LO framhåller att inom högskolesystemet inre förändringar måste vidtas så att nyag rupper skall kunna uppleva att högskolan tar hänsyn till deras behov och förutsättningar. Vidare måste enligt LO antagningsbestäm-— melserna utformas så att de lägger större vikt vid yrkes- och samhälls- erfarenhet än för närvarande. LO ser det också som väsentligt att hög- skolan erbjuder ett större sortiment av kurser och avdelar en större del av resurserna till kortare och till praktiska behov knutna kurser för att bidra till social rättvisa.

CSN, studiemedelsnämnden i Uppsala och SFS finner att åt- gärder på det studiesociala området måste ses som ett väsentligt medel för att förändra högskolans sociala rekrytering. Enligt studiemedels- nämnden i Uppsala borde U 68 behandlat frågan om utbildningens socia- la funktion utifrån en övergripande målsättning om hur utbildningen kan utjämna de rådande klasskillnaderna. Nämnden är inte främmande för att de nuvarande generella studiestödsreglerna måste kompletteras med selektiva åtgärder om man önskar uppnå målet ”social förändring”. CSN ser det som synnerligen väsentligt att man gör en undersökning av de sociala effekterna av hittillsvarande studiesociala insatser.

Socialhögskolan i Umeå vill betrakta högskolans uppgift som i huvud— sak syftande till utveckling och förnyelse av rådande samhällsförhål- landen och tar därvid upp sambandet mellan ny kunskap och social för- ändring. Enligt högskolan måste grunden för en utbildning med denna funktion vila på de nya rön och åsikter som märks genom ifrågasätt- ande studier och forskning. Socialhögskolan anför vidare att förutsätt- ningen för att dessa nya idéer skall vinna gehör och i praktiken kunna omsättas till nya resurser också ligger i en organisation som möjliggör en ur det teoretiska kunnandet hämtad ideologisk förnyelse beträffande sättet att se på samhällsfunktionerna. Nämnden för socionomutbildning ansluter sig till dessa synpunkter.

Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningmämnd anser att möjligheterna att åstadkomma social utjämning inom ramen för hög- skoleutbildningen är små och förordar att åtgärder sätts in på ett tidigare stadium, särskilt inom skolväsendet, för att bredda rekryteringsunderla- get. Fakulteten och nämnden, liksom bl.a. länsstyrelser-z i Kronobergs län, framhåller emellertid att en utjämning i värderingen av olika yrken är betydelsefull. Humanistiska fakulteten i Umeå anför att orättvisorna i samhället inte nödvändigtvis avlägsnas genom en rättvis social rekryte- ring av de studerande i högre utbildning, eftersom de färdigutbildade i regel identifierar sig med sin nya yrkes- och klassmiljö, inte med sin ut- gångsmiljö, och klass- och gruppmotsättningarna på så vis kvarstår, om än i förening med en snabbare ”ståndscirkulation”.

En stor majoritet av remissinstanserna instämmer i eller lämnar utan

Prop. 1975: 9 159

erinran U 68:s överväganden och förslag om mål för 11 t b i 1 d nin g- ens innehåll och verksamhetsformer. Idet föregående har redovisats synpunkter på relationen mellan dessa mål och plane- ringsmålen.

Några remissinstanser, bl. a. samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd samt medicinska fakulteten i Lund, matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och styrelsen för skogs/lög- skolan, anser att kvalitetsaspekterna borde fått en mer framträdande roll i måldiskussionen.

UKÄ pekar på en rad konsekvenser som borde bli följden om man ger begreppet kritisk skolning en vid innebörd i linje med U 68:s tanke— gångar. Enligt UKÄ behövs lärare och andra medarbetare i en ut— sträckning som hittills delvis kunnat hållas tillbaka på grund av en för stark tro på rationaliseringar. Detta ställer frågor om studietidens längd i ett närmare beroende av målangivelser än, som ofta hittills, av gene- rellt formulerade'normer m.m. ABF anser det mycket betydelsefullt att U 68:s idéer om kritiskt tänkande m. m, ges utökat utrymme i hög- skolans verksamhet.

Filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd anser att det skulle ha varit av värde om U 68 diskuterat möjligheterna för en försöksverksamhet vid något universitet med en genomgående problem- orienterad undervisning. En sådan diskussion med eventuellt åtföljande försöksverksamhet skulle enligt fakulteten och nämnden ha kunnat medföra en förnyelse av såväl innehållet i utbildningen som undervis— ningsmetoderna.

UKÄ fäster stor vikt vid problemorientering av utbildningen och an- ser att problemoricnteringen bör utgöra en viktig ingrediens i yrkesin- riktningen av högskolestudierna. Enligt UKÄ är en problemcentrerad utbildning väl ägnad att främja en kombination av kreativ och kritisk attityd. UKÄ anser att ansträngningarna bör ökas för att påbörja ett utvecklingsarbete som syftar till ökade inslag av problemorienterande studier. Detta förutsätter enligt UKÄ en generositet från statsmakternas sida, t. ex. vad gäller lokala myndigheters rätt att experimentera med olika uppläggningar.

U 68:s synpunkt att ett mål för undervisningen bör vara att främja kreativiteten stryks under av bl. a. SÖ, konsistoriet vid tekniska högsko- lan i Stockholm, utbildningsnänznden vid högskolan i Luleå, STU, sty- relsen för konstfackskolan, Svenska ingenjörssamfundet och T eknolog— organisalionen Reftec.

Frågan om förhållandet mellan högskoleutbildningen och studieför- bundens verksamhet berörs i ett par yttranden. Folkbildningsförbundet framhåller att folkbildningen har väsentliga uppgifter även med det av U 68 föreslagna högskolesystemet. Förutom konkreta ”kompletterings- uppgifter” inom systemet behövs det enligt förbundet en fri sektor

Prop. 1975: 9 160

inom det högre utbildningsväsendet för att förverkliga de individuella och sociala mål som utredningen uppställt. ABF påpekar att en reforme- ring av högskolan i den riktning U 68 avsett väsentligt skulle underlät- tas om studieförbundens pedagogiska metoder och sätt att anpassa under- visningen till elevernas förutsättningar och önskemål kunde vinna in- steg inom högskolesektorn. ABF anser det nödvändigt att finna former för en närmare samverkan mellan högskolan och studieförbunden, for- mer som dock inte får inkräkta på de senares frihet och självständighet. Enligt förbundets uppfattning måste universitetscirklarna ges en central roll i strävandena att föra ut framför allt de inslag i högskoleutbildning- en, som är av personlighetsbildande karaktär, till dem som saknar möj- lighet att följa reguljära studiegångar.

Utbildningens arbetslivsanknytning

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till U 68:s utgångspunkt att högskoleutbildningen skall vara yrkesinriktad. Till dessa hör socialsty- relsen, statskontoret, RRV, SÖ, några universitets- och högskoleorgan, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, nästan samtliga länsstyrelser och landsting, fler- talet av de kommuner som yttrat sig i frågan, Svenska kommszörbun- det, LO, T CO, SACO, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, SFS, SECO, Elevförbundet och SSU. Många av dessa instanser betonar samtidigt liksom utredningen — att yrkesinriktningsprincipen inte be- tyder att utbildningen skall inriktas som snäva områden eller innehålla endast direkt yrkesanknutna moment.

1 åtskilliga yttranden efterlyses preciseringar av vad arbetslivsanknyt- ning och yrkesinriktning reellt skall betyda. En rad universitets- och högskoleorgan, t. ex. konsistorierna i Uppsala och Linköping samt vid universitetet i Göteborg, som del-'.ar U 68:s uppfattning att en förbättrad anknytning mellan högskoleutbildningen och arbetslivet bör eftersträ- vas, anser sålunda att utredningen inte tillfredsställande klargjort inne- börden i begreppet ”yrkesinriktad”.

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm rn. fl. framhåller att universitetsinstitutionernas ansvar och funktion måste vara att främja ämnesteoretiska studier och bedriva ämnesteore- tisk forskning. Frågan om yrkesinriktad utbildning måste enligt nämn- den belysas ytterligare vad gäller reformens effeker på institutionerna. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser att det är omöj- ligt att förneka att universitetsutbildningen hittills varit till största delen yrkesförberedande, åtminstone i den meningen att flertalet efter grundexamen beretts meningsfull sysselsättning inom områden för vilka utbildningen varit av betydelse. Fakulteten anser för sin del att yrkes- förberedelsen består dels i inhämtandc av faktiska kunskaper, dels i

Prop. 1975: 9 151

inövandct av en kritisk attityd. Sveriges civilingenjörsförbund anser att yrkesinriktning bör tolkas som utbildning för att klara vissa arbetsupp- gifter eller funktioner snarare än ett speciellt yrke. Liknande syn- punkter anförs av bl. a. konsistoriet i Uppsala. SFS anser att man kan urskilja tre grader av utbildningens anknytning till yrkesliv och arbets— marknad. Begreppet ”yrkesutbildning" gäller de mest målinriktade ut- bildningarna, t. ex. läkar— och tandläkarutbildningarna. ”Yrkesinriktad utbildning” ger en inriktning mot en mer eller mindre bred "arbets- marknad, t. ex. ekonomutbildningen. Den svagaste formen av yrkes- förberclse har de ”yrkesorienterande utbildningarna”, till vilka många utbildningar vid filosofisk fakultet kan föras.

AMS finner att strävan att yrkesinrikta högskoleutbildningen måste ställas i relation till arbetsmarknadens föränderlighct. Även om en ut- bildning måste innefatta stora inslag av specialisering, bör enligt AMS utrymme ges för en bred grund som i sin tur kan ge förutsättningar att i framtiden möta yrkeslivets skiftande krav. Problemen att få ett direkt samband mellan utbildning och senare yrkesverksamhet kommer inom många områden att finnas kvar på grund av de ständiga förändringarna inom näringsliv, förvaltning etc. Vid presentationen av utbildningen bör, enligt AMS, arbetsmarknadens föränderlighet och de olika utbildning- arnas utbytbarhet strykas under.

Statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forsk- ningsråd anser att kortsiktiga yrkesutbildningsaspekter i alltför hög grad präglat U 68:s förslag. Råden framhåller att det är väsentligt, även ur yrkesutbildningssynpunkt, att utbildningen får tillräcklig bredd och djup och att inslaget i de olika ämnena av vetenskaplig metodik och veten- skapligt tänkande tillgodoses. Värdet av en god basutbildning betonas också av IVA, som finner att osäkerheten i kvantitativa arbetsmarknads- prognoser och svårigheten att förutsäga framtida krav på utbildningens innehåll talar emot en snäv specialisering. Liknande synpunkter fram— förs av en rad universitetsorgan. Konjunkturinstitutet anser att en hård, direkt yrkesinriktning i högskoleutbildningen leder till att individerna blir låsta till ett begränsat verksamhetsområde och att den yrkesmäs- siga rörligheten minskar.

UKÄ finner för sin del att den mest fruktbara metoden att på ett lyckligt sätt lösa spänningarna mellan arbetsmarknaden och utbildning- ens innehåll och organisation inte ligger i ytterligare strävanden att söka fånga framtidsbehoven genom förbättrad prognosteknik. I stället bör enligt UKÄ ansträngningarna koncentreras på att skapa en studieorga- nisation och inlärningsmiljö som är elastisk nog att möta hårda krav på snabba förändringar i fråga om utbildningens innehåll och uppläggning och som själv inbjuder till nyskapelse.

Konsistorierna i Lund och vid universitetet i Göteborg m. fl. universi- tets- och högskoleorgan samt SACO och SFS framhåller att graden av

Prop. 1975: 9 . .' 162

yrkesanknytning måste tillåtas variera mellan olika utbildningar. Kon- sistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att de filosofiska ämnes- områdena med avseende på sitt innehåll inte är anpassade för utbild- ning mot snäva yrkesmål. För en lång rad ämnen gäller att de ej är oundgängligen nödvändiga inom något bestämt yrke men är av största vikt för en lång rad yrken. Detta har sin grund i det förhållandet att utbildningen i första hand är inriktad på generella kunskaper samt trä- ning i förmågan att självständigt: uppsöka, inhämta och kritiskt granska information. Samhällsvetenskapt'iga fakulteten i Lund och dess utbild- ningsnämnd framhåller att det i ett föränderligt samhälle inte är möj- ligt att vid universiteten skapa yrkesutbildningar i den omfattning U 68 föreställt sig. Vad universiteten framför allt kan ge är gedigna ämnes- kunskaper. Skulle institutionerna få till väsentlig uppgift att endast leve- rera av administratörer beställda kursbitar, skulle kvaliteten på de sist— nämnda snart sjunka.

Metoder för att åstadkomma cn bättre arbetslivsanknytning diskuteras i några yttranden. Några remissinstanser erinrar här om U 68:s förslag om arbetslivsrepresentation i utbildnings- och linjenämnder. Att högsko- lan i ökad utsträckning öppnas för grupper med kanske bristfällig for- mell utbildning men med värdefulla erfarenheter och viktiga uppgifter inom arbetslivet är enligt LO ett annat medel att stärka högskolans an- knytning till arbetslivet.

SA FlSl anser att utbildningen skulle få en bättre arbetslivsanknytning än vad nuvarande system möjliggör om man utgick från ett system or- ganiserat efter principen om inlärning i olika miljöer, där man ser den formella utbildningen som en inlärningsmiljö bland andra, t. ex. arbets- liv och familj. Med beaktande av svårigheterna att i någon omfattning införa ett sådant system annat än på lång sikt förordar organisationerna försöksverksamhet på detta område.

Nämnden för socionomutbildning framhåller att erfarenheterna från socionomutbildningen tyder på att samspelet utbildningsproducenter— avnämare är viktigt och värdefullt för båda parter. Den egentliga bristen på detta område har enligt nämnden varit och är alltjämt avsaknad av resurser för att forskningsmässigt bearbeta den problematik fältet har och därigenom utveckla och fördjupa samspelet.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd aktualise- rar i detta sammanhang det värde praktik kan'ha för en bättre arbets- livsanknytning men frågar sig om inte en arbetslivserfarenhet från ett helt annat område än det tilltänkta yrket kan vara mera värdefull i vissa fall.

Vissa remissynpunkter rörande yrkesinriktning i förhållande till andra utbildningsmål har redovisats i det föregående. I det följande kommer vissa frågor som berör förhållandet mellan arbetslivsanknytning och forskningsanknytning att tas upp.

Prop. 1975: 9 163

Utbildningens forskningsanknytning

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan ansluter sig till U 68:s utgångspunkt att all högskoleutbildning bör ha ett samband med forsk- ningen. Ett stort antal instanser anser emellertid utredningens behand- ling av sambandet mellan grundutbildning och forskning otillfredsstäl- lande. Synpunkter på förhållandet att U 68:s uppdrag avgränsats till enbart grundutbildningen har redovisats i det föregående (1.2.1). Vissa av utredningens förslag bedöms vidare försvaga befintlig anknytning mellan grundutbildning och forskning. Det är främst förslagen rörande lokalisering och institutionell organisation —— innefattande tjänsteorga- nisation som diskuteras med avseende på effekterna för forskningsan- knytningen. Synpunkter i detta avseende vilka huvudsakligen gäller den institutionella organisationen och tjänsteorganisationen redovisas när- mare i det följande (1.2.7).

Ett stort antal universitets- och lzögskoleorgan liksom forskningsråden har gjort frågan om högskoleutbildningens forskningsanknytning till ett huvudtema i sina yttranden. Exempelvis anser konsistoriet i Lund att U 68:s förslag inte beaktar vikten av ett nära samband mellan utbild— ningsplaneringen och forskningsutvecklingen. Medicinska fakulteten i Umeå anser att utredningen genom sina diskussioner av sambandet mellan grundutbildning och forskning presterar en helt övertygande argumentering för önskvärdheten av en nära forskningsanknytning och efterlyser en mera energisk diskussion av bl.a. de sociala följderna av den kvalitetsskillnad som kommer att uppstå mellan undervisning på högskolor med och högskolor utan forskning. Statens humanistiska forskningsråd finner att det redan på kvantitativa grunder står klart att utredningens behandling av forskningsanknytningen blivit utomordent- ligt snäv. ”Verklighetsfrämmande åtskiljande av undervisning från forskning” och "bristande konkretion och underbetoning av den veten- skapliga forskningens betydelse för samhälle och undervisning" har enligt rådet framstått som förutsättning för att utredningens enhets- resonemang inte skall störas.

UKÄ anser att hela reformfrågan skulle ha tjänat på klarare direktiv när det gäller forskningsanknytningen och uttalar sig för en princip- förklaring från statsmakternas sida om att hela högskolan bör betraktas och utvecklas såsom en enhet för högre utbildning och forskning. Vissa delar av detta problemkomplex bör kunna behandlas inom ramen för utredningen av vissa frågor rörande forskarutbildningen m. rn. Frågor om utveckling av resurserna för att inom hela högskolan stärka förbindel- serna med vetenskaplig verksamhet och forskningsmiljö bör enligt UKÄ' i fortsättningen bli betydelsefulla uppgifter för planeringen. SACO an- ser att U 68:s förslag kan läggas till grund för en reform endast under förutsättning att väsentliga justeringar vidtas i syfte att säkra ett nära

Prop. 1975: 9 164

samband mellan undervisning och forskning. Till de remissinstanser som anser det nödvändigt att frågor om forskningens roll och om grund- utbildningens forskningsanknytning utreds närmare, innan reformer genomförs, hör vidare bl. a. konsistorierna i Uppsala och Umeå och vid tekniska högskolan i Stockholm samt STU och SFS.

Några remissinstanser diskuterar i sammanhanget innebörden i be— greppet forskning. Jönköpings läns landsting anför att varje forsknings— aktivitet torde kunna inplaceras på en skala, där den ena ytterligheten är en ren grundforskning, kanske definierad som ”sökande efter kun- skap för kunskapens egen skull” och den andra ytterligheten är utveck- lingsarbete i nära anknytning till produktionsprocesser av olika slag. Landstinget anser att den mycket omfattande forskningsverksamhet som bedrivs utanför universitet och högskolor, t. ex. inom industrier och sjukhus, bör observeras. All forskning — såväl i offentlig som i enskild regi —— här på ett eller annat sätt samordnas med högskolan.

Relationen mellan å ena sidan arbetslivsanknytning av utbildningen inom en vidgad högskola, å andra sidan forskningsanknytning av utbild- ningen diskuteras i några yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på att en högskolereform för en del utbildningar måste innebära en ökad anknytning till forskning, för andra en ökad orientering mot arbetslivet. Som antytts i det föregående hävdar vissa universitets- och högskoleorgan att utredningens starka betoning av arbetslivsanknytning— en innebär risker för att forskningsanknytningen försvåras eller kommer i skymundan. Exempelvis anser teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd att tonvikt på yrkesutbildning med linjer som har föga sammanhang med forskningens uppdelning på olika ämnen är en faktor som försvårar forskningsanknytningen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd anser att förslaget om mestadels korta, snävt yrkesinriktade kurser i grundutbildningen kan leda till en nästan total fragmentering av kärnämnena, som skulle inne- bära ett dödligt hot mot forskning och forskarutbildning vid institutio- nerna och därmed även mot lågstadieundervisningens vetenskaplig— het.

Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Stockholm hävdar att kontakten med forskningen är ett oundgängligt inslag i varje utbild- ning av högskolekaraktär. Så är t. ex. enligt nämnden träningen i vetenskaplig metodik och vetenskapligt tänkande i hög grad en aspekt av den yrkesförberedande utbildningen redan på grundutbildningsnivå. Konsistoriet vid karolinska institutet framhåller att forskningens meto- dik ständigt är aktuell inte bara för lärarna utan också för de blivande läkarna och tandläkarna.

SACO:s instämmande i U 6815 förslag, att högskoleutbildningens yr- kesinriktning skall ligga till grund för studiernas organisation på grund— utbildningsnivå, görs i övertygelsen att detta väl låter sig förena med er-

Prop. 1975: 9 165

forderliga anordningar i syfte att trygga forskningssambandet. TCO anser att svårigheten att mera precist uttrycka vad som krävs i ett visst yrke gör att de vetenskapliga synpunkterna bör få ett betydande ut- rymme.

Några remissinstanser med anknytning till utbildningar som i dag saknar institutionaliserad forskningsanknytning diskuterar konsekven- serna för berörda utbildningar av ett genomförande av U 68:s förslag.

Nämnden för socionomutbildning anser att frågan om socionomut- bildningens forskningsanknytning är av fundamental betydelse. Nämn- den pekar på att det för närvarande är svårt att till fullo meddela en un- dervisning vilande på vetenskaplig grund. De forskningsrcsultat som bor- de utgöra grunden för högskolornas utbildning för socialt behandlings- arbete saknas i stor utsträckning. Nämnden redovisar fyra typer av behov av forskningsanknytning för socionomutbildningen. För det första gäller det behov av forskning dels som stöd för grundutbildning- en, dels för att ta fram ny kunskap. Den andra typen av behov avser den sociala verksamhetens behov av forskarutbildade med socionom- examen i botten. För det tredje gäller "det önskemål att nyttja den forskningskapacitet socionomerna utgör, främst genom den yrkesin- riktade utbildning och de praktiska erfarenheter de inhämtat. Slutligen anser nämnden att utbildningssystemet bör göras flexibelt så att socio— nomer ges möjlighet till såväl forskarutbildning som kvalificerad vidareutbildning.

OM US anser att musikutbildningen i dag har otillfredsställande för- utsättningar att tillgodogöra sig den stimulans som närheten till och kontakten med en levande och dynamisk forskningsverksamhet utgör. OMUS framhåller betydelsen av att de direkta forskningsinsatscrna åt- minstone till en del inriktas på problem som har betydelse för grund- utbildningen. Speciellt föreligger inom musikområdet ett stort behov av pedagogisk-metodisk forskning och utvecklingsverksamhet. Styrelsen för konstfackskolan ser det som väsentligt ur både allmänsamhälleliga aspekter och studiesynpunkter att en designforskning kommer till stånd med förankring i utbildningen. Styrelsen för biblioteks/ziigskolan anser att det ur bibliotekarieutbildningens synvinkel är väsentligt med en stark och samordnad biblioteksforskning, bl. a. för att underlätta rekrytering- en av kvalificerade lärarkrafter.

Stockholms läns landsting anser att det från likvärdighetssynpunkt är angeläget att kommunal högskoleutbildning tillförsäkras samma an- knytning till forskning inom olika specialområden som utbildningen 'in- om den statliga högskolan.

Från flera håll framhålls allmänt värdet för forskningen av en kopp- ling till utbildningen inom en vidgad högskola. Exempelvis framhåller forskningsrådsutredningen att en bredare kontakt med utbildning som inte tidigare ingått i högskolan i många fall bör ge impulser till nya

Pr0p. 1975: 9 166

forskningsinsatser. U 68:s förslag bör enligt ABF bidra till att ge univer- sitetsforskningen flera och tätare impulser från samhället utanför hög- skolorna, under förutsättning att utbildningens forskningsanknytning blir tillräckligt stark.

AMS ser för sin del en nära kontakt mellan arbetsliv och forskning som väsentlig, varigenom nya utbildningsvägar eller kombinationer av ämnen successivt kan tillskapas.

Det värde som forskningsanknytningen representerar måste enligt LO" vägas mot andra värden och andra mål. Den närmare anknytningen till arbetsliv och regionala och lokala förhållanden representerar för LO sådana värden. Önskemål om bevarad forskningsanknytning får inte leda till att man avstår från en ökning av utbildningsutbudet då förutsätt- ningar i övrigt finns för en sådan ökning. LO framhåller att större hän- - synstagande till arbetsliv och regionala förhållanden inte behöver be- tyda en försämrad forskningsanknytning. Den ytterligare spridningen av högskoleresurser till nya orter bör tvärtom kunna leda till att forsk- ningen i högre grad kan inriktas på problem av väsentlig betydelse inom regionen. Därmed skapas enligt LO också en större förståelse för forskningens behov och metoder.

Med hänsyn till konsekvenserna för sambandet mellan forskning/ forskarutbildning och grundutbildning kritiserar emellertid många re- missinstanser U 68:s förslag om utbyggnad av högskoleutbildningen på orter utan forskningsorganisation. I anslutning härtill förs fram en del synpunkter och förslag rörande lokalisering av resurser för forskning och forskarutbildning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd ser det som bekymmersamt att utredningen inte erkänner — och än mindre diskuterar målkonflikten mellan forskningsanknytning och den främst av regionalpolitiska syften motiverade lokaliseringen av högskoleutbildning till nya orter.

Filosofiska fakulteten i Linköping anser att U 68 anlagt ett för snävt perspektiv på forskningsanknytningsproblemet. En viktig fråga är, häv- dar fakulteten, hur grundutbildningen på lång sikt påverkas om den 10- kaliseras så att de som är verksamma inom den avskärmas från daglig närkontakt med en forskningsmiljö. För en högskola utan reell forsk- ningansknytning anser fakulteten två speciella huvudproblem stå i för- grunden då det gäller att genomföra grundläggande utbildning. Det gäller dels hur ny kunskap och nya metoder snabbt skall kunna föras in i utbildningen, dels hur föråldrade synpunkter och kunskaper skall kunna föras ut ur utbildningen. Dessa problem blir enligt de erfaren- heter fakulteten i Linköping har synnerligen svårlösta om den grund- läggande utbildningen är geografiskt skild från forskningen. Dessa effekter på grundutbildningen anser fakulteten huvudsakligen bero på att lärarna saknar direkt forskningskontakt. Fakultetens slutsats blir att

Prop. 1975: 9 ' 167

man måste vara mycket återhållsam med att lokalisera högre utbildning till platser där inte forskningsanknytning kan åstadkommas. Konsistoriet i Linköping stryker under fakultetens synpunkter.

Synpunkter i större eller mindre utsträckning överensstämmande med _ dessa anförs också av många andra remissinstanser, bl.a. samarbets- organen vid de tre universitetsfilialerna, konsistoriet i Lund, några läns- skolnämnder samt länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län.

UKÄ anför att forskningsanknytning av grundutbildningen i en inte- grerad högskola enligt U 68:s förslag inte kan — som huvuddelen av läroanstalterna synes ha menat generellt lösas genom samlokalisering av forskning och utbildning. Det står enligt UKÄ klart att en samlokali- sering i och för sig är den rationellaste lösningen om enbart forsknings- oeh utbildningsorganisatoriska skäl betraktas som avgörande men också andra faktorer måste i denna del av samhällsplaneringen vägas in i be- dömningen. Den traditionella formen för forskningsanknytning är där- för inte tillräcklig. UKÄ betonar att behovet av forskningskontakt kan variera från utbildning till utbildning. Utbildningar som är i särskild grad beroende av tillgång till resurser inom den reguljära forsknings- organisationen —— eller inom enheter med resurser för forskning och utvecklingsarbete utanför universitets- och högskoleväsendet kan vara svåra att lokalisera till orter utan sådan bas. Exempelvis bör enligt UKÄ sjukgymnastutbildningcn lokaliseras i "första hand till orter med medicinsk forskning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är kritisk mot att de mindre hög- skolorna är tänkta som rena utbildningsanstalter på grundkursnivå utan forskning. Länsstyrelsen ser det som angeläget att högskolan blir en aktiv part i samhället genom ett nära samarbete mellan å ena sidan högskolan och å andra sidan insitutioncr och näringsliv på den ort och inom det område där högskolan är belägen. Enligt länsstyrelsen visar erfarenheterna från universitetsfilialen i Växjö _— där påbyggnads- kurser på C- och D-nivå finns i de flesta ämnen och där viss forskning i samarbete med moderuniversitetet i Lund förekommer — att ett så— dant samarbete är möjligt att åstadkomma med begränsade resurser.

Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län. SAF/SI m.fl. remissinstanser framhåller vikten av att studerande på högskoleorter utan egen forskning inte missgynnas vid urvalet till forskarutbildning. Filialnämnden i Örebro anser att information inte är tillräcklig i sammanhanget utan att de studerande på högskoleorter utan egen forskning måste ges möjligheter till kontakter med forsknings- institutioner redan under grundutbildningen. Konsekvensen av det själv— klara kravet att alla studerande skall jämställas vid urvalet till forskar- utbildning blir enligt SÖ att man avstår från att decentraliscra grund- utbildning i ämnen med låga studerandetal. Forskningsrådsutredningen, som är positiv till en spridning av högskoleutbildningen, finner dock

Prop. 1975: 9 168

att en sådan medför svårigheter att nå en optimal rekrytering till fors- karutbildning genom att de personliga kontakterna mellan forskarc/ handledare och presumtiva forskarstuderande minskar eller uteblir.

Remissinstanserna synes i allmänhet — oavsett sina ställningstaganden till lokaliseringsförslagen — acceptera U 68:s utgångspunkt att forsk- ningen och forskarutbildningen skall vara i huvudsak koncentrerad till universitetsorterna samt Linköping och Luleå. Flera instanser tar dock upp frågan om förläggning av sådan verksamhet också till andra hög- skoleorter.

Forskningsrådsutredningen stryker under att väl fungerande forsk- ningsmiljöer inte bör försvagas genom att nya men resurssvaga forsk— ningscentra skapas. ERU hävdar å sin sida att i vart fall den tillämpade forskningen på vissa områden och då speciellt det samhällsvetenskapliga ofta kan bedrivas i relativt små grupper och till låga kostnader. Även med en spridning av verksamheten bör enligt ERU en god forsknings- miljö kunna skapas inom väl avgränsade ämnesområden.

Önskemålen om förläggning av viss forskningsvcrksamhet utanför de sju nämnda orterna förs i första hand fram från universitetsfilialerna och organ med anknytning till filialorterna. Exempelvis anför läns- styrelsen i Värmlands län att den är medveten om att det för närva— rande av resursskäl är nödvändigt att koncentrera merparten av forskningen till de stora högskolorna. Detta får emellertid enligt länsstyrelsen inte innebära något slag av förbud mot forskning på övriga högskoleorter och då speciellt inte vid de nuvarande filialerna. Länsstyrelsen finner att det i takt med den framtida ökningen av forsk— ningsresurserna bör vara möjligt att tillföra de nuvarande filialerna vissa forskningsresurser —— i första hand via en ökning av forsknings— samarbetet mellan universiteten och universitetsfilialema. Filialnänznden i Örebro anser att institutioner vid vilka forskning bedrivs skulle kunna åläggas att lägga ut delar av sina forskningsprojekt till institutioner utan egen forskning samtidigt som lärare från forskningsinstitutioner deltar i undervisningen på C- och D-rzivå. Filialnämnden finner skäl tala för att låta högskolan i Örebro bedriva forskning inriktad mot kommu- nernas behov. Forskningen skulle i organisatoriskt hänseende kunna knytas till universitetet i Uppsala. UKÄ anser att ökade möjligheter bör erbjudas att förlägga forskningsuppgifter, särskilt inom vetenskaps- grenar som inte i nämnvärd utsträckning är beroende av tillgång till särskild apparatur eller andra speciella resurser, till högskoleorter utan egen forskningsorganisation. UKÄ föreslår att särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamål, anvisade under ett anslag förslagsvis benämnt Främjande av forskningsanknytning i högskolan.

UKÄ, konsistoriet och filosofiska fakulteten i Linköping m. fl. anser att forskningsorganisationen vid högskolan i Linköping bör byggas ut med resurser för forskning även inom den nuvarande filosofiska fakul-

Prop. 1975: 9 169

tetens ämnesområden. UKÄ föreslår att högskolan får i uppdrag att —— i samarbete med vederbörande faktultetsberedningar —— utreda frågan och att erforderliga resurser ställs till förfogande för utredningsarbetet.

1.2.3 Högskolestudiernas organisation Översikt

Med en viss generalisering kan sägas att U 68:s studieorganisatoriska förslag tillstyrks eller accepteras av huvuddelen av remissinstanserna utanför universitetssektorn och av en varierande andel av universitets- organen. Undantag härvidlag är förslaget om examenssystemets avskaf- fande, från vilket en klar majoritet av remissinstanserna tar avstånd, samt förslaget om utbildningsbevis, som tillstyrks praktiskt taget en- hälligt.

Utredningens förslag till allmänna utbildningslinjer föranleder rela- tivt få kommentarer. Av naturliga skäl tar dessa kommentarer, när de förekommer, ofta fasta på detaljeri enskilda linjer.

Principer för studieorganisationen m.m.

I flertalet remissyttranden behandlas principen om en i formellt hän— seende enhetlig studieorgnisation i direkt anslutning till U 68:s förslag till utformningen av denna. Ställningstagandena till principerna präglas därför ofta av vederbörande remissinstansers in- ställning till den föreslagna lösningen.

Utredningens iförslag att studieorganisationen skall omfatta allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer stöds av en lång rad remiss- instanser. Bland deSSa finns försvarets skolnämnd, statskontoret, RRV, SÖ, flera lärarhögskolor, UKÄ, juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, AMS, statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforsk- ning, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, styrelsen för lant- brukshögskolan, Kalmar och Kopparbergs läns landsting, SAC 0, SAF,-' SI, LO och TCO.

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna förordar RRV mot bakgrund av erfarenheterna av 1969 års studieordning en fastare organisation av linjerna och en mer strikt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna för linjerna än vad U 68 föreslagit.

UKÄ anser att en ledande princip för utformningen av studieorga- nisationen måste vara att studieordningcn skall främja ett för individen fullgott utbyte av studierna och utgöra ett stöd för den studerande. Andra önskemål, t. ex. önskemål om likformighet, måste stå tillbaka för det angivna primära syftet. UKÄ är dock klart positivt inställt till

Prop. 1975: 9 170

i mer kvalificerad mening fasta utbildningslinjer vid de filosofiska fakulteterna. Man måste emellertid undvika att linjevalet blir en rent administrativ åtgärd. Detta kräver en kraftigare utbyggd studievägled- ningsorganisation än vad U 68 har föreslagit. UKÄ uppfattar U 68:s konstruktion och uppsättning av linjer som uttryck för en strävan efter bredd i utbildningsutbudet i förening med fasthet i studierna. Det är viktigt att slå fast, anser UKÄ, att linjesystemetisig inte innebär någon ändring, vare sig innehållsmässigt eller organisatoriskt, av en lång rad av nuvarande utbildningar på högskoleområdet.

Samhc'illsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd godtar principiellt utredningens förslag men gör starka förbehåll. Fakulteten och nämnden vänder sig, som förut nämnts, mot den ten- dens till fragmentisering av kärnämnena i små korta kurser som fram- träder i utredningsförslaget. Varje längre utbildningslinje bör ha minst ett karaktärsämne, inom vilket ordentlig fördjupning kan ske. Konsisto- rierna i Lund och Umeå tillhör den stora grupp remissinstanser inom universitetssektorn som uttrycker tveksamhet inför en alltför långt- gående strävan efter enhetlighet. Denna tvekan gäller särskilt de nu- varande filosofiska fakulteterna. Samhällsvetenskapliga fakultetens ut- bildningsnämnd i Göteborg hävdar att utredningen genom att pressa in till grundutbildning i samma organisation inte har lyckats skapa en adekvat organisation för någon typ av grundutbildning. Konsistoriet i Umeå framhåller att det är cl'tersträvansvärt att öka de filosofiska fakulteternas inriktning mot yrkesverksamhet. Detta får dock inte ske till priset av schabloniseringar och stereotypa administrativa lösningar. SFS anser att en förutsättning för att förslaget skall kunna accepteras är att utbildningslinjerna inom de filosofiska fakulteterna är rekom- menderande, att de bygger på principen om successiv differentiering samt att de har flera varianter. De arbetsuppgifter som kan skapas för humanister utanför de traditionella akademiska yrkena kräver enligt humanistiska fakulteten i Göteborg först och sist flexibilitet vid kombi- nation av kurser och förmåga till förnyelse vid översynen av studiekur- ser. Detta talar enligt fakulteten mot en" låsning av utbildningslinjer vid yrkesområden. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola finner det förvånande att U 68 utan vidare vill lösa upp civilingenjörsutbild— ningens väl beprövade arbetsformer genom att höja de filosofiska fakul- teternas studieorganisatoriska regler till allmängiltighet. Flera av för- slagen skulle, enligt konsistoriet, om de genomfördes allvarligt skada den för sitt ändamål väl anpassade civilingenjörsutbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stock— holm anser att det är meningslöst att vid början av studierna försöka gissa vilken _vrkessektor de studerande kommer att ägna sig åt. Linjerna bör därför endast utgöra rekommendationer till de studerande. FPU anser att ett system med fasta studiegångar under alla förhållanden är

Prop. 1975: 9 171

oacceptabelt. Enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd bör utbildningssystemet ge de studerande reella möjligheter att själva komponera sin utbildning.

