Prop. 1975:9

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m.m.

Regeringens proposition nr 9 år 1975 Prop. 1975: 9

Nr9

Regeringens proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.;

beslutad den 6 februari 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME BERTIL ZACHRlSSOJ '

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reformering av den högre utbildningen på grundval av främst 1968 års utbildningsutrednings (U 68), den inom ut— bildningsdepartementet tillkallade U 68-beredningens och kompetens— kommitténs (KK) förslag.

Till grund för förslagen i propositionen ligger en helhetssyn på ut- bildning efter gymnasieskolan. För denna utbildning används termen högskolcutbildning. Högskoleutbildningen kommer att omfatta betydligt mer än nuvarande universitet och högskolor.

Vissa preciseringar förordas i de vid 1972 års riksdag fastlagda all- männa behörighetsvillkorcn för högre studier. Den som fyllt 25 år och varit verksam i arbetslivet i minst fyra är föreslås få allmän behörighet för högskoleutbildning.

Högskoleutbildningen bör bedrivas på vetenskaplig grund, ge kritisk skolning och normalt syfta till att ge de kunskaper och färdigheter som fordras för yrkesverksamhet inom något — ofta brett — område av arbetslivet.

Ett samspel mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/ forskarutbildning bör enligt propositionen komma till stånd inom hela högskolan. Förbättrade möjligheter föreslås för universitetslcktorcr (motsv.) att deltaga i forskning och forskarutbildning. Särskilda an- ordningar föreslås för att möjliggöra forskning i anknytning till läro- anstalter utan fast forskningsorganisation. Frågan om utbyggnad av

1 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975:-9 2

en forskningsorganisation inom den filosofiska fakultetens område i Lin— köping skall utredas närmare.

För planering och resursfördelning föreslås att högskoleutbildningens linjer delas in i fem yrkesutbildningssektorer, nämligen för teknisk yr— kesutbildning. administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, vård- yrkesutbildning, utbildning för undervisningsyrken samt utbildning för kultur- och informationsyrken.

I propositionen förordas att den fortsatta planeringen av utbildnings- systemet skall utgå från återkommande utbildning som en modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder som främjar återkommande utbildning bör prioriteras. .

Ett lokalt förankrat utvecklingsarbete i nära kontakt med arbetslivet bör enligt propositionen vara grunden för högskoleutbildningens för— nyelse. Utbildningen skall organiseras i allmänna, lokala och individuel- la utbildningslinjer samt enstaka kurser. De lokala utbildningslinjerna skall möjliggöra lokala initiativ i utvecklingen av yrkesinriktade utbild- ningslinjer. De individuella utbildningslinjerna och de enstaka kurserna skall inom givna resursramar särskilt tillgodose individuella önskemål om utbildning inom hela högskolan.

Den kvantitativa planeringen av högskoleutbildningen skall enligt propositionen grundas på såväl individernas som arbetslivets behov. De resurser samhället kan anvisa bör vara den ytterst bestämmande faktorn. När det gäller kapaciteten för utbildningslinjer förordas cn planerings— modell med en nedre och en övre gräns, mellan vilka den samlade an- tagningskapacitcten skall fastställas för varje budgetår. Gränstalen före- slås öka med 2 procent årligen under en femårsperiod. För läsåret 1977/ 78 bör planeringen tills vidare utgå från en antagningskapacitet av om— kring 35 000 platser i utbildningslinjer. Enstaka kurser bör prioriteras vid den fortsatta utbyggnaden.

I proposnionen föreslås en fastare dimensionering av utbildningska- paciteten över hela högskolan med hjälp av generell antagningsbegräns- ning. Härigenom säkerställs en mer balanserad utveckling och en fördel- ning av de totalt tillgängliga resurserna med hänsyn till individernas och arbetslivets behov. Till flertalet allmänna utbildningslinjcr föreslås an- tagningen vara central. I fråga om linjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skall dock det lokala inflytandet vara större. Antag- ningen till bl. a. enstaka kurser föreslås bli helt lokal.

Urvalet till högskoleutbildning föreslås — när det gäller utbildnings- linjer — grundas på en indelning av de sökande i fyra kvotgrupper. Till en grupp skall föras sökande mcd treårig gymnasieskoleutbildning, till en grupp sökande med tvåårig sådan utbildning, till en grupp övriga sökande utom de som har utländsk förutbildning och till en grupp sö— kande med utländsk förutbildning. Var och en av de tre förstnämnda grupperna skall tilldelas platser i proportion till sin andel av antalet sö—

Prop. 1975: 9 3

kande. Inom varje grupp skall en rangordning göras, normalt på grund- val av en sammanvägning av skolbetyg och arbetslivserfarenhet samt, i fråga om sökande utan gymnasialförutbildning, resultat av studie- lämplighetsprov.

Principbeslut bör fattas om att nytillkommande högskoleutbildning i första hand skall förläggas till 14 orter eller par av orter utanför de nu- varande universitetsorterna, nämligen Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/ Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linkö- ping/Norrköping, Luleå, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Öster- sund. Bl. a. för att underlätta planeringen av den fortsatta utbyggnaden föreslås en indelning av landet i sex högskoleregioner.

Propositionen utgår från att det tills vidare skall finnas högskoleutbild- ning dels med statlig, dels med primär- eller landstingskommunal hu- vudman. Jordbrukets högskolor föreslås alltjämt tillhöra jordbruksde- partementets område. I fråga om den statliga högskoleorganisationen in- om utbildningsdepartemcntets område skall det på var och en av de nyss nämnda utbyggnadsortcrna finnas en statlig högskoleenhet. För univer- sitetsorternas del skall indelningen i högskoleenheter övervägas närmare med utgångspunkt i samband i utbildning och forskning. Propositionen utgår för Stockholms och Göteborgs del från att det skall finnas flera enheter.

Varje högskoleenhet föreslås ledas av en styrelse som skall bestå av såväl inom enheten verksamma som företrädare för allmänna intressen. l'nom större enheter bör resurserna liksom i dag organiseras i institutio- ner för ett eller flera ämnesområden. För planering m. m. av allmänna och lokala utbildningslinjer skall finnas linjenämnder, bestående av lä— rare, studerande och företrädare för arbetslivet. Planering m. rn. i fråga om forskning/forskarutbildning föreslås ankomma på nämnder inom fakulteter/sektioner.

Den kommunala högskoleutbildningen förutsätts normalt ha primär- kommuns skolstyrelse eller landstingskommuns utbildningsnämnd som styrelse. Härutöver skall det kunna finnas linjenämnder enligt samma principer som vid de statliga enheterna.

För planeringsuppgifter i fråga om den grundläggande högskoleut— bildningen föreslås för varje högskolercgion en regionstyrelse, i vilken företrädare för allmänna intressen skall ha majoritet. Till regionstyrelsen skall kunna knytas utbildningsnämnder med rådgivande och initierande uppgifter när det gäller att utveckla utbildningen inom de fem yrkes- utbildningssektorerna. För planerings- och samordningsuppgifter för huvuddelen av högskoleutbildningen föreslås ett nytt högskoleverk. Inom verket skall finnas fem permanenta planeringsberedningar för ut- bildning och forskning. Frågan om organisation m.m. av den centrala ledningen av de vetenskapliga biblioteken skall utredas.

Anslagssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen skall

Prop. 1975: 9 4

enligt propositionen grundas på indelningen i yrkesutbildningssektorer. En ökad lokal frihet att disponera anvisade medel föreslås.

Särskilda lokala tjänsteförslagsnämnder föreslås för handläggning av ärenden om tillsättning av professorstjänster m. m.

Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inle- das höstterminen 1975 i Borlänge, Borås, Eskilstuna, Göteborg, Jönkö- ping, Luleå, Lund och Markaryd (med anknytning till Lund) samt ti- digast höstterminen 1976 i Skellefteå (med anknytning till Luleå).

Huvuddelen av förslagen i propositionen beräknas genomföras den i juli 1977. Det nya högskoleverket bör inrättas hösten 1976. För plane- ringsuppgifter rn. m. i samband med reformen skall bl. a. en central och sex regionala organisationskommittéer tillkallas.

Prop. 1975: 9 5

Utdrag UTBlLDNINGSDEPARTEM EN TET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-02-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengts- son, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Zachrisson.

Proposition om reformering av högskoleutbildningen m. m.

Prop.1975:9 6

Föredraganden anför.

[ NLEDNING

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che- fen för utbildningsdepartementet den 26 april 1968 fyra sakkunniga för utredning rörande den fortsatta planeringen av det eftergymnasiala ut- bildningssystemet m.m. (direktiv se 1969 års riksdagsberättelse, U47). Till de sakkunniga1 knöts samtidigt tre referensgrupper, en med före- trädare för de politiska partierna?, en med företrädare för utbildnings- väsendet3 och en med företrädare för arbetsmarknadsorganisationerna m.fl.4. De sakkunniga antog benämningen 1968 års utbildningsutred- ning (U 68).

U 68 fick i juli 1971 tilläggsdirektiv att närmare överväga behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning (se 1972 års riksdagsberättelse, U 24").

Under sitt arbete redovisade U68 undersökningar, som initierats av utredningen, i sammanlagt fem rapporter, nämligen (SOU 1971:60) Universitetsstudier utan examen, (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke, (SOU 1971: 62) Högre utbildning och arbetsmarknad, (SOU 1972: 23) Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler samt (Ds U 1973: 17) Administratörer i stat och landsting. Ut- redningen lät vidare publicera fyra debattskrifter: Mål för högre utbild- ning (februari 1969), Högre utbildning —— funktion och struktur (juni 1969), Högre utbildning -— forskningsanknytning och studieorganisation (juli 1970) samt Gymnasieskolan —— några utvecklingslinjer (december 1970).

U68 överlämnade i mars 1973 sitt huvudbetänkande (SOU 1973: 2) Högskolan jämte en separat sammanfattning (SOU 1973: 3) av detta. Utredningen avgav därutöver sammanlagt fem specialbetänkanden, näm— ligen i maj 1973 (SOU 1973: 12.) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning, i oktober 1973 (SOU 1973: 47) Högskolornas förvalt- ning, i februari 1974 (SOU 1973-: 58) Högskoleutbildning —— hälso- och sjukvårdslinje m. m., i mars 1974 (SOU 1973: 59) Högskoleutbildning —

1 Vid tiden för avlämnande av utredningsförsla-gen universitetskanslcrn Hans Lön-beer, generaldirektörerna Bentil Olsson och Jonas Orring samt statssekre- teraren Lennart Sandgren (ordförande). 2 Vid tiden 'för avlämnande av utredningsförslagen riksdagsledamöterna Bir- gitta Dahl, Bertil Fiskesjö, Lars Gustafsson, Bengt Gustavsson och Ove Nord- strandh samt partisekreterarcn Carl Tham. 3 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen instruktören Christina Flink, professorerna Nils Gralén och Lennart Hjelm, studierektorn [Inge Johansson, jur. stud. Dag Klackenberg, överdirektören Lars Sköld, professorn Per Stjernquist och skolinspektören Erik Weinz. 4 Vid tiden för avlämnande av utredningsförslagen ombudsmannen Sven- Olof Cronqvist, sekreteraren Sune Eriksson, direktören Folke Halden, sekre- teraren Sverker Jonsson, ombudsmannen Tore Karlson, utbildningschefen Lennart Larsson, direktören Karl Axel Linderoth, kanslirådet Fingal Ström, direktören Lars Tobisson och sekreteraren Rolf Wikstrand.

Prop. 1975: 9 7

juristlinje m.m. samt i april 1974 (SOU 1974: 19) Högskoleutbildning — läkarutbildning för sjuksköterskor.

I det följande tar jag upp frågor som behandlas i U 68:s huvudbe- tänkande och i de två förstnämnda specialbctänkandena.

Över huvudbetänkandet har efter remiss yttranden avgetts av över— befälhavaren (ÖB), försvarets skolnätnnd, socialstyrelsen, statskontoret. byggtzatlsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket (RRV), konjztnkturinstitutet, kungl. biblioteket, universitetskanslersäm-' betet ( UKÄ ) — som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, bibliotekshögskolan, institutet för social forskning, forskningsinstitutet för atomfysik samt kursstyrelserna för den systematiserade decentra— liserade universitetsutbildningen i resp. Sundsvall och Östersund —— ut- rustningsnämnden för universitet och högskolor ( UUH), samarbets— nämnden för lokal- och utrustningsprogramkommittéerna för universitet och högskolor (LUP-nämnden ) — som överlämnat ytranden från LUP- kommittéerna — skolöverstyrclsen (SÖ) —— s'om överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, semi- narierna för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS), konstfackskolan, sjöbefäls- skolorna, Konstindustriskolan i Göteborg samt Sociala barna- och ung- domsvårdsseminariet i Stockholm —— dåvarande kulturrådet, arbetsmark— nadsstyrclsen (AMS) —— som överlämnat yttranden från nio länsarbets- nämnder — bostadsstyrelsen, statens planverk, styrelsen för teknisk ut- veckling (ST U), statens institut för företagsutveckling (SIF U ), styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning — som överlämnat yttranden från socialhögskolorna — samarbetsnämn- den för journalisthögskolorna — som överlämnat yttranden från jour- nalisthögskolorna _— statens medicinska forskningsråd, statens natur- vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomfarskning gemen- samt. statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforsk— ning, forskningsbiblioteksrådet, dåvarande teater— och musikrådet ( TMR) — som överlämnat yttranden från statens scenskolor, statens musik- dramatiska skola och statens dansskola —- dramatiska institutet, centrala studiehjälpsnämnden, numera centrala studiestödsnämnden (CSN) — som överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Upp- sala, Linköping, Göteborg och Umeå — dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — statens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens råd för byggnadsforskning, statens brandskola, numera statens brandnämnd, samtliga länsstyrelser — som överlämnat yttranden från landstingskom- munerna samt ett stort antal kommuner — akademien för de fria konsterna — som överlämnat yttrande från konsthögskolan —- krigs- maktens förvaltningsutbildningsutredning, kommittén för studiestöd dt

Prop. 1975: 9 8

vuxna (S V UA" ), kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX), organisationskommittén för högre musikutbildning ('OMUS) -— som överlämnat yttranden från musikhögskoloma — utredningen rörande den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsi'c'isendct (TRL-i), kommittén för fortbildning av journalister (FOJO-kommittén), forskningsrådsutredningen, kompetenskrmzmittén (KK), kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, expert- gruppen för regional utred/1ingsverksamhet (ER U), liinsberedningen, sta- tens handikappråd, Svenska komnzunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund gemensamt (SAF/Sl ) — mcd instämmande av Sveriges grossistförbund — Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sve- rige (LO), Statstjt'instenu'innens riksförbund (SR), Sveriges akadentikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska ingenjörssamfundet, Ingenjörs- vetenskapsakademien (IVA ), Handelskammaren för Gävleborgs, Koppar- bergs och Uppsala la'n, Handelskammaren i Göteborg, Skånes handels- kammare, Stockholms handelskammare, Grafiska institutet och Insti— tutet för högre konznzunikations- och reklamutbildning (IHR) gemen- samt, Folkbilduingsförbundet, Sveriges förenade studentkårer (SFS), Elevförbundet, Sveriges elevers centralorganisation (SECO), Sveriges sjuksköterskeelevers förbund ( SSEF ), V uselistuderandes riksorganisation ( VRO), Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), Kommunistisk ungdom, Moderata ungdomsförbundet (MUF) samt Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). Härjämte har inkommit ett stort antal skrifter i ärendet.

Några remissinstanser har i sina yttranden över U68:s huvudbetän- kande yttrat sig också över specialbetänkandet Högskolornas förvalt- ning. Särskilda yttranden över nämnda betänkande har efter. remiss avgetts av statskontoret, bygg.viadsstyrelsen, SCB, RRV, UKÄ — som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvalt- ningsområde — LUP-nämnden, SÖ —- som överlämnat yttranden från lärarhögskolorna, förskoleseminarierna, seminarierna för huslig utbild- ning, slöjdlärarseminariet och konstfackskolan — dåvarande kulturrådet, AMS, STU, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, nämnden för socionomutbildning — som överlämnat yttranden från socialhögsko- lorna — samarbetsnämnden för journalisthögskolorna — som överläm- nat yttrande från journalisthögskolan i Göteborg —— statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning gemensamt, statens humanistiska forskningsråd, sta- tens råd för sanzhiillsforskning, forskningsbiblioteksrådet dåvarande 'I'MR — som överlämnat yttranden från statens scenskolor och statens dansskola —— dramatiska institutet, CSN — som överlämnat yttranden från studiemedelsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Umeå samar-

Prop. 1975: 9 9

betsnänuulen för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden frän jordbrukets högskolor — länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt- lands, Blekinge, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands lätt —— som i vissa fall överlämnat yttranden från landstingskommuncr och kommuner —— OlHUS _ som överlämnat yttranden från musikhögsko- lorna —- KK, utredningen om skolan, staten och komnnuternu (SSK), 1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73), Svenska Kommun/ör- bundet, Landstingsförbundet, SHIO, LO, SACO, TCO, SFS, SECO och CUI-'. Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

"[ mars 1974 tillkallade jag sex sakkunniga1 för att inom utbildnings- dcpartcmcntct medverka i beredningen av de förslag som avgctts i U68:s huvudbetänkande samt därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antog benämningen U 68-beredningen, överlämnade i september 1974 promemorian (Ds U 1974: 6) Högskolereform. Med anledning av promemorian har synpunkter skriftligen redovisats till ut- bildningsdepartementet från bl.a. UKÄ, universiteten, de tekniska hög- skolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, lärarhögskolan i Kristian- stad, soct'alhögskolorna i Umeå och Örebro, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, statens naturvetenskapliga forskningsråd och sta- tens råd för atomforskning gemensamt, dåvarande TMR, styrelserna för statens dansskola och dramatiska institutet, dåvarande styrelsen för skogshögskolan och statens skogstm'istarskola, länsstyrelserna i Väster- norrlands och Norrbottens län, Kronobergs läns landsting, Jönköpings lötts landsting, Jönköpings kommun och lärarhögskolan i Jönköping gemensamt, Växjö kommun, kommittén för postgyntnasial utbildning i Värmlands län, högskolekontmitten i Östersund, LO, SACO, TCO, Sve- riges civilingenjörsförbund, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Univer- sitetslt'irarförbundet, SFS, T eknologorganisationen Reftcc, SSL-"F, SECO samt ett antal enskilda student- cllcr clevkårer. '

Över U 68:s specialbetänkandc Försöksverksamhet mcd yrkesteknisk högskoleutbildning — och över en i anslutning härtill av SVUX avgiven promemoria, Förslag om studiesocialt stöd för försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning — har efter remiss yttranden avgetts av statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV. UKÄ —— som överlämnat ytt- randen från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde — LUP- nämnden, SÖ — som överlämnat yttranden från länsskolnämnderna, lärarhögskolorna, seminarier för huslig utbildning, förskoleseminarier och slöjdlärarseminariet — AMS, STU, SIFU, CSN, statens råd för byggnadsforskning, samtliga länsstyrelser — som överlämnat yttranden från landstingskommuner och kommuner — FÖVUX, KK, kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, länsbere'dningen, Svenska

1 Riksdagsledamöterna Birgitta Dahl, Bertil Fiskcsjö, Lars Gustafsson (_ord- förande), Björn Mohlin, Ove Nordstrandh och Roland Sundgren.

Prop. 1975: 9 10

kommunförbundet, Landstingsförbundet, SAF ISI, SHIO, Sveriges gros- sistförbund, LO, SR, SACO, TCO, Svenska teknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund, Svenska ingenjörssamfundet, SFS, SECO, VRO och CUF. Vidare har SVUX yttrat sig över U 68—betänkandet. Ett antal skrifter i ärendet har inkommit.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats— rådet Moberg den 24 april 1970 en organisationskommitté1- för att un- der UKÅ planera för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland på grundval av riksdagens beslut med anledning av prop. 1970: 88 (direktiv, se 1971 års riksdagsberättelse U 48). Organisations- kommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (No".TH) har bl. a. i mars 1974 till UKÄ överlämnat betänkandet Högre utbildning och forskning i övre Norrland. Träteknisk utbildning och yr- kesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå. UKÄ har, efter remissbe- handling av betänkandet, i november 1974 kommit in med förslag i ärendet.

Jag vill i sammanhanget nämna att lärarutbildningskommittén (LUK) i betänkandet (SOU 1972: 92) Fortsatt reformering av lärarutbildningen bl. &. föreslagit att lärare i ämnena musik, gymnastik, teckning, hemkun- skap och slöjd generellt skall utbildas för skoltjänstgöring även i ett and- ra ämne. Inom kort kommer statsrådet Hjelm-Wallén att anmäla en pro- position till riksdagen, grundad på kommitténs förslag. I propositionen kommer bl.a. att föreslås en försöksvcrksamhct med lärarutbildning i ämnena gymnastik och hemkunskap m.m. i kombination med annat ämne.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande che- fen för utbildningsdepartementet den 30 juni 1972 fyra sakkunniga? för fortsatt utredningsarbete om gymnasieskolans kompetensvärde (direktiv, se 1973 års riksdagsberättelse U 53). De sakkunniga antog benämningen kompetenskommittén (KK). Till kommittén knöts sedermera en refe- rensgrupp.3 '

KK överlämnade i september 1974 sitt betänkande (SOU 1974: 71) Om behörighet och antagning till högskolan. Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av rikspolisstyrelsen, datainspektionen,

1 Professorn Gotthard Björling, disponenten John Olof Edström (ordförande), byråchefen Sixten Fors, teknologen Lars—Åke Henningsson, landshövdingen Ragnar Lassinantti, kommunalrådet Nils Malmgren, byråchefcn Olof Moll. professorn Lars Nordström, professorn Karl-Gustav Paul.. byråchefen Hans Poppius, t. f. byggnadsrådct Nils-Arne Rosén, direktören Lennart Wellenius och kanslichefcn Zolo Östlund. 2 Riksdagsledamoten Lars Gustafsson (ordförande), undervisningsrådet Bengt Jacobson, riksdagsledamotcn Lennart Mattson och byråchcfen Owe Skoglund. 3 Vid tidpunkten för avlämnande av betänkandet sekreteraren Anders Arfwedsson, studeranden Stellan Berg, direktörsassistenten Margareta Dahl- gren. ombudsmannen Lars G. Nilsson, sekreteraren Sven Nilsson och fil. kand. Ingalill Thorsell-Eriksson.

Prop. 1975 : 9 1 ]

ÖB, försvarets skolnämnd, socialstyrelsen, luftfartsverket, statskontoret, SCB, RRV, statens brandnämnd, UKÄ — som överlämnat yttranden från läroanstalterna inom UKÄ:s förvaltningsområde — SÖ —— som överlämnat yttranden från länsskolnämnder, lärarhögskolor, semina- rier för huslig utbildning, slöjdlärarseminariet och SIHUS —— AMS, styrelsen för gymnastik— och idrottshögskolorna, nämnden för so- cionomtttbildning — som överlämnat yttranden från socialhögskolor- na — santarbetsniimnden för jottrnalisthögskolortta, statens kulturråd, dratttatiska institutet, dåvarande samarbetsnämnden för jordbrukets hög- skolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— aka- demien för de fria konsterna _ som överlämnat yttrande från konst— högskolan — OMUS — som överyämnat yttranden från musikhögsko- lorna — folk/tögskoleutredningen, 1973 års betygsutredning, K73, lii- rarutbildnittgstttredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsut- bildningen, krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning, Svenska kommttnförbttttdet, Landstingsförbttndet, SAF, SHIO, LO, SACO _ med instämmande av SR — TCO, Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, Folkbildningsförbundet, SFS, Elevförbundet, SECO, Sveri- ges folk/tögskoleelevers förbund (SFEF ), SSEF , Riksförbundet Hem oclt Skola, CUF, FPU, MUF och SSU. Vidare har ett antal skrifter i ärendet inkommit.

I samband med KK:s tillkallande uppdrog Kungl. Maj:t åt SÖ att ut- veckla ett studieliimplighetsprov för intagning till högre utbildning samt att utarbeta förslag till organisation för ett sådant prov. SÖ har i juni 1974 överlämnat förslag i frågan. Över förslaget har efter remiss ytt- randen avgetts av datainspektionen, ÖB, försvarets skolnämnd, social- styrelsen, statskontoret, statens brandnämnd, UKA' —— som överlämnat yttranden från läroanstalter inom UKÄ:s förvaltningsområde — vissa liirartttbildningsanstalter, ANIS, styrelsen för gymnastik— och idrottshög- skolorna, nämnden för socionomutbildning — som överlämnat yttran- den från socialhögskolorna — samarbetsnämnden för jottrnalisthögsko- lortut, statens kulturråd, dramatiska institutet, dåvarande samarbets- niimnden för jordbrukets högskolor —— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— akademien för de fria konsterna — som över- lämnat yttrande från konsthögskolan — offentlighets- och sekretesslag- stiftningskommitten (OSK), OMUS —— som överlämnat yttranden från musikhögskolorna —— SSK, folkhögskoleutredttingen, 1973 års betygs- utredning, K 73, lärartttbildningsutredningen, kommittén för översyn av brandförsvarsutbildningen, Svenska komntunförbundet, Landstings- för/Jttndet, SAF,/SI, SHIO, LO, SACO, TCO, Direktionen för Handels— högskc'tlan i Stockholm, Grafiska institute/, [HR, Folkbildnittgsförbun- det, SFS, SECO, SFEF, SSEF, Riksförbundet Hem och Skola och MUF.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade dåvarande stats-

Prop. 1975: 9 12 rådet Moberg den 10 februari 1970 en sakkunnig1 för att utreda för- farandet vid tillsättning av tjänst som professor eller biträdande profes- sor m. m. (direktiv se 1970 års riksdagsberättelse, U 54). Den sakkunnige antog benämningen utredningen om professorstillsättning. Till utred- ningen knöts ett antal experter, vilka fungerat som en referensgrupp.2 Utredningen överlämnade i december 1973 betänkandet (SOU 1973: 54) Professorstillsättning. Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av socialstyrelsen, statskontoret, RRV, UKÄ —— som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet, de tekniska högskolor- na samt högskolorna i Linköping och Luleå —— SÖ, direktionen för karo- linska sjukhuset, direktionen för akademiska sjukhuset, styrelsen för gymnastik— och idrottshögskolorrta, dåvarande san-zarln'tsniimnden för jordbrukets högskolor -— som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor — Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, SR, SACO, TCO och SFS. Tillsammans med betänkandet har remissbe- handlats en av UKÄ i december 1973 ingiven promemoria om be- fordringsgrunder för tjänst som universitetslcktor.

Kungl. Maj:t uppdrog den 9 juni 1967 åt statskontoret att med be- aktande av vad dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet anfört i prop. 1967: 1 (bil. 10 s. 52 och 281) utreda frågan om de vetenskapliga bibliotekens inre organisation m.m. Statskontoret har inom ramen för uppdraget överlämnat ett flertal rapporter, bl. a. i januari 1974 rapporten De vetenskapliga biblioteken — organisation och administration. Över denna har efter remiss yttranden avgetts av byggnadsstyrelsen, sta— tistiska centralbyrån, RRV, riksarkivet, kungl. biblioteket, UKÄ — som överlämnat yttranden från universiteten, karolinska institutet. de tek- niska högskolorna samt högskolorna i Linköping och Luleå — LUP— nämnden, SÖ, nämnden för socionomutbildning — som överlämnat ytt- randen från vissa socialhögskolor _ samarbetsnämnden för journalist- högskolorna, statens medicinska forskningsråd, statens naturvetenskap- liga forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens psykologisk- pedagogiska bibliotek, forskning::biblioteksrådet, dåvarande samarbets- nämnden för jordbrukets högskolor — som överlämnat yttranden från jordbrukets högskolor —— statens råd för vetenskaplig information och dokumentation (SINFDOK), datttarkiveringskomtnitte'n, OMUS — som överlämnat yttrande från musikhögskolan i Göteborg — forskningsråds- utredningen, miljökontrollutredningen, lllusikaliska akademien, Veten-

1 Justitierådet Ingemar Ulveson. 2 Vid tidpunkten för avlämnande av betänkandet biträdande professorn Sten Ahrland. jur. kand. Christer Henriksson, sekreteraren Sten Marcusson, om- budsmannen Lars G. Nilsson, hovrättsassessom Rolf Nöteberg, t.f. byrå- chefen Olavi Orava, departcmcnlssekrcleraren Erland Ringborg. byråchefen Rolf Radhe, avdelningsdircktören Berit Sandqvist-Örnberg och professorn Carl G. Schmiterlöw.

Prop. 1975: 9 , 13

skapsakademien, Sveriges lndustriförbutul, LO, SACO, TCO, SFS, Sve- riges allmänna biblioteksförening, Tekniska litteratut'siillskapet, Svenska Bil?/iotekariesatnfundet samt Sveriges vetenskapliga specialbiblioteks för- ening. '

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frågor i vilka det ankommer på regeringen att besluta.

Prop. 1975: 9 14

UTREDNINGAR OCH REMISSYTTRANDEN M.M.

1. Högskoleutbildningens inriktning-, dimensionering, lokalisering och organisation

1.1. U 68 m. m.

1.1.1. Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter (Högskolan kap. 1)

Utbildningens funktioner (avsnitt 1.1)

Genom utbildning förmedlas kunskaper, färdigheter och attityder. Syftet med dessa kunskaper, färdigheter och attityder anges av utbild- ningens mål. Som mål för utbildning i allmänhet brukar anges bl. a. att ge bildning och att främja materiell och social utveckling samt person- lighetsutveckling.

AV betydelse för utbildningsplaneringen är givetvis att granska hur

% 1970 1990 '”" '_'- "...nu-l". en .ä . . !. ä= _ .. EE - |m=åå= _ ; ' . - 711 E=i '— Ems- ' ====t * = E _":::.'E: nu"-II -' . ll III eu 5:53: . , . ' . sia!!! : :- ' : '''' ""-'"" _ _ i ! _ ' u su ggr-m=: "=E = . -- ' ::i:: :: sig: i -- . .. ! lm : L ': i ' .. "'.-.5 |: 30 '::. :|! : i": _? .. i? E' : _- ; " ."" ..?. . " ' .*? f.. __ LH zu " 'i ; "?;L :?: _-_ » .:. t...-+; ”” lll III I " ulf-hf"? 0 H+ .. ,. . :.; .?2”. $ ?? % få $ $ $ $ $ 23 3.1” i | | | | | | a & S = 3 5 :a n gta 53 s*. :? | enär

gäliskan, forisö'H'ningssl—xoio -5om+ ev. grkeou'tbildning älirundskolo, realskola, flickskola, folkhögskola scml' cv. grkesufbildninq MGgmnosium, fackskolo, nga gtjmnqsieslsolon soml- ev. grkesufbildninq DFulls'tändig examen från universi'l'ef eller högskola Källa: SOU 1971: 19. Figur ]. Befolkningens utbildningssammansättning 1970 och 1990 efter ålder och utbildningsnivå.

Prop. 1975: 9 ' 15

utbildningssystemet faktiskt fungerar. U 68, som i debattskrifter och un- dersökningsrapporter försökt belysa den högre utbildningens funktions- sätt, berör i huvudbetänkandet översiktligt några förhållanden.

I det svenska utbildningsväsendet har de senaste årtiondena skett en mycket snabb ökning av stuflerandeantalet. Denna får emellertid först långsamt effekt på hela befolkningens utbildningssammansättning. Fi- gur 1 illustrerar de stora olikheter i utbildningshänseende mellan gene- rationerna som blivit en följd av den snabba utbyggnaden av utbild- ningssystemet.

Den uppfattning om utbildningens betydelse för den ekonomiska till— växten, som varit en av förutsättningarna för industriländernas mycket betydande satsning på utbildning, synes allmänt sett få stöd i erfaren- heten. Generaliserat kan sägas att utbildningens roll i den materiella till- växten ligger i dess i vid mening yrkesförberedande funktioner. Från denna synpunkt blir det av grundläggande betydelse att utbildningen står i rimligt förhållande till samhällets behov. En grov anvisning ger här förhållandet mellan utbud och efterfrågan på utbildade. För en mer nyanserad bedömning måste också beaktas bl. a. det sätt på vilket anpassningen mellan utbud och efterfrågan sker.

I förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad är det inte möjligt att skarpt avgränsa utbildning av viss längd eller av visst slag. Den högre utbildningen måste ses tillsammans med t. ex. gymnasial yrkes- inriktad utbildning och vuxenutbildning av olika slag.

När det gäller utbildningens möjligheter att bidra till social förändring är bl. a. den sociala fördelningen inom utbildningsväsendet av betydelse. Förhållandena på grund- och gymnasieskolestadiema, liksom behörig- hets- och urvalsreglerna vid övergång till högre utbildning, spelar en viktig roll för den sociala fördelningen inom den senare. Skolan är emellertid bara en av de faktorer som påverkar en ung människas ut- veckling. Åtgärder enbart inom utbildningsområdet kan därför bedömas få endast en begränsad social utjämningseffekt. De måste ses tillsam- mans med övriga faktorer som påverkar människors utveckling och lev— nadsiörhållanden.

Undersökningar visar att valet mellan fortsatt utbildning och arbete och mellan olika slag av utbildning efter avslutad grundskola har starkt samband med social härkomst. Även om utbildningssystemets starka tillväxt under efterkrigstiden gett avsevärt ökade möjligheter för de lägre- socialgrupperna, har expansionen dock inte lett till social utjämning inom- utbildningen i den utsträckning man tidigare hoppats på. '

Några allmänna utgångspunkter för utbildningsplaneringen (avsnitt 1.2)

Traditionellt brukar man skilja på två principer för utbildningsplane- ringen. Enligt den ena utgår planeringen från arbetmtarknadens efter—

Prop. 1975: 9 16

frågan på utbildade, enligt den andra från individernas efterfrågan på utbildning. Man måste räkna med att individ— och arbetsmarknadsefter- frågan påverkar varandra ömsesidigt i ett komplicerat samspel. Enligt U 68:s mening kan ingen av dem var för sig användas som planerings- princip. Inte 'heller tillsammans utgör de ett tillräckligt underlag för den långsiktiga planeringen av utbildningens dimensionering, organisation och lokalisering, som får göras från delvis andra utgångspunkter. I pla- neringen på kortare sikt bör arbetsmarknadsefterfrågan och individefter— frågan vägas samman.

Fördelningsfrågorna är centrala för samhället i dess helhet. De bör därför uppmärksammas också i utbildningsplaneringen. Både rättvise- hänsyn och strävan att ge varje: människa möjlighet till en arbetsinsats i samhället måste få styra fördelningen av utbildningsresurser på indivi- derna. Också i andra avseenden bör utbildningen kunna planeras med direkt syfte att främja en viss utveckling, exempelvis genom att utveckla utbildningsvägar som kombinerar biologisk och kemisk kunskap med teknisk eller administrativ—ekonomisk yrkesinriktning och därmed göra” samhället bättre berett att möta miljöproblemen.

Vuxenutbildningen har sin bakgrund i såväl arbetsmarknadsbehov som individernas efterfrågan på utbildning. För samhället ger den möjlighet bl. a. att tillfredsställa arbetsmarknadsbehov inom växande sektorer ge— nom omskolning av sådana som är verksamma inom krympande sekto- rer. Den kan också effektivera. och utveckla yrkesinsatserna inom en och samma sektor. För individen är vuxenutbildningen på motsvarande sätt ett medel att finna anställning på en föränderlig arbetsmarknad eller nya, mera stimulerande uppgifter inom den egna yrkesverksamheten. Men den är också ett medel att utveckla intressen och anlag utan direkt an- knytning till yrkesverksamheten. Planeringsprinciperna >>arbetsmarknads- efterfrågan på utbildade» och .»individefterfrågan på utbildning» synes —— genom vuxenutbildningens .inriktning på mera närliggande mål — lättare att tillämpa i vuxenutbildningen än i ungdomsutbildningen.

Räknar man med vuxenutbildningen som ett bestående inslag av bety- dande omfattning i samhällets 1zotala utbildningsinsatser är det naturligt att ungdoms— och vuxenutbildningen planeras som en helhet. Utgångs— punkten blir då att utbildning skall vara något som återkommer för varje individ under större delen av livet. Vid planeringen av utbildning är det enligt U68:s mening angeläget att synsättet återkommande ut- bildning blir vägledande.

Frågan om återkommande utbildning kan formuleras som ett problem om den lämpliga fördelningen av utbildning under en människas liv. Man kan fråga sig om det är den bästa användningen av utbildnings- resurserna att i en relativt lång sammanhängande utbildning direkt efter gymnasieskolan ge mycket omfattande kunskaper, om deSSa ändå för- äldras snabbt. Det är möjligt att individen i många fall kan nyttiggöra

Prop. 1975: 9 '17

sin utbildning effektivare, om den delas upp på perioder spridda på lämpligt sätt över hans livstid.

Frågan om fördelningen av utbildningsperioderna kan ses med ut- gångspunkt i fördelningen av yrkesaktuell kunskap under en enskild människas liv. Man kan se frågan också som ett problem om fördelning mellan människor i olika åldrar, som en rättvisefråga mellan generatio- nerna. I båda fallen blir det fråga om att inom begränsade resurser göra en avvägning av omfattningen av å ena sidan den sammanhängande ungdomsutbildningen, å andra sidan vuxenutbildningen. Också för för- delningen av utbildningsresurser på individer inom en generation kan återkommande utbildning väntas få effekter, bl. a. i form av förutsätt- ningar för en jämnare social fördelning. Återkommande utbildning in- nebär vidare förbättrade möjligheter att få en skälig anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad —— också i fråga om utbildningens inne- håll.

I olika delar av huvudbetänkandet kommer U68 tillbaka till frågan om konsekvenser av återkommande utbildning för utbildningsplanering- en. Det gäller t. ex. gymnasieskoleutbildningens inriktning och organisa- tion, högskoleutbildningens studieorganisation, urvals- och behörighets- regler, studiefinansiering, utbildningens lokalisering och distribution samt uppsökande verksamhet. _Det är vidare uppenbart att återkommande ut- bildning förutsätter anpassningsåtgärder inom samhällssektorer utanför utbildningsväsendet, t. ex. i fråga om arbetsmarknadens sätt att fungera.

U68 diskuterar inledningsvis också anknytningen mellan gymnasie- skolan och den högre utbildningen i perspektivet av återkommande ut- bildning. Eftersom alla studerande bör förberedas för perioder av fort- satta studier är det angeläget att gymnasieskolans alla linjer innehåller inslag av studieförberedelser. Om gymnasieskolan därutöver ger alla studerande ett visst mått av yrkesförberedelser, har alla möjlighet att övergå till yrkesverksamhet omedelbart efter gymnasieskolans slut. En— dast med sådana förändringar kan återkommande utbildning på sikt få mera betydande omfattning. Tillsammans med statsmakternas beslut om nya principer för behörighets- och urvalsrcgler för högre utbildning ger detta en större frihet åt den enskilde i valet mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. Härigenom skapas nya förutsättningar för att låta indi- vidernas efterfrågan på utbildning bli vägledande för utbildningsplane- ringen. Sambandet mellan gymnasieskola och högre utbildning skulle ock- så förändras och det skulle vara möjligt att genomföra en planering av den högre utbildningen mera fristående från gymnasieskolan.

l-lögskoleuthildningens avgränsning (avsnitt 1.3.2)

I gällande provisoriska bestämmelser om tillträde till högre utbildning definieras denna som »sådan utbildning vid vilken högre skolunderbygg- '

2 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 ' l8

nad än grundskolan krävs för tillträde». I samband med 1972 års riks- dagsbeslut om gymnasieskolans konipctcnsvärde (prop. 1.972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240) togs ingen närmare ställning i fråga om det eftergymnasiala områdets avgränsning i avvaktan på U 6825 och LUK:s förslag.

U68 utgår från att som högskoleutbildning skall betraktas i huvudsak sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller som ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundskolan. Även de studerandes ålder bör spela viss roll.

U68 behandlar inte forskarutbildningen utan endast vad utredningen kallar grundläggande högskoleutbildning (grundutbildning). Denna kom- mer med den gjorda avgränsningen i praktiken att bestå dels av linjer för vilka avslutad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, dels av linjer som för de studerande är eller kommer att vara alternativ till sådan utbildning. Denna utgångspunkt skulle enligt U 6815 uppfattning svara bäst mot kravet på att skapa förutsättningar för en rationell ut- bildningsplanering. Till högskoleutbildningen kommer därmed att räknas utbildning med statlig, kommunal eller landstingskommunal huvudman. Också statsunderstödd enskild utbildning bör på motsvarande grunder kunna föras in under samlingsbeteckningen högskoleutbildning.

Avgränsningen mellan gymnasieskola och högskoleutbildning kan inte göras en gång för alla utan måste fortlöpande omprövas. Enligt U 68:s uppfattning måste definitionen ges genom en uppräkning av de utbild- ningslinjcr som ingår i högskoleutbildningen. Den av utredningen upp- rättade förteckningen övcr befintliga utbildningsvägar (bilaga 6) som enligt utredningens mening bör räknas som högskoleutbildning torde i sammandrag få som bilaga ] fogas till regeringsprotokollet denna dag.

Högskoleutbildningens indelning (avsnitt 1.3.3)

Den överblick som är nödvändig såväl av planeringsskäl som med hänsyn till de utbildningssökandes och arbetsmarknadens behov kräver en ändamålsenlig indelning av högskoleutbildningen i dess helhet. Syftet med en indelning i sektorer eller områden bör bl.a. vara att få ett lättöverskådligt och gripbart underlag för översiktlig planering, i regel på längre sikt. Också för den institutionella organisationen, som utgör ramen för verksamhetens planering, är en ändamålsenlig indelning nöd- vändig. Slutligen bör indelningen vara en lämplig utgångspunkt för in- formation till såväl studerande som arbetsgivare.

Man kan söka en indelning med utgångspunkt i utbildningens yrkes- inriktning eller i mera generella kurser gemensamma eller snarlika för flera utbildningslinjer. Med utgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkesverksamheten har U 68 funnit att en indelning efter yrkesprincipen bör vara grundläggande för utredning-

Prop. 1975: 9 19

ens planeringsförslag och för utbildningens framtida organisation. Ut- redningen har funnit en indelning i fem yrkesutbildningsseklorer ända- målsenlig, nämligen

teknisk yrkesutbildning administrativ och ekonomisk yrkesutbildning vårdyrkesutbildning utbildning för undervisningsyrken utbildning för kultur- och informationsyrken. I U 68:s förslag till utbildningslinjer (bilaga 9) har denna indelning använts. Förslaget torde få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Det är enligt U 68 uppenbart att varje indelning blir en kompromiss mellan bindningar och önskemål av olika slag. Sambandet mellan yrke och utbildning är långtifrån entydigt och utbytbarheten på arbetsmark- naden mellan två utbildningslinjer sällan fullständig. I många fall är en utbytbarhet lika naturlig mellan linjer tillhörande olika sektorer som mellan linjer inom samma sektor. Det är väsentligt att den föreslagna indelningen inte skapar konstlade gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet.

Släktskapen mellan olika utbildningslinjer med avseende på det mera generella utbildningsinnehållet ligger till grund för den indelning i bas- utbildningsområden som också används i U68:s förslag. En sådan in- delning kan vara vägledande vid planeringen av vissa basresurser för utbildningen och för kontakten mellan viss grundforskning och grund- läggande högskoleutbildning. Utredningen har funnit en indelning i föl- jande sju områden användbar:

fysisk-kemisk utbildning kemisk-biologisk utbildning beteendcvctenskaplig utbildning samhällsvetenskaplig utbildning matematisk—systemvetenskaplig utbildning språklig utbildning historisk-estetisk-religionsvetenskaplig utbildning.

Gränserna mellan basutbildningsområdena är, kanske ännu mera än gränserna mellan yrkesutbildningssektorema, oklara och andra avgräns- ningar är också möjliga. I flera sammanhang har det emellertid upplevts som önskvärt att se utbildningsplaneringen ur en annan aspekt än den omedelbart yrkesanknutna.

De två av U 68 använda indelningarna kan ställas samman i ett rutnät enligt figur 2.

Prop. 1975: 9 20

Språkligt Historisk— estetisk— religions- veten— Skaplig?

Sumhölls— Matema- veten-

skapligl-

Kemisk— Beteende- bioloqiski veten— skaplig-t

Bosutbild— Fqsisk—

nings— Yrkes— utbild— ninqssekfor

Teknisk

Administrativ och ekonomisk

Undervisning

Kultur och infor-motion

Figur 2. Högskoleutbildningcns indelning i yrkesutbildningssektorer och basut- bildningsområden. Som exempel har "följande utbildningslinjer markerats. ('I flertalet rutor finns många utbildningslinjer.)

l Civ-ilingenjörsutbildning (maskinizeknisk linje"). 2 Juristutbildning. 3 Läkarutbildning. 4 Socionomu-tbiltlning (social linje). 5 Språklärarutbi-ldning. 6 Prästutbildnin-g.

Högskoleutbildningens mål (avsnitt 1.4)1

All utbildning syftar till utveckling av kunskaper, färdigheter och atti- tyder. Formuleringen av utbildningsmålen bör i stora drag besvara frå- gan vilket ändamål de kunskaper, färdigheter och attityder som för- värvas skall tjäna. Målen skall därutöver ge vägledning vid utformningen av behörighets- och urvalsrcgler Och studieorganisation och vid andra planeringsåtgärder.

U68 redovisar (s. 47—50) sina synpunkter på högskoleutbildningens mål under rubrikerna:

personlighetsutveckling välfärdsutveckling

demokrati

internationalisering

social förändring. Bildningsmotivet skär tvärs igenom flertalet av de angivna målen. En bred referensram med förankring i den egna kulturkretsen har bety-

1 Särskilt yttrande av Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9

2.1 delse för personlighetsutvecklingen och för en fungerande demokrati. Den kan också vara en förutsättning för kulturkonsumtion. Internatio- naliseringsmålet förutsätter överblick, språkkunskaper och kännedom om andra länders situation och kulturella liv.

Utbildningens innehåll och verksamhetsformer faller delvis utanför U68:s uppdrag. Utredningen redovisar emellertid i korthet (s. 50—53) sin syn på de dimensioner i vilka planeringen av en utbildningslinje eller en kurs bör kunna ske. Dessa är:

utbildningens användningsområde färdigheter och kunskaper problemorientering. Utbildning kan förbereda för yrkesverksamhet, fortsatt utbildning, del- tagande i gemensamma samhälleliga angelägenheter, egen fritidsverk- samhet eller annat. Inom högskoleutbildningen skall utbildningslinjerna normalt vara yrkesförberedande. Detta hindrar inte att de också har andra användningsområden.

Allmänt bör gälla att den högre utbildningen bör vara åtgärdsi'nriktad, dvs. utveckla förmågan att vidta åtgärder i yrkesverksamheten. I fråga om kommunikationsfärdigheter bör i all utbildning förmågan att uttrycka sig enkelt och klart i tal och skrift övas. Färdighetsträning för att öva och befästa kunskaper och skapa fördjupad förståelse för sammanhang får vidare inte förbises i högskoleutbildningen. Sammankopplingen av en skapande och en kritisk attityd är särskilt angelägen när det gäller att utveckla utbildningens problemorientering. Den skapande och den kritiska attityden kompletterar varandra och en konstruktiv analys krä- ver i allmänhet inslag av både kreativitet och kritik. Förmågan att un- der realistiska förutsättningar avgränsa problem och lösa dem är av- görande för de yrkesfunktioner för vilka högskoleutbildningen förbe- reder.

För U 68 står det klart att det är nödvändigt att i utbildningen upp- märksamma och granska dess samhälleliga konsekvenser. Den opar- tiskhet och saklighet som bör prägla undervisningen kräver enligt ut- redningens uppfattning, förutom respekt för logik och fakta, dels att de grundläggande värderingarna så långt möjligt redovisas, varvid också alternativa grundvärderingar bör beskrivas, dels att teorier med skilda grundvärderingar studeras. Det bör vara en strävan att genom att kom- binera insatser av flera lärare, genom lämpligt vald litteratur eller på annat sätt möta kravet på allsidighet.

Utbildningens arbetslivsanknytning (avsnitt 1.5)

U 68:s förslag tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i förhållandet mellan utbildning och yrkesliv. I allmänhet har varje utbildning inslag

av både moment som är anpassade till förhållanden i arbetslivet och ' '

Prop. 1975: 9 '”

sådana som syftar till förändring och utveckling av dessa. En förutsätt- ning för att utbildningen aktivt skall bidra till förnyelse, det må vara inom yrkeslivet eller andra områden, är att dess innehåll inte okritiskt övertas från dagens eller gårdagens sätt att utöva olika verksamheter. Inom högskoleutbildningen är detta en av alla erkänd sak, vilket bl.a. hänger samman med den direkta forskningsanknytning som ofta finns. De studerande bör vidare få en tillfredsställande bredd i utbildningen. Härigenom skapas förutsättningar för en såväl yrkesmässig som geogra- fisk rörlighet, vilket ger den enskilde en angelägen beredskap för för- ändringar på arbetsmarknaden.

I syfte att kunna särskilja å ena sidan utbildningsinnehåll som är ge- mensamt för flera sektorer, yrkesområden eller yrken och å andra sidan mera yrkesspecifikt utbildningsinnehåll använder utredningen termerna basutbildning och yrkesinriktad utbildning. Det har emellertid visat sig svårt att här dra skarpa gränser. En kurs som i ett sammanhang upp- fattas som yrkesinriktad kan i ett annat fall närmast ha karaktär av basutbildning.

Att en utbildningslinje är yrkesinriktad behöver självfallet inte inne- bära att varje enskilt moment har direkt anknytning till yrkesverksam— heten. Avvägningen mellan vad U 68 kallar närförberedelser — dvs. mera direkt på den första yrkesverksamheten inriktade kunskaper och färdigheter — och fjärrförberedelser, vilka avser kvalificerade arbets- uppgifter av skiftande slag under en längre tidsperiod, har 'bl. a. med hänsyn till olika traditioner lösts på olika sätt inom högskoleutbildning- en. Även i fortsättningen blir det säkerligen nödvändigt att söka lös- ningar avpassade till förhållandena i varje enskilt fall.

Några för arbetslivsanknytnin gen väsentliga planeringsfrågor, som U68 sedan återkommer till i olika sammanhang, diskuteras samman- fattande i avsnitt l.5.2 (s. 55—57). Här berörs bl.a. återkommande utbildning, studiernas innehåll och organisation, information, urvals- principer, lärarpersonal, lokalisering och institutionell organisation.

Högskoleutbiidningcns forslmingsanknytning (avsnitt 1.6)1

För universiteten och vissa högskolor har anknytningen mellan forsk- ning och utbildning framstått som ett karaktäristiskt kännemärke. U 68:s förslag berör således på olika sätt denna anknytning. Man bör enligt utredningen utgå från att all utbildning har ett samband med forsk- ningen. Syftet bör vara att finna ändamålsenliga lösningar som svarar mot skiftande förhållanden såväl inom nuvarande universitet och hög- skolor som utanför dessa.

Det kan enligt U68:s mening inte förutsättas att forskning'bedrivs vid varje enhet för högskoleutbildning. Samtidigt bör det emellertid ge-

1 Särskilda yttranden av Bertil Fiske-sjö, Ove Nordstrandh, Per Stjernquist och Carl Tham.

Prop. 1975: 9 23

nom den enhetligare organisation för högskoleutbildningen U 68 före- slår bli lättare att, utan hinder av administrativa gränser, utveckla ända- målsenliga kontaktvägar mellan forskning och grundutbildning och att bygga forskning och forskarutbildning på den grundutbildning som be- döms vara lämplig. Generellt bör också högskoleväsendets vidgning kun- na — på grund av påverkan från grundutbildningen till forskningen — vara en faktor av betydelse då det gäller att inrikta forskning mot nya områden och för samhället väsentliga problem.

U 68 har i sitt arbete sökt genomlysa de övergripande planeringsfrå- gorna för den grundläggande högskoleutbildningen, medan en motsva— rande analys av forskningens och forskarutbildningens planeringsproblem legat utanför utredningens uppdrag. U 68:s diskussion om forskningsan- knytning utgår sålunda från utredningens sätt att se grundutbildningens planeringsproblem. I avsnitt 1.6.3 (5. 61—64) diskuterar U 68 forsk- ningsanknytningsfrågan i perspektivet av olika i utbildningsplaneringen aktuella frågor och faktorer. Utredningen återkommer sedan i olika sammanhang till dessa frågor.

1.1.2. Högskolestudiernas organisation (Högskolan kap. 3)

Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

Utredningen redovisar i avsnitt 3.1.2 i korthet nuvarande förhållanden och utvecklingstendenser i fråga om högskoleutbildningens organisation. Inom det område U 68 betraktar som högskoleutbildning är studierna för närvarande organiserade på mycket skiftande sätt. Utredningen be- skriver och analyserar bl. a. studieorganisationen vid de filosofiska fa- kulteterna.

U 68 konstaterar att många utbildningar är uppbyggda efter ett fast mönster, där såväl sakinnehåll som ordningsföljd mellan ämnen och kurser har fixerats. Andra utbildningar följer ett liknande mönster men har visst begränsat utrymme för mer eller mindre valfria studier. Huvud- delen av de nuvarande utbildningsvägarna vid filosofisk fakultet erbju- der en stor valfrihet beträffande såväl ämnen som ordningsföljden mel- lan dessa.

En stor del av högskoleutbildningen kan sägas vara yrkesförberedande i den meningen att den studerande i den framtida yrkesverksamheten på ett allmänt sätt har nytta av sina förvärvade kunskaper. Graden av yrkesinriktning påverkar graden av fasthet beträffande bl.a. ämnes- innehåll. Alla mycket bundna utbildningar har en klar inriktning mot ett visst verksamhetsområde även om yrkesinriktningen kan vara olika stark. För många utbildningar inom filosofisk fakultet, där valfriheten i fråga om ämneskombinationer är stor, är yrkesinriktningen svagare

Prop. 1975: 9 24

markerad. I vissa fall har effekterna av bristen på mera direkt yrkes- inriktning av utbildningen blivit påtagliga i samband med det kraftigt ökade utbudet av examinerade från universitet och högskolor.

Även uppbyggnaden av olika utbildningar med avseende på placeringen av mer specialiserade och yrkesförberedande moment samt formen för differentiering varierar starkt. Vissa, främst kortare utbildningar saknar helt differentiering under studiernas gång. Inom andra sker en stegvis profilering som utgår från ett för flera linjer i väsentliga delar gemen- samt ämnesinnehåll i inledningsskedet. En annan typ av differentiering kännetecknar de allmänna utbildningslinjerna vid filosofisk fakultet, som i regel är uppbyggda med en successiv ämnesföljd med ökande valfri- het.

Ett genomgående drag i nuvarande organisation är att administrativt- organisatoriska gränser mellan olika utbildningar också är studieorga- nisatoriska gränser. Försök har gjorts att bryta dessa gränser men nå- gon egentlig studieorganisatorisk rörlighet har dock ännu inte uppnåtts annat än mellan de filosofiska fakulteterna.

Det är enligt U 68 klart att den i direktiven för utredningen angivna principen om yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen och kraven på utbytbarhet mellan olika utbildningar och på rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter förändringar i olika avseenden av högskole- utbildningen. Allmänt gäller att en större enhetlighet och överskådlighet i organisationen av olika utbildningar bör komma till stånd så att likheter i utbildningsinnehåll kan utnyttjas vid byte av studie- och yrkesinrikt- ning och för påbyggnad av kortare utbildningar till längre. Principen om yrkesinriktning av den eftergymnasiala utbildningen har konsekven- ser främst för de filosofiska fakulteterna. Då endast en mindre del av de studerande vid dessa fakulteter f.n. kan räkna med sysselsättning inom för dessa grupper traditionella yrkesområdcn, är det angeläget att få till stånd en bättre anknytning av deras utbildning till de förändrade förhållandena på arbetsmarknaden.

Ett planeringsarbete, som siktar till att omforma högskoleutbildningen så att den bättre än hittills motsvarar de krav på studieorganisation och innehåll som kan ställas, måste inriktas på olika tidsperspektiv. U 68 räknar med ett längre och ett kortare perspektiv för genomförandet av sina förslag. Vissa åtgärder bör vidtas i samband med att utredningens övriga förslag genomförs, andra förändringar bör genomföras som led i ett löpande utvecklingsarbete. Utredningens förslag avseende mitten av 1970-talet för den utbildning som nu anordnas inom filosofisk fakul- tet inriktas i första hand på att skapa en ram för utveckling av mer yrkesinriktade utbildningslinjer. Det ankommer sedan på vederbörande lokala och centrala organ att successivt åstadkomma förändringar inom den givna ramen. Den större överskådlighet och enhetlighet i organisa- ' tionen som fordras för att likheter i utbildningsinnehåll skall kunna an-

Prop. 1975: 9 25

vändas för byte av studie- och yrkesinriktning och för påbyggnad av kortare utbildningar måste likaså åstadkommas i etapper.

I avsnitt 3.1.3 preciserar U 68 vissa studieorganisatoriska begrepp.1 De krav som måste ställas på den framtida högskoleutbildningen i form av yrkesinriktning, ökad överskådlighet och enhetlighet i studie- organisationen talar enligt U 68 för att högskoleutbildningen organise- ras i linjer. Från utbildningsplanerings- och ansvarssynpunkt bör utbild- ningar som leder till en viss del av yrkeslivet kunna sammanhållas stu- dieorganisatoriskt och administrativt. Från utbildningsproduktionens syn- punkt bör utbildningar i många fall med fördel kunna ordnas efter ge- mensamma basutbildningar för att en pedagogiskt och administrativt lämplig uppläggning skall kunna nås. Från dimensioneringssynpunkt måste i flera fall såväl yrkesinriktnings- som basutbildningskaraktären beaktas. Från informationssynpunkt slutligen föreligger behov av att presentera utbildningar såväl ur yrkesutbildningsaspekter som ur bas- utbildningsaspekter. Utbildningslinjen kan ses som ett instrument för att beskriva utbildningar så att de kan hänföras till dels en yrkesutbild- ningssektor, dels ett huvudsakligt basutbildningsområde.

Definitionen av utbildningslinje bör göras så att hänsyn kan tas till de utbildningsmål som gäller för linjerna i fråga. Linjebegreppet bör också bestämmas så att gemensamma breda ingångar och successiv differentie- ring skall vara möjliga. Linjebegreppet bör allmänt sett ge en ram för den fortsatta utvecklingen av utbildningarna i riktning mot de av U 68 angivna målen.

Frågan om definition av utbildningslinje gäller i praktiken i stor ut- sträckning vilka krav som bör ställas på de utbildningar som f.n. har en relativt fri utformning och vag yrkesinriktning. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att man vid definitionen av allmän utbildningslinje beaktar såväl yrkesinriktningen som basutbildningsinne- hållet och låter de i dag spärrade, yrkesinriktade utbildningarna vara en viktig utgångspunkt.

En avvägning mellan å ena sidan önskemålet att utnyttja den bredd och variationsrikedom som finns inom de nuvarande filosofiska fakulteterna och å andra sidan behovet av viss fasthet i studieorga- nisatoriskt hänseende syns naturligen leda till att man anknyter till det linjebegrepp som finns inom t.ex. socionomutbildningen. Denna representerar en förhållandevis mjuk linjemodell och är en klart yrkes- inriktad utbildning, tillräckligt preciserad i fråga om utbildningsmål och innehåll för att ge information åt såväl arbetsgivare som studerande.

U 68 föreslår att en allmän utbildningslinje definieras som en kortare eller längre utbildning inriktad mot ett eller flera yrkesområden. Den har tyngdpunkten inom visst basutbildningsområde och är utformad an- tingen som en fast kombination av kurser (i regel med såväl sakinnehåll

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. '

Prop. 1975: 9 25

som ordningsföljd angiven) eller som en grundläggande basutbildning, följd av kurser i något eller några profilämnen jämte ytterligare kurser av betydelse för det avsedda vcrksamhetsområdet. I det senare fallet kan en viss grundläggande basutbildning genom kombination med lämp- liga kurser användas för olika yrkcsinriktningar. Utbildningslinjen kan då vara uppdelad på linjevarianrer.

Utredningen föreslår vidare att man genom lokala och individuella utbildningslinjer skall täcka behov som inte tillgodoses genom allmänna utbildningslinjer. Lokal utbildningslinje, vars innehåll och organisation enligt förslaget helt skall bestämmas av de lokala högskolemyndigheter— na, bör normalt utformas så att den uppfyller samma krav som allmän utbildningslinje. Med individuell utbildningslinje menas en utbildning in- riktad mot visst verksamhetsområde och med visst huvudsakligt basut- bildningsinnehåll, där de ingående studiekurserna och ordningsföljden mellan dem bestäms av den studerande.

Utredningen anför en rad skäl för att utbildningslinjerna skall byggas upp av kurser. Ett sådant system ger de studerande bättre och klarare överblick över studierna, det ökar möjligheterna att följa den studerandes studiegång och det underlättar distribution av högskoleutbildning. Här- till kan läggas möjligheten att få en snabbare följsamhet i läromedels- produktionen och att kunna fixera de mera lokal- och utrustningskrä- vande momenten. Utredningen diskuterar olägenheter som kan följa med ett kurssystem och betonar att ett sådant kan genomföras på olika sätt i olika slag av utbildning. I vissa fall är t. ex. parallelläsning önskvärd, i andra fall kan det vara lämpligt att helt integrera utbildningen inom två eller flera kurser.

U 68 föreslår att en utbildningslinje i regel byggs upp av kurser som ger poängtal motsvarande beräknad studietid på sådant sätt att 40 poäng motsvarar ett studieår. I vissa fall kan det vara lämpligt att föra sam- man kurserna till större enheter, för vilka utredningen i anslutning till nuvarande terminologi vid de filosofiska fakulteterna använder termen struliekurser.

I vissa fall bör det enligt utredningen vara möjligt att följa en ut— bildningslinje eller linjevariant på. olika sätt. Varje sådant sätt kallas en studieväg. Den studerandes val av studieväg innebär att högskoleutbild- ningens resurser utnyttjas på visst sätt. Vid högskolestudiernas början behöver inte hela studievägen fastläggas om inte den valda utbildnings- linjen är en fast kurskombination. Den studerande skall emellertid enligt utredningsförslaget anmäla sig till ett studieprogram som anger inrikt- ningen av åtminstone de tre första terminernas studier.

U 68 föreslår vidare att utbildningens inriktning och organisation i stort inom en utbildningslinje anges genom en utbildningsplan och att denna kompletteras med mer utförliga beskrivningar av innehållet och verksamhetsformerna i varje kurs genom en kursplan. Utbildningspla-

Prop. 1975: 9 27

nen avses bli fastställd av det centrala ämbetsverk som är tillsynsmyn- dighet för utbildningen, i vissa fall i samverkan med annat ämbetsverk.1 Planen skall ange bl.a. utbildningslinjens inriktning och organisation och ge anvisningar för upprättande av kursplaner. Föreskrifter om för- kunskaper och andra villkor för tillträde till linjen föreslås vidare ingå. Kursplanerna avses 'bli fastställda av lokal högskolemyndighet. De skall innehålla en målbeskrivning och beskrivning av utbildningens innehåll, organisation och verksarnhetsformer. Information om prov samt studie- tekniska råd och anvisningar är andra viktiga delar av kursplanerna.

Högskolestudiernas organisation vid 1970-talets mitt (avsnitt 3.2)

U 68 lägger i sitt huvudbetänkande fram endast begränsade förslag till förändringar med sikte på 1970-talets mitt. Bakom detta ställningsta- gande ligger bl.a. en prioritering som innebär att de tillgängliga resur- serna främst bör sättas in på de områden där de studieorganisatoriska problemen är mest akuta och det är mest angeläget att utveckla yrkes- anknytningen. Detta talar för att huvudintresset .i det korta perspektivet ägnas åt utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna.

Vad som utanför de filosofiska fakulteterna allmänt sett framstår som mest angeläget på kort sikt är att öka utbudet av enstaka kurser som kan användas i återkommande utbildning. U 68 anser det angeläget att centrala myndigheter snarast låter inventera förekomsten av dylika kur- ser och vidtar ätgärder som kan bidra till att de inordnas i ett nytt stu- dieorganisatoriskt mönster.

Den viktigaste förändringen av den nuvarande studieorganisationen är enligt utredningen på kort sikt en ökad och mer differentierad yrkes- inriktning av utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Utredningens utgångspunkter för en översyn av 1969 års studieordning vid dessa fakulteter kan sammanfattas enligt följande (avsnitt 3.2.2.1).

_ De allmänna utbildningslinjerna bör förbereda för yrkesverksamhet och grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkessektorer och ge goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. —--- De allmänna utbildningslinjerna och linjevarianterna bör fördelas på yrkesutbildningssektorer.

— Hänsyn bör tas till de faktiska valen av studiekurscr i 1969 år studie- ordning och utbildningens relation till arbetsmarknaden. —— Framlagda förslag och pågående utvecklingsarbete inom bl. a. UKÄ och universiteten bör beaktas.

I aVSnitten 3.2.2.2—3.2.2.5 analyserar U 68 1969 års studieordning i förhållande till utredningens utbildningslinjebegrepp och yrkesutbild-

1 Särskilt yttrande av Jonas Orring.

Prop. 1975: 9 28

ningssektorerna samt redovisar pågående utvecklingsarbete rörande ut- bildningen vid de filosofiska fakulteterna. .

U 68 föreslår ( avsnitt 3.2.2.6 ) att utredningens utbildningslinjebegrepp tillämpas på den utbildning som närmast svarar mot den som meddelas vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Varje allmän utbildningslinje eller linjevariant hänförs till ett huvudsakligt basutbildningsområde och till en yrkesutbildningssektor. För varje utbildningslinje eller variant, som inte är en fast kombination, anges den grundläggande basutbild- ningen och en eller flera profilkurser samt exempel på ytterligare kurser av betydelse för det aktuella verksamhetsområdet. Sistnämnda grupp av kurser bör slutligt fastställas, för varje linje och variant, av de utbild- ningsnämnder (linjenämnder) som utredningen föreslår skall inrättas, i den mån valmöjligheterna inte är reglerade i författning som för t. ex. lärarut-bildningen. Den studerande får sedan välja kurser bland de för linjen eller varianten fastställda alternativen. Även en fördjupnings- forskningsförberedelsevariant bör anges.

Utgångspunkten för konstruktion av de nya allmänna utbildnings- linjerna bör enligt utredningen vara de utbildningar inom 1969 års studie- ordning som har eller kan ges en mer eller mindre uttalad yrkesinrikt- ning och där ett behov kan bedömas föreligga på arbetsmarknaden. Denna utgångspunkt leder till att vissa av de nuvarande utbildnings- alternativen vid filosofisk fakultet utgår ur uppsättningen av allmänna utbildningslinjer. Utredningen utgår vidare från att utbildningslinjerna kommer att förnyas successivt, inte minst genom att ökat utrymme ska- pas för lokala initiativ i form av lokala utbildningslinjer.

I avsnitt 3.2.3 behandlar U 68 yrkesinriktade studiekurser och kombi- nationsutbildningar.

Läsåret 1969/70 inrättades vid de filosofiska fakulteterna yrkesinrik- tade studiekurser (yrk-kurser), avsedda att ge det sista året eller den sista terminen av studierna för en fil.kand.-examen en klarare yrkesin- riktning. Yrk-kurserna är inte avpassade till de kunskaper som tidigare studiekurser i en viss utbildningslinje gett. Erfarenheterna av yrk-kur- serna tyder också på att de ger otillräcklig praktisk tillämpning av in- hämtade kunskaper. Ett fastare infogande av yrk.—kurserna bör därför övervägas i vissa fall, medan i andra fall en differentiering av kurserna med hänsyn till de studerandes förkunskaper eller erfarenhetsbakgrund i stort kan behöva övervägas. Enligt utredningens mening skiljer sig yrk- kurserna inte på något avgörande sätt från en rad andra kurser med yrkesanknytning i den framtida högskolan. Något skäl att särbehandla dessa kurser finns därför inte. I den framtida högskoleorganisationen bör lärare och utrustning inom alla delar av högskolan kunna tas i an- språk för att på ett smidigt sätt ordna utbildning av yrk—kursemas karaktär.

Försöksverksamhet med kombinationsutbildningar inleddes läsåret

Prop. 1975:. 9 29

1969/ 70 efter förslag av U 68. Dessa utbildningar aVSes täcka ett behov av kortare yrkesinriktade utbildningslinjer. Grundtanken var att man genom att utnyttja befintliga kurser oavsett administrativa gränser och skilda huvudmannaskap snabbt skulle kunna skapa nya utbildnings- kombinationer. Erfarenheterna av flertalet av de under försöksvcrk- samheten prövade kombinationerna är sådana att de enligt utredningens mening bör göras till allmänna utbildningslinjer i högskolan.

U 68:s förslag till utbildningslinjer (avsnitt 3.2.4 och bilaga 9) torde, som förut nämnts, få som bilaga 2 fogas till regeringsprotokollet i detta ärende.

Betyg och examina (avsnitt 3.3)

U 68 visar inledningsvis i avsnitt 3.3.1 att nu tillämpade betygssystem inom de utbildningar som berörs av U 68:s förslag är mycket oenhetligt. Den mer enhetliga studieorganisation som föreslås skapar behov av ett enhetligare värderingssystem för att ange både utbildningens omfattning och studieresultat. Även värdet av utbytbarhet och hänsyn till praktisk administration av studieorganisationen talar för att ett system för betygs- sättning av kurser tillämpas inom all grundläggande högskoleutbildning. U 68 föreslår att ett poängsystem införs inom vilket poäng sätts i för- hållande till den beräknade studietiden för kursen. Härvid skall ett läs- års heltidsstudier motsvara 40 poäng.1

Utredningen föreslår att den godkända prestationen skall graderas med betygsskalan Godkänd — Väl godkänd. Inom vissa utbildnings- linjer bör man kunna avstå från att använda betyget Väl godkänd. I andra fall kan det vara motiverat att helt avstå från att markera en godkändgräns. Som riktpunkt föreslår U 68 vidare att betyg inte sätts för avsnitt som omfattar mindre än 10 poäng.2

När en enhetlig studieorganisation genomförs i högskoleutbildningen är det enligt utredningen angeläget att också tillämpa ett enhetligt system för information om och dokumentation av utbildningen. U 68 föreslår att utbildningslinjen tas till utgångspunkt för dokumentation av hög- skoleutbildningen. För den som gått igenom allmän eller lokal utbild- ningslinje med godkända kurser utfärdas ett intyg — utbildningsbevis — som karaktäriserar utbildningen. För individuell utbildningslinje och för enstaka kurser utfärdas samma typ av dokumentation, som dock av naturliga skäl inte kan knytas till utbildningslinje på samma sätt.

Utredningen föreslår slutligen, efter en diskussion om examenssyste- mets funktioner och informationsbehovet i en ny studieorganisation (av- snitt 3.3.2), att utbildnings- eller examenstitlar inte knyts till utbildnings— bevisen.1

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. '3 Särskilt yttrande av Per. Stjernquist.

Prop. 1975: 9 30

Utvecklingslinjer för högskolestudiernas organisation (avsnitt 3.4)

U 68:s förslag att högskoleutbildningen organiseras på utbildnings- linjer ger förutsättningar för en successiv utveckling av studieorganisa— tionen. Med hänsyn till de mycket skiftande förutsättningarna inom olika slag av högskoleutbildning och behoven i arbetslivet bör man räkna med att den högre utbildningen även i framtiden kommer att vara organiserad på många olika sätt.

Utredningen analyserar i detta sammanhang två frågor, som nära be- rör förhållandet mellan utbildning och arbetsmarknad, nämligen studier- nas uppbyggnad av på varandra följande perioder av utbildning eller yrkesverksamhet (frågan om återkommande utbildning; avsnitt 3.4.2) och förhållandet mellan besläktade utbildningsgångar med gemensam eller likartad utgångspunkt (differentieringsfrågan; avsnitt 3.4.3).

Den föreslagna organisationen med kurser och studiekurser, som den studerande kan gå igenom utan att följa en hel utbildningslinje, ökar möjligheterna att utnyttja högskoleorganisationen för fortbildning och vidareutbildning, efter en yrkesutbildning i gymnasieskola eller högskola. Om man räknar med att yrkesverksamhet blir vanligare mellan gymna- sieskola och högskoleutbildning, kan man förutse att kortare utbildning kan komma att efterfrågas, i många fall som kurser och studiekurser av ganska allmän karaktär. U 68 räknar med att kurser i vissa fall skall anordnas som riktar sig till personer som av skilda skäl inte kan ut— nyttja det reguljära utbudet av högskoleutbildning.

Ett annat viktigt slag av återkommande utbildning bör s.k. etapp- utbildning vara. Härmed avses t. ex. att den studerande väljer en kor- tare utbildningslinje, som följs av yrkesverksamhet och sedan byggs på med ytterligare kurser inriktade mot samma eller annat utbildningsmål. eller att en längre utbildningslinje uppdelas i etapper.

Möjligheterna att utforma en utbildningsgång enligt vilken sjukskö— terskeutbildning jämte yrkesverksamhet läggs till grund för läkarutbild- ning undersöks. Även uppdelnirg av längre utbildningar, t.ex. civil- ingenjörsutbildningen, i etapper diskuteras. För att en uppdelning av detta slag skall vara meningsfull måste dock den första etappen vara ett avslutat helt och svara mot ett behov på arbetsmarknaden.

I fråga om differentieringsmocleller tar U 68 först upp en organisa- tion med differentiering stegvis utifrån breda grundkurser. Utredningen konstaterar att denna modell gör det möjligt för den studerande att rela- tivt sent bestämma yrkesinriktning och förändra utbildningens inrikt- ning utan stora tidsförluster. Dessa fördelar måste vägas mot eventuella förluster i motivation och yrkesinriktning samt i studietid. Möjligheten att anpassa nu existerande utbildningar efter den principiella modellen varierar, enligt utredningen, från sektor till sektor. Inom den studie-

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 31

organisatoriska ramen kan rymmas olika lösningar för olika sektorer och för olika utbildningar inom en sektor.1

I stället för en enda differentieringsmodell tecknar sig i den fram- tida högskoleutbildningen bilden av flera. En av dessa innebär grundkurs och tillval av kurser stegvis utifrån denna. En annan innebär att en av- slutande mera yrkesinriktad utbildning läggs till studiekurser från olika basutbildningsområden, som inom den nuvarande ämneslärarutbildning- en. En tredje möjlighet är att en inledande utbildning. t. ex. yrkesteknisk högskoleutbildning, efter yrkesverksamhet byggs på eller breddas med generella kurser.

Utredningen tar i avsnitt 3.4.4 upp frågan om hur studieinnehåll och verksamhetsformer som ingår i de kurser som utgör en utbildningslinje skall kunna förändras i syfte att studierna mer eller mindre spontant skall kunna ge yrkesorientering. Diskussionen förs huvudsakligen kring utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. U 68 finner det angeläget att ett sammanhållande element skapas inom den enskilda ut- bildningslinjen. Utredningen föreslår att förberedande yrkesinriktad ut— bildning prövas i större utsträckning och att denna knyts samman med avslutande yrkesinriktade studieenheter av större omfattning. Det system med antagning av den studerande till en bestämd utbildningslinje eller linjevariant. som utredningen föreslår, ger bättre förutsättningar än tidi- gare för en sådan utveckling.

U 68 tar upp några studieorganisatoriska modeller som kan förbättra yrkesanknytningen. En sådan är att i anknytning till vissa utbildnings- linjer redan fr.o.m. första studieåret bjuda ut ett antal kurser med an- knytning till utbildningens slutliga yrkesinriktning, t. ex. journalist eller lärare. Val av en sådan kurs skulle vara obligatoriskt. För att tillgodose kraven på valfrihet beträffande yrkesinriktning och studieort bör dess kurser dock inte utgöra förkunskapskrav för tillträde till slututbild- ningen.

Utredningen betonar att studieorganisatoriska anordningar inte en— samma är tillräckliga för att ge erforderlig inre fasthet åt en utbild- ningslinje. Även planering och helst också genomförande av utbildningen bör hållas samman inom en organisation. Bland möjliga åtgärder näm- ner U 68 en uppdelning av de studerande i grupper med hänsyn till val av linje eller linjevariant samt planmässig integrering av olika kurser med varandra i undervisning och prov.

Kapitel 3 avslutas med en genomgång sektorsvis lav möjligheterna till utveckling av studieorganisationen på längre sikt (avsnitten 3.5—3.9). '

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 32

Hänvisningar till S1-1-2

1.1.3. Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning (Högskolan kap. 2 och 5)

Den högre utbildningens kvantitativa utveckling (avsnitt 2.2)

Den kvantitativa utvecklingen inom skolan är av väsentlig betydelse för utvecklingen av antalet studerande vid universitet och högskolor. Figur 3 visar utvecklingen av antalet närvarande studerande i gymna- sium, yrkesskola och fackskola sedan år 1950. Vid gymnasiereformen .år 1966 ersattes det allmänna gymnasiet, det tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet. av en skolform, gymnasiet. Beslut fattades år 1964 om successiv uppbyggnad av fackskolan som en tvåårig gymnasial skolform. Fr.o.m. läsåret 1971/72 omfattar gymnasieskolan dels linjer som svarar mot tidigare linjer i gymnasiet och fackskolan, dels linjer som i tidigare Skolformer har sin närmaste motsvarighet i yrkesskolan.

Den stora ökningen av antalet gymnasieutbildade påverkade märkbart tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-talet.

Antal " "tusental 250 ___,

:200

l50

-l 00

50

ISD ni "en; man

Yrkesskolan

..r " _% Fackskolcns te— och. fsk—linjer

2, Fockskolans st)—linje Tekniskt qqmnosium och hundelsggmnu— sium samt qqmnasiets te-eth als—linjer Allmänt qgmnasium sami- gymnasiets net-, hum— och ati—linjer

.Källa: Statistisk årsbok 1952, 1961, 1971.

Figur 3. Antal närvarande studerande på gymnasialt stadium. I fråga om yr- kesskolan har medtagits närvarande endast- i heltidskurser om minst en ter- mins längd.

Prop. 1975: 9 33

Utvecklingen av studerandeantalet vid universiteten och vissa högsko- lor sedan år 1940 framgår av figurerna 4 och 5. Figur 4 visar antalet förstagångsinskrivna (nettoantal nyinskrivna. Tidigare inskrivna även vid annan fakultet har dragits bort). Figur 5 återger uppgifter om antalet närvarande studerande. Som framgår av figurerna har. huvuddelen av expansionen under 1960-talet vid universitet och högskolor fallit på de filosofiska fakulteterna. En avsevärd ökning har skett även inom t. ex. läkarutbildning, eivilingenjörsutbildning och socionomut'bildning (avsnitt 2.2.1).

Om man ser till de allra senaste årens utveckling finner man att till- strömningen till universitet och högskolor fr.o.m. läsåret 1970i7l klart minskat.

Tillströmningen till matematiska och naturvetenskapliga studier har, i förhållande till tillströmningen till andra sektorer av universitetsområdet, sjunkit starkt under 1960-talet. Detta avviker från gällande planerings- mål som i stället räknar med en väsentlig ökning av andelen matemati- ker och naturvetare (avsnitt 2.2.4.l).

Ani-ol i tusental

i

I'"'

P.) 9

_.|_l_1_1_L..l_L.L..L_L_L_LLL_l_.LL_Ll_.L_l_L_t_

CJ (II

I."

lete/111 l950/5l iSGO/Gl 1'90/71

För teckenförklaring, se figur 5.

Figur 4. Ne ttoantal inskrivna Studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk juridisk, medicinsk, odontologisk och teknisk fakul- tot samt numera gymnastik- och idrotts-, handels-. la'nbr'uks-, skogs- och vete- 1inä1högsl- :olorna (eller motsvarande). ' Omfattm farmaceutisk medicinsk och odontologisk fakultet sa'mt högskolor ' :enligt not !.

Omfattar farmaceutisk, medicinsk, odontologisk och teologisk fakultet _sam-t högskolor enligt not 1 samt socialhögsk'olor (du: socialinstit'ut'). . 4 Omfattar farmaceutiSk, odontologisk 'oc'h teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. ' 3 Riksdagen 1975. Isa/nl. Nr'9"

Prop. 1975: 9 34

Antal i +usen+ol HD

l20 lll) 100 90 80 70 50 50

40

20

&

Illllllll _? gm»: % '-llll h't IMO hr l950 hf l960 hf l970

årilosofisk fakultet- äHumunisHek fakultet Esomhöusvennskopng fakultet mMatematisk—nu+urve+enskoplig fakultet äTeknisk fakultet .Juridisk fakultet

Medicinsk fakultet

m Sociolhöqskolor D äv.-igt-

Figur 5. Antal närvarande studerande vid universitet och vissa högskolor. 1 Omfattar farmaceutisk, juridisk, medicinsk, teologisk, odontologisk och lek- nisk fakultet samrt gymnastik- och idrotts-, handels-, lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna (eller motsvarande). 2 Omfattar farmaceutisk, odontologisk och teologisk fakultet samt högskolor enligt not 1. ' 3 Se not 2. Därtill kommer socialhögskolorna (då: socialinstitut). 4 Se not 3. Handelshögskolan (motsvara-nde") har förts till sam-hällsvetenskap- lig fakultet. 5 De humanistiska, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna motsvarades fram till 11956/57 av en enda fakultet, den filoso- fiska. Därefter uppdelades dcnna'i två, de humanistiska och matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna. Den nuvarande indelningen infördes år '1964.

Prop. 1975: 9 35

En för bedömningen av den framtida tillströmningen till högre utbild- ning viktig tendens är den allt Större efterfrågan på utbildning som inte avses leda till examen. En skattning av antalet studerande i sådan partiell utbildning vid filosofisk fakultet läsåret 1971/72, som gjorts vid SCB:s prognosinstitut på grundval av de uppgifter om studieavsikt som de studerande lämnat vid anmälan, visar att antalet torde uppgå till något tiotusental. '

Bakgrunden hos de studerande i partiell utbildning är mycket skif- tande. Detta framgår bl.a. av rapporten Universitetsstudier utan ex- amen.

Sedan den 1 juli 1969 pågår försöksverksamhet med vidgat tillträde till högre studier. Det vidgade tillträdet innebär i huvudsak att personer som fyllt 25 år och varit yrkesverksamma i minst fem år på vissa villkor äger tillträde till viss utbildning vid de filosofiska fakulteterna. Totalt har ca 4500 personer skrivits in vid de filosofiska fakulteterna under perioden 1969/70—1971/72 enligt dessa bestämmelser.

Extern universitetsutbildning bedrivs f.n. dels som decentraliserad ut— bildning anordnad av UKÄ i samarbete med kommuner, dels som ut- - bildning per korrespondens anordnad av korrespondensinstituten och dels som universitetscirklar anordnade av folkbildningsorganisationer och folkhögskolor. Deltagarantalet i decentraliserad universitetsutbildning är bestämt av en given anslagsram och håller sig något över 1 000. Antalet deltagare i universitetscirklar, som var ca 3 000 vid mitten av 1960-talet, var ca 20 000 läsåret 1970/71. Den klart största delen av de studerande i extern universitetsutbildning förvärvsarbetar på hel- eller. deltid. Ett mycket stort antal av dem kan sägas motsvara deltidsstuderande vid universiteten (avsnitt 2.2.4.2).

Även annan utbildning som vänder sig till'vuxna har expanderat snabbt. I tabell 1 har uppgifter om antalet studerande i arbetsmarknads- utbildning, i folkhögskolans vinterkurser och i studieförbundens utbild- ning ställts samman. Den kommunala vuxenutbildningen, för vilken nu- varande bestämmelser trädde 1 kraft den 1 juli 1968, hade läsåret 1971/72 ca 160 000 deltagare (avsnitt 2.2.3).

Tabell 1. Antal studerande i viss vuxenutbildning.

Ar Arbetsmarknads- Folkhögskolans Studieförbundens utbildning vinterkurser verksamhetl 1950/51 .. .. 350000 1955/56 . . . . 550 000 1960/61 18000 10000 800000 1965/66 46000 11000 1200000 1970/71 115000 14000 1600000

"' Dubbelräkning av individer förekommer.

Prop. 1975: 9 36

U 68 redovisar också den tidigare planeringen av högre utbildning i Sverige (avsnitt 2.2.2) och ger en översikt av den högre utbildningens ut- veckling i några länder (avsnitt 2.2.5).

Utredningens allmänna överväganden (avsnitt 2.3)

En rad faktorer påverkar högskoleutbildningens omfattning. Åtskilliga av dem sammanhänger med behovet av utbildning. Man brukar skilja. mellan å ena sidan samhällets efterfrågan på utbildade och å andra sidan individernas efterfrågan på utbildning. Dessa båda efterfråge— sidor är inte oberoende. av varandra. Detta och andra förhållanden så'- som resursbegränsningar och fördelningsfrågor _måste, menar, utred- ningen, beaktas vid en bedömning av högskoleutbildningens framtida omfattning. . .

Svårigheten att göra bedömningar av .det framtida samhällsbehovet av utbildad arbetskraft är uppenbar. Företagens liksom statens och kommu- nernas personalplanering. sträcker sig i regel på sin höjd några år framåt i tiden. För den övergripande utbildningsplaneringen behöver man in- formation om efterfrågan på arbetskraft väsentligt längre fram i tiden.

För den som söker exakta förutsägelser av den framtida efterfrågan på utbildning kan de hittills utförda prognosernaknappast vara särskilt hoppingivande. Såväl samhällets som individens efterfrågan överträffade under en lång period prognoserna.. .

Om utbildningsprognoser är förknippade med många problem är de ändå, anser utredningen, en-nödvändig del av underlaget för utbildnings- . planeringen. Prognosinstitutet vid SCB har för U 6825 räkning gjort be- räkningar av den framtida efterfrågan på utbildade och av motsvarande utbud från utbildningssystemet (aVsnitt 2.3.1.1).

Svårigheterna att göra prognoser över- efterfrågan på utbildade år dock .. - inte endast av teknisk natur. Efterfrågan påverkas bl. a. av en rad olika institutionella förhållanden. _I många fall inverkar. också. utbudet från utbildningsväsendet på det som upplevs vara behovet av .utbildade. . Individernas efterfrågan på utbildning tycks i mycket hög-grad på.-. verkas av utbildningssystemets struktur. Såväl svenska som utländska erfarenheter visar att efterfrågan på högskoleutbildning har ett mycket nära samband med det gymnasiala stadiets dimensionering och struktur samt med behörighetsreglerna för tillträde till högre utbildning. Därut- över inverkar bl. a. sociala faktorer och könsfaktorer. samt geografiska. . och ekonomiska förhållanden.

Efterfrågan riktas självfallet rnot existerande utbildningsvägar och är därför direkt beroende av vilka "utbildningsmöjlighetcr som finns. Om ett rikt differentierat utbud av högskoleutbildning erbjuds, blir också efterfrågan på utbildning stor under'förutsiittning att utbudet ges goda möjligheter på arbetsmarknaden.

Prop. 1975: 9 37

Sammanfattningsvis kan sägas att begrepp som efterfrågan och behov har en någorlunda väldefinierad innebörd endast om den institutionella ramen är given. För den långsiktiga planeringen är en rad alternativa efterfrågeutvecklingar möjliga. Inte minst genom åtgärder inom utbild- ningsplaneringen påverkas efterfrågeutvecklingen. Att i planeringen stan- na för en viss dimensionering innebär därför inte att denna bedöms svara mot den mest sannolika utvecklingen utan snarare att man ställer upp den som ett mål (avsnitt2.3.1 .2).

Utredningen pekar också på det samband som råder mellan sam- hällets och individernas efterfrågan på utbildning. 1 den mån utbild- ningsefterfrågan styrs av önskan att förbereda sig" för viss yrkesverksam- het torde förhållandena på arbetsmarknaden spela in vid individernas val av utbildning. Arbetsmarknadssituationen'vid valtidpunkten' blir 'i många fall avgörande för den utbildning individen väljer. Den många ' gånger avsevärda tidsförskjutningen mellan utbildningsval och'utträde på arbetsmarknaden kan medföra, att den färdigutbildade träder "ut på en arbetsmarknad som förändrats avsevärt sedan valtillfället. Detta mo- - tiverar att samhället söker planera utbildningens kapacitet på yrkes- sektorer efter mer långsiktiga bedömningar av samhällets behöv av ut- bildade och av individernas utbildningsefterfrågan. Den långsiktiga ut- bildningsplaneringen bör avse endast breda sektorer av utbildningssyste- met. Väsentligt är att långsiktiga bindningar inte hindrar planering med ' hänsyn till snabbt uppkommande oförutsedda tendenser i såväl efterfrå- gan på utbildade som individernas utbildningsefterfrågan. Utbildningen bör ge beredskap för rörlighet på arbetsmarknaden (avsnitt 23.13).

En viktig faktor är därvid studiernas organisation. Utredningen sam- manfattar några riktlinjer för utvecklingen av högskolestudiernas orga-' nisation som är av särskild betydelse i detta sammanhang och som kan ses som en förutsättning för utvecklingen av återkommande utbildning, nämligen följande.

— Grundutbildningen bör inriktas mot breda yrkesområden och 'ge in- dividen goda valmöjligheter på arbetsmarknaden. — Den sammanhängande första utbildningsperioden bör inte göras längre än att resurser kan avsättas för utbildning som följer på perioder av yrkesverksamhet. — Det är önskvärt att 'en längre sammanhängande grundutbildning ges en mera specialiserad yrkesinriktning" först 'i nära anslutning till utträde " i yrkesverksamhet.

— Mellan kortare och längre utbildningslinjer inom en sektor av yrkes? ' livet bör om möjligt upprättas sådana samband'att personer med den kortare utbildningen kan, 'med tillgodoräknande av denna, vidareutbildas till den längre utbildningens slutnivå. ' — Bl.a. genom en överskådligare och" på- 'enhetligare grunder'byggd

Prop. 1975: 9 33

organisation hör bättre information kunna ges om utbildningens inne- håll och om olika utbildningsalternativ. —— Tillkomsten av nya utbildningsvägar bör underlättas. bl.a. genom en organisation med studieenheter som smidigt kan kombineras med varandra.

Möjligheten att nå önskvärda. mål, t.ex. i fråga om antalet stude- rande i högskoleutbildningen, begränsas av tillgången på resurser. Sär- skilt svår har situationen varit inom sna-bbt expanderande ämnesområ- den (avsnitt 2.3.2.1). _

Behovcn av resurser för högskoleutbildning måste självfallet vägas mot andra samhällsbehov. Under' 1950- och 1960-talen har resur- serna för utbildning ökat snabbare än samhällets samlade resurser. Så- vitt U 68 kan bedöma kan ökningstakten för utbildningsområdets de] inte bibehållas på samma nivå under utredningens planeringsperiod (från mitten av 1970-talet till några år in på 1980-talet). Kraven på ökade resurser för utbildning bedöms bli särskilt starka inom förskolan och vuxenutbildningen. Högskoleutbildningens planering måste utformas mot bakgrund av detta (avsnitt 2.3.2.2). .

Många skäl talar för en förhållandevis jämn fördelning av utbildning på individerna. Tyngdpunkten av högskoleutbildningens utveckling un- der planeringsperioden bör därför ligga på kortare utbildningslinjer.. Vidare bör utvecklas utbildningslinjer vilkas innehåll ter sig menings- fulla för nya studerandekategorier och åtgärder vidtas för att stimulera ' eftersatta gruppers efterfrågan (avsnitt 2.3.3.1).' _

Utredningen redovisar också några allmänna förutsättningar för sitt ' förslag till gymnasieskolans dimensionering (avsnitt 2.3.4). .

Utredningens undersökningar (avsnitt 2.4) Utflödet från utbildningsväsendet (avsnitt 2.4.1).

Prognosinstitutet vid SCB har på utredningens uppdrag gjort beräk- ningar av det antal personer som kommer att lämna utbildningsväsen—

det och gå ut på arbetsmarknad-en under 1970-talet. Syftet med beräk- - '-

ningarna har varit att illustrera utflödet på arbetsmarknaden under olika antaganden om tillströmningen till utbildning men med förutsättningen att utbildningsväsendets nuvarande'struktur bibehålls i huvudsak oför- ändrad. Dessa beräkningar jämförs sedan med arbetsmarknadens ny- rekryteringsbehov.

Två alternativa beräkningar har genomförts. Beräkningarna kan inte betraktas som prognoser-i vanlig mening. De anger i stället konsekven— serna av två tänkbara utvecklingar vad gäller övergången till högskole- utbildning. Alternativen skiljer sig åt beträffande linjefördelningen- i ' '- gymnasieskolan, övergångsfrekvenserna till högskoleutbildning" och-

Prop. 1975: 9 39

examinationen vid de filosofiska fakulteterna. Antagandena har kombi- nerats så att de i beräkningsalternativ A ger största tillströmning och största utflöde och i alternativ B ger minsta tillströmning och minsta utflöde av högskoleutbildade.

Den modell som använts för att beräkna utflödet från utbildnings- systemet till arbetsmarknaden åskådliggörs i figur 6. Utbildningsystemet illustreras i figuren av boxar. Pilarna mellan dem markerar elevström- mar. Som en ram kring utbildningssystemet ligger arbetsmarknaden.

Högskole — ufbi ldning

-Annon efter— qgmnosiol

utbildning

Universitet och högskolor

xxxxs xx

XX

Z-åriqag r- kesinriktu- de Iinjer,di.- verse speci- ulkursei-

X x

s'ociul, . . ekonomisk, teknisk

)

|__—____'1

x x

Grundskolan (realskola, flickskola, folkskola)

Figur 6. Modell för beräkning av utflödet-från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden.

Prop. 1975: 9 40

Det första beräkningss'teget i ltalkylema avser elevutflödet från grund- skolan. För 1970-talet kan detta flöde förutses tämligen väl. Det största osäkerhetsmomentet ligger i invandringen.

Beräkningarna över tillströmningen till gymnasieskolan grundar sig i alternativ A på Sözs långtidsbedömning från år 1971. För de tre- och fyraåriga linjerna antas i stort sett oförändrad kapacitet 'under hela 1970-talet. För de tvååriga linjerna innebär Sözs långtidsbedömning en något ökad kapacitet. Alternativ B utgår från en i förhållande till alter- nativ A oförändrad totalkapacitet för gymnasieskolan. Viss omfördel- ning av platserna mot en större andel vid de tvååriga yrkesinriktade linjerna antas.

Andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och fyråriga linjer som övergår direkt till högskoleutbildning antas i alternativ A öka stegvis mot de övergångsfrekvenser som rådde i slutet av 1960-talet. Fr.o.m. år l976,='77 antas vidare en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer på- börja studier vid universitet och högskolor. Tillströmningen av utlän- ningar och äldre studerande antas öka. I alternativ B antas andelen studerande vid gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, som övergår direkt till högskoleutbildning, förbli oförändrad fr. o. m. år 1972. Också i detta alternativ antas en del av eleverna vid vissa tvååriga linjer över- gå till högskoleutbildning fr.o.m. läsåret 1976/77. Tillströmningen av utlänningar och äldre studerande antas förbli oförändrad.

Vid de filosofiska fakulteterna finns ett stort antal studerande som skrivit in sig för att läsa enstaka ämnen. I båda beräkningsalternativen har antagits'att ca 85 procent av de .direktinskrivna vid filosofisk fakul- tet (dvs. personer SOm övergått till högskoleutbildning inom fyra år efter aVslutad gymnasiesköleutbildning) 'skriver in sig med avsikt att ta examen.-" För övriga studerande Och utlänningar antas motsvarande andel vara 35—40 procent. ' .'

Examinationsfrekvensen för' gruppen direktinskrivna vid filosofisk fakultet förutsätts i alternativ A bli 60 procent, oavsett kön och fakultet. I alternativ B antas frekvensen-. gå ner till 40—50 procent för inskriv- ningsårgångarna 1968/69—1970/71. Fr.o.m. årgång 1971/72 antas sam- ma examensfrekvens som i alternativ A. .

Utflödet från utbildningsväsendet till arbetsmarknaden har härefter ' kunnat beräknas för de tre fémårsperioderna 1965/70, 1970/75 och 1975/80. Förvärvsintensiteten har antagits 'v'ara' densamma i de båda kalkylerna.

Den kalkylerade tillStrömning'en till högskoleutbildning redovisas i tabell 2. Enligt alternativ A beräknas antalet nybörjarplatser vid spärrad högskoleutbildning samt antalet första gången inskrivna studerande vid de fria fakulteterna med avsikt att ta examen bli sammantaget ca 44 000 läsåret 1976-577. Enligt alternativ B skulle motsvarande tal vara ca 37 000.

Tabe/12. "Beräknad tillströmning till högskoleutbildning.

Universitet och ] "gr/color Spärrade utbildningar Antal nybörjarplatser Första gången inskrivna

Universitet och högskolor Fria fakulteterl Första gången inskrivna alt A alt B Däravstuderande för examen ' alt A . alt H Summa första gången inskrivna vid universitet/ högskolor alt A alt B

Annan efte/gymnasial utbildning1 Antal nybörjare Första gången inskrivna All högskoleutbildning Första gången inskrivna alt A alt ll Därav studerande för examen ' ' alt A alt 3

Antal nybörjarplatservid spärrad högskoleutbildning "samt första gången inskrivna studerande för examen vid fria'fakulteter

ult A alt B

Hänvisningar till S1-1-3

1 Studerande vid kombinationsutbildning finns med både vid de ”fria fakulteterna" och vid '

ning” har de räknats endast engång.

5 000 3 600

14500 14500 18100 13100

10 800 9 200 27 300 2'/ 300

1970/71

6 900 4 800

24 100 24 100

16100 16100

28 900 28 900 16 300 13 800 42 100 42 100

34100 34100

38 700 38 700

1971/72

7 400 5 600

18 800 18 800 12 500 12 500 24 400 24 400 1.7 400 14 800 38 500 38 500 32 200 32 200

36 600 36 600

1965/66 1972/73

7 600 5 800

16 700 16 700

11000 11000

500 500

NC! (*I Cl

17 800 15 100

36 600 ' 36 600

30 9.00 30 900

35 300 35 300

1973/74

7 900 6 000

17 400 16 200 11 300 10 500 23 400 22 200 17 200 14 600 37 100 35 800 3_0 900 30 100

35 400 34 600

1974/75

8 100 6 200

18 300 15 500 11 700 10 000 24 500 21700 17 900 15 300 38 800 36 000 32 200 30 500

36 700 35 000

1975/76

8 200 6 300

19 900 15 300 1'). 800 9 800 26 200 21 600 18 200 15 600 40 800 36 200 33 600 30 700

38 200 35 200

1976/77

8 200 6 300

27 000 17 700 18 600 11700 33 300 24 000

18 500" 15 700 48 000 38 600

39 500 32 700

44 300 37 400

1977/78

27 700 16 400 18 900 10700 34 000 22 700 18 500 15 700 48 700 37 300 39 800 ' 31 600

44 500 36 400

1978/79

8 200 6 300

28 300

_16 000

19 000 10 300

34 600 22 300 18 500 15 700

' 49 300

36 900 40 000 31 300

44 700 36 000

28 800 15 700 19 100 10 100 35 100 22 000 18 500 15 700 49 700 36 600 40 000 31 000

44 800 35 800

'nnnan eftergymnasial utbildning”. Under rubriken "all högskoleutbild-

1979/80

Prop. 1975 9

41

Prop. 1975: 9 ' 43

Det beräknade utflödet på arbetsmarknaden redovisas i figur 7. Alter- nativ iB ger ett något större totalt utflöde än alternativ A. Anledningen till detta är antaganden om lägre benägenhet för högskolestudier, vilket gör "att utflödet direkt efter gymnasieskolan blir större.

Utflödet från de olika nivåerna i utbildningssystemet skiljer sig under de båda femårsperioderna på 1970-talet markant från utflödet l965i70. Utflödet av personer med enbart grundskola minskar som väntat kraf- tigt, medan antalet nytillkommande med högskoleutbildning beräknas bli nära dubbelt så stort 1975/80l som 1965i70. Från gymnasieskolan be- räknas utflödet öka ganska kraftigt mellan de två första femårsperioder- na för att sedan hålla sig tämligen oförändrat.

Anful | tusental 600

All: A Alt B

500

400

300

200

100

o l965/70 l970/75 ' |9'75/eo

|:] Höqskoleutbi ldning Wramell högskoleutbildning

Figur 7. Beräknat utflöde på arbetsmarknaden 1965/70, 19701” .5 och 1975'80 enligt 'olika beräkn-ingsalternativ.

En fördelning av utflödet efter yrkesutbildnin'gssekt'orer m_. m. redo- visas i tabell 3.

Nyrekrytering från utbildningsväsendet (avsnitt 2.4.2)

Prognosinstitutet. vid SCB har på utredningens uppdrag också gjort beräkningar över arbetsmarknadens nyrekryteringsbeh'ov under perioder- . na 1965170, 1970175 och 1975./80.

Utgångspunkt för beräkningarna är den prognos över den totala ar- betskraften som prognosinstitutet gjort för 1970 års långtidsutredning. Denna prognos bygger på en befolkningsprognos och på antaganden om förvärjvsfrekvensens utveckling inom olika befolkningsgrupper.

Prop. 1975: 9 43

Den totala arbetskraften fördelas därefter på näringsgrenar. Grund- materialet för denna fördelning har hämtats från 1970 års långtidsutred- ning. Det har antagits i beräkningarna att 1970/75 års utvecklingstakt för de enskilda näringsgrenarna fortsätter även under perioden 1975/80.

En skattning görs av yrkesfördelningen inom de olika näringsgrenar- na. 1960 och 1965 års folkräkningsmaterial har utgjort grundmaterialet för beräkningarna. Yrkesfördeluingen inom varje näringsgren år-1960 och år 1965 har studerats och den förändring som skett mellan dessa år har skrivits fram till år 1980. Vissa avstämningar har gjorts. Som resul- tat erhålls den totala arbetskraftens fördelning på yrke vid olika tid- punkter.

Nyrekryteringsbehovet till varje yrke beräknas därefter. Vid beräk- ningarna tas hänsyn till hur många personer som lämnar arbetskraften och till yrkesbyten. Grundmaterialet för dessa beräkningar har hämtats från en specialbearbetning av 1960 och 1965 års folkräkningar. Ny- rekryteringsbehovet delas slutligen upp på tre grupper. personer som kommer från utbildningsväsendet, invandrare och övriga.

Nyrekryteringsbehovet från utbildningsväsendet räknas om från yrkes- terrner till utbildningsterrner. Detta sker genom antaganden om de ny- . rekryterandes utbildningssammansättning i varje yrke. Resultaten av ny.- rekryteringsberäkningarna uttryckta i utbildningstermer redovisas i ta- bell 3.

En väsentlig fråga vid beräkningamas användning som underlag för dimensioneringen av utbildningsväsendet gäller graden av osäkerhet i dem. Ett sätt att ge en uppfattning om osäkerheten hos prognosen är att göra känslighetsanalyser så att viktiga beräkningssteg genomförs med

Tabell 3. Nyrekryteringsbehov och utflöde från utbildningsväsendet. 1000-1211. '

Nyrekryteringsbehov Utflöde - - Utbildning 1965/70 1970/75 1975./so .1965/70 1970/75 . 1975./so

Alt.A Alfa Alt.A MLB. Fullständig högskoleutb. 90 112 129 76 129 125 133 27

Teknisk 12 _15 16 11 15 15 20 19 Administrativ 19 25 32 ' 13 31 - .30 ' 31 29 Vård 20 25 29 16. 24 24 . 28. _. 28 Undervisning 28 34 36 27 _ 36 ' 36 37 37. Kultur och information 4 5 5 4 5 5 6 ' 6 Ej spec. yrk.sekt. 3 . - 4 5 —. _— — - —. - — . Högskutb. utan yrkesinr. 4 ' 5 6 ' 5 ' 17 15 12 9 Partiellhögskoleutbildning 4 ' 4 4 16. 25" 27 30 - 18 Gymnasieskolcutbildning 277 . 302 322 217 273 277 .250 279 Teknisk 127 141 150 106 119 120 122 136 Administrativ 84 86 85 52 60 ' 62 ' 57 '65 Vård 37 : 45 55 36 44 44 38 - 3.9 Ej spec. yrk.sekt. 23 24 24 — —— — — -— Utan angiven yrkesinr. 6 ' : 7' 7 24 ' 50 '. 53 ' 33 38 Grundskola o. folkskola 108 78 51 . 157 124 126- 119 121

Totalt 479 497 506 467 550 " 555 532 545

Prop. 1975: 9 44

varierande antaganden. Utförda beräkningar visar att framförallt närings- grensutvecklingen har en mycket stör betydelse för nyre'kryteringsbeho- vets fördelning på utbildning. ' ' '

Jämförelser mellan behovs- och utflödesberäkningarna (avsnitt 2.4.3)

Av tabell 3 framgår att det kalkylerade totala utflödet understiger det kalkylerade totala nyrekryteringsbehovet med ca 10 000 för perioden ' 1965/70, medan utflödet enligt kalkylerna överstiger nyrekryterings'beÄ ' hovet med ca 50 000—60 000 personer för perioden 1970/75 och med ' ca 20 000—40 000 personer för perioden 1975/80. Dessa skillnader är en följd av brister i samordningen mellan de två kalkylerna. En över— vägande del av de kalkylmässiga skillnaderna är att hänföra till grund— skolenivån och den gymnasiala nivån samt till partiell högskoleutbild- ning. ' ' '

Vid jämförelser mellan utflödes- och beho'vskalkylerna är det nödvän- digt att beakta de betydande osäkerheterna i beräkningSunderlaget. När utredningen ändå tillåter sig att avläsa vissa tendenser med utgångspunkt i prognosmaterialet sker det med understrykande av att osäkerheten är såbetydandeatt utredningen inte 'anser det möj- ligt att göra säkra uttalanden om kom- mande brist eller överskott.

För perioden 1970,-"75 överstiger det kalkylerade utflödet av personer med fullständig högskoleutbildning det beräknade behovet. ÖVerskotts- tendenserna är i huvudsak koncentrerade till högskoleutbildning utan angiven yrkesinriktning. För perioden 1975,-'80 ligger det kalkylerade u't-' budet i nivå med det beräknade nyrekryteringsbehovet. Skillnaderna ligger helt inom kalkylens osäkerhetsmarginal. Skulle tillströmningen till högskoleutbildning stagnera på nuvarande nivå, alternativ B i ut- flödeskalkylen, bedömer utredningen det som sannolikt att utflödet un- der l980-talet kommer att understiga det kalkylerade nyrekryteringsbe- hovet.

Utredningen redovisar i avsnitten 2.4.4—2.4.6 ytterligare några spe- cialundersökningar som den låtit utföra. '

' I en av studierna (SOU 1971: 62) har olika mekanismer för anpassning vid förändrade arbetsmarknadslägen undersökts. Undersökningen visar bl. a. att arbetsmarknadens anpassning vid förändrat arbetsmarknadsläge endast i begränsad utsträckning skett via lönen. En stel lönestruktur ökar kraven på utbildningsplaneringen.

Utbytbarheten mellan personer med närbesläktad utbildning syns vara betydande. Utbildningssammansättningen på arbetsmarknaden tycks i viss utsträékning bestämmas av tillgången på personer med olika utbild- ning.

Prop. 1975: 9 45

Undersökningen tyder också på att personer med längre utbildning har en säkrare ställning på arbetsmarknaden än personer med kortare ut- bildning. De har bl. a. fler möjligheter att välja mellan olika befatt- ningar. Om antalet personer med längre utbildning med viss inriktning växer snabbare än efterfrågan, kan det alltså finnas en tendens att de med längre utbildning får företräde också till befattningar till vilka hu- vudsakligen personer med kortare utbildning efterfrågas. (Avsnitt 2.4.6)

Några andra studier som genomförts för U 68:s räkning (SOU 1971: 61) belyser bl. &. ungdomens attityder till utbildnings- och yrkesval." Un-" dersökningama synes ge stöd för att ungdomens dominerande uppfatt- ning är att den högre utbildningen skall planeras så att den förbereder för den framtida yrkesverksamheten.

I rapporten Val av utbildning och yrke redovisas vissa uppgifter om den sociala rekryteringen till utbildning vid universitet och högskolor läsåret 1968/69 (figur ). Av alla ungdomar i för högskolestudier rcle- vanta åldersgruPper uppskattades då ungefär 11 % komma från social- grupp I, 39 % från socialgrupp II 'och 50 % från socialgrupp 111. Av ungdomar från socialgrupp I nyinskrevs omkring 80 % vid universitet och högskolor. Motsvarande andelar från socialgruppcrna II och III var 20 resp. 9 %. Dessa olika övergångsfrekvenser medförde att bland ny- inskrivna vid universitet och högskolor kom 42 % från socialgrupp I, 37 % från socialgrupp 1.1 och 21 % från socialgrupp lll.

Andel ngmskrivno unqdomor vid universitet och högskolor från olika sociala hemmiljöer klo/'o-37o/01210/o

' . o. högskolor

Skattad andel ungdomar i för—"högskolestudier relevanta åldersgrupper från' olika sociala hemmiljöer.(beröknot påontulet ZO—Sringor) '

.Sociolqrupp I

En viss utjämning av den sociala rekryteringen till universitet och 'hög- skolor tycks ha skett under efterkrigstiden. Inom. en del "av den högre- utbildningen, nämligen utbildningarna till agronom, apotekare, civile'ko-' nom, civilingenjör, jurist, jägmästare, läkare, tandläkare'och veterinär' har dock den sociala sållningen snarast skärpts under den undersökta pc- ' ' rioden. (Avsnitt 2.4.4) ' ' '

U 68 har också låtit utföra vissa samhällsekonomiska kalkyler för

Sociotqrupp 31 50C10|9rUPP III

Prop. 1975: 9 46

längre utbildning (SOU 1972123). Utredningen har emellertid funnit det principieut vanskligt att använda dessa som underlag för den kvan- titativa planeringen av högskoleutbildningen. (Avsnitt 2.4.5)

Utredningens dimensioneringsfönslag (avsnitt 2.5)

Gymnasieskolan

U 68:s förslag avseende gymnasieskolans dimensionering är att upp-_ fatta som en allmän ram som i flera hänseenden får kompletteras genom fortsatt utredningsarbete. . .

Utredningen finner det inte lämpligt att ange en bestämd tidpunkt för genomförandet av sina dimensioneringsförslag för gymnasieskolan utan föreslår att de uppfattas som riktlinjer för slutet av 1970-talet. I vissa hänseenden bör riktlinjerna kunna varavägledande för planeringen re- dan tidigare. (Avsnitt 2.5.1.1) ' '

Gymnasieskolans nuvarande kapacitet inom linjer och direkt grund- skoleanknutna specialkurser om minst ett år svarar mot över 90 procent av en årskull lG-åringar. Långt ifrån alla nybörjare i gymnasieskolan är emellertid 16 år. Gymnasieskolan bör dimensioneras så att alla som" söker utbildning där också kan beredas plats, även om detta inte alltid ' kan ske på önskad linje. Utredningen finner emellertid att övervägande skäl talar mot att en obligatorisk gymnasieskola införs, men betonar starkt behovet av att studiestimulerande och uppsökande åtgärder rik- tas till dem som inte spontant väljer att söka till gymnasieskolan.

Det är vanskligt att säga vad detta bör innebära för gymnasieskolans kapacitet. Utredningen gör antagandet att under senare delen av 1970- talet bortåt tio procent av en årskull går ut på arbetsmarknaden efter avslutad grundskola och därefter inte söker annan utbildning i gymna- sieskolan än möjligen kortare specialkurser. Utredningen betonar att detta är ett beräkningsantagande. Det utgör inte ett förslag att en viss del av ungdomarna skulle utestängas från gymnasieskolan.

Enligt U 68:s mening bör man som ett led i utvecklingen mot åter- kommande utbildning överväga att förstärka den direkta yrkesförbe- redelsen inom de linjer som nu är mest utpräglat studieförberedande. En förändring i denna riktning kan sannolikt genomföras först. på längre sikt.

Av prognosunderlaget framgår att utflödet på arbetsmarknaden från gymnasieskolans icke yrkesinriktade linjer (N, H, S, So) tenderar att bli större än behovet. Mot bakgrund av detta, och som ett led i förstärk- ningen av yrkesutbildningen i gymnasieskolan, föreslår utredningen att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning under 1970- talet successivt minskas från ca 30 procent till ca 25 procent av de stu- derande som antas till gymnasieskolan.1

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 47

I fråga om fördelningen av gymnasial utbildning på olika yrkesin- riktningar ger prognosunderlaget viss vägledning. Det finns klara brist- tendenser för gymnaSialt utbildade inom alla de tre yrkesutbildnings- sektorer som är representerade i skolan. Den brist på personal inom - tillverknings- och vårdyrken som föreligger och som kan beräknas fin- nas kvar under lång tid motiverar en ökning av kapaciteten av gymna- sial utbildning med sådan inriktning. Skäl kan anföras för en viss åter- hållsamhet i fråga om direktutbildning för administrativa uppgifter.

Teknisk och naturvetenskaplig högskoleutbildning väljs sällan av stu- derande vilkas gymnasiala studier haft administrativ, ekonomisk eller social inriktning. Vill man främja en god tillströmning till teknisk och naturvetenskaplig utbildning i högskolan och en viss överströmning från teknisk gymnasial utbildning till högskoleutbildning med annan yrkes- inriktnig är detta ytterligare argument för att öka kapaciteten för teknisk yrkesutbildning i gymnasieskolan.

U 68 föreslår de rikttal för fördelningen av gymnasieskolans antag- ningskapacitet som framgår av tabell 4. Utredningen betonar talens ka- raktär av ungefärliga riktmärken (avsnitt 2.5.2.1).

Tabell 4. Nuvarande och föreslagen fördelning av gymnasieskolans an-

tagningskapacitet. Yrkesutbildningssektor ' Fördelning Fördelning ' 1972/73 vid 1970- 21. talets slut. Förslag. (;;, (ca) Teknisk utbildning _ _ 34 3.51 Administrativ och ekonomisk utbildning 22 70 22 75 Vårdutbildning m. m. 14 15] Utan yrkesinriktning 30 25 Suriima 100 11.10 Högskolan

U 68:s förslag till dimensioneringsplan består av dels antagningstal till utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer för läsåret 1976577, dels riktlinjer för utvecklingen för tiden fram till 1980-talets början. Som bortre gräns för planeringsperioden har i fråga om antagningskapacite- ten' satts läsåret 1983 /84. (Avsnitt 2.512)

All långsiktig planering sker under betydande osäkerhet. Utredningen har därför valt att formulera sitt förslag till antagningskapacitet för utbildningslinjer med .hjälp av .två planeringsgränser. .

Vid planeringsgränsemas utformning ha'r U 68 utnyttjat underlag från bl. a. prognosinstitutets utflödes—' och' behovskalkyler. Det kalkylerade behovet av högskoleutbildade ökar från ca'90 000 under perioden 1965-" 70 till ca 112000 under perioden 1970/75 och till ca 129 000 under pe-

Prop. 1975: 9 43

rioden 1975/80. Räknar man med en ökning av behovet med ca 15000 personer under perioden 1980/85, dvs. en något lägre ökningstakt, inne- bär det en årlig ökning på ca två procent. Om utflödet under en längre tidsperiod ligger på oförändrad eller bara obetydligt högre nivå än som anges av det lägre tillströmningsalternativet (alternativ B) för perioden 1975/80 kan enligt utredningens "bedömning tendenser till brist på persog ner med längre utbildning beräknas föreligga efter hand. Utredningen finner därför att en kapacitet som svarar mot det lägre alternativet i utflödesberäkningama, dvs. antagning av ca 37000 studerande till ut- bildningslinjer, bör vara. ett minimum vid planeringsperiodens början. Enligt utredningens mening bör sedan denna nedre gräns för den årliga antagningskapaciteten, mot bakgrund av behovsökningen, årligen öka med två procent. .

U 68 avvisar bestämt en planering av högskoleutbildning som skulle innebära att dirnensioneringen helt anpassas efter arbetsmarknadsprog- noser. Enligt utredningens mening kan från arbetsmarknadssynpunkt inga invändningar resas mot en total dimensionering av högskoleutbild- ningen som ligg er något högre än vad prognosen pekar på. Det till sist

Antal antogninqsplatser

so maj—___—

49 ODB 30 000

20 000

Exempel ”på Iverkliq'u'lvécklinq 'ov unfoqningsfulen Ovre gräns i UESS plonerinqsförslug . Nedre gräns i 0685 planeringsförslaql Pls kalkyl, större alternativet Pls kolkgl', mindre. alternativet

IO 000

XX I 11 A B

1955/65 1970/7: 1975/76 '

Figur 8. Antal antagningsplatser i fullständiga utbildningslinjer. Prognosinsti-l tutets kalkyler avser en fri och en spärrad sek-tor'av högskolan. Antalet antag- ningsplatser har här satts lika. med antalet antagningsplatser i spärrad utbild-. ning plus antalet första gången inskrivna f_ör examen vid de fria fakulteterna. T.o.m. 1969/70 avses dock' ”första gången inskrivna".

isen/ei '

Prop. 1975: 9 ' 49

avgörande bör .vara vilka resurser som kan ställas till förfogande för högskoleutbildning. Utredningen har med dessa utgångspunkter prövat att sätta en övre gräns för antagningskapaciteten till utbildningslinjer vid ca 42 000 för läsåret 197677 och räknar med en ökning av denna övre gräns med 2 procent per år. De övre och nedre planeringsgränserna har ritats. in i figur 8..1

Antalet studerande i partiell utbildning vid universiteten kan för när- varande uppskattas till något tiotusental. Det stora antalet deltagare i universitetscirklar bör-uppfattas som ett tecken" på att utbildningsefter- frågan inte har kunnat tillgodoses inom den nuvarande decentralise- rade universitetsutbildningen. Räknar man med att efterfrågan'från vuxna successivt ökar och vill man-planera för att om möjligt tillfreds- ställa efterfrågan, anser utredningen en kapacitet för ca 20000 heltids- studerande eller motsvarande högre antal deltidsstuderande år 1976/77 vara skälig.

Utredningen föreslår att man räknar med en snabbare tillväxt "under planeringsperioden av kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser än för fullständiga utbildningslinjer och stannar för en ökning med ca 10 procent årligen. Kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser skulle då svara mot mellan 35 000 och 40 000 heltidsstuderande läsåret 1983/84 (avsnitt 2.522).

Utredningens förslag till planeringsramar för-de olikalyrkesutbildnings- sektorerna framgår av tabell 5. - '

För utbildning med teknisk inriktning synes de tendenser till överskott som prognosunderlaget pekar på motivera .att någon ytterligare utbygg nad, utöver nu planerad, av traditionell högskoleutbildning inom sek— torn inte genomförs fram till 1970-talets mitt. Genom att viss naturveten- skaplig utbildning, som i nuvarande organisation inte uppfattas som - knuten till en teknisk yrkesinriktning, räknas till denna "sektor innebär förslaget formellt en ökning avantagningskapaciteten till teknisk högi skoleutbildning. På sikt bör man enligt utredningens mening planera för en ökning av antalet utbildningsplatser i högskoleutbildning med teknisk inriktning. Om den av U 68 föreslagna försöksverksamheten med yrkestekniska linjer visar att. denna utbildning är attraktiv bör en bety- dande kapacitetsökning planeras för sadana linjer.

.För administrativ och ekonomisk högskoleutbildning pekar prognos- underlaget på en balanserad arbetsmarknadssituation för senare delen av 1970-talet. Det finns, efter den kraftiga expansion som utbildning.a'v. detta slag genomgått, enligt utredningen skäl för att .planera för .en i hu- .- vudsak oförändrad kapacitet .vid början av planeringsperioden. På sikt bör man räkna med en viss försiktig. ökning. . Också för högskoleutbildning inom vårdsektorn talar utfiödes- 'och

Hänvisningar till US49

1 Särskilda yttranden av.Sven-Olof Cronqvist. Tore Karlsson och Lennart Larsson gemensamt.. Dag 'Klackenberg. Ove Nordstrandh samt L'ars Tobisson. 4 Riksdagen 1975. I som]. Nr 9

Prop. 1975: 9 50

Tabell 5. Fördelning på yrkesutbildningssektorer av antagningen till linjer i högskoleutbild- ningen. Ungefärliga tal. '

Yrkesutbildningssektor m. m. . l97l..-'72 l976.-"77 198.31/84;

Teknisk utbildning Ö 5 3001 7 300 ' ' 10 000

N 6 700 9 000

Administrativ och ekonomisk utbildning Ö ca 6 5001 8 800 - 10 000

N . 7 700 . : 9 000

Vårdyrkesutbildning Ö _ .7 500 8 800 . 10 500

N 8 400 9 500

Utbildning för undervisningsyrken Ö 9 500 9 900 ' 10 000

N 9 400 9 000

Utbildning för kultur- och informationsyrken Ö ca 1 0001 ' 2000 3 000 N. . . 1 900 2 500 ,

Lokala och individuella utbildningslinjer Ö . — 5 000 . 4 500

N 3 500 3 500

Utbildning utan angiven'yrkesinriktning Ö ca 7 0001 _ ._

N ' ' _ __

Summa ö 37 000 42 000 ' 48 000

' N 37 000 42 000

Ö = övre planeringsgränsen N = nedre planeringsgränsen

1 Nuvarande kapacitet inom utbildningssektorerna för administrativa Och ekonomiska yrken och för kul- tur- och informationsyrken ligger delvis inom de fria fakulteterna och har bara tillnärmelsevis kunnat upp- skattas. Utbildningen vid matematisk-namrvetenskaplig fakultet, som förbereder för bl. a. tekniska yrkes- funktioner, har utom i vad avser utbildning till ämneslärare förts till ”utbildning utan angiven yrkesinriktning". ' '

behov5ka1kylerna för en balanserad arbetsmarknadssituation under prog- nosperioden. För enstaka utbildningskategorier kan dock brist beräknas föreligga. För den fortsatta planeringen bör man utgå från att behovet av vårdpersonal med högskoleutbildning kommer att växa. Mot denna bakgrund föreslår utredningen en successiv ökning av kapaciteten för vårdinriktad högskoleutbildning.