Förslagen rörande lokala och individuella utbild- nin g s-lin j e r stöds i allmänhet av remissinstanserna. Man betonar allmänt värdet av ett ökat utbud av utbildning av detta slag. Stats- kontoret framhåller vikten av garantier för att samma kvalitativa krav ställs på sådana linjer som på de allmänna utbildningslinjerna. Lärar- högskolan i Växjö är skeptisk mot förslaget och anser att det innebär en risk för provinsiell överskattning av utbildningsbehov. Socialstyrelsen tar avstånd från förslaget om generell möjlighet att inrätta lokala och individuella utbildningslinjer för utbildning inom vårdområdet. "Denna inskränkning är nödvändig, framhåller styrelsen, framför allt med hänsyn till de behörighetskrav som i flertalet fall är förknippade med yrkesutövning inom vårdområdet. Landstingen i Stockholms och Uppsala län, å andra sidan, finner det angeläget att lokala utbildnings- linjer skapas även inom den landstingskommunala högskoleutbildningen. Vårdutbildningens stora beroende av resurser för yrkesträning gör det enligt landstingen lämpligt att variera utbildningsutbudet med hänsyn till sjukvårdens lokala och regionala organisation.

SSEF avvisar förslaget om lokala utbildningslinjer eftersom —— med högskolestyrelser sammansatta enligt U 68:s förslag de skulle ge lokala myndigheter och näringslivet stora möjligheter att utnyttja ut- bildningsorganisationen ”i lokaliseringsmässiga syften”.

U 6825 förslag att utbildningslinjerna skall vara uppbyggda av k u r- s e r 0 c h 5 t u d i e 'k u r s e r har tillstyrkts av flertalet av dem som yttrat sig i frågan. I ett begränsat antal yttranden, bl.a. från organ inom eller med anknytning till de tekniska fakulteterna, t.ex. sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola, framhålls dock att den nuvarande kursuppläggningen vid dessa fakulteter bör bibehållas. Sve- riges civilingenjörsförbund anför att utbildning med de mål U 68 föreslår inte framgångsrikt 'kan planeras genom att kurser fritt kombi- neras ungefär efter principen ”plock från smörgåsbord". Förbundet avvisar de grundprinciper U 68 föreslår för högskolestudiernas orga- nisation. IVA anser att utredningen möjligen har alltför stor tilltro till möjligheterna att utnyttja kurser som standardpaket, vilka fritt skulle kunna kombineras.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Stockholm är det vanskligt eller i det närmaste omöjligt att lära ut kritiskt tänkande och metodiskt arbete inom korta kurser som är måttbeställda för en yrkessektor. För entydigt definierade yrkesändamål kan kortare kurser bli den rationella lösningen, men en mångsidig användbarhet kräver längre studie- kurser. Ft'lialrädet i Växjö anser att den föreslagna ordningen innebär att de enskilda ämnenas fortbestånd hotas vid de små enheterna. Varje

Prop. 1975: 9 172

ämne avses bidra med större eller mindre delar av sitt ämnesområde, som integreras med annan utbildning. Det kommer att bli svårt för en studerande att byta utbildningslinje och gå över från en renodlad yrkeslinje till renodlade ämnes-studier. På de mindre högskoleorterna kommer inte att kunna existera det stora utbud av renodlade ämnes— studier som för närvarande förekommer vid universitetsfilialema.

I en lång rad yttranden, bl.a." från AMS, SÖ, UKÄ, LO, SAFi'SI och SVUX, betonas vikten av ett brett utbud av enstaka kurser och studie— kurser, som ger möjlighet till fort- och vidareutbildning samt till kom— binationer över nuvarande gränser mellan läroanstalter och fakulteter.

Flera av de remissinstanser som företräder utbildningar inom kultur- området pekar på att det inte alltid är möjligt att tillämpa U 68:s studieorganisatoriska principer för utbildningar inom detta område. Sålunda består enligt OMUS en stor del av utbildningen av färdig- hetsträning. En kurs bör då kunna uttrycka en för en viss ämnesdel avsatt studietid under vilken varje studerande får utveckla sin förmåga och sitt kunnande så långt som möjligt. I dessa fall är det inte rimligt att ange ett för alla studerande gemensamt mål.

U 68:s förslag rörande de yrkesinriktade studiekurserna (y r k- k u r s e r n a) och kombinationsutbildningarna berörs endast av ett litet antal remissorgan. UKÄ och SÖ ansluter sig i huvudsak till utrednings- förslaget vad det gäller yrk-kurserna. UKÄ delar uppfattningen att begreppet yrk-kurs bör avskaffas. Även SFS och TCO instämmer i stort med U 68 på denna punkt. SACO anser att yrk-kurserna under en övergångsperiod måste finnas kvar som yrkesinriktade alternativ till den mer teoretiskt inriktade högskolcutbildningen.

I fråga om kombinationsutbildningarna framhåller TCO att behovet av ett samlat ansvar är uppenbart. Större geografisk spridning och ökad integration av de ingående kurserna bör eftersträvas. Utbildningarna bör föras upp som allmänna utbildningslinjer. SÖ å andra sidan, ifrågasätter med hänsyn till de administrativa problemen kombinationsutbildningarnas fonbestånd. Det är särskilt integrationen mellan universitets— och gymnasieskolekurser som är skolorganisatoriskt svårhanterlig med ofta mycket små grupper och som en följd härav höga kostnader.

Bland Övriga synpunkter som framförs i anslutning till utredningens förslag rörande studieorganisationen kan följande nämnas.

UKÄ, SFS och SSU m.fl. remissinstanser anser att förändringarna i studieorganisationen måste kombineras med en ökad satsning på studie- vägledning och yrkesrådgivning. AMS betonar att arbetsmarknadsinfor- mation bör ingå som ett led i all högskoleutbildning.

Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm anser att man beträf- fande joumalistutbildningen bör avvakta pågående utredningsarbete innan några förändringar beslutas. U 68:s förslag beträffande studie—

Prop. 1975: 9 173

organisation inom området konst, design och konsthantverk bör enligt styrelsen för konstfackskolan hänskjutas till 1973 års expertgrupp för konstutbildning.

Betyg och examen

Den studieorganisatoriska fråga som tilldragit sig det största intresset bland remissinstanserna gäller U 6815 förslag rörande betyg och exa- mina.

Flertalet remissinstanser utanför universitets— och högskoleområdet, som yttrar sig i frågan, är positiva till att ett e n h e t 1 i gt v ä rd e- r i n g s s y s t e m införs i högskolan. Till denna grupp hör statskontoret, socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, flera länsskolnämnder, nämnden för socio- nomutbildning, länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, lands- tingen i Kristianstads och Västernorrlands län, Svenska kommunför— bundet, Landstingsförbundet, LO, SACO, TCO, SFS och Elevförbundet. Även några instanser vid universitet och högskolor tillstyrker förslaget om enhetligt betygssystem. Detta gäller t. ex. konsistoriet i Umeå, tnate- matisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings- nämnd, teologiska fakulteten i Uppsala och-dess utbildningsnämnd, odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings— nämnd, ett stort antal lärarhögskolor samt styrelsen för lantbruks/iög- skolan och utbildningsnämnden vid veteritzärhögskolctn.

En mer avvisande inställning till utredningsförslagen på denna punkt återfinns hos ett stort antal universitets— och högskoleorgan. Konsisto- riet i Lund framhåller att riskerna är betydande att en inom de närmaste åren genomförd betygsenhetlighet skulle innebära en skenlösning, som enbart skulle vålla irritation och olägenheter utan att gagna någon. På längre sikt, framhåller konsistoriet, finns argument som talar för ett mer enhetligt system än det nuvarande. Konsistoriet vid tekniska hög— skolan i Stockholm anser att det inte torde vara värt besväret att uni- formera betygssättningen inom hela den högre utbildningen. Matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg kan inte finna några skäl för ett enhetligt system över hela fältet. Ett sådant behövs endast när stu- derande från skilda områden skall mätas mot varandra. Värderingen bör därför vara enhetlig inom varje sektor. Remissinstanserna inom de tekniska fakulteterna är praktiskt taget enhälliga i att avstyrka utred- ningens förslag i dessa frågor.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser att betygsfrågan bör bli föremål för förnyade överväganden. Denna synpunkt delas av flera andra organ vid läroanstalterna. I flera fallanförs att man bör avvakta resultatet av betygsutredningens arbete innan ställning tas.

Några remissinstanser vänder sig mot varje form av betygsättning. Sektionen för arkitektur vid tekniska högskolan i Stockholm anser att

Prop. 1975: 9 174

utbildningsenheten skall kunna garantera genom kontinuerliga in- satser i själva undervisningen —- att de studerande uppnår en bestämd kvalitet i sin utbildning. Därmed blir betyg överflödiga. Behov av infor- mation till framtida arbetsgivare kan tillgodoses med utförliga kurs— och projektbeskrivningar.

Remissinstanserna inom det tekniska området, vilka alltså vänder sig mot ett enhetligt betygssystem, är särskilt kritiska mot det föreslagna p 0 ä n g 5 y 5 t e m e t. Man anser att poängsystemet inte är ända- målsenligt vid de tekniska fakulteterna där de studerande läser flera ämnen samtidigt. Utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå fram- håller att ett system med ett i timmar uttryckt begrepp för totalarbetstid under alla förhållanden är nödvändigt i det dagliga arbetet vid en läro- anstalt där elevens dagliga arbetstid måste delas på flera kurser produ- cerade av vitt skilda institutioner.

De remissinstanser som tillstyrker ett enhetligt betygssystem accepte— rar i allmänhet det föreslagna poängsystemet.

SAF/SI anför dock att organisationerna visserligen kan godta ett en- hetligt betygssystem, om möjligheter finns till undantag, men avvisar förslaget att det nuvarande systemet vid de filosofiska fakulteterna görs till riktpunkt. Detta system kopplar nämligen samman godkänd studieprestation med studietiden på ett mindre lämpligt sätt. Organisa- tionerna kräver att de studerande inte får godkännas förrän de nöj- aktigt inhämtat kursernas innehåll, oavsett om detta kräver mer eller mindre tid än den uppsatta normen.

I fråga om den föreslagna betygsskalan, underkänd —— god-. känd väl godkänd, är meningarna starkt delade. UKÄ tillstyrker det föreslagna systemet för betygsättning men framhåller att frågan om kvalitetsbetyg på längre sikt är diskutabel. Vidare bör en tvågradig skala kunna användas i vissa sammanhang. SÖ tillstyrker den föreslagna tregradiga skalan men reserverar sig för vad som kan bli resultatet av den pågående utredningen om betyg inom läraru'tbildningen. Bland övriga remissorgan som tillstyrker U 6825 förslag till betygsskala märks socialstyrelsen, nämnden för socionomutbildning, konsistoriernaiLund och Umeå, medicinska fakulteten i Göteborg, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. Såväl nämnden för socionomutbildning som TCO anser dock att lösningen endast får ses som ett provisorium 'i avvaktan på betygsutredningens förslag.

I flera yttranden krävs en mer fingraderad skala än den U 68 före- slagit. Flera remissorgan med anknytning till de tekniska fakulteterna, däribland Teknologorganisationen Reftec och Sveriges civilingenjörs- förbund, anser att man vid dessa fakulteter bör ha möjlighet att behålla den nuvarande fyrgradiga skalan. Juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm och deras utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskap-

Prop. 1975: 9 175

liga fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt odontologiska fakul- teten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd tillhör dem som anser att en mer fingraderad betygsskala än den förslagna fordras.

I några yttranden vänder man sig mot ett system med kvalitetsbetyg. SFS anser att kvalitetsbetygen har negativa effekter vad gäller studie— hets och konkurrensmentalitet mellan de studerande. Som en följd av att betygen utnyttjas som urvalsinstrument tvingas många att i onödan förlänga sina studier. Organisationen anser därför att en tvägradig skala, godkänd ej godkänd, bör införas och bättre urvalsinstrument eftersträvas. En tvågradig betygsskala förespråkas även av samhälls- vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, matemarisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala, styrelsen och utbildnings- nänznden vid bibliotekslzögskolan, Landstingsförbundet, SACO, Elev- förbundet och SSEF.

U 6815 detaljförslag i fråga om betygsättningen har berörts i ett litet antal yttranden. I yttranden från organ inom de tekniska fakulteterna anförs att det bör vara möjligt att erhålla överbctyg vid omtentamen samt att omtentamen i betygshöjande syfte bör vara tillåten. Dessa ställningstaganden innebär att man vänder sig mot U 68:s förslag. Hu— manistiska fakulteten i Umeå anser att betyg bör kunna ges inte bara på kurser utan även på studiekurser. Historisk-filosofiska sektionens ut- bildningsnämnd i Uppsala avstyrker förslaget att betyg inte skall sättas på mindre enheter än kurser om sammanlagt 10 poäng. Sä långa kurser är sällsynta inom humanistiska fakulteten och systemet skulle framtvinga en addering av kurser endast för betygsättning.

Utredningen har föreslagit att termen exame n inte längre skall förekomma, att utbildningens omfattning och innehåll skall dokumen- teras i ett utbildningsbevis samt att examenstitlar inte skall knytas till genomgången grundläggande högskoleutbildning.

I fråga om införande av ett utbildningsbevis, vilket utförligt redo- visar utbildningens innehåll, råder praktiskt taget enighet kring utred- ningens förslag. Oavsett vilken ställning remissinstanserna intagit i betygs- och examensfrågorna :i övrigt anser "man överlag att de före- slagna utbildningsbevisen bör kunna fylla en väsentlig funktion.

Förslaget att examensbegreppet och examensti'tlarna skall avskaffas får stöd av flera remissinstanser, t.ex. AMS, nämnden för socionom- utbildning, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå, läns- styrelsen i Värmlands län, iJönköpings läns landsting, Svenska kom- munförbundet, LO, TCO och SFS. TCO framhåller bl. a. att examens- systemet oftast effektivt har omöjliggj-ort uppkomsten av nya utbild- ningsvägar och utbildningskombinationer, därför att delar av dessa utbildningar funnits vid olika läroanstalter eller-vid fakulteter av olika slag. Vidare finns det betydande svårigheter att lansera nya

Prop. 1975: 9 176

kortare utbildningar eller utbildningskombinationer som inte uppfyller de traditionella examensbegreppen, eftersom studier som inte leder till examen i allmänhet betraktas med skepsis eller rent av som ett miss- lyckande. Argumentet om examenssystemets betydelse i internationella sammanhang är enligt TCO inte relevant. Ett accepterande av en svensk högskoleutbildning i internationella sammanhang är mera knutet till innehåll och nivå i utbildningen än till det formella examensbegreppet.

I ett mycket stort antal yttranden avvisas förslaget att avskaffa exa- mensbegreppet och examenstitlarna. I denna grupp finns flertalet remissinstanser vid universitet och högskolor samt bl.a. konjunktur- institutet, SACO, IVA och SAF,/SI. UKÄ kan inte förorda att examens- begreppet avskaffas generellt. Examensbegreppet bör enligt UKÄ framför allt knytas till slutförd utbildning på sådana linjer som för- bereder för bestämda arbetsuppgifter eller yrkcsfunktioner och som har en viss minsta längd.

Det oftast förekommande argumentet gäller examinas betydelse i internationella sammanhang. Man hävdar att den förväntade utökade internationaliseringen av arbetsmarknaden och den önskvärda starkare internationaliseringen av forskningen talar för att de nuvarande inter- nationellt etablerade examenstitlarna bibehålls. Ett annat argument framförs av konsistoriegruppen i Luleå, som framhåller att förslaget kan leda till ett icke önskvärt tvång att ansluta sig till intresseorganisationer för att få rätt att bära en erkänd titel. Liknande synpunkter anförs av bl.a. filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd. Andra remissinstanser anser att examenssystemet har en" funktion som stimulans för de studerande, som. är väsentlig för att tillräckligt många skall genomföra en fullständig utbildning.

Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att ett slopande av examenssysteme'r': leder till en administrativ merbelast— ning och därmcd till ökade kostnader. I stället för de nuvarande lätt— han'terliga examensbevisen skulle ju träda ett generellt verkande system med krav på en omfattande dokumentation även i de fall där veder- börande inte anser sig behöva något dylikt.

Odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbild- ningsnämnd finner inte att bärande skäl har redovisats för ett generellt avskaffande av examenstitlarna men anser att vissa ”delexamina” som odontologie kandidatexamen kan avskaffas.

Utvecklingslinier för högskolestudliemas organisation

U 68:s förslag rörande studieerganisationernas utveckling på längre sikt behandlas av ett begränsat antal remissorgan. Modellen med b r e (1 a grundkurser och en successiv differentiering får stöd -i flera yttranden. SFS menar att denna modell har klara utbild-

Prop. 1975: 9 177

ningsmässiga, pedagogiska och studiesociala fördelar. Svenska kommun— förbundet anser att successiv differentiering i relativt stor utsträckning borde kunna tillämpas inom högskoleutbildningen. Det får dock inte bli fråga om en mall som okritiskt följs på alla områden. TCO fram- håller att principen om successiv differentiering främjar en horisontell rörlighet på arbetsmarknaden. ABF ser positivt på modellen med breda grundkurser följda av successivt val av moment. Som skäl härför anförs bl.a. behovet av att i vissa specialistu'tbildningar lägga in studiemoment med bredare samhällsanknytning. Denna utbildningsmodell får stöd också av bl.a. SÖ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg samt matemarisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göteborg; UKÄ anser att det utvecklingsarbete som bedrivs inom UKÄ bör kunna ge svar på frågan i vilken utsträckning en sådan studieorganisation är ändamålsenlig inom en sek'tor eller del av en sektor.

Företrädare för vissa utbildningslinjer anser att den breda grund- kursen följd av en successivt differentierad utbildning inte är lämplig för deras område. I yttranden från de tekniska fakulteterna framhålls att frågan är om inte civilingenjörsutbildningen bör differentieras från början i än högre grad än f.n. Konsistoriet vid karolinska institutet anser att successiv differentiering inte är möjlig eller önskvärd och i alla fall inte lämplig att genomföra inom vårdsektorn. OMUS anser att den successiva differen'tieringen inte är tillämpbar för musikutbild- ningen.

TCO framhåller att utredningens förslag om e t a p p u t b i 1 d ni n g i hög grad kommer att bidra till att lösa upp stela nivåskiktningar som finns på arbetsmarknaden och som tenderar att bli fastare. Konsistoriet i Lund, å andra sidan, framhåller att "högskoleutbildningens huvudväg alltfort måste utgöras av en sammanhållen utbildningsgång. För detta talar kravet på helhet i studierna och sammanhang mellan dessas skilda delar. Praktiska arbetsmarknadsproblem torde dessutom omöjliggöra något annat.

Utbudet av allmänna utbildningslinjer

U 6825 förslag till utbildningslinjer berörs av jämförelsevis få remiss- instanser. Endast i undantagsfall blir förslaget i denna del föremål för en samlad bedömning. Flertalet kommentarer begränsas till att avse vissa linjer eller en viss sektor.

I några yttranden tar man upp behovet av kortare högskoleutbild- ningar. De föreslagna studieorganisatoriska förändringarna måste, fram— håller TCO, kompletteras av ett rikt utbud av bl.a. korta utbildningar. Behovet av sådana varierar från sektor till sektor. Inom en del områden finns redan utarbetade förslag. Inom andra krävs mer nyskapande

12 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 178

arbete. Man kan här låta de korta högskoleutbildningarna direkt ta sin utgångspunkt i existerande yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Dessa korta utbildningar kan, anser organisationen, antingen ingå i en etapp i en längre utbildning eller vara helt självständiga. Det är mest angeläget att sådana korta utbildningar kommer till stånd inom de tekniska och administrativa och ekonomiska sektorerna samt inom vårdsektorn. UKÄ anser att man närmare 'bör undersöka möjligheterna att redan vid planeringsperiodens ingång erbjuda korta linjer utöver dem som U 68 anger. UKÄ avser härvid. linjer i mer kvalificerad bemärkelse än de kombinationer som finnsi dag. Sådana linjer bör också kunna läggas upp som ger okonventionella ämneskombinationer jämfört med dagens studieval.

Vissa yttranden från läroanstalterna inom UKÄ-omrädet är kritiska mot förslaget till utbildningslinjer. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ' ningsnämnd i Stockholm konstaterar att utredningen inte själv lyckats komma med några konkreta förslag till förnyelse av utbildningen. De föreslagna utbildningslinjerna kräver självfallet inte hela denna väldiga omorganisation av den högre utbildningen. Humanistiska fakulteten i Umeå finner att de föreslagna. utbildningslinjerna endast innebär en förändring av nomenklaturen, som förefaller ha tillkommit endast för att möjliggöra databehandling. '

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna vid de filosofiska fakul- teterna pekar ABF på riskerna med att till allmänna utbildningslinjer upphöja kurskombinationer som inte har ett till sina konturer skönjbart mål i arbetslivet. Organisationen anser att i vart fall inledningsvis lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser bör kunna ges ett något vidgat utrymme till dess bärkraften i nu något tveksamma kurskombinationer hunnit prövas ytterligare.

Vissa organ inom de humanistiska fakulteterna kritiserar utredningens förslag med utgångspunkt i den hittills gällande, ämnesbaserade indel— ningsgrunden. Humanistiska fakulteten i Lund efterlyser ett mera kon- struktivt nytänkande när det gäller att kanalisera in människors spon- tana önskan om fortsatt utbildning inom humaniora, främst kombinatio- ner humaniora —— samhällsvetcnskap, humaniora —— teknik och huma— niora —— naturvetenskap, särskilt viktigt i en tid av ökad teknokratisk styrning av samhället. Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Stockholm beklagar att utredningen inte konstruerat fler allmänna utbildningslinjer som kan tillgodose skilda behov av humanistiska studier.

Förslagen inom de olika yrkesutbildningssektorerna kommenteras i mycket begränsad omfattning. Beträffande den tekniska sektorn före- slår Sveriges civilingenjörsförbund att en ny ingenjörsutbildning på högskolenivå skapas genom att ett reformerat fjärde år från gymnasiets tekniska linje utökas med en åt två terminers utbildning inom ramen

Prop. 1975: 9 179

för en ingenjörsskola som knyts till högskolan. Förbundet avvisar med kraft utredningens förslag om en utbildning till ”mellaningenjör” och etappindelning av civilingenjörsutbildningen. Även IVA motsätter sig det senare förslaget.

Vad gäller undervisningssektorn riktar socialstyrelsen uppmärksam- heten på behovet av en samordnad utbildning för arbete bland barn i åldrarna 0—10 år, eventuellt genom en gemensam basutbildning för förskollärare, fritidspedagoger, socialpedagoger samt ungdoms— och fri- tidsledare med utgångspunkt i pågående utredningsarbete. Socialstyrel- sen vill även ifrågasätta om inte förskollärar— och fritidspedagoglinjerna kunde sammanföras till en linje.

I fråga om ämneslärarutbildningen anför SACO bl.a. att lärarkandi- daterna bör ges möjlighet att gå igenom utbildning i specialpedagogik motsvarande 20 poäng. Denna utbildning bör därvid kunna bytas ut mot 20 poängs ämnesstudier. SACO upprepar även sitt krav på fyraårig ämnesteoretisk utbildning för lärare som undervisar i gymnasieskolan.

Inom sektorn för kultur- och informationsyrken tilldrar sig utbild- ningen för information och reklam viss uppmärksamhet. Grafiska Insti— tutet och IHR anser att de utbildningar som direkt rör områdena in- formation, journalistik, PR, reklam, samhällsinformation och därtill kopplad teknik av grafisk och etermediakaraktär bör sammanföras organisatoriskt. Samordningen kan ske stegvis med syfte att skapa en kommunikationshögskola. Liknande synpunkter framförs bl.a. av SAFl Sl. SACO framhåller att samhället starkare måste engagera sig i ut- bildningen av dem som sysslar med informationsfrågor i vid bemär— kelse. Detta gäller såväl grundutbildning och forskarutbildning som fortbildning och vidareutbildning. Organisationen lägger fram förslag till riktlinjer för sådan grundutbildning.

LO markerar att utvecklingsarbete i fråga om studier inom kultur- och informationssektorn är angeläget, detta särskilt med hänsyn till behovet att göra kunskap och kultur tillgängliga för regioner och sam- hällsgrupper som är utbildningsmässigt och kulturellt missgynnade och därmed har svårigheter att få sina intressen tillvaratagna.

1.2.4 Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning

Översikt

Många remissinstanser delar U 68:s synsätt att såväl arbetsmarkna- dens behov av utbildad arbetskraft som individernas efterfrågan på utbildning bör vara vägledande för utbildningsplaneringen och att den ytterst begränsande faktorn för samhällets satsning på högre utbildning bör vara de resurser som kan ställas till förfogande för detta ändamål.

Prop. 1975: 9 180

Några remissinstanser menar att utgångspunkten för planeringen bör vara främst samhällets 'behov av utbildad arbetskraft. En mindre grupp anser att den högre utbildningen bör dimensioneras huvudsakligen efter individernas efterfrågan på utbildning.

Flertalet remissinstanser framhåller att de saknat möjligheter att granska utflödes- och behovsberäkningama mer ingående. Ofta betonas ändå osäkerheten i beräkningarna. SCB, som följt upp vissa delar av utflödesberäkningarna, drar slutsatsen att det är tveksamt om tillström- ningen till högskoleutbildning kommer att vara tillräcklig för att den föreslagna nedre planeringsgränsen för studerande i utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1976/77.

Den övervägande delen av yttrandena över utredningens förslag om gymnasieskolans dimensionering är positiva.

I flertalet yttranden tillstyrks en generell antagningsbegränsning till högskolans utbildningslinjer. Några remissinstanser, företrädesvis vid universiteten, menar dock att utredningen inte lämnat ett fullgott underlag för en bedömning av frågan. Endast ett fåtal instanser avvisar helt en generell antagningsbegränsning.

Det av utredningen föreslagna planeringssystemet med en övre och en nedre planeringsgräns för antalet studerande i utbildningslinjer och gränsernas kvantitativa läge berörs av enbart få remissinstanser. De flesta av dessa anser att riktpunkten för antagning läsåret l976l77 bör ligga nära den nedre planeringsgränsen, Utbildningsplatsernas för- delning på yrkesutbildningssektorer behandlas i bara ett fåtal yttran- den. Den föreslagna satsningen på enstaka kurser och studiekurser har vanligen mottagits positivt. I några fall har man menat att dessa kurser inte bör vara spärrade. ,

Många remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör avvaktas. innan slutlig ställning tas till frågor om behörighet, urval och antag— ningens organisation. Flertalet instanser framför dock vissa allmänna synpunkter i dessa frågor. Därvid tillstyrker många att —— all eller viss relevant —— arbetslivserfarenhet görs till meriteringsgrund för tillträde till högre utbildning.

Allmänna överväganden

Till U 68:s bedömning att den högre utbildningen bör dimensioneras efter den mängd resurser samhället kan anvisa för detta ändamål an- sluter sig åtskilliga remissinstanser.

TCO anför att garantier mot en okontrollerad kostnadskrävande expansion av studerandeantalet i högskoleutbildning av det slag vi upplevt under 1960—talet måste skapas, bl.a. med hänsyn till det utbild- ningsbehov som i dag finns hos de generationer som befinner sig-på arbetsmarknaden. Också förskolan och skolans inre arbete kan väntas

Prop. 1975: 9 181

ställa krav på betydande resurser i framtiden. De senaste årens mins— kade studerandetillströmning har, menar TCO, inte förändrat förutsätt- ningarna för denna bedömning. I ett läge då de ekonomiska restriktio- nerna inte är lika påtagliga som f.n. bör dock enligt TCO:s mening studerandeefterfrågan på utbildning ha ett betydande inflytande på dimensioneringen.

Också SAF/SI menar att resurstillgången bör vara den avgörande faktorn för dimensioneringen av den högre utbildningen. Möjligheterna att inom en given kostnadsram utbilda fler studerande bör dock enligt organisationerna övervägas. Därför bör alternativa sätt att distribuera utbildning studeras.

LO anser det självklart att vid dimensioneringen av den högre utbild- ningen hänsyn skall tas till både resurssidan och till behovet av utbild- ning i samhället.

UKÄ avvisar bestämt en dimensionering av den högre utbildningen endast utifrån prognoser av arbetsmarknadens efterfrågan på arbets- kraft. Principen att låta dimensioneringen bestämmas av en resursnivå som avvägts mot behovet av insatser inom andra delar av utbildnings- sektom har, menar UKÄ, en betydande styrka. Också några universi- tets- och högskoleorgan, SÖ, AMS, några länsstyrelser och landsting, FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SSU och ABF ansluter sig i huvudsak till utredningens utgångspunkter för di- mensioneringsövervägandena.

SACO kan däremot inte till alla delar instämma i U 6815 utgångs- punkter. Utredningens konstaterande att arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade och individernas efterfrågan på utbildning är inbördes relaterade är, menar SACO, i och för sig riktigt. Individefterfrågan påverkas dock erfarenhetsmässigt betydligt mer av arbetsmarknads- efterfrågan än tvärtom. Bl.a. utvecklingen under 1960-talet och början av 1970-talet visar detta. Arbetsmarknadsefterfrågan bör därför vara den primära faktorn för bedömning av högskoleutbildningens dimensio- nering. Att prognoserna över arbetsmarknadens behov av utbildade f.n. inte är fulländade utgör, menar SACO, inget skäl att inte utnyttja dem. Trots allt finns inte något bättre plancringsinstrument. Enligt SACO:s mening är det vidare otänkbart att det inom en begränsad resursram skulle finnas resurser för att utbilda fler än vad arbetsmark- naden efterfrågar.

Också Elevförbundet anser att utbildningen måste planeras utifrån samhällets behov av arbetskraft så att var och en kan få arbetsupp- gifter som han utbildats för. RRV ansluter sig till U 68:s uppfattning att all högskoleutbildning bör vara yrkesförberedande och menar att därav följer att högskoleutbildningen bör dimensioneras i första hand efter behovet av utbildad arbetskraft inom skilda samhällsområden. Också några universitets- och högskoleorgan, statens naturvetenskapliga

Prop. 1975: 9 182

forskningsråd och statens råd för atomforskning, styrelsen för statens brandskola, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Kris- tianstads läns landsting, SR, IVA, SSEF och Handelskammaren i Göteborg menar att högskoleutbildningens dimensionering primärt bör styras efter samhällets behov av utbildad arbetskraft. STU menar att kostnaderna för utbildningsinsatser sektorsvis bör avvägas mot kostna- derna för andra statliga insatser. Liknande synpunkter anförs av kan- sistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm.

SFS å sin sida menar att utgångspunkten vid dimensioneringen bör vara individernas efterfrågan på högre utbildning. Liknande synpunkter förs fram av SECO, FPU, MUF, konsistoriet vid universitetet i Göre- borg och några andra universitets— och högskoleorgan.

U 68:s undersökningar

SCB redogör i sitt yttrande för de senaste årens elevströmmar genom utbildningsväsendet. Antalet nybörjare på gymnasieskolans tre- och fyra- åriga linjer har minskat kraftigt. 1973 / 74 var nybörjarna på de tre- och fyraåriga linjerna ca 1000 färre än vad som förutsattes i det lägre beräk- ningsalternativet hos U 68 (alternativ B). Från 1974/75 och framåt kan antalet nybörjare på dessa linjer komma att stämma relativt väl överens med vad som antagits i alternativ B. Omfördclningen mellan linjerna medför därför knappast i sig att tillströmningen till högskoleutbildning fr.o.m. mitten av 1970-talet behöver avvika nämnvärt från beräknings— alternativ B.

I utflödesberäkningarna hos U 68 förutsattes att samtliga elevplatser i gymnasieskolans årskurs 1 skulle besätlas. Det faktiska antalet elever har visat sig bli ca 10000 mindre än antalet platser. Utflödet på arbetsmarknaden av personer med enbart grundskolcutbildning blir därför avsevärt större än vad SCB tidigare beräknat. SCB anser detta vara ett allvarligt problem, då det beräknade utrymmet på arbetsmark— naden är betydligt mindre än det beräknade utflödet.

Tillströmningen till högre utbildning har kunnat följas upp endast för universitet och högskolor. Det är inte troligt att tillströmningen till övriga högre utbildningar avvikit nämnvärt från planerade antal platser. Tillströmningen till hela utbildningslinjer beräknas av SCB bli 3 000— 4000 lägre 1973/74 än vad som förutsattes i alternativ B. Avvikel- sen beror huvudsakligen på att andelen studerande för examen vid de filosofiska fakulteterna överskattats. I beräkningarna för U 68 antogs att ca 60 procent av de studerande vid dessa fakulteter skulle studera för examen. Enligt inskrivningsuppgifterna från hösten 1973 avser endast 40 procent att studera för examen. Tillströmningen till de filo- sofiska fakulteterna totalt sett förefaller dessutom bli något lägre än beräknat. Vid de tekniska fakulteterna finns vidare obesat'ta platser.

Prop. 1975: 9 183

Mot denna bakgrund är det, menar SCB, svårt att tro att tillström- ningen till hela utbildningslinjer 1976/77 kommer att nå upp till U 68:s nedre planeringsgräns. Effekterna av de nya behörighetsreglerna blir dock av avgörande betydelse i detta sammanhang. Även tolkningen av de studerandes uppgifter om sina examensavsikter är av stor vikt. Det är naturligtvis vanskligt att överföra erfarenheter från den nu- varande studieordningen vid de filosofiska fakulteterna till det linje- system som U 68 föreslår och oklart om de studerande som i dag anger att de ej har för avsikt att ta examen är jämförbara med U 68:s begrepp studerande i enstaka kurser och studiekurser.

SCB uppskattar att antalet studerande i utbildning motsvarande U 6825 enstaka kurser och studiekurser f.n. uppgår till knappt 10000. Någon väsentlig ökning av antalet kan knappast väntas de närmaste åren. Även om U 6815 förslag till lokalisering av den högre utbildningen skulle öka tillströmningen till enstaka kurser och studiekurser, är det därför inte uteslutet att antalet studerande i denna typ av utbildning åtminstone i början av U 68:s planeringsperiod kan bli väsentligt mindre än vad U 68 räknat med.

Antalet närt-farande studerande i högskoleutbildning kan enligt SCB komma att stanna vid 120000 1975-"76 jämfört med enligt alternativ B beräknade ca 130 000.

Flera andra remissinstanser har påpekat att tillströmningen till hög- skoleutbildning f.n. är lägre än vad som beräknats enligt alternativ B. Bl.a. konsistoriet i Lund, ett stort antal andra universitets- och hög- skoleorgan, länsstyrelserna i Örebro och Värmlands län, SACO, SFS och SECO ställer sig tveksamma till att den nedre planeringsgränsen för utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1976.-"77. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands och Kopparbergs län anser dock att man inte skall fästa alltför stort avseende vid nuvarande tillströmning. Möjligheterna att uppfylla dimensioneringsmålen hänger i hög grad samman med den geografiSka spridningen av högskoleutbildningen.

En analys av behovsberäkningama utifrån folk- och bostadsräkningen 1970 har påbörjats av SCB. Hittills har endast delar av beräkningarna följts upp varför några slutsatser ännu inte kunnat redovisas. I SCB:s beräkningar av nyrekryteringsbehoven från utbildningsväsendet förut- sattes att sysselsättningen i olika näringsgrenar skulle utvecklas enligt beräkningarna i 1970 års långtidsutredning. Långtidsutredningen har nu reviderats. Enligt SCB synes de förändrade beräkningsresultaten i av- stämningen ha endast marginell effekt på nyrekryteringsbehoven.

SFS anser dimensioneringsförslaget till stora delar sakna aktualitet, eftersom den ekonomiska utvecklingen avvikit från antagandena i 1970 års .långtidsutredning. SACO menar att avvikelserna medför ett lägre behov av högskoleu'tbildad arbetskraft än vad som beräknades i behovs- kalkylen. Också några universitets— och högskoleorgan, SIF U och

Prop. 1975: 9 184

länsstyrelsen i Värmlands län sätter i fråga om inte den offentliga sek- torns expansion har överskattats i kalkylen.

SÖ ser det som en brist att utbildningsbehovet för yrkesbytare inte är kalkylerat i prognosmaterialet. Underlaget för prognoserna är också delvis föråldrat. Trots detta har dock U 68 enligt SÖ dragit rimliga slutsatser för gymnasieskolans del.