För högskoleutbildning med undervisningsinriktning pekar prognos- underlaget i huvudsak på balaus för 1970-talet. De detaljerade bedöm- ningar av lärarbehovet igrundskolan och gymnasieskolan som gjorts av SCB och SÖ tyder för 1980-talet på överskottstendenser som motiverar en viss återhållsamhet i dimersioneringen. Utredningen föreslår en i huvudsak oförändrad totalram men räknar inom denna med förändring- ar av utbildningskapaciteten på enskilda utbildningslinjer.

Utbildningssektom för kultur- och informationsyrken är den mest heterogena av sektorerna. Bl.a. mot bakgrund av svårigheten att definiera yrkesområdet blir behovskalkylen särskilt osäker för denna sektor. När utredningen föreslår en ökning av antagningskapaciteten för 1970-talets mitt är detta delvis en förändring av formell natur, delvis ett uttryck för strävan att ge rum åt en reell ökning. På sikt bör man enligt

Prop. 1975: 9 51

utredningens mening räkna med en ökning av antalet studerande med kultur- och informationsinriktning. (Avsnitt 2.5.2.3)

Också de lokala och individuella utbildningslinjerna förutsätts vara yrkesförberedande; Dessa utbildningslinjer skall emellertid enligt försla— get inte fördelas på yrkesutbildningssektorer genom centrala beslut. Kapaciteten för dem redovisas därför för sig.

I tabellerna 6—11 redovisas utredningens förslag till antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. I tabellerna anges »nuvarande antagning» för alla utbildningslinjer där antalet studeran- deplatser är fastställt. Av tekniska skäl har inte motsvarande inskriv- ningstal för utbildning inom de fria fakulteterna kunnat anges. Upp- gifterna o'm den nuvarande antagningen avser i regel antalet studerande- platser läsåret 1971/ 72. Talen har avrundats. De föreslagna antagnings- talen har karaktären av cirkatal.

Prop. 1975: 9 52

Tabell 6. Sammanfattning av .förslag till antagningstal för teknisk yrkesutbildning (all- männa utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper . Nuvarande antagnings- U 6st förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 ' 1970-talet (cirkatal) Ö N

1 Civilingenjörsut-bildni-ng (teknisk fakultet) 3 250 3 500 . 3 500 2 Naturvetenskaplig och matematisk ut- , . . -

bildning . _ . . 1 000 800 3 Yrkesteknisk utbildning ' . ' ' -— ' ' 700 ' 500 ' 4 Farmaceutisk utbildning ' 320 - 280 160 5 Laboratorieassistentutbildning . 900 . 1 000 900 6 Jondbruks- och skogsbruksutbildning 365 400 .400 7 Övr-ig teknisk ut-bildning1 . _ 430 _ . . - - 450 . 450

Summa . . 7 300 . 6_ 700

1 Brandingenujörer, driftingenjörer, sjöingenjörer, livsmedelstekniker. Ö : övre planeringsgräns N : nedre planeringsgräns.

Tabell 7. Sammanfattning av förslag till antagningstal för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinjer/grupper Nuvarande antagnings- U 6815 förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/ 72 1970-talet (cirkatal)

ö N 1 Juristutbildning ca 1 300 1 000 800

2. Ekonom- och samhällsplanerarutb. f ilosof isk-sarnhällsvetenskaplig utbildning, socionomutbildning vid

förva-ltn-ingslin-je . . 3 400 3 000 3 Annan treårig administrativ och ekonomisk utbildning. _ . . 1 000 . 800 4 Tvåårig administrativ och ekonomisk utbildning 570 1 000 900 5 Tvåårig utbildning i administrativt systemarbete 120 250 250

6 Ettåriga Specialkurser inom gymnasie- skolan med administrativ och ekonomisk inriktning 500 500 500 7 Ettårig specialkurs i gymnasieskolan för utbildning av s_vstemm-ä-n och programmerare- 1 080 1 200 i 000 8 Övrig administrativ och ekonomisk utbildning1 ca 400 500 500 Summa . . 8 800 7 700

;Ekonomiföreståndare, internatföreståndare, hälsovårdsinspektör, högre grafisk utbildning, sjö- apten.

0 : övre planeri-ngsgräns N : nedre planermgsgräns.

Prop. 1975: 9 53

Tabu]! 8. Sammanfattning av förslag 'till antagningstal för vårdyrkesutbildning (allmänna utbildningslinjer). '

Utbildningslinjer/gruppcr Nuvarande antagnings— U 68:s förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet, i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal) 6 N

] Läkarutbildning ' 975 1 050 1 050 ' 2 Kortare utbildning inom vårdområdet1 4 250 5 000 . ' 4 800 ' Tandläkarutbildning 380 500 500 4 Tandhygienistutbildning 50 100 _ 500 5 Socionomutbil-d-ning på socia-l linje 1 100 1 400 . 1 250 6 Psykologutbildning 7502 ' ' 600' ' 550 7 Logopedut-bildning 20 - 50 50 8 Socialpeda-gogutbildning 65 75 75 9 Veterinärutbildning 50 ' ' 50 50

Summa ca 7 600 8 800 _ 8.400

1 Arbetsterapeut, hörselvårdsassisten-t, medicinsk assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, ålder- ( omshemsförcståndare. - Avser antagningskapaciteten till studier för 40 poäng i psykologi. Ö : övre planeri-ngsgräns N : nedre planeringsgränsi

Tabell 9. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning till undervisningsyr- ken (allmänna utbildningslinjer); '

Uthiidningslinjcr/gruppcr ' ' Nuvarande antagnings- - U 68:s förslag för mitten av av utbildningslinjer .- _ . kapacitet, i regel 1971/72 .? 9711-talet (cirkatal) 0 N 1 Utbildning till ämneslärare ' ' 2 300 ' ' 2 900 2 700 2 Utbildning av låg- och mella-n- - - ' ' ' ' ' ' ' ' stadielärare - - 3 400 - 2 500 .. 2 200

S.Lärarutbildning i gynmastik', 'te'ck- ning, musik, hemkunskap,

slöjd m.m. '780 ' . ' ' 1 ' 1- 4 Förskollärarutbildning _ - . - .. _: 2100 - - 5 Fritidspedagog-utbildning . . .. 280 i 3 800 3 800 6 Lärare i industri- och hantverks—_ . ' ' _ . ämnen m.fl. ' 460 ' ' 500 - 500 7 Musik- och danspedagoger . . 170 " - . . 1200 - - '200 ' Summa ca'9 500 .' ' ' 9 900 ' '9'400

1 Ingår i antagning till utbildningslinje för ämneslärare. Ö : övre planeringsgräns N : nedre planeringsgräns.

Prop. 1975: 9 54

Tabell 10. Sammanfattning av förslag till antagningstal för utbildning för kultur- och in- formationsyrken (allmänna utbildningslinjer).

Utbildningslinier/ grupper Nuvarande antagnings- U 6st förslag för mitten av av utbildningslinjer kapacitet. i regel 1971/72 1970-talet (cirkatal) ö N

1 Utbildning för u-ngdoms- och fritidsverksam'he't 280 300 . 300 2 Utbildning för. kult-urförmedlin-g .

och informationsverksamhet . . 400 400 3 Utbildning till bibliotekarie 3601 360 360 4 Religionsvetenskaplig utbildning 200—300 . 500 400 5 Högre konstnärlig utbildning 350 400 400

Summa . . 2 000 1 900

1 Intagningskapaciteten vid- bibliote'. '(shögskolan 1972/7.3. Ö: öv re planeringsgråns N: nedre planeringsgräns.

Faktorer som påverkar tillströmningen till högskoleutbildning (av- snitt5 .1)

U 68 diskuterar översiktligt några styrande faktorer i utbildnings- systemet. Bl.a. konstateras att den vidgade behörighet för högskole- studier som statsmakterna beslutat om sannolikt kommer att medföra ökad efterfrågan på utbildning. Utredningen diskuterar vidare möjlig- heterna att liksom nu ha både en fri och en spärrad sektor av högskole- utbildningen men avvisar ett sådant alternativ. Av ekonomiska skäl skulle fritt tillträde endast kunna övervägas för utbildning som i fråga .om lärare, utrustning, lokaler, praktikplatser m.m. är mindre resurskrävan- de. Utredningen påpekar att tillströmningen till en sådan fri sektor visserligen under'det närmaste årtiondet sannolikt skulle bli måttlig och få en med hänsyn till arbetsmarknaden rimlig inriktning. Enligt utred- ningens mening måste man emellertid i planeringen räkna också med möjligheten att tillströmningen till en fri sektor eller en del av den blir stor. En av konsekvenserna av en stor fri sektor kan bli att det blir de studerande från denna sektor, med i regel mindre omfattande yrkes- förberedelser i utbildningen, som i första hand får möta uppkommande svårigheter på arbetsmarknaden. (Avsn-itt 5.1;2)

U 68 utgår från att tillgängliga resurser bara kommer att medge en mycket måttlig tillväxt av den högre utbildningen under det närmaste ' ' ' ' årtiondet, bl. a. därför-att omfattande resurser kommer att behövas för utbildning av vuxna med kort ungdomsutbildning. Kraftiga svängningar i den totala tillströmningen till högskoleutbildning måste vidare bedömas som ogynnsamma för såväl individerna, som samhället. Det anförda talar enligt utredningens mening för en total antagningsbegränsning;'

Mot en total begränsning av antagningen talar risken för en starkare.

Prop. 1975: 9 55

social selektion i högskoleutbildningen. Värdet av en ospärrad högskola är emellertid i detta avseende begränsat, om studerande från' lägre social- grupper återfinns främst i sådan utbildning som är starkt utsatt för svängningar på arbetsmarknaden.-U 68 finner det sannolikt att med- . vetna, mer specifika åtgärder för att bredda rekryteringen till högre ut- bildning har avsevärt gynnsammare effekt än vad 'ett bibehållande av en ' ospärrad sektor inom högskoleutbildningen skulle ha. Sådana åtgärder kan bl. &. vara följande. '

—— ökade utbildningsinsatser utanför högskoleutbildningen för vuxna med kort ungdomsutbildning. . — Differentiering av utbudet av högskoleutbildning, bl.a. genom ut- veckling av yrkesinriktade utbildningslinjer, inte minst sådana med natur- lig anknytning till gymnasieskolans yrkeslinjer (yrkesteknisk högskole- utbildning). . . -— Genomförande av de i princip beslutade behörighets— och urvals- - reglerna för tillträde till högskoleutbildning. , — Decentraliserad lokalisering av nytillkommande utbildningstillfällen och nya distributions- och undervisningsformer för högskoleutbildningen. — Studie- och yrkesvägledning samt, bl. a.i samband med anordnandet av enstaka kurser och studiekurser, information individuth eller gruppvis. . —— Studiesociala åtgärder som främjar en jämnare fördelning med avse— ende på social bakgrund och kön.

I och för sig skulle ett genomförande av- dessa åtgärder, tillsammans med bibehållande av en ospärrad sektor av högskoleutbildning, "kunna bedömas vara den bästa lösningen med hänsyn-till syftet att bredda ' rekryteringen. Med hänsyn till sin troligen starka effekt på utbildnings- efterfrågan kan emellertid åtgärderna av resursskäl bedömas som svåra- eller omöjliga att genomföra",- så länge antagningen till en" del av hög— .' skoleutbildningen är obegränsad." U 68 finner därför, när alla o'rnständig- " heter vägs mot varandra, att förutsättningarna för en lösning av fördel- ' ningsproblemen i utbildningssystemetsnarast är gynnsammare 'om'an- tagningen till all högskoleutbildning begränsas än om' nuvarande orga- nisation med en fri och en spärrad sektor bibehålls. '

U 68 föreslår sålunda att antagningen till all grundläggande högskole— utbildning begränsas. 1 ' ' " - '

Allmänna förutsättningar ochöverväg'anden rörande antagningsbegräns-gl . ningar (avsnitt 5.2).

Antagning sker enligt U— 68:s förslag till utbildningslinje (allmän; lokal eller individuell) eller linjevariant eller till enstaka kurs eller studiekurs.' "

1 Särskilda yttranden av Christina Flink, Dag Klacken-berg och Per Stjern— qu1st.

Prop. 1975: 9 . - 56

Det blir i princip möjligt att'bygga en utbildningsgång med' samma innehåll som en utbildningslinje genom att delta i- en följd av enstaka kurser eller studiekurser. Den studerande blir emellertid då beroende. av det i vissa fall skiftande kursutbudet på orten och måste antas till' var och en av de kurser och studiekurser som bildar" utbildningsgårigen.

För den studerande som antas till en fullständig utbildningslinje är förhållandet annorlunda: han måste efter antagningen få fullfölja ut- bildningen i avsedd utbildningslinje eller linjevariant under förutsättning av godkända studieprestationer. .

Några av de föreslagna linjevarianterna, t. ex. för ämneslärare, bestar av dels inledande studiekurser, nu spärrade eller ospärrade, som svarar mot studiekurser vid de nuvarande filosofiska fakulteterna dels av sin-' . tande studiekurser i vilka antalet studerande är fastlagt med hänsyn ' till bl.a. arbetsmarknadsförhållanden och praktikplatskapacitet. Enligt U 68:s uppfattning bör den som påbörjat studier på en ämneslärarlinje . tillförsäkras möjlighet att fullfölja studierna med avsedd yrkesinriktning. Antagning skall sålunda enligt utredningsförslaget från början ske till. såväl den ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen. Detta behöver inte hindra att den studerande under studiernas gång övergår till studier med annan inriktning eller att ett mindre antal plat- ser i den praktisk- pedagogiska utbildningen tillsätts med sökande som inte vid högskolestudiernas början antagits som studerande på en ämneslärarlinje. I fråga om utbildningslinjer av detta slag och även i andra fall är det inte alltid möjligtatt genomgå utbildningen i dess helhet på en ort. Normalfallet bör emellertid vara att den studerande skall kunna gå igenom hela utbildningslinjen eller linjevarianten på en och samma ort. '

Enligt U 68:s förslag skall den studerande'redan vid antagningen till utbildningslinjen vara garanterad plats i bl.a. de laborativa studiekurser som ingår i studieprogrammet. Variationer kan uppstå i-tillströmningen' till en studiekurs beroende på olikheter i studietakt och ändrad studie-' inriktning i enskilda fall. Sådana variationer kan i-vissa fall mötas ge-" ' nom omdispositioner av ordningsföljden i den enskildesstudier. Sådana omläggningar bör emellertid förekomma bara då' de-är förenliga med en rationell studieuppläggning och med de studerandes önskemål. Man; får därför acceptera att det genomsnittliga utnyttjandet av lokaler och utrustning ligger något under den maximala kapaciteten för dessa.

Varje utbildningslinje har en normalstudietid, _t. ex. angiven därigenom att 160 poäng motsvarar en studietid på fy ra år. Visa variationer i den faktiska studietiden uppkommer alltid. U 68 räknar med att i huvud- sak nuvarande regler för rätten att. överskrida normalstudietiden bör gälla även i fortsättningen-. I fråga om-de linjer som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteternas bör erfarenheterna avvaktas

Prop. 1975: 9 = 57

av de nya regler i fråga om de s.k. avstängnings- och tröskelprövning- ' ' '

arna som fastställts år 1972. . . .

Den som antagits till viss utbildningslinje bör kunna få göra uppehåll i studierna. U 68 räknar med att permission alltid skall ges vid bl. a. . barnsbörd och i de undantagsfall då militärtjänst bryter den civila grund- utbildningen. I andra fall bör .högskolestyrelsen ta ställning till om per- mission skall ges. .

De studerande som avslutat studierna inom en utbildningslinje kan vilja. bredda eller fördjupa dessa. De kan då söka tillfor'skarutbildning eller till en eller flera enstaka kurser eller studiekurser. .

Det måste vara möjligt att utan att ha avslutat studierna på en linje avbryta dessa för att söka och antas till annan utbildningslinje. Ett sär- fall utgör övergång inom samma utbildningslinje mellan linjevariantcr som har vissa kurser eller studiekurser gemensamma. Den studerande bör i sådana fall kunna byta linjevariant och därvid få tillgodoräkna sig de redan genomförda studierna eller delar av dessa, förutsatt att plats _ kan beredas i de avslutande studiekurserna.

Det har inte varit U 6815 uppgift att föreslå hurreglerna för urval till högskoleutbildningen skall utformas. U 68 diskuterar emellertid i avsnitt 5.2.3 urvalsfrågorna, bl. a. för att betona vissa aspekter på dessa som hänger samman med utredningens förslagltill begränsning av antag- ningen till den grundläggande högskoleutbildningen i dess helhet och. med dess överväganden om återkommande utbildning. -

Utredningen framhåller bl.a. att.nuvarande.urvalsrcgler för spärrad..- utbildning vid universitet och högskolor inte bör tillämpas vid en total begränsning av antagningen till högskoleutbildning. Riskerna för ett en- sidigt urval, som inte skulle svara mot uppställda mål. för en allsidig rekrytering till olika yrken och för den sociala fördelningen av högsko— leutbildningen, är alltför uppenbara-med det nuvarande systemet. U_.6_8 diskuterar ett urvalsförfarande i vilket en viss del av utbildningSplatser. na i en utbildningslinje tillsätts på grundval av en för all högskoleutbildf ning enhetlig meritvärdering. De återstående utbildningsplatserna kan därefter tillsättas på andra urvalsgrunder, där man. t. ex; väger .in. . kunskaper och erfarenheter av särskilt värde för de avsedda studierna .- eller för den kommande yrkesverksamheten. '

U 68 nämner bl. a. att tillgodoräknande'åv arbetslivserfarenhet vid nr:" " valet blir särskilt väsentligt genom den stimulans till återkommande u't- ' ' bildning som det kan innebära. Utredningen förordar emellertid att man inte uppställer viss tids yrkeserfarenhet som' allmänt behörighetsvillkor för tillträde till högskoleutbildning.I ' '

1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Christina. Flink, Ove Nord- strandh, Per Stjernquist och Lars Tobisson. '

Prop. 1975: 9 58

Antagning till utbildningslinjer (a"vsnitt'S. 3)

U 68 anger vissa riktlinjer för hur antagningen till utbildningslinjer bör utformas. '

U 68 förutsätter att någon form av central antagning kommer att' till- lämpas även i framtiden. Den ökade omfattning som antagningen får ' enligt utredningens förslag kommer att få betydelse för antagningens organisation. Bl. a. kan det bli nödvändigt att göra förändringar i gällan- de tidsschema, exempelvis med' avseende på tidpunkt för ansökan.

Ansökan skall enligt U 6825 förslag avse visst studieprogram inom an- given utbildningslinje eller linjevariant samt önskad studieort. Studie-. programmet skall beskriva de tre första terminernas studier. Liksom i den nuvarande centrala antagningen vid UKÄ bör' de sökande få ange alternativa studieprogram i prioritetsordning. '

De sökande grupperas inför urvalet efter arten av sin behörighets- och meritbakgrund (kvotering). Vidare måste'de grupperas'med hänsyn till ' de avsedda studiernas inriktning (studieprogram). Normalt bör, enligt U 68:s mening, inom den utbildning som närmast svarar mot de nuva- rande filosofiska fakultetemas, flera. studieprogram sammanföras till en ansökningsgrupp. Inom sådana glupper bör såvitt möjligt de studerandes önskemål få spela en roll vid dimensioneringen av olika utbildnings- vägar. Det ter sig då naturligt att till ansökningsgrupper föra samman ' sådana studieprogram som har likartat innehåll. För att planeringen skall kunna utgå från bestämda kostnadsberäkningar bör de utbildnings- vägar som hör till en ansökningSgrupp ha i huvudsak enhetliga total- kostnader. ' '

För en rad redan nu spärrade utbildningslinjer'som t. ex". läkar- och tandläkarlinjerna, klasslärarlinjerna och sannolikt utbildningslinjerna vid " jordbrukets högskolor bör man åtminstone tills vidare räkna med att antagningen kommer att ske till varje utbildningslinje för sig.

U 68 skisserar vidare hu'r antagningen till vissa angivna utbildnings- linjer och grupper av utbildningslinjer skulle hinna gå till ('s. 451'"—"453). ' '

Hänvisningar till US52

1.1.4 Högskoleutbildningcn's- lokalisering (Högskolan kap. 4): Utgångspunkter (avsnitt 4. 1) . . ' Enligt U 68 bör principerna för lokalisering .av utbildning i huvudsak

diskuteras utifrån dels den inverkan som utbildningsenheternas lokalise— --

ring har på individernas val mellan-arbete och utbildning, dels dess be- tydelse för den regionala utvecklingen. Viktiga faktorer som berör-loka--' - liseringen är bl. a. följande.

— Utbildningens närhet till de studerandes bostadsort.

—— Arbetstillfällenas närhet till utbildningen.

_— .Formerna för högskoleutbildningens forskningsanknytning. — Utbildningsenheterna's storlek och'miljö.

Prop. 1975: 9 59

Vid planeringen av högskoleutbildningen måste. som nämnts, även hänsyn tas till samhällets allmänna regionalpolitiska mål. U 68 har där- för i sitt förslag om orter för utbyggnaden av den grundläggande hög- skoleutbildningen och om geografisk indelning av verksamheten sökt finna en rimlig avvägning mellan utbildningspolitiska och regionalpolitis- ka mål. I en sådan avvägning är det naturligt, framhåller U 68, att till- mäta befintliga resurser för högskoleutbildning på orter utanför nuva- rande universitets- och högskoleorter betydelse. '

Erfarenheter av lokalisering och distribution av högre utbildning (av- snitt 4.2) '

Genom bl. a. tillkomsten av universitetet i Umeå och högskolan i Lin— köping samt universitetsfilia'lerna har den 'högre utbildningen under 1960-talet kommit att få ökad geografisk spridning.- Därigenom har de äldre universitetsorternas andelar av landets totala studerandeantal för- ändrats (avsnitt 4.2.1.1).

Utbyggnaden har på kort tid också åstadkommit stora förändringar i dessas rekryteringsområden. 'Mest påtagliga har följderna varit för Upp-' salas rekryteringsområde. Umeå har successivt fått ett dominerande in- flytande i en region norr om Sundsvall-Härnösand. Förändringarna i resp. orts rekryteringsområde har även medfört att samtliga universitet successivt har fått en relativt större del av sina studerande från om-

råden nära utbildningsorten (avsnitt 4. 7 ..1 2).

Utbyggnaden av den högre utbildningen har' lett till att studerandefre- kvensen — förhållandet mellan antalet nyinskrivna studerande och mot- svarande åldersklass — något mer än fördubblats mellan läsåren 1962,-"63 ' och 1969/70. U 68 redovisar (avsnitt 4.2.1.3) att stora olikheter föreligger ifråga om studerandefrekvens mellan 'de stora utbildningsortemas när- områden (gymnasieregioner) och landet-'i-övrigt. För ffilialorternas när-

områden konstateras en betydande ökning-av efterfrågan på högre utbild- . ' ning. Ökningen är högre än i med filialorterna jämförbara orter .och' regioner. En av U 68 företagen specialundersökning rörande den regio- - nala fördelningen av rekryteringen till universitet och högskolor-(SOU . 1972: 23) visar att de regionala olikheterna allmänt sett jämnats ut men .- ' att det fortfarande finns vissa skillnader i fråga om rekryteringen mätt mot de studerandes sociala bakgrund. -

Frågan om lokalisering av fasta enheter för högskoleutbildning bör enligt U 68 (avsnitt 4.2.3)" ses tillsammans'med de olika möjligheter .- som finns att förmedla utbildningen, dvs. utbildningens distribution.. Återkommande utbildning kommer bl. a. att kräva ett'effektivt system för distribution av utbildning. Sådan högskoleutbildning har flera berö- - ringspunkter med formerna för distribution av'vuxenutbildning. Enligt U 68:s uppfattning har allmänt "sett erfarenheterna från vuxenutbild-: '

Prop. 1975: 9 ' 60

ningen ett betydande intresse för utformningen av såväl traditionell hög- skoleutbildning som högskoleutbildning som vänder sig till 'nya stude- randekategorier. På initiativ "av U 68 har UKÄ fått i uppdrag att be- driva försöksverksamhet med olika distributionsformer för högskole- ' utbildning.

Utbildningsenheternas avstånd 'till utbildningssökande, och till arbets- marknaden (avsnitt 4.3)

Avståndet till utbildningsenheterna påverkar på olika sätt individernas val såväl mellan utbildning och yrkesverksamhet som mellan olika slag av utbildning.

U 68 diskuterar (avsnitt 4.3.1) bl. a. den inverkan på rekryteringens' omfattning som hcmorrens avstånd till utbildningsorten har på rekryte- ringen. I undersökningen om regional rekrytering till universitet och högskolor påvisas skillnader mellan 'olikagrupper. Avståndskänsligheten påverkas av faktorer som yrkesverksamhet, social bakgrund, utbildnings- bakgrund, civilstånd och bostadssituation. Gifta, framför allt gifta kvin- nor, samt äldre är starkare bundna till bostadsorten än ogifta och yngre. Avståndskänsligheten kan också variera med t. ex. slag av utbildningsut- bud på utbildningsorten och den utbildningssökandes målinriktning.

För att åstadkomma en lokalisering för utbildningens utbyggnad som ' dels tillgodoser individens krav på närhet till utbildning, dels ger möj- ligheter att välja mellan ett större antal utbildningsaltemativ bör sådana orter väljas som utgör centra i jämförelsevis tätbefolkade områden. Det avgörande från lokaliseringssynpunkt 'när det' gäller utbildning synes" vara det avstånd inom vilket daglig pendling kan äga rum.

Med utgångspunkt i undersökningen om regional rekrytering tilluni- ' versitet och högskolor diskuterar utredningen (avsnitt 4.3.2) hur rekry- .' rcringseffektcrna av en utbildningslokalise'ring skall bedömas. Studeran-' de vid en ny utbildningse'nhet kan, beroende på olika individers avstånds- känslighet, delas' 1n itre grupper. ——- Personer som skulle ha avstått från studier, om utbildningsenheten inte upprättats (nyrekrytering). — Personer som skulle ha skaft at sig samma utbildning på annan ört, om utbildningsenheten inte' upprättats (ailasming). — Personer som skulle ha skaffat sig annan utbildning på annan 'ort, om inte utbildningsenheten upprättats (avlänkning).

Avlastningen av andra studieorter med högskoleutbildning kan knap- past bli total. Studerande från den nya utbildningsorten kan söka sig till annan utbildningsort, t. ex. miljöskäl (miljöprioritering') eller på grund ' ' av ett specifikt utbildningsval (l1n1epr1or1ter1ng ) Det är möjligt att med ledning av 'den'na terminologi beskriva följ- derna av en lokalisering. Med .utgångspunkt'i studeranderekryteringens

Prop. 1975: 9 61

sammansättning i filialorternas dominansområden läsåret 1969/'70 har den fördelning uppskattats som framgår av följande sammanställning.

Andel av totalantnlet studerande %

Till filial 'Avlänkning - 3

Avlastning' 38 Nyrekrytcring 20 Till andra studieorter Miljöprioritering . - -lS . Linjeprioritering 24 Totalt . ' . , . 100

Avlastningen plus miljöprioritcring anger det antal individer som hade läst »filialämnen» även om filialer inte hade funnits.

Slutligen diskuterar U 68 (avsnitt 4.3.3) utbildningens närhet till arbetstillfällena sett ur individens synvinkel. För individen kan det vara en fördel att efter fullbordad högskoleutbildning ha tillgång till en lokal _ arbetsmarknad, som erbjuder sysselsättningsmöjligheter inom det yrkes- område som utbildningen avser. Förutsättningama för att lokalisera viss utbildning så att de studerande får "sin framtida sysselsättning i närheten av studieorten beror både på antalet studerande inom utbildningen och på olika arbetsmarknadssektorers geografiska spridning.. Ett mindre an- tal orter kan komma ifråga för lokalisering om antingen antalet stude- rande är litet eller om viss arbetsmarknadssektor till vilken utbildningen _ vänder sig är starkt geografiskt koncentrerad. Utbildningslinjer med många studerande riktar sig i allmänhet till geografiskt breda arbets- marknadssektorer och kan därför ges en spridd lokalisering.

Miljö (avsnitt 4.4)

U 68 diskuterar olika miljöfaktorers betydelse för utbildningens lokalisering. Planeringen av högskolans yttre och inre- miljö bör ta sikte på att underlätta kontakterna mellan högskolan och närsamhället. Detta underlättas om flera personer kan få möjlighet att studera på hemorten eller i dess närhet, vilket-bl. a. är ett av syftena med utredningens loka- liseringsförslag. . - .. .

Utredningens förslag till utbyggnad på olika orter förutsätter i regel inte några investeringar i nya lokaler under den första delen av utbygg- nadsperioden. Lokalfrågorna kan under denna tid lösas genom förhyr- ningar, oftast i centralt belägna lokaler. På sikt får man förutsätta att . nya undervisningslokaler måste byggas upp på de flesta orterna.

Särskild social service för högskolestuderande på de nytillkommande orterna behöver enligt U 68 inte byggas upp. Majoriteten av de stude- rande på utbyggnadsorterna antas ha hemorten. som studieort eller åt— minstone ha hemorten inom pendlingsavstånd. De väntas därför kunna

Prop. 1975: 9 62

utnyttja samhällets reguljära service. Av samma skäl väntas inte behov av särskilda bostäderför högskolestuderande uppkomma. .

På de nya utbyggnadsorterna torde heller inte behoven av särskild restaurangservice uppkomma under planeringsperioden. De behov som inte kan täckas genom det kommersiella utbudet väntas tills vidare kunna täckas genom utnyttjande: av det lokala skolväsendets bespisnings- resurser.

U 68 anser att biblioteksset'vicen på de nya utbyggnadsorterna kan täckas genom en samverkan mellan det kommunala biblioteksväsendet och de resurser som finns på orten för befintlig högskoleutbildning. Därvid förutsätts att de kommunala bibliotekens litteratursamlingar för- stärks och breddas för att passa respektive .högskoleutbildnings behov.

Högre utbildning och regional utveckling (avsnitt 4.5)

Utbildningens lokalisering i förhållande till arbetstillfällen har bety- delse inte enbart för den enskildes val av arbete efter 'aVSlutad utbild- ning utan också för olika regioners ekonomiska utveckling. U 68-disku— terar (avsnitt 4.5.1) med utgångspunkt i några undersökningar de lång- tidsulbildades geografiska spridning. Dessa undersökningar visar att yr- kesverksamma med längre utbildning har en något större geografisk rörlighet än andra yrkeskategorier. Regioner som f.n. har en negativ befolkningsutveckling uppvisar nästan undantagslöst en efterfrågan på arbetskraft som i stor utsträckning är inriktad på personer med för-- hållandevis kort utbildning, förutom vad som krävs för att upprätthålla den oundgängliga samhälleliga servicen. Den nuvarande geografiska fördelningen av yrkesverksamma individer med längre utbildning är ett resultat av ett samspel mellan de lokala arbetsmarknadernas efterfrågan på arbetskraft och det regionala utbudet av utbildade under en lång följd av år.

Andelen personer med längre utbildning är inom arbetskraften som helhet avsevärt större i storstadsområdena än i landet i övrigt. SCB:s material från uppföljningsundersökningarna visar att en mycket stor del av de nyexaminerade erhåller arbete inom samma län som studieorten ligger i. Avståndet till större utbildningsort utgör troligen en betydelse- full orsak till den redovisade regionalt ojämna rekryteringen av arbets- kraft med längre utbildning. Än mera betydelsefull bör dock vara den hierarkiskt uppbyggda organisationen- inom näringsliv och offentlig ad- ministration. U 68 antar emelle1tid att 1970- och l980-talens högskole- utbildade kommer att skilja sig avsevärt från 1960-talets vad avser både lokalisering och sysselsättning.

U 68 behandlar vidare (avsnitt 4.5.2) utbildningslokaliseringen i pers-' pektivet av regionalpolitikens mål. Den högre utbildningens inverkan på den regionala utvecklingen beror bl.a. på mängden och den geografiska

Prop. 1975: 9 63

spridningen av långtidsutbildade. Högskoleutbildningen bör byggas ut med hänsyn tagen till den planerade utvecklingen inom andra sam- hällssektorer. Den bör lokaliseras endast till de orter där de speciella kraven på utbildningens organisation, kvalitet och miljö kan förenas med de för den regionala utvecklingen önskade effekterna av utbildningen.

U 68 diskuterar också (avsnitt 4.5.3) högskoleutbildningens roll i regionalckonomiskt sammanhang och dess betydelse som utvecklingsfak- tor. Bl. a. påpekas att lokalisering av högre utbildning tillmäts stor be- tydelse vid planeringen och utformningen av en'regions struktur. Loka- liseringen har — bl. a. vad gäller inkomst- och sysselsättningseffekter — sekundära verkningar i ]okaliseringsregionen. Erfarenheterna från bl. a. Umeå antyder att de kan bli betydande..

Enheter för högre utbildning sysselsätter direkt personal med i genom- snitt höga utbildningskvalifikationer och bidrar indirekt till en vidgad sysselsättning som t. ex. inom byggnads- och anläggningsverksamhet un- der utbildningens uppbyggnadsskede och inom. skilda servicefunktioner. Vidare medför en lokalisering underlag för en utökning av basservicen. Lokaliseringen av högre utbildning till regioner som saknar sådan ger också positiva effekter på regionens möjligheter att rekrytera långtids- utbildad arbetskraft. Tillgången på lämplig arbetskraft är ett viktigt bi- drag till en regions tillväxtmöjligheter.

U 68 diskuterar slutligen (avsnitt 4.5.4) principer för valet av orter för lokalisering av högskoleutbildning. Sysselsättningseffekterna och re- kryteringsmöjligheterna påverkas i hög grad av ortsstorlek och av är- betsmarknadens struktur på den berörda orten. Lokalisering till mindre tätorter ger inte samma möjligheter att påverka sysselsättningen och arbetskraftsrekryteringen i en region som vad en lokalisering till en större ort inom regionen ger. En enhet för högskoleutbildning kan inte heller vara hur liten som helst. Detta utgör ett hinder mot en mycket kraftig spridning av utbildningen. Den framtida lokaliseringen av hög- skoleutbildningen bör sålunda begränsas till ett antal större tätortsregio- ner. Till ledning för valet av dessa bör bl. a. kunna tjäna de bedömningar av skilda orters roll i den regionala utvecklingen som gjorts av stats- makterna och i statliga utredningar. '

I enlighet härmed bör enligt U 68:s uppfattning utbyggnaden av den högre utbildningen ske på orter som av statsmakterna år 1972 angivits som primära centra. Detta innebär att en utbyggnad bör kunna över- vägas för 14 orter eller ortsgrupper _ de nuvarande sex universitets- orterna (motsv.), filialorterna samt Luleå; Östersund och Borås oräkna— de. Valet av utbyggnadsortcr för högskoleutbildningen under den före- slagna planeringsperioden bör göras bland dessa orter genom en sam- manvägning av de regionalpolitiska och utbildningspolitiska synpunk- terna. Den beräknade totala dimensioneringen av högskoleutbildningen i förening med de praktiska möjligheterna att fördela utbildningsresur- serna får härvid stor betydelse för antalet orter.

Prop. 1975: 9 64

U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen (avsnitt 4.6) Val av orter (avsnitt 4.6.1)

De faktorer som från utbildningssynpunkt bör beaktas vid valet av ut- byggnadsortcr är enligt U 6825 uppfattning i huvudsak följande.

Högskoleutbildningens totala dimensionering i förening med önskat studerandeantal på högskoleorterna blir utgångspunkten för en bedöm- ning av det möjliga antalet utbyggnadsortcr. Beräkningen av studerande-

antalet bör därvid utgå från den nedre gränsen i U 68:s-planeringsför- _ '

slag.

Vid valet av utbyggnadsortcr bör beaktas behovet av närhet till ut-' bildning för tillräckligt många individer. Vidare bör befintliga resurser i fråga om lärare, lokaler och utrustning för främst högskoleutbildning utnyttjas. ' '

I valet mellan att koncentrera högskoleutbyggnaden till ett fåtal orter och att ge den större geografisk'spridning genom att låta uppbyggna- den ske på flera orter har U 68 valt det senare alternativet med hänsyn till att ett av de väsentligaste syftena med en vidgad geografisk spridning av högskoleutbildningen är att i olika delar av landet tillgodose såväl ungdomars som något äldres önskemål att'på nära håll få tillgång till högre utbildning.

Vid avvägningen mellan strävanden att undanröja geografiska hinder . ' '

och att ge de studerande tillfredsställande valmöjligheter 'i fråga om studievägar bör det enligt U 68:s mening vara möjligt att inom ramen för ett studerandeantal på' 3 500_'—4 000 på en ort eller ett par av när- liggande orter ge god valfrihet mellan olika slag av utbildning. Utred- ningen föreslår att planeringen på sikt inriktas mot att detta studerande- antal uppnås. En sådan omfattning av högskoleutbildningen på varje ort bör kunna ge utrymme för utbildningslinjer inom flera yrkesutbildnings- sektorer och möjliggöra ett rationellt utnyttjande av utbildningsresur- serna. ' '

Hänvisningar till US53

Avvägningen beträffande. antalet utbyggnadsorter blir, sedan en rikt-_ punkt angetts för omfattningen av utbildningen på varje ort, beroende på hur stor ökningen i det totala antalet studerande bedöms bli. '

Enligt U 68:s mening är det från planeringssynpunkt önskvärt att det fastställs vilka orter som bör komma. ifråga för utbyggnad. Det är emel- lertid inte möjligt att binda sig för vare sig en bestämd fördelning av ut- bildningskapaciteten på orter eller enlbestämd tidsplan för utbyggnadens , genomförande. Igångsättningen på de nya orterna bör spridas över ett antal år med hänsyn till den kvantitativa utvecklingen. . .

Utredningen har funnit att det: bör vara möjligt att under planerings- perioden påbörja eller. fortsätta utbyggnaden av högskoleutbildningen .på. ett tiotal orter utöver nuvarande universitets- och filialorter samt Lin-

Prop. 1975: 9 65

köping och Luleå..1 En förutsättning är då att som utbyggnadsorter i huvudsak väljs sådana orter som redan vid planeringsperiodens början har jämförelsevis omfattande resurser för högskoleutbildning.

Både Borås och Östersund har nyligen fått permanenta resurser för högre utbildning, Borås för bibliotekarieutbildning, Östersund för socio- nomutbildning. För Borås talar dessutom ett stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. I fråga om Östersund, som har ett mindre be- folkningsunderlag, talar främst regionalpolitiska skäl för en fortsatt ut- byggnad.

Beträffande lokalisering av högre utbildning till Skellefteå anser U 68 att pågående utredningsarbete om förläggning av viss teknisk högre ut— bildning bör avvaktas innan ställning tas.

Sundsvall är centralort i Norrlands största tätortsområde och har byggt upp resurser för högskoleutbildning. I Härnösand finns lärar- högskola. Ortsparet Sundsvall-Härnösand synes sålunda väl svara mot de uppställda kriterierna för lokalisering.

Beträffande förläggning av högskoleutbildning till Skellefteå bör en- ligt U 68 resultatet av utredningsarbete inom organisationskommittén- för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland avvaktas, innan ställning tas. '

Eskilstuna-Västerås utgör tillsammans Sveriges femte tätortsområde och har därtill redan vissa resurser för högskoleutbildning. Ortsparet bör därför få ytterligare högskoleutbildning.

Av två från befolkningssynpunkt och i fråga om existerande högskole- utbildning jämbördiga ortspar bör enligt utredningens mening Falun- Borlänge komma ifråga före Gävle-Sandviken. Skälet härtill är att Upp- salas rekryteringsområde skulle påverkas i högre grad om de senare orterna skulle väljas. Dessa orter har också ett i fråga om regional utveckling mindre utsatt läge.

Jönköping är centralort i ett stort tätortsområde och har jämförelse- vis omfattande resurser för högskoleutbildning. U 68 ser det därför som rimligt att en fortsatt utbyggnad kommer till stånd i Jönköping.

Även Skövde och ortsgruppen Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg utgör centra i betydande tätortsområden. En utbyggnad av högskoleutbild- ningen på ytterligare orter inom Göteborgs rekryteringsområde skulle emellertid leda till en kraftig minskning av studerandeantalet i Göteborg och innebära risk för att utbildningsresurserna där inte utnyttjas till- fredsställande. Mot den bakgrunden har U 68 inte ansett sig kunna för- orda en utbyggnad i Skövde eller i ortsgruppen Uddevalla-Trollhättan- Vänersborg.

Kalmar är centralort i ett omfattande tätortsområde och har viss högskoleutbildning. Vidare talar de besvärliga förhållandena ifråga om regional utveckling i sydöstra Sverige för en utbyggnad i Kalmar.

1 Särskilda yttranden av Folke Halden, Lennart Hjelm. och Lars Tobisson. 5 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 ' ' 66

Kristianstad har en 'stor folkmängd inom pendlingsavstånd. På orten: finns även resurser för högskoleutbildning. Även regionalpolitiska skäl, som innebär krav på avlastning av' den växande befolkningskoncentra-' tionen i västra Skåne, bör beaktas. U 68 föreslår mot" denna bakgrund en utbyggnad 1 Kristianstad.. '

En ytterligare tänkbar" utbyggn'adsort i sydöstra Sverige "är enligt U 68:s bedömning Karlskrona.. Studerandeunderlaget i regionen medger dock enligt utredningens mening inte'någon utbyggnad utöver den före- slagna i Kalmar och Kristianstad, orter vilka bättre fyller de uppställda kriterierna för en utbyggnad. '

Enligt U 68: s bedömning talar regionpolitiska skäl för en utbyggnad av högskoleutbildningen 1 Halmstad. Detta skulle på sikt underlätta en posi- tiv regional utveckling för Hallands län, vilket även medför en dampn mg av tillväxten av såväl Göteborgs som Malmö storstadsområden.

U 68 förutsätter att en fortsatt: utbyggnad sker av högskoleutbildning- en på de nuvarande filialorterna och i Linköping. Vad högskolan'i Lin— köping beträffar bör enligt-U "68:s uppfattning utbyggnaden ske så att viss utbildning förläggs också till Norrköping. -

Högskoleområden ooh utbildningsregioner'(avsnitt 4.6.2') '

U 68 föreslår (avsnitt 4.6.2.1) med utgångspunkt i de föreslagna hög- skoleorterna att landet indelas i 19 högskoleområden. Vid avgräns- ningen av högskoleområdena har utredningen utgått från, varje hög- skoleorts s.k. spontana omland. men till slut, med hänsyn till vikten.

av samband mellan högskoleplaneringen och övrig samhällsplanering, .. .

valt att i allmänhet låta högskoleområdenas gränser sammanfalla'med. länsgränser. Representanter för lokala myndigheter har vid överlägg- ningar med utredningen ilcn rad fall medkraft strukit under att plane- ringsområdenas omfattning bör stämma överens med länens. . Följande sammanställning visar-U 68:s förslag tillindelning i_högsko-._- leområden.

Högskoleområdc . Län. ' ,

Luleå .' " Norrbottens län

Umeå -- . "Västerbottens län -' Sundsvall-Hämösand . . . -. .. Västernorrlands län Östersund " ' Jämtlands län

Falun-Borlänge ' ' ' . .'Kopparbcrgs län .

Uppsala . . . Uppsala och .Gävleborgs' län . . Eskilstuna-Västerås . ' . Södermanlands och Västmanlands län

Örebro " .- Örebro län '. - . . . . -

Stockholm . " Stockholms län.

Linköping-Norrköping ' ' ' ' Östergötlands län'

Jönköping Jönköpings län

Karlstad .. Värmlands län Göteborg ' ' Göteborgs- och Bohus län, norra delen - - . av Älvsborgs län och Skaraborgs län Borås . . . - Södra delen av. Älvsborgs län. Kalmar Kalmar "och Gotlands län

Växjö . . - - Kronobergs län

Kristianstad ' Kristianstads och Blekinge län Lund-Malmö Malmöhus län Halmstad Hallands län

Prop. 1975: 9

67

För fem av högskoleområdenahar U 68 angett två lokaliseringsorter. Syftet med en uppdelning 'av verksamheten på två orter är att dels effek- tivare utnyttja speciella resurser för högskoleutbildning, dels und-' . vika en alltför kraftigsatsning på åtgärder med agglomerationseffekter på endast en ort inom ett högskoleområde, dels bättre tillgodose när- hetskriteriet, dels slutligen ge bättre stimulans åt näringslivsutveckling'en ' på mera än en ort inom området i fråga. ' '

Enligt U 68:s bedömning (avsnitt 4.6.2Ä2) kommer ett tillfredsstäl- lande utbud av högskoleutbildning att kunna erbjudas'inom alla hög- skoleområden, även om det'i'flertalet fall måste bli .fråga om ett be—

-—-——Gröns för utbild- ninqsregion -—-- Gröns för hög- skoleumräde

50 Ion 150 200km l.uu.LL—l_l__|

Figur 9. 'Utbildningsregio- ner och högskoleområden.

Norra 'utbildningsregionen: Luleå,__ Sundsvall—Härnö- sand, Östersund, Umeå. _

Mellersta utbildningsregioe nen: Falun—Borlänge, Eskilstuna—Västerås,. Öre-

..bro, Uppsala.

' Stockholms "utbildningsn—

giqn: Stockholm.

Östra utbildningsregionen: Jönköping, Linköping—- Norrköping.

Västra utbildningsregionen: Borås, Karlstad, Göteborg.

.Södra utbildningsregionen:

Kalmar, Kristianstad, Halmstad, Växjö,. Lund.—— Malmö.

Prop. 1975: 9 68

gränsat urval av utbildningslinjer. För samordning av högskoleutbild- ningens planering i flera områden föreslår U68 att landet delas in i sex utbildningsregioner. Inom var och en av dessa'bör enligt utredningens mening ett såvitt möjligt fullständigt utbud av högskoleutbildning efter hand byggas ut. .

Vid indelningen i utbildningsregioner har U 68 utgått från de fem universitetsortema och Linköping. På dessa orter finns redan i dag ett brett utbud av högskoleutbildning. De av utredningen föreslagna hög- skoleområdena har fördelats på utbildningsregioner som framgår av figur 9. Indelningen har gjorts så att varje region med vissa undantag täcker det rekryteringsområde som det i regionen ingående universitetet (motsv.) f.n. har. För att underlätta en planering med inriktning på ett tillfredsställande samlat utbildningsutbud i norra regionen har dock Sundsvall—Härnösands och Östersunds högskoleområden förts till den- na. Jönköpings högskoleområde har förts till östra regionen för att ge denna en större omfattning än enbart Linköping—Norrköpings högskole- område.

För att belysa och konkretisera sina förslag har U 68 fördelat ett an- taget studerandeantal av ca 170000 på regionerna i huvudsak i för- hållande till deras befolkningstal. Den naturliga utgångspunkten har där- vid varit de av statsmakterna (prop. 1972: 111, InU 1972: 28, rskr 1972: 347) angivna befolkningsramarna för varje län. De avvikelser som ut- redningen gjort betingas dels av att förändringarna av studerandean- talen inom regionerna inte bör genomföras snabbare än att gjorda investeringar för högskoleutbildning och organisationen av denna kan utnyttjas effektivt, dels av att utbildningsdimensioneringen bör vara sådan att den bidrar till att motverka sådana negativa tendenser i den regionala utvecklingen som de beräknade befolkningstalen innebär.

Av tabell 11 framgår utbildningsregionemas folkmängd 1980 samt angivet antal studerande vid utbyggnadsperiodens slut (1983/84).

Tabell 1]. Utbildningsregionernas folkmängd 1980 samt angivet antal studerande vid utbygg- nadsperiodens slut.

Utbildningsregion Bcfolkningsramar Studerandeantal Av U 68 angivna Stlldcrandeantal för 1980 enligt beräknat propor- riktpunkter för 1971/72 prop. 1972: 111 tionellt efter be- studerandeantalet

folkningsundcrlag (svarande mot 1980 nedre planerings- gränsen)

Norra 865— 905 17 700 18 000 14 100 Mellersta 1 585—1 645 32 300 33 000 26 100 Stockholms 1 600—1 675 32 800 37 000 39 200 Östra 695— 730 14 300 14 000 8 900 Västra 1 710—1 780 34 900 32 000 27 600 Södra 1 857—1 940 38 000 36 500 26 500

Hela landet 8 312—3 675 170 000 170 000 142 500

Prop. 1975: 9 69

Högskoleområdenas utbildningskapacitet (avsnitt 4.6.3)

Med utgångspunkt i de av statsmakterna angivna befolkningsramarna för varje län har, som nämnts, U 68 fördelat ett antaget studerande- antal på högskoleorterna. I ett exempel belyser utredningen hur ut- byggnaden av högskoleutbildningen kan genomföras vid vissa angivna förutsättningar. Kapaciteten för högskoleutbildningen inom ett högskole- område anges därvid som ett antal utbildningsplatser eller, när det gäller nuläget för de fria fakulteterna, ett antal närvarande studerande.

Utredningen har bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av till- komsten av universitetet i Umeå och filialerna utgått från anta- gandet, att de mindre högskoleorterna vid slutet av utbyggnadsperio- den (1983/84) kommer att rekrytera tre fjärdedelar av studerandeantalet inom sina högskoleområden. Den återstående fjärdedelen antas gå till den större högskoleorten inom regionen, dvs. nuvarande universitets- ort eller Linköping. Dessa antas dessutom rekrytera samtliga stude— rande inom sina resp. högskoleområden. De riktpunkter för studerande- antalet som beräknats med dessa antaganden har sedan modifierats med hänsyn till de särskilda förhållandena på olika orter och i olika regioner.

Utredningen diskuterar möjligheten av att förfina metoden för fördel- ningen av utbildningskapaciteten genom att ta hänsyn till flyttningsström- mar, åldersstruktur m.m. Detta synes emellertid inte leda till att de mål som U 68 ställt upp för högskoleutbildningens lokalisering i något be- tydelsefullt avseende skulle bli bättre tillgodosedda. U 68 betonar dock att högskolelokaliseringen bör användas med varsamhet i regional- och lokaliseringspolitiken. Den innesluter 'i sig en konflikt mellan de två målen: närhet till utbildning och utbildning som drivkraft i den regionala utvecklingen.

I tabell 12 redovisas U 68:s förslag avseende riktpunkter för högskole- områdenas utbyggnad.

För de norra och mellersta utbildningsregionerna som helheter följer de angivna riktpunktema i huvudsak den kalkylerade fördelningen. Inom den mellersta regionen avviker emellertid fördelningen på högskoleom- råden från de kalkylerade talen. Detta motiveras främst av de omfat- tande befintliga r-esurserna för högskoleutbildning i Uppsala.

. Den angivna riktpunkten för utbildningskapaciteten i Stockholms tltbildningsregion är obetydligt lägre än nuvarande antal studerande. Detta innebär likväl att regionen får större kapacitet än vad. en strikt proportionell fördelning i förhållande till folkmängden skulle ge. Riktpunkten för den östra utbildningsregionen ansluter nära till den kalkylerade fördelningen, vilket innebär betydande expansionsutrymme för högskoleutbildningen i. regionen. Riktpunkterna för västra och södra utbildningsregionerna ligger något lägre än vad en strikt fördelning enligt beräkningsmetoden skulle ge.

Prop. 1975: 9 70

Tabell 12. Riktpunkter för högskoleområdenas utbyggnad. Antalet utbildningsplatser.-

Högskoleområdc ' 'Studerandeantal ' " Kalkylerad Av"U 68 angiven 1971/72 . - _ fördelning - ' riktpunkt för ut- 1983/84 byggnaden ' Luleå .2600l . ' ' 3800 '3500 ' Sundsvall—Härnösand 1.500 4 000 - 3 500 Östersund 1 3001 ' 1 900 ' 2 000 Umeå 8 700 ' .. - ' - 8 000 . 9 000 Totalt norra utbildnings- . - . . ' . . regionen . . 14 100 17 700 . 18 000 Falun—Borlänge : 700 .. 4 100 ': 4 000 Eskilstuna—Västerås . 1 000 7 900 4 000 Örebro 4 400 ' ' 4 300 ' 5 000 Uppsala ' 20 000 . ' ' 16 000 . ' ' 20 000 Totalt mellersta utbildnings- . ' ' regionen 26 100 . . 32 300 ' 33 000 Stockholms utbildnings— . - . . region 39 200 . 32 800 ' ' 37 000 Jönköping 1 600 . . 4 700 . ' 4 000 Linköping—Norrköping 7 300 . . . . 9 600 . 10 000 Totalt östra utbildnings— ' ' regionen - 8 900 14 300 14 000 Borås ' 1 3001 ' ' 2 900 ' 4 000 Karlstad . 2 400. ' . . 4 300. ' 4000 Göteborg 23 '900. ., 27 700 . . 24 000 Totalt västra utbildnings- . _ regionen 27 600 . _' 34 900 32 000 Kalmar . 1 200 ' 4 500 . 4 000 Kristianstad 1 200 . . 6 500 4 000 Halmstad —" ' ' 3 200 3 500 Växjö 2 500 2 600 4 000 Lund—Malmö . 21.600 21 200 _ 21 000 Totalt södra utbildnings- ' ' regionen 26 500 38 000 36 500

Summa 142 500 . ' 170 000 ' . . 170 000 . 1 Vid full utbyggnad enligt gällande planer.. '

Göteborg och Lund—Malmö behåller dock i stort sin nuvarande om- fattning. Inom regionerna skiljer sig fördelningen på h'ögskoleområdena . något från en strikt .fördelning. Exempelvis ligger Borås och Växjö, där U 68 vill ge förutsättningar för en breddning av det befintliga utbildningsutbudet, över det kalkylerade kapacitetstalet medan'Karlstad, Kristianstad och Kalmar ligger under. . '

U 68 har vid fördelningen på högskoleområden inom resp. region ut- gått från att kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser-bör vara . förhållandevis större på de nuvarande universitetsortema än på utbygg- nadsorterna, detta för att befintliga resurser skall kunna u-tnyttjas'effek- '-

Prop. 1975: 9 - 71

tivt och en mångsidighet i utbildningsutbudet' inom högskoleutbildningen i dess helhet kunna bevaras. ' '

Tidpunkter för högskoleutbildningens fortsatta utbyggnad (avsnitt 4.6.4) '

U 68 föreslår att igångsättningen av den fortsatta utbyggnaden på olika orter fördelas över flera år och exemplifierar de starttidpunkter " som kan komma att användas. Det framgår av kravet på elasticitet i planeringen att avvikelser från dessa tidpunkter kan aktualiseras. 'En avgörande faktor för utbyggnadstakten blir givetvis utvecklingen av- högskoleutbildningens totala dimensionering. ' ' "

U 68 föreslår mot denna bakgrund att den fortsatta utbyggnaden av ' högskoleutbildningen sker 'med början i huvudsak enligt följande: 197677 Sundsvall -Hämösand, Falul'r- Borlänge, Jönköping och Kalmar. 1977/78 Eskilstuna.- Väster'ås, Borås och Kristianstad 1978, 79 Östersund, Luleå och Halmstad. '

1979/80 Växjö, Karlstad, Örebro och Linköping-Norrköping.1

Att starttidpunkten anges för den fortsatta utbyggnaden behöver inte innebära att omfattningen av högskoleutbildningen på utbyggnadsortcr- na helt och hållet låses på nuvarande nivå fram till utbyggnadsst'arten. Så bör t. ex. försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning kun- na påbörjas tidigarc. Även de förslag till lokalisering av viss lärarutbild- ning som LUK avgett samt förslag från UKÄ om utvidgning av de nu-' varande universitetsfilialernas utbildningsprogram'kan medföra att en ökning av utbildningskapaciteten på vissa orter sker oberoende av-U 68:s tidsplan. Förändringar i lärarutbildningens omfattning bör vidare beak- tas vid valet av tidpunkt för fortsatt utbyggnad av högskoleutbildningen på skilda orter.

Hänvisningar till US56

Utgångspunkter för U 68: s förslag till utbyggnadspr'ogram för hög-' skoleutbildmn gen (avsnitt 4.6.5)

U 68 belyser genom en exemplifiering hur utbyggnaden av högskole- utbildningen kan ske: inom 'de ramar utredningen angivit samt drar _i övrigt upp vissa riktlinjer för den fortsatta planeringen av högskole- utbildningen. Ett av huvudsyftena är att ange ett inledningsprogram för högskoleutbildningens utbyggnad för att denna så smidigt. som möjligt skall kunna komma' lgång vid de angivna tidpunkterna. .

Den av U 68 gjorda exemplifieringen av utbildningsutbude't på de. olika orterna, vilken skall ses som allmänna rekommendationer, täcker endast en del av den utbildningskapacitet som tidigare angivits. De förslag till utbildningslinjer inom de fem olika yrkesutbildningssektorerna som U 68 föreslår för vissa utbyggnadsortcr grundar sig på förslag som fram-

1 Särskilt yttrande av Dag Klackenberg.

Prop. 1975: 9 72

förts vid överläggningar med företrädare för lokala myndigheter inom högskoleområdena. Vidare har beaktats förslag från statliga utredningar, regionalt tillsatta samarbetsgrupper m.fl. organ. Det slutliga förslaget till utbyggnadsplan bör utarbetas i nära samband med'den regionala pla- ' neringen och de lokala myndighetema inom resp. högskoleområde. De lokalt ansvariga organen får viktiga uppgifter vid utarbetande av planer för den successiva utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbild- ningen.

För de nuvarande universitet:;orternaoch Linköping har U 68 inte utarbetat konkreta förslag för den fortsatta planeringen.

Beträffande utbildning för undervisningsyrken diskuterar U 68 de koln- sekvenser för filialorterna som utredningens dimensioneringsförslag i frå- ga om ämneslärarutbildningen kan få. U _68 framhåller därvid att det för närvarande inte är möjligt att analysera och väga samman alla de faktorer som är av betydelse för frågan om förläggning av praktisk- pedagogisk utbildning av ämneslärare till de nuvarande filialorterna. Frågan bör övervägas på grundval av LUK:s och KK:s samt U 68:s övriga förslag. .

I de föreslagna utbyggnadsprogrammen för inledningsskedet har U 68 inte angett utbildningslinjer som närmast svarar-mot nuvarande utbild- ning vid filosofisk fakultet. Utredningen har ansett att det här bör' ankomma på utbildningsmyndighetema att föreslå de allmänna utbild- ningslinjer som, bl.a. med hänsyn till på resp. 'ort förekommande ut- bildningsresurser, bör anordnas. U 68 ser'det som angeläget att sådana förslag utarbetas i ett tidigtskede av utbyggnaden för att därigenom möjliggöra att utbyggnadsortema får ett varierande utbud av högskole- utbildning. '

Norra utbildningsregionen (avsnitt 4.7)

I sina allmänna riktpunkter för högskoleutbildningens planering i norra utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4.7.3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av teknisk och administrativ-ekonomisk yrkes- utbildning. En relativt sett stor ökning bör ske även av kapaciteten i utbildning för kultur- och informationsyrken. Behovet av högskoleutbild- ning för vård- och undervisningsyrken är redan med nuvarande plane— ring relativt väl tillgodosett inom regionen. U 68 föreslår (avsnitt 4.7.8) att utbildningskapaciteten i regionen på sikt byggs ut till ca 18 000 ut- bildningsplatser och fördelas på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt tabell 13. '

Prop. 1975: 9 . 73

Tabell 13. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i norra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro- portionell fördelning.

Antal Kapacitet vid utbildnings- proportionell platser fördelning 1971/1972 Yrkesutbildningssektor Teknik 1 600 2 900 Administration och ekonomi 1 200 2 800 Vård 3 400 3 500 Undervisning 3 000 3 000 Kultur och information 100 900 Summa allmänna utbildningslinjer 9 300 13 100 Lokala och individuella utbildningslinjer _— ] 100 Enstaka kurser och studiekurser — 3 700 Utan angiven yrkesinriktning1 4 800 —— Totalt 14100 18 000

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 14, som utgör _en sam- manfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 14. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i norra ut- bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Luleå Östersund Sundsvall/ Umeå Härnösand Utbi'dnmss'mj" Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt— Antal utb- Rikt- platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 Allmänna utbildnings- linjer mcd angiven yrkesutbildning 2 400 2 500 1 100 1 500 1 200 2 500 4 600 6 700 "Lokala och individuella utbildningslinjer —— 200 — 100 —- . 200 —— 600 Enstaka kurser och - . . studiekurser —— 800 — 400 —— 800 — 1 700 Utan angiven yrkes- inriktning 200 — 200 —— 300 — 4 100 —— Totalt 1971/72 ca 2 600 1 300 1 500 8 700 Riktpunkt 3 500 2 000 3 500 9 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbild- ning i Luleå (avsnitt 4.7.4) resp. Sundsvall-Härnösand (avsnitt 4.7.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 15.

Prop. 1975: 9 74

Tabell 15. Befintliga och planerade-allmänna utbildningslinjer ihögsko- leutbildning i Luleå och Sundsvall—Härnösand. Antal-antagningsplat- . ser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor Utbildnir. gslinjel An tagningsplatser/år'l

Luleå Sundsvall-Hämösand

Teknisk yrkesutbildning Civilingenjör 320' Laboratorieassistcnt 16 32 Sjöingcnjör '; 24 Drifttekniker ' ' 30 Processprogrammcrillg 30 Yrkeslcknisk linje ' _ . . (verkstad) 30 30 Y rkesteknisk linie (papper) 30 Yrkertei'cnisk lin je - (stålindustri) 30

Administrativ och ekono- Socialadministration 16' ' misk yrkesutbildning Sekreterare 30 . . Sjökapten ' ' 24 Personaladministration . 30 Revision, bank och beskattning 30 Transportadministration 30 - Administrativt ' . . systemai'bete . . 30 . Systemman, - ' ' - ' programmerare 90 Språk/ekonomi 30 Projektadministrarion ' 30 '

Vårdyrkcsutbildning Medicinsk assistent ' 30 Sjuksköterska . 130 100. Sjukgymnast 32

Utbildning för under- Mellanstadielärare 96

visningsyrken Lågstadielärare . - 96 Förskollärare . ' 120 Musikpedagog 16 _ Fritidspedagog 32

Summa antagningsplatser ca 900 ' ca 800

1 U 68: s förslag' är kursiverade. ' '2 Eö or befintlig utbildning anges antagningskapactteten 1971/72.

Utbildningens inriktning i Östersunds högskoleområde (avsnitt 4.7.6) bör bestämmas i anslutning till samhällets övriga regionalpolitiska åt- gärder i området. Enligt U 6815 uppfattning hindrar inte detta en viss breddning av kursutbudet inom ramen för den systematiserade decen- traliserade universitetsutbildningen. ' '

Liksom för övriga universitetsorter har U68 inte utarbetat detal- jerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen i.Umea hög-

Prop. 1975: 9 . 75

skoleområde (avsnitt 4.7.7)..En viktig uppgift blir att inom ramen för . en i stort oförändrad kapacitet stegvis förändra utbildningens innehåll. Det gäller därvid att planera för dimensioneringen av de av U 68 före- slagna utbildningslinjer som närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. .

Hänvisningar till US57

Mellersta utbildningsregione'n (avsnitt 4.8)

I sina allmänna riktpunkter. för högskoleutbildningens planering i mellersta utbildningsregionen framhåller U 68 (avsnitt 4. 8. 3) att särskild vikt bör läggas vid utbyggnaden av högskoleutbildning med inriktning mot teknik och vård.. Enligt U 68:s uppfattning är det motiverat att utbildning inom dessa sektorer ges en ökad spridning vid utbyggnaden. Även utbildning för kultur- och informationsyrken behöver uppmärksam- mas i det' fortsatta planeringsarbetet. U 68:s förslag om dimensionering innebär att ca 7 000 platser i högskoleutbildning bör tillkomma i regio- nen under planeringsperioden. Den' totala kapaciteten bör enligt utred- ningens mening på sikt fördelas på yrkesutbildningssektorer m.m. i huvudsaklig överensstämmelse med tabell 16." ' '

Tabell 16. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i- mellersta utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning. ' ' '

Antal utbild- ' ' Kapacitet . ningsplatser vid pro- . 1971/72 jportionell '- .fördelning- . Yrkesutbildningssektor . - Teknik ' ' ' 1 900 . 5 300 Administration och ekonomi ' 3 100 ' 5 300 Vård . - 4 300 ' j 6 300 Undervisning 5 100 5 600 Kultur och information 700 ' 1 700 Summa allmänna utbildningslinjer ' 15 100 . ' _' 24200 Lokala och individuella utbildningslinjer — ' 2 100 _ Enstaka kurser och studiekurser — _ 6 700 . Utan angiven yrkesinriktning1 11 000 — Totalt 26 100 . 33 000 .

1 Avser antalet närvarande studerande vid'filo'sofisk fakultet utom-psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för-ämneslärare. .

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 17, som utgör en sam- manfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Prop. 1975: 9 76

Tabell 17. Riktpunkter för dimensioneringen av" grundläggande högskoleutbildning i mellersta utbildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

F alun/ .Eskilstuna/ örebro Uppsala Borlänge Västerås Utbildningslinjer m. m. ____________._________________ Antal utb» Rikt- Antal utb- Rikt- Antal uth- Rikt- Antal utb- Rikt- platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 Allmänna utbildnings- linjer mcd angiven . yrkesutbildning 700 3 000 . 1 000 ?. 400 2 700 3 300 10 700 16 500 Lokala och individuella ' ' utbildningslinjer — 200 — 200 — 300 — ] 400 Enstaka kurser och . ' .- . studiekurser -— 800 — 1 400 — 1 400 — 3 100 Utan angiven yrkes- ' ' inriktning — ' —— — _ 1 700 ' — 9 300 —— Totalt 1971/72 ca 700 ' 1 000 4 400 20 000 Riktpunkt 4 000 4 000 5 000 20 000

En viktig uppgift för högskolan i Örebro (avsnitt 4.8.6) blir. att inom ramen för en måttlig kapacitetsökning successivt förändra utbild- ningens innehåll och inriktning, i första hand i fråga om de utbildnings- linjer som svarar mot dagens 'tttbildningslinjer vid filosofisk fakultet. Förslag om utbildning inom sjukvårdsområdet bör beaktas i detta sam- manhang. Ett väl differentierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning bör kunna erbjudas med utgångspunkt i nuvarande resurser. Vidare bör möjligheten prövas att utnyttja de naturvetenskap- liga basresurserna för tekniskt inriktad högskoleutbildning.

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat detal— jerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Uppsala (av- snitt 4.8.7). En viktig fråga i planeringen blir att successivt förändra ut- . bildningens innehåll och inriktning för i första hand de utbildningslinjer som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakulteterna. Genom de basresurser för lantbruks-, veterinär- och civilingenjörsutbildning samt farmaceutisk utbildning som kommer att vara förlagda till Uppsala bör förutsättningarna vara mycket goda för att komplettera det nuvarande utbildningsutbudet inom bl. a. det naturvetenskapliga området så att en ' rikt differentierad anknytning till tekniska yrkesfunktioner kan erbjudas. Genom inrättande av lokala utbildningslinjer i Uppsala bör utbildnings- resursernas särart i vissa hänseenden kunna utnyttjas, bl.a. för utbild- ning med inriktning mot kultur- och informationsyrken.

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleutbild- ning i Falun-Borlänge (avsnitt 4.8.4) och Eskilstuna-Västerås (avsnitt . 4.8.5) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 18.

Prop. 1975: 9 ' 77

Tabell 18. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskole- utbildning i Eskilstuna-Västerås och Falun-Borlänge. Antal antagnings- platser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesu tbildningssektor Utbildningslinjel Antagningsplatscr/årf!

Eskilstuna-Västerås Falun-Borlänge

Teknisk yrkes- Drifttekniker 30 utbildning Skogsmästare 30 Yrkesteknisk linje (byggnads) 60 Yrkestekm'sk linje (verkstads) 60 30 Yrkesteknisk linje (stålindustri) 30 Administrativ och Socialadministration 30 ekonomisk yrkes— Administrativt utbildning systemarbete 30 Systemman, programmerare 130 Sekreterare (l-årig) 16 Utbildningsadministration 30 Revision, bank och ' . beskattning 30 30 Marknadsföring 30 Personaladntinistration - 30 Vårdyrkes- Sjuksköterska 170 80 utbildning Vidareutbildning av sjuksköterska 15 Medicinsk assistent 50 Arbetsterapeut 32 Undervisnings- Mellanstadielärare 96 yrken Lågstadielärare ' 96 Förskollärare 120 Fritidspedagog 42 ' ' Ungdomsledare 18

Utbildning för kultur- och informa- tionsyrken

Summa antagningsplatser ca 900 ca 500

1 U 68 :s förslag är kursiverade. 2 För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Stockholms utbildningsregion (avsnitt 4.9)

Av tabell 19 framgår U 68:s förslag i fråga om utbildningskapacite- tens fördelning på yrkesutbildningssektorer m.m.

Det kan enligt U 68 finnas skäl för att' eventuella nya utbildnings- enheter i Stockholmsområdet lokaliseras till andra delar än norra delen av regionens centrum. Detta anses bl.a. kunna bidra till att på sikt minska den sociala obalans som f. n. råder.

Prop. 1975: 9 - 78

Tabell 19. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning'i Stockholms utbildningsregion. Nuvarande kapacitet 'och kapacitet vid' proportionell fördelning. - '

Antal utbild— Kapacitet .ningsplatser. . vid pro- 1971/72 portionell ' fördelning Yrkesutbildningsscktor - ' - ' Teknik 4 700 6 100 Administration och ekonomi 5 300 ' 6 100 ' Värd 6 600 7200 ' . Undervisning . 5100 ' ' 6500 ' Kultur och information 1 300 1 900 ' ' ' Summa allmänna utbildningslinjer 23 000 27 800- Lokala och individuella utbildningslinjer '. 2 400 - Enstaka kurser och studiekurser . 6 800 . ' Utan angiven yrkesinriktning 16 200 - - . ' "Totalt ca 39 200 ca '37 000

I fråga om utbildningens inriktning har U 68, liksom för övriga universitetsorter, inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för Stock- holmsområdet. De i tabell 19 angivna riktpunkterna bör kunna-tjäna som viss vägledning vid planeringen. '

Östra utbildningsregionen (avsnitt 4.10)

U 68 utgår från att östra utbildningsregionen under. planeringsperio— den får en utbildningskapacitet för grundläggande högskoleutbildning om 14000 utbildningsplatser. Utbyggnadsbehov skulle .mot'bakgrund av den redovisade kalkylen föreligga främst inom administrativ och ekonomisk utbildning samt vårdutbildning. Fördelningen av utbild- ningskapaciteten på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt utredningens förslag framgår av tabell 20.'

Liksom för universitets- och filialorterna har U 68 "inte 'utarbetat' mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringens inriktning för Linköping-Norrköping (avsnitt 4.105). En viktig uppgift blir plane-_ ring för de av U 68 föreslagna utbildningslinjer som närmast svarar mot' nuvarande utbildning vid filosofisk fakultet. D'e .' angivna riktpunk- tema för yrkesutbildningssektorernas dimensionering, vilka inte bör-upp- _ fattas som preciserade planeringsmål,- ge'r' vid handen-att det främst är. ' ' administrativt och ekonomiskt inriktad utbildning som.bör.2tillk0mma .. inom området. Även utbildning'sbehovet'för.vårdyrken 'och kultur- '..och .. informationsyrken bör uppmärksammas.

Prop. 1975: 9 .-.' 79

Tabell 20. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i östra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet 'vid pro- portionell fördelning.

Antal utbild- '_ 'Kapacitet ningsplzttser vid pro- 1971/72 " - portionell - fördelning Yrkesutbildningssektor _ . Teknik 2 600 2 300 Administration och ekonomi '. 200 . - 2 200 Vård ] 500 2 600 Undervisning 3 000 2 300 Kultur och information - —— . 700 . Summa allmänna utbildningslinjer 7 300 10 100 -' " Lokala och individuella utbildningslinjer —— ' ' . 900 . Enstaka kurser och studiekurser . — . . 3 000 Utan angiven yrkesinriktning . ' 1 6001 ' Totalt 8 900 14 000

1 Avser antalet närvarande stttderande vid filosofisk fakultet utom ämnes- teoretisk utbildning för ämneslärare.

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje; högskoleområde inom regionen redovisas i' tabell'21, som utgör en. sammanfattning av U. 68:s förslag .till fördelning.-

Tabell 2]. Riktpunkter för dimensiöneringen av 'den' grundläggande hög- 5koleutbildningen i östra utbildningsregionen. Fördelning på högskole-L områden. ' 'Jönköpin'g ' ' '- Linköping/ Norrköping U'bildningsunj" "" "" Antal'utb- Rikt- ' Antal utb- Rikt- ' platser ' punkt." platser punkt 1971/72 1971/72 Allmänna utbildningslinjer ' ' ' 1 500 2 800 ' 5 800 7 300 Lokala och individuella -' . ' utbildningslinjer - — 200 _ —— 700. Enstaka kurser och studiekurser -— 1 000 —— 2 000 Utan angiven yrkesinriktning ' 100 '——' | 1 500 —— Totalt 1971/72 ca. 1600 - _ .. 7 309 . Riktpunkt. . 4 000 . . 10 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Jönköping (av- snitt 4.10.4) vid utbyggnadsperiodens'börja'n framgår av tabell 22. ' - '

Prop. 1975: 9 . 30

Tabell 22. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Jönkö- ping. Antal antagningsplatser vicl utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildnings- Utbildnirzgslinjel Antagnings- sektor platser/åla Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistcnt 16 Yrkesteknisk linje (trä) 30 Yrkesteknisk linje (verkstad) 30 Yrkesteknisk linje (gjuteri) 30 Yrkestcknisk linje (husbyggn.) 30 Administrativ och ekono- Revision, bank och beskattning 30 misk yrkesutbildning Adnziniuralivt systemarbele 30 Vårdyrkesutbildning Arbetsterapeut 64 Sjukgymnast 32 Medicinsk assistent 40 Sjuksköterska 120 Ålderdc-mshemsföreståndare 32 Gerontalogutbildning 30 Utbildning för under- Förskollärare 120 visningsyrken Mellanstadielärare 96 Lågstadielärarc 96 Summa antagningsplatser ca 800

1 U 68:s förslag är kursiverade. ? För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Västra utbildningsregionen (avsnitt 4.11)

Huvuddelen av den nytillkommande utbildningskapaciteten inom re- gionen bör enligt U 68 förläggas till Borås och Karlstad. Det är främst utbildning med inriktning mot tekniska yrken samt administrativa och ekonomiska yrken som bör uppmärksammas vid den fortsatta planering- en. Fördelningen av den föreslagna utbildningskapaciteten på yrkesut- bildningssektorer m. m. framgår av tabell 23.

.Tabell 23. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i västra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid proportionell fördelning.

Antal utbildnings- Kapacitet platser 1971/72 vid pro-

portionell fördelning

Yrkesutbildningssektor Teknik 3 500 5 000 Administration och ekonomi 1 200 5 000 Vård 5 200 5 900 Undervisning 4 900 5 300 Kultur och information 1 300 1 600 Summa allmänna utbildningslinjer 16 100 22 800 Lokala och individuella utbildningslinjer — 2 000 Enstaka kurser och studiekurser —— 7 000 Utan angiven yrkesinriktning 11 5001 — Totalt 27 600 32 000 1 Avser utbildning vid filosofisk fakultet utom psykologlinje och ämnes- teoretisk utbildning av ämneslärare.

Prop. 1975: 9 - 81

Dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningen i varje , . högskoleområde inom regionen redovisas i tabell 24, som utgör en sam- manställning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 24. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning' -1 västra ut-

Hänvisningar till US58

bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Borås Karlstad ('iö'teborg Utbildninsflini” m— m- Antal utb- Rikt- . Antal Utb-' Rikt- Antal utb— Rikt-

platser punkt platser punkt platser punkt

1971/72 1971/72 1971/72 ' - Allmänna utbildningslinjer 1 300 3 200 ' 1 200 2 800 13 600 17 000 Lokala och individuella ' - . '. _ . . utbildningslinjer —— 200 — _ -300 T..' ' 1.500- Enstaka kurser och studiekurser -— 600 . — .. ;900 .— _ 5 500 Utan angiven yrkesutbildning —— — 1 200 — .10 300 .

Totalt 1971/72 ca 1300 2 400 23' 900" Riktpunkt 4 000 .4 000 .' 24 000

Med hänsyn till att statens institut för företagsutveckling ('S'I'FU) 'skal'l ' lokaliseras till Borås bör det vara en'angelä'gen uppgift att i 'den fortsatta " planeringen av högskoleutbildningen pröva möjligheten till samverkan -' mellan SIFU och hög'skolem'yndigheterna för att tillgodose 'de mindre och medelstora företagens behöv av personal med administrativ och-" ekonomisk yrkesutbildning. Liksom för högskolorna på de övriga filialorterna blir .det för högskolan i Karlstad (avsnitt 4.115) _en viktig" uppgift att planera för . _. dimensioneringen av de utbildningslinjer och linjevarianter som närrnast '- svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakultetema.1 Det ' kan också övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkesteknisk linje till Karlstad. ' '

Liksom för övriga universitetsorter har U 68 inte utarbetat mera detaljerade riktlinjer för den fortsatta högskoleplaneringen för Göte- borgs högskoleområde. En viktig uppgift blir att planera för dimen- sioneringen av de föreslagnautbildningslinjerna och linjevarianterna som

närmast svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna. ,

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i Borås (avsnitt 4.11 .4) vid utbyggnadsperiodens början framgår av tabell 25. '

1 Särskilda yttranden av dels l'rf'ans Löwbeer, till vars yttran'de Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och I ars Tobisson. ansluter.- sig-,. dels Per Stjernquist. .. . . . . . . .

6 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 82

Tabell 25. Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högsko- leutbildning i Borås. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens

Hänvisningar till US59

början. Yrkesutbildningssektor Utbildningslinjer Antagnings- platser/år= Teknisk yrkesutbildning Laboratorieassistent ' 32 Yrkestcknisk linje (konfektion) 30 Administrativ och ekono- Sekreterare (l-årig) 20 misk yrkesutbildning Revision, bank och beskattning 30 Administrativt systenlarbcte 30 Socialadntinistrativt arbete 30 Persond/administrativt arbete 30 Vårdyrkesutbildning Medicinsk assistent 32 Sjuksköterska SO Arbetsterapeut 32 Sjukgymnast 32 Utbildning för under- Fritidspedagog 16 visningsyrken Förskollärare 120 Utbildning för kultur- och Bibliotekarie 3603 informationsyrken Summa antagningsplatser ca 900

1 U 68:s förslag är kursiverade. 2 För befintlig utbildning anges antagningskapacitcten 1971/72. 3 Vid full utbyggnad.

Södra utbildningsregionen (avsnitt 4.12)

Den fortsatta planeringen bör avse flertalet yrkesutbildningssektorer. Endast undervisningssektom kan-i dag .anses ha en kapacitet som i huvudsak svarar mot den angivna riktpunkten. Riktpunkten för utbild- ningskapacitetens fördelning på yrkesutbildningssektorer m.m. enligt- utredningens förslag framgår av tabell 26.

Tabell 26. Antal utbildningsplatser i grundläggande högskoleutbildning i södra utbildningsregionen. Nuvarande kapacitet och kapacitet vid pro- portionell fördelning. '

Antal Kapacitet utbild- vid pro- nings- portionell platser fördelning 1971/72 Yrkesutbildningssckt'of' - Teknik 2 800 5 800 Administration och ekonomi 3 200 5 800 Vård 4 500 6 900 Undervisning 5 500 6 100 Kultur och information 500 1 900 Summa allmänna utbildningslinjer 16 500 26 500 Lokala och individuella utbildnings-linjer — ' 2 300 Enstaka kurser och studiekurser — 7 800 Utan angiven yrkesinriktning1 10 000 —

Totalt 26 500 36 500

1 Avser antalet närvarande studerande vid filosofisk fakultet utom psykolog- utbildning och ämnesteoretisk utbildning för ämneslärare.

Prop. 1975: 9 83

Dimensioneringen av högsköleutbildningen i varje högskoleområde - redovisas i tabell 27, som är en sammanfattning av U 68:s förslag till fördelning.

Tabell 27. Riktpunkter för dimensioneringen av grundläggande högskoleutbildning i södra ut- ' bildningsregionen. Fördelning på högskoleområden.

Kalmar Kristianstad Växjö Halmstad Lund/Malmö

Utbild- nings- Antal utb- Rikt- Antal utb- Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb— Rikt- Antal utb- Rikt- linjer platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt platser punkt m.m. 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72 1971/72

All- männa utbild- nings- linjer 1 100 2 900 1 100 2 800 1 300 2 900 — 2 600 13 000 15 200 Lokala och indi- viduella utbild- nings-

linjer —— 200 _ 200 — 200 — 200 —- 1 500

Enstaka kurser och studie-

kurser — 900 — 1 000 —— 900 — 700 —— 4 300

Utan an-

given yrkes-

inrikt-

ning 100 — 100 — 1 200 —- -— — 8 600 —

Totalt

1971/72

ca 1 200 1 200 2 500 —— 21 600

Rikt- punkt 4 000 4 000 4 000 3 500 21 000

Befintliga och planerade allmänna utbildningslinjer i högskoleområ- dena Kalmar (avsnitt 4.124) och Kristianstad (avsnitt 4.125) vid ut- byggnadsperiodens början framgår av tabell 28.

Prop. 1975: 9 34

Tabell 28. Befintliga och- planerade allmänna utbildningslinjer 'i hög- skoleutbildning i Kalmaroch Kristianstad-. Antal antagningsplatser vid utbyggnadsperiodens början.

Yrkesutbildningssektor . Utbildningslinjel .. Autagnings-platser/år= Kalmar ' Kristianstad Teknisk yrkesutbildning Drifttekniker . 30 ' Sjöingenjör . 24 .

Laboratorieassistent 16 Yrkes'telmisk lin je ' . (livsmedel) 30 Yrkesteknisk linje (plast) 30 Yrkesteknisk lin je (trä) 30 '.Yrkesteknisk lin je (verkstad) 30 Administrativ och ekono- Sjökapten 24 misk yrkesutbildning Systemman programmerare 80 Samhälls- administration 20 Revision, bank och beskattning 30 30 Transport- . administration 30 Administrativ utbildning för turism och rekreation 30 Adn'zinistrativt

systemarbete - 30 Vårdyrkcsutbildning Sjuksköterska ' 60 180

Arbetsterapeut 32 Sjukgymnast 32 Medicin.—rk assistent 32 Utbildning för under- Förskollärare 120 120 visningsyrkcn Lågstadielärarc 72 72

Mellanstadiclärare 96 96 Utbildning för kultur- Glas- och träformgivare 30 och infomiationsyrken Informations- och '

kommunikations-

utbildning - 30

Ungdomsledare 16 Summa antagningsplatscr ca 800 ca 700

1 U 68: s förslag är kursiverade. _ 2 För befintlig utbildning anges antagningskapaciteten 1971/72.

Till skillnad från övriga föreslagna högskoleområden saknar Halmstad i dag högskoleutbildning. I avvaktan på en utbyggnad av permanenta resurser anser U 68 att en utbyggnad stegvis bör äga rum av decentra- liserade kurser, kombinationsutbildningar m.m. Utredningen finner det mindre ändamålsenligt att ge förslag till utbildningslinjer. U 68 redovisar endast vissa rekommendationer rörande utbildningens inriktning som bör uppmärksammas i den fortsatta planeringen. I första hand bör hög-

Prop. 1975: 9 85

skoleutbildningen inriktas mot-den tekniska sektorn. Vidare bör utbild- - ning inom bama- och ungdomsvård uppmärksammas. U 68 anser slut- ligen att högskoleområdet har goda förutsättningar för utbildning inom idrotts- och fritidssektom. - -

En viktig uppgift för högskolan i Växjö (avsnitt 4127) blir att suc- cessivt förändra utbildningens innehåll och inriktning i fråga om de utbildningslinjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de filosofiska fakulteterna.1 Med utgångspunkt i den nuvarande uni- versitetsfilialens resurser finns det goda förutsättningar för att erbjuda ett varierat utbud av administrativ och ekonomisk högskoleutbildning.

En viktig fråga för Lund-Malmö (avsnitt 4.12.8) liksom för övriga universitetsorter blir att planera för dimensioneringen av de utbildnings— linjer och linjevarianter som svarar mot nuvarande utbildning vid de fria fakultetema. Genom inrättande av lokala och individuella utbildnings- linjer bör utbildningsresursernas särart i vissa hänseenden kunna utnytt- jas, bl.a. för utbildning med inriktning mot kultur- och informations"- yrken.

Hänvisningar till US60

1.1.5 Återkommande utbildning (Högskolan kap. 8)

Studieorganisationens roll i utbildningsplaneringen (avsnitt 8.1)

Den nuvarande studieorganisationen stimulerar individen att koncen- trera sin utbildning till en sammanhängande period, som infaller i huvud- sak i åldern upp till tjugofem år. Efterfrågan på sådan sammanhängan- de utbildning har under 1950- och 1960- talen utvecklats på ett nästan dramatiskt sätt. De skolreformer som genomförts under dessa årtionden har sin del i denna utveckling. Genom grundskolans genomförande har varje årskull fått fortnella möjligheter att i sin helhet gå vidare till gymnasiala studier. Övergången från grundskola till gymnasieskola har blivit mycket hög. För närvarande svarar antalet elevplatser i gymnasie- skolan mot över 90 procent av en årskull 16-åringar. Den direkta över- gången från grundskola till gymnasieskola är svårare att beräkna men bedöms av U 68 motsvara ca 80 procent av årskullen.

Om utbildningsexplosionen huvudsakligen utnyttjas för en sådan sam- manhängande utbildning blir resultatet inte endast att klyftan mellan generationerna växer med avseende på utbildning. En rad icke avsedda urvalsmekanismer fördelar utbildningen på ett ogynnsamt sätt även inom generationerna. Detta har belysts bl. a. i U 68:s rapport (SOU 1971: 61) Val av utbildning och yrke.

Sedd från individens, från vissa yrkesfunktioners och inte minst från

1- Särskilda yttranden av dels Hans Löwbeer, till vars yttrande Bertil Fiskesjö, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson ansluter sig, dels Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 86

utbildningsplanerares och utbildningsanordnares synpunkt har den sam- manhängande utbildningen stora fördelar. Möjligheterna att med nuva- rande studieorganisation lösa de problem som är knutna till snabba förändringar i samhällets och individernas efterfrågan på utbildning är dock begränsade. Även om man genom utbildningsreformer inom grund- skola, gymnasieskola och vuxenutbildning förbättrar individens möjlig- heter att byta studieinriktning på grundval av nya intressen eller mer aktuella bedömningar av arbetsilivets efterfrågan, är möjligheterna att smidigt tillgodose en sådan förändrad efterfrågan från samhälle och in- divid otillräckliga.

U 68 pekar också på att den sammanhängande utbildningen kan ha nackdelar från effektivitetssynpunkt. I ett sådant system kan de stude- randes erfarenheter bli knutna huvudsakligen till skolans och högskolans värld och de studerande får inte tillräcklig kontakt med det samhälls- och arbetsliv, där de senare skall vara verksamma. Resultatet kan bli en bristande motivation för den valda utbildningen och därmed sämre förutsättningar att utnyttja undervisningen. Man kan också riskera att utbildningsmålet avlägsnar sig alltför långt från arbetslivets krav. Unga människor, som tidigt går ut i arbetslivet, får bättre möjligheter och förutsättningar att bedöma sina intressen och anlag. Med dessa erfaren- heter kan de senare fortsätta med den utbildning de funnit passa dem bäst. Den nuvarande studieorganisationcn för ungdomsutbildning är inte anpassad till ett sådant mönster.

Inte heller vuxenutbildningen kan — så långt den hittills utvecklats — sägas organisatoriskt ge det nödvändiga stödet för den som vill dela upp sin utbildning på nivåer ovanför den obligatoriska skolan i etapper. Vuxenutbildningen kan emellertid tillgodose vissa av de nämnda an- passningsbehoven även om den primärt inte motiverats av dessa. Från individens synpunkt kan t.ex. vuxenutbildningen ge möjlighet att ut- veckla intressen och anlag med eller utan anknytning till yrkesverksam- het. Den kan ge individen möjlighet att ägna sig åt ny yrkesverksamhet eller nya arbetsuppgifter inom den egna yrkesverksamheten men också ge tillgång till nya kommunika'tionsmöjligheter. Sedd från samhällets synpunkt kan vuxenutbildningen ge möjligheter att tillfredsställa arbets- kraftsbehov inom nya eller växande sektorer av arbetsmarknaden. Den förbättrar vidare den enskildes möjligheter att delta i samhällets besluts- processer.

Möjligheterna att tillgodose såväl samhälls- som individeftcrfrågan är således, enligt U 68:s mening, väsentligt större i vuxenutbildningen än i den sammanhängande utbildningen. Vuxenutbildningen har emeller- tid hittills koncentrerats till de'-': område som motsvarar grund- och gymnasieskolornas utbildning. '

Man kan räkna med att behovet av fortbildnings— och vidareutbild- ningsinsatser för de yrkesverksamma kommer att öka högst avsevärt

Prop. 1975: 9 87

under överblickbar tid. Detta aktualiserar frågan om hur utbildnings- resursema bör fördelas på olika perioder av individens liv. En omför- delning av resurser till vuxenutbildningens förmån löser bara vissa av de problem som är förknippade med den bristande anpassningen mellan utbildningsorganisation och utbildningsbehov. Det är också nödvändigt att vuxenutbildningsresurserna fördelas på individer på ett lämpligt sätt. Undersökningar —— både svenska och internationella _ visar att vuxen- utbildningsinsatserna tenderar att koncentreras på ett mindre antal redan förut tämligen välutbildade personer.

Om vuxenutbildningen får ett allt större omfång och därmed blir en alltmer väsentlig faktor i samhällets utbildningsutbud syns det ound- gängligt att planera ungdomsutbildning och vuxenutbildning som en helhet. Begreppen ungdoms- och vuxenutbildning får i det samman- hanget delvis ett nytt innehåll.

Ett system som främjar återkommande utbildning måste bygga på vissa studieorganisatoriska förutsättningar. Högskoleutbildningen bör — oavsett längd —— vara yrkesförberedande och nya kortare utbildnings- linjer bör utvecklas, vilka efter en yrkesverksamhetsperiod kan byggas på till längre utbildning. Längre utbildningslinjer bör —— i vissa fall som alternativ — byggas upp av två eller flera delar, som var och en har ett självständigt studiemål. Det är emellertid knappast möjligt att kon- struera all högskoleutbildning på samma sätt. En uppdelning av en ut- bildningslinje måste svara bl.a. mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. För vissa utbildningslinjer är sannolikt en sådan funktionell etappuppdelning möjlig. I andra fall kan den lämpligaste uppdelningen vara att grundutbildningen genomförs sammanhängande, st. på samma sätt som nu, och att till den senare läggs vidareutbildning.

Det är med en sådan studieorganisation möjligt för den enskilde stu- derande att vid slutet av varje utbildningsetapp välja mellan fortsatta studier och yrkesverksamhet. En förutsättning för ett sådant val är att utbildningsetapperna ger förberedelser både för senare studieperioder och för yrkesverksamhet.1 '

Motiv för återkommande utbildning (avsnitt 8.2)

Det är en central utbildningspolitisk fråga hur man skall åstadkomma en jämnare fördelning mellan de i utbildningsavseende gynnade ung- domsgenerationerna och de i fråga om utbildning mindre gynnade äldre generationerna. Återkommande utbildning ger nya möjligheter för dem som missgynnats i olika valsituationer eller som inte tidigare utnyttjat de utbildningsmöjligheter som getts. Återkommande utbildning kan där- igenom bidra till en jämnare fördelning av längre utbildning på indivi-

1 Särskilda yttranden av Lennart Hjelm och Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 . : gg

dema inom en generation-. U 68 ipekar emellertid också på riskerna för motsatta effekter. '

Återkommande utbildning kan vidare"skapa en fruktbar växelverkan mellan utbildningssystem och arbetsmarknad. En studieorganisation, där lång sammanhängande utbildning är det dominerande mönstret, har svårt att svara mot de krav som en snabbt föränderlig arbetsmarknad ställer. Om återkommande utbildning'ökar individens rörlighet på arbetsmark- naden ökar den därigenom också hans möjligheter att göra sig gällande vid regionala och strukturella förändringar. ,

Återkommande utbildning kan vidare bidra till att minska klyftan mellan personer med olika' erfarenhetsbakgrund, mellan studerande och yrkesverksamma och mellan yngre-ochäldre. Redan det förhållandet att återkommande utbildning. skulle öka individens valmöjligheter och djup- gående kunna förändra utbildningen och yrkesverksamhetens relativa" inflytande på hans livsmönster och karriärutsikter visar dess sociala och politiska betydelse. Återkommande utbildning kan även tänkas fungera som ett instrument för ökat medinflytande och engagemang i utbild- ningens utformning, bl.a. därigenom att studiernas utformning blir av större intresse för dem som befinner sig utanför utbildningssystemet.

Om man önskar ge var och en den utbildning han har förutsättningar för och behov av, måste man. söka skapa sådana förhållanden inom ut- bildningsväsendet att alla kan fin na ett studieorganisatoriskt mönster som. ger motivation att utnyttja utbildningsutbudet, Studier i återkommande perioder skulle för många vara ett bättre alternativ _än den samman- hängande utbildningen. Genom kopplingen mellan utbildning och yrkes-Il .. verksamhet och mellan teori och praktik tillfredsställer den återkomman- de utbildningen mångas behov av ett mera_.näraliggande mål för stu- dierna. De mellanliggande yrkesverksamhetsperioderna kan i sig vara motivationsskapande genom att de bidrar till den personliga mognaden, _ vidgar referensramen och ger erfarenheter som underlättar det fortsatta utbildningsvalet. . ' .

Möjlighet till återkommande utbildning är även från motivations- synpunkt en fråga om jämställdhet mellan olika grupper. Bl.a. under- ' sökningar redovisade i Val av utbildning och yrke visar att ungdomar, som kommer från miljöer med en lång utbildningstradition. har lättare att acceptera ett mera avlägset studiemål. Om återkommande utbildning , därför inte stöds av en rad väl valda och organiserade åtgärder utanför och inom utbildningsväsendet, kan följden bli att från början svagt motiverade individer, ofta inom lägre socialgrupper, förblir svagt motive- rade och stannar kvar 'i en tidigt vald yrkesverksamhet, medan samman— . hängande utbildning fortfarande blir detldominerande mönstret för ung- domar från högre socialgrupper. Därigenom skulle dominansen av so- cialgrupp I inom vissa utbildningar bli än mer markerad.1

1 Särskilt yttrande av-Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 - 89

Förutsättningar för att förverkliga återkommandeutbildning (avsnitt 8.3) ."

U 68 konstaterar att återkommande utbildning kan sägas förekomma ' på sina håll redan i 'dag. I' betänkandet (SOU 1971: 62) Universitets-. studier utan examen påvisades t.ex. att en icke ringa del "av de per- soner som i statistiken återfinns under rubriken studieavbrott i själva verket var sådana som' aldrig haft för avsikt att avlägga examen. Ofta hade de redan vid inskrivningen en yrkesutbildning och fast anställning. Samma erfarenhet ger försöksver'ksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning, vilken utnyttjas av många med tidigare yrkesutbild- ning och yrkesverksamhet i'fortbildnings- eller vidareutbildningssyfte. En mera systematiserad återkommande utbildning finns inom vissa om- råden, bl.a. inom jordbruks- och skogsbruksutbildningen, samt inom vårdutbildningen, där sjuksköterskeutbildningen är ett exempel.

En stor del av de förslag U 68 lägger fram beträffande dimensione- ring, lokalisering, distribution och organisation av högskoleutbildningen är ägnade att på olika sätt medverka till utvecklingen av återkommande utbildning. För denna utveckling krävs emellertid ytterligare åtgärder, även sådana som ligger utanför utbildningsväsendets ram. Det krävs åt- gärder inom bl. a. följande områden: gymnasieskolans organisation, hög- . skoleutbildningens organisation, behörighets- och urvalsregler till hög- skolan, information och uppsökande verksamhet, studiefinansiering samt arbetsmarknad. Enligt U 68 är det vanskligt att bestämt uttala sig om effekterna av enskilda åtgärder på dessa områden. Det är väsentligt att man uppmärksamtföljer effekterna av vidtagna åtgärder så att det sociala urvalet till utbildning inte fixeras och så att de klyftor inom och mellan generationerna som finns i dag inte fördjupas.

Några av de områden där åtgärder enligt U 68 måste sättas in för att återkommande utbildning skall kunna utvecklas har delvis berörts i huvudbetänkandets olika kapitel.

U 6815 förslag i kapitel 2 om ändrad dimensionering av gymnasie- skolans olika linjer har således till syfte bl. a. att underlätta-utveckling av återkommande utbildning. De riktlinjer för högskoleutbildningens studieorganisation som U 68 drar upp i kapitel 3 är avsedda att även kunna tillgodose möjligheterna att utveckla återkommande utbildning. I kapitel 4 föreslår U 68 en rad" åtgärder som syftar till att göra hög- skoleutbildningen mera tillgänglig för studerande av alla kategorier. Den lokalisering av högskoleutbildning som där föreslås och den utveckling av distributionsformerna för utbildning som förordas är av stor bety— delse för utvecklingen av återkommande utbildning. En okonventionell syn på Studieformer och distributionsvägar torde i själva verket vara en av de viktigaste förutsättningarna inom utbildningssystemets ram för" att återkommande utbildning skall kunna bli verklighet. På samma sätt spelar behörighets- och urvalsrcglerna för högskoleutbildning en s'tor

Prop. 1975: 9 90

roll för möjligheterna att utveckla återkommande utbildning, vilket U 68 utvecklat närmare i kapitel 5.

Utöver vad som redovisats i samband med nämnda kapitel återges här U 68:s förslag i vad avser gymnasieskolan och studiesociala åtgär- der närmare.

U 68:s förslag om ändrad dimensionering av gymnasieskolans linjer innebär att de i allt väsentligt studieförberedande linjernas ut- rymme skall minska från ca 30 procent till ca 25 procent av gymnasie- skolans totala omfattning. Denna förändring bör genomföras så snart som möjligt. Man kan också överväga att efter hand ge de yrkesförbe- redande linjerna en något större omfattning. Detta förutsätter emellertid att man omsorgsfullt överväger vilka linjer som bör öka i omfattning, överväganden som bör anstå'till dess större erfarenheter vunnits av dels hur eleverna väljer linje, dels hur arbetsmarknaden tar emot elever från gymnasieskolans tvååriga yrkesinriktade linjer.

Utvecklingen av återkommande utbildning skulle stimuleras än mer om alla linjer i gymnasieskolan kunde ge såväl yrkes- som studieför- beredande utbildning. Det skulle göra det möjligt för var och en som gått igenom gymnasieskolan att ta anställning på. arbetsmarknaden. En förutsättning härför är att eleven fått viss närförberedelse men också beredskap för utbildning och yrkesverksamhet längre fram 5. k. fjärrför- beredelse. I debattskriften Gymnasieskolan — några utvecklingslinjer har U 68 tagit upp dessa och andra frågor beträffande gymnasieskolans utveckling och framtida organisation. Man bör i det fortsatta läroplans- arbetet överväga möjligheterna att införa yrkesinriktade närförberedelser på de linjer i gymnasieskolan som i dag saknar sådana.

U 68 tar upp frågan om den gymnasiala utbildningen bör vara obliga- torisk eller ej. Utredningen konstaterar att elever och föräldrar i stor utsträckning tycks uppleva fortsatt utbildning efter grundskolan som angelägen eller rentav nödvändig: för kommande yrkesverksamhet. Det kan alltså synas som om organisatoriska åtgärder "för att främja en ytterligare övergång till fortsatt utbildning efter grundskolan inte skulle erfordras. Undersökningar redovisade i Val av utbildning och yrke har emellertid visat att många elever, som för närvarande inte fort- sätter sin utbildning efter grundskolan, omedelbart eller efter något eller några år skulle behöva ett aktivt stöd vid sin fortsatta utbildnings- planering. Undersökningar av ungdomar, som efter genomgången real- skola (motsv.) gått ut i yrkeslivet, visar att ekonomiska, geografiska och sociala förhållanden samt könsrollsfaktorer spelar en stor roll för hur man väljer verksamhet. Olika social bakgrund betyder skilda asplrationer, kunskaper om och värderingar av utbildning. Man kan här tala om ett negativt utbildningsarv som, kopplat till knappa materiella möjligheter, yttrar sig som en brist på spontan motivation eller i en direkt negativ inställning 'till utbildning.

Prop. 1975: 9 91

En viktig uppgift för samhället är att på olika sätt söka eliminera de negativa verkningarna av'olikheter i kön samt i social, ekonomisk och geografisk bakgrund. Detta skulle kunna tala för att gymnasiesko- lan borde vara obligatorisk i den meningen att skolplikten skulle om- fatta elva år. U 68 anger olika alternativ för hur en sådan skolplikt skulle vara utformad. Den kan antingen innebära krav på en sammanhängan- de elvaårig utbildning eller ett mera flexibelt system där de båda sista skolåren skall genomföras före viss ålder men inte behöver ligga i omedelbar anslutning till grundskolan.

Flera skäl talar för att skolplikten —— under utredningens planerings- period — inte bör förlängas till att omfatta studier i gymnasieskolan. I stället bör allas rätt till fortsatt utbildning av viss omfattning slås fast, liksom samhällets skyldighet att göra det möjligt för den enskilde att utnyttja denna rätt. Det är därvid viktigt att man inrikar sig på att eliminera följderna av vad som kallats ett negativt utbildningsarv. San- nolikt måste man arbeta med en kombination av kollektiva och indivi- duellt inriktade åtgärder. En icke obetydlig del av dessa åtgärder ligger utanför utbildningspolitikens område. De kollektiva åtgärderna inom ut- bildningsområdet kan vara t. ex. införande av allmän förskola samt läro- plans- och läromedelsutveckling i grundskola och gymnasieskola.

Även studieformema i gymnasieskolan kan behöva övervägas med utgångspunkt i elevernas förutsättningar och behov. Nuvarande bestäm- melser för gymnasieskolan siktar till att motverka eller helt eliminera egentliga studieavbrott. Genom stödundervisning, möjlighet att välja s. k. mindre studiekurs och att byta linje, osv., söker man stödja och sti- mulera eleverna att fullfölja utbildningen i gymnasieskolan.

På U 68:s uppdrag har inom den s.k. Västmanlandsundersökningen gjorts en specialundersökning, avsedd att belysa studieavbrotten i tidigare gymnasium och fackskola. Resultaten pekar på att studieorganisationen i gymnasieskolan bör vara mångskiftande och möjlig att anpassa till individuella eller gruppspecifika behov. Man kan därvid inte utesluta att även andra studieformer än de nuvarande, exempelvis ökade möjligheter att genomföra studier på deltid jämsides med yrkesverksamhet, koncen- trationsläsning av vissa ämnen, osv., skulle vara angelägna även för yngre studerande, som gått direkt från grundskola till gymnasieskola.

De studieorganisatoriska åtgärderna bör kompletteras med individuellt inriktade studiestimulerande åtgärder, t. ex. genom att studie- och yrkes- vägledning görs tillgänglig framför allt för dem som inte befinner sig un- der utbildning. U 68 pekar därvid bl.a. på den roll som arbetsmark- nadsverkets organisation för yrkesvägledning och arbetsmarknadsutbild- ning kan spela. Redan i dag har man här möjligheter att genom olika åtgärder stimulera och praktiskt understödja den som saknar adekvat yrkesutbildning eller som behöver utbildning på grundskole- och,-'eller gymnasieskolenivå som grund för fortsatt utbildning.

Prop. 1975: 9 92

Studiefinansieringen synes spela en mycket betydelsefull roll för be— nägenheten att lägga upp studierna som återkommande utbildning. För att återkommande utbildning skall te sig som ett valvärt alternativ är det av. väsentlig betydelse att senare liggande studieperioder "inte medför större ekonomiska påfrestningar än tidigare perioder. Det studiestöd som finns i dag kan i regel beräknas vara otillräckligt för personer som varit yrkesverksamma under ett" antal år och som hunnit skaffa sig stora fasta utgifter. Genom sin utformning stimulerar studiestödet inte till åter- kommande utbildning eller annan vuxenutbildning på heltid. Indirekt kan det sägas bidra till att den unge studerande föredrar sammanhäng- ande utbildning och till att den vuxne studerande väljer deltidsstudier. Enligt utredningens mening finns det skäl som talar för att man genom åtgärder inom det studiesociala systemet söker påverka sådana effekter.

En möjlighet till sådana förändringar är att generellt höja studiestödet för alla studerande i högskoleutbildning. En sådan åtgärd skulle sanno- likt öka tillströmningen av studerande till högskoleutbildning totalt, men effekten skulle variera för skilda kategorier av utbildningssökande. En generell höjning av studiemedlen med t.ex. 50 procent skulle belasta budgeten med upp mot en halv miljard kr. En höjning av studiestödet med sådana konsekvenser kan knappast komma i fråga, i varje fall inte under den närmast överblickbara tiden. Då det dessutom är möjligt att en generell höjning av studiestödet stimulerar lika mycket till ökad sammanhängande utbildning syns det inte vara en åtgärd som i första hand bör prövas för att nå det avsedda syftet. '

Ett i viss mening differentierat studiestöd är då från olika utgångs- punkter en bättre lösning. Oavsett hur ett sådant kan utformas tekniskt bör man kräva att det stimulerar huvudsakligen t'vå målgrupper till åter- kommande utbildning. Den ena gruppen utgörs av dem som- redan be- finner sig ute i yrkesarbete. För att dessa 'skall finna högskolestudier valvärda är studiestödets nivå 'av vital betydelse. Den andra gruppen utgörs av dem som nyss lämnat gymnasieskolan och står inför valet att yrkesarbeta eller studera. I det senare' fallet kan studier förläggas ome- delbart efter gymnasieskolan eller längre fram i tiden. Detta val påver- kas förmodligen av kunskap om studiestödets nivå vid olika tidpunkter. Principen bör vara att äldre studerande med yrkeserfarenhet får ett bättre studiestöd på en och samma utbildningsnivå än yngre studerande med ingen eller kortare yrkeserfarenhet.

Utredningen föreslår att vid tidpunkten för genomförandet av åtgärder med anledning av utredningens övriga förslag en försöksverksamhet på- börjas, som innebär att ett begränsat antal sökande, som avser att på- börja högskolestudier efter viss tids yrkesverksamhet, erbjuds förbättrade studiesociala villkor.1

1__Särskilda yttranden av Dag Klackenbcrg,' Ove Nordstrandh och Lars Tobis- , son. '

Prop. 1975: 9 - 93

1.1.6 Institutionell organisation (Högskolan kap. 6; Högskolornas förvaltning) - - '

Den nuvarande organisationen (avsnitt 6.1 i huvudbetänkandet; avsnitt 2.1 i specialbetänkandet) '

"Den utbildning som enligt U 68:s förslag betraktas som högskoleut- bildning äger för närvarande rum vid universitet, högskolor, seminarier :och andra utbildningsenheter. En förteckning'över dessa enheter åter- finns i bilaga 6 i huvudbetänkandet (s.. 706—713). Där redovisas Också samlat vissa andra uppgifter rörande nuvarande organisatoriska förhållanden. I figur 10 här illustreras översiktligt den nuvarande orga- nisationen för högskoleutbildning. I figur 11 a—g illustreras några hu- 'vudtyper av lokal organisation. I det följande ges en sammanfattande översikt.

"Vid universiteten och flertalet högskolor inom UKÄ:s ansvarsområde ;samt vid jordbrukets högskolor bedrivs också forskning och forskarut- bildning. Härutöver bedrivs forskning vid de större lärarhögskolorna och .vid gymnastik- och idrottshögskolan 1 Stockholm.

-Högskoleutbildning i offentlig regi har antingen staten eller primär- eller landstingskommun som huvudman. Det finns därutöver utbildning av mer eller mindre klar högskolekaraktär som har enskild huvudman. Detta gäller t. ex. utbildningen vid Handelshögskolan i Stockholm, 'Gra- fiska institutet, Konstindustriskolan och Institutet för högre kommuni- kations- och reklamutbildning (IHR), vilka enheter alla har stats-'- f bidrag. "Huvuddelen av högskoleutbildningarna är emellertid statlig. Med" få" undantag hör de berörda utbildningarna till utbildningsdepartemen- "_ tets ansvarsområde. Undantag är främst utbildningarna vid jordbrukets högskolor och utbildningen till hälsovårdsinsp'ektör, vilka hör till jord- _brudee'partementets Område.

I några fall har utbildning av ett och samma slag olika huvudmän. ;Sjukgymnastutbildningen i Lund och Stockholm är sålunda statlig och knuten till de medicinska fakulteterna medan "övrig sjukgymnastutbild- 'ning är kommunal. I de s.k. kombinationsutbildningama ingår kurser ,vid dels gymnasieskola, dels universitet (motsv.). Dessa utbildningar administreras lokalt av de kommunala skolStyrelsema.

Den mest omfattande delen av högskoleutbildningen ges vid universi- tet och högskolor ino'm UKÄ :s ansvarsområde. organisationen av så gott som samtliga dessa enheter reglerasi universitetsstadgan. De berörda ".enheterna leds av styrelser, konsistorier, som består uteslutande av'per- 'so'ner verksamma inom läroanstalterna. Utbildningen och forskningen .bedriVS vid institutioner. För främst det vetenskapliga arbetet finns fa- kulteter, i vissa fall uppdelade i sektioner. Som ansvarig för utbildning-

Hänvisningar till US62

Riksdagen

utbildnings- departementet

. . .. .. .. "__—"If—T'T'W unwersutets- skolover- | namnden torl [ samarbets- | | organisations-| statens kanslers- styrelsen | socionom- ! nämnden för I kommittén | kulturråd ämbetet ! utbildning | journalist- I för högre |

| ' hömknlnrnn | [_rnllcilnlfhild. :

jordbru ks- departementet

i I

L __ _ (gemensam (gemensam styrelse) styrelse)

gymnasti k- lantbru ks- och- idrotts- högskolan högskolorna

universiteten lärar- primär- och högskolorna landstings-

. . - mmun Instltutet forskole- i:?bildninal: seminarlerna 9

de tekniska enheter högskolorna seminarierna

för husl'g

utbildning

social- journalist- statens

karolinska h095k0|0fna hogskolorna hogskolorna scenskolor

skogs- högskolan

statens musi k- dramatiska skola veterinär-

högskolorna hogskolan

i Linköping och Luleå slöjdlärar- biblioteks- seminariet

högskolan konstfack- skolan

statens dansskola

sjöbefäls- skolorna

statens institut för högre utbildning av sjuk- sköterskor

Figur 10. översikt över utbildningsenheter och centrala organ för högskoleutbildning. Utöver de i figuren upptagna statliga enheterna finns dramatiska institutet med egen styrelse under regeringen och konsthögskolan som står under konstakademlells utseende.

Prop. 1975 9

94

Rektorsämbete

Utbildnings— Fakulteter/ nämnder sektioner

Institutioner

% '— |nst.kol-—i

| legium | l...—___]

Figur lla Universitet

(ej teknisk fakultet)

W

Utbildnings-

nämnd

Utbildnings- nämnder

Institutioner

% [Inst.koljl

|legium , |__. ___:

Figur ll b Teknisk högskola

(även teknisk fakultet vid universitet)

Styrelse

Utbildnings-

nämnd

Figur ll c .S'rm'al/lr'igskolu

Prop. 1975 9

95

Styrelse Styrelse Styrelse

F" '" ” " _l R Rektors- | . . _. . ektor nämnd . . . . L. ._ _ _ J _ , .

Rektor Rektor Rektor

Prop. 1975 9

"._ [————————-1 . l' r——'—1 Lärarkollegium ..ärerråd Kollegium l_.______________J L..—___J

Utbildnings- Ulltbildnings- . .- . Utbildnings- " - . Klass- Ämnes- nämnd namnder _ _ nämnd . ... . konferenser konferenser

inst. före- i— _ _ _

ståndare/ ”ut" kol-

prefekt

96

Figur 11 (] Gymnastik-Obh : ' Figur ll e Lärarhögskola _ Figii'r' ll'f Scé'nskola' Figur 11 g Sjuksköterska/cola ' idrottshögskala _ ' . . ' (primär- eller lands-' tingskommunal)

Figur 11 n—g. Exempel på förekommande lokala organ inom vissa slag av enheter föl" högskoleutbildning.

Prop. 1975: 9 97

ens innehåll och organisation finns vid varje fakultet/sektion en utbild- ningsnämnd.

De statliga utbildningsenheterna inom Så.-s ansvarsområde, främst lärarhögskolorna, förskoleseminariema och seminarierna för huslig ut- bildning, kan tjäna som exempel på en organisation av annat slag. De leds av rektorer och organisationen är uppbyggd kring utbildningslinjer.

Utöver enheterna för högskoleutbildning under UKÄ och SÖ finns ett antal statliga enheter med särskilda styrelser. Av dessa är en del di- rekt underställda regeringen. Exempel på sådana enheter är jordbrukets högskolor, journalisthögskolorna, gymnastik- och idrottshögskoloma och dramatiska institutet. Jordbrukets högskolor har dock liksom gymnastik- och idrottshögskolorna en gemensam styrelse och journalisthögskolorna har en samarbetsnämnd. Andra enheter har en särskild central förvalt- nings- eller tillsynsmyndighet. Exempel på dessa är socialhögskolorna, för vilka nämnden för socionomutbildning är central myndighet, musik- högskolorna, som provisoriskt har organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) som tillsynsmyndighet, och scenskolorna, för vilka numera statens kulturråd är central myndighet.

De kommunala högskoleutbildningarna har SÖ som tillsynsmyndighet. Utbildningarna ges ofta vid skolenheter som är gemensamma för gym- nasial och eftergymnasial utbildning. Gymnasial och eftergymnasial vårdutbildning meddelas således i många fall vid s.k. vårdskolor. I syn- nerhet på större orter finns emellertid kommunala utbildningsenheter avsedda enbart för högskoleutbildning. Det vanligaste exemplet på detta är sjuksköterskeskolor. Styrelsefunktionen utövas i regel för utbildning med primärkommunal huvudman av kommunens skolstyrelse och för utbildning med landstingskommunal huvudman av landstingets utbild- ningsnämnd.

Allmänna utgångspunkter (avsnitt 6.2)

U 68 skisserar i avsnitt 6.2.1 (5. 474 ff.) några huvuddrag i högskole- organisationens uppgifter med utgångspunkt i utredningens överväganden och förslag i de föregående kapitlen. I avsnitt 6.2.2 (5. 476 ff.) redovisar utredningen sammanfattningsvis följande grundläggande utgångspunkter för sina överväganden rörande utformningen av organisationen.

U 68:s förslag avser utöver dagens universitets- och högskoleutbild- ningar ett antal utbildningar som hittills inte inbegripits i den efter- gymnasiala utbildningsplaneringen. Utbildningarna har i dag såväl stat- ligt som primär- eller landstingskommunalt och, i vissa fall, enskilt huvudmannaskap. Uppdelningen på olika huvudmän måste ses bl. a. i perspektivet av den generella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun. Hithörande frågor har övervägts av länsberedningen. U 68 har inte funnit det meningsfullt att för utbildningsområdet isolerat diskutera

Hänvisningar till PS3

7. Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

ProP. 1975: 9 98

uppgiftsfördelningen. Utredningen utgår därför från att det tills vidare kommer att finnas organisationer för statlig och för kommunal hög- skoleutbildning.1 Med hänsyn till att den statliga utbildningen omfattar den övervägande delen av högskoleutbildningen ser U 68 det dock som naturligt att den övergripande planeringen inom området så långt möj- ligt äger rum inom den statliga organisationens ram.

Också i fråga om enskild högskoleutbildning utgår U 68 från i princip oförändrade förhållanden i fråga om huvudmannaskap och statligt stöd. Dock förordar utredningen att ett överförande av utbildningen vid Grafiska institutet och IHR till statligt huvudmannaskap prövas.

Den institutionella organisationen bör ge förutsättningar för en god kontakt mellan högskoleutbildningen och samhället i övrigt. Den över- gripande planeringen av högskoleutbildningen förutsätter samverkan med samhällets planering inom andra områden. Detta gäller inte minst annan utbildningsplanering, t. ex. avseende gyrrmasieskolan och vuxenutbild- ningen. Att högskoleutbildningen är yrkesförberedande ställer krav på nära kontakter mellan utbildningen och yrkeslivet.

Den allmänna utvecklingen av förvaltningsdemokratin och försöks— verksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid olika slag av läroanstalter aktualiserar frågor om formerna för samverkan mellan olika grupper inom högskoleorganisatio- nen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan samhällets ansvar för den övergripande planeringen, å andra sidan de direkt eller indirekt be- rörda gruppernas intressen att påverka utformningen av verksamheten. Utbildningens roll i samhällsutvecklingen är härvid en väsentlig utgångs- punkt.

Strävan att inom en totalram åstadkomma ett balanserat utbud av högre utbildning och behovet att effektivt utnyttja bl.a. personella re- surser, lokaler och utrustning ställer krav på att den kvantitativa plane— ringen för högskoleutbildningen hålls samman. I fråga om studieorgani- sationen ger en enhetligare uppbyggnad av högskoleutbildningen förut- sättningar för ökade kombinationsmöjligheter och bättre överblick och bidrar därigenom till en ändamålsenlig differentiering av högskoleutbild- ningen. Det är väsentligt att den administrativa indelningen inte hindrar strävan till en helhetssyn i planeringen.

Utredningens förslag till lokalisering av högskoleutbildningen och ut- veckling av distributionsformema för denna leder till behov av organ med ansvar för planering m.m. av utbildningen inom högskoleområden.

En väsentlig riktpunkt för U 68:s organisatoriska förslag är att skapa förutsättningar för en betydande överföring av beslutsfattandet från centrala organ till lokala och en ökad frihet i dispositionen av tillgäng-. liga resurser. En förutsättning för att en sådan decentralisering skall

1 Särskilda yttranden av Sven-Olof Cronqvist, Lennart Larsson, Per Stjern- quist och Lars Tobisson.

Prop. 1975 : 9 99

kunna komma till stånd är enligt utredningens uppfattning att den loka— la beslutsorganisationen förankras i samhällslivet och att lokala organ får ett övergripande ansvar för högskoleutbildningen i dess helhet inom ett högskoleområde.

Det administrativa och resursmässiga samband som i dag finns mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskarutbildning främst inom UKÄ-området bör enligt U 68:s mening bestå. U 6825 övervä- ganden avser emellertid ett betydligt vidare område än det som i dag täcks av läroanstalter där också forskning bedrivs. Planeringsorganisa- tionen för grundutbildningen bör enligt utredningens mening byggas upp primärt med hänsyn till denna utbildnings mål och behov och därför återspegla utbildningens anknytning till yrkeslivet. Planerings- organisationen för forskning och forskarutbildning bör på motsvarande sätt utformas med hänsyn till denna verksamhets mål och behov.

U 68 har mot denna bakgrund kommit till slutsatsen att de båda verksamhetsgrenarna bör få skilda planerings- och ledningsorgan på vad som motsvarar nuvarande fakultets- och sektionsnivå. Utredningen före- slår att en motsvarande åtskillnad kommer till stånd inom anslags- systemet. De sålunda föreslagna åtskillnaderna skall ses helt fristående från frågorna om hur genomförandet av utbildning och forskning orga- niseras vid läroanstalterna och hur enskilda lärares tjänstgöring fördelas på olika verksamheter. Enligt U 68:s uppfattning är det väsentligt att nå en ändamålsenlig anknytning mellan forskning och grundutbildning i bl. a. dessa avseenden.

Den lokala organisationen (avsnitt 6.3) Avgränsningsfrågor -— de statliga högskolorna (avsnitt 6.3.1).

U 68 lägger fram förslag om den institutionella organisationen av den statliga utbildningen och föreslår också en i visst hänseende likartad organisation för den kommunala högskoleutbildningen.

Vid jordbrukets högskolor bedrivs en mycket omfattande program- bunden försöksverksamhet som är organisatoriskt integrerad med utbild- ning och forskning. Att förvaltningsmässigt samordna jordbrukets hög- skolor med den statliga högskoleorganisationen i övrigt kräver därför särskilda överväganden som U 68 inte bedömt som möjliga att göra för egen del. Utredningen utgår från att jordbrukets högskolor tills vidare skall ha en separat organisation-men föreslår Viss anpassning av denna till den organisation som föreslås för huvuddelen av den statliga hög- skoleutbildningen i övrigt.

Särskilda förhållanden råder också i fråga om utbildningen till sjö- befäl. Dessa är, liksom primär- och landstingskommunal utbildning som av U 68 föreslås varakhögskoleutbildning, organiserade i skolenheter

Prop. 1975: 9 100

tillsammans med annan utbildning med vilken de har nära samband. U 68 föreslår mot denna bakgrund inga förändringar i dessa utbild- ningars institutionella organisation.

Högskoleutbildningarna inom kulturområdet intar i väsentliga avseen- den en särställning. De har var och en ett förhållandevis litet studerande- antal. De har vidare i uppgift också att medverka i den konstnärliga utvecklingen och förnyelsen på resp. område. Samtidigt föreligger det på vissa punkter påtagliga innehållsmässiga samband och möjligheter till gemensamt resursutnyttjande mellan utbildningar på kulturområdet och annan högskoleutbildning. Sambanden av detta slag kan komma att för- stärkas. Fördelar synes också för de mindre utbildningarnas del stå att vinna om de får del i de administrativa resurser och den service i skilda aVSeenden som en större organisation kan ge.