Andra remissinstanser, bl.a. AMS, konjunkturinsritutet, SAF,-:S], Sveriges civilingenjörsförbund och SFS, redovisar i sina yttranden vissa kritiska synpunkter rörande de använda beräkningsmetoderna.

Många remissinstanser pekar mer allmänt på osäkerheten i de utförda kalkylerna. Ofta betonas dock samtidigt att kalkylerna ger ett värdefullt underlag för dimensioneringen. För SÖ är det av stort värde för det fortsatta planeringsarbetet med dimensioneringen av gymnasieskolan att fortlöpande få tillgång till underlag av det slag som prognosinstitutet redovisat. SACO konstaterar att de utförda undersökningarna lämnar många värdefulla bidrag till kunskapen om förhållandet mellan utbild- ning och arbetsmarknad. UKA'." menar att kalkylerna visserligen är osäkra men framhäver att de utgör ett nytt metodiskt grepp av värde när det gäller att inhämta underlag för dimensioneringsövervägandena. AMS anser att de modeller so.-n tillämpats för de redovisade beräk- ningarna utgör e'tt viktigt led i ett fortsatt metodutvecklingsarbete vad gäller arbetsmarknadsprognoser. Det är angeläget att tillräckliga resurser anslås för ett fortsatt utvecklingsarbete i syfte att ytterligare förfina och förbättra prognosmetoderna.

Gymnasieskolans dimensionering m.m.

TCO ansluter sig till U 6815 förslag att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning successivt minskas till ca 25 procent av de studerande som antas till gymnasieskolan. TCO ifrågasätter emel- lertid bl.a. mot bakgrund av det ökande behovet av personal inom barna- och ungdomsvårdsområdet, om inte ökningen av antalet utbild- ningsplatser inom vårdsektorn i gymnasieskolan bör vara större än vad som föreslås av utredningen.

SECO delar utredningens uppfattning att de studieförberedande linjernas andel av gymnasieskolans kapacitet bör minskas. En kvanti- tativ nedskärning av de studieförberedande linjerna får dock inte beröra den treåriga naturvetenskapliga linjen. SAF/SI anför liknande syn- punkter. Också RRV, konsistoriet i Lund och några andra universitets— och högskoleorgan, ett stort antal länsskolnänmdcr, AMS, några läns— styrelser, flera landsting, FÖVUX, SVUX, Svens/ca kommunförbundet, Landstingsförbundet och SHIO tillstyrker utredningens förslag att andelen platser i icke yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan skall minskas.

Prop. 1975: 9 185

SÖ påpekar att en allt större andel av de sökande till gymnasie- skolan de senaste åren har efterfrågat yrkesinriktad utbildning. Den föreslagna omfördelningen kan komma att förverkligas utan att sär- skilda åtgärder behöver vidtas. SÖ har också i sin långtidsbedömning siktet inställt på en ökad andel yrkesinriktade utbildningar.

UKÄ menar att det är svårt att nu ta ställning till U 68:s förslag rörande gymnasieskolan och föreslår att frågorna utreds i särskild ordning efter det att statsmakterna lagt fast riktlinjerna för högskolans utbyggnad, inklusive behörighetsregler och sociala villkor.

Försvarets skolnämnd anser att den föreslagna omfördelningen av antagningskapaciteten kan få negativa konsekvenser för försvaret genom att behovet av kompletteringsstudier kan öka bland rekryterat befäl. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola uttrycker oro över förslaget då den naturvetenskapliga linjen utgör en viktig rekryterings— bas -för bl.a. civilingenjörsutbildningen. Konjunkturinstitutet, länsstyrel— sen i Västerbottens län och Östergötlands läns landsting avstyrker förslaget.

När det gäller inriktningen av det framtida läroplansarbetet för gymnasieskolan ansluter sig SÖ till tanken att på sikt genomföra sådana förändringar att varje elev kan få både mer generell basut- bildning och mer yrkesinriktad utbildning. På de teoretiska linjerna kan detta ske dels i anslutning till linjernas karaktärsämnen, dels genom förändringar av ämnenas timtal. Andra vägar kan vara att införa praktikkrav, motsvarande vad som gäller på fyraårig teknisk linje även på t.ex. ekonomisk och naturvetenskaplig linje. Liknande synpunkter framförs av LO och TCO.

Enligt TCO:s uppfattning bör den framtida gymnasieskolan i prin- cip fungera neutralt vid elevernas val mellan fortsatta studier och förvärvsarbete. För närvarande är linjerna i gymnasieskolan i alltför stor utsträckning utformade för att uppfylla endast ett av dessa mål. Till målet att på sikt förstärka de yrkesförberedande inslagen vid de utpräglat studieförberedande linjerna i gymnasieskolan ansluter sig också ett par länsskolnämnder, seminariet för huslig utbildning i Stock- holm, flera förskoleseminarier, Jönköpings läns landsting, SVUX och FÖVUX. Andra länsskolnämnder är mer tveksamma till detta mål.

SACO påpekar att ökat utrymme för yr-kesförberedelscr måste gå ut över timtalen i de nuvarande studieförberedande linjernas karaktärs- ämnen. Effekten härav torde bli att förutsättningarna att framgångsrikt följa en högskoleutbildning utan sänkta kvalitetskrav förändras. En betydligt bättre lösning är enligt SACO:s mening att låta de stude- rande som önskar en yrkesförberedelse erhålla denna koncentrerat under en tidsperiod omedelbart efter gymnasieskolans slut. De av U 68 förordade målen i fråga om studieorganisation avvisas vidare av bl.a. konjunkturinstitutet, SIF U, lärarhögskolan och förskoleseminariet i

Prop. 1975: 9 186

Jönköping, SECO samt vissa universitetsorgan, t.ex. teologiska fakul- teten i Lund och dess utbildningsnämnd. De sistnämnda ifrågasätter om inte en ökad yrkesförberedelse i gymnasieskolan kommer att gå ut över kunskapsnivån. Det är viktigt att den åsyftade förändringen inte leder till en sänkning av gymnasieelevernas kunskapsstandard, inte hel- ler till en reducering av gymnasiekunskapernas bredd. Liknande syn- punkter framförs av tekniska fakulteten i Linköping och dess utbild- ningsnämnd.

Högskoleutbildningens dimensionering; antagningsbegränsning

En generell antagningsbegränsning till utbildningslinjer tillstyrks av statskontoret, RRV, UKÄ, konsistorierna i Umeå och Linköping samt vid CTH, styrelserna för biblioteks/iögskolan och lantbrukslzögskolan samt flera andra universitets- och högskoleorgan. SÖ, nämnden för socionomutbildning, AMS, statens medicinska forskningsråd, styrelsen för statens brandskola, flertalet länsstyrelser och ett stort antal [amis— ting, SVUX ,FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbtm- det, LO, SR, SACO, TCO, Handelskammaren i Göteborg, Stockholms handelskammare, Elevförbundet och SSU.

Många av de remissinstanser som accepterar en generell antagnings- begränsning framhåller att denna måste kombineras med särskilda åt- gärder för att garantera en breddad rekrytering till högre utbildning. Bland dessa pekar t.ex. AMS och FÖVUX på behovet av yrkesvägled- ning. LO anser det särskilt viktigt med uppsökande verksamhet för att nå grupper som nu är underrepresenterade i högre utbildning.

TCO tillstyrker inte en generell antagningsbegränsning helt villkors- löst. Frågan om generell antagningsbegränsning hänger nära samman med behörighetsreglernas och urvalssystcmets utformning. Vid kon— struktionen av urvalssystemet bör man bl.a. vara mycket uppmärksam på de konsekvenser för den sociala rekryteringen till högskoleutbild- ning som olika utformningar kan ha. De vuxenstuderande bör också garanteras ett rimligt antal platser i högskolan.

Enligt UKÄ:s mening vore det allvarligt om införandet av en generell antagningsbcgränsning skulle förstärka den sociala snedrekryteringen. Vid sitt tillstyrkande av utredningens förslag har UKÄ förutsatt att införandet av an'tagningsbegränsning förenas med kraftfulla åtgärder av det slag som förordats av utredningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd menar att den socialt snedvridande effekt på rekryteringen som en spärr sannolikt alltid får i viss mån kan motverkas genom insatser inom studiefinansieringsområde't, t.ex. en höjning av den återbetal- ningsfria delen av studiemedlen.

Prop. 1975: 9 187

Konsistoriet i Lund menar att frågan om antagningsbegränsning åtminstone för viss framtid är överspelad p.g.a. den minskade till- strömningen till de fria fakulteterna. I princip kan dock vissa skäl, framför allt begränsade resurser och krav på utbildningens kvalitet, tala för en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid karolinska institutet kan möjligen acceptera generell antagningsbegränsning som en ekonomiskt betingad nödvändighet.

Konsistoriet i Uppsala finner det inte möjligt att ta ställning i frågan om generell antagningsbegränsning innan vissa grundläggade frågor konkretiserats och utretts ytterligare. U 68 har inte klargjort hur spär— rarna skall vara konstruerade, hur urval och fördelning på linjer skall gå till och hur den framtida arbetsmarknaden skall beräknas. Flera in- stanser vid universiteten anför liknande synpunkter.

Institutet för social forskning tillstyrker en generell antagningsbe- gränsning endast under förutsättning att studerandetillströmningen åter börjar öka. SFS anser att antagningsbegränsningar kan vara motive- rade endast i fråga om mycket snävt yrkesinriktade utbildningar och utbildningar med särskilt kostnadskrävande undervisning och avvisar bestämt en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg och några andra universitets- och högskoleorgan, ett par länsstyrelser, SECO och MUF anför liknande synpunkter och avstyrker en generell antagningsbegränsning. En avigsida med dimensionering med hjälp av spärrar är, menar FPU, att betygen även i framtiden skulle spela en väsentlig roll i skolan. För FPU är en betygsfri skola ett väsentligt politiskt mål som skulle äventyras av en spärrad högskole- utbildning.

I flera remissyttranden, från bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och matetnatisk—naturvetenskapliga fakulteten i Lund, framhålls att de av U 68 föreslagna spärrarna skulle kunna ersättas med intensifierad studie- och yrkesrådgivning samt information om arbetsmarknadssituationen. Sådana åtgärder kunde leda till en mjukare och effektivare styrning överlägsen U 68:s spärrsystem.

ABF anser att den av utredningen valda planeringsmodellen med en övre och en nedre planeringsgräns har en betydande styrka. Erfa- renheter visar hur vanskligt det är att i detalj söka planera enskilda utbildningslinjers kapacitet över en längre följd av år. U 68:s metod att inom en totalram fortlöpande ompröva sektoremas och utbild- ningslinjernas kapacitet bör, menar ABF, väsentligt underlätta en samordning av högskolans planering med planeringen inom övriga samhällssektorer.

UKÄ anser det vara av största vikt att de konkreta förslagen angående dimensionering ses över i den slutliga prövningen, bl.a. med ledning av de bedömningar som kommit fram i remissbehandlingen. Antagningen till fullständiga utbildningslinjer bör vid planeringsperio-

Prop. 1975: 9 188

dens början begränsas till vad som motsvarar U 6815 nedre planerings— gräns.

Konsistoriet i Linköping anför att det finns skäl att betrakta bl.a. högskoleutbildningens dimensionering ur perspektivet att tillström- ningen av ungdom fortsättningsvis kan befinna sig på en för de senaste decenniera jämförelsevis låg nivå.

LO ifrågasätter om inte den föreslagna resursramen för högskolan är för hög. Det är angeläget att utbildningar som riktar sig till kort- tidsutbildade byggs ut. Utrymmet för individuell efterfrågan utöver arbetsmarknadsbehovet måste därför ligga kring planeringsramens nedre gräns. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SVUX och FÖVUX.

T CO accepterar inte de föreslagna planeringsgränserna. Behovs— prognosen bygger på antagandet att personer med längre utbildning kommer att vara verksamma inom lägre befattningsski-kt i större ut- sträckning än hittills. Ett läge där rekryteringen till motsvarande be- fattningar liksom nu sker från personal med kortare utbildning kan inte karakteriseras som en bristsituation. TCO förordar med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurserna att antagningskapaciteten för utbildningslinjer sätts till ca 37000 läsåret 1976/77. En årlig utbygg- nadstakt om två procent accepteras.

SACO ansluter sig till experten Tobissons kritik beträffande U 68:s dimensioneringsteknik. Behovsprognosen skall utgöra riktpunkten för högskoleutbildningens kapacitet. Det är dock tveksamt om så många som 37 000 studerande kommer att vara intresserade av att påbörja utbildning läsåret 1976577. Med hänsyn härtill anser SACO det vara meningslöst att redan nu ange en utbyggnadstakt för de närmaste åren.

Också SR kan tänka sig att riktpunkten för antagning till utbild- ningslinjer sätts vid 37 000 studerande vid planeringsperiodens början. SR avråder från att den årliga ökningstakten fastställs redan nu. Ökningstakten bör fastställas utifrån successivt upprättade prognoser.

RRV finner U 6815 prognoser vara alltför osäkra för att kunna läggas till grund för dimensioneringen fram till mitten av 1980-talet och föreslår därför att planeringsgränserna skall övervägas ytterligare. Den nedre gränsen synes vara mest realistisk i nuläget.

Statskontoret förordar att dimensioneringen av utbildningslinjer anpassas till senast kända uppgifter om tillströmning vid ett första be- slut. Med hänsyn till osäkerheten i nuläget finns inte tillräckliga motiv att nu fatta beslut om en årlig ökning av utbildningskapaciteten. Också SAF,-"SI menar att antagningstalen bör justeras med hänsyn till de senaste årens minskade tillströmning. Inom den givna ramen bör ut- rymmet för enstaka kurser ökas något.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län menar att tillströmningen kan komma att ligga vid den övre planeringsgränsen om den föreslagna decentraliseringen genomförs. Den totala ramen för antagning får inte

Prop. 1975: 9 189

sättas för lågt om nya grupper skall ges ökade studiemöjligheter. Lik- nande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Kalmar och Skara- borgs län.

AMS menar att dimensioneringstalen för olika utbildningsvägar inte bör vara strikt fastlåsta vid en övre eller nedre gräns. Kapaciteten skall kunna anpassas med hänsyn till "fortlöpande arbetsmarknadsbe- dömningar och de sökandes intresse.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola ser, bl.a. med hänsyn till de osäkra antaganden som U 68:s kalkyler bygger på, med stor oro på att en övre och en nedre gräns fastställs i ett sammanhang för hela planeringsperioden. Konsistoriet förordar i stället en planering som tar sikte på olika handlingsalternativ som kan korrigeras med hänsyn till den faktiska utvecklingen.

Den totala antagningskapacitetens f ö r d e 1 n i n g p å y r k e s- a t b il d ni 11 g 5 s e k t o r e r behandlas vanligen inte i yttrandena. Endast SACO och TCO behandlar kapaciteten för flertalet högskole- utbildningar. I fråga om framför allt den tekniska sektorn, vårdsektorn och sektorn för undervisningsyrken kommenteras vissa utbildnings- linjers kapacitet i ett stort antal yttranden.

Enligt SÖ förefaller fördelningen av antagningsplatserna på olika yrkesutbildningssektorer vara i stort sett rimlig.

TCO kan med viss tvekan tillstyrka en utbyggnad av den tekniska yrkesutbildningssektorn enligt det lägre planeringsalternativet. Tekniska fakulteten i Linköping anser att kapaciteten för sektorn f.n. inte be- höver utökas. Också matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till de höga siffrorna för den tekniska yrkesutbildningssektorn. TCO oeh SACO menar att den framtida tillväxten inom sektorn bör avse främst kortare utbild- ningslinjer, exempelvis yrkesteknisk högskoleutbildning.

SACO anser att den föreslagna antagningskapaciteten för sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning är för hög. Som skäl anges bl.a. det ackumulerade överskottet av utbildade från 1970-talets första hälft.

Landstingsförbundet vill förorda en utbyggnad av sektorn för vård- yrkesutbildning enligt det högre planeringsalternativet. Socialstyrelsen finner U 68:s förslag till dimensionering av sektorn i stort sett till- fredsställande från nu kända utgångspunkter. Också landstingen i Uppsala, Kristianstads och Värmlands län anser utredningens behovs- bedömning för sektorn vara realistisk.

Bristen på sjuksköterskor är på väg att förbytas i balans mellan tillgång och efterfrågan enligt U 68. T CO menar att detta är riktigt endast beträffande sjuksköterskor med grundutbildning. Bristen på vidareutbildade sjuksköterskor tycks snarast öka. Medicinska fakulte- ten i Lund menar att det råder mycket stor sjuksköterskebrist lokalt

Prop. 1975: 9 190

inom storstadsområdena. Stockholms läns landsting anser en kraftig utökning av antalet utbildningsplatser i sjukgymnastutbildningen vara. angelägen. En så kraftig ökning som föreslås bör dock baseras på någon form av beh-ovsberäkning. SACO och flera medicinska fakulteter efter- lyser också ytterligare planeringsunderlag rörande behovet av sjuk- gymnaster och arbetsterapeuter.

SÖ menar att de antagningstal som föreslås för sektorn för utbildning för undervisningsyrkena är alltför höga SÖ planerar en nedskärning av antagningen till vissa lärarutbildningar. Hittills gjorda prognoser pekar på att antagningen bör reduceras: ytterligare.

Med hänvisning till nuvarande arbetsmarknadssituation samt till SCB:s prognoser över det framtida utbildningsbehovet av ämneslärare anser SACO att den föreslagna dimensioneringen är för hög. Huma- nistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd liksom några andra universitets- och högskoleorgan menar också att den föreslagna kapaciteten för ämneslärare bör reduceras.

De föreslagna antagningstalcn för klasslärare och ämneslärare är enligt TCO för höga om en balanssituation eftersträvas vid 1980-talets mitt. SÖ:s och SCB:s prognoser visar detta. Starka pedagogiska och elcvsociala skäl talar dock för en ökning av lärartätheten i skolan. TCO kan därför acceptera U 63zs lägre dimensioneringsalternativ som en maximigräns för utbildning av klasslärare och ämneslärare om lärartätheten ökas. SACO anser den föreslagna dimensioneringen av lärarutbildningen vara oförsvarlig med hänsyn till såväl de studerande som samhällsekonomin.

TCO anser den föreslagna utbyggnaden av förskollärarutbildningen vara alltför begränsad. Bristen på förskollärare är påtaglig. Den kraf- tiga kommunala satsningen på förskolor i nuvarande 'bristsituation leder till att personer utan adekvat utbildning erhåller tjänster i för- skolan. Detta innebär att kvaliteten på verksamheten kan äventyras. Den föreslagna kapaciteten för fritidspedagoger är enligt TCO:s mening också alltför låg. Dagens fritidspedagoger har bl.a. en naturlig tjänstgöringsplats på sjukhus, psykiatriska kliniker och vårdhem samt i parkleksverksamheten.

SACO menar att den föreslagna antagningskapaciteten i sektorn för utbildning i kultur— och informationsyrken är alltför hög. Humanistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd anser dock att man i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till de krav som en förändrad kulturpolitik kan ställa på utbildning inom sektorn.

De flesta remissinstanserna ser mycket positivt på den av utred- ningen föreslagna satsningen på enstaka kurser och studie- k u r s e r.

UKÄ anser att den av U 68 föreslagna kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör få överskridas. Även ökningen av studerande—

Prop. 1975: 9 191

antalet i denna typ av utbildning bör tillåtas bli större än de tio pro- cent per år som U 68 föreslagit.

T CO tillstyrker utredningens dimensioneringsförslag beträffande en— staka kurser och studiekurser. Enligt TCO:s uppfattning bör det för- hindras att kursutbudet används till kringgående av sektorsdimensio— neringen. Även AMS, SAFiSI och LO ansluter sig till utredningens förslag om en kraftig ökning av resurserna för enstaka kurser och studiekurser.

SACO och SR tillstyrker en kapacitet om 20000 utbildningsplatser vid planeringsperi'odens början men menar att den årliga ökningen inte bör fastslås nu.

Statskontoret och RRV förordar att utbildningskapaciteten för en- staka kurser och studiekurser ges en hög nivå. RRV menar dock att målet 20000 studerande läsåret 1976,-'77 och en årlig ökning med tio procent inte framstår som realistiskt. Även kapaciteten för en- staka kurser och studiekurser bör anpassas till rådande efterfrågan. Också matemar'isk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till den föreslagna kapaciteten. Man bör börja med ett betydligt blygsammare antal platser.

Vissa remissinstanser, företrädesvis inom universitetens humanistiska fakulteter, anser att tillträdet till enstaka kurser och studiekurser bör vara fritt.

KK stryker under att U 68:s förslag till studieorganisation i förening med förslaget till total antagningsbegränsning ställer stora krav på en detaljerad och långsiktig planering av dimensioneringen, inte minst i fråga om vissa studiekurser där utbildningskapaciteten är knuten till begränsningar i fråga om speciella lokaler eller utrustning eller prak- tikmöjlighcter och där resurserna därför bör utnyttjas av ett tämligen fast fixerat antal studerande.

Principer för urval m.m.

Ett stort antal remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör av- vaktas innan slutlig ställning tas till frågor om behörighet och urval. Det gäller t.ex. RRV, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan, styrelsen för statens brandskola, länsstyrelsen i Värmlands län och SFS.

KK:s yttrande innehåller vissa allmänna resonemang om urvalet till högskoleutbildning. Kommittén anser att en mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor bör få utvecklas successivt och det därför finns anledning att inledningsvis modifiera gällande regler för urval och antagning. Huvuddelen av linjerna i högskolan torde dock kunna följa samma huvudprinciper för meritvärdering och urval av studerande. Antagningsreglerna för de enstaka kurserna bör vara andra än de som gäller för fullständiga utbildningslinjer och tillgodose berät-

Prop. 1975: 9 192

tigade krav både från dem som omedelbart efter en avslutad utbild- ningslinje vill bredda eller fördjupa utbildningen och från sökande med mindre omfattande utbildningsbakgrund.

Flertalet remissorgan bl.a. AMS, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan. länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län, FÖVUX, LO och TCO tillstyrker att arbetslivserfarenhet blir me- riteringsgrund för tillträde till högre utbildning.

Mest positiv till detta är FÖVUX som hävdar att urvalsinstrumenten bör utformas så att mycket stor vikt tillmäts arbetslivserfarenhet, eventuellt kombinerat med lottning, medan betyg och studielämplig- hetsprov ges mindre betydelse. FÖVUX anser det väl värt att överväga att på sikt uppställa viss tids yrkesverksamhet som allmänt behörig- hetsvillkor för tillträde till all högskoleutbildning.

Även ABF understryker kraftigt den vikt som bör fästas vid arbets- livserfarenhet. På sikt bör, enligt ABF:s mening, arbetslivserfarenhet vara obligatorisk för antagning "till eftergymnasial utbildning.

Många remissinstanser anser dock att endast sådan yrkeserfarenhet som kan bedömas vara relevant för utbildningen skall få tillgodo— räknas. Till dessa hör socialstyrelsen, SIFU, humanistiska fakulteten i Uppsala, konsistoriet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakul- teten i Göteborg, juridiska fakulteten i Stockholm och dess utbild- ningsnämnd, humanistiska fakulteten i Umeå, odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd, SACO och MUF.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildnings- nämnder i Lund ger exempel på vad de anser vara relevant yrkeserfa- renhet: för ämneslärarutbildning bör i första hand tillgodoräknas er- farenhet av ungdoms— ochleller studiearbete, för utbildning för kultur- och informationsyrken erfarenhet av t.ex. journalistik, annat media- arbete samt biblioteks- och förlagsverksamhet.

Att yrkeserfarenheten bör vara av en viss minsta längd för att till- godoräknas anser bl.a. AMS och TCO.

Andra remissinstanser -— bl.a. humanistiska fakulteten och språk- vetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala samt tekniska fakulteten i Lund vill att det skall anges en viss gräns utöver vilken yrkeserfarenhet inte tillgodoräknas.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att de blivande teknologerna inte bör uppmuntras till längre avbrott än 6—12 månader mellan gymnasiestudier och studier vid teknisk fakultet eftersom matematikkunskaperna inte kan uppehållas om avbrottet i träningen är för långt. Konsistoriet accepterar dock att även längre, för resp. utbildningslinje relevant yrkeserfarenhet poängsätts, om berörda stu- derande kan erbjudas kortare repetitionskurser i gymnasiets matematik, fysik och kemi.

Prop. 1975: 9 ' 193

Nämnden för socimzomutbildning anser att erfarenheterna av regler-- na om vidgad behörighet inte varit helt positiva. Man bör följa upp skilda studerandcgrupper dels i utbildningen, dels om möjligt _— i yrkcsverksamheten för att få ett underlag för att bedöma behörighets— och meritvärderingsfrågorna. .

Enligt juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd föreligger det en inte helt obetydlig risk för att yngre och kvalificerade sökande flyttar till utlandet, om spärrarna utformas så att de gynnar äldre sökande med arbetslivserfarenhet. På detta sätt skulle, anser dessa remissinstanser, det svenska samhället förlora värdefull arbetskraft.

Direkt övergång från gymnasieskola till högskola måste, menar ' medicinska fakulteten i Lund, konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, SACO m.fl., också i framtiden vara det normala. '

Enligt bl.a. humanistiska fakulteten i Uppsala, matematisk-naturve- tenskapliga fakulteten i Göteborg och SACO bör betygen spela den största rollen vid värdering av en sökandes olika meriter.

SIF U, SACO och IVA anser att krav på visst lägsta betyg i för ut- bildningen centrala ämnen bör uppställas som formellt behörighets- villkor.

Sektionen för elektroteknik vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller att som särskilt behörighetskrav för antagning till elektro- ingenjörsutbildning bör gälla minst betyget 4 i matematik frän gymna- sieskolans tredje årskurs på naturvetenskaplig eller teknisk linje.

Konistoriet vid universitetet i Göteborg anser att för de linjer, där en antagningsbegränsning är rimlig, meritvärderingsbestämmelsema bör ändras så att större "vikt läggs på betygen i de gymnasieämnen som ingår i de särskilda förkunskapskraven för resp. linje. Även mate- matisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och konsistoriet i Linköping uttalar sig för 'viktning” av gymnasiebetygen.

Konsistoriet samt flera sektioner vid Chalmers tekniska högskola liksom Svenska ingenjörssamfundet m.fl. vill att viktning av betygen skall återinföras vid antagning till civilingenjörsutbildning.

TCO däremot avvisar uttryckligen betygsviktning vid meritvärde- ring.

Odontologiska fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd för— ordar att betyg från tandsköterskeutbildning, tandteknikerutbildning och tandhygienistutbildning tillgodoräknas vid urval till' tandläkarut- bildning.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg förordar att möjligheter- skapas att genom särskilda studielämplighetsprov vinna allmän behörighet för högskolestudier.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings- nämnd anser att erfarenheterna av den s.k. fria kvoten är sådana att det kan ifrågasättas om inte antagningstest bör införas åtminstone för

Prop. 1975: 9 194

denna kategori studerande i syfte att klargöra om de sökande har kunskapsmässiga förutsättningar att följa utbildningen.

OM US påpekar att det även i fortsättningen måste finnas inträdes- prov till t.ex. musikutbildning.

Flera av de medicinska fakulteterna betonar att det bör finnas en åldersspärr till en så lång utbildning som läkarutbildningen, bl.a. för - att samhället skall få ut ett maximalt antal yrkesverksamma år från personer som gått igenom denna kostsamma utbildning.

Uppsala läns landsting anser att man för alla längre utbildningar, där konkurrensen om utbildningsplatserna är betydande och där samhället har brist på utbildade, bör-överväga att införa en åldersgräns. Denna skulle inte vara generell utan kunna variera från utbildningslinje till utbildningslinje.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildnings- nämnder i Lund anser att U 68 borde ha tagit upp frågan om stude- rande som fullbordat en utbildningslinje därefter skall få gå igenom en annan. Detta bör enligt utbildningsnämnderna vara möjligt.

Flera remissinstanser —— bl.a. socialstyrelsen och UKÄ-_ fram- håller att KK:s förslag bör avvaktas innan slutlig ställning tas till antagn'ingens organisation. UKÄ ansluter sig dock till U 68:s allmänt formulerade princip om central antagning. Flera uni- versitetsorgan förordar emellertid en decentraliserad antagning.

Konsistoriet i Lund anser att, vid en antagningsbegränsning [till _de filosofiska fakulteterna, maximala antagningstal bör fastställas centralt för basut'bildningsområdena. Fördelningen av utbildningsplatser.-på linjer liksom antagningen bör göraslokalt. .

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stochkolm förordar att varje högskoleenhet ges möjlighet att inom vissa ramar i fråga om antalet utbildningSplatser anta studerande med speciella meriter och öka antalet utbildningsplatser på en viss linje inom ramen för tillgängliga resurser.

Bl.a. AMS, teologiska fakulteten. och dess utbildningsnämnd samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund, SACO och TCO finner U 6815 förslag rörande antagning till ämneslärar-, bibliotekarie- och liknande utbildning värdefullt. . . .

SO anser att de praktiska problem som. kan uppstå med den före- slagna antagningen till lärarutbildning-kan lösas. genom att .den. stu- derande får gå. igenom praktisk-pedagogisk utbildning endast i två ämnen även om den ämnesteoretiska utbildningen omfattar tre skol- _ ämnen. | . : .

Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker U 68:s. förslag om an- tagning till lärarutbildning. Fakulteten-kan inteacceptera tanken att antagningen skall baseras helt på gymnasiebetyg och betygen i examens- ämnena inte räknas. ,För antagning till praktisk-pedagogisk utbild-,

Prop. 1975: 9 195

ning bör, enligt fakulteten, föregående lärartjänstgöring ha bestämt - meritvärde.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet .i Lund och matematisk-. naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, uttalar farhågor för att antagningsförfarandet skall bli komplicerat och svårhan'terligt.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Stock- holm m.fl. betonar att antagningen måste utformas så att institutioner- na får kännedom om' vilka studerande som antagits i så god tid'att schemaläggning, lärarrekrytering m.m. kan göras på bästa sätt.

ABF anser det vara av vikt att allmänheten ges en god insyn i antagningsarbetet, vilket skulle kunna ske genom att lekmän och. berörda parter representeras i antagningsorganen- på såväl central som lokal nivå.

1.2.5 Högskoleutbildningens lokalisering

Översikt

Flertalet remissinstanser delar U 6815 uppfattning om önskvärd- -. . heten av en fortsatt geografisk spridning av högskoleutbildningen. Såväl regionalpolitiska som utbildningspolitiska motiv anförs. När det gäller på vilket sätt och i vilken takt denna decentralisering bör ske råder däremot delade meningar. Som en alternativ väg till den av , U 68 förordade —— att genom utbyggnad av permanenta resurser för högskoleutbildning nå en ökad spridning av utbildningen förordas

i många yttranden en satsning på nya distributionsformer såsom decen- traliserad universitetsutbildning, universitetscirklar i samverkan med

studieförbunden m.m. . . .

När det gäller den allmänna synen påden av U 68 föreslagna . utbyggnaden av högskoleutbildningen kan remissinstanserna ilstort delas upp i tre huvudgrupper. Den första gruppen tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag. Den andra gruppen .— ett mindre antal- remissinstanser —— anser att man inte nu bör besluta om en utbyggnad på grundval av U 68:s förslag.. Den tredje gruppen anser att ingen utbyggnad av fasta resurser för. högskoleutbildning bör komma till stånd utanför de nuvarande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna.

Principer för högskoleutbildningens utbyggnad

Till en f ö r s t a h u v 11 (1 g r u p p remissinstanser .— som .tillstyr- . ker U 68:s utbyggnadsförslag —— hör LO. En fortsatt decentralisering av högskoleutbildningen bidrar enlig-t ILO till att bryta en social och . geografisk snedrekrytering till sådan utbildning samtidigt ,som decen—g . . . traliseringen har betydelsei strävandena attuppnå. en jämnare regio-

Prop. 1975: 9 - - 196

nal utveckling. LO betonar dock att expansionen på de nya högskole- orterna inte får ske så snabbt att utvecklingen vid universitetsfilialema hotas. Parallellt med denna utbyggnad bör man enligt LO arbeta med en fortsatt utveckling av studieförbundens universitetscirklar eller av högskolekurser förmedlade av TRU.

TCO anser att det finns både utbildningspolitiska och regional- politiska skäl som starkt talar för en ökad spridning av högskole- utbildningen och tillstyrker därför också U 68:s lokaliseringsförslag. TCO delar U 6815 uppfattning: att takten i utbyggnaden på de före— slagna orterna och tidpunkten när den skall påbörjas måste bli beroende av utvecklingen av studerandeantalet. I avvaktan på att studerande- underlag för permanent högskoleutbildning växer fram kan, enligt TCO, i samverkan med Studieförbunden olika former av extern universitetsutbildning prövas. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet, som förutsätter att de praktiska och tidsmässiga problemen vid utbyggnaden blir föremål för ingående överläggningar och samråd med de berörda kommunerna.

U 68:s förslag om en omfattande decentralisering av högskoleut— bildningen innebär enligt ÖB klara fördelar för försvaret, inte minst för de garnisonsorter som föreslås få sådana utbildningsmöjligheter. Både den anställda personalen och dess familjer samt de värnpliktiga får därmed bättre möjligheter att bedriva högskolestudier. ÖB stryker vidare under behovet av fortsatt kursverksamhet på högskolenivå i form av enstaka kurser och Studickurser även på mindre orter med långa avstånd till nuvarande eller föreslagna högskoleorter.

Den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen tillstyrks av bl.a. försvarets skolnämnd, styrelsen för gymnastik- och idrottshögsko— loma, statens handikappråd, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar,- Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, SVUX, FÖVUX, Landstingsförbundet och Elevförbundet. Vidare —tillstyrker majoriteten av landstingen och flertalet av de kommuner som yttrat sig U 6815 utbyggnadsförslag.

Stockholms läns landsting anser att U 68:s förslag om att utbygg- naden av den högre utbildningen huvudsakligen skall ske utanför de traditionella universitetsorterna i princip är riktigt. En bättre balans i utbildningsutbudet mellan olika regioner i landet kan därigenom åstadkommas. Det är emellertid enligt landstinget utomordentligt angeläget att högskoleutbildningen i enlighet med förslaget fortgående kan utvecklas och differentieras också på de nuvarande högskole- orterna.

SÖ tillstyrker den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen men anser att bl.a. lokal- och utrustningssituationen på flera av de ”nya” orterna motiverar att den av U 68 skisserade tidsplanen för

Prop. 1975: 9 . 197

utbyggnaden utsträcks mera i tiden. Med den föreslagna decentra- liseringen kommer endast drygt hälften av landets befolkning att ha tillgång till högskoleutbildning inom pendlingsavstånd vilket, enligt SÖ, understryker vikten av att även andra former för utbildningens distribution prövas. Därvid bör såväl decentraliserad undervisning som undervisning i studieförbundens regi, inom kommunal vuxenutbildning och vid folkhögskolor övervägas, åtminstone som temporära åtgärder, innan mera permanenta anordningar kommer till stånd på en del av de föreslagna orterna.

De flesta länsskolnämnder är klart positiva till förslaget om en spridning av högskoleutbildningen. U 6815 val av 19 orter för utbild- ningen ställer sig några av nämnderna emellertid tveksamma till, då man är rädd för att en sådan geografisk spridning kommer att leda till en splittring och uttunning av materiella och personella resurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att en långtgående decentra- lisering av utbildningen medför att utbudet av kurser blir begränsat på de valda orterna. Vidare är det väsentligt att en hög kvalitet på utbildningen upprätthålls vid samtliga utbildningsenheten Länsstyrelsen anser att det finns en påtaglig risk att de mindre utbildningsenheterna får svårigheter att konkurrera om de bästa lärarkrafterna, som kom- mer att stanna kvar på universitetsorterna. Mot bakgrund av osäker- heten i studerandetillströmningens utveckling erinrar länsstyrelsen om att det framför allt är filialerna som drabbats av den senaste nedgången i studerandeantalet. Dessa förhållanden gör det enligt länsstyrelsens mening tillrådligt med försiktighet vid inrättandet av nya utbildnings- enheter.

Nämnden för socionomutbildning anser att utbyggnaden på de nya orterna bör anpassas till tillgången och efterfrågan på arbetsmarkna- den och till de krav på specialiserade lärare och utrustning som olika utbildningar ställer. Av denna anledning bör, enligt nämnden, den av utredningen skisserade tidsplanen ses över. Också FPU anser att utbyggnadsperioden med fördel kan förlängas.