En självklar förutsättning för ett inordnande av dessa liksom andra utbildningar i en sammanhållen organisation bör vara att deras identitet och deras kontakter med motsvarande yrkesområden inte går förlorade. U 68 anser övervägande skäl tala. för att utbildningarna inom kulturom- rådet inordnas i den lokala organisationen för huvuddelen av den stat- liga högskoleutbildningen. Hänsyn måste emellertid tas till de speciella förhållandena och pågående eller förestående reformarbete beträffande vissa av utbildningarna motiverar att tidpunkten för ett inordnande av dem inte låses.

U 68 föreslår för den statliga högskoleutbildningen inom varje hög- skoleområde, med nyssnämnda undantag, en gemensam organisation, i förekommande fall omfattande också forskning och forskarutbildning, under en styrelse, högskolestyrelsen. Denna organisation bör få benäm- ningen högskolan i Göteborg, högskolan i Luleå osv. Det mest adekvata sättet att bevara benämningen >>universitet» i den föreslagna lokala or- ganisationen är enligt U 6815 bedömning att använda den för sådana de- lar av en högskola med forskning och forskarutbildning, för vilka be- nämningen framstår som naturlig med hänsyn till t. ex. dagens förhål- landen.

Med dessa utgångspunkter kommer de av U 68 föreslagna högskolorna att omfatta befintliga enheter enligt följande:

Högskolan i Stockholm dramatiska institutet förskoleseminariema i Solna, Stockholm och Södertälje gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm journalisthögskolan i Stockholm karolinska institutet konstfackskolan med teckningslärarinstitutet konsthögskolan lärarhögskolan i Stockholm

Prop. 1975: 9 101

musikhögskolan i Stockholm sjukgymnastinstitutet i Stockholm socialhögskolan i Stockholm

statens dansskola

(statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor)1 statens musikdramatiska skola statens scenskola i Stockholm tekniska högskolan i Stockholm universitetet i Stockholm

Högskolan i Uppsala förskoleseminariema i Gävle och Uppsala lärarhögskolorna i Gävle och Uppsala seminariet för huslig utbildning i Uppsala universitetet i Uppsala

Högskolan i Linköping-Norrköping förskoleseminariet i Norrköping högskolan i Linköping lärarhögskolan i Linköping slöjdlärarseminariet

Högskolan i Jönköping förskoleseminariet i Jönköping lärarhögskolan i Jönköping

Högskolan i Växjö lärarhögskolan i Växjö universitetsfilialen i Växjö

Högskolan i Kalmar fortbildningen av journalister (sedan den 1 juli 1974 under särskild styrelse) lärarhögskolan i Kalmar

Högskolan i Kristianstad lärarhögskolan i Kristianstad

Högskolan i Lund-Malmö förskoleseminariet i Malmö lärarhögskolan i Malmö musikhögskolan i Malmö socialhögskolan i Lund

1 Verksamheten avses bli inordnad i nuvarande lärarhögskolor.

Prop. 1975: 9

statens scenskola i Malmö sydsvenska sjukgymnastinstitutet universitetet i Lund

Högskolan i Göteborg

Chalmers tekniska högskola förskoleseminariet i Göteborg journalisthögskolan i Göteborg lärarhögskolan i Göteborg musikhögskolan i Göteborg

seminariet för huslig utbildning i Göteborg socialhögskolan i Göteborg

statens scenskola i Göteborg universitetet i Göteborg

Högskolan i Borås bibliotekshögskolan förskoleseminariet i Borås

Högskolan i Karlstad lärarhögskolan i Karlstad universitetsfilialen i Karlstad

Högskolan i Örebro förskoleseminariet i Örebro

gymnastik— och idrottshögskolan i Örebro socialhögskolan i Örebro universitetsfilialen i Örebro

Högskolan i Eskilstuna-Västerås förskoleseminariet i Västerås

Högskolan i Falun-Borlänge lärarhögskolan i Falun

Högskolan i Sundsvall-Härnösand lärarhögskolan i Härnösand

Högskolan i Östersund socialhögskolan i Östersund

Högskolan i Umeå förskoleseminariet i Umeå lärarhögskolan i Umeå

102

Prop. 1975: 9 103

seminariet för huslig utbildning i Umeå socialhögskolan i Umeå universitetet i Umeå

Högskolan i Luleå förskoleseminariet i Luleå högskolan i Luleå lärarhögskolan i Luleå

U 68:s förslag i kapitel 4 innebär att en högskola skall upprättas också i Halmstad, där för närvarande permanent högskoleutbildning inte finns.

Enligt U 68:s uppfattning bör högskolestyrelsen inom givna ramar få ansvar för den institutionella organisationens lokala utformning. Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter inte genomgripande förändringar i befintliga utbildnings- och forskningsmiljöer. Däremot ser U 68 den föreslagna organisationen som betydelsefull som en ram för successiv utveckling och förnyelse av förvaltnings- och arbetsformema inom högskolan.

Institutioner, serviceinrättningar och förvaltningsenheter (avsnitt 6.3.2)

De enheter där utbildningen och i förekommande fall forskningen genomförs kallas enligt U 68:s förslag institutioner. En institution för- utsätts kunna genomföra utbildningsprogram inom flera utbildnings- linjer, också inom olika yrkesutbildningssektorer.

Bibliotek, verkstäder etc. kan ingå i institutioner eller bilda särskilda enheter gemensamma för samtliga institutioner eller för grupper av insti- tutioner. U 68 benämner sådana enheter serviceinrättningar.

Indelningen i institutioner bör göras med beaktande av organisationens uppgifter och de geografiska förhållandena men också av önskan att inte splittra väl fungerande utbildnings- och forskningsmiljöer. Liksom inom universitetsorganisationen enligt 1964 års reform bör strävan vara att sammanföra resurserna inom ett och samma ämnesområde eller var- andra näraliggande ämnesområden till en institution.

Vid högskolor med forskning och forskarutbildning kommer det san- nolikt i många fall att visa sig lämpligt att liksom nu låta resurser för forskning, forskarutbildning och grundutbildning inom ett eller flera ämnesområden höra till en institution. Därigenom kan bl. a. existerande kontaktformer mellan grundutbildning och forskning uppehållas och befintliga resurser utnyttjas mest rationellt. I andra fall kan det vara lämpligt att resurser för forskning och forskarutbildning inom näralig- gande ämnesområden sammanförs till en institution —— som får karaktär av forskningscentrum — medan grundutbildningsresurserna sammanförs till egna institutioner.

Prop. 1975: 9 104

Ämnesområdesprincipen för institutionsindelning kan ha nackdelar i de fall då flera ämnesområden integrerats mycket starkt'i en utbild- ningslinje. De fördelar, som i sådana fall kan ligga i att resurser som är knutna till utbildningslinjen förs till en och samma institution, får då vägas mot eventuella nackdelar i form av mindre smidig resurs- disposition, mindre god kontakt med forskning eller mellan olika delar av ett ämnesområde, osv.

Enligt U 68:s uppfattning bör högskolestyrelsen ha ansvaret för indel- ningen i institutioner och serviceinrättningar. I samband med övergången till den föreslagna organisationen bör dock för de blivande högskolorna lokala organisationskommittéer utarbeta förslag bl. a. härom och beslut fattas av regeringen.

Formema för de nuvarande institutionernas ledning är föremål för försöksverksamhet och U 68 har med hänsyn till detta inte utformat något konkret förslag till ledningsorganisation för institutionerna. Utred- ningen ser det emellertid som naturligt att förvaltningen av institutioner anförtros åt personer som är verksamma där. Mot bakgrund av de strä- vanden att öka medbestämmande-rätten för anställda och studerande som ligger bakom försöksverksamhete-n med nya samarbetsformer utgår U 68 från att någon form av styrelser skall finnas vid institutionerna. Utred- ningen förcslår vidare att den verkställande ledningen för institutionen, liksom i dag inom bl. a. UKÄ-områret, skall anförtros en av högskole— styrelsen utsedd prefekt, vilken skall vara lärare.

Utredningen menar att det i stor utsträckning bör ankomma på hög- skolestyrelsen att inom givna ramar besluta i frågor om institutionernas inre organisation och arbetsformer. Också serviceinrättningar bör orga- niseras och förvaltas på sätt högskolestyrelsen bestämmer.

Antalet institutioner blir inom de föreslagna högskolorna i några fall mycket stort och det geografiska avståndet mellan institutionerna i vissa fall, t. ex. inom Stor-Stockholm och i Lund-Malmö, påtagligt. Det kan för ledningen av dessa högskolor vara praktiskt att gruppera institu- tionerna i förvaltningsenheter. Till dessa enheter kan då delegeras vissa ärenden och beredningsuppgifter (t. ex. rörande personal och resurser i övrigt), som i princip skall fullgöras av högskolestyrelsen och dess be- redningsorgan. Därigenom bör man kunna undvika att förvaltningen blir tungrodd och kommunikationen otillfredsställande. Enheter av dessa slag bör också underlätta för studerande och anställda att identifiera sig med högskolan och där finna en mer gripbar arbetsmiljö. Bedöm- ningen av behovet av förvaltningsenheter och indelningen i sådana bör liksom institutionsindelningen ankomma på högskolestyrelsen. I samband med övergången till en ny organisation bör dock regeringen, på för- slag av de tidigare nämnda organisationskommittéerna, fatta beslut ock- så om indelningen i förvaltningsenheter.1

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist.

Prop. 1975: 9 105

Förvaltningsenheterna skall uteslutande fullgöra uppgifter på hög- skolestyrelsens vägnar. Enligt U 68:s mening är det naturligt att för- valtningsenhet leds av ett kollegialt organ bestående av anställda och studerande inom enheten och att den verkställande ledningen för en sådan enhet handhas av en av högskolestyrelsen utsedd lärare. För dessa använder utredningen benämningarna förvaltningsnämnd och rektor. Förvaltningsnämnds ledamöter bör utses på sätt högskolestyrelsen be- stämmer.

Utbildningsnämnder och linjenämnder (avsnitt 6.3.3)

U 68 föreslår att det vid varje högskola för den grundläggande utbild- ningen normalt skall finnas ett planerings- och ledningsorgan, kallat ut- bildningsnämnd, för varje yrkesutbildningssektor inom vilken alhnän ut- bildningslinje finns vid högskolan. Utredningen föreslår också att det under utbildningsnämnderna skall kunna finnas linjenämnder med an- svar för enskilda utbildningslinjer eller grupper av utbildningslinjer. Det föreslås ankomma på högskolestyrelsen att efter förslag av utbildnings- nämnd inrätta linjenämnder och besluta om huvudsakliga ansvarsom- råden för dessa. Härutöver bör en praktisk arbetsfördelning mellan ut- bildningsnämnd och linjenämnder kunna komma till stånd genom dele- gation från den förra till de senare.

Utbildnings- och linjenämndemas uppgifter föreslås vara att i fråga om grundläggande högskoleutbildning bl. a.

—— se över utbildningens innehåll, organisation och dimensionering med hänsyn till samhälls- och yrkeslivets krav, forskningens utveckling m.m.

— utarbeta, i samverkan med institutionerna, förslag till anslagsfram- ställningar att avges av högskolestyrelsen — utarbeta förslag till budget och fastställa budget inom av högskole- styrelsen angivna ramar —— följa och kontrollera utbildningens resultat och vidta därav föran- ledda åtgärder

-— fastställa lokala planer för utbildningslinjer samt kursplaner _ besluta om dispens från förkunskapskrav och om tillgodoräknande av utbildning inhämtad utanför resp. linje _ upprätta riktlinjer för studie— och yrkesvägledning samt för lokal information om utbildningen — samverka med studiemedelsnämnd.

U 68 föreslår att varje utbildnings- eller linjenämnd skall bestå av omkring tio ledamöter och anger som riktpunkt för sammansättningen en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel personer hämtade från yrkeslivet och i vissa fall annan utbildningsorganisation. Till vissa nämnder, särskilt linjenämnder, kan det vara svårt att rekry-

Prop. 1975: 9 106

tera företrädare för yrkeslivet och sammansättningen får då anpassas efter det. Den exakta sammansättningen av varje nämnd bör fastställas av högskolestyrelsen.

Med hänsyn till bl.a. önskemålet att varje nämnds ansvarsområde skall bli så allsidigt täckt som möjligt genom nämndernas sammansätt- ning bör ledamöterna i utbildnings- och linjenämnder utses av högskole- styrelsen. Denna bör med beaktande av de lokala förutsättningarna in- hämta förslag från berörda myndigheter, organisationer eller grupper. Härvid bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya samarbetsformer kunna tillgodogöras. Ordförande bör utses särskilt av högskolestyrelsen. Om så bedöms vara lämpligt, bör ordföranden kunna vara verkställande ledamot och i princip heltidsengagerad för uppgiften.

Fakultets- och scktionsorganisationen (avsnitt 6.3.4)

De av U 68 föreslagna utbildnings- och linjenämndema, organiserade efter yrkesutbildningssektorer och utbildningslinjer, avses överta de upp- gifter i fråga om grundutbildningen som vilar på de nuvarande utbild- ningsnämnderna samt på fakulteter och sektioner inom UKÄ-området och lärarråd eller lärarkollegier vid andra högskolor.

Uppgifterna för planerings- och ledningsorganen för forskning och forskarutbildning i den föreslagna organisationen kommer att motsvara de uppgifter för nuvarande fakulteter och sektioner (vid jordbrukets högskolor lärarkollegier) samt utbildningsnämnder, vilka inte avser ' grundutbildning. De kommer därutöver att avse motsvarande verksam- het vid de nuvarande större lärarhögskolorna samt gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

U 68 förutsätter att frågor om indelningen av organisationen för forskning och forskarutbildning prövas fortlöpande av berörda myndig- heter och organ inom högskolan. Utredningen utgår från att nuvarande principer för fakultets- och sektionsindelning tills vidare skall bestå men aktualiserar — i anslutning till sina förslag om en sammanhållen lokal organisation — vissa tänkbara förändringar, i första hand rörande sam- ordning mellan likartade sektioner inom matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet. '

I den nuvarande organisationen har både utbildningsnämnden och fakulteten'sektionen som beslutande organ ansvar för frågor som rör forskarutbildningen. Enligt utredningens mening talar starka skäl för att det inom varje fakultet/sektion bör finnas ett ansvarigt planerings och ledningsorgan —— med begränsat antal ledamöter _ för den samlade forsknings- och forskarutbildningsverksamheten. Med hänsyn till forskar- utbildningsuppgifterna är det då självklart att de studerande i denna ut- bildning bör ges representation i ett sådant organ. Vidare bör, mot bak- grund av strävandena till ett vidgat medinflylande för berörda anställda,

Prop. 1975: 9 107

av dessa inte bara de ordinarie lärarna vara representerade. Utredningen berör också frågan om ledamotskap i fakulteter och sektioner för ordi- narie universitetslektorer och innehavare av motsvarande lektorstjänster vid bl.a. nuvarande lärarhögskolor och förordar ett generellt sådant ledamotskap för dessa lärare.

Högskolestyrelsen (avsnitt 6.3.5)

U 68 föreslår, som nämnts i det föregående, att det för- den statliga högskoleorganisationen (högskolan) inom varje högskoleområde skall finnas en styrelse.

Högskolestyrelsen blir enligt utredningens förslag ansvarig för förvalt- ning av alla resurser för'högskolans verksamhet och för planering av de för högskolans verksamhetsgrenar gemensamma resurserna. Bl.a. avses de uppgifter som nu ligger på resp. lokal- och utrustningsprogramkom- mitté (LUP-kommitté) i princip ankomma på styrelsen. '

Högskolestyrelsen avses ha ett övergripande ansvar för den samlade verksamheten vid högskolan. Utredningens utgångspunkter leder emeller- tid till att styrelsens ställning inte föreslås bli helt densamma i fråga om forskning och forskarutbildning som i fråga om grundutbildning.

Högskolestyrelsen föreslås sålunda få det samlade ansvaret för plane- ringen av omfattning och inriktning i stort av den grundläggande utbild- ningen. Detta innefattar bl. a. ansvaret för den decentraliserade hög- skoleutbildningen inom högskoleområdet, väsentligen i form av enstaka kurser och studiekurser. U 68 föreslår att högskolestyrelsen skall avge de årliga anslagsframställningarna i fråga om grundutbildningen på grundval av förslag från de för utbildningsplaneringen primärt ansvariga organen, utbildningsnämnderna.

Utredningen föreslår däremot i fråga om planeringsansvaret för forsk- ning och forskarutbildning att de årliga anslagsframställningarna och förslag till ämnesinnehåll för professurer m.m. liksom nu skall avges av fakultets- eller sektionsorgan till den centrala myndigheten. Högskole- styrelsen bör, liksom konsistoriet för närvarande gör i fråga om petita, yttra sig i nämnda frågor i sin egenskap av ansvarig för högskolans samlade resurser.1

U 68 diskuterar högskolestyrelsens sammansättning i avsnitt 6.3.5.2_ (s. 503 f.). Högskolestyrelsens saintliga ledamöter bör enligt utredningens uppfattning utses av regeringen, sedan förslag i gängse ordning in- hämtats från berörda myndigheter och organisationer m.fl. Majoriteten av styrelsen bör utgöras av företrädare för alhnänintressen. U 68 anger följande riktpunkt för styrelsens sammansättning:2

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Per Stjernquist. ?- Särskilda yttranden av Bertil Fiskesjö, Dag Klackenberg, Ove Nordstrandh, Carl Tham och Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 108

— Sex ledamöter som företräder allmänintressena och är utsedda med hänsyn till bl. a. vikten av samband med regionala och lokala organ och med yrkeslivet. — Två företrädare för utbildningen och, i förekommande fall, forsk- ningen. Dessa ledamötcr bör vara lärare samt den ene tillika vara högskolans rektor och den andre dess prorektor.

— En företrädare för de anställda vid högskolan. — En företrädare för de studerande vid högskolan. — Högskolans förvaltningschef, om sådan finns.

Utredningen utgår från att ett rektorsämbete, vid mera omfattande högskolor bestående av rektor och förvaltningschef, skall ha det fort— löpande inseendet över verksamheten och utöva den verkställande led- ningen, såsom för närvarande är fallet inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor.

Rektor och prorektor skall enligt förslaget utses efter förslag av hög- skolestyrelsen, sedan en församling av det slag som finns enligt 1972 års provisoriska bestämmelser om rektorsval, dvs. bestående av före- trädare för olika grupper anställda och studerande vid högskolan. nomi- nerat kandidater.

Högskolestyrelsens uppgifter blir omfattande och av skiftande slag. Styrelsen måste koncentrera sig på de större och principiella frågorna. Stor uppmärksamhet måste ägnas åt att inom högskolan skapa en ända- målsenlig beslutsorganisation och en lämplig fördelning av uppgifter mellan olika organ. Styrelsen måste sålunda få betydande frihet att delegera beslutanderätt såväl till rektorsämbetet som till andra organ inom högskolan. Specialorgan för beredning av olika frågor bör kunna inrättas av styrelsen.

Enligt utredningens mening bör vid de högskolor, där så bedöms er- forderligt, finnas ett beredningsorgan för lokal- och utrustningsplane- ringsfrågor. I detta organ bör ingå, såsom i nuvarande LUP-kommittéer, företrädare för olika personalgrupper och de studerande samt expertis från andra myndigheter, främst byggnadsstyrelsen och utrustningsnämn- den för universitet och högskolor.

Principen om en lokal högskoleorganisation innebär att de administra- tiva resurserna, med undantag av dem som hör till institutioner och serviceinrättningar, bör "bli delar av en högskoleförvaltning.1

I figur 12 återges en principskiss över den av U 68 föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

Kommunal organisation (avsnitt 6.3.6)

Utgångspunkten för U 68:s förslag om organisation av den kom- munala högskoleutbildningen är nuvarande förhållanden i fråga om

1 Särskilda yttranden av Nils Gralén och Lennart Hjelm.

Prop. 1975: 9 109

Högskolestyrelse

.. _ R_e'sarsanna. ___:

Utbildnings- nämnder

Linjenämnder

Förvaltnings- enheter

Hänvisningar till S7

II Institutioner

Figur 12. Principskiss över den föreslagna statliga lokala högskoleorganisationen.

huvudmannaskap. Detta innebär i huvudsak att vårdutbildning kom- mer att vara en uppgift för landstingskommun och övrig kommunal högskoleutbildning en uppgift för primärkommun. I båda fallen är det fråga om utbildning som i dag ofta är samorganiserad med gymnasial utbildning.

Den statliga regleringen av den kommunala högskoleutbildningen bör enligt utredningens uppfattning vara mindre omfattande än vad som gäller för gymnasieskolan. Det är väsentligt att kommunal högskole- utbildning för de studerande och för yrkeslivet kommer att framstå som i olika avseenden likvärdig med den statliga högskoleutbildningen.

Kommun bör vara skyldig att som studerande ta emot även den som inte tillhör kommunen. Enligt U 68:s mening skall interkommunal er- sättning tills vidare utgå på samma sätt som för närvarande i gymnasie- skolan.

Styrelse för kommunal högskoleutbildning bör i princip vara skol- styrelsen i fråga om primärkommun och utbildningsnämnden i fråga om

Fa ku (tets! sektionsorgan

Prop. 1975: 9 110

Statlig högskoleutbildning Kommunal högskoleutbildning

(primärkommun) (landstingskommun)

Högskolestyrelse Skolstyrelse Utbildningsstyrelse

(= landstingskommuns nu- varande utbildningsnämnd)

Utbildningsnämnd för yrkesutbildnings- sektor x

E _llinj_en_ä_m£:l _ _ _ ] Linjenämnd

Institution Z Skolenhet

x Utbildningsnämnden föreslås få vissa samordnande uppgifter beträffande all högskoleutbildning, sålunda även den kommunala

Linjenämnd

Skolenhet

z Institution förutsätts i vissa fall till- sammans med andra institutioner och serviceinrättningar kunna bilda en för- valtningsenhet

Figur 13. Principskiss över den föreslagna organisationen för statlig och kom- munal grundutbildning.

landstingskommun. För att förväxling med de statliga utbildningsnämn- derna skall undvikas bör den senares benämning, i analogi med den statliga högskolestyrelsens och den kommunala skolstyrelsens, ändras till utbildningsstyrelse. I huvudsak bör genomförandet av utbildningen vara en angelägenhet för huvudmannen inom ramen för generella statliga bestämmelser. I vissa fall, där samordning med den statliga högskolan är angelägen, blir det emellertid fråga om att organ inom denna högskola skall besluta i enskilda ärenden som rör kommunal utbildning, t. ex. i fråga om utbildningslinjer som innehåller moment från såväl statlig som kommunal utbildningsorganisation (nuvarande kombinationsutbild- ningar).

Under skolstyrelse och utbildningsstyrelse bör det enligt U 68:s upp- fattning finnas organ med uppgifter motsvarande de statliga utbildnings- nämndernas och linjenämndemas. Dessa får i regel enskilda utbildnings- linjer eller grupper av sådana som ansvarsområde. De bör därför be- nämnas linjenämnder. Linjenämnderna bör sammansättas enligt samma principer som de motsvarande statliga organen och deras ledamöter bör

Prop. 1975: 9 111

utses på i princip samma sätt som dessas. Den statliga och den kom- munala högskoleorganisationen illustreras jämförande i figur 13.

Regional samverkan (avsnitt 6.3.7)

Enligt U 68:s bedömning kommer behovet av samverkan och samråd mellan högskolorna och mellan dessa och de kommunala huvudmännen för högskoleutbildning att vara stort. I många fall utgör de utbildnings- regioner utredningen arbetat med i dimensionerings- och lokaliserings- övervägandena naturliga ramar för en planeringssamverkan. Detta gäller t. ex. i fråga om utbudet av lokala utbildningslinjer och av enstaka kurser och studiekurser, bl. a. som decentraliserad utbildning, där enligt utred- ningens förslag de enskilda högskolestyrelserna i princip skall ha frihet att utnyttja tillgängliga resurser. Det gäller också beträffande utbyten av Iärartjänstgöring mellan högskolor med och högskolor utan forsk- ningsorganisation. Utbyten av detta slag blir av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras utbildnings forskningskontakt.

U 68 anser det lämpligt att organ skapas för samråd mellan högskole- styrelserna och styrelserna för de kommunala högskoleutbildningarna, i varje fall i utbildningsregioner med mer än en statlig högskola. Utred- ningen utgår från att styrelsen för den största statliga högskolan i varje utbildningsregion kommer att ta erforderliga initiativ och svara för den administrativa servicen åt ett sådant samrådsorgan.

Samråd och Samverkan i konkreta planeringsfrågor kan aktualiseras också mellan institutioner eller utbildnings- och linjenämnder. Erfaren- heterna från bl.a. universitetsfilialema visar på behovet av sådan sam- verkan. Samråd i planeringen och gemensamt utnyttjande av personal bör vara normalt vid uppbyggnad av en ny högskola eller en ny utbild- ningslinje vid en befintlig högskola. Också samverkan i fråga om rekryte— ring av studerande från mindre högskolor till forskarutbildning är väsentlig.

Vissa funktioner bör av resursskäl vara koncentrerade till bestämda högskolor. Det gäller t. ex. expertis för lokal- och utrustningsplanering. som bör finnas vid vissa större högskolor och ha skyldighet att vid be- hov biträda även andra högskolor. Andra områden där sådan personal- samverkan blir aktuell är t. ex. pedagogiskt utvecklingsarbete och läro- medelsfrågor. Ekonomiska och administrativa funktioner såsom redovis- ning bör koncentreras till vissa högskolor, om så bedöms ändamåls- enligt.

När det gäller förhållandet mellan statlig högskola och kommunal utbildningsorganisation på det lokala planet är det väsentligt att sam- verkan kommer till stånd — förutom genom personalsamband i olika organ — genom att frågor av gemensamt intresse regelmässigt be- handlas i samråd mellan myndigheterna inom den statliga och den

Prop. 1975: 9 112

kommunala organisationen. Exempelvis bör sådant samråd föregå de årliga anslagsframställningarna.

Den centrala organisationen (avsnitt 6.4)

De för utbildningsplaneringen i stort styrande besluten ankommer på statsmakterna. Enligt U 68:s uppfattning bör beslutanderätt i fråga om högskoleutbildningens dimensionering, organisation, innehåll och verk- samhetsformer i ökad utsträckning anförtros de lokala högskolemyndig- heterna. Även i framtiden kommer det dock att behövas centrala plane- rings- och samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte kan eller bör fullgöras på departementsnivå. U 68 utgår därför från att det skall finnas en verksorganisation för högskoleutbildningen. I avsnitt 6.4.2 sammanfattar utredningen verksorganisationens huvud- uppgifter. I avsnitt 6.4.3 redovisar U 68 sammanfattningsvis följande syn på frågan om verksorganisationens yttre uppbyggnad.

Den strävan till samordning av utbildningsplaneringen som är ett hu- vudmotiv för utredningens förslag till lokal organisation motiverar även på verksnivå en såvitt möjligt sammanhållen organisation. Denna bör avse statlig, landstingskommunal och primärkommunal högskoleutbild- ning inom utbildningsdepartementets område.

Viss högskoleutbildning är lokalt samorganiserad med gymnasial ut- bildning. Detta gäller huvuddelen av den kommunala högskoleutbild- ningen och viss statlig sådan, främst sjöbefälsutbildningen. Praktiska skäl talar för att berörda skolenheter :i sin helhet bör tillhöra ett och samma verks ansvarsområde.

Enligt U 68:s mening bör således kommunal högskoleutbildning av nämnda slag liksom sjöbefälsutbildningen ha SÖ som central myndighet.1 För att säkra den planeringssamordning inom högskoleutbildningens hcla område som U "68 ser som utomordentligt väsentlig bör lämpliga former för samråd utvecklas mellan SÖ och den för högskoleutbild— ningen i övrigt ansvariga vcrksorganisationen.

U 68 förordar en sammanhållen verksorganisation för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. För en sådan organisation talar den sammanhållna lokala organisation som utredningen föreslår och strävan att ge denna största möjliga frihet i fråga om planering och utnyttjande av de samlade resurserna för högskoleutbildningen liksom också behovet att i den långsiktiga planeringen se resurserna för högre utbildning som en helhet. Vid genomförande av en sådan central organisation måste särskilt uppmärksammas formerna för organisationens kontakt med yr- keslivet inom olika sektorer.

U 68 föreslår mot denna bakgrund att verksuppgifterna för i huvud- sak all statlig högskoleutbildning inom utbildningsdepartementets om-

1 Särskilda yttranden av Lennart Larsson och Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 113

råde anförtros ett nytt verk. Utredningen föreslår att detta verk be- nämns universitets- och högskoleämbetet (UHÄ).

UHÄzs uppgifter kommer enligt förslaget att anknyta till nuvarande uppgifter i fråga om grundläggande högskoleutbildning för främst UKÄ, SÖ och nämnden för socionomutbildning när det gäller bl. a. dimensionering och lokalisering, tillträde till utbildning, studiernas or- ganisation, pedagogiskt utvecklingsarbete, institutionell organisation, personalfrågor samt administrativa uppgifter i övrigt.1 UHÄ avses också överta de uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning som vilar på i första hand UKÄ. Härutöver föreslår U 68 att det nya verket skall överta de centrala funktioner i lokal- och utrustnings- planeringen som för närvarande fullgörs av LUP-nämnden.

U 68 föreslår att UHÄ skall ledas av en av regeringen utsedd sty- relse bestående av, förutom verksledningen, företrädare för offentlig och enskild verksamhet med anknytning till högskoleväsendet och för arbets- tagar- och studerandeintressen. Vid sammansättningen av styrelsen bör såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens be- hov beaktas och en anknytning till olika samhällssektorer och yrkesom- råden eftersträvas.

För att kunna fullgöra sina planerings- och utvecklingsuppgifter be- höver UHÄ medverkan av en avsevärt vidare krets av personer med anknytning till skilda yrkes-, utbildnings- och forskningsområden än som kan rymmas inom ämbetets styrelse och bland dess tjänstemän.

U 68 utgår från att de nuvarande fakultetsberedningama inom UKÄ tills vidare skall vara beredningsorgan för forsknings- och forskarutbild- ningsfrågor.

När det gäller beredningsorganisationen för den grundläggande hög- skoleutbildningen är det enligt U 68:s mening nödvändigt att finna for- mer som ger god anknytning till yrkeslivet. Liksom den lokala plane- ringsorganisationen bör den centrala beredningsorganisationen utgå från den indelning i yrkesutbildningssektorer som ligger till grund för U 68:s förslag till både kvantitativ och kvalitativ planering. Fakultetsberedning- ama, som i fråga om grundutbildningen för närvarande har uppgifter bara inom en del av det som svarar mot den framtida högskoleorganisa- tionen, fyller inte generellt dessa krav. U 68 föreslår därför en organisa- tion med fem utbildningsberedningar, en för varje yrkesutbildnings- sektor.

Ledamöterna i dessa bör utses av regeringen och väljas så att bl. a. arbetsgivare och arbetstagare inom det berörda yrkesområdet, statliga myndigheter med anknytning till detta eller med ansvar för näraliggan- de utbildning samt inom högskolan verksamma lärare och forskare, andra anställda samt studerande blir företrädda i beredningarna.

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén. 8 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 114

I samband med att den nuvarande LUP-organisationen inordnas i dels de föreslagna högskolorna, dels UHÄ bör enligt U 68:s uppfattning också en lokal- och utrustningsberedning inrättas inom ämbetet. I den- na beredning bör ingå bl. a. företrädare för byggnadsstyrelsen och ut- rustningsnämnden för universitet. och högskolor samt för de inom hög- skolorna verksamma. '

Anslagssystem (avsnitt 6.5)

Vissa förändringar i sättet att anvisa medel för verksamheten inom högskoleväsendet är nödvändiga i samband med ett genomförande av U 68:s förslag. U 68 anser det naturligt att statsmakternas avvägningar i fråga om resurser till högskoleverksamhet i första hand görs från ända- målssynpunkt. Anslagssystemet bör därför baseras på indelningen efter verksamhetsområden och inte på indelningen i högskolor m.m. Utred- ningen föreslår — som tidigare nämnts _ en anslagsmässig åtskillnad mellan å ena sidan grundläggande högskoleutbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning inom högskolorna.

När det gäller forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att medel för denna del av verksamheten liksom hittills skall anvisas per fakultetsområde. När det gäller grundutbildningen innebär utredningens förslag att planering m.m. grundas på en indelning i yrkesutbildnings- sektorer. Utredningen finner det då naturligt att också medelsanvis- ningen sker i huvudsak per yrkesutbildningssektor. Även bidrag till kommunal och enskild högskoleutbildning bör anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas.

En anslagsmässig åtskillnad mellan grundutbildning och forskning/ forskarutbildning förutsätter i utgångsläget en fördelning av främst de befintliga fakultetsanslagen på de båda verksamhetsgrenarna. En sådan fördelning behöver inte innebära att en viss typ av lärartjänster förs helt till den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Stor frihet bör enligt U 68:s mening föreligga det faktiska utnyttjandet av de sam- lade ]ärarresurserna med hänsyn till de givna uppgifterna.

Någon uppdelning av de fakultetsområdes- eller sektorsvis anvisade medlen på anslag för olika slag av kostnader, t.ex. lärarlöne- och driftkostnader, bör inte förekomma, utan den lokala friheten i resurs- dispositionen bör underlättas genom att medel anvisas under ett och samma anslag per fakultetsområde resp. yrkesutbildningssektor.

Statsmakterna bör liksom hittills ange ett antal utbildningsplatser per linje eller grupp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, UHÄ bör fördela de under varje sektorsanslag anvisade medlen på högskolor. Inom den givna ramen bör de lokala högskolemyndighetema i princip ha frihet att disponera med-

Prop. 1975: 9 115

len för berörda linjer. Vissa restriktioner kan dock bli aktuella, bl.a. för att underlätta övergången till det nya systemet.

Medel för lokala och individuella utbildningslinjer —— vilka det enligt U 68:s bedömning är svårt att centralt fördela på yrkesutbildnings- sektorer — bör anvisas under ett särskilt anslag. Den styrning stats- makterna här kan vilja göra bör komma till uttryck i riktlinjer av mera allmän karaktär. Samma ordning bör gälla i fråga om medel för enstaka kurser och studiekurser, vilka också bör anvisas under ett sär- skilt anslag. Här kan bl. a. förekomsten av fasta lärartjänster bli en restriktion när det gäller att utnyttja de anvisade medlen.

U 68 betonar högskolestyrelsens övergripande ansvar för de sam- lade resurserna och vikten av att styrelsen garanterar även de institu- tioner vilkas verksamhet faller inom flera anslagsområden en nödvändig stabilitet i verksamheten.

Tjänsteorganisatoriska frågor (avsnitt 6.6)

Ett genomförande av den av U 68 föreslagna institutionella organi- sationen förutsätter inte några principiella förändringar i t. ex. anställ- ningsformer, behörighetskrav och tjänstgöringsskyldighet för olika slag av tjänster. Utredningen utgår från att det alltjämt skall finnas lärar- tjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning liksom tjänster avsedda företrädesvis eller helt för grundutbildning. Det finns emellertid en rik flora av tjänstetyper vid de läroanstalter som föreslås ingå i de nya högskolorna. Det är angeläget att skapa förutsättningar för ett smidigt utnyttjande av de samlade resurserna genom att ut- jämna en del skillnader mellan olika likartade tjänster. Målet bör vara att få ett mindre antal typer av lärartjänster och en så långt möjligt enhetlig utformning av bestämmelserna för varje typ av tjänst.

Också ledningsfunktionerna på olika nivåer inom läroanstalterna på- verkas mera konkret om den föreslagna organisationen genomförs. Mot bakgrund av de skiftande förutsättningarna inom olika delar av de bli- vande högskolorna betonar U 68 vikten av ett smidigt system för att genom heltids- eller deltidstjänster tillgodose ledningsfunktionerna som rektor eller prorektor för högskola, rektor vid förvaltningsenhet, ord- förande i utbildnings- eller linjenämnd, dekanus eller motsvarande inom fakultet/sektion samt prefekt eller studierektor vid institution. Dessa led- ningsuppgifter förutsätts i flertalet fall komma att fullgöras av lärare. Det bör vara möjligt att hos en och samma person förena skilda funk- tioner.

Högskolestyrelsen bör enligt U 68:s mening ha stor frihet att inom givna medelsramar inrätta tjänster såväl för lärare som för teknisk och administrativ personal m. m.

I fråga om tillsättning av tjänster finner U 68 det i och för sig önsk-

Prop. 1975: 9 116

värt att denna uppgift förs över till högskolestyrelserna i betydande om- fattning. Utredningen har emellertid inte anledning att generellt gå in på frågor om tillsättningsnivå för olika slag av lärartjänster. U 68 anser det dock nödvändigt att föreslå en enhetlig tillsättningsnivå för gruppen lektorstjänster av olika slag, där förhållandena i dag skiftar mellan olika läroanstalter. Utredningen förordar — i avvaktan på en vidare pröv- ning av frågan — att samtliga lektorstjänster skall tillsättas av UHÄ efter förslag av högskolestyrelsen..1 Övriga tjänster — utom vissa tjänster som tillsätts av regeringen — bör tillsättas av högskolestyrelsen.

När det gäller lärartjänster avsedda företrädesvis för forskning och forskarutbildning utgår U 68 från att förslag skall avges av vederbö- rande fakultets/sektionsorgan. Beträffande tjänster helt eller företrädesvis avsedda för grundutbildning — dvs. bl. a. olika slag av lektorstjänster — är en motsvarande reguljär medverkan av utbildningsnämnder svår att förverkliga, eftersom i många fall flera nämnder kommer att berö- ras. U 68 menar då att det naturliga är att förslag till högskolestyrelsen avges av vederbörande institution och att styrelsen därefter med hänsyn till det enskilda ärendets art får avgöra om beredning i särskild ordning är påkallad, innan förslag avges.

Den frihet att utnyttja de samlade lärarresursema som U 68 föreslår är väsentlig bl. a. med hänsyn till önskemålet att underlätta kontakterna mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning. Tjänstgöring av t. ex. en professor i grundutbildning och en universitetslektor i forskar- utbildning kan vara både nödvändig och önskvärd från såväl verksam- hetens som den enskilde lärarens synpunkt för att underlätta dessa kon- takter. Det är viktigt att de formella förutsättningarna för lärare, som i huvudsak är verksamma i grundutbildning, att fullgöra tjänstgöring i forskarutbildning förbättras.

Tjänstgöringsbyten av nämnda slag kommer enklast till stånd inom ramen för den enskilda institutionen, i den mån den är gemensam för grundutbildning och forskning/forskarutbildning. Mellan institutioner inom en högskola bör byten komma till stånd genom beslut av hög- skolestyrelsen efter förslag eller hörande av de berörda.

Tjänstgöringsbyten mellan högskolor slutligen är, som antytts i det föregående, av stor betydelse för de mindre högskolornas och deras lärares forskningskontakt. Behovet av medel för sådana byten bör be- aktas vid beräkning av anslagen. till grundutbildning. En generell för- utsättning för byten av här diskuterat slag bör vara att beslut fattas i samförstånd med de lärare det gäller.

Också för lärare som helt eller i huvudsak är verksamma i grundut- bildning är en mera aktiv forskningskontakt ofta av stor betydelse. U 68 förordar att man skall kunna för den enskilde läraren koncentrera un- dervisningsinsatserna i tiden så att tjänstgöringen medger sammanhäng-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 117

ande perioder för forskning. Högskolestyrelsen bör ha möjlighet att för lärare med erforderlig vetenskaplig grundkompetens göra sådana omför- delningar i tiden inom den givna totalramen.

I andra och mer generella former bör kontakt med forskning m.m. kunna vara ett åliggande för lärare med grundutbildning som enda upp- gift eller huvuduppgift. Högskolestyrelsen bör ha ett övergripande an- svar för planering av lärarnas fortbildning i här antydda former och medel bör beräknas för ändamålet.1

I specialbetänkandet Högskolornas förvaltning behand- lar U 68 kansliorganisationen vid de nya' myndigheter som utredningen föreslagit i huvudbetänkandet.

I avsnitt 2.3 diskuterar U 68 konsekvenserna för den lokala förvalt- ningsorganisationens och verksorganisationens uppgifter av utredningens olika förslag. Utredningen framhåller att en huvudpunkt är att öka den lokala organisationens befogenheter och handlingsfrihet och därmed också förutsättningarna för lokalt engagemang i utbildningsplaneringen. Detta gäller i fråga om såväl dimensionering och lokalisering (av enstaka kurser och studiekurser) som utbildningens innehåll och organisation, högskolans institutionella organisation och dispositionen av anvisade resurser. Förändringar i denna riktning avlastar de centrala myndig- heterna vissa uppgifter, men samtidigt ställer en ökad decentralisering — geografiskt och ansvarsmässigt ——- andra krav på samordning på riks— planet och på ett samlat planeringsunderlag för statsmakterna.

UHÄ:s kansliorganisation (kapitel 3) Utgångspunkter (avsnitt 3.1)

I fråga om UHÄ:s planeringsuppgifter kommer utbildnings- och fakul- tetsberedningarna att spela en central roll. U 68 utgår därför vid över- väganden om kansliorganisationen från beredningarnas uppgifter, an- svarsområden och behov av service. Alla frågor som hör till en viss be- rednings område bör med denna utgångspunkt hållas samman inom en arbetsenhet.

Två principmodeller för den beredningsanknutna delen av kansliorga- nisationen kan i första hand tänkas. Den ena modellen innebär att grundutbildningsuppgifter resp. forsknings/forskarutbildningsuppgifter hålls samman var för sig. Den andra modellen innebär att ett antal arbetsenheter svarar för uppgifter som rör båda verksamhetsgrenama.

En kansliorganisation i vilken ansvar för grundutbildningsfrågor och ansvar för forsknings/forskarutbildningsfrågor förenas inom samma arbetsenheter förutsätter en koppling mellan fakultetsområde och yrkes-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 118

utbildningssektor. En sådan koppling är inom en del områden naturlig på grundval av befintliga ämnesmässiga samband men erbjuder i andra fall stora svårigheter genom att angelägna samband inte kan tillgodoses. Det finns också risker för en låsning av utvecklingen om kansliorganisa- tionen baseras på vissa, av många, samband mellan grundutbildning och forskninglforskarutbildning.

Om man stannar för en för forskning/forskarutbildning och grund- utbildning åtskild organisation, torde när det gäller forskning och forskar- utbildning ansvaret för hithörande frågor beträffande samtliga fakultets- områden kunna hållas samman inom en arbetsenhet. I fråga om den grundläggande utbildningen blir det däremot med hänsyn till förutse- bara personalbehov nödvändigt att ha flera arbetsenheter. Det står så- lunda klart att grundutbildningsfrågorna rent kvantitativt kommer att dominera starkt. Det kan då hävdas att forskningen och forskarutbild- ningen bör få en egen plattform i form av en separat arbetsenhet. Å andra sidan kan hävdas att detta innebär risker för en isolering av forsknings— och forskarutbildningsfr'ågorna. Man bör emellertid beakta att möjligheterna att rekrytera personal med erfarenhet av och inrikt- ning på forskningsverksamhet ökar med en sådan organisation.

Båda de diskuterade modellerna är förenade med problem. Oavsett vilken av dem som läggs till grund för organisationen blir samverkan över gränserna mellan berörda arbetsenheter nödvändig. Avgörande för U 6825 ställningstagande blir i detta läge att modellen med separata en- heter för grundutbildning och forskning/forskarutbildning ger bättre förutsättningar för service till utbildnings- och fakultetsberedningama.

Utredningens slutsats blir att det bör finnas en eller flera arbetsenhe- ter med planeringsuppgifter i fråga om grundläggande utbildning och en arbetsenhet med motsvarande uppgifter i fråga om forskning och forskarutbildning. Frågor rörande samordning och avvägning av resurser m.m. mellan de båda verksamhetsgrenarna hör enligt utredningens upp- fattning hemma på verksledningsnivån.1

Arbetsenheter (avsnitt 3.2)

U 68 ser det som väsentligt att de fem yrkesutbildningssektorerna så långt möjligt jämställs med varandra kansliorganisatoriskt. Utredningen förordar därför att de beredningsanknutna uppgifterna i fråga om grund- läggande utbildning — rörande utbildningens dimensionering, lokalise- ring, mål, innehåll och organisation —— organiseras i fem arbetsenheter, en för varje yrkesutbildningssektor.

Ett antal uppgifter rörande den grundläggande utbildningen har ett nära samband med den sektorsanknutna planeringen men kan inte natur- ligt sektoriseras. Även om uppgifterna kräver medverkan från sektors-

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 119

enheterna eller nära kontakt med dessa, bör därför i vissa fall ett sam- manhållande ansvar för deras fullgörande läggas på särskilda enheter. U 68 föreslår att det utöver de fem sektorsenheterna skall finnas två arbetsenheter för uppgifter rörande grundläggande utbildning: en för forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) med sammanhållande ansvar också för icke sektorsanknuten kvantitativ planering, utbildningsstatistik samt studie- och yrkesorientering och en för antagning och behörighets- och urvalsfrågor med sammanhållande ansvar också för övriga utbild- ningsjuridiska frågor.

Arbetsuppgiftema för arbetsenheten för forskning och forskarutbild- ning bör i princip motsvara uppgifterna för de sju föreslagna enheterna för grundläggande utbildning. Enheten bör sålunda svara för dels pla- nerings- och utvecklingsuppgifter av såväl kvantitativ som kvalitativ karaktär i anslutning till fakultetsberedningarnas arbete, dels vissa upp- gifter rörande forskarutbildningen som har nära samband med nämnda uppgifter.

Många av de frågor och uppgifter som föreslås ankomma på UHÄ är gemensamma för de båda verksamhetsgrenarna grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning. En del av dem hör mycket nära sam- man med uppgifterna för sektorsenheterna och enheten för forskning och forskarutbildning, exempelvis frågor om anknytningen mellan grund- utbildning och forskning./forskarutbildning, om lärartjänster vilkas inne- havare är engagerade inom båda verksamhetsgrenarna och om vissa forsknings- och utvecklingsprojekt. Frågor av detta slag måste hand- läggas i samverkan mellan berörda arbetsenheter. För andra gemensam- ma uppgifter bör särskilda arbetsenheter inrättas. U 68 föreslår att det skall finnas tre arbetsenheter för frågor som är gemensamma för grund- läggande utbildning och forskning/forskarutbildning, nämligen en bas- rerursenhet för planeringsuppgifter rörande basresurser och servicefunk- tioner, en budgetenhet för samordnande ekonomiska och organisatoriska planeringsuppgifter och en enhet för personalfrågor m. m.

U 68 betraktar de sammanlagt elva föreslagna arbetsenhetema som enheter på byrånivå. Utredningen ser det inte som möjligt eller ända- målsenligt att låta all samordning mellan dessa enheter ske under verks- chefens och hans ställföreträdares direkta ledning. U 68 föreslår därför att tre avdelningar upprättas inom UHÄ, en för grundläggande utbild- ning, en för forskning och forskarutbildning och en för ekonomi och administration. Indelningen i avdelningar bör regleras av regeringen, medan däremot UHÄ bör få besluta rörande arbetsenhetemas fördelning på avdelningar och rörande avgränsningen av deras uppgifter.

Personal och genomförande (avsnitt 3.3)

För mera permanenta uppgifter, i princip motsvarande dem som en-

Prop. 1975: 9 120

ligt U 68:s förslag skall ankomma på UHÄ, disponerades budgetåret 1973/74 personalresurser motsvarande sammanlagt ca 250 personår. Av dessa föll omkring 155 på UKÄ, ca 75 på SÖ, ca 15 på nämnden för socionomutbildning, omkring 5 på LUP-nämnden samt enstaka på sam- arbetsnämnden för journalisthögskolorna och TMR.

Med utgångspunkt i nuvarande tjänsteinnehavares arbetsuppgifter har U 68 gjort en översättning eller omräkning av dessa resurser till den nu föreslagna kansliorganisationen för UHÄ. Utredningen har endast velat belysa de förordade arbetsenheternas ungefärliga omfattning och per- sonalstruktur med utgångspunkt i dagens förhållanden. En mer detalje- rad analys rörande det nya verkets personalorganisation bör komma till stånd sedan statsmakterna tagit ställning till utredningens principförslag.

Enligt omräkningen kommer avdelningen för grundläggande utbild- ning att omfatta omkring 165 personårs, avdelningen för forskning och forskarutbildning ca 10 personårs och avdelningen för ekonomi och administration ca 75 personårs resurser. Inom den förstnämnda avdel- ningen avser omkring 65 personår antagningsuppgifter — för vilka per- sonalbehoven på sikt kan bedömas först på grundval av kompetenskom- mitténs förslag. U 68 räknar på allmänna grunder med att det skall vara möjligt att i samband med ett genomförande av utredningens olika för- slag successivt minska det totala personalbehovet med något tiotal per- sonår.1

Den lokala högskoleförvaltningenls organisation (kapitel 4)

Den lokala förvaltningen bör enligt U 68:s uppfattning disponeras och organiseras så fritt som möjligt av högskolestyrelserna för att betjäna högskolornas olika organ och befattningshavare. Central reglering av förvaltningens organisation bör förekomma endast i begränsad omfatt- ning. )

Förutsättningama för olika administrativa lösningar kommer att vara mycket skiftande mellan olika högskolor och stor hänsyn måste i ut- gångsläget tas till rådande personal- och lokalförhållanden m.m. De organisationskommittéer, som U 68 föreslagit i huvudbetänkandet, bör därför få uppgiften att utarbeta konkreta förslag om organisationen av och resurserna för de nya högskolomas förvaltningar. Utredningen ger i avsnitt 4.2 (s. 70 ff.) vissa utgångspunkter för dessa lokala övervägan- den.

När det gäller högskolor som. endast har grundläggande utbildning utgår U 68 från två huvudfunklioner inom den lokala förvaltningen: en planeringsinriktad, som anknyter till utbildnings- och linjenämndernas uppgifter men också. till högskolestyrelsens övergripande planeringsan- svar, och en driftinriktad, som anknyter till högskolestyrelsens ansvar för

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 12!

de personella och materiella resurserna, U 68 benämner de två funktio- nerna Utbildning och Administration. Denna uppdelning bör läggas till grund för en indelning i arbetsenheter eller en uppgiftsfördelning mellan förvaltningens tjänstemän.

För högskolor som omfattar också forskning och forskarutbildning betraktar U 68 de planeringsuppgifter m.m. som rör planerings- och ledningsorganens ansvarsområden för både utbildning och forskning som en helhet. Denna funktion inom förvaltningen kallar utredningen Ut- bildning och forskning.

Planeringen av olika slag av basresurser —— lokaler, utrustning, biblio- tek, andra serviceinrättningar, etc. — och den samordnande ekonomiska planeringen över gränserna mellan verksamhetsgrenar och anslag i riksstaten har ett nära samband med högskolestyrelsens övergripande resurs- och personalansvar. Utredningen räknar med en funktion be— nämnd Basresurser och budget.

För att markera sambandet mellan de två här berörda planerings- inriktade funktionerna inom förvaltningen för U 68 samman dem till en huvudfunktion Planering. På samma sätt som för högskolor med enbart grundutbildning kan då de återstående, drift— och serviceinriktade förvaltningsuppgifterna föras till en huvudfunktion Administration. Den skisserade uppdelningen bör läggas till grund för indelning i arbets- enheter vid de berörda förvaltningarna.

I fråga om funktionen Utbildning och forskning bör inom varje för- valtning en tjänsteman ha ett huvudansvar för var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna. För vissa övergripande och inte naturligt sektorsanknutna uppgifter, i huvudsak motsvarande dem som i fråga om UHÄ föreslagits förda till FoU- och antagningsenhetema, bör det finnas särskilda ansvariga tjänstemän.

När det gäller att organisera motsvarande uppgifter för forskningen och forskarutbildningen kan liksom i fråga om UHÄ två principmo- deller tänkas. Antingen kan dessa uppgifter ansvarsmässigt helt skiljas från de uppgifter som rör den grundläggande utbildningen eller också kan uppgifter rörande båda verksamhetsgrenarna förenas hos samma tjänstemän. Enligt U 68:s mening måste en avvägning här göras för varje högskola särskilt med beaktande av lokala omständigheter av olika slag, bl.a. frekvensen av institutioner som är gemensamma för forsk- ning/forskarutbildning och grundutbildning.

Funktionen Basresurser och budget inom förvaltningen är av central betydelse för högskolestyrelsens möjligheter att utöva sitt resurs- och driftansvar för högskolans samlade verksamhet. För att belysa detta utvecklar U 68 i avsnitt 4.2.3 vissa drag i processen för planering och budgetering i den föreslagna lokala organisationen.

Vid högskolor med förvaltningsenheter bör det — i den mån ett or- gans ansvarsområde helt eller :i huvudsak ligger inom institutioner som

Prop. 1975: 9 123 tillhör en viss förvaltningsenhel. —— vara lämpligt att placera den eller de tjänstemän inom den lokala. förvaltningen, som skall betjäna resp. organ, vid förvaltningsenheten i fråga. Sådana lokaliseringsfrågor, vilkas lösning inte rubbar principerna för den lokala förvaltningens organisa- tion, bör övervägas av organisationskommittéema.

En annan fråga är i vad mån olika funktioner inom förvaltningen direkt bör organiseras efter en indelning i förvaltningsenheter.1 Enligt U 68:s mening måste här för varje berörd högskola och funktion en be- dömning göras med utgångspunkt i bl.a. tillgängliga personalresurser samt den planerade indelningen i förvaltningsenheter och uppgiftsfördel- ningen mellan högskolestyrelsen och förvaltningsenheternas lednings- organ. Denna bedömning bör i första hand göras av resp. organisations- kommitté. Som riktpunkt bör gälla att arbetsuppgifterna för förvalt- ningspersonal som knyts till förvaltningsenhet bör ha sådan omfattning att de ger underlag för hela tjänster.

U 68 tar i avsnitt 4.3 upp ett par tjänsteorganisatoriska frågor rörande förvaltningarna. Enligt förslagen i huvudbetänkandet skall rektorsäm- betet bestå av antingen rektor och förvaltningschef eller också enbart rektor. U 68 föreslår att den förra konstruktionen skall finnas vid de sju högskolor, vid vilka forskning och forskarutbildning förutsätts före- komma, och den senare vid de tolv övriga, vilka kommer att meddela enbart grundläggande utbildning. Även vid de senare bör dock finnas administrativa tjänstemän på kvalificerad nivå med ansvar för den di- rekta ledningen av förvaltningen och dess personal.

Med utgångspunkt i bl.a. befintliga rektors-, studierektors- och ut- bildningsledartjänster bör man enligt U 68:s mening söka få till stånd en om möjligt över hela fältet av grundläggande högskoleutbildning an- vändbar tjänstetyp för planering:;- och ledningsuppgifter inom de lokala förvaltningarna, i första hand i anslutning till utbildningsnämndernas arbete.

1.1.7 Kostnader (Högskolan kap. 7)

Under 1950- och 1960-talen har den offentliga verksamheten tagit i anspråk allt större del av de totala samhällsresurserna. Bl. a. utbildnings- området har vuxit kraftigt. U 63 redovisar utbildningskostnademas ut- veckling under 1960-talet. Den högre utbildningens och forskningens an- del av bruttonationalprodukten fördubblades i stort sett under detta år- tionde. Utgiftema för universitet och högskolor m.m. inom utbildnings- departementets verksamhetsområde uppgick, som framgår av tabell 29, år 1972 till 1 390 milj. kr. (avsnitt 7.1.).

1 Särskilt yttrande av Nils Gralén.

Prop. 1975: 9 123

Tabell 29. Bruttonationalprodukt samt utgifter på driftbudgcten, under åttonde huvudtiteln och för högre utbildning och forskning, milj. kr., löpande priser.

1960 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Bruttonational- produkt (till marknadspris) 72 000 112 000 122 300 131 900 140 600 152 500 170 300 Totala utgifter på driftbudgeten 14 300 25 200 28 800 31 800 34 000 36 800 40 500

Totala utgifter under åttonde

huvudtiteln 1 900 3 690 4 250 4 940 5 410 6 250 7 160 Utgifter för högre utbildning och forskning1 260 460 580 700 7 80 940 1 140

1 Avser universitet, högskolor, seminarier m.m. under åttonde huvudtiteln.

U 68 har beräknat kostnaderna för den grundläggande högskoleut- bildningen vid ett genomförande av utredningens förslag. Utredningen påpekar att det inte är möjligt att isolera de kostnader som ett förverk- ligande av dess förslag skulle föranleda. Förslagen avser inte marginella förändringar inom en given institutionell ram. U 68:s kostnadsberäk- ningar avser därför totalkostnadema för den grundläggande högskole- utbildningen. Beräkningarna omfattar kostnader för personal, materiel, lokaler, inredning och utrustning samt lokal förvaltning.

U 68 påpekar att dess kostnadsberäkningar endast är uppskattningar. Antalet närvarande studerande kommer under flera år efter genomfö- randet av utredningens förslag om en fastare planering av högskoleut- bildningen att bero på tillströmningen till sådan utbildning under tiden fram till genomförandet. Även efter genomförande av en fastare plane- ring kommer antalet närvarande studerande att bero på en rad faktorer, bl. &. kvarvarofrekvenser, som i dag bara kan uppskattas med utgångs- punkt i dagens förhållanden men som erfarenhetsmässigt varierar från tid till annan.

Underlaget för utredningens kostnadsberäkningar utgörs av dels be- räkningar av antalet utbildningsplatser (motsvarande), dels uppgifter om nuvarande kostnader för utbildningslinjer samt, vad avser utbildning som närmast svarar mot de nuvarande filosofiska fakultetemas, för studie- kurser. Utredningens beräkningsunderlag redovisas på s. 559—569.

U 68 framhåller att en särskild osäkerhetsfaktor ligger i svårigheten att beräkna hur stor del av nuvarande kostnader vid universiteten och vissa högskolor som gäller den grundläggande utbildningen och inte forskning/forskarutbildning. Tabell 30 visar de av U 68 beräknade kost- nadema.

182 700

43 800

7 590

1 240

J

198 600

48 400

8 390

1 390

Prop. 1975: 9 124

Tabell 30. Fördelning på ändamål av undervisnings- och administra- tionskostnader för grundläggande högskoleutbildning enligt U 68:s för- slag. Milj. kr., 1972 års pris- och löneläge. Övre och nedre planerings— gränsen.

1970/71 1975/76 1976/77 1980/81 1983/84

1 Teknisk yrkes- Ö 185 265 290 340 365 utbildning1 N 185 260 285 315 345 2 Administrativ och ö 40 70 90 130 145 ekon. yrkesutbildn.1 N 40 70 80 115 130 3 Vårdyrkes- 6 280 335 350 380 400 utbildning1 N 280 330 340 360 370 4 Utbildning för Ö 251) 250 290 305 310 undervisningsyrken1 N 250 245 275 290 300 5 Utbildn.för kultur- Ö 40 50 55 70 80 o. inform.yrkcn1 N 40 50 55 65 75 6 Lokala och individu- Ö —- — 20 85 95 ella utbildningslinjer N —-- —— 20 65 75 7 Enstaka kurser och Ö —- — 100 145 175 studiekurser N —- —— 100 145 175 8 Grundutbildn. inom Ö 390 250 180 20 O filosofisk fakultet2 N 390 235 150 10 O

ö 1200 1200 1350 1500 1550 Summa N 1200 1200 1300 1400 1450

1 För perioden 1970/71—1975/76 innefattas ej grundutbildning vid filoso- fisk fakultet. 2 Fr.o.m. 1976/77 avses antagning av studerande ske endast till utbildning enligt 1—7.

.De sammanlagda utgifterna för högskoleutbildningen inkl. studie- sociala åtgärder kan enligt U 68 uppskattas till ca 2 200 milj. kr. budget- året 1972/73. För budgetåret 1976/ 77 kan de beräknas till ca 2300 milj. kr. och för 1983/84 till ca 2 800 milj. kr. '

Utredningen framhåller att kostnadema för grundläggande högskole- utbildning, vid genomförande av dess förslag, kommer att öka mycket måttligt jämfört med förhållandena under 1950- och 1960-talen (avsnitt 7.4.).

[ fråga om lokalbehovet för högskoleutbildning betonar U 68 att befintliga lokaler skall utnyttjas så långt detta är möjligt och att investe- ringar i nya lokaler skall anstå till dess högskoleutbildningen nått viss omfattning på berörda orter. Vid. de samråd som U 68 haft med berörda kommuner har det visat sig att lokalbehoven för den föreslagna hög- skoleutbyggnaden till övervägande del kan tillgodoses genom förhyrning av befintliga byggnader. Endast för arbetsterapeut- och sjukgymnastut- bildningarna kan krav på omedelbar nybyggnad uppkomma.

Enligt U 6815 bedömning bör det således vara möjligt att genom för- hyrningar i allt väsentligt tillgodose ]okalbehov för högskoleutbildning

Prop. 1975: 9 125

under ett förhållandevis långt inledande skede. Hyreskostnaden för de ytterligare lokaler som fordras för det första årets utbildning uppskattas till drygt 2 milj. kr. Kostnaderna för kompletterande utrustning och in- redning beräknas för budgetåret 1976/77 uppgå till ca 4 milj. kr.

Behovet av biblioteksresurser på utbyggnadsorterna bör enligt U 68:s uppfattning i första hand tillgodoses inom existerande biblioteksorgani- sation på högskoleorterna. Utredningen räknar dock för budgetåret 1976/ 77 med ett engångsanslag på ca 2,5 milj. kr. för anskaffning av kurslitteratur och referenslitteratur.

Enligt utredningen kommer en decentraliserad utbyggnad av högskole- utbildning att — åtminstone under U 68:s planeringsperiod _ medföra lägre investeringskostnader än motsvarande utbyggnad på de nuvarande universitets- och filialorterna. Utredningen framhåller dock att de kost- nadsmässiga skillnaderna mellan en koncentrerad och en spridd utbygg- nad av högskoleutbildningen är så ringa att de inte kan ha avgörande inflytande på valet av lokaliseringmönster (avsnitt 7.5.).

1.1.8 Genomförande av U 68:s förslag (Högskolan kap. 9; Hög- skolornas förvaltning avsnitten 3.3.3 och 4.4)

I avsnitt 9.2 (s. 620—632) i huvudbetänkandet skisserar U 68 en fort- satt handläggning av utredningsförslagen. Under förutsättningen att statsmakterna under år 1974 fattar principbeslut på grundval av utred- ningens förslag bör huvuddelen av förslagen kunna genomföras fr.o.m. budgetåret 1976/77. För att utarbeta detaljerade förslag beträffande bl.a. högskoleutbildningens dimensionering och högskolornas organisa- tion bör organisationskommittéer tillkallas.

Riksdagens beslut bör ge utgångspunkter för organisationskommit- téernas planeringsarbete. Det bör därför avse bl. a. valet av utbyggnads- orter för planeringsperioden och riktpunkter för utbyggnadens omfatt- ning och inriktning inom de olika högskoleområdena. Detta förutsätter ställningstaganden också till riktlinjer för högskoleutbildningens dimen- sionering totalt och inom yrkesutbildningssektorerna. I sammanhanget bör riktpunkter anges för planeringsarbetet i vad avser antagningstal för utbildningslinjer eller grupper av sådana vid tidpunkten för genom- förande av utredningens förslag. Ställning bör även tas till studieorga- nisationens grundprinciper. Snarast efter riksdagens ställningstagande bör regeringen besluta om vilka allmänna utbildningslinjer som skall fin- nas vid genomförandetidpunkten och erforderliga uppdrag att utarbeta utbildningsplaner lämnas till berörda myndigheter. I fråga om den insti- tutionella organisationen bör riksdagens ställningstagande avse principer— na för verksorganisationen och för en sammanhållen lokal högskole- organisation. Slutligen bör ställning tas till frågan om begränsning av antagningen till all grundläggande högskoleutbildning.

Prop. 1975: 9 126

En organisationskommitté bör tillkallas för det föreslagna universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Dess uppgift bör vara att svara för sam- ordning av planeringen inom det blivande UHÄ:s ansvarsområde, intill dess verket inrättats. Den bör vidare svara för detaljplanering av UHÄzs personalorganisation och utarbeta erforderligt underlag för förhandlingar om UHÄ-personalens löne- och anställningsvillkor. UHÄ bör inrättas den 1 oktober 1975.

De lokala organisationskommittéerna — enligt U 68:s förslag en för varje blivande högskola — bör få i uppgift att utarbeta förslag rörande dimensioneringen och organisationen av den grundläggande'högskole- utbildningen budgetåret 1976/ 77 i resp. högskoleområde. En uppgift för dem blir vidare att utarbeta detaljerade förslag beträffande den lokala statliga högskoleorganisationen och beträffande organisation av och re— surser för de lokala förvaltningarna. Dessa förslag bör föreligga i sådan tid att förslag kan föreläggas vårriksdagen 1976. Efter vederbörliga för- handlingar bör då den nya organisationen kunna träda i funktion den 1 juli 1976.

U 68:s förslag om generell antagningsbegränsning bygger på att de av statsmakterna år 1972 beslutade behörighets- och urvalsreglema skall gälla vid tidpunkten för förslagets genomförande. Om antagning av studerande för läsåret 1976/77 skall kunna ske med tillämpning av de nya reglerna måste enligt U 68::; bedömning, med hänsyn till informa- tionsbehovet, riksdagsbeslut om dessa föreligga redan under våren 1975.

1.1.9 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning m. m.

1.1.9.1 U 68 (SOU 1973: 12)

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning (kap. 2)

Yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot industriverk- samhet kommer enligt U 68 att ha tre huvudmål:

att möta efterfrågan på högre utbildning från stora grupper yrkes- verksamma, som hittills har haft små möjligheter att få del av hög- skoleutbildning,

att tillgodose industrins behov av arbetskraft för vissa kvalificerade funktioner samt

att ge utbildning för blivande lärare i yrkestekniska ämnen i gymna— sieskolan.

Behovet av lärare i olika yrkestekniska ämnen i gymnasieskolan- kommer att vara begränsat. Därför bör utbildningsmålen fastställas med hänsyn i första hand till de övriga två huvudmålen.

Prop. 1975: 9 127

Den tekniska utvecklingen har lett till bl.a. ökad automatisering och mekanisering inom industrin och därmed till alltmer avancerade metoder för styrning och kontroll av produktionsprocessen. Också administrationen har blivit mer komplicerad genom decentraliserat budgetarbete, nya personaladministrativa rutiner etc. Vidare har nya former introducerats för samarbete och medinflytande i företagen. Dessa förändringar medför nya krav på de anställda. Även om den yrkestek- niska högskoleutbildningen måste vara bred och användbar för en rad olika kategorier anställda, kan de nya kraven likväl uttryckas i vissa yrkeskategorier och befattningar. Exempel på sådana, hämtade från olika branscher, är produktions-, process-, kontroll- och rationaliseringstek- niker, arbetsplanerare, modellkonstruktör, resemontör, kvalificerad un- derhållspersonal, arbetsledare och instruktör.

Vid U 6825 konstruktion av utbildningsplanerna har utgångspunkten dock inte varit namn på befattningar _ vilkas innehåll kan växla från ett företag till ett annat —— utan i stället beskrivningar av funktions- områden inom vilka de utbildade förväntas vara verksamma. Eftersom utvecklingen går mot vidgade arbetsområden och lagarbete måste ut— bildningen ge dels fördjupade kunskaper inom det egna yrkesom- rådet, dels orienterandc kunskaper inom viktiga angränsande om- råden.

Målgruppen för yrkcgteknisk högskoleutbildning är yrkesverksamma som efter en grundläggande yrkesutbildning skaffat sig några års arbetserfarenhet inom sitt yrkesområde. Eftersom personer som gått i gymnasieskolan hinner skaffa sig yrkeserfarenhet av nämnvärd om- fattning först efter mitten av 1970-talet, måste man för en försöks- verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning räkna med sökande som har fått sin grundläggande yrkesutbildning i yrkesskola eller i arbetslivet. Elever med denna bakgrund kommer att vara erfarna yrkesmän men ha varierande skolmässiga förkunskaper. Det är vik- tigt att utbildningens innehåll och utformning grundas på dessa spe- ciella förutsättningar.

Eftersom den försöksverksamhet som U 68 föreslår bör planeras och genomföras inom en så kort tidsperiod som möjligt är det nödvändigt att begränsa antalet utbildningslinjer som kan komma i fråga. Valet av försökslinjer måste alltså innebära en prioritering. Utbildningen bör in- riktas på branscher som representerar en stor andel av den totala ar.- betskraften och vilkas anställda av olika skäl har särskilt stort behov av vidareutbildning.

U 68 föreslår att försöksverksamheten med yrkesteknisk högskole- utbildning skall omfatta sex linjer, nämligen:

Hänvisningar till US64

konfektionsindustrilinje, livsm edelsindustrili 1] j e, pappers- och pappersmasseindustrilinje,

Prop. 1975: 9 128

stålindustrilinje. träindustrilinje, verkstadsindustrilinje.

I arbetet med utbildningsplaner för de sex försökslinjerna har U 68 utgått från att centralt fastställda planer skall vara av den karaktären att de tillåter stor lokal frihet i den närmare planeringen av utbild- ningens innehåll oeh organisation.

Till grund för utbildningsplanerna ligger en analys av målen, den väntade elevgruppens beskaffenhet, det nödvändiga utbildningsstoffet och den erforderliga tidsåtgången. Det har stått klart att utbildningen för att locka sökande måste vara ganska kort. Fem av linjerna föreslås. omfatta totalt tre terminer och en linje totalt två terminer.

Var och en av linjerna med inriktning mot konfektions—, livsmedels- och träindustri föreslås uppdelad i två självständiga etapper av vilka den första avses bli två terminer lång. Det blir därigenom möjligt för en studerande att nöja sig med att genomgå den första etappen och ändå ha ökat sitt yrkesvetande betydligt. Men han kan också välja att gå vidare till den andra etappen, antingen direkt efter den första eller efter en tids yrkesverksamhet.

För linjerna med inriktning mot stål- och verkstadsindustri föreslås däremot ingen etappuppdelning. Tre terminer har här bedömts vara den utbildningstid som krävs för att utbildningen skall leda till ett självständigt mål på acceptabel nivå.

Utbildningen på linjen med inriktning mot pappers— och pappers- masseindustri föreslås få en omfattning som totalt motsvarar ett läsår.

Den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förbereda för mer kva- lificerade arbetsuppgifter i industrin. Den måste därför innehålla yr- kesinriktade ämnen som varierar från linje till linje beroende på branschinriktningen. Men tekniskt och praktiskt yrkeskunnande är inte tillräckligt för den som skall fungera i ansvarig ställning i in— dustrin. Han måste också kunna samverka och meddela Sig med sina medarbetare och lösa problem som uppkommer på arbetsplatsen. För detta krävs kunskaper om hur människan fungerar i olika situationer, om lagar och avtal som gäller i arbetslivet och om vissa ekonomiska sammanhang.

Utöver det rent yrkesinriktade stoffet är det därför nödvändigt att de yrkestekniska utbildningslinjerna också innehåller allmänna ämnen. Svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi samt arbetsmiljö och er- gonomi föreslås 'bli gemensamma för samtliga försökslinjer.

Både som stöd för inlärningen av det yrkesspecifika stoffet och för den väntande yrkesverksamheten krävs kunskaper i matematik, fysik och kemi, dock i en omfattning som varierar mellan de olika linjerna.

Aven om ämnet engelska från flera synpunkter skulle vara ett vär-

Prop. 1975: 9 109

defullt inslag i yrkesteknisk högskoleutbildning, vill U 68 inte föreslå att det skall ingå som obligatoriskt ämne i försöksverksamheten. De per- soner som i dag och för en lång tid framöver utgör den huvudsakliga målgruppen för yrkesteknisk högskoleutbildning har mycket varierande kunskaper i engelska. Flertalet torde ha obetydliga kunskaper i språket. Att uppställa kunskaper i engelska på viss nivå som inträdeskrav för yrkesteknisk högskoleutbildning skulle innebära att många tänkbara och lämpliga sökande i praktiken skulle utestängas. Om man å andra sidan inte kräver kunskaper i engelska för tillträde, kommer eleverna i för- söksverksamheten att befinna sig på vitt skilda nivåer i fråga om för- kunskaper i ämnet. En obligatorisk undervisning i engelska på de yrkes- tekniska linjerna skulle då behöva differentieras i motsvarande grad, vilket vore svårt att genomföra. U 68 föreslår att engelska i stället skall kunna väljas som frivilligt ämne i utbildningen.

De frivilliga studierna i engelska kan äga rum inom ramen för s.k. resurstid, en mindre del av utbildningstiden som föreslås avsatt för individualiserande inslag i utbildningen. Resurstiden kan utnyttjas till särskild undervisning för elever som har studiesvårighcter i något ämne, till specialarbeten eller till inslag som aktualiseras under utbild- ningens gång.

Olika organisatoriska modeller föreslås prövade i försöksverksam— heten. När utbildningen genomgås i ett sammanhang —— åtminstone inom varje etapp — och flera ämnen studeras samtidigt, betecknas utbildningsgången som sammanhängande, integrerad utbildning. Denna modell föreslås bli den normala i försöken. Därutöver bör i några fall prövas ett annat organisatoriSkt mönster, den s.k. blockmodellen. Den innebär att utbildningsinnehållet uppdelas i block, dvs. självständiga studieenheter där sammanhörande ämnesstoff studeras i koncentra- tion. Motiven för denna modell är dels att personer som inte har be— hov av hela utbildningen kan genomgå enstaka block, dels att kon- centrationsstudier kan tänkas ge större motivation åt elever i fullstän- dig utbildningsgång. .

I fråga om linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri föreslår U 68 att den i försöken organiseras enligt det s. k. sandwich-mönstret, vilket innebär att studierna, som totalt tar ett läsår i anspråk, delas upp på fyra kortare studieperioder. Mellan studie- perioderna görs uppehåll om åtta till tio veckor då eleverna återgår till sin yrkesverksamhet.

Undervisningen bör vara tillämpningsinriktad och studiebesök bör ha en viktig plats i utbildningen. Individualisering bör eftersträvas i fråga om både studietakt och utbildningsinnehåll.

I sitt huvudbetänkande föreslår U 68 att ett generellt "betygssystem skall tillämpas för högskoleutbildningen med en tregradig betygsskala: underkänd, godkänd, väl godkänd. I utredningsarbetet rörande den

9 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 130

yrkestekniska högskoleutbildningen har företrädare för arbetsmarkna- dens parter till övervägande delen förordat en tvågradig skala, som endast markerar icke godkänd resp. godkänd studieprestation. Motivet har främst varit att arbetsgivaren vid exempelvis en anställning fäster större vikt vid andra kvalifikationer hos den sökande än de betygs- mässiga. Mot denna bakgrund föreslår U 68 att under försöksverk— samheten en betygsskala med endast två steg —— godkänd och underkänd skall användas.

U 68 föreslår vidare att en genomgången yrkesteknisk högskole- utbildning skall dokumenteras genom att ett utbildningsbevis utfärdas. Beviset bör bl. a. ange utbildningens längd och pöängvärde, kursinnehåll samt sammanfattande omdöme om studieprestationen.

Resurser för försöksverksamheten (kap. 3)

För undervisningen inom yrkesteknisk högskoleutbildning kan an— litas dels lärare från gymnasieskolan, t. ex. i matematik, fysik, kemi och företagsekonomi, dels lärare i annan högskoleutbildning, i syn- nerhet där försöksverksamhet förläggs till befintlig högskoleenhet. I stor utsträckning bör man också anlita lärare från industrin för att undervisningen skall bli verklighetstrogen, aktuell och tillämpnings- inriktad, framför allt i de ämnen som har starkast anknytning till industrin.

Försöksverksamheten kommer enligt förslaget att vara relativt be- gränsad till sin omfattning. Därför bör enligt U 68:s mening befint- liga resurser i fråga om lokaler och utrustning kunna utnyttjas på de olika orterna. Förslaget till lokalisering av försöken har utformats bl. a. med hänsyn till förekomsten av utbildningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen. '

När det gäller läromedel som kan användas i den yrkestekniska högskoleutbildningen är tillgången god i fråga om de mer allmänt in- riktade ämnena. För de yrkes- och branschinriktadc ämnena varierar situationen från linje till linje. li någon utsträckning blir det nödvändigt att nyframställa material för försöksverksamheten. Därutöver krävs i huvudsak urval, sammanställning och viss omarbetning av befintligt material.

Dimensionering och lokalisering (kap. 4)

Enligt U 6825 förslag i huvudbetänkandet bör läsåret 1976/77 finnas drygt 500 intagningsplatser på yrkestekniska utbildningslinjer med in- riktning mot industriområdet. Kapaciteten antas därefter öka successivt för att under första hälften av 1980-talet nå upp till ca 2000 intag- ningsplatser. ' '

Prop. 1975: 9 131

Enligt U 68:s uppfattning bör försöksverksamheten vara jämförelse- vis begränsad, både av resursskäl och på grund av osäkerheten beträf— fande rekrytering av elever.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på fem orter, vilket kan motiveras av industrigrenens omfattning och sprid- ning.

Linjen med inriktning mot stålindustri har drygt hälften av inne- hållet gemensamt med verkstadsindustrilinjen, varför linjerna med fördel kan samorganiseras. Detta föreslås ske på två orter.

De övriga försökslinjerna, med inriktning mot konfektions-, livs- medels-, trä- samt pappers- och pappersmasseindustri, föreslås förlagda till en ort vardera.

Varje undervisningsgrupp bör ha 30 utbildningsplatser, och för varje linje och ort föreslås att en grupp inrättas. Enligt förslaget kom- mer försöksverksamheten sålunda att omfatta 330 utbildningsplatser.

Det är U 68:s uppfattning att de yrkestekniska utbildningslinjerna normalt skall förläggas till högskoleorter. All högskoleutbildning bör ses som en helhet, planeringen måste vara samlad och resurserna utnyttjas så effektivt som möjligt. Vidare är det viktigt att de nya yrkestekniska utbildningslinjerna inte isoleras i högskolan utan att de anknyts till annan högskoleutbildning så att de uppfattas som jäm- bördiga alternativ med andra studievägar.

Vid valet av orter för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68 ha följande kriterier. Den industrigren mot vilken en viss linje är inriktad skall vara väl representerad inom det område, dit linjen förläggs. Detta motiveras dels av rekryteringsskäl, eftersom kravet på yrkeserfarenhet av visst slag för tillträde medför att eleverna skall rekryteras från resp. industribransch, dels av kravet på tillgång på arbetstillfällen för dem som har genomgått utbildningen och dels av själva utbildningens behov — industrin behövs för studiebesök och delar av undervisningen samt som källa för rekrytering av lärare. - På orter som väljs bör lokaler och utrustning som är lämpade för den yrkestekniska utbildningen finnas tillgängliga. Vidare är det av flera skäl, både psykologiska och utbildningsorganisatoriska, önskvärt att yr- kesteknisk högskoleutbildning redan på försöksstadiet lokaliseras till en eller flera av universitetsorterna. Slutligen bör försöken i görligaste mån spridas geografiskt över landet.

U 68 föreslår att konfektionsindustrilinjen prövas i Borås och trä- industrilinjen i Jönköping. I Borås kan textilinstitutets resurser ut- nyttjas, i Jönköping gymnasieskolans.

I Alnarp finns för närvarande en högre livsmedelsteknisk kurs som administreras av universitetet i Lund. I Örebro finns inom gymnasie- skolans ram en livsmedelsteknisk kurs. Båda dessa kurser har berö- ringspunkter med den föreslagna yrkestekniska högskolelinjen med

Prop. 1975: 9 132

inriktning mot livsmedelsindustri. U 68 har funnit att de ovannämnda kriterierna talar för att Lund-Malmö-området i första hand väljs för försöksverksamheten och föreslår att denna förläggs till Alnarp.

Linjen med inriktning mot verkstadsindustri föreslås prövad på föl- jande fem orter, nämligen Eskilstuna, Borlänge, Göteborg, Jönköping och Luleå. Valet av Jönköping har påverkats av möjligheten att där kombinera verkstads- och träindustrilinjerna. Borlänge och Luleå har valts bland flera tänkbara orter av hänsyn till möjligheten att där sam- organisera verkstadsindustrilinjen med stålindustrilinjen. Sistnämnda linje föreslås prövad på dessa två orter. Borlänge har av branschens före- trädare i utredningsarbetet förordats i första hand bland av U 68. före- slagna utbyggnadsorter. Vid valet av Luleå som andra ort för försöks- verksamhet med en linje med inriktning mot stålindustrin har U 68 främst tagit hänsyn till det angelägna i att lokalisera yrkesteknisk hög- skoleutbildning till Norrland.

I fråga om lokalisering av linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri har U 68, efter viss tvekan, frångått huvudprin- cipen att den yrkestekniska högskoleutbildningen skall förläggas till hög- skoleorter. Motiven är i huvudsak följande.

Linjen kräver en mycket avancerad utrustning. Denna utrustning finns tillgänglig för utbildningsändamål uteslutande i Markaryd, där Sveriges pa-ppersindustriförbund med statligt och kommunalt stöd har byggt ett välutrustat ut-bildningseentrum. Där finns bl.a. den s.k. Rikspappcrsskolan som har processteknisk linje av gymnasieskolan, gren för pappers— och pappersmasseteknik, samt en rad andra kur— ser, bl. a. all arbetsmarknadsutbildning för branschen. I Markaryd finns på grund av denna omfattande utbildningsverksamhet både lärarresurser, administrativa resurser, lokaler samt som nämnts utrustning, vilken bl.a. omfattar ett fullständigt experimentpappersbruk. Det är alltså möjligt att i Markaryd uppfylla utrustningskraven för den yrkestekniska utbild- ningslinjen helt utan extra investeringar. Då Markaryd även i övriga av- seenden, främst genom tillgång till en rikt differentierad branschindustri i närheten, väl kan jämföras med de för denna utbildning tänkbara hög- ' skoleorterna, Karlstad och Sundsvall, förordar U 68 att försöksverk- samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot pap- pers- och pappersmasseindustrin förläggs till Markaryd. '

Sammanfattningsvis föreslår U 68 att försöksverksamheten med yr- kesteknisk högskoleutbildning lokaliseras till åtta orter enligt följande sammanställning.

Prop. 1975: 9 133

Ort Linjeinrikrning Borlänge Stålindustri, verkstadsindustri Borås Konfektionsindustri Eskilstuna Verkstadsindustri Göteborg Verkstadsindustri Jönköping Träindustri, verkstadsindustri Luleå Stålindustri, verkstadsindustri Lund-Malmö Livsmedelsindustri Markaryd Pappers- och pappersmasseindustri

De studerande (kap. 5)

När det gäller behörighet för yrkesteknisk högskoleutbildning bör man enligt U 68:s mening i princip uppställa samma allmänna behö- righetskrav som för annan högskoleutbildning. Enligt statsmakternas DFinCipbeslut våren 1972 Skall för allmän behörighet till högskole- utbildning från mitten av 1970—talet krävas dels minst tvåårig avslutad utbildning enligt någon av studievägarna i gymnasieskolan, dels kun- skaper i svenska och engelska motsvarande två årskurser på social linje. U 68 föreslår emellertid att för yrkesteknisk högskoleutbildning ett gene- rellt undantag tills vidare skall göras från kravet på kunskaper i svenska OCh engelska. Ett sådant undantag bör gälla åtminstone för försöks- verksamheten. då man Som tidigare påpekats får räkna med sökande som har ytterst varierande skolmässiga förkunskaper i svenska och engelska, i det senare språket ofta inga alls.1

För allmän behörighet till yrkesteknisk högskoleutbildning bör så— lunda i försöksskedet krävas minst tvåårig avslutad utbildning i gym- nasieskola eller motsvarande kunskaper och färdigheter.

Som särskilda behörighetskrav för de yrkestekniska utbildningslin- jerna bör uppställas dels grundläggande yrkesteknisk utbildning på en för den sökta högskolelinjen relevant linje (och eventuellt gren) i gym- nasieskolan eller motsvarande, på annat sätt inhämtade yrkestekniska kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från samma yrkestekniska område/yrke/bransch som den föregående yrkes- tekniska grundutbildningen varit inriktad mot. För tillträde till exem- pelvis yrkesteknisk högskolelinje med inriktning mot träindustri bör sålunda krävas dels genomgången träteknisk linje, valfri gren, i gym- nasieskolan eller motsvarande kunskaper och färdigheter, dels minst tre års yrkeserfarenhet från företag inom träindustrin.

Förslaget om krav på tre års yrkeserfarenhet grundar U 68 på upp- fattningen att yrkesteknisk högskoleutbildning för att ge bästa resultat bör bygga på grundlig branscherfarenhet och yrkesmässig mognad hos de studerande. Det bör dock finnas möjlighet för intagningsmyndig-

1 Särskilt yttrande av Ove Nordstrandh.

Prop. 1975: 9 134

heten att ge särskilt meriterade och lämpliga sökande dispens från treårskravet. _

Vid ett eventuellt urval bland sökande till en utbildningslinje bör den väsentliga urvalsgrunden vara de sökandes förväntade lämplighet för den sökta utbildningen. Enligt U 68:s mening kommer när det gäller ifrågavarande utbildning denna lämplighet bäst till uttryck i yrkeserfarenhetens längd och sammansättning. Yrkeserfarenhet utöver minimitiden tre år bör kunna räknas som tilläggsmerit i en urvals- situation på samma sätt som arten av arbetsuppgifter kan tänkas ge en sökande företräde framför en eljest likvärdig konkurrent.

U 68:s förslag i huvudbetänkandet om ett differentierat studiestöd ger enligt utredningens mening den framtida lösningen på frågan om studiestödet i yrkesteknisk högskoleutbildning. Det förhöjda studiestö- det bör i princip gälla alla studerande i sådan utbildning.

Försöksverksamhet med ett system med'differentierat studiestöd kan påbörjas först när U 6825 övriga i huvudbetänkandct framförda förslag kan börja genomföras. U 68 föreslår att studerande i yrkesteknisk högskoleutbildning skall innefattas i denna försöksverksamhet.1

Det är enligt U 68:s uppfattning nödvändigt att söka en provisorisk lösning av studiestödsfrågan för åtminstone 'den första delen av försöks—' verksamheten, i avvaktan på prövningen av frågan om ett differentierat studiestöd. U 68 har överlagt med SVUX i denna fråga. SVUX har där- efter utformat ett förslag till konstruktion av studiestödet för försöks- verksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning.

SVUX föreslår att en del av studiestödet till deltagarna i försöks— verksamheten skall bestå av studiemedel, som beviljas enligt samma regler som gäller för övriga studerandegrupper. Härutöver skall enligt förslaget utgå ett särskilt tillägg om 3 000 kr. per studieår. Detta studie- bidrag föreslås ej bli behovsprövat utan, oavsett de studerandes ekono- miska förhållanden, utgå i direkt proportion till den faktiska studietiden under kalenderåret.

Deltagarna i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbild- ning föreslås i enlighet härmed få 1500 kr. för varje termins studier, dvs. sammanlagt högst 4500 kr. Ett undantag utgör linjen med inrikt— ning mot pappers- och pappersmasseindustrin, där deltagarna för var och en av de fyra tvåmånaderskurserna föreslås erhålla 750 kr. i bidrag, dvs. sammanlagt 3 000 kr.

SVUX anser det lämpligast att inte för den nu aktuella försöksverk- samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning införa en särskild gräns för rätt till ett förhöjt studiestöd. SVUX föreslår sålunda att samtliga som antas till försöksverksamheten och som. därmed dokumenterat minst tre års förvårvsverksamhet också skall ha rätt till tilläggsbidrag."

Med de enkla regler som föreslagits för det särskilda tilläggsbidraget

1 Särskilt yttrande av Lars Tobisson.

Prop. 1975: 9 . 135

bör det därav föranledda administrativa merarbetet vara förhållandevis ringa.

Ordinarie studiemedel för bl.a. högskolestudier beviljas av studie- medelsnämnderna. Det torde inte möta några stora svårigheter att stu- diemedelsnämnderna beviljar såväl ordinarie studiemedel som tilläggs-l bidrag. Administrationen kräver dock vissa särskilda rutiner. Med hänsyn till den ringa totala omfattningen av försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning talar enligt SVUX:s mening övervä- gande skäl för att det särskilda bidraget till deltagarna i den aktuella försöksverksamheten beviljas och utbetalas centralt genom CSN.

För det särskilda tilläggsstödet för studerande i försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning redovisar SVUX följande kost- nadsberäkningar. .

Den årliga intagningen till försöksverksamheten avses bli 330 elever per år. Av dessa skall 30 elever vid försökslinjen för pappers- och pap- persmasseindustri under det första året läsa sammanlagt en termin. Den totala kostnaden blir således (300 X 3000 + 30 )( 1500 '—=) 945 000 kr. under det första året.

För det andra försöksåret och följande försöksår blir kostnaden dels samma som under det första försöksåret, dels ytterligare 45 000 kr. för de två avslutningsterminerna inom försökslinjen för pappers— och pap-l persmasseindustri, dels för beräknade 150 elever som deltar i en tredje termin (945 000 + 45 000 + 150 )( 1 500 =) 1 215 000 kr.

Huvudmannaskap och institutionell organisation (kap. 6)

Försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning kommer enligt U 68:s förslag att bli tämligen begränsad till sin omfattning; för- söken föreslås anordnade på totalt åtta orter. Det kan mot denna bak- grund te sig mindre väsentligt att i försöksskedet ta bindande ställning i huvudmannaskapsfrågan. De lokala förutsättningarna bör få vara av— görande för de institutionella och andra lösningar som väljs på olika orter i försöksverksamheten. På orter där gymnasieskolans resurser i huvudsak utnyttjas för försöket bör utbildningen få primärkommunal huvudman (exempel: Jönköping), medan staten bör bli huvudman för ut- bildning som förläggs till en befintlig statlig högskoleenhet (exempel: Göteborg). I ett. fall blir landstinget den naturliga huvudmannen för försöket (Borås). Först på längre sikt behöver frågan om huvudmanna- skapet för yrkesteknisk högskoleutbildning få en mer generell lösning.

En och samma myndighet bör däremot fungera som central myndig- het för försöksverksamheten. Den övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen skall enligt U 68:s förslag i huvudbetänkandet vara inordnad under universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som föreslås ersätta bl. a. det nuvarande UKÄ. Enligt U 68:s mening bör

Prop. 1975: 9 136

även de nytillkommande yrkestekniska utbildningslinjerna knytas till nämnda myndighet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör därför anförtros UKÄ.

På grund av de särskilda krav som försöksverksamheten som sådan kan väntas ställa föreslår U 68 att en särskild försöksledningsgrupp upprättas inom UKÄ, i vilken kan ingå representanter för SÖ och AMS samt för de närmast berörda arbetsmarknadsorganisationema, LO, TCO och SAF.

Även om förhållandena kommer att variera under försökSperioden mellan de olika orterna, är det enligt U 68:s mening väsentligt att de lokala ledningsorganen utformas enligt samma principer på samtliga försöksorter. Det bör bl. a. vara möjligt att finna sådana former för den lokala försöksledningen att den så småningom lätt kan smälta in i den nya lokala högskoleorganisation vars utformning U 68 lagt fram förslag om i huvudbetänkandet.

U 68 föreslår sålunda att en försöksnämnd inrättas på var och en av de orter dit försök med yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs. I Gö- teborg, Luleå och Lund-Malmö (innefattande även Markaryd) bör för- söksnämnden anknytas till befintlig statlig högskoleorganisation, medan den primärkommunala utbildningsorganisationen bör kunna utgöra bas för nämnderna i Borlänge, Eskilstuna och Jönköping och den lands- tingskommunala utbildningsorganisationen för försöksnämnden i Borås.

Arbetstagar— och arbetsgivarintresscn inom den eller 'de branscher som försöksutbildningen på resp. ort är inriktad mot bör vara företrädda i försöksnämnden. Under försöksperioden bör den centrala myndig- heten formellt utse ledamöterna i nämnden.

En försöksledare bör finnas på varje ort. Vilka kvalifikationer som bör krävas av denne blir beroende av lokala förhållanden.

Utvärdering av försöksverksamheten (kap. 7)

Inför den framtida utvecklingen av yrkesteknisk högskoleutbildning är utvärderingen av försöksverksamheten givetvis av stor betydelse. Den bör bl. a. ta sikte på att kartlägga sökandcgruppcn, att undersöka effek- ter av och inställning till utbildningens innehåll och organisation samt att belysa administrativa och praktiska frågor, t. ex. antagningsförfa- rande och lärarrekrytering. '

I uppföljningsskedet blir det närmast fråga om att följa dem som har gått igenom utbildningen och se hur den har påverkat deras situation i olika avseenden samt vidare om att undersöka hur denna nya kategori högskoleutbildade påverkar företagens personalstruktur och intemutbild- ning.

U 68 föreslår att planering och ledning av utvärderingen sker inom ramen för UKÄ:s pedagogiska utvecklingsarbete.

Prop. 1975: 9 137

Kostnader och genomförande (kap. 8)

De årliga kostnaderna för undervisning och lokal administration under försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning uppskattar U 68 till ca 300 000 kr. per grupp om 30 utbildningsplatser eller ca 10 000 kr. per utbildningSplats.

Året före försöksverksamhetens start bör därutöver medel ställas till UKÄ:s förfogande för visst samordnings— och förberedelsearbete, som bl. &. innefattar uppgifter avseende information, utvärdering, antagning och pedagogisk planering.

1.1.9.2 NoTH och UKÄ Högre träteknisk utbildning i Skellefteå

NoTH föreslår att en tvåårig träteknisk utbildning inrättas i Skellefteå. Utbildningen skall omfatta dels grundläggande tekniska ämnen som ma- tematik, värmelära, elektroteknik, hållfasthetslära och maskinelement, dels tillämpade tekniska ämnen som ytbehandling, bearbetningsteknik och produktionsteknik. För att få påbörja utbildningen skall de stude- rande ha gått igenom gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje inom någon av grenarna för byggnadsteknik och maskinteknik.

De studerande skall efter antagning till den trätekniska utbildningen fullgöra minst två månaders praktik inom träindustrin.

NoTH föreslår att utbildningen startar läsåret 1976/ 77. Intagnings- kapaciteten bör detta läsår vara 30 studerande. Enligt förslaget skall in- tagningskapaciteten ökas till 40 läsåret 1978/79 och till 50 läsåret 1979/ 80. .

En institution för träteknik bör inrättas i Skellefteå. NoTH hänvisar till U 68:s förslag om indelning i högskoleområden och förordar att institutionen underställs den av U 68 föreslagna högskolestyrelsen i Umeå. Vidare bör en utbildningsnämnd (linjenämn'd) inrättas för den trätekniska utbildningen.

NoTH framhåller att det är av största vikt att en kontinuerlig och nära kontakt hålls med industrin när det gäller den trätekniska utbild- ningen. Ett särskilt utbildningsråd (motsv.) för träteknik bör därför in- rättas.

För att den föreslagna utbildningen skall kunna hålla tillräcklig kon- takt med forskningen inom för den relevanta områden bör ett formali- serat samband med Svenska Träforskningsinstitutet upprättas.-NoTH föreslår att forskningschefen vid institutionen för-träteknologi vid trä- forskningsinstitutet skall vara ordförande'i utbildningsnämnden (linje- nämnden) för den trätekniska utbildningen. .

NoTH utgår från att permanenta lokaler för den trätekniska utbild- ningen inte kan färdigställas före utbildningens början. Efter" under-

Prop. 1975: 9 138

handskontakter med företrädare för Skellefteå kommun bedömer kom- mitten att provisoriska lokaler finns i tillräcklig utsträckning och med sådan utformning att undervisningen kan starta höstterminen 1976.

Flertalet remissinstanser -— bl.a. AMS, Svenska träforskningsinstitutet och Skogsindustriernas samarbetsutskott —— tillstyrker förslaget om en tvåårig träteknisk utbildning.

Träindustriförbundct vill att möjligheterna till fullständig civilingen- jörsutbildning inom området trä'teknik undersöks. Norrlandsfonden fin- ner det nödvändigt att utbildningen i träteknik fördjupas utöver vad NoTH föreslagit. Tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Lund menar att högskoleutbildning inom de'-': trätekniska området bör ges samma omfattning som den nuvarande civilingenjörsutbildningen. '

SACO anser för sin del att NoTH inte dokumenterat något arbets- marknadsbehov av den föreslagna utbildningen och menar, i likhet med Sveriges civilingenjörsförbund, att en allmän översyn av ingenjörsutbild- ningen bör föregå ett ställningstagande till NoTst förslag. Skogsstyrel- sen anser att sambandet mellan de olika utbildningsvägarna inom trä- området och konsekvenserna av att ytterligare en utbildningsväg inrättas bör utredas närmare innan ställning kan tas till förslaget. Också SFS anser att behovet av den av NoTH föreslagna utbildningen bör disku- teras ytterligare.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker även att den före- slagna utbildningen förläggs till Skellefteå. Det gäller bl. a. statens indu- striverk, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, Väster- bottens läns landsting, Skellefteå kommun och SAF/SI. Som argument för lokalisering till Skellefteå anförs framför allt värdet av utbildningen som stimulans för den industriella miljön i Skellefteåområdet med den stora betydelse träindustrin har där.

Rektarsämbetet i Umeå framhåller att vissa skäl talar för en förlägg- ning av den trätekniska utbildningen till Skellefteå men föreslår att man i första hand prövar att inordna utbildningen i redan befintliga institu- tioner vid universitetet i Umeå. Enligt rektorsämbetet kommer all tek- nisk eller naturvetenskaplig utbildning i Norrland som förläggs till andra orter än Umeå att ytterligare minska studerandeunderlaget för den ma- tematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå.

Endast ett mindre antal remissinstanser har yttrat sig om utbildningens organisatoriska anknytning. Rektorsämbetet i Umeå anser att, om ut- bildningen förläggs till Skellefteå, den organisatoriskt bör anknytas till universitetet i Umeå. Svenska lräforskningsinstitutet, Stiftelsen Indu- striellt utvecklingscentrum i övre Norrland och Sveriges civilingenjörs- förbund finner för sin del övervägande skäl tala för en anknytning till högskolan i Luleå. Skogshögskolan betonar den nära anknytningen mel- lan utbildningen vid högskolan och den av NoTH föreslagna utbild- ningen. Skogshögskolan skulle därför vara en lämpligare huvudman

Prop. 1975: 9 139

för den senare än universitetet i Umeå. Även en anknytning till hög- skolan i Luleå vore enligt Skogshögskolan att föredra framför en an- knytning till universitetet.

Svenska trr'iforskningsinstitutet är positivt till NoTst "förslag om formaliserad anknytning mellan institutet och den föreslagna utbild- ningen.

Bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå kommun, Träindustriför- bundet och Snickerifabrikernas riksförbund är positiva till det före- slagna utbildningsrådet för träteknisk utbildning.

De remissinstanser som yttrat sig om de föreslagna förkunskapskraven tillstyrker i regel dessa. Statens skogsmästarskola och Norrbottens före- tagareförening anser dock att även andra linjer i gymnasieskolan bör ge behörighet för utbildningen. De föreslår också att minst ett års ar- betslivserfarenhet skall fordras för tillträde till utbildningen.

UKÄ föreslår för sin del, mot bakgrund av remissyttrandena, att i överensstämmelse med NoTH:s förslag en tvåårig träteknisk utbildning med gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje som grund inrättas och förläggs till Skellefteå. Också beträffande utbildningsorganisationen an- sluter sig UKÄ till NoTH:s bedömning. UKÄ stryker under vikten av att utbildningen — för att den skall få en nära forskningsanknytning — sker i samarbete med Träforskningsinstitutet i Stockholm.

Verksamheten bör enligt UKÄ inledas läsåret 1977/78 och den av NoTH föreslagna tidsplanen för utbyggnaden förskjutas med ett år.

Yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå

NoTH redogör inledningsvis för sitt yttrande över U 68:s betänkande Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning (jfr 1.2.10).

NoTH erinrar om att det i direktiven till kommittén anges att före- komsten av en differentierad industri i Skellefteå-regionen talar för att teknisk högskoleutbildning förläggs dit. De anställda i denna industri — vilken till största delen består av mindre 'och medelstora företag — kan ' enligt kommittén ha särskilt stor nytta av yrkesteknisk högskoleutbild- ning. NoTH föreslår därför att yrkesteknisk högskoleutbildning förläggs till Skellefteå.

När det gäller inriktningen av utbildningen föreslår NoTH att'en trä- ' teknisk utbildningslinje, som även innefattar ämnesområdet såg- och hyvleriteknik, inrättas i Skellefteå. Kommittén anser att det finns ett stort uppdämt utbildningsbehov inom de norrländska träbearbetande industrierna. Behovet av utbildning inom området är så betydande i lan- det att kommittén finner det välmotiverat att utbildning med denna inriktning inrättas på ytterligare en ort — utöver Jönköping som U 68 förordat. NoTH anser Skellefteå vara den lämpligaste orten för trätek- nisk utbildning i övre Norrland. Om kommitténs förslag om en tvåårig

Prop. 1975: 9 140

träteknisk utbildning i Skellefteå genomförs, kommer den yrkestekniska utbildningslinjen med träteknisk inriktning att ingå som en naturlig del i en utbildningsorganisation inom träområdet.

NoTH anser vidare att det är av stor betydelse att förstärka verk- stadsindustrin i Skellefteå-regionen. Ett sätt att åstadkomma en sådan förstärkning är att där inrätta en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsområdet. Kommittén erinrar om att det indu- striella utvecklingscentrum som upprättats i Skellefteå bygger ut verk- samheten med inriktning mot denna bransch.

Sammanfattningsvis föreslår NoTH att yrkestekniska utbildningslinjer med inriktning mot träindustri resp. verkstadsindustri inrättas läsåret 1976/ 77 i Skellefteå. Den senare linjen bör enligt kommittén profileras mot lätt verkstadsindustri, medan motsvarande —— av U 68 föreslagna — linje i Luleå bör profileras mot tung verkstadsindustri.

Resurser för utbildningen bör enligt kommittén utgå enligt samma ordning som angetts i U 68:s betänkande om yrkesteknisk högskoleut- bildning. Kommittén föreslår att'30 studerande per år och utbildnings- linje tas in i inledningsskcdet. Vad avser huvudmannaskap förordar kommittén, under förutsättning att U 68:s förslag om högskolans orga- nisation genomförs, att ledningen av utbildningen i Skellefteå handhas av högskolestyrelsen i Umeå.

Förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig till UKÄ i frågan. Bl. a. statens industriverk finner valet av utbildningsinriktningar välmotiverat.

SHIO önskar dock att förslaget om yrkesteknisk högskoleutbildning inom lätt verkstadsteknik skall utredas ytterligare. Sveriges skogsindustri- förbund framhåller att förbundet tillsammans med Sveriges träindustri- förbund och i samråd med berörda statliga utbildningsinstanser sedan flera år tillbaka försökt bygga upp ett utbildningssystem'som' tillgodoser branschens utbildningsbehov.- Detta har lett till beslut om en rikssåg- verksskola i Skoghall. Denna skola skall bl.a. ge den för branschen er- forderliga yrkestekniska högskoleutbildningen. En yrkesteknisk högskole- utbildning i träteknik förlagd till Skellefteå vill. förbundet därför inte tillstyrka.

UKÄ tillstyrker för sin del förslaget att i Skellefteå inrätta yrkestek- nisk högskoleutbildning med inriktning mot verkstadsindustri. Koncentra- tionen av mindre och medelstora verkstadsföretag inom området utgör, enligt UKÄ, ett tillfredsställande underlag för sådan utbildning, när det gäller såväl efterfrågan på- utbildning från de yrkesverksamma inom området som resurser för utbildningen (lärarkrafter, tillgång till utrust- ning, objekt för processtudier). Med hänsyn till den "jämförelsevis väl utvecklade träindustri som finns-i Skellefteåområdet ansluter sig UKÄ också till förslaget att yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot träindustri inrättas i Skellefteå. '

Prop. 1975: 9 141

UKÄ anser att de av U 68 framlagda förslagen till utbildningsplaner för berörda linjer måste bearbetas grundligt och profileras med hänsyn till de särskilda förutsättningarna i Skellefteå. Enligt UKÄ bör den yrkestekniska högskoleutbildningen i Skellefteå påbörjas hösten 1977. Vad gäller utbildningens organisatoriska anknytning ansluter sig UKÄ till NoTl-Izs bedömning.

1.2 Remissyttranden 1.2.1 Allmänt

Många remissinstanser begränsar sina yttranden över U 68:s huvudbe- tänkande till frågor som särskilt berör dem. De tar då ställning till ut- redningens förslag enbart eller huvudsakligen med avseende på kon- sekvenserna för det egna ansvars- eller intresseområdet. Ett genom- gående drag i yttrandena från universitet och högskolor m.fl. är så- lunda att diskussioner och bedömningar av förslagen i stor utsträckning koncentreras till att gälla den verksamhet som bedrivs vid läroanstalten eller fakulteten i fråga. Yttrandena från länsstyrelser, landsting och kommuner m. fl. är på samma sätt främst inriktade på lokaliseringsför- slagen och därmed sammanhängande dimensionerings- och organisa- tionsfrågor. I den mån de regionala och kommunala organen avger mera allmänna omdömen om U 68:s förslag är dessa i regel positiva.

Närmast redovisas översiktligt de sammanfattande bedömningar och huvudsakliga ställningstaganden som görs av dels de centrala myn- digheter och organisationer som i sina yttranden behandlar eller tar ställning till U 68:s förslag mera generellt, dels de berörda läroan- stalterna m.fl. I sammanhanget redovisas också vissa allmänna syn- punkter på utredningsarbetets avgränsning m. m. .

UKÄ erinrar i sitt yttrande om 1950- och 1960-talens starka expan- sion av den högre utbildningen och de problem den förde med sig och om de senaste årens vikande tillströmning till högre studier. UKÄ pekar på att många bedömare uppenbarligen låter dagens utbildnings- pessimism influera starkt på inställningen till frågor som avser en ut- veckling med verkningar först några decennier framåt i tiden. En be- tydande försiktighet, om än inte pessimism, vore också enligt UKÄ påkallad om planeringen i fortsättningen skulle komma att styras så starkt av kvantitativa mål som skett under expansionsperioden. Direk- tiven har gjort det nödvändigt för U 68 att i avsevärd utsträckning uppehålla sig vid diskussioner i kvantitativa termer. Likväl står det enligt UKÄ klart att utredningens huvuduppgift, också i dessa delar, varit att söka lägga grunden för en ny typ av kvalitativa förändringar, syftande till att ge den eftergymnasiala utbildningsorganisationen bättre beredskap inför framtida krav. UKÄ avser med detta de sidor

Prop. 1975: 9 142

av utredningsförslagen som är ämnade att bringa olika delar av den eftergymnasiala utbildningen till en närmare samverkan —— en inte- grerad högskola —— och i skilda avseenden förstärka dess anknyt- ning till arbetslivet, utvecklingslinjer som enligt UKÄ tillsammans med riksdagsbesluten om principer för behörighet och urval till högre utbildning och om regionpolitikens grunder bör vidga högskolans roll i den sociala utvecklingen.

UKÄ ställer sig i huvudsak positivt till U 68:s förslag utom i fråga om lokalisering, där UKÄ avstyrker att beslut nu fattas med anledning av utredningens förslag, och institutionell organisation, där modi- fieringar föreslås främst beträffande högskolestyrelserna.

SÖ uppfattar U 6815 förslag som en principiell modell, som successivt kommer att ges ett konkret innehåll. SÖ ansluter sig till att föränd- ringar bör åstadkommas i huwudsak efter de angivna riktlinjerna. En rad konsekvenser av förslaget är dock enligt SÖ ofullständigt kända, även om bl.a. U 68:s egna undersökningar ger viss — om än be- gränsad —— kunskap om t. ex. rörlighet och utbytbarhet på arbetsmark- naden, social rekrytering, studiemål och studieavbrott. I de delar för- slaget är utformat som en modell för det fortsatta 'arbetet bör för- ändringarna prövas och utvärderas så att successiva justeringar möj- liggörs.

Sö fäster stort avseende vid att reformarbetet bedrivs med sikte på att förslaget om återkommande utbildning skall förverkligas. Ett dy- likt studiemönster torde enligt SÖ sannolikt mer än något av U 68:s övriga förslag kunna medverka till de förändringar som är målet för hela reformarbetet.

Nämnden för socionomutbildning ansluter sig till den allmänna syn på högskoleutbildningens funktion och uppgifter som U 68 givit uttryck åt. Samtidigt betonar nämnden att det här gäller att åstadkomma för- ändringar i viss riktning inom-. ett område där man ännu har be- gränsad kunskap om hur mekanismerna fungerar. Denna osäkerhet manar enligt nämndens mening till försiktighet när det gäller att be— döma om de av utredningen föreslagna åtgärderna leder till avsedda förändringar. Förslagen bör därför i stor utsträckning ses som hypo- teser som prövas och utvärderas successivt så att eventuellt behövliga förändringar kan göras på ett tidigt stadium.

Från sina utgångspunkter bedömer nämnden många av U 6815 för- slag innebära förbättringar av den nuvarande universitets- och hög— skoleorganisationen. '

Socialstyrelsen ansluter sig, utifrån de synpunkter verket har att före— träda, i huvudsak till U 68:s förslag. '

Statskontoret uppfattar U 68:s. förslag i stort som en strävan att'full- följa den hittills förda politiken på universitetets- och högskoleom— rådet med särskilt beaktande av statsmakternas flera gånger uttalade

Prop. 1975: 9 143

önskan om en betydande utvidgning av möjligheterna till i ort- och vi- dareutbildning för redan yrkesverksamma. Detta allmänna syfte kan statskontoret helt ansluta sig till. Verket ansluter sig också till utred- ningens förslag om yrkesinriktning av högskoleutbildningen och till dess strävan att decentralisera beslutsfunktioner, men förordar vissa modifieringar i den föreslagna institutionella organisationen. Statskon- toret är slutligen, mot bakgrund av de aktuella tillströmningstenden- serna, negativt till att U 68:s förslag rörande dimensionering och lokali- sering nu läggs till grund för beslut av statsmakterna. Likartade stånd- punkter intas av RRV.

AMS kan i väsentliga delar instämma i U 68:s allmänna målsätt- ning för det framtida högskoleväsendet. Högskolan bör sålunda enligt AMS få en starkare förankring i arbetslivet och den allmänna sam- hällsutveeklingen. Den bör mer än hittills tillgodose olika samhälls- gruppers behov av eftergymnasial utbildning. Utbildningar med klar yrkesinriktning och mera allmänna utbildningsvägar bör få en när- mare anknytning till varandra, varvid delarna bör kunna kombineras alltefter arbetslivets behov och elevernas önskemål. AMS förordar mo- ' difikationcr i utredningens förslag i första hand i fråga om högskole— utbildningens lokalisering.

SIFU anser att utredningens allmänna delar i betydande grad kan ligga till grund för genomförandet av åtgärder för yrkesinriktad hög- skoleutbildning. Bl.a. förslaget till institutionell organisation bör dock ses över. SIFU finner det viktigt att frågan om ansvaret för och en systematisering av den inom näringslivet, främst industrin, förekomman- de fort- och vidareutbildningen löses. Stora delar av denna utbildning torde enligt SIFU motivera en anslutning till yrkesinriktad högskoleut- bildning.

Enligt STU bör frågan om forskningens roll i högskoleorganisationen utredas, innan förändringar genomförs med anledning av U 68:s för— slag. Likartadc ståndpunkter intas av de olika forskningsråden inom utbildnings— och jordbruksdepartementens områden. Dessa instanser,. liksom ett stort antal universitets- och högskoleorgan och bl. a. SACO, SFS, IVA och Sveriges civilingenjörsförbund, beklagar eller kritiserar att U 68:s uppdrag begränsats till den grundläggande utbildningen och att förslagen därmed endast indirekt kommit att beröra forskningen- och forskarutbildningen. Underlaget för beslut om reformer i fråga om högskoleutbildningen-s organisation m.m. har därigenom enligt de- nämnda instanserna blivit bristfälligt eller otillräckligt. Synpunkter i- hithörande frågor redovisas närmare i det följande.

LO framhåller att högskolan måste — liksom utbildningsväsendet i övrigt _ bli ett instrument för en jämnare fördelning av ekonomiska, sociala och kulturella värden och en vidareutveckling av demokratin. Främst gäller det härvid att göra högskolan till ett mera öppet system,

Prop. 1975: 9 144

som kan utnyttjas av växande grupper och att förankra högskoleväsen- det bättre i det omgivande samhället. En starkare arbetslivsanknytning är därvid enligt LO väsentlig. Detta kräver på viktiga punkter en ”ny” högskola. En viktig huvudlinje blir därvid en utveckling mot åter- kommande utbildning.

Från dessa synpunkter uttrycker LO en klart positiv värdering av U 68:s betänkande och ansluter sig i det väsentliga till utredningens förslag.

För TCO framstår en genomgripande reform av hela högskolesektorn som absolut nödvändig. Den traditionella högskoleutbildningens iso- lering måste enligt TCO brytas och ersättas med en samverkan och ett samspel med samhället i övrigt. Högskoleutbildningen måste inte- greras i samhällsplaneringen och dess roll i samhället och ansvar för uppfyllandct av samhälleliga mål måste markeras starkare. Mot denna bakgrund ansluter sig TCO i stort till U 68:s uppfattningar, planer och förslag som uttryck för huvudlinjer i den fortsatta utvecklingen av högskoleutbildningen. Det är enligt TCO angeläget att grund- och gymnasieskolereformernas principer nu följs upp beträffande högskole- utbildningen.

Också Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet redovi- sar en i huvudsak positiv inställning till U 68:s förslag.

SACO — med instämmande av SR —— riktar stark kritik mot vissa av utredningens förslag, i första hand beträffande lokalisering och in- stitutionell organisation. Under förutsättning att hänsyn till denna kri- tik tas och en översyn av förslaget till institutionell organisation med förnyad remissbehandling kommer till stånd bör emellertid enligt SACO U 68:s betänkande kunna läggas till grund för beslut. SACO finner det särskilt angeläget att få till stånd en dimensionering av den högre ut- bildningen efter arbetsmarknadens behov och en bättre yrkesinriktning av framför allt utbildningen vid de filosofiska fakulteterna.

SAF/SI tar avstånd från U 68:s strävan efter enhetliga lösningar för all högskoleutbildning. Enligt organisationerna bör man utifrån an- vändningen av kunskaper inom olika områden av samhället och dess arbetsliv skapa ändamålsenliga utbildningar och sedan låta de organi- satoriska ramarna få växa fram på denna grund, även om det skulle inne- bära delvis olika lösningar för olika utbildningar.

SAF/'Slzs kritik gäller i första hand förslagen om lokalisering och in- stitutionell organisation. Med de av organisationerna förordade ändring- arna i dessa delar bör enligt SAF/SI utredningens förslag kunna tjäna som underlag för en välbehövlig reformering av det högre utbildnings- väsendet.

Likartade synpunkter anförs av Sveriges civilingenjörsförbwzd, som tar avstånd från U 68:s förslag i fråga om lokalisering och institutionell

Prop. _1975: 9 145

organisation men anser att bl.a. förslagen om dimensioneringsprinciper och om utbildningens yrkesinriktning bör genomföras. IVA anser att U 68:s förslag inte utan väsentlig omarbetning kan läggas till grund för en omdaning av det högre utbildningsväsendet.

Enligt SFS:s uppfattning kan U 68:s förslag på intet sätt läggas till grund för en reformering av den högre utbildningen. SFS anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att vidare behandla de ak- tuella frågorna. I huvudsak samma ståndpunkt intas av CUF, FPU, MUF och SSEF. Samtliga nämnda organisationer, liksom några universitets- och högskoleorgan, kritiserar U 68:s konstruktion och ut- redningsgruppens sammansättning. Också Kommunistisk ungdom av- visar U 68:s förslag. T eknologorganisationen Reftec finner att utred- ningen i sina huvuddrag inte kan läggas till grund för en reform. Orga- nisationen ansluter sig till kravet på översyn och ny remissbehandling av förslaget till institutionell organisation.

Yttrandena från läroanstalterna inom UKÄ-området är allmänt starkt kritiska. Mest kritiska är _— generellt sett -— fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder men även i konsistoriemas yttranden är grundto- nen klart negativ. De problemområden som behandlas mest utförligt och där kritiken också är starkast gäller sambandet mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning samt — sammanhängande härmed — utbildningens lokalisering och den institutionella organisationen. Som redan nämnts anser många universitets— och högskoleorgan att forskning- ens och forskarutbildningens villkor och samband med grundutbildning- en måste beaktas på ett helt annat sätt vid en högskolereform än som skett inom ramen för U 68:s uppdrag. En annan synpunkt som ofta återkommer hos främst fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder är att de organisatoriska frågorna ägnats alltför stor uppmärksamhet i ut- redningsarbetet, medan frågor om utbildningens innehåll, metoder och kvalitet inte blivit belysta på önskvärt sätt.

Konsistorierna vid universiteten, karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm anser alla att U 68:s förslag som helhet inte bör läggas till grund för en reform utan förordar ett successivt reform- arbete med utgångspunkt i rådande förhållanden. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att ett sådant reformarbete i större ut— sträckning bör förankras i den kompetens i de aktuella frågorna som finns vid universitet och högskolor. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg förordar ytterligare beredning av de stora frågorna, helst genom parlamentariskt sammansatta grupper.

Också konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola riktar stark kritik mot vissa av utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping förutsätter en ny remissbehandling av överarbctade förslag.

Konsistoriegruppen i Luleå har däremot en positiv syn på U 68:s för-

10. Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 146

slag och tillstyrker dem i huvudsak. Också styrelsen för bibliotekshög- skolan redovisar i huvudsak pösitiva synpunkter.

Remissopinionen bland läroanstalterna inom SÖ-området är inte en- tydig. Generellt är dock inställningen till U 68:s förslag här mera positiv än inom UKÄ-området.

I huvudsak positiva är vidare styrelsen för gymnastik- och idrotts- sögskolorna samt flertalet socialt'zögskolor.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolarna avstyrker — med stöd av de båda högskolorna — helt U 68:s förslag såvitt avser journalist- högskolorna, vilka enligt nämndens mening bör fungera som hittills. Samma ståndpunkt intas av TMR såvitt avser scenskolorna, statens dansskola och statens musikdramatiska skola och av konstakademien såvitt avser konsthögskolan. OMUS — för musikhögskolornas del — samt styrelserna för dramatiska institutet och konstfackskolan intar en något mera nyanserad hållning i fråga om de berörda Utbildningarnas förhållande till annan högskoleutbildning. De betonar emellertid ut- bildningarnas särart och de krav på hänsyn i skilda avseenden den ställer. Sistnämnda aspekt framhålls också av kulturrådet.

1.2.2 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Högskoleutbildningens avgränsning

En överväldigande majoritet av remissinstanserna ansluter sig helt eller i huvudsak till U 68:s avgränsning av begreppet högskoleutbild- ning. Många remissinstanser framhållcr värdet av den vidgning av hög- skolebegrcppct U 68:s förslag innebär och pekar på att den kan bidra till en mer likartad värdering av olika utbildningar och ge en för de studerande mer överskådlig information.

UKÄ anför, att även en enbart författningsmässigt enhetlig högskola i och för sig skulle betyda ett långt steg i utvecklingen, men anser också någon form av fast yttre sammanhållning vara nödvändig om svag- heterna i nuvarande system skall. kunna undanröjas. På lång sikt bör enligt UKÄ sammanhållningen kunna främja ”utvecklingen av den mångfald i sammansättningen av studier tvärs över rådande fakultets- eller andra sektorsgränser som från skilda synpunkter är angelägen”. Betydelsen av en integrerad högskola torde dock framträda först sedan sammanhållningen praktiserats en längre tid och därvid förverkligats tillsammans med förändringar t. ex. i fråga om dimensioneringen, vilka är ägnade att stödja och fördjupa målen och värdegemenskapen i stort.

Enligt OM US är U 6825 helhetssyn på högskoleutbildningen ett vär— defullt led i en naturlig strävan. att skapa likvärdighet mellan olika ut- bildningar. OMUS anser att en enhetligare organisation inom utbild- ningsområdet ökar möjligheterna att bl.a. bryta igenom värderingar

Prop. 1975: 9 147

kring olika utbildningar. Styrelsen för konstfackskolan framhåller vär- det för utbildningen inom det område skolan representerar av att på ett klart definierat sätt inordnas i det högre utbildningssystemet. Detta betyder enligt styrelsens mening förutsättningar för ett organiserat samarbete med annan högre utbildning liksom möjligheter till produkt— utveckling och "forskning inom ett i detta hänseende försummat om- råde.

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) m. fl. stryker under vikten av att varje linje i gymnasieskolan får en naturlig fortsättning inom hög— skolan. En sådan utveckling skulle enligt förbundet göra grundskole- elevernas valsituation mer avspänd samtidigt som omgestaltningen av högskolan bringas i harmoni med redan genomförda förändringar inom ungdomsskolan.

Många universitets— och högskoleorgan diskuterar i första hand de organisatoriska konsekvenserna av ett vidgat högskolebegrepp. Exempel- vis betonar konsistoriet i Linköping, som tillstyrker det av utredningen föreslagna högskolebegreppet, att syftet med en ny organisation måste vara att förbättra förutsättningarna för en kvalitativ och kvantitativ ut- veckling av berörda utbildningar och inte blott att skapa en administra— tivt tilltalande modell. Enligt konsistoriets mening har U 68 inte tagit tillräcklig hänsyn till olika utbildningars särdrag, speciellt i fråga om de utbildningar som traditionellt förts till universitets- och högskolescktorn. Liknande synpunkter anförs av bl. a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och styrelsen för lantbrukslzögskolan.

Konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Stockholm, de medicinska fakulteterna vid karolinska institutet och i Linköping och deras utbildningsnämnder samt statens medicinska forskningsråd ser en boskillnad mellan utbildningar som kräver resp. inte kräver direkt forskningskontakt naturlig. De synes därför avstyrkt-1 att ett enhetligt begrepp ”högskoleutbildning” läggs till grund för organisation m.m. Konsistoriet i Uppsala finner att man av sakliga skäl måste skilja mellan universitetsutbildning och annan postgymnasial utbildning, som enligt konsistoriet skulle kunna kallas yrkesteknisk högskoleutbildning eller collegeutbildning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att de metoder som i utredningen och i direktiven till denna används för att definiera högskolan 'bär påfallande drag av godtycke. Utgångspunkten för begreppsbildningen bör enligt konsistoriet i stället vara graden av integration av FoU (forskning och utveckling) i utbild- ningen.

Bl. a. teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd ifrå- gasätter termen ”högskoleutbildning” och anser att en mer internatio- nellt gångbar term bör väljas.

Många remissinstanser uppehåller sig vid gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan. Ett antal länsskolnämnder och kommu-

Prop. 1975: 9 143

ner samt SHIO förordar ytterligare överväganden i syfte att få en strik- tare gränsdragning, bl.a. med avseende på de högre specialkurserna.

SÖ, KK och TCO förordar principen att som högskoleutbildning skall betraktas de utbildningar för vilka de av riksdagen fastställda allmänna behörighetskraven utgör tillträ'desvillkor. Enligt SÖ torde det för de studerande liksom för de kommunala skolstyrelserna framstå som svårförståeligt att till högskolan hänförs dels viss utbildning som bygger på grundskolekompetens, dels vissa högre Specialkurser sam- tidigt som andra högre Specialkurser utesluts, trots att alla högre special- kurser bygger på gymnasieskolkompetens. SÖ anser vidare att det av utredningen uppsatta ålderskriteriet knappast underlättar en gräns- dragning.

Malmöhus läns landsting anser att det inte finns skäl för att ändra stadietillhörigheten för vissa vårdutbildningar på det sätt som utred- ningsförslagets genomförande skulle innebära. Socialstyrelsen ifråga— sätter om inte utbildning till dietist, dietetiker, föreståndare inom om- sorgsvården, tandtekniker och högre utbildning av optiker borde hän— föras till högskoleutbildningen. Jönköpings läns landsting finner skäl tala för att utbildningen vid statens skogsinstitut och tandsköterskeut— bildningen hänförs till högskolan-..

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Västmanlands län samt läns- skelnämnden i Kopparbergs län frågar sig om- man inte borde mjuka upp gränserna mellan högskola och gymnasium och sträva efter en ytterligare samordning vad gäller studiernas uppläggning m.m. i stället för att göra noggranna gränsdragningar mellan olika utbildningsformer.

Några remissinstanser tar särskilt upp utbildning inom verk och före- tag och dess relation till högskoleutbildningen. Med utgångspunkt i U 68:s definition bör enligt försvarets skolnämnd och T CO utbildning av aktivt befäl inom krigsmakten betraktas som högskoleutbildning. ÖB anser det angeläget att alla onödiga klyftor mellan det militära och det civila utbildningssystemet undviks trots den i vissa hänseenden skilj- aktiga målsättningen. Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning finner det beklagligt att U 68 inte berört den inomvcrksutbildning som bedrivs inom den offentliga sektorn, t. ex. inom försvaret. Utredningen förordar att förutsättningarna prövas för en samverkan mellan det all- männa utbildningsväsendet och inomverksutbildning på högskolenivå, bl. a. med avseende på samnyttjande av personella och materiella re- surser. '

T CO finner att inom högskoleutbildningen ryms enligt U 68:s defini- tion delar av den företagsinterna utbildningen, vare sig denna bedrivs av företagen/myndigheterna själva eller tillhandahålls av andra, t.ex. studieförbunden. Enligt TCO:s uppfattning är det en brist att U 68:s direktiv inte gett utredningen möjlighet att kartlägga detta område, då en övergripande planering av högskoleutbildningen förutsätter ett hän-

Prop. 1975: 9 149

synstagande till samtliga berörda utbildningar. AMS anser att vid di- mensioneringen av högskoleutbildningen de senast berörda utbildningar- na bör beaktas, då bl. a. de personer som genomgår olika internutbild- ningar ofta söker sig andra arbeten än dem utbildningen närmast varit avsedd för. Enligt SR:s mening vore det ett stort slöseri med resurser om utbildningen i mera allmänna högskoleämnen för de anställda inom verk m.m. skulle ske uteslutande eller huvudsakligen genom renodlad inom— verksutbildning. SIF U finner, som förut nämnts, en speciell översyn av relationerna mellan det allmänna utbildningsväsendet och den närings- livsinriktade utbildning som bedrivs i annan form — främst fort- och vidareutbildning — motiverad.

Indelning av högskoleutbildningen

U 68:s förslag om en indelning i yrkesutbildningssektorer som grund för planering m.m. tillstyrks av ett stort antal remissinstanser. De som avstyrker eller är kritiska mot förslaget återfinns främst inom universite- ten och socialhögskolorna. Förslaget att tillämpa också en indelning i basutbildningsområden tillstyrks genomgående av dem som yttrar sig i frågan.

UKÄ ser tanken på en gruppering av högskolans grundutbildningar i sektorer som central för yrkesanknytningen och framhåller att, om den - integrerade högskolan inte blott skall bli en förändring på ytan utan bli ändamålsenlig, man av denna tanke måste dra rimliga praktiska kon- sekvenser, främst i organisatoriskt hänseende. UKÄ ställer sig i huvud- sak bakom den föreslagna indelningen. För denna och därtill knutna anordningar för den lokala utbildningsplaneringen och driftkontrollen talar enligt UKÄ dels att det är av största betydelse att studieorganisa- tionen får sådana egenskaper att motivationen hos den enskilde för genomförande av ett studieprogram stimuleras från början och vidmakt- hålls fortlöpande under studietiden, dels att sammanhanget mellan be- ståndsdelarna i en "utbildning av tänkt omfattning fördjupas genom en rimlig anknytning till ett framtida tillämpningsområde. I UKÄ:s till- styrkan av utredningens förslag ligger samtidigt en varning att principen om sektorisering inte får styra organisatoriska eller anslagsmässiga arrangemang i höge grad än som följer av huvudsyftet. UKÄ anför vidare att i vissa fall, exempelvis lokalt, andra rubriceringar av sektorer och däremot svarande organisatoriska enheter än de av U 68 angivna kan komma att aktualiseras.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner U 68:s förslag om sektorsindelning vara en rimlig utgångspunkt för att motverka de nuvarande missförhållandena med ett stort antal personer med akademiska utbildningar som de inte kan använda i någon yrkes-

Prop. 1975: 9 150

verksamhet. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att indelningen i yrkesutbildningssektorer kan bli ett bra instrument i utbildningsplane- ringen och tjäna syftet att ge varje högskoleort en egen utbildningspro- fil. För TCO framstår U 68:s indelningsprincip som naturlig eftersom högskoleutbildningen skall inriktas mot den framtida yrkesverksam- heten. TCO framhåller vidare att principen är lämplig som utgångs- punkt för information till de utbildningssökande och arbetsmarknaden, samtidigt som organisationen stryker under att indelningen i sektorer inte får ge upphov till nya administrativa barriärer, vilka försvårar en nöd- vändig och önskvärd flexibilitet.

Många av de remissinstanser som tillstyrker att indelningen i sekto- rer läggs till grund för planering m.m. anser det väsentligt att olika utbildningars sektorstillhörighet fortlöpande omprövas och att sektors- gränserna inte hindrar samverkan över gränserna eller bromsar utveck- lingen av nya utbildningar.

De flesta universitetsorgan som klart uttalar sig i frågan, bl. a. samt- liga konsistorier vid universiteten, avstyrker att en indelning i yrkesut- bildningssektorer tillämpas, helt eller åtminstone i fråga om de nuvaran- de filosofiska fakulteternas utbildning. Exempelvis finner konsistoriet vid universitetet i Göteborg att en indelning efter yrkesutbildningssekto- rer bör kunna fungera tillfredsställande inom vissa delar av högskole— utbildningen men otillfredsställande inom andra. Konsistoriet föreslår därför att en indelning används som är baserad på olika principer inom olika delar av högskoleutbildningen. Konsistoriet i Linköping m.fl. vill se sektorsindelningen som ett instrument för planeringen på högre nivå, som dock inte i alla avseenden behöver leda till en motsvarande indel- ning av organisationen på det lokala planet. Humanistiska fakulteten i Umeå hävdar att sektorsindelningen tillämpad på de filosofiska fakul- teterna skulle bryta sönder en väl inarbetad organisation, öka den hier- arkiskt uppbyggda byråkratin och allvarligt hindra sambandet mellan högre utbildning och forskning. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ningsnämnd i Stockholm anser att U 68:s indelningsmodell bygger på en felsyn — modellen är statisk och konserverar nuvarande yrken.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker i prin- cip U 68:s förslag till sektorisering av högskoleutbildningen men anser att sektoriseringen bör genomföras konsekvent upp till högsta nivå i den statliga administrationen. Konsistoriet vill att all verksamhet inom de tekniska fakulteterna skall behandlas som en helhet inriktad på närings- livets och samhällsplaneringens behov. IVA ifrågasätter det berättigade i att som utgångspunkt för utvecklingen av högskoleutbildningen ha kravet att planera inom en gemensam resursram. IVA finner det inte helt naturligt att t.ex. yrkesteknisk utbildning i livsmedelsteknik och utbildning av koreografer skall konkurrera inom en gemensam optime- ringsram, medan läkarutbildning och sjukvårdsplanering sköts av skilda

Prop. 1975: 9 151

organ. Akademien anser starka skäl tala för en fullständig sektorise- ring, där centrala sektorsansvariga samhällsorgan avgör hur stor del av samhällets resurser som bör investeras i utbildning inom respektive sektor, men framhåller att det dock i praktiken torde vara svårt att kon- sekvent förlägga utbildningsansvaret till sektorsansvariga samhällsor- gan. RRV anför för sin del att en helhetssyn på högskoleutbildningen visserligen kan sägas stå i strid med synen på utbildning som ett viktigt medel att nå målen inom en viss samhällssektor. Motsättningen över- bryggas emellertid genom den av U 68 föreslagna ordningen att före- trädare för de olika sektoremas intressen och behov skall ingå i bere- dande och beslutande organ inom högskoleväsendet.

U 68:s konkreta förslag till yrkesutbildningssektorer och om olika utbildningars sektorstillhörighet tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, även om en del pekar på gränsdragnings- problem.

Samtliga socialhögskolor uttalar sig dock bestämt för att socionom- utbildningens sociala linje och förvaltningslinje Iskall hållas samman såväl administrativt som i fråga om utbildningsplaneringen. Socialhög- skolan i Umeå betecknar exempelvis en separation av linjerna enligt U 68:s förslag som olycklig. Högskolan anser att en inordning av den sociala linjen i vårdsektorn innebär en överbetoning av den kurativa funktionen och ger en antydan om att utredningen förbisett den väsent- liga distinktionen mellan socialvård och socialpolitik. Nämnden för socionomutbildning instämmer för sin del i de bedömningar socialhög- skolorna gör av sambanden mellan socionomutbildningens linjer. Enligt nämnden måste sociala linjens samband med vårdutbildningssektorn i vad gäller den kvalitativa utbildningsplaneringen stå tillbaka för det samband med de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna som är ett nödvändigt villkor för att kunna utveckla forskningsanknytningen för linjen. Till detta lägger nämnden de starka ämnesmässiga samband som finns mellan social linje och förvaltningsinriktad utbildning och som också talar emot att i utbildningsplaneringen skilja den sociala linjen från sådana utbildningar. Nämnden tillstyrker dock att den av U 68 föreslagna indelningen efter yrkesutbildningssektorer används som grund för den kvantitativa planeringen men anser att detta inte bör få en alltför styrande effekt på högskolans organisation och arbetsformer.

Några remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, UKÄ, farmaceutiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt SACO föreslår att de far- maceutiska utbildningslinjerna skall hänföras till sektorn för vårdyrkes— utbildning i stället för till sektorn för teknisk yrkesutbildning. Social- styrelsen och länsstyrelsen i Blekinge län förordar samma förändring också i fråga om laboratorieassistentutbildningen. Konsistoriet vid Chal— mers tekniska högskola föreslår att skogs- och jordbruksutbildning hän— förs till en egen sjätte sektor, då detta skulle bidra till att ge den före-

Prop. 1975: 9 152

slagna tekniska sektorn ett homogenare innehåll. Kulturrådet har i och för sig inget att invända mot att den konstnärliga utbildningen ingår i sektorn för kultur- och informationsyrken men förordar att möjligheter- na att föra konstnärsutbildningarna till en särskild yrkesutbildningssek- tor övervägs. Utbildningsnämnden vid statens dansskola förordar att utbildningen vid skolan i sin helhet förs till sektorn för utbildning för undervisningsyrken.

Högskoleutbildningens mål

Ett stort antal remissinstanser ansluter sig till U 6815 målformule- ringar eller har inget att erinra mot dem. Många betonar samtidigt att formuleringarna har en allmän karaktär. I åtskilliga yttranden framhålls att målen bör konkretiseras i högre grad än vad U 68 gjort. Bl. a. efter- lyser man en diskussion om sambanden mellan olika mål och om tänk- bara målkonflikter. De remissinstanser som bedömer utredningsförslagen i olika delar utifrån de angivna målen anser i flera fall att sambanden mellan mål och medel är svaga och i vissa fall t. o. m. oförenliga.

Bland dem som uttalar sig positivt om U 68:s målformuleringar utan att närmare diskutera hithörande frågor märks AMS, många länsstyrel— ser, landsting och kommuner samt Svenska kommunförbundet, Elev- förbundet och SSU.

TCO, som ansluter sig till U 68:s förslag till mål för högskoleutbild— ningen, anser att, även om målbestämningarna lätt blir abstrakta och förefaller utopiska, de ändå kan vara vägledande i det konkreta arbetet. Enligt TCO ger U 68:s olika förslag avsevärt bättre möjligheter att uppfylla de angivna målen än vad dagens högskolesystem ger. Lärar- högskolan i Malmö anser inte minst ur lärarutbildningens synvinkel att utredningens tankegångar utgör en konstruktiv utgångspunkt för en en- hetlig målskrivning för undervisningen, även om man formulerat sig på ett mycket allmänt sätt.

Många remissinstanser anser att analysen och diskussionen av mål- sättningsfrågorna borde ägnats större utrymme av utredningen. Bl. a. några universitetsorgan och STU beklagar att en diskussion av utbild- ningens roll och effekter i samhället, bl. a. hur den påverkar samhällets välfärd och utveckling, saknas. För nämnden för socionomutbildning framstår U 68:s påståenden om mål mer som önskemål och fromma förhoppningar än som egentliga riktlinjer för utbildningspolitiken. Nämn- den anser det vara av stor vikt att ett utvecklingsarbete med syfte att formulera mätbara mål kommer till stånd. CUF anser att de av U 68 formulerade planeringsmålen saknar den nödvändiga härledningen från övergripande samhällsmål. De får därför enligt CUF karaktären av att

Prop. 1975: 9 153

vara lösryckta ur ett större sammanhang med vida tolkningsmöjlig- heter.

Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd finner att möj- ligheterna att genom den grundläggande högskoleutbildningen förverk- liga alla de mål, som man önskar uppställa, i praktiken måste bli rela- tivt begränsade. Högskolans uppgift bör därför vara att i första hand tillhandahålla en yrkesutbildning av hög kvalitet. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att U 68 genom sin mål- analys ”söker förgylla vad som med tanke på snäva tidsramar inte kan bli annat än en yrkesutbildning av tämligen krasst slag”.

Enligt UKÄ anger U 68:s allmänna mål indirekt de naturliga grän- serna —— i ett samhällsskick som det svenska — för de krav som i ett överblickbart perspektiv kan formuleras som gemensamma. UKÄ anser inte att man bör avstå från att formulera allmänna mål utan menar att mål av denna natur bör vägleda skilda planeringsåtgärder — t. ex. studie- organisatoriska — men också kunna innehållsmässigt orientera nya hög- skoleutbildningar, så långt det är möjligt, mot de problem som ledorden inrymmer. UKÄ finner dock att målskalan huvudmål -—— allmänna ut- bildningsmål — specifika mål avseende innehåll och verksamhetsformer borde ha återspeglats klarare i utredningsförslagets konkreta delar. Mål- konfliktcrna skulle, anser UKÄ, kunna ha analyserats djupare och där— med möjligen lett till vissa tydligare ståndpunktstaganden.

Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg finner att de övergri— pande målen hos U 68 kännetecknas av en sådan grad av abstraktion att de svårligen kan anses som riktlinjer för hur den högre utbildningen bör organiseras. IVA anser att allmänna formuleringar om personlig- hetsutveckling, välfärdsutveckling etc. inte kan ligga till grund för pla- nering av den högre utbildningens innehåll och form. Enligt IVA il- lustrerar begreppen i sin konturlöshct det dilemma utredningen försatt sig i i sin ambition att finna målformuleringar som kan tillämpas på all högskoleutbildning. ABF finner att U 68:s målbcgrepp sammantagna innehåller såväl målkonflikter som varandras förutsättningar och anser att utredningens analys på ett övertygande sätt visar hur vanskligt det är att för en högskola som skall vara hela samhällets angelägenhet söka formulera ett avgränsat och entydigt mål.

Lärarhögskolan i Stockholm anser att individorienterande och sam- hällsutvecklande mål betonas allt för litet i utredningen och att U 68 i allt för stor utsträckning hävdar de samhällsanpassade målen och då framför allt anpassningen till arbetsmarknaden. En väsentlig svaghet med U 68:s målkapitel är enligt konsistoriet i Linköping att man valt att låta ett av delmålen — yrkesförberedelsen —— dominera nästan totalt och utan att precisera innebörden i det. Synpunkter i frågan om utbild- ningens yrkesinriktning redovisas närmare i det följande.

Nämnden för socionomutbildning saknar i målredovisningen en dis-

Prop. 1975: 9 154

kussion av hur framtidsaspekterna skall komma in. Med den ökade insikt om planeringens betydelse för energitillgång, miljöfrågor och sam— hällsförändring som vi har i dag vore det, anför nämnden, naturligt att i planeringsmålen för högskolan inkludera medvetenhet om framtids- aspekternas betydelse och beredskap att i problemlösning och andra uppgifter väga in hänsyn till långsiktiga konsekvenser. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm efterlyser en diskussion av en övergripande syn på forskningens och högskoleutbildningens mål mot bakgrund av mänsklighetens globala överlevnadsproblem.

Några remissinstanser, främst inom universiteten, anser att vissa av de mål för utbildningens innehåll och verksamhetsformer, främst k r i- tisk s kolning, vilka U 68 ser som medel för att nå planerings- målen, är så viktiga att de bör' jämställas med dessa. Juridiska fakul- teten i Uppsala och dess utbildningsnämnd hävdar att universitetens och högskolornas särställning motiveras av den vetenskapliga verksamhetens särart samt att det är just genom att bedriva kritik och kritisk skolning som det högre utbildningsväsendet kan göra samhället i övrigt de vik- tigaste tjänsterna. Detta förusätter en hög grad av självständighet. Fa- kulteten och nämnden kan inte finna, att denna uppfattning, som allt- jämt ligger till grund för universitetsorganisationen, har förlorat sitt berättigande. I U 68:s diskussion om målfrågorna har dessa förhållan- den betonats alltför svagt i jämförelse med de av utredningen angivna allmänna planeringsmålen. Teologiska fakulteten i Lund och dess ut- bildningsnämnd anser att universitetens viktiga funktion att utbilda för- måga till kritisk prövning och bedriva av samhället och dess institutioner obunden och kritisk forskning kan försvåras i och med att utbildning, kunskaper och grundforskning inte ges exklusivt egenvärde utan ses som medel för att förverkliga vissa politiska mål. Fakulteten och nämnden varnar för att — om inte tvingande skäl kan anföras —— konstruera system som i ett annat politiskt läge än. det nuvarande kan brukas till inte en— dast organisatorisk utan också politisk styrning av utbildningens och forskningens innehåll. Liknande synpunkter anförs av bl.a. medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, de humanistiska och medicinska fakulteterna i Lund samt humanistiska fakulteten i Umeå. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd finner det anmärkningsvärt att U 68 undvikit att diskutera i vad mån man kan förena dels en vidgning av högskolebegreppet, dels en starkare yrkesinriktning av de filosofiska fakulteternas utbildning med ett bibe- hållande av universitetsutbildningens vetenskapliga inriktning.

UKÄ finner för sin del att det i U 68:s måldiskussion inte finns någon motsättning mellan målen av olika dignitet men stryker under att krav på goda ämneskunskaper och fostran till kritisk skolning måste vidmakt- hållas i varje led av planering och genomförande av studieprogram i den nya högskolan.

Prop. 1975: 9 155

De målformuleringar som finns i nuvarande universitetsstadga och utbildningskungörelser samt i U 6815 författningsförslag kommenteras positivt av några remissinstanser. Också dessa anser att mål för utbild- ningens innehåll och verksamhctsformer bör inta en framträdande plats. Enligt SACO utgör ändamålsparagrafen —- i huvudsak identisk med nu- varande utbildningskungörelsers formulering — i U 6815 förslag till kun- görelse om högskoleutbildning en mera uttömmande och adekvat be- skrivning av högskoleutbildningens mål än utredningens ”målsättnings- katalog” i betänkandetexten. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kon- sistoriet i Umeå och SIF U. Statens medicinska forskningsråd säger sig inte kunna dela U 68:s grundläggande syn på högskoleutbildningens mål. Rådet anser att målet för universitetens verksamhet bör vara det i universitetsstadgan formulerade: ”att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning”. Detta bör kompletteras med ett stadgande som täcker in nödvändigheten av en ökad yrkesinriktning för vissa av de nuvarande högskoleutbildningarna.

Många remissinstanser diskuterar som nämnts — i generella termer eller specifikt för var och en av U 68:s fem målrubriker —— planerings— målen i relation till utredningens konkreta reformförslag och vidare konflikter mellan olika mål.

Remissinstansernas synpunkter på målet ”p e r s 0 n i i g h e t 5 u [— v e ck 1 i n g” anknyter i huvudsak till U 68:s utgångspunkt att all hög— skoleutbildning skall vara yrkesinriktad. I yttrandena diskuteras dels möjligheterna att tillgodose personlighetsutvecklande mål i en yrkesin- riktad utbildning, dels utrymmet för studier utan yrkesinriktning, av per- sonliga bildningsskäl.

Några remissinstanser stryker under att högskolestudier skall kunna bedrivas utan någon form av yrkesinriktning. Medicinska fakulteten i Göteborg anser att det svenska samhället, med dess intellektuella och ekonomiska resurser, har råd även till sådan högre utbildning och forsk- ning vars mål är att överhuvudtaget berika våra kunskaper och sprida dessa inom så stor del av befolkningen som möjligt. Även historisk-filo- sofiska sektionen [ Stockholm och dess utbildningsnämnd, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, konsistoriet samt odontologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd vid karolinska institutet, lärar- högskolan i Umeå, SFS m. fl. anser att utrymme bör finnas för studier utan yrkesinriktning. TCO anser å sin sida att det knappast kan anses samhällsekonomiskt försvarbart att så länge samhället i övrigt arbetar under ekonomiska restriktioner låta högskolesystemet utvecklas isolerat från stora delar av arbetsmarknaden och dess krav. FÖVUX anser det riktigt att högskolan skall vara yrkesinriktad Och att allmänbildning, som bidrar till elevernas personlighetsutveckling och ger dem gemen- samma referensramar, inte bör förmedlas av högskolan, där endast en mindre del av varje årskull återfinns. Sådan bildning bör enligt FÖVUX

Prop. 1975: 9 156

ges i ungdomsskolan, där alla kan komma i åtnjutande av den, samt på högskolenivå av studieförbundcn.

Många remissinstanser framhåller att det inte behöver finnas någon motsättning mellan yrkesinriktning och mållsom personlighetsutveck- ling. Sålunda anser UKÅ att högskoleutbildningen skall förbereda för yrkesverksamhet men också kunna tillgodose andra livsbehov än dem som svarar mot yrkeslivets krav. En höjd utbildningsnivå är enligt SÖ i och för sig av värde och grundskolan och gymnasieskolan tjänar ett sådant ändamål. Även högskolan bör, anser Sö, ge sitt bidrag i denna riktning men för både samhället. och individen blir utbildningen -— inte minst på högskolenivå —— mer värd om den kan utnyttjas också i yrkes- livet. LO och SFS framhåller att en hög grad av yrkesförberedelse inte behöver stå i motsats till kritiskt tänkande. LO hävdar vidare att en för- stärkt arbetslivsanknytning inte står i ett motsatsförhållande till utbild- ningens mål att verka personlighetsdanande. Att studierna närmar sig den verklighet där människor skall göra sin arbetslivs- och samhällsinsats måste i stället främja både utvecklingen av ansvarskänsla och lusten att i konkreta situationer utveckla anlag och intressen.

Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola anser att vad U 68 anfört under rubriken "personlighetsutveckling,, inte handlar om personlighetsutveckling utan om "doktrinär styrning i syfte att åstad- komma habila yrkesverksamma individer med väl utvecklade kommuni- kationsfärdigheter inom en gemensam referensram”. Om ambitionerna skall begränsas härtill bör målet ges en adekvat benämning.

Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg hävdar att målet ”per- sonlighetsutveckling” lätt kommer i konflikt med det uttalade effektivi- tetskravet. Enligt SFS uppfylls inte delmålet '*personlighetsutveckling' genom det av U 68 föreslagna systemet med fasta dimensionerade ut- bildningslinjer. SSEF anser att förekomsten av graderade betyg inte bidrar till kritiskt tänkande.

Bl. a. historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbild- ningsnämnder [ Lund finner att målet ”v ä 1 f ä r (1 s u t v e c k -1 in g” tillfredsställs väl genom förslagen. om ökad arbetslivsanknytning. Nämn- derna anser vidare att dimensioneringsförslagen är välkomna med hän- syn till detta mål. SFS finner att förslaget om en totaldimensionering av den högre utbildningen innebär att välfärdsutvecklingen eftersätts. Mot bakgrund av att en allmänt högt hållen utbildningsnivå är fördelaktig från samhällsekonomisk synpunkt är förslaget enligt SFS ologiskt i och med att man låter de samhällsekonomiska aspekterna underordnas ak- tuella statsfinansiella problem. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd menar att medlen för att nå välfärdsutveckling i betydelsen ekonomisk tillväxt resp. livskvalitet kan vara direkt motsatta. CUF motsätter sig utredningens koppling mellan välfärdsutveckling och ekonomisk tillväxt.

Prop. 1975: 9 157

Många remissinstanser anser att planeringsmålet ”d e m 0 k r a t i” starkt bör påverka den institutionella organisationen. Åtskilliga univer- sitets- och högskoleorgan, statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd samt SFS anser att flera av U 68:s förslag beträffande den institutionella organisationen, bl. a. rörande sättet för utseende av ledamöter i olika organ inom högskolorna, rim- mar illa med demokratimålet. LO ser det som väsentligt för utvecklingen av demokratin att de som deltar i undervisningen får vara med och på- verka studiernas innehåll och inriktning. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala finner det dock inte självklart att högsko- lan skall tjänstgöra som en skola i demokrati i yttre, teknisk mening. Enligt nämnden blir situationen särskilt besynnerlig om den studerande får tillfälle att utöva ansvar och medinflytande under högskoletiden medan arbetsplatsdemokratin i övrigt är helt outvecklad. SSEF anser graderade betyg vara direkt oförenliga med ett demokratiskt samhälle.

De remissinstanser som kommenterar U 68:s målrubrik ”inter- n ati o n al i s e r i n g” är i allmänhet mycket kritiska mot utredning- en. Teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd efterlyser en allmän överblick av vad som internationellt sker på högskoleområdet och anser att U 68:s brist på internationella perspektiv är belysande för det ringa värde utredningen själv sätter på de övergripande mål man för fram för utbildningen. Även STU anser att utredningen tar alltför lätt på de internationella jämförelserna och att frågor som t. ex. jämför- barhet av betygsmeriter varit av värde att få belysta. Enligt konsistoriet m.fl. i Linköping kan vissa av utredningens förslag verka isolerande, t. ex. förslaget att avskaffa examina och den föreslagna administrativa begreppsapparaten. Liknande synpunkter anförs av bl.a. humanistiska fakulteten i Lund. Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska hög- skola anser att avsnittet om internationaliscring innehåller en klar tendens till ”know-how imperialism” som torde stå i motsättning till den utvecklade solidaritet som samtidigt hävdas. Enligt språkvetenskap- liga sektionens utbildningsru'itnnd i Uppsala måste U 6815 uppfattning att målet ”internationalisering” bör genomsyra all högskoleutbildning anses som en orealistisk överdrift. IVA betonar att internationalisering i sig inte är något enhetligt utbildningsmål. Sålunda kan önskemål om att främja svenska biståndsinsatser resp. utveckla svensk utrikeshandel medföra delvis skiljaktiga krav på utbildningen.

Många remissinstanser anser att vissa av U 68:s förslag är väl ägnade att bidra till s 0 ci al f ö r ä n d r i n g, särskilt möjligheterna att för- ändra den sociala rekryteringen till högskolestudier i positiv riktning. Detta gäller främst förslagen om återkommande utbildning och om cta- blering av högskoleutbildning utanför universitetsorterna. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser emellertid att lokaliseringsförslagen innebär risker för en social snedrekrytering. Några remissinstanser är

Prop. 1975: 9 158

tveksamma om U 68:s förslag är tillräckliga för att komma till rätta med den sociala snedrekrytering som utmärker högskoleutbildningen. LO framhåller att inom högskolesystemet inre förändringar måste vidtas så att nyag rupper skall kunna uppleva att högskolan tar hänsyn till deras behov och förutsättningar. Vidare måste enligt LO antagningsbestäm-— melserna utformas så att de lägger större vikt vid yrkes- och samhälls- erfarenhet än för närvarande. LO ser det också som väsentligt att hög- skolan erbjuder ett större sortiment av kurser och avdelar en större del av resurserna till kortare och till praktiska behov knutna kurser för att bidra till social rättvisa.

CSN, studiemedelsnämnden i Uppsala och SFS finner att åt- gärder på det studiesociala området måste ses som ett väsentligt medel för att förändra högskolans sociala rekrytering. Enligt studiemedels- nämnden i Uppsala borde U 68 behandlat frågan om utbildningens socia- la funktion utifrån en övergripande målsättning om hur utbildningen kan utjämna de rådande klasskillnaderna. Nämnden är inte främmande för att de nuvarande generella studiestödsreglerna måste kompletteras med selektiva åtgärder om man önskar uppnå målet ”social förändring”. CSN ser det som synnerligen väsentligt att man gör en undersökning av de sociala effekterna av hittillsvarande studiesociala insatser.

Socialhögskolan i Umeå vill betrakta högskolans uppgift som i huvud— sak syftande till utveckling och förnyelse av rådande samhällsförhål- landen och tar därvid upp sambandet mellan ny kunskap och social för- ändring. Enligt högskolan måste grunden för en utbildning med denna funktion vila på de nya rön och åsikter som märks genom ifrågasätt- ande studier och forskning. Socialhögskolan anför vidare att förutsätt- ningen för att dessa nya idéer skall vinna gehör och i praktiken kunna omsättas till nya resurser också ligger i en organisation som möjliggör en ur det teoretiska kunnandet hämtad ideologisk förnyelse beträffande sättet att se på samhällsfunktionerna. Nämnden för socionomutbildning ansluter sig till dessa synpunkter.

Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningmämnd anser att möjligheterna att åstadkomma social utjämning inom ramen för hög- skoleutbildningen är små och förordar att åtgärder sätts in på ett tidigare stadium, särskilt inom skolväsendet, för att bredda rekryteringsunderla- get. Fakulteten och nämnden, liksom bl.a. länsstyrelser-z i Kronobergs län, framhåller emellertid att en utjämning i värderingen av olika yrken är betydelsefull. Humanistiska fakulteten i Umeå anför att orättvisorna i samhället inte nödvändigtvis avlägsnas genom en rättvis social rekryte- ring av de studerande i högre utbildning, eftersom de färdigutbildade i regel identifierar sig med sin nya yrkes- och klassmiljö, inte med sin ut- gångsmiljö, och klass- och gruppmotsättningarna på så vis kvarstår, om än i förening med en snabbare ”ståndscirkulation”.

En stor majoritet av remissinstanserna instämmer i eller lämnar utan

Prop. 1975: 9 159

erinran U 68:s överväganden och förslag om mål för 11 t b i 1 d nin g- ens innehåll och verksamhetsformer. Idet föregående har redovisats synpunkter på relationen mellan dessa mål och plane- ringsmålen.

Några remissinstanser, bl. a. samhällsvetenskapliga fakulteten och dess utbildningsnämnd samt medicinska fakulteten i Lund, matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och styrelsen för skogs/lög- skolan, anser att kvalitetsaspekterna borde fått en mer framträdande roll i måldiskussionen.

UKÄ pekar på en rad konsekvenser som borde bli följden om man ger begreppet kritisk skolning en vid innebörd i linje med U 68:s tanke— gångar. Enligt UKÄ behövs lärare och andra medarbetare i en ut— sträckning som hittills delvis kunnat hållas tillbaka på grund av en för stark tro på rationaliseringar. Detta ställer frågor om studietidens längd i ett närmare beroende av målangivelser än, som ofta hittills, av gene- rellt formulerade'normer m.m. ABF anser det mycket betydelsefullt att U 68:s idéer om kritiskt tänkande m. m, ges utökat utrymme i hög- skolans verksamhet.

Filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd anser att det skulle ha varit av värde om U 68 diskuterat möjligheterna för en försöksverksamhet vid något universitet med en genomgående problem- orienterad undervisning. En sådan diskussion med eventuellt åtföljande försöksverksamhet skulle enligt fakulteten och nämnden ha kunnat medföra en förnyelse av såväl innehållet i utbildningen som undervis— ningsmetoderna.

UKÄ fäster stor vikt vid problemorientering av utbildningen och an- ser att problemoricnteringen bör utgöra en viktig ingrediens i yrkesin- riktningen av högskolestudierna. Enligt UKÄ är en problemcentrerad utbildning väl ägnad att främja en kombination av kreativ och kritisk attityd. UKÄ anser att ansträngningarna bör ökas för att påbörja ett utvecklingsarbete som syftar till ökade inslag av problemorienterande studier. Detta förutsätter enligt UKÄ en generositet från statsmakternas sida, t. ex. vad gäller lokala myndigheters rätt att experimentera med olika uppläggningar.

U 68:s synpunkt att ett mål för undervisningen bör vara att främja kreativiteten stryks under av bl. a. SÖ, konsistoriet vid tekniska högsko- lan i Stockholm, utbildningsnänznden vid högskolan i Luleå, STU, sty- relsen för konstfackskolan, Svenska ingenjörssamfundet och T eknolog— organisalionen Reftec.

Frågan om förhållandet mellan högskoleutbildningen och studieför- bundens verksamhet berörs i ett par yttranden. Folkbildningsförbundet framhåller att folkbildningen har väsentliga uppgifter även med det av U 68 föreslagna högskolesystemet. Förutom konkreta ”kompletterings- uppgifter” inom systemet behövs det enligt förbundet en fri sektor

Prop. 1975: 9 160

inom det högre utbildningsväsendet för att förverkliga de individuella och sociala mål som utredningen uppställt. ABF påpekar att en reforme- ring av högskolan i den riktning U 68 avsett väsentligt skulle underlät- tas om studieförbundens pedagogiska metoder och sätt att anpassa under- visningen till elevernas förutsättningar och önskemål kunde vinna in- steg inom högskolesektorn. ABF anser det nödvändigt att finna former för en närmare samverkan mellan högskolan och studieförbunden, for- mer som dock inte får inkräkta på de senares frihet och självständighet. Enligt förbundets uppfattning måste universitetscirklarna ges en central roll i strävandena att föra ut framför allt de inslag i högskoleutbildning- en, som är av personlighetsbildande karaktär, till dem som saknar möj- lighet att följa reguljära studiegångar.

Utbildningens arbetslivsanknytning

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till U 68:s utgångspunkt att högskoleutbildningen skall vara yrkesinriktad. Till dessa hör socialsty- relsen, statskontoret, RRV, SÖ, några universitets- och högskoleorgan, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, nästan samtliga länsstyrelser och landsting, fler- talet av de kommuner som yttrat sig i frågan, Svenska kommszörbun- det, LO, T CO, SACO, handelskamrarna i Stockholm och Göteborg, SFS, SECO, Elevförbundet och SSU. Många av dessa instanser betonar samtidigt — liksom utredningen — att yrkesinriktningsprincipen inte be- tyder att utbildningen skall inriktas som snäva områden eller innehålla endast direkt yrkesanknutna moment.

1 åtskilliga yttranden efterlyses preciseringar av vad arbetslivsanknyt- ning och yrkesinriktning reellt skall betyda. En rad universitets- och högskoleorgan, t. ex. konsistorierna i Uppsala och Linköping samt vid universitetet i Göteborg, som del-'.ar U 68:s uppfattning att en förbättrad anknytning mellan högskoleutbildningen och arbetslivet bör eftersträ- vas, anser sålunda att utredningen inte tillfredsställande klargjort inne- börden i begreppet ”yrkesinriktad”.

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm rn. fl. framhåller att universitetsinstitutionernas ansvar och funktion måste vara att främja ämnesteoretiska studier och bedriva ämnesteore- tisk forskning. Frågan om yrkesinriktad utbildning måste enligt nämn- den belysas ytterligare vad gäller reformens effeker på institutionerna. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser att det är omöj- ligt att förneka att universitetsutbildningen hittills varit till största delen yrkesförberedande, åtminstone i den meningen att flertalet efter grundexamen beretts meningsfull sysselsättning inom områden för vilka utbildningen varit av betydelse. Fakulteten anser för sin del att yrkes- förberedelsen består dels i inhämtandc av faktiska kunskaper, dels i

Prop. 1975: 9 151

inövandct av en kritisk attityd. Sveriges civilingenjörsförbund anser att yrkesinriktning bör tolkas som utbildning för att klara vissa arbetsupp- gifter eller funktioner snarare än ett speciellt yrke. Liknande syn- punkter anförs av bl. a. konsistoriet i Uppsala. SFS anser att man kan urskilja tre grader av utbildningens anknytning till yrkesliv och arbets— marknad. Begreppet ”yrkesutbildning" gäller de mest målinriktade ut- bildningarna, t. ex. läkar— och tandläkarutbildningarna. ”Yrkesinriktad utbildning” ger en inriktning mot en mer eller mindre bred "arbets- marknad, t. ex. ekonomutbildningen. Den svagaste formen av yrkes- förberclse har de ”yrkesorienterande utbildningarna”, till vilka många utbildningar vid filosofisk fakultet kan föras.

AMS finner att strävan att yrkesinrikta högskoleutbildningen måste ställas i relation till arbetsmarknadens föränderlighct. Även om en ut- bildning måste innefatta stora inslag av specialisering, bör enligt AMS utrymme ges för en bred grund som i sin tur kan ge förutsättningar att i framtiden möta yrkeslivets skiftande krav. Problemen att få ett direkt samband mellan utbildning och senare yrkesverksamhet kommer inom många områden att finnas kvar på grund av de ständiga förändringarna inom näringsliv, förvaltning etc. Vid presentationen av utbildningen bör, enligt AMS, arbetsmarknadens föränderlighet och de olika utbildning- arnas utbytbarhet strykas under.

Statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forsk- ningsråd anser att kortsiktiga yrkesutbildningsaspekter i alltför hög grad präglat U 68:s förslag. Råden framhåller att det är väsentligt, även ur yrkesutbildningssynpunkt, att utbildningen får tillräcklig bredd och djup och att inslaget i de olika ämnena av vetenskaplig metodik och veten- skapligt tänkande tillgodoses. Värdet av en god basutbildning betonas också av IVA, som finner att osäkerheten i kvantitativa arbetsmarknads- prognoser och svårigheten att förutsäga framtida krav på utbildningens innehåll talar emot en snäv specialisering. Liknande synpunkter fram— förs av en rad universitetsorgan. Konjunkturinstitutet anser att en hård, direkt yrkesinriktning i högskoleutbildningen leder till att individerna blir låsta till ett begränsat verksamhetsområde och att den yrkesmäs- siga rörligheten minskar.

UKÄ finner för sin del att den mest fruktbara metoden att på ett lyckligt sätt lösa spänningarna mellan arbetsmarknaden och utbildning- ens innehåll och organisation inte ligger i ytterligare strävanden att söka fånga framtidsbehoven genom förbättrad prognosteknik. I stället bör enligt UKÄ ansträngningarna koncentreras på att skapa en studieorga- nisation och inlärningsmiljö som är elastisk nog att möta hårda krav på snabba förändringar i fråga om utbildningens innehåll och uppläggning och som själv inbjuder till nyskapelse.

Konsistorierna i Lund och vid universitetet i Göteborg m. fl. universi- tets- och högskoleorgan samt SACO och SFS framhåller att graden av

Prop. 1975: 9 . .' 162

yrkesanknytning måste tillåtas variera mellan olika utbildningar. Kon- sistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att de filosofiska ämnes- områdena med avseende på sitt innehåll inte är anpassade för utbild- ning mot snäva yrkesmål. För en lång rad ämnen gäller att de ej är oundgängligen nödvändiga inom något bestämt yrke men är av största vikt för en lång rad yrken. Detta har sin grund i det förhållandet att utbildningen i första hand är inriktad på generella kunskaper samt trä- ning i förmågan att självständigt: uppsöka, inhämta och kritiskt granska information. Samhällsvetenskapt'iga fakulteten i Lund och dess utbild- ningsnämnd framhåller att det i ett föränderligt samhälle inte är möj- ligt att vid universiteten skapa yrkesutbildningar i den omfattning U 68 föreställt sig. Vad universiteten framför allt kan ge är gedigna ämnes- kunskaper. Skulle institutionerna få till väsentlig uppgift att endast leve- rera av administratörer beställda kursbitar, skulle kvaliteten på de sist— nämnda snart sjunka.

Metoder för att åstadkomma cn bättre arbetslivsanknytning diskuteras i några yttranden. Några remissinstanser erinrar här om U 68:s förslag om arbetslivsrepresentation i utbildnings- och linjenämnder. Att högsko- lan i ökad utsträckning öppnas för grupper med kanske bristfällig for- mell utbildning men med värdefulla erfarenheter och viktiga uppgifter inom arbetslivet är enligt LO ett annat medel att stärka högskolans an- knytning till arbetslivet.

SA FlSl anser att utbildningen skulle få en bättre arbetslivsanknytning än vad nuvarande system möjliggör om man utgick från ett system or- ganiserat efter principen om inlärning i olika miljöer, där man ser den formella utbildningen som en inlärningsmiljö bland andra, t. ex. arbets- liv och familj. Med beaktande av svårigheterna att i någon omfattning införa ett sådant system annat än på lång sikt förordar organisationerna försöksverksamhet på detta område.

Nämnden för socionomutbildning framhåller att erfarenheterna från socionomutbildningen tyder på att samspelet utbildningsproducenter— avnämare är viktigt och värdefullt för båda parter. Den egentliga bristen på detta område har enligt nämnden varit och är alltjämt avsaknad av resurser för att forskningsmässigt bearbeta den problematik fältet har och därigenom utveckla och fördjupa samspelet.

Teologiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd aktualise- rar i detta sammanhang det värde praktik kan'ha för en bättre arbets- livsanknytning men frågar sig om inte en arbetslivserfarenhet från ett helt annat område än det tilltänkta yrket kan vara mera värdefull i vissa fall.

Vissa remissynpunkter rörande yrkesinriktning i förhållande till andra utbildningsmål har redovisats i det föregående. I det följande kommer vissa frågor som berör förhållandet mellan arbetslivsanknytning och forskningsanknytning att tas upp.

Prop. 1975: 9 163

Utbildningens forskningsanknytning

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan ansluter sig till U 68:s utgångspunkt att all högskoleutbildning bör ha ett samband med forsk- ningen. Ett stort antal instanser anser emellertid utredningens behand- ling av sambandet mellan grundutbildning och forskning otillfredsstäl- lande. Synpunkter på förhållandet att U 68:s uppdrag avgränsats till enbart grundutbildningen har redovisats i det föregående (1.2.1). Vissa av utredningens förslag bedöms vidare försvaga befintlig anknytning mellan grundutbildning och forskning. Det är främst förslagen rörande lokalisering och institutionell organisation —— innefattande tjänsteorga- nisation — som diskuteras med avseende på effekterna för forskningsan- knytningen. Synpunkter i detta avseende vilka huvudsakligen gäller den institutionella organisationen och tjänsteorganisationen redovisas när- mare i det följande (1.2.7).

Ett stort antal universitets- och lzögskoleorgan liksom forskningsråden har gjort frågan om högskoleutbildningens forskningsanknytning till ett huvudtema i sina yttranden. Exempelvis anser konsistoriet i Lund att U 68:s förslag inte beaktar vikten av ett nära samband mellan utbild— ningsplaneringen och forskningsutvecklingen. Medicinska fakulteten i Umeå anser att utredningen genom sina diskussioner av sambandet mellan grundutbildning och forskning presterar en helt övertygande argumentering för önskvärdheten av en nära forskningsanknytning och efterlyser en mera energisk diskussion av bl.a. de sociala följderna av den kvalitetsskillnad som kommer att uppstå mellan undervisning på högskolor med och högskolor utan forskning. Statens humanistiska forskningsråd finner att det redan på kvantitativa grunder står klart att utredningens behandling av forskningsanknytningen blivit utomordent- ligt snäv. ”Verklighetsfrämmande åtskiljande av undervisning från forskning” och "bristande konkretion och underbetoning av den veten- skapliga forskningens betydelse för samhälle och undervisning" har enligt rådet framstått som förutsättning för att utredningens enhets- resonemang inte skall störas.

UKÄ anser att hela reformfrågan skulle ha tjänat på klarare direktiv när det gäller forskningsanknytningen och uttalar sig för en princip- förklaring från statsmakternas sida om att hela högskolan bör betraktas och utvecklas såsom en enhet för högre utbildning och forskning. Vissa delar av detta problemkomplex bör kunna behandlas inom ramen för utredningen av vissa frågor rörande forskarutbildningen m. rn. Frågor om utveckling av resurserna för att inom hela högskolan stärka förbindel- serna med vetenskaplig verksamhet och forskningsmiljö bör enligt UKÄ' i fortsättningen bli betydelsefulla uppgifter för planeringen. SACO an- ser att U 68:s förslag kan läggas till grund för en reform endast under förutsättning att väsentliga justeringar vidtas i syfte att säkra ett nära

Prop. 1975: 9 164

samband mellan undervisning och forskning. Till de remissinstanser som anser det nödvändigt att frågor om forskningens roll och om grund- utbildningens forskningsanknytning utreds närmare, innan reformer genomförs, hör vidare bl. a. konsistorierna i Uppsala och Umeå och vid tekniska högskolan i Stockholm samt STU och SFS.

Några remissinstanser diskuterar i sammanhanget innebörden i be— greppet forskning. Jönköpings läns landsting anför att varje forsknings— aktivitet torde kunna inplaceras på en skala, där den ena ytterligheten är en ren grundforskning, kanske definierad som ”sökande efter kun- skap för kunskapens egen skull” och den andra ytterligheten är utveck- lingsarbete i nära anknytning till produktionsprocesser av olika slag. Landstinget anser att den mycket omfattande forskningsverksamhet som bedrivs utanför universitet och högskolor, t. ex. inom industrier och sjukhus, bör observeras. All forskning — såväl i offentlig som i enskild regi —— här på ett eller annat sätt samordnas med högskolan.

Relationen mellan å ena sidan arbetslivsanknytning av utbildningen inom en vidgad högskola, å andra sidan forskningsanknytning av utbild- ningen diskuteras i några yttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län pekar på att en högskolereform för en del utbildningar måste innebära en ökad anknytning till forskning, för andra en ökad orientering mot arbetslivet. Som antytts i det föregående hävdar vissa universitets- och högskoleorgan att utredningens starka betoning av arbetslivsanknytning— en innebär risker för att forskningsanknytningen försvåras eller kommer i skymundan. Exempelvis anser teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd att tonvikt på yrkesutbildning med linjer som har föga sammanhang med forskningens uppdelning på olika ämnen är en faktor som försvårar forskningsanknytningen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd anser att förslaget om mestadels korta, snävt yrkesinriktade kurser i grundutbildningen kan leda till en nästan total fragmentering av kärnämnena, som skulle inne- bära ett dödligt hot mot forskning och forskarutbildning vid institutio- nerna — och därmed även mot lågstadieundervisningens vetenskaplig— het.

Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Stockholm hävdar att kontakten med forskningen är ett oundgängligt inslag i varje utbild- ning av högskolekaraktär. Så är t. ex. enligt nämnden träningen i vetenskaplig metodik och vetenskapligt tänkande i hög grad en aspekt av den yrkesförberedande utbildningen redan på grundutbildningsnivå. Konsistoriet vid karolinska institutet framhåller att forskningens meto- dik ständigt är aktuell inte bara för lärarna utan också för de blivande läkarna och tandläkarna.

SACO:s instämmande i U 6815 förslag, att högskoleutbildningens yr- kesinriktning skall ligga till grund för studiernas organisation på grund— utbildningsnivå, görs i övertygelsen att detta väl låter sig förena med er-

Prop. 1975: 9 165

forderliga anordningar i syfte att trygga forskningssambandet. TCO anser att svårigheten att mera precist uttrycka vad som krävs i ett visst yrke gör att de vetenskapliga synpunkterna bör få ett betydande ut- rymme.

Några remissinstanser med anknytning till utbildningar som i dag saknar institutionaliserad forskningsanknytning diskuterar konsekven- serna för berörda utbildningar av ett genomförande av U 68:s förslag.

Nämnden för socionomutbildning anser att frågan om socionomut- bildningens forskningsanknytning är av fundamental betydelse. Nämn- den pekar på att det för närvarande är svårt att till fullo meddela en un- dervisning vilande på vetenskaplig grund. De forskningsrcsultat som bor- de utgöra grunden för högskolornas utbildning för socialt behandlings- arbete saknas i stor utsträckning. Nämnden redovisar fyra typer av behov av forskningsanknytning för socionomutbildningen. För det första gäller det behov av forskning dels som stöd för grundutbildning- en, dels för att ta fram ny kunskap. Den andra typen av behov avser den sociala verksamhetens behov av forskarutbildade med socionom- examen i botten. För det tredje gäller "det önskemål att nyttja den forskningskapacitet socionomerna utgör, främst genom den yrkesin- riktade utbildning och de praktiska erfarenheter de inhämtat. Slutligen anser nämnden att utbildningssystemet bör göras flexibelt så att socio— nomer ges möjlighet till såväl forskarutbildning som kvalificerad vidareutbildning.

OM US anser att musikutbildningen i dag har otillfredsställande för- utsättningar att tillgodogöra sig den stimulans som närheten till och kontakten med en levande och dynamisk forskningsverksamhet utgör. OMUS framhåller betydelsen av att de direkta forskningsinsatscrna åt- minstone till en del inriktas på problem som har betydelse för grund- utbildningen. Speciellt föreligger inom musikområdet ett stort behov av pedagogisk-metodisk forskning och utvecklingsverksamhet. Styrelsen för konstfackskolan ser det som väsentligt ur både allmänsamhälleliga aspekter och studiesynpunkter att en designforskning kommer till stånd med förankring i utbildningen. Styrelsen för biblioteks/ziigskolan anser att det ur bibliotekarieutbildningens synvinkel är väsentligt med en stark och samordnad biblioteksforskning, bl. a. för att underlätta rekrytering- en av kvalificerade lärarkrafter.

Stockholms läns landsting anser att det från likvärdighetssynpunkt är angeläget att kommunal högskoleutbildning tillförsäkras samma an- knytning till forskning inom olika specialområden som utbildningen 'in- om den statliga högskolan.

Från flera håll framhålls allmänt värdet för forskningen av en kopp- ling till utbildningen inom en vidgad högskola. Exempelvis framhåller forskningsrådsutredningen att en bredare kontakt med utbildning som inte tidigare ingått i högskolan i många fall bör ge impulser till nya

Pr0p. 1975: 9 166

forskningsinsatser. U 68:s förslag bör enligt ABF bidra till att ge univer- sitetsforskningen flera och tätare impulser från samhället utanför hög- skolorna, under förutsättning att utbildningens forskningsanknytning blir tillräckligt stark.

AMS ser för sin del en nära kontakt mellan arbetsliv och forskning som väsentlig, varigenom nya utbildningsvägar eller kombinationer av ämnen successivt kan tillskapas.

Det värde som forskningsanknytningen representerar måste enligt LO" vägas mot andra värden och andra mål. Den närmare anknytningen till arbetsliv och regionala och lokala förhållanden representerar för LO sådana värden. Önskemål om bevarad forskningsanknytning får inte leda till att man avstår från en ökning av utbildningsutbudet då förutsätt- ningar i övrigt finns för en sådan ökning. LO framhåller att större hän- - synstagande till arbetsliv och regionala förhållanden inte behöver be- tyda en försämrad forskningsanknytning. Den ytterligare spridningen av högskoleresurser till nya orter bör tvärtom kunna leda till att forsk- ningen i högre grad kan inriktas på problem av väsentlig betydelse inom regionen. Därmed skapas enligt LO också en större förståelse för forskningens behov och metoder.

Med hänsyn till konsekvenserna för sambandet mellan forskning/ forskarutbildning och grundutbildning kritiserar emellertid många re- missinstanser U 68:s förslag om utbyggnad av högskoleutbildningen på orter utan forskningsorganisation. I anslutning härtill förs fram en del synpunkter och förslag rörande lokalisering av resurser för forskning och forskarutbildning.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd ser det som bekymmersamt att utredningen inte erkänner — och än mindre diskuterar — målkonflikten mellan forskningsanknytning och den främst av regionalpolitiska syften motiverade lokaliseringen av högskoleutbildning till nya orter.

Filosofiska fakulteten i Linköping anser att U 68 anlagt ett för snävt perspektiv på forskningsanknytningsproblemet. En viktig fråga är, häv- dar fakulteten, hur grundutbildningen på lång sikt påverkas om den 10- kaliseras så att de som är verksamma inom den avskärmas från daglig närkontakt med en forskningsmiljö. För en högskola utan reell forsk- ningansknytning anser fakulteten två speciella huvudproblem stå i för- grunden då det gäller att genomföra grundläggande utbildning. Det gäller dels hur ny kunskap och nya metoder snabbt skall kunna föras in i utbildningen, dels hur föråldrade synpunkter och kunskaper skall kunna föras ut ur utbildningen. Dessa problem blir enligt de erfaren- heter fakulteten i Linköping har synnerligen svårlösta om den grund- läggande utbildningen är geografiskt skild från forskningen. Dessa effekter på grundutbildningen anser fakulteten huvudsakligen bero på att lärarna saknar direkt forskningskontakt. Fakultetens slutsats blir att

Prop. 1975: 9 ' 167

man måste vara mycket återhållsam med att lokalisera högre utbildning till platser där inte forskningsanknytning kan åstadkommas. Konsistoriet i Linköping stryker under fakultetens synpunkter.

Synpunkter i större eller mindre utsträckning överensstämmande med _ dessa anförs också av många andra remissinstanser, bl.a. samarbets- organen vid de tre universitetsfilialerna, konsistoriet i Lund, några läns- skolnämnder samt länsstyrelserna i Kronobergs och Örebro län.

UKÄ anför att forskningsanknytning av grundutbildningen i en inte- grerad högskola enligt U 68:s förslag inte kan — som huvuddelen av läroanstalterna synes ha menat — generellt lösas genom samlokalisering av forskning och utbildning. Det står enligt UKÄ klart att en samlokali- sering i och för sig är den rationellaste lösningen om enbart forsknings- oeh utbildningsorganisatoriska skäl betraktas som avgörande men också andra faktorer måste i denna del av samhällsplaneringen vägas in i be- dömningen. Den traditionella formen för forskningsanknytning är där- för inte tillräcklig. UKÄ betonar att behovet av forskningskontakt kan variera från utbildning till utbildning. Utbildningar som är i särskild grad beroende av tillgång till resurser inom den reguljära forsknings- organisationen —— eller inom enheter med resurser för forskning och utvecklingsarbete utanför universitets- och högskoleväsendet — kan vara svåra att lokalisera till orter utan sådan bas. Exempelvis bör enligt UKÄ sjukgymnastutbildningcn lokaliseras i "första hand till orter med medicinsk forskning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är kritisk mot att de mindre hög- skolorna är tänkta som rena utbildningsanstalter på grundkursnivå utan forskning. Länsstyrelsen ser det som angeläget att högskolan blir en aktiv part i samhället genom ett nära samarbete mellan å ena sidan högskolan och å andra sidan insitutioncr och näringsliv på den ort och inom det område där högskolan är belägen. Enligt länsstyrelsen visar erfarenheterna från universitetsfilialen i Växjö _— där påbyggnads- kurser på C- och D-nivå finns i de flesta ämnen och där viss forskning i samarbete med moderuniversitetet i Lund förekommer — att ett så— dant samarbete är möjligt att åstadkomma med begränsade resurser.

Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västernorrlands län. SAF/SI m.fl. remissinstanser framhåller vikten av att studerande på högskoleorter utan egen forskning inte missgynnas vid urvalet till forskarutbildning. Filialnämnden i Örebro anser att information inte är tillräcklig i sammanhanget utan att de studerande på högskoleorter utan egen forskning måste ges möjligheter till kontakter med forsknings- institutioner redan under grundutbildningen. Konsekvensen av det själv— klara kravet att alla studerande skall jämställas vid urvalet till forskar- utbildning blir enligt SÖ att man avstår från att decentraliscra grund- utbildning i ämnen med låga studerandetal. Forskningsrådsutredningen, som är positiv till en spridning av högskoleutbildningen, finner dock

Prop. 1975: 9 168

att en sådan medför svårigheter att nå en optimal rekrytering till fors- karutbildning genom att de personliga kontakterna mellan forskarc/ handledare och presumtiva forskarstuderande minskar eller uteblir.

Remissinstanserna synes i allmänhet — oavsett sina ställningstaganden till lokaliseringsförslagen — acceptera U 68:s utgångspunkt att forsk- ningen och forskarutbildningen skall vara i huvudsak koncentrerad till universitetsorterna samt Linköping och Luleå. Flera instanser tar dock upp frågan om förläggning av sådan verksamhet också till andra hög- skoleorter.

Forskningsrådsutredningen stryker under att väl fungerande forsk- ningsmiljöer inte bör försvagas genom att nya men resurssvaga forsk— ningscentra skapas. ERU hävdar å sin sida att i vart fall den tillämpade forskningen på vissa områden och då speciellt det samhällsvetenskapliga ofta kan bedrivas i relativt små grupper och till låga kostnader. Även med en spridning av verksamheten bör enligt ERU en god forsknings- miljö kunna skapas inom väl avgränsade ämnesområden.

Önskemålen om förläggning av viss forskningsvcrksamhet utanför de sju nämnda orterna förs i första hand fram från universitetsfilialerna och organ med anknytning till filialorterna. Exempelvis anför läns- styrelsen i Värmlands län att den är medveten om att det för närva— rande av resursskäl är nödvändigt att koncentrera merparten av forskningen till de stora högskolorna. Detta får emellertid enligt länsstyrelsen inte innebära något slag av förbud mot forskning på övriga högskoleorter och då speciellt inte vid de nuvarande filialerna. Länsstyrelsen finner att det i takt med den framtida ökningen av forsk— ningsresurserna bör vara möjligt att tillföra de nuvarande filialerna vissa forskningsresurser —— i första hand via en ökning av forsknings— samarbetet mellan universiteten och universitetsfilialema. Filialnänznden i Örebro anser att institutioner vid vilka forskning bedrivs skulle kunna åläggas att lägga ut delar av sina forskningsprojekt till institutioner utan egen forskning samtidigt som lärare från forskningsinstitutioner deltar i undervisningen på C- och D-rzivå. Filialnämnden finner skäl tala för att låta högskolan i Örebro bedriva forskning inriktad mot kommu- nernas behov. Forskningen skulle i organisatoriskt hänseende kunna knytas till universitetet i Uppsala. UKÄ anser att ökade möjligheter bör erbjudas att förlägga forskningsuppgifter, särskilt inom vetenskaps- grenar som inte i nämnvärd utsträckning är beroende av tillgång till särskild apparatur eller andra speciella resurser, till högskoleorter utan egen forskningsorganisation. UKÄ föreslår att särskilda medel ställs till förfogande för detta ändamål, anvisade under ett anslag förslagsvis benämnt Främjande av forskningsanknytning i högskolan.

UKÄ, konsistoriet och filosofiska fakulteten i Linköping m. fl. anser att forskningsorganisationen vid högskolan i Linköping bör byggas ut med resurser för forskning även inom den nuvarande filosofiska fakul-

Prop. 1975: 9 169

tetens ämnesområden. UKÄ föreslår att högskolan får i uppdrag att —— i samarbete med vederbörande faktultetsberedningar —— utreda frågan och att erforderliga resurser ställs till förfogande för utredningsarbetet.

1.2.3 Högskolestudiernas organisation Översikt

Med en viss generalisering kan sägas att U 68:s studieorganisatoriska förslag tillstyrks eller accepteras av huvuddelen av remissinstanserna utanför universitetssektorn och av en varierande andel av universitets- organen. Undantag härvidlag är förslaget om examenssystemets avskaf- fande, från vilket en klar majoritet av remissinstanserna tar avstånd, samt förslaget om utbildningsbevis, som tillstyrks praktiskt taget en- hälligt.

Utredningens förslag till allmänna utbildningslinjer föranleder rela- tivt få kommentarer. Av naturliga skäl tar dessa kommentarer, när de förekommer, ofta fasta på detaljeri enskilda linjer.

Principer för studieorganisationen m.m.

I flertalet remissyttranden behandlas principen om en i formellt hän— seende enhetlig studieorgnisation i direkt anslutning till U 68:s förslag till utformningen av denna. Ställningstagandena till principerna präglas därför ofta av vederbörande remissinstansers in- ställning till den föreslagna lösningen.

Utredningens iförslag att studieorganisationen skall omfatta allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer stöds av en lång rad remiss- instanser. Bland deSSa finns försvarets skolnämnd, statskontoret, RRV, SÖ, flera lärarhögskolor, UKÄ, juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå, AMS, statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforsk- ning, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, styrelsen för lant- brukshögskolan, Kalmar och Kopparbergs läns landsting, SAC 0, SAF,-' SI, LO och TCO.

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna förordar RRV mot bakgrund av erfarenheterna av 1969 års studieordning en fastare organisation av linjerna och en mer strikt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna för linjerna än vad U 68 föreslagit.

UKÄ anser att en ledande princip för utformningen av studieorga- nisationen måste vara att studieordningcn skall främja ett för individen fullgott utbyte av studierna och utgöra ett stöd för den studerande. Andra önskemål, t. ex. önskemål om likformighet, måste stå tillbaka för det angivna primära syftet. UKÄ är dock klart positivt inställt till

Prop. 1975: 9 170

i mer kvalificerad mening fasta utbildningslinjer vid de filosofiska fakulteterna. Man måste emellertid undvika att linjevalet blir en rent administrativ åtgärd. Detta kräver en kraftigare utbyggd studievägled- ningsorganisation än vad U 68 har föreslagit. UKÄ uppfattar U 68:s konstruktion och uppsättning av linjer som uttryck för en strävan efter bredd i utbildningsutbudet i förening med fasthet i studierna. Det är viktigt att slå fast, anser UKÄ, att linjesystemetisig inte innebär någon ändring, vare sig innehållsmässigt eller organisatoriskt, av en lång rad av nuvarande utbildningar på högskoleområdet.

Samhc'illsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd godtar principiellt utredningens förslag men gör starka förbehåll. Fakulteten och nämnden vänder sig, som förut nämnts, mot den ten- dens till fragmentisering av kärnämnena i små korta kurser som fram- träder i utredningsförslaget. Varje längre utbildningslinje bör ha minst ett karaktärsämne, inom vilket ordentlig fördjupning kan ske. Konsisto- rierna i Lund och Umeå tillhör den stora grupp remissinstanser inom universitetssektorn som uttrycker tveksamhet inför en alltför långt- gående strävan efter enhetlighet. Denna tvekan gäller särskilt de nu- varande filosofiska fakulteterna. Samhällsvetenskapliga fakultetens ut- bildningsnämnd i Göteborg hävdar att utredningen genom att pressa in till grundutbildning i samma organisation inte har lyckats skapa en adekvat organisation för någon typ av grundutbildning. Konsistoriet i Umeå framhåller att det är cl'tersträvansvärt att öka de filosofiska fakulteternas inriktning mot yrkesverksamhet. Detta får dock inte ske till priset av schabloniseringar och stereotypa administrativa lösningar. SFS anser att en förutsättning för att förslaget skall kunna accepteras är att utbildningslinjerna inom de filosofiska fakulteterna är rekom- menderande, att de bygger på principen om successiv differentiering samt att de har flera varianter. De arbetsuppgifter som kan skapas för humanister utanför de traditionella akademiska yrkena kräver enligt humanistiska fakulteten i Göteborg först och sist flexibilitet vid kombi- nation av kurser och förmåga till förnyelse vid översynen av studiekur- ser. Detta talar enligt fakulteten mot en" låsning av utbildningslinjer vid yrkesområden. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola finner det förvånande att U 68 utan vidare vill lösa upp civilingenjörsutbild— ningens väl beprövade arbetsformer genom att höja de filosofiska fakul- teternas studieorganisatoriska regler till allmängiltighet. Flera av för- slagen skulle, enligt konsistoriet, om de genomfördes allvarligt skada den för sitt ändamål väl anpassade civilingenjörsutbildningen.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stock— holm anser att det är meningslöst att vid början av studierna försöka gissa vilken _vrkessektor de studerande kommer att ägna sig åt. Linjerna bör därför endast utgöra rekommendationer till de studerande. FPU anser att ett system med fasta studiegångar under alla förhållanden är

Prop. 1975: 9 171

oacceptabelt. Enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd bör utbildningssystemet ge de studerande reella möjligheter att själva komponera sin utbildning.

Förslagen rörande lokala och individuella utbild- nin g s-lin j e r stöds i allmänhet av remissinstanserna. Man betonar allmänt värdet av ett ökat utbud av utbildning av detta slag. Stats- kontoret framhåller vikten av garantier för att samma kvalitativa krav ställs på sådana linjer som på de allmänna utbildningslinjerna. Lärar- högskolan i Växjö är skeptisk mot förslaget och anser att det innebär en risk för provinsiell överskattning av utbildningsbehov. Socialstyrelsen tar avstånd från förslaget om generell möjlighet att inrätta lokala och individuella utbildningslinjer för utbildning inom vårdområdet. "Denna inskränkning är nödvändig, framhåller styrelsen, framför allt med hänsyn till de behörighetskrav som i flertalet fall är förknippade med yrkesutövning inom vårdområdet. Landstingen i Stockholms och Uppsala län, å andra sidan, finner det angeläget att lokala utbildnings- linjer skapas även inom den landstingskommunala högskoleutbildningen. Vårdutbildningens stora beroende av resurser för yrkesträning gör det enligt landstingen lämpligt att variera utbildningsutbudet med hänsyn till sjukvårdens lokala och regionala organisation.

SSEF avvisar förslaget om lokala utbildningslinjer eftersom —— med högskolestyrelser sammansatta enligt U 68:s förslag — de skulle ge lokala myndigheter och näringslivet stora möjligheter att utnyttja ut- bildningsorganisationen ”i lokaliseringsmässiga syften”.

U 6825 förslag att utbildningslinjerna skall vara uppbyggda av k u r- s e r 0 c h 5 t u d i e 'k u r s e r har tillstyrkts av flertalet av dem som yttrat sig i frågan. I ett begränsat antal yttranden, bl.a. från organ inom eller med anknytning till de tekniska fakulteterna, t.ex. sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola, framhålls dock att den nuvarande kursuppläggningen vid dessa fakulteter bör bibehållas. Sve- riges civilingenjörsförbund anför att utbildning med de mål U 68 föreslår inte framgångsrikt 'kan planeras genom att kurser fritt kombi- neras ungefär efter principen ”plock från smörgåsbord". Förbundet avvisar de grundprinciper U 68 föreslår för högskolestudiernas orga- nisation. IVA anser att utredningen möjligen har alltför stor tilltro till möjligheterna att utnyttja kurser som standardpaket, vilka fritt skulle kunna kombineras.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Stockholm är det vanskligt eller i det närmaste omöjligt att lära ut kritiskt tänkande och metodiskt arbete inom korta kurser som är måttbeställda för en yrkessektor. För entydigt definierade yrkesändamål kan kortare kurser bli den rationella lösningen, men en mångsidig användbarhet kräver längre studie- kurser. Ft'lialrädet i Växjö anser att den föreslagna ordningen innebär att de enskilda ämnenas fortbestånd hotas vid de små enheterna. Varje

Prop. 1975: 9 172

ämne avses bidra med större eller mindre delar av sitt ämnesområde, som integreras med annan utbildning. Det kommer att bli svårt för en studerande att byta utbildningslinje och gå över från en renodlad yrkeslinje till renodlade ämnes-studier. På de mindre högskoleorterna kommer inte att kunna existera det stora utbud av renodlade ämnes— studier som för närvarande förekommer vid universitetsfilialema.

I en lång rad yttranden, bl.a." från AMS, SÖ, UKÄ, LO, SAFi'SI och SVUX, betonas vikten av ett brett utbud av enstaka kurser och studie— kurser, som ger möjlighet till fort- och vidareutbildning samt till kom— binationer över nuvarande gränser mellan läroanstalter och fakulteter.

Flera av de remissinstanser som företräder utbildningar inom kultur- området pekar på att det inte alltid är möjligt att tillämpa U 68:s studieorganisatoriska principer för utbildningar inom detta område. Sålunda består enligt OMUS en stor del av utbildningen av färdig- hetsträning. En kurs bör då kunna uttrycka en för en viss ämnesdel avsatt studietid under vilken varje studerande får utveckla sin förmåga och sitt kunnande så långt som möjligt. I dessa fall är det inte rimligt att ange ett för alla studerande gemensamt mål.

U 68:s förslag rörande de yrkesinriktade studiekurserna (y r k- k u r s e r n a) och kombinationsutbildningarna berörs endast av ett litet antal remissorgan. UKÄ och SÖ ansluter sig i huvudsak till utrednings- förslaget vad det gäller yrk-kurserna. UKÄ delar uppfattningen att begreppet yrk-kurs bör avskaffas. Även SFS och TCO instämmer i stort med U 68 på denna punkt. SACO anser att yrk-kurserna under en övergångsperiod måste finnas kvar som yrkesinriktade alternativ till den mer teoretiskt inriktade högskolcutbildningen.

I fråga om kombinationsutbildningarna framhåller TCO att behovet av ett samlat ansvar är uppenbart. Större geografisk spridning och ökad integration av de ingående kurserna bör eftersträvas. Utbildningarna bör föras upp som allmänna utbildningslinjer. SÖ å andra sidan, ifrågasätter med hänsyn till de administrativa problemen kombinationsutbildningarnas fonbestånd. Det är särskilt integrationen mellan universitets— och gymnasieskolekurser som är skolorganisatoriskt svårhanterlig med ofta mycket små grupper och som en följd härav höga kostnader.

Bland Övriga synpunkter som framförs i anslutning till utredningens förslag rörande studieorganisationen kan följande nämnas.

UKÄ, SFS och SSU m.fl. remissinstanser anser att förändringarna i studieorganisationen måste kombineras med en ökad satsning på studie- vägledning och yrkesrådgivning. AMS betonar att arbetsmarknadsinfor- mation bör ingå som ett led i all högskoleutbildning.

Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm anser att man beträf- fande joumalistutbildningen bör avvakta pågående utredningsarbete innan några förändringar beslutas. U 68:s förslag beträffande studie—

Prop. 1975: 9 173

organisation inom området konst, design och konsthantverk bör enligt styrelsen för konstfackskolan hänskjutas till 1973 års expertgrupp för konstutbildning.

Betyg och examen

Den studieorganisatoriska fråga som tilldragit sig det största intresset bland remissinstanserna gäller U 6815 förslag rörande betyg och exa- mina.

Flertalet remissinstanser utanför universitets— och högskoleområdet, som yttrar sig i frågan, är positiva till att ett e n h e t 1 i gt v ä rd e- r i n g s s y s t e m införs i högskolan. Till denna grupp hör statskontoret, socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, flera länsskolnämnder, nämnden för socio- nomutbildning, länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län, lands- tingen i Kristianstads och Västernorrlands län, Svenska kommunför— bundet, Landstingsförbundet, LO, SACO, TCO, SFS och Elevförbundet. Även några instanser vid universitet och högskolor tillstyrker förslaget om enhetligt betygssystem. Detta gäller t. ex. konsistoriet i Umeå, tnate- matisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings- nämnd, teologiska fakulteten i Uppsala och-dess utbildningsnämnd, odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings— nämnd, ett stort antal lärarhögskolor samt styrelsen för lantbruks/iög- skolan och utbildningsnämnden vid veteritzärhögskolctn.

En mer avvisande inställning till utredningsförslagen på denna punkt återfinns hos ett stort antal universitets— och högskoleorgan. Konsisto- riet i Lund framhåller att riskerna är betydande att en inom de närmaste åren genomförd betygsenhetlighet skulle innebära en skenlösning, som enbart skulle vålla irritation och olägenheter utan att gagna någon. På längre sikt, framhåller konsistoriet, finns argument som talar för ett mer enhetligt system än det nuvarande. Konsistoriet vid tekniska hög— skolan i Stockholm anser att det inte torde vara värt besväret att uni- formera betygssättningen inom hela den högre utbildningen. Matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg kan inte finna några skäl för ett enhetligt system över hela fältet. Ett sådant behövs endast när stu- derande från skilda områden skall mätas mot varandra. Värderingen bör därför vara enhetlig inom varje sektor. Remissinstanserna inom de tekniska fakulteterna är praktiskt taget enhälliga i att avstyrka utred- ningens förslag i dessa frågor.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser att betygsfrågan bör bli föremål för förnyade överväganden. Denna synpunkt delas av flera andra organ vid läroanstalterna. I flera fallanförs att man bör avvakta resultatet av betygsutredningens arbete innan ställning tas.

Några remissinstanser vänder sig mot varje form av betygsättning. Sektionen för arkitektur vid tekniska högskolan i Stockholm anser att

Prop. 1975: 9 174

utbildningsenheten skall kunna garantera — genom kontinuerliga in- satser i själva undervisningen —- att de studerande uppnår en bestämd kvalitet i sin utbildning. Därmed blir betyg överflödiga. Behov av infor- mation till framtida arbetsgivare kan tillgodoses med utförliga kurs— och projektbeskrivningar.

Remissinstanserna inom det tekniska området, vilka alltså vänder sig mot ett enhetligt betygssystem, är särskilt kritiska mot det föreslagna p 0 ä n g 5 y 5 t e m e t. Man anser att poängsystemet inte är ända- målsenligt vid de tekniska fakulteterna där de studerande läser flera ämnen samtidigt. Utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå fram- håller att ett system med ett i timmar uttryckt begrepp för totalarbetstid under alla förhållanden är nödvändigt i det dagliga arbetet vid en läro- anstalt där elevens dagliga arbetstid måste delas på flera kurser produ- cerade av vitt skilda institutioner.

De remissinstanser som tillstyrker ett enhetligt betygssystem accepte— rar i allmänhet det föreslagna poängsystemet.

SAF/SI anför dock att organisationerna visserligen kan godta ett en- hetligt betygssystem, om möjligheter finns till undantag, men avvisar förslaget att det nuvarande systemet vid de filosofiska fakulteterna görs till riktpunkt. Detta system kopplar nämligen samman godkänd studieprestation med studietiden på ett mindre lämpligt sätt. Organisa- tionerna kräver att de studerande inte får godkännas förrän de nöj- aktigt inhämtat kursernas innehåll, oavsett om detta kräver mer eller mindre tid än den uppsatta normen.

I fråga om den föreslagna betygsskalan, underkänd —— god-. känd — väl godkänd, är meningarna starkt delade. UKÄ tillstyrker det föreslagna systemet för betygsättning men framhåller att frågan om kvalitetsbetyg på längre sikt är diskutabel. Vidare bör en tvågradig skala kunna användas i vissa sammanhang. SÖ tillstyrker den föreslagna tregradiga skalan men reserverar sig för vad som kan bli resultatet av den pågående utredningen om betyg inom läraru'tbildningen. Bland övriga remissorgan som tillstyrker U 6825 förslag till betygsskala märks socialstyrelsen, nämnden för socionomutbildning, konsistoriernaiLund och Umeå, medicinska fakulteten i Göteborg, samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. Såväl nämnden för socionomutbildning som TCO anser dock att lösningen endast får ses som ett provisorium 'i avvaktan på betygsutredningens förslag.

I flera yttranden krävs en mer fingraderad skala än den U 68 före- slagit. Flera remissorgan med anknytning till de tekniska fakulteterna, däribland Teknologorganisationen Reftec och Sveriges civilingenjörs- förbund, anser att man vid dessa fakulteter bör ha möjlighet att behålla den nuvarande fyrgradiga skalan. Juridiska fakulteterna i Lund och Stockholm och deras utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskap-

Prop. 1975: 9 175

liga fakulteterna i Stockholm och Göteborg samt odontologiska fakul- teten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd tillhör dem som anser att en mer fingraderad betygsskala än den förslagna fordras.

I några yttranden vänder man sig mot ett system med kvalitetsbetyg. SFS anser att kvalitetsbetygen har negativa effekter vad gäller studie— hets och konkurrensmentalitet mellan de studerande. Som en följd av att betygen utnyttjas som urvalsinstrument tvingas många att i onödan förlänga sina studier. Organisationen anser därför att en tvägradig skala, godkänd — ej godkänd, bör införas och bättre urvalsinstrument eftersträvas. En tvågradig betygsskala förespråkas även av samhälls- vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå, matemarisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala, styrelsen och utbildnings- nänznden vid bibliotekslzögskolan, Landstingsförbundet, SACO, Elev- förbundet och SSEF.

U 6815 detaljförslag i fråga om betygsättningen har berörts i ett litet antal yttranden. I yttranden från organ inom de tekniska fakulteterna anförs att det bör vara möjligt att erhålla överbctyg vid omtentamen samt att omtentamen i betygshöjande syfte bör vara tillåten. Dessa ställningstaganden innebär att man vänder sig mot U 68:s förslag. Hu— manistiska fakulteten i Umeå anser att betyg bör kunna ges inte bara på kurser utan även på studiekurser. Historisk-filosofiska sektionens ut- bildningsnämnd i Uppsala avstyrker förslaget att betyg inte skall sättas på mindre enheter än kurser om sammanlagt 10 poäng. Sä långa kurser är sällsynta inom humanistiska fakulteten och systemet skulle framtvinga en addering av kurser endast för betygsättning.

Utredningen har föreslagit att termen exame n inte längre skall förekomma, att utbildningens omfattning och innehåll skall dokumen- teras i ett utbildningsbevis samt att examenstitlar inte skall knytas till genomgången grundläggande högskoleutbildning.

I fråga om införande av ett utbildningsbevis, vilket utförligt redo- visar utbildningens innehåll, råder praktiskt taget enighet kring utred- ningens förslag. Oavsett vilken ställning remissinstanserna intagit i betygs- och examensfrågorna :i övrigt anser "man överlag att de före- slagna utbildningsbevisen bör kunna fylla en väsentlig funktion.

Förslaget att examensbegreppet och examensti'tlarna skall avskaffas får stöd av flera remissinstanser, t.ex. AMS, nämnden för socionom- utbildning, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå, läns- styrelsen i Värmlands län, iJönköpings läns landsting, Svenska kom- munförbundet, LO, TCO och SFS. TCO framhåller bl. a. att examens- systemet oftast effektivt har omöjliggj-ort uppkomsten av nya utbild- ningsvägar och utbildningskombinationer, därför att delar av dessa utbildningar funnits vid olika läroanstalter eller-vid fakulteter av olika slag. Vidare finns det betydande svårigheter att lansera nya

Prop. 1975: 9 176

kortare utbildningar eller utbildningskombinationer som inte uppfyller de traditionella examensbegreppen, eftersom studier som inte leder till examen i allmänhet betraktas med skepsis eller rent av som ett miss- lyckande. Argumentet om examenssystemets betydelse i internationella sammanhang är enligt TCO inte relevant. Ett accepterande av en svensk högskoleutbildning i internationella sammanhang är mera knutet till innehåll och nivå i utbildningen än till det formella examensbegreppet.

I ett mycket stort antal yttranden avvisas förslaget att avskaffa exa- mensbegreppet och examenstitlarna. I denna grupp finns flertalet remissinstanser vid universitet och högskolor samt bl.a. konjunktur- institutet, SACO, IVA och SAF,/SI. UKÄ kan inte förorda att examens- begreppet avskaffas generellt. Examensbegreppet bör enligt UKÄ framför allt knytas till slutförd utbildning på sådana linjer som för- bereder för bestämda arbetsuppgifter eller yrkcsfunktioner och som har en viss minsta längd.

Det oftast förekommande argumentet gäller examinas betydelse i internationella sammanhang. Man hävdar att den förväntade utökade internationaliseringen av arbetsmarknaden och den önskvärda starkare internationaliseringen av forskningen talar för att de nuvarande inter- nationellt etablerade examenstitlarna bibehålls. Ett annat argument framförs av konsistoriegruppen i Luleå, som framhåller att förslaget kan leda till ett icke önskvärt tvång att ansluta sig till intresseorganisationer för att få rätt att bära en erkänd titel. Liknande synpunkter anförs av bl.a. filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd. Andra remissinstanser anser att examenssystemet har en" funktion som stimulans för de studerande, som. är väsentlig för att tillräckligt många skall genomföra en fullständig utbildning.

Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Uppsala anser att ett slopande av examenssysteme'r': leder till en administrativ merbelast— ning och därmcd till ökade kostnader. I stället för de nuvarande lätt— han'terliga examensbevisen skulle ju träda ett generellt verkande system med krav på en omfattande dokumentation även i de fall där veder- börande inte anser sig behöva något dylikt.

Odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbild- ningsnämnd finner inte att bärande skäl har redovisats för ett generellt avskaffande av examenstitlarna men anser att vissa ”delexamina” som odontologie kandidatexamen kan avskaffas.

Utvecklingslinier för högskolestudliemas organisation

U 68:s förslag rörande studieerganisationernas utveckling på längre sikt behandlas av ett begränsat antal remissorgan. Modellen med b r e (1 a grundkurser och en successiv differentiering får stöd -i flera yttranden. SFS menar att denna modell har klara utbild-

Prop. 1975: 9 177

ningsmässiga, pedagogiska och studiesociala fördelar. Svenska kommun— förbundet anser att successiv differentiering i relativt stor utsträckning borde kunna tillämpas inom högskoleutbildningen. Det får dock inte bli fråga om en mall som okritiskt följs på alla områden. TCO fram- håller att principen om successiv differentiering främjar en horisontell rörlighet på arbetsmarknaden. ABF ser positivt på modellen med breda grundkurser följda av successivt val av moment. Som skäl härför anförs bl.a. behovet av att i vissa specialistu'tbildningar lägga in studiemoment med bredare samhällsanknytning. Denna utbildningsmodell får stöd också av bl.a. SÖ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg samt matemarisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göteborg; UKÄ anser att det utvecklingsarbete som bedrivs inom UKÄ bör kunna ge svar på frågan i vilken utsträckning en sådan studieorganisation är ändamålsenlig inom en sek'tor eller del av en sektor.

Företrädare för vissa utbildningslinjer anser att den breda grund- kursen följd av en successivt differentierad utbildning inte är lämplig för deras område. I yttranden från de tekniska fakulteterna framhålls att frågan är om inte civilingenjörsutbildningen bör differentieras från början i än högre grad än f.n. Konsistoriet vid karolinska institutet anser att successiv differentiering inte är möjlig eller önskvärd och i alla fall inte lämplig att genomföra inom vårdsektorn. OMUS anser att den successiva differen'tieringen inte är tillämpbar för musikutbild- ningen.

TCO framhåller att utredningens förslag om e t a p p u t b i 1 d ni n g i hög grad kommer att bidra till att lösa upp stela nivåskiktningar som finns på arbetsmarknaden och som tenderar att bli fastare. Konsistoriet i Lund, å andra sidan, framhåller att "högskoleutbildningens huvudväg alltfort måste utgöras av en sammanhållen utbildningsgång. För detta talar kravet på helhet i studierna och sammanhang mellan dessas skilda delar. Praktiska arbetsmarknadsproblem torde dessutom omöjliggöra något annat.

Utbudet av allmänna utbildningslinjer

U 6825 förslag till utbildningslinjer berörs av jämförelsevis få remiss- instanser. Endast i undantagsfall blir förslaget i denna del föremål för en samlad bedömning. Flertalet kommentarer begränsas till att avse vissa linjer eller en viss sektor.

I några yttranden tar man upp behovet av kortare högskoleutbild- ningar. De föreslagna studieorganisatoriska förändringarna måste, fram— håller TCO, kompletteras av ett rikt utbud av bl.a. korta utbildningar. Behovet av sådana varierar från sektor till sektor. Inom en del områden finns redan utarbetade förslag. Inom andra krävs mer nyskapande

12 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 178

arbete. Man kan här låta de korta högskoleutbildningarna direkt ta sin utgångspunkt i existerande yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Dessa korta utbildningar kan, anser organisationen, antingen ingå i en etapp i en längre utbildning eller vara helt självständiga. Det är mest angeläget att sådana korta utbildningar kommer till stånd inom de tekniska och administrativa och ekonomiska sektorerna samt inom vårdsektorn. UKÄ anser att man närmare 'bör undersöka möjligheterna att redan vid planeringsperiodens ingång erbjuda korta linjer utöver dem som U 68 anger. UKÄ avser härvid. linjer i mer kvalificerad bemärkelse än de kombinationer som finnsi dag. Sådana linjer bör också kunna läggas upp som ger okonventionella ämneskombinationer jämfört med dagens studieval.

Vissa yttranden från läroanstalterna inom UKÄ-omrädet är kritiska mot förslaget till utbildningslinjer. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ' ningsnämnd i Stockholm konstaterar att utredningen inte själv lyckats komma med några konkreta förslag till förnyelse av utbildningen. De föreslagna utbildningslinjerna kräver självfallet inte hela denna väldiga omorganisation av den högre utbildningen. Humanistiska fakulteten i Umeå finner att de föreslagna. utbildningslinjerna endast innebär en förändring av nomenklaturen, som förefaller ha tillkommit endast för att möjliggöra databehandling. '

I fråga om de allmänna utbildningslinjerna vid de filosofiska fakul- teterna pekar ABF på riskerna med att till allmänna utbildningslinjer upphöja kurskombinationer som inte har ett till sina konturer skönjbart mål i arbetslivet. Organisationen anser att i vart fall inledningsvis lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser bör kunna ges ett något vidgat utrymme till dess bärkraften i nu något tveksamma kurskombinationer hunnit prövas ytterligare.

Vissa organ inom de humanistiska fakulteterna kritiserar utredningens förslag med utgångspunkt i den hittills gällande, ämnesbaserade indel— ningsgrunden. Humanistiska fakulteten i Lund efterlyser ett mera kon- struktivt nytänkande när det gäller att kanalisera in människors spon- tana önskan om fortsatt utbildning inom humaniora, främst kombinatio- ner humaniora —— samhällsvetcnskap, humaniora —— teknik och huma— niora —— naturvetenskap, särskilt viktigt i en tid av ökad teknokratisk styrning av samhället. Historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Stockholm beklagar att utredningen inte konstruerat fler allmänna utbildningslinjer som kan tillgodose skilda behov av humanistiska studier.

Förslagen inom de olika yrkesutbildningssektorerna kommenteras i mycket begränsad omfattning. Beträffande den tekniska sektorn före- slår Sveriges civilingenjörsförbund att en ny ingenjörsutbildning på högskolenivå skapas genom att ett reformerat fjärde år från gymnasiets tekniska linje utökas med en åt två terminers utbildning inom ramen

Prop. 1975: 9 179

för en ingenjörsskola som knyts till högskolan. Förbundet avvisar med kraft utredningens förslag om en utbildning till ”mellaningenjör” och etappindelning av civilingenjörsutbildningen. Även IVA motsätter sig det senare förslaget.

Vad gäller undervisningssektorn riktar socialstyrelsen uppmärksam- heten på behovet av en samordnad utbildning för arbete bland barn i åldrarna 0—10 år, eventuellt genom en gemensam basutbildning för förskollärare, fritidspedagoger, socialpedagoger samt ungdoms— och fri- tidsledare med utgångspunkt i pågående utredningsarbete. Socialstyrel- sen vill även ifrågasätta om inte förskollärar— och fritidspedagoglinjerna kunde sammanföras till en linje.

I fråga om ämneslärarutbildningen anför SACO bl.a. att lärarkandi- daterna bör ges möjlighet att gå igenom utbildning i specialpedagogik motsvarande 20 poäng. Denna utbildning bör därvid kunna bytas ut mot 20 poängs ämnesstudier. SACO upprepar även sitt krav på fyraårig ämnesteoretisk utbildning för lärare som undervisar i gymnasieskolan.

Inom sektorn för kultur- och informationsyrken tilldrar sig utbild- ningen för information och reklam viss uppmärksamhet. Grafiska Insti— tutet och IHR anser att de utbildningar som direkt rör områdena in- formation, journalistik, PR, reklam, samhällsinformation och därtill kopplad teknik av grafisk och etermediakaraktär bör sammanföras organisatoriskt. Samordningen kan ske stegvis med syfte att skapa en kommunikationshögskola. Liknande synpunkter framförs bl.a. av SAFl Sl. SACO framhåller att samhället starkare måste engagera sig i ut- bildningen av dem som sysslar med informationsfrågor i vid bemär— kelse. Detta gäller såväl grundutbildning och forskarutbildning som fortbildning och vidareutbildning. Organisationen lägger fram förslag till riktlinjer för sådan grundutbildning.

LO markerar att utvecklingsarbete i fråga om studier inom kultur- och informationssektorn är angeläget, detta särskilt med hänsyn till behovet att göra kunskap och kultur tillgängliga för regioner och sam- hällsgrupper som är utbildningsmässigt och kulturellt missgynnade och därmed har svårigheter att få sina intressen tillvaratagna.

1.2.4 Antalet studerande i högskoleutbildning. Antagning till högskoleutbildning

Översikt

Många remissinstanser delar U 68:s synsätt att såväl arbetsmarkna- dens behov av utbildad arbetskraft som individernas efterfrågan på utbildning bör vara vägledande för utbildningsplaneringen och att den ytterst begränsande faktorn för samhällets satsning på högre utbildning bör vara de resurser som kan ställas till förfogande för detta ändamål.

Prop. 1975: 9 180

Några remissinstanser menar att utgångspunkten för planeringen bör vara främst samhällets 'behov av utbildad arbetskraft. En mindre grupp anser att den högre utbildningen bör dimensioneras huvudsakligen efter individernas efterfrågan på utbildning.

Flertalet remissinstanser framhåller att de saknat möjligheter att granska utflödes- och behovsberäkningama mer ingående. Ofta betonas ändå osäkerheten i beräkningarna. SCB, som följt upp vissa delar av utflödesberäkningarna, drar slutsatsen att det är tveksamt om tillström- ningen till högskoleutbildning kommer att vara tillräcklig för att den föreslagna nedre planeringsgränsen för studerande i utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1976/77.

Den övervägande delen av yttrandena över utredningens förslag om gymnasieskolans dimensionering är positiva.

I flertalet yttranden tillstyrks en generell antagningsbegränsning till högskolans utbildningslinjer. Några remissinstanser, företrädesvis vid universiteten, menar dock att utredningen inte lämnat ett fullgott underlag för en bedömning av frågan. Endast ett fåtal instanser avvisar helt en generell antagningsbegränsning.

Det av utredningen föreslagna planeringssystemet med en övre och en nedre planeringsgräns för antalet studerande i utbildningslinjer och gränsernas kvantitativa läge berörs av enbart få remissinstanser. De flesta av dessa anser att riktpunkten för antagning läsåret l976l77 bör ligga nära den nedre planeringsgränsen, Utbildningsplatsernas för- delning på yrkesutbildningssektorer behandlas i bara ett fåtal yttran- den. Den föreslagna satsningen på enstaka kurser och studiekurser har vanligen mottagits positivt. I några fall har man menat att dessa kurser inte bör vara spärrade. ,

Många remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör avvaktas. innan slutlig ställning tas till frågor om behörighet, urval och antag— ningens organisation. Flertalet instanser framför dock vissa allmänna synpunkter i dessa frågor. Därvid tillstyrker många att —— all eller viss relevant —— arbetslivserfarenhet görs till meriteringsgrund för tillträde till högre utbildning.

Allmänna överväganden

Till U 68:s bedömning att den högre utbildningen bör dimensioneras efter den mängd resurser samhället kan anvisa för detta ändamål an- sluter sig åtskilliga remissinstanser.

TCO anför att garantier mot en okontrollerad kostnadskrävande expansion av studerandeantalet i högskoleutbildning av det slag vi upplevt under 1960—talet måste skapas, bl.a. med hänsyn till det utbild- ningsbehov som i dag finns hos de generationer som befinner sig-på arbetsmarknaden. Också förskolan och skolans inre arbete kan väntas

Prop. 1975: 9 181

ställa krav på betydande resurser i framtiden. De senaste årens mins— kade studerandetillströmning har, menar TCO, inte förändrat förutsätt- ningarna för denna bedömning. I ett läge då de ekonomiska restriktio- nerna inte är lika påtagliga som f.n. bör dock enligt TCO:s mening studerandeefterfrågan på utbildning ha ett betydande inflytande på dimensioneringen.

Också SAF/SI menar att resurstillgången bör vara den avgörande faktorn för dimensioneringen av den högre utbildningen. Möjligheterna att inom en given kostnadsram utbilda fler studerande bör dock enligt organisationerna övervägas. Därför bör alternativa sätt att distribuera utbildning studeras.

LO anser det självklart att vid dimensioneringen av den högre utbild- ningen hänsyn skall tas till både resurssidan och till behovet av utbild- ning i samhället.

UKÄ avvisar bestämt en dimensionering av den högre utbildningen endast utifrån prognoser av arbetsmarknadens efterfrågan på arbets- kraft. Principen att låta dimensioneringen bestämmas av en resursnivå som avvägts mot behovet av insatser inom andra delar av utbildnings- sektom har, menar UKÄ, en betydande styrka. Också några universi- tets- och högskoleorgan, SÖ, AMS, några länsstyrelser och landsting, FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, SSU och ABF ansluter sig i huvudsak till utredningens utgångspunkter för di- mensioneringsövervägandena.

SACO kan däremot inte till alla delar instämma i U 6815 utgångs- punkter. Utredningens konstaterande att arbetsmarknadens efterfrågan på utbildade och individernas efterfrågan på utbildning är inbördes relaterade är, menar SACO, i och för sig riktigt. Individefterfrågan påverkas dock erfarenhetsmässigt betydligt mer av arbetsmarknads- efterfrågan än tvärtom. Bl.a. utvecklingen under 1960-talet och början av 1970-talet visar detta. Arbetsmarknadsefterfrågan bör därför vara den primära faktorn för bedömning av högskoleutbildningens dimensio- nering. Att prognoserna över arbetsmarknadens behov av utbildade f.n. inte är fulländade utgör, menar SACO, inget skäl att inte utnyttja dem. Trots allt finns inte något bättre plancringsinstrument. Enligt SACO:s mening är det vidare otänkbart att det inom en begränsad resursram skulle finnas resurser för att utbilda fler än vad arbetsmark- naden efterfrågar.

Också Elevförbundet anser att utbildningen måste planeras utifrån samhällets behov av arbetskraft så att var och en kan få arbetsupp- gifter som han utbildats för. RRV ansluter sig till U 68:s uppfattning att all högskoleutbildning bör vara yrkesförberedande och menar att därav följer att högskoleutbildningen bör dimensioneras i första hand efter behovet av utbildad arbetskraft inom skilda samhällsområden. Också några universitets- och högskoleorgan, statens naturvetenskapliga

Prop. 1975: 9 182

forskningsråd och statens råd för atomforskning, styrelsen för statens brandskola, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Kris- tianstads läns landsting, SR, IVA, SSEF och Handelskammaren i Göteborg menar att högskoleutbildningens dimensionering primärt bör styras efter samhällets behov av utbildad arbetskraft. STU menar att kostnaderna för utbildningsinsatser sektorsvis bör avvägas mot kostna- derna för andra statliga insatser. Liknande synpunkter anförs av kan- sistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm.

SFS å sin sida menar att utgångspunkten vid dimensioneringen bör vara individernas efterfrågan på högre utbildning. Liknande synpunkter förs fram av SECO, FPU, MUF, konsistoriet vid universitetet i Göre- borg och några andra universitets— och högskoleorgan.

U 68:s undersökningar

SCB redogör i sitt yttrande för de senaste årens elevströmmar genom utbildningsväsendet. Antalet nybörjare på gymnasieskolans tre- och fyra- åriga linjer har minskat kraftigt. 1973 / 74 var nybörjarna på de tre- och fyraåriga linjerna ca 1000 färre än vad som förutsattes i det lägre beräk- ningsalternativet hos U 68 (alternativ B). Från 1974/75 och framåt kan antalet nybörjare på dessa linjer komma att stämma relativt väl överens med vad som antagits i alternativ B. Omfördclningen mellan linjerna medför därför knappast i sig att tillströmningen till högskoleutbildning fr.o.m. mitten av 1970-talet behöver avvika nämnvärt från beräknings— alternativ B.

I utflödesberäkningarna hos U 68 förutsattes att samtliga elevplatser i gymnasieskolans årskurs 1 skulle besätlas. Det faktiska antalet elever har visat sig bli ca 10000 mindre än antalet platser. Utflödet på arbetsmarknaden av personer med enbart grundskolcutbildning blir därför avsevärt större än vad SCB tidigare beräknat. SCB anser detta vara ett allvarligt problem, då det beräknade utrymmet på arbetsmark— naden är betydligt mindre än det beräknade utflödet.

Tillströmningen till högre utbildning har kunnat följas upp endast för universitet och högskolor. Det är inte troligt att tillströmningen till övriga högre utbildningar avvikit nämnvärt från planerade antal platser. Tillströmningen till hela utbildningslinjer beräknas av SCB bli 3 000— 4000 lägre 1973/74 än vad som förutsattes i alternativ B. Avvikel- sen beror huvudsakligen på att andelen studerande för examen vid de filosofiska fakulteterna överskattats. I beräkningarna för U 68 antogs att ca 60 procent av de studerande vid dessa fakulteter skulle studera för examen. Enligt inskrivningsuppgifterna från hösten 1973 avser endast 40 procent att studera för examen. Tillströmningen till de filo- sofiska fakulteterna totalt sett förefaller dessutom bli något lägre än beräknat. Vid de tekniska fakulteterna finns vidare obesat'ta platser.

Prop. 1975: 9 183

Mot denna bakgrund är det, menar SCB, svårt att tro att tillström- ningen till hela utbildningslinjer 1976/77 kommer att nå upp till U 68:s nedre planeringsgräns. Effekterna av de nya behörighetsreglerna blir dock av avgörande betydelse i detta sammanhang. Även tolkningen av de studerandes uppgifter om sina examensavsikter är av stor vikt. Det är naturligtvis vanskligt att överföra erfarenheter från den nu- varande studieordningen vid de filosofiska fakulteterna till det linje- system som U 68 föreslår och oklart om de studerande som i dag anger att de ej har för avsikt att ta examen är jämförbara med U 68:s begrepp studerande i enstaka kurser och studiekurser.

SCB uppskattar att antalet studerande i utbildning motsvarande U 6825 enstaka kurser och studiekurser f.n. uppgår till knappt 10000. Någon väsentlig ökning av antalet kan knappast väntas de närmaste åren. Även om U 6815 förslag till lokalisering av den högre utbildningen skulle öka tillströmningen till enstaka kurser och studiekurser, är det därför inte uteslutet att antalet studerande i denna typ av utbildning åtminstone i början av U 68:s planeringsperiod kan bli väsentligt mindre än vad U 68 räknat med.

Antalet närt-farande studerande i högskoleutbildning kan enligt SCB komma att stanna vid 120000 1975-"76 jämfört med enligt alternativ B beräknade ca 130 000.

Flera andra remissinstanser har påpekat att tillströmningen till hög- skoleutbildning f.n. är lägre än vad som beräknats enligt alternativ B. Bl.a. konsistoriet i Lund, ett stort antal andra universitets- och hög- skoleorgan, länsstyrelserna i Örebro och Värmlands län, SACO, SFS och SECO ställer sig tveksamma till att den nedre planeringsgränsen för utbildningslinjer skall kunna nås läsåret 1976.-"77. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands och Kopparbergs län anser dock att man inte skall fästa alltför stort avseende vid nuvarande tillströmning. Möjligheterna att uppfylla dimensioneringsmålen hänger i hög grad samman med den geografiSka spridningen av högskoleutbildningen.

En analys av behovsberäkningama utifrån folk- och bostadsräkningen 1970 har påbörjats av SCB. Hittills har endast delar av beräkningarna följts upp varför några slutsatser ännu inte kunnat redovisas. I SCB:s beräkningar av nyrekryteringsbehoven från utbildningsväsendet förut- sattes att sysselsättningen i olika näringsgrenar skulle utvecklas enligt beräkningarna i 1970 års långtidsutredning. Långtidsutredningen har nu reviderats. Enligt SCB synes de förändrade beräkningsresultaten i av- stämningen ha endast marginell effekt på nyrekryteringsbehoven.

SFS anser dimensioneringsförslaget till stora delar sakna aktualitet, eftersom den ekonomiska utvecklingen avvikit från antagandena i 1970 års .långtidsutredning. SACO menar att avvikelserna medför ett lägre behov av högskoleu'tbildad arbetskraft än vad som beräknades i behovs- kalkylen. Också några universitets— och högskoleorgan, SIF U och

Prop. 1975: 9 184

länsstyrelsen i Värmlands län sätter i fråga om inte den offentliga sek- torns expansion har överskattats i kalkylen.

SÖ ser det som en brist att utbildningsbehovet för yrkesbytare inte är kalkylerat i prognosmaterialet. Underlaget för prognoserna är också delvis föråldrat. Trots detta har dock U 68 enligt SÖ dragit rimliga slutsatser för gymnasieskolans del.

Andra remissinstanser, bl.a. AMS, konjunkturinsritutet, SAF,-:S], Sveriges civilingenjörsförbund och SFS, redovisar i sina yttranden vissa kritiska synpunkter rörande de använda beräkningsmetoderna.

Många remissinstanser pekar mer allmänt på osäkerheten i de utförda kalkylerna. Ofta betonas dock samtidigt att kalkylerna ger ett värdefullt underlag för dimensioneringen. För SÖ är det av stort värde för det fortsatta planeringsarbetet med dimensioneringen av gymnasieskolan att fortlöpande få tillgång till underlag av det slag som prognosinstitutet redovisat. SACO konstaterar att de utförda undersökningarna lämnar många värdefulla bidrag till kunskapen om förhållandet mellan utbild- ning och arbetsmarknad. UKA'." menar att kalkylerna visserligen är osäkra men framhäver att de utgör ett nytt metodiskt grepp av värde när det gäller att inhämta underlag för dimensioneringsövervägandena. AMS anser att de modeller so.-n tillämpats för de redovisade beräk- ningarna utgör e'tt viktigt led i ett fortsatt metodutvecklingsarbete vad gäller arbetsmarknadsprognoser. Det är angeläget att tillräckliga resurser anslås för ett fortsatt utvecklingsarbete i syfte att ytterligare förfina och förbättra prognosmetoderna.

Gymnasieskolans dimensionering m.m.

TCO ansluter sig till U 6815 förslag att andelen studerande i icke yrkesinriktad gymnasial utbildning successivt minskas till ca 25 procent av de studerande som antas till gymnasieskolan. TCO ifrågasätter emel- lertid bl.a. mot bakgrund av det ökande behovet av personal inom barna- och ungdomsvårdsområdet, om inte ökningen av antalet utbild- ningsplatser inom vårdsektorn i gymnasieskolan bör vara större än vad som föreslås av utredningen.

SECO delar utredningens uppfattning att de studieförberedande linjernas andel av gymnasieskolans kapacitet bör minskas. En kvanti- tativ nedskärning av de studieförberedande linjerna får dock inte beröra den treåriga naturvetenskapliga linjen. SAF/SI anför liknande syn- punkter. Också RRV, konsistoriet i Lund och några andra universitets— och högskoleorgan, ett stort antal länsskolnänmdcr, AMS, några läns— styrelser, flera landsting, FÖVUX, SVUX, Svens/ca kommunförbundet, Landstingsförbundet och SHIO tillstyrker utredningens förslag att andelen platser i icke yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan skall minskas.

Prop. 1975: 9 185

SÖ påpekar att en allt större andel av de sökande till gymnasie- skolan de senaste åren har efterfrågat yrkesinriktad utbildning. Den föreslagna omfördelningen kan komma att förverkligas utan att sär- skilda åtgärder behöver vidtas. SÖ har också i sin långtidsbedömning siktet inställt på en ökad andel yrkesinriktade utbildningar.

UKÄ menar att det är svårt att nu ta ställning till U 68:s förslag rörande gymnasieskolan och föreslår att frågorna utreds i särskild ordning efter det att statsmakterna lagt fast riktlinjerna för högskolans utbyggnad, inklusive behörighetsregler och sociala villkor.

Försvarets skolnämnd anser att den föreslagna omfördelningen av antagningskapaciteten kan få negativa konsekvenser för försvaret genom att behovet av kompletteringsstudier kan öka bland rekryterat befäl. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola uttrycker oro över förslaget då den naturvetenskapliga linjen utgör en viktig rekryterings— bas -för bl.a. civilingenjörsutbildningen. Konjunkturinstitutet, länsstyrel— sen i Västerbottens län och Östergötlands läns landsting avstyrker förslaget.

När det gäller inriktningen av det framtida läroplansarbetet för gymnasieskolan ansluter sig SÖ till tanken att på sikt genomföra sådana förändringar att varje elev kan få både mer generell basut- bildning och mer yrkesinriktad utbildning. På de teoretiska linjerna kan detta ske dels i anslutning till linjernas karaktärsämnen, dels genom förändringar av ämnenas timtal. Andra vägar kan vara att införa praktikkrav, motsvarande vad som gäller på fyraårig teknisk linje även på t.ex. ekonomisk och naturvetenskaplig linje. Liknande synpunkter framförs av LO och TCO.

Enligt TCO:s uppfattning bör den framtida gymnasieskolan i prin- cip fungera neutralt vid elevernas val mellan fortsatta studier och förvärvsarbete. För närvarande är linjerna i gymnasieskolan i alltför stor utsträckning utformade för att uppfylla endast ett av dessa mål. Till målet att på sikt förstärka de yrkesförberedande inslagen vid de utpräglat studieförberedande linjerna i gymnasieskolan ansluter sig också ett par länsskolnämnder, seminariet för huslig utbildning i Stock- holm, flera förskoleseminarier, Jönköpings läns landsting, SVUX och FÖVUX. Andra länsskolnämnder är mer tveksamma till detta mål.

SACO påpekar att ökat utrymme för yr-kesförberedelscr måste gå ut över timtalen i de nuvarande studieförberedande linjernas karaktärs- ämnen. Effekten härav torde bli att förutsättningarna att framgångsrikt följa en högskoleutbildning utan sänkta kvalitetskrav förändras. En betydligt bättre lösning är enligt SACO:s mening att låta de stude- rande som önskar en yrkesförberedelse erhålla denna koncentrerat under en tidsperiod omedelbart efter gymnasieskolans slut. De av U 68 förordade målen i fråga om studieorganisation avvisas vidare av bl.a. konjunkturinstitutet, SIF U, lärarhögskolan och förskoleseminariet i

Prop. 1975: 9 186

Jönköping, SECO samt vissa universitetsorgan, t.ex. teologiska fakul- teten i Lund och dess utbildningsnämnd. De sistnämnda ifrågasätter om inte en ökad yrkesförberedelse i gymnasieskolan kommer att gå ut över kunskapsnivån. Det är viktigt att den åsyftade förändringen inte leder till en sänkning av gymnasieelevernas kunskapsstandard, inte hel- ler till en reducering av gymnasiekunskapernas bredd. Liknande syn- punkter framförs av tekniska fakulteten i Linköping och dess utbild- ningsnämnd.

Högskoleutbildningens dimensionering; antagningsbegränsning

En generell antagningsbegränsning till utbildningslinjer tillstyrks av statskontoret, RRV, UKÄ, konsistorierna i Umeå och Linköping samt vid CTH, styrelserna för biblioteks/iögskolan och lantbrukslzögskolan samt flera andra universitets- och högskoleorgan. SÖ, nämnden för socionomutbildning, AMS, statens medicinska forskningsråd, styrelsen för statens brandskola, flertalet länsstyrelser och ett stort antal [amis— ting, SVUX ,FÖVUX, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbtm- det, LO, SR, SACO, TCO, Handelskammaren i Göteborg, Stockholms handelskammare, Elevförbundet och SSU.

Många av de remissinstanser som accepterar en generell antagnings- begränsning framhåller att denna måste kombineras med särskilda åt- gärder för att garantera en breddad rekrytering till högre utbildning. Bland dessa pekar t.ex. AMS och FÖVUX på behovet av yrkesvägled- ning. LO anser det särskilt viktigt med uppsökande verksamhet för att nå grupper som nu är underrepresenterade i högre utbildning.

TCO tillstyrker inte en generell antagningsbegränsning helt villkors- löst. Frågan om generell antagningsbegränsning hänger nära samman med behörighetsreglernas och urvalssystcmets utformning. Vid kon— struktionen av urvalssystemet bör man bl.a. vara mycket uppmärksam på de konsekvenser för den sociala rekryteringen till högskoleutbild- ning som olika utformningar kan ha. De vuxenstuderande bör också garanteras ett rimligt antal platser i högskolan.

Enligt UKÄ:s mening vore det allvarligt om införandet av en generell antagningsbcgränsning skulle förstärka den sociala snedrekryteringen. Vid sitt tillstyrkande av utredningens förslag har UKÄ förutsatt att införandet av an'tagningsbegränsning förenas med kraftfulla åtgärder av det slag som förordats av utredningen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd menar att den socialt snedvridande effekt på rekryteringen som en spärr sannolikt alltid får i viss mån kan motverkas genom insatser inom studiefinansieringsområde't, t.ex. en höjning av den återbetal- ningsfria delen av studiemedlen.

Prop. 1975: 9 187

Konsistoriet i Lund menar att frågan om antagningsbegränsning åtminstone för viss framtid är överspelad p.g.a. den minskade till- strömningen till de fria fakulteterna. I princip kan dock vissa skäl, framför allt begränsade resurser och krav på utbildningens kvalitet, tala för en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid karolinska institutet kan möjligen acceptera generell antagningsbegränsning som en ekonomiskt betingad nödvändighet.

Konsistoriet i Uppsala finner det inte möjligt att ta ställning i frågan om generell antagningsbegränsning innan vissa grundläggade frågor konkretiserats och utretts ytterligare. U 68 har inte klargjort hur spär— rarna skall vara konstruerade, hur urval och fördelning på linjer skall gå till och hur den framtida arbetsmarknaden skall beräknas. Flera in- stanser vid universiteten anför liknande synpunkter.

Institutet för social forskning tillstyrker en generell antagningsbe- gränsning endast under förutsättning att studerandetillströmningen åter börjar öka. SFS anser att antagningsbegränsningar kan vara motive- rade endast i fråga om mycket snävt yrkesinriktade utbildningar och utbildningar med särskilt kostnadskrävande undervisning och avvisar bestämt en generell antagningsbegränsning. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg och några andra universitets- och högskoleorgan, ett par länsstyrelser, SECO och MUF anför liknande synpunkter och avstyrker en generell antagningsbegränsning. En avigsida med dimensionering med hjälp av spärrar är, menar FPU, att betygen även i framtiden skulle spela en väsentlig roll i skolan. För FPU är en betygsfri skola ett väsentligt politiskt mål som skulle äventyras av en spärrad högskole- utbildning.

I flera remissyttranden, från bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och matetnatisk—naturvetenskapliga fakulteten i Lund, framhålls att de av U 68 föreslagna spärrarna skulle kunna ersättas med intensifierad studie- och yrkesrådgivning samt information om arbetsmarknadssituationen. Sådana åtgärder kunde leda till en mjukare och effektivare styrning överlägsen U 68:s spärrsystem.

ABF anser att den av utredningen valda planeringsmodellen med en övre och en nedre planeringsgräns har en betydande styrka. Erfa- renheter visar hur vanskligt det är att i detalj söka planera enskilda utbildningslinjers kapacitet över en längre följd av år. U 68:s metod att inom en totalram fortlöpande ompröva sektoremas och utbild- ningslinjernas kapacitet bör, menar ABF, väsentligt underlätta en samordning av högskolans planering med planeringen inom övriga samhällssektorer.

UKÄ anser det vara av största vikt att de konkreta förslagen angående dimensionering ses över i den slutliga prövningen, bl.a. med ledning av de bedömningar som kommit fram i remissbehandlingen. Antagningen till fullständiga utbildningslinjer bör vid planeringsperio-

Prop. 1975: 9 188

dens början begränsas till vad som motsvarar U 6815 nedre planerings— gräns.

Konsistoriet i Linköping anför att det finns skäl att betrakta bl.a. högskoleutbildningens dimensionering ur perspektivet att tillström- ningen av ungdom fortsättningsvis kan befinna sig på en för de senaste decenniera jämförelsevis låg nivå.

LO ifrågasätter om inte den föreslagna resursramen för högskolan är för hög. Det är angeläget att utbildningar som riktar sig till kort- tidsutbildade byggs ut. Utrymmet för individuell efterfrågan utöver arbetsmarknadsbehovet måste därför ligga kring planeringsramens nedre gräns. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SVUX och FÖVUX.

T CO accepterar inte de föreslagna planeringsgränserna. Behovs— prognosen bygger på antagandet att personer med längre utbildning kommer att vara verksamma inom lägre befattningsski-kt i större ut- sträckning än hittills. Ett läge där rekryteringen till motsvarande be- fattningar liksom nu sker från personal med kortare utbildning kan inte karakteriseras som en bristsituation. TCO förordar med hänsyn till de begränsade ekonomiska resurserna att antagningskapaciteten för utbildningslinjer sätts till ca 37000 läsåret 1976/77. En årlig utbygg- nadstakt om två procent accepteras.

SACO ansluter sig till experten Tobissons kritik beträffande U 68:s dimensioneringsteknik. Behovsprognosen skall utgöra riktpunkten för högskoleutbildningens kapacitet. Det är dock tveksamt om så många som 37 000 studerande kommer att vara intresserade av att påbörja utbildning läsåret 1976577. Med hänsyn härtill anser SACO det vara meningslöst att redan nu ange en utbyggnadstakt för de närmaste åren.

Också SR kan tänka sig att riktpunkten för antagning till utbild- ningslinjer sätts vid 37 000 studerande vid planeringsperiodens början. SR avråder från att den årliga ökningstakten fastställs redan nu. Ökningstakten bör fastställas utifrån successivt upprättade prognoser.

RRV finner U 6815 prognoser vara alltför osäkra för att kunna läggas till grund för dimensioneringen fram till mitten av 1980-talet och föreslår därför att planeringsgränserna skall övervägas ytterligare. Den nedre gränsen synes vara mest realistisk i nuläget.

Statskontoret förordar att dimensioneringen av utbildningslinjer anpassas till senast kända uppgifter om tillströmning vid ett första be- slut. Med hänsyn till osäkerheten i nuläget finns inte tillräckliga motiv att nu fatta beslut om en årlig ökning av utbildningskapaciteten. Också SAF,-"SI menar att antagningstalen bör justeras med hänsyn till de senaste årens minskade tillströmning. Inom den givna ramen bör ut- rymmet för enstaka kurser ökas något.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län menar att tillströmningen kan komma att ligga vid den övre planeringsgränsen om den föreslagna decentraliseringen genomförs. Den totala ramen för antagning får inte

Prop. 1975: 9 189

sättas för lågt om nya grupper skall ges ökade studiemöjligheter. Lik- nande synpunkter förs fram av länsstyrelserna i Kalmar och Skara- borgs län.

AMS menar att dimensioneringstalen för olika utbildningsvägar inte bör vara strikt fastlåsta vid en övre eller nedre gräns. Kapaciteten skall kunna anpassas med hänsyn till "fortlöpande arbetsmarknadsbe- dömningar och de sökandes intresse.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola ser, bl.a. med hänsyn till de osäkra antaganden som U 68:s kalkyler bygger på, med stor oro på att en övre och en nedre gräns fastställs i ett sammanhang för hela planeringsperioden. Konsistoriet förordar i stället en planering som tar sikte på olika handlingsalternativ som kan korrigeras med hänsyn till den faktiska utvecklingen.

Den totala antagningskapacitetens f ö r d e 1 n i n g p å y r k e s- a t b il d ni 11 g 5 s e k t o r e r behandlas vanligen inte i yttrandena. Endast SACO och TCO behandlar kapaciteten för flertalet högskole- utbildningar. I fråga om framför allt den tekniska sektorn, vårdsektorn och sektorn för undervisningsyrken kommenteras vissa utbildnings- linjers kapacitet i ett stort antal yttranden.

Enligt SÖ förefaller fördelningen av antagningsplatserna på olika yrkesutbildningssektorer vara i stort sett rimlig.

TCO kan med viss tvekan tillstyrka en utbyggnad av den tekniska yrkesutbildningssektorn enligt det lägre planeringsalternativet. Tekniska fakulteten i Linköping anser att kapaciteten för sektorn f.n. inte be- höver utökas. Också matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till de höga siffrorna för den tekniska yrkesutbildningssektorn. TCO oeh SACO menar att den framtida tillväxten inom sektorn bör avse främst kortare utbild- ningslinjer, exempelvis yrkesteknisk högskoleutbildning.

SACO anser att den föreslagna antagningskapaciteten för sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning är för hög. Som skäl anges bl.a. det ackumulerade överskottet av utbildade från 1970-talets första hälft.

Landstingsförbundet vill förorda en utbyggnad av sektorn för vård- yrkesutbildning enligt det högre planeringsalternativet. Socialstyrelsen finner U 68:s förslag till dimensionering av sektorn i stort sett till- fredsställande från nu kända utgångspunkter. Också landstingen i Uppsala, Kristianstads och Värmlands län anser utredningens behovs- bedömning för sektorn vara realistisk.

Bristen på sjuksköterskor är på väg att förbytas i balans mellan tillgång och efterfrågan enligt U 68. T CO menar att detta är riktigt endast beträffande sjuksköterskor med grundutbildning. Bristen på vidareutbildade sjuksköterskor tycks snarast öka. Medicinska fakulte- ten i Lund menar att det råder mycket stor sjuksköterskebrist lokalt

Prop. 1975: 9 190

inom storstadsområdena. Stockholms läns landsting anser en kraftig utökning av antalet utbildningsplatser i sjukgymnastutbildningen vara. angelägen. En så kraftig ökning som föreslås bör dock baseras på någon form av beh-ovsberäkning. SACO och flera medicinska fakulteter efter- lyser också ytterligare planeringsunderlag rörande behovet av sjuk- gymnaster och arbetsterapeuter.

SÖ menar att de antagningstal som föreslås för sektorn för utbildning för undervisningsyrkena är alltför höga SÖ planerar en nedskärning av antagningen till vissa lärarutbildningar. Hittills gjorda prognoser pekar på att antagningen bör reduceras: ytterligare.

Med hänvisning till nuvarande arbetsmarknadssituation samt till SCB:s prognoser över det framtida utbildningsbehovet av ämneslärare anser SACO att den föreslagna dimensioneringen är för hög. Huma- nistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd liksom några andra universitets- och högskoleorgan menar också att den föreslagna kapaciteten för ämneslärare bör reduceras.

De föreslagna antagningstalcn för klasslärare och ämneslärare är enligt TCO för höga om en balanssituation eftersträvas vid 1980-talets mitt. SÖ:s och SCB:s prognoser visar detta. Starka pedagogiska och elcvsociala skäl talar dock för en ökning av lärartätheten i skolan. TCO kan därför acceptera U 63zs lägre dimensioneringsalternativ som en maximigräns för utbildning av klasslärare och ämneslärare om lärartätheten ökas. SACO anser den föreslagna dimensioneringen av lärarutbildningen vara oförsvarlig med hänsyn till såväl de studerande som samhällsekonomin.

TCO anser den föreslagna utbyggnaden av förskollärarutbildningen vara alltför begränsad. Bristen på förskollärare är påtaglig. Den kraf- tiga kommunala satsningen på förskolor i nuvarande 'bristsituation leder till att personer utan adekvat utbildning erhåller tjänster i för- skolan. Detta innebär att kvaliteten på verksamheten kan äventyras. Den föreslagna kapaciteten för fritidspedagoger är enligt TCO:s mening också alltför låg. Dagens fritidspedagoger har bl.a. en naturlig tjänstgöringsplats på sjukhus, psykiatriska kliniker och vårdhem samt i parkleksverksamheten.

SACO menar att den föreslagna antagningskapaciteten i sektorn för utbildning i kultur— och informationsyrken är alltför hög. Humanistiska fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd anser dock att man i alltför liten utsträckning tagit hänsyn till de krav som en förändrad kulturpolitik kan ställa på utbildning inom sektorn.

De flesta remissinstanserna ser mycket positivt på den av utred- ningen föreslagna satsningen på enstaka kurser och studie- k u r s e r.

UKÄ anser att den av U 68 föreslagna kapaciteten för enstaka kurser och studiekurser bör få överskridas. Även ökningen av studerande—

Prop. 1975: 9 191

antalet i denna typ av utbildning bör tillåtas bli större än de tio pro- cent per år som U 68 föreslagit.

T CO tillstyrker utredningens dimensioneringsförslag beträffande en— staka kurser och studiekurser. Enligt TCO:s uppfattning bör det för- hindras att kursutbudet används till kringgående av sektorsdimensio— neringen. Även AMS, SAFiSI och LO ansluter sig till utredningens förslag om en kraftig ökning av resurserna för enstaka kurser och studiekurser.

SACO och SR tillstyrker en kapacitet om 20000 utbildningsplatser vid planeringsperi'odens början men menar att den årliga ökningen inte bör fastslås nu.

Statskontoret och RRV förordar att utbildningskapaciteten för en- staka kurser och studiekurser ges en hög nivå. RRV menar dock att målet 20000 studerande läsåret 1976,-'77 och en årlig ökning med tio procent inte framstår som realistiskt. Även kapaciteten för en- staka kurser och studiekurser bör anpassas till rådande efterfrågan. Också matemar'isk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd ställer sig tveksamma till den föreslagna kapaciteten. Man bör börja med ett betydligt blygsammare antal platser.

Vissa remissinstanser, företrädesvis inom universitetens humanistiska fakulteter, anser att tillträdet till enstaka kurser och studiekurser bör vara fritt.

KK stryker under att U 68:s förslag till studieorganisation i förening med förslaget till total antagningsbegränsning ställer stora krav på en detaljerad och långsiktig planering av dimensioneringen, inte minst i fråga om vissa studiekurser där utbildningskapaciteten är knuten till begränsningar i fråga om speciella lokaler eller utrustning eller prak- tikmöjlighcter och där resurserna därför bör utnyttjas av ett tämligen fast fixerat antal studerande.

Principer för urval m.m.

Ett stort antal remissinstanser framhåller att KK:s förslag bör av- vaktas innan slutlig ställning tas till frågor om behörighet och urval. Det gäller t.ex. RRV, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan, styrelsen för statens brandskola, länsstyrelsen i Värmlands län och SFS.

KK:s yttrande innehåller vissa allmänna resonemang om urvalet till högskoleutbildning. Kommittén anser att en mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor bör få utvecklas successivt och det därför finns anledning att inledningsvis modifiera gällande regler för urval och antagning. Huvuddelen av linjerna i högskolan torde dock kunna följa samma huvudprinciper för meritvärdering och urval av studerande. Antagningsreglerna för de enstaka kurserna bör vara andra än de som gäller för fullständiga utbildningslinjer och tillgodose berät-

Prop. 1975: 9 192

tigade krav både från dem som omedelbart efter en avslutad utbild- ningslinje vill bredda eller fördjupa utbildningen och från sökande med mindre omfattande utbildningsbakgrund.

Flertalet remissorgan — bl.a. AMS, UKÄ, många universitets- och högskoleorgan. länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län, FÖVUX, LO och TCO — tillstyrker att arbetslivserfarenhet blir me- riteringsgrund för tillträde till högre utbildning.

Mest positiv till detta är FÖVUX som hävdar att urvalsinstrumenten bör utformas så att mycket stor vikt tillmäts arbetslivserfarenhet, eventuellt kombinerat med lottning, medan betyg och studielämplig- hetsprov ges mindre betydelse. FÖVUX anser det väl värt att överväga att på sikt uppställa viss tids yrkesverksamhet som allmänt behörig- hetsvillkor för tillträde till all högskoleutbildning.

Även ABF understryker kraftigt den vikt som bör fästas vid arbets- livserfarenhet. På sikt bör, enligt ABF:s mening, arbetslivserfarenhet vara obligatorisk för antagning "till eftergymnasial utbildning.

Många remissinstanser anser dock att endast sådan yrkeserfarenhet som kan bedömas vara relevant för utbildningen skall få tillgodo— räknas. Till dessa hör socialstyrelsen, SIFU, humanistiska fakulteten i Uppsala, konsistoriet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakul- teten i Göteborg, juridiska fakulteten i Stockholm och dess utbild- ningsnämnd, humanistiska fakulteten i Umeå, odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildningsnämnd, SACO och MUF.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildnings- nämnder i Lund ger exempel på vad de anser vara relevant yrkeserfa- renhet: för ämneslärarutbildning bör i första hand tillgodoräknas er- farenhet av ungdoms— ochleller studiearbete, för utbildning för kultur- och informationsyrken erfarenhet av t.ex. journalistik, annat media- arbete samt biblioteks- och förlagsverksamhet.

Att yrkeserfarenheten bör vara av en viss minsta längd för att till- godoräknas anser bl.a. AMS och TCO.

Andra remissinstanser -— bl.a. humanistiska fakulteten och språk- vetenskapliga sektionens utbildningsnämnd i Uppsala samt tekniska fakulteten i Lund — vill att det skall anges en viss gräns utöver vilken yrkeserfarenhet inte tillgodoräknas.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att de blivande teknologerna inte bör uppmuntras till längre avbrott än 6—12 månader mellan gymnasiestudier och studier vid teknisk fakultet eftersom matematikkunskaperna inte kan uppehållas om avbrottet i träningen är för långt. Konsistoriet accepterar dock att även längre, för resp. utbildningslinje relevant yrkeserfarenhet poängsätts, om berörda stu- derande kan erbjudas kortare repetitionskurser i gymnasiets matematik, fysik och kemi.

Prop. 1975: 9 ' 193

Nämnden för socimzomutbildning anser att erfarenheterna av regler-- na om vidgad behörighet inte varit helt positiva. Man bör följa upp skilda studerandcgrupper dels i utbildningen, dels — om möjligt _— i yrkcsverksamheten för att få ett underlag för att bedöma behörighets— och meritvärderingsfrågorna. .

Enligt juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd föreligger det en inte helt obetydlig risk för att yngre och kvalificerade sökande flyttar till utlandet, om spärrarna utformas så att de gynnar äldre sökande med arbetslivserfarenhet. På detta sätt skulle, anser dessa remissinstanser, det svenska samhället förlora värdefull arbetskraft.

Direkt övergång från gymnasieskola till högskola måste, menar ' medicinska fakulteten i Lund, konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, SACO m.fl., också i framtiden vara det normala. '

Enligt bl.a. humanistiska fakulteten i Uppsala, matematisk-naturve- tenskapliga fakulteten i Göteborg och SACO bör betygen spela den största rollen vid värdering av en sökandes olika meriter.

SIF U, SACO och IVA anser att krav på visst lägsta betyg i för ut- bildningen centrala ämnen bör uppställas som formellt behörighets- villkor.

Sektionen för elektroteknik vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller att som särskilt behörighetskrav för antagning till elektro- ingenjörsutbildning bör gälla minst betyget 4 i matematik frän gymna- sieskolans tredje årskurs på naturvetenskaplig eller teknisk linje.

Konistoriet vid universitetet i Göteborg anser att för de linjer, där en antagningsbegränsning är rimlig, meritvärderingsbestämmelsema bör ändras så att större "vikt läggs på betygen i de gymnasieämnen som ingår i de särskilda förkunskapskraven för resp. linje. Även mate- matisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och konsistoriet i Linköping uttalar sig för 'viktning” av gymnasiebetygen.

Konsistoriet samt flera sektioner vid Chalmers tekniska högskola liksom Svenska ingenjörssamfundet m.fl. vill att viktning av betygen skall återinföras vid antagning till civilingenjörsutbildning.

TCO däremot avvisar uttryckligen betygsviktning vid meritvärde- ring.

Odontologiska fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd för— ordar att betyg från tandsköterskeutbildning, tandteknikerutbildning och tandhygienistutbildning tillgodoräknas vid urval till' tandläkarut- bildning.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg förordar att möjligheter- skapas att genom särskilda studielämplighetsprov vinna allmän behörighet för högskolestudier.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings- nämnd anser att erfarenheterna av den s.k. fria kvoten är sådana att det kan ifrågasättas om inte antagningstest bör införas åtminstone för

Prop. 1975: 9 194

denna kategori studerande i syfte att klargöra om de sökande har kunskapsmässiga förutsättningar att följa utbildningen.

OM US påpekar att det även i fortsättningen måste finnas inträdes- prov till t.ex. musikutbildning.

Flera av de medicinska fakulteterna betonar att det bör finnas en åldersspärr till en så lång utbildning som läkarutbildningen, bl.a. för - att samhället skall få ut ett maximalt antal yrkesverksamma år från personer som gått igenom denna kostsamma utbildning.

Uppsala läns landsting anser att man för alla längre utbildningar, där konkurrensen om utbildningsplatserna är betydande och där samhället har brist på utbildade, bör-överväga att införa en åldersgräns. Denna skulle inte vara generell utan kunna variera från utbildningslinje till utbildningslinje.

Historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildnings- nämnder i Lund anser att U 68 borde ha tagit upp frågan om stude- rande som fullbordat en utbildningslinje därefter skall få gå igenom en annan. Detta bör enligt utbildningsnämnderna vara möjligt.

Flera remissinstanser —— bl.a. socialstyrelsen och UKÄ-_ fram- håller att KK:s förslag bör avvaktas innan slutlig ställning tas till antagn'ingens organisation. UKÄ ansluter sig dock till U 68:s allmänt formulerade princip om central antagning. Flera uni- versitetsorgan förordar emellertid en decentraliserad antagning.

Konsistoriet i Lund anser att, vid en antagningsbegränsning [till _de filosofiska fakulteterna, maximala antagningstal bör fastställas centralt för basut'bildningsområdena. Fördelningen av utbildningsplatser.-på linjer liksom antagningen bör göraslokalt. .

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stochkolm förordar att varje högskoleenhet ges möjlighet att inom vissa ramar i fråga om antalet utbildningSplatser anta studerande med speciella meriter och öka antalet utbildningsplatser på en viss linje inom ramen för tillgängliga resurser.

Bl.a. AMS, teologiska fakulteten. och dess utbildningsnämnd samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund, SACO och TCO finner U 6815 förslag rörande antagning till ämneslärar-, bibliotekarie- och liknande utbildning värdefullt. . . .

SO anser att de praktiska problem som. kan uppstå med den före- slagna antagningen till lärarutbildning-kan lösas. genom att .den. stu- derande får gå. igenom praktisk-pedagogisk utbildning endast i två ämnen även om den ämnesteoretiska utbildningen omfattar tre skol- _ ämnen. | . : .

Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker U 68:s. förslag om an- tagning till lärarutbildning. Fakulteten-kan inteacceptera tanken att antagningen skall baseras helt på gymnasiebetyg och betygen i examens- ämnena inte räknas. ,För antagning till praktisk-pedagogisk utbild-,

Prop. 1975: 9 195

ning bör, enligt fakulteten, föregående lärartjänstgöring ha bestämt - meritvärde.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet .i Lund och matematisk-. naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, uttalar farhågor för att antagningsförfarandet skall bli komplicerat och svårhan'terligt.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg och Stock- holm m.fl. betonar att antagningen måste utformas så att institutioner- na får kännedom om' vilka studerande som antagits i så god tid'att schemaläggning, lärarrekrytering m.m. kan göras på bästa sätt.

ABF anser det vara av vikt att allmänheten ges en god insyn i antagningsarbetet, vilket skulle kunna ske genom att lekmän och. berörda parter representeras i antagningsorganen- på såväl central som lokal nivå.

1.2.5 Högskoleutbildningens lokalisering

Översikt

Flertalet remissinstanser delar U 6815 uppfattning om önskvärd- -. . heten av en fortsatt geografisk spridning av högskoleutbildningen. Såväl regionalpolitiska som utbildningspolitiska motiv anförs. När det gäller på vilket sätt och i vilken takt denna decentralisering bör ske råder däremot delade meningar. Som en alternativ väg till den av , U 68 förordade —— att genom utbyggnad av permanenta resurser för högskoleutbildning nå en ökad spridning av utbildningen — förordas

i många yttranden en satsning på nya distributionsformer såsom decen- traliserad universitetsutbildning, universitetscirklar i samverkan med

studieförbunden m.m. . . .

När det gäller den allmänna synen påden av U 68 föreslagna . utbyggnaden av högskoleutbildningen kan remissinstanserna ilstort delas upp i tre huvudgrupper. Den första gruppen tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag. Den andra gruppen .— ett mindre antal- remissinstanser —— anser att man inte nu bör besluta om en utbyggnad på grundval av U 68:s förslag.. Den tredje gruppen anser att ingen utbyggnad av fasta resurser för. högskoleutbildning bör komma till stånd utanför de nuvarande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna.

Principer för högskoleutbildningens utbyggnad

Till en f ö r s t a h u v 11 (1 g r u p p remissinstanser .— som .tillstyr- . ker U 68:s utbyggnadsförslag —— hör LO. En fortsatt decentralisering av högskoleutbildningen bidrar enlig-t ILO till att bryta en social och . geografisk snedrekrytering till sådan utbildning samtidigt ,som decen—g . . . traliseringen har betydelsei strävandena attuppnå. en jämnare regio-

Prop. 1975: 9 - - 196

nal utveckling. LO betonar dock att expansionen på de nya högskole- orterna inte får ske så snabbt att utvecklingen vid universitetsfilialema hotas. Parallellt med denna utbyggnad bör man enligt LO arbeta med en fortsatt utveckling av studieförbundens universitetscirklar eller av högskolekurser förmedlade av TRU.

TCO anser att det finns både utbildningspolitiska och regional- politiska skäl som starkt talar för en ökad spridning av högskole- utbildningen och tillstyrker därför också U 68:s lokaliseringsförslag. TCO delar U 6815 uppfattning: att takten i utbyggnaden på de före— slagna orterna och tidpunkten när den skall påbörjas måste bli beroende av utvecklingen av studerandeantalet. I avvaktan på att studerande- underlag för permanent högskoleutbildning växer fram kan, enligt TCO, i samverkan med Studieförbunden olika former av extern universitetsutbildning prövas. Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet, som förutsätter att de praktiska och tidsmässiga problemen vid utbyggnaden blir föremål för ingående överläggningar och samråd med de berörda kommunerna.

U 68:s förslag om en omfattande decentralisering av högskoleut— bildningen innebär enligt ÖB klara fördelar för försvaret, inte minst för de garnisonsorter som föreslås få sådana utbildningsmöjligheter. Både den anställda personalen och dess familjer samt de värnpliktiga får därmed bättre möjligheter att bedriva högskolestudier. ÖB stryker vidare under behovet av fortsatt kursverksamhet på högskolenivå i form av enstaka kurser och Studickurser även på mindre orter med långa avstånd till nuvarande eller föreslagna högskoleorter.

Den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen tillstyrks av bl.a. försvarets skolnämnd, styrelsen för gymnastik- och idrottshögsko— loma, statens handikappråd, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar,- Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, SVUX, FÖVUX, Landstingsförbundet och Elevförbundet. Vidare —tillstyrker majoriteten av landstingen och flertalet av de kommuner som yttrat sig U 6815 utbyggnadsförslag.

Stockholms läns landsting anser att U 68:s förslag om att utbygg- naden av den högre utbildningen huvudsakligen skall ske utanför de traditionella universitetsorterna i princip är riktigt. En bättre balans i utbildningsutbudet mellan olika regioner i landet kan därigenom åstadkommas. Det är emellertid enligt landstinget utomordentligt angeläget att högskoleutbildningen i enlighet med förslaget fortgående kan utvecklas och differentieras också på de nuvarande högskole- orterna.

SÖ tillstyrker den föreslagna utbyggnaden av högskoleutbildningen men anser att bl.a. lokal- och utrustningssituationen på flera av de ”nya” orterna motiverar att den av U 68 skisserade tidsplanen för

Prop. 1975: 9 . 197

utbyggnaden utsträcks mera i tiden. Med den föreslagna decentra- liseringen kommer endast drygt hälften av landets befolkning att ha tillgång till högskoleutbildning inom pendlingsavstånd vilket, enligt SÖ, understryker vikten av att även andra former för utbildningens distribution prövas. Därvid bör såväl decentraliserad undervisning som undervisning i studieförbundens regi, inom kommunal vuxenutbildning och vid folkhögskolor övervägas, åtminstone som temporära åtgärder, innan mera permanenta anordningar kommer till stånd på en del av de föreslagna orterna.

De flesta länsskolnämnder är klart positiva till förslaget om en spridning av högskoleutbildningen. U 6815 val av 19 orter för utbild- ningen ställer sig några av nämnderna emellertid tveksamma till, då man är rädd för att en sådan geografisk spridning kommer att leda till en splittring och uttunning av materiella och personella resurser.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att en långtgående decentra- lisering av utbildningen medför att utbudet av kurser blir begränsat på de valda orterna. Vidare är det väsentligt att en hög kvalitet på utbildningen upprätthålls vid samtliga utbildningsenheten Länsstyrelsen anser att det finns en påtaglig risk att de mindre utbildningsenheterna får svårigheter att konkurrera om de bästa lärarkrafterna, som kom- mer att stanna kvar på universitetsorterna. Mot bakgrund av osäker- heten i studerandetillströmningens utveckling erinrar länsstyrelsen om att det framför allt är filialerna som drabbats av den senaste nedgången i studerandeantalet. Dessa förhållanden gör det enligt länsstyrelsens mening tillrådligt med försiktighet vid inrättandet av nya utbildnings- enheter.

Nämnden för socionomutbildning anser att utbyggnaden på de nya orterna bör anpassas till tillgången och efterfrågan på arbetsmarkna- den och till de krav på specialiserade lärare och utrustning som olika utbildningar ställer. Av denna anledning bör, enligt nämnden, den av utredningen skisserade tidsplanen ses över. Också FPU anser att utbyggnadsperioden med fördel kan förlängas.

AMS delar U 68:s principiella uppfattning om betydelsen av en decentralisering av utbildningen men förordar bl.a. på grund av den minskade tillströmningen under senare år att universiteten i" Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm tills vidare inte ges möjligheter till fortsatt expansion. I vissa fall kan snarare, med hänsyn till utveck- lingen av arbetsmarknaden på dessa orter, en begränsning av utbild- ningsutbudet bli aktuell. I stället bör enligt AMS en ökad satsning göras på övriga etablerade högskoleorter — Linköping, Växjö, Karl- stad, Örebro, Östersund, Umeå och Luleå —— för att där få till stånd ett bredare utbildningsutbud, exempelvis naturvetenskapliga studiekurser. AMS anser att en utbyggnad" bör ske stegvis på övriga föreslagna hög- skoleorter efter hand som efterfrågan på högre utbildning ökar liksom

Prop. 1975: 9 '198

behovet av arbetskraft med 'sådan utbildning. Slutligen betonar AMS ' det angelägna i att nya distributionsformer byggs ut för högskoleut- bildningen. ' ' '

Synpunkter som i huvudsak överensstämmer med AMS” anförs av" länsstyrelserna i Göteborgs och. Bohus samt Värmlands län liksom av' SSU. ' '

Sektionen för arkitektur vid tekniska'högs'kolan i Stockholm är medveten om att det regionalpolitiska önskemålet om jämn 'spridning av högre utbildning över landet och kravet på lokalt samband mellan grundutbildning och forskning i vissa fall kan vara svårförenliga. Sektionen anser emellertid att få utbildningar kräver så stora resurser i fråga om personal ochutrustning att en regional spridning inte kan komma till stånd. Sektionen avser att ta "initiativ till 'en närmare analys av en annan regional fördelning av arkitektutbildningen.

CUF framhåller att lokalisering av ubildning bör användas i regional- politiskt syfte. Lokaliseringen och dimensioneringen av utbildningen bör baseras på befolkningspolit-iska målsättningar för landets olika' län och således inordnas i ett planeringssystem som är övergripande för all samhällsplanering. CUF anser att arbetsmarknads'strukturen inom skogslänen kräver speciell hänsyn i fråga om högskolans lokalisering. U 68:s förslag kan enligt 'CUF -i vissa fall"komma att innebära en ytterligare centralisering av utbildningsresurserna till expansiva orter inom skogslänen med negativa konsekvenser-för de mindre tätotern'as' ' livskraft. En utvidgad distansundervisning bör komma till stånd fram- för allt i glesbygdslänen. '

Till en andra huvudgrupp kan hänföras ett mindre antal remissinstanser, som intar en avvaktande hållning till U 6815 förslag ' till utbyggnad av högskoleutbildningen och förordar att beslut nu inte fattas om utbyggnad. - '

UKÄ delar U 68:s uppfattningom betydelsen av att ett så långt möjligt differentierat utbildningsutbud erbjuds på flera orter i-landet. Detta är angeläget både från utbildningspolitisk- och från regionalpoli- tisk synpunkt. Men en spridning av utbildningsmöjligheterna får, enligt UKÄ, inte vinnas till priset av: försämrade villkor för nyligen-etable- rade och därför störningskän'sliga enheter. i'utbildningsorganisationen. I statsmakternas tidigare ställningStaganden-i likartade frågor har kravet på optimalt utnyttjande av befintliga resurser. vid universiteten ofta. spelat en avgörande r'oll. Gäller motsvarande krav relationen mellan- tänkta och nya högskoleorter'oc'h-orter vilkas utbildning-fortfarande är under uppbyggnad och tillkommit avbåde. utbildningspolitiska och regionalpolitiska skäl, anser UKÄ att dessa krav bör få extra tyngd.' '

När det gäller hela frågan om utbyggnad på nya högskoleorter intar UKÄ sammanfattningsvis ståndpunkten" att det:"inte föreligger". förutsättningar att nu fatta'någo't--:konkret beslut med anledning av .

Prop. 1975: 9 . 199

U 68:s lokaliseringsförslag. Under'dessa omständigheter anser UKÄ att det nu inte heller erfordras något ställningstagande i princip till förslaget. För den närmaste-perioden förordar UKÄ kraftig satsning ' främst på nya distributionsformer men även på utbyggnad av verk- samheten på filialorterna samt i Umeå och Linköping. Om det senare skulle föreligga studerandeunderlag och andra förutsättningar, i första hand ekonomiska, för nyetablering av ytterligare fasta enheter bör U 68:s förslag vid lämplig tidpunkt bli föremål för närmare prövning.

Statskontoret, som utgår från en tills vidare oförändrad dimensione- ring av resurserna för fullständig högskoleutbildning, anser att -förut'- sättningar i dagens läge saknas för en ytterligare utspridning av fasta resurser för sådan utbildning, när inte konkreta förslag föreligger om att överflytta befintliga utbildningsresurser till nya orter. Även den omständigheten att den vikande studerandetillströmningen under senare år särskilt hårt har drabbat läroanstalterna i Linköping och Umeå samt filialerna i Växjö, Karlstad och Örebro talar enligt verkets mening mot att beslut nu fattas om utbyggnad av fasta resurser för fullständig högskoleutbildning enligt U 68:s förslag. Statskontoret anser emellertid att frågor om utlokalisering genom regional omfördelning av tillgängliga resurser för fullständig högskoleutbildning bör prövas fortlöpande, eftersom det inte kan anses önskvärt att, såsom nu är fallet, 90 pro- cent av samhällets resurser för sådan utbildning förblir koncentrerade” till fem orter.

Mot bakgrund av de senaste årens minskade tillströmning till högre utbildning, vilket medfört problem särskilt för filialerna, anser RRV att den fortsatta utvecklingen av efterfrågan på högskoleutbildning bör avvaktas innan en decentralisering i enlighet med U 6815 förslag övervägs. I stället för att fördela resurserna på små högskolor bör man enligt RRV tills vidare inrikta sig på att tillgodose behovet av utbildning utanför de nuvarande högskoleorterna genom olika former av decentraliserad utbildning.

En t r e dj e h u v u d g r up p av remissinstanser förordar att ingen utbyggnad av högskoleutbildning kommer till stånd utanför de nuva- rande universitetsorterna (motsv.) och filialorterna. I stället' föreslås att framför allt universitetsfilialernas ställning förstärks genom att utbild- ningsutbudet på berörda orter breddas. Som' alternativ till U 68:s ut— byggnadsförslag förordar dessa remissinstanser vidare en ökad satsning på nya former för distribution av högre utbildning, såsom "decentrali- serad universitetsutbildning, universitets'cirklar i samverkan med studie— förbunden, utbildning med hjälp av radio och TV m.m. .

Flertalet universitetsorgan — däribland konsistorierna med ett par undantag — ställer sig avvisande till U 68:s förslag till lokalisering- såvitt gäller traditionell utbildning. Annan eftergymnasial-utbildning - anses däremot kunna nylokaliseras i större omfattning. Huvudargu-

Prop. 1975: 9 200

menten för denna ståndpunkt är den berörda grundutbildningens forsk- ningsberoende, den vikande tillströmningen till universiteten och kravet på en tillfredsställande bredd i utbildningsutbudet på samtliga orter.

Exempelvis anför konsistoriet i Lund att för de ungdomsstuderande är, vad gäller universitetsutbildning i vanlig mening, ett begränsat antal högskolor med ett brett utbildningsutbud tveklöst att föredra framför ett flertal små högskolor. Konsistoriet delar U 68:s uppfattning att särskilda åtgärder måste vidtas för att tillgodose de vuxenstuderandes önskemål och för att underlätta återkommande utbildning. Detta bör emellertid ske genom ett rikt varierat'system med decentraliserad utbildning. Därigenom kan man undvika nackdelarna med en spridning till ett stort antal små högskoleenheter. För övrigt bör en eventuell utbyggnad av universitetsutbildningen ske vid universiteten (inkl. Linköping) och filialerna.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg framhåller att de senaste årens utveckling av studerandeantalet vid de filosofiska fakulteterna klart visar att någon uppbyggnad av resurser för sådan utbildning inte nu bör äga rum utanför nuvarande universitets- och filialortcr. De ytterligare ekonomiska resurser som kan ställas till förfogande inom denna sektor bör helt gå till konsolidering av redan upprättade enheter.

Konsistoriet vid karolinska institutet avstyrker bestämt U 68:s för— slag att upprätta nya ”småhögskolor” utan forskning. Ett genom- förande av förslaget skulle enligt konsistoriet med-föra försämrad kvali- tet på utbildningen och svårigheter att rekrytera lärare.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm och konsistorie- gruppen i Luleå är i princip positiva till U 68:s förslag till utbyggnad av högskoleutbildningen men framhåller att förslagen inte omfattar civilingenjörsutbildningen. Förstnämnda konsistorium anser att en decentralisering av sådan utbildning till nya orter, som saknar och kommer att sakna resurser för forskning och forskarutbildning, skulle medföra en allvarlig kvalitetsförsämring i denna utbildning. När det gäller kortare tekniska högskoleutbildningar är det direkta forsknings- sambandet mindre framträdande och en decentralisering skulle kunna accepteras för att uppnå de fördelar som en geografisk spridning och en lokal anknytning till yrkesverksamheten erbjuder.

De flesta konsistorier framhåller att ett ökat bruk av decentraliserade universitetskurser och nya distributionsformer för utbildning är ett bättre alternativ att nå ut med utbildning till större grupper än U 68:s förslag till nylokalisering. Konsistoriet i Umeå anför exempelvis för Norrlands del att, med hänsyn till de långa avstånden i landsdelen, ett antal fasta utbildningsanstalter i kuststäderna ingalunda löser alla problem. Det blir enligt konsistoriet ändå för långt för dem som bor några mil utanför utbildningsorten. Det måste därför bli fråga om att distribuera utbildningen. i nya former för att därigenom järn-

Prop. 1975: 9 201

ställa inlandcts befolkning med kustregionens. Den försöksverksamhet med distansundervisning som startat vid universitetet i Umeå är här enligt konsistoriet en d'istributionsform som bör prövas och ytterligare utvecklas både till omfattning och organisation.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola föreslår att en förutsätt- ningslös utredning görs av möjligheterna att med distansundervisning förankrad hos de etablerade läroanstalterna, i stället för med den planerade nyetableringen, tillgodose en del av de regionalpolitiska önskemålen. Fördelarna med distansundervisning är enligt konsisto- riet uppenbara —— fler orter kan nås, systemet har en inneboende flexibilitet, forskningsanknytningen blir tryggad och återverkan på etablerade lärosäten är positiv.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbiltlningsnämml menar att en spridning av den högre utbildningen i princip är riktig men anser att tre invändningar kan göras mot U 6815 lokaliserings- politiska resonemang, nämligen:

— U 68 beräknar platsantalet vid högskolorna på basis av högskole- områdenas nuvarande befolkningstal. Den regionalpolitiska sats- ningen kan ge. en befolkningsutveckling där befolkningstalet inte kopplas till utbildningsresurserna.

— Den expansiva effekten av tidigare utlokaliseringar av högre utbild- ning är oklar. Den stimulerande effeketen torde exempelvis för Umeå och universitetsfilialema inte bli lika stor under 70-talet, när expansionen avtagit och efterfrågan på varor och "tjänster minskar.

—— U 6825 antagande att de högre utbildade visar benägenhet att söka anställning nära universitetsorten kan i nuvarande läge med över—' skott på akademisk arbetskraft inte utgöra argument för utlokalise- ring i den mening att de nya orterna på detta sätt skulle få bättre tillgång till högskoleutbildad arbetskraft med åtföljande expansiv effekt. '

Statens humanistiska forskningsråd anför att U 68:s förslag innebär en splittring av landets resurser i fråga om lärare, studiebegåvningar, bibliotek och forskningsmateriel, som hotar att utarma befintliga forskarmiljöer eller sådana som är under uppbyggnad. Liknande syn- punkter anförs av bl.a. statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd. Statens råd för skogs— och jordbruks- forskning betonar att rådet inte är avvisande till en decentralisering av högskoleutbildning som sådan men anser den föreslagna formen för decentraliseringen olämplig. De nya studerandegrupperna bör i stället nås genom bl.a. radio-, TV- och k-orrespondensundervisning.

SACO förordar att den fortsatta utbyggnaden av högskoleutbild- ningen koncentreras till-de fem universitetsorterna, Linköping och Luleå samt de tre filialorterna. Med vissa, starkt begränsade undantag

Prop. 1975: 9 202

bör all ytterligare uppbyggnad av fasta resurser för högskoleutbildning" fördelas mellan dessa tio orter, varvid en målsättning bör vara att såvitt möjligt åstadkomma ett fullständigt utbildningsutbud på var och ' en av filial-orterna — t.ex. naturvetenskaplig utbildning i Växjö och Karlstad. Forskningsorganisationen bör enligt SACO koncentreras till de sju förstnämnda orterna, varvid utbyggnaden i Linköping begränsas till de tekniska, medicinska och filosofiska ämnesområdena och i Luleå till'det tekniska området. Den eftergymnasiala utbildning som nu finns utanför de nämnda orterna, och som med U 68:s terminologi är att hänföra till högskolan, bör enligt SACO ligga kvar på nuvarande orter. Viss begränsad utbyggnad av högskoleutbildningen på dessa orter kan tänkas, men endast om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan exempelvis vara att en viss ort-; näringsstruktur gör det naturligt att dit lokalisera yrkesteknisk högskoleutbildning.

SFS anser att det i dagens läge är bättre att i första utbyggnads- skedet satsa på de nuvarande universitetsfilialema så att dessa kan uppnå ett studerandeantal' som medger ett tillfredsställande utbild- ningsutbud. SFS anser också att Växjö och Karlstad bör erhålla natur- vetenskaplig utbildning. Även SECO avstyrker U 68:s lokaliserings- förslag till förmån för en utbyggnad på de nuvarande filialorterna. Liknande synpunkter anförs av bl.a. universitetsfilialerna, SIFU, läns- styrelserna och landstingen i Kronobergs, Blekinge och Örebro län, SR, Sveriges civilingenjörsförbund, IVA, Teknologorganisationen Ref- tec och MUF.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att ett alternativ till U 6825 utbyggnadsförslag är_ att utbildningsresurserna företrädesvis placeras på regionens huvudort och ställs till förfogande på övriga orter när efter- frågan motiverar detta". Liknande synpunkter framförs av bl.a. konsis- torierna i Uppsala och Linköping.

Också SAF /Sl avstyrker U 68:s förslag till utbyggnad och förordar i stället att landets universitet och högskolor ingår i ett nationellt system för distribution av högre utbildning. Organisationerna föreslår" att för varje slag av högskoleutbildning upprättas ett centralt samråds-- organ med uppgift att tillgodose efterfrågan på olika utbildningar. I stål-- lct för att eleverna förflyttar sig till en central utbildningsort ges kursen där behov uppstår. Organisationerna anser att flexibiliteten i detta ,sy- stem blir stor, eftersom utbildningen exempelvis kan ges av studieför- bunden och man kan nå betydligt fler orter än de av U 68 föreslagna högskoleorterna. . .

Vid remissinstansernas ställningstaganden till U 68:s förslag till ut-' byggnad av högskoleutbildningen har, som framgått, frågan om an- vändning av nya d i s t r i b u tio n 3 f o r m e r för utbildning intagit en framträdande plats. Vissa instanser anser att de nya distributions- formerna är ett betydelsefullt komplement till den föreslagna utbygg-.

Prop. 1975: 9 203

naden av fasta utbildningsresurser, medan andra anser att de är ett alternativ som med fördel kan ersätta utredningens utbyggnad-sförslag.

De nya distributionsformerna är enligt UKÄ mycket värdefulla ' inslag i strävandena att sprida högre utbildning till nya områden och till nya studerandegrupper, som av olika skäl är starkt ortsbundna. Detta distributionssätt har å andra sidan begränsningar när det gäller möjligheterna att erbjuda ett brett utbildningsutbud, exempelvis kurser med utpräglad yrkesinriktning eller av laborativ karaktär. T RU, som utreder frågan om ett svenskt utbildningssystem med hjälp av eter- media, redovisar fördelarna med s.k. distansundervisning, dvs. studier i hemmet med hjälp av självinstruerande material och viss undervis— ning vid läroanstalt.

Utbiidningsregioner och högskoleområden

Beträffande U 68:s förslag till indelning i utbildningsregioner anför länsberedningen att planeringen för högskoleutbildning bör samordnas med den regionalpolitiska planeringen. Med ett stort antal högskole- orter vore en anknytning till den regionalpolitiska planeringen i varje län naturlig. U 68:s förslag om 19 högskoleområden medför emellertid enligt beredningen svårigheter att samordna utbildnings- och regional- planeringen. Beredningen anser också att den av U 68 föreslagna indel- ningen i utbildningsregioner med Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå som huvudorter är dåligt. anpassad till regionalpolitikens målsättningar. Regionerna blir, med undantag . för Stockholmsregionen, mycket stora till ytan._ Om antalet högskole- områden blir mindre än 19, bör enligt länsberedningen en-samman— slagning av högsk-oleområden och utbildningsregioner övervägas. Här- igenom skulle bl.a. högskoleområdcn med ett mycket smalt utbild— ningsutbud undvikas. .

Socialstyrelsen anser att en indelning av landet i utbildningsregioner ' och högskoleområden_är riktig men finner det angeläget att utbild- ningsregionema sammanfaller med sjukvårdsregionerna som är sju till. antalet. Enligt förslaget kommer många landsting att hänföras till skilda sjukvårds- resp. utbildningsregioner, vilket kommer att försvåra en samordning av utbildningarna inom vårdsektorn. Liknande syn- punkter framförs av Landstingsförbundet. _

UKÄ accepterar i huvudsak U 68:s förslag till indelning av landet i utbildningsregioner och högskoleområden. UKÄ anser att fortlöpande förändringar i berörda områdesindelningar måste förutsättas bli erfor- derliga till följd av regionala förändringar i bl.a. näringslivsutvcckling och befolkningsstruktu'r. I övervägandena-rörande sådana förändringar bör möjligheterna till en funktionell samordning av utbildningsutbudet inom varje enskilt högskoleområde samt till effektivt och smidigt

Prop. 1975: 9 "04

&

samarbete mellan olika sådana områden få dominera över exempelvis historiskt bestämda, administrativa gränser.

Vad gäller indelning och utbyggnad inom de olika regionerna redo— visas i huvudsak följande synpunkter. '

Norra utbildningsregionen (Luleå, Sundsvall-Härnösand, Umeå, Östersund)

Länsstyrelserna och landstingen i Norrbottens, Jämtlands och Västernorrlands län tillstyrker U 6815 förslag rörande högskoleområ- dena inom regionen. Länsstyrer'sen i Västerbottens län avstyrker där- emot, i likhet med konsistoriet i Umeå, mot bakgrund av den mins- kade tillströmningen till universitetet en fortsatt spridning av fasta utbildningsanstalter med utbildningsutbud likartat det som redan finns vid universitetet. Övriga norrlandsorter bör få utbildning genom bl.a. distansundervisning. Länsstyrelsen anser vidare — i likhet med bl.a. Umeå och Skellefteå kommuner — att Umeå bör ha ett högre studerandeantal än vad U 68 föreslagit. Västerbottens läns landsting förordar att en kompletterande utredning genomförs rörande utbild- ningsbehovet och lokaliseringen av högskoleutbildningen i Norrland.

ÖB framhåller att den pågående omlokaliseringen inom försvaret innebär en kraftig utflyttning till. bl.a. Karlstad och Östersund samtidigt som militära enheter koncentreras till Boden-Luleå-området. Utbild- nings— och miljöskäl talar för ett differentierat utbud av högre utbild- ning på dessa orter. ÖB erinrar vidare om statsmakternas beslut att" teknisk utbildning av militär karaktär samt en militär förvaltningsskola skall förläggas till Östersund år 1978, vilket bör kunna få konsekvenser även för den civila högre utbildningen.

Krigsmaktens förvaltningsutbildningsutredning, som utreder en sam- ordning och lokalisering av förvaltningsutbildningen inom försvaret till Östersund, framhåller att frågan om en samlokalisering av denna utbildning och socialhögskolan på orten bör prövas i särskild ordning. Utredningen anser det angeläget att man i den fortsatta planeringen och dimensioneringen av högskoleutbildningen i Östersund beaktar att försvarets förvaltningshögskola kan komma att inrättas där. Vidare erinrar utredningen om att en för armén avsedd teknisk skola kan komma att lokaliseras till Östersund.

Mellersta utbildningsregionen (Eskilstuna—Västerås, Falun-Borlänge, Uppsala, Örebro)

Länsstyrelsen och landstinget i Gävleborgs län samt Gävle,- Sand- vikens och Hafors' kommuner. förordar att Gävleborgs län skall utgöra

Prop. 1975: 9 205

ett eget högskoleområde med Gävle-Sandviken som högskoleort. De'- skäl som anförs är att Gävle-Sandviken är primärt centrum och att länet har stort befolkningsunderlag samt befintlig högskoleutbildning. Gävle är vidare den enda av de orter, till vilka statliga verk och myndigheter skall utlokaliseras, som inte av U 68 föreslagits som utbyggnadsort. Gävle-Sandviken ligger inte inom pendlingsavstånd från Uppsala. De skäl som U 68 anfört för val av Falun-Borlänge kan enligt nämnda remissinstanser med minst samma styrka anföras för Gävle-Sandviken. Länsstyrelsen och landstinget i Västmanlands län välkomnar U 6815 förslag om lokalisering av permanent högskoleutbildning till Eskils- tuna—Västerås med hänsyn till dess betydelse från både utbildnings- och regionalpolitisk synpunkt. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Kopparbergs län i fråga om högskoleutbildning i Falun-Borlänge.

Stockholms utbildningsregion (Stockholm)

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att starka skäl talar för att Stockholm-Uppsala gemensamt bildar kärnan i en utbildningsregion. Om man bibehåller en uppdelning i föreslagna regioner bör Söder- manlands och Gotlands län föras till Stockholmsregionen. Länsstyrelsen beklagar att U 68 inte behandlat utbildningens lokalisering inom Stock- holmsregionen. Stockholms handelskammare anser att en samordning av utbildningsresurserna i Uppsala och Stockholm bör eftersträvas. Stockholms läns landsting samt Stockholms och Södertälje kommuner är tveksamma till den föreslagna minskningen av antalet utbildnings— platser i regionen.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Gotlands län samt Gotlands kommun förordar bestämt att länet skall tillhöra Stockholms utbild- ningsregion.

Östra utbildningsregionen GJönköping, Linköping—Norrköping)

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Norrköpings och Linköpings kom- muner samt konsistoriet i Linköping föreslår att regionen utvidgas till att omfatta Kalmar och eventuellt Gotlands län. Östergötlands läns landsting anser det också angeläget att Kalmar län förs till östra utbildningsregionen för "att denna skall bli identisk med sjukvårdsregio- nen, vilket skulle underlätta planeringen av vårdutbildningen. Jönkö- pings läns landsting ifrågasätter'behovet av utbildningsregioner och finner det förbryllande att inte Kalmar län och i viss mån Kronobergs län förts till östra regionen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att en regionindelning bör finnas men att gränserna inte bör bli bindande i något hänseende. Den slutliga avgränsningen bör göras först när ställ— ning tagits till länsberedningens betänkande i denna del.

Prop. 1975: 9 206

Västra utbildningsregionen (Borås, Göteborg, Karlstad)

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt konsistoriet vid uni- versitetet i Göteborg anser att Hallands län bör tillhöra denna utbild- ningsregion. Vidare anser länsstyrelsen att Borås inte bör utgöra huvudort i ett eget högskoleområde. Om ytterligare utbyggnad kommer till stånd i Borås är en samverkan Göteborg-Borås ett bättre alternativ. Om någon ytterligare högskoleort skall upprättas inom regionen anser länsstyrelsen att Fyrstad (Uddevalla—Trollhättan—Vänersborg—Lyse- kil) bör väljas. Av samma uppfattning är landstinget och Iänsskol- nämnden i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län tillstyrker att Borås blir högskoleort och anser att förläggning av högskoleutbildning även till Fyrstad bör utredas ytterligare.

Kommunerna i Fyrstad framhåller att Fyrstad uppfyller flera av de kriterier som U 68 ställt upp för högskoleorter. Älvsborgs läns lands- ting anser att en lokalisering av högskoleutbildning till detta område skulle vara ett värdefullt led i de regionalpolitiska strävandena.

Länsstyrelsen, landstinget ,och Iänsskolnämnden i Skaraborgs län samt Skövde, Skara, Lidköpings, Falköpings och Mariestads kommuner - framhåller att Skövde uppfyller de flesta av de kriterier som U 68 ställt upp för "högskoleorter och anser därför att Skövde bör bli hög- skoleort. Skövde är primärt centrum och har stort befolkningsunderlag inom pendlingsavstånd. Avståndet till de föreslagna högskoleorterna är betydande och länet behöver stimulans för näringslivet. Länssty- relsen anscr att underlaget för västra regionen utan motivering mins- kats med 2900 studerande. Vidare förordar man en" ökad dimensione- ring av högskoleutbildningen totalt. Mot denna bakgrund hävdar läns- styrelsen att en högskola i Skövde knappast skulle få negativa konse- kvenser för universitetet i Göteborg. I andra hand yrkar länsstyrelsen att en utredning företas i syfte att ompröva indelningen i högskoleom- råden i den västra regionen. '

Södra utbildningsregionen (Halmstad, Kalmar, KriStianstad,' Lund- Malmö, Växjö) ' ' ' '

Länsstyrelsen och landstinget .i Kalmar län tillstyrker den föreslagna regionindelningen medan, som tidigare redovisats, länsstyrelseni Got- lands län anser att länet-börltillhöra Stockholms utbildningsregion. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, :i. likhet med Hässleholms kommun, att länets högskoleort skall "benämnas Kristianstad-Hässle- holm, eftersom dessa orter gemensamt utgör ett- primärt centrum.-

Länsstyrelsen godtar inte U 68:s reduktion av rikttalet för denfsödra , , utbildningsregionen utan anser att detta bör _vara 38 OOOläsåret 1983/84.

Prop. 1975: 9 207

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att även Helsingborg och Karls- krona, som båda är primära centra inom utbildningsregionen, bör er- hålla viss högskoleutbildning. Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län till— styrker utformningen av den södra utbildningsregionen.

1.2.6 Återkommande utbildning

Allmänt

En överväldigande majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till U 68:s förslag om återkommande utbildning. '

UKÄ i likhet med många remissinstanser vid universitet och högskolor tillstyrker att en utveckling av återkommande utbildning sätts som pla- neringsmål för den eftergymnasiala utbildningen. På kort sikt är det emellertid enligt UKÄ rimligt att räkna med att direktutbildning kom- mer att för många ungdomsstuderande vara ett förstahandsalternativ i deras utnyttjande av samhällets utbildningserbjudanden. Allteftersom de utanför utbildningsväsendet liggande väsentliga förutsättningarna för återkommande utbildning kan realiseras torde dock de direktutbildades andel successivt minska genom att fler går ut i förvärvslivet under en period efter avslutad gymnasieskola. Det är enligt UKÄ:s mening en huvuduppgift för högskoleorganisationen att utföra erforderligt plane- ringsarbete 'i denna fråga. Arbetet bör målmedvetet inriktas på att främja ett sådant system'med återkommande utbildning, bl.a. genom förändringar av studieorganisationen, utnyttjande av nya distributions- former, utveckling av'de pedagogiska insatserna och utbyggnad av studievägledningsverksamheten. I avsikt att bättre nå de aktuella stu- derandekategorierna bör samarbete med bl.a. studieförbunden utveck— las. I kort perspektiv och som en inledande åtgärd för att förbereda ett utbyggt system med återkommande utbildning bör den eftergymnasiala fort- och vidareutbildningcn få expandera inom hela högskolescktorn inom ramen för de resurser som totalt anvisas för högskoleutbildning.

U 68:s olika förslag är ägnade att på olika sätt och på kortare eller ' längre sikt medverka .till utvecklingen av- återkommande utbildning. Enligt TCO:s mening. borde emellertid utredningens förslag ha varit direkt utformat för att främja-och möjliggöra återkommande utbild- ning. De åtgärder, studieorganisatoriska och andra, som krävsinom . högskolesektom för att förverkliga återkommande utbildning är en— ' ligt organisationen i allmänhet föga resurskrävande och.bör inte heller i övrigt innebära oöverstigliga svårigheter. TCO finner därför inga bärande skäl för att ytterligare skjuta den återkommande utbildningen på framtiden. Avgörande beslut och reformsteg måste tas inom den . närmaste framtiden. Även SÖ, AMS,- länsstyrelsen i Skaraborgsllän, '. .' Folkbildningsförbundet,-, LO och GUEmenar. att utbyggnad av ett."

Prop. 1975: 9 208

system med återkommande utbildning bör ges hög prioritet. LO" varnar för en tendens i debatten att se återkommande utbildning som något mycket avlägset och långsiktigt. Ett planmässigt utvecklingsarbete måste i stället inledas redan de närmaste åren för att förverkliga den - återkommande utbildningen. UKÄ, Svenska kommszörbundet m.fl. har emellertid ingen erinran mot U 6815 förslag att den återkommande utbildningen, allteftersom erfarenheter vinns och resurser tillskapas, successivt sätts i system.

Konsistoriet i Lund betonar att det studieorganisatoriska arbetet utgår från varierande förutsättningar inom skilda utbildningar. Förut- sättningarna att dela upp utbildningen varierar mellan skilda utbild— ningar. Liknande synpunkter framförs av konsistorierna vid tekniska högskolan i Stockholm samt i Linköping och av konsistoriegruppen i Luleå. Konsistorierna vid karolinska institutet och Chalmers tekniska högskola anser att återkommande utbildning inte lämpar sig för fast sammanhållna utbildningar av typen läkar— och civilingenjörsutbildning, en uppfattning som delas av bl.a. Sveriges Civilingenjörsförbund.

I flera yttranden från bl.a. fakulteter och utbildningsnämnder vid universiteten intar man en tvekande attityd inför utredningens förslag, även om man är allmänt positiv till att personer som så önskar skall kunna lägga upp sina studier i form av återkommande utbildning. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund anser sålunda att det är tveksamt att göra den återkommande utbild- ningen till ett mönster och tror att endast en solid grundutbildning kan utgöra den grund som fordras för att möta de skiftningar i verk- samheten som en snabbt föränderlig arbetsmarknad kräver. Humanis- tiska fakulteten i Umeä avstyrker en stor satsning på utveckling av återkommande utbildning mera allmänt, innan man klart kan peka på konkreta positiva effekter av ett sådant system. Matematisk-naturveten- skapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm 'framhåller att en sammanhängande ungdomsutbildning av många skäl, t.ex. från effekti- vitets- och lönsamhetssynpunkt, är att föredra framför vuxenstudier.

En vanlig uppfattning i yttranden från universiteten m.fl. läroan- stalter är att varvning av utbildning och förvärvsarbete enligt utred- ningsförslaget skulle uppsättas som studieorganisatorisk norm. I fler- talet fall vänder man sig mot denna tanke. Konsistoriet vid universitetet

i Stockholm framhåller att de direkta samhällsinsatser som måste ' vidtas för att stimulera individernas möjligheter och önskan till åter— kommande utbildning inte får bli styrande på sådant sätt att ensam- manhängande utbildning i ungdomsåren motverkas och därigenom kommer att upplevas som något onormalt. Flera andra remissinstanser inom universiteten är negativa till åtgärder som skulle stimulera till avbrott i pågående utbildning, bland dem språkvetenskapliga sektionens '

Prop. 1975: 9 209

utbildningsnämnd i Uppsala och matematisk-naturvetenskapliga fakul- tetens utbildningsnämnd i Stockholm.

Sektionens för fysik utbildningsnämnd "vid Chalmers" tekniska hög- skola anser att högskolan ännu under många år måste inrikta sig på att kunna presentera en.i stort sett sammanhängande slagkraftig grundutbildning. Det slags återkommande utbildning, som innebär att grundutbildningen uppdelas i block, torde få vänta'till dess att detta kan göras till ett realistiskt alternativ för individen och samhället. Medicinsk-a fakultetens utbildningsnämnd i Umeå betonar att införandet av återkommande utbildning inte får leda till att möjligheterna att erhålla djuplodande och sammanhängande längre utbildningar försäm- ras. Nämnden befarar att, om återkommande utbildning blev det för- härskande mönstret, .detta skulle kunna leda till ett avsevärt föryt- ligande av undervisningen.

Svenska kommunförbundet är positivt till återkommande utbildning men pekar bl.a. på risken att ett sådant system skulle kunna skapa en snäv grund för forskning och forskarutbildning. Landstingsförbun- det betonar att det bör finnas möjligheter att nå samma utbildningsmål på mer än ett sätt. Direktutbildning och återkommande utbildning bör därför komplettera varandra. Teknologorganisationen Reftec anser att principen om återkommande utbildning är bra om den tillämpas- som ett alternativ till dagens ungdoms- och vuxenutbildning ochi begränsad skala. Länsskolnämnden i Stockholms län ställer sig tveksam till behovet av återkommande utbildning när en lång sammanhängande utbildning blir tillgänglig för alla oberoende av ekonomiska, geogra— fiSka och sociala förhållanden. Lärarhögskolan i Luleå tror inte att återkommande utbildning kan motverka den utbildningslcda hos vissa ungdomar som den sammanhängande utbildningen påstås ge. Lärarhög— skolan i Malmö erinrar om att argumentationen om återkommande utbildning bygger på många hypoteser som inte är verifierade.

Falkbildningsförbundet hänvisar till möjligheten att utnyttja både studieförbundens och folkhögskolans erfarenheter och kapacitet för att därmed påskynda utvecklingen mot återkommande utbildning. Lik— nande synpunkter framförs bl.a. av länsstyrelsen m.fl. i Hallands län. I en plan för återkommanden utbildning inom rimlig tid ser Svenska in- genjörssamfundet som enda möjlighet att den grundläggande utbild- ningen distribueras via kurser av typ TBV:s universitetsutbildning. För laboratoriekrävande ämnen blir det däremot nödvändigt att förlägga undervisningen till befintliga högskolecentra.

Socialstyrelsen framhåller att det är Viktigt att studieorganisatoriska förutsättningar skapas för att främja återkommande utbildning, men att ett krav bör vara att högskoleutbildningen oavsett längd svarar mot funktioner och funktionsnivåer i arbetslivet. Liknande synpunkter framförs av bl.a. SACO, SSEF och Sveriges civilingenjörsförbund.

Prop. 1975: 9 210

SÖ anser att även sammanhängande utbildning bör erbjudas i framtiden. SÖ framhåller att det för övrigt torde vara omöjligt att konstruera studiegångar etappvis i alla utbildningar. CUF betonar att en återkommande utbildning, för att kunna fungera väl, måste vara flexibel såväl organisatoriskt som innehållsmässigt. SACO menar att det vanligaste även i framtiden bör vara direkt övergång från gym- nasieskola till högskola utan mellanliggande yrkesverksamhet. Den återkommande utbildningen får då två funktioner. Den skall utgöra en möjlighet för studier för sådana redan yrkesverksamma personer som antingen inte fått eller inte. utnyttjat chansen att genast efter gym- nasieskolan fortsätta med högskoleutbildning. Den skall vidare vara en modell för all den fort- och vidareutbildning som arbetslivet kom- mer att ställa ökade krav på i framtiden och som i hög grad avser dem som redan tidigare genomgått högskoleutbildning.

Styrelsen för bibliotekshögskolan framhåller att programmet för den återkommande utbildningen skulle medföra stora fördelar och positiva effekter för bibliotekarieyrket. Kulturrådet är också positivt till den återkommande utbildningen och. betonar att synpunkterna och förslagen även är tillämpliga på den högre konstnärliga utbildningen. FOJO— kommittén anser att de riktlinjer U 68 dragit upp för en återkom— mande utbildning bör kunna ligga till grund för planeringen av journalistutbildningen i dess helhet, dvs. såväl grundutbildningen som fortbildningen och vidareutbildningcn av journalister. OMUS betonar att kontinuitet i utbildningen är av stor betydelse inom musikområdct speciellt vad gäller den speltekniska färdighetsträningen. Detta medför att den grundläggande utbildningen i största möjliga utsträckning bör vara sammanhängande. För musikutbildningen knyts i stället det största intresset till den form av återkommande utbildning som utgörs av fortbildning av den yrkesverksamma musikern eller läraren.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar att U 68 tappat bort ett för- modligen attraktivt alternativ till den återkommande utbildningen, näm- ligen deltidsstudier. Studier och yrkesverksamhet måste inte vara "ett »antingen eller» utan en kombination är den bästa lösningen för många. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Värmlands län, som dessutom menar att denna typ av studier torde inom överskådlig tid vara huvudinstrumentet'för att realisera tanken om återkommande utbildning. SHIO och SAFlSl betonar vikten av att alternativa studie- former prövas. De studerande bör t.ex. få möjlighet att kombinera studier och arbete inom ramen för fasta studieprogram.

U 68 har i flera sammanhang erinrat om att återkommande utbild- ning kan få effekter som verkar i annan riktning än att bidra till ökad rättvisa mellan och inom generationerna. "SA CO betonar risken för en ökad social selektion. Många kommer rimligen, enligt SACO, att känna motstånd mot att bryta upp från sin invanda arbetsmiljö och kanske 1

Prop. 1975: 9 211

också från sin bostadsort. De som får svårast att övervinna detta mot- stånd kan väntas bli de som har minst studietradition i sin bakgrund, dvs. ungdomar från socialgrupp 3. Premiering av arbetslivserfarenhet vid meritvärderingen i syfte att minska den sociala snedrekryteringen kan då, enligt SACO, leda till motsatt effekt. Om inhämtande av arbets- livspoäng blir mer eller mindre obligatoriskt kan det tänkas gynna ung- domar ur socialgrupp 1, därför att dessa av familjetradition och av andra skäl lättare håller studieintresset levande under åratal av annan verksamhet.

TCO framhåller att man är mycket medveten om risken för ökad social snedrekrytering men menar att modellen återkommande utbild- ning, kombinerad med effektiva studiestöds-, rekryterings— och infor- mationsinsatser, ändå ger betydligt bättre förutsättningar för en jäm- nare social fördelning. Enligt organisationens mening borde U 6825 förslag ha varit direkt utformat för att främja och möjliggöra åter- kommande utbildning. Om cn sådan medvetet planerad utbyggnad inte nu sker kan ett studiebeteende och ett system enligt den återkom- mande utbildningens modell ändå spontant växa fram, men då i former som gör det svårt att utnyttja för dem som inte redan är studie- motiverade. Enligt TCO finns det redan i dag tecken på att en sådan utveckling äger rum. Övergångsfrekvensen från grundskola till gym- nasieskola och från gymnasieskola till högskola tenderar att minska. En avsevärd andel av de nyinskrivna vid universitet och högskolor avser inte att avlägga fullständig examen. Detta kan medföra att den sociala snedrekryteringen till högre studier förstärks, om inte studie- organisation, studiestöd o.d. utformas så att de stimulerar dem som avbryter sin utbildning att komma tillbaka till utbildnings-systemet och därigenom få en reell möjlighet att genom utbildning förbättra sina villkor i samhället och på arbetsmarknaden. Liknande synpunkter anförs av bl.a. SÖ, länsstyrelsen i Skaraborgs län, FÖVUX, Svenska kommunförbundet och LO.

Förutsättningar för att förverkliga återkommande utbildning

När detgällergymnasieskolans dimensionering och o r g a n i s a t i o 11 finns utöver vad som redovisats i det föregående (1.2.4) några remissynpunkter som särskilt gäller förslagens betydelse för utveckling av återkommande utbildning.

TCO anför att det långsiktiga målet bör vara att införa "en obliga- torisk ll-årig skola. Detta-obligatorium-bör vara flexibelt utformat. I de senare liggande delarna av utbildningen bör det således finnas möjlighet till varvning av utbildning och annan verksamhet. Möjlighet skall finnas till avbrott för förvärvsverksamhet, "skolgången skall kunna

Prop. 1975: 9 ' 212

fullgöras vid folkhögskola eller i annan vuxenutbildning och viss utbild- ning skall kunna förläggas till arbetsplatsen underskolans kontroll.

Länsstyrelsen i Västmanlands län manar till försiktighet vad gäller förslaget att som ett led i uppmuntran till återkommande utbildning införa studieförberedande inslag på gymnasiets alla linjer. Effekten- av en sådan åtgärd kan bli att den förstärker de skoltröttas problem och ger en negativ inställning till fortsatta studier. Länsstyrelsen i Värmlands län tror inte att U 68:s förslag för gymnasieskolan skulle främja åter- kommande utbildning. De linjer som inte är inriktade mot direkt yrkes- verksamhet är få och har sin givna" plats inom gymnasieskoleorganisa- tionen.

Flera länsstyrelser betonar att en d e e e n t r a l i s e r i n g av den högre utbildningen är angelägen för möjligheterna att förverkliga återkommande utbildning. Filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd framhåller å andra sidan att, om man vill åstadkomma ett system med möjligheter till återkommande utbildning på många orter, övervägande skäl talar för ett distributionssystem som innebär att högskolan flyttar ut till den studerande och erbjuder en tillräckligt kvalificerad och differentierad utbildning.

Behörighets— och urvalsreglerna för antagning till högskoleutbildning spelar enligt U 68 en viktig roll för möjligheten- att utveckla återkommande utbildning. Remissynpunkter i hithörande frågor har delvis redovisats i det föregående (1.2.4). Nämnden för socionomutbildning och socialhögskolan i Stockholm stryker under att ett utbildningssystem som bygger på återkommande utbildning erbjuder möjligheter att kompensera ensidigheter i antagningssystemet som skulle kunna bli en följd av en alltför hård låsning till urval på grund— val av betygspoäng. LO betonar att antagnings— och meritvärderings- bestämmelserna bör utformas a, att de inte missgynnar utan stimu- lerar till perioder av yrkesarbete före inträdet i en högre utbildning.

U 68 betonar att en väl fungerande och tillräckligt omfattande informationsverksamhet är en väsentlig förutsättning för utvecklingen av återkommande utbildning. Dessa synpunkter delas av bl.a. socialstyrelsen, UKÄ, SÖ, AMS. ett par länsstyrelser, styrelsen för bibliotekshögskolan, FÖVUX, Svenska kommunförbundet,Landis- tingsförbundet, TCO, LO och SFS.

TCO delar därvid U 6825 uppfattning att studie- och yrkesvägled- ningsverksamheten för vuxna och därmed ävendelar av den uppsö- kande verksamheten bör ges en institutionell bas. Enligt TCO:s upp- fattning bör denna verksamhet organiseras i form av särskilda infor- _ mationscentraler i kommunerna. Dessa informationscentraler bör un—- derställas de lokala vuxenu'tbildningsråden för att garantera en sam- verkan mellan utbildningsanordnarna. I samverkan _med arbetsförmed-

Prop. 1975: 9 .. 213

lingama skall upplysning också kunna lämnas om de möjligheter arbetslivet erbjuder med hänsyn till en genomgången utbildning. Den uppsökande verksamheten på arbetsplatserna, vilken TCO anser vara utomordentligt angelägen, bör bedrivas av de fackliga organisationerna. Det är därvid naturligt att de samarbetar med de till dem-knutna studieförbunden. LO betonar vikten- av sådana aktiva, uppsökande informations- och stimulansåtgärder som kan motivera grupper med svag studietradition att ta tillvara de studiemöjligheter som skapas. SFS stryker under att en satsning på studie- och yrkesvägledning för att nå nya grupper inte får innebära att de ekonomiska resurserna för studie- och yrkesvägledning åt övriga studerandekategorier inom den högre utbildningen minskar. AMS menar att den uppsökande verksam- heten bör förankras i den redan befintliga organisationen för studie- och yrkesvägledning inom arbetsmarknadsverket och inom skolväsendet.

Många remissinstanser betonar att 5 t u d i e f in an si e r i n g e n spelar en mycket betydelsefull roll för benägenheten att lägga upp studierna som återkommande utbildning. Att särskilda åtgärder på det studiesociala området måste vidtas för att återkommande utbildning skall bli mer vanlig råder det tämligen stor enighet om. Meningarna är emellertid mer delade om hur ett sådant förstärkt studiestöd skall utformas. .

U 68:s förslag om ett differentierat studiestöd avstyrks av bl.a. ett par studiemedelsnämnder, matemmisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd, SACO, SR, SFS, T eknologorga- nisationen Reftee, MUF och CUF. Från dessa remissinstanser framhålls bl.a. att studiefinansieringssystemet bör vara neutralt i förhållande till såväl utbildningsinriktning som utbildningens förläggning i tiden. SSEF föreslår ett system med studielön. CUF menar att samhället helt skall svara för de grundläggande studiesociala kostnaderna genom ett system med garanterad minimiinkomst. På kort sikt bör enligt förbundets me- ning en försöksverksamhet med studielön genomföras.

Positiva till förslaget om ett differentierat studiestöd är bl.a. AMS, studiemedelsnämnden i Uppsala, SVUX, Svenska kommunförbundet, LO och TCO. TCO säger sig vara medveten om att ett sådant stöd i vissa fall och av vissa kan uppfattas som orättvist. Men varje system måste byggas på schablonartade regler som utformas med hänsyn till . det syfte man vill uppnå. I detta fall är syftet att möjliggöra vuxen- studier och återkommande utbildning. Det går då inte, enligt TCO:s mening, att undvika att ett sådant system upplevs som orättvist av dem som inte omfattar bakomliggande syften. LO ger sitt stöd åt prin- cipförslaget om ett differentierat studiestöd som gynnar dem med yrkeserfarenhet men menar att formerna för denna differentiering bör utredas närmare. Svenska kommunförbundet anser övervägande skäl tala för ett differentierat studiestöd men betonar att det kommer att bli

Prop. 1975: 9 214

en svår och grannlaga uppgift att lägga en gräns som kan upplevas som rättvis.

UKÄ framhåller att det nuvarande studiesociala systemet måste underkastas en ordentlig omprövning. SÖ betonar att det krävs ett förbättrat studiesocialt stöd för personer i återkommande utbildning, en uppfattning som delas av bl.a. flera länsskolnämnder.

Enligt U 68 bör reglerna för olika sociala förmåner vara så utfor- made att den anställde inte kommer i ett sämre läge om han får ledig- het för att genomgå utbildning. En annan fråga av betydelse är frågan om hur anställningstryggheten för den enskilde skall lösas, dvs. hur rätt till ledighet för studier skall kombineras med rätt till återinträde i tjänst efter avslutad utbildning.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att ett problem är hur näringslivet under återkommande längre perioder skall kunna på heltid avstå från arbetstagare som vill. vidareutbilda sig. Länsstyrelsen ställer frågan om arbetsgivaren under alla omständigheter skall vara skyldig att efter utbildningstiden återanställa en arbetstagare. Vikten av att likartade frågeställningar tas upp och löses betonas bl.a. av SÖ och flera länsstyrelser. TCO menar att .det är omöjligt att ha kvar en ordning enligt vilken arbetsgivaren ensam skall avgöra individens möjligheter till studier. Frågan om ledighet för studier av längre omfattning eller för enstaka dagar måste därför lösas. Vidare måste man för att lösa vissa aspekter av den ekonomiska trygghetsfrågan skapa garantier för att de allmänna anställnings— och sociala villkoren bibehålls under ledighetsperioder för studier. Dessutom bör en viss anpassning göras av socialförsäkringssys'temets regler. För att rätten till ledighet skall få en reell betydelse måste den slutligen kombineras med rätt att efter ledigheten få återvända till tidigare eller minst lik- värdig anställning. UKÄ betonar vikten av att dessa frågor löses och anser att det är en förutsättning för förverkligandet av återkommande utbildning.

U 68 konstaterar att man systematiskt- kan använda återkommande utbildning som ett konjunkturpolitiskt instrument. Bl.a. AMS och länsstyrelsen i Gävleborgs län kan tänka sig att åter- kommande utbildning används i konjunkturpolitiskt syfte. Socialhög- skolan i Stockholm ansluter sig också till förslaget men stryker sam- tidigt under att den återkommande utbildningen inte bör grundas på konjunkturvariationer utan bör dimensioneras för att kontinuerligt till- godose utbildningsbehov som är angelägna såväl ur samhällets som' ur den enskildes synvinkel. Länsstyrelsen i Värmlands län menar att det innebär en risk att återkommande utbildning kommer att kunna använ- das som ett konjunkturpolitiskt instrument. Garantier måste enligt läns- styrelsens mening skapas så att en individ som väljer att studera i etapper själv skall få bestämma hur han' vill förlägga sina studieperioder

Prop. 1975: 9 215

tidsmässigt. Liknande synpunkterframförs av bl.a. nämnden för socio- nomutbildning, medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå. sty- relsen för bibliotekshögskolan, Iänsskolnämnden [ Kristianstads län och SFS.

1.2.7 Institutionell organisation

Översikt och allmänt

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till de allmänna ut- gångspunkter U 68 ställer upp för utformningen av den institutionella organisationen. Framför allt gäller detta strävan att decentralisera ansvar och befogenheter och att öka kontakterna mellan utbildnings- organisationen och samhället i övrigt. När det gäller utredningens kon- kreta förslag är däremot remissopinionen starkt splittrad.

I huvudsak positiva till U 68:s förslag rörande institutionell orga- nisation är bl.a. SÖ, AMS, konsistoriegruppen i Luleå, socialhögsko- lorna i Örebro och Östersund, lärarhögskolorna och förskolesemina- rierna i Jönköping och Luleå samt Svenska kommunförbundet, Lands— tingsförbundet, LO och TCO. Även UKÄ, nämnden för socionom- utbildning och SACO ansluter sig i väsentliga delar till förslagen men förordar vissa modifikationer. I huvudsak negativa är bl.a. så gott som samtliga remissinstanser inom universiteten, de tekniska högsko— lorna, karolinska institutet och högskolan i Linköping, forskningsråden samt SAF/SI, Sveriges civilingetzjörsförbund, SFS och SSEF .

De remissinstanser, som i huvudsak tillstyrker U 68:s organisations- förslag, betonar främst värdet av det samspel mellan högskolorna samt samhälls- och yrkeslivet, som finns inbyggt i den föreslagna organisationen, och de möjligheter till samlat lokalt inflytande i ut- bildningens planering m.m. och till utveckling av utbildningsutbudet utan hinder av administrativa gränser, som den mera sammanhållna organisationen ger. Vidare påpekas de fördelar organisationen erbjuder med avseende på dels sättet att värdera olika slag av högskoleutbild- ning, dels möjligheter till integration av utbildningsplaneringen med övrig samhällelig, främst regional planering.

UKÄ anser att en decentraliserad högskola, >>självständig i utövan- det av funktioner som är vitala för samhällets nydaningsarbete — bland dem ett ständigt ifrågasättande av rådande mönster och värderingar» måste vara ett övergripande mål för fortsatta reformer. UKÄ betonar - i detta sammanhang U 6825 förord för att lokal administrativ indelning och val av arbetsformer i stor utsträckning bör vara lokala angelägen— heter.

De dominerande och genomgående inslagen i kritiken av utred- ningens förslag är sammanfattningsvis att förslaget för de inom hög-

Prop. 1975: 9 216

skolorna verksamma i realiteten innebär en centralisering, att-den- förcslagna organisationen för de statliga högskolorna alltför mycket präglas av strävan efter enhetlighet utan hänsyn till olika utbildningars särart och att den administrativa strukturen blir en tung överbyggnad som verkar kvävande på de producerande enheterna, institutionerna.

Konsistoret i Linköping pekar på den förtroendcklyfta som stundom upplevs mellan å ena sidan läroanstalterna, å andra sidan centrala myndigheter och organ. Om den högre utbildningen och forskningen skall kunna fungera på ett tillfredsställande sätt i framtiden måste enligt konsistoriet organisationen och beslutsfattandet medvetet in- riktas på att undanröja de problem som har uppkommit genom ett i hög grad centraliserat och alltför differentierat hierarkiskt system.

Bl.a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulteten i Lund, samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd samt styrelsen för Skogshögskolan uttrycker farhågor för att den föreslagna organisationen —— åtminstone på de större högskoleorterna —— kommer att leda till ett ökat inflytande för förvaltningstjänstemän på de beslutande organens bekostnad. Flera universitetsorgan anser att ett genomförande av förslagen skulle för- svaga sambandet mellan -forskningt-forskarutbildning och grundläggande utbildning på ett oacceptabelt sätt. Ett realiserande av utredningens förslag leder, enligt bl.a. konsistoriet i Uppsala, medicinska fakulteten i Göteborg och sektionens för teknisk fysik utbildningsnämnd vid Chalmers tekniska högskola, till att det politiska inflytandet på univer— sitetens verksamhet blir för stort. De remissinstanser som hävdar denna ståndpunkt anser att samhället redan i dag har tillräckligt starka medel för styrning av högskolorna, främst genom anslagstilldclningen.

Ett flertal remissinstanser tar i sina allmänna synpunkter på den institutionella organisationen upp den f ö r s ö k s ö k 5 v e r k 5 a m h e t med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal som pågått de senaste åren vid universitet och högskolor. Samtliga som yttrar sig om de nya samarbetsforrnerna har en positiv inställning till dem. UKÄ betonar att tankegångarna bakom försöksverksamheten och-. erfarenheterna av denna bör komma till klart uttryck i principerna för den institutionella organisationen. SÖ framhåller att högskolans demokratisering inte kan vägas mot andra mål, som t.ex. krav på effektivitet, utan bör betraktas som en nödvändig tillämpning inom ett specifikt område av den allmänna demokratiseringsprocessen. TCO finner det angeläget att de samver- kansformer som försöksverksamheten inneburit får en bredare omfatt- ning och att fler beslutsnivåer blir berörda.

Utredningens förslag rörande sättet att utse ledamöter i olika beslu- tande organ, framför allt när det gäller högskolestyrelser och utbild- nings- och linjenämnder, kritiseras i många yttranden. UKÄ — med

Prop. 1975: 9 . ' 217 '

stöd av så gott som samtliga organ inom läroanstalterna inom UKÄ:s område — socialhögskolan i Umeå, statens humanistiska forsknings-' råd, SFS, Teknologorganisationen Reftec, SSEF, CUF m.fl. _förordar att företrädare för anställda och studerande i styrelser och nämnder skall utses direkt av de berörda.

Huvudmannaskap

Till U 68:s förslag att i avvaktan på länsberedningens arbete inte vidta några förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat, lands- tingskommuner och primärkommuner i fråga om högskoleutbildningen ansluter sig bl.a. socialstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Västernorr- lands och Norrbottens län, landstingen i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska kommunförbun- det och Landstingsförbundet. Också SÖ accepterar den föreslagna lös- ningen men beklagar att U 68:s i övrigt så genomgripande förslag kan komma att genomföras utan att huvudmannaskapsfrågan samtidigt får sin lösning. SÖ anser att U 68 borde ha penetrerat problemet närmare till ledning för länsberedningens fortsatta arbete.

Länsberedningen anför att en strävan bör vara att snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän. Med hänsyn till att den övervägande delen av utbildningen har statligt huvudmannaskap förefaller ett sådant beredningen mest naturligt, eftersom många utbildningslinjer rekryterar studerande från hela landet och forskningen, som är en betydelsefull faktor i sammanhanget, får anses vara en statlig angelägenhet. Med hänsyn till sjuksköterskeut- bildningens nära samband med sjukvårdsplaneringen kan det dock vara ändamålsenligt att den åtminstone tills vidare har landstingskommunalt huvudmannaskap. Beredningen förordar emellertid att det särskilt undersöks om denna utbildning liksom läkarutbildningen i framtiden bör ha statligt huvudmannaskap.

Också de medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg m.fl. önskar en särskild utredning om ett samlat huvudmannaskap för vårdyrkes- utbildningen.

Ytterligare ett stort antal remissinstanser uttalar sig för ett enhetligt huvudmannaskap -— åtminstone på längre sikt. Flertalet av dessa, bl.a. UKÄ, samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd, flertalet länsskolnämnder, AMS, SIF U, länsstyrelserna i Upp- sala, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs och Värmlands län, Uppsala läns landsting, ett antal kommuner, SHIO, SACO, TCO, SSEF och Elev- förbundet finner det naturligt med staten som huvudman. SA CO anför i huvudsak två skäl för att ett generellt statligt huvudmannaskap genomförs så snart som möjligt, nämligen dels att många utbildnings— linjer har riksrekrytering och ett statligt huvudmannaskap då. innebär

Prop. 1975: 9 ' 218

att man undgår en mängd problem med interkommunala ersättningar, dels att högskolans andra huvuduppgift, forskningen, måste anses vara en statlig angelägenhet. För SSEF är ett överförande av all högskoleut— bildning till statligt huvudmannaskap ett absolut krav i samband med en högskolereforms genomförande.

Bl.a. landstingen i Jönköpings samt Göteborgs och Bohus län och F ÖVUX förordar ett enhetligt huvudmannaskap, antingen statligt eller kommunalt.

Frågan om huvudmannaskapet, såväl på kort som på lång sikt, är enligt Stockholms läns landsting av underordnad betydelse under förutsättning att ett gemensamt regelsystem för högskoleutbildning ska- pas vad gäller statlig finansiering, institutionell organisation och stu- dicorganisation.

U 68:s förslag att Grafiska institutet och IHR skall ha staten som huvudman tillstyrks eller möter ingen erinran. TCO anför att diskus- sioner om ett statligt övertagande också av Handelshögskolan i Stock- holm och Konstindustriskolan i Göteborg bör tas upp med huvud- männen för dessa enheter.

Avgränsningsfrågor i fråga om statlig högskoleutbildning

Vissa statliga utbildningars ställning i den framtida högskoleorganisa- tionen behandlas av ett flertal remissinstanser utan särskiljande av frågor som huvudsakligen rör den lokala organisationen från sådana som huvudsakligen berör den centrala organisationen. Berörda av- gränsningsfrågor redovisas här i ett sammanhang.

U 6825 förslag att jordbrukets högskolor alltjämt skall ha en separat organisation inom jordbruksdepartemcntets ansvarsområde tillstyrks — förutom av jordbrukets högskolor och deras samarbetsnämnd -— av bl.a. SACO och SFS. Kristianstads läns landsting och Landstingsför- bundet förordar att jordbrukets högskolor inordnas under samma cent- rala myndighet som övrig statlig högskoleutbildning. SÖ, UKÄ och TCO finner inte att de skäl U 68 anför för ett bibehållande av ord- ningen på den högre jord- och skogsbruksutbildningens område motive- rar att jordbrukets högskolor skall ha en från övrig statlig högskole- utbildning skild organisation. Ett inordnande av dessa utbildningar i . samma lokala och centrala organisation som annan högskoleutbild- ning utesluter, enligt TCO, inte. att den programbundna försöksverk— samheten vid högskolorna kan fortsätta på uppdragsbasis. Statskontoret förordar att förutsättningar för ett inordnande av jordbrukets hög- skolor i samma organisat-ion som övrig statlig högskoleutbildning när- mare övervägs i anslutning till de omlokaliseringar av två av hög- skolorna som är förestående.

Prop. 1975: 9 2.19

Sektionen för väg- och" vattenbyggnad vid Chalmers tekniska hög- skola och tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping finner det påkallat att överväga om inte de tekniska högskoleutbildningarna borde hänföras till industridepartementets ansvarsområde i analogi med förhållandena för jordbrukets högskolor. Likartade synpunkter anförs av konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm.

Styrelsen för statens brandskola tillstyrker U 68:s förslag om oför- ändrad institutionell organisation för den högskoleutbildning som för närvarande meddelas vid skolan (numera statens brandnämnd). TCO anser emellertid att brandingenjörsutbildningen organisatoriskt bör samordnas med övrig statlig högskoleutbildning.

Sjöbefälsskolorna, SR och TCO anser att också sjöbefälsutbildningen bör inordnas i den lokala statliga högskoleorganisationen. Som skäl för" ett inordnande anförs främst det ökade samarbetet med universitet och högskolor, särskilt inom de transporträttsliga och tekniskaområ- dena.

När det gäller högskoleutbildningarna inom kulturområdet avstyrker T MR — med stöd av de tre scenskolorrta och statens musikdramatiska skola —- OMUS — med stöd av de tre musikhögskolorna —— drama- tiska institutet samt konstakademien med konsthögskolan ett inord- nande i den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen för resp. utbildningars del. Som skäl för avstyrkandena anförs främst att det här är fråga om så små utbildningsenheter att deras intressen skulle få svårt att hävda sig inom ramen för en större lokal organisation och att kontakten mellan resp. utbildningar och yrkeslivet skulle försvåras. Dramatiska institutet finner att U 68:s förslag i förhållande till nuläget måste leda till en försvagning av det kulturpolitiska inflytandet över kulturutbildningarna. TMR är negativt också till att dessa utbildningar samordnas med övrig högskoleutbildning på. central nivå. Rådet anser att konstnärsutbildningarna bör sortera under ett kulturpolitiskt, inte ett utbildningspolitiskt organ — förslagsvis det nya kulturrådet. Kultur.- rådet tillstyrker U 68:s förslag under förutsättning att hänsyn tas till konstnärsutbildningarnas särart. Kulturrådet finner det väsentligt att tidpunken för ett inordnande av här berörda ubildningar i den statliga högskoleorganisationen inte låses och att det nya kulturrådet får in- flytande över utbildningarna. Statskontoret tillstyrker med tvekan att de konstnärliga utbildningarna inordnas under verksorganisationen för den statliga högskoleutbildningen.

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna — med stöd av journa- listhögskolorna — samt FOJO-kommitte'n avstyrker utredningens för- slag att journalisthögskolorna skall inordnas i en sammanhållen hög— skoleorganisation. Samarbetsnämnden anser att den av U 68 föreslagna organisationen inte tillgodoser journalistutbildningcns behov av kontakt med yrkeslivet. FOJO-kommittén betonar i sitt yttrande att sambandet

Prop. 1975: 9 220

mellan journalis'tutbildningsinstitutionerna bör stärkas i stället för de organisatoriska sambanden mellan utbildningar med samma geografiska, belägenhet. '

Lokal och regional samordning och samverkan

U 68:s förslag att huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen inom ett högskoleområde skall föras samman till en organisation under en styrelse tillstyrks generellt av bl.a. samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd, teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsniitmzd, matematisk-naturvetenskapliga fa- kulteten i Göteborg och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen .i Karlstad, styrelsen för bibliotekshögskolan, SÖ, nämnden för socionomutbildning, socialhög- skolorna i Örebro, Umeå och Östersund, SIF U, länsstyrelserna i Kal- mar, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, landstingen i Jönköpings och Värmlands län, ett tiotal kommuner, Svenska kommunförbundet,- LO, SACO och TCO. Det stora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området är emellertid kri— tiska, vissa starkt kritiska, till den föreslagna styrelseorganisationen.

Samtliga konsistorier i Stockholm tar avstånd från förslaget om en högskolestyrelse för orten. Konsistorierna förordar i huvudsak att befintliga enheter i Stockholm skall bestå och att ett samarbetsorgan för universitetet, tekniska högskolan och karolinska institutet inrättas. För samarbetsorganet skisseras ett tänkbart kompetensområde, inom vilket skulle falla bland annat lokal- och utrustningsplanering, fastig- hetstjänst, redovisningscentral, dataorganisation, arbetsmiljö- och skyddsfrågor och information samt initiativtagande för utveckling av forskning och utbildning. Konsistorierna kan tänka sig att justeringar av de organisatoriska gränserna kan bli påkallade om utbildningen planeras efter sektorer. Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser att man borde överväga om inte vårdutbildningssektorn i Stock- holm borde föras till en egen administrativ enhet med institutet som kärna.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg godtar en ordning med en styrelse för högskoleutbildningen på orten under förutsättning att de nuvarande filosofiska fakulteternas utbildning inte organiseras efter yrkesutbildningssektorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola tar däremot avstånd från en ordning med en styrelse i Göteborg och förordar att i huvudsak alla de för den tekniska yrkesutbildningssektorn och dess forskningsanknytning relevanta resurserna i Göteborg samlas i en särskild högskola. Mot en enda styrelse i Göteborg talar, enligt konSistoriet, att en sådan med ansvar för nen mångfacetterad och av betydande inre värderingsolikheter karakteriserad storhögskola icke

Prop. 1975: 9 221

kan bidra till den tekniska'sektorns yttre samhällskontakter eller i förhållande till nuläget ökad inre effektivitet i fråga om löpande produktion och initiativ till "förnyelse. I en stor organisation åtgår avsevärd tid för lösning av de konflikter, som organisationen genom sin storlek ger upphov till». Socialhögskolan i Göteborg finner hos U 68 inga bärande argument för att en sammanhållen lokal högskole- organisation i Göteborg ökar effektiviteten och anser det rimligare att organisationen utformas med hänsyn till utbildningsutbudet på hög- sk'oleorten. ' .

Konsistoriet i Uppsala föreslår ingen annan ändring för Uppsalas del än att lärarhögskolan inordnas i universitetet. Humanistiska fakulteten i Uppsala avstyrker den föreslagna" styrelseorganisationcn men anser att, om lantbrukshögskolan och" veterinärhögskolan innefattades i diskus- sionen, frågan skulle komma i ett annat läge. Konsistoriet i Lund, liksom socialhögskolan i Lund, förordar för Lund-Malmö-omrädet ingen förändring av läroanstaltsorganisationen. Konsistoriegruppen och ' utbildningsnämnden vid högskolan i Luleå tillstyrker U 6825 förslag för Luleås vidkommande men är osäkra om den föreslagna ordningen är generellt tillämplig.

Konsistorier, fakulteter och utbildningsnämnder finner i allmänhet den föreslagna högskolestyrelsen lämplig för mindre högskoleområden. För de nuvarande universiteten m.fl. hävdas emellertid att ett genom- förande av förslaget skulle innebära en onödig byråkratisering och centralisering och att uppkommande samordningsbehov kan tillgodoses i enklare former genom samverkan mellan befintliga enheter. Även styrelsen för gymnastik- "och idrottshögskolorna, SAF,-"SI, SFS, T ekno- logorganisationen Reftec och SECO avstyrker att en högskolestyrelse inrättas på var och en av de större högskoleorterna, men finner att en sammanhållen lokal organisation kan vara lämplig för mindre hög- skoleorter. . '

UKÄ, som tillstyrker U 68:s förslag i princip, framhåller att på större orter _ i första hand Stockholm och Göteborg — flera styrelser bör kunna inrättas. Ansvarsområdet för varje sådan styrelse bör då omfatta minst en hel utbildningssektor.

IVA finner inga rationella skäl tala för att samma organisation skall tillämpas på alla högskoleorter. På de större högskoleorterna anser IVA en uppdelning i självständiga enheter efter yrkesutbildningssek- torer vara ändamålsenlig och jämför en sådan med den divisionalise- ring som blir allt vanligare-'i stora företag; ' .

RRV avstyrker U 68:s förslag' att organisera den grundläggande högskoleutbildningen 'inom 19 högskoleområden. Konsekvensen av, denna ståndpunkt blir, enligt verkets mening, att en annan lösning måste sökas för den lokala organisationen.- RRV anser att man närmare bör överväga en lokal- organisation koncentrerad till färre

Prop. 1975: 9 222

orter. För denna organisation vägledande principer föreslårverket vara bl.a. att undvika skapandet av ytterligare beslutsnivåer lokalt, att väl fungerande enheter bör förbli fristående och att varje högskola bör ha det övergripande ansvaret för utbildning och forskning inom sitt område. '

Flera remissinstanser tillstyrker principen om en sammanhållen högskola men anser att den sammanhållande styrelsefunktionen bör ligga på regional nivå i stället för högskoleområdesnivå.

Statskontoret betecknar det som en avgörande fråga om ärenden rörande övergripande planering av verksamheten i dess helhet bör överlämnas till ledningen för varje särskild högskola ; i enlighet med U 6815 förslag —— eller om dess uppgifter fullgörs bättre inom större regionala områden. Statskontoret bedömer utbildningsregionema mer ändamålsenliga som bas för översiktlig planering än U 68:s högskole- områden. Den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen kommer, enligt statskontorets mening, att sakna tillräckliga förutsättningar för en effektiv decentralisering. Verket hävdar att en rationell lösning på de av U 68 aktualiserade övergripande organisationsfrågorna är regio- nala högskolor. Ett genomtänkt system med regionala högskolor skulle, enligt statskontorets mening, möjliggöra en långtgående decentralise- ring av ärenden som i dag handläggs inom centrala utbildningsmyndig- heter. Då statskontoret förmodar att den skisserade lösningen kräver en helt ny utredning av organ'isationsfrågorna, vill inte verket nu för- orda en sådan genomgripande förändring i planerings- och lednings- organisationen. I stället förordas en mindre omfattande förändring av den institutionella organisationen. Styrelsefunktionen på lokal nivå bör begränsas till att gälla huvudsakligen direkta verkställighetsuppgifter. Befintliga enheter för högskoleutbildning föreslås av statskontoret i huvudsak bestå, dock bör lärarutbildningsanstalter på samma ort sammanläggas och på mindre högskoleorter en koncentration till en förvaltningscnhet genomföras. '

Konsistoriet i Umeå kritiserar U 68 för att inte ha beaktat de speciella omständigheter — med stora geografiska avstånd och be- gränsade studerandeantal —— som kommer att känneteckna den norra utbildningsregionen. Vidare finner konsistoriet små reella samordnings- behov i Umeå. Från dessa utgångspunkterföreslår konsistoriet för den norra regionen en regional styrelse för planerings och samordnings- uppgifter, som också skulle kunna överta uppgifter från UHÄ. .Läns— styrelsen i Västerbottens län instämmer i konsistoriets förslag och pekar på att det beräknade studerandeantalet. totalt kommer att vara . - lägre i den norra regionen än i Stockholms högskoleområde.

Med utgångspunkt i önskemålet att dels minimera antalet besluts- nivåer, dels möjliggöra regionai. profilering av utbildning och forsk--

Prop. 1975: 9

IQ |») b.)

ning föreslår också konsistoriet i Linköping att det inom varje u'tbild— ningsregion inrättas en regionhögskolestyrelse. Konsistoriet ser starka styrelser på utbildningsregional nivå som en möjlig metod att skapa ökat förtroende mellan de politiskt ansvariga och läroanstalternas före- trädare. En regionstyrelse föreslår också filosofiska fakulteten i Lin- köping och dess utbildningsnämnd, som förordar att denna styrelses kansli bör samordnas med något av >>centralortens>> högskolekanslier. Fakulteten och utbildningsnämnden anser att lokala styrelser utanför de nuvarande universitetsorterna (inkl. Linköping) 'skulle ha ytterst oansenliga möjligheter att leva upp till den självständighetsnivå med det handhavande av kvalificerade planerings— och servicefunktioner som U 68 föreställer sig. Regionala styrelser i stället för lokala förordas vidare av historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas ut- bildningsnämnder samt teologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd i Uppsala, filialnämnden i Örebro och filialrådet i Växjö samt läns- styrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar sig likaledes för regionala styrelser som skulle samverka med skol- styrelsema i primära centra i utbyggnaden av högskoleutbildningen. Också länsstyrelsen i Kronbergs län ifrågasätter om inte decentralise- ringsprincipen tillgodoses bättre genom inrättande av organ på regional nivå som kan överta vissa funktioner från UKÄ. Länsstyrelsen i Jön- köpings län anser för sin del att det bör övervägas att inrätta något slags styrelser för regionerna. Även SSU föreslår, med hänsyn till vikten av en regional balans, en styrelse för var och en av de sex utbildningsregionerna. Tanken på regionstyrelser aktualiseras vidare av Landstingsförbundet.

UKÄ ser det som angeläget att mycket starkt stryka under behovet av en planering och samordning av utbildningen på regional nivå, men en förutsättning är då att det inte blir fråga om någon ytterligare mellaninstans. En regional samverkan torde enligt UKÄ väsentligt underlätta grundutbildningens forskningsanknytning Den ger. också bättre förutsättningar för en långtgående decentralisering från den cen- trala nivån. >>Om det föreslagna UHÄ skall vara samordnande plane- rings— och resursfördelningsinstans för ett stort antal högskoleområden, som uppvisar stor inbördes variation i fråga om forskningsanknytning och sektorsinriktning, torde det i praktiken vara förenat med inte oväsentliga svårigheter att få till stånd en verklig decentralisering».

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att samverkan och samråd'inom utbildningsregionen måste ske i betydligt mer organiserade.-former än de föreslagna. Men det är också väsentligt. att det inte blir fråga om att införa en helt ny'beslutsnivå. Likartade synpunkter framförs från bl. a. konsistoriet i Uppsala, samarbetsnämnden vid universitets— . filialen i Karlstad och"-:ko'_nsistoriegruppen i Luleå. Länsstyrelserna-i .. ' Västernorrlands och Norrbottens län,, landstingen-.i Kristianstads ""och

Prop. 1975: 9 _ 224

Värmlands län samt SAF/SI instämmer i utredningens synpunkter på regional samverkan. . .

RRV, konsistorierna i Uppsala och Lund samt länsstyrelsen i Öre- bro län och filialnämnden i Örebro önskar bevara nuvarande filial- samband. Filialrådet i Växjö och länsstyrelsen i Kronobergs län vill bevara ett begränsat sådant samband. .

LUP-nämnden — med stöd av LUP-kommittéerna —— anför att det av funktionella och ekonomiska skäl torde vara nödvändigt att lokal- och utrustningsprogrammeringen även i framtiden organiseras regionalt. Nämnden finner ett sådant förfarande väl överensstämma med utred- ningens tankegångar rörande d-et regionala samarbetet._ UUH förordar att ett beredningsorgan för lokal- och utrustningsfrågor inrättas inom varje utbildningsregion, om U '68:s[förslag beträffande ansvar för lokal— och utrustningsplaneringen genomförs. '

Mot bakgrund av förslaget att lärarnas grund- resp. fortbildning skall få olika centrala tillsynsmyndigheter finner SÖ det nödvändigt att ett regionalt organ inrättas för att säkra samverkan mellan grund- utbildning, fortbildning och det allmänna skolväsendet. De- nuvarande regionkollegierna kan, enligt liözs mening, utgöra grunden för ett sådant samarbete. '

Forskningsbiblioteksrädet betonar vikten av ett nära" samarbete mellan högskolebibliotek inom en och samma utbildningsregiön'och förordar därför inrättandet, av särskilda regionala samrådsorgan för . '

biblioteken.

Högskolestyrelsernas (motsv.) sammansättning

Det helt övervägande antalet remissinstanser ansluter- sig till tanken på representation för allmänintressen i högskolornas ledning. Direkta ställningstaganden till förmån för en helt internt rekryterad styrelse görs endast av medicinska fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd samt FPU. Däremot är meningarna delade beträffande om-' fattningen av representationen för allmänintressen 'i förhållande till representationen för de inom högskolorna verksamma.

U 6815 förslag att företrädare för allmänna intressen skall utgöra en majoritet i högskolestyrelserna tillstyrks av bl.a. konsistoriegruppen i Luleå, styrelsen för bibliotekshögskolan', SÖ, socialhögskolan i Öster- sund, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Örebro, Västernorrlands .och Norrbottens län, Svenska kommunför-. bundet, LO och TCO. Konsistoriegr'uppen i Luleå hävdar att en stark sarnhällsföran'kring är av avgörande betydelse för den framtida högskolan och finner det inte vara någon tillfällighet att industrier och andra forskningsinstit'utioner oftast 'hämtar en” övervägande majoritet av sina styrelseledamöter bland personer Som inte är dagligen verksamma

Prop. 1975: 9 225

inom företaget etc. Konsistoriegruppen anser dock att fördelningen av styrelseplatser mellan olika grupper inom högskolan bör övervägas ytterligare. SÖ, LO och TCO anser att studerande och anställda bereds ett för litet inflytande i U 68:s förslag men att detta bör kunna rättas till utan att de allmänna intressenas dominerande ställning rubbas. Också AMS ställer sig i princip positiv till utredningens förslag men framhåller att lärar- och elevsynpunkter bör få ett tillräckligt utrymme istyrelsen.

En ordning innebärande att organ som är ansvariga för underlag för riksdagsbeslut består enbart av forskare, lärare och studerande är enligt institutet för social forskning svårförenlig med såväl decentrali- serat beslutsfattande och förvaltning som den representativa demokra- tins principer. .

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar en ren lekmannastyrelse. Länsstyrelsen anser att den funktion en högskolestyrelse får i princip överensstämmer med länsnämndernas styrelser, dvs. styrelsen skall koncentrera sig på större och principiella frågor av övergripande natur. De anställdas och studerandes representation i myndighetens högsta ledningsorgan bör kunna tillgodoses på grundval av de principer som den av riksdagen beslutade rätten till styrelserepresentation för statligt anställda bygger på. Även SSU förordar en helt politiskt sammansatt lekmannastyrelse. Filialrädet i Växjö, som accepterar U 68:s förslag, kan ytterst tänka sig en högskolestyrelse utan partsrcpresentation och Landstingsförbundet efterlyser överväganden om att ta steget fullt ut till parlamentariskt sammansatta styrelser.

Positiva uttalanden om ett betydande inflytande för allmänintressen i högskolestyrelserna, utan direkt angivande av dess omfattning, görs av bl.a. medicinska fakulteten i Lund, samlzällsvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess ulbi/dningsänmnd, nämnden för socionomutbildning — med stöd av socialhögskolorna i Örebro och Östersund — samt läns- styrelserna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Nämnden för socionomutbildning anser att frågan om lärarnas repre- sentation bör övervägas ytterligare.

För styrelser som innehåller lika många företrädare för allmän— intressen som företrädare för de inom läroanstalterna verksamma uttalar sig bl.a. konsistoriet i Linköping, lärarhögskolan i Kalmar och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildnings- nämnd tar inte ställning till högskolestyrelsernas"definitiva sammansätt— ning men stryker under .att, om man över huvud skall ha allmän- intressen representerade, det verkligen bör vara fråga om företrädare för i allmänna val utsedda organ, personer utrustade med ett klart politiskt mandat. Som' skäl mot en representation för allmänintressen anför dessa remissinstanser att den kan verka hämmande och dirige-

15 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 226

rande på forskningsverksamheten. De tyngsta skälen för representation av allmänintressen finner de vara att en sådan representation kan bana väg för en betydande decentralisering, om det på lägre nivåer finns personer som i stort delar statsmakternas utbildningspolitiska föreställ- ningar, och att en helhetssyn på högskolans problem främjas.

Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad framhåller att det bör fastslås vilka allmänintressen som skall vara representerade i styrelsen. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbild- ningsnämnd anser att företrädarna för allmänintressena bör utses utifrån rikssynpunkter snarare än från lokala eller regionala intressen. Liknande tankegångar framförs av några andra universitets- och hög- skoleorgan med motiveringen att lokala, kortsiktiga intressen inte får styra utbildningen och —— främst — forskningen. Juridiska fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd finner att, om representationen för allmänintressen skall bli meningsfull, representanterna bör vara första rangens politiker och inte »exempelvis — såsom det framkastats i debatten —— s.k. kulturpersoner». RRV förordar att fem företrä- dare för allmänintressen i styrelserna skall representera var sin yrkes- utbildningssektor. TCO förutsätter att yrkeslivet, representerat av bl.a. företrädare för de stora löntagarorganisationerna, får ett betydande inslag bland allmänintressena. ÖB framhåller att krigsmakten är beredd att medverka med ledamöter i högskolestyrelserna.

Landstingen i Östergötlands, Kronobergs och Norrbottens län, Lunds och Umeå kommuner samt CUF förordar att representanterna för all- mänintressena i högskolestyrelserna åtminstone till någon del utses direkt av kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet förordar å sin sida att berörda ledamöter skall utses av Kungl. Maj:t efter lokala förslag. Landstingsförbmzdet förutsätter att landstingen blir företrädda i de lokala styrelserna.

SSEF och Elevförbundet förordar en ökning _av antalet studerande- reprcsentanter utan att precisera konsekvenserna för styrelsens totala

sammansättning.

Det stora flertalet remissinstanser inom UKÄ-området, de forsk- ningsråd som uttalar sig i frågan, socialhögskolan i Umeå och ett tiotal Iärarutbildningsanstalter anser att företrädare för lärare, övriga an- ställda och studerande skall utgöra en majoritet i läroanstalternas sty- relser. Exempelvis förordar konsistoriet vid universitetet i Göteborg för en större högskoleort en styrelse med 17 ledamöter enligt följande: rektor, fem lärare och forskare. tre studerande samt åtta företrädare för allmänintressen, därav tre representerande personalorganisatio- nerna. Konsistoriet i Lund föreslår för universitetets del en styrelse med följande sammansättning: rektor, prorektor, förvaltningschef, tre företrädare för allmänintresset, tre för lärarna, tre för övriga anställda och tre för de studerande. Konsistoriet i Uppsala förordar att det

Prop. 1975: 9 227

nuvarande konsistoriet kompletteras med tre företrädare för allmän- intressena.

UKÄ ser det som olyckligt om idén med en sammanhållen högskola skulle behöva förverkligas i en svår strid kring just frågan om styrelse- sammansättningen. UKÄ finner inte att en stark förankring i det omgivande samhället är detsamma som majoritet för allmänintressen. Särskilt angeläget ser UKÄ det vara att anställda och studerande får ett större inflytande än det de ges i U 6825 förslag. Mot denna bakgrund anger UKÄ för sin del som riktpunkt en högskolestyrelse med 16 ledamöter av vilka tre företräder högskolan, nämligen rektor, prorektor och förvaltningschef, tre företräder de anställda vid hög- skolan och tre företräder de studerande samt sju företräder allmän- intressena.

SA CO anser att flertalet ledamöter i högskolestyrelsen bör hämtas ur den inom högskolan företrädda sakkunskapen. Detta organisationens ställningstagande bottnar inte i farhågor för ett alltför starkt politi- kerinflytande utan i att enligt SACO:s mening svårigheten att finna kunniga lekmän med tillräcklig tid för uppgiften skulle kunna leda till dominans för tjänstemannasynpunkter från högskoleförvaltningen. SACO föreslår en styrelse med 13 ledamöter enligt följande: fem ordinarie lärare (däribland rektor och prorektor), förvaltningschefen, tre företrädare för de anställda och två för de studerande samt två politiker, en med landstingskommunal och en med primärkommunal anknytning. Enligt SFst uppfattning bör grupperna studerande och lärare (inkl. rektor) ha lika många representanter i läroanstaltens styrelse. De fackliga organisationerna bör enligt SFS ha tre represen- tanter och allmänintressena >>förslagsvis några, högst tre». Till kravet på majoritet för de inom högskolorna verksamma ansluter sig också T eknologorganisationen Reftec, SECO och MUF.

SAF,-"SI anser att högst en tredjedel av ledamöterna i de lokala hög- skolestyrelserna bör kunna vara företrädare för arbetslivet. Också RRV, SIFU och IVA samt de handelskamrar, som yttrar sig, anser att de vid läroanstalterna verksamma bör utgöra styrelsernas flertal.

Några remissinstanser, bl.a. konsistoriet [ Linköping, länsstyrelsen i Västernorrlands län och SFS, anser att förvaltningschefen inte bör vara självskriven ledamot då han i egenskap av huvudföredragande ändå får ett stort inflytande.

En del universitets- och högskoleorgan tar upp frågan om former för utseende av rektor och prorektor och förordar att detta skall ske enligt den ordning som nu tillämpas inom UKÄ-området.

Institutioner

Ett dominerande inslag i kritiken från universiteten, främst de filo-

Prop. 1975: 9 228 sofiska fakulteterna, mot U 68:s förslag till institutionell organisation är att institutionernas ställning "bedöms komma att försvagas vid ett genomförande av den förordade planerings— och ledningsorganisationen för grundutbildning. I många yttranden stryks under att institutioner- nas ställning är av utslagsgivande betydelse för hela högskolans verk- samhet, eftersom de är de produktiva enheterna i systemet. Exempel- vis framhåller humanistiska fakulteten i Lund att institutionerna kan betraktas som »de högvärdiga celler som svarar för organismens livsyttringar». Humanistiska fakultetens utbildningsnämnd i Umeå finner U 68:s tankegångar rörande förhållandet mellan institutionerna och planerings- och ledningsorganen ägnade att åstadkomma ett mot— satsförhållande som inte existerar på det lokala planet. I samma fråga anser medicinska fakulteten i Umeå utredningens förslag inne- bära en risk för en opportunistisk anpassning av undervisningen till tillfälliga opini-oner i samhället. Språkvetenskapliga sektionens utbild- ningsnämnd vid universitetet t' Stockholm anser att den föreslagna organisationsmodellen kommer att bli >>oformlig, funktionsoduglig, utvecklingshämmande och kostnadskrävande».

Några organ, bl.a. matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göte— borg samt samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess ut- bildningsnämnd, framhåller särskilt den osäkerhet beträffande institutio- nerna förslaget innebär. De förutsätter att mer konkreta förslag 'kom- mer att utarbetas och vill i avvaktan härpå inte ta definitiv ställning.

Enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dem utbild- ningsnämnd kan den föreslagna ordningen med utbildnings- och linje- nämnder som beställare av kurser från institutionerna i princip accep- teras som en logisk konsekvens av den föreslagna studieordningen med reservation för den överorganisa'tion förslaget synes innebära. Man förutsätter dock att det i praktiken blir fråga om samverkan mellan nämnder och institutionsstyrelser med initiativ från båda hållen och inte en ensidig styrning ovanifrån.

UKÄ delar inte de farhågor rörande institutionernas framtida ställ- ning som kommer till uttryck i yttranden från organ inom UKÄ- området. UKÄ finner att en ställningsförsvagning för institutionerna skulle svårt skada decentraliseringssyftet. UKÄ betonar att utbild— nings/linjenämndernas uppgifter måste vara att se till att utbildningens innehåll i stort inom 'de enskilda ämnesområdena blir så ändamålsen- ligt som möjligt med hänsyn till målet för utbildningslinjen som helhet. UKÄ anser emellertid det vara av största vikt att institutio- nernas initiativtagande stimuleras och tas till vara och förutsätter att planeringen av utbildningen — väsentligen liksom hittills —— skall ske i samarbete mellan utbildningsilinjenämnd och berörda institutioner. Detta bör med tanke på oron inom läroanstalterna komma till klart uttryck i de grundläggande föreskrifterna för verksamheten inom

Prop. 1975: 9 229

högskolan. Också SACO samt statens humanistiska resp. natur- vetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning stryker under institutionernas betydelse och vikten av att de tillförsäkras gynn- samma arbetsförhållanden och frihet att utveckla verksamheten. SFS ser för sin del inte några problem i att institutionerna även vid de filo- sofiska fakulteterna måste anpassa sig till en utbildningsplanering som utgår från linjen.

Förslaget att ämnesinstitiutionsprincipen skall vara vägledande vid institutionsindelningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanser. Invändningar mot en generell tillämpning av prin- cipen kommer i första hand från lärarhögskolorna i Stockholm, Kal- mar, Växjö, Göteborg och Jönköping och alla socialhögskolor, som anser att en upplösning av nuvarande utbildningsenheter medför nackdelar beträffande möjligheten till integration inom resp. utbild-. ningslinje (vid lärarhögskolorna främst klasslärarutbildningen). SÖ för- ordar dock en tillämpning av ämnesinstitutionsprincipen så långt möj- ligt.

Medan SACO bestämt motsätter sig en utveckling mot särskilda institutioner för grundutbildning resp. forskning/forskarutbildning inom ett visst ämnesområde och SFS förutsätter att sådana anordningar inte vidtas normalt, finner TCO den nämnda ordningen vara att föredra från såväl forskningens som grundutbildningens synpunkt. SÖ finner _ bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna inom gymnasieskolan — det naturligt att organisationen ges en horisontell utformning, dvs. att en uppdelning sker mellan grundutbildning och forskarutbildning. Utredningens förslag att institutionsindelningen skall avgöras av hög- skolestyrelsen tillstyrks i regel av de remissinstanser som berört frågan, men bl.a. konsistoriet i Lund och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm förordar att den i huvudsak skall fastställas centralt för att inte organisatoriska olikheter mellan likartade ämnes- områden i olika delar av landet skall riskeras.

U 68:s förslag att institutionerna skall ledas av styrelser valda av de vid institutionen verksamma tillstyrks eller lämnas utan erinran. UKÄ förordar dock -—— med stöd i första hand av yttranden från de tekniska högskolorna -— att små institutioner, där berörda grupper så önskar, skall kunna ledas av enbart prefekt. UKÄ, SACO och TCO, liksom så gott som samtliga universitets- och högskoleorgan. föreslår att i allt väsentligt de principer som nu gäller för försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området skall följas, dvs. att vissa typer av ärenden, bl.a. tillsättningsärenden, skall vara undantagna från styrelsens kompetens och förbehållna prefekt och ordinarie lärare. SFS anser dock för sin del att modellen med styrelse för alla slags ärenden skall förekomma där så är möjligt.

Prop. 1975: 9 230

Förvaltningsenheter

Relativt få remissinstanser kommenterar utredningens förslag om förvaltningsenheter och förvaltningsnämnder. SÖ och TCO är emeller- tid starkt kritiska till den föreslagna ordningen med sådana enheter och TCO kan för sin del endast acceptera dem i ett övergångsskede. SACO, å andra sidan, tillstyrker förslaget om en sammanhållen lokal högSkoleorganisation endast under förutsättning att en betydande permanent delegering till fözrvaltningsenheter kommer till stånd.

Några remissinstanser — huvudsakligen inom UKÄ-området _ tar upp frågan om förvaltningsnämndernas sammansättning. Teologiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Lund motsätter sig att högskolestyrelsen skall besluta om nämndernas sam- mansättning och förordar att denna fastställs centralt. SACO finner att förvaltningsnämnderna kan sammansättas efter i stort sett samma principer som konsistorierna under försöksverksamheten med nya samarbetsformer. '

Ett flertal remissinstanser inom UKÄ-området liksom handelskam- rarna i Stockholm och Skåne förordar att, även om U 68:s förslag genomförs, begreppet universitet i enlighet med internationell praxis bevaras för enheter som bedriver både forskninglforskarutbildning och grundläggande högskoleutbildning.

Planerings- och ledningsorganisationen på fakultets/sektionsnivå (motsv.)

Den föreslagna å'tskillnaden med särskilda plancrings— och lednings- grupper för grundläggande utbildning resp. forskninglforskarutbildning på vad som motsvarar fakultets/sektionsnivå tillstyrks av bl.a. SÖ, UKÄ, statens råd för byggnadsforskning, SACO, TCO och SFS. Opinionen bland remissinstanserna inom UKÄ-området är splittrad. En åtskillnad avvisas av bl.a. konsistorierna i Uppsala och vid tekniska högskolan i Stockholm samt många fakulteter och utbildningsnämnder, framför allt i Uppsala. Tillstyrker gör däremot bl.a. konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola och konsistoriegruppen i Luleå samt ett flertal fakul- teter och utbildningsnämnder, särskilt i Lund och Stockholm. Konsis- toriet i Linköping finner att organisationen mellan styrelse- och insti- tutionsnivå måste bero på lokala förhållanden och sådana som är specifika för olika fakultets- och utbildnings-områden. Konsistoriet känner tveksamhet inför den föreslagna åtskillnaden mellan forskning och grundutbildning men kan som provisorium acceptera en ordning där ett organ har ansvaret för forskningen och forskarutbildningenoch ett annat för grundutbildningen. Konsistoriet vid universitetet i Göte- borg förordar under den sammanhållande styrelsen en organisation i vilken ansvaret för de båda verksamhetsgrenarna _hålls samman inom

Prop. 1975: 9 231

basutbildningsbaserade fakulteter (motsv. de nuvarande filosofiska ' fakulteterna). SAF/SI förordar i sitt organisationsförslag »sektors- nämnder», vilka skulle handha såväl"grundutbildningsfrågor som forsk- ningslforskarutbildningsfrågor, med ansvarsområden i princip täckande en yrkesutbildningssektor. I fråga om grundutbildningen vill organisa- tionerna därutöver ha rådgivande linjenämnder.

Konsistoriet och vissa sektioner och utbildningsnämnder vid Chalmers tekniska högskola samt T eknologorganisationen Reftec förordar att i syfte att stärka planeringssambanden mellan de båda verksamhetsgre- namn. de för forskning och forskarutbildning ansvariga fakulteterna/' sektionerna skall åläggas att utarbeta och till vederbörande för grund- utbildning ansvariga organ överlämna sådana förslag i fråga om grund- utbildningen som den vetenskapliga utvecklingen inom resp. fakultetsl sektions ansvarsområde kan ge anledning till. _

De av U 68 föreslagna principerna för utbildnings- och linjenämnds- organisationen tillstyrks av bl.a. UKÄ, konsistoriet vid Chalmers tek- niska högskola, konsistoriegruppen i Luleå, TCO och Svenska kom- munförbundet. UKÄ" finner ett tillstyrkande vara en konsekvens av ställningstagandet till förmån för att grundutbildningen skall indelas efter yrkesutbildningssektorer. Konsistoriet vid Chalmers tekniska hög- skola grundar sitt tillstyrkande på egna positiva erfarenheter av konstruktionen. Också SÖ tillstyrker utredningens förslag men fram- håller att linjenämnder bör inrättas endast då mycket starka skäl föreligger. Lärarhögskolorna i Falun, Kristianstad, Linköping, Luleå, Malmö, Stockholm och Umeå stryker å sin sida under behovet av en stark linjeorganisation med >>egen driftsfunktion».

Nämnden för socionomutbildning ser inte den föreslagna lokala organisationen under styrelsenivå som nödvändig för att nå de av U 68 angivna övergripande målen på samma sätt som de föreslagna högskole- styrelserna. »Ett mer pragmatiskt synsätt på organisationsfrågorna framstår som ett effektivare medel att nå de avsedda målen. En naturlig utgångspunkt är då att bibehålla och utveckla de fungerande enheter för yrkesinriktad högskoleutbildning som finns och att skapa gynn- samma betingelser för dessas verksamhet». Nämnden föreslår försöks- verksamhet med yrkesinriktade »schools» vid någon samhällsveten- kaplig fakultet.

Berörda organ vid utbildningsenheterna i Örebro förordar att hög- skoleverksamheten i Örebro blir föremål för en försöksverksamhet med okonventionella studieorganisatoriska och administrativa lösningar mot bakgrund av bl.a. det faktiskt existerande samarbetet mellan högskole— enheterna på orten och U 68:s förslag om en sammanhållen lokal högskoleorganisation. De föreslår att försöksverksamheten startar vid ingången av budgetåret 1975/76 då nya gemensamma lokaler för en"- heterna tas i bruk. Socialhögskolan framhåller att man genom försök

Prop. 1975: 9 232 med en »anglosaxisk school-modell» skulle få en möjlighet att bevara socionomutbildningens särart och även få erfarenheter av hur de nya" utbildningsnämnderna fungerar i driftplaneringen vid fast integrerade utbildningslinjer. Nämnden för socionomutbildning tillstyrker att en försöksverksamhet av nämnda slag startas i Örebro.

De remissinstanser som avstyrker eller föreslår större modifieringar i U 68:s förslag till utbildnings- och linjenämndsorganisation är kritiska främst till organisationens ändamålsenlighet för de filosofiska fakul- teterna. SACO föreslår att de av utredningen förordade utbildnings- och linjenämnderna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas om- råde kompletteras med >>ämnesnämnder», detta för att ge även den utbildning som inte ingår i linjer en planeringsorganisation och för att underlätta en sammanhållen planering för de enskilda institutionerna, vilkas företrädare inför utbildnings och linjenämnder ämnesnämnder- na avses vara. SACO godtar U 6825 organisationsmodell endast under förutsättning av en sådan modifiering.

SFS delar för sin del U 68:s bedömning att utbildningslinjen skall stå i centrum för planerings— och ledningsorganisationen men förkastar sektorsindelningen som grund för denna. SFS vill i stället bygga upp utbildningsnämndsorganisationen med utgångspunkt i de breda grund- kurser som enligt SFS:s mening bör finnas mera generellt.

I konsekvens med avstyrkanden av den föreslagna organisationen av högskolestudierna och av en planerings- och ledningsmässig åtskillnad mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning avstyrker en stor majoritet av remissinstanserna.inom UKÄ—området, bl.a. samtliga fem universitetskonsistorier, de: föreslagna principerna till förmån för en nämndorganisation baserad på basutbildningssamband. Ett huvudskäl för denna ståndpunkt är svårigheterna för en institution att sortera under flera utbildningsflinjenäninder. Med en ämnesorienterad nämnd- organisation blir det enligt berörda remissinstanser normalt att hänföra en viss institutions utbildning i dess helhet till en nämnds ansvarsom- råde. Från vissa fakulteter och utbildningsnämnder påtalas också att en ordning med både utbildningsnämnd och linjenämnder innebär överorganisation och att en begränsning till ettdera av de två slagen av nämnder borde eftersträvas. Juridiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd m.fl. finner att de föreslagna utbildningsnämnderna skulle få ett alltför stort kompetensområde för att få erforderlig sak- kunskap representerad. Följden därav skulle bli en så omfattande dele- gation att det är tveksamt om nämnderna kommer att "fylla någon självständig funktion.

De uppgifter som U 68 föreslår skall ankomma på de nya utbild- ningsnämnderna och linjenämnderna tillstyrks allmänt. Matematisk- naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Lund kräver dock att den nya organisationen inte görs sådan att den initiativkraft och

Prop. 1975: 9 233

det incitament till förnyelse av utbildningen som finns bland lärare och studenter på institutionsnivå undertrycks. Filosofiska fakulteten i Linköping anser att vissa nämnder inom varje region måste ha ett särskilt ansvar för den decentraliserade utbildningsaktiviteten inom regionen.

Vad beträffar utbildnings- och linjenämndernas sammansättning tillstyrks U 68:s förslag i huvudsak av bl.a. UK./i", styrelsen för biblio- tekshögskolan, SÖ, lärarhögskolorna i Karlstad och Falun, AMS, nämn- den för socionomutbildning, socialhögskolan i Örebro, länsstyrelserna i Jönköpings och Västernorrlands län, SAF/SI, LO, SA CO och TCO. Principen om företrädare för yrkeslivet i utbildnings- eller linjenämnd tillstyrks av flera universitets- och högskoleorgan, bl.a. konsistoriet i Linköping, alla juridiska fakulteter och deras utbildningsnämnder, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och utbildnings- nämnden vid högskolan i Luleå.

Ett stort antal remissinstanser inom UKÄ-området, lärarhögskolorna i Stockholm och Kalmar, socialhögskolan i Umeå, SIF U, länsstyrelsen i Kopparbergs län samt SFS, Teknologorganisationen Reftec, SECO och MUF avstyrker representation för yrkeslivet i nämnderna. De som avstyrker förslaget i denna del förordar ofta att de önskvärda kontak- terna mellan utbildningsplanering och yrkesliv skall äga rum inom ramen för särskilda beredande organ, linjeråd e.d. Konsistoriet i Upp- sala anser att kontakterna mellan universitet och yrkesliv redan är goda och anför att kontakt förekommer också genom att olika re- presentanter för universitetet är ledamöter av olika samhällsorgan såsom länsarbetsnämnden, Uppsala kommuns näringsråd m.m. »Universitets- anställda är ju dessutom såsom medborgare aktiva i olika allmänna organ vilket likaledes medför ett ömsesidigt utbyte av synpunkter och erfarenheter. Universiteten utgör inte sådana elfenbenst-orn som utre- darna tycks tro. I själva verket torde få yrken ha så breda kontaktytor med andra delar av samhället som universitetslärarens.»

TCO samt åtskilliga fakulteter och utbildningsnämnder förordar att den tekniska och administrativa personalen skall vara representerad i utbildnings/linjenämnder. SACO anser sådan representation vara omo- tiverad.

Relativt få remissinstanser behandlar U 6825 förslag om utvidgning av fakulteter/sektioner till att omfatta samtliga ordinarie universitets- lektorer (motsv.). Nästan samtliga dessa tillstyrker förslaget. Konsis- toriet vid universitetet i Stockholm anser dock att fakulteterna endast bör bestå. av personer som sysslar med forskning och forskarutbildning. Ledamotskapet bör därför, enligt konsistoriets mening, bygga på kom- petens och icke på tjänsteställning.

UKÄ, de flesta universitets- och högskoleorgan som yttrar sig i frågan, SACO, TCO och SFS ansluter sig till förslaget att det inom

Prop. 1975: 9 234

varje fakultet/sektion skall finnas en beslutande nämnd eller styrelse, bestående av företrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma, i första hand lärare och studerande i forskarutbildning. SACO fram- håller att de lärare som institutionellt handhar forskning och forskar- utbildning bör vara i majoritet. i detta organ. Juridiska fakulteten i Uppsala samt humanistiska fakulteten och dess utbildningsnämnd finner det inte nödvändigt att föreskriva ett obligatoriskt inrättande av en fakultetsnämnd/styrelse utan anser det tillräckligt om vida delegerings- möjligheter ges. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd förordar i stället två ledningsorgan inom fakultet] sektion, ett för forskning och ett för forskarutbildning.

UKÄ anför att, om lokala förhållanden motiverar en sådan förenk- ling i organisationsstrukturen, exempelvis en linjenämnd och ett planerings- och ledningsorgan för forskning och forskarutbildning bör kunna utgöra en enhet.

Konsistoriegruppen i Luleå vill inte ta ställning till frågan om inrät- tande av en teknisk fakultet vid därvarande högskola i avvaktan på att NoTH slutfört sitt arbete och bl.a. utvärderat nuvarande försöks- verksamhet med en forskningsnämnd vars ledamöter till hälften hämtats utanför högskolan.

Den lokala högskoleförvaltningens organisation

Flertalet remissinstanser ansluter sig till U 68:s förslag att de före- slagna organisationskommittéerna skall utarbeta förslagtill lokal för- valtningsorganisation. .Likaså delas allmänt utredningens uppfattning att den lokala förvaltningen i stor utsträckning bör byggas upp med utgångspunkt i varierande lokala behov och förutsättningar. '

Remissinstanserna inom berörda utbildningsenheter tar i ringa ut- sträckning ställning till den lokala förvaltningsorganisationens utform- ning utan vill avvakta organisationskommittéernas arbete. De framför dock bl.a. krav på förbättringar av de administrativa resurserna så att institutioner och utbildningsnämnder ges tillfredsställande möjligheter att fullgöra sina uppgifter i fråga om utbildningens planering och genomförande.

Enligt RRV:s och SACO:s mening bör fastare riktlinjer utarbetas för den lokala organisationen innan organisationskommittéerna på- börjar sitt arbete. I det fortsatta arbetet, framhåller R_RV, bör organi- sationen samordnas så att skilda organ för ledning och produktion inte uppkommer. Organisationen bör inte splittras genom att särskilda en- heter för olika funktioner uppkommer. Statskontoret biträder däremot i allt väsentligt U 68:s förslag om utvecklingen av den lokala förvalt- ningsorganisationen.

UKÄ anser det viktigt, något som också konsistorier, fakulteter och

Prop. 1975: 9 235

utbildningsnämnder strukit under, att angivna decentraliseringssträ- vanden får i betydande omfattning påverka utformningen av den framtida förvaltningsorganisationen. Redan på jämförelsevis kort sikt bör en decentralisering av beslutsfunktioner och disposition av resurser för verksamhetens olika grenar få genomslag bl.a. med avseende på personalbehovet på central och lokal nivå.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atom- forskning samt styrelserna för veterinärhögskolan och gymnastik- och idrottshögskolorna m.fl. understryker vikten av att uppgifterna rörande forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning hålls samman i den lokala förvaltningen. De anser att kansliorganisationen huvud- sakligen bör avspegla verksamheten vid de producerande enheterna, institutionerna, där utbildning och forskning är integrerade.