AMS delar U 68:s principiella uppfattning om betydelsen av en decentralisering av utbildningen men förordar bl.a. på grund av den minskade tillströmningen under senare år att universiteten i" Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm tills vidare inte ges möjligheter till fortsatt expansion. I vissa fall kan snarare, med hänsyn till utveck- lingen av arbetsmarknaden på dessa orter, en begränsning av utbild- ningsutbudet bli aktuell. I stället bör enligt AMS en ökad satsning göras på övriga etablerade högskoleorter Linköping, Växjö, Karl- stad, Örebro, Östersund, Umeå och Luleå —— för att där få till stånd ett bredare utbildningsutbud, exempelvis naturvetenskapliga studiekurser. AMS anser att en utbyggnad" bör ske stegvis på övriga föreslagna hög- skoleorter efter hand som efterfrågan på högre utbildning ökar liksom

Prop. 1975: 9 '198

behovet av arbetskraft med 'sådan utbildning. Slutligen betonar AMS ' det angelägna i att nya distributionsformer byggs ut för högskoleut- bildningen. ' ' '

Synpunkter som i huvudsak överensstämmer med AMS” anförs av" länsstyrelserna i Göteborgs och. Bohus samt Värmlands län liksom av' SSU. ' '

Sektionen för arkitektur vid tekniska'högs'kolan i Stockholm är medveten om att det regionalpolitiska önskemålet om jämn 'spridning av högre utbildning över landet och kravet på lokalt samband mellan grundutbildning och forskning i vissa fall kan vara svårförenliga. Sektionen anser emellertid att få utbildningar kräver så stora resurser i fråga om personal ochutrustning att en regional spridning inte kan komma till stånd. Sektionen avser att ta "initiativ till 'en närmare analys av en annan regional fördelning av arkitektutbildningen.

CUF framhåller att lokalisering av ubildning bör användas i regional- politiskt syfte. Lokaliseringen och dimensioneringen av utbildningen bör baseras på befolkningspolit-iska målsättningar för landets olika' län och således inordnas i ett planeringssystem som är övergripande för all samhällsplanering. CUF anser att arbetsmarknads'strukturen inom skogslänen kräver speciell hänsyn i fråga om högskolans lokalisering. U 68:s förslag kan enligt 'CUF -i vissa fall"komma att innebära en ytterligare centralisering av utbildningsresurserna till expansiva orter inom skogslänen med negativa konsekvenser-för de mindre tätotern'as' ' livskraft. En utvidgad distansundervisning bör komma till stånd fram- för allt i glesbygdslänen. '

Till en andra huvudgrupp kan hänföras ett mindre antal remissinstanser, som intar en avvaktande hållning till U 6815 förslag ' till utbyggnad av högskoleutbildningen och förordar att beslut nu inte fattas om utbyggnad. - '

UKÄ delar U 68:s uppfattningom betydelsen av att ett så långt möjligt differentierat utbildningsutbud erbjuds på flera orter i-landet. Detta är angeläget både från utbildningspolitisk- och från regionalpoli- tisk synpunkt. Men en spridning av utbildningsmöjligheterna får, enligt UKÄ, inte vinnas till priset av: försämrade villkor för nyligen-etable- rade och därför störningskän'sliga enheter. i'utbildningsorganisationen. I statsmakternas tidigare ställningStaganden-i likartade frågor har kravet på optimalt utnyttjande av befintliga resurser. vid universiteten ofta. spelat en avgörande r'oll. Gäller motsvarande krav relationen mellan- tänkta och nya högskoleorter'oc'h-orter vilkas utbildning-fortfarande är under uppbyggnad och tillkommit avbåde. utbildningspolitiska och regionalpolitiska skäl, anser UKÄ att dessa krav bör få extra tyngd.' '

När det gäller hela frågan om utbyggnad på nya högskoleorter intar UKÄ sammanfattningsvis ståndpunkten" att det:"inte föreligger". förutsättningar att nu fatta'någo't--:konkret beslut med anledning av .

Prop. 1975: 9 . 199

U 68:s lokaliseringsförslag. Under'dessa omständigheter anser UKÄ att det nu inte heller erfordras något ställningstagande i princip till förslaget. För den närmaste-perioden förordar UKÄ kraftig satsning ' främst på nya distributionsformer men även på utbyggnad av verk- samheten på filialorterna samt i Umeå och Linköping. Om det senare skulle föreligga studerandeunderlag och andra förutsättningar, i första hand ekonomiska, för nyetablering av ytterligare fasta enheter bör U 68:s förslag vid lämplig tidpunkt bli föremål för närmare prövning.

Statskontoret, som utgår från en tills vidare oförändrad dimensione- ring av resurserna för fullständig högskoleutbildning, anser att -förut'- sättningar i dagens läge saknas för en ytterligare utspridning av fasta resurser för sådan utbildning, när inte konkreta förslag föreligger om att överflytta befintliga utbildningsresurser till nya orter. Även den omständigheten att den vikande studerandetillströmningen under senare år särskilt hårt har drabbat läroanstalterna i Linköping och Umeå samt filialerna i Växjö, Karlstad och Örebro talar enligt verkets mening mot att beslut nu fattas om utbyggnad av fasta resurser för fullständig högskoleutbildning enligt U 68:s förslag. Statskontoret anser emellertid att frågor om utlokalisering genom regional omfördelning av tillgängliga resurser för fullständig högskoleutbildning bör prövas fortlöpande, eftersom det inte kan anses önskvärt att, såsom nu är fallet, 90 pro- cent av samhällets resurser för sådan utbildning förblir koncentrerade” till fem orter.

Mot bakgrund av de senaste årens minskade tillströmning till högre utbildning, vilket medfört problem särskilt för filialerna, anser RRV att den fortsatta utvecklingen av efterfrågan på högskoleutbildning bör avvaktas innan en decentralisering i enlighet med U 6815 förslag övervägs. I stället för att fördela resurserna på små högskolor bör man enligt RRV tills vidare inrikta sig på att tillgodose behovet av utbildning utanför de nuvarande högskoleorterna genom olika former av decentraliserad utbildning.

En t r e dj e h u v u d g r up p av remissinstanser förordar att ingen utbyggnad av högskoleutbildning kommer till stånd utanför de nuva- rande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna. I stället' föreslås att framför allt universitetsfilialernas ställning förstärks genom att utbild- ningsutbudet på berörda orter breddas. Som' alternativ till U 68:s ut— byggnadsförslag förordar dessa remissinstanser vidare en ökad satsning på nya former för distribution av högre utbildning, såsom "decentrali- serad universitetsutbildning, universitets'cirklar i samverkan med studie— förbunden, utbildning med hjälp av radio och TV m.m. .

Flertalet universitetsorgan — däribland konsistorierna med ett par undantag ställer sig avvisande till U 68:s förslag till lokalisering- såvitt gäller traditionell utbildning. Annan eftergymnasial-utbildning - anses däremot kunna nylokaliseras i större omfattning. Huvudargu-

Prop. 1975: 9 200

menten för denna ståndpunkt är den berörda grundutbildningens forsk- ningsberoende, den vikande tillströmningen till universiteten och kravet på en tillfredsställande bredd i utbildningsutbudet på samtliga orter.

Exempelvis anför konsistoriet i Lund att för de ungdomsstuderande är, vad gäller universitetsutbildning i vanlig mening, ett begränsat antal högskolor med ett brett utbildningsutbud tveklöst att föredra framför ett flertal små högskolor. Konsistoriet delar U 68:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidtas för att tillgodose de vuxenstuderandes önskemål och för att underlätta återkommande utbildning. Detta bör emellertid ske genom ett rikt varierat'system med decentraliserad utbildning. Därigenom kan man undvika nackdelarna med en spridning till ett stort antal små högskoleenheter. För övrigt bör en eventuell utbyggnad av universitetsutbildningen ske vid universiteten (inkl. Linköping) och filialerna.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg framhåller att de senaste årens utveckling av studerandeantalet vid de filosofiska fakulteterna klart visar att någon uppbyggnad av resurser för sådan utbildning inte nu bör äga rum utanför nuvarande universitets- och filialortcr. De ytterligare ekonomiska resurser som kan ställas till förfogande inom denna sektor bör helt gå till konsolidering av redan upprättade enheter.

Konsistoriet vid karolinska institutet avstyrker bestämt U 68:s för— slag att upprätta nya ”småhögskolor” utan forskning. Ett genom- förande av förslaget skulle enligt konsistoriet med-föra försämrad kvali- tet på utbildningen och svårigheter att rekrytera lärare.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och konsistorie- gruppen i Luleå är i princip positiva till U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen men framhåller att förslagen inte omfattar civilingenjörsutbildningen. Förstnämnda konsistorium anser att en decentralisering av sådan utbildning till nya orter, som saknar och kommer att sakna resurser för forskning och forskarutbildning, skulle medföra en allvarlig kvalitetsförsämring i denna utbildning. När det gäller kortare tekniska högskoleutbildningar är det direkta forsknings- sambandet mindre framträdande och en decentralisering skulle kunna accepteras för att uppnå de fördelar som en geografisk spridning och en lokal anknytning till yrkesverksamheten erbjuder.

De flesta konsistorier framhåller att ett ökat bruk av decentraliserade universitetskurser och nya distributionsformer för utbildning är ett bättre alternativ att nå ut med utbildning till större grupper än U 68:s förslag till nylokalisering. Konsistoriet i Umeå anför exempelvis för Norrlands del att, med hänsyn till de långa avstånden i landsdelen, ett antal fasta utbildningsanstalter i kuststäderna ingalunda löser alla problem. Det blir enligt konsistoriet ändå för långt för dem som bor några mil utanför utbildningsorten. Det måste därför bli fråga om att distribuera utbildningen. i nya former för att därigenom järn-

Prop. 1975: 9 201

ställa inlandcts befolkning med kustregionens. Den försöksverksamhet med distansundervisning som startat vid universitetet i Umeå är här enligt konsistoriet en d'istributionsform som bör prövas och ytterligare utvecklas både till omfattning och organisation.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola föreslår att en förutsätt- ningslös utredning görs av möjligheterna att med distansundervisning förankrad hos de etablerade läroanstalterna, i stället för med den planerade nyetableringen, tillgodose en del av de regionalpolitiska önskemålen. Fördelarna med distansundervisning är enligt konsisto- riet uppenbara —— fler orter kan nås, systemet har en inneboende flexibilitet, forskningsanknytningen blir tryggad och återverkan på etablerade lärosäten är positiv.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbiltlningsnämml menar att en spridning av den högre utbildningen i princip är riktig men anser att tre invändningar kan göras mot U 6815 lokaliserings- politiska resonemang, nämligen:

— U 68 beräknar platsantalet vid högskolorna på basis av högskole- områdenas nuvarande befolkningstal. Den regionalpolitiska sats- ningen kan ge. en befolkningsutveckling där befolkningstalet inte kopplas till utbildningsresurserna.

— Den expansiva effekten av tidigare utlokaliseringar av högre utbild- ning är oklar. Den stimulerande effeketen torde exempelvis för Umeå och universitetsfilialema inte bli lika stor under 70-talet, när expansionen avtagit och efterfrågan på varor och "tjänster minskar.

—— U 6825 antagande att de högre utbildade visar benägenhet att söka anställning nära universitetsorten kan i nuvarande läge med över—' skott på akademisk arbetskraft inte utgöra argument för utlokalise- ring i den mening att de nya orterna på detta sätt skulle få bättre tillgång till högskoleutbildad arbetskraft med åtföljande expansiv effekt. '

Statens humanistiska forskningsråd anför att U 68:s förslag innebär en splittring av landets resurser i fråga om lärare, studiebegåvningar, bibliotek och forskningsmateriel, som hotar att utarma befintliga forskarmiljöer eller sådana som är under uppbyggnad. Liknande syn- punkter anförs av bl.a. statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd. Statens råd för skogs— och jordbruks- forskning betonar att rådet inte är avvisande till en decentralisering av högskoleutbildning som sådan men anser den föreslagna formen för decentraliseringen olämplig. De nya studerandegrupperna bör i stället nås genom bl.a. radio-, TV- och k-orrespondensundervisning.

SACO förordar att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbild- ningen koncentreras till-de fem universitetsorterna, Linköping och Luleå samt de tre filialorterna. Med vissa, starkt begränsade undantag

Prop. 1975: 9 202

bör all ytterligare uppbyggnad av fasta resurser för högskoleutbildning" fördelas mellan dessa tio orter, varvid en målsättning bör vara att såvitt möjligt åstadkomma ett fullständigt utbildningsutbud på var och ' en av filial-orterna t.ex. naturvetenskaplig utbildning i Växjö och Karlstad. Forskningsorganisationen bör enligt SACO koncentreras till de sju förstnämnda orterna, varvid utbyggnaden i Linköping begränsas till de tekniska, medicinska och filosofiska ämnesområdena och i Luleå till'det tekniska området. Den eftergymnasiala utbildning som nu finns utanför de nämnda orterna, och som med U 68:s terminologi är att hänföra till högskolan, bör enligt SACO ligga kvar på nuvarande orter. Viss begränsad utbyggnad av högskoleutbildningen på dessa orter kan tänkas, men endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan exempelvis vara att en viss ort-; näringsstruktur gör det naturligt att dit lokalisera yrkesteknisk högskoleutbildning.

SFS anser att det i dagens läge är bättre att i första utbyggnads- skedet satsa på de nuvarande universitetsfilialema så att dessa kan uppnå ett studerandeantal' som medger ett tillfredsställande utbild- ningsutbud. SFS anser också att Växjö och Karlstad bör erhålla natur- vetenskaplig utbildning. Även SECO avstyrker U 68:s lokaliserings- förslag till förmån för en utbyggnad på de nuvarande filialorterna. Liknande synpunkter anförs av bl.a. universitetsfilialerna, SIFU, läns- styrelserna och landstingen i Kronobergs, Blekinge och Örebro län, SR, Sveriges civilingenjörsförbund, IVA, Teknologorganisationen Ref- tec och MUF.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ett alternativ till U 6825 utbyggnadsförslag är_ att utbildningsresurserna företrädesvis placeras på regionens huvudort och ställs till förfogande på övriga orter när efter- frågan motiverar detta". Liknande synpunkter framförs av bl.a. konsis- torierna i Uppsala och Linköping.

Också SAF /Sl avstyrker U 68:s förslag till utbyggnad och förordar i stället att landets universitet och högskolor ingår i ett nationellt system för distribution av högre utbildning. Organisationerna föreslår" att för varje slag av högskoleutbildning upprättas ett centralt samråds-- organ med uppgift att tillgodose efterfrågan på olika utbildningar. I stål-- lct för att eleverna förflyttar sig till en central utbildningsort ges kursen där behov uppstår. Organisationerna anser att flexibiliteten i detta ,sy- stem blir stor, eftersom utbildningen exempelvis kan ges av studieför- bunden och man kan nå betydligt fler orter än de av U 68 föreslagna högskoleorterna. . .

Vid remissinstansernas ställningstaganden till U 68:s förslag till ut-' byggnad av högskoleutbildningen har, som framgått, frågan om an- vändning av nya d i s t r i b u tio n 3 f o r m e r för utbildning intagit en framträdande plats. Vissa instanser anser att de nya distributions- formerna är ett betydelsefullt komplement till den föreslagna utbygg-.

Prop. 1975: 9 203

naden av fasta utbildningsresurser, medan andra anser att de är ett alternativ som med fördel kan ersätta utredningens utbyggnad-sförslag.

De nya distributionsformerna är enligt UKÄ mycket värdefulla ' inslag i strävandena att sprida högre utbildning till nya områden och till nya studerandegrupper, som av olika skäl är starkt ortsbundna. Detta distributionssätt har å andra sidan begränsningar när det gäller möjligheterna att erbjuda ett brett utbildningsutbud, exempelvis kurser med utpräglad yrkesinriktning eller av laborativ karaktär. T RU, som utreder frågan om ett svenskt utbildningssystem med hjälp av eter- media, redovisar fördelarna med s.k. distansundervisning, dvs. studier i hemmet med hjälp av självinstruerande material och viss undervis— ning vid läroanstalt.

Utbiidningsregioner och högskoleområden

Beträffande U 68:s förslag till indelning i utbildningsregioner anför länsberedningen att planeringen för högskoleutbildning bör samordnas med den regionalpolitiska planeringen. Med ett stort antal högskole- orter vore en anknytning till den regionalpolitiska planeringen i varje län naturlig. U 68:s förslag om 19 högskoleområden medför emellertid enligt beredningen svårigheter att samordna utbildnings- och regional- planeringen. Beredningen anser också att den av U 68 föreslagna indel- ningen i utbildningsregioner med Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå som huvudorter är dåligt. anpassad till regionalpolitikens målsättningar. Regionerna blir, med undantag . för Stockholmsregionen, mycket stora till ytan._ Om antalet högskole- områden blir mindre än 19, bör enligt länsberedningen en-samman— slagning av högsk-oleområden och utbildningsregioner övervägas. Här- igenom skulle bl.a. högskoleområdcn med ett mycket smalt utbild— ningsutbud undvikas. .

Socialstyrelsen anser att en indelning av landet i utbildningsregioner ' och högskoleområden_är riktig men finner det angeläget att utbild- ningsregionema sammanfaller med sjukvårdsregionerna som är sju till. antalet. Enligt förslaget kommer många landsting att hänföras till skilda sjukvårds- resp. utbildningsregioner, vilket kommer att försvåra en samordning av utbildningarna inom vårdsektorn. Liknande syn- punkter framförs av Landstingsförbundet. _

UKÄ accepterar i huvudsak U 68:s förslag till indelning av landet i utbildningsregioner och högskoleområden. UKÄ anser att fortlöpande förändringar i berörda områdesindelningar måste förutsättas bli erfor- derliga till följd av regionala förändringar i bl.a. näringslivsutvcckling och befolkningsstruktu'r. I övervägandena-rörande sådana förändringar bör möjligheterna till en funktionell samordning av utbildningsutbudet inom varje enskilt högskoleområde samt till effektivt och smidigt

Prop. 1975: 9 "04

&

samarbete mellan olika sådana områden få dominera över exempelvis historiskt bestämda, administrativa gränser.

Vad gäller indelning och utbyggnad inom de olika regionerna redo— visas i huvudsak följande synpunkter. '

Norra utbildningsregionen (Luleå, Sundsvall-Härnösand, Umeå, Östersund)

Länsstyrelserna och landstingen i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tillstyrker U 6815 förslag rörande högskoleområ- dena inom regionen. Länsstyrer'sen i Västerbottens län avstyrker där- emot, i likhet med konsistoriet i Umeå, mot bakgrund av den mins- kade tillströmningen till universitetet en fortsatt spridning av fasta utbildningsanstalter med utbildningsutbud likartat det som redan finns vid universitetet. Övriga norrlandsorter bör få utbildning genom bl.a. distansundervisning. Länsstyrelsen anser vidare i likhet med bl.a. Umeå och Skellefteå kommuner att Umeå bör ha ett högre studerandeantal än vad U 68 föreslagit. Västerbottens läns landsting förordar att en kompletterande utredning genomförs rörande utbild- ningsbehovet och lokaliseringen av högskoleutbildningen i Norrland.

ÖB framhåller att den pågående omlokaliseringen inom försvaret innebär en kraftig utflyttning till. bl.a. Karlstad och Östersund samtidigt som militära enheter koncentreras till Boden-Luleå-området. Utbild- nings— och miljöskäl talar för ett differentierat utbud av högre utbild- ning på dessa orter. ÖB erinrar vidare om statsmakternas beslut att" teknisk utbildning av militär karaktär samt en militär förvaltningsskola skall förläggas till Östersund år 1978, vilket bör kunna få konsekvenser även för den civila högre utbildningen.

Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning, som utreder en sam- ordning och lokalisering av förvaltningsutbildningen inom försvaret till Östersund, framhåller att frågan om en samlokalisering av denna utbildning och socialhögskolan på orten bör prövas i särskild ordning. Utredningen anser det angeläget att man i den fortsatta planeringen och dimensioneringen av högskoleutbildningen i Östersund beaktar att försvarets förvaltningshögskola kan komma att inrättas där. Vidare erinrar utredningen om att en för armén avsedd teknisk skola kan komma att lokaliseras till Östersund.

Mellersta utbildningsregionen (Eskilstuna—Västerås, Falun-Borlänge, Uppsala, Örebro)

Länsstyrelsen och landstinget i Gävleborgs län samt Gävle,- Sand- vikens och Hafors' kommuner. förordar att Gävleborgs län skall utgöra

Prop. 1975: 9 205

ett eget högskoleområde med Gävle-Sandviken som högskoleort. De'- skäl som anförs är att Gävle-Sandviken är primärt centrum och att länet har stort befolkningsunderlag samt befintlig högskoleutbildning. Gävle är vidare den enda av de orter, till vilka statliga verk och myndigheter skall utlokaliseras, som inte av U 68 föreslagits som utbyggnadsort. Gävle-Sandviken ligger inte inom pendlingsavstånd från Uppsala. De skäl som U 68 anfört för val av Falun-Borlänge kan enligt nämnda remissinstanser med minst samma styrka anföras för Gävle-Sandviken. Länsstyrelsen och landstinget i Västmanlands län välkomnar U 6815 förslag om lokalisering av permanent högskoleutbildning till Eskils- tuna—Västerås med hänsyn till dess betydelse från både utbildnings- och regionalpolitisk synpunkt. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs län i fråga om högskoleutbildning i Falun-Borlänge.

Stockholms utbildningsregion (Stockholm)

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att starka skäl talar för att Stockholm-Uppsala gemensamt bildar kärnan i en utbildningsregion. Om man bibehåller en uppdelning i föreslagna regioner bör Söder- manlands och Gotlands län föras till Stockholmsregionen. Länsstyrelsen beklagar att U 68 inte behandlat utbildningens lokalisering inom Stock- holmsregionen. Stockholms handelskammare anser att en samordning av utbildningsresurserna i Uppsala och Stockholm bör eftersträvas. Stockholms läns landsting samt Stockholms och Södertälje kommuner är tveksamma till den föreslagna minskningen av antalet utbildnings— platser i regionen.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Gotlands län samt Gotlands kommun förordar bestämt att länet skall tillhöra Stockholms utbild- ningsregion.

Östra utbildningsregionen GJönköping, Linköping—Norrköping)

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings och Linköpings kom- muner samt konsistoriet i Linköping föreslår att regionen utvidgas till att omfatta Kalmar och eventuellt Gotlands län. Östergötlands läns landsting anser det också angeläget att Kalmar län förs till östra utbildningsregionen för "att denna skall bli identisk med sjukvårdsregio- nen, vilket skulle underlätta planeringen av vårdutbildningen. Jönkö- pings läns landsting ifrågasätter'behovet av utbildningsregioner och finner det förbryllande att inte Kalmar län och i viss mån Kronobergs län förts till östra regionen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att en regionindelning bör finnas men att gränserna inte bör bli bindande i något hänseende. Den slutliga avgränsningen bör göras först när ställ— ning tagits till länsberedningens betänkande i denna del.

Prop. 1975: 9 206

Västra utbildningsregionen (Borås, Göteborg, Karlstad)

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt konsistoriet vid uni- versitetet i Göteborg anser att Hallands län bör tillhöra denna utbild- ningsregion. Vidare anser länsstyrelsen att Borås inte bör utgöra huvudort i ett eget högskoleområde. Om ytterligare utbyggnad kommer till stånd i Borås är en samverkan Göteborg-Borås ett bättre alternativ. Om någon ytterligare högskoleort skall upprättas inom regionen anser länsstyrelsen att Fyrstad (Uddevalla—Trollhättan—Vänersborg—Lyse- kil) bör väljas. Av samma uppfattning är landstinget och Iänsskol- nämnden i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker att Borås blir högskoleort och anser att förläggning av högskoleutbildning även till Fyrstad bör utredas ytterligare.

Kommunerna i Fyrstad framhåller att Fyrstad uppfyller flera av de kriterier som U 68 ställt upp för högskoleorter. Älvsborgs läns lands- ting anser att en lokalisering av högskoleutbildning till detta område skulle vara ett värdefullt led i de regionalpolitiska strävandena.

Länsstyrelsen, landstinget ,och Iänsskolnämnden i Skaraborgs län samt Skövde, Skara, Lidköpings, Falköpings och Mariestads kommuner - framhåller att Skövde uppfyller de flesta av de kriterier som U 68 ställt upp för "högskoleorter och anser därför att Skövde bör bli hög- skoleort. Skövde är primärt centrum och har stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. Avståndet till de föreslagna högskoleorterna är betydande och länet behöver stimulans för näringslivet. Länssty- relsen anscr att underlaget för västra regionen utan motivering mins- kats med 2900 studerande. Vidare förordar man en" ökad dimensione- ring av högskoleutbildningen totalt. Mot denna bakgrund hävdar läns- styrelsen att en högskola i Skövde knappast skulle få negativa konse- kvenser för universitetet i Göteborg. I andra hand yrkar länsstyrelsen att en utredning företas i syfte att ompröva indelningen i högskoleom- råden i den västra regionen. '

Södra utbildningsregionen (Halmstad, Kalmar, KriStianstad,' Lund- Malmö, Växjö) ' ' ' '

Länsstyrelsen och landstinget .i Kalmar län tillstyrker den föreslagna regionindelningen medan, som tidigare redovisats, länsstyrelseni Got- lands län anser att länet-börltillhöra Stockholms utbildningsregion. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, :i. likhet med Hässleholms kommun, att länets högskoleort skall "benämnas Kristianstad-Hässle- holm, eftersom dessa orter gemensamt utgör ett- primärt centrum.-

Länsstyrelsen godtar inte U 68:s reduktion av rikttalet för denfsödra , , utbildningsregionen utan anser att detta bör _vara 38 OOOläsåret 1983/84.

Prop. 1975: 9 207

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att även Helsingborg och Karls- krona, som båda är primära centra inom utbildningsregionen, bör er- hålla viss högskoleutbildning. Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län till— styrker utformningen av den södra utbildningsregionen.

1.2.6 Återkommande utbildning

Allmänt

En överväldigande majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till U 68:s förslag om återkommande utbildning. '

UKÄ i likhet med många remissinstanser vid universitet och högskolor tillstyrker att en utveckling av återkommande utbildning sätts som pla- neringsmål för den eftergymnasiala utbildningen. På kort sikt är det emellertid enligt UKÄ rimligt att räkna med att direktutbildning kom- mer att för många ungdomsstuderande vara ett förstahandsalternativ i deras utnyttjande av samhällets utbildningserbjudanden. Allteftersom de utanför utbildningsväsendet liggande väsentliga förutsättningarna för återkommande utbildning kan realiseras torde dock de direktutbildades andel successivt minska genom att fler går ut i förvärvslivet under en period efter avslutad gymnasieskola. Det är enligt UKÄ:s mening en huvuduppgift för högskoleorganisationen att utföra erforderligt plane- ringsarbete 'i denna fråga. Arbetet bör målmedvetet inriktas på att främja ett sådant system'med återkommande utbildning, bl.a. genom förändringar av studieorganisationen, utnyttjande av nya distributions- former, utveckling av'de pedagogiska insatserna och utbyggnad av studievägledningsverksamheten. I avsikt att bättre nå de aktuella stu- derandekategorierna bör samarbete med bl.a. studieförbunden utveck— las. I kort perspektiv och som en inledande åtgärd för att förbereda ett utbyggt system med återkommande utbildning bör den eftergymnasiala fort- och vidareutbildningcn få expandera inom hela högskolescktorn inom ramen för de resurser som totalt anvisas för högskoleutbildning.

U 68:s olika förslag är ägnade att på olika sätt och på kortare eller ' längre sikt medverka .till utvecklingen av- återkommande utbildning. Enligt TCO:s mening. borde emellertid utredningens förslag ha varit direkt utformat för att främja-och möjliggöra återkommande utbild- ning. De åtgärder, studieorganisatoriska och andra, som krävsinom . högskolesektom för att förverkliga återkommande utbildning är en— ' ligt organisationen i allmänhet föga resurskrävande och.bör inte heller i övrigt innebära oöverstigliga svårigheter. TCO finner därför inga bärande skäl för att ytterligare skjuta den återkommande utbildningen på framtiden. Avgörande beslut och reformsteg måste tas inom den . närmaste framtiden. Även SÖ, AMS,- länsstyrelsen i Skaraborgsllän, '. .' Folkbildningsförbundet,-, LO och GUEmenar. att utbyggnad av ett."

Prop. 1975: 9 208

system med återkommande utbildning bör ges hög prioritet. LO" varnar för en tendens i debatten att se återkommande utbildning som något mycket avlägset och långsiktigt. Ett planmässigt utvecklingsarbete måste i stället inledas redan de närmaste åren för att förverkliga den - återkommande utbildningen. UKÄ, Svenska kommszörbundet m.fl. har emellertid ingen erinran mot U 6815 förslag att den återkommande utbildningen, allteftersom erfarenheter vinns och resurser tillskapas, successivt sätts i system.

Konsistoriet i Lund betonar att det studieorganisatoriska arbetet utgår från varierande förutsättningar inom skilda utbildningar. Förut- sättningarna att dela upp utbildningen varierar mellan skilda utbild— ningar. Liknande synpunkter framförs av konsistorierna vid tekniska högskolan i Stockholm samt i Linköping och av konsistoriegruppen i Luleå. Konsistorierna vid karolinska institutet och Chalmers tekniska högskola anser att återkommande utbildning inte lämpar sig för fast sammanhållna utbildningar av typen läkar— och civilingenjörsutbildning, en uppfattning som delas av bl.a. Sveriges Civilingenjörsförbund.

I flera yttranden från bl.a. fakulteter och utbildningsnämnder vid universiteten intar man en tvekande attityd inför utredningens förslag, även om man är allmänt positiv till att personer som så önskar skall kunna lägga upp sina studier i form av återkommande utbildning. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund anser sålunda att det är tveksamt att göra den återkommande utbild- ningen till ett mönster och tror att endast en solid grundutbildning kan utgöra den grund som fordras för att möta de skiftningar i verk- samheten som en snabbt föränderlig arbetsmarknad kräver. Humanis- tiska fakulteten i Umeä avstyrker en stor satsning på utveckling av återkommande utbildning mera allmänt, innan man klart kan peka på konkreta positiva effekter av ett sådant system. Matematisk-naturveten- skapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm 'framhåller att en sammanhängande ungdomsutbildning av många skäl, t.ex. från effekti- vitets- och lönsamhetssynpunkt, är att föredra framför vuxenstudier.

En vanlig uppfattning i yttranden från universiteten m.fl. läroan- stalter är att varvning av utbildning och förvärvsarbete enligt utred- ningsförslaget skulle uppsättas som studieorganisatorisk norm. I fler- talet fall vänder man sig mot denna tanke. Konsistoriet vid universitetet

i Stockholm framhåller att de direkta samhällsinsatser som måste ' vidtas för att stimulera individernas möjligheter och önskan till åter— kommande utbildning inte får bli styrande på sådant sätt att ensam- manhängande utbildning i ungdomsåren motverkas och därigenom kommer att upplevas som något onormalt. Flera andra remissinstanser inom universiteten är negativa till åtgärder som skulle stimulera till avbrott i pågående utbildning, bland dem språkvetenskapliga sektionens '

Prop. 1975: 9 209

utbildningsnämnd i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga fakul- tetens utbildningsnämnd i Stockholm.

Sektionens för fysik utbildningsnämnd "vid Chalmers" tekniska hög- skola anser att högskolan ännu under många år måste inrikta sig på att kunna presentera en.i stort sett sammanhängande slagkraftig grundutbildning. Det slags återkommande utbildning, som innebär att grundutbildningen uppdelas i block, torde få vänta'till dess att detta kan göras till ett realistiskt alternativ för individen och samhället. Medicinsk-a fakultetens utbildningsnämnd i Umeå betonar att införandet av återkommande utbildning inte får leda till att möjligheterna att erhålla djuplodande och sammanhängande längre utbildningar försäm- ras. Nämnden befarar att, om återkommande utbildning blev det för- härskande mönstret, .detta skulle kunna leda till ett avsevärt föryt- ligande av undervisningen.

Svenska kommunförbundet är positivt till återkommande utbildning men pekar bl.a. på risken att ett sådant system skulle kunna skapa en snäv grund för forskning och forskarutbildning. Landstingsförbun- det betonar att det bör finnas möjligheter att nå samma utbildningsmål på mer än ett sätt. Direktutbildning och återkommande utbildning bör därför komplettera varandra. Teknologorganisationen Reftec anser att principen om återkommande utbildning är bra om den tillämpas- som ett alternativ till dagens ungdoms- och vuxenutbildning ochi begränsad skala. Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig tveksam till behovet av återkommande utbildning när en lång sammanhängande utbildning blir tillgänglig för alla oberoende av ekonomiska, geogra— fiSka och sociala förhållanden. Lärarhögskolan i Luleå tror inte att återkommande utbildning kan motverka den utbildningslcda hos vissa ungdomar som den sammanhängande utbildningen påstås ge. Lärarhög— skolan i Malmö erinrar om att argumentationen om återkommande utbildning bygger på många hypoteser som inte är verifierade.

Falkbildningsförbundet hänvisar till möjligheten att utnyttja både studieförbundens och folkhögskolans erfarenheter och kapacitet för att därmed påskynda utvecklingen mot återkommande utbildning. Lik— nande synpunkter framförs bl.a. av länsstyrelsen m.fl. i Hallands län. I en plan för återkommanden utbildning inom rimlig tid ser Svenska in- genjörssamfundet som enda möjlighet att den grundläggande utbild- ningen distribueras via kurser av typ TBV:s universitetsutbildning. För laboratoriekrävande ämnen blir det däremot nödvändigt att förlägga undervisningen till befintliga högskolecentra.

Socialstyrelsen framhåller att det är Viktigt att studieorganisatoriska förutsättningar skapas för att främja återkommande utbildning, men att ett krav bör vara att högskoleutbildningen oavsett längd svarar mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SACO, SSEF och Sveriges civilingenjörsförbund.

Prop. 1975: 9 210

SÖ anser att även sammanhängande utbildning bör erbjudas i framtiden. SÖ framhåller att det för övrigt torde vara omöjligt att konstruera studiegångar etappvis i alla utbildningar. CUF betonar att en återkommande utbildning, för att kunna fungera väl, måste vara flexibel såväl organisatoriskt som innehållsmässigt. SACO menar att det vanligaste även i framtiden bör vara direkt övergång från gym- nasieskola till högskola utan mellanliggande yrkesverksamhet. Den återkommande utbildningen får då två funktioner. Den skall utgöra en möjlighet för studier för sådana redan yrkesverksamma personer som antingen inte fått eller inte. utnyttjat chansen att genast efter gym- nasieskolan fortsätta med högskoleutbildning. Den skall vidare vara en modell för all den fort- och vidareutbildning som arbetslivet kom- mer att ställa ökade krav på i framtiden och som i hög grad avser dem som redan tidigare genomgått högskoleutbildning.

Styrelsen för bibliotekshögskolan framhåller att programmet för den återkommande utbildningen skulle medföra stora fördelar och positiva effekter för bibliotekarieyrket. Kulturrådet är också positivt till den återkommande utbildningen och. betonar att synpunkterna och förslagen även är tillämpliga på den högre konstnärliga utbildningen. FOJO— kommittén anser att de riktlinjer U 68 dragit upp för en återkom— mande utbildning bör kunna ligga till grund för planeringen av journalistutbildningen i dess helhet, dvs. såväl grundutbildningen som fortbildningen och vidareutbildningcn av journalister. OMUS betonar att kontinuitet i utbildningen är av stor betydelse inom musikområdct speciellt vad gäller den speltekniska färdighetsträningen. Detta medför att den grundläggande utbildningen i största möjliga utsträckning bör vara sammanhängande. För musikutbildningen knyts i stället det största intresset till den form av återkommande utbildning som utgörs av fortbildning av den yrkesverksamma musikern eller läraren.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att U 68 tappat bort ett för- modligen attraktivt alternativ till den återkommande utbildningen, näm- ligen deltidsstudier. Studier och yrkesverksamhet måste inte vara "ett »antingen eller» utan en kombination är den bästa lösningen för många. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Värmlands län, som dessutom menar att denna typ av studier torde inom överskådlig tid vara huvudinstrumentet'för att realisera tanken om återkommande utbildning. SHIO och SAFlSl betonar vikten av att alternativa studie- former prövas. De studerande bör t.ex. få möjlighet att kombinera studier och arbete inom ramen för fasta studieprogram.

U 68 har i flera sammanhang erinrat om att återkommande utbild- ning kan få effekter som verkar i annan riktning än att bidra till ökad rättvisa mellan och inom generationerna. "SA CO betonar risken för en ökad social selektion. Många kommer rimligen, enligt SACO, att känna motstånd mot att bryta upp från sin invanda arbetsmiljö och kanske 1

Prop. 1975: 9 211

också från sin bostadsort. De som får svårast att övervinna detta mot- stånd kan väntas bli de som har minst studietradition i sin bakgrund, dvs. ungdomar från socialgrupp 3. Premiering av arbetslivserfarenhet vid meritvärderingen i syfte att minska den sociala snedrekryteringen kan då, enligt SACO, leda till motsatt effekt. Om inhämtande av arbets- livspoäng blir mer eller mindre obligatoriskt kan det tänkas gynna ung- domar ur socialgrupp 1, därför att dessa av familjetradition och av andra skäl lättare håller studieintresset levande under åratal av annan verksamhet.

TCO framhåller att man är mycket medveten om risken för ökad social snedrekrytering men menar att modellen återkommande utbild- ning, kombinerad med effektiva studiestöds-, rekryterings— och infor- mationsinsatser, ändå ger betydligt bättre förutsättningar för en jäm- nare social fördelning. Enligt organisationens mening borde U 6825 förslag ha varit direkt utformat för att främja och möjliggöra åter- kommande utbildning. Om cn sådan medvetet planerad utbyggnad inte nu sker kan ett studiebeteende och ett system enligt den återkom- mande utbildningens modell ändå spontant växa fram, men då i former som gör det svårt att utnyttja för dem som inte redan är studie- motiverade. Enligt TCO finns det redan i dag tecken på att en sådan utveckling äger rum. Övergångsfrekvensen från grundskola till gym- nasieskola och från gymnasieskola till högskola tenderar att minska. En avsevärd andel av de nyinskrivna vid universitet och högskolor avser inte att avlägga fullständig examen. Detta kan medföra att den sociala snedrekryteringen till högre studier förstärks, om inte studie- organisation, studiestöd o.d. utformas så att de stimulerar dem som avbryter sin utbildning att komma tillbaka till utbildnings-systemet och därigenom få en reell möjlighet att genom utbildning förbättra sina villkor i samhället och på arbetsmarknaden. Liknande synpunkter anförs av bl.a. SÖ, länsstyrelsen i Skaraborgs län, FÖVUX, Svenska kommunförbundet och LO.

Förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning

När detgällergymnasieskolans dimensionering och o r g a n i s a t i o 11 finns utöver vad som redovisats i det föregående (1.2.4) några remissynpunkter som särskilt gäller förslagens betydelse för utveckling av återkommande utbildning.

TCO anför att det långsiktiga målet bör vara att införa "en obliga- torisk ll-årig skola. Detta-obligatorium-bör vara flexibelt utformat. I de senare liggande delarna av utbildningen bör det således finnas möjlighet till varvning av utbildning och annan verksamhet. Möjlighet skall finnas till avbrott för förvärvsverksamhet, "skolgången skall kunna

Prop. 1975: 9 ' 212

fullgöras vid folkhögskola eller i annan vuxenutbildning och viss utbild- ning skall kunna förläggas till arbetsplatsen underskolans kontroll.

Länsstyrelsen i Västmanlands län manar till försiktighet vad gäller förslaget att som ett led i uppmuntran till återkommande utbildning införa studieförberedande inslag på gymnasiets alla linjer. Effekten- av en sådan åtgärd kan bli att den förstärker de skoltröttas problem och ger en negativ inställning till fortsatta studier. Länsstyrelsen i Värmlands län tror inte att U 68:s förslag för gymnasieskolan skulle främja åter- kommande utbildning. De linjer som inte är inriktade mot direkt yrkes- verksamhet är få och har sin givna" plats inom gymnasieskoleorganisa- tionen.

Flera länsstyrelser betonar att en d e e e n t r a l i s e r i n g av den högre utbildningen är angelägen för möjligheterna att förverkliga återkommande utbildning. Filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd framhåller å andra sidan att, om man vill åstadkomma ett system med möjligheter till återkommande utbildning på många orter, övervägande skäl talar för ett distributionssystem som innebär att högskolan flyttar ut till den studerande och erbjuder en tillräckligt kvalificerad och differentierad utbildning.

Behörighets— och urvalsreglerna för antagning till högskoleutbildning spelar enligt U 68 en viktig roll för möjligheten- att utveckla återkommande utbildning. Remissynpunkter i hithörande frågor har delvis redovisats i det föregående (1.2.4). Nämnden för socionomutbildning och socialhögskolan i Stockholm stryker under att ett utbildningssystem som bygger på återkommande utbildning erbjuder möjligheter att kompensera ensidigheter i antagningssystemet som skulle kunna bli en följd av en alltför hård låsning till urval på grund— val av betygspoäng. LO betonar att antagnings— och meritvärderings- bestämmelserna bör utformas a, att de inte missgynnar utan stimu- lerar till perioder av yrkesarbete före inträdet i en högre utbildning.

U 68 betonar att en väl fungerande och tillräckligt omfattande informationsverksamhet är en väsentlig förutsättning för utvecklingen av återkommande utbildning. Dessa synpunkter delas av bl.a. socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, AMS. ett par länsstyrelser, styrelsen för bibliotekshögskolan, FÖVUX, Svenska kommunförbundet,Landis- tingsförbundet, TCO, LO och SFS.

TCO delar därvid U 6825 uppfattning att studie- och yrkesvägled- ningsverksamheten för vuxna och därmed ävendelar av den uppsö- kande verksamheten bör ges en institutionell bas. Enligt TCO:s upp- fattning bör denna verksamhet organiseras i form av särskilda infor- _ mationscentraler i kommunerna. Dessa informationscentraler bör un—- derställas de lokala vuxenu'tbildningsråden för att garantera en sam- verkan mellan utbildningsanordnarna. I samverkan _med arbetsförmed-

Prop. 1975: 9 .. 213

lingama skall upplysning också kunna lämnas om de möjligheter arbetslivet erbjuder med hänsyn till en genomgången utbildning. Den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna, vilken TCO anser vara utomordentligt angelägen, bör bedrivas av de fackliga organisationerna. Det är därvid naturligt att de samarbetar med de till dem-knutna studieförbunden. LO betonar vikten- av sådana aktiva, uppsökande informations- och stimulansåtgärder som kan motivera grupper med svag studietradition att ta tillvara de studiemöjligheter som skapas. SFS stryker under att en satsning på studie- och yrkesvägledning för att nå nya grupper inte får innebära att de ekonomiska resurserna för studie- och yrkesvägledning åt övriga studerandekategorier inom den högre utbildningen minskar. AMS menar att den uppsökande verksam- heten bör förankras i den redan befintliga organisationen för studie- och yrkesvägledning inom arbetsmarknadsverket och inom skolväsendet.

Många remissinstanser betonar att 5 t u d i e f in an si e r i n g e n spelar en mycket betydelsefull roll för benägenheten att lägga upp studierna som återkommande utbildning. Att särskilda åtgärder på det studiesociala området måste vidtas för att återkommande utbildning skall bli mer vanlig råder det tämligen stor enighet om. Meningarna är emellertid mer delade om hur ett sådant förstärkt studiestöd skall utformas. .

U 68:s förslag om ett differentierat studiestöd avstyrks av bl.a. ett par studiemedelsnämnder, matemmisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd, SACO, SR, SFS, T eknologorga- nisationen Reftee, MUF och CUF. Från dessa remissinstanser framhålls bl.a. att studiefinansieringssystemet bör vara neutralt i förhållande till såväl utbildningsinriktning som utbildningens förläggning i tiden. SSEF föreslår ett system med studielön. CUF menar att samhället helt skall svara för de grundläggande studiesociala kostnaderna genom ett system med garanterad minimiinkomst. På kort sikt bör enligt förbundets me- ning en försöksverksamhet med studielön genomföras.

Positiva till förslaget om ett differentierat studiestöd är bl.a. AMS, studiemedelsnämnden i Uppsala, SVUX, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. TCO säger sig vara medveten om att ett sådant stöd i vissa fall och av vissa kan uppfattas som orättvist. Men varje system måste byggas på schablonartade regler som utformas med hänsyn till . det syfte man vill uppnå. I detta fall är syftet att möjliggöra vuxen- studier och återkommande utbildning. Det går då inte, enligt TCO:s mening, att undvika att ett sådant system upplevs som orättvist av dem som inte omfattar bakomliggande syften. LO ger sitt stöd åt prin- cipförslaget om ett differentierat studiestöd som gynnar dem med yrkeserfarenhet men menar att formerna för denna differentiering bör utredas närmare. Svenska kommunförbundet anser övervägande skäl tala för ett differentierat studiestöd men betonar att det kommer att bli

Prop. 1975: 9 214

en svår och grannlaga uppgift att lägga en gräns som kan upplevas som rättvis.

UKÄ framhåller att det nuvarande studiesociala systemet måste underkastas en ordentlig omprövning. SÖ betonar att det krävs ett förbättrat studiesocialt stöd för personer i återkommande utbildning, en uppfattning som delas av bl.a. flera länsskolnämnder.

Enligt U 68 bör reglerna för olika sociala förmåner vara så utfor- made att den anställde inte kommer i ett sämre läge om han får ledig- het för att genomgå utbildning. En annan fråga av betydelse är frågan om hur anställningstryggheten för den enskilde skall lösas, dvs. hur rätt till ledighet för studier skall kombineras med rätt till återinträde i tjänst efter avslutad utbildning.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att ett problem är hur näringslivet under återkommande längre perioder skall kunna på heltid avstå från arbetstagare som vill. vidareutbilda sig. Länsstyrelsen ställer frågan om arbetsgivaren under alla omständigheter skall vara skyldig att efter utbildningstiden återanställa en arbetstagare. Vikten av att likartade frågeställningar tas upp och löses betonas bl.a. av SÖ och flera länsstyrelser. TCO menar att .det är omöjligt att ha kvar en ordning enligt vilken arbetsgivaren ensam skall avgöra individens möjligheter till studier. Frågan om ledighet för studier av längre omfattning eller för enstaka dagar måste därför lösas. Vidare måste man för att lösa vissa aspekter av den ekonomiska trygghetsfrågan skapa garantier för att de allmänna anställnings— och sociala villkoren bibehålls under ledighetsperioder för studier. Dessutom bör en viss anpassning göras av socialförsäkringssys'temets regler. För att rätten till ledighet skall få en reell betydelse måste den slutligen kombineras med rätt att efter ledigheten få återvända till tidigare eller minst lik- värdig anställning. UKÄ betonar vikten av att dessa frågor löses och anser att det är en förutsättning för förverkligandet av återkommande utbildning.

U 68 konstaterar att man systematiskt- kan använda återkommande utbildning som ett konjunkturpolitiskt instrument. Bl.a. AMS och länsstyrelsen i Gävleborgs län kan tänka sig att åter- kommande utbildning används i konjunkturpolitiskt syfte. Socialhög- skolan i Stockholm ansluter sig också till förslaget men stryker sam- tidigt under att den återkommande utbildningen inte bör grundas på konjunkturvariationer utan bör dimensioneras för att kontinuerligt till- godose utbildningsbehov som är angelägna såväl ur samhällets som' ur den enskildes synvinkel. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att det innebär en risk att återkommande utbildning kommer att kunna använ- das som ett konjunkturpolitiskt instrument. Garantier måste enligt läns- styrelsens mening skapas så att en individ som väljer att studera i etapper själv skall få bestämma hur han' vill förlägga sina studieperioder

Prop. 1975: 9 215

tidsmässigt. Liknande synpunkterframförs av bl.a. nämnden för socio- nomutbildning, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå. sty- relsen för bibliotekshögskolan, Iänsskolnämnden [ Kristianstads län och SFS.

1.2.7 Institutionell organisation

Översikt och allmänt

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till de allmänna ut- gångspunkter U 68 ställer upp för utformningen av den institutionella organisationen. Framför allt gäller detta strävan att decentralisera ansvar och befogenheter och att öka kontakterna mellan utbildnings- organisationen och samhället i övrigt. När det gäller utredningens kon- kreta förslag är däremot remissopinionen starkt splittrad.

I huvudsak positiva till U 68:s förslag rörande institutionell orga- nisation är bl.a. SÖ, AMS, konsistoriegruppen i Luleå, socialhögsko- lorna i Örebro och Östersund, lärarhögskolorna och förskolesemina- rierna i Jönköping och Luleå samt Svenska kommunförbundet, Lands— tingsförbundet, LO och TCO. Även UKÄ, nämnden för socionom- utbildning och SACO ansluter sig i väsentliga delar till förslagen men förordar vissa modifikationer. I huvudsak negativa är bl.a. så gott som samtliga remissinstanser inom universiteten, de tekniska högsko— lorna, karolinska institutet och högskolan i Linköping, forskningsråden samt SAF/SI, Sveriges civilingetzjörsförbund, SFS och SSEF .

De remissinstanser, som i huvudsak tillstyrker U 68:s organisations- förslag, betonar främst värdet av det samspel mellan högskolorna samt samhälls- och yrkeslivet, som finns inbyggt i den föreslagna organisationen, och de möjligheter till samlat lokalt inflytande i ut- bildningens planering m.m. och till utveckling av utbildningsutbudet utan hinder av administrativa gränser, som den mera sammanhållna organisationen ger. Vidare påpekas de fördelar organisationen erbjuder med avseende på dels sättet att värdera olika slag av högskoleutbild- ning, dels möjligheter till integration av utbildningsplaneringen med övrig samhällelig, främst regional planering.

UKÄ anser att en decentraliserad högskola, >>självständig i utövan- det av funktioner som är vitala för samhällets nydaningsarbete — bland dem ett ständigt ifrågasättande av rådande mönster och värderingar» måste vara ett övergripande mål för fortsatta reformer. UKÄ betonar - i detta sammanhang U 6825 förord för att lokal administrativ indelning och val av arbetsformer i stor utsträckning bör vara lokala angelägen— heter.

De dominerande och genomgående inslagen i kritiken av utred- ningens förslag är sammanfattningsvis att förslaget för de inom hög-

Prop. 1975: 9 216

skolorna verksamma i realiteten innebär en centralisering, att-den- förcslagna organisationen för de statliga högskolorna alltför mycket präglas av strävan efter enhetlighet utan hänsyn till olika utbildningars särart och att den administrativa strukturen blir en tung överbyggnad som verkar kvävande på de producerande enheterna, institutionerna.

Konsistoret i Linköping pekar på den förtroendcklyfta som stundom upplevs mellan å ena sidan läroanstalterna, å andra sidan centrala myndigheter och organ. Om den högre utbildningen och forskningen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt i framtiden måste enligt konsistoriet organisationen och beslutsfattandet medvetet in- riktas på att undanröja de problem som har uppkommit genom ett i hög grad centraliserat och alltför differentierat hierarkiskt system.

Bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulteten i Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd samt styrelsen för Skogshögskolan uttrycker farhågor för att den föreslagna organisationen —— åtminstone på de större högskoleorterna —— kommer att leda till ett ökat inflytande för förvaltningstjänstemän på de beslutande organens bekostnad. Flera universitetsorgan anser att ett genomförande av förslagen skulle för- svaga sambandet mellan -forskningt-forskarutbildning och grundläggande utbildning på ett oacceptabelt sätt. Ett realiserande av utredningens förslag leder, enligt bl.a. konsistoriet i Uppsala, medicinska fakulteten i Göteborg och sektionens för teknisk fysik utbildningsnämnd vid Chalmers tekniska högskola, till att det politiska inflytandet på univer— sitetens verksamhet blir för stort. De remissinstanser som hävdar denna ståndpunkt anser att samhället redan i dag har tillräckligt starka medel för styrning av högskolorna, främst genom anslagstilldclningen.

Ett flertal remissinstanser tar i sina allmänna synpunkter på den institutionella organisationen upp den f ö r s ö k s ö k 5 v e r k 5 a m h e t med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal som pågått de senaste åren vid universitet och högskolor. Samtliga som yttrar sig om de nya samarbetsforrnerna har en positiv inställning till dem. UKÄ betonar att tankegångarna bakom försöksverksamheten och-. erfarenheterna av denna bör komma till klart uttryck i principerna för den institutionella organisationen. SÖ framhåller att högskolans demokratisering inte kan vägas mot andra mål, som t.ex. krav på effektivitet, utan bör betraktas som en nödvändig tillämpning inom ett specifikt område av den allmänna demokratiseringsprocessen. TCO finner det angeläget att de samver- kansformer som försöksverksamheten inneburit får en bredare omfatt- ning och att fler beslutsnivåer blir berörda.

Utredningens förslag rörande sättet att utse ledamöter i olika beslu- tande organ, framför allt när det gäller högskolestyrelser och utbild- nings- och linjenämnder, kritiseras i många yttranden. UKÄ — med

Prop. 1975: 9 . ' 217 '

stöd av så gott som samtliga organ inom läroanstalterna inom UKÄ:s område — socialhögskolan i Umeå, statens humanistiska forsknings-' råd, SFS, Teknologorganisationen Reftec, SSEF, CUF m.fl. _förordar att företrädare för anställda och studerande i styrelser och nämnder skall utses direkt av de berörda.

Huvudmannaskap

Till U 68:s förslag att i avvaktan på länsberedningens arbete inte vidta några förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat, lands- tingskommuner och primärkommuner i fråga om högskoleutbildningen ansluter sig bl.a. socialstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Västernorr- lands och Norrbottens län, landstingen i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska kommunförbun- det och Landstingsförbundet. Också SÖ accepterar den föreslagna lös- ningen men beklagar att U 68:s i övrigt så genomgripande förslag kan komma att genomföras utan att huvudmannaskapsfrågan samtidigt får sin lösning. SÖ anser att U 68 borde ha penetrerat problemet närmare till ledning för länsberedningens fortsatta arbete.

Länsberedningen anför att en strävan bör vara att snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän. Med hänsyn till att den övervägande delen av utbildningen har statligt huvudmannaskap förefaller ett sådant beredningen mest naturligt, eftersom många utbildningslinjer rekryterar studerande från hela landet och forskningen, som är en betydelsefull faktor i sammanhanget, får anses vara en statlig angelägenhet. Med hänsyn till sjuksköterskeut- bildningens nära samband med sjukvårdsplaneringen kan det dock vara ändamålsenligt att den åtminstone tills vidare har landstingskommunalt huvudmannaskap. Beredningen förordar emellertid att det särskilt undersöks om denna utbildning liksom läkarutbildningen i framtiden bör ha statligt huvudmannaskap.

Också de medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg m.fl. önskar en särskild utredning om ett samlat huvudmannaskap för vårdyrkes- utbildningen.

Ytterligare ett stort antal remissinstanser uttalar sig för ett enhetligt huvudmannaskap -— åtminstone på längre sikt. Flertalet av dessa, bl.a. UKÄ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd, flertalet länsskolnämnder, AMS, SIF U, länsstyrelserna i Upp- sala, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs och Värmlands län, Uppsala läns landsting, ett antal kommuner, SHIO, SACO, TCO, SSEF och Elev- förbundet finner det naturligt med staten som huvudman. SA CO anför i huvudsak två skäl för att ett generellt statligt huvudmannaskap genomförs så snart som möjligt, nämligen dels att många utbildnings— linjer har riksrekrytering och ett statligt huvudmannaskap då. innebär

Prop. 1975: 9 ' 218

att man undgår en mängd problem med interkommunala ersättningar, dels att högskolans andra huvuduppgift, forskningen, måste anses vara en statlig angelägenhet. För SSEF är ett överförande av all högskoleut— bildning till statligt huvudmannaskap ett absolut krav i samband med en högskolereforms genomförande.

Bl.a. landstingen i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län och F ÖVUX förordar ett enhetligt huvudmannaskap, antingen statligt eller kommunalt.

Frågan om huvudmannaskapet, såväl på kort som på lång sikt, är enligt Stockholms läns landsting av underordnad betydelse under förutsättning att ett gemensamt regelsystem för högskoleutbildning ska- pas vad gäller statlig finansiering, institutionell organisation och stu- dicorganisation.

U 68:s förslag att Grafiska institutet och IHR skall ha staten som huvudman tillstyrks eller möter ingen erinran. TCO anför att diskus- sioner om ett statligt övertagande också av Handelshögskolan i Stock- holm och Konstindustriskolan i Göteborg bör tas upp med huvud- männen för dessa enheter.

Avgränsningsfrågor i fråga om statlig högskoleutbildning

Vissa statliga utbildningars ställning i den framtida högskoleorganisa- tionen behandlas av ett flertal remissinstanser utan särskiljande av frågor som huvudsakligen rör den lokala organisationen från sådana som huvudsakligen berör den centrala organisationen. Berörda av- gränsningsfrågor redovisas här i ett sammanhang.

U 6825 förslag att jordbrukets högskolor alltjämt skall ha en separat organisation inom jordbruksdepartemcntets ansvarsområde tillstyrks förutom av jordbrukets högskolor och deras samarbetsnämnd -— av bl.a. SACO och SFS. Kristianstads läns landsting och Landstingsför- bundet förordar att jordbrukets högskolor inordnas under samma cent- rala myndighet som övrig statlig högskoleutbildning. SÖ, UKÄ och TCO finner inte att de skäl U 68 anför för ett bibehållande av ord- ningen på den högre jord- och skogsbruksutbildningens område motive- rar att jordbrukets högskolor skall ha en från övrig statlig högskole- utbildning skild organisation. Ett inordnande av dessa utbildningar i . samma lokala och centrala organisation som annan högskoleutbild- ning utesluter, enligt TCO, inte. att den programbundna försöksverk— samheten vid högskolorna kan fortsätta på uppdragsbasis. Statskontoret förordar att förutsättningar för ett inordnande av jordbrukets hög- skolor i samma organisat-ion som övrig statlig högskoleutbildning när- mare övervägs i anslutning till de omlokaliseringar av två av hög- skolorna som är förestående.

Prop. 1975: 9 2.19

Sektionen för väg- och" vattenbyggnad vid Chalmers tekniska hög- skola och tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping finner det påkallat att överväga om inte de tekniska högskoleutbildningarna borde hänföras till industridepartementets ansvarsområde i analogi med förhållandena för jordbrukets högskolor. Likartade synpunkter anförs av konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm.

Styrelsen för statens brandskola tillstyrker U 68:s förslag om oför- ändrad institutionell organisation för den högskoleutbildning som för närvarande meddelas vid skolan (numera statens brandnämnd). TCO anser emellertid att brandingenjörsutbildningen organisatoriskt bör samordnas med övrig statlig högskoleutbildning.

Sjöbefälsskolorna, SR och TCO anser att också sjöbefälsutbildningen bör inordnas i den lokala statliga högskoleorganisationen. Som skäl för" ett inordnande anförs främst det ökade samarbetet med universitet och högskolor, särskilt inom de transporträttsliga och tekniskaområ- dena.

När det gäller högskoleutbildningarna inom kulturområdet avstyrker T MR — med stöd av de tre scenskolorrta och statens musikdramatiska skola —- OMUS med stöd av de tre musikhögskolorna —— drama- tiska institutet samt konstakademien med konsthögskolan ett inord- nande i den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen för resp. utbildningars del. Som skäl för avstyrkandena anförs främst att det här är fråga om så små utbildningsenheter att deras intressen skulle få svårt att hävda sig inom ramen för en större lokal organisation och att kontakten mellan resp. utbildningar och yrkeslivet skulle försvåras. Dramatiska institutet finner att U 68:s förslag i förhållande till nuläget måste leda till en försvagning av det kulturpolitiska inflytandet över kulturutbildningarna. TMR är negativt också till att dessa utbildningar samordnas med övrig högskoleutbildning på. central nivå. Rådet anser att konstnärsutbildningarna bör sortera under ett kulturpolitiskt, inte ett utbildningspolitiskt organ förslagsvis det nya kulturrådet. Kultur.- rådet tillstyrker U 68:s förslag under förutsättning att hänsyn tas till konstnärsutbildningarnas särart. Kulturrådet finner det väsentligt att tidpunken för ett inordnande av här berörda ubildningar i den statliga högskoleorganisationen inte låses och att det nya kulturrådet får in- flytande över utbildningarna. Statskontoret tillstyrker med tvekan att de konstnärliga utbildningarna inordnas under verksorganisationen för den statliga högskoleutbildningen.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna med stöd av journa- listhögskolorna samt FOJO-kommitte'n avstyrker utredningens för- slag att journalisthögskolorna skall inordnas i en sammanhållen hög— skoleorganisation. Samarbetsnämnden anser att den av U 68 föreslagna organisationen inte tillgodoser journalistutbildningcns behov av kontakt med yrkeslivet. FOJO-kommittén betonar i sitt yttrande att sambandet

Prop. 1975: 9 220

mellan journalis'tutbildningsinstitutionerna bör stärkas i stället för de organisatoriska sambanden mellan utbildningar med samma geografiska, belägenhet. '

Lokal och regional samordning och samverkan

U 68:s förslag att huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen inom ett högskoleområde skall föras samman till en organisation under en styrelse tillstyrks generellt av bl.a. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsniitmzd, matematisk-naturvetenskapliga fa- kulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen .i Karlstad, styrelsen för bibliotekshögskolan, SÖ, nämnden för socionomutbildning, socialhög- skolorna i Örebro, Umeå och Östersund, SIF U, länsstyrelserna i Kal- mar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, landstingen i Jönköpings och Värmlands län, ett tiotal kommuner, Svenska kommunförbundet,- LO, SACO och TCO. Det stora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området är emellertid kri— tiska, vissa starkt kritiska, till den föreslagna styrelseorganisationen.

Samtliga konsistorier i Stockholm tar avstånd från förslaget om en högskolestyrelse för orten. Konsistorierna förordar i huvudsak att befintliga enheter i Stockholm skall bestå och att ett samarbetsorgan för universitetet, tekniska högskolan och karolinska institutet inrättas. För samarbetsorganet skisseras ett tänkbart kompetensområde, inom vilket skulle falla bland annat lokal- och utrustningsplanering, fastig- hetstjänst, redovisningscentral, dataorganisation, arbetsmiljö- och skyddsfrågor och information samt initiativtagande för utveckling av forskning och utbildning. Konsistorierna kan tänka sig att justeringar av de organisatoriska gränserna kan bli påkallade om utbildningen planeras efter sektorer. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser att man borde överväga om inte vårdutbildningssektorn i Stock- holm borde föras till en egen administrativ enhet med institutet som kärna.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg godtar en ordning med en styrelse för högskoleutbildningen på orten under förutsättning att de nuvarande filosofiska fakulteternas utbildning inte organiseras efter yrkesutbildningssektorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola tar däremot avstånd från en ordning med en styrelse i Göteborg och förordar att i huvudsak alla de för den tekniska yrkesutbildningssektorn och dess forskningsanknytning relevanta resurserna i Göteborg samlas i en särskild högskola. Mot en enda styrelse i Göteborg talar, enligt konSistoriet, att en sådan med ansvar för nen mångfacetterad och av betydande inre värderingsolikheter karakteriserad storhögskola icke

Prop. 1975: 9 221

kan bidra till den tekniska'sektorns yttre samhällskontakter eller i förhållande till nuläget ökad inre effektivitet i fråga om löpande produktion och initiativ till "förnyelse. I en stor organisation åtgår avsevärd tid för lösning av de konflikter, som organisationen genom sin storlek ger upphov till». Socialhögskolan i Göteborg finner hos U 68 inga bärande argument för att en sammanhållen lokal högskole- organisation i Göteborg ökar effektiviteten och anser det rimligare att organisationen utformas med hänsyn till utbildningsutbudet på hög- sk'oleorten. ' .

Konsistoriet i Uppsala föreslår ingen annan ändring för Uppsalas del än att lärarhögskolan inordnas i universitetet. Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker den föreslagna" styrelseorganisationcn men anser att, om lantbrukshögskolan och" veterinärhögskolan innefattades i diskus- sionen, frågan skulle komma i ett annat läge. Konsistoriet i Lund, liksom socialhögskolan i Lund, förordar för Lund-Malmö-omrädet ingen förändring av läroanstaltsorganisationen. Konsistoriegruppen och ' utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå tillstyrker U 6825 förslag för Luleås vidkommande men är osäkra om den föreslagna ordningen är generellt tillämplig.

Konsistorier, fakulteter och utbildningsnämnder finner i allmänhet den föreslagna högskolestyrelsen lämplig för mindre högskoleområden. För de nuvarande universiteten m.fl. hävdas emellertid att ett genom- förande av förslaget skulle innebära en onödig byråkratisering och centralisering och att uppkommande samordningsbehov kan tillgodoses i enklare former genom samverkan mellan befintliga enheter. Även styrelsen för gymnastik- "och idrottshögskolorna, SAF,-"SI, SFS, T ekno- logorganisationen Reftec och SECO avstyrker att en högskolestyrelse inrättas på var och en av de större högskoleorterna, men finner att en sammanhållen lokal organisation kan vara lämplig för mindre hög- skoleorter. . '

UKÄ, som tillstyrker U 68:s förslag i princip, framhåller att på större orter _ i första hand Stockholm och Göteborg — flera styrelser bör kunna inrättas. Ansvarsområdet för varje sådan styrelse bör då omfatta minst en hel utbildningssektor.

IVA finner inga rationella skäl tala för att samma organisation skall tillämpas på alla högskoleorter. På de större högskoleorterna anser IVA en uppdelning i självständiga enheter efter yrkesutbildningssek- torer vara ändamålsenlig och jämför en sådan med den divisionalise- ring som blir allt vanligare-'i stora företag; ' .

RRV avstyrker U 68:s förslag' att organisera den grundläggande högskoleutbildningen 'inom 19 högskoleområden. Konsekvensen av, denna ståndpunkt blir, enligt verkets mening, att en annan lösning måste sökas för den lokala organisationen.- RRV anser att man närmare bör överväga en lokal- organisation koncentrerad till färre

Prop. 1975: 9 222

orter. För denna organisation vägledande principer föreslårverket vara bl.a. att undvika skapandet av ytterligare beslutsnivåer lokalt, att väl fungerande enheter bör förbli fristående och att varje högskola bör ha det övergripande ansvaret för utbildning och forskning inom sitt område. '

Flera remissinstanser tillstyrker principen om en sammanhållen högskola men anser att den sammanhållande styrelsefunktionen bör ligga på regional nivå i stället för högskoleområdesnivå.

Statskontoret betecknar det som en avgörande fråga om ärenden rörande övergripande planering av verksamheten i dess helhet bör överlämnas till ledningen för varje särskild högskola ; i enlighet med U 6815 förslag —— eller om dess uppgifter fullgörs bättre inom större regionala områden. Statskontoret bedömer utbildningsregionema mer ändamålsenliga som bas för översiktlig planering än U 68:s högskole- områden. Den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen kommer, enligt statskontorets mening, att sakna tillräckliga förutsättningar för en effektiv decentralisering. Verket hävdar att en rationell lösning på de av U 68 aktualiserade övergripande organisationsfrågorna är regio- nala högskolor. Ett genomtänkt system med regionala högskolor skulle, enligt statskontorets mening, möjliggöra en långtgående decentralise- ring av ärenden som i dag handläggs inom centrala utbildningsmyndig- heter. Då statskontoret förmodar att den skisserade lösningen kräver en helt ny utredning av organ'isationsfrågorna, vill inte verket nu för- orda en sådan genomgripande förändring i planerings- och lednings- organisationen. I stället förordas en mindre omfattande förändring av den institutionella organisationen. Styrelsefunktionen på lokal nivå bör begränsas till att gälla huvudsakligen direkta verkställighetsuppgifter. Befintliga enheter för högskoleutbildning föreslås av statskontoret i huvudsak bestå, dock bör lärarutbildningsanstalter på samma ort sammanläggas och på mindre högskoleorter en koncentration till en förvaltningscnhet genomföras. '

Konsistoriet i Umeå kritiserar U 68 för att inte ha beaktat de speciella omständigheter med stora geografiska avstånd och be- gränsade studerandeantal —— som kommer att känneteckna den norra utbildningsregionen. Vidare finner konsistoriet små reella samordnings- behov i Umeå. Från dessa utgångspunkterföreslår konsistoriet för den norra regionen en regional styrelse för planerings och samordnings- uppgifter, som också skulle kunna överta uppgifter från UHÄ. .Läns— styrelsen i Västerbottens län instämmer i konsistoriets förslag och pekar på att det beräknade studerandeantalet. totalt kommer att vara . - lägre i den norra regionen än i Stockholms högskoleområde.

Med utgångspunkt i önskemålet att dels minimera antalet besluts- nivåer, dels möjliggöra regionai. profilering av utbildning och forsk--

Prop. 1975: 9

IQ |») b.)

ning föreslår också konsistoriet i Linköping att det inom varje u'tbild— ningsregion inrättas en regionhögskolestyrelse. Konsistoriet ser starka styrelser på utbildningsregional nivå som en möjlig metod att skapa ökat förtroende mellan de politiskt ansvariga och läroanstalternas före- trädare. En regionstyrelse föreslår också filosofiska fakulteten i Lin- köping och dess utbildningsnämnd, som förordar att denna styrelses kansli bör samordnas med något av >>centralortens>> högskolekanslier. Fakulteten och utbildningsnämnden anser att lokala styrelser utanför de nuvarande universitetsorterna (inkl. Linköping) 'skulle ha ytterst oansenliga möjligheter att leva upp till den självständighetsnivå med det handhavande av kvalificerade planerings— och servicefunktioner som U 68 föreställer sig. Regionala styrelser i stället för lokala förordas vidare av historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas ut- bildningsnämnder samt teologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd i Uppsala, filialnämnden i Örebro och filialrådet i Växjö samt läns- styrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig likaledes för regionala styrelser som skulle samverka med skol- styrelsema i primära centra i utbyggnaden av högskoleutbildningen. Också länsstyrelsen i Kronbergs län ifrågasätter om inte decentralise- ringsprincipen tillgodoses bättre genom inrättande av organ på regional nivå som kan överta vissa funktioner från UKÄ. Länsstyrelsen i Jön- köpings län anser för sin del att det bör övervägas att inrätta något slags styrelser för regionerna. Även SSU föreslår, med hänsyn till vikten av en regional balans, en styrelse för var och en av de sex utbildningsregionerna. Tanken på regionstyrelser aktualiseras vidare av Landstingsförbundet.

UKÄ ser det som angeläget att mycket starkt stryka under behovet av en planering och samordning av utbildningen på regional nivå, men en förutsättning är då att det inte blir fråga om någon ytterligare mellaninstans. En regional samverkan torde enligt UKÄ väsentligt underlätta grundutbildningens forskningsanknytning Den ger. också bättre förutsättningar för en långtgående decentralisering från den cen- trala nivån. >>Om det föreslagna UHÄ skall vara samordnande plane- rings— och resursfördelningsinstans för ett stort antal högskoleområden, som uppvisar stor inbördes variation i fråga om forskningsanknytning och sektorsinriktning, torde det i praktiken vara förenat med inte oväsentliga svårigheter att få till stånd en verklig decentralisering».

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att samverkan och samråd'inom utbildningsregionen måste ske i betydligt mer organiserade.-former än de föreslagna. Men det är också väsentligt. att det inte blir fråga om att införa en helt ny'beslutsnivå. Likartade synpunkter framförs från bl. a. konsistoriet i Uppsala, samarbetsnämnden vid universitets— . filialen i Karlstad och"-:ko'_nsistoriegruppen i Luleå. Länsstyrelserna-i .. ' Västernorrlands och Norrbottens län,, landstingen-.i Kristianstads ""och

Prop. 1975: 9 _ 224

Värmlands län samt SAF/SI instämmer i utredningens synpunkter på regional samverkan. . .

RRV, konsistorierna i Uppsala och Lund samt länsstyrelsen i Öre- bro län och filialnämnden i Örebro önskar bevara nuvarande filial- samband. Filialrådet i Växjö och länsstyrelsen i Kronobergs län vill bevara ett begränsat sådant samband. .