Den kommunala högskoleutbildningens organisation

När det gäller den kommunala högskoleutbildnigens organisation kan en viss spänning mellan olika principiella ståndpunkter konstateras. Å ena sidan hävdas sålunda att den kommunala högskoleutbildningen i olika avseenden måste vara likvärdig med den statliga. Detta talar för ett regelsystem och en organisation som så nära som möjligt ansluter till de statliga högskolornas. Å andra sidan hävdas »— med utgångs- punkt i U 6815 huvudmotiv för ett kommunalt huvudmannaskap: resurs— samordningen med gymnasieskoleutbildning — att regelsystemet så långt möjligt måste vara detsamma för gymnasieskoledelen och för högskoledelen av verksamheten för att fördelarna i resurshänseende verkligen skall kunna utnyttjas. SÖ finner sistnämnda motiv tungt vägande och anser att det endast i mycket begränsad omfattning bör ges bestämmelser för den kommunala högskoleutbildningen som avviker från gymnasieskolans regelsystem. Svenska kommunförbundet ser det å sin sida som viktigt att regleringen av högskoleutbildningen blir väsenligt mindre omfattande än regleringen av gymnasieskolan.

Såväl Landstingsförbundet som Svenska kommunförbundet ifråga- sätter — med stöd av ett flertal underinstanscr —— den föreslagna ord- ningen med linjenämnder även inom den kommunala högskoleorgani— sationen. Den anses här innebära en överorganisation. Stockholms läns_ landsting anser att, innan linjenämndernas uppgifter närmare klarlagts och innan arbetsfördelningen mellan linjenämnderna och landstingets utbildningsnämnd fastlagts, förutsättningar saknas för att bedöma behovet av en eller flera linjenämnder. ' _

Landstingsförbundet avvisar med stöd av samtliga landsting utom Norrbottens läns förslaget om ombenämning av den landstingskom- munala utbildningsnämnden till utbildningsstyrelse.

SÖ pekar på de förvaltningsrättsliga problem som är förenade med

Prop. 1975: 9 236

en ordning där statliga utbildningsnämnder handlägger vissa övergri- pande frågor rörande också kommunal utbildning inom resp. sektor. Den av U 68 härvidlag förordade ordningen avvisas av några landsting.

Principer för den centrala organisationen

Huvuddelen av de remissinstanser som yttrar sig om den centrala organisationen tillstyrker att planeringsuppgifter för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen anförtros ett nytt verk i enlighet med U 68:s förslag.

Några fakulteter/sektioner och utbildningsnämnder ifrågasätter dock i perspektivet av U 6825 uttalade decentralis'eringssträvanden behovet av ett verk för den högre utbildningen och forskningen och anser att erforderlig samordning på riksplanet borde kunna fullgöras på de- partementsnivå.

När det gäller ansvarsområdet för det nya verket har beträffande jordbrukets högskolor, statens brandskola, sjöbefälsskolorna och olika utbildningar inom kulturområdet vissa remissynpunkter redovisats i det föregående. Nämnden för socionomutbildning har inget att erinra mot att dess uppgifter och befogenheter förs över till det nya verket under förutsättning att socionomutbildningens intressen tillgodoses i rimlig utsträckning. Opinionen bland lärarutbildningsanstalterna är delad när det gäller överförande av grund-utbildningen av lärare från SÖ:s till det föreslagna UHÄ:s ansvarsområde. SÖ anser sig, med hänvisning till att Sö förordar överväganden om ett verk för all offentlig utbildning, inte nu kunna ta ställning i frågan. Samtliga lärarutbildningsanstalter som i detta sammanhang berör ansvaret för fortbildningen av lärare anser det olyckligt att denna skulle komma att handhas av en annan instans än den som svarar för grundutbildningen.

I fråga om tillsynsfunktionerna för den kommunala högskoleutbild- ning, som i regel är kopplad-till gymnasieskoleutbildning, anser Svenska kommunförbundet det vara följdriktigt att de alltjämt utövas av SÖ. Flera remissinstanser har emellertid en avvikande uppfattning. Social- styrelsen kan acceptera den föreslagna lösningen av verksfrågan endast övergångsvis. Också AMS anser att snarast möjligt en central myndig- het bör skapas för all högskoleutbildning. Den föreslagna uppdelningen mellan SÖ och UHÄ ifrågasätts vidare av SA CO, Landstingsförbundet samt ett antal länsstyrelser, landsting och kommuner, vilka alla för- ordar ett verk för såväl statlig som kommunal högskoleutbildning. Denna uppfattning delas av TCO, som anför att två centrala verk ökar riskerna för att den splittring, som blir en oundviklig följd av den föga enhetliga lokala organisationen, förstärks. Strävanden att bryta ner konstlade gränser och skillnader i värderingar, som finns

Prop. 1975: 9 237

mellan olika slag av högskoleutbildning, kan vidare enligt TCO bli resultatlösa med en uppdelning på verksnivå. .

Flera remissinstanser finner starka skäl tala för att man skall driva samordningen på verksnivå ännu längre. SÖ anser, som nyss nämnts, fördelarna med att ha ett enda utbildningsverk vara så stora att en sådan ordning bör prövas närmare, bl.a. mot bakgrund av aktuella decentraliseringssträvanden inom både skol- och högskoleområde-na. Liknande synpunkter framförs av bl.a. lärarhögskolorna i Göteborg och Karlstad, länsstyrelserna och landstingen i Östergötlands och lilalmöhus län samt Landstingsförbundet. SAF,-"SI förordar också en ordning med ett enda utbildningsverk. .

Benämningen universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ifrågasätts av UKÄ, flera fakulteter och utbildningsnämnder samt Landstingsför- bundet, SACO, TCO och SSEF. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser benämningen högskoleverket vara hänsynsfullare mot dem som anser att begreppet universitet bör få behålla sin vedertagna mening. Också de flesta andra nyssnämnda remissinstanser förordar benämningen högskoleverket eller liknande.

Få remissinstanser berör det nya verkets uppgifter mer konkret. U 68:s förslag beträffande lokal- och utrustningsfrågornas och studie- medelsfrågornas handhavande på central nivå tillstyrks i regel. Stats— kontoret förordar emellertid att LUP-nämnden och LUP-kommittéerna i stort behålls oförändrade i avvaktan på en samlad översyn och utvär- dering av LUP-kommittéernas hittillsvarande verksamhet. RRV är av en liknande uppfattning. Byggnadsstyrelsen tillstyrker att LUP-orga- nisationen inordnas i den nya högskoleorganisationen men anser att rollfördelningen mellan högskolemyndighetema och byggnadsstyrelsen bör renodlas så att byggnadsstyrelsen utarbetar lokalprogram på grund- val av verksamhetsbeskrivningar lämnade av högskolemyndighetema. Statsanställdas förbund anser att de frågor som i dag handläggs inom nämnden för undervisningssjukhusens utbyggnad (NUU) bör över- föras till UHÄ.

Sö finner det nödvändigt att Sö får ett reellt inflytande vid utarbe- tande av utbildningsplan för linje som avser utbildning av lärare men yrkar inte att samråd skall regleras i författning. Socialstyrelsen anser att utbildningsplaner inom vårdområdet bör fastställas i samråd med socialstyrelsen. AMS anser att principiella riktlinjer för studie- och yrkesvägledningsorganisationen bör upprättas centralt. RRV betonar vikten av att möjligheter skapas för en utvärdering av den reformerade högskolan. RRV anser att huvudansvaret för utvärderingen bör an- komma på det centrala verket.

Att det nya verket skall ledas av en lekmannastyrelse bestående av företrädare för bl.a. arbetsgivar- och arbetstagarintressen tillstyrks eller möter ingen erinran. Enligt TCO:s uppfattning bör arbetstagarintresse-

Prop. 1975: 9 238 na vara företrädda i UHÄ:s styrelse dels genom representanter för all- mänintressena, dels genom representanter för de inom verkets ansvars- område anställda. SSEF vill ge de inom högskolorna verksamma ma- joriteten i verksstyrelsen.

UHÄ:s beredningsorganisation

De remissinstanser som uttalar sig i frågan anser genomgående att det bör finnas en permanent beredningsorganisation på central nivå.

Starka skäl föreligger enligt UKÄ:s mening för en utformning av planeringsarbetet inom UHÄ så att antalet beredande organ väsentligt minskas i förhållande till U 68:s förslag och att planeringsfrågor rö- rande grundutbildning och fors:kning/forskarutbildning bereds gemen- samt. Det är emellertid" enligt UKÄ inte möjligt att utforma bered- ningsorganisationen i det nya centrala verket genom att lägga de föreslagna utbildningsberedningarnas uppgifter på de nuvarande fakul- tetsberedningama, om man på ett adekvat sätt önskar stödja plane- ringen av utbildningen i sektorer. I stället föreslår UKÄ att s.k. plane- ringsberedningar inrättas, som för den grundläggande utbildningen möter behoven av planering avseende yrkesutbildningssektorema sam- tidigt som de svarar för all forskning i den nya högskolan. Därutöver förutsätter UKÄ — i anslutning till U 68:s förslag — att en beredning för vissa basresurser inrättas. UKÄ sammanfattar sitt förslag till be- redningar och ansvarsområden för dessa enligt följande samman- ställning. Ansvarsområde för beredning Sektor (motsv.) för utbildning och forskning

utbildning och forskning på det naturvetenskapliga och tekniska området

teknisk yrkesutbildningssektor, teknisk och matematisk-naturve- tenskaplig fakultet

utbildning och forskning på hälso- och sjukvårdsområdet

utbildning och forskning på det sociala och administrativa områ- det

utbildning på undervisningsområ- det samt forskning och utveck- lingsarbete rörande högskoleut- bildningen '

vårdyrkesutbildningssektorn, dicinsk, odontologisk och farma- ceutisk fakultet

me-

social, administrativ och ekono- misk yrkesutbildningssektor, juri- disk och samhällsvetenskaplig fa- kultet'

utbildningssektorn för undervis- ningsyrken, forskning och utveck- lingsarbete kring utbildningsfunk- tionen

Prop. 1975: 9 - 239

utbildning och forskning på kul- utbildningssektorn för kultur- och tur- och in'formationsområdet informationsyrken, humanistisk och teologisk fakultet

basresurser (såvitt gäller lokal-, samtliga sektorer och fakulteter utrustnings-, biblioteksfrågor m.m.)

SÖ, som i yttrande över huvudbetänkandet tillstyrkt U 68:s förslag tar, efter att ha tagit del av UKÄ:s förslag, i sitt yttrande över för- valtningsbetänkandet inte ställning till beredningsorganisationens ut- formning. SACO ansluter sig i sitt yttrande över förvaltningsbetänkan- det till UKÄ:s förslag efter att i sitt yttrande över huvudbetänkandet ha accepterat utredningens förslag till beredningsorganisation. Det stora flertalet remissinstanser i övrigt, bl.a. statskontoret, RRV, forsknings- råden och SAF/SI, förordar också en för forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning sammanhållen beredningsorganisation. Det övervägande antalet remissinstanser inom UKÄ-området förordar i sina yttranden över huvudbetänkandet att nuvarande beredningsorga- nisation bibehålls, men flera av dessa har senare anslutit sig till UKÄ:s förslag.

Nämnden för socionomutbildning och TCO tillstyrker däremot U 68:s förslag till utformning av beredningsorganisationen. Nämnden anser att en åtskillnad av forskning och forskarutbildning från grundutbildning på motsvarande områden kan medföra fördelar i de fall då grund— läggande utbildning inte är institutionellt förenad med forskarutbild- ning och forskningsresurser. TCO anser det vara logiskt omöjligt att koppla samman yrkesutbildningssektor och fakultetsområde, då ett betydande antal ämnen är kopplade till mer än en utbildningssektor. Att entydigt placera dem i en sektor blir en ensidig markering av ett bland flera minst lika naturliga samband mellan grundutbildning och forskning,-'forskarutbildning. En betoning av vissa historiskt betingade samband skulle enligt TCO också kunna få negativa effekter för de nya högskoleutbildningarnas forskningssamband.

Forskningsrådsutredningen, som ämnar behandla hithörande frågor i sitt kommande betänkande, antyder möjligheterna dels att låta forskningsråden fullgöra fakultetsberedningarnas nuvarande uppgift som referensorgan till högskoleverkets styrelse, dels att skapa ett särskilt organ för samråd mellan rådsorganisationen och högskole- verket. .

U 6815 överväganden och förslag rörande bcredningarnas samman- sättning lämnas i huvudsak utan erinran.

Prop. 1975: 9 240

UHÄ:s kansliorganisation _

Beredningsorganisationen bör enligt flertalet remissinstanser utöva ett avgörande inflytande på det nya verkets kansliorganisation. Remiss- instansernas ställningstaganden till U 68:s förslag om kansliorganisation är därför i allmänhet avhängiga deras ställningstaganden till bered- ningsorganisationen. Förslaget att inrätta en huvudenhet för ekonomi och administration tillstyrks eller möter ingen erinran. För sekretariats— uppgifter för de utbildnings— och forskningsplanerande beredningarna förordas i regel en eller två huvudenheter om varje beredning skall hand- ha såväl forskning/forskarutbildning som grundutbildning, två enhe- ter om den skall handha enbart forskning/forskarutbildning eller enbart grundutbildning. Statens medicinska forskningsråd och några universi- tetsorgan framhåller emellertid att, även om förslagen-om separata beredningar för grundutbildning skulle genomföras, kansliorganisatio- nen bör sektoriseras så att samma enhet kommer att svara för både grundutbildning och forskarutbildninglforskning inom en given sektor. Genomgående förordas att varje beredningssekretariat bör utgöra en arbetsenhet.

Kulturrådet hyser farhågor för att konstnärsutbildningens intressen inte kommer att bli tillräckligt beaktade inom en sektorsenhet för kultur- och informationsyrken. Rådet ifrågasätter, som tidigare nämnts, om inte konstnärsutbildningarna bör föras till en särskild yrkesutbild- ningssektor och anser att om så sker en särskild enhet för dessa utbild- ningar bör inrättas inom UHÄ. OMUS anser att musikutbildnings- frågorna huvudsakligen måste behandlas inom en permanent organi- serad särskild projektenhet. Denna projektcnhet bör handha samtliga frågor rörande högre musikutbildning. SÖ finner att villkoren för lärarutbildningcn synes bli goda med den föreslagna organisationen.

Några remissinstanser berör speciellt arbetsfördelningen mellan och arbetsuppgifterna för de föreslagna enheterna för dels forsknings- och utvecklingsarbete, dels antagning m.m. SÖ anser att till den först- nämnda enheten har förts ett antal uppgifter mellan vilka sambandet inte förefaller så givet. Framför allt anser SÖ att studie- och yrkes- orienteringen hör så nära samman med uppgifterna inom antagnings- enheten att den bör föras till". den enheten i stället för till FoU- enheten. RRV anser att någon FoU-enhet inte bör inrättas utan dessa uppgifter bör integreras med den övriga verksamheten i arbetsenhetema för resp. sektor. RRV anser vidare att man inte kan ta ställning till frågan om inrättandet av en enhet för central antagning innan KK:s förslag föreligger. KK framhåller att de på en arbetsenhet där antagningsfrågor utgör huvuduppgiften finns risker för en över året ojämn arbetsbelastning. För att få en jämnare fördelning av arbets- uppgifter undcr året förordar kommittén att fördelningen av uppgifter

Prop. 1975: 9 241

mellan FoU-enheten och antagningsenheten blir föremål för ytterligare överväganden. '

Många remissinstanser, bl.a. UKÄ, SÖ och TCO, delar U 68:s bedömning att det för närvarande inte går att bedöma personalbehovet för det nya verket, men TCO håller det för troligt att några övertalighe'tsproblem inte skall behöva uppstå. SÖ bedömer det dock möjligt att på längre sikt väsentligt minska personalbehovet inom enheten för undervisningsyrken. UKÄ aktualiserar — som alternativ till naturlig avgång och omfördelning av personalresurser mellan olika arbetsenheter när det gäller att möta erforderliga förändringar i perso- nalorganistaionen — att personal på central nivå bör kunna få före- träde till befattningar i den lokalairegionala organisationen. Från per- sonalsynpunkt har detta alternativ fördelen att möjliggöra personalom- flyttningar redan vid reformstarten. RRV anser att nämnda alternativ bör användas i första hand.

Flera remissinstanser anser att personalbehovet inom UHÄ bör bli betydligt mindre än det som antyds i U 68:s förslag, detta på grund av dels de rationaliseringsvinster sammanläggningen av centrala myn- digheter bör ge, dels decentraliseringen som är ett av ledmotiven i U 6825 förslag. Deeentraliseringsmålet borde enligt RRV leda till ett ' minskat personalbehov, särskilt inom huvudenheten för ekonomi och administration. RRV avstyrker vidare den föreslagna förstärkningen av chefsnivån inom UHÄ. Även flertalet remissinstanser inom UKÄ- området anser att personalorganisationen vid UHÄ blir för stor såsom den illustreras av U 68. Statens naiurvetenskapliga forskningsråd och- statens råd för atomforskning samt många universitetsorgan anser att det föreligger en markant disproportion i de personella resursernas fördel- ning inom UHÄ mellan å ena'sidan forskning/forskarutbildning och å den andra grundläggande utbildning.

Anslagssystem m.m.

Relativt få remissinstanser behandlar U 68:s förslag om anslags- system.

UKÄ accepterar det förordade systemet med ändamålsinriktade anslag under förutsättning att läroanstalterna får en jämförelsevis fri dispositionsrätt över anslagen med möjlighet att föra över resurser mellan de skilda programmen.

'Också SACO accepterar en anslagsmässig åtskillnad mellan grundut- bildning och forskning,-"forskarutbildning men vill i motsats till U 68 behålla anslag för olika slag av kostnader, t.ex. lärarlöner och drift- kostnader. SACO finner det väsentligt att varje institution tillförsäkras vissa. basresurser som" får bibehållas även vid en tillfällig nedgång i studerandeantal. ' '

Prop. 1975: 9 242

RRV tillstyrker den föreslagna anslagsmässiga åtskillnaden liksom förslaget att alla resurser för en verksamhet skall anvisas under ett anslag. RRV anser emellertid att planeringsskäl talar för att medel för lokala och individuella linjer samt kurser och studiekurser anvisas under de olika sektorsanslagen i stället för under särskilda anslag. Vissa problem kan vidare enligt RRV uppstå i budgeteringen på grund av de förhållanden som kommer att råda mellan planerande och verkställande organ — utbildningsilinjenämnder resp. institutioner — då medel till en institution kan kanaliseras via flera olika nämnder. RRV anser att U 6825 modell måste prövas innan den eventuellt införs inom hela högskoleväsendet.

Statskontoret biträder i princip förslaget om ändamålsinriktade anslag men stryker under vikten av att förändringar av nuvarande anslagssystem i denna riktning: genomförs först efter noggranna för- beredelser.

Forskningsrådsutredningen framhåller att den förordade anslags- tekniska reformen kan bidra till att identifiera de olika behov som föreligger men att den inte får orsaka oacceptabla förskjutningar i den faktiska resurstillgången för olika aktiviteter. Statens medicinska forskningsråd finner det svårt att överblieka konsekvenserna av den föreslagna anslagsomläggningen och befarar att forskarutbildningen och forskningen kan komma att få minskade resurser.

Av det tjugotal remissinstanser inom UKÄ-omrädet, som yttrar sig i frågan, uttalar sig ungefär hälften för det föreslagna anslagssystemet, medan de övriga avstyrker eller redovisar tveksamhet. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola till.-"styrker förslaget men framhåller —-— mot bakgrund av de egna erfarenheterna av försöksverksamhet med pro- grambudgetering — att man under en övergångstid kommer att få budgettckniska problem. Konsistoriet anser det väsentligt att kraven på särredovisning av utgifter för forskning resp. utbildning inte drivs för hårt. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att, om ändamålsinriktade anslag införs, medel för bl.a. förvaltningar bör anvisas under separata anslag då kostnaderna för förvaltningen i mycket liten utsträckning kan påverkas av lokala instanser.

SCB och UKÄ diskuterar i sina yttranden vilka förändringar i det pågående utvecklingsarbetet med informationssystem för den grund- läggande utbildningen som en reform byggd på U 6825 förslag kan komma att kräva. SCB framhåller att informationsfrågorna i samband med de rent studieadministrativa funktionerna är grundläggande och nödvändiga för högskolans informationssystem men att uppbyggnaden av ett informationssystem måste ha en vidare syftning än att enbart tillgodose studieadministrativa behov. I den framtida högskolan kan kraven på underlag för planering och resultatuppföljning förväntas vara avsevärt större och mera differentierade än i nuvarande system.

Prop. 1975: 9 243

I det framtida informationssystemet måste — förutom uppgifter om de studerande och "deras studieresultat —— även ingå uppgifter om lärare, övrig personal, lokaler och ekonomi samt om arbetsmarknaden för olika utbildningsgrupper och om de studerandes efterfrågan på olika utbildningar. UKÄ antar att den övervägande delen av det framtida informationssystemet blir lokala delsystem som är avpassade efter de lokala högskolemyndigheternas behov. Arbetet med att lösa tekniska och organisatoriska problem i fråga om informationssystemet bör star- tas så snart klarhet om den nya högskolans struktur vunnits. Både SCB och UKÄ finner en utökning av resurserna för utvecklingsarbete och drift av systemet oundgänglig.

Tjänsteorganisatoriska frågor m.m.

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan stryker under vikten av åtgärder för att säkra forskningskontakten för innehavare av olika slag av lärartjänster även vid högskolor utan egen forskningsorganisa- tion. De av U 68 föreslagna anordningarna, tjänstgöringsbyten mellan större och mindre högskolor på frivillig basis och möjlighet för lärare att koncentrera sina undervisningsinsatser under ett antal terminer för att därigenom frigöra en termin för forskning, anses nästan genom- gående som otillräckliga och svårgenomförbara.

Mot utredningens förslag beträffande koncentration av undervis-. ningsskyldigheten reser många universitetsorgan invändningar. Exem— pelvis framhäller matematisk-namnetenskapliga fakulteten i Stockholm de svårigheter som kan uppkomma vid planeringen av undervisningen vid mindre högskolor där det ofta finns endast en lärare inom varje ämnesområde. Vidare anser fakulteten att det för flertalet lärare blir en svår belastning att regelbundet binda sig för övertidsarbete under en lång rad terminer och att detta hindrar läraren från att ens ytligt följa forskningens utveckling, vilket innebär att han inte kan göra en nämnvärd forskningsinsats under forskningsterminen. Bl.a. lärar- högskolan i Växjö tar avstånd från den förordade ordningen då den innebär forskning på fritid. Här berörda remissinstanser föreslår att lärarna istället ges rätt till partiell tjänstebefrielse eller tjänstledighet med B-avdrag med viss periodicitet.

SACO förordar att alla högskolelärare i ämnen med forskning skall beredas tillfälle att både undervisa och forska inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet. Utöver undervisningsfria terminer för forsk- ning och fortbildning vill SACO ge universitetslektorerna tillfälle att kontinuerligt bedriva forskning, för vilket utrymme kan beredas ge- nom nedsättning av undervisningsskyldigheten med minst en fjärde- del.

Enligt odontologiska fakulteten i Lund kan U 68:s diskussioner och

Prop. 1975: 9 244

förslag i princip accepteras. Deltagande i forskning är enligt fakulteten i och för sig inte nödvändigt för utveckling av vetenskaplig profil -— väsentlig för lärare i högre utbildning — men det underlättar onekligen.

UKÄ tillstyrker U 6815 förslag och förutsätter att såväl undervis- nings- som forskningsuppgifter skall kunna ingå i samtliga lärarkate- goriers arbetsuppgifter. I princip bör enligt UKÄ eftersträvas en sådan förändring av lärarrollen i den nya högskolan att en distinkt skillnad mellan forsknings- och undervisningsskyldighet, räknat i timtal eller liknande normer, inte längre upprätthålls. UKÄ förordar i sitt yttrande över utredningen om professe-rstillsättning att bestämmelserna om universitetslektorers åligganden revideras, bl.a. så att det åligger uni- versitetslektor att följa forskningsutvecklingen och i övrigt anordna sin verksamhet så att forskningsanknytningen i utbildningen främjas. Medicinska fakulteten i Uppsala och lärarkollegiet vid veterinärhögsko- lan anser att universitetslektorerna bör ha skyldighet att bedriva egen forskning.

U 68:s synpunkter på universitetslektorernas roll i forskarutbild- ningen välkomnas av samtliga remissinstanser som berört frågan.

De flesta remissinstanser som behandlar U 6815 förslag om former för tillsättning av tjänster som. universitetslektor (motsv.) avstyrker detta. I regel förordas samma former för tillsättning av ordinarie uni- versitetslektorat som för professorstillsättning, dvs. att fakultets/sektions- organ skall vara beredande organ och att tjänsterna skall tillsättas av regeringen. Bl.a. UKÄ och statskontoret tillstyrker dock utredningens förslag.

De personaladministrativa aspekterna på en reform av den vidd, som U 68 föreslår, borde enlig": några remissinstanser ha behandlats av utredningen. Enligt Sözs bedömning bör t.ex. ställningstaganden till vilka tjänstetyper som skall förekomma för ledningsfunktioner av olika slag samt erforderliga föreskrifter och förhandlingsuppdrag ges i så nära anslutning till principbesl uten som möjligt och inte anstå till en tidpunkt knappt ett halvt år före reformens ikraftträdande. _

SPN anser att den nuvarande personaladministrationen inom UKÄ- området kan karaktäriseras som passiv. U 68 har inte tillräckligt utrett sitt förslags konsekvenser och inte heller beaktat nulägets svåra perso- naladministrativa problem inom högskoleområdet. U 68:s förslag till ny förvaltningsorganisation kan, enligt SPN:s uppfattning, därför inte ligga till grund för statsmakternas ställningstaganden utan komplette- rande utredningar inom detta område. Enligt SPN:s mening är det väsentligt att varje högskola redan från starten garanteras en minimi- standard för personaladministrationen. En helt ny syn bör anläggas på högskolornas personalfrågor där frågor om tryggheten för alla kate- gorier anställda, deras användbarhet och rekrytering blir lösta i ett sammanhang. SPN anser att, oavsett vad U 68:s förslag leder till, en

Prop. 1975: 9 ' 245

personaladministrativ översyn inorn högskoleväsendet måste komma tillstånd. ' ' ' ' '

UKÄ betonar att de personaladministrativa enheterna på olika nivåer inom högskoleområdet för närvarande inte är dimenSionerade för att ' uppfylla flertalet av de minimi-krav som numera ställs på den statliga personalpolitiken. UKÄ förutsätter att en kraftig personaladministrativ upprustning kommer till stånd i" samband med ett genomförande av en högskolereform. '

De personaladministrativa funktionerna måste enligt TCO:s uppfatt- ning utvecklas och förstärkas. Detta behov blir än större mot bak- grund av dels att omorganisationen syftar till en integration av flera nu fristående enheter, dels att betydande samordningsproblem kan . förutses av rent verksamhetsmässiga skäl. Det finns därför, bl.a. mot. denna bakgrund, enligt TCO:s uppfattning starka skäl för att organi— sationskommittén för det nya verket ges i uppdrag att inleda sam- arbete med delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF) och SPN.

1.2.8 Kostnader

Undervisnings- och administrationskostnader

De remissinstanser som går närmare in på kostnadsfrågorna är kri- tiska mot U 68:s kostnadsberäkningar som de uppfattar som ofullstän- diga och oprecisa. Kritiken mynnar i rcgel ut i att de av U 68 beräk- nade kostnaderna är för låga.

U 68:s beräkningar bygger på genomsnittskostnader per studerande vid befintliga läroanstalter. En sådan beräkningsmodell kan, enligt bl. a. UKÄ, teologiska fakulteten i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fa- kulteten i Stockholmoch filialnämnden i Örebro, knappast användas vid beräkning av kostnaderna för en lokalisering till nya orter där verk— samheten, i varje -fall under U 68:s planeringsperiod, inte alls avses få en omfattning som på nuvarande universitetsorter. '

UKÄ anser att merkostnaderna för U 68:s lokaliseringsförslag — med hänsyn till bl. a. kostnadsrelationen mellan universitetsfilialema och mo— deruniversiteten —— kan beräknas till ungefär 20—25 miljoner kronor.

Konsistoriet vid universitetet i Göteborg påtalar att U 68 inte räknat med kostnader för den service som den större högskolan inom en region förutsätts ge till de mindre högskolorna när det gäller planering, forsk— ningskontakt, distribution av utbildning m. m.

Flera remissinstanser —— bl.a. konsistoriet vid universitetet i Göte- borg, tekniska fakulteten i Linköping och. filialnämnden i Örebro-— anser att som kostnader för U 68:s lokaliseringsförslag borde ha med- räknats kostnaderna för befarat underutnyttjande av befintliga resurser vid de äldre högskolorna. ' '

Prop. 1975: 9 246

Många remissinstanser — bl. a. konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulteten i Uppsala, teologiska fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, filialrådet i Växjö och tekniska fakulteten i Linköping — hävdar att den av U 68 föreslagna institutio- nella organisationen sannolikt kommer att medföra kraftigt ökade ad— ministrativa kostnader.

Konsistoriet i Lund anser att U 68 underskattat de'administrativa följdkostnaderna för dels förvaltningarna vid de nya högskolorna, dels kansliorganisationerna för utbildningsnämnd/linjcnämndsverksamheten vid samtliga högskolor. Enligt länsstyrelsen i Kronobergs län måste de många små högskoleenheterna tillsammans bli ganska dyrbara, inte minst med tanke på att var och en skall ha egen förvaltning.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm menar att ett genomfö- rande av U 68:s förslag förutsätter en betydande förstärkning av insti— tutionernas administrativa resurser enbart för den kontinuerliga kraftigt ökade planeringsverksamhet, som fordras för att U 68:s nämndorga- nisation skall fungera.

Statskontoret erinrar om de betydande kostnader som är förenade med en sådan administrativ omläggning som ett genomförande av U 68:s förslag skulle innebära.

Enligt tekniska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping kan frågan om sammanträdesarvoden i längden inte förbli olöst. Sådana arvoden kan med U 68:s högskoleorganisation väntas medföra stora kostnader.

Enligt UKÄ kan emellertid de eventuella merkostnaderna till följd av bl. a. tillkomsten av olika organ på skilda nivåer i den rikare för- grenade lokala organisationcn totalt sett förutsättas bli av marginell betydelse.

Konsistoriet vid universitetet t' Göteborg påpekar att många institu- tioner kommer att ge utbildning inom flera utbildningslinjer och i kon- takt med flera linjenämnder. Detta medför enligt konsistoriet ökade kostnader såväl för själva undervisningen, där samundervisning av olika grupper många gånger inte blir möjlig, som för det administrativa arbetet inom institutionen.

Flera remissinstanser — matematisk-naturvctenskapliga fakulteten i Stockholm, konsistoriet vid universitetet i Göteborg, samhällsvetenskap- liga fakulteten i Göteborg m. fl. —— framhåller att yrkesinriktad utbild- ning oftast är dyrare än allmän, teoretisk utbildning och att, eftersom U 68 inte beaktat detta, kostnaderna måste bli högre än de av U 68 beräknade. Filosofiska fakulteten i Linköping finner att U 68 försum- mat att ta upp kostnadsaspekterna på en ökad yrkesinriktning av ut— bildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna. Fakulteten anser att en större medelstilldelning är-en oundgänglig förutsättning för att utbildningen skall kunna bli yrkesinriktad, något som stöds av

Prop. 1975: 9 247

kostnadsjämförelser mellan utbildningar med olika grad av yrkesin- riktning. '

Med hänsyn till att U 68 inte preciserat sig beträffande eventuell kostnadsfördelning mellan stat och landsting och primärkommuner i de fall de senare åtar sig ett huvudmannaskap för delar av den nya högskolan förutsätter Landstingsförbwzdet att staten tar initiativet till överläggningar om kostnadsfördelning i de fall staten inte ikläder sig hela kostnadsansvaret. Landstingsförbundet är berett att medverka till att ytterligare kostnadsunderlag tas fram som kan ligga till grund för de förhandlingar som förutsätts komma till stånd.

Flertalet landsting anser likaså att finansieringsfrågorna måste klar- göras innan ställning kan tas till frågan om huvudmannaskap för de olika utbildningslinjerna.

Lokal— och utrustningskostnader m. m.

F orskningsbiblioteksrådet anser att universitetsfilialernas bibliotek inte skulle ha kunnat bedriva sin verksamhet utan betydande tillskott från bl.a. kommuner och landsting och att det statliga engångsanslag som anvisades för uppbyggnad av dessa bibliotek inte rimligtvis kan tjä- na som utgångspunkt för beräkning av bokinköpsanslagen till de före- slagna nya högskolorna. Även humanistiska fakulteten i Umeå, filial- nämnden i Örebro m.fl. anser att U 68 underskattat kostnaderna för bl. a. bibliotek på de ”nya” högskoleorterna.

U UH redovisar egna beräkningar av utrustningskostnaderna utgående från dels en indelning av den grundläggande utbildningen i tre grupper efter de krav utbildningslinjerna ställer på lokalyta per studerande, dels en beräknad fördelning på dessa tre grupper av nytillkommande stude- rande, dels UUH:s erfarenheter av utrustningsbehovet per studerande. Enligt UUH:s beräkningar skulle de totala utrustningskostnadcrna för planeringsperioden 1976/77—1983/84 uppgå till 57,75 milj. kr. och inte till 40 milj. kr. som U 68 räknat med.

Byggnadsstyrclsen påpekar att U 68 inte redovisar lokalbehovet för den föreslagna utbyggnaden vare sig totalt eller per ort. Styrelsen kan därför inte bedöma utredningens förslag. Byggnadsstyrelsen är mycket tveksam till möjligheterna att i huvudsak använda äldre gymnasieskolor i befintligt skick för den nya högskoleutbildningen.

Även UKÄ anser att det material rörande investeringskostnaderna som presenterats i betänkandet är summariskt och inte utgör tillräckligt underlag för mer preciserade ställningstaganden.

Länsstyrelsen m.fl. i Hallands län anser i likhet med U 68 att en decentraliserad högskoleorganisation skulle bli mindre kostnadskrävande från investeringssynpunkt än om motsvarande utbyggnad skulle företas på de nuvarande universitets- och filialorterna.

Prop. 1975: 9 248

1.2.9 Genomförande av U 68::; förslag

I den mån remissinstanser tar avstånd från U 68:s förslag, förordar helt eller delvis andra lösningar än utredningen eller begär ytterligare utredning innebär detta givetvis också ställningstaganden i frågan om genomförande av förslagen. Sådana ställningstaganden framgår av redovisningen i det föregående av dels de sammanfattande bedöm- ningar som remissinstanserna gjort (1.2.1), dels deras behandling av de olika sakfrågorna (1.2.2—][.2.8). I detta sammanhang" redovisas sådana rcmissynpunkter på genomförandefrågorna som utgår från att förändringar skall genomföras på grundval av U 68:s förslag.

UKÄ anser —— mot bakgrund av den livliga debatt som utrednings- förslagen väckt — att ett förverkligande av dem efter principbeslut av statsmakterna i slutledet bör ske i mycket nära samverkan mellan de berörda. Kraven på ett successivt reformarbete synes enligt UKÄ på förhand ha tillmötesgåtts av U 68 själv genom utredningens idé om att ett fortsatt arbete med organisatoriska frågor skall ske i lokala kom- mittéer. Enligt UKÄ:s mening krävs emellertid därutöver en samlad prövning av frågor rörande den institutionella organisationen i nära samverkan med dem som närmast berörs av en framtida omorganisa— tion. UKÄ framhåller att organisationskommittéerna bör få större möj- ligheter för ortsvis varierande lösningar än betänkandet förutsatt. Det borde enligt UKÄ finnas möjligheter att, utan att av statsmakterna fast- lagda riktlinjer och handlingsramar åsidosätts eller grundläggande rätt- visemoment eller andra hörnstenar skjuts åt sidan, bygga in en i god mening verkande konkurrensförmåga hos högskolans enskilda bestånds- delar.

När det gäller tidsplanen anser UKÄ att starka skäl talar för att upp- byggandet av en sammanhållen. enhetlig högskola och ett fastläggandc av grunderna i organisationen i tiden samordnas med ett ikraftträdande av 1972 års riksdagsbeslut om principer för behörighet och urval. UKÄ anser sig sammanfattningsvis böra förorda att statsmakterna fattar de beslut som fordras för att en reform med anledning av U 68:s förslag skall kunna inledas läsåret 1976/77. I sammanhanget pekar UKÄ på vikten av att informationsfrågorna får tillräckligt utrymme —— såväl pla- neringsmässigt som i fråga om resurser — i det kommande utvecklings- arbetet. UHÄ bör enligt UKÄ inrättas först den 1 januari 1976 för att förberedelsetiden skall bli tillräcklig.

SÖ finner sammanfattningsvis — mot bakgrund av bl.a. det omfat- tande arbete som kan förutses för organisationskommittéernas del och informationsbehoven i samband med en reform —— mycket starka skäl tala för att de av U 68:s förslag föranledda förändringarna träder i kraft först 1977/78. Dock bör UHÄ:s verksamhet starta 1975.

Nämnden för socionomutbildning förordar "ett experimenterande för-

Prop. 1975: 9 249

hållningssätt” vid genomförande av förändringar på grundval av U 68:s förslag. Det är enligt nämndens mening angeläget att tillvarata de möj— ligheter som de av U 68 föreslagna organisationskommittéerna erbjuder för planerad organisatorisk försöksverksamhet och lokal differentiering. Det bör också vara möjligt för kommittéerna att lägga fram förslag i etapper så att erfarenheter av försöksverksamhet kan ligga till grund för - en eventuell vidare tillämpning av en viss organisatorisk modell.

Socialstyrelsen ser det som naturligt att en omfattande organisatorisk förändring av högskoleutbildningen i enlighet med U 68:s förslag måste genomföras successivt. Det är dock enligt styrelsen viktigt att förslagets genomförande planeras noggrant inom en fastställd tidsplan.

Statskontoret och RRV anser båda det orealistiskt att genomföra den föreslagna omläggningen enligt den av U 68 skisserade tidsplanen, detta i första hand med hänsyn till de krav på uppbyggnad av antagnings- - och informationssystem och på information till de studerande m.fl. ' som ett genomförande av både U 68:s och KK:s förslag kommer att ställa.

AMS påpekar nödvändigheten av att i god tid före genomförandet av en reform lättillgänglig information om kompetenskrav, studieupplägg- ning och ansökningstider föreligger både för presumtiva studerande och för funktionärer inom skola och arbetsmarknadsverk.

Några universitets- och lzögskoleorgan samt styrelsen för statens brandskola anser tidsmarginalema enligt den föreslagna planen för genomförande vara alltför knappa och förordar en förskjutning.

Utan att ta ställning till tidpunkterna stryker KK under att det före— ligger ett betydligt starkare samband mellan ikraftträdandet av nya behörighets- och urvalsrcgler och ett fungerande antagningssystem än det U 68 uttrycker. Det är av praktiska och ekonomiska skäl nöd- vändigt att U 68:s förslag om dimensionering och antagning genomförs först vid tidpunkten för genomförande av KK:s förslag.

SACO anser att dimensioneringsförslagen och övergången till prin- cipen om yrkesinriktning av högskoleutbildningen bör genomföras läs- året 1976/77 i enlighet med U 68:s förslag. I övriga delar kan emellertid ett genomförande etappvis komma att visa sig nödvändigt. Detta gälller bl.a. i fråga om den institutionella organisationen, där SACO förordar en ytterligare översyn. SACO betonar vikten av att den nya organisa- tionsstrukturen kan införas i nära samförstånd med de närmast berörda personalkategoriema. '

Åtskilliga universitets— och ltögskole-organ samt personalorganisatio- nerna stryker under vikten av att olika berörda läroanstalter, utbild— ningar och grupper blir företrädda i de föreslagna organisationskom- mittéerna och deras arbete.

Prop. 1975: 9 350

1.2.10 Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning

Allmänt

U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole- utbildning har med några få undantag fått ett mycket positivt motta— gande av remissinstanserna. Många anser att den föreslagna utbild- ningen tillgodoser ett påtagligt behov av vidareutbildning hos en stor grupp som f.n. saknar denna möjlighet. Samtidigt har industrin bl.a. på grund av den snabba tekniska utvecklingen ett permanent behov av utbildning för" att ge olika kategorier arbetstagare förbättrade yrkes- kunskaper.

Statskontoret tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten liksom RRV som finner det riktigt och i överensstämmelse med den allmänna utvecklingen inom utbildningsområdet att det vid sidan av mera all- männa utbildningar inrättas korta, klart yrkesinriktade utbildnings- vägar för ifrågavarande målgrupper. Den föreslagna utbildningen synes också väl passa in i ett framtida utbildningsmönster där personer med gedigna yrkeskunskaper som grund bygger vidare på sin tidigare ut- bildning. '

UKÄ betonar att den föreslagna försöksverksamheten är ett mycket betydelsefullt led i utvecklingen mot en mer allsidig rekrytering till den högre utbildningen. Denna utveckling har tagit sig uttryck å ena sidan i beslut som möjliggör ett vidgat tillträde till mer traditionell univcrsitetsutbildning, å andra sidan i en strävan att bredda utbildnings- utbudet genom tillskapandet av nya studievägar i högskolan. Personer som har skaffat sig grundläggande yrkesutbildning och som sedan vid- gat och fördjupat den genom en längre tids verksamhet inom sitt yrkes- område har hittills, som U 68 påpekar, haft små möjligheter att söka sig till högre utbildning som svarar mot deras behov och förutsättning- ar. Detta gäller i särskilt hög grad industri- och hantverksområdet. De nu föreslagna yrkestekniska högskolelinjerna kommer enligt UKÄ:s mening att bli ett viktigt första steg att avhjälpa denna brist förutsatt att den nya utbildningen bl. a. genom rimliga studiesociala villkor görs åtkomlig för den primärt avsedda studerandegruppcn.

De flesta remissinstanserna inom UKÄ:s förvaltningsområde till- styrker eller har ingen erinran mot den föreslagna försöksverksam- heten. Vissa instanser pekar dock på sambandet mellan U 68:s förslag i denna del och förslagen i huvudbetänkandet och förordar av detta skäl ett uppskov med försöksverksamheten.

Också SÖ intar en mera avvaktande hållning till U 68:s förslag om försöksverksamhet och betonar att vissa förslag har så nära anknytning till den framtida utformningen av högskolan att SÖ inte ansett-sig i detta sammanhang kunna uttala sig bestämt beträffande åtskilliga frå- gor och därmed föregripa ställningstaganden till U 6825 förslag om

Prop. 1975: 9 251

högskolan. Av myndigheter inom Sözs verksamhetsområde har bl. a. länsskolnämnderna och lärarhögskolorna i allmänhet tillstyrkt den föreslagna försöksverksamheten.

AMS framhåller behovet av vidareutbildning på högskolenivå för den som genomgått den yrkesinriktade utbildningen inom gymnasieskolan eller tidigare motsvarande skolformer. En grundläggande yrkesutbild- ning får inte som hittills utgöra en återvändsgränd, utan möjligheter till vidareutbildning bör finnas oavsett val av utbildningsväg. Den kraf- tiga utbyggnaden av högskoleutbildningen under de senaste årtiondena har enligt AMS till mycket ringa del berört den stora gruppen männi- skor i industri- och hantverksyrken. Genom tillkomsten av en yrkes- teknisk högskoleutbildning kommer denna grupp att beredas möjlig- heter till vidareutbildning som svarar mot grundutbildningens inrikt— ning. AMS framhåller också industrins stora behov av yrkesutövare med goda yrkeskunskaper och tillstyrker i allt väsentligt U 68:s förslag.

FÖVUX anser att den föreslagna försöksverksamheten är ett bety- delsefullt bidrag till utvecklingen av utbildningsväsendet, som kommer att ge möjlighet till vidareutbildning för en stor grupp som hittills i stort sett varit utestängd från eftergymnasial utbildning.

CSN konstaterar med stor tillfredsställelse att yrkesteknisk högskole- utbildning blir tillgänglig för vuxna som efter en grundläggande yrkesut- bildning skaffat sig några års arbetserfarenhet från sitt yrkesområde och sedan önskar vidareutbilda sig. SVUX delar denna positiva syn på den föreslagna utbildningen, inte bara därför att industrin erhåller bättre tillgång till kvalificerad arbetskraft eller för att den enskilde kan uppnå större arbetstillfredsställelse och få större utsikter till befordran. Lika viktigt är enligt SVUX att den yrkestekniska högskoleutbildningen ger förutsättningar för att stora grupper med kvalificerade och arbetsle- dande uppgifter i industrin i framtiden kommer att ha en fast förankring hos de stora grupperna av kollektivanställda. Häri ligger möjligheter till en vidgad företagsdemokrati som kan sägas ligga i alla yrkesarbetandes och därmed hela samhällets intresse. Utan den föreslagna utbildningen finns dessutom enligt SVUX påtagliga risker för att industrin i framti- den kommer att hämta den mera kvalificerade personalen direkt från mera teoretiskt inriktade utbildningar bland personer utan egna erfaren- heter från arbetslivet.

Den utbyggnad av högskoleutbildning som hittills skett har enligt LO praktiskt taget genomgående gällt fortsatta" utbildningsmöjligheter på teoretiskt inriktade linjer inom gymnasiet. Detta har inneburit att elever från yrkesbetonade utbildningslinjer hittills varit utestängda från högskoleutbildning. LO har under lång tid hävdat det angelägna i att tillskapa fortsatta .utbildningsmöjligheter för elever med yrkes- skoleutbildning, yrkesbetonad utbildning och utbildning för dem som redan är verksamma i arbetslivet. LO hälsar därför med. tillfredsstäl—

Prop. 1975: 9 252

lelse U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole- utbildning. De yrkesinriktade utbildningslinjerna inom gymnasieskolan får vid genomförande av förslaget inte längre karaktären av återvänds- gränder. Detta medverkar till att bryta ner de sociala värderingar be- träffande utbildningsval som fortfarande finns och som grundläggcr skillnader mellan gymnasiets allmänna och yrkesbetonade yrkesvägar samt mellan s.k. praktiskt resp. teoretiskt yrkesarbete.” LO understryker också det ökade behov av kunskaper som de anställda upplever genom nya former för samarbete och medinflytande för att få ett vidgat in- flytande över den egna arbetssituationen.

Den föreslagna yrkestekniska högskoleutbildningen tillgodoser enligt TCO mycket angelägna behov och förslaget är principiellt utomordent- ligt viktigt. En mera allmän tillgång till högre utbildning av yrkes- teknisk karaktär skulle otvivelaktigt skapa en balanserad efterfrågan på gymnasial utbildning samtidigt som goda betingelser för ett system med återkommande utbildning skulle åstadkommas. TCO betraktar förslaget som en logisk konsekvens av den integrerade gymnasieskolan och på samma gång ett nödvändigt komplement till reformeringen av det gymnasiala skolsystemet. Tfillskapas inte ett system av högre ut- bildning som är anpassat till den kompetens som de yrkesinriktade linjerna ger, kommer det viktigaste hjälpmedlet att saknas när det gäller att förverkliga målet —— likvärdighet mellan gymnasieskolans teoretiska och praktiska linjer. TCO understryker också att viktiga arbetsmarknadsbehov kommer att kunna tillgodoses genom en yrkes- teknisk högskoleutbildning.

SACO och SR tillstyrker en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. SACO anser det väsentligt att utbildningens karak- tär av högskoleutbildning understryks. Också SFS, Teknologorganisa- tionen Reftec och SECO tillstyrker den föreslagna försöksverksamheten. SFS menar att den aktuella utbildningen på lång sikt kan tänkas kom— ma att fungera som ett av flera medel att komma tillrätta med den nuvarande sociala snedrekryteringen till högre utbildning, bl. a. genom att påverka och förändra attityderna till denna så att högskolan upp— fattas som ett reellt studiealternativ av flera grupper än f.n.

SAF/SI hälsar med stor tillfredsställelse U68:s förslag om försöks- verksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationerna me- nar att denna utbildning tillgodoser ett rättvisekrav i det avseendet att även eleverna på de praktiskt inriktade linjerna i gymnasieskolan får vidareutbildningsmöjligheter. Den föreslagna utbildningen bygger på en flerårig kvalificerad yrkeserfarenhet och utbildningen bör enligt organisationemas mening leda till en kompetens som har alla utsikter ' att hävda sig väl i arbetslivet. Sveriges grossistförbund instämmer i SAF/'Slzs yttrande. '

Landstingsförbundet framhåller att den föreslagna yrkestekniska

Prop. 1975: 9 - 253

högskoleutbildningen är betydelsefull genom att den-öppnar möjligheter för människor med praktisk yrkesutbildning och yrkeserfarenhet att erhålla fortsatt utbildning. Även Svenska kommunförbundet och Svens— ka zeknologföreningen, numera Sveriges civilingenjörsförbund, tillstyr- ker den föreslagna försöksverksamheten.

Samtliga länsstyrelser understryker det stora behovet av en _yrkes- teknisk högskoleutbildning och tillstyrker att en försöksverksamhet med sådan utbildning inleds.

STU finner det föga'motiverat att ge den föreslagna utbildningen statusav högskoleutbildning. STU anser det oklart varför den aktuella utbildningen skall organiseras som ett separat utbildningsaltemativ och inte knytas till gymnasieskolans redan befintliga yrkestekniska grenar. En sådan anknytning skulle medföra att den avsedda rekryte- ringen från de redan yrkesverksammas led väsentligt underlättas genom att utbudet kan ges på ett betydligt större antal orter.

SIF U ställer sig i princip positivt till förslag och intentioner att på olika nivåer förbättra och utveckla utbildningen inom olika yrken och teknikområden. Sålunda delar institutet U 68:s. uppfattning att ökade utbildningsinsatser fordras för att uppnå de huvudmål som anges i betänkandet. Beträffande det sätt på vilket detta föreslås realiserat redovisar emellertid institutet en avvikande uppfattning.

Enligt SIFU:s uppfattning måste den utbildning inom industrin och hantverket som ligger över gymnasieskolan ses i ett sammanhang och en enhetlig lösning eftersträvas vad gäller såväl fortbildning som vidare- utbildning. Denna fråga är enligt institutets mening olöst. Det är oklart var det allmänna utbildningsväsendets ansvar slutar och näringslivets fortbildning och vidareutbildning tar vid. En systematisering och en ny ändamålsenlig organisation av denna kontinuerligt pågående fortbild- ning med fördelning av kostnader och ansvar på såväl- den enskilde och företaget som samhället anser institutet vara erforderlig.

Utbildningens mål, innehåll och uppläggning

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt U 68:s förslag till inne- håll i samt inriktning'och uppläggning av den yrkestekniska högskole- utbildningen. När det gäller betygsättningen i utbildningen råder det däremot delade meningar.

UKÄ tillstyrker att sex utbildningslinjer med den av U 68 föreslagna inriktningen prövas i försöksverksamheten, som bör vara av begränsad omfattning. Det är väsentligt att man vid kommande överväganden vidgar perspektivet till nya områden. UKÄ delar U 68:s syn på centralt fastställda utbildningsplaner, nämligen att det "bör tillåtas stor lokal frihet i tillämpningen. UKÄ menar att denna princip är särskilt giltig och tillämplig för en försöksverksamhet av den begränsade omfattning"

Prop. 1975: 9 254

som U 68 föreslår. Det bör därför vara en sak för den lokala försöks- ledningen att i detalj planera och besluta om utbildningslinjens innehåll och organisation.

Det är enligt UKÄ:s uppfattning varken möjligt eller lämpligt att på förhand närmare precisera innehåll i och uppläggning av de yrkes- tekniska utbildningslinjerna. Samtidigt understryker UKÄ vikten av att de studerande själva ges tillfälle att påverka Sin utbildning. UKÄ noterar med tillfredsställelse det utrymme som enligt U 68:s förslag skall ägnas mer allmänt inriktade ämnen i samtliga försökslinjer. Det är enligt UKÄ:s uppfattning allmänt sett en fördel om också starkt arbetslivsinriktade utbildningar har inslag av allmän och orienterande karaktär som ett komplement till det mer snävt målinriktade inne- hållet. UKÄ understryker också vikten av att den föreslagna frivilliga undervisningen i engelska kommer till stånd på försöksorterna.

När det gäller uppläggningen av undervisningen förutser "UKÄ att integration, i betydelsen koppling mellan teori och tillämpning, kom- mer att vara av avgörande betydelse för kvaliteten i den yrkestekniska högskoleutbildningen. Det är därför enligt UKÄ:s mening synnerligen angeläget att de lärare av olika kategorier som anlitas för undervis- ningen ges tillfälle att tillsammans planera och genom-föra verksamheten under aktiv medverkan av de studerande.

UKÄ ansluter sig till U 6815 förslag om en tvågradig betygsskala i försöksverksamheten — resultaten av denna får utvisa om det finns anledning att i ett mer reguljärt skede tillämpa ett annat betygs- system.

SÖ anser att de föreslagna utbildningslinjerna inom den yrkes- tekniska högskoleutbildningcn bör ses som delar i högskolan och inte särbehandlas. De bör utformas så att syftena för varje linje kan åtskiljas från syftena för de specialkurs-er och högre speeialkurser i gymnasie- skolan som kan finnas på motsvarande yrkesområden. Vidare bör pla- neringskonsekvenserna för vissa linjer och Specialkurser i gymnasie— skolan ytterligare övervägas, i första hand gäller detta tvåårig teknisk linje samt en del Specialkurser inom det tekniska området.

SÖ har intet att erinra mot U 6825 kriterier för valet av försökslinjer, nämligen dels inriktning mot irzdustrigrenar som representerar en stor del av den totala arbetskraften, dels hänsyn till behovet av utbildning inom resp. bransch. SÖ anser att såväl behovet av yrkesinriktad efter- gymnasial utbildning som förutsättningarna att anordna försöksverk- samhet i och för sig talar för att denna borde utvidgas till flera bran- scher än vad U 68 föreslagit. Med hänsyn till vad U 68 anfört beträf- fande skälen för begränsning till sex linjer, nämligen önskvärdheten av planering och genomförande inom så kort tidsperiod som möjligt, vill dock SÖ inte yrka på en omedelbar utökning av försöksverksamheten till andra branscher än de föreslagna. SÖ föreslår emellertid att den

Prop. 1975: 9 255

centrala myndigheten för den yrkestekniska högskoleutbildningen un- dersöker möjligheterna att, snarast efter 'det förutsättningarna i detta avseende har klargjorts, utvidga försöksverksamheten med en eller flera linjer även mot andra områden än industriell verksamhet.

När det gäller innehållet i den föreslagna utbildningen anser SÖ att utbildningsplanerna för varje linje bör inriktas främst mot bättre de— finierade målgrupper än vad U 68 föreslagit. Vidare bör de fyllas med innehåll som i större utsträckning syftar till en sådan breddning och fördjupning av elevens yrkesskicklighet att denne bl. a. blir i stånd att göra bedömningar och ställningstaganden avseende hela sitt yrkes— område.

SÖ anser det värdefullt att olika organisatoriska modeller för under- visningen prövas. Beträffande sandwich—modellen föreslår SÖ att det undersöks om vissa studieuppgifter kan lämnas till de studerande under uppehållen mellan 'de egentliga studieperioderna. SÖ understryker vad U 68 anför beträffande värdet av att de studerande vid undervisning enligt sandwich-modellen får möjlighet att tillämpa och pröva sina nyförvärvade kunskaper och färdigheter under yrkesverksamheten mel— lan studiepcrioderna. SÖ är dock medveten om att en dylik samord- ning mellan yrkesverksamhet och studier i praktiken kan innebära betydande problem.

Vad avser betygsättningen i den yrkestekniska högskoleutbildningen anser SÖ att även i denna utbildning tre skalsteg bör tillämpas. SÖ kan inte inse att detta skulle få mer negativa effekter. Ett system med två steg i betygskalan skulle däremot betraktas som ett exempel på sådana undantag från övrig högskoleutbildning vilka i den allmänna uppfattningen kan motverka ifrågavarande utbildningslinjers integra— tion i högskolan.

U 6823 förslag till uppläggning av den yrkestekniska högskoleutbild- ningen tillstyrks av RRV och AMS. Dessa myndigheter delar exempel— vis utredningens uppfattning att kunskaper i engelska inte bör gälla som inträdesvillkor till den aktuella utbildningen. Däremot anser AMS att undervisning i engelska bör göras obligatorisk på alla försökslinjer för de elever som saknar grundkunskaper i ämnet, eftersom kunskaper i engelska måste anses utomordentligt betydelsefulla för de arbetsupp— gifter som den yrkestekniska högskoleutbildningen planeras för. Vidare anser styrelsen att samma betygsystem bör tillämpas för den aktuella utbildningen som för all övrig högskoleutbildning. Ett olika utformat betygsystem skulle ge den yrkestekniska högskoleutbildningen en icke önskvärd särställning bland högskoleutbildningarna.

SIFU framhåller att den föreslagna högskoleutbildningen bör ges en stark profilering med tyngdpunkten på yrkestekniken; risk föreligger eljest att en ytterligare utbildningsväg inrättas som leder mot mera allmänt inriktade ingenjörs-, tekniker- och arbetsledarfunktioner.

Prop. 1975: 9 , - 256

Förslaget att allmänna ämnen skall ha en framträdande plats i ut- bildningsplanerna för den yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av LO, som även delar U 6815 uppfattning att ämnet engelska inte skall _ utgöra krav för inträde till den aktuella utbildningen. Däremot anser LO att de som saknar grundkunskaper i engelska bör erhålla en obli- gatorisk grundkurs, eftersom kunskaper i engelska inom allt fler yrkes- områden är en förutsättning för att kunna ta del av facklitteratur, an— visningar, arbetsbeskrivningar m.m. LO understryker vikten av att undervisnings- och arbetsformerna liksom de pedagogiska metoderna styrs av de studerandes förkunskaper, erfarenheter och speciella för- utsättningar .för utbildningen. Vidare tillstyrker LO utredningens för- slag till omfattning av försöksverksamheten samt val av utbildnings- linjer. Det är emellertid LO:s uppfattning att den yrkestekniska hög- skoleutbildningen skall utvecklas till-att omfatta ytterligare branscher.

Även TCO delar U 68:s uppfattning att de yrkestekniska utbildnings- linjerna utöver rent yrkestekniska ämnen också skall innehålla all- männa ämnen. TCO betonar särskiltatt ämnena arbetslivskunskap, arbetsmiljö och ergonomi bör ges ett brett utrymme i utbildningen. Organisationen noterar också med tillfredsställelse att förslaget till— . låter en stor lokal frihet i den närmare planeringen av de olika utbild- ningslinjernas innehåll och organisation. TCO anser att U 68:s krite- rier för val av yrkestekniska utbildningslinjer är väl grundade. Dock borde enligt TCO:s uppfattning en utbildningslinje med inriktning mot byggnadsbranschen ha ingått i försöksomgången. När det gäller betygsättninge'n anser TCO att det på sikt skall tillämpas ett enhetligt betygssystem inom all högskoleutbildning. TCO tillstyrker dock att det under försöksverksamheten tillämpas ett avvikande system för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

Utredningens förslag till övergripande mål för den yrkestekniska högskoleutbildningen tillstyrks av SACO och SR. Organisationerna till- styrker att svenska, arbetslivskunskap, företagsekonomi samt arbets- miljö och ergonomi ingår som allmänna ämnen i utbildningen. När det gäller engelskans ställning i utbildningen anser SACO att den bör vara obligatoriskt ämne, medan SR accepterar att ämnet skall kunna väljas som frivilligt ämne under försöksperioden. Vidare anser orga- nisationerna det mindre lämpligt att skilda betygsystem kommer till användning i den yrkestekniska högskoleutbildningen och i annan hög- skoleutbildning. SACO och SR föreslår därför att tre betygsgrader skall användas även i den nu föreslagna utbildningen.

Med utgångspunkt i U 6825 förslag till utbildningsplaner för den yrkestekniska högskoleutbildningen behandlar SAF/SI frågan om denna utbildnings förhållande till annan teknisk utbildning. Organisationerna anser att de föreslagna utbildningslinjerna nivåmässigt ligger ett steg ovanför de högre specialkurserna i gymnasieskolan..Utbildningen på de

Prop. 1975: 9 257

föreslagna linjerna bygger på ett redan befintligt yrkeskunnande och inriktas på sådana funktioner där "kombinationen av detta kunnande och en teknisk utbildning blir av särskilt stor betydelse. Utbildningen bör ge såväl kompetens för dagens behov som potential för kommande förändringar.

SAF/SI anser vidare att de kriterier som U 68 redovisar för valet av försökslinjer i huvudsak är riktiga. Organisationerna anser det dock beklagligt att branscher som uttalat stort intresse för att delta i försöks- verksamheten måste avvisas. De framhåller att såväl intresset för som behovet av yrkesteknisk högskoleutbildning är mycket stort, inte bara inom den egentliga industrin utan inom näringslivet över huvud taget.

SAF/SI är positiva till tanken att besluten om utbildningens innehåll och organisation i stor utsträckning skall delegeras till lokal nivå. Organisationerna understryker emellertid betydelsen av att bransch- kommittéer med företrädare för arbetsgivar- och arbetstagarparterna ges stort inflytande på såväl den centrala som den lokala utbildnings- planeringen. När det gäller uppläggningen av undervisningen anser SAF/SI att elevernas omfattande yrkeserfarenhet skapar goda förut- sättningar för att göra utbildningen starkt problemorienterad och där- med skapa en inlärningssituation som appellerar till elevgruppens sätt att fungera.

Statens råd för byggnadsforskning tillstyrker U 68:s val av yrkes- tekniska utbildningslinjer men föreslår att även en utbildningslinje för VVS-branschen startar parallellt med den nu föreslagna för5öksverk- samheten. Genom insatser från rådet och VVS-branschen finns det en god beredskap för att sätta igång en sådan försöksverksamhet. Svenska ingenjörssamfundet hälsar med tillfredsställelse de föreslagna yrkestekniska utbildningslinjerna men saknar en utbildningslinje under försöksverksamheten med byggnadsbranschen i sin helhet som.rekryte- ringsunderlag.

CUF framhåller att de största utbildningsbehoven finns i de små och medelstora företagen som samtidigt har de sämsta möjligheterna att tillgodose dessa behov. Det är därför utomordentligt viktigt att denna utbildning även kommer de anställda i dessa företag till del. Utbild- ningen måste bl. a. syfta till att öka de små och medelstora produktions- enheternas livskraft och motverka fortsatt strukturrationalisering med utslagning och omflyttning av människor som följd.

Resurser för f örsöksverksamheten

Lärare i den yrkestekniska högskoleutbildningen skall enligt U 6815 förslag rekryteras från gymnasieskolan, annan högskoleutbildning samt industrin. UKÄ anser det nödvändigt att anlita lärarkrafter från nä- ringslivet för en stor del av undervisningen. Detta kommer att med-

17 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 258

föra en värdefull prövning i mer systematisk form än hittills av möj- ligheterna till samverkan mellan högskoleväsendet och samhället i övrigt. En förutsättning för framgång i detta avseende är emellertid att utrymme ges för varierande lokala lösningar. UKÄ ser det som naturligt att undervisning på yrkesteknisk linje skall kunna räknas in i tjänstunderlaget för lärare i- annan högskoleutbildning. Vidare delar UKÄ utredningens uppfattning att befintliga resurser i fråga om 10- kaler och utrustning i allt väsentligt bör kunna utnyttjas för försöks— verksamheten. Anskaffandet av läromedel för utbildningen kommer i stor utsträckning att vara en angelägenhet för den lokala försöksled- ningen. UKÄ förutsätter att erforderlig expertis, främst i branschfrågor, skall kunna konsulteras på både lokal och regional nivå samt att ut- bildningsväsendets olika servicemöjligheter på läromedelsområdet kan utnyttjas över stadie- och förvaltningsgränser.

SÖ anser det utomordentligt betydelsefullt för den yrkestekniska utbildningen och utvärderingen av försöksverksamheten att de lokala utbildningsanordnarna kan rekrytera lämpliga lärare från de tre nyss— nämnda kategorierna. Pedagogisk utbildning och erfarenheter från vuxenutbildning är värdefulla för de lärare som hämtas från yrkeslivet. Samtidigt bör lärare i allmänt inriktade ämnen så långt det är möjligt ha erfarenhet av eller anknytning till arbetslivet. SÖ anser till skillnad från utredningen att betydande svårigheter kan uppstå att finna dessa lärare i gymnasieskolan eller annan högskoleutbildning. En lösning Som ligger nära till hands är att utnyttja lärare från den kommunala vuxen— utbildningen.

När det gäller lokaler och utrustning för försöksverksamheten anser SÖ att det inte kan avgöras huruvida det finns utrymme för den yrkes- tekniska högskoleutbildningen i de gymnasieskolor som utredningen nämner förrän organisationen för gymnasieskolan och den yrkestek- niska högskoleutbildningen på resp. ort fastställts. SÖ accepterar att det för en försöksverksamhet kan "bli nödvändigt med provisoriska lös- ningar ifråga om lokaler och utrustning. Men dessa provisorier får inte menligt inverka på undervisningen. När det gäller läromedlen fram- ' håller SÖ att åtgärder snarast "bör vidtas för att begränsa provisoriet till enbart den tekniska utformningen av läromedel för den aktuella försöksverksamheten.

Byggnadsstyrelsen, som är lokalhållningsansvarig för bl.a. de statliga högskolorna, föreslår att det med hänsyn till de aktuella förutsättning- arna bör anförtros de lokala högskoleorganen att träffa erforderliga överenskommelser om utnyttjande av lokaler m.m. Träffade överens- kommelser bör anmälas bl.a. till byggnadsstyrelsen. I den mån utnytt- jandet av lokalerna skulle föranleda kostnader bör dock erforderliga överenskommelser träffas genom styrelsens försorg. _

TCO finner det synnerligen angeläget att för varje utbildningslinje

Prop. 1975: 9 259

och ämne kvalificerade och väl lämpade lärarkrafter tillförs den yrkes— tekniska högskoleutbildningen. Organisationen understryker också vik- ten av att lärarna från skolområdet har praktisk cr-farenhet och god kännedom om modern industri. Vidare bör man genom olika åtgärder av den typ U 68 föreslår stödja sådana lärare som helt eller delvis saknar pedagogisk utbildning eller lärarerfarenhet. TCO finner det också naturligt att lokaler och utrustning inom försöksorternas skol- väsen och industri utnyttjas.

SACO anser att lärarnas anställningsförhållanden i största möjliga utsträckning bör ut-formas på sådant sätt, att de får inräkna under- visningen vid den yrkestekniska högskoleutbildningen i sin tjänst vid gymnasieskola eller högskola. Undervisningen i de allmänna ämnena samt i matematik, fysik och kemi bör enligt SACO normalt anförtros åt lärare från gymnasieskolan. SACO ställer sig, i likhet med SR, kri- tisk till utredningens resonemang i läromedelsfrågorna. Dessa bör vara lösta innan försöksvierksamheten igångsätts.

Lärarna vid den yrkestekniska högskoleutbildningen bör enligt SAF! Sl få en grundlig introduktion före utbildningens start där de peda- gogiska arbetsformerna i en problemorienterad utbildning belyses. Vi- dare bör lärarna från företagen, i varje fall i den mån de saknar tidi- gare lärarerfarenhet, ges möjlighet att före utbildningsstarten genom— gå en koncentrerad, praktiskt förankrad pedagogisk kurs under i varje fall någon veckas tid. Den pedagogiska orientering som enligt förslaget skall ges i anslutning till s.k. planeringsdagar bedömer organisationer- na vara otillräcklig. Vidare delar inte SAF/SI U 68:s uppfattning att man delvis får "lita till provisoriska lösningar när det gäller läromedel för den aktuella utbildningen. Organisationerna förordar att tillsyns- myndigheten får resurser att genomföra en grundlig inventering bland företag med syfte att få klarlagt vilket material som redan finns till- gängligt för utbildningsändamål.

Svenska kommunförbundet delar U 68:s uppfattning att det under försöksverksamheten inte bör tillskapas särskilda resurser för den yrkes- tekniska högskoleutbildningen; i stället bör befintlig kapacitet inom gymnasieskolan, universitet och högskolor samt industrin utnyttjas. En förläggning av försöksverksamheten till kommunal gymnasieskola ak- tualiserar dock enligt förbundet vissa spörsmål av ekonomisk natur. Kommunförbundet utgår från att de merkostnader som uppkommer för kommunerna avses bli täckta med statliga anslag. Det gäller ut- nyttjande av lokaler, utrustning och personal. Dessa kostnadsfrågor bör självfallet vara lösta innan försöksverksamheten startar. Kommun-- förbundet förutsätter att —— på samma sätt som skett ifråga om kom- - munal medverkan när det gäller lärarutbildning vid lärarhögskola — avtal träffas mellan statsverket och berörda kommuner i syfte att till- försäkra kommunerna full kostnadstäckning för denna av staten initie-

Prop. 1975: 9 ”60

1-

rade försöksverksamhet. Någon interkommunal kostnadsutjämning för— utsätter kommunförbundet inte bli erforderlig.

Landstingsförbundet anser att det, även om man i förslaget till loka- lisering av försöksverksamheten tagit hänsyn till existensen av utbild- ningsinstitutioner som har den erforderliga utrustningen, finns risk för ytterligare kostnader och investeringar för huvudmännen. I de fall det är fråga om insatser från kommunal eller landstingskommunal hu- vudman, exempelvis beträffande lärarmedverkan och utarbetandet av läromedel, förutsätter förbundet förhandlingar.

Dimensionering och lokalisering

Den föreslagna lokaliseringen av försöksverksamheten med yrkes- teknisk högskoleutbildning behandlas i flertalet remissyttranden. UKÄ ansluter sig till U 68:s förslag i denna fråga. Vissa universitets— och hög- skoleorgan har dock förordat en något större försöksverksamhet, loka- liserad till andra orter än dem U 68 föreslagit. Samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad anser exempelvis att linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri i första hand bör lokaliseras till Karlstad-Skoghall. Raktorsämbetet i Umeå menar att en yrkesteknisk högskolelinje med ekonomisk inriktning vore lämplig i Umeå. Enligt rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm bör utbildning komma till stånd med inriktning mot området plast- och gummibear- betning. NoTH tillstyrker att linjer med inriktning mot stål- resp. verkstadsindustri förläggs till Luleå men föreslår att försöksverksam- heten utvidgas till att även omfatta Skellefteå, där linjer med inriktning mot i första hand träindustri och lättare verkstadsindustri bör inrättas (jfr. 1.1.9.2). UKÄ redovisar i dessa sammanhang framställningar från Sandvikens kommun och Skövde kommun med förslag om förläggning av försöksverksamhet till resp. kommun. Sandvikens kommun önskar linjer i första hand för stålindustri men även för verkstadsindustri, medan Skövde kommun önskar utbildning med inriktning mot verk- stadsindustri.

Med anledning av sistnämnda förslag framhåller UKÄ att val av nya orter och linjer för en kommande utbyggnad av yrkesteknisk hög— skoleutbildning bör diskuteras först när erfarenheter föreligger från en tids försöksverksamhet. Frågor som aktualiseras rörande spridning och nykonstruktion av yrkestekniska högskolelinjer avser UKÄ att fort- sättningsvis behandla i samband med sina årliga anslagsframställningar.

Även om vissa skäl talar för en i jämförelse med förslaget utvidgad försöksverksamhet finns det enligt Sö anledning att vara försiktig vid dimensioneringen av den aktuella försöksverksamheten. En avgörande fråga för rekryteringsmöjligheterna torde enligt SÖ:s uppfattning vara utformningen av studiestödet samt frågan om ledighet för studier. Med

Prop. 1975: 9 261

dessa reservationer tillstyrker SÖ den föreslagna dimensioneringen av försöksverksamheten.

SÖ anser att de av U 68 angivna kriterierna för lokalisering av yrkes- teknisk högskoleutbildning är rimliga. Däremot finner SÖ argument för att försöksverksamheten skulle kunna få minst lika goda förutsätt- ningar på andra orter än de föreslagna. Utredningens resonemang om att valet av försöksorter inte får uppfattas som bindande för den fram- tida planeringen av den yrkestekniska högskoleutbildningen antyder enligt SÖ att U 68 uppfattar resurserna för utbildningen som mycket flexibla och lätta att utnyttja för alternativa organisationer. Erfaren- heterna från planeringen av gymnasieskolan är enligt SÖ de motsatta. Kommunalt ansvariga instanser torde i allmänhet inte vara beredda att acceptera att resurser anskaffas enbart för en kortare försöksperiod. En lokalisering av försöksverksamheten får därför enligt SÖ betraktas som ganska definitiv och läsa utbildningsresurser under lång tid på berörda orter.

När det gäller U 68:s förslag till lokalisering hävdar SÖ att lokal- problem finns på tre orter som föreslås få försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap, nämligen Borlänge, Eskilstuna och Jönköping. På alla tre orterna pågår lokalbehovsutredningar för gymnasieskolan.

Den föreslagna dimensioneringen och lokaliseringen av försöksverk- samheten möter få erinringar inom SÖ-området. I vissa fall framhålls att resultaten av utvärderingen bör avvaktas innan verksamheten byggs ut och i andra fall framförs önskemål om ytterligare linjer eller om utbyte av linjer. Länsskolnämnden i Uppsala län föreslår exempelvis att en kemiteknisk linje förläggs till Uppsala medan Iänsskolnämnden i Kronobergs län anser att en linje med inriktning mot träindustri bör inrättas i Växjö. Länsskolnämnden i [Malmöhus län förordar att den linje med inriktning mot livsmedelsindustri, som av utredningen före- slås förlagd till Lund—Malmö, i stället förläggs till Helsingborg, medan Iänsskolnämnden i Kristianstads län föreslår att en linje med denna inriktning förläggs även till Kristianstad. Länsskolnämnden i Skara- borgs län bifogar en utredning från Skövde kommun och föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs till Skövde. Enligt Iänsskolnämnden i Värmlands län bör en utbildningslinje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri förläggas till Skog- hall eller Sundsvall i stället för, som utredningen föreslagit, Markaryd. Länsskolnämnden i Örebro län föreslår att en utbildningslinje med inriktning mot livsmedelsindustri förläggs till Örebro, medan bl.a. läns- skolnämnden i Västerbottens län föreslår att en linje med inriktning mot verkstadsindustri förläggs till Skellefteå.

Enligt RRV bör ytterligare yrkesteknisk högskoleutbildning för- läggas till Norrland. Mot bakgrund av de beslut som statsmakterna

Prop. 1975: 9 262

fattat om högre teknisk utbildning i Luleå kan det enligt verket förtjäna att prövas om inte en större del av den föreslagna försöksverksamheten kan förläggas dit. RRV menar också att skäl synes tala för en för- läggning av en linje med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri till exempelvis Sundsvall.

Även i länsstyrelsernas remissvar intar frågan om lokaliseringen av den yrkestekniska högskoleutbildningen en framträdande plats. Läns— styrelsen i Stockolms län konstaterar att U 68 föreslår en försöksverk- samhet i samtliga utbildningsregioner utom Stockholmsregioncn trots att denna region uppfyller alla kriterier som utredningen använt vid ortvalet för försöksverksamheten, Länsstyrelsen erinrar om att ut- vecklingen av sysselsättningen inom tillverkningsindustrin i regionen visar tydliga tecken på obalans och att Stockholmsregionen därvid hamnat i ett ogynnsamt läge. En lokalisering av kvalificerad yrkestek— nisk utbildning till länet skulle markera en strävan att återställa den regionala balansen. Länsstyrelsen anser att ett flertal försökslinjer på goda grunder kan lokaliseras till. länet, exempelvis sådana med inrikt- ning mot verkstadsteknik, fordonsteknik samt el- och teleteknik.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att det på sikt synes befogat att utvidga den yrkestekniska högskoleutbildningen till' att omfatta även andra industribranscher och kanske även andra näringar med snabb teknisk utveckling och betydande strukturella förändringar, exempelvis grafisk industri, kemisk-teknisk industri samt byggnads- verksamhet. De skäl som anförs för valet av lokaliseringsorter för för- söksverksamheten anser länsstyrelsen i huvudsak vara invändnings— fria. Beträffande den framtida lokaliseringen av linjer med inriktning mot livsmedelsindustri anför länsstyrelsen skäl som talar för en ut'- byggnad i Uppsala.

Länsstyrelsen i Södermanlands län vill starkt poängtera det värde- fulla i att en av de planerade verkstadstekniska utbildningslinjerna föreslås förlagd till Eskilstuna med dess omfattande och rikt förgrenade verkstadsindustri. Samtidigt saknar länsstyrelsen en utbildningslinje med inriktning mot en speciell gren av verkstadsindustrin, nämligen den elektrotekniska. Utbildningen för denna näringsgren synes ha en mycket viktig funktion att fylla och torde kunna inrättas i Västerås i nära anknytning till dess elektrotekniska verkstadsindustri. Skolsty- relsen i Eskilstuna kommun understryker värdet av att en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot det verkstadstekniska området lokaliseras till Eskilstuna och anser att förutsättningarna är goda för att på orten genomföra ifrågavarande utbildning. Med anledning av vad SÖ anfört i sitt remissyttrande rörande lokalproblemen i bl.a. Eskils- tuna har Skolstyrelsen inkommit med en särskild skrivelse. Skolstyrelsen upprepar sin bedömning att kommunen har goda förutsättningar ifråga om bl.a. lokaler och utrustning att anordna den föreslagna försöksverk-

Prop. 1975: 9 263

samheten och utgår från att SÖ:s yttrande -i denna del bygger på ett missförstånd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar att en linje för verkstads— industri och elektronikindustri borde etableras i Norrköping, som till- sammans med Linköping utpekats som länets primära centrum. Norr— köping har genomgått en kraftig strukturomvandling ifrån en tidigare dominans för textilindustri till ett näringsliv med allt starkare inslag av skogs-, verkstads- och elektronikindustri. Ytterligare ett skäl för att starta yrkesteknisk högskoleutbildning i Norrköping är enligt länssty- rensen den anknytning som kan göras till högskolan i Linköping och de möjligheter som finns att bygga vidare på den i Norrköping väl ut— byggda vuxenutbildningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län pekade redan vid behandlingen av länsprogram 1970 på att starka skäl talade för att Jönköping borde komma i fråga som lokaliseringsort vid en decentralisering av universi- tets- och högskoleutbildning. Bl.a. underströks värdet av att högre teknisk utbildning förlades till Jönköping. Länet, som är ett av landets mest industrialiserade, domineras på ett markant sätt av verkstads- industri och träindustri varför de för Jönköping föreslagna utbildnings— linjerna enligt länsstyrelsen får ett brett rekryteringsunderlag inom det egna högskoleområdet. Jönköpings kommun, som enligt försla- ' get skall vara huvudman för försöksverksamheten med två yrkes-' tekniska utbildningslinjer, delar U68:s bedömning att man inte skall behöva uppföra byggnader och anskaffa utrustning som är avsedd en- dast för de yrkestekniska linjerna. I samband härmed framhåller kom- munen att vid lokalbehovsprövning ett särskilt tillskott för att tillgodose lärosalsbehovet bör tillföras gymnasieskola med yrkesteknisk utbildning ' på sådant sätt att förutsättningar skapas för en utvidgning av den yrkes- tekniska högskoleutbildningen. '

Med anledning av att SÖ, som redovisats i det föregående, angett att lokalproblem finns i bl.a. Jönköping, har skolstyrelsen i Jönköpings kommun inkommit med en särskild skrivelse. Skolstyrelsen anför att SÖ:s uppgift att lokalbehovsutredning pågår för den skola som är ak- tuell för försöksverksamheten är korrekt men att uppgiften i SÖ:s sam- manställning att skolan anmält stor brist på lärOSalar däremot synes vara vilseledande. Skolans behov av lärosalar har nämligen, enligt skolstyrelsen, tillgodosetts genom att en närbelägen skolbyggnad tagits ianspråk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner valet av Markaryd som lokali- seringsort för linjen med inriktning mot pappers- och pappersmasse- industri synnerligen välmotiverat och tillstyrker även förslaget om for- mell anknytning av utbildningen till universitetet i Lund under för- söksverksamheten. Länsstyrelsen tillstyrker vidare U 6825 förslag om förläggning till Småland aven yrkesteknisk högskoleutbildning med

Prop. 1975: 9 264

inriktning mot träindustri. Länsstyrelsen anser dock att de skäl som framförts till förmån för Jönköping som lokaliseringsort för nämnda utbildning i minst lika hög grad gäller för Växjö.

Länsstyrelsen i Kalmar län och länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker U 68:s förslag till dimensionering och lokalisering av försöksverksam- heten med yrkesteknisk högskoleutbildning. Med hänvisning till den dominerande och expansiva verkstadsindustrin i länet betonar läns- styrelsen i Blekinge län starkt nödvändigheten av en förläggning till Karlskrona av i första hand yrkesteknisk högskoleutbildning med in- riktning mot verkstadsindustri. Länsstyrelsen i Kristianstads län till- styrker U 6815 förslag till lokalisering av de yrkestekniska utbildnings- linjerna med undantag för linjen med inriktning mot livsmedelsindu- strin. Enligt länsstyrelsen talar starka skäl för att denna utbildnings- linje förläggs till Kristianstad i stället för till Lund—Malmö.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och länsstyrelsen i Hallands län till- styrker U 6815 förslag till lokalisering av den aktuella försöksverksam- heten. Den sistnämnda länsstyrelsen anser dock att, när försöksverk- samheten avslutats, yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot exempelvis verkstadsteknik, byggnads- och anläggningsteknik samt transportteknik bör anordnas även i Halmstad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar vikten av att man noga följer utvecklingen inom olika branscher och att resurserna för den yrkestekniska högskoleutbildningen koncentreras till de sektorer inom industrin där en expansiv utveckling förväntas och kraven på specialutbildad arbetskraft följaktligen ökar. Mot denna bakgrund ifrå- gasätter länsstyrelsen om inte U 68 i valet av olika utbildningslinjer för försöksverksamheten även 1oorde ha inkluderat en processteknisk linje med inriktning mot exempelvis den petrokemiska industrin. Läns— styrelsen noterar vidare med tillfredsställelse U 68:s förslag att inrätta en försökslinje med inriktning mot verkstadsindustri i Göteborg. Där- emot ifrågasätter länsstyrelsen behovet av förläggning av en linje med inriktning mot konfektionsindustri i Borås. En sådan linje tillgodoser knappast några utbildningsbehov utöver dem som för närvarande till- godoses vid den s.k. fack-kursen i konfektionsteknik vid gymnasieskolan iGöteborg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ser däremot med tillfredsställelse på förslaget om lokalisering till Borås av en yrkesteknisk högskoleutbild- ning med inriktning mot konfektionsindustri.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län betonar att både befolkningsunderla- gets storlek och industrins omfattning talar för att en yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot i första hand verkstadsteknik och på sikt även fordonsteknil: förläggs till Skövde. Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att U 68 i sitt huvudbetänkande framhållit att det kan övervägas att jämförelsevis snabbt förlägga någon yrkes-

Prop. 1975: 9 265

teknisk linje till Karlstad för att den eftersträvade tekniska inrikt- ningen av högskoleutbildningen på orten skall kunna uppnås. Länssty- relsen hemställer därför att pappers- och pappersmasselinjen förläggs till Karlstad/Skoghall i stället för till Markaryd och att även yrkestek- niska linjer med inriktning mot verkstadsindustri samt sågverkS- och hyvleriindustri övervägs för Karlstads del. ' Länsstyrelsen i Örebro län finner det mycket anmärkningsvärt att U 68 föreslår att en utbildningslinje med inriktning mot livsmedels- industri förläggs till Lund—Malmö trots att expertgruppen för den aktuella försökslinjen starkt förordat lokalisering till Örebro. De av utredningen angivna förutsättningarna i form av lärare, lokaler, utrust- ning och branschrepresentation på försöksorterna uppfylls väl av öre— bro. Länsstyrelsen i Västmanlands län tillstyrker den föreslagna verk- stadsindustrilinjen i Eskilstuna men förordar samtidigt att en elteknisk utbildningslinje lokaliseras till Västerås. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har intet att invända mot att försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning i enlighet med förslaget påbörjas i Borlänge.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför en rad skäl som talar för för- läggning av yrkesteknisk högskoleutbildning till Gävle—Sandviken, exempelvis befolkningens storlek, industrins omfattning i regiOnen, rideagsbeslutet om primära centra, utlokaliseringen av statliga verk samt omfattningen av befintlig högskoleutbildning. Länsstyrelsen före- slår att en yrkesteknisk utbildningslinje med inriktning mot stål- och verkstadsindustri förläggs till Sandviken och att Gävle kom- mer in i diskussionen som ett lokaliseringsalternativ för en försökslinje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför att -U 68 har diskuterat Sundsvall som lämplig lokaliseringsort för två linjer, nämligen med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri och mot verkstadsindustri. Länssty- relsen ser det som synnerligen angeläget att en verkstadsteknisk ut- bildning förläggs till Sundsvall. Enligt länsstyrelsen talar också flera skäl för att på samma ort inrättas en linje med inriktning mot pappers- och pappersmasseindustri. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att en försöksverksamhet med yrkesteknisk utbildning borde kunna övervägas även för Östersunds del.

Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar om att NoTH utreder förutsättningarna för förläggning av viss högre teknisk utbildning till Skellefteå, Enligt länsstyrelsens mening är dock yrkesteknisk ut- bildning en helt ny typ av utbildning som inte berörs av nyssnämnda utredning. Sådan utbildning skulle där-för med fördel kunna lokaliseras till Skellefteå som är övre Norrlands klart ledande industriregion med dominans för verkstads— och träindustri samt kemisk industri.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker en förläggning till Luleå av yrkestekniska högskolelinjer med inriktning mot stål— och verkstads-

Prop. 1975: 9 266

industrin. Denna åtgärd kommer enligt. länsstyrelsens uppfattning att verka stimulerande för näringSIivets expansion i hela länet.

När det gäller lokalisering av försöksverksamheten kan LO väl tänka sig alternativ till flera av orterna. LO menar att minst en av de yrkes- tekniska utbildningslinjerna bör lokaliseras till Norrland. Beträffande den föreslagna verkstadslinjen anser LO att Skellefteå är ett rimligt alternativ till Luleå och föreslår att Metallindustriarbetareförbundets förslag om förläggning av linjer-. till Skellefteå övervägs. Som ett alter— nativ bör båda orterna komma ifråga.

I fråga om livsmedelslinjens lokalisering hänvisar LO till ett yttran- de från Livsmedelsarbetareförbundet som bestämt förordar en förlägg- ning av linjen till örebro i stället för, som föreslagits, till Lund—Malmö.

TCO har inga invändningar emot utredningsförslaget i vad avser lokaliseringen av försöksverksamheten. Svenska kommunförbundet betonar vikten av att försökslinjerna lokaliseras till orter som har goda yttre förutsättningar för ifrågavarande utbildningar, t. ex. i form av befintliga utbildningsinstitutioner. Orterna bör också ge en god geogra- fisk spridning av verksamheten. Landstingsförbundet ifrågasätter om inte försök med anknytning till det el- och teletekniska området bör för- läggas till Västerås.

SAFlSI ansluter sig i huvudsak till U 6825 motiv för förläggning av den aktuella utbildningen till högskoleorter." Organisationerna menar dock att avsteg från principen om' förläggning till sådana orter bör kunna göras om alternativet blir att den yrkestekniska högskoleutbild- ningen etableras utan fullgoda möjligheter till samverkan med de för resp. linjer aktuella yrkesområdena. Under utredningsarbetet har man enligt organisationerna från verkstadsindustrins sida framhållit att Luleå inte är den lämpligaste förläggningsorten i Norrland för en ut- bildningslinje med verkstadsteknisk inriktning. I stället har man för- ordat Skellefteå. som svarar för inte mindre än' 47 % av industrin i Västerbottens län. Vidare har man från livsmedelsbranschen hela tiden hävdat att den yrkestekniska högskoleutbildningen inom livsmedelsom- rådet bör placeras i Örebro och inte i Lund—Malmö som U 68 före- slagit. Organisationerna ansluter sig till nämnda önskemål om alternativa förläggningsorter.

SHIO tillstyrker lokaliseringsförslaget med ett undantag. I fråga om den livsmedelstekniska utbildningslinjen ansluter sig organisationen till de synpunkter som framförts från arbetsmarknadsrepresentanternas sida och förordar således en lokalisering av denna linje till Örebro. SHIO anser det. vidare naturligt att Stockholmsområdet, som är en av landets största skolregioner med riklig tillgång till specialiserade utbild- ningsinstitutioner och stor arbetsmarknad, får minst en försökslinje av den aktuella högskoleutbildningen.

STU förordar en förläggning av utbildningslinjen med inriktning mot

Prop. 1975: 9 267

pappers- och pappersmasseindustri till Sundsvall trots de starka skäl som framförs för en förläggning till Markaryd. Sundsvall har teknisk gymnasielinje med ett fjärde utbildningsår samt en geografiskt koncen— trerad branschanknuten industri. AMS anser att bl. a. mellersta Norr- land bör beaktas vid den tilltänkta utbyggnaden av yrkesteknisk hög- skoleutbildning. CUF säger bestämt nej till principen att utbildningen i första hand ska förläggas till högskoleorter. Möjligheter att få utbild- ning i alla regioner i landet, inte minst för dem som är verksamma i små 'och medelstora företag, samt gällande eller önskad näringsstruktur måste vara avgörande för lokaliseringen, inte förekomsten av högskole- utbildning. Utbildningen bör mycket väl kunna förläggas till mindre orter. Redan i försöksverksamheten bör yrkesteknisk utbildning med inriktning mot träindustri förläggas även till Norrland för att markera viljan att i stor utsträckning förädla råvarorna där de finns.

Information, behörighetskrav och antagning

Information om samtliga försökslinjer inom den yrkestekniska hög- skoleutbildningen måste enligt UKÄ säkerställas över hela landet. UKÄ delar U 68:s uppfattning att ett i möjligaste mån heltäckande nät av informationsgivare måste finnas och betraktar det som utomordentligt viktigt att personer som överväger att söka till yrkesteknisk högskole— utbildning har någon att vända sig till för att få svar på sina frågor. Det blir alltså här fråga om att ge studieinformation på delvis nya vägar, särskilt som målgruppen består av människor som traditionellt i allmänhet inte söker sig till högre utbildning. En inte mindre ange- lägen informationsuppgift gäller arbetsgivarna eftersom deras kunska- per om och inställning till utbildningen är av utomordentligt stor be- . tydelse.

UKÄ tillstyrker U 6815 förslag om allmän behörighet till yrkestek- nisk högskoleutbildning och godtar de motiv som utredningen fört fram när det gäller generell dispens t.v. från kravet på två års gymna- sieskolekunskaper i svenska och engelska. Enligt UKÄ:s mening är det en acceptabel lösning av övergångsprobl'emen under försöksperioden att, som U 68 föreslagit, lägga in svenska och engelska i själva hög- skoleutbildningen. UKÄ tillstyrker även utredningsförslaget till sär- skilda behörighetskrav för ifrågavarande högskoleutbildning.

SÖ delar inte helt U 68:s optimism beträffande möjligheterna att nå den aktuella målgruppen genom de fackliga organisationerna och genom arbetsgivarna. SÖ understryker därför kraftigt dels behovet av väl strukturerad och täckande information, dels nödvändigheten av att av- sätta erforderlig tid för informationen. SÖ instämmer vidare i U 68:s överväganden och förslag rörande såväl de allmänna som de särskilda behörighetskraven för den yrkestekniska högskoleutbildningen.

Prop. 1975: 9 268

AMS anser att yrkeserfarenhet oberoende av bransch och yrke bör räknas som tilläggsmcrit för den yrkestekniska högskoleutbildningen, om den sökande i övrigt uppfyller inträdesvillkoren. Med hänsyn till att den föreslagna utbildningen syftar mot många olika yrkeskategorier eller befattningar, ej sällan med arbetsledande och instruerande arbets- uppgifter, anser AMS att yrkeserfarenhet från skilda områden av ar— betslivet är av värde.

F ÖVUX tillstyrker förslaget till allmän behörighet för den yrkestek- niska högskoleutbildningen. Kommittén anser att det föreslagna kravet på tre års yrkesverksamhet som behörighetsvillkor för utbildningen är mycket välmotiverat och värt att överväga för all högskoleutbildning.

KK framhåller att ett alternativ till U 68:s förslag om generell dispens från kravet på två årskursers utbildning i svenska och engelska hade varit att föreslå en generös individuell dispensgivning för sökande utan formell behörighet i dessa ämnen. Kommittén bedömer det dock vara sannolikt att utfallet av behörighetsbedömningen i båda fallen hade blivit i sak detsamma, i varje fall under försöksverksamhetens första år, och motsätter sig därför inte förslaget i denna del. När det gäller särskilda förkunskaper anser kommittén att huvudprincipen bör vara att de kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för högskolestu- diernas bedrivande formellt bör fastställas som förkunskapskrav och uttryckas i relevant gymnasieskolelinje och lärokurs. KK förstår dock U 68:s tvekan att ställa upp formella förkunskapskrav i ämnena mate- matik, fysik och kemi under ett försöksskede när man kan vänta att huvuddelen av de sökande har en helt annan utbildningsbakgrund än vad huvuddelen av de sökande i en permanent utbildningsorganisation kan förväntas ha. Kommittén accepterar därför i varje fall för försöks- verksamhetens inledningsskede förslaget att de reella krav på förkun- skaper i dessa ämnen, som utbildningen ställer, i stället skall meddelas potentiella sökande i informationen om utbildningen.

Eftersom den föreslagna utbildningen inte minst beträffande rekry- teringen kan sägas vara en nyhet inom högskoleorganisationen delar KK U 6825 uppfattning att en mera reguljär praxis i bedömnings- och antagningsfrågor får utvecklas successivt allteftersom erfarenheter sam- las. Kommittén noterar därvid med tillfredsställelsc att U 68 uppmärk- sammat vikten av att man i informationen till de sökande framhåller att ansökningsproceduren har försökskaraktär och kan komma att modifieras. Beräffande förslaget till urvalsregler understryker KK vad som framhålls om att använda urvalsinstrument särskilt värdefull ar- betslivserfarenhet med stor återhållsamhet. Om man regelmässigt pre- mierar den som inom sin bransch mer eller mindre slumpmässigt haft arbetsuppgifter som bedöms som speciellt värdefulla som för- beredelse för utbildningen, kan resultatet bli en icke önskvärd sned- rekrytering av studerande.

Prop. 1975: 9 269

LO ansluter sig till U 68:s förslag till både allmänna och särskilda behörighetskrav för den yrkestekniska högskoleutbildningen. Yrkes- erfarenhet under längre tid än tre är bör såsom föreslagits räknas som tilläggsmerit och LO betonar att också erfarenhet från andra branscher härvid skall tillgodoräknas. Vidare understryker LO vikten av en kraft- full informationsinsats för att sprida kännedom om den aktuella ut— bildningen och om studiestö'dsmöjligheterna. Informationsinsatscrna är i hög grad avgörande för om rekryteringen kommer att bli tillfreds- ställande och därmed också avgörande för resultatet av hela försöks— verksamheten.

Både TCO och SACO betonar vikten av att informationen om den yrkestekniska högskoleutbildningen är saklig och realistisk. Organisa— tionerna delar också U 6815 bedömning att både de allmänna och de särskilda behörighetskrav-'en för den yrkestekniska högskoleutbildningen bör vara åt-erhållsamt utformade under försöksverksamheten. SACO betonar dock att det föreslagna behörighetskravet i svenska och en- gelska måste betraktas som provisoriskt. Även SAF;"SI ansluter sig till U 68:s principiella inställning till behörighetskraven för den aktuella utbildningen, dvs. liberala bedönmingar av de formella skolmässiga för- kunskaperna och i gengäld stora krav på praktisk yrkeserfarenhet.

Även SFS tillstyrker en liberal bedömning när det gäller de allmänna behörighetskraven till den yrkestekniska högskoleutbildningen under försöksperioden men påpekar att den allmänna behörigheten . inom denna utbildning i framtiden bör vara densamma som inom annan högskoleutbildning. _

CUF ställer sig mycket skeptiskt till den föreslagna centrala antag— ningen och föredrar att intagningen sker på regional nivå med represen— tation för samhället genom kommuner, landsting och arbetsliv.

Studiefinansiering

Det övervägande antalet remissinstanser biträder SVUX:s förslag till provisorisk lösning av studiestödsfrågan när det gäller försöksverksam— heten med yrkesteknisk högskoleutbildning, dvs. att de studerande i nämnda utbildning erhåller studiemedel enligt de regler som gäller generellt samt därutöver ett icke behovsprövat tilläggsbidrag om 3 000 kr. per studieår. Till de remissinstanser som tillstyrker förslaget hör statskontoret, AMS, CSN, FÖVUX, SIFU, länsstyrelserna i Stock— holms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands samt Västerbot— tens län, SAF/Sl, Sveriges grossistförbund, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbzmdet, LO, TCO, Svenska ingenjörssamfundet och SECO.

Vissa remissinstanser anser att det föreslagna studiestödet inte är

Prop. 1975: 9 270

tillräckligt för att rekrytera studerande till den yrkestekniska utbild- ningen. Hit hör bl. a. RRV, UKÄ, Sö samt länsstyrelserna i Söderman- lands, Gotlands, Hallands och Norrbottens län. Flera av dessa remiss- instanser anser att tilläggsbidraget borde vara högre än det föreslagna, 3 000 kr. per läsår.

Statens råd för byggnadsforskning och länsstyrelsen i Jönköpings län anser att man borde tillämpa ett studiestöd motsvarande arbetsmark- nadsverkets utbildningsbidrag. Enligt SFS krävs för att möjliggöra rekrytering till den yrkestekniska utbildningen en höjning av totalbe- lopp och bidragsdel, förbättrat barntillägg, slopande av makeprövningen samt en höjning av avgiftsgränsen för återbetalning av studiemedel.

Huvudmannaskap och institutionell organisation

Både statskontoret och RRV tillstyrker U 6815 förslag att de lokala förutsättningarna för att anordna försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning får bli avgörande för valet av huvudman för utbild- ningen på olika orter. Myndigheterna understryker samtidigt vikten av att huvudmannaskapsfrågan för den aktuella utbildningen får en mer generell och enhetlig lösning på längre sikt. Statskontoret tillstyrker att UKÄ blir central myndighet för försöksverksamheten inledningsvis. RRV anför skäl såväl för Sö som för UKÄ som central myndighet för den föreslagna utbildningen. Oavsett vilken central myndighet som väljs anser RRV det väsentligt att till myndigheten knyts en ledningsgrupp som fortlöpande följer försöksverksamheten och som kan lägga fram förslag om hur en mera permanent utbildning skall utformas.

U 68 föreslår—att företrädare för AMS och so samt för LO, TCO och SAF skall knytas som referenspersoner till försöksledningsgruppen inom den centrala myndigheten. UKÄ anser att även SACO bör vara representerad i detta sammanhang. Vidare bör de studerande på lämp- ligt sätt tillförsäkras ett mer direkt inflytande i den centrala försöks- ledningen. När det gäller den lokala försöksledningen understryker UKÄ den nyckelroll som kommer att innehas av försöksledarna.

SÖ anser att det inte enbart för de studerande skulle vara fördel— aktigt med ett enhetligt huvudmannaskap för den yrkestekniska hög- skoleutbildningen under försöksverksamheten. Erfarenheterna från gymnasieskolan, då det gäller att skapa en i egentlig mening integrerad skola, talar mot att ha olika huvudmän.

FÖVUX anser det nödvändigt att de fackliga organisationerna blir starkt representerade i de försöksnämnder som Skall leda försöksverk- samheten. Det bör också, enligt FÖVUX, vara'självklart att använda representanter för fackföreningsrörelsen som föreläsare i de allmänna ämnen som ingår i utbildningen.

STU anser att det framför allt i försöksskedet är väsentligt att huvud-

Prop. 1975: 9 271

mannaskapet inte är splittrat på för många händer, då även detta för- svårar en utvärdering av försöksverksamheten. Däremot anser SIFU att olika huvudmän kan tänkas för fortbildningens och den högre vi- dareutbildningens genomförande och har därför i detta avseende inte något att invända mot utredningens förslag.

LO och TCO tillstyrker att UKÄ skall vara central myndighet för försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning och att till ämbetet knyts en central försöksledningsgrupp med representanter för arbetsmarknadsorganisationerna. TCO tillstyrker också förslaget om ledningsgrupper för försöksverksamheten på lokal nivå.

U 68:s förslag till institutionell organisation och huvudmannaskap tillstyrks även av SACO under förutsättning att det statliga inflytandet gör sig starkt gällande. SACO anser dock att organisationen, bl. a. med hänsyn till att den företräder skolledare och lärare som svarar för delar av undervisningen, bör vara representerad i den särskilda försöksled- ningsgruppen.

Även SAF /Sl ansluter sig till U 68:s linje att de praktiska frågorna under försöksperioden får väga tyngre än strävan efter en formell en- hetlighet, varför såväl primärkommuner som landsting och befintliga högskolor kan fungera som lokala huvudmän för den aktuella utbild- ningen. Organisationerna ansluter sig också till förslaget att den cent- rala ledningen av försöksverksamheten anförtros åt UKÄ och att en försöksledningsgrupp med representanter för de närmast berörda arbets— marknadsorganisationerna knyts till denna myndighet. När det gäller den lokala försöksledningen har organisationerna den bestämda upp— fattningen att "försöksledaren bör vara heltidsanställd och dessutom kvalificerad för de synnerligen krävande uppgifter som försöksverk- samheten kommer att ställa vederbörande inför. Även SHIO tillstyrker förslaget om olika huvudmän för utbildningen och anser att denna ordning bör kunna ge värdefulla erfarenheter för framtiden. Organisa- tionen förordar dock att utbildningen i första hand knyts till den kom- munala gymnasieskolans organisation för grundläggande yrkesteknisk utbildning inom resp. yrkesområde, eftersom såväl ekonomiska som praktiska skäl talar för att gymnasieskolans lokaler, utrustning och lärarkapacitet utnyttjas under försöksperioden. Av det skälet anser SHIO också att tillsynen av .utbildningen tills vidare bör kunna åvila SÖ i samverkan med UKÄ.

Landstingsförbmzdet tillstyrker förslaget att tillsynen över och den centrala ledningen av försöksverksamheten skall utövas av UKÄ. För- bundet tillstyrker också att den föreslagna yrkestekniska utbildnings- linjen med inriktning mot konfektionsindustri får landstingskommunalt huvudmannaskap under försöksperioden med hänsyn till att textilinsti— tutet i Borås har sådan huvudman. '

Prop. 1975: 9 272

Kostnader, genomförande och utvärdering

Statskontoret understryker vikten av att en värdering av försöks- verksamheten kommer till stånd på det sätt U 68 skisserar. RRV erinrar om att det rör sig om en ny typ av utbildning på högskolenivå och att det för ”att den skall bli framgångsrik krävs bl.a. omfattande förberedelser i fråga om information och vidare att problemen i sam- band med de studiesociala frågorna kan lösas på ett tillfredsställande sätt. På det underlag som nu föreligger är det enligt RRV svårt att bedöma kostnaderna för utbildningen, bl.a. vad avser de studiesociala kostnaderna och de investeringar som kan bli nödvändiga på sikt.

En allsidig utvärdering av den föreslagna försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning är enligt UKÄ utomordentligt ange- lägen. För att svårigheter skall kunna lokaliseras i tid och åtgärder vidtas för att underlätta arbetet kan man i utvärderingen inte nöja sig med resultatmätningar utan behöver ägna stor uppmärksamhet åt själva undervisnings- och studieprocessen och dess samband med de stu- derandes framsteg. En sådan syn ställer enligt UKÄ stora anspråk på den som utvärderar verksamheten och på närhet till de studerandes faktiska och upplevda studiesituation men också på en snabb återföring av information. UKÄ ser det som naturligt att genomförandet av ut— värderingen förankras hos försöksledama som bör vara de givna kon- taktpersonerna mellan lokal och. central försöksledning samt mellan de olika försöksorterna.

När det gäller genomförandet av försöksverksamheten framhåller UKÄ att arten och omfattningen av den andra försöksomgången måste bli beroende av de preliminära resultat som kan utvinnas ur den första försöksomgången.

SÖ delar U 68:s uppfattning om behovet av utvärdering, dvs. syste- matisk registrering, redovisning och tolkning av fakta och förhållanden som är betydelsefulla för verksamhetenssyfte. För att utvärderingen skall kunna ge svar på relevanta frågor måste dock syftet med försöks— verksamheten definieras så klart det är möjligt, innehållet i utbild- ningen preciseras samt resurser i tid, personal, utrustning m.m. till- försäkras verksamheten i sådan omfattning att rimliga förutsättningar finns att förverkliga intentionerna med både undervisning och utvär- dering. Enligt SÖ:s mening tillgodoser förslagen från U 68 inte de krav som bör ställas på uppläggningen av en verksamhet för att utvärde- ringen skall ge vägledning av betydelse för framtiden.

SÖ anser att erfarenheterna från annan motsvarande utbildning tyder på. att U 68 klart underskattat kostnaderna för den föreslagna utbild- ningen. SÖ kan dock inte utföra mera realistiska beräkningar, eftersom erforderliga förutsättningar för sådana inte angivits i föreliggande för- slag.

Prop. 1975: 9 273 "

Om den föreslagna försöksverksamheten skall nå avsett syfte är det enligt TCO nödvändigt att U 6815 förslag om utvärdering realiseras. De erforderliga resurserna måste ställas till förfogande.

SACO tillstyrker U 68:s förslag om utvärdering av försöksverksam- heten med yrkesteknisk högskoleutbildning. Organisationen delar också utredningens uppfattning att försöksledaren bör vara en administratör och/eller lärare som redan är anställd inom utbildningssektorn på hög- skole- eller gymnasienivå på orten. Samtliga undervisningstimmar bör kostnadsberäknas efter den genomsnittliga nivån i jämförliga utbild- ningar i högskolan.

SAF/SI delar U 6825 uppfattning om vikten av en utvärdering av försöksverksamheten och framhåller betydelsen av att eleverna i den föreslagna utbildningen "får komma till tals i denna utvärdering. Orga- nisationerna ifrågasätter dock om inte U 68 underskattat medelsbehovet för ett genomförande av förslaget men framhåller samtidigt att vissa poster är av engångsnatur eller föranledda av utbildningens karaktär av försöksverksamhet, varför kostnaderna kan bli förhållandevis lägre i ett senare skede.

1.3 U 68-beredningen m.m.

För att underlätta överblicken över enskilda frågor sammanfattas i det följande samlat dels U 68-berednjngens överväganden och förslag, dels de synpunkter med anledning av dessa som kommit in till utbild- njngsdepartementet.

1.3.1 Allmänt

U 68-beredningcn framhåller inledningsvis att U 68:s förslag delvis föranlett en livlig debatt och att remissopinionen på flera punkter är splittrad. Vissa tendenser i efterfrågan på utbildning m.m., kända redan då huvudbetänkandet slutjusterades, har sedermera förstärkts.

Beredningens uppgift har varit att granska U 68:s förslag med hän- syn till vad som kommit fram vid remissbehandlingen och med beak- tande av aktuella tendenser i fråga om tillströmning m.m. Med de förutsättningar som gällt för arbetet har det inte varit möjligt för beredningen att över hela fältet göra mera detaljerade genomgångar eller lägga mera konkretiserade förslag. Beredningen har heller inte kunnat som önskvärt samråda med olika berörda intressegrupper eller sakkunniga.

Beredningen har i allt väsentligt kunnat ansluta sig till U 68:s förslag i fråga om bl.a. ett vidgat högskolebegrepp, högskoleutbildningens yrkesinriktning, utbildningslinjesystemet och grunderna för studieorga- nisationen i övrigt samt principen >>återkommande utbildning».

Prop. 1975: 9 ' 274

I fråga om den grundläggande högskoleutbildningens forskningsan- knytning de'lar beredningen U 68:s bedömning att all utbildning bör ha ett samband med forskningen men betonar starkare än utredningen detta samband och föreslår en rad anordningar och åtgärder i syfte att stärka och utveckla forskningsanknytningen över hela fältet av grundläggande utbildning.

När det gäller dimensioneringen ansluter sig beredningen till de av U 68 förordade planeringsprincziperna och föreslår att planeringstalen i utgångsläget anpassas efter de senaste årens minskade efterfrågan. Frågan om tillämpning av antagningsbegränsning inom de delar av den grundläggande högskoleutbildningen, som f.n. inte har sådan begräns- ning, bör enligt beredningens mening bedömas i samband med behand- lingen av kompetenskommitténs förslag.

Beträffande högskoleutbildningens lokalisering ansluter sig bered— ningen också till de av utredningen förordade principerna liksom till förslaget om utbyggnadsortcr. Beredningen, som stryker under att ingen utbyggnad får genomföras som äventyrar redan gjorda investeringar, föreslår att principbeslut nu fattas om utbyggnadsorter för nytillkom- mande högskoleutbildning och att utbyggnadstakten på berörda orter sedan anpassas efter förutsättningarna i fråga om bl.a. utveckling av nya utbildningsvägar och individernas efterfrågan på utbildning.

I fråga om den institutionella organisationen föreslår beredningen med utgångspunkt i remissyttmndena ett antal förändringar jämfört med U 68:s förslag. Beredningens förslag innebär en förstärkt ställning för linjenämnder och institutioner i förhållande till de av U 68 förordade utbildningsnämnderna. Det innebär vidare för de största högskoleorterna, i huvudsak universitetsorterna, en starkare ställning för de enskilda utbildnings -och forskningsenheterna och deras styrelser än som skulle bli följden med den av U 68 föreslagna sammanhållna organisationen. För främst planeringsuppgifter, som annars skulle få fullgöras centralt, föreslår beredningen för varje utbildningsregion en organisation med en regional styrelse för högskoleutbildning.

Beredningen framhåller att de bearbetningar av eller modifikationer i U 6823 förslag som den gjort i flera avseenden innebär ett tillmötes- gående av den kritik som riktats mot utredningsförslagen från bl.a. universitet och högskolor. Detta gäller inte minst i fråga om den institutionella organisationen. Beredningen är medveten om att de lös- ningar som föreslås i denna del delvis är av den arten att de inte kan anses ha varit föremål för överväganden från remissorganen annat än i begränsad omfattning. Det gäller bl.a. förslaget om regionala styrelser för högskoleutbildning. Samtidigt framhåller emellertid beredningen att detta — liksom övriga förslag om förändringar i den av U 68 för- ordade organisationen —— helt är grundat på synpunkter och förslag som förts fram i olika remissyttranden. Beredningen betonar också att dess

' Prop. 1975: 9 275

förslag liksom U 68:s i stor utsträckning har karaktär av ramförslag. Det kommer att finnas betydande frihet i den konkreta tillämpningen och möjlighet att ta hänsyn till varierande förutsättningar både inom enheter och inom utbildningsregioner. I första hand blir det fråga om ett mer detaljerat planeringsarbete inom ramen för organisationskom— mittéer. Beredningen utgår från att berörda myndigheter och grupper kommer att få medverka i detta arbete.

Beredningen framhåller vikten av att dess promemoria snarast ges allmän spridning och att bl.a. de närmast berörda får möjlighet att ta ställning till beredningens Överväganden och förslag, innan dessa läggs till grund för beslut av statsmakterna.

Bakom beredningens överväganden och förslag står en majoritet bestående av Guslafsson, Dahl, Fiskcsfö och Sundgren. Fiskesjö reser- verar sig dock på ett par punkter. Molin och Nordstrandh anser där- emot att något principbeslut om en högskolereform f.n. inte bör fattas.

Molin anför att enligt hans mening beredningens arbete hade bort bygga på en kartläggning av relationerna mellan samhällets utbildnings— mål och befintliga utbildningar. Först på den grunden kan frågor om utbildningens organisation och lokalisering prövas.

De konkreta förslagen i nämnda avseenden måste enligt Molin bygga på bl.a. följande principer:

0 Den högre utbildningen bör vara ett flexibelt och varierat system. Där ska finnas klart yrkesinriktade utbildningslinjer men också utrym- me för fritt kombinerade ämnesinriktade studier.

0 Administrativ likformighet är inte nödvändig eller önskvärd. Orga- nisationen måste anpassas till de skiftande utbildningsmålen.

' En decentralisering av beslutsfattandet måste ske. Antalet besluts- nivåer måste hållas nere och administrationen förenklas.

' Sambandet forskning-utbildning bör gälla för all högre utbildning. Det är dock härvid en betydande gradskillnad mellan olika delar av högskolan. För vissa ämnesgrupperingar/utbi'ldningslinjer måste kraven på vetenskaplig metod ställas högre än för andra.

0 En nödvändig förutsättning för att forskningssambandet skall reali- seras är att basforskningen vid dagens universitet och högskolor byggs ut. Det behövs flera fasta tjänster. Man bör undvika att inrätta tjänster där verksamheten främst eller uteslutande gäller utbildning resp. forsk- ning.

' Högskolan måste stegvis anpassas till kravet på återkommande ut— bildning. Det kräver ett varierat utbildningssystem, För många vuxna studerande är önskemålen ämnesfördjupning, för andra åter klart yrkesinriktade studier. Man bör slå vakt om den värdefulla flexibilitet som de filosofiska fakulteterna härvid erbjuder.

Prop. 1975: 9 ”76

&

På två väsentliga punkter har enligt Molin förutsättningarna för en högskolereform ändrats jämfört med vad som gällde när U 68 tillkalla- des. Det gäller beträffande tillströmningen av studerande och fördel- ningen mellan ungdoms- och vuxenstuderande. I den nuvarande till- strömningssituationen saknar enligt Molins mening U 6815 förslag till totaldimensionering och antagningsbegränsning aktualitet och det bör därför inte genomföras. Inte heller lokaliseringsförslaget bör med hän- syn till utvecklingen under senare år nu förverkligas. Om man på all- var vill tillgodose utbildningsbehov på orter utan högskoleutbildning bör man enligt Molins mening främst satsa på nya distributionsformer med de fem universiteten som centra.

Mot den angivna bakgrunden finns det enligt Molin heller inga skäl för en omedelbar administrativ förändring i enlighet med U 68:s för- slag, eftersom detta knyter an till förslagen om lokalisering och dimen- sionering. Molins Slutsats blir att U 68:s förslag inte kan utgöra grun- den för det fortsatta reformarbetet.

Den mest positiva de-len av U 68 gäller enligt Molin förslagen om en starkare yrkesanknytning av högskoleutbildningen. Det föreligger här betydande brister, särskilt vid de: filosofiska fakulteterna. I det fortsatta arbetet bör därför en förnyelse. utbyggnad och förstärkning av utbild- ningslinjern'a komma till stånd.

Nordstrandh anför att förutsättningarna för en högskolereform, fram- för allt vad gäller dimensioneringen av studerandeantalet och högskole- utbildningens lokalisering och institutionella organisation, i hög grad har förändrats sedan de ställningstaganden gjorts inom U 68, som beredningen haft att pröva. Tillströmningen av studerande har blivit en annan än den väntade och torde snarare fortsätta att minska. An- delen vuxenstuderande ökar kraftigt med de konsekvenser för planering och resursfördelning som detta medför. Frågor rörande forskning och forskarutbildning utreds först sedan ställning tagits till U 68, vilket är utomordentligt otillfrcdsställande. Några grundläggande bedömningar av den framtida högskoleutbildningens innehåll och av kraven på dess kvalitet har inte gjorts, Frågan om huvudmannaskapet behöver, slut- ligen, belysas och övervägas ytterligare.

Allt talar enligt Nordstrandh för att ytterligare utrednings- och remissarbete är av nöden innan. tillräckliga förutsättningar kan före- ligga för statsmakterna att fatta principbeslut om en så genomgripande högskolereform som det nu gäller.

Nordstrandh för dock fram vissa motförslag till och synpunkter på beredningens ställningstaganden i olika sakfrågor som behandlas i promemorian. Han tar härvid bl.a. avstånd från beredningens dimensio- nerings- och lokaliseringsförslag och ifrågasätter om den föreslagna studieorganisationen är allmänt tillämplig för de nuvarande filosofiska fakulteternas utbildning. Han betonar vidare de regionala samråds-

Prop. 1975: 9 277

och planeringsorganens rådgivande och utvecklingsstimulerande funk- tioner och anför att organen bör få ett minimum av administrativa och styrande uppgifter.

UKÄ konstaterar att U 68-beredningen på flera avgörande punkter beaktat krav och synpunkter som UKÄ fört fram i sina tidigare yttran— den. Detta gäller främst utbildningens forskningsanknytning, behovet av ökad regional samplanering, kraven på variationsrikcdom och decentrali— sering samt former för medinflytande och samverkan i ledningsorganen men även principer för studieorganisationen. UKÄ pekar på att ett vik- tigt inslag i en högskola av den typ som UKÄ förordat är en vittgående decentralisering av beslutsfunktioner. En riktigt genomförd decentrali- sering kommer att öka engagemanget hos dem som deltar i verksam- heten och säkerställa cn sakkunnig behandling av frågorna. Det synes UKÄ helt riktigt att enhetstyrelser och regionala organ i en kommande högskola får klart uttalade befogenheter att efter statsmakternas all- männa riktlinjer själva i detalj lösa de organisatoriska frågor som ar- betet med att förnya utbildningens innehåll och verksamhetsformer väcker.

LO anför att beredningens förslag är ett steg i rätt riktning. Utveck— lingen bör efter hand gå mot dels en starkare lokal sammanhållning av den statliga högskoleutbildningen, dels en starkare ställning för allmän- intressena.

TCO framhåller att reformeringen av den högre utbildningen inte får skjutas ytterligare framåt i tiden. U 68:s och U 68-beredningens förslag bör utgöra grunden för principbeslut om en reformering.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola konstaterar med tillfreds- ställelse att beredningens förslag utgör ”ett steg i rätt riktning när det gäller att —— relativt U 68:s förslag — underlätta för de producerande en- heterna att rationellt genomföra och tidsenligt förnya sin verksamhet.”

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anför för sin del att U 68-beredningens förslag innebär ett väsentligt steg mot en godtagbar lösning av frågan om en högskolereform. Konsistoriet framhåller sam- tidigt att statsmakterna i sina beslut om reformen måste ta hänsyn till de tekniska högskolornas egenart.

Sveriges civilt/igenjärsförbmzd hoppas att statsmakterna i samband med beslutet om en ny högskoleorganisation konsekvent genomför den decentralisering och sektorisering som U 68-beredningen föreslår.

Konsistoriet i Uppsala anför att U 68-beredningens bearbetning och förslag i viktiga delar innebär att kritiska synpunkter som framförts i yttrandena över U 68:s förslag har tillmötesgåtts. Flera av U 68:s all- varligaste brister har emellertid inte blivit tillrättalagda. Bl.a. saknas enligt konsistoriet den angelägna diskussionen om utbildningens inne- håll, kvalitet och förnyelse hos beredningen liksom i U 68:s betänkande. Konsistoriet frånkänner dock inte beredningens promemoria vissa för-

Prop. 1975: 9 278

tjänster. Beredningen har sålunda eftersträvat flexibilitet, bl. a. genom alternativa lösningar och lokala varianter. Denna strävan är lovvärd men har, enligt konsistoriet, samtidigt medfört att förslaget är alltför vagt och otydligt, t. ex. i fråga om den institutionella organisationen.

Uppfattningen att U 68-bercdningens förslag innebär förbättringar i förhållande till U 68:s förslag framförs även av bl.a. humanistiska fakulteten och historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Upp- sala, konsistoriet samt teologiska fakulteten och dess utbildningsnämnd i Lund, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna i Göteborg, filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd, konsisto— riegruppen m.fl. vid högskolan i Luleå, filialrådet i Växjö, T MR och styrelsen för statens dansskola.

Konsistoriet [ Umeå betonar bl.a. att de organisatoriska lösningarna inte nödvändigt behöver vara enhetliga och framhåller den norra regio- nens särart. Konsistoriet förordar vidare att det fortsatta reformarbetet blir rullande.

Konsistoriegruppen i Luleå stryker också under betydelsen av hänsyns- tagande till varierande förutsättningar både inom enheter och regioner och framhåller de särskilda förhållanden som råder för högskolan i Lu- leå och den norra utbildningsregionen.

Konsistoriet vid universitetet .i Stockholm anför att beredningens pro- memoria på några punkter tillgodosett universitetens önskemål men att den lika litet som U 68:s promemoria utan vidare kan läggas till grund för ett reformarbete vid universiteten. För andra delar av högskolan kan däremot enligt konsistoriet vissa av de föreslagna åtgärderna kanske ha avsedd effekt. Konsistoriet förordar att regering och riksdag nu en- dast fattar beslut om vissa allmänna mål för det fortsatta reformarbetet inom högskolesektorn.

SFS anför att beredningens bearbetning av U 68:s förslag inte lett till önskvärda positiva effekter. SF!;zs ställningstagande att U 68:s förslag inte kan ligga till grund för en omfattande reformering av den högre utbildningen gäller därför även beredningsförslaget. SFS framhåller att detta ställningstagande på intet sätt innebär att organisationen ställer sig negativ till en reformering av den högre utbildningen. SFS fastslår att det grundläggande för en reell reformering av utbildningens innehåll och inriktning är att resurser och utrymme skapas för ett utvecklingsar- bete på lokal nivå.

Att beredningens förslag inte bör ligga till grund för omedelbara re- formbeslut anser även humanistiska fakulteten samt medicinska fakulte- ten och dess utbildningsnämnd i Uppsala, samlziillsvetenskapliga fakul- teten i Lund, historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas utbila'ningstu'imnder i Göteborg, historisk—filosofiska sektionen, språkve- tenskapliga sektionen och dess utbildningsnämnd, samhällsvetenskap- liga fakulteten, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess ut-

Prop. 1975: 9 279

bildningsnämnd, samtliga vid universitetet i Stockholm, humanistiska, matematisk-naturvetenskapliga och odontologiska fakulteterna i Umeå och deras utbildningsnämnder, medicinska fakulteten i Linköping samt SSEF, SECO m.fl.

Santarbetsnömnden för journalisthögskolan avstyrker att journalisthög- skolorna sammanförs med andra enheter.

Styrelsen för dramatiska institutet anser att U 68-beredningens prome- memoria ger ytterligare belägg för att de kulturinriktade utbildningsvä— garnas ställning inom eller i förhållande till högskoleväsendet bör ges en annan utformning än vad U 68 föreslagit.

Styrelsen för statens dansskola kvarstår vid sin uppfattning att en hög- skolereform inte känns angelägen från skolans utgångspunkter och in- tressen.

1.3.2 Högskoleutbildningens avgränsning och uppgifter Avgränsning

U 68-beredningen ansluter sig till förslaget att den eftergymnasiala ut- bildningen — innefattande även forskarutbildningen _ skall benämnas högskoleutbildning. Den pekar på att det med en successiv utveckling av utbildningsorganisationen och framför allt av utbildningens forsk- ningsanknytning inom ett betydligt vidare fält än det som hittills hänförts till universitetsområdet blir vanskligt att formellt skilja nt någon viss del av högskoleutbildningen som universitetsutbildning. Det finns emellertid enligt beredningen inga hinder för att termen universi- tetsutbildning i praktiken används för att beteckna sådan högskoleut- bildning som traditionellt meddelasvid universitetet.

I likhet med U 68 och flera remissinstanser stryker beredningen under att gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola aldrig kan göras en gång för alla utan fortlöpande måste omprövas. Det är likväl för utbildningens planering och administration praktiskt nöd- vändigt att vid varje given tidpunkt ha en klar gräns, så entydig som möjligt.

Beredningen anser för sin del att det finns starka skäl för en mera principiell avgränsning av högskoleutbildningen än den som U 68:s förslag innebär och finner det då naturligt att anknyta till de allmänna behörighetskraven. På sikt bör enligt beredningens mening identitet råda mellan utbildning, för vilken dessa krav gäller, och utbildning som betraktas som högskoleutbildning.

Vissa utbildningsvägar, för vilka f.n. inte krav på gymnasial förut— bildning gäller, har av U 68 förts till högskoleutbildningen. I fråga om en del av dessa har någon översyn av utbildningens innehåll, studie- organisation och omfattning — till grund för ett fastställande av nya

Prop. 1975: 9 280

behörighetsregler — ännu inte företagits. Det är enligt beredningens mening angeläget att en översyn här snarast kommer till stånd. I av- vaktan på denna bör, som U 68 föreslagit, en på praktiska samplane- ringsbehov grundad förteckning över utbildningsvägar ge definitionen av högskoleutbildning.

Beredningens förslag vad gäller högskoleutbildningens avgränsning tillstyrks eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden över bered- ningspromemorian.

SACO delar i princip beredningens uppfattning men anser det dock vara tveksamt om den av beredningen förordade avgränsningen i da- gens läge innebär några pedagogiska eller organisatoriska fördelar. Skulle man helt anknyta gränsdragningen till de allmänna behörighets- villkoren medför detta att gymnasieskolan förlorar bl. a. högre special- kurser som organisatoriskt och pedagogiskt hör hemma där. En sådan utveckling är enligt SACO inte rimlig.

Sveriges civilingenjörsförbund anför att gymnasieskolans tvååriga yrkestekniskt inriktade linjer bör utformas så att de ger allmän behö- righet.

Yrkesinriktning

U 68-beredningen ser det som självklart att högskoleutbildningens hu- vuduppgift skall vara att förbereda för insatser i yrkeslivet. Detta får inte innebära att man bygger upp ett system för utbildning av specialis- ter, snävt inriktade mot enskilda yrken, eller att varje enskild kurs eller studiekurs ges en specifik yrkesinriktning. Det är däremot naturligt att den enskildes utbildning som helhet organiseras och utformas så att den gör utbildningen användbar inom någon, ofta relativt bred, sektor av arbetsmarknaden. Detta möjliggörs enligt beredningen genom det föreslagna systemet med utbildningslinjer.

Det är givet att graden och arten av yrkesanknytning inom det vida fält av utbildning som U 68:s förslag avser måste komma att skifta från område till område och från linje till linje. Allmänt sett är enligt beredningens mening en utjämning i fråga om avvägningen mellan bredd och specialisering önskvärd, dvs. en breddning av vissa f.n. mera specialiserade linjer och en ökning av inslagen av yrkesför- beredelse inom i första hand delar av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna.

Gränsen mellan yrkesinriktad utbildning och utbildning som mera allmänt motiveras av kunskapsbehov och intressen hos individen blir i fråga om individuella utbildningslinjer och enstaka kurser och studie- kurser flytande. Det är likväl enligt beredningen väsentligt att utrymme inom högskolan bereds också för utbildning av detta senare slag.

Beredningen framhåller att det inte finns någon motsättning mellan

Prop. 1975: 9 281

å ena sidan kravet på yrkesinriktning, å andra sidan kravet att utbild- ningen skall ge något som alltid karaktäriserat bl.a. universitetsutbild- ningen, nämligen kritisk skolning. Strävan att göra högskoleutbildningen bred och användbar inom vidare sektorer och därigenom ge beredskap för förändringar på arbetsmarknaden gör tvärtom enligt beredningens mening kravet på problemorientering centralt när det gäller att lägga upp utbildningens innehåll och verksamhetsformer.

Beredningen ansluter sig i sammanhanget till den formulering som återfinns i 3 5 i U 68:s förslag till kungörelse om högskoleutbildning: »Grundutbildning bedrives på vetenskaplig grund och har till syfte främst att med ledning av de studerandes och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter samt den kritiska skolning som fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt utbildning.»

SFS ser positivt på U 68-beredningens förslag vad gäller utbildning- ens yrkesanknytning. Också vissa universitetsorgan —— t. ex. filialrådet i Växjö —-— ansluter sig generellt till de mål för högskoleutbildningen som beredningen föreslår.

Bl.a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala samt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd delar beredningens uppfattning att något motsatsförhållande mellan yrkesinriktning och kritisk skolning inte får uppkomma.

Andra universitetsorgan, bl. a. historisk-filosofiska sektionen samt språkvetenskapliga sektionen och dess utbildningsnämnd i Göteborg, anser det olyckligt att kravet på yrkesförberedelse Upphöjs till ledande princip för högskoleutbildningen.

Forskningsanknytning

Den helhetssyn på utbildningen ovanför den gymnasiala nivån, som ligger i den förordade avgränsningen av högskoleutbildningen, bör enligt U 68-bercdningens mening komma till uttryck också i att all hög- skoleutbildning har ett samband med forskning. Detta är angeläget även för att förnya och bredda forskningens och forskarutbildningens inrikt- ning. Statsmakterna bör enligt beredningens uppfattning göra ett princip- uttalande om att ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning bör utvecklas över hela fältet av högskole- utbildning.

Arten av och formerna för utbildningens forskningssamband måste — med hänsyn till de mycket varierande förutsättningarna — komma att skifta mellan olika utbildningar" och orter. Beredningen ser det emel- lertid som utomordentligt angeläget att ett mera direkt forskningssam- band successivt utvecklas för de slag av högskoleutbildning, som f.n. saknar sådant samband, liksom att särskilda åtgärder vidtas för att

Prop. 1975: 9

I'd OO lx)

tillgodose kraven på forskningssamband för utbildningen på de hög— skoleorter som saknar permanent forskningsorganisation. Beredningen summerar de punkter, där enligt beredningens mening statsmakterna bör vidta åtgärder i syfte att bevara eller förstärka sambandet mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning, enligt föl- jande.

1.

Det är angeläget att forskarutbildningens rekryteringsbas vidgas till att avse även sådana högskoleutbildningar som i dag meddelas vid enheter utan forskning och också att rekryteringen till forskarut- bildning från grundutbildning utanför universitetsorterna (motsv.) underlättas.

Konsekvenserna av ett vidgat högskolebegrepp för bl.a. behörighet och urval till forskarutbildning bör därför behandlas av den år 1974 tillkallade utredningen rörande forskarutbildningen m.m. Vid uppbyggnaden av den institutionella organisationen bör ett syfte vara att så långt möjligt överbrygga klyftorna mellan i dag institu— tionellt forskningsanknuten och icke forskningsanknuten utbildning. Bl.a. bör eftersträvas att innehavare av sådana lärartjänster, som företrädesvis är avsedda för forskning och forskarutbildning, får sitt ansvarsområde vidgat till även andra slag av enheter än sådana där forskning och forskarutbildning traditionellt bedrivs.

. Vid de högskoleenheter som kommer att vara indelade i institutio- ner bör i enlighet med U 68:s förslag principen att resurser för grundutbildning och forskning.-forskarutbildning skall hållas sam- man ämnesområdesvis vara vägledande för institutionsindelningen. De för planering av forskning/forskarutbildning ansvariga organen bör dels få utse vissa ledamöter i organ som ansvarar för planering av grundläggande utbildning, dels åläggas att till dessa framföra för- slag eller synpunkter rörande förändringar i grundutbildningens innehåll och organisation, betingade av den vetenskapliga utveck- lingen m.m. Samtliga ordinarie universitetslektorer (motsv.) bör i enlighet med U 68:s förslag ingå i fakultet/sektion.

Universitetsle'ktorer och andra lärare med motsvarande kompetens bör få möjlighet att fullgöra viss del 'av sin tjänstgöring i forskning. Möjligheterna för sådana lärare att tjänstgöra i forskarutbildning bör vidare förbättras. De angivna syftena bör tillgodoses såväl inom en och samma enhet som genom tjänstgöringsbyten mellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. De bör kunna underlättas genom en omfördelning mellan olika lärarkategorier av den totala tjänstgöringsvolymens fördelning på grundutbildning resp. forskning/forskarutbildning. På grundval av planering inom vederbörande fakultet/sektion bör forskningsprojekt, som inte kräver särskilda investeringar i tung

Prop. 1975: 9 283

utrustning e.d., kunna förläggas till högskoleorter utan fast forsk- ningsorganisation. Härvid bör projekt med anknytning till resp. regions utveckling eller till befintliga forskningsresurser utanför högskoleorganisationen ägnas särskild uppmärksamhet. Särskilda medel bör fakultetsområdesvis anvisas för ändamålet.

Ett förverkligande av dessa anordningar och åtgärder kommer enligt beredningens uppfattning att innebära en väsentlig förbättring av forsk- ningsanknytningen för alla de högskoleutbildningar som i dag saknar institutionaliserad sådan anknytning. Beredningen framhåller samtidigt att enligt dess mening de förändringar som föreslås inte i sin helhet innebär någon reell försvagning av befintliga direkta samband mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning.

Flertalet universitets- och högskoleorgan som yttrat sig över U 68-be- redningens promemoria, SACO, TCO, SFS m. fl. hälsar med tillfreds- ställelse beredningens betoning av att all högskoleutbildning skall ha ett samband med forskning.

I några yttranden berörs beredningens förslag att innehavare avså- dana lärartjänster som företrädesvis är avsedda för forskning och fors- karutbildning bör få sitt ansvarsområde vidgat till även andra enheter än sådana där forskning och forskrautbildning traditionellt bedrivs. Stunhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd utgår från att det vidgade ansvarsområdet skall avse tjänstgöring vid- olika enheter inom en och samma ort. Historisk-filosofiska sektionen i Stockholm anser att tjänstgöringsbyten mellan lärare vid t.ex. filia- lerna och andra högskolor utan egen forskning och kollegor vid forsk- ningsinstitutioner torde bli mycket svåra att genomföra i praktiken och för de humanistiska ämnenas del inte kan ge annat än en ytlig orien- tering om pågående forskning. SFS är skeptisk till att lärarna skall växelvis tjänstgöra på forskande och icke forskande enheter.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att, om den av beredningen föreslagna representationen för planeringsorganen för forskning och forskarutbildning kombineras med en ändamålsenlig lin- jenämndsorganisation, de lokala förutsättningarna synes kunna bli till- fredsställande för planering av grundutbildningen vid de tekniska hög- skolorna. Konsistoriet anser vidare att förslaget att universitetslektorer inom en utbildningsregion skall ingå i berörd fakultet/sektion givetvis är välmotiverat men att det är långt ifrån tillräckligt för att införa dessa personer i forskningsorganisationen. Konsistoriet i Linköping framför liknande synpunkter.

Beredningens förslag att universitetslektorer skall få möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i forskning mottas positivt av många universitets- och högskoleorgan. Även statens naturvetenskapliga forsk- ningsråd och statens råd för atomforskning, SACO, Sveriges civilin—

Prop. 1975: 9 284

genjörsförbund m.fl. är positiva till förslaget men bl. a. SACO vill gå längre än beredningen och anser att förslaget om omfördelning mellan olika lärarkategorier inte är godtagbart. I stället bör enligt SACO uni- versitetslektorernas undervisningsskyldighet sänkas och möjligheter till undervisningsfria terminer för forskning skapas. _

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbild- ningsnämnd anser att den föreslagna ordningen att omfördela tjänst- göringsvolymen mellan olika lärarkategorier skulle försvaga universite- tens totala forskningspotential.

Många universitets- och högskoleorgan, däribland konsistorierna i Uppsala och Lund och vid Chalmers tekniska högskola samt styrelser: för socialhögskolan i Örebro, är positiva till att forskningsprojekt för- läggs till högskoleorter utan fast forskningsorganisation. Konsistoriet i Lund ifrågasätter dock om nuvarande resurser är tillräckliga för en spridning av forskningen enligt beredningens förslag. Liknande farhå- gor framför även konsistoriet i Uppsala, humanistiska fakulteten i Lund och Sveriges civilingenjörsförbund. Negativa till en spridning av forskningen är bl.a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm samt juridiska fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Göteborg.

Filialrådet i Växjö anser att de nuvarande universitetsfilialema bör få en permanent organisation för tillämpad forskning. Filialrådet anser att universitetsfilialen/högskolan bör ges större inflytande i fråga om initiativ till och planering av forskningsanknytningen än vad bered— ningen förcslår. Kommittén för pastgymnasial utbildning i Värmlands län anser att en betydande del av forskningsverksamhetcn inom den framtida högskolan av utrustnings- eller andra skäl inte kommer att behöva knytas till de sex universitetsorterna. Den kan med lika gott resultat bedrivas i den högskoleorganisation som finns på filialorterna men naturligtvis i nära samverkan med universitetens forskningsorga- nisation.

Länsstyrelsen. i Västernorrlands län delar beredningens åsikt att sär- skilda mcdel bör anvisas regionstyrelserna för forskningsändamål. Fi- lialnämnden i Örebro anser att särskilda medel för forskning vid hög- skolor utan permanent forskningsorganisation utan tvekan skulle stärka forskningsanknytningen. Nämnden anser dock att medlen i stället för att vara fakultetsbundna borde vara gemensamma för flera fakulteter då därigenom fluktuationen i olika ämnesområdens forskningsverksam- het lättare kan mötas. Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anser inte att förläggningcn av forskningsprojekt till högskoleorter utan fast forskningsorganisation bör ske inom ramen för särskilda för än- damålet anvisade medel. Dessa projekt bör enligt konsistoriet konkur- rera om medel med annan forskning.

Historisk-filosofiska och språi'cvetenskapliga sektionerna i Göteborg anser inte att beredningens förslag om forskningsmöjligheter på .ctt till— fredsställande sätt garanterar likställighet mellan olika högskoleorter.

Prop. 1975 : 9 ' 285

Indelning

U (SS-beredningen anser att det för vissa planeringsändamål är av stort värde att ha en indelning 'av högskoleutbildningen som täcker såväl den traditionellt fakultetsindelade utbildningen inom UKÄ-området som de många utbildningarna vid olika slag av fackhögskolor m.fl. Mot bakgrund av sin anslutning till principen att högskoleutbildningens linjer normalt skall förbereda för yrkesverksamhet anser beredningen det naturligt att en sådan indelning grundas på utbildningens yrkesin- riktning. Beredningen tillstyrker därför förslaget om en indelning i yrkes- utbildningssektorer i första hand som underlag för planering och resurs- fördelning centralt och regionalt. Sektorernas olika karaktär kan enligt beredningens mening motivera variationer beträffande hur sektors- indelningen Skall slå igenom i utbildningens lokala institutionella orga- nisation.

SACO, Sveriges civilingenjörsförbund, samhällsvetenskapliga fakulte- tens utbildningsnämnd i Stockholm m.fl. delar beredningens uppfattning om sektorsindelningens tillämpning. Konsistoriet i Uppsala anser att be- redningens förslag är ett framsteg men pekar samtidigt på de komplika- tioner som blir oundvikliga om central och regional planering och resurs- fördelning inte sker i överensstämmelse med de befintliga lokala orga- nisationernas förutsättningar. Konsistoriet ifrågasätter därför förslaget att centralt och regionalt genomgående införa en sektorsindelning. Flera universitetsorgan pekar på angelägenheten av att undvika admini- strativa svårigheter i de fall när verksamheten inom t. ex. en institution kommer att falla inom flera sektorer.

1.3.3 Högskolestudiernas organisation

U 68-beredningen tillstyrker de föreslagna principerna för studieorga- nisationen. Den framhåller särskilt de lokala utbildningslinjernas stora betydelse som instrument för att utveckla nya utbildningsaltemativ. Beredningen betonar-också att den ser som en huvuduppgift för en reformerad högskoleorganisation att fortsätta utvecklingen av yrkes- inriktade utbildningar i vilka bl.a. resurserna vid de nuvarande filo— sofiska fakulteterna utnyttjas.

Beredningen ser det som angeläget för att möjliggöra en utveckling av utbildningsutbudet över nuvarande fakultets- och läroanstaltsgränser att ett gemensamt system tillämpas för tidsmässig värdering av kurser m.m. och tillstyrker utredningens förslag i denna del. Det finns enligt beredningen anledning att framhålla att ett införande av det aktuella poängsystemet inte i sig är avsett att eller behöver innebära några förändringar i utbildningens uppläggning m.m.

Beredningen ser det som i praktiken omöjligt att tillgodose alla skilda

Prop. 1975: 9 286

utbildningars önskemål i fråga om system för värdering av studie- resultat, om syfte att skapa någon jämförbarhet i detta avseende, över hela högskolefältet skall förverkligas. Beredningen ansluter sig i prin- cip till U 68:s förslag om en tregradig betygsskala och förutsätter att beträffande enskilda utbildningar eller delar av utbildningar undantag bör kunna förekomma.

Beredningen har inget att erinra mot att ett system med examens- titlar bevaras för dem som genomgått utbildningslinjer. Beredningen förutsätter emellertid då en sådan utveckling av systemet att titlarna generellt kommer att ge meningsfull information om den genomgångna utbildningens innehåll eller i varje fall huvudsakliga inriktning. Detta bör enligt beredningen beaktas i den fortsatta utvecklingen av utbild- ningslinjeorganisationen.

SACO accepterar beredningens förslag i dess helhet vad gäller hög- skolestudiernas organisation.

Santhälls-vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm och nzatemarisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå anser att begreppet utbildningslinje bör reserveras för sådana utbild— ningsvägar som är pedagogiskt genomarbetade, har ett klart definierat yrkesmål och är inriktade mot en existerande arbetsmarknad.

Konsistoriet rn. fl. i Uppsala menar att begreppet allmän utbildnings- linje bör inskränkas till att mera direkt överensstämma med vad kom- petenskommittén upptar som "fasta” allmänna utbildningslinjer, mc- dan övriga allmänna utbildningslinjer — med undantag av ämneslärar- utbildningcn —— bör hänföras till lokala utbildningslinjer. Enligt konsisto- riet bör man också överväga att avstå från begreppet individuell ut- bildningslinje och nöja sig med enstaka kurser och studiekurser.

Konsistoriet i Lund finner beredningens linjemodell mindre använd- bar för utbildningen inom de nuvarande filosofiska fakulteterna.

SFS förordar studiegångar med breda grundkurser och stegvis för— djupning. Ett rckommcnderande linjesystem skulle, enligt SFS, kunna förbättra utbildningens yrkesanknytning, medan ett stelbent linjesystem skulle få en hämmande effekt på utbildningens utveckling.

Flera organ inom de tekniska fakulteterna liksom Sveriges civilingen— jörsförbund är negativt inställda till det av beredningen föreslagna poängsystemet för tidsmässig värdering av kurser. Matematisk-natur- vetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala konstaterar å sin sida att U 6825 förslag till enhetligt poäng- och betygssystem underlättar nya utbildningskombinationer.

Sektionen för arkitektur vid Chalmers tekniska högskola samt huma- nistiska och medicinska fakulteternas utbildningsnämnder i Göteborg vill ha en tvågradig betygsskala i stället för den föreslagna tregradiga. Även ABF anser att endast två betygsgrader —— godkänd och under- känd — bör användas.

Prop. 1975: 9 287

Juridiska fakulteten i Stockholm vill behålla den fyrgradiga betygs- skalan som tillämpas vid de juridiska fakulteterna med hänsyn till be- tygens betydelse för studiemotivationen, som information och som ur— valsinstrument. Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildnings- nämnd vill ha en förnyad ingående prövning av betygsfrågan för de juridiska fakulteternas del. Betygssystemet inom juristutbildningen bör inte nu göras till föremål för ändringar utan tas upp till prövning i samband med ställningstaganden till U 68:s förslag om reform av jurist- utbildningen.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm samt tekniska fa- kultetens utbildningsnämnd i Linköping vill inte ändra på nuvarande betygssystem inom den tekniska utbildningen.

Ett stort antal universitets— och högskoleorgan samt Sveriges civil- ingenjörsförbund och Teknologorganisationen Reftec är positiva till att nuvarande examenstitlar bibehålls.

1.3.4 Antaiet studerande i högskoleutbildning. Antagning till hög- skoleutbildning

U 68-beredningen ansluter sig till U 68:s uppfattning att utbildnings— planeringen bör grundas på strävan att tillgodose såväl individernas önskemål som arbetsmarknadens behov. Beredningen delar också utred- ningens bedömning att man, trots de svårigheter som är förenade med prognoser rörande både individernas och arbetsmarknadens efterfrågan, inte i planeringen kan avstå från det underlag som prognoser utgör. Den mera långsiktiga planeringen bör emellertid enligt beredningen i första hand avse bredare fält avutbildning och arbetsmarknad.

Beredningen ansluter sig vidare till synen att avvägningen av resurser till högskoleutbildning måste göras med hänsyn till dels det totala sam- hällsekonomiska utrymmet, dels resursbehoven inom andra områden, bl.a. andra delar av utbildningsväsendet och då särskilt förskolan och den överbryggande vuxenutbildningen.

I fråga om gymnasieskolans dimensionering finner beredningen U 6825 förslag rimligt, att studerandeandelen på de mera allmänt in- riktade linjerna under senare delen av 1970-talet bör ligga på ca 25 procent. Beredningen har också principiell sympati för utredningens tanke att de arbetslivsförberedande inslagen på de f.n. utpräglat studie- förberedande linjerna på sikt bör förstärkas.

I fråga om högSkoleutbi-ldningens dimensionering ansluter sig bered- ningen till den av U 68 föreslagna ordningen med övergripande plane— ringsramar för bl.a. de olika yrkesutbildningssektorerna. Beredningen ser en sådan ordning som nödvändig av hänsyn både till den ekono- miska långtidsplaneringen, till uthil'dningsorganisationens egen plane- ring och till de potentiella studerande.

Prop. 1975: 9 288

Den föreslagna ordningen med en nedre och en övre planeringsgräns för antagning till utbildningslinjer synes beredningen användbar. Den nedre gränsen bör sannolikt inledningsvis ligga något lägre än U 68 förutsatt, detta med hänsyn till aktuella tillströmningstendenser. I frågan om antagningsbegränsning gör beredningen följande bedömning.

Även om den totala tillströmningen ryms inom givna totala ramar, är det ingalunda säkert att antalet utbildningsplatser och antalet sö- kande ens tillnärmelsevis överensstämmer när det gäller en viss yrkes- utbildningssektor, grupp av utbildningslinjer eller utbildningslinje. I sammanhanget måste också beaktas värdet för myndigheternas planc— ring och personalens anställningstrygghet m.m. av en på något sätt reglerad tillströmning även avseende delar av systemet. Olägenhetema, i ett skede av svängningar, av en ordning med fri tillströmning och en till studerandeantalet relaterad tilldelning av lärarkrafter inom en del av högskoleutbildningen har de senaste åren varit uppenbara. Det är också enligt beredningens mening av stor betydelse att högskole- organisationen håller beredskap för en situation då tillströmningen —— och därmed konkurrensen om de resurser som kan ställas till förfo- gande för högskoleutbildning —— på nytt ökar och de skäl som nyss anförts till stöd för en styrd dimensionering får än större vikt.

Beredningen förordar mot denna bakgrund att ett system utarbetas för totaldimensionering av den grundläggande högskoleutbildningen, innefattande vid behov begränsning av antagningen til'l linjer eller kurser i enlighet med vad U 68 föreslagit. Närmare ställning till hit- hörande frågor bör enligt beredningen tas i samband med behandlingen av kompetenskommitténs förslag.

Beredningen vill i anslutning härtill stryka under vikten av de olika av utredningen förordade åtgärderna i syfte att undvika negativa sociala effekter av en antagningsbegränsning. Dessa åtgärder måste ges hög prioritet i det kommande planeringsarbetet.

Om tillströmningen mera varaktigt visar sig ligga på en nivå under den av U 68 föreslagna nedre gränsen, bör enligt beredningens upp- fattning åtgärder för att stimulera utbildningsefterfrågan vidtas.

Beredningen har inget att erinra mot att planeringsramarnas stude- randeantal ökas i föreslagen takt, dvs. med 2 procent årligen.

När det gäller dimensioneringen av enstaka kurser och studiekurser ansluter sig beredningen till U 68:s bedömning att kapaciteten här bör öka snabbare än kapaciteten i utbildningslinjer, detta bl.a. som ett led i förverkligandet av den återkommande utbildningens princip. Bered- ningen tillstyrker den föreslagna ökningstakten om ca 10 procent per år. Även i fråga om denna del av utbildningsutbudet förefaller det emellertid beredningen realistiskt att räkna med en lägre kapacitet i utgångsläget än den av utredningen förutsatta.

Prop. 1975: 9 289

SACO ansluter sig till U68-beredningens förslag vad gäller antag- ning till högskoleutbildning. SACO anser att ett väsentligt mål för dimensioneringssystemet måste vara att skapa en viss stabilitet i fråga om antalet studerande. Positiva till beredningsförslaget är också bl. a. humanistiska fakulteten och språkvetenskapliga sektionens utbildnings- niimnd i Uppsala, konsistoriet i Linköping, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, TCO, Sveriges civilingenjörsförbund och Teknolog- organisationen Reftec. Konsistoriet i Uppsala tillstyrker en antagnings- begränsning som skulle ge i stort sett samma studerandeantal som i dag och som inskränker sig till de allmänna utbildningslinjerna. För loka— la utbildningslinjer och enskilda kurser bör medel tilldelas de enskilda enheterna och eventuella dimensioneringsbeslut fattas lokalt.

T CO anser att det inte är realistiskt att planera för en lägre kapa- citet i utbudet av enstaka kurser än vad U68 föreslagit. ABF anser att dimensioneringen bör ligga vid den nedre planeringsgränsen. Ökade resurser för vuxenutbildning bör i första hand satsas på överbryggande utbildning för att ge vuxna med kort grundutbildning möjlighet till stu- dier.

Humanistiska fakulteten i Uppsala anser att med hänsyn till nuvaran- de studerandetillströmning en mjuk styrning enligt reservantema Molin och Nordstrandh är att föredra. De av U 68 framräknade dimensione- ringstalen bör därvid tjäna som ”planeringsramar” och styrningen av enskilda studerande till önskvärda utbildningslinjer ske via studie- och yrkesvägledning. Humanistiska och medicinska fakulteternas utbildnings- nämnder i Umeå samt SFS anser också att en styrning bör åstadkommas genom förstärkta studie- och yrkesvägledningsresurser och tar avstånd från en utökad tillämpning av antagningsbegränsningar.

1.3.5 Högskoleutbildningens lokalisering

U 68-beredningen ser en ökad geografisk spridning av högskoleutbild- ningen — och därmed en ökning av utbildningens tillgänglighet och av dess samspel med det omgivande samhället — som synnerligen ange- lägen. Beredningen delar samtidigt U 68:s och många remissinstansers bedömning att en avvägning alltid måste göras mellan strävandena å ena sidan att undanröja geografiska hinder för utbildning, å andra sidan att ge utbildningsutbudet på varje enskild ort en rimlig bredd och därmed den studerande en acceptabel valfrihet. Härtill kommer som en ytter- ligare väsentlig restriktion att redan befintliga resurser måste utnyttjas effektivt och att investeringar som gjorts för utbildning och forskning inte får äventyras.

På de största högskoleorterna har man i dag nått ett studerandeantal och en total omfattning av verksamheten som gör att det enligt bered- ningens mening är realistiskt att förutsätta att någon expansion utöver

Prop. 1975: 9 290

den av U 68 beräknade nivån här inte skall äga rum inom överblickbar tid.

Beredningen anser det önskvärt att bredda utbudet på så många orter som möjligt. Den ansluter sig till U 6815 bedömning att huvuddelen. av högskoleutbildningens expansion den närmaste tiden bör avse — för- utom enstaka kurser och studiekurser — kortare yrkesinriktade utbild- ningsvägar. Det är sålunda enligt beredningen inte fråga om att tradi- tionell universitetsutbildning i detta planeringsskede skall byggas ut på ytterligare ett flertal orter.

Mot den av U 68 föreslagna riktpunkten på lång sikt för utveckling av en högskoleorts totala kapacitet —. nörmalt minst 3500—4000 studerande — har beredningen inget att erinra. Möjligheterna att under den planeringsperiod U 68 arbetat med uppnå" det nämnda stu- derandeantalet på de av utredningen föreslagna utbyggnadsorterna måste f.n. i flertalet fall bedömas vara mycket begränsade. Detta har lett en del remissinstanser, även sådana som i princip är positiva till en ökad geografisk spridning av utbildningen, till att avstyrka att ställning nu tas till U 68:s lokaliseringsförslag. Enligt beredningens synsätt är ett sådant perspektiv alltför kortsiktigt. Beredningen anser att stats-' makterna nu bör fatta principbeslut om orter för en framtida utbyggnad av högskoleutbildningen. Ordningen och' takten för förverkligande av en utbyggnad måste sedan självfallet anpassas till de faktiska förut- ' sättningarna i form av efterfrågan m.m. ' ' '

Att nu helt avstå från" ställningstaganden i lokaliseringsfrågan vore enligt beredningens mening att på ett olyckligt sätt avhända sig möjlig- heterna att effektivt planera en utbyggnad på längre sikt och -— utan påfrestningar på den etablerade organisationen _ möta en på nytt ökad efterfrågan på högskoleutbildning. Det vore också att helt bortse från de positiva effekter, i form av en förnyelse av det samlade utbildnings- utbudet, som en nyetablering av utbildning på orter utanför de nu- varande univcrsitetsortcrna kan väntas få för den totala efterfrågan på högskoleutbildning.

Beredningen finner U 68:s förslag beträffande antal orter för ut— byggnad av högSkoleutbildningen väl avvägt och förordar att princip-' beslut fattas om att nytillkommande högskoleutbildning skall förläggas till någon av dessa orter — dvs. Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Bor- länge, Halmstad, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Linköping] Norrköping, Luleå, Sundsvall,-"Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund —— om inte särskilda skäl talar för förläggning av utbildningen antingen till ort utan högskoleutbildning eller till universitetsort.

Det är —— som redan framhållits — väsentligt att ingen nyetablering aktualiseras som kan äventyra resurser och verksamhet som redan finns, t.ex. i Umeå och Linköping och på filialorterna. Den regionala organisation beredningen föreslår bör enligt beredningens mening vara

Prop. 1975: 9 291

väl ägnad att inom varje utbildningsregion svara för en samordnad planering med sikte på ett effektivt utnyttjande av de samlade resur- serna för högskoleutbildning.

Takten i förverkligandet av en utbyggnad måste bli beroende av ut- vecklingen av efterfrågan på högskoleutbildning "men också av i vad mån man på utbyggnadsorterna. kommer att initiera och utveckla nya utbildningsvägar som kan attrahera bl.a. nya studerandegrupper. Det är enligt beredningens mening inte ändamålsenligt" att nu genom cent- rala beslut binda ordning och tidpunkter för utbyggnad av olika slag av utbildningar på de berörda orterna. Den regionala högskoleorganisa- tionen får en viktig uppgift i att på grundval av det utvecklingsarbete som kan komma till stånd successivt lägga fram förslag härvidlag. Beredningen ser det emellertid som önskvärt — för att det lokala planeringsarbetet skall få rimlig konkretion redan från början — att statsmakterna utpekar några orter som bör kunna erbjuda visst ökat utbildningsutbud redan inom de närmaste åren. Beredningen har inget att erinra mot att. den av U68 föreslagna ordningen här följs, även om starttidpunkten inte blir läsåret 1976 / 77 som i utredningens exempli- fiering. Detta skulle innebära att Falun/Borlänge, Jönköping, Kalmar, Sundsvall/ Härnösand kom i fråga för den första utbyggnadsfasen.

För berörda orter bör ett mera konkret planeringsarbete inledas med utgångspunkt i vad U 68 anfört om inriktningen av utbildningsutbudet på resp. ort. För övriga utbyggnadsortcr bör planeringen inledningsvis —— vid sidan av en mera långsiktigt inriktad planering —— i första hand ta sikte på att få till stånd enstaka kurser och studiekurser och ev. lokala utbildningslinjer inom de ramar för dessa ändamål som förutsätts ställas till resp. regionala styrelses förfogande.

Beredningen har inget att erinra mot den av U 68 föreslagna indel— ningen i utbildningsregioner och högskoleområden med undantag för att Gotland torde böra föras till Stockholms högskoleområde.

Bl.a. länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län, Jön- köpings läns Iandsting och Jönköpings kommun, TCO samt T eknolog- organisationen Reftec tillstyrker i sina yttranden över U 68-beredning- ens promemoria beredningens förslag rörande högskoleutbildningens lo- kalisering. '

Flera universitets— och högskoleorgan —- bl. a. konsistoriet i Uppsala, samarbetsnämnden vid universitetsfilialen i Karlstad och matematisk- naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Göteborg —— fram- håller att inga lokaliseringsbeslut får fattas som negativt påverkar ut- vecklingen vid universitetsfilialema. SACO anför också att under inga omständigheter sådan nyetablering av högre utbildning bör förekomma som skulle medföra svårigheter för verksamheten vid filialerna. SFS finner det angeläget med en geografisk spridning av utbildningsutbudet,

Prop. 1975: 9 292

men anser att en utbyggnad i enlighet med U 68:s förslag i dagsläget skulle få negativa konsekvenser för de mindre utbildningsorterna. Öka— de satsningar bör därför i första hand ske vid nuvarande mindre en- heter.

Den ytterligare spridning av högre utbildning som eftersträvas bör enligt konsistoriet i Uppsala m.fl. i nuläget främst tillgodoses genom ytterligare utbyggnad av decentraliserad utbildning.

Konsistoriet i Umeå menar att med hänsyn till gjorda investeringar och kravet på ett differentierat utbud vid universitetet att en ytterligare utbyggnad i den norra regionen utanför Umeå tills vidare måste ske efter noggranna överväganden och vara inriktad på nya utbildnings- vägar och nya distributionsformer för utbildningen.

Konsistorierna i Uppsala och Linköping anser att regionstyrelserna bör fatta beslut om tidpunkt, omfattning etc. för en eventuell utbygg- nad av högskoleutbildningen. Att nu utpeka vissa orter skulle låsa re- gionstyrelserna i deras arbete.

Invändningen mot att principbeslut om lokaliseringsorter fattas nu har också framförts av konsistorierna vid universiteten i Lund och Stockholm samt tekniska högskolan i Stockholm, humanistiska fakulte- ten i Umeå m.fl. universitetsorgan samt Sveriges civilingenjörs/örbmzd.

1.3.6 Återkommande utbildning .

I likhet med det stora flertalet remissinstanser ställer sig U 68-bered- ningen mycket positiv till U 68:s förslag att högskoleutbildningen skall planeras så att återkommande utbildning främjas. Beredningen ser detta som en av de väsentligaste faktorerna när det gäller att bredda hög- skoleutbildningen och göra den lättare tillgänglig för andra grupper än ungdomsstuderande som kommer direkt från gymnasieskolan.

U 68 diskuterar eller föreslår ett stort antal anordningar och åt— gärder, ägnade att på längre eller kortare sikt medverka i utvecklingen av återkommande utbildning. Många i sammanhanget aktuella åtgär- der är enligt beredningen sådana som närmast ankommer på utbild- ningsmyndigheter och institutioner i deras löpande studieorganisatoriska och pedagogiska utvecklingsarbete. Det är enligt beredningens uppfatt— ning synnerligen angeläget att statsmakterna genom ett principuttalande till förmån för utveckling av återkommande utbildning ger en fast grund för konkret arbete i denna riktning vid utbildningsenheter och inom centrala organ. Särskilda beslut från statsmakternas sida får sedan aktualiseras i den man så visar sig erforderligt.

En övervägande majoritet av dem som yttrat sig över beredningens förslag i fråga om återkommande utbildning är positiva till förslaget. T CO hälsar med tillfredsställelse beredningens uppfattning att det är angeläget att statsmakterna gör ett principuttalande till förmån för

Prop. 1975: 9 293

utveckling av återkommande utbildning. LO framhåller att återkom- mande utbildning inte får ses som något avlägset och långsiktigt. Ett planmässigt arbete måste inledas och beslut fattas för att utveckla återkommande utbildning. Filialrådet i Växjö anser att den återkom- mande utbildningen är en väsentlig faktor när det gäller att bredda högskoleutbildningen och göra den lättare tillgänglig även för andra grupper än ungdomsstuderande. T eknologorganisationen Reftec menar att det är speciellt viktigt att den återkommande utbildningen redan i inledningsskedet får en fullt tillräcklig resurstilldelning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm finner skäl att överväga om några i vidare mening ”folkbildande” uppgifter kan tänkas böra ligga på de tekniska högskolorna och erinrar om att den senare tidens offentliga debatt t.ex. om energifrågor, har fäst uppmärksamheten på omfat- tande och angelägna behov av teknisk information till stora grupper av lekmän. SFS beklagar att beredningen inte föreslår några konkreta åtgär— der för att tillfredsställa det ökade behovet av återkommande utbild— ning.

Farmaceutiska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala hyser dock farhågor för att ett system där återkommande utbildning tar en alltför stor del av utbildningsplatserna i anspråk kan medföra stora svårig- heter för utbildningsanstalten. Matematisk-naturvetenskapliga fakulte— tens utbildningsnämnd i Uppsala menar att det i första hand är de loka— la organen som kan ge anvisningar om efterfrågan på återkommande utbildning och som bör ha möjlighet att inom ganska vida ramar succes— sivt anpassa planeringen därefter.

1.3.7 Institutionell organisation

Huvudmannaskap m.m.

Enligt U 68-bercdningens bedömning kan väsentliga skäl — både prin- cipiella och praktiska _— anföras för ett samlat huvudmannaskap för högskoleutbildningen. Beredningen har samtidigt förståelse för svårig- heterna att på kort sikt åstadkomma en förändring till ett generellt statligt huvudmannaskap med hänsyn till den kommunala högskole- utbildningens nära samband dels med gymnasieskoleutbildningen, dels med sjukvården och dess planering. Det står sålunda klart att en sådan förändring är förhållandevis komplicerad och förutsätter ett omfattande >>tekniskt» utredningsarbete och självfallet överenskommelser mellan berörda parter. Beredningen anser det angeläget att frågan om ett enhetligt, statligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen tas upp till behandling i samband med ställningstagandena till länsberedningens kommande förslag. Fiskesjö anför att han anser sig sakna underlag för någon särskild meningsyttring i huvudmannaskapsfrågan.

Prop. 1975:9 . _..' 294

Enligt beredningens uppfattning finns det" principiella skäl för en samordning också av den i dag statliga utbildningen. U 68 har inte sett det som möjligt eller lämpligt att inom ramen för sitt arbete ta upp - överväganden om de praktiska möjligheterna att samordna utbildnings- och forskningsdelen av verksamheten vid jordbrukets högskolor med den statliga högskoleorganisationen inom utbildningsd'epartementets område. Beredningen anser att sådana överväganden nu bör komma till stånd. F iskesjö anser sig inte heller på denna punkt ha underlag för- någon särskild meningsyttring.

De flesta som yttrar sig över U 68-beredningens promemoria biträ- der i huvudmannaskapsfrågan beredningens förslag. T CO anför exem- pelvis att organisationen helt delar beredningens bedömning att väsent- liga skäl, både principiella och praktiska, kan anföras för ett samlat huvudmannaskap för högskoleutbildningen. Länsstyrelsen i Norrbot- tens liin anser att frågan om ett samlat statligt huvudmannaskap bör be- handlas i samband med övervägandena i anslutning till länsberedning- ens förslag.

De flesta som uttalar sig i frågan är också positiva till beredningens förslag att en samordning av jordbrukets högskolor med högskoleorga- nisationen inom utbildningsdepartementets område övervägs.

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsmästarskola anför dock att det förefaller naturligt att jordbrukets högskolor även i fortsättning- en sorterar under jordbruksdcpartementet, något som i hög grad under— lättar en integration mellan dessa högskolor och samhället.

Principer för den lokala och regionala organisationen

Enligt U 68—bercdningens mening är det angeläget att hålla fast vid strävandena att decentralisera ansvar och befogenheter inom högskole- organisationen och att öka samspelet mellan högskolan och samhället i övrigt. Samtidigt bedömer beredningen inte detta som oförenligt med vissa förändringar i den av U 68 föreslagna organisationen, som till- mötesgår bärande invändningar i remissyttrandena. '

Beredningen framhåller att U 6815 förslag av- många berörda kommit att upplevas som syftande till väsentliga — och »centraliserande» — förändringar i organisations- och arbetsformer m.m. Detta beror enligt beredningen av allt att döma på att U 68 utgått från att hänsyn till lokala variationer och särdrag, bl.a. till de befintliga enheterna och deras verksamhetsformer, skall ras inom en sammanhållen lokal orga- nisations ram, ytterst genom beslut av högskolestyrelsen. En sådan ordning har inte av de berörda myndigheterna och grupperna bedömts ge tillräckliga garantier mot omotiverade förändringar i miljöer, arbets- former och inflytande på arbetsplatserna. ' ' '

Delade meningar kan enligt beredningen råda om det berättigade

Prop. 1975: 9 295

i dessa farhågor. Enligt beredningens mening är det emellertid fullt möjligt att, med bevarande i allt väsentligt av huvudsyftena med U 68:s förslag, tillgodose den antydda remissopinionen. Detta bör _ske genom . att man i organisationen lägger ökad tyngd på _ med U 68:s termino- logi —— dels förvaltningsenhetsnivån, dels linjenämnds- och instiutions— nivåerna. Härigenom förbättras bl.a. förutsättningarna för befintliga enheter och utbildningar-att identifiera sig i den nya organisationen. Det är vidare enligt beredningens mening möjligt att skapa förutsätt- ningar för en längre gående överföring av ansvar och befogenheter från centrala myndigheter. Detta bör ske genom att de sammanhållande ledningsorgan, som under alla förhållanden fordras för frågor och upp- gifter över gränserna mellan enheter och linjer, får vidare geografiska ansvarsområden än de enskilda högskoleområdena.

För flertalet högskoleområdens del utgår beredningen från att U 68:s förslag bör genomföras i vad avser sammanförande av befintlig statlig högskoleutbildning — med enstaka undantag —— i en administrativ enhet under en styrelse. För de med avseende på verksamhetens om- fattning största högskoleområdena föreslår beredningen den föränd- ringen att det skall finnas flera i princip självständiga enheter, som var och en utgör en myndighet med egen styrelse. Personella och materiella resurser för utbildningen och i förekommande fall forskningen bör knytas till enheterna, på vilkas styrelser också ansvaret för verksam- hetens dagliga drift bör vila.

Beredningen föreslår att indelningen i enheter närmare övervägs av berörda organisationskommittéer. Det är enligt beredningens mening naturligt att sådana sammanföranden av befintliga enheter kommer till stånd, som motiveras av resurs— eller innehållsmässiga samband i ut- bildningen eller forskningen. Som exempel på enheter", vilkas samman— förande bör aktualiseras. pekar beredningen på dels universitet, social- högskola och journalisthögskola, dels olika enheter för lärarutbildning. En strävan bör enligt beredningen vara att få till stånd sådana enheter att ett tillfredsställande underlag för fullgörande av olika administra- tiva uppgifter och servicefunktioner erhålls. Enhetsorganisationen bör fastställas av regeringen. Beredningen ser det som naturligt att en- heternas benämningar så långt möjligt anknyts till de nuvarande.

Enligt beredningens mening har vidare en ordning som ger den ut- bildningsregionala nivån en ökad tyngd i planeringen betydande fördelar. Beredningen vill särskilt peka på den ram för lösning av forskningsan- knytningSfrågor som den ger liksom den roll en regional organisation kan. spela vid den "fortsatta planeringen av högskoleutbildningens utbyggnad.

Beredningen förordar att en regional styrelse för högskoleutbildning upprättas i var och en av de sex utbildningsregionerna. Den regionala organisationen bör i princip förbehållas sådana planerings- och sam- ordningsuppgifter som bör eller måste fullgöras över gränserna mellan

Prop. 1975: 9 296

enheter och — utom för Stockholmsregionen, som består av enbart ett högskoleområde — högskoleområden. När det gäller frågor som rör flera högskoleområden kommer den regionala styrelsen därvid att full— göra uppgifter som enligt U 68:s förslag skulle ankomma på central myndighet. I frågor som rör enheter inom ett och samma högskole— område kommcr den att fullgöra vissa plancringspunktioncr som av U 68 tänkts ligga på högskolestyrelsen. Vissa planeringsuppgifter av detta slag liksom hela ansvaret för den dagliga driften, personaladmi- nistrationen och resursförvaltningen kommer emellertid att vila på enhetsstyrelserna. Beredningen vill därmed inte utesluta att en region- styrelse —— i varje fall i den med avseende på både antal studerande och antal högskoleorter minsta regionen, den östra med Linköping som huvudort — skulle kunna fylla också administrativa funktioner och resursförvaltningsfunktioner. Detta får i så fall övervägas särskilt för resp. region.

En huvuduppgift för regionstyrelsen bör enligt beredningen vara att svara för planering av regionens samlade utbud av lokala och indivi- duella utbildningslinjer samt enstaka kurser och studiekurser. Det synes ändamålsenligt att regionstyrelsen också får, inom de ramar och rikt- linjer statsmakterna anger, slutgiltigt besluta om detta utbud och för- dela resurser för ändamålet på enheter och orter.

När det gäller utbudet av allmänna utbildningslinjer inom regionen och utveckling av det bör regionstyrelsen enligt beredningens mening ha ett övergripande planeringsunsvar, antingen så att styrelsen direkt blir petita- och förslagsmyndighet i denna del eller också så att den får yttra sig över förslag från enhetsstyrelserna, som då rimligen får bli de myndigheter som avger petita. För den förra lösningen talar att den, i ett läge där enhetsgränserna inte 'kan förutsättas generellt följa gränser mellan yrkesutbildningssekt-orer, ger en mera samlad och bättre överblickbar bild av önskemålen inom regionen. Beredningen är å andra sidan medveten om att en sådan ordning förutsätter mera omfattande kansliresurser på regional nivå än som kanske under ett inledningsskede kan ställas till förfogande. Enligt beredningens mening bör man från region till region. med hänsyn till olika praktiska förut- sättningar pröva vilken lösning som är ändamålsenlig.

Det senast sagda gäller enligt beredningen i princip också om region— styrelsens befattning med frågor om fördelning av medel för allmänna utbildningslinjer på enheter. Det synes klart att en regionstyrelse här inte generellt har samma funktion att fylla som i fråga om det mera växlande utbudet av lokala och individuella linjer och enstaka kurser och studiekurser.

Ett av huvudsyftena med en. regional organisation är att skapa en plattform för anknytningen mellan enheter med och enheter utan fasta forskningsresurser. Därför bör regionstyrelsen få yttra sig över fakulte-

Prop. 1975: 9 297

ternas.."sektionernas petita och sätta in dem i ett med grundutbildningen gemensamt planeringsperspektiv för regionen.

Styrelsen bör också disponera de särskilda medel som enligt bered- ningens förslag kan komma att ställas till förfogande för forsknings- anknytningsändamål. Den bör vidare ha möjlighet att medverka i för- delningen av lärares tjänstgöring på enheter, dels såvitt avser tjänst- göringsbyten o.d. mellan enheter med och enheter utan forskningsorga- nisation, dels såvitt avser inrättande av tjänster gemensamma för två eller flera enheter.

Regionstyrelsen bör enligt beredningen vidare svara för viss admi- nistrativ samordning mellan enheter. Den bör exempelvis kunna in- rätta och meddela bestämmelser om för enheter gemensamma institu- tioner, serviceinrättningar Och linjenämnder. I vissa fall, t.ex. i Stock- holm, kan det också bli aktuellt att ge styrelsen förvaltningsansvar för gemensamma serviceinrättningar inom ett och samma högskoleområde. Möjligheterna att delegera uppgifter av detta slag från regionstyrelsen exempelvis till ett lokalt samarbetsorgan _ något som kan komma att fordras för praktisk—administrativa samverkansfrågor på orter med flera enheter — bör prövas närmare i det fortsatta arbetet.

Någon indelning i institutioner blir med den av beredningen för- ordade lösningen inte generellt nödvändig. För sådana enheter som kommer att motsvara eller omfatta universitet och andra läroanstalter, inom vilka institut-ioner i dag utgör basenheterna, bör denna ordning bevaras och institutionsindelningen vid behov övervägas av organisa- tionskommittéerna med utgångspunkt i ämnesinstitutionsprincipen. För övriga enheter bör resp. enhetsstyrelse svara för alla förvaltningsupp- gifter på samma sätt som i dag sker vid högskolor utan institutioner.

Beredningen slår fast att de för forskning/forskarutbildning och grundläggande utbildning gemensamma institutionerna i sin egenskap av >>cellerna>> i universitetsorganisationen alltid måste komma att spela en nyckelroll i bl.a. planerings- och utvecklingsarbetet. Förslaget att linjenämnder skall svara för vissa planerings- och ledningsuppgifter i fråga om grundläggande utbildning får inte ses som uttryck för strä- van att frånkänna institutionerna deras expertroll. Det beror enbart på det i sig självklara förhållandet att det för att lösa en uppgift som involverar flera institutioner behövs ett organ som har att se till denna uppgift som helhet, i detta fall att en utbildningslinje genom samord- ning av de olika momenten blir en linje i reell mening.

Som U 68 framhållit måste planeringsarbetet ha formen av en dia- log mellan de ämnessakkunniga institutionerna och den linjeansvariga nämnden. Beredningen delar UKÄ:s uppfattning att detta förhållande bör komma till klart uttryck i föreskrifterna för verksamheten.

Beredningen anser inte något behov föreligga av att generellt ge utbildnings- eller linjenämnder uppgifter i fråga om kurser och studie-

Prop. 1975: 9 . 298

kurser som inte ingår i utbildningslinjer. Enligt'beredningens mening bör, sedan en sådan enstaka kurs eller studie-kurs väl inrättats _och medel anvisats, vederbörande institution själv kunna svara förden löpande planeringen och ledningen av den, exempelvis för fastställan- det av kursplan. Beredningen förordar att bestämmelserna utformas - så att ett sådant självständigt ansvar för institution möjliggörs.

Beredningen ser det för sin del som väsentligt att planerings- och ledningsorganisationen för grundutbildning utformas på ett sätt som ställer utbildningslinjen och dess utveckling i centrum. Enligt bered- ningens mening bör linjenämnder för enskilda linjer eller grupper av linjer med i huvudsak de av U 68 föreslagna uppgifterna utgöra basen i denna del av planerings— och ledningsorganisationen. Det bör inte vara uteslutet att i något fall en och samma linjenämnd ges ansvaret också för linjer som förts till olika yrkesutbildningssektorer, om en sådan ordning bedöms vara ändamålsenlig med utgångspunkt i t.ex. nuvarande förhållanden.

Den förordade ordningen innebär förändringar i första hand för de filosofiska fakulteternas del. För att ytterligare yrkesmriktade utbild- ningslinjer skall kunna utvecklas: inom de nuvarande filosofiska fakul- teternas område —- något som beredningen ser som en huvudpunkt i de närmaste årens uppföljningsarbete -— är det emellertid enligt bered- ningens mening nödvändigt att en linjeorienterad planerings- och led- ningsorganisation införs även i denna del av högskolan. En sådan har sedan länge fungerat .inom bl.a.. de tekniska fakulteternas område,. inom vilket också ämnesinstitutioner svarar för utbildning inom skilda linjer som tillhör olika utbildningsnämnders ansvarsområden. Bered- ningen är övertygad om att ett likartat system kan fungera även inom det >>filosofiska» området. I sammanhanget stryker beredningen under enhetsstyrelsens ansvar för en övergripande resursplanering som bl.a. garanterar ämnesinstitutionernas stabilitet och kontinuitet i, verksam- heten, även om deras verksamhet: faller inom olika sektorer och" fakul- tetsområden.

Beredningen ser det som naturligt att frågan om vilka linjenämnder som skall finnas vid den nya organisationens ikraftträdande övervägs av organisationskommittéerna och att nämnduppsättningen efter förslag av dem fastställs av regeringen. Det bör därefter ankomma på region- styrelsen att efter förslag av enhetsstyrelserna göra förändringar i linje- ' nämndsorganisationen.

Även om i vissa 'fall flera linjer kommer att föras till en och samma linjenämnds ansvarsområde, är det enligt beredningen sannolikt att linjenämndernas ansvarsområden normalt kommer att bli alltför be— gränsade för att nämnderna skall vara lämpade som organ för den. utveckling och förnyelse av utbildningsutbudet, inte minst över gran-'. serna mellan befintliga enheter och linjer, som beredningen i likhet

Prop. 1975: 9 . 299

med U 68 anser vara en mycket viktig lokal uppgift. I den av U 68 föreslagna organisationen är utbildningsnämnderna, med de förhållande- vis breda yrkesutbildningssektorerna som ansvarsområden, avsedda att spela en väsentlig roll härvidlag. Beredningen utgår från att organ av denna typ kommer att visa sig erforderliga.

Det är enligt beredningens mening fullt tänkbart att utbildnings- nämnder inrättas för ett enskilt högskoleområde, även om den sam- manhållande organisationen är regional.

Det finns enligt beredningen för de mindre högskoleområdenas del anledning att pröva om inte, så länge utbildningsutbudet är "förhållan- devis begränsat, linjenämnder och enhetsstyrelse tillsammans kan fylla de uppgifter i planerings— och utvecklingsarbetet som enligt U 68:s förslag skulle åvila utbildningsnämnder.

Vad gäller utbildningsnämndernas sakliga ansvarsområden delar be- redningen bedömningen att yrkesutbildningssektorerna i vissa fall utgör lämpliga ramar för ett övergripande planerings- och utvecklings- arbete. Hänsyn måste emellertid tas till sektoremas olika karaktär och olika grad av inre samband.

Sammanfattningsvis förordar beredningen en större flexibilitet i fråga om utbildningsnämndsorganisationen än den av U 68 förutsatta. Planering och utveckling inom vidare fält av högskoleutbildning än vad som normalt täcks av linjenämnder bör sålunda i vissa-fall kunna fullgöras av berörd enhetsstyrelse eller regionstyrelse. I den mån dessa inte bedöms kunna själva fylla detta behov, bör enligt beredningens mening utbildningsnämnder inrättas, lämpligen genom beslut av region- styrelsen efter hörande av vederbörande enhetsstyrelser. Indelningen i yrkesutbildningssektorer bör vara en utgångspunkt för utbildnings- nämndsorganisationen men modifikationer av antytt slag bör kunna förekomma.

Utbildningsnämnderna blir med beredningens modell närmast att se som rådgivande och förslagsställande expertorgan till dels enhets- och regionstyrelser, dels linjenämnder. De torde få sina främsta uppgifter i den mera långsiktiga planeringen och utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation. När det däremot gäller t.ex. resursplancring och resursfördelning kommer tyngdpunkten att förskjutas till linje- nämnder och enhetsstyrelser.

Beredningen ansluter sig till U 68:s förslag att ansvaret för planering m.m. av forskning och forskarutbildning alltjämt skall åvila fakulteter! sektioner och att inom dessa mindre ledningsorgan skall inrättas.

Med en strikt tillämpning av U 68:s princip att endast sådana för- ändringar i forsknings- och forskarutbildningsorganisationen bör vid- tas, som är nödvändiga med hänsyn till förslagen i fråga om grundläg- gande utbildning, borde i den av beredningen föreslagna organisationen fakulteter/sektioner knytas till enheter. Detta skulle emellertid ha den

Prop. 1975: 9 300

enligt beredningens mening olyckliga konsekvensen att konservera en skillnad mellan »forskande» och >>icke forskande» enheter. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vikten av att utveckla ett samspel mellan forskningiforskarutbildning och grundutbildning över hela fältet av högskoleutbildning bör enligt beredningens mening fakultetsf'sektions- organisationen betraktas som gemensam för de olika berörda enheterna, även om varje fakultet/sektion administrativt är knuten till en viss enhet och replierar på dess förvaltning.

Tämligen genomgående betraktar de universitets— och högskoleorgan som yttrat sig över U68-beredningens promemoria beredningens idé med en kombination av regionala styrelser och enhetsstyrelser som överlägsen U 68:s förslag. Exempelvis anför filosofiska fakulteten i Linköping och dess utbildningsnämnd att beredningens förslag är av stort intresse, i synnerhet vad gäller de delar som —- om de konsekvent genomförs — innebär en delvis ny och annorlunda institutionell struk- tur, som på sikt kanske kan förbättra möjligheterna till förnyelse och utveckling.

T C 0 å sin sida anser att U 68:s förslag med en enda högskolestyrelse som ansvarig för all högskoleutbildning inom ett högskoleområde är att föredra framför beredningens fö-rslag. Regionstyrelserna löser inte frå- gan om den lokala splittringen. LO ser den av beredningen föreslagna ordningen som ett steg på vägen mot en ökad lokal samordning.

Vad beträffar den lokala organisationen finner bl.a. konsistoriet i Lund det positivt att beredningen avvisar U 68:s förslag om gemensam organisation med en högskolestyrelse på varje ort och i stället för de större orternas del förordar flera självständiga enheter med egna styrelser. Positiva till beredningens förslag i denna del är bl. a. även konsistorierna vid universitetet i Stockholm och Chalmers tekniska högskola samt åtskilliga andra universitetsorgan, styrelsen för social- högskolan i Örebro, TMR, SACO, Sveriges civilingenjörsförbund och SFS. SFS menar att beredningens förslag till lokal organisation inne- bär att man till en del kommer till rätta med de på sina håll stelbenta och konserverande beslutsstrukturcrna inom dagens högre utbildning.

Styrelsen för socialhögskolan i Örebro hänvisar till sitt yttrande över U 68 där styrelsen tillstyrkt U 68:s huvudtankegångar i väsentliga av- seenden, bl. a. i vad gäller en i Örebro lokalt sammanhållen högskola.

Vad beträffar förslaget om r e g i o n sty r e l s e r är bl. a. konsis- toriet i Uppsala i princip positivt till beredningens förslag. Regionali- seringen får dock enligt konsistoriet inte drivas så långt att UKÄ (UHÄ) berövas huvuddelen av sina nuvarande uppgifter.

En positiv grundinställning men farhågor för en ökad byråkratise- ring uttalas av konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm, huma- nistiska fakulteten i Umeå m.fl. universitetsorgan samt kommittén för postgymnasial utbildning i Värmlands län. Förslaget om regionstyrelser

Prop. 1975: 9 301

förtjänar enligt samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg allvarligt övervägande och kan komma att på sikt starkt påverka de organisato- riska förutsättningarna för högskoleverksamheten. Det är fakultetens förhoppning att det högre utbildningsväsendet i Sverige genom den föreslagna organisationen skall kunna bli på en gång mindre uniformt och lokalt mera samordnat och ändamålsenligt.

UKÄ påpekar att — omde föreslagna regionstyrelserna kommer till stånd — en ny beslutsnivå införs mellan de lokala styrelseorganen och någon form av central verksorganisation. UKÄ uttalar ett bestämt öns- kemål att kompetensområdena för skilda nivåer klart skall anges. Krav på förtydliganden i fråga om uppgifterna för bl. a. regionstyrelser fram- förs också av bl.a. konsistorierna vid universitetet i Stockholm och Chalmers tekniska högskola samt tekniska fakulteten i Lund. Först- nämnda konsistorium kan godta en regionstyrelse i Stockholm under förutsättning att den ges alla befogenheter som inte uttryckligen måste åvila ett centralt ämbetsverk.

Konsistoriet i Umeå tillstyrker en regionstyrelse för norra regionen, men betonar samtidigt vikten av att regionstyrelsen inte blir en mellan- instans mellan högskolan och det centrala ämbetsverket. Beslutsvägar- na bör förkortas, inte förlängas. Konsistoriet förordar bl. a. att region- styrelsema helt skall svara för fördelningen av medel för grundläggande utbildning.

Konsistoriet i Linköping anför bl. a. att en regional styrelse fyller en rad viktiga funktioner, inte minst när det gäller att finna lokalt stöd för en sammanhållen plan för verksamheten. Förslaget om inrättandet av regionstyrelser med bibehållande av såväl central verksfunktion som enhetsstyrelser leder dock till att — i jämförelse med nuläget — ytter- ligare en administrativ nivå skapas vilket konsistoriet ej kan acceptera. I vart fall i östra regionen bör regionstyrelsen integreras med befint- liga och tänkta enhetsstyrelser på så sätt att de ärenden som enligt be- redningens modell skulle ha behandlats i enhetsstyrelse i stället behand- las i ett inom regionstyrelsen utsett utskott.

Jönköpings läns landsting och Jönköpings kommun m.fl. betonar starkt att regionstyrelsens övergripande uppgifter skall gälla den totala högskoleutbildningen inom regionen oavsett huvudman.

Konsistoriet i Lund framhåller bl. a. att för det fall regionala organ med omfattande beslutsfunktioner inrättas — något som konsistoriet i och för sig kritiserar — måste högskoleverkets arbetsområden och uppgifter radikalt skäras ned för att inte den redan förekommande ris- ken för överorganisation skall bli alltför omfattande och ärendegången förlängas mer än nödvändigt. En tveksamhet eller en negativ attityd till förslaget med hänsyn till riskerna för en ökad byråkratisering redo- visar även bl.a. juridiska fakulteten och dess utbildningsnämnd, medi- cinska fakulteter: samt farmaceutiska fakulteten i Uppsala, juridiska

Prop. 1975: 9 - . 302

fakulteten i Stockholm, styrelsen för socialhögskolan i Örebro, SACO och Växjö kommun. SFS anser att en omfattande byråkratisering och förlängning av handläggningstider skulle bli resultatet om det inför- des en ny fullständig nivå mellan enheterna och UHÄ och avstyrker . för sin del att regionstyrelser inrättas.

Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller att utbildningen i Sverige knappast är regionsbunden, utan planeringen bör så mycket som möj— ligt ske för landet i dess helhet. Samråd vad gäller t. ex. forskning kan ske genom samarbetsnämnder utan dyr kansliorganisation. Synpunkter vad gäller kravet på riksplanering har även anförts av historisk-filoso- fiska och språkvetenskapliga sektionernas utbildningsnänuuler i Göte- borg, styrelsen för skogshögskolnn och statens skogsmästarskola, T MR och SACO. Det regionala samrådet kan lösas på informell väg, anser samhiillsvetenskapliga fakulteten i Stockholm och länsstyrelsen i Norr- bottens län. .

Humanistiska fakulteten i Göteborg anser att enda möjligheten att göra regionstyrelsen funktionsduglig torde vara att låta UKÄ återgå till att vara en rent formal-juridisk prövningsinstans, överföra alla ekono- miska befogenheter till regionstyrelserna och bryta ut fakultetsbered- ningarna som en särskild samordningsorganisation direkt under depar- tementet.

Konsistoriet i Linköping ansluter sig till beredningens deklaration att in 5 t i tu t i o n e r n a självklart måste komma att spela en nyckel- roll i bl. a. planerings- och utvecklingsarbetet. Den av beredningen tänk- ta uppgiftsfördelningen mellan institutioner och utbildnings— eller lin- jenämnder har redan utvecklats vid högskolan i Linköping. Såvitt nu kan bedömas har erforderlig samordning kommit till' stånd utan att institu- tionernas nyckelroll och initiativls' raft hotats.

Ytteiligare ett antal universitetsorgan — t. ex. sanzhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd samt teologiska fakul- teten i Lund och dess utbildningsnämnd — SACO rn. fl. är positiva till beredningens förslag vad gäller institutionernas ökade inflytande. Kon- sistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm menar att den precisering av institutionens uppgifter och ställning som beredningen gör är nyttig i många avseenden. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg konsta- terar att beredningen på ett helt annat sätt än U 68 är medveten om den centrala roll som ämnesinstitutionerna inom de filosofiska fakulte- terna hittills har spelat och även i fortsättningen bör spela.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser att institu- tionernas organisatoriska ställning bör återspegla den centrala roll som institutionerna har i utbildning och forskning, och att de inte bör bli serviceorgan åt linjenämnd, utbildningsnämnd och regionstyrelsen. Lik— nande synpunkter har även framförts av historisk-filosofiska och språk- vetenskap/lga sektionernas utbildizingsnämnder i Göteborg. Också juri-

Prop. 1975: 9 - ' 303

diska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd är tveksamma till beredningens förslag bl. a. med hänsyn till att det inte ger någon garanti för institutionernas fortsatta självständighet. Liknande synpunkter har även framförts av bl. &. teologiska fakulteten i Uppsala och humanistiska fakulteten i Lund.

TCO anför att beredningen lägger ett betydande självständigt ansvar för enstaka kurser och studiekurser på de enskilda institutionerna. Enligt" TCO:s uppfattning vore det naturligare att detta ansvar i stället lades på de olika linjenämnderna, i vilka representanter för arbetslivet föreslås ingå. Om ansvaret läggs på de enskilda institutionerna, som inte har den- na representation från arbetslivet, finns det betydande risker för att de ämnesmässiga aspekterna kommer att dominera över de arbetslivsan- knutna.

SFS anser att det är avgörande, vilket inte tillgodoses i beredningens förslag, att samhällskontakterna utökas i det löpande arbetet på institu- . tionsnivå.

De flesta som yttrar sig om formerna för institutionernas förvaltning tillstyrker beredningens förslag i denna del.

Konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola anför att cnhctsstyrel- _ serna bör ha rätt att ——'om institutionernas personal är ense därom —— besluta att institutionerna skall förvaltas av enbart prefekt. Samhällsre- tenskapliga fakulteten i Stockholm menar att. de positiva effekterna av försöksverksamheten med nya samarbetsformer bäst tas till vara i ett system, där styrelseformen kan tillämpas efter prövning av förutsätt- ningarna genom samråd mellan institutionerna och konsistorierna, i stort sett enligt gällande bestämmelser.

TCO påpekar att även serviceinrättningarna bör omfattas av nya for- mer för inflytande och samråd.

Beredningens förslag i fråga om linj e n ä m n d e r och 11 t b i 1 d- n i n g 5 n ä m n d e r tillstyrks av bl. a. tekniska fakulteten och matema- tisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnt'imnd i Lund samt kan- sistoriet i Umeå.

Konsistoriet i Uppsala menar att beredningens liksom U 68: s förslag till organisation innebär en total separering på fakultetsnivå av planering och ansvar för dels forskning/forskarutbildning, dels grundläggande ut- bildning. Konsistoriet finner det otillfredsställande och olämpligt att gö- ra en åtskillnad. Konsistoriet upprepar sitt tidigare framförda förslag om fakultetsstyrelser med representanter för lärare, övriga anställda och stu- derande, som skulle överta ansvaret för uppgifter som i dag vilar på ut- bildningsnämnder och fakultet. Liljenämnder, som är naturliga" organ för pedagogisk ledning och samordning av vissa utbildningslinjer, bör inrät- tas direkt under fakultetsstyrelse där inte särskilda skäl föreligger för en annan ordning. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm noterar att beredningen gör flera viktiga preciseringar som leder till förslag om en mer flexibel organisation men har invändningar mot att ansvaret för

Prop. 1975: 9 304

planeringen av eivilingenjörsutbildningen och forskarutbildningen i prin- cip skall läggas på skilda organ. Också juridiska fakulteten i Stockholm anser det, bl. a. med hänsyn till forskningsanknytningen, olyckligt att dela upp handläggningen av grundutbildnings- och forskarutbildnings- frågor på två organ. '

Humanistiska fakulteten i Lund menar att det förhållandet att utbild- ningsnämnder och linjenämnder organisatoriskt är helt annorlunda upp- byggda än fakulteter och sektioner kommer att starkt försvåra kommu— nikationerna mellan dessa olika organ. Konsistoriet i Lund vill att pla- nerings- och ledningsorganisationen för de filosofiska fakulteternas del liksom för närvarande skall följa. ämnesområdesprincipen. Liknande syn- punkter framförs av bl. a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm, hu- manistiska fakulteten i Uppsala, historisk-filosofiska och språkveten- skapliga sektionernas utbildningsnämnder i Göteborg samt matematisk- naturvetenskapliga fakulteternas utbildningsnämnder i Uppsala och Umeå.

F ilialnämnden i Örebro anser att det åtminstone inledningsvis bör va- ra möjligt att ha en gemensam nämnd för samtliga utbildningslinjer inom de filosofiska fakulteternas område. Denna nämnd skulle allt eftersom behov uppstår inrätta kommittéer och arbetsgrupper för särskilda linjer. Samhällsvetenskapliga fakulteten i Umeå och dess utbildningsnämnd samt konstistoriet i Linköping anser att frågan om inrättande av utbild- ningsnämnder och/eller linjenämnder bör avgöras lokalt. Några univer- sitetsorgan — t. ex. juridiska fakulteten i Stockholm och medicinska fa- kulteten i Umeå — menar att, om de föreslagna linjenämnderna inrät- tas, utbildningsnämnder med övergripande planeringsuppgifter blir onö- diga. SFS finner inte att beredningen presenterat argument för ett ge- nerellt inrättande av utbildningsnämnder. SFS menar dock att vid de största enheterna behov kan föreligga av utbildningsnämnder som be- redande organ till enhetsstyrelserna. Den frågan bör dock prövas lokalt.

Humanistiska fakulteten i Umeå menar att beredningens framställ- ning om utbildningsnämnder och linjenämnder ter sig oklar, och att det alldeles tydligt föreligger en allvarlig risk för överorganisation. Liknande synpunkter framförs av juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbild- ningsnämnd.

Humanistiska fakulteten i Uppsala är positiv till beredningens uppfatt- ning att åtskilliga befintliga utbildningsnämnder kan övergå till att bli linjenämnder. Om man utöver linjenämnderna även tänker sig ett organ av typen utbildningsnämnd, vill fakulteten förorda att det får karaktären av ett utskott antingen inom regionstyrelsen eller knutet till denna.

SACO menar att utvecklingen och förnyelsen av utbildningsutbudet bör åvila särskilda utbildningsnämnder. Dock vill SACO ifrågasätta om det inte vore lämpligt att inom någon eller några sektorer låta utbild— ningsnämndens uppgifter fullgöras av sådana ”stora” linjenämnder som i dag utgör utbildningsnämnder. TCO anser att utbildningsnämnderna är

Prop. 1975: 9 ' 305

utomordentligt värdefulla som organ för den övergripande och långsik- tiga planeringen inom grundutbildningen och som organ för samord- ningen av de olika utbildningarna inom en yrkesutbildningssektor. TCO ställer sig mycket tveksam til lenhets- och regionstyrelserna förutsätt— ningar att överta utbildningsnämndernas arbetsuppgifter och förordar därför att möjligheter skapas för utveckling av utbildningsnämnder på regional nivå.

Frågan om ledningsorgan för forskning och forskarutbildning behand- las i mycket begränsad omfattning i yttrandena över beredningens för- slag.

Hunmnistiska fakulteten i Umeå föreslår att särskilda ledningsorgan för fakulteter och sektioner inte skall vara obligatoriska.

Principer för sammansättningen av olika högskoleorgan

U 68-beredningen ansluter sig till U 68:s strävan att öka samspelet mel- lan högskoleorganisationen och samhället i övrigt. Detta gäller såväl den övergripande planeringen och resursfördelningen inom högskoleväsen- det som helhet som planeringen och utvecklingen av utbildningsutbudet inom olika sektorer och av olika enskilda utbildningslinjer. I det förra fallet blir det fråga om en anknytning till allmänna samhällsintressen och till planeringen inom andra samhällssektorer. I det senare fallet blir det främst fråga om en anknytning till yrkeslivet inom olika-om- råden. I båda fallen anser beredningen att en ändamålsenlig väg för att säkra kontakten mellan högskoleutbildningen och det omgivande samhället är att bereda plats för företrädare för samhälls— och yrkes- livet i berörda högskoleorgan.

Med den av beredningen föreslagna organisationen kommer de upp— gifter som U 68 tänkt skall åvila högskolestyrelsen att ankomma delvis på regionstyrelsen, delsvis på enhetsstyrelserna. Härvid kommer i första hand regionstyrelsen att få uppgifter som enligt beredningens bedöm- ning motiverar en. stark representation för allmänna intressen och en" anknytning till samhällsplaneringen i stort, _medan enhetsstyrelsernas uppgifter kommer att vara av den karaktären att de inom resp. enhet ' verksamma kan ges en stark ställning i styrelserna. Enligt beredningens mening bör denna skillnad komma till uttryck i principerna för sam- mansättning av de båda slagen av organ. I regionstyrelsen bör sålunda företrädare för allmänintressen utgöra flertalet av ledamöterna. I en- hetsstyrelserna bör däremot majoriteten bestå av lärare, övriga anställda och studerande vid resp. enhet. Beredningen kan tänka sig som rikt— punkt att proportionerna i båda fallen skall vara ungefär 2:1. Den exakta sammansättningen bör med hänsyn till regionernas och enheter- nas skiftande karaktär avgöras från fall till fall.

Beredningen anser det ändamålsenligt att en del av de ledamöter

Prop. 1975: 9 . 306

i regionstyrelser och enhetsstyrelser som företräder allmänna intressen utses av berörda landsting och kommuner på sätt som torde böra före— skrivas särskilt från fall till fall. Med hänsyn bl.a. till dels forskningen och forskarutbildningen, dels vissa utbildningslinjers —— t.ex. inom kulturområdet _ utpräglade ri-kskaraktär bör emellertid enligt bered- ningens uppfattning en del av ledamöterna.i fråga, däribland alltid ordföranden i regionstyrelsen, utses av regeringen. Förslagsvis bör hälften av de ledamöter som företräder allmänintressen utses i den förstnämnda ordningen och hälften i den sistnämnda. Variationer kan emellertid vara påkallade i fråga om enhetsstyrelserna med hänsyn till enheternas olika karaktär. Fiskesjö anför i'sin reservation att samtliga berörda ledamöter, utom ordföranden i regionstyrelsen, bör utses av landsting och kommuner.

Också de ledamöter i regionstyrelser som inte företräder allmänin- tressen bör enligt beredningens mening utses av regeringen i enlighet med vad som är praxis .i fråga om "bl.a. verksstyrelser, I fråga om företrädare för lärar- och övriga personalintressen samt studerande— intressen bör förslag avges av personal- och studerandeorgunisationerna. Fiskesjö anför för sin del att de vid högskolorna verksamma själva bör utse sina representanteri rcgionstyrelserna.

En direkt representation för varje enhet i regionstyrelsen, t.ex. genom rektor, är enligt beredningen knappast generellt möjlig med hänsyn till önskvärdheten att begränsa "det totala antalet ledamöter. Det bör från region till region närmare övervägas hur en representation för en- heterna skall utformas. En möjlighet. är att — efter mönster av den ordning som enligt statsmakternas beslut skall införas för jordbrukets högskolor _ en eller ett par av de berörda rektorerna ingår i region- styrelsen. Under alla förhållanden bör enligt beredningens mening rektor vid varje enhet ha närvaro— "och yttranderätt vid regionstyrelsens behandling av ärenden som berör enheten.

Internt rekryterade ledamöter i enhetsstyrelser bör enligt bered— ningens mening -—- förutom rel-:tor. som ex officio bör ingå som ord— förande, och i förekommande fall förvaltningschef — i princip utses av berörda grupper inom enheterna med beaktande av att såväl utbild- ningens som, i förekommande fall, forskningens intressen blir tillgodo- sedda. Hänsyn till olika karaktär hos enheterna, bl.a. till nu rådande förhållanden t.ex. inom försöksverksamheten med nya samarbetsformer, bör tas vid den närmare utformningen av bestämmelserna, som därför bör kunna få delvis variera från enhet- till enhet. Det senast anförda gäller även i fråga om ordningen för utseende av rektor.

Den av U 68 föreslagna riktpunkten för sammansättning av utbild- nings- och linjenämnder: 1/3 lärare, 1,13 studerande och l..-"3 företrädare för yrkeslivet, såväl arbetsgivare som arbetstagare, eller annan utbild— ningsorganisation synes beredningen väl avvägd. Den exakta samman-

Prop. 1975: 9 307

sättningen av varje nämnd bör inom ramen för av statsmakterna angivna allmänna riktlinjer fastställas av regionstyrelsen efter förslag av berörd eller berörda enhetsstyrelser. Regionstyrelsen bör också, sedan förslag inhämtats från berörda myndigheter, organisationer o.d., utse de nämnd- ledamöter som hämtas från yrkeslivet eller annan utbildningsorgani- sation. Härvid förutsätts dock utseendet av ledamöter i sådan linje- nämnd, vars ansvarsområde helt hör till en och samma enhet, delegeras till vederbörande enhetsstyrelse. Det finns enligt beredningen skäl för att ordförande utses särskilt i samma ordning som de utifrån hämtade ledamöterna. Lärar- och studerandeledamöter'i övrigt bör utses av organ eller grupper inom högskoleorganisationen på sätt regionstyrelsen eller enhetsstyrelsen bestämmer för varje nämnd. Beredningen förut- sätter liksom U 68 att erfarenheter från försöksverksamheten med nya samarbetsformer här nyttiggörs.

Inom fakulteter/sektioner bör enligt beredningen mindre lednings- organ skapas. I dessa bör — förutom ordinarie lärare, utsedda inom resp. fakultet/sektion — andra personalgrupper samt de studerande i forskarutbildning bli företrädda.

I fråga om institutionerna inom det nuvarande UKÄ-området utgår beredningen från att den inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer införda ordningen med en institutionsstyrelse, bestående av inom institutionen valda företrädare för olika grupper av anställda och för de studerande, samt en prefekt som verkställande ledning skall genomföras generellt. Prefekten, utsedd av enhetsstyrelsen, bör vara självskriven ordförande i institutionsstyrelsen.

Flera universitets- och högskoleorgan uttalar sig allmänt för att de vid läroanstalterna verksamma bör ha en starkare ställning än enligt beredningens förslag.

Exempelvis förordar historisk-filosofiska sektionens ntbildningsnämml i Stockholm att företrädare för lärare, övrig personal och studerande skall ha majoritet i de olika lokala och regionala organ som har att be- sluta om utbildningen. Medicinska fakulteten i Umeå motsätter sig inte de föreslagna principerna för sammansättningen av de olika högskoleor- gan-en, men fastslår att i enhetsstyrelser och institutionsstyrelser före- trädare för undervisning och forskning skall vara i majoritet. Farma- ceutiska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala finner inte anledning att andra kategorier än de som nu är representerade i motsvarande or- gan skall ingå i högskoleorganen på linjenämnds- och institutionsnivå. Även på högre nivå bör enligt nämnden lärare och studerande få ett ökat inflytande jämfört med beredningens förslag.

Konsistoriegruppcn i Luleå anför att strävan efter ett ökat samarbete mellan högskoleorganisationen och samhället i övrigt i första hand bör manifesteras i att företrädare för samhälls- och yrkesliv erhåller repre- sentation. i högskolornas styrelser och nämnder.

Prop. 1975: 9 308

Sveriges civilingenjörsförbund godtar beredningens förslag till sam- mansättning av nämnder, enhet:;— och regionstyrelser med vissa. reserva- tioner. .

Ett stort antal universitets- och högskoleorgan liksom bl. a. SFS be- tonar att företrädare för olika grupper inom högskolan skall utses av berörda grupper själva.

Beträffande enskilda organ anförs sammanfattningsvis följande syn- punkter.

Beredningens förslag till sammansättning av regionstyrelserna till- styrks av flera universitctsorgan — bl. a. matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala och tekniska fakulteten i Lund.

Konsistoriet i Umeå anser att regionstyrelserna bör ha en politisk- parlamentarisk majoritet. .

TCO är positiv till beredningens förslag och anser att det allmänna, däri inbegripet representanter för de stora löntagarorganisationerna, måste ha ett avgörande inflytande. Också LO tillstyrker beredningsför- slaget.

Konsistoriet i Uppsala är positivt till beredningens förslag med vissa förbehåll, bl. &. anser konsistoriet att minst två företrädare för i regio- nen belägna universitet (motsv.) bör vara självskrivna ledamöter. Också konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola är positivt till beredningens förslag men anser att rektorer för sådana enheter, där den verkställande myndigheten utgörs av ett rektorsämbete, regelmässigt bör vara leda- möter i regionsorganet. Övriga rektorer bör ha närvaro- och yttrande- rätt.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser att regionstyrelsen bör få en majoritet av högskolerepresentanter. Liknande synpunkter framförs vidare av bl. a. historisk-filosofiska sektionens utbildningsnämnd i Upp- . sala. '

Juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd menar att om regionstyrelsen blir chefsmyndighet, dvs. skall avge petita etc, bör inte de allmänna intressena få majoritet i styrelsen.

Konsistoriet i Linköping anser att hälften av ledamöterna i region- styrelserna bör representera de allmänna intressena och hälften de be- rörda högskolorna. Regionstyrelsen bör utses av regeringen efter förslag från berörda parter. ' .

Humanistiska fakulteten i Uppsala menar också att representationen skall vara lika stor för de inom högskolan verksamma 'som-för allmänna intressen. Samtliga i regionen ingående högskoleenheter bör dessutom vara företrädda.

SFS anser att de framsteg som gjorts genom försöksverksamheten med nya samarbetsformer riskerar att delvis gå förlorade vid ett genom- förande av beredningens förslag. Väsentliga beslut'läggs enligt detta

Prop. 1975: 9 309

på en nivå där studerande och anställda endast har ett marginellt, om ens något, inflytande.

SFS anser vidare att beredningens förslag till sammansättning av bl. a. enhetsstyrelserna kan komma att skapa en ökad dynamik inom hög- skoleväsendet. Humanistiska fakulteten i Göteborg m.fl. tillstyrker den föreslagna sammansättningen av enhetsstyrelserna.

LO anser att enhetsstyrelsernas föreslagna sammansättning inte med- ger en tillfredsställande förankring i högskolan för allmänintressena och ser den endast som en lösning på kort sikt.

Konsistoriegruppen i Luleå menar att en majoritet av platserna i styrelsen för högskolan i Luleå bör besättas av representanter för sam- hälle och yrkesliv. Styrelsen för socialhögskolan i Örebro", länsstyrelsen i Västernorrlands län och T CO m. fl. anser att allmänintressena bör vara i majoritet i enhetsstyrelserna. .

Bl. a. konsistoriet och juridiska fakultetens utbildningsnämnd i Upp— sala vill minska representationen 'för de allmänna intressena i enhets— styrelsen jämfört med beredningens förslag. Konsistoriet i Umeå'menar att enhetsstyrelsens sammansättning i stort sett bör vara densamma som det nuvarande konsistoriets. . '

Humanistiska fakulteten i Uppsala, tekniska fakulteten i Linköping, styrelsen för socialhögskolan i Örebro, konsistoriegruppen i Luleå, SACO och SFS m.fl. tillstyrker den föreslagna sammansättningen av utbildnings- och linjenämnder med "representation" för yrkeslivet.

T CO påpekar att då dessa organs" främsta uppgifter är att verka för ' att utbildningsutbudetoch utbildningsorganisationen utvecklas med hän- syn till arbetslivets behov det är av stor betydelse att det i nämnderna finns sakkunskap och erfarenhet från berörda yrkesområden. En på detta sätt direkt i yrkeslivet förankrad representation kommer att tillföra ut- bildningen väsentliga kvaliteter.

Konsistoriet :” Uppsala anser däremot att den exakta storleken på nämnderna och antalet representanter från yrkeslivet inte bör anges. Under alla förhållanden bör kategorin ”övriga anställda” tillförsäkras representation. Krav på representationför kategorin övriga anställda framförs även av TCO. ' .

Konsistoriet i Linköping menar att inflytandet från yrkeslivet kan kanaliseras genom att antingen styrelsen har möjlighet att till utbild- ningsnämnden (motsv.) knyta ledamöter med expertkunskaper från olika yrkesområden eller att inrätta särskilda yrkesråd eller att kombi- nera dessa förfaranden. Det torde i regel inte vara vare sig nödvändigt eller ändamålsenligt att företrädare för arbetslivet deltar i detaljplane- ringcn av läroanstalternas verksamheter.

Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm me- nar att den nödvändiga och självfallna kontakten med företrädare för ' arbetsmarknaden vad linjenämnderna beträffar på ett smidigare sätt än

Prop. 1975: 9 310

vad som föreslås kan upprätthållas genom tillfälliga adjungeringar, in- hämtande av remissyttranden över kursförslag etc. Liknande synpunkter har även framförts av bl. a. juridiska fakulteten i Uppsala och dess ut- bildningmämnd. '

Den centrala organisationen

U (SS-beredningen anser det självklart att en samordnad planering för högskoleutbildningen måste garanteras genom en samordning av den f.n. splittrade centrala organisationen under departementsnivån. Samtidigt framhåller beredningen att dess förslag om regionala ' styrelser för högskoleutbildning — och därmed sammanhängande möjligheter att decentralisera planerings- och samordningsuppgifter -—— ger delvis nya förutsättningar för bedömningar rörande den framtida centrala organi— sationens närmare utformning. Också andra faktorer, såsom forsknings- rådsutredningens kommande betänkande, är enligt beredningen av be- tydelse för bedömningarna i hithörande frågor. Beredningen anser det mot denna bakgrund nödvändigt att frågan om den centrala verksorga— nisationens utformning övervägs ytterligare.

UKÄ framhåller att utifrån de förutsättningar beredningen angivit och ståndpunkterna i läroanstalternas skrivelser, det är nödvändigt att följande uppgifter för en central verksorganisation skjuts i förgrunden: övergripande planering, utvecklingsarbete, kommunikation med sam- hällsinstitutioner på skilda områden och samordning av lokala initiativ. Betydande enighet råder enligt 'UKÄ om att högskolan måste"utvecklas också med stöd av en central, nationellt övergripande planering som ger statsmakterna underlag för beslut om inriktning och fördelning i stort av högskolesektorns resurser.

I övrigt behandlas frågan om den centrala organisationen endast i få yttranden över beredningspromemorian.

Juridiska fakulteten i Uppsala och'dess utbildningsnämnd menar att en långtgående centralisering och en alltför stor tillväxt av den centrala myndigheten var nackdelar i U 68:s förslag, som påtalades av många remissinstanser. Fakulteten vill varna mot alltför radikala åt- gärder i motsatt riktning. Bl.a. vill fakulteten erinra om de fördel- ningsuppgifter regionerna emellan som lämpligast kan lösas av en central sakkunnig instans, liksom framhålla att UKÄ haft och har betydelsefulla uppgifter när det gäller att säkra enhetlig förvaltnings- tillämpning och rättssäkerhet i besvärsärendcn.

Matenzarisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Upp- sala anser däremot att de sex regionstyrelserna skulle kunna lyda di- rekt under utbildningsdepartementet. Ett centralt verk skulle enligt nämnden knappats kunna tillföra något nytt i sakfrågor. Däremot

Prop. 1975: 9 311

skulle vissa samordnande funktioner kunna läggas på denna nivå, men många av dem skulle lika gärna kunna fullgöras genom samarbete emel- lan regionerna och för övrigt handläggas i departementet.

1.3.8 Genomförande

U 68-beredningen delar den bedömning U 68 —— och också KK -— givit uttryck för, nämligen att den av U 68 förordade studieorganisa- tionen och antagningsbegränsningen bör genomföras samtidigt med på KK:s förslag grundade förändringar i behörighets- och urvalsbestäm- melserna.

Beredningen ansluter sig också till U 68:s bedömning att planerings— och förberedelsearbetet inför en högskolereform, sedan principbeslut fattats av statsmakterna, bör anförtros särskilda organisationskommit- téer. Med den lösning av frågan om den lokala och regionala styrelse— organisationen som beredningen föreslagit ser beredningen det som naturligt att planeringsarbetet inom resp. region redan i denna fas hålls samman genom organisationskommittéer för var och en av de sex utbildningsregionerna. Under dessa organisationskommittéer bör vid behov särskilda kommittéer för enskilda högskoleområdcn kunna orga- niseras, dels för områden med mera omfattande befintliga resurser, dels för de områden som pekas ut som i första hand aktuella för ut- byggnad av utbildningsutbudet.

Konsistoriet i Linköping önskar en senareläggning av reformen för att vissa förutsättningar för reformen skall hinna klarläggas. Konsis— toriet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att propositionen om principbeslut inte bör läggas fram så tidigt som våren 1975. Enligt konsistoriet vore det också bättre med successiva reformer än en sam- lad, genomgripande och snar högskolereform.

Enligt TCO:s uppfattning bör planeringsarbetet på de olika nivåerna i högskoleorganisationen samordnas. Det är vidare angeläget att det sker en samordning i tiden av inrättandet av de lokala, regionala och centrala lednings— och planeringsorganen. En sådan samordning är en förutsättning för att genomförandet av beredningens förslag inte skall få negativa konsekvenser för den berörda personalen.

I flertalet yttranden från universitets- och högskoleorgan pekas på vikten av att anställda och studerande får medverka i organisations- kommittéerna. Även UKÅ framhåller att de som närmast berörs av en reform, såväl anställda som studerande, måste få goda möjligheter att medverka i organisationskommittéernas arbete. TCO ansluter sig till beredningens förslag och förutsätter att representanter för personal- organisationerna ges plats i organisationskommittéerna.

Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm framhåller att det

Prop. 1975: 9 312

är viktigt att direktiven till organisationskommittéerna blir sådana att de möjliggör flexibla och smidiga lösningar anpassade till resp. utbild- ningsenheters profil och egenart, om samtidigt positiva värden för hel- heten kan bevaras. Liknande synpunkter anförs av konsistoriet vid uni- versitetet i Stockholm.

Flertalet som berör frågan godtar också de föreslagna organisations— kommittéerna. Filialnämnden i Örebro anser dock att organisations- kommittéer bör tillsättas också för de enskilda högskoleorterna. Dessa lokala kommittéer borde få utse en del av ledamöterna i de regionala . kommittéerna. Enligt filialrädet i Växjö m.fl. är det mycket angeläget att utformningen av högskolan i Växjö anförtros åt en lokal organisa- tionskommitté. ' '

Prop. 1975: 9 313

2. Behörighet och urval till högskoleutbildning

2.1. KK 2.1.1 Allmän bakgrund'till kommitténs arbete (kap. 2)

De senaste årtiondenas genomgripande skolreformer har gett praktiskt taget alla ungdomar som "så önskar möjlighet att gå igenom en minst elvaårig skolutbildning i grundskola och gymnasieskola. Också för vuxna har utbildningsmöjligheterna ökat markant. När reformer genomförs på olika nivåer i utbildningsväsendet kan detta medföra krav på föränd- ringar av mer eller mindre formell art i gällande regler för behörighet och urval till fortsatt utbildning. Ett behov av nya kompetensregler kan också bli aktuellt, när en "förändrad syn på begreppet kompetens växer fram. Så har skett under de senaste tio åren. Redan i direktiven till kom- petensutredningen, vars förslag i betänkandet (SOU 1970: 21 och 55) Vägar till högre utbildning utgjort grunden för KK:s arbete, framhölls att den sakliga och inte den formella kompetensen skulle vara avgörande när det gällde att bestämma om en person skulle få tillträde till högre ut- bildning.

Denna syn på kompetensfrågorna avspeglas i statsmakternas princip- beslut år 1972 att den allmänna behörigheten till högre utbildning skall knytas till genomgången minst tvåårig linje i gymnasieskolan, under för- utsättning att vissa krav på kunskaper i svenska och engelska därtill är uppfyllda. Samma syn kommer till uttryck i direktiven till KK att före- slå behörighetsvillkor för dem som har en gymnasial utbildning som kan jämföras med gymnasieskoleutbildning och för dem som uppfyller vissa villkor beträffande ålder och yrkeserfarenhet. Att även andra meriter än betyg från behörighetsgivande utbildning,.enligt KK:s direktiv, skall tillgodoräknas vid urvalet av studerande till högre utbildning är ytter— ligare ett led i en medveten strävan att till högskoleutbildning rekrytera personer med skiftande utbildnings: och erfarenhetsbakgrund.

Under den tid KK arbetat har U 68 lagt fram sina förslag om refor— mering av högskoleutbildningen. Dessa förslag har haft stor betydelse för KK:s arbete och bl.a. medfört att kommitténs förslag i vissa avseenden har en tämligen öppen-utformning. Främst gäller detta frågan om hur antagningen till grundläggande statlig högskoleutbildning skall organi- seras och genomföras.

U 68:s förslag innebär vidare vissa ändrade förutsättningar beträffan- de gränsdragningen mellan gymnasial utbildning och högskoleutbildning. Även andra utredningar, t. ex. lärarutbildningskommittén, har under de senaste åren lagt fram förslag som rör gränsdragningen mellan det gym- nasiala stadiet och högskolan. ' _

Utgångspunkten för KK:s arbete är att-de allmänna behörighetsvill-

Prop. 1975: 9 314

koren för högre utbildning skall gälla för alla" utbildningslinjer i hög- skolan. Härigenom blir det lätt att definiera vilka utbildningsvägar som tillhör den högre utbildningen. Kommittén konstaterar samtidigt att hu- vuddelen av de av U 68 föreslagna linjerna i den nya högskolan kommer att omfattas av de nya allmänna behörighetsvillkoren redan vid ikraft- trädandet av dessa. För vissa utbildningsvägar föreligger förslag till änd- rad studieorganisation som bygger på de allmänna behörighetsvillkoren, medan andra är föremål för utredning. För de utbildningsvägar inom U 68:s högskola som inte i dag tillhör den högre utbildningen och som inte berörts eller berörs av avslutade eller pågående utredningar bör man. enligt KK:s uppfattning, snarast initiera en översyn av utbildningen. där en uppgift bör vara att ta ställning till om utbildningen skall byg- gas på de nya allmänna behörighetsvillkoren.

KK tar vidare upp'frågan hur ändrade villkor för allmän behörighet kommer att påverka sammansättningen av de sökande till högre utbild- ning. Härvid konstateras att utformningen av det studiesociala stödet spelar en väsentlig roll för i synnerhet vuxna utbildningssökandes möj- ligheter att bedriva studier i högskolan.

Vad gäller betygssystem och betygsättning måste kommitténs förslag till urvalsrcgler i allt väsentligt utgå från nuvarande förhållanden, trots att frågan om ett nytt system för betygsättningen i gymnasieskolan är aktuell genom arbeteti 1973 års betygsutredning.

Hänvisningar till S2-1

2.1.2. Allmän behörighet (kap. 3)

Alla högskolestuderande måste — oavsett vad de studerar —- upp- fylla de allmänna behörighetsvillkoren, medan däremot de särskilda för- kunskapskraven varierar mellan olika utbildningsvägar i högskolan.

De allmänna behörighetsvillkorens funktion i kompetenssystemet är bl. a. att garantera att de studerande har en allmänorientering som ett komplement till specialiserad högskoleutbildning och att — tillsammans med de särskilda förkunskapskraven — tillgodose kravet'på tillräckliga studieförutsättningar hos dem som antas till högskoleutbildning. De all- männa behörighetsvillkoren skall. härutöver fylla syftet att bättre ta till vara den tillgång i samhället som utgörs av studielämpliga personer, vilka nu ej har behörighet, dvs. ta större hänsyn till den sakliga än till den formella kompetensen.

Allmän behörighet genom utbildning (avsnitten 3.1 Och 32)

Genom statsmakternas principbeslut år 1972 har de allmänna behö- righetsvillkoren fastställts vad avser sökande från gymnasieskolan. En- ligt detta beslut har den allmän behörighet, som avslutat en minst två-

Prop. 1975: 9 315

årig linje i gymnasieskolan med fullständiga studiekurser och har kun- skaper i ämnena svenska och engelska motsvarande lägst två årskurser på social linje. '

KK skall enligt sina direktiv" föreslå vilka utbildningsvägar som där- utöver skall ge allmän behörighet. Kommittén finner det självklart att sådana utbildningsvägar som avlösts av de nuvarande tre- eller fyraåriga linjerna samt av ekonomisk, social och teknisk tvåårig linje i gymnasie- skolan (gymnasium och fackskola samt även flickskola med normalskole- .- kompetens) skall ge allmän behörighet. Detsamma gäller sådana utbild- ningar som redan i den nu gällande behörighetskungörelsen (1967: 450) jämställs med treårig gymnasieskollinje (folkskollärarexamen, småskol— lärarexamen m.fl.). Med samma självklarhet skall allmän behörighet tillkomma den som har avslutat sådan specialkurs i gymnasieskolan som är uppbyggd efter samma principer som gymnasieskolans tvååriga yrkes- inriktade linjer. '

För övrig utbildning inom och utanför gymnasieskolan bör principen vara att utbildningen ger allmän behörighet om dess slutnivå är jämförbar med den utbildningsnivå som gymnasieskolans linjer leder fram till och under förutsättning att ämnena svenska och engelska in- gått eller kompletterats i en omfattning som minst svarar mot den so- ciala linjens kurs i resp. ämne. Huvudmannaskapet för en utbildning skall inte tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. '

Mot bakgrund av denna princip föreslår KK att alla minst tvååriga specialkurser i gymnasieskolan som bygger på grundskolekompetens el- ler motsvarande skall ge allmän behörighet. Detsamma skall gälla spe- cialkurser om minst ett läsår som bygger på en obligatorisk förutbildning utöver grundskolan om minst ett läsår samt specialkurser om minst en termin som för tillträde kräver såväl förutbildning som praktik. I det senare fallet skall den sammanlagda skolmässiga utbildningen överstiga ett läsår och yrkespraktiken omfatta minst ett år. '

Även utbildningsvägar utanför gymnasieskolan skall på samma villkor som gymnasieskoleutbildning kunna ge allmän behörighet. Detta exempli- fieras med en rad utbildningsvägar bland vilka märks de nuvarande ut— bildningarna till sjukgymnast, sjuksköterska, arbetsterapeut, förskollärare, hushållslärare, textillärare m. fl. Vad avser behörighet genom studier vid folkhögskola föreslår KK att principen skall vara att den som gått ige- nom två årskurser vid folkhögskola och därvid läst engelska och svenska i tillräcklig omfattning skall ha allmän behörighet (för personer som inte har grundskolekompetens i botten skall även tredje årskurs vara ett krav). Eftersom innehåll och uppläggning av utbildningen kan variera kraftigt mellan olika folkhögskolor anser dock kommittén att folkhög- skolans lärarråd på begäran skall intyga dels om elevens folkhögskole- utbildning motsvarar lägst tvåårig gymnasieskoleutbildning med avseende

Prop. 1975: 9 316

på allmän utbildningsnivå, dels om ämnena svenska och engelska lästs i en omfattning som motsvarar den sociala linjens.

KK anser vidare att arbetsmarknadsutbildning samt utbildning som bedrivs inom studieförbund, fackliga organisationer, näringsliv och stat- liga och kommunala myndigheter skall kunna ge behörighet på samma villkor som övriga utbildningsvägar. Bedömningen av om sådan utbild- ning skall ge behörighet måste göras från fall till fall av antagnings— myndigheten, som då främst skall beakta, om utbildningsnivån kan jämföras med den man uppnår -i gymnasieskolan, och i lägre grad den sammanlagda utbildningstiden.

Allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet (avsnitt 3.3)

Försöksverksamhet med vidgat tillträde till viss högskoleutbildning inleddes den 1 juli 1969 på initiativ av kompetensutredningen. Verksam- heten, som regleras av kungörelsen 1969: 68, innebäri korthet att per-. soner som fyller 25 är senast under det kalenderår då inskrivning sker och som har varit yrkesverksamma under minst fem år eller på annat sätt skaffat sig motsvarande erfarenhet har rätt att bedriva studier inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet. Utöver dessa krav skall" de

studerande uppfylla de eventuella krav på förkunskaper som anges i- ' resp. normalstudieplan samt ha de övriga förkunskaper som oundgäng- ligen fordras. Sedan hösten 1970 gäller reglerna om vidgat tillträde även försöksvis vid socialhögskolorna samt från år 1971 den utbildning i stu- die- och yrkesorientering som bedrivs vid vissa lärarhögskolor.

KK har samlat in vissa erfarenheter från denna försöksverksamhet och grundar sina förslag bl. a._ på att dessa erfarenheter till övervägande del är positiva. En mera systematisk utvärdering av försöksverksamheten pågår vid socialhögskolorna, där man genom enkätundersökningar till- frågat den grupp studerande som antogs via försöksverksamhetens reg- ler höstterminen 1970 om deras erfarenheter av studierna efter en och efter fem terminers studier. Motsvarande undersökning kommer att genomföras för studerande antagna höstterminen 1972, där en första del- rapport föreligger, nämligen efter en termins studier. Vid alla undersök- ningstillfällena har enkäten också besvarats av en jämförelsegrupp bland övriga studerande. Den första undersökningsgruppen upplevde avsevärt mindre studiesvårigheter efter fem terminers studier än efter en termins. Studierna kändes också meningsfullare efter fem terminer och i alla äm- nen upplevde sig försöksgruppens personer ha nytta av sin yrkesverksam- het som en betydelsefull referensram för studierna. Även med avseende på mätbara studieresultat finns en förbättring efter fem terminers stu- dier och vid den tidpunkten skiljer sig inte försöksgruppens resultat an- märkningsvärt från kontrollgruppens. En brist i undersökningen, som försvårar tolkningen av resultaten, är att studieintensiteten inte har

Prop. 1975: 9 ' 317

mätts. Resultaten från den första- enkätundersökningen bland dem som antogs höstterminen 1972, alltså efter en termins studier, visar att skillna- derna mellan gruppen "normalstuderande” och försöksverksamhetsgrup- pen har minskat. Försöksgruppseleverna år 1972 tycks ha större studie- vana och bättre förkunskaper än de som antogs år 1970 och kontroll- gruppen år 1972 har 'i större utsträckning erfarenheter från yrkeslivet före studierna. '

KK föreslår nu att reglerna för vidgat tillträdeinte längre skall ha försökskaraktär och att begränsningarna med avseende på studiernas in- riktning skall försvinna. Den som har minst fem års yrkeserfarenhet vun- nen genom anställning och'uppnår 25 års ålder1 det kalenderår som stu- dierna påbörjas skall ha allmän behörighet till all högskoleutbildning. Med anställning skall jämställas arbete i eget företag, värnpliktstjänst- göring samt arbete i eget hem med vård av antingen barn under 10 år eller av andra personer som på grund av sjukdom, ålder eller handikapp behöver speciell omvårdnad. Vad gäller det krav på kunskaper i svenska som finns i de av statsmakterna fastställda allmänna behörighetsvill- koren för sökande från gymnasieskolan (mosv.) finner kommittén — bl.a. med hänvisning till erfarenheterna från försöksverksamheten -— att man generellt och utan krav på formell dokumentation skall anse att den aktuella gruppen har sådana kommunikationsfärdigheter m.m. som det allmänna behörighetskravet i svenska avser att tillgodose.2 KK menar dock att personer som har annat modersmål än svenska, danska eller norska måste dokumentera förkunskaper även i svenska för att uppnå allmän behörighet.

Goda kunskaper i engelska är i regel nödvändiga för att man skall kunna bedriva högre studier. KK föreslår därför att ett krav på förkun- skaper i engelska motsvarande minst två årskurser på social linje skall gälla även dem som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet. Detta krav skall dock primärt gälla dem som avser att studera en full- ständig utbildningslinje i högskolan. Vid vissa studiekurser kan man i dag följa studierna utan förkunskaper i engelska. Många äldre utbild- ningssökande har inte fått någon undervisning i engelska under sin skol— tid. Här föreligger således en klar skillnad mellan dem och dagens ung- domar. Det är angeläget att äldre utbildningssökande trots detta har möjlighet att — kanske främst i fortbildnings- och vidareutbildnings- syfte — skaffa sig högskoleutbildning. Något generellt krav på för- kunskaper i engelska enligt den sociala linjens lärokurs bör därför inte finnas för den som endast avser att studera en enstaka kurs eller stu- diekurs i högskolan. När den obligatoriska litteraturen inom enstaka kurser ställer krav på förkunskaper i engelska bör detta framgå av ve- - derbörande kursplan och de sökandes förkunskaper i språket bör kunna prövas och godtas på mera informella grunder.

1 Särskilt yttrande av Lars G. Nilsson. 2 Särskilt yttrande av Anders Arfwedson.

Prop. 1975: 9 . 318

Allmän behörighet genom utländsk förutbildning (avsnitt 3.4)

Vad beträffar de allmänna behörighetsvillkoren för personer med ut- ländsk förutbildning som söker högre utbildning i Sverige har KK inte funnit anledning att föreslå skilda krav för invandrare och för s.k. gäst- studerande vilket kompetensutredningen gjorde. Inga vägande skäl talar, enligt kommitténs uppfattning, för att utformningen av behörighets- villkoren skall avgöras av de studerandes sociala anknytning till Sverige eller av deras framtidsplaner. Även när det gäller studerande med utländsk förutbildning är det angeläget att till en utbildningsväg kunna rekrytera personer med varierande förutbildning och erfarenheter.

KK föreslår därför att sökande med utländsk förutbildning skall kun- na få allmän behörighet till högre utbildning i Sverige under förutsätt- ning att de med godkänt resultat slutfört en minst elvaårig skolutbild- ning som normalt avslutas tidigast vid 17 års ålder eller eljest är be- höriga till högskolestudier i sitt hemland. Detta förslag ger inte — som i dag —— nordiska sökande en särställning i förhållande till andra ut- ländska sökande. Alla nordiska studerande som hittills har haft formell allmän behörighet, nämligen de som avlagt studentexamen i nordiskt land, uppfyller emellertid kravet på minst elvaårig avslutad skolutbild- ning. Som en generell regel föreslår kommittén också att sökande med utländsk förutbildning skall kunna dokumentera kunskaper i engelska som kan jämställas med den sociala linjens lärokurs i ämnet.

Eftersom undervisningen så gott som undantagslöst bedrivs på svenska inom den grundläggande högre utbildningen finner KK det nödvändigt att ställa upp ett särskilt krav på kunskaper i svenska för sökande med utländsk förutbildning. Omfattningen av detta krav föreslås vara det studiemål som anges i nuvarande studieplan för kursen Svenska 3. Detta innebär att de studerande skall uppnå

förmåga att utan nämnvärda svårigheter följa undervisning och kon- vcrsation såväl i allmänna ämnen som inom det egna facket, ett gott uttal, fritt från störande felaktigheter, någon förmåga att förstå olika riksspråksvarianter, tämligen god förmåga att föra samtal och diskussioner såväl i all- männa ämnen som inom det egna facket, ökad färdighet att uttrycka sig skriftligt,

ökad kännedom om svenska kulturella och sociala förhållanden.

För sökande med utländsk förutbildning som har svenska, danska eller norska som modersmål menar KK att några formellt dokumente- rade förkunskaper i svenska inte behövs. Dessa sökande bör dock, liksom svenska sökande, ha vissa kommunikationsfärdigheter och kom- mittén föreslår därför att det skall krävas av dem antingen förkunskaper i svenska motsvarande den sociala linjens lärokurs i ämnet eller betyg

Prop. 1975: 9 319

från sista årskursen av den genomgångna utländska behörighetsgivande utbildningen i det språk på vilket undervisningen meddelats. Den här formulerade särregeln är knuten till behovet av att kunna följa en utbildning som bedrivs på svenska. Sökande med finska eller isländska som modersmål omfattas således av huvudregeln.

Även om samma behörighetsvillkor, enligt kommitténs förslag, skall gälla för invandrare och gäststuderande kan dessa båda grupper beräk- nas ha olika önskemål beträffande möjligheterna att skaffa sig erforder- liga förkunskaper i främst svenska. Flertalet gäststuderande kan beräk- nas ha en ganska omfattande allmän teoretisk förutbildning och önska tillträde till vissa bestämda studier med minsta möjliga tidsspillanlför inhämtandet av nödvändiga förkunskaper i svenska. En stor del av in- vandrarna däremot kan beräknas önska mera undervisning i svenska än vad kurserna Svenska 1—3 ger, mera samhällsorientering samt en be- tydligt mera omfattande studie— och yrkesvägledning än vad som för närvarande förekommer. För dessa sökande bör övervägas en ettårig preparandkurs inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Kursen bör om- fatta undervisning i svenska, engelska, samhällskunskap samt studie— och yrkesorientering och anpassas till de olika deltagarnas förutsättningar. För vissa studerande kan en sådan ettårig preparandkurs vara tillräcklig förutbildning för de avsedda studierna, medan andra får utnyttja kurs- utbudet inom den gymnasiala vuxenutbildningen för att efteråt kom- plettera sin utbildning till fullständig behörighet.

För de gäststuderande bör flera lösningar i fråga om svenskundervis- ning kunna övervägas, bl.a. en koncentrerad kurs i svenska inom den gymnasiala vuxenutbildningen, som utformas trappstegsformat så att den som redan förvärvat vissa kunskaper i svenska kan starta på en för honom lämplig nivå.

2.1.3. Särskilda förkunskapskrav (kap. 4) Riktlinjer för utformningen av förkunskapskrav (avsnitt 4.1)

Genom att skilja mellan regler för allmän behörighet och särskilda förkunskapskrav markerar man dels att högskolestuderande _ oavsett vad de studerar —— skall ha en i viss mening gemensam fond av erfaren- heter, kunskaper och färdigheter, dels att det för studier på olika ut- bildningsvägar i högskolan därutöver ofta krävs förkunskaper i ett eller flera av gymnasieskolans ämnen eller motsvarande kunskaper.

De särskilda förkunskapskraven har viktiga funktioner'att fylla både för de utbildningssökande och för högskolan.

De särskilda förkunskapskravens huvudfunktion gentemot de utbild- ningssökande är att ge information om vilka förkunskaper som samtidigt är både tillräckliga och nödvändiga —— nödvändiga även i den bemär-

Prop. 1975: 9 320

kelsen att de är ett formellt behörighetsvillkor —— för utbildningen i fråga. Elevernas val till och inom gymnasieskolan kan därför komma att i viss mån styras av de särskilda förkunskapskravens utformning. Det är väsentligt att dessa då utformas så att ingen av gymnasieskolans linjer blir en återvändsgränd. Detta utesluter inte att den som gått igenom gymnasieskolan i många fall måste komplettera sin utbildning med ett" eller flera ämnen för att bli formellt behörig till en viss utbildningslinje i högskolan. Sådana behörighetskompletteringar, menar kommittén, måste alltid vara tillåtna och möjliga att genomföra inom t. ex.-den kommu- ' nala vuxenutbildningens ram. Denna rätt gäller alla sökande till hög- skolan, oavsett på vilken grund de fått allmän behörighet.

Förekomsten av Särskilda förkunskapskrav tillförsäkrar högskoleut- bildningen att de formellt behöriga också har tillräckliga förkunskaper för att undervisningen skall kunna bedrivas med de mål och med det utbildningsinnehåll samt på den tid som gäller för utbildningslinjen i fråga.

KK är medveten om att man. genom att ställa upp särskilda förkun- skapskrav utöver de allmänna behörighetsvillkoren, endast kommer åt en del av vad som fordras för framgångsrika studier. De studerandes personliga egenskaper och intressen är i stor utsträckning oåtkomliga för formella krav.

Kommittén framhåller också att, i den mån det är möjligt att skilja mellan å ena sidan vad den högre utbildningen och å andra sidan vad den kommande yrkesverksamheten kräver av förkunskaper i olika äm- nen, yrkeskraven i första hand bör tillgodoses genom högskoleutbild- ningen. Kommittén har således försökt hålla isär vad som krävs för "ut- bildningen och vad som är renodlade yrkeskrav och formulerar sina _ förslag om förkunskapsämnen med hänsyn till vad utbildningen kräver.

Om förkunskapskrav utformas så att de omfattar de nödvändiga för- kunskaperna måste de uppfyllas av alla sökande till en utbildningslinje oavsett allmän behörighetsgrund. KK finner det dock angeläget att dessa förkunskapskrav skall kunna inhämtas och redovisas på olika sätt. Vuxna utbildningssökande med en relativt lång arbetslivserfarenhet bör kunna möta andra krav på dokumentation av förkunskaper än ung- domar som har större delen av sina erfarenheter och kunskaper från skolarbetet. Genom att låta de vuxnas samlade erfarenheter och utbild- ning vunnen på olika vägar bilda underlaget för en bedömning av om de uppfyller förkunskapskrav i ett visst ämne vinner man två syften. Dels blir det lättare för de vuxna som har reellt sett tillräckliga kun- skaper att vinna inträde i högskoleutbildning, dels kommer högskole- utbildningen att tillföras personer med olika utbildnings- och erfaren- hetsbakgrund och med skilda mål för sina studier. Detta måste kunna berika undervisningssituationen och vara till fördel för högskolans ar- bete.

Prop. 1975: 9 321

Med här angivna utgångspunkter har KK formulerat följande rikt- linjer för utformningen aV de särskilda förkunskapskraven, vilka bör iakttas av de myndigheter som har att förordna om sådana förkun- skapskrav:

Krav på förkunskaper skall normalt uttryckas som krav på kunskaper motsvarande hel årskurs -i gymnasieskolan. Krav på förkunskaper för viss utbildning skall kunna helt uppfyllas på någon studieväg i gymnasieskolan. '

Endast'för studierna nödvändiga krav på förkunskaper skall upp- ställas.

Kvalitativa krav (avsnitt 4.2)

För att de särskilda förkunskapskraven skall fylla avsedda funktioner måste de studerande ha goda kunskaper i de ämnen som kraven gäller. Dessa kan beräknas vanligen bli tre eller fyra till antalet. Erfaren- heten visar att den som har ett betyg lägre än 3.främst i vissa förkun- skapsämnen av färdighetskaraktär (matematik och moderna språk) löper större risker att misslyckas med sina studier än den som har ett högre betyg. Med hänsyn till bl. a. svårigheten att isolera och exakt mäta be- grepp som förkunskaper ooh studieframgång menar emellertid KK att man inte i detalj bör reglera vilket betyg som skall fordras i ett enskilt ämne.1 I stället bör ett lägsta medelvärde av betygen i de särskilda för- kunskapsämnena fastställas som ett behörighetsvillkor. Kommittén före- slår att detta lägsta medelvärde skall vara 3,0.

Förslag om särskilda förkunskapskrav (aVsnitt 4.3 och 4.4)

Enligt KK:s uppfattning bör begreppet högskoleutbildning förbehållas utbildningsvägar som bygger på de allmänna behörighetsvillkoren. De av KK angivna riktlinjerna bör gälla all grundläggande högskoleutbild— ning under statligt och kommunalt huvudmannaskap. Mera i detalj ut— arbetade förslag till förkunskapskrav lägger KK fram beträffande följan— de utbildningsvägar i högskolan, varvid kommittén tagit hänsyn såväl till den nuvarande studieorganisationen som till U 6815 förslag till utbild— ningslinjer i den framtida högskolan: teologisk, juridisk, medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet, jordbrukets högskolor, teknisk fakultet, socialhögskola, lärarhögskolornas klasslärarlinjer samt filosofisk fakultet. Det är främst beträffande filosofisk fakultet som kommittén lägger fram ett till U 68:s förslag särskilt anpassat förslag. '

KK:s detaljförslag till särskilda förkunskapskrav har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete och kontakter med företrädare för samtliga

1 Särskilt yttrande av Anders Arfwedson. 21 Riksdagen 1975. 1 saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 323 berörda utbildningsvägar, såväl lärare som studerande och utbildnings- administratörer.

Enligt KK:s uppfattning finns det anledning att särskilt uppehålla sig vid förkunskapskrav i ämnena svenska och engelska. Dessa båda ämnen ingår i de allmänna behörighetsvillkoren i en omfattning som motsvarar den sociala linjens lärokurs, dvs. två årskursers studier i resp. ämne. En- ligt kommitténs mening bör dessa krav i många fall kunna vara till- fyllest för att tillgodose att de sökande har tillräckliga kommunikations- färdigheter i svenska och förmåga att tillgodogöra sig engelskspråkig kurslitteratur. För kommittén har frågan gällt vilka utbildningslinjer i högskolan som med hänsyn till utbildningens innehåll och mål kräver ytterligare kunskaper i svenska och engelska.

Beträffande ämnet svenska anser KK att ett förkunskapskrav som motsvarar tre årskurser i gymnasieskolan är berättigat endast för ut- bildning vid nuvarande historisk-filosofisk eller språkvetenskaplig sek- tion.1 '

Beträffande förkunskaper i engelska motsvarande tre årskurser i gymnasieskolan stannar KK för att föreslå ett sådant krav för högskole- studier i ämnet engelska samt för klasslärarutbildningen. För övriga utbildningsvägar, menar kommittén, är kravet på kunskaper i engelska närmast ett krav på förmåga att läsa engelsk kurslitteratur. Det bör där- för .i princip kunna tillgodoses genom det allmänna behörighetsvillkoret i engelska. Emellertid anser kommittén att det finns anledning att vidta vissa åtgärder till stöd och vägledning åt blivande högskole- studerande, som ger dem möjlighet att bedöma om deras förkunskaper i engelska är tillräckliga. Erfarenheten visar att den som inte har ett täm- ligen högt betyg i engelska från: tvåårig lärokurs har svårigheter att till- godogöra sig engelsk kurslitteratur. Inte minst gäller detta den som på social linje valt allmän kurs (lättare kurs) i ämnet. Elever med låga be- tyg i engelska liksom andra sökande till högskoleutbildning= vilka öns- kar pröva sina kunskaper i ämnet bör därför genomgå ett läsförståelse- prov i engelska. KK föreslår att SÖ får i uppdrag att i samarbete med UKÄ utarbeta ett sådant prov och att därvid pröva på vilket sätt detta bäst kan erbjudas inom ramen för den planerade organisatio- nen av ett studielämplighetsprov. Samma eller parallella versioner av pro- vet i engelska bör i framtiden också erbjudas inom de orienteringskurser för blivande högskolestuderande vilka för närvarande förekommer som försöksverksamhet inom den kommunala vuxenutbildningen.

I KK:s detaljförslag till särskilda förkunskapskrav för olika utbild- ningslinjer är förkunskaper i tre eller fyra ämnen det vanligaste kravet. Undantag utgör klasslärarutbildningen, där antalet förkunskapsämnen är

1 Särskilda yttranden av Anders Arfwedson samt experterna Sten Heckscher och Jörgen Ullenhag. 3 Särskilda yttranden av Anders Arwedson och Ingalill Thorsell—Eriksson.

Prop. 1975: 9 . 323

sex. Förkunskapskraven är vanligen uttryckta som krav på kunskaper motsvarande tre- resp. tvåårig lärokurs i visst ämne som förekommer på en eller flera linjer i gymnasieskolan. I några fall finner dock kom- mittén att ämnen med olika ämnesbeteekningar och innehåll kan täcka alternativa sätt att uppfylla ett och samma förkunskapskrav. Exempelvis föreslås att två årskurser biologi och två årskurser naturkunskap båda skall anses uppfylla krav på förkunskaper i biologi för studier vid t.ex. medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet.1 I vissa fall skall också avgångsbetyg från en tvåårig linje anses motsvara förkun- skapskravet i visst ämne från treårig linje. Således föreslås att avgångs- betyg från tvåårig teknisk linje skall jämställas med tre årskurser mate- matik när det gäller behörighet för arkitektur- och lantmäterilinjerna samt att avgångsbetyg från social linje skall jämställas med tre års- kurser samhällskunskap, vilket föreslås som särskilt förskunskapskrav för samhällsvetenskapliga och juridiska studier samt för studier vid sodalhögskola.

Olika vägar att få behörighet (avsnitt 4.6)

KK konstaterar att behovet att behörighetskomplettera efter genom— gången gymnasieskola kan bli aktuellt för många utbildningssökande. Detta gäller såväl de särskilda förkunskapskraven som de krav på kun- skaper i svenska och engelska som ingår i de allmänna behörighetsvill- koren. Många linjer i gymnasieskolan ger inte kunskaper av tillräcklig omfattning i dessa båda ämnen. Det finns dock vissa möjligheter för eleverna att redan under gymnasietiden bredda sin behörighet vad avser såväl den allmänna som den särskilda behörigheten. Ett sätt är att läsa s.k. utökad studiekurs, vilket innebär att eleven frivilligt deltar i under- visningen i ett eller flera ämnen som förekommer som obligatoriska för andra studerande i gymnasieskolan. Även om möjligheterna att utöka sin studiekurs i realiteten är begränsade —— bl. a. därför att det är myc— ket arbetskrävande för eleven _ menar kommittén att det är angeläget att skolan prövar alla möjligheter att tillmötesgå önskemål om utökad studiekurs för de elever som bedömer sig ha förutsättningar att genom— föra en sådan.