LUP-nämnden med stöd av LUP-kommittéerna —— anför att det av funktionella och ekonomiska skäl torde vara nödvändigt att lokal- och utrustningsprogrammeringen även i framtiden organiseras regionalt. Nämnden finner ett sådant förfarande väl överensstämma med utred- ningens tankegångar rörande d-et regionala samarbetet._ UUH förordar att ett beredningsorgan för lokal- och utrustningsfrågor inrättas inom varje utbildningsregion, om U '68:s[förslag beträffande ansvar för lokal— och utrustningsplaneringen genomförs. '

Mot bakgrund av förslaget att lärarnas grund- resp. fortbildning skall få olika centrala tillsynsmyndigheter finner SÖ det nödvändigt att ett regionalt organ inrättas för att säkra samverkan mellan grund- utbildning, fortbildning och det allmänna skolväsendet. De- nuvarande regionkollegierna kan, enligt liözs mening, utgöra grunden för ett sådant samarbete. '

Forskningsbiblioteksrädet betonar vikten av ett nära" samarbete mellan högskolebibliotek inom en och samma utbildningsregiön'och förordar därför inrättandet, av särskilda regionala samrådsorgan för . '

biblioteken.

Högskolestyrelsernas (motsv.) sammansättning

Det helt övervägande antalet remissinstanser ansluter- sig till tanken på representation för allmänintressen i högskolornas ledning. Direkta ställningstaganden till förmån för en helt internt rekryterad styrelse görs endast av medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd samt FPU. Däremot är meningarna delade beträffande om-' fattningen av representationen för allmänintressen 'i förhållande till representationen för de inom högskolorna verksamma.

U 6815 förslag att företrädare för allmänna intressen skall utgöra en majoritet i högskolestyrelserna tillstyrks av bl.a. konsistoriegruppen i Luleå, styrelsen för bibliotekshögskolan', SÖ, socialhögskolan i Öster- sund, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Örebro, Västernorrlands .och Norrbottens län, Svenska kommunför-. bundet, LO och TCO. Konsistoriegr'uppen i Luleå hävdar att en stark sarnhällsföran'kring är av avgörande betydelse för den framtida högskolan och finner det inte vara någon tillfällighet att industrier och andra forskningsinstit'utioner oftast 'hämtar en” övervägande majoritet av sina styrelseledamöter bland personer Som inte är dagligen verksamma

Prop. 1975: 9 225

inom företaget etc. Konsistoriegruppen anser dock att fördelningen av styrelseplatser mellan olika grupper inom högskolan bör övervägas ytterligare. SÖ, LO och TCO anser att studerande och anställda bereds ett för litet inflytande i U 68:s förslag men att detta bör kunna rättas till utan att de allmänna intressenas dominerande ställning rubbas. Också AMS ställer sig i princip positiv till utredningens förslag men framhåller att lärar- och elevsynpunkter bör få ett tillräckligt utrymme istyrelsen.

En ordning innebärande att organ som är ansvariga för underlag för riksdagsbeslut består enbart av forskare, lärare och studerande är enligt institutet för social forskning svårförenlig med såväl decentrali- serat beslutsfattande och förvaltning som den representativa demokra- tins principer. .

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en ren lekmannastyrelse. Länsstyrelsen anser att den funktion en högskolestyrelse får i princip överensstämmer med länsnämndernas styrelser, dvs. styrelsen skall koncentrera sig på större och principiella frågor av övergripande natur. De anställdas och studerandes representation i myndighetens högsta ledningsorgan bör kunna tillgodoses på grundval av de principer som den av riksdagen beslutade rätten till styrelserepresentation för statligt anställda bygger på. Även SSU förordar en helt politiskt sammansatt lekmannastyrelse. Filialrädet i Växjö, som accepterar U 68:s förslag, kan ytterst tänka sig en högskolestyrelse utan partsrcpresentation och Landstingsförbundet efterlyser överväganden om att ta steget fullt ut till parlamentariskt sammansatta styrelser.

Positiva uttalanden om ett betydande inflytande för allmänintressen i högskolestyrelserna, utan direkt angivande av dess omfattning, görs av bl.a. medicinska fakulteten i Lund, samlzällsvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess ulbi/dningsänmnd, nämnden för socionomutbildning — med stöd av socialhögskolorna i Örebro och Östersund samt läns- styrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Nämnden för socionomutbildning anser att frågan om lärarnas repre- sentation bör övervägas ytterligare.

För styrelser som innehåller lika många företrädare för allmän— intressen som företrädare för de inom läroanstalterna verksamma uttalar sig bl.a. konsistoriet i Linköping, lärarhögskolan i Kalmar och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings- nämnd tar inte ställning till högskolestyrelsernas"definitiva sammansätt— ning men stryker under .att, om man över huvud skall ha allmän- intressen representerade, det verkligen bör vara fråga om företrädare för i allmänna val utsedda organ, personer utrustade med ett klart politiskt mandat. Som' skäl mot en representation för allmänintressen anför dessa remissinstanser att den kan verka hämmande och dirige-

15 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 226

rande på forskningsverksamheten. De tyngsta skälen för representation av allmänintressen finner de vara att en sådan representation kan bana väg för en betydande decentralisering, om det på lägre nivåer finns personer som i stort delar statsmakternas utbildningspolitiska föreställ- ningar, och att en helhetssyn på högskolans problem främjas.

Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad framhåller att det bör fastslås vilka allmänintressen som skall vara representerade i styrelsen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbild- ningsnämnd anser att företrädarna för allmänintressena bör utses utifrån rikssynpunkter snarare än från lokala eller regionala intressen. Liknande tankegångar framförs av några andra universitets- och hög- skoleorgan med motiveringen att lokala, kortsiktiga intressen inte får styra utbildningen och —— främst forskningen. Juridiska fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd finner att, om representationen för allmänintressen skall bli meningsfull, representanterna bör vara första rangens politiker och inte »exempelvis — såsom det framkastats i debatten —— s.k. kulturpersoner». RRV förordar att fem företrä- dare för allmänintressen i styrelserna skall representera var sin yrkes- utbildningssektor. TCO förutsätter att yrkeslivet, representerat av bl.a. företrädare för de stora löntagarorganisationerna, får ett betydande inslag bland allmänintressena. ÖB framhåller att krigsmakten är beredd att medverka med ledamöter i högskolestyrelserna.

Landstingen i Östergötlands, Kronobergs och Norrbottens län, Lunds och Umeå kommuner samt CUF förordar att representanterna för all- mänintressena i högskolestyrelserna åtminstone till någon del utses direkt av kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet förordar å sin sida att berörda ledamöter skall utses av Kungl. Maj:t efter lokala förslag. Landstingsförbmzdet förutsätter att landstingen blir företrädda i de lokala styrelserna.

SSEF och Elevförbundet förordar en ökning _av antalet studerande- reprcsentanter utan att precisera konsekvenserna för styrelsens totala

sammansättning.

Det stora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området, de forsk- ningsråd som uttalar sig i frågan, socialhögskolan i Umeå och ett tiotal Iärarutbildningsanstalter anser att företrädare för lärare, övriga an- ställda och studerande skall utgöra en majoritet i läroanstalternas sty- relser. Exempelvis förordar konsistoriet vid universitetet i Göteborg för en större högskoleort en styrelse med 17 ledamöter enligt följande: rektor, fem lärare och forskare. tre studerande samt åtta företrädare för allmänintressen, därav tre representerande personalorganisatio- nerna. Konsistoriet i Lund föreslår för universitetets del en styrelse med följande sammansättning: rektor, prorektor, förvaltningschef, tre företrädare för allmänintresset, tre för lärarna, tre för övriga anställda och tre för de studerande. Konsistoriet i Uppsala förordar att det

Prop. 1975: 9 227

nuvarande konsistoriet kompletteras med tre företrädare för allmän- intressena.

UKÄ ser det som olyckligt om idén med en sammanhållen högskola skulle behöva förverkligas i en svår strid kring just frågan om styrelse- sammansättningen. UKÄ finner inte att en stark förankring i det omgivande samhället är detsamma som majoritet för allmänintressen. Särskilt angeläget ser UKÄ det vara att anställda och studerande får ett större inflytande än det de ges i U 6825 förslag. Mot denna bakgrund anger UKÄ för sin del som riktpunkt en högskolestyrelse med 16 ledamöter av vilka tre företräder högskolan, nämligen rektor, prorektor och förvaltningschef, tre företräder de anställda vid hög- skolan och tre företräder de studerande samt sju företräder allmän- intressena.

SA CO anser att flertalet ledamöter i högskolestyrelsen bör hämtas ur den inom högskolan företrädda sakkunskapen. Detta organisationens ställningstagande bottnar inte i farhågor för ett alltför starkt politi- kerinflytande utan i att enligt SACO:s mening svårigheten att finna kunniga lekmän med tillräcklig tid för uppgiften skulle kunna leda till dominans för tjänstemannasynpunkter från högskoleförvaltningen. SACO föreslår en styrelse med 13 ledamöter enligt följande: fem ordinarie lärare (däribland rektor och prorektor), förvaltningschefen, tre företrädare för de anställda och två för de studerande samt två politiker, en med landstingskommunal och en med primärkommunal anknytning. Enligt SFst uppfattning bör grupperna studerande och lärare (inkl. rektor) ha lika många representanter i läroanstaltens styrelse. De fackliga organisationerna bör enligt SFS ha tre represen- tanter och allmänintressena >>förslagsvis några, högst tre». Till kravet på majoritet för de inom högskolorna verksamma ansluter sig också T eknologorganisationen Reftec, SECO och MUF.

SAF,-"SI anser att högst en tredjedel av ledamöterna i de lokala hög- skolestyrelserna bör kunna vara företrädare för arbetslivet. Också RRV, SIFU och IVA samt de handelskamrar, som yttrar sig, anser att de vid läroanstalterna verksamma bör utgöra styrelsernas flertal.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet [ Linköping, länsstyrelsen i Västernorrlands län och SFS, anser att förvaltningschefen inte bör vara självskriven ledamot då han i egenskap av huvudföredragande ändå får ett stort inflytande.

En del universitets- och högskoleorgan tar upp frågan om former för utseende av rektor och prorektor och förordar att detta skall ske enligt den ordning som nu tillämpas inom UKÄ-området.

Institutioner

Ett dominerande inslag i kritiken från universiteten, främst de filo-

Prop. 1975: 9 228 sofiska fakulteterna, mot U 68:s förslag till institutionell organisation är att institutionernas ställning "bedöms komma att försvagas vid ett genomförande av den förordade planerings— och ledningsorganisationen för grundutbildning. I många yttranden stryks under att institutioner- nas ställning är av utslagsgivande betydelse för hela högskolans verk- samhet, eftersom de är de produktiva enheterna i systemet. Exempel- vis framhåller humanistiska fakulteten i Lund att institutionerna kan betraktas som »de högvärdiga celler som svarar för organismens livsyttringar». Humanistiska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå finner U 68:s tankegångar rörande förhållandet mellan institutionerna och planerings- och ledningsorganen ägnade att åstadkomma ett mot— satsförhållande som inte existerar på det lokala planet. I samma fråga anser medicinska fakulteten i Umeå utredningens förslag inne- bära en risk för en opportunistisk anpassning av undervisningen till tillfälliga opini-oner i samhället. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ningsnämnd vid universitetet t' Stockholm anser att den föreslagna organisationsmodellen kommer att bli >>oformlig, funktionsoduglig, utvecklingshämmande och kostnadskrävande».

Några organ, bl.a. matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göte— borg samt samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess ut- bildningsnämnd, framhåller särskilt den osäkerhet beträffande institutio- nerna förslaget innebär. De förutsätter att mer konkreta förslag 'kom- mer att utarbetas och vill i avvaktan härpå inte ta definitiv ställning.

Enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dem utbild- ningsnämnd kan den föreslagna ordningen med utbildnings- och linje- nämnder som beställare av kurser från institutionerna i princip accep- teras som en logisk konsekvens av den föreslagna studieordningen med reservation för den överorganisa'tion förslaget synes innebära. Man förutsätter dock att det i praktiken blir fråga om samverkan mellan nämnder och institutionsstyrelser med initiativ från båda hållen och inte en ensidig styrning ovanifrån.

UKÄ delar inte de farhågor rörande institutionernas framtida ställ- ning som kommer till uttryck i yttranden från organ inom UKÄ- området. UKÄ finner att en ställningsförsvagning för institutionerna skulle svårt skada decentraliseringssyftet. UKÄ betonar att utbild— nings/linjenämndernas uppgifter måste vara att se till att utbildningens innehåll i stort inom 'de enskilda ämnesområdena blir så ändamålsen- ligt som möjligt med hänsyn till målet för utbildningslinjen som helhet. UKÄ anser emellertid det vara av största vikt att institutio- nernas initiativtagande stimuleras och tas till vara och förutsätter att planeringen av utbildningen väsentligen liksom hittills —— skall ske i samarbete mellan utbildningsilinjenämnd och berörda institutioner. Detta bör med tanke på oron inom läroanstalterna komma till klart uttryck i de grundläggande föreskrifterna för verksamheten inom

Prop. 1975: 9 229

högskolan. Också SACO samt statens humanistiska resp. natur- vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning stryker under institutionernas betydelse och vikten av att de tillförsäkras gynn- samma arbetsförhållanden och frihet att utveckla verksamheten. SFS ser för sin del inte några problem i att institutionerna även vid de filo- sofiska fakulteterna måste anpassa sig till en utbildningsplanering som utgår från linjen.

Förslaget att ämnesinstitiutionsprincipen skall vara vägledande vid institutionsindelningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser. Invändningar mot en generell tillämpning av prin- cipen kommer i första hand från lärarhögskolorna i Stockholm, Kal- mar, Växjö, Göteborg och Jönköping och alla socialhögskolor, som anser att en upplösning av nuvarande utbildningsenheter medför nackdelar beträffande möjligheten till integration inom resp. utbild-. ningslinje (vid lärarhögskolorna främst klasslärarutbildningen). SÖ för- ordar dock en tillämpning av ämnesinstitutionsprincipen så långt möj- ligt.

Medan SACO bestämt motsätter sig en utveckling mot särskilda institutioner för grundutbildning resp. forskning/forskarutbildning inom ett visst ämnesområde och SFS förutsätter att sådana anordningar inte vidtas normalt, finner TCO den nämnda ordningen vara att föredra från såväl forskningens som grundutbildningens synpunkt. SÖ finner _ bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna inom gymnasieskolan — det naturligt att organisationen ges en horisontell utformning, dvs. att en uppdelning sker mellan grundutbildning och forskarutbildning. Utredningens förslag att institutionsindelningen skall avgöras av hög- skolestyrelsen tillstyrks i regel av de remissinstanser som berört frågan, men bl.a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm förordar att den i huvudsak skall fastställas centralt för att inte organisatoriska olikheter mellan likartade ämnes- områden i olika delar av landet skall riskeras.

U 68:s förslag att institutionerna skall ledas av styrelser valda av de vid institutionen verksamma tillstyrks eller lämnas utan erinran. UKÄ förordar dock -—— med stöd i första hand av yttranden från de tekniska högskolorna -— att små institutioner, där berörda grupper så önskar, skall kunna ledas av enbart prefekt. UKÄ, SACO och TCO, liksom så gott som samtliga universitets- och högskoleorgan. föreslår att i allt väsentligt de principer som nu gäller för försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området skall följas, dvs. att vissa typer av ärenden, bl.a. tillsättningsärenden, skall vara undantagna från styrelsens kompetens och förbehållna prefekt och ordinarie lärare. SFS anser dock för sin del att modellen med styrelse för alla slags ärenden skall förekomma där så är möjligt.

Prop. 1975: 9 230

Förvaltningsenheter

Relativt få remissinstanser kommenterar utredningens förslag om förvaltningsenheter och förvaltningsnämnder. SÖ och TCO är emeller- tid starkt kritiska till den föreslagna ordningen med sådana enheter och TCO kan för sin del endast acceptera dem i ett övergångsskede. SACO, å andra sidan, tillstyrker förslaget om en sammanhållen lokal högSkoleorganisation endast under förutsättning att en betydande permanent delegering till fözrvaltningsenheter kommer till stånd.

Några remissinstanser — huvudsakligen inom UKÄ-området _ tar upp frågan om förvaltningsnämndernas sammansättning. Teologiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund motsätter sig att högskolestyrelsen skall besluta om nämndernas sam- mansättning och förordar att denna fastställs centralt. SACO finner att förvaltningsnämnderna kan sammansättas efter i stort sett samma principer som konsistorierna under försöksverksamheten med nya samarbetsformer. '

Ett flertal remissinstanser inom UKÄ-området liksom handelskam- rarna i Stockholm och Skåne förordar att, även om U 68:s förslag genomförs, begreppet universitet i enlighet med internationell praxis bevaras för enheter som bedriver både forskninglforskarutbildning och grundläggande högskoleutbildning.

Planerings- och ledningsorganisationen på fakultets/sektionsnivå (motsv.)

Den föreslagna å'tskillnaden med särskilda plancrings— och lednings- grupper för grundläggande utbildning resp. forskninglforskarutbildning på vad som motsvarar fakultets/sektionsnivå tillstyrks av bl.a. SÖ, UKÄ, statens råd för byggnadsforskning, SACO, TCO och SFS. Opinionen bland remissinstanserna inom UKÄ-området är splittrad. En åtskillnad avvisas av bl.a. konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Stockholm samt många fakulteter och utbildningsnämnder, framför allt i Uppsala. Tillstyrker gör däremot bl.a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och konsistoriegruppen i Luleå samt ett flertal fakul- teter och utbildningsnämnder, särskilt i Lund och Stockholm. Konsis- toriet i Linköping finner att organisationen mellan styrelse- och insti- tutionsnivå måste bero på lokala förhållanden och sådana som är specifika för olika fakultets- och utbildnings-områden. Konsistoriet känner tveksamhet inför den föreslagna åtskillnaden mellan forskning och grundutbildning men kan som provisorium acceptera en ordning där ett organ har ansvaret för forskningen och forskarutbildningenoch ett annat för grundutbildningen. Konsistoriet vid universitetet i Göte- borg förordar under den sammanhållande styrelsen en organisation i vilken ansvaret för de båda verksamhetsgrenarna _hålls samman inom

Prop. 1975: 9 231

basutbildningsbaserade fakulteter (motsv. de nuvarande filosofiska ' fakulteterna). SAF/SI förordar i sitt organisationsförslag »sektors- nämnder», vilka skulle handha såväl"grundutbildningsfrågor som forsk- ningslforskarutbildningsfrågor, med ansvarsområden i princip täckande en yrkesutbildningssektor. I fråga om grundutbildningen vill organisa- tionerna därutöver ha rådgivande linjenämnder.

Konsistoriet och vissa sektioner och utbildningsnämnder vid Chalmers tekniska högskola samt T eknologorganisationen Reftec förordar att i syfte att stärka planeringssambanden mellan de båda verksamhetsgre- namn. de för forskning och forskarutbildning ansvariga fakulteterna/' sektionerna skall åläggas att utarbeta och till vederbörande för grund- utbildning ansvariga organ överlämna sådana förslag i fråga om grund- utbildningen som den vetenskapliga utvecklingen inom resp. fakultetsl sektions ansvarsområde kan ge anledning till. _

De av U 68 föreslagna principerna för utbildnings- och linjenämnds- organisationen tillstyrks av bl.a. UKÄ, konsistoriet vid Chalmers tek- niska högskola, konsistoriegruppen i Luleå, TCO och Svenska kom- munförbundet. UKÄ" finner ett tillstyrkande vara en konsekvens av ställningstagandet till förmån för att grundutbildningen skall indelas efter yrkesutbildningssektorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska hög- skola grundar sitt tillstyrkande på egna positiva erfarenheter av konstruktionen. Också SÖ tillstyrker utredningens förslag men fram- håller att linjenämnder bör inrättas endast då mycket starka skäl föreligger. Lärarhögskolorna i Falun, Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm och Umeå stryker å sin sida under behovet av en stark linjeorganisation med >>egen driftsfunktion».

Nämnden för socionomutbildning ser inte den föreslagna lokala organisationen under styrelsenivå som nödvändig för att nå de av U 68 angivna övergripande målen på samma sätt som de föreslagna högskole- styrelserna. »Ett mer pragmatiskt synsätt på organisationsfrågorna framstår som ett effektivare medel att nå de avsedda målen. En naturlig utgångspunkt är då att bibehålla och utveckla de fungerande enheter för yrkesinriktad högskoleutbildning som finns och att skapa gynn- samma betingelser för dessas verksamhet». Nämnden föreslår försöks- verksamhet med yrkesinriktade »schools» vid någon samhällsveten- kaplig fakultet.

Berörda organ vid utbildningsenheterna i Örebro förordar att hög- skoleverksamheten i Örebro blir föremål för en försöksverksamhet med okonventionella studieorganisatoriska och administrativa lösningar mot bakgrund av bl.a. det faktiskt existerande samarbetet mellan högskole— enheterna på orten och U 68:s förslag om en sammanhållen lokal högskoleorganisation. De föreslår att försöksverksamheten startar vid ingången av budgetåret 1975/76 då nya gemensamma lokaler för en"- heterna tas i bruk. Socialhögskolan framhåller att man genom försök

Prop. 1975: 9 232 med en »anglosaxisk school-modell» skulle få en möjlighet att bevara socionomutbildningens särart och även få erfarenheter av hur de nya" utbildningsnämnderna fungerar i driftplaneringen vid fast integrerade utbildningslinjer. Nämnden för socionomutbildning tillstyrker att en försöksverksamhet av nämnda slag startas i Örebro.

De remissinstanser som avstyrker eller föreslår större modifieringar i U 68:s förslag till utbildnings- och linjenämndsorganisation är kritiska främst till organisationens ändamålsenlighet för de filosofiska fakul- teterna. SACO föreslår att de av utredningen förordade utbildnings- och linjenämnderna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas om- råde kompletteras med >>ämnesnämnder», detta för att ge även den utbildning som inte ingår i linjer en planeringsorganisation och för att underlätta en sammanhållen planering för de enskilda institutionerna, vilkas företrädare inför utbildnings och linjenämnder ämnesnämnder- na avses vara. SACO godtar U 6825 organisationsmodell endast under förutsättning av en sådan modifiering.

SFS delar för sin del U 68:s bedömning att utbildningslinjen skall stå i centrum för planerings— och ledningsorganisationen men förkastar sektorsindelningen som grund för denna. SFS vill i stället bygga upp utbildningsnämndsorganisationen med utgångspunkt i de breda grund- kurser som enligt SFS:s mening bör finnas mera generellt.

I konsekvens med avstyrkanden av den föreslagna organisationen av högskolestudierna och av en planerings- och ledningsmässig åtskillnad mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning avstyrker en stor majoritet av remissinstanserna.inom UKÄ—området, bl.a. samtliga fem universitetskonsistorier, de: föreslagna principerna till förmån för en nämndorganisation baserad på basutbildningssamband. Ett huvudskäl för denna ståndpunkt är svårigheterna för en institution att sortera under flera utbildningsflinjenäninder. Med en ämnesorienterad nämnd- organisation blir det enligt berörda remissinstanser normalt att hänföra en viss institutions utbildning i dess helhet till en nämnds ansvarsom- råde. Från vissa fakulteter och utbildningsnämnder påtalas också att en ordning med både utbildningsnämnd och linjenämnder innebär överorganisation och att en begränsning till ettdera av de två slagen av nämnder borde eftersträvas. Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd m.fl. finner att de föreslagna utbildningsnämnderna skulle få ett alltför stort kompetensområde för att få erforderlig sak- kunskap representerad. Följden därav skulle bli en så omfattande dele- gation att det är tveksamt om nämnderna kommer att "fylla någon självständig funktion.

De uppgifter som U 68 föreslår skall ankomma på de nya utbild- ningsnämnderna och linjenämnderna tillstyrks allmänt. Matematisk- naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund kräver dock att den nya organisationen inte görs sådan att den initiativkraft och

Prop. 1975: 9 233

det incitament till förnyelse av utbildningen som finns bland lärare och studenter på institutionsnivå undertrycks. Filosofiska fakulteten i Linköping anser att vissa nämnder inom varje region måste ha ett särskilt ansvar för den decentraliserade utbildningsaktiviteten inom regionen.

Vad beträffar utbildnings- och linjenämndernas sammansättning tillstyrks U 68:s förslag i huvudsak av bl.a. UK./i", styrelsen för biblio- tekshögskolan, SÖ, lärarhögskolorna i Karlstad och Falun, AMS, nämn- den för socionomutbildning, socialhögskolan i Örebro, länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, SAF/SI, LO, SA CO och TCO. Principen om företrädare för yrkeslivet i utbildnings- eller linjenämnd tillstyrks av flera universitets- och högskoleorgan, bl.a. konsistoriet i Linköping, alla juridiska fakulteter och deras utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och utbildnings- nämnden vid högskolan i Luleå.

Ett stort antal remissinstanser inom UKÄ-området, lärarhögskolorna i Stockholm och Kalmar, socialhögskolan i Umeå, SIF U, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt SFS, Teknologorganisationen Reftec, SECO och MUF avstyrker representation för yrkeslivet i nämnderna. De som avstyrker förslaget i denna del förordar ofta att de önskvärda kontak- terna mellan utbildningsplanering och yrkesliv skall äga rum inom ramen för särskilda beredande organ, linjeråd e.d. Konsistoriet i Upp- sala anser att kontakterna mellan universitet och yrkesliv redan är goda och anför att kontakt förekommer också genom att olika re- presentanter för universitetet är ledamöter av olika samhällsorgan såsom länsarbetsnämnden, Uppsala kommuns näringsråd m.m. »Universitets- anställda är ju dessutom såsom medborgare aktiva i olika allmänna organ vilket likaledes medför ett ömsesidigt utbyte av synpunkter och erfarenheter. Universiteten utgör inte sådana elfenbenst-orn som utre- darna tycks tro. I själva verket torde få yrken ha så breda kontaktytor med andra delar av samhället som universitetslärarens.»

TCO samt åtskilliga fakulteter och utbildningsnämnder förordar att den tekniska och administrativa personalen skall vara representerad i utbildnings/linjenämnder. SACO anser sådan representation vara omo- tiverad.

Relativt få remissinstanser behandlar U 6825 förslag om utvidgning av fakulteter/sektioner till att omfatta samtliga ordinarie universitets- lektorer (motsv.). Nästan samtliga dessa tillstyrker förslaget. Konsis- toriet vid universitetet i Stockholm anser dock att fakulteterna endast bör bestå. av personer som sysslar med forskning och forskarutbildning. Ledamotskapet bör därför, enligt konsistoriets mening, bygga på kom- petens och icke på tjänsteställning.

UKÄ, de flesta universitets- och högskoleorgan som yttrar sig i frågan, SACO, TCO och SFS ansluter sig till förslaget att det inom

Prop. 1975: 9 234

varje fakultet/sektion skall finnas en beslutande nämnd eller styrelse, bestående av företrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma, i första hand lärare och studerande i forskarutbildning. SACO fram- håller att de lärare som institutionellt handhar forskning och forskar- utbildning bör vara i majoritet. i detta organ. Juridiska fakulteten i Uppsala samt humanistiska fakulteten och dess utbildningsnämnd finner det inte nödvändigt att föreskriva ett obligatoriskt inrättande av en fakultetsnämnd/styrelse utan anser det tillräckligt om vida delegerings- möjligheter ges. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd förordar i stället två ledningsorgan inom fakultet] sektion, ett för forskning och ett för forskarutbildning.

UKÄ anför att, om lokala förhållanden motiverar en sådan förenk- ling i organisationsstrukturen, exempelvis en linjenämnd och ett planerings- och ledningsorgan för forskning och forskarutbildning bör kunna utgöra en enhet.

Konsistoriegruppen i Luleå vill inte ta ställning till frågan om inrät- tande av en teknisk fakultet vid därvarande högskola i avvaktan på att NoTH slutfört sitt arbete och bl.a. utvärderat nuvarande försöks- verksamhet med en forskningsnämnd vars ledamöter till hälften hämtats utanför högskolan.

Den lokala högskoleförvaltningens organisation

Flertalet remissinstanser ansluter sig till U 68:s förslag att de före- slagna organisationskommittéerna skall utarbeta förslagtill lokal för- valtningsorganisation. .Likaså delas allmänt utredningens uppfattning att den lokala förvaltningen i stor utsträckning bör byggas upp med utgångspunkt i varierande lokala behov och förutsättningar. '

Remissinstanserna inom berörda utbildningsenheter tar i ringa ut- sträckning ställning till den lokala förvaltningsorganisationens utform- ning utan vill avvakta organisationskommittéernas arbete. De framför dock bl.a. krav på förbättringar av de administrativa resurserna så att institutioner och utbildningsnämnder ges tillfredsställande möjligheter att fullgöra sina uppgifter i fråga om utbildningens planering och genomförande.

Enligt RRV:s och SACO:s mening bör fastare riktlinjer utarbetas för den lokala organisationen innan organisationskommittéerna på- börjar sitt arbete. I det fortsatta arbetet, framhåller R_RV, bör organi- sationen samordnas så att skilda organ för ledning och produktion inte uppkommer. Organisationen bör inte splittras genom att särskilda en- heter för olika funktioner uppkommer. Statskontoret biträder däremot i allt väsentligt U 68:s förslag om utvecklingen av den lokala förvalt- ningsorganisationen.

UKÄ anser det viktigt, något som också konsistorier, fakulteter och

Prop. 1975: 9 235

utbildningsnämnder strukit under, att angivna decentraliseringssträ- vanden får i betydande omfattning påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisationen. Redan på jämförelsevis kort sikt bör en decentralisering av beslutsfunktioner och disposition av resurser för verksamhetens olika grenar få genomslag bl.a. med avseende på personalbehovet på central och lokal nivå.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atom- forskning samt styrelserna för veterinärhögskolan och gymnastik- och idrottshögskolorna m.fl. understryker vikten av att uppgifterna rörande forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning hålls samman i den lokala förvaltningen. De anser att kansliorganisationen huvud- sakligen bör avspegla verksamheten vid de producerande enheterna, institutionerna, där utbildning och forskning är integrerade.

Den kommunala högskoleutbildningens organisation

När det gäller den kommunala högskoleutbildnigens organisation kan en viss spänning mellan olika principiella ståndpunkter konstateras. Å ena sidan hävdas sålunda att den kommunala högskoleutbildningen i olika avseenden måste vara likvärdig med den statliga. Detta talar för ett regelsystem och en organisation som så nära som möjligt ansluter till de statliga högskolornas. Å andra sidan hävdas »— med utgångs- punkt i U 6815 huvudmotiv för ett kommunalt huvudmannaskap: resurs— samordningen med gymnasieskoleutbildning — att regelsystemet så långt möjligt måste vara detsamma för gymnasieskoledelen och för högskoledelen av verksamheten för att fördelarna i resurshänseende verkligen skall kunna utnyttjas. SÖ finner sistnämnda motiv tungt vägande och anser att det endast i mycket begränsad omfattning bör ges bestämmelser för den kommunala högskoleutbildningen som avviker från gymnasieskolans regelsystem. Svenska kommunförbundet ser det å sin sida som viktigt att regleringen av högskoleutbildningen blir väsenligt mindre omfattande än regleringen av gymnasieskolan.

Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet ifråga- sätter med stöd av ett flertal underinstanscr —— den föreslagna ord- ningen med linjenämnder även inom den kommunala högskoleorgani— sationen. Den anses här innebära en överorganisation. Stockholms läns_ landsting anser att, innan linjenämndernas uppgifter närmare klarlagts och innan arbetsfördelningen mellan linjenämnderna och landstingets utbildningsnämnd fastlagts, förutsättningar saknas för att bedöma behovet av en eller flera linjenämnder. ' _

Landstingsförbundet avvisar med stöd av samtliga landsting utom Norrbottens läns förslaget om ombenämning av den landstingskom- munala utbildningsnämnden till utbildningsstyrelse.

SÖ pekar på de förvaltningsrättsliga problem som är förenade med

Prop. 1975: 9 236

en ordning där statliga utbildningsnämnder handlägger vissa övergri- pande frågor rörande också kommunal utbildning inom resp. sektor. Den av U 68 härvidlag förordade ordningen avvisas av några landsting.

Principer för den centrala organisationen

Huvuddelen av de remissinstanser som yttrar sig om den centrala organisationen tillstyrker att planeringsuppgifter för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen anförtros ett nytt verk i enlighet med U 68:s förslag.

Några fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder ifrågasätter dock i perspektivet av U 6825 uttalade decentralis'eringssträvanden behovet av ett verk för den högre utbildningen och forskningen och anser att erforderlig samordning på riksplanet borde kunna fullgöras på de- partementsnivå.

När det gäller ansvarsområdet för det nya verket har beträffande jordbrukets högskolor, statens brandskola, sjöbefälsskolorna och olika utbildningar inom kulturområdet vissa remissynpunkter redovisats i det föregående. Nämnden för socionomutbildning har inget att erinra mot att dess uppgifter och befogenheter förs över till det nya verket under förutsättning att socionomutbildningens intressen tillgodoses i rimlig utsträckning. Opinionen bland lärarutbildningsanstalterna är delad när det gäller överförande av grund-utbildningen av lärare från SÖ:s till det föreslagna UHÄ:s ansvarsområde. SÖ anser sig, med hänvisning till att Sö förordar överväganden om ett verk för all offentlig utbildning, inte nu kunna ta ställning i frågan. Samtliga lärarutbildningsanstalter som i detta sammanhang berör ansvaret för fortbildningen av lärare anser det olyckligt att denna skulle komma att handhas av en annan instans än den som svarar för grundutbildningen.

I fråga om tillsynsfunktionerna för den kommunala högskoleutbild- ning, som i regel är kopplad-till gymnasieskoleutbildning, anser Svenska kommunförbundet det vara följdriktigt att de alltjämt utövas av SÖ. Flera remissinstanser har emellertid en avvikande uppfattning. Social- styrelsen kan acceptera den föreslagna lösningen av verksfrågan endast övergångsvis. Också AMS anser att snarast möjligt en central myndig- het bör skapas för all högskoleutbildning. Den föreslagna uppdelningen mellan SÖ och UHÄ ifrågasätts vidare av SA CO, Landstingsförbundet samt ett antal länsstyrelser, landsting och kommuner, vilka alla för- ordar ett verk för såväl statlig som kommunal högskoleutbildning. Denna uppfattning delas av TCO, som anför att två centrala verk ökar riskerna för att den splittring, som blir en oundviklig följd av den föga enhetliga lokala organisationen, förstärks. Strävanden att bryta ner konstlade gränser och skillnader i värderingar, som finns

Prop. 1975: 9 237

mellan olika slag av högskoleutbildning, kan vidare enligt TCO bli resultatlösa med en uppdelning på verksnivå. .

Flera remissinstanser finner starka skäl tala för att man skall driva samordningen på verksnivå ännu längre. SÖ anser, som nyss nämnts, fördelarna med att ha ett enda utbildningsverk vara så stora att en sådan ordning bör prövas närmare, bl.a. mot bakgrund av aktuella decentraliseringssträvanden inom både skol- och högskoleområde-na. Liknande synpunkter framförs av bl.a. lärarhögskolorna i Göteborg och Karlstad, länsstyrelserna och landstingen i Östergötlands och lilalmöhus län samt Landstingsförbundet. SAF,-"SI förordar också en ordning med ett enda utbildningsverk. .

Benämningen universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ifrågasätts av UKÄ, flera fakulteter och utbildningsnämnder samt Landstingsför- bundet, SACO, TCO och SSEF. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser benämningen högskoleverket vara hänsynsfullare mot dem som anser att begreppet universitet bör få behålla sin vedertagna mening. Också de flesta andra nyssnämnda remissinstanser förordar benämningen högskoleverket eller liknande.

Få remissinstanser berör det nya verkets uppgifter mer konkret. U 68:s förslag beträffande lokal- och utrustningsfrågornas och studie- medelsfrågornas handhavande på central nivå tillstyrks i regel. Stats— kontoret förordar emellertid att LUP-nämnden och LUP-kommittéerna i stort behålls oförändrade i avvaktan på en samlad översyn och utvär- dering av LUP-kommittéernas hittillsvarande verksamhet. RRV är av en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen tillstyrker att LUP-orga- nisationen inordnas i den nya högskoleorganisationen men anser att rollfördelningen mellan högskolemyndighetema och byggnadsstyrelsen bör renodlas så att byggnadsstyrelsen utarbetar lokalprogram på grund- val av verksamhetsbeskrivningar lämnade av högskolemyndighetema. Statsanställdas förbund anser att de frågor som i dag handläggs inom nämnden för undervisningssjukhusens utbyggnad (NUU) bör över- föras till UHÄ.

Sö finner det nödvändigt att Sö får ett reellt inflytande vid utarbe- tande av utbildningsplan för linje som avser utbildning av lärare men yrkar inte att samråd skall regleras i författning. Socialstyrelsen anser att utbildningsplaner inom vårdområdet bör fastställas i samråd med socialstyrelsen. AMS anser att principiella riktlinjer för studie- och yrkesvägledningsorganisationen bör upprättas centralt. RRV betonar vikten av att möjligheter skapas för en utvärdering av den reformerade högskolan. RRV anser att huvudansvaret för utvärderingen bör an- komma på det centrala verket.

Att det nya verket skall ledas av en lekmannastyrelse bestående av företrädare för bl.a. arbetsgivar- och arbetstagarintressen tillstyrks eller möter ingen erinran. Enligt TCO:s uppfattning bör arbetstagarintresse-

Prop. 1975: 9 238 na vara företrädda i UHÄ:s styrelse dels genom representanter för all- mänintressena, dels genom representanter för de inom verkets ansvars- område anställda. SSEF vill ge de inom högskolorna verksamma ma- joriteten i verksstyrelsen.

UHÄ:s beredningsorganisation

De remissinstanser som uttalar sig i frågan anser genomgående att det bör finnas en permanent beredningsorganisation på central nivå.

Starka skäl föreligger enligt UKÄ:s mening för en utformning av planeringsarbetet inom UHÄ så att antalet beredande organ väsentligt minskas i förhållande till U 68:s förslag och att planeringsfrågor rö- rande grundutbildning och fors:kning/forskarutbildning bereds gemen- samt. Det är emellertid" enligt UKÄ inte möjligt att utforma bered- ningsorganisationen i det nya centrala verket genom att lägga de föreslagna utbildningsberedningarnas uppgifter på de nuvarande fakul- tetsberedningama, om man på ett adekvat sätt önskar stödja plane- ringen av utbildningen i sektorer. I stället föreslår UKÄ att s.k. plane- ringsberedningar inrättas, som för den grundläggande utbildningen möter behoven av planering avseende yrkesutbildningssektorema sam- tidigt som de svarar för all forskning i den nya högskolan. Därutöver förutsätter UKÄ i anslutning till U 68:s förslag att en beredning för vissa basresurser inrättas. UKÄ sammanfattar sitt förslag till be- redningar och ansvarsområden för dessa enligt följande samman- ställning. Ansvarsområde för beredning Sektor (motsv.) för utbildning och forskning

utbildning och forskning på det naturvetenskapliga och tekniska området

teknisk yrkesutbildningssektor, teknisk och matematisk-naturve- tenskaplig fakultet

utbildning och forskning på hälso- och sjukvårdsområdet

utbildning och forskning på det sociala och administrativa områ- det

utbildning på undervisningsområ- det samt forskning och utveck- lingsarbete rörande högskoleut- bildningen '

vårdyrkesutbildningssektorn, dicinsk, odontologisk och farma- ceutisk fakultet

me-

social, administrativ och ekono- misk yrkesutbildningssektor, juri- disk och samhällsvetenskaplig fa- kultet'

utbildningssektorn för undervis- ningsyrken, forskning och utveck- lingsarbete kring utbildningsfunk- tionen

Prop. 1975: 9 - 239

utbildning och forskning på kul- utbildningssektorn för kultur- och tur- och in'formationsområdet informationsyrken, humanistisk och teologisk fakultet

basresurser (såvitt gäller lokal-, samtliga sektorer och fakulteter utrustnings-, biblioteksfrågor m.m.)

SÖ, som i yttrande över huvudbetänkandet tillstyrkt U 68:s förslag tar, efter att ha tagit del av UKÄ:s förslag, i sitt yttrande över för- valtningsbetänkandet inte ställning till beredningsorganisationens ut- formning. SACO ansluter sig i sitt yttrande över förvaltningsbetänkan- det till UKÄ:s förslag efter att i sitt yttrande över huvudbetänkandet ha accepterat utredningens förslag till beredningsorganisation. Det stora flertalet remissinstanser i övrigt, bl.a. statskontoret, RRV, forsknings- råden och SAF/SI, förordar också en för forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning sammanhållen beredningsorganisation. Det övervägande antalet remissinstanser inom UKÄ-området förordar i sina yttranden över huvudbetänkandet att nuvarande beredningsorga- nisation bibehålls, men flera av dessa har senare anslutit sig till UKÄ:s förslag.

Nämnden för socionomutbildning och TCO tillstyrker däremot U 68:s förslag till utformning av beredningsorganisationen. Nämnden anser att en åtskillnad av forskning och forskarutbildning från grundutbildning på motsvarande områden kan medföra fördelar i de fall då grund— läggande utbildning inte är institutionellt förenad med forskarutbild- ning och forskningsresurser. TCO anser det vara logiskt omöjligt att koppla samman yrkesutbildningssektor och fakultetsområde, då ett betydande antal ämnen är kopplade till mer än en utbildningssektor. Att entydigt placera dem i en sektor blir en ensidig markering av ett bland flera minst lika naturliga samband mellan grundutbildning och forskning,-'forskarutbildning. En betoning av vissa historiskt betingade samband skulle enligt TCO också kunna få negativa effekter för de nya högskoleutbildningarnas forskningssamband.

Forskningsrådsutredningen, som ämnar behandla hithörande frågor i sitt kommande betänkande, antyder möjligheterna dels att låta forskningsråden fullgöra fakultetsberedningarnas nuvarande uppgift som referensorgan till högskoleverkets styrelse, dels att skapa ett särskilt organ för samråd mellan rådsorganisationen och högskole- verket. .

U 6815 överväganden och förslag rörande bcredningarnas samman- sättning lämnas i huvudsak utan erinran.

Prop. 1975: 9 240

UHÄ:s kansliorganisation _

Beredningsorganisationen bör enligt flertalet remissinstanser utöva ett avgörande inflytande på det nya verkets kansliorganisation. Remiss- instansernas ställningstaganden till U 68:s förslag om kansliorganisation är därför i allmänhet avhängiga deras ställningstaganden till bered- ningsorganisationen. Förslaget att inrätta en huvudenhet för ekonomi och administration tillstyrks eller möter ingen erinran. För sekretariats— uppgifter för de utbildnings— och forskningsplanerande beredningarna förordas i regel en eller två huvudenheter om varje beredning skall hand- ha såväl forskning/forskarutbildning som grundutbildning, två enhe- ter om den skall handha enbart forskning/forskarutbildning eller enbart grundutbildning. Statens medicinska forskningsråd och några universi- tetsorgan framhåller emellertid att, även om förslagen-om separata beredningar för grundutbildning skulle genomföras, kansliorganisatio- nen bör sektoriseras så att samma enhet kommer att svara för både grundutbildning och forskarutbildninglforskning inom en given sektor. Genomgående förordas att varje beredningssekretariat bör utgöra en arbetsenhet.

Kulturrådet hyser farhågor för att konstnärsutbildningens intressen inte kommer att bli tillräckligt beaktade inom en sektorsenhet för kultur- och informationsyrken. Rådet ifrågasätter, som tidigare nämnts, om inte konstnärsutbildningarna bör föras till en särskild yrkesutbild- ningssektor och anser att om så sker en särskild enhet för dessa utbild- ningar bör inrättas inom UHÄ. OMUS anser att musikutbildnings- frågorna huvudsakligen måste behandlas inom en permanent organi- serad särskild projektenhet. Denna projektcnhet bör handha samtliga frågor rörande högre musikutbildning. SÖ finner att villkoren för lärarutbildningcn synes bli goda med den föreslagna organisationen.

Några remissinstanser berör speciellt arbetsfördelningen mellan och arbetsuppgifterna för de föreslagna enheterna för dels forsknings- och utvecklingsarbete, dels antagning m.m. SÖ anser att till den först- nämnda enheten har förts ett antal uppgifter mellan vilka sambandet inte förefaller så givet. Framför allt anser SÖ att studie- och yrkes- orienteringen hör så nära samman med uppgifterna inom antagnings- enheten att den bör föras till". den enheten i stället för till FoU- enheten. RRV anser att någon FoU-enhet inte bör inrättas utan dessa uppgifter bör integreras med den övriga verksamheten i arbetsenhetema för resp. sektor. RRV anser vidare att man inte kan ta ställning till frågan om inrättandet av en enhet för central antagning innan KK:s förslag föreligger. KK framhåller att de på en arbetsenhet där antagningsfrågor utgör huvuduppgiften finns risker för en över året ojämn arbetsbelastning. För att få en jämnare fördelning av arbets- uppgifter undcr året förordar kommittén att fördelningen av uppgifter

Prop. 1975: 9 241

mellan FoU-enheten och antagningsenheten blir föremål för ytterligare överväganden. '

Många remissinstanser, bl.a. UKÄ, SÖ och TCO, delar U 68:s bedömning att det för närvarande inte går att bedöma personalbehovet för det nya verket, men TCO håller det för troligt att några övertalighe'tsproblem inte skall behöva uppstå. SÖ bedömer det dock möjligt att på längre sikt väsentligt minska personalbehovet inom enheten för undervisningsyrken. UKÄ aktualiserar — som alternativ till naturlig avgång och omfördelning av personalresurser mellan olika arbetsenheter när det gäller att möta erforderliga förändringar i perso- nalorganistaionen att personal på central nivå bör kunna få före- träde till befattningar i den lokalairegionala organisationen. Från per- sonalsynpunkt har detta alternativ fördelen att möjliggöra personalom- flyttningar redan vid reformstarten. RRV anser att nämnda alternativ bör användas i första hand.

Flera remissinstanser anser att personalbehovet inom UHÄ bör bli betydligt mindre än det som antyds i U 68:s förslag, detta på grund av dels de rationaliseringsvinster sammanläggningen av centrala myn- digheter bör ge, dels decentraliseringen som är ett av ledmotiven i U 6825 förslag. Deeentraliseringsmålet borde enligt RRV leda till ett ' minskat personalbehov, särskilt inom huvudenheten för ekonomi och administration. RRV avstyrker vidare den föreslagna förstärkningen av chefsnivån inom UHÄ. Även flertalet remissinstanser inom UKÄ- området anser att personalorganisationen vid UHÄ blir för stor såsom den illustreras av U 68. Statens naiurvetenskapliga forskningsråd och- statens råd för atomforskning samt många universitetsorgan anser att det föreligger en markant disproportion i de personella resursernas fördel- ning inom UHÄ mellan å ena'sidan forskning/forskarutbildning och å den andra grundläggande utbildning.

Anslagssystem m.m.

Relativt få remissinstanser behandlar U 68:s förslag om anslags- system.

UKÄ accepterar det förordade systemet med ändamålsinriktade anslag under förutsättning att läroanstalterna får en jämförelsevis fri dispositionsrätt över anslagen med möjlighet att föra över resurser mellan de skilda programmen.

'Också SACO accepterar en anslagsmässig åtskillnad mellan grundut- bildning och forskning,-"forskarutbildning men vill i motsats till U 68 behålla anslag för olika slag av kostnader, t.ex. lärarlöner och drift- kostnader. SACO finner det väsentligt att varje institution tillförsäkras vissa. basresurser som" får bibehållas även vid en tillfällig nedgång i studerandeantal. ' '

Prop. 1975: 9 242

RRV tillstyrker den föreslagna anslagsmässiga åtskillnaden liksom förslaget att alla resurser för en verksamhet skall anvisas under ett anslag. RRV anser emellertid att planeringsskäl talar för att medel för lokala och individuella linjer samt kurser och studiekurser anvisas under de olika sektorsanslagen i stället för under särskilda anslag. Vissa problem kan vidare enligt RRV uppstå i budgeteringen på grund av de förhållanden som kommer att råda mellan planerande och verkställande organ — utbildningsilinjenämnder resp. institutioner då medel till en institution kan kanaliseras via flera olika nämnder. RRV anser att U 6825 modell måste prövas innan den eventuellt införs inom hela högskoleväsendet.

Statskontoret biträder i princip förslaget om ändamålsinriktade anslag men stryker under vikten av att förändringar av nuvarande anslagssystem i denna riktning: genomförs först efter noggranna för- beredelser.

Forskningsrådsutredningen framhåller att den förordade anslags- tekniska reformen kan bidra till att identifiera de olika behov som föreligger men att den inte får orsaka oacceptabla förskjutningar i den faktiska resurstillgången för olika aktiviteter. Statens medicinska forskningsråd finner det svårt att överblieka konsekvenserna av den föreslagna anslagsomläggningen och befarar att forskarutbildningen och forskningen kan komma att få minskade resurser.

Av det tjugotal remissinstanser inom UKÄ-omrädet, som yttrar sig i frågan, uttalar sig ungefär hälften för det föreslagna anslagssystemet, medan de övriga avstyrker eller redovisar tveksamhet. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola till.-"styrker förslaget men framhåller —-— mot bakgrund av de egna erfarenheterna av försöksverksamhet med pro- grambudgetering — att man under en övergångstid kommer att få budgettckniska problem. Konsistoriet anser det väsentligt att kraven på särredovisning av utgifter för forskning resp. utbildning inte drivs för hårt. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att, om ändamålsinriktade anslag införs, medel för bl.a. förvaltningar bör anvisas under separata anslag då kostnaderna för förvaltningen i mycket liten utsträckning kan påverkas av lokala instanser.

SCB och UKÄ diskuterar i sina yttranden vilka förändringar i det pågående utvecklingsarbetet med informationssystem för den grund- läggande utbildningen som en reform byggd på U 6825 förslag kan komma att kräva. SCB framhåller att informationsfrågorna i samband med de rent studieadministrativa funktionerna är grundläggande och nödvändiga för högskolans informationssystem men att uppbyggnaden av ett informationssystem måste ha en vidare syftning än att enbart tillgodose studieadministrativa behov. I den framtida högskolan kan kraven på underlag för planering och resultatuppföljning förväntas vara avsevärt större och mera differentierade än i nuvarande system.

Prop. 1975: 9 243

I det framtida informationssystemet måste förutom uppgifter om de studerande och "deras studieresultat —— även ingå uppgifter om lärare, övrig personal, lokaler och ekonomi samt om arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper och om de studerandes efterfrågan på olika utbildningar. UKÄ antar att den övervägande delen av det framtida informationssystemet blir lokala delsystem som är avpassade efter de lokala högskolemyndigheternas behov. Arbetet med att lösa tekniska och organisatoriska problem i fråga om informationssystemet bör star- tas så snart klarhet om den nya högskolans struktur vunnits. Både SCB och UKÄ finner en utökning av resurserna för utvecklingsarbete och drift av systemet oundgänglig.

Tjänsteorganisatoriska frågor m.m.

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan stryker under vikten av åtgärder för att säkra forskningskontakten för innehavare av olika slag av lärartjänster även vid högskolor utan egen forskningsorganisa- tion. De av U 68 föreslagna anordningarna, tjänstgöringsbyten mellan större och mindre högskolor på frivillig basis och möjlighet för lärare att koncentrera sina undervisningsinsatser under ett antal terminer för att därigenom frigöra en termin för forskning, anses nästan genom- gående som otillräckliga och svårgenomförbara.

Mot utredningens förslag beträffande koncentration av undervis-. ningsskyldigheten reser många universitetsorgan invändningar. Exem— pelvis framhäller matematisk-namnetenskapliga fakulteten i Stockholm de svårigheter som kan uppkomma vid planeringen av undervisningen vid mindre högskolor där det ofta finns endast en lärare inom varje ämnesområde. Vidare anser fakulteten att det för flertalet lärare blir en svår belastning att regelbundet binda sig för övertidsarbete under en lång rad terminer och att detta hindrar läraren från att ens ytligt följa forskningens utveckling, vilket innebär att han inte kan göra en nämnvärd forskningsinsats under forskningsterminen. Bl.a. lärar- högskolan i Växjö tar avstånd från den förordade ordningen då den innebär forskning på fritid. Här berörda remissinstanser föreslår att lärarna istället ges rätt till partiell tjänstebefrielse eller tjänstledighet med B-avdrag med viss periodicitet.

SACO förordar att alla högskolelärare i ämnen med forskning skall beredas tillfälle att både undervisa och forska inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet. Utöver undervisningsfria terminer för forsk- ning och fortbildning vill SACO ge universitetslektorerna tillfälle att kontinuerligt bedriva forskning, för vilket utrymme kan beredas ge- nom nedsättning av undervisningsskyldigheten med minst en fjärde- del.

Enligt odontologiska fakulteten i Lund kan U 68:s diskussioner och

Prop. 1975: 9 244

förslag i princip accepteras. Deltagande i forskning är enligt fakulteten i och för sig inte nödvändigt för utveckling av vetenskaplig profil -— väsentlig för lärare i högre utbildning men det underlättar onekligen.

UKÄ tillstyrker U 6815 förslag och förutsätter att såväl undervis- nings- som forskningsuppgifter skall kunna ingå i samtliga lärarkate- goriers arbetsuppgifter. I princip bör enligt UKÄ eftersträvas en sådan förändring av lärarrollen i den nya högskolan att en distinkt skillnad mellan forsknings- och undervisningsskyldighet, räknat i timtal eller liknande normer, inte längre upprätthålls. UKÄ förordar i sitt yttrande över utredningen om professe-rstillsättning att bestämmelserna om universitetslektorers åligganden revideras, bl.a. så att det åligger uni- versitetslektor att följa forskningsutvecklingen och i övrigt anordna sin verksamhet så att forskningsanknytningen i utbildningen främjas. Medicinska fakulteten i Uppsala och lärarkollegiet vid veterinärhögsko- lan anser att universitetslektorerna bör ha skyldighet att bedriva egen forskning.

U 68:s synpunkter på universitetslektorernas roll i forskarutbild- ningen välkomnas av samtliga remissinstanser som berört frågan.

De flesta remissinstanser som behandlar U 6815 förslag om former för tillsättning av tjänster som. universitetslektor (motsv.) avstyrker detta. I regel förordas samma former för tillsättning av ordinarie uni- versitetslektorat som för professorstillsättning, dvs. att fakultets/sektions- organ skall vara beredande organ och att tjänsterna skall tillsättas av regeringen. Bl.a. UKÄ och statskontoret tillstyrker dock utredningens förslag.

De personaladministrativa aspekterna på en reform av den vidd, som U 68 föreslår, borde enlig": några remissinstanser ha behandlats av utredningen. Enligt Sözs bedömning bör t.ex. ställningstaganden till vilka tjänstetyper som skall förekomma för ledningsfunktioner av olika slag samt erforderliga föreskrifter och förhandlingsuppdrag ges i så nära anslutning till principbesl uten som möjligt och inte anstå till en tidpunkt knappt ett halvt år före reformens ikraftträdande. _

SPN anser att den nuvarande personaladministrationen inom UKÄ- området kan karaktäriseras som passiv. U 68 har inte tillräckligt utrett sitt förslags konsekvenser och inte heller beaktat nulägets svåra perso- naladministrativa problem inom högskoleområdet. U 68:s förslag till ny förvaltningsorganisation kan, enligt SPN:s uppfattning, därför inte ligga till grund för statsmakternas ställningstaganden utan komplette- rande utredningar inom detta område. Enligt SPN:s mening är det väsentligt att varje högskola redan från starten garanteras en minimi- standard för personaladministrationen. En helt ny syn bör anläggas på högskolornas personalfrågor där frågor om tryggheten för alla kate- gorier anställda, deras användbarhet och rekrytering blir lösta i ett sammanhang. SPN anser att, oavsett vad U 68:s förslag leder till, en

Prop. 1975: 9 ' 245

personaladministrativ översyn inorn högskoleväsendet måste komma tillstånd. ' ' ' ' '

UKÄ betonar att de personaladministrativa enheterna på olika nivåer inom högskoleområdet för närvarande inte är dimenSionerade för att ' uppfylla flertalet av de minimi-krav som numera ställs på den statliga personalpolitiken. UKÄ förutsätter att en kraftig personaladministrativ upprustning kommer till stånd i" samband med ett genomförande av en högskolereform. '

De personaladministrativa funktionerna måste enligt TCO:s uppfatt- ning utvecklas och förstärkas. Detta behov blir än större mot bak- grund av dels att omorganisationen syftar till en integration av flera nu fristående enheter, dels att betydande samordningsproblem kan . förutses av rent verksamhetsmässiga skäl. Det finns därför, bl.a. mot. denna bakgrund, enligt TCO:s uppfattning starka skäl för att organi— sationskommittén för det nya verket ges i uppdrag att inleda sam- arbete med delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF) och SPN.

1.2.8 Kostnader

Undervisnings- och administrationskostnader

De remissinstanser som går närmare in på kostnadsfrågorna är kri- tiska mot U 68:s kostnadsberäkningar som de uppfattar som ofullstän- diga och oprecisa. Kritiken mynnar i rcgel ut i att de av U 68 beräk- nade kostnaderna är för låga.

U 68:s beräkningar bygger på genomsnittskostnader per studerande vid befintliga läroanstalter. En sådan beräkningsmodell kan, enligt bl. a. UKÄ, teologiska fakulteten i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fa- kulteten i Stockholmoch filialnämnden i Örebro, knappast användas vid beräkning av kostnaderna för en lokalisering till nya orter där verk— samheten, i varje -fall under U 68:s planeringsperiod, inte alls avses få en omfattning som på nuvarande universitetsorter. '

UKÄ anser att merkostnaderna för U 68:s lokaliseringsförslag — med hänsyn till bl. a. kostnadsrelationen mellan universitetsfilialema och mo— deruniversiteten —— kan beräknas till ungefär 20—25 miljoner kronor.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg påtalar att U 68 inte räknat med kostnader för den service som den större högskolan inom en region förutsätts ge till de mindre högskolorna när det gäller planering, forsk— ningskontakt, distribution av utbildning m. m.

Flera remissinstanser —— bl.a. konsistoriet vid universitetet i Göte- borg, tekniska fakulteten i Linköping och. filialnämnden i Örebro-— anser att som kostnader för U 68:s lokaliseringsförslag borde ha med- räknats kostnaderna för befarat underutnyttjande av befintliga resurser vid de äldre högskolorna. ' '

Prop. 1975: 9 246

Många remissinstanser — bl. a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulteten i Uppsala, teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö och tekniska fakulteten i Linköping hävdar att den av U 68 föreslagna institutio- nella organisationen sannolikt kommer att medföra kraftigt ökade ad— ministrativa kostnader.

Konsistoriet i Lund anser att U 68 underskattat de'administrativa följdkostnaderna för dels förvaltningarna vid de nya högskolorna, dels kansliorganisationerna för utbildningsnämnd/linjcnämndsverksamheten vid samtliga högskolor. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län måste de många små högskoleenheterna tillsammans bli ganska dyrbara, inte minst med tanke på att var och en skall ha egen förvaltning.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att ett genomfö- rande av U 68:s förslag förutsätter en betydande förstärkning av insti— tutionernas administrativa resurser enbart för den kontinuerliga kraftigt ökade planeringsverksamhet, som fordras för att U 68:s nämndorga- nisation skall fungera.

Statskontoret erinrar om de betydande kostnader som är förenade med en sådan administrativ omläggning som ett genomförande av U 68:s förslag skulle innebära.

Enligt tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping kan frågan om sammanträdesarvoden i längden inte förbli olöst. Sådana arvoden kan med U 68:s högskoleorganisation väntas medföra stora kostnader.

Enligt UKÄ kan emellertid de eventuella merkostnaderna till följd av bl. a. tillkomsten av olika organ på skilda nivåer i den rikare för- grenade lokala organisationcn totalt sett förutsättas bli av marginell betydelse.

Konsistoriet vid universitetet t' Göteborg påpekar att många institu- tioner kommer att ge utbildning inom flera utbildningslinjer och i kon- takt med flera linjenämnder. Detta medför enligt konsistoriet ökade kostnader såväl för själva undervisningen, där samundervisning av olika grupper många gånger inte blir möjlig, som för det administrativa arbetet inom institutionen.

Flera remissinstanser matematisk-naturvctenskapliga fakulteten i Stockholm, konsistoriet vid universitetet i Göteborg, samhällsvetenskap- liga fakulteten i Göteborg m. fl. —— framhåller att yrkesinriktad utbild- ning oftast är dyrare än allmän, teoretisk utbildning och att, eftersom U 68 inte beaktat detta, kostnaderna måste bli högre än de av U 68 beräknade. Filosofiska fakulteten i Linköping finner att U 68 försum- mat att ta upp kostnadsaspekterna på en ökad yrkesinriktning av ut— bildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna. Fakulteten anser att en större medelstilldelning är-en oundgänglig förutsättning för att utbildningen skall kunna bli yrkesinriktad, något som stöds av

Prop. 1975: 9 247

kostnadsjämförelser mellan utbildningar med olika grad av yrkesin- riktning. '

Med hänsyn till att U 68 inte preciserat sig beträffande eventuell kostnadsfördelning mellan stat och landsting och primärkommuner i de fall de senare åtar sig ett huvudmannaskap för delar av den nya högskolan förutsätter Landstingsförbwzdet att staten tar initiativet till överläggningar om kostnadsfördelning i de fall staten inte ikläder sig hela kostnadsansvaret. Landstingsförbundet är berett att medverka till att ytterligare kostnadsunderlag tas fram som kan ligga till grund för de förhandlingar som förutsätts komma till stånd.

Flertalet landsting anser likaså att finansieringsfrågorna måste klar- göras innan ställning kan tas till frågan om huvudmannaskap för de olika utbildningslinjerna.

Lokal— och utrustningskostnader m. m.

F orskningsbiblioteksrådet anser att universitetsfilialernas bibliotek inte skulle ha kunnat bedriva sin verksamhet utan betydande tillskott från bl.a. kommuner och landsting och att det statliga engångsanslag som anvisades för uppbyggnad av dessa bibliotek inte rimligtvis kan tjä- na som utgångspunkt för beräkning av bokinköpsanslagen till de före- slagna nya högskolorna. Även humanistiska fakulteten i Umeå, filial- nämnden i Örebro m.fl. anser att U 68 underskattat kostnaderna för bl. a. bibliotek på de ”nya” högskoleorterna.

U UH redovisar egna beräkningar av utrustningskostnaderna utgående från dels en indelning av den grundläggande utbildningen i tre grupper efter de krav utbildningslinjerna ställer på lokalyta per studerande, dels en beräknad fördelning på dessa tre grupper av nytillkommande stude- rande, dels UUH:s erfarenheter av utrustningsbehovet per studerande. Enligt UUH:s beräkningar skulle de totala utrustningskostnadcrna för planeringsperioden 1976/77—1983/84 uppgå till 57,75 milj. kr. och inte till 40 milj. kr. som U 68 räknat med.

Byggnadsstyrclsen påpekar att U 68 inte redovisar lokalbehovet för den föreslagna utbyggnaden vare sig totalt eller per ort. Styrelsen kan därför inte bedöma utredningens förslag. Byggnadsstyrelsen är mycket tveksam till möjligheterna att i huvudsak använda äldre gymnasieskolor i befintligt skick för den nya högskoleutbildningen.

Även UKÄ anser att det material rörande investeringskostnaderna som presenterats i betänkandet är summariskt och inte utgör tillräckligt underlag för mer preciserade ställningstaganden.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län anser i likhet med U 68 att en decentraliserad högskoleorganisation skulle bli mindre kostnadskrävande från investeringssynpunkt än om motsvarande utbyggnad skulle företas på de nuvarande universitets- och filialorterna.

Prop. 1975: 9 248

1.2.9 Genomförande av U 68::; förslag

I den mån remissinstanser tar avstånd från U 68:s förslag, förordar helt eller delvis andra lösningar än utredningen eller begär ytterligare utredning innebär detta givetvis också ställningstaganden i frågan om genomförande av förslagen. Sådana ställningstaganden framgår av redovisningen i det föregående av dels de sammanfattande bedöm- ningar som remissinstanserna gjort (1.2.1), dels deras behandling av de olika sakfrågorna (1.2.2—][.2.8). I detta sammanhang" redovisas sådana rcmissynpunkter på genomförandefrågorna som utgår från att förändringar skall genomföras på grundval av U 68:s förslag.

UKÄ anser —— mot bakgrund av den livliga debatt som utrednings- förslagen väckt att ett förverkligande av dem efter principbeslut av statsmakterna i slutledet bör ske i mycket nära samverkan mellan de berörda. Kraven på ett successivt reformarbete synes enligt UKÄ på förhand ha tillmötesgåtts av U 68 själv genom utredningens idé om att ett fortsatt arbete med organisatoriska frågor skall ske i lokala kom- mittéer. Enligt UKÄ:s mening krävs emellertid därutöver en samlad prövning av frågor rörande den institutionella organisationen i nära samverkan med dem som närmast berörs av en framtida omorganisa— tion. UKÄ framhåller att organisationskommittéerna bör få större möj- ligheter för ortsvis varierande lösningar än betänkandet förutsatt. Det borde enligt UKÄ finnas möjligheter att, utan att av statsmakterna fast- lagda riktlinjer och handlingsramar åsidosätts eller grundläggande rätt- visemoment eller andra hörnstenar skjuts åt sidan, bygga in en i god mening verkande konkurrensförmåga hos högskolans enskilda bestånds- delar.

När det gäller tidsplanen anser UKÄ att starka skäl talar för att upp- byggandet av en sammanhållen. enhetlig högskola och ett fastläggandc av grunderna i organisationen i tiden samordnas med ett ikraftträdande av 1972 års riksdagsbeslut om principer för behörighet och urval. UKÄ anser sig sammanfattningsvis böra förorda att statsmakterna fattar de beslut som fordras för att en reform med anledning av U 68:s förslag skall kunna inledas läsåret 1976/77. I sammanhanget pekar UKÄ på vikten av att informationsfrågorna får tillräckligt utrymme —— såväl pla- neringsmässigt som i fråga om resurser i det kommande utvecklings- arbetet. UHÄ bör enligt UKÄ inrättas först den 1 januari 1976 för att förberedelsetiden skall bli tillräcklig.

SÖ finner sammanfattningsvis — mot bakgrund av bl.a. det omfat- tande arbete som kan förutses för organisationskommittéernas del och informationsbehoven i samband med en reform —— mycket starka skäl tala för att de av U 68:s förslag föranledda förändringarna träder i kraft först 1977/78. Dock bör UHÄ:s verksamhet starta 1975.

Nämnden för socionomutbildning förordar "ett experimenterande för-

Prop. 1975: 9 249

hållningssätt” vid genomförande av förändringar på grundval av U 68:s förslag. Det är enligt nämndens mening angeläget att tillvarata de möj— ligheter som de av U 68 föreslagna organisationskommittéerna erbjuder för planerad organisatorisk försöksverksamhet och lokal differentiering. Det bör också vara möjligt för kommittéerna att lägga fram förslag i etapper så att erfarenheter av försöksverksamhet kan ligga till grund för - en eventuell vidare tillämpning av en viss organisatorisk modell.

Socialstyrelsen ser det som naturligt att en omfattande organisatorisk förändring av högskoleutbildningen i enlighet med U 68:s förslag måste genomföras successivt. Det är dock enligt styrelsen viktigt att förslagets genomförande planeras noggrant inom en fastställd tidsplan.

Statskontoret och RRV anser båda det orealistiskt att genomföra den föreslagna omläggningen enligt den av U 68 skisserade tidsplanen, detta i första hand med hänsyn till de krav på uppbyggnad av antagnings- - och informationssystem och på information till de studerande m.fl. ' som ett genomförande av både U 68:s och KK:s förslag kommer att ställa.

AMS påpekar nödvändigheten av att i god tid före genomförandet av en reform lättillgänglig information om kompetenskrav, studieupplägg- ning och ansökningstider föreligger både för presumtiva studerande och för funktionärer inom skola och arbetsmarknadsverk.

Några universitets- och lzögskoleorgan samt styrelsen för statens brandskola anser tidsmarginalema enligt den föreslagna planen för genomförande vara alltför knappa och förordar en förskjutning.

Utan att ta ställning till tidpunkterna stryker KK under att det före— ligger ett betydligt starkare samband mellan ikraftträdandet av nya behörighets- och urvalsrcgler och ett fungerande antagningssystem än det U 68 uttrycker. Det är av praktiska och ekonomiska skäl nöd- vändigt att U 68:s förslag om dimensionering och antagning genomförs först vid tidpunkten för genomförande av KK:s förslag.

SACO anser att dimensioneringsförslagen och övergången till prin- cipen om yrkesinriktning av högskoleutbildningen bör genomföras läs- året 1976/77 i enlighet med U 68:s förslag. I övriga delar kan emellertid ett genomförande etappvis komma att visa sig nödvändigt. Detta gälller bl.a. i fråga om den institutionella organisationen, där SACO förordar en ytterligare översyn. SACO betonar vikten av att den nya organisa- tionsstrukturen kan införas i nära samförstånd med de närmast berörda personalkategoriema. '

Åtskilliga universitets— och ltögskole-organ samt personalorganisatio- nerna stryker under vikten av att olika berörda läroanstalter, utbild— ningar och grupper blir företrädda i de föreslagna organisationskom- mittéerna och deras arbete.

Prop. 1975: 9 350

1.2.10 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning

Allmänt

U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole- utbildning har med några få undantag fått ett mycket positivt motta— gande av remissinstanserna. Många anser att den föreslagna utbild- ningen tillgodoser ett påtagligt behov av vidareutbildning hos en stor grupp som f.n. saknar denna möjlighet. Samtidigt har industrin bl.a. på grund av den snabba tekniska utvecklingen ett permanent behov av utbildning för" att ge olika kategorier arbetstagare förbättrade yrkes- kunskaper.

Statskontoret tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten liksom RRV som finner det riktigt och i överensstämmelse med den allmänna utvecklingen inom utbildningsområdet att det vid sidan av mera all- männa utbildningar inrättas korta, klart yrkesinriktade utbildnings- vägar för ifrågavarande målgrupper. Den föreslagna utbildningen synes också väl passa in i ett framtida utbildningsmönster där personer med gedigna yrkeskunskaper som grund bygger vidare på sin tidigare ut- bildning. '

UKÄ betonar att den föreslagna försöksverksamheten är ett mycket betydelsefullt led i utvecklingen mot en mer allsidig rekrytering till den högre utbildningen. Denna utveckling har tagit sig uttryck å ena sidan i beslut som möjliggör ett vidgat tillträde till mer traditionell univcrsitetsutbildning, å andra sidan i en strävan att bredda utbildnings- utbudet genom tillskapandet av nya studievägar i högskolan. Personer som har skaffat sig grundläggande yrkesutbildning och som sedan vid- gat och fördjupat den genom en längre tids verksamhet inom sitt yrkes- område har hittills, som U 68 påpekar, haft små möjligheter att söka sig till högre utbildning som svarar mot deras behov och förutsättning- ar. Detta gäller i särskilt hög grad industri- och hantverksområdet. De nu föreslagna yrkestekniska högskolelinjerna kommer enligt UKÄ:s mening att bli ett viktigt första steg att avhjälpa denna brist förutsatt att den nya utbildningen bl. a. genom rimliga studiesociala villkor görs åtkomlig för den primärt avsedda studerandegruppcn.

De flesta remissinstanserna inom UKÄ:s förvaltningsområde till- styrker eller har ingen erinran mot den föreslagna försöksverksam- heten. Vissa instanser pekar dock på sambandet mellan U 68:s förslag i denna del och förslagen i huvudbetänkandet och förordar av detta skäl ett uppskov med försöksverksamheten.

Också SÖ intar en mera avvaktande hållning till U 68:s förslag om försöksverksamhet och betonar att vissa förslag har så nära anknytning till den framtida utformningen av högskolan att SÖ inte ansett-sig i detta sammanhang kunna uttala sig bestämt beträffande åtskilliga frå- gor och därmed föregripa ställningstaganden till U 6825 förslag om

Prop. 1975: 9 251

högskolan. Av myndigheter inom Sözs verksamhetsområde har bl. a. länsskolnämnderna och lärarhögskolorna i allmänhet tillstyrkt den föreslagna försöksverksamheten.

AMS framhåller behovet av vidareutbildning på högskolenivå för den som genomgått den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan eller tidigare motsvarande skolformer. En grundläggande yrkesutbild- ning får inte som hittills utgöra en återvändsgränd, utan möjligheter till vidareutbildning bör finnas oavsett val av utbildningsväg. Den kraf- tiga utbyggnaden av högskoleutbildningen under de senaste årtiondena har enligt AMS till mycket ringa del berört den stora gruppen männi- skor i industri- och hantverksyrken. Genom tillkomsten av en yrkes- teknisk högskoleutbildning kommer denna grupp att beredas möjlig- heter till vidareutbildning som svarar mot grundutbildningens inrikt— ning. AMS framhåller också industrins stora behov av yrkesutövare med goda yrkeskunskaper och tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag.

FÖVUX anser att den föreslagna försöksverksamheten är ett bety- delsefullt bidrag till utvecklingen av utbildningsväsendet, som kommer att ge möjlighet till vidareutbildning för en stor grupp som hittills i stort sett varit utestängd från eftergymnasial utbildning.

CSN konstaterar med stor tillfredsställelse att yrkesteknisk högskole- utbildning blir tillgänglig för vuxna som efter en grundläggande yrkesut- bildning skaffat sig några års arbetserfarenhet från sitt yrkesområde och sedan önskar vidareutbilda sig. SVUX delar denna positiva syn på den föreslagna utbildningen, inte bara därför att industrin erhåller bättre tillgång till kvalificerad arbetskraft eller för att den enskilde kan uppnå större arbetstillfredsställelse och få större utsikter till befordran. Lika viktigt är enligt SVUX att den yrkestekniska högskoleutbildningen ger förutsättningar för att stora grupper med kvalificerade och arbetsle- dande uppgifter i industrin i framtiden kommer att ha en fast förankring hos de stora grupperna av kollektivanställda. Häri ligger möjligheter till en vidgad företagsdemokrati som kan sägas ligga i alla yrkesarbetandes och därmed hela samhällets intresse. Utan den föreslagna utbildningen finns dessutom enligt SVUX påtagliga risker för att industrin i framti- den kommer att hämta den mera kvalificerade personalen direkt från mera teoretiskt inriktade utbildningar bland personer utan egna erfaren- heter från arbetslivet.

Den utbyggnad av högskoleutbildning som hittills skett har enligt LO praktiskt taget genomgående gällt fortsatta" utbildningsmöjligheter på teoretiskt inriktade linjer inom gymnasiet. Detta har inneburit att elever från yrkesbetonade utbildningslinjer hittills varit utestängda från högskoleutbildning. LO har under lång tid hävdat det angelägna i att tillskapa fortsatta .utbildningsmöjligheter för elever med yrkes- skoleutbildning, yrkesbetonad utbildning och utbildning för dem som redan är verksamma i arbetslivet. LO hälsar därför med. tillfredsstäl—

Prop. 1975: 9 252

lelse U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole- utbildning. De yrkesinriktade utbildningslinjerna inom gymnasieskolan får vid genomförande av förslaget inte längre karaktären av återvänds- gränder. Detta medverkar till att bryta ner de sociala värderingar be- träffande utbildningsval som fortfarande finns och som grundläggcr skillnader mellan gymnasiets allmänna och yrkesbetonade yrkesvägar samt mellan s.k. praktiskt resp. teoretiskt yrkesarbete.” LO understryker också det ökade behov av kunskaper som de anställda upplever genom nya former för samarbete och medinflytande för att få ett vidgat in- flytande över den egna arbetssituationen.

Den föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen tillgodoser enligt TCO mycket angelägna behov och förslaget är principiellt utomordent- ligt viktigt. En mera allmän tillgång till högre utbildning av yrkes- teknisk karaktär skulle otvivelaktigt skapa en balanserad efterfrågan på gymnasial utbildning samtidigt som goda betingelser för ett system med återkommande utbildning skulle åstadkommas. TCO betraktar förslaget som en logisk konsekvens av den integrerade gymnasieskolan och på samma gång ett nödvändigt komplement till reformeringen av det gymnasiala skolsystemet. Tfillskapas inte ett system av högre ut- bildning som är anpassat till den kompetens som de yrkesinriktade linjerna ger, kommer det viktigaste hjälpmedlet att saknas när det gäller att förverkliga målet —— likvärdighet mellan gymnasieskolans teoretiska och praktiska linjer. TCO understryker också att viktiga arbetsmarknadsbehov kommer att kunna tillgodoses genom en yrkes- teknisk högskoleutbildning.

SACO och SR tillstyrker en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. SACO anser det väsentligt att utbildningens karak- tär av högskoleutbildning understryks. Också SFS, Teknologorganisa- tionen Reftec och SECO tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. SFS menar att den aktuella utbildningen på lång sikt kan tänkas kom— ma att fungera som ett av flera medel att komma tillrätta med den nuvarande sociala snedrekryteringen till högre utbildning, bl. a. genom att påverka och förändra attityderna till denna så att högskolan upp— fattas som ett reellt studiealternativ av flera grupper än f.n.

SAF/SI hälsar med stor tillfredsställelse U68:s förslag om försöks- verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationerna me- nar att denna utbildning tillgodoser ett rättvisekrav i det avseendet att även eleverna på de praktiskt inriktade linjerna i gymnasieskolan får vidareutbildningsmöjligheter. Den föreslagna utbildningen bygger på en flerårig kvalificerad yrkeserfarenhet och utbildningen bör enligt organisationemas mening leda till en kompetens som har alla utsikter ' att hävda sig väl i arbetslivet. Sveriges grossistförbund instämmer i SAF/'Slzs yttrande. '

Landstingsförbundet framhåller att den föreslagna yrkestekniska

Prop. 1975: 9 - 253

högskoleutbildningen är betydelsefull genom att den-öppnar möjligheter för människor med praktisk yrkesutbildning och yrkeserfarenhet att erhålla fortsatt utbildning. Även Svenska kommunförbundet och Svens— ka zeknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund, tillstyr- ker den föreslagna försöksverksamheten.

Samtliga länsstyrelser understryker det stora behovet av en _yrkes- teknisk högskoleutbildning och tillstyrker att en försöksverksamhet med sådan utbildning inleds.

STU finner det föga'motiverat att ge den föreslagna utbildningen statusav högskoleutbildning. STU anser det oklart varför den aktuella utbildningen skall organiseras som ett separat utbildningsaltemativ och inte knytas till gymnasieskolans redan befintliga yrkestekniska grenar. En sådan anknytning skulle medföra att den avsedda rekryte- ringen från de redan yrkesverksammas led väsentligt underlättas genom att utbudet kan ges på ett betydligt större antal orter.

SIF U ställer sig i princip positivt till förslag och intentioner att på olika nivåer förbättra och utveckla utbildningen inom olika yrken och teknikområden. Sålunda delar institutet U 68:s. uppfattning att ökade utbildningsinsatser fordras för att uppnå de huvudmål som anges i betänkandet. Beträffande det sätt på vilket detta föreslås realiserat redovisar emellertid institutet en avvikande uppfattning.

Enligt SIFU:s uppfattning måste den utbildning inom industrin och hantverket som ligger över gymnasieskolan ses i ett sammanhang och en enhetlig lösning eftersträvas vad gäller såväl fortbildning som vidare- utbildning. Denna fråga är enligt institutets mening olöst. Det är oklart var det allmänna utbildningsväsendets ansvar slutar och näringslivets fortbildning och vidareutbildning tar vid. En systematisering och en ny ändamålsenlig organisation av denna kontinuerligt pågående fortbild- ning med fördelning av kostnader och ansvar på såväl- den enskilde och företaget som samhället anser institutet vara erforderlig.

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt U 68:s förslag till inne- håll i samt inriktning'och uppläggning av den yrkestekniska högskole- utbildningen. När det gäller betygsättningen i utbildningen råder det däremot delade meningar.

UKÄ tillstyrker att sex utbildningslinjer med den av U 68 föreslagna inriktningen prövas i försöksverksamheten, som bör vara av begränsad omfattning. Det är väsentligt att man vid kommande överväganden vidgar perspektivet till nya områden. UKÄ delar U 68:s syn på centralt fastställda utbildningsplaner, nämligen att det "bör tillåtas stor lokal frihet i tillämpningen. UKÄ menar att denna princip är särskilt giltig och tillämplig för en försöksverksamhet av den begränsade omfattning"

Prop. 1975: 9 254

som U 68 föreslår. Det bör därför vara en sak för den lokala försöks- ledningen att i detalj planera och besluta om utbildningslinjens innehåll och organisation.

Det är enligt UKÄ:s uppfattning varken möjligt eller lämpligt att på förhand närmare precisera innehåll i och uppläggning av de yrkes- tekniska utbildningslinjerna. Samtidigt understryker UKÄ vikten av att de studerande själva ges tillfälle att påverka Sin utbildning. UKÄ noterar med tillfredsställelse det utrymme som enligt U 68:s förslag skall ägnas mer allmänt inriktade ämnen i samtliga försökslinjer. Det är enligt UKÄ:s uppfattning allmänt sett en fördel om också starkt arbetslivsinriktade utbildningar har inslag av allmän och orienterande karaktär som ett komplement till det mer snävt målinriktade inne- hållet. UKÄ understryker också vikten av att den föreslagna frivilliga undervisningen i engelska kommer till stånd på försöksorterna.

När det gäller uppläggningen av undervisningen förutser "UKÄ att integration, i betydelsen koppling mellan teori och tillämpning, kom- mer att vara av avgörande betydelse för kvaliteten i den yrkestekniska högskoleutbildningen. Det är därför enligt UKÄ:s mening synnerligen angeläget att de lärare av olika kategorier som anlitas för undervis- ningen ges tillfälle att tillsammans planera och genom-föra verksamheten under aktiv medverkan av de studerande.

UKÄ ansluter sig till U 6815 förslag om en tvågradig betygsskala i försöksverksamheten — resultaten av denna får utvisa om det finns anledning att i ett mer reguljärt skede tillämpa ett annat betygs- system.

SÖ anser att de föreslagna utbildningslinjerna inom den yrkes- tekniska högskoleutbildningcn bör ses som delar i högskolan och inte särbehandlas. De bör utformas så att syftena för varje linje kan åtskiljas från syftena för de specialkurs-er och högre speeialkurser i gymnasie- skolan som kan finnas på motsvarande yrkesområden. Vidare bör pla- neringskonsekvenserna för vissa linjer och Specialkurser i gymnasie— skolan ytterligare övervägas, i första hand gäller detta tvåårig teknisk linje samt en del Specialkurser inom det tekniska området.

SÖ har intet att erinra mot U 6825 kriterier för valet av försökslinjer, nämligen dels inriktning mot irzdustrigrenar som representerar en stor del av den totala arbetskraften, dels hänsyn till behovet av utbildning inom resp. bransch. SÖ anser att såväl behovet av yrkesinriktad efter- gymnasial utbildning som förutsättningarna att anordna försöksverk- samhet i och för sig talar för att denna borde utvidgas till flera bran- scher än vad U 68 föreslagit. Med hänsyn till vad U 68 anfört beträf- fande skälen för begränsning till sex linjer, nämligen önskvärdheten av planering och genomförande inom så kort tidsperiod som möjligt, vill dock SÖ inte yrka på en omedelbar utökning av försöksverksamheten till andra branscher än de föreslagna. SÖ föreslår emellertid att den

Prop. 1975: 9 255

centrala myndigheten för den yrkestekniska högskoleutbildningen un- dersöker möjligheterna att, snarast efter 'det förutsättningarna i detta avseende har klargjorts, utvidga försöksverksamheten med en eller flera linjer även mot andra områden än industriell verksamhet.

När det gäller innehållet i den föreslagna utbildningen anser SÖ att utbildningsplanerna för varje linje bör inriktas främst mot bättre de— finierade målgrupper än vad U 68 föreslagit. Vidare bör de fyllas med innehåll som i större utsträckning syftar till en sådan breddning och fördjupning av elevens yrkesskicklighet att denne bl. a. blir i stånd att göra bedömningar och ställningstaganden avseende hela sitt yrkes— område.

SÖ anser det värdefullt att olika organisatoriska modeller för under- visningen prövas. Beträffande sandwich—modellen föreslår SÖ att det undersöks om vissa studieuppgifter kan lämnas till de studerande under uppehållen mellan 'de egentliga studieperioderna. SÖ understryker vad U 68 anför beträffande värdet av att de studerande vid undervisning enligt sandwich-modellen får möjlighet att tillämpa och pröva sina nyförvärvade kunskaper och färdigheter under yrkesverksamheten mel— lan studiepcrioderna. SÖ är dock medveten om att en dylik samord- ning mellan yrkesverksamhet och studier i praktiken kan innebära betydande problem.

Vad avser betygsättningen i den yrkestekniska högskoleutbildningen anser SÖ att även i denna utbildning tre skalsteg bör tillämpas. SÖ kan inte inse att detta skulle få mer negativa effekter. Ett system med två steg i betygskalan skulle däremot betraktas som ett exempel på sådana undantag från övrig högskoleutbildning vilka i den allmänna uppfattningen kan motverka ifrågavarande utbildningslinjers integra— tion i högskolan.

U 6823 förslag till uppläggning av den yrkestekniska högskoleutbild- ningen tillstyrks av RRV och AMS. Dessa myndigheter delar exempel— vis utredningens uppfattning att kunskaper i engelska inte bör gälla som inträdesvillkor till den aktuella utbildningen. Däremot anser AMS att undervisning i engelska bör göras obligatorisk på alla försökslinjer för de elever som saknar grundkunskaper i ämnet, eftersom kunskaper i engelska måste anses utomordentligt betydelsefulla för de arbetsupp— gifter som den yrkestekniska högskoleutbildningen planeras för. Vidare anser styrelsen att samma betygsystem bör tillämpas för den aktuella utbildningen som för all övrig högskoleutbildning. Ett olika utformat betygsystem skulle ge den yrkestekniska högskoleutbildningen en icke önskvärd särställning bland högskoleutbildningarna.

SIFU framhåller att den föreslagna högskoleutbildningen bör ges en stark profilering med tyngdpunkten på yrkestekniken; risk föreligger eljest att en ytterligare utbildningsväg inrättas som leder mot mera allmänt inriktade ingenjörs-, tekniker- och arbetsledarfunktioner.

Prop. 1975: 9 , - 256

Förslaget att allmänna ämnen skall ha en framträdande plats i ut- bildningsplanerna för den yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av LO, som även delar U 6815 uppfattning att ämnet engelska inte skall _ utgöra krav för inträde till den aktuella utbildningen. Däremot anser LO att de som saknar grundkunskaper i engelska bör erhålla en obli- gatorisk grundkurs, eftersom kunskaper i engelska inom allt fler yrkes- områden är en förutsättning för att kunna ta del av facklitteratur, an— visningar, arbetsbeskrivningar m.m. LO understryker vikten av att undervisnings- och arbetsformerna liksom de pedagogiska metoderna styrs av de studerandes förkunskaper, erfarenheter och speciella för- utsättningar .för utbildningen. Vidare tillstyrker LO utredningens för- slag till omfattning av försöksverksamheten samt val av utbildnings- linjer. Det är emellertid LO:s uppfattning att den yrkestekniska hög- skoleutbildningen skall utvecklas till-att omfatta ytterligare branscher.

Även TCO delar U 68:s uppfattning att de yrkestekniska utbildnings- linjerna utöver rent yrkestekniska ämnen också skall innehålla all- männa ämnen. TCO betonar särskiltatt ämnena arbetslivskunskap, arbetsmiljö och ergonomi bör ges ett brett utrymme i utbildningen. Organisationen noterar också med tillfredsställelse att förslaget till— . låter en stor lokal frihet i den närmare planeringen av de olika utbild- ningslinjernas innehåll och organisation. TCO anser att U 68:s krite- rier för val av yrkestekniska utbildningslinjer är väl grundade. Dock borde enligt TCO:s uppfattning en utbildningslinje med inriktning mot byggnadsbranschen ha ingått i försöksomgången. När det gäller betygsättninge'n anser TCO att det på sikt skall tillämpas ett enhetligt betygssystem inom all högskoleutbildning. TCO tillstyrker dock att det under försöksverksamheten tillämpas ett avvikande system för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

Utredningens förslag till övergripande mål för den yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av SACO och SR. Organisationerna till- styrker att svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi samt arbets- miljö och ergonomi ingår som allmänna ämnen i utbildningen. När det gäller engelskans ställning i utbildningen anser SACO att den bör vara obligatoriskt ämne, medan SR accepterar att ämnet skall kunna väljas som frivilligt ämne under försöksperioden. Vidare anser orga- nisationerna det mindre lämpligt att skilda betygsystem kommer till användning i den yrkestekniska högskoleutbildningen och i annan hög- skoleutbildning. SACO och SR föreslår därför att tre betygsgrader skall användas även i den nu föreslagna utbildningen.

Med utgångspunkt i U 6825 förslag till utbildningsplaner för den yrkestekniska högskoleutbildningen behandlar SAF/SI frågan om denna utbildnings förhållande till annan teknisk utbildning. Organisationerna anser att de föreslagna utbildningslinjerna nivåmässigt ligger ett steg ovanför de högre specialkurserna i gymnasieskolan..Utbildningen på de

Prop. 1975: 9 257

föreslagna linjerna bygger på ett redan befintligt yrkeskunnande och inriktas på sådana funktioner där "kombinationen av detta kunnande och en teknisk utbildning blir av särskilt stor betydelse. Utbildningen bör ge såväl kompetens för dagens behov som potential för kommande förändringar.

SAF/SI anser vidare att de kriterier som U 68 redovisar för valet av försökslinjer i huvudsak är riktiga. Organisationerna anser det dock beklagligt att branscher som uttalat stort intresse för att delta i försöks- verksamheten måste avvisas. De framhåller att såväl intresset för som behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning är mycket stort, inte bara inom den egentliga industrin utan inom näringslivet över huvud taget.

SAF/SI är positiva till tanken att besluten om utbildningens innehåll och organisation i stor utsträckning skall delegeras till lokal nivå. Organisationerna understryker emellertid betydelsen av att bransch- kommittéer med företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarparterna ges stort inflytande på såväl den centrala som den lokala utbildnings- planeringen. När det gäller uppläggningen av undervisningen anser SAF/SI att elevernas omfattande yrkeserfarenhet skapar goda förut- sättningar för att göra utbildningen starkt problemorienterad och där- med skapa en inlärningssituation som appellerar till elevgruppens sätt att fungera.

Statens råd för byggnadsforskning tillstyrker U 68:s val av yrkes- tekniska utbildningslinjer men föreslår att även en utbildningslinje för VVS-branschen startar parallellt med den nu föreslagna för5öksverk- samheten. Genom insatser från rådet och VVS-branschen finns det en god beredskap för att sätta igång en sådan försöksverksamhet. Svenska ingenjörssamfundet hälsar med tillfredsställelse de föreslagna yrkestekniska utbildningslinjerna men saknar en utbildningslinje under försöksverksamheten med byggnadsbranschen i sin helhet som.rekryte- ringsunderlag.

CUF framhåller att de största utbildningsbehoven finns i de små och medelstora företagen som samtidigt har de sämsta möjligheterna att tillgodose dessa behov. Det är därför utomordentligt viktigt att denna utbildning även kommer de anställda i dessa företag till del. Utbild- ningen måste bl. a. syfta till att öka de små och medelstora produktions- enheternas livskraft och motverka fortsatt strukturrationalisering med utslagning och omflyttning av människor som följd.

Resurser för f örsöksverksamheten

Lärare i den yrkestekniska högskoleutbildningen skall enligt U 6815 förslag rekryteras från gymnasieskolan, annan högskoleutbildning samt industrin. UKÄ anser det nödvändigt att anlita lärarkrafter från nä- ringslivet för en stor del av undervisningen. Detta kommer att med-

17 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 258

föra en värdefull prövning i mer systematisk form än hittills av möj- ligheterna till samverkan mellan högskoleväsendet och samhället i övrigt. En förutsättning för framgång i detta avseende är emellertid att utrymme ges för varierande lokala lösningar. UKÄ ser det som naturligt att undervisning på yrkesteknisk linje skall kunna räknas in i tjänstunderlaget för lärare i- annan högskoleutbildning. Vidare delar UKÄ utredningens uppfattning att befintliga resurser i fråga om 10- kaler och utrustning i allt väsentligt bör kunna utnyttjas för försöks— verksamheten. Anskaffandet av läromedel för utbildningen kommer i stor utsträckning att vara en angelägenhet för den lokala försöksled- ningen. UKÄ förutsätter att erforderlig expertis, främst i branschfrågor, skall kunna konsulteras på både lokal och regional nivå samt att ut- bildningsväsendets olika servicemöjligheter på läromedelsområdet kan utnyttjas över stadie- och förvaltningsgränser.

SÖ anser det utomordentligt betydelsefullt för den yrkestekniska utbildningen och utvärderingen av försöksverksamheten att de lokala utbildningsanordnarna kan rekrytera lämpliga lärare från de tre nyss— nämnda kategorierna. Pedagogisk utbildning och erfarenheter från vuxenutbildning är värdefulla för de lärare som hämtas från yrkeslivet. Samtidigt bör lärare i allmänt inriktade ämnen så långt det är möjligt ha erfarenhet av eller anknytning till arbetslivet. SÖ anser till skillnad från utredningen att betydande svårigheter kan uppstå att finna dessa lärare i gymnasieskolan eller annan högskoleutbildning. En lösning Som ligger nära till hands är att utnyttja lärare från den kommunala vuxen— utbildningen.

När det gäller lokaler och utrustning för försöksverksamheten anser SÖ att det inte kan avgöras huruvida det finns utrymme för den yrkes- tekniska högskoleutbildningen i de gymnasieskolor som utredningen nämner förrän organisationen för gymnasieskolan och den yrkestek- niska högskoleutbildningen på resp. ort fastställts. SÖ accepterar att det för en försöksverksamhet kan "bli nödvändigt med provisoriska lös- ningar ifråga om lokaler och utrustning. Men dessa provisorier får inte menligt inverka på undervisningen. När det gäller läromedlen fram- ' håller SÖ att åtgärder snarast "bör vidtas för att begränsa provisoriet till enbart den tekniska utformningen av läromedel för den aktuella försöksverksamheten.

Byggnadsstyrelsen, som är lokalhållningsansvarig för bl.a. de statliga högskolorna, föreslår att det med hänsyn till de aktuella förutsättning- arna bör anförtros de lokala högskoleorganen att träffa erforderliga överenskommelser om utnyttjande av lokaler m.m. Träffade överens- kommelser bör anmälas bl.a. till byggnadsstyrelsen. I den mån utnytt- jandet av lokalerna skulle föranleda kostnader bör dock erforderliga överenskommelser träffas genom styrelsens försorg. _

TCO finner det synnerligen angeläget att för varje utbildningslinje

Prop. 1975: 9 259

och ämne kvalificerade och väl lämpade lärarkrafter tillförs den yrkes— tekniska högskoleutbildningen. Organisationen understryker också vik- ten av att lärarna från skolområdet har praktisk cr-farenhet och god kännedom om modern industri. Vidare bör man genom olika åtgärder av den typ U 68 föreslår stödja sådana lärare som helt eller delvis saknar pedagogisk utbildning eller lärarerfarenhet. TCO finner det också naturligt att lokaler och utrustning inom försöksorternas skol- väsen och industri utnyttjas.

SACO anser att lärarnas anställningsförhållanden i största möjliga utsträckning bör ut-formas på sådant sätt, att de får inräkna under- visningen vid den yrkestekniska högskoleutbildningen i sin tjänst vid gymnasieskola eller högskola. Undervisningen i de allmänna ämnena samt i matematik, fysik och kemi bör enligt SACO normalt anförtros åt lärare från gymnasieskolan. SACO ställer sig, i likhet med SR, kri- tisk till utredningens resonemang i läromedelsfrågorna. Dessa bör vara lösta innan försöksvierksamheten igångsätts.

Lärarna vid den yrkestekniska högskoleutbildningen bör enligt SAF! Sl få en grundlig introduktion före utbildningens start där de peda- gogiska arbetsformerna i en problemorienterad utbildning belyses. Vi- dare bör lärarna från företagen, i varje fall i den mån de saknar tidi- gare lärarerfarenhet, ges möjlighet att före utbildningsstarten genom— gå en koncentrerad, praktiskt förankrad pedagogisk kurs under i varje fall någon veckas tid. Den pedagogiska orientering som enligt förslaget skall ges i anslutning till s.k. planeringsdagar bedömer organisationer- na vara otillräcklig. Vidare delar inte SAF/SI U 68:s uppfattning att man delvis får "lita till provisoriska lösningar när det gäller läromedel för den aktuella utbildningen. Organisationerna förordar att tillsyns- myndigheten får resurser att genomföra en grundlig inventering bland företag med syfte att få klarlagt vilket material som redan finns till- gängligt för utbildningsändamål.

Svenska kommunförbundet delar U 68:s uppfattning att det under försöksverksamheten inte bör tillskapas särskilda resurser för den yrkes- tekniska högskoleutbildningen; i stället bör befintlig kapacitet inom gymnasieskolan, universitet och högskolor samt industrin utnyttjas. En förläggning av försöksverksamheten till kommunal gymnasieskola ak- tualiserar dock enligt förbundet vissa spörsmål av ekonomisk natur. Kommunförbundet utgår från att de merkostnader som uppkommer för kommunerna avses bli täckta med statliga anslag. Det gäller ut- nyttjande av lokaler, utrustning och personal. Dessa kostnadsfrågor bör självfallet vara lösta innan försöksverksamheten startar. Kommun-- förbundet förutsätter att —— på samma sätt som skett ifråga om kom- - munal medverkan när det gäller lärarutbildning vid lärarhögskola avtal träffas mellan statsverket och berörda kommuner i syfte att till- försäkra kommunerna full kostnadstäckning för denna av staten initie-

Prop. 1975: 9 ”60

1-

rade försöksverksamhet. Någon interkommunal kostnadsutjämning för— utsätter kommunförbundet inte bli erforderlig.

Landstingsförbundet anser att det, även om man i förslaget till loka- lisering av försöksverksamheten tagit hänsyn till existensen av utbild- ningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen, finns risk för ytterligare kostnader och investeringar för huvudmännen. I de fall det är fråga om insatser från kommunal eller landstingskommunal hu- vudman, exempelvis beträffande lärarmedverkan och utarbetandet av läromedel, förutsätter förbundet förhandlingar.

Dimensionering och lokalisering

Den föreslagna lokaliseringen av försöksverksamheten med yrkes- teknisk högskoleutbildning behandlas i flertalet remissyttranden. UKÄ ansluter sig till U 68:s förslag i denna fråga. Vissa universitets— och hög- skoleorgan har dock förordat en något större försöksverksamhet, loka- liserad till andra orter än dem U 68 föreslagit. Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad anser exempelvis att linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri i första hand bör lokaliseras till Karlstad-Skoghall. Raktorsämbetet i Umeå menar att en yrkesteknisk högskolelinje med ekonomisk inriktning vore lämplig i Umeå. Enligt rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm bör utbildning komma till stånd med inriktning mot området plast- och gummibear- betning. NoTH tillstyrker att linjer med inriktning mot stål- resp. verkstadsindustri förläggs till Luleå men föreslår att försöksverksam- heten utvidgas till att även omfatta Skellefteå, där linjer med inriktning mot i första hand träindustri och lättare verkstadsindustri bör inrättas (jfr. 1.1.9.2). UKÄ redovisar i dessa sammanhang framställningar från Sandvikens kommun och Skövde kommun med förslag om förläggning av försöksverksamhet till resp. kommun. Sandvikens kommun önskar linjer i första hand för stålindustri men även för verkstadsindustri, medan Skövde kommun önskar utbildning med inriktning mot verk- stadsindustri.

Med anledning av sistnämnda förslag framhåller UKÄ att val av nya orter och linjer för en kommande utbyggnad av yrkesteknisk hög— skoleutbildning bör diskuteras först när erfarenheter föreligger från en tids försöksverksamhet. Frågor som aktualiseras rörande spridning och nykonstruktion av yrkestekniska högskolelinjer avser UKÄ att fort- sättningsvis behandla i samband med sina årliga anslagsframställningar.

Även om vissa skäl talar för en i jämförelse med förslaget utvidgad försöksverksamhet finns det enligt Sö anledning att vara försiktig vid dimensioneringen av den aktuella försöksverksamheten. En avgörande fråga för rekryteringsmöjligheterna torde enligt SÖ:s uppfattning vara utformningen av studiestödet samt frågan om ledighet för studier. Med

Prop. 1975: 9 261

dessa reservationer tillstyrker SÖ den föreslagna dimensioneringen av försöksverksamheten.

SÖ anser att de av U 68 angivna kriterierna för lokalisering av yrkes- teknisk högskoleutbildning är rimliga. Däremot finner SÖ argument för att försöksverksamheten skulle kunna få minst lika goda förutsätt- ningar på andra orter än de föreslagna. Utredningens resonemang om att valet av försöksorter inte får uppfattas som bindande för den fram- tida planeringen av den yrkestekniska högskoleutbildningen antyder enligt SÖ att U 68 uppfattar resurserna för utbildningen som mycket flexibla och lätta att utnyttja för alternativa organisationer. Erfaren- heterna från planeringen av gymnasieskolan är enligt SÖ de motsatta. Kommunalt ansvariga instanser torde i allmänhet inte vara beredda att acceptera att resurser anskaffas enbart för en kortare försöksperiod. En lokalisering av försöksverksamheten får därför enligt SÖ betraktas som ganska definitiv och läsa utbildningsresurser under lång tid på berörda orter.

När det gäller U 68:s förslag till lokalisering hävdar SÖ att lokal- problem finns på tre orter som föreslås få försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap, nämligen Borlänge, Eskilstuna och Jönköping. På alla tre orterna pågår lokalbehovsutredningar för gymnasieskolan.

Den föreslagna dimensioneringen och lokaliseringen av försöksverk- samheten möter få erinringar inom SÖ-området. I vissa fall framhålls att resultaten av utvärderingen bör avvaktas innan verksamheten byggs ut och i andra fall framförs önskemål om ytterligare linjer eller om utbyte av linjer. Länsskolnämnden i Uppsala län föreslår exempelvis att en kemiteknisk linje förläggs till Uppsala medan Iänsskolnämnden i Kronobergs län anser att en linje med inriktning mot träindustri bör inrättas i Växjö. Länsskolnämnden i [Malmöhus län förordar att den linje med inriktning mot livsmedelsindustri, som av utredningen före- slås förlagd till Lund—Malmö, i stället förläggs till Helsingborg, medan Iänsskolnämnden i Kristianstads län föreslår att en linje med denna inriktning förläggs även till Kristianstad. Länsskolnämnden i Skara- borgs län bifogar en utredning från Skövde kommun och föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs till Skövde. Enligt Iänsskolnämnden i Värmlands län bör en utbildningslinje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri förläggas till Skog- hall eller Sundsvall i stället för, som utredningen föreslagit, Markaryd. Länsskolnämnden i Örebro län föreslår att en utbildningslinje med inriktning mot livsmedelsindustri förläggs till Örebro, medan bl.a. läns- skolnämnden i Västerbottens län föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs till Skellefteå.

Enligt RRV bör ytterligare yrkesteknisk högskoleutbildning för- läggas till Norrland. Mot bakgrund av de beslut som statsmakterna

Prop. 1975: 9 262

fattat om högre teknisk utbildning i Luleå kan det enligt verket förtjäna att prövas om inte en större del av den föreslagna försöksverksamheten kan förläggas dit. RRV menar också att skäl synes tala för en för- läggning av en linje med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri till exempelvis Sundsvall.

Även i länsstyrelsernas remissvar intar frågan om lokaliseringen av den yrkestekniska högskoleutbildningen en framträdande plats. Läns— styrelsen i Stockolms län konstaterar att U 68 föreslår en försöksverk- samhet i samtliga utbildningsregioner utom Stockholmsregioncn trots att denna region uppfyller alla kriterier som utredningen använt vid ortvalet för försöksverksamheten, Länsstyrelsen erinrar om att ut- vecklingen av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i regionen visar tydliga tecken på obalans och att Stockholmsregionen därvid hamnat i ett ogynnsamt läge. En lokalisering av kvalificerad yrkestek— nisk utbildning till länet skulle markera en strävan att återställa den regionala balansen. Länsstyrelsen anser att ett flertal försökslinjer på goda grunder kan lokaliseras till. länet, exempelvis sådana med inrikt- ning mot verkstadsteknik, fordonsteknik samt el- och teleteknik.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det på sikt synes befogat att utvidga den yrkestekniska högskoleutbildningen till' att omfatta även andra industribranscher och kanske även andra näringar med snabb teknisk utveckling och betydande strukturella förändringar, exempelvis grafisk industri, kemisk-teknisk industri samt byggnads- verksamhet. De skäl som anförs för valet av lokaliseringsorter för för- söksverksamheten anser länsstyrelsen i huvudsak vara invändnings— fria. Beträffande den framtida lokaliseringen av linjer med inriktning mot livsmedelsindustri anför länsstyrelsen skäl som talar för en ut'- byggnad i Uppsala.

Länsstyrelsen i Södermanlands län vill starkt poängtera det värde- fulla i att en av de planerade verkstadstekniska utbildningslinjerna föreslås förlagd till Eskilstuna med dess omfattande och rikt förgrenade verkstadsindustri. Samtidigt saknar länsstyrelsen en utbildningslinje med inriktning mot en speciell gren av verkstadsindustrin, nämligen den elektrotekniska. Utbildningen för denna näringsgren synes ha en mycket viktig funktion att fylla och torde kunna inrättas i Västerås i nära anknytning till dess elektrotekniska verkstadsindustri. Skolsty- relsen i Eskilstuna kommun understryker värdet av att en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot det verkstadstekniska området lokaliseras till Eskilstuna och anser att förutsättningarna är goda för att på orten genomföra ifrågavarande utbildning. Med anledning av vad SÖ anfört i sitt remissyttrande rörande lokalproblemen i bl.a. Eskils- tuna har Skolstyrelsen inkommit med en särskild skrivelse. Skolstyrelsen upprepar sin bedömning att kommunen har goda förutsättningar ifråga om bl.a. lokaler och utrustning att anordna den föreslagna försöksverk-

Prop. 1975: 9 263

samheten och utgår från att SÖ:s yttrande -i denna del bygger på ett missförstånd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar att en linje för verkstads— industri och elektronikindustri borde etableras i Norrköping, som till- sammans med Linköping utpekats som länets primära centrum. Norr— köping har genomgått en kraftig strukturomvandling ifrån en tidigare dominans för textilindustri till ett näringsliv med allt starkare inslag av skogs-, verkstads- och elektronikindustri. Ytterligare ett skäl för att starta yrkesteknisk högskoleutbildning i Norrköping är enligt länssty- rensen den anknytning som kan göras till högskolan i Linköping och de möjligheter som finns att bygga vidare på den i Norrköping väl ut— byggda vuxenutbildningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län pekade redan vid behandlingen av länsprogram 1970 på att starka skäl talade för att Jönköping borde komma i fråga som lokaliseringsort vid en decentralisering av universi- tets- och högskoleutbildning. Bl.a. underströks värdet av att högre teknisk utbildning förlades till Jönköping. Länet, som är ett av landets mest industrialiserade, domineras på ett markant sätt av verkstads- industri och träindustri varför de för Jönköping föreslagna utbildnings— linjerna enligt länsstyrelsen får ett brett rekryteringsunderlag inom det egna högskoleområdet. Jönköpings kommun, som enligt försla- ' get skall vara huvudman för försöksverksamheten med två yrkes-' tekniska utbildningslinjer, delar U68:s bedömning att man inte skall behöva uppföra byggnader och anskaffa utrustning som är avsedd en- dast för de yrkestekniska linjerna. I samband härmed framhåller kom- munen att vid lokalbehovsprövning ett särskilt tillskott för att tillgodose lärosalsbehovet bör tillföras gymnasieskola med yrkesteknisk utbildning ' på sådant sätt att förutsättningar skapas för en utvidgning av den yrkes- tekniska högskoleutbildningen. '

Med anledning av att SÖ, som redovisats i det föregående, angett att lokalproblem finns i bl.a. Jönköping, har skolstyrelsen i Jönköpings kommun inkommit med en särskild skrivelse. Skolstyrelsen anför att SÖ:s uppgift att lokalbehovsutredning pågår för den skola som är ak- tuell för försöksverksamheten är korrekt men att uppgiften i SÖ:s sam- manställning att skolan anmält stor brist på lärOSalar däremot synes vara vilseledande. Skolans behov av lärosalar har nämligen, enligt skolstyrelsen, tillgodosetts genom att en närbelägen skolbyggnad tagits ianspråk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner valet av Markaryd som lokali- seringsort för linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri synnerligen välmotiverat och tillstyrker även förslaget om for- mell anknytning av utbildningen till universitetet i Lund under för- söksverksamheten. Länsstyrelsen tillstyrker vidare U 6