Allmän behörighet utan komplettering ger endast tre av de tvååriga linjerna, medan ytterligare tre kan ge sådan behörighet om engelska valts inom ramen för det obligatoriska tillvalet. På övriga tvååriga lin- jer förekommer ämnet svenska endast i årskurs 1 Och eleverna från des— sa linjer måste alltså komplettera sina kunskaper i detta ämne för att få allmän behörighet. Om de inte har engelska inom ramen för det obligatoriska tillvalet, måste de komplettera även detta ämne.

KK räknar emellertid med att man i framtiden _— i enlighet med ett

1 Särskilda yttranden av Anders Arfwedson och Ingalill Thorsell-Eriksson.

Prop. 1975: 9 324

förslag från Sö —— skall kunna läsa även svenska inom ramen för det fria tillval (egentligen utbyte avundcrvisningen i yrkesbetonat ämne mot undervisning i annat ämne) som enligt skolstadgan skall kunna medges elev i årskurs 2 på alla tvååriga. linjer utom ekonomisk. social och tek- nisk. Härigenom skulle eleverna få ökade möjligheter att skaffa sig all- män behörighet redan under gymnasieskoletiden.

Kommittén anser vidare att den elev som önskar bredda sin behörig- het under gymnasieskoletiden genom att läsa svenska och/eller engelska inom den kemmunala vuxenutbildningen bör kunna göra detta utan hinder av nuvarande åldersbestämmelser för kommunal vuxenutbildning.

Även om här redovisade åtgärder genomförs kommer behovet av att kunna behörighetskomplettera efter avslutad gymnasieskola ändå att vara stort, främst med avseende på de särskilda förkunskapskraven. Detta gäller sökande med alla slag av behörighetsgrunder. KK finner det viktigt att nödvändiga kompletteringar skall kunna genomföras utan organisatoriska och andra hinder samt i princip på de studerandes hem- ort. Minst en ort i varje län bör ha sådana resurser för den kommunala vuxenutbildningen att de studerande kan garanteras att inom rimlig tid få tillgång till undervisning i samtliga berörda ämnen.

2.1.4. Urval bland behöriga sökande (kap. 5) Allmänna förutsättningar för ett nytt urvalssystem (avsnitt-5.1)

Om antalet behöriga sökande överstiger antalet utbildningsplatser vid en viss utbildningslinje, måste ett urval göras bland de sökande. Det främsta kriteriet för ett sådant urval skall vara de studerandes förvän- tade lämplighet för de avsedda studierna. Vidare skall en varierad er- farenhetsbakgrund bland de studerande främjas genom att arbetslivser- farenhet tillgodoräknas som merit. Genom att tillämpa kvotering skall man garantera en allsidig sammansättning avstuderandegruppen.

På dessa riktlinjer från direktiven bygger KK sitt förslag till urvals— system. En strävan har därvid varit att skapa ett system som kan bidra till att minska den sociala snedfördelningen bland de studerande i hög- skolan. Kommittén finner dock att en rad andra faktorer spelar en större roll för den sociala sammansättningen av studerandegruppen än urvals- reglema, vilka får effekter relativt sent i den enskilde studerandens liv. Förhållanden inom det underliggande skolsystemet spelar en väsentlig roll liksom förhållanden i den enskildes hemmiljö och övriga omgiv- ning, vilka skolsystemet inte förmår påverka. Inom högskolesystemet spelar sannolikt det studiesociala stödets utformning en nyckelroll för rekryteringen men även t. ex. lokalisering av högskoleutbildning och for- merna för distribution av sådan utbildning är viktiga om man vill upp- nå en jämnare social rekrytering. En mera differentierad högskola, med

Prop. 1975: 9 325

utbildningslinjer som svarar mot skilda sökandegruppers behov och önskemål, bör också kunna medverka till en jämnare social fördelning inom högskoleutbildningen i dess helhet.

KK diskuterar också vilka möjligheter som finns att konstruera ett urvalssystem som fyller högt ställda krav på överskådlighet och informa- tionsvänlighet och finner att detta krav _ ehuru viktigt — måste som princip vara underordnat andra väsentliga krav på urvalssystemet och gälla endast tillsammans med de övriga förutsättningar som är givna för KK:s arbete. Ett uppfyllande av dessa förutsättningar måste, finner kommittén, köpas till priset av ett urvalssystem som sannolikt kommer att vara mindre överblickbart och ge större informationsproblem än vad dagens system gör. Man måste alltså räkna med ett större behov av in- formation såväl inom som utanför gymnasieskolan.

Vad beträffar räckvidden av kommitténs förslag till antagningsregler bör reglerna kunna tillämpas vid huvuddelen av utbildningslinjerna i hög- skolan. Vid vissa utbildningslinjer bör dock modifierade antagningsregler kunna tillämpas, t.ex. vid vissa konstnärliga utbildningsvägar och vid ' utbildningsvägar som rekryterar sina studerande huvudsakligen från en enda linje i gymnasieskolan. Även vid antagning till externt rekryterad verksutbildning bör modifierade antagningsregler kunna tillämpas.

KK anser vidare att det finns sakliga skäl för att föreslå skilda ur- vals- och antagningsregler för å ena sidan sökande till fullständiga ut- bildningslinjer, å andra sidan sökande till enstaka kurser, och att derikt- linjer för urvalet som anges i prop. 1972: 84 i första'hand bör gälla sökande till fullständiga utbildningslinjer.

Indelning och placering i grupper (avsnitt 5.2.1)

En kvotering, som skall säkerställa en allsidig sammansättning av stil—. derandegruppen, innebär att de sökande delas in i grupper enligt sär- skilda regler. Inom varje grupp måste de sökande kunna rangordnas och deras meriter måste därför vara inbördes jämförbara.

KK föreslår att de sökande skall delas in i följande grupper: I Sökande med avgångsbetyg från tre— eller fyraårig linje i gymnasie- skolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer.

II Sökande med avgångsbetyg från tvåårig linje i gymnasieskolan eller från linjekonstruerad specialkurs samt sökande från motsvarande huvudsakligen avvecklade skolformer.

III Övriga behöriga sökande utom de som förs till grupp IV.

IV Sökande med utländsk behörighetsgivande utbildning samt icke svenska medborgare som är 25 år och har minst fem års arbetslivs- erfarenhet.

Prop. 1975: 9 326

I var och en av grupperna I——III skall finnas en undergrupp för sö- kande med tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet.

I grupperna I och II skall ur'valsinstrumentcn vara betyg samt i före- kommande fall resultat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet mätt i tid. I grupp III, som består av personer med behörighet från folkhögskola, från vissa specialkurser i gymnasieskolan och från annan gymnasial utbildning samt personer som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet, kan betyg inte användas som urvalsinstrument eftersom de sökande antingen saknar sådana eller har inbördes ojäm- förbara betyg. Urvalsinstrumenten i denna grupp kan därför bli resultat av studielämplighetsprov samt arbetslivserfarenhet mätt i tid.

För sökande i grupp IV skall göras en bedömning av förekommande meriter.

Det generella behovet av en motsvarighet till dagens fria kvot har enligt kommitténs uppfattning 'bortfallit genom att de sökandegrupper som för närvarande antas endast inom fri kvot får allmän behörighet och därför kan föras till någon av de fyra grupperna. Ett annat skäl är att det nya urvalssystemet tar hänsyn till andra meriter än betyg, en hän- syn som i dag kan tas endast inom ramen för fri kvot. Därtill kommer att antalet sökande som skall bedömas inom fri kvot, om vissa sökande- grupper helt förs till en sådan, kan bli mycket stort, om U 68:s förslag om total antagningsbegränsning i högskolan genomförs. Den fria bedömning som man eftersträvar i en fri kvot måste då sannolikt ersättas av en standardiserad och formell bedömning som kan uttryckas i något mått (poäng) och möjliggöra en rangordning. Fördelarna med den fria kvo- ten skulle härigenom gå förlorade.

KK menar emellertid att det även i fortsättningen finns ett behov av att kunna göra en friare bedömning av vissa sökande, en bedömning som kan leda till att en person antas med förbigående av personer med poängmässigt bättre meriter. Kommittén föreslår således att man med förtur skall kunna anta sökande med sådana handikapp m. m. som moti- verar att särskild hänsyn tas till den sökandes behov av utbildning, an- tingen behov av speciell utbildning eller behov av utbildning på viss ort. Sådana sökande skall bedömas :'- särskild ordning av antagningsmyndig- heten efter föreskrifter som utfärdas av tillsynsmyndighetcn. Om dessa föreskrifter görs förhållandevis utförliga och i viss mening restriktiva, bedömer KK att man inte skall behöva maximera det antal platser som får tilldelas sökande med sådan förtur.

Även om således alla behöriga sökande kan placeras i någon av de fyra grupperna, är inplaceringen av en enskild sökande i kvotgrupp inte helt problemfri. Man måste nämligen räkna med att det kommer att finnas personer med ”dubbel behörighet” och man måste därför regel- fästa hur antagningsmyndigheten skall förfara i dessa fall. Tre alternativ synes därvid möjliga. Antingen bestämmer man att en sökande med

Prop. 1975: 9 327

dubbel behörighet skall placeras i den grupp där han enligt sin senast (alternativt först) genomgångna behörighetsgivande utbildning hör hem— ma oller låter man den sökande konkurrera i alla de grupper där han behörighetsmässigt hör hemma eller låter man den sökande själv välja i vilken grupp han vill bli placerad.

Att mekaniskt tillämpa en regel om först eller senast genomgången utbildning som gruppbestämmande kan få mindre gynnsamma konse- kvenser. Inte heller vill KK förorda att den sökande skall få konkurrera i flera grupper, eftersom detta är tveksamt från rättvisesynpunkt och skulle kunna ses som ett uttryck för att man från samhällets sida sank- tionerar ett hopande av behörighetsgivande utbildningar i konkurrens- syfte. Kommittén stannar därför för att föreslå att en sökande med flera behörighetsgrunder själv skall få välja vilken grupp han vill till- höra, i medvetande om att inte heller denna metod är invändningsfri.

KK diskuterar också hur man skall förfara med personer vars be- hörighetsgivande utbildning ligger mycket långt tillbaka i tiden och fram- för därvid uppfattningen att den behörighet som en utbildning ger inte skall kunna gå förlorad med tiden. Däremot, menar kommittén, är det rimligt att en person i urvalssituationen inte skall meritvärderas efter ett betyg som getts långt tillbaka i tiden. KK föreslår därför att sökande med ett minst tio år gammalt behörighetsgivande betyg alltid skall pla- ceras i grupp lll, där betygen inte meritvärderas.

Meritvärdering av betyg (avsnitt 5.2.2)

KK menar att avgångsbetygets meritvärde, liksom i dag, skall vara ett medelvärde av de enskilda ämnesbetyg som ingår i avgångsbetyget. Hu- vudprincipen bör därvid vara att alla betyg meritvärderas, oavsett i vil- ken årskurs ett ämne enligt läroplanen avslutats. Att — som fallet är i dag — ha särbestämmelser för meritvärdering av betyg i ämnen som avslutats i tidigare årskurser än den högsta får i vissa fall orimliga kon- sekvenser. Fördelningen på årskurser av läroplanens olika ämnen görs med andra utgångspunkter än meritvärderingsreglernas detaljutformning. Kravet på en logisk uppbyggnad av lärostoffet och på en rimlig fördel- ning av elevernas arbetsbörda liksom på att det sammanlagda timtalet skall fördelas jämnt öVer årskurserna kan exempelvis medföra att ett ämne som är karaktäristiskt och viktigt för en linje ändå avslutas tidi- gare än i högsta årskursen eller att samma ämne ligger i olika årskurser på olika linjer. Undantag från regeln att alla ämnen i avgångsbetyget skall meritvärderas bör dock göras för ämnen som lästs frivilligt inom ramen för utökad studiekurs. Det finns vidare skäl att uppmärksamma den ökade betygsjakt som kan bli följden av att eleverna redan från bör- jan måste inrikta sig på att få så höga betyg som möjligt i ett stort antal ämnen. Kommittén föreslår därför att man, på linjer där antalet betyg-

Prop. 1975: 9 28

satta ämnen överstiger tio, inte skall ta med de två ämnen där eleven har sina lägsta betyg i meritvärderingsunderlaget.

På vissa tvååriga linjer är antalet betygsatta ämnen i stället särskilt lågt, vanligen fyra. KK har'diskuterat behovet av särskilda åtgärder vid meritvärderingen av betyg från dessa linjer, nämligen en viktning av betyget i det yrkestekniska ämne som omfattar större delen av timtalet. Efter vissa undersökningar har kommittén dock funnit att övervägande skäl talar mot en sådan form av viktning.

Vad beträffar betyg-i ämnen som 'behörighetskompletterats efter av- slutad behörighetsgivande utbildning föreslår KK att dessa inte skall medräknas vid meritvärderingen.1 Flera skäl talar för denna ståndpunkt, bl.a. den att en bestämmelse om meritvärdering av behörighetskom- pletterade betyg och därmed ett krav att uppnå ett mycket högt sådant skulle ha reell innebörd endast. för" sökandeinom grupperna I och II, medan sökande som tillhör grupp III skulle kunna nöja sig med att kompletteras upp till behörighetsgränsen, eftersom betyg över huvud taget inte meritvärderas i' denna grupp. Det är emellertid samtidigt kom- mitténs uppfattning att man genom information tillblivande högskole- .- studerande skall stimulera dem att skaffa sig så goda förkunskaper som" möjligt i de särskilda förkunskapsämnena.

KK:s förslag till indelning i grupper innebär att sökande med siffer- betyg och sökande med bokstavsbetyg ingår i samma grupp. Det blir då nödvändigt att skapa regler för översättning av bokstavsbetyg (enligt en sjugradig skala) till sifferbetyg (enligt en femgradig skala). Kommittén föreslår följande översättningsregler:

Berömlig (A)

Med utmärkt beröm godkänd (a) Med beröm godkänd (AB) Icke utan beröm godkänd (Ba) Godkänd (B) Icke fullt godkänd (Bc) Otillräcklig (C)

i—AHNUJ-hmkll

KK tar också upp frågan om viktning av betygen i de särskilda för- kunskapsämnena. I debatten har från vissa håll framförts att man med en sådan viktning skulle kunna rekrytera personer med särskilt goda kun- skaper i de ämnen som är viktiga för framgångsrika studier inom resp. linje. Kommittén har genomfört .vissa undersökningar av en sådan vikt- nings effekter på rangordningen. av de studerande jämfört med en rang- ordning efter oviktade betyg och funnit'att effekterna sannolikt blir så små att de inte kan anses uppväga de nackdelar som ett viktningsför- farande kan beräknas få framför allt för arbetet i gymnasieskolan. KK _ hänvisar också till sitt förslag om att ett lägsta medelsbetyg av 3,0 i för—

1 Särskilt yttrande av Anders Arfwedson.

Prop. 1975: 9 329

kunskapsämnena skall krävas för behörighet. Den stymingseffekt som man kan uppnå med viktning bör i stället kunna erhållas genom denna regel utan att effekterna på den avlämnande skolan blir lika ofördel- aktiga.

Meritvärdering av studielämplighetsprov (avsnitt 5.2.3)

SÖ har haft ett särskilt uppdrag att utveckla och utpröva ett studie- lämplighetsprov som skall kunna användas vid urvalet av studerande till högre utbildning samt att föreslå hur studielämplighetsprövningar skall organiseras (jfr 2.2 i det följande). I KK:s uppdrag ingår att lägga fram förslag om studielämplighetsprovets användning inom urvalssyste- , met.

Kommittén utgår i sina förslag om användande av studielämplighets- provsresultat vid meritvärdering av sökande från att provet skall vara frivilligt för de sökande. Om provet i en framtid också skall kunnaan- vändas som kvoteringsinstrument — en möjlighet som anges i kommit- téns direktiv — bör man dock sträva efter att så många som möjligt går igenom det. Man måste också utgå från att provet ännu inte använts i praktiken och att det kommer att dröja flera år innan man kan utvär- dera det med avseende på förmågan att förutsäga studieframgång.

För sökande inom grupperna I och II, dvs. sökande med meritvärde- ringsbara betyg, föreslår kommittén att betyg och resultat av studie- lämplighetsprov skall vägas samman enligt vissa regler. Principen skall härvid vara att en sökande _skall kunna förbättra sina meriter genom studielämplighetsprovet men aldrig försämra dem. Härigenom får en sökande som inte lyckats helt i sina gymnasieskolstudier en ”andra chans” att meritera sig för en önskad utbildning i högskolan.

Förutsättningen för att en sammanvägningsmetod skall kunna använ- das är att provresultaten uttrycks i en skala som är jämförbar med be- tygspoängens. Vid en översättning av råpoängen till en sådan provpoäng är det av betydelse hur normgruppen definieras. KK menar att vardera av grupperna I och II bör bilda egen normgrupp, dvs. de studerande på gymnasieskolans treåriga linjer som deltar i provet utgör en normgrupp och deltagarna från de tvååriga linjerna vid samma provtillfälle en an- nan. Vid översättning från råpoäng till provpoäng bör den nya ska- lans medeltal för vardera normgruppen ansluta till det genomsnittliga provresultatet i resp. behörighetskategori. Om en sökande erhåller en provpoäng i den nya skalan som överstiger medelbetyget, får han en meritpoäng som överstiger medelbetyget. För denna meritpoäng använ- der kommittén beteckningen studiepoäng. Hur stor höjningen blir är beroende av vilken vikt man ger provpoängen i relation till betyget.

Frågan om studielämplighetsprovets vikt diskuteras med utgångspunkt i vissa undersökningar som kommittén genomfört. Två alternativ har

Prop. 1975: 9 330

då övervägts, nämligen att ge studielämplighetsprovct hälften av be- tygets vikt och att ge betyg och studielämplighetsprov lika vikt. Skälet för att ge provpoängen halva betygets vikt skulle främst vara att re- sultatet av ett prov som genomgåtts vid ett enda tillfälle och under för individen inte alltid gynnsamma (alternativt alltför gynnsamma) om- ständigheter åtminstone inledningsvis bör användas med försiktighet. De genomförda undersökningarna visar emellertid att det mest betydelse- fulla tycks vara att studielämplighetsprovet meritvärderas och inte hur stor vikt det får och att ungefär samma personer från treåriga linjer får en andra chans oberoende av viktsättningen, medan lika vikt för studie- lämplighetsprov och betyg kan ge sökande från tvååriga linjer en något större "andra chans". KK föreslår att betyg och resultat av studielämp- lighetsprov skall väga lika.1

För sökande i grupp III, där betyg inte meritvärderas, blir resultat av studielämplighetsprov det ena av två möjliga meritvärderingsinstrument. Någon sammanvägning är här inte aktuell. Däremot bör även i denna grupp råpoängen räknas om till en skala från 1,0 till 5,0. Frågan om normgrupp blir därför angelägen. Med hänsyn till att man inte kan veta vilken sammansättning grupp III kommer att ha är det inte lämpligt att låta grupp Ill. bilda egen normgrupp. Kommittén finner det rimligast att föreslå att gymnasieskolelevernas gemensamma resultat bör vara väg- ledande för poängsättningen av studielämplighetsprovet även för de sö- kande i grupp III. Förfarandet innebär inte att en sökande i grupp III jämförs med sökande från gymnasieskolan vid urvalet utan är enbart ett hjälpmedel vid poängsättningen. Kommittén påpekar dock att de hittills gjorda utprövningarna är ett otillräckligt underlag för ett slutligt ställ- ningstagande i denna fråga. De fortsatta utprövningarna kan därför ge anledning till omprövning av förslaget om normgrupp för dessa sökande.

För alla sökande till högre utbildning föreslår KK dessutom att det skall vara tillåtet att delta i studielämplighetsprov mer än en gång men att provresultat som merit inte får vara för gammalt, t. ex. högst tre år.

Meritvärdering av arbetslivserfarenhet (avsnitt 5.2.4)

Enligt KK:s direktiv skall arbetslivserfarenhet kunna tillgodoräknas som merit vid urval av sökande till högre utbildning. Det är kommit- téns uppfattning att arbetslivserfarenhet före högskolestudiernas påbör- jande är av väsentligt värde såväl för den enskilde som för utbildningen i högskolan. En sådan erfarenhet kan också vara av betydelse för de högskoleutbildades kommande yrkesverksamhet. Urvalssystemet bör där- för stimulera allt flera att skaffa. sig arbetslivserfarenhet innan de på- börjar studierna i högskolan. KK menar dock att det måste finnas olika

1 Reservation av Owe Skoglund. Särskilt yttrande av Ingalill Thorsell-Eriks- son.

Prop. 1975: 9 331

sätt att ta utbildningssystemet i anspråk. Ett av dessa sätt kan vara att gå direkt från gymnasieskola till högskola. Kommittén har därför inte velat skapa urvalsrcgler som i praktiken skulle kunna göra arbetslivs- erfarenhet till en obligatorisk merit.

KK menar också att ett införande av arbetslivserfarenhet som urvals- instrument kan medföra att man på ett mera komplext och delvis an- norlunda sätt måste handskas med de problem som rör den högre un- dervisningens innehåll, metodik och utvärdering. I utvärderingen ingår också val av kriterier på studieframgång. Om utbildningen tillförs stu- derande med skiftande begåvningsstruktur och varierad erfarenhets- bakgrund vad gäller arbets- och studieliv, kan den härigenom till- föras värden som kommer också den traditionella studerandegruppen till godo. Erfarenheterna från försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre utbildning talar för detta. Med sin annorlunda referensram kan den nya studerandekategorin föra in nya problem och frågeställningar och bidra till ett växelspel mellan utbildningens mål, innehåll och ”konsu- menter". Den kan bidra med nya referenser och tillämpningar som kan medverka till att klarlägga samband och orsaker av betydelse för den högre utbildningen, inklusive dess studiemiljö. På sikt bör detta kunna möjliggöra en mera tillfredsställande analys av vilka egenskaper hos de studerande som det är viktigt att ta hänsyn till vid urvalet.

Vissa regler för hur arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas en sö- kande till högre utbildning måste formuleras. Därvid menar KK att det är mycket svårt och inte heller önskvärt att göra en kvalitativ värdering av arbetslivserfarenheten. All arbetslivserfarenhet bör därför tillgodo- räknas. Med arbetslivserfarenhet bör jämställas bl. a. arbete i eget före- tag och arbete i eget hem med vissa vårdnadsuppgifter samt på vissa villkor värnpliktstjänstgöring, allt enligt närmare föreskrifter av tillsyns- myndigheten.

Att all arbetslivserfarenhet tillgodoräknas är ett led i KK:s strävan att undvika regler som kan bidra till att öka den sociala snedrekryte- ringen till högre utbildning. Däremot, menar kommittén, måste det fin- nas regler för både hur lång och hur kort arbetslivserfarenhet som skall tillgodoräknas, såväl med avseende på den sammanlagda tiden som be- träffande enskilda anställningsperioder. Minimitiden skall vara så lång att den sökande haft möjlighet att skaffa sig en inte alltför ytlig erfaren- het från en eller ett par arbetsplatser. KK föreslår därför att minst femton månaders arbetslivserfarenhet skall krävas för att sådan erfaren- het över huvud taget skall tillgodoräknas. I dessa femton månader skall ingå en period om minst nio månaders sammanhängande anställning (motsv.). Perioder som är kortare än tre månader skall inte få till- godoräknas. Maximalt föreslås fem års arbetslivserfarenhet få tillgodo- räknas.

Beträffande den maximala poängen för arbetslivserfarenhet stannar

Prop. 1975: 9 . 332

KK för att denna skall vara 2,0. Den sammanlagda yrkesverksamhets- - tiden skall vid poängberäkning—en avrundas nedåt till närmaste tremåna- dersgräns och varje tremånadersperiod under denna gräns ge 0,1 poäng. Kommittén finner denna poängsättning rimlig även mot bakgrund av att sökande från gymnasieskolan får en reell ”andra chans" också via studielämplighetsprovet. Avgångsbetyget kommer härigenom inte att spela samma avgörande roll för möjligheten att bli antagen till en ut- bildning som det gör i dag. .

Poängen för arbetslivserfarenhet skall i urvalssituationen läggas till studiepoängen (poäng för betyg och/eller studielämplighetsprov).

Fördelning av platser (avsnitt 5.2.5)

I ett urvalssystem, där man delar in de sökande i grupper_(kvotgrup- per) måste man fastställa en princip för hur de olika grupperna skall tilldelas studerandeplatser (kvoteringsprincipen). Den hittills mest an- vända kvoteringsprincipen är s.k. proportionell kvotering, dvs. att de olika kvotgrupperna tilldelas platser i direkt proportion till sin andel av. det totala antalet sökande. .

KK diskuterar, i enlighet med sina direktiv, möjligheten att införa en annan kvoteringsprincip, nämligen en som _bygger på de olika sökan- ' degruppernas kollektiva studieprognos. Denna princip förutsätter att den kollektiva studieprognosen kan fastställas, t. ex. genom att alla sökande går igenom samma studielämplighetsprov och resultaten av detta ut- trycks i en för alla gemensam skala. Den form av sådan studielämplig- hetskvotering som kommittén diskuterar innebär_att man låter endast de sökande inom en kvotgrupp, som uppnått ett visst lägsta resultat på studielämplighetsprovet, bilda underlag för en proportionell kvotering mellan kvotgrupperna. En relativt sett liten grupp, där de sökande har goda resultat på studielämplighetsprovet,_ kan med denna kvoteringsprin- cip få ett större antal platser än om ren proportionell kvotering till- lämpas.

KK finner emellertid att förutsättningar för ett genomförande av en sådan kvoteringsprincip inte föreligger i dag. Bl.a. saknar man erfa- renheter av studielämplighetsprovet som ett fungerande urvalsinstru- ment samt kunskaper om vilken effekt nya behörighets- och meritvärde- ringsregler har på urvalet till högskoleutbildning och. om studieresulta- ten för dem som antas enligt de nya reglerna. Enligt kommitténs upp- fattning måste man först ha sådana erfarenheter och kunskaper innan man kan ta ställning till om man skall genomföra en studielämplighets- kvotering. KK föreslår därför att proportionell kvotering tills vidare skall användas vid urval av studerande inom kvotgrupperna I—III.

Inom vardera av kvotgrupperna I—III skall de sökande därefter en- ligt kommitténs förslag rangordnas efter sammanlagd urvalspoäng, dvs.

Prop. 1975: 9 333

studiepoäng (vari kan ingå medelbetyg och resultat av studielämplighets- prov eller endera av dessa meriter) samt i förekommande fall poäng för arbetslivserfarenhet (arbetspoäng). Om urvalet sedan görs från toppen av rangordningen, kan det inträffa" att ingen sökande med enbart studie- poäng antas, utan alla platser tillsätts med sökande som har både studie- och arbetspoäng. För att undvika att man på detta sätt gör arbetslivs- erfarenhet till en obligatorisk merit via urvalsreglema föreslår KK, att alla sökande inom kvotgruppen skall utgöra kvoteringsunderlag för ett antal platser som tillsätts på enbart studiepoäng. Sökande som också har arbetspoäng utgör kvoteringsunderlag även för en undergrupp, där rangordningen görs efter de sammanlagda meriterna.1 Vid fördelningen av platserna tillämpas även här proportionell kvotering. Sökande med en- bart studiepoäng konkurrerar endast om de platser som skall tillsättas på studiepoäng, medan sökande med arbetspoäng prövas för två alternativ: antagning på studiepoäng och antagning på summan av studie- och ar- betspoäng. Om studiepoängcn är tillräckligt hög för antagning skall den sökande antas på denna. Härigenom ”vinner” man platser i undergrup- pen för sökande med arbetslivserfarenhet men med något lägre studie- poäng, ett förfarande som väl överensstämmer med kommitténs upp- fattning om arbetslivserfarenhetens värde för de studerande och för den högre utbildningen. Kommittén anser därtill att det till att börja med kan vara nödvändigt att skapa ytterligare garantier för att sökande med arbetslivserfarenhet skall ha reell möjlighet att antas. 15 procent av de platser som tillkommer kVOtgruppen bör därför inledningsvis avsättas för sökande med arbetslivserfarenhet, oavsett vilken andel dessa utgör av samtliga sökande i gruppen. Efter hand bör denna garanterade andel höjas till omkring 25 procent av antalet platser. Om antalet sökande med arbetslivserfarenhet efter hand stiger blir en garanti av detta slag över- flödig. '

Sammanfattningsvis föreslår KK beträffande meritvärdering, rang- ordning och urval följande. Inom grupperna I och II skall medelbetyget, efter strykning av de två lägsta betygen, framräknas med en decimal och studielämplighetsprovsresultatet räknas om till en skala från 1,0 till 5,0. Betygsmedelvärde och provresultat skall sedan vägas samman med lika vikt. Om det sammanvägda resultatet överstiger medelbetyget blir det den sökandes studiepoäng. I annat fall blir medelvärdet av betyget den sö- kandes studiepoäng, till vilken i förekommande fall skall läggas poäng för arbetslivserfarenhet. I grupp III blir resultat av studielämplighets- prov, omräknat till en skala från 1,0 till 5,0, den sökandes studiepoäng till vilken i förekommande fall poäng för arbetslivserfarenhet läggs.

De sökande i varje grupp rangordnas därefter enligt sin erhållna ur- valspoäng och antagning sker från toppen av rangordningen. I de fall antalet sökande med samma urvalspoäng överstiger antalet återstående

1 Särskilt yttrande av Sven Nilsson.

Prop. 1975: 9 334

platser tar man — i de fall antagning görs samtidigt till flera utbild- ningslinjer — först hänsyn till den prioritet som den sökande givit den aktuella utbildningen, dvs. en sökande som givit utbildningen högre prioritet antas före sökande som givit samma utbildning lägre prioritet. I sista hand verkställs lottning.

Vid urval inom grupp IV, dvs. sökande med utländsk förutbildning eller sådana icke svenska medborgare som blir behöriga genom ålder och yrkesverksamhet, bör den sökandes alla meriter beaktas. Såvitt möjligt bör man därvid söka bedöma standarden på det behörig- hetsgivande betyget i förhållande till resp. lands betygsnormer. Även ' längden och i vissa fall inriktningen av förekommande arbetslivserfaren- het bör ingå i bedömningen.

Antalet studieplatser i grupp ].V bör inte bestämmas i direkt propor- tion till antalet sökande. I stället bör en högsta andel platser för sö- kande inom grupp IV fastställas av antagningsmyndigheten vid varje antagningstillfälle. Kommittén finner det rimligt att som riktpunkt ange en sådan andel om tio procent. Invandrare och svenska medborgare med utländsk förutbildning bör ha rätt att välja om de vill tillhöra grupp IV eller i stället placeras i grupp Ill.

Antagning till enstaka kurser (avsnitt 5.3)

KK:s förslag till antagningsregler för studerande i enstaka kurser har som bakgrund U 68:s förslag att man i en framtida högskola skall an- visa relativt omfattande resurser för utbildning i s.k. enstaka kurser och studiekurser. Kommittén föreslår att särskilda regler skall gälla för antagning till sådan utbildning. Skälen härtill är i huvudsak två: dels föreslår U 68 att detta slag av utbildning skall dimensioneras så att till- gång och efterfrågan i stora drag täcker varandra, dels menar kommit- tén att man har skäl att anta att de sökande till sådana kurser kommer att uppvisa en avsevärt större variationsrikedom med avseende på ålder samt studie- och erfarenhetsbakgrund än vad sökande till fullständiga utbildningslinjer vanligen gör. Kommittén finner det emellertid motiverat att inte formulera sitt förslag rörande antagning till enstaka kurser så i detalj som förslaget till antagningsregler för fullständiga utbildnings- linjer. Förslaget bör i stället i denna del uppfattas som riktlinjer för ett framtida urvalssystem.

Urvalsreglerna vid enstaka kurser bör utformas så att olika sökande- kategorier har möjlighet att komma i fråga för antagning. Speciell hän- syn bör dock tas till dem som söker fortbildning eller vidareutbildning. Reglerna bör också ta hänsyn till att en stor del av de sökande kan be- räknas vara starkare lokalt bundna än sökande till fullständiga utbild- ningslinjer. Bl.a. av detta skäl bör antagningen göras lokalt, vid den högskola där den enstaka kursen ges.

Prop. 1975: 9 335

KK föreslår att antagningsmyndigheten först skall göra en individuell bedömning av de sökande som har utbildningen som sitt högst priorite- rade eller enda utbildningsalternativ. Vid bedömningen tas hänsyn till sådana faktorer som den tidigare utbildningens och yrkesverksamhetens omfattning och dess samband med den sökta utbildningen, till lokal bun- denhet och till andra omständigheter av betydelse. Med ledning av den- na bedömning antas de sökande som bedöms böra antas före övriga sökande. Andelen platser som tillsätts vid en sådan förtursbedömning kan komma att variera inom ganska vida gränser. En riktpunkt bör kun- na vara att ca hälften av platserna tillsätts på detta sätt. Efter förturs- antagningen indelas kvarvarande sökande i tre grupper:

sökande med minst tvåårig utbildning utöver behörighetsgivande ut- bildning,

sökande utan utbildning enligt första punkten och med minst femton månaders arbetslivserfarenhet samt

sökande utan utbildning enligt första punkten och med mindre än femton månaders arbetslivserfarenhet.

Varje grupp föreslås få platser i proportion till gruppens andel av an- talet kvarvarande sökande. Inom varje grupp tillsätts tillgängliga plat- ser med sökande som har utbildningen som enda eller som högst priori- terade alternativ. Om dessa är flera än antalet återstående platser till- grips lottning.

2.1.5. Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning (kap. 6)

KK har utformat sina förslag om kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning efter samråd med berörda myndigheter. Samtidigt har kommittén sökt kartlägga vilken utbildning inom verk och myndigheter som har den karaktären att det finns anledning att föreslå samma prin- ciper för kompetensbedömning m.m. som för utbildning inom utbild- ningsväsendet.

KK anser att behörighetskraven för en verksutbildning bör utformas i överensstämmelse med de krav som gäller för högskoleutbildning, om verksutbildningen till innehåll och uppläggning är anpassad för främst extern rekrytering från gymnasieskolan eller motsvarande. Vidare bör den försiggå i skolmässiga former och inte fordra tidigare anställning inom verket för tillträde.

Mot denna bakgrund finner KK att utbildning som bör anknytas till de för högskoleutbildning gällande behörighetsvillkoren och till rikt- linjema för utformning av de särskilda förkunskapskraven f.n. finns inom krigsmakten, luftfartsverket och rikspolisstyrelsen. Vid dessa ut- bildningar tillämpas f.n. speciella urvalsregler. Kommittén finner inte anledning att föreslå någon mera'genomgripande "förändring i dessa ur-

Prop. 1975: 9 336

valsförfaranden men räknar med. att de nya principerna för meritvärde- ring av betyg och arbetslivserfarenhet kommer att beaktas av myndig- ' heterna.

2.1.6. Antagningens organisation (kap. 7)

KK:s förslag beträffande organisationen av antagning till högskolan avser främst den grundläggande statliga högskoleutbildningen inom det av U68 föreslagna universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) ansvars- område samt vid jordbrukets högskolor. Mer indirekt berör kommittén frågan om antagningsorganisationen för den kommunala och landstings- kommunala högskoleutbildningen inom SÖ:s område.

Antagningssystemets funktioner (avsnitt 7.2)

Huvudkravet på antagningsorganisationen skall enligt KK:s uppfatt- ning vara att den är utformad och administrerad på ett sådant sätt att syftet med behörighets- och urvalsreglema kan uppfyllas. Kommitténs förslag till antagningsorganisation tar i stor utsträckning hänsyn tilldet förslag till studieorganisation som U 68 lägger fram. Konsekvensen av detta blir att kommittén endast kan presentera förslag till vissa princip- lösningar.

Antagningssystemets huvudfunktion måste enligt KK:s uppfattning vara behörighetsbedömning och urval. Antalet studieplatser bör vara känt vid ansökningstillfället. Detta förutsätter att antagningssystemet är en del i ett större administrativt system, vilket tillhandahåller informa- tion om samtliga studerande i högskolan och också har prognosfunktio- ner som kan ge underlag för dimensioneringen. Antagningsorganisatio- nen bör utformas så att man säkerställer det nödvändiga sambandet med övriga rutiner inom det administrativa systemet.

Antagningssystemet bör också kunna spela rollen av inskrivningsinsti- tut. Detta innebär att den kontroll av behörigheten som nu i regel görs vid universitetens m.fl. inskrivningsexpeditioner och vid institutionerna kan utgå.

Central eller lokal datorbaserad antagning (avsnitt 7.3)

KK finner övervägande skäl tala för att antagningen till grundläg- gande statlig högskoleutbildning skall vara central och genomföras i ett datorbaserat antagningssystem. Några skäl för att man — med den omfattning systemet kan tänkas få vid genomförandet —- skulle dela upp antagningen på flera centrala system anser kommittén inte finnas. Däremot kan en sådan uppdelning i flera system bli aktuell om

Prop. 1975: 9 337

ett flertal nya utbildningsvägar tillförs högskoleutbildningen. Då bör man också ha vunnit erfarenheter av sökandeströmmarnas gång inom antagningssystemet och därmed ha fått ett underlag för hur en sådan uppdelning lämpligen bör göras.

Däremot förordar kommittén att antagningen till enstaka kurser och studiekurser skall göras lokalt vid de olika högskolorna. Ett skäl härför är att de urvalsrcgler som kommittén föreslår för sådan utbildning in- rymmer ett stort mått av individuell bedömning av de sökande. Vid lokal antagning torde mängden av ansökningar vid varje högskola inte bli större än att en sådan bedömning kan genomföras. Lokal antagning bör även göras till de av U 68 föreslagna individuella utbildningslinjer- na. Däremot bör de lokala utbildningslinjerna kunna ingå i det centrala antagningssystemet.

Inom de av U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjerna kommer att finnas spärrade studiekurser. Om dessa ligger utanför de studerandes studieprogram, dvs. utanför den del av utbildningen till vilken antagning görs i det centrala antagningSSystemet, blir antagningen, menar KK, en angelägenhet för varje högskola och bör göras lokalt.

Antagning till utbildningslinje, linjevariant och studieprogram (avsnitt 7.4)

Det är KK:s bestämda uppfattning att antalet studieplatser som skall besättas måste vara känt vid antagningstillfället. För att tillgodose de sökandes berättigade krav på information måste platsantalet vara känt redan vid ansökningstillfället. Ett fixerat antal utbildningsplatser inne- bär att utbildningen är spärrad. För de fasta utbildningslinjerna, dvs. de linjer som är bestämda till innehåll och omfång, kan antalet utbildnings- platser anges på samma sätt som f.n. När det gäller de allmänna ut- bildningslinjerna enligt U68:s förslag för de nuvarande filosofiska fa- kulteterna kan antalet studieplatser emellertid anges på olika sätt, dvs. spärrarna kan ligga på olika nivåer. Antalet studieplatser kan således anges antingen för en utbildningslinje i dess helhet eller för de olika linje- varianterna inom linjen eller för de enskilda studieprogrammen.

Kommittén har övervägt olika alternativ för att bestämma spärrnivåer och definiera sökalternativ, dvs. de olika alternativ som den sökande anger på sin ansökningsblankett. Om antalet studieplatser kan anges per studieprogram i linjevariant inom utbildningslinje på viss ort kan detta ge en entydig definition av begreppet sökalternativ. En sådan definition tycks innebära vissa fördelar för de sökande i jämförelse med andra definitioner och därtill kräva den minst komplicerade tekniska lösningen för antagningssystemet. Antalet sökalternativ som måste behandlas 1 an- tagningssystemet blir dock med detta alternativ mycket stort, vilket in- nebär en nackdel. Inget av de alternativ som kommittén. övervägt är

22 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 338

emellertid idealiskt. Detta hänger samman med att de krav som U 68 ställt upp — nämligen att de sökande till högskoleutbildning skall ha dels stor frihet att lägga upp studierna efter personlig önskan, dels en trygghet att få fullfölja en vald studiegång, samtidigt som utbildningen i högskolan skall motsvara ett bedömbart behov av personer med ut- bildning inom vissa, låt vara ganska breda, sektorer av arbetsmarknaden — har visat sig vara svårförenliga i den administrativa tillämpningen av ett antagningssystem.

Antal utbildningsaltemativ och reservuppflyttning (avsnitt 7.5)

Oavsett hur spärrnivåerna läggs och hur sökalternativen definieras måste de sökande i ett centralt antagningssystem få söka flera utbild- ningsaltemativ och därvid uppge i vilken ordning dessa prioriteras. Vid antagningen prövas de sedan i tur och ordning för sina sökta alternativ. Reservantagningen skall ske enligt vissa regler som bl. a. innebär att en redan antagen sökande endast kommer i fråga för antagning till åter- budsplats på sitt första- eller a:.ndrahandsalternativ. Antalet sökalterna- tiv som får anges måste vara begränsat. Hur många man skall få ange kan fastställas först sedan den slutliga utformningen av sökalternativen är klar.

Ansökningstider (avsnitt 7.6)

KK finner det självklart att den som avslutar sin utbildning i gym- nasieskolan eller annan behörighetsgivande utbildning en vårtermin mås- te kunna påbörja högskolestudier den följande höstterminen utan ad- ministrativa hinder. Tidpunkten för ansökan till studier som startar på höstterminen måste därför bestämmas så att dessa sökande hinner få sina avgångsbetyg före ansökningstidens utgång. Ansökningstiden måste då ligga efter vårterminens avslutning och tiden för antagningsarbetet blir härigenom kort, eftersom antagningsbesked, med hänsyn bl.a. till sökande som har förvärvsarbete, bör föreligga i månadsskiftet juli/ augusti. Alla möjligheter att förkorta och rationalisera antagningsarbetet måste därför tillvaratas. Exempelvis bedömer kommittén det som möj- ligt att optiskt läsa den del av ansökningshandlingen som omfattar be- tyg, en åtgärd som skulle göra ett tidsödande stansningsmoment onödigt.

Även om antagningsbesked lämnas ca en månad före kursstart kan vissa antagna, t. ex. på grund av lång uppsägningstid i en pågående an- ställning, behöva få uppskov med studiernas påbörjande. Sådant an- stånd bör kunna beviljas av utbildningsanstalten.

För enstaka kurs bör ansökningstiden utgå tidigare än för fullständiga utbildningslinjer, eftersom den individuella bedömningen av de sökande kan bli tidskrävande. KK bedömer att ansökningstiden för enstaka kur-

Prop. 1975: 9 3 39

ser bör utgå ca en månad tidigare än ansökningstiden till fullständiga utbildningslinjer.

Antagningens genomförande (avsnitt 7.7)

Med givna skolorganisatoriska och andra förutsättningar måste tids- ramarna, inom vilka en antagning skall genomföras, bli mycket knappa. Antagningsarbetet måste därför genomföras med ett rationellt utnyttjan- de av personella, ekonomiska och tekniska resurser. Genomförandet av antagningen kräver vissa bedömningar och beslut som inte kan göras maskinellt. Beslutsunderlaget bör dock så långt möjligt framställas ma- skinellt. Härigenom vinner man tid för de olika bedömningar som måste göras.

KK har föreslagit att vissa sökande på grund av handikapp eller av andra synnerliga skäl skall kunna få förtur vid antagningen. För att minska tidsåtgången i antagningen bör dessa sökande särbehandlas en- dast vad avser själva förtursbedömningen. Registrering av ansökan osv. bör göras maskinellt. Särskild bedömning av sökande med utländsk för- utbildning skall också göras. Detta arbete måste vara väl förberett och noggranna riktlinjer för arbetet bör vara utformade. Uttagningen av des- sa sökande bör kunna göras maskinellt.

Behörighetsbedömningar och de bedömningar av motsvarandekun- skaper som kan bli frekventa i det nya regelsystemet bör normalt göras före ansökningstidens utgång. De sökande bör således informeras om att de så tidigt som möjligt skall ansöka om att få sin behörighet prövad i de fall detta är erforderligt.

Ansvaret för de här beskrivna bedömningarna skall, enligt kommit- téns förslag, åvila en antagningsnämnd med företrädare för utbildning- en, för de studerande och för allmänintressena. Även för den lokala antagningen till enstaka kurser och till individuella utbildningslinjer bör man, enligt kommitténs uppfattning, överväga 'att inrätta antagnings- nämnder sammansatta på samma grunder som den centrala antagnings- nämnden.

I en central antagning av den omfattning som KK föreslår kan an- talet sökande komma att bli mycket stort. Kommittén finner det därför knappast genomförbart att infordra kopior av betyg från utbildning och anställningar från de sökande och under antagningsarbetets gång kon- trollera dessa mot uppgifter på ansökningsblanketten. Även andra skäl talar för att man bör göra antagningen enbart på grundval av de upp- gifter som den sökande lämnat på ansökningsblanketten. Antagningen kommer sedan att gälla endast under förutsättning att de lämnade upp- gifterna är korrekta. Kommittén föreslår att kontrollen av att så är fallet skall göras av den mottagande utbildningsanstalten, som alltså har att slutgiltigt bekräfta antagningen.

Prop. 1975: 9 340

Uppläggning av antagningssystemct (avsnitt 7.8)

Vid uppläggningen av ett datorbaserat antagningssystem måste man göra en avvägning mellan uppläggningskostnaderna, som är engångskost- nader, och de beräknade årliga driftkostnaderna. Det är därvid viktigt att finna en lösning på de tekniska problemen som håller driftkostna- derna så låga som möjligt. Systemet bör därför göras flexibelt och sär- skild vikt måste läggas vid registerorganisation och bearbetningsteknik. Först när programförutsättningarna föreligger kan emellertid en mera noggrann beräkning av de olika kostnaderna göras. Sådana program- förutsättningar föreligger inte förrän statsmakterna fattat beslut på grundval av såväl KK:s som U 68:s förslag. Med en mycket grov skatt- ning beräknar kommittén uppläggningskostnaderna till drygt 1 milj. kr. Driftkostnaderna kan, likaledes mycket grovt, uppskattas till 4 a 5 milj. kr. årligen. Kostnaderna för systemunderhåll tillkommer, dvs. kestnader för eventuella ändringar i systemet på grund av nya förut- sättningar för antagningen. Uppläggningen av systemet bör, enligt KK:s bedömning, under gynnsamma betingelser kunna slutföras inom ett år från det att programförutsättningarna föreligger.

Hänvisningar till S2-1-6

2.1.7. Handläggning av kompetensfrågor (kap. 8) Handläggning av löpande kompetensärenden (avsnitt 8.1)

KK menar att det i den framtida högskoleorganisation med ett avse— värt vidgat högskolebegrepp kommer att finnas en tydligare gräns mel- lan den gymnasiala utbildningen (grundskolans kompetensområde) och den eftergymnasiala utbildningen (högskoleutbildningen). I dag är det ett starkt önskemål att kompetensbestämmelserna inom båda dessa om- råden skall vara så långt möjligt likformiga, eftersom många personer med gymnasieskolutbildning söker fortsatt utbildning inom grundsko- lans kompetensområde. Detta krav, menar kommittén, kommer i fram- tiden inte att vara lika uttalat. Däremot kommer då en större del av högskoleutbildningen än i dag att ligga inom SÖ:s område och behovet av samordning mellan det framtida UHÄ och SÖ kommer fortfarande att vara stort. Det är vidare viktigt att handläggningen av kompetens- frågorna samordnas inom resp. "verk. En samordnad handläggning inom SÖ skulle också skapa förutsättningar för en erforderlig samordning av kompetensreglerna för den högre utbildningen och för grundskolans kompetensområde.

Tillämpningsföreskrifter till förordningen om tillträde till högskole- utbildning skall, enligt KKzs förslag, utfärdas av tillsynsmyndigheten. Sådana tillämpningsföreskrifter bör utfärdas i nära samarbete mellan UHÄ och SÖ och i samråd även med andra aktuella tillsynsmyndig- heter.

Prop. 1975: 9 341

KK:s förslag till regler för allmän och särskild behörighet innebär att vissa sökande till högskoleutbildning måste bli föremål för en speciell behörighetsbedömning, dVS. man måste bedöma om deras förutbildning motsvarar de uppställda kraven på allmän och särskild behörighet. Den- na bedömning skall göras av antagningsmyndigheten efter riktlinjer som utfärdas av tillsynsmyndigheten. I samband med utfärdandet av tillämp- ningsföreskrifter bör också en förteckning utarbetas över utbildnings- vägar som bedöms ge allmän behörighet och en motsvarande förteck- ning över utbildning som bedöms motsvara olika särskilda förkunskaps- krav. Båda dessa förteckningar bör också ingå i informationsmaterialet till de sökande. Vid bedömning av utbildningar och ämnen som inte finns upptagna på dessa förteckningar bör visst samråd äga rum mellan antagningsmyndigheterna.

Tillsynsmyndigheterna bör även samråda beträffande tillämpnings- föreskrifterna om hur arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas, om rikt- linjer för bedömning av sökande medutländsk förutbildning samt om riktlinjer för den förtursbedömning av vissa sökande som enligt kom- mitténs förslag skall kanna förekomma.

Till huvuddelen av den statliga grundläggande högskoleutbildningen föreslår KK att antagningen skall ske centralt och administreras av det framtida UHÄ. Kommittén föreslår att en antagningsnämnd skall in- rättas bestående av en representant för UHÄ och en för Sö samt därtill representanter för studerandeorganisationerna och för arbets- marknadens parter, tillsammans sju-åtta ledamöter. En viktig uppgift för antagningsnämnden, som förutsätts arbeta under hela året och inte endast i samband med antagningsperiodema, blir att ta ställning till övergripande och principiella frågor rörande skilda former av be- dömningar, t. ex. motsvarandebedömningar, den särskilda förtursbe- dömningen och bedömningen av sökande med utländsk förutbildning. Nämnden bör också kunna fylla vissa uppgifter i samband med ut- arbetandet av information till de sökande. För ett tekniskt samar- bete vid antagningen bör en representant för vardera av jordbrukets högskolor och för Handelshögskolan i Stockholm knytas till nämnden. -

Även för den lokala antagningen till enstaka kurser och till individuella utbildningslinjer bör man överväga att inrätta antagningsnämnder med uppgifter som i tillämpliga delar överensstämmer med den centrala an— tagningsnämndens.

Inom SÖ:s område föreslår KK ingen central antagning. Huvuddelen av antagningen till högskoleutbildning inom SÖ:s område kommer att ligga på gymnasieskolans intagningsnämnder. Efterhand som flera ut— bildningar under SÖ förs till högskolan bör emellertid central antag— ning kunna övervägas även för denna del av högskoleutbildningen.

Det är KK:s uppfattning att en sökande måste ha rätt att föra talan mot antagningsmyndighets och tillsynsmyndighets beslut genom besvär

Prop. 1975: 9 342

hos tillsynsmyndigheten resp. regeringen. Kommittén är samtidigt med- veten om att antalet besvärsärenden bör nedbringas så långt som möjligt. Det förslag till organisation av antagningen till huvuddelen av högskole- utbildningen som kommittén lägger fram bör kunna medverka härtill. De flesta sökande kommer att antas på uppgifter som de själva lämnat och enligt fasta, för alla gällande regler samt därtill i ett datorbaserat antagningssystem. Under förutsättning att de lämnade uppgifterna har registrerats och använts korrekt bör någon anledning till besvär i allmän- het inte föreligga. De sökande bör vidare uppmärksammas på att de i första hand bör söka rättelse hos antagningsmyndigheten. Erfarenheten visar att en sådan åtgärd ofta medför att frågan löses utan att behöva föras vidare.

Uppföljnings- och utvecklingsarbete (avsnitt 8.2)

KK stryker under vikten av att man inom berörda myndigheter fort- löpande samlar in erfarenheter av det nya regelsystemets tillämpning för att kunna bedöma såväl behörighets- och urvalsreglernas funktion i sig som deras innebörd för utbildningsprocess och studieresultat. För att en sådan utvärdering skall kunna göras" måste man också planera för en. framtagning av relevant antagnings- och studiestatistik.

Kommittén menar att olika undersökningar av forskningskaraktär måste startas för att belysa kompetensreglernas effekter. Bland annat är det angeläget att:

studera tillströmningen av sökande och studerandegruppernas sam- mansättning, inte minst socialt, mot bakgrund av nya allmänna be- hörighetsvillkor och nya urvalsrcgler,

undersöka utfallet av olika urvalsinstrument: betyg, studielämplighets- prov och arbetslivserfarenhet, främst med avseende på deras betydelse för utbildningsprocess och studieresultat,

söka efter tillförlitliga och relevanta kriterier på studieframgång, genomföra undersökningar som belyser frågan om en kvotering med hjälp av studielämplighetsprov skall införas,

belysa regelsystemets återverkande effekter på gymnasieskolan och dess arbete.

Information om kompetensfrågor (avsnitt 8.3)

KK konstaterar att information om kompetensfrågor når utbildnings- sökande och andra intresserade grupper på en rad olika vägar: tryck- saker som riktar sig till olika målgrupper, artiklar i pressen, annonser, etermedia osv. men också genom särskilda informatörer, främst den per- sonal som — oftast i samband med en mera omfattande studie- och

Prop. 1975: 9 ' 343

yrkesvägledning — ger muntlig information, vilken kan kompletteras med tryckt material.

Kommittén anser att huvudansvaret för utarbetande och distribution av kompetensinformation i framtiden, liksom i dag, måste ligga på de centrala ämbetsverken, AMS, SÖ och UKÄ (UHÄ), vilka också har ansvaret för studie- och yrkesvägledningsverksamheten på olika områden och nivåer i utbildningsväsendet. Ett naturligt forum för ett samråd mel- lan verken i dessa frågor är den s. k. yrkesvägledningsnämnden som är ett samrådsorgan för studie- och yrkesvägledningsfrågor mellan de be- rörda verken.

Ett genomförande av KK:s förslag medför ett behov av intensifierade informationsinsatser. I initialskedet bör man genomföra en riksomfat- tande informationskampanj, som riktar sig direkt till allmänheten och som avser att informera om huvuddragen i reformen och om dess konse- kvenser för den enskilde. Inforrnatörerna måste vidare få utbildning rörande såväl innehållet i som intentionerna bakom reformen. Det re- guljära informationsmaterialet måste omarbetas och anpassas till de nya reglerna. I den senare uppgiften ingår också att anpassa informationen om själva antagningsproceduren till de nya förhållandena.

Informations- och utbildningsinsatser som rör den av kommittén före- slagna reformen kommer att innebära kostnader för berörda verk. KK har endast delvis och mycket grovt kunnat uppskatta dessa kostnader. För initialinformationen beräknar kommittén att kostnaderna kan upp- gå till mellan 1 och 1,5 milj. kr. Utbildningen av informatörer kan be- räknas kosta närmare en halv milj. kr. KK finner det vidare angeläget att information till allmänheten liksom utbildningen av informatörerna startar så snart ett riksdagsbeslut är fattat. Kommittén anser det också nödvändigt att informations- och utbildningsåtgärder i viss utsträckning samordnas med motsvarande åtgärder som blir aktuella i samband med genomförande av U 68:s förslag.

2.1.8. Genomförande av kommitténs förslag (kap. 9)

Innan KK:s förslag kan genomföras måste en rad åtgärder vidtas och viss planering genomföras.

De särskilda förkunskapskraven för linjer och kurser måste fast- ställas och inarbetas i utbildningsplaner (motsv.). UHÄ och Sö måste i samråd utarbeta tillämpningsföreskrifter till de av regeringen med- delade bestämmelserna om tillträde till högskoleutbildning. Bl.a. dessa utgör ett nödvändigt underlag för den information till de sökande som måste utarbetas. En beredskap bör skapas för att samla in relevanta data om antagningsmeriter, studieresultat m.m. hos de studerande som antas med hjälp av de nya urvalsreglema.

Så snart statsmakterna fattat beslut på grundval av kommitténs för-

Prop. 1975: 9 344

slag, måste en projektgrupp tillsättas för att bygga upp det nya antag— ningssystemet för den centrala antagningen. Samtidigt bör den av kom- mittén föreslagna antagningsnämnden tillsättas, för att den skall ha till- fälle att följa arbetet med systemuppläggningen och möjlighet att för- bereda sitt eget kommande arbete.

Vid de enskilda högskolorna måste den lokala antagningen till enstaka kurser och individuella utbildningslinjer förberedas och personalen ut- bildas för sina nya uppgifter i antagningsorganisationen. Eventuellt skall lokala antagningsnämnder utses. '

Snarast efter riksdagsbeslutet måste också startas en informations- kampanj för att föra ut reformens innehåll och syfte till berörda parter.

Beträffande tidsplanen förutsätter KK en gemensam startpunkt för hela högskolereformen, baserad på både U 68:s och kommitténs förslag.

Arbetet med uppläggningen av ett antagningssystem beräknas ta ca ett år i anspråk. Man måste också beräkna den tid som det tar att in- formera om ett nytt regelsystem. Ett i övrigt angeläget krav på en lång informationstid, bl. a. med hänsyn till dem som redan nu på olika sätt förbereder sig för högskoleutbildning, måste då vägas mot behovet av att så snart som möjligt kunna genomföra en angelägen reform. Kom- mittén menar att i detta fall den senare synpunkten bör tillåtas över- väga, också därför att reformen är väl förberedd bl.a. genom statsmak- ternas principbeslut 1972 på grundval av prop. 1972: 84.

K föreslår därför att nya behörighets- och urvalsrcgler skall träda i kraft så snart de tekniska och praktiska förutsättningarna-föreligger. Detta kan allra tidigast vara fallet vid antagningen av studerande inför höstterminen 1976.

2.2. SÖ

Den inom SÖ utarbetade rapporten om studielämplighetsprov behand— lar inledningsvis bl. a. frågan vad som menas med studielämplighet och hur sådan skall mätas. Utifrån skilda undersökningar finner SÖ att be- greppet studielämplighet bör ges följande innehåll:

1. Begåvningsförutsättningar av både verbalt och icke verbalt slag. Hit bör även räknas vad som brukar kallas kreativitet.

2. Färdighet att tillgodogöra sig och förmedla information. 3. En gemensam referensram av kunskaper och allmänorientering. 4. Personlighetsegenskaper av emotionell, attityd- och viljemässig natur.

Avsikten med ett studielämplighetsprov är att man skall kunna mäta den allmänna studielämpligheten för olika grupper studerande som vill bedriva olika former av högskoleutbildning. Provet skall däremot inte mäta de speciella färdigheter som kan krävas för att läsa ett visst ämne

Prop. 1975: 9 345

eller grupp av ämnen. Det skall inte heller mäta den enskildes lämplig- het för det yrke som studierna avses leda fram till.

Provet skall vidare bidra till en allsidig rekrytering till högre utbild- ning oavsett social bakgrund och begåvningsinriktning.

En omfattande forskning visar enligt rapporten att betyg och liknande information ger ett tämligen gott underlag för att förutsäga framgång i högre studier. Även begåvnings- och kunskapsprov har samband med studieframgång, ofta dock något lägre. En kombination av betyg och prov ger en viss ökning av prognosförmågan.

Av rapporten framgår vidare att många prov har företagits med mått på olika personlighetsegenskaper som prognosinstrument. Några sådana mått, som kan ge bättre prognoser är vad betyg i kombination med be— gåvnings- och kunskapsprov ger och som samtidigt är användbara, när de sökande vill göra bästa möjliga resultat, finns dock inte.

Möjligheterna att ytterligare förbättra prognosmöjligheterna med hjälp av olika varianter av nuvarande begåvnings- och kunskapsprov och även genom andra provtyper bedöms av SÖ som små.

Vilka test, bland många möjliga, som skall användas får därför mera bli beroende av andra bedömningsgrunder, t. ex. tid, kostnader och prak- tiska begränsningar såsom känslighet för förövning eller återverkan på undervisningen.

SÖ ställer upp vissa krav för att proven skall vara möjliga att genom- föra i praktiken och även accepteras av de prövande.

Proven bör sålunda kunna rättas snabbt, billigt och objektivt. Idealet är maskinell rättning och framräkning av provresultaten samt maskinell utskrivning av dessa. Individens provresultat skall inte kunna förbättras otillbörligt genom särskild förövning, som endast vissa berörda personer haft tillgång till.

Proven bör vidare inte ha en ogynnsam effekt på den skolundervisning som föregår proven. Därför bör man undvika prov som mäter enbart rena minneskunskaper och kunskaper om lösryckta fakta. I stället bör man eftersträva prov som mäter begåvning, förståelse av sammanhang, kritiskt tänkande och tillämpningen av kunskaper. Proven bör av.de prövande upplevas som relevanta och lämpliga för urval .till högre studier. '

Proven bör också utformas på sådant sätt att uppgiftsmaterialet blir neutralt eller balanserat i förhållande till de prövandes kön.

SÖ är pessimistisk vad det gäller att utfomia studielämplighetsprov som ökar möjligheterna för elever från lägre socialgruppcr att komma in på spärrad högre utbildning. Hittills utförd forskning tycks visa att man inte kan uppnå några mera påtagliga minskningar av de genom- snittsskillnader mellan socialgruppcr som föreligger även i högre utbild- ning genom att använda begåvningsprov eller andra prov i" stället för betyg. '

Prop. 1975: 9 ' 346

Skillnader i betyg och provresultat mellan socialgruppcr återspeglar enligt SÖ indirekt olikheter i hemmens genomsnittliga studiemotivation. olikheter i fråga om stöd i skolarbetet eller beträffande språklig och annan intellektuell stimulans. Dessa olikheter sätter in mycket tidigt. redan före skolan. och tenderar sedan att öka genom skoltiden. Liknande mekanismer påverkar även vid varje tillfälle val av utbildning. SÖ finner det svårt att se hur man skall kunna utjämna effekter av detta slag med hjälp av urvalsprov som samtidigt har kvar åtminstone en del av för- mågan att förutsäga framgång i högre studier. En sådan utjämning i efterhand kan bara ske genom politiskt betingade beslut och ingrepp i urvalssystemet av typ lottning, kvotering efter socialgrupp etc.

SÖ är vidare osäker på möjligheterna att utforma prov som mäter kreativitet. Hittills gjorda undersökningar visar att det i dag inte finns några färdiga och praktiskt användbara kreativitetstest i något land. Det som man här kan göra är att följa utvecklingen inom området och ev. utföra egen forskning.

SÖ belyser i sin rapport även effekterna av studielämplighetsprovet på skolgången och på utbildningsval. Av naturliga skäl finns det knap- past några svenska undersökningar som visar effekter av urvalsprov för skolgång och utbildningsval. Vad som finns är ett antal enkätundersök- ningar i vilka bl.a. gymnasieelever fått redovisa sin inställning till ur- valsprov. SÖ redovisar bl.a. resultatet av en utprövning av ett studie- lämplighetsprov år 1970. När eleverna ställdes inför frågan om de före- drog betyg, lämplighetsprov eller lottning förordade nästan två tredje- delar lämplighetsprov. En liknande positiv inställning till prov har fram- kommit vid undersökningar sorn gjorts bl. a. vid enskilda skolor. Den positiva synen omfattas mest av elever med låga betyg. Enligt SÖ:s mening kan detta ses som ett utslag av att provet ses som en ”andra chans”, en möjlighet att kompensera låga betyg. Provet skulle kanske ge ökad motivation i skolarbetet, om dess användning som urvalsinstru- ment kunde ge en enskild elev möjlighet att bryta sig ur sin isolering som mer eller mindre misslyckad skolelev. Även stressen i skolarbetet borde enligt SÖ:s mening minska om studielämplighetsprov användes vid ur- val. Effekten härav blir dock mindre om provet ges begränsad roll vid urvalet.

SÖ finner det svårt att bedöma vilka konsekvenser provet kommer att ha för skolan. Det föreligger risk att det får en viss styrande inverkan på undervisningen genom att lärarna utsätts för ett tryck, bl. a. från elevernas sida, att anpassa undervisningen efter provets innehåll.

'Delprov som har anknytning till något av gymnasieskolans ämnen kan antas ha samma effekt på undervisningen i detta ämne som de centrala proven. De mest aktuella delproven i detta sammanhang är de som mäter allmänorientering. Man bör vara uppmärksam på att dessa delprov inte

Prop. 1975: 9 347

kemmer att stå i strid med de mål man har för undervisningen i mot- svarande ämne i gymnasieskolan.

Valet av eftergymnasial utbildning torde också kunna påverkas av studielämplighetsprov. Genomgång av sådant prov med goda resultat kan inspirera flera att söka till spärrad utbildning eller, om all utbild- ning är spärrad, till utbildningsvägar där konkurrensen är hård. Det mot— satta kan också inträffa. Den som får ett dåligt provresultat avstår kan- ske från att söka till högre utbildning.

SÖ redovisar också olika problem som hör samman med testträning. SÖ anser att man bör överväga att ge dem som anmäler sig till pröv- ningen en allmän information om provets utformning samt möjligheter till övning på likartade uppgifter. Därigenom skulle man åtminstone delvis kunna åstadkomma en generell utjämning i testträningshänseende. Frågan bör även följas upp med olika undersökningar av testtränings- effekten.

SÖ föreslår att studielämplighetsprovet skall vara frivilligt för sökan- de som kan uppvisa formella betygsmeriter vilka kan användas som grund för urval. För sökande utan sådana betygsmeriter bör regeln vara att de vid ansökan skall bifoga sitt resultat över studielämplighetsprov. För dessa kommer således provet att i princip bli obligatoriskt. Sökande som på grund av sjukdom, handikapp eller annan jämförbar orsak inte kunnat delta i prövningen bör dock kunna få sin ansökan prövad trots att resultat på studielämplighetsprov inte kan uppvisas. Inga restriktioner bör enligt SÖ gälla vad beträffar antalet provtillfällen som var och en får delta i. Resultatet föreslås vara giltigt som merit i urvalssamman- hang under tre kalenderår. Varje år skall tre provtillfällen anordnas. Provet, som bör genomföras under en dag under skoltid, föreslås bli avgiftsfritt för den enskilde.

Vad gäller den lokala administrationen av studielämplighetsprovet föreslår SÖ att ansvaret för provets genomförande läggs på skolstyrel- serna i kommuner med gymnasieskola. Samråd bör därvid äga rum med vuxenutbildningsråden för att man skall kunna tillgodose önskemål som kan finnas hos provdeltagare som inte är elever i gymnasieskolan. För att genomföra prövningarna lokalt bör skolstyrelsen utse en huvudansva- rig provledare vid varje gymnasieskola.

I avvaktan på resultaten av det utredningsarbete som bedrivs inom SSK-bör SÖ vara central myndighet för verksamheten med studielämp— lighetsprov. SÖ avser att för behandling av frågor rörande provverk- samheten upprätta en samrådsgrupp med representanter för SÖ, UKÄ, SSK och provkonstruktionsledningen. I avvaktan på SSK:s kommande förslag avser SÖ vidare att _ som skett hittills i utredningsarbetet — anlita pedagogiska institutionen i Umeå för konstruktion m.m. av stu- dielämplighetsproven.

Prop. 1975: 9 343

Utredningsarbetet har även innefattat vissa frågor om sekretess m.m. Två slag av sekretess kan bli aktuella i detta fall, nämligen instrument- sekretess och pcrsonsekretess. Med instrumentsekretess menas det skydd man vill ge själva testinstrumenten, häftena med provuppgifter. Person- sekrctess gäller uppgifter om enskilda individers resultat på provet.

Vad gäller instrumentsekretessen finner SÖ att provet bör vara hem- ligt tills prövningen genomförts. I och med provdagen bör dock provet bli offentlig handling. Därigenom möjliggörs en öppen debatt om pro- ven och intagningen.

Vad gäller frågan om den enskildes provresultat bör vara sekretess- belagt hänvisar SÖ till pågående överväganden inom offentlighcts- och sekretesskommittén. SÖ konstaterar att vissa rutiner, såsom rättning och delgivning av provresultat, måste ske med hjälp av ADB. Huruvida även andra rutiner skall ingå i ett ADB-system kan inte avgöras förrän system- arbetet påbörjats. Ansvarig för det personregister som därigenom kom- mer att upprättas föreslås bli SÖ.

SÖ har gjort beräkningar av de kostnader som är förenade med stu- dielämplighetsprovet. Till största delen är dessa kostnader årligen åter- kommande. De årliga kostnaderna består enligt förslaget av dels fasta kostnader för provkonstruktion och central administration, dels rörliga kostnader för lokal administration, provmaterial, rättning m.m. De rör- liga kostnaderna är direkt avhängiga av hur många som kommer att delta i provet. Med hänsyn till osäkerheten om antalet deltagare har SÖ beräknat kostnaderna för tre olika alternativ: 30 000, 50 000 och 70 000 deltagare. SÖ betraktar mittalternativet som det mest sannolika. Enligt detta beräknas de årliga totalkostnaderna till ca 4,6 milj. kr.

Enligt SÖ skall beräkningarna bedömas mot bakgrund av den provi- soriska organisation m.m. av studielämplighetsproven som föreslås gälla till. dess att SSK:s kommande förslag i organisationsfrågan behandlats.

Utöver de årliga kostnaderna krävs enligt Sö 1 ett initialskede vissa större insatser av engångskaraktär, främst när det gäller utbildning av provledare och systemutveckling för databehandling. Kostnaderna här- för beräknas till något över 1 milj. kr. '

2.3. Remissyttranden

Hänvisningar till S2-3

2.3.1. Allmänt

Flertalet yttranden över KK:s förslag präglas av det förhållandet att principerna för de allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till högre utbildning samt riktlinjer för utformningen av förkunskapskrav och ur- valsrcgler lades fast genom statsmakternas beslut är 1972 på grundval av kompetensutredningens betänkande (SOU 1970: 21 och 1970: 55) och att, som flera remissinstanser uttrycker det, KK:s arbete därför närmast har haft karaktären av beredning. Flera remissinstanser delar därför den

Prop. 1975: 9 349

uppfattning som UKÄ framför, nämligen att det nu endast i begränsad omfattning finns möjligheter att lägga fram nya, principiella synpunkter på grundläggande frågor inom detta område. Vad beträffar mer princi- piella ställningstaganden hänvisar UKÄ liksom flera remissinstanser till sina yttranden över kompetensutredningens betänkande.

De grundläggande principerna i KK:s förslag accepteras således i all- mänhet utan utförligare kommentarer.

Många remissinstanser framhåller också den starka kopplingen mel- lan förslagen från KK och U 68:s förslag till dimensionering, lokalise- ring och organisation av högskoleutbildningen och delar även i detta fall den uppfattning som UKÄ framför nämligen att det, innan statsmakter- na fattat beslut om den av U 68 föreslagna högskolereformen, föreligger osäkerhet i en rad viktiga frågor, vilket försvårat ställningstagandcn till KK:s förslag.

Vissa allmänna synpunkter framförs emellertid i remissyttrandena, framför allt beträffande de föreslagna kompetensreglernas betydelse för en förändrad rekrytering till högskoleutbildning.

Således anser socialstyrelsen att KK:s förslag är ett viktigt led i den studiesodala utvecklingen mot enhetliga principer för tillträde till högre utbildning. AMS finner att en rekrytering grundad på saklig kompe- tens bör tillsammans med olika studiestimulerande åtgärder och flexibla studieformer medverka till en utjämning av den sociala snedrekryte- ringen till högre utbildning. Även den högre utbildningen kommer, me- nar AMS, att stimuleras genom de praktiska referenser och skiftande ar- betslivserfarenheter som nya studerandegrupper kommer att företräda.

Matematisk-namrvctenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stock- holm, som instämmer i huvuddelen av de förslag som KK redovisar, an- ser att man genom att dels godta vissa specialutbildningar, dels allmänt göra arbetslivserfarenhet behörighetsgivande bereder grupper med god studiemotivation och ofta speciella utbildningsmål tillfälle till alla typer av högskoleutbildning.

lllatenmtisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå noterar med tillfredsställelse att KK:s förslag innebär att större av- seende fästs vid icke-formella meriter än vad som hittills varit fallet. In- förandet av arbetslivserfarenhet i meritvärderingen är ett betydelsefullt steg i denna riktning.

LO anser att KK:s förslag är ett väsentligt steg i rätt riktning. På ett flertal punkter föreslås avsevärda förbättringar och vissa nyheter vilka kan underlätta såväl behörighet som antagning till högskolan för nya grupper.

SACO anför att KK i sitt arbete varit hårt bunden av tidigare fattade beslut och i flera fall stått inför uppgiften att söka förena inbördes svår- förenliga krav. Utifrån givna förutsättningar har KK på ett förtjänstfullt sätt lyckats balansera de många olika önskemål som reses på ett nytt be- hörighets- och meritvärderingssystem.

Prop. 1975: 9 350

Sveriges socialdenzokratiska kvinnoförbund ansluter sig i allt väsent- ligt till förslagets huvudtanke att den sakliga och inte den formella kom- petensen skall vara avgörande medan SSU anser att KK inte gått till- räckligt långt i sina strävanden att bryta den orättvisa rekryteringen till högskolorna. Det kommer fortfarande att finnas kvar hinder för stora grupper med arbetslivserfarenhet att kunna efterfråga utbildning vid högskolorna.

Konsistoriet i Linköping delar visserligen KK:s uppfattning att ar- betslivserfarenhet under vissa villkor bör kunna ersätta en skolmässig utbildning som behörighetsgrund. En övervärdering av arbetslivserfa- renhet sammantagen med KK:s förslag om proportionell kvotering kan dock medföra oväntade och icke önskade konsekvenser, bl. a. en olycklig flykt från gymnasieskolans mera teoretiskt inriktade linjer. Utformningen av meritvärderingssystemet och förkunskapskraven krä- ver därför ytterst noggranna överväganden om man skall kunna undvika t. ex. taktiska val av utbildning på gymnasienivå.

Flera remissinstanser tar upp frågan om graden av permanens i för— slagen, bl. a. U KÄ, som framhåller att det föreslagna kompetenssystemet inte bör ses som en för lång tid eller i alla detaljer gällande ordning utan bör omprövas successivt efter hand som erfarenheter vinns.

Konsistoriet [ Linköping anser att man löper risk att intentionerna bakom de skilda reformförslagen inom högskoleområdet förfuskas genom en alltför högt uppdriven reformtakt. De föreslagna reformerna bör därför genomföras stegvis och om möjligt baseras på erfarenheter av en mera omfattande försöksverksamhet.

Aa'edicitlska fakulteten vid karolinska institutet och dess utbildnings- m'inznd, som ställer sig i princip positiva till grundtanken i KK:s förslag, nämligen att rekryteringen till högskoleutbildningen breddas, finner det anmärkningsvärt att KK lägger fram förslag till en permanent omänd- ring av gällande regler utan att ha företagit en utvärdering av pågående försöksverksamhet med ålder och arbetslivserfarenhet som behörighets— grund. Det är synnerligen angeläget att en kontinuerlig uppföljning av effekterna av de kommande behörighetsreglema görs och att de fö- reslagna reglerna i avvaktan på sådan utvärdering görs provisoriska.

Liknande synpunkter framförs av odontologiska fakulteten vid karo- linska institutet och dess utbildningsnämnd samt av filosofiska fakulte- tens utbildningsnämnd i Linköping.

SAF, som tillstyrker det framlagda förslaget, menar att det dock kan vara svårt att på varje punkt finna de rätta avvägningarna på behörig- hetskrav och urvalskriterier. Det är endast genom praktiska tillämp— ningar som man kan finna dessa.. Den frihet att göra olika bedömningar som KK föreslår att antagningsmyndigheten skall få är därför viktig. Motiven för och behoven av högskoleutbildning ändras med tiden, varför det knappast är möjligt att i dag säga vad som kan vara mest lämpligt om några år.

Prop. 1975: 9 351

1973 års betygsutredning bedömer att ett eventuellt nytt betygssystem i framtiden kan föranleda vissa tekniska modifikationer i KK:s förslag. Utredningen finner emellertid inte att några svårigheter skulle uppstå att genomföra förslaget.

2.3.2. Allmän behörighet

GymnaSieskolans specialkurser m. m.

KK:s förslag att alla minst tvååriga specialkurser i gymnasieskolan skall ge allmän behörighet, om utbildningen är slutförd och om ämnena svenska och engelska ingått eller kompletterats i en omfattning som motsvarar den sociala linjens lärokurs i ämnena, möter inga invänd- ningar från remissinstanserna.

Flertalet remissinstanser tillstyrker också att specialkurser, som omfat- tar minst ett läsår och som bygger på obligatorisk förutbildning utöver grundskolan om minst ett läsår samt specialkurser om minst en termin som bygger på både förutbildning och praktik, varvid den samman- lagda skolmässiga utbildningstiden överstiger ett läsår och yrkesprakti- ken omfattar minst ett läsår, skall ge allmän behörighet under samma förutsättningar beträffande svenska och engelska.

Konsistoriet vid filosofiska fakultetens utbildningsnämnd i Linköping anser dock att ett tillgodoräknande av mycket korta utbildningar leder till en sådan urholkning av behörighetsreglerna att det kan ifrågasättas om det över huvud taget är meningsfullt att uppställa allmänna behörig- hetsvillkor.

KK:s förslag att s.k. annan gymnasial utbildning samt arbetsmark- nadsutbildning och utbildning vunnen i annat än direkt skolmässiga for- mer, t. ex. facklig utbildning och intern verksutbildning, skall ge allmän: behörighet på samma villkor som gymnasieskoleutbildning med avseende på omfattning och kunskaper i svenska och engelska accepteras av de remissinstanser som tagit upp frågan.

SÖ tillstyrker att arbetsmarknadsutbildning skall kunna ge behörighet på de föreslagna villkoren och AMS framhåller att, även om arbets- marknadsutbildningen främst avser att ge erforderlig utbildning direkt för arbetslivet, det är av värde att vissa av dessa kurser för den enskilde kan betyda en grundläggande kompetens för framtida högre studier.

Då det gäller utbildning i icke skolmässiga former, t. ex. studieförbun- dens verksamhet, fackliga studier och intern utbildning, delar TCO KK:s uppfattning att det skall ankomma på antagningsmyndigheten att avgöra om en sökande är behörig. TCO stryker starkt under KK:s rekommenda- tion att de studerande på begäran skall kunna få sådan dokumentation över genomgången utbildning att dels den allmänna nivån och inrikt- ningen, dels förekomsten av ämnena svenska och engelska framgår.

Prop. 1975: 9 . 352

Behörighet genom ålder och yrkesverksamhet

Med få undantag är remissinstanserna i princip positiva till KK:s för— slag att sökande som fyllt 25 år och har minst fem års yrkesverksamhet skall ha allmän behörighet för tillträde till all högskoleutbildning.

Det övervägande antalet remissinstanser godtar också att gränserna skall gå vid 25 år och fem års yrkesverksamhet.

UKÄ och LO anser dock att endast fyra års yrkesverksamhet skall krävas i överensstämmelse med vad som krävs enligt SVUX, förslag. Några instanser bland dem AMS, flera universitets— och högskoleorgan, TCO, SSEF och SSU anser att kravet på viss ålder helt kan slopas. Yr- keserfarenheten ensam bör ge tillräcklig grund för tillträde till högre ut- bildning.

KK:s förslag att något krav på dokumenterade förkunskaper i svenska inte skall uppställas för dessa utbildningssökande tillstyrks av U KÄ, som erinrar om att det i försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre studier inte ställs något krav i svenska för allmän behörighet. Förslaget tillstyrks även av socialstyrelsen, SÖ, LO, TCO m. fl.

Nämnden för socionomutbildning anser däremot att denna behörig- hetsgrupp inte generellt kan anses ha sådana kommunikationsfärdighe- ter i svenska som det allmänna behörighetskravet på förkunskaper i svenska avser att tillgodose. Insikt och färdigheter i språkbehandling torde inte automatiskt uppnås vid viss ålder och inte heller kunna för- ' värvas inom all slags yrkeserfarenhet. För dessa sökande bör dock vikt främst kunna fästas vid skriftlig uttrycksförmåga. Liknande synpunkter har lärarhögskolan i Stockholm.

Mot att inga dokumenterade kunskaper i svenska skall krävas av dem som får behörighet genom ålder och yrkesverksamhet invänder vidare bl. a. ett stort antal universitets-- och högskoleorgan, lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och Malmö och Iänsskolnämnden i Hallands län samt SHIO, SACO, M UF, T eknologorganisationen Rcftcc och Socialhögsko- lornas studentkårers organisation.

Bl.a. några universitets- och högskoleorgan, SACO, samt Sveriges ci— vilingenjörsförbund anser att man därtill bör uppställa ett bctygskrav i svenska. .

KK föreslår att kunskaper i engelska lägst motsvarande den sociala linjens lärokurs i ämnet skall krävas även av dem som vinner behörighet genom 25 års ålder och fem års yrkesverksamhet. Kravet skall dock kunna modifieras för den som söker utbildning i enstaka kurs. Flertalet remissinstanser som berört frågan delar här KK:s uppfattning.

Några remissinstanser anser dock att kravet är för högt ställt. Bland dem är LO, som menar att stora grupper av de vuxenstuderande här- igenom kommer att utestängas från allmän behörighet. Liksom Lands- tingsförbundet och SSU anser ELO att större ansträngningar än hittills bör göras att översätta kurslitteratur till svenska.

Prop. 1975: 9 353

KK föreslår också att alla sökande till högskoleutbildning skall infor- meras om vikten av goda kunskaper i engelska. De som inte har lägst betyget 3 i särskild kurs eller lägst betyget 4 i allmän kurs på tvåårig linje bör ges möjlighet att gå igenom ett läsföreståelseprov i engelska och därigenom själva kunna pröva om de har tillräckliga förkunskaper.

Att ett sådant läsförståelseprov skall utformas tillstyrks av bl. a. UKÄ, SÖ, nämnden för socionomutbildning och SFS.

Några remissinstanser menar att information om behovet av goda kunskaper i engelska inte är tillräckligt utan att kraven skall preciseras betygsmäSSigt. Denna uppfattning företräds av bl. a. UKÄ, flera univer- sitets— och högskoleorgan, SACO, SFS och SECO.

Allmän behörighet för utländska studerande

Det övervägande antalet remissinstanser godtar utan invändningar KK:s förslag till allmänna behörighetsvillkor för studerande med ut- ländsk förutbildning. '

UKÄ och SÖ accepterar dock inte kommitténs förslag att vissa do- kumenterade kunskaper i svenska skall krävas av finländska och is- ländska studerande. UKÄ finner att- ett sådant kunskapskrav skulle in- nebära en skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser, vilket knappast vore förenligt med det växande samarbetet mellan de nordiska länderna på det kulturella området.

Konsistoriet och tekniska fakulteten i Lund anser att utländsk stude- rande för att vara behörig för högre studier i Sverige bör vara behörig för motsvarande studier i sitt hemland. KK:s förslag bör dock godtas såvitt gäller sökande från nordiskt land.

Vissa universitetsorgan föreslår högre förkunskaper i svenska än vad kommittén föreslagit, nämligen kunskaper motsvarande kursen Svens- ka 4.

Bl. a. SÖ och SFS stryker under behovet av den preparandkurs för stu— derande med utländsk förutbildning som KK föreslår.

2.3.3. Särskilda förkunskapskrav

KK:s förslag till allmänna riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven —— att endast för studierna nödvändiga förkunskaps- krav skall uppställas, att förkunskapskraven normalt skall uttryckas som kunskaper motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och att för- kunskapskraven för viss utbildning skall kunna helt uppfyllas på någon studieväg i gymnasieskolan — godtas eller lämnas utan erinran av fler- talet remissinstanser. TCO framhåller dock, att det i viSsa fall kan visa sig omöjligt att upprätthålla kravet på att minst en linje i gymnasie- skolan skall ge särskilda förkunskaper för hela utbildningen. Undantag från denna princip måste således kunna göras.

23 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 354

Särskilda förkunskapsämnen

KK:s förslag till särskilda förkunskapsämnen vid olika utbildningar godtas i huvudsak av många remissinstanser men möter kritik i enskild- heter. I många fall kommenteras förslagen med utgångspunkt endast i den utbildning som vederbörande remissinstans företräder.

RRV, flera universitets— och .'zögskoleorgan, länsskolenämnden i Kop- parbergs län och SACO anser att, utöver de förkunskapskrav som KK föreslagit, tre årskurser svenska. bör krävas för tillträde till teologiska studier.

RRV, UKÄ, Alt/IS, ett stort antal universitets- och högskoleorgan, bland dem juridiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnämnd samt juridiska fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm, Iänsskolnämn- den i Kopparbergs län, lärarhögskolan i Falun, SACO, SFS m.fl. anser att tre årskurser svenska skall vara villkor för tillträde till juridiska stu- dier.

Förslaget att tre årskurser samhällskunskap skall krävas för juridiska studier avvisar däremot av bl. a. UKÄ, SÖ, AMS, flertalet universitets- och högskoleorgan, Iänsskolenämnderna i Hallands och Kopparbergs län, SACO och SFS.

KK:s förslag att betyg i naturkunskap skall kunna ersätta betyg i bio- logi för tillträde till medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet samt till jordbrukets högskolor godtas ej av bl. &. UKÄ, SÖ, ett antal be- rörda universitets- och högskoleorgan, bland dem utbildningsnämnderna vid Skogshögskolan, veterinär/zögskolan och lantbrukslzögskolan, läns— sko/nämnderna i Hallands och Jämtlands län samt SACO och SFS.

KK:s förslag att avgångsbetyg från vårdlinjen skall kunna ersätta be— tyg i biologi godtas av bl. a. UKÄ, SÖ och T CO. Förslaget möter in- vändningar från bl. 2. de medicinska fakulteternas utbildningsnämnder i Lund och Göteborg, SIHUS och SFS.

Tre årskurser matematik från N- eller T-linje bör krävas för tillträde till farmacie kandidatutbildning anser farmaceutiska fakulteten och dess utbildningsnämnd samt SACO. Farmaceutiska fakultetens utbildnings- nämnd menar att samma förkunskapskrav bör gälla för farmacie kandi— datutbildning och för receptarieutbildning. Farmaceutiska fakulteten och SACO anser att tre årskurser matematik skall krävas för recepta- rieutbildning. T CO finner att genomgången apoteksteknikerutbildning jämte yrkespraktik i viss utsträckning bör ge tillräckliga förkunskaper för receptarieutbildning.

KK:s förslag till förkunskapskrav vid teknisk fakultet godtas i allt vä— sentligt av remissinstanserna.

Utöver de förslag till förkunskapskrav som KK lägger fram för klass- lärarutbildning framförs i vissa remissyttranden krav på ytterligare för- kunskaper. Sålunda anser hurmmistiska fakulteten i Uppsala, TCO och

Prop. 1975: 9 355

Lärarna i moderna språk att högre krav på förkunskaper i engelska skall ställas än vad KK föreslagit. Humanistiska fakulteten i Uppsala, SACO, TCO och SFS anser att tre årskurser svenska skall krävas.

Förslaget om att betyg i kemi och fysik tillsammans skall kunna er- sätta betyg i naturkunskap avstyrks av bl. a. SÖ, lärarhögskolan i Falun samt av den:atenzatisk-naturvetenskapligafakulteternas utbildningsnänm- der i Uppsala och Stockholm. Krav på betyg i teckning och i ett av äm- nena musik eller gymnastik bör enligt SACO:s uppfattning ställas och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna vill ha ett krav på betyg i gymnastik. TCO anser att tre årskurser matematik bör krävas.

SÖ godtar i avvaktan på utredningen om lärarutbildningcn KK:s för- slag —— utom beträffande möjligheten att ersätta betyg i naturkunskap med betyg i fysik och kemi — som en interimistisk lösning.

För tillträde till socionomutbildning förordas krav på tre årskurser svenska av bl. a. humanistiska fakulteten i Uppsala, Iänsskolnämnden i Kopparbergs län, socialhögskolorna -i Örebro och Östersund samt SACO. Två årskurser samhällskunskap bör däremot vara tillräckligt för tillträde till utbildningen anser bl. a. UKÄ och SÖ, flera universitets- och högskoleorgan, sociallzögskolorna i Göteborg, Örebro och Östersund samt SACO och Socialhögskolornas studentkt'irers organisation.

KK:s förslag till förkunskapskrav för studier vid nuvarande filoso- fiska fakulteter föranleder invändningar på några punkter.

Således vänder sig bl.a. UKÄ, SÖ, ett stort antal universitets- och högskoleorgan, bland dem samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala, san:hällsvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd, samhällsiretenskapliga fakulteternas utbildningsnr'iimzder i Stockholm och SACO, TCO samt Stdtsvetenskapliga förbundet mot kravet på tre års- kurser samhällskunskap som villkor för tillträde till studier vid samhälls- vetenskaplig fakultet och anser ett krav på två årskurser vara tillräckligt. Bl.a. san:hällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm samt humanistiska fakulteten i Uppsala och dess utbildningsnäntnder anser däremot att tre årskurser svenska skall krävas för tillträde till samhällsvetenskapliga studier.

Bl. a. UKÄ, SÖ, matematisk-naturvetenskapliga fakulteter: i Uppsala, marematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildnings— nämnd, matematisk—naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd samt SFS avstyrker eller ställer sig tveksamma till att betyg i naturkunskap skall kunna ersätta'betyg i biologi som förkun- skapskrav till vissa studier inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Remissopinionen är splittrad vad avser KK:s förslag att som behörig- hetsvillkor kräva att de sökande skall ha ett betygsmedelvärde som upp- går till lägst 3,0 i de ämnen där särskilda förkunskaper fordras.

UKÄ, som mot bakgrund av vad den pedagogiska forskningen visat om enskilda betygs prognosvärde, för närvarande inte är berett att, för-

Prop. 1975: 9 356

orda ett visst minimibetyg i de enskilda ämnen som ingår i förkunskaps- kraven, anser att KK:s förslag utgör en godtagbar lösning på kvalitets- problemct. SÖ tillstyrker KK:s förslag. För klasslärarutbildning bör dock förkunskapskraven delas in i två grupper, varav den ena omfattar svenska, engelska och matematik. Den andra omfattar övriga förkun- skapsämnen. Medelvärdet inom "varje grupp skall vara lägst 3,0.

Mot förslaget invänder samhällsvetenskapliga fakultetens utbildnings- nämnd i Umeå som inte finner tillräckliga skäl för att kräva 3,0 i ge- nomsnitt. '

Landstingsförbundet ställer sig också tveksamt till den höjning av nu- . varande krav som förslaget innebär. SFEF och SSEF anser" att intyg om godkänd studiekurs skall vara tillräckligt. CUF anser det vara felaktigt att sätta en undre gräns när betygsfrågan är under utredning. Även FPU och SSU vänder sig mot det föreslagna betygskravet.

Andra remissinstanser däremot finner att kravet bör skärpas så att be- tyget lägst 3 krävs i samtliga ämnen som ingår i förkunskapskravet. Denna uppfattning företräds av socialstyrelsen, medicinska fakultetens utbildaingsnämnd i Göteborg, fakulteten och dess utbildningsm'inznd vid tekniska högskolan i Stockholm, utbildningsnämnden "vid veterinärhög— skolan, lärarhögskolan i Falun, SACO och Sveriges civilingenjörsför- bund.

Lägst betyget 3 i matematik bör krävas för tillträde till teknisk fakul- tet anser ett flertal universitets- och högskoleorgan, bl. a. fakulteten och dess utbildningsnämnd vid tekniska högskolan i Stockholm, rektorsäm- betet vid Chalmers tekniska högskola och konsistoriet" i Linköping samt SFS och TeknoIogorganisationen Reftec. Samma krav i mate- matik bör ställas även för tillträde till matematisk-naturvetenskaplig fa- kultet anser bl. a. konsistoriet i Lund, matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och dess utbildningsnämnd samt SFS.

Utbildningsnämnderna vid Skogshögskolan och latztbruksllögskolan anser att lägst betyget 3 i matematik från N- eller T-linjerna bör krävas för tillträde till studier vid skolorna.

Vissa universitetsorgan anser att lägst betyget 3 bör krävas i det skol— språk som avses studeras vid universitetet.

Olika vägar att få behörighet

KK:s förslag att behörighetskompletteringar av olika slag skall under- lättas genom vissa anordningar i kommunal vuxenutbildning tillstyrks av bl. a. UKÄ, AMS och SACO samt av SÖ, som kraftigt stryker under betydelsen av att organisatoriska förutsättningar skapas för sådana kom- plcttcringsstudier och menar att KK:s förslag förstärker behovet av en" förändrad resursanvisning för kommunal vuxenutbildning i syfte att bättre kunna tillgodose utbildningsbehovet. Även flera av SÖ:s underre- missinstanser, bl. &. SIH US och länsskolnämnderna i Skaraborgs och Sö-

Prop. 1975: 9 357

derntanlands län betonar vikten av att kompletteringsbehov tillgodoses.

T CO ser det som ett minimikrav att minst en ort i varje län får så- dana resurser att de studerande i rimlig tid kan garanteras tillgång till undervisning i samtliga berörda ämnen, medan SFS menar att varje gymnasieskoleort skall kunna erbjuda kompletteringsmöjligheter.

Flera remissinstanser hälsar med tillfredsställelse KK:s förslag att sär.- skilda förkunskapskrav skall kunna uppfyllas på andra sätt än genom studier vid gymnasieskola. Bland dessa är socialstyrelsen, UKÄ, AMS, LO och TCO. '

Att behörighetsbedömningen skall göras mycket informell för sö- kande till enstaka kurser, vilka i stor utsträckning själva skall kunna få bedöma om de uppfyller ställda förkunskapskrav, tillstyrks av bl.a. UKÄ, TCO och SFS.

2.3.4. Urval bland behöriga sökande

Allmänna förutsättningar för ett nytt urvalssystem

Flertalet remissinstanser accepterar den av KK föreslagna utform- ningen av urvalssystemet i stort. Således accepterar de flesta en indel- ning i kvotgrupper av de sökande och införandet av flera urvalsinstru- ment än betyg och anser att systemet kan främja en önskvärd allsidighet i rekryteringen till högre utbildning. På en rad enskilda punkter redovi- sas dock från KK avvikande uppfattningar.

Ett i princip helt annorlunda system för urval föreslås av CUF och SSEF , vilka båda vill göra urvalet efter ett slags kösystem.

Inledningsvis redovisas vissa synpunkter på urvalssystemets funktio- ner och på KK:s förslag till område för urvalsreglernas giltighet.

AMS stryker under det angelägna i att nya urvalsinstrument kommer till användning, vilket kan medföra en mera allsidig rekrytering till hög- skolan, och tillstyrker de' av KK föreslagna urvals- och antagningsbe- stämmelserna.

I KKzs bedömning att man inte bör överskatta möjligheterna att ge- nom urvalsreglernas utformning bidra till en jämnare social rekrytering instämmer nämnden för socionomutbildning, som menar att åtgärder i form av ökat studiestöd till vuxna, ökade möjligheter till behörighets- kompletteringar genom kommunal vuxenutbildning samt ökad informa- tion och studie- och yrkesvägledning ger större effekter i detta avseende.

Landstingsförbundet framhåller att det, för att man skall komma till rätta med den sociala snedrekryteringen, krävs ett åtgärdsprogram på bred front. De ändrade behörighets- och urvalsregler som KK föreslår kan inte förväntas ändra bilden.

F olkhögskoleutredningen och SFEF understryker båda att de förelagna urvalsreglema kan innebära nya risker för social snedrekrytering.

Prop. 1975: 9 358

T CO ifrågasätter om det alltid finns anledning att till utbildning anta dem som har de bästa betygen. Urvalssystemet bör även uppfylla andra mål, främst bidra till en socialt sett jämnare rekrytering. Den nuvarande sociala snedrekryteringen kan självfallet inte enbart lösas genom nya be- hörighetsbestämmelser och urvalsmetoder men urvalsreglema bör i så stor utsträckning som möjligt användas för att uppfylla de fördelnings- politiska målsättningarna.

CUF menar att antagningsreglerna bör diskuteras mot bakgrund av ett i framtiden utbyggt system med återkommande utbildning. Härvid är det viktigt att den högre utbildningen successivt görs tillgänglig för allt större grupper i samhället.

KK:s uppfattning att kravet på ett överskådligt och informationsvän- ligt urvalssystem — ehuru viktigt —- måste underordnas andra väsent- liga krav på urvalssytemet delas i princip av UKÄ, som dock understry- ker att överskådlighet och informationsvändlighet är väsentliga egenska- per hos ett urvalssystem.

Med tanke på de heterogena sökandegrupper som regelsystemet avser att täcka anser AMS att konstruktionen kan betecknas som överskådlig.

Beträffande urvalssystemets överskådlighet anser nämnden för socio— nomutbildning att det faktum att urvalssystemet skall gälla lika för all högskoleutbildning bidrar till ökad överskådlighet.

RRV konstaterar att det föreslagna urvalssystemet är komplicerat och menar att man noga bör överväga alternativa förslag till urvalssystem, t. ex. försöka minska antalet kvotgrupper. En prövning och analys i syfte att få närmare kunskap om vad KK:s förslag i realiteten skulle in- nebära synes även vara nödvändigt.

Flera remissinstanser, bland dem många universitets- och högskoleor- gan berör behovet av en kontinuerlig anpassning och förändring av ur- valssystemet efterhand som erfarenheter vinns av dess sätt att fungera.

Konsistoriet i Uppsala samt humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter/ms utbildningsnämnder i Göteborg tillstyrker KK:s- förslag att användas försöksvis under en treårsperiod, varefter noggrann utvär- dering och eventuell omvärdering görs innan det permanentas.

SAF påpekar behovet av att antagningsmyndigheterna får stor frihet vid bedömningar och tillämpning av de fastställda riktlinjerna. Anpass- ning måste löpande kunna ske till nya förutsättningar och behov.

SA C 0 stryker under vikten av att de nya urvalsreglernas effekter noga studeras och att reglerna-i ett inledningsskede betraktas som ett proviso- rium.

KK:s förslag att urvalsreglema skall kunna modifieras vid urval av sökande till vissa utbildningslinjer, t. ex. vissa konstnärliga utbildningar, kommenteras av de berörda remissinstanserna.

Statens kulturråd framhåller att det generellt gäller för den konstnär- liga högskolcutbildningen att den skapande begåvningen måste spela stor roll. Olika vägar bör prövas för att värdera denna förmåga.

Prop. 1975: 9 359

Akademien för de fria konsterna anser att någon annan metod än sub- jektiv bedömning av arbetsprover inte kan komma i fråga vid antag- ning av studerande vid konsthögskolan.

Enligt OM US, mening måste antagningen till den. högre musikutbild- ningen även i framtiden grundas på antagningsprov. Med en inriktning av den högre musikutbildningen mot något mindre ensidiga studier inom ett musikaliskt specialområde kan det vara värdefullt med en möjlighet till viss meritvärdering av de sökandes studielämplighet.

K 73 anser att den huvudsakliga urvalsmetoden till utbildningar inom det konstnärliga området även fortsättningsvis bör vara antagnings- myndighetens bedömningar av insända arbetsprover. Det bör dock kunna övervägas om inte utbildningsmeriter i vissa sammanhang skall kunna spela en roll.

Även SACO stryker under vikten av att även fortsättningsvis speciella inträdes- och anlagsprov får anordnas för intagning till sådana utbild- ningar som ställer speciella krav på konstnärlighet, musikalitet osv.

Indelning och placering i grupper

KK:s förslag att de sökande till högre utbildning skall delas in i fyra grupper tillstyrks i princip av flertalet remissinstanser som berört frå- gan. Förslaget lämnas utan erinran av bl.a. nämnden för socionomut- bildning, styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, konsistoriet i Lund, SAF, SACO, SSEF och CUF.

Flera universitets- och högskoleorgan, bland dem konsistoriet i Upp- sala, är kritiska mot den föreslagna kvotgruppsindelningen som man befarar skall missgynna sökande från treåriga linjer i gymnasieskolan och leda till att linjevalet i gymnasieskolan blir föremål för taktiska spekulationer.

En rad remissinstanser tar avstånd från den del av förslaget som inne— bär att sökande med folkhögskolebehörighct förs till kvotgrupp III, var- igenom folkhögskolans studieomdöme inte inräknas i meritvärderings- underlaget för sökande med folkhögskolebehörighet. De enda urvals- grunder som kan förekomma för dessa sökande är, enligt KK:s förslag, resultat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet.

Folk/1ögskoleutredningcn finner det helt oacceptabelt att en grupp sö- kande som kan uppvisa en studieutvärdering, som KK godtagit som be- hörighetsgivande, inte skall få räkna denna som meritgivande utan vara utlämnad åt ett osäkert och oprövat urvalsinstrument som studielämp- lighetsprovet f. n. är. Denna syn på studielämplighetsprovet som urvals- instrument delas av SFEF som framhåller att studieomdömct på ett bättre och mera framsynt sätt än betyget mäter studielämplighet.

Svenska kommunförbundet finner förslaget orättvist. Studielämplig- betsprovet blir avgörande för den enskilda folkhögskoleelevens möjlig- het att skaffa sig vidareutbildning medan studerande med gymnasieskole—

Prop. 1975: 9 360

behörighet inte behöver räkna sitt provresultat om detta inte höjer hans meriter. Även Landstingsförbundet menar att frågan huruvida stu— dieomdömena för elever från folkhögskola skall utgöra meritvärde vid urval ytterligare bör övervägas. Ett stort antal elever och lärare vid olika folkhögskolor i landet har i särskilda skrivelser uttryckt i stort sett samma uppfattning som företräds av folkhögskoleutredningen och SFEF.

SSU stryker under vikten av att man tar hänsyn till denna opinion. SÖ anser att man bör utreda förutsättningarna för att omräkna stu- dieomdömena till betygspoäng samt om så visar sig lämpligt placera ele- ver med studieomdöme från folkhögskola i kvotgrupp II. Motsvarande bör gälla för elever från vissa specialkurser samt från sjuksköterskeut- bildningen.

TCO anser att studieomdömet skall beaktas vid urval till högskolan och att en möjlighet bland flera då är att föra de folkhögskolebehöriga till kvotgrupp II och att på lämpligt sätt översätta studieomdömet till en skala jämförbar med betygsmedelvärdcna inom denna grupp. En annan lösning, som TCO vill förorda, är att föra sökande från folkhögskola till en särskild kvotgrupp. Detta förslag framförs också av folkhögskoleut- redningen, SFEF och Svenska kommszörbnndet.

Även nämnden för socionomutbildning har övervägt möjligheten att föra de folkhögskolebehöriga till kvotgrupp 11 men stannar för att till- styrka KK:s förslag till gruppindelning.

I KK:s förslag och synpunkter beträffande särskild bedömning av vissa sökande, framför allt de handikappade, instämmer AMS, som anser att man i denna förtursbedömning bör eftersträva en allsidig, individuell prövning av varje handikappad sökande och Sö, som menar att särskild hänsyn bör tas till sökande i utsatt situation.

Länsskolnämnden i Jämtlands län finner det positivt att omsorgen om handikapp-grupper speciellt har markerats men menar att det är viktigt att handikappbegreppet definieras noggrant.

Även SSEF tillstyrker KK:s förslag till förtursbedömning medan Riksförbundet Hem och Skola finner förslaget vagt skisserat. Särskild omsorg måste ägnas den demokratiska insynen i det organ som har att ta ut studerande enligt förtursmeteden.

Folklzögskoleutredningen anser att handikappade skall få all den hjälp och allt det stöd som kan ges för att kompensera brister i deras utbildning förorsakade av handikapp men att handikapp i sig inte kan vara en anledning till prioritering.

Några remissinstanser påtalar att KK:s förslag inte inrymmer någon möjlighet till fri bedömning av sökande till fullständiga utbildningslin- jer utöver förtursbedömningen av handikappade sökande. UKÄ kan bi- träda förslaget om ett urvalssystem utan fri kvot endast under förutsätt- ningen att förtur inom varje kvotgrupp kan tillämpas. Om så ej blir fal-

Prop. 1975: 9 361

let, torde det av rättviseskäl bli oundvikligt att föra vissa sökande ur kvotgruppen I—III till en fri kvot.

Styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna anser att den nuva- rande fria kvoten borde bibehållas för t. ex. sökande till gymnastik- eeh idrottshögskolorna med stora ledarmeriter. Utbildningsnämndcn vid lant- brukshögskolan finner det angeläget att kunna tillgodose högt kvalifice- rade sökande som blir uteslutna på grund av för få sökande inom en vis kvotgrupp, medan Landstingsförbundet generellt förordar större möjlig- heter till individuell prövning av vissa sökande inom en fri kvot.

Bland de instanser som berört KK:s förslag att en sökande med dub- bel behörighet själv skall få välja i vilken kvotgrupp han vill konkurrera tillstyrks förslaget med viss tvekan av styrelsen för gymnastik- och idrottshögskolorna, som pekar på det stora informationsbehoven sådan regel medför. Sveriges skolkuratorers förening anser förslaget bra under förutsättning att informationsproblemet kan lösas.

AMS däremot finner förslaget tveksamt med hänsyn till den enskilde sökandens svårigheter att överblicka konkurrensläget i olika kvotgrup- per och den arbetsbelastning som en sådan bestämmelse skulle medföra för yrkes- och studievägledande personal av olika kategorier. AMS före- slår i stället att sökande med dubbel behörighet får konkurrera i de skilda kvotgrupper de tillhör och att det för den sökande fördelaktigaste alternativet bör få gälla. Denna uppfattning delas av bl. a. RRV, många znzirersitets- och högskoleorgan, —- bland dem konsistorierna i Uppsala, Lund och Umeå, — Iänsskolnämnden i Södermanlands län, SACO samt SFS.

Meritvärdering av betyg

Några remissinstanser framför mera allmänna synpunkter på bety- gens 1'oll som urvalsinstrument.

LO framhåller att stora grupper i samhället torde varafense om att tona ned betygens betydelse allmänt och även som urvalsinstrument. Om det i dag anses att det inte finns något fullgott alternativ till betygen är detta inte något skäl till att inte fortsätta ett forsknings- och försöks- arbete och framför allt ett idéarbete i detta viktiga sammanhang.

Enligt LO:s uppfattning bör betygen avskaffas genom en successiv nedtoning av deras nuvarande betydelse. De av KK föreslagna nya ur- valsinstrumenten bör i högre grad framtonas och användas likaväl som nya och ännu ej prövade urvalsinstrument på sikt bör komma i fråga.

SSEF avvisar alla former av graderad betygsättning och vill införa betygsgraderna godkänd och icke godkänd. CUF menar att betygen inte skall användas vid antagning till högre utbildning och således kan av- skaffas. FPU anser att betygen är en av anledningarna till de sociala problemen i skolan och att den riktiga vägen måste vara att gå mot en ' betygsfri skola och SSU framhåller att betygens roll som urvalsinstru-

Prop. 1975: 9 362

ment måste försvinna och ersättas steg för steg med rättvisare urvalsin- strument.

Många remissinstanser, bland dem AMS, nämnden för socionomut- bildning och styrelsen för gymnastik- och idrottshögskoloma tillstyrker till alla delar KK:s förslag beträffande meritvärdering av betyg från be- hörighetsgivande utbildning.

UKÄ accepterar förslagen under förutsättning av att övergångsbc- stämmelser utfärdas. Hänsyn bör därvid tas till de elever som gjort sina val av studieprogram i skolan före beslut om nya kompetensregler.

Andra remissinstanser riktar kritik mot detaljer i förslaget. Således me- nar SÖ, konsistoriet i Lund och flera andra universitets- och högskole- organ, liinsskolnämnden i Kopparbergs län, SACO, SFS m.fl. att, även om man i princip tillstyrker förslaget att de två lägsta betygen i avgångs- betygen inte skall inräknas i medelvärdet, betyg i särskilda förkunskaps- ämnen för en sökt utbildning aldrig skall få strykas.

KK:s förslag att behörighetskomplettcrade betyg inte skall ingå i me- ritvärderingen avstyrks av bl. a.. konsistorierna i Uppsala och Lund, SACO, TCO och MUF, vilka anser att dessa betyg — bl. a. för att und- vika att eleverna gör taktiska linjeval och för att stimulera alla som be- hörighetskompletterar att skaffa sig goda förkunskaper i dessa ämnen — skall medräknas vare sig de höjer eller sänker medelvärdet. Förslaget av- styrks också av utbildningsnämnden vid veterinär/zögskolan och SECO, vilka båda vill bibehålla nuvarande regler, dvs. att ett behörighetskom- pletterat betyg kan sänka men aldrig höja medelvärdet. Även RRV ut- talar farhågor för taktiska val om betygen i behörighetskompletterade ämnen inte meritvärderas.

SACO anser också att betyg i frivilliga ämnen skall få medräknas om den sökande så önskar.

Större möjligheter till s.k. konkurrenskomplettering efterlyses av Iänsskolnämnden i Hallands län, lärarhögskolan i Göteborg och av se- minariet för huslig utbildning i Uppsala med motivering att det skulle verka avstressande på gymnasieskolestudierna.

KK:s förslag att betyg i enskilda ämnen ej skall viktas vid medelvär- desberäkningen tillstyrks av TCO, som helt avvisar tanken på att införa betygsviktning och menar att den nödvändiga informationen om hög- skolestudiernas krav ges genom de särskilda förkunskapskraven på ett för underliggande skolformer mindre skadligt sätt.

Att betygsviktning skall förekomma förordas huvudsakligen av vissa universitets— och högskoleorgan, bland dem konsistoriet i Lund och fa- kultetens utbildningsnämnd vid tekniska högskolan i Stockholm, som fö— reslår att viktning skall återinföras vid teknisk fakultet samt medicinska fakulteter; i Uppsala som, i motsats till sin utbildningsnämnd, förordar att betygen i svenska, engelska, matematik, fysik och kemi skall viktas för sökande till medicinska studier.

Prop. 1975: 9 363

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm hemställer att matematisk- nafurvetenskapliga fakultetens i Stockholm förslag att vikta betygen med antalet veckotimmar som ämnet har i gymnasieskolan skall allvar- ligt beaktas vid den slutliga konstruktionen av urvalsreglema.

Utbildningsnämnden vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå anser att man av rättviseskäl bör överväga inte bara en viktning mellan olika betyg inom gymnasieskollinje utan även en viktning av be- tygen mellan olika linjer med utgångspunkt i den arbetsinsats som olika ämnen kräver.

Meritvärdering av studielämplighetsprov

Remissopinionen är delad med avseende på användandet av ett stu- dielämplighetsprovsresultat som meritvärderingsinstrument över huvud taget och på det sätt som KK föreslår.

Även de remissinstanser som tillstyrker eller inte avvisar användande av studielämplighetsprovet, bl.a. AMS, nämnden för socionomutbild- ning, 1973 års betygsutredning, folkhögskolantredningen, konsistoriet i Linköping, TCO, SACO, SFS och SECO stryker under vikten av att arbetet med att utveckla och utvärdera studielämplighetsprovet fortsätts. SFS anser att provet kan fylla en väsentlig funktion genom att ge en ”andra chans” åt den som av en eller annan anledning inte kunnat göra sig själv rättvisa i skolan.

LO tillstyrker införandet av studielämplighetsprov under förutsätt- ning att provet kan konstrueras så att det inte gynnar ungdomsskolans elever på bekostnad av vuxna med arbetslivserfarenhet som behörighets- grund. Enligt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbunds uppfattning är införandet av ett studielämplighetsprov ett viktigt steg i strävan att dämpa betygshetsen och undvika konkurrens och tävlan i skolan. Studie— lämplighetsprovet måste dock utformas så att det inte mäter detsamma som betygen utan ges ett större inslag av allmänorientering för att låta de sökandes skiftande erfarenheter komma till sin rätt.

UKÄ finner det i nuläget inte motiverat att använda studielämplig- hetsprovet som urvalsinstrument för de sökande i kvotgrupperna I och II som inte har tillgodoräkningsbar arbetslivserfarenhet. Att studielämp- lighetsprövning skall kunna genomgås i sista årskursen aveller direkt efter gymnasieskolan finner UKÄ vara en andra chans som inger en inte ringa tveksamhet. En prövning för en andra chans vore mer berättigad en tid efter gymnasieskolan, när den sökande förvärvat större mognad och erfarenhet genom t. ex. arbetslivserfarenhet.

Lärarhögskolan i Stockholm anser det föreslagna studielämplighets- provet överflödigt i kvotgruppcrna I och II. För kvotgrupp III bör det t. v. kunna användas under noggrann och kontinuerlig utprövning.

Huvuddelen av remissinstanserna hälsar förslaget att provet skall vara frivilligt med tillfredsställelse.

Prop. 1975: 9 364

Flertalet remissinstanser delar KK:s uppfattning att betyg och provre- sultat skall väga lika vid meritvärderingen-. Bl. a. konsistoriet i Linkö— ping, SIH US, SFS, SECO och MUF anser att resultat av provet, i varje fall tills vidare, endast skall ha halva medelbetygets vikt och bl. a. kon- sistoriet vid karolinska institutet framhåller att studielämplighetsprovet bör ges lägre vikt än medelbetyget.

Elevförbundet, som principiellt anser att betygen inte är något bra ur- valsinstrument, tycker ändå att studielämplighetsprovet i den utform- ning det har i dag är ett ännu sämre alternativ. Det bör således få ett lägre värde än betygen vid meritvärderingen.

SFEF avvisar med bestämdhet studielämplighetsprovet som urvalsin- strument vid tillträde till högskoleutbildning. Helt avvisande ställer sig också flera universitetsorgan, bl.a. konsistorierna vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå, vilka menar att frågan om användning av sådana prov måste utredas vidare. RRV anser att något erfarenhetsun- derlag som motiverat ett generellt införande av ett studielämplighets- prov inte finns. En försöksverksamhet i liten skala skulle möjligen kunna genomföras för att man skall få ett sådant underlag. Motsvarande upp- fattning företräds av utbildningsnämnden vid veterinär/zögskolan.

Meritvärdering av arbetslivserfarenhet

Flertalet remissinstanser ser positivt eller mycket positivt på förslaget om tillgodoräknande av arbetslivserfarenhet som merit vid urvalet av sö— kande.

UKÅ tillstyrker helt KK:s förslag och betonar värdet av arbetslivser- farenhet som urvalsinstrument med hänsyn till att sådan erfarenhet är en från samhällssynpunkt önskvärd merit.

Nämnden för socionomutbildning framhåller att erfarenheterna från socialhögskolorna entydigt visar att det är fördelaktigt om så- många stu- derande som möjligt har arbetslivserfarenhet när de påbörjar sina stu- dier. Nämnden stryker därför under vikten av att sökande till högsko- leutbildning uppmanas att skaffa sig arbetslivserfarenhet innan de på- börjar sina högskolestudier.

TCO påpekar att oganisationen länge hävdat att arbetslivserfarenhet, oavsett inriktning, måste ges meritvärde vid urval till all högre utbild- ning. Detta är en nödvändig förutsättning för att utveckla ett mönster av återkommande utbildning. "

SSU föreslår att man på sikt inför obligatorisk arbetslivserfarenhet om minst ett år för alla som söker sig till utbildning i högskolan.

Huvuddelen av remissinstanserna ställer sig också positiva till eller accepterar av praktiska skäl att alla slag av arbetslivserfarenhet skall kunna tillgodoräknas som merit vid urvalet.

En rad universitets— och högskoleorgan framhåller att det vore önsk- värt att för utbildningen särskild värdefull erfarenhet gavs högre poäng-

Prop. 1975: 9 365

Jordbrukets högskolor föreslår att sådan arbetslivserfarenhet som varje högskola bedömer som särskilt kvalificerad skall kunna värderas högre, därför att sådan praktik har avgörande betydelse för studierna. Hur sådan arbetslivserfarenhet skall värderas bör utredas närmare in- nan förslaget genomförs.

Enligt SAF :s uppfattning skulle arbetslivserfarenhet kunna ge ett bättre underlag för urval om det vore möjligt att kvalitetsgradera arbets- livserfarenheten. En prövning av dessa möjligheter är motiverad. '

SACO framhåller att organisationen, även om den kan acceptera KK:s skäl mot att skilja på särskilt värdefull och ”vanlig” arbetslivserfaren- het, ändå intc helt vill utesluta möjligheten att låta enskilda högskolor göra en bedömning av sökande som vill åberopa särskilt värdefull ar- betslivserfarenhet. SACO kan tänka sig att man prövar ett sådant system vid några få speciella utbildningar (t. ex. veterinärutbildning, arkitektut- bildning). Även TCO ifrågasätter om inte särskilt värdefull yrkesverk— samhet borde ges särskilt meritvärde, åtminstone vid valet mellan i övrigt lika meriterade sökande.

Att ge differentierad poäng för arbetslivserfarenhet av olika slag avvi- sas av nämnden för socionomutbildning med hänvisning till de erfaren— heter man har av sådana regler vid antagningen till socialhögskolorna i dag.

Huvuddelen av de remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker KK:s förslag till maximi- och minimitider för tillgodoräknande av ar- betslivserfarenhet. . _

Jordbrukets högskolor har invändningar mot det krav på en samman- hängande niomånadersperiod som KK föreslår med motivering att ar- betslivserfarenhet inom jordbruk oftast ej kan erhållas under en så lång sammanhängande period. Jordbrukets högskolor anser också att perio- der kortare än tre månader bör tillgodoräknas.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig mot förslaget Om en sammanhängande period av nio månader med motivering att de sökande (till största delen kvinnor) som inte kunnat ta anställning på grund av att samhället inte kunnat erbjuda omsorg om barnen inte är betjänta av sådana minimeringar av den tid som får tillgodoräknas. KK:s förslag till minimitider kan också medföra att föräldrar inte till— fullo får tillgodoräkna sig den tid de utnyttjat föräldraförsäkringen.

Även andra remissinstanser har förslag som i detaljer skiljer sig från dem som lagts fram av KK. Bland annat anser många remissinstanser ' att arbetslivserfarenhet vunnen efter 16 års ålder, i stället för efter 18 är, bör få tillgodoräknas.

Några remissinstanser, bl. a. RRV och vissa universitets- och högsko— leorgan anser, i motsats till KK, att värnpliktstjänstgöring utan begräns- ning skall få tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet.

Kraftigast hävdas denna ståndpunkt av överbefälhavaren som med en

Prop. 1975: 9 366

utförlig motivering kräver att värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst skall räknas in till fulla värdet även i de första femton månadernas 0,5 arbctSpoäng. I annat fall skulle varje år ett stort antal manliga ungdo- mar vara utestängda under minst 7,5 månader från möjligheten att för- värva meriterande arbetslivserfarenhet.

Enligt försvarets skolnänmd kan KK:s förslag komma att ge den ogynnsamma effekten att värnpliktiga i ökad omfattning ansöker om an- stånd med värnpliktsutbildningen.

KK:s förslag till poängvärdering av arbetslivserfarenheten accepteras av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan.

LO anser dock att arbetslivserfarenheten bör ges dubbelt så hög me- ritpoäng som KK föreslår. '

Konsistoriet [ Linköping som anser att KK:s förslag innebär en risk för att arbetslivserfarenhet i realiteten blir en obligatorisk merit, föreslår att arbetslivserfarenhet skall värderas lägre än vad KK föreslår och för- slagsvis kunna ge högst en poäng.

Landstingsförbzmdet, som menar att det för närvarande inte är möj- ligt att helt överblicka konsekvenserna av de regler som föreslås, kan tillstyrka att de prövas under förutsättning att elevsammansättningen på olika utbildningslinjer följs med uppmärksamhet. Skulle det visa sig att sökande med omfattande arbetslivserfarenhet alltjämt endast i begränsad omfattning blir antagna till linjer med stort sökandeantal bör nya över- väganden beträffande arbetslivserfarenhetens meritvärde ifrågakomma.

Några remissinstanser, bl.a. folkhögskoleutredningen, anser att det skulle främja möjligheterna att bli antagna till högskoleutbildning för personer med yrkesverksamhet om de som blir behöriga genom ålder och yrkesverksamhet finge tillgodoräkna sig arbetspoäng även för de fem år som konstituerar behörigheten.

Fördelning av platser

Att fördelningen av platser mellan grupperna skall göras 'meddelst proportionell kvotering tillstyrks av många remissinstanser. UKÄ finner att det i fråga om fördelningen av platser mellan de olika kvotgrupperna knappast kan anses föreligga tillräckliga förutsättningar för studielämp- lighetskvotering. Den proportionella kvoteringsmetoden liksom den fasta eller procentuella metoden. bör ges företräde framför studielämp- lighetskvotering. Skäl finns enligt UKÄ:s mening att ge kvotgrupp III en garanti om minst 15 % av det totala antalet utbildningsplatser. TCO an- ser att, så länge nödvändiga förutsättningar för en studielämplighetskvo- tering saknas, en proportionell kvotering är den enda rimliga metoden. SACO godtar en proportionell kvotering men anser det angeläget att studielämplighetsprovet utvecklas vidare med sikte på att provet skall kunna användas också för kvoteringsändamål. Även SFS tillstyrker pro- portionell kvotering liksom nämnden för socionomutbildning, vilken i.

Prop. 1975: 9 367

motsats till TCO och SACO inte anser att studielämplighetskvotering kan genomföras, även om studielämplighetsprovet utvecklas och ges en annan form än den föreslagna. MUF vill införa vissa modifikationer i den proportionella kvoteringen, bl. a. med innebörd att en icke antagen Sökande i grupp I skall få konkurrera även i kvotgrupp II.

Historisk—filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas samt mate- lnatisk-naturvetenskapliga fakultetens och sanihällsvetenskapliga fakul— tetens utbildningsnämnder [ Göteborg kan acceptera proportionell kvo- tering om man samtidigt noga följer upp hur respektive kategori lyckas i sina studier. Visar det sig att resultatet blir orimligt bör man ha en handlingsberedskap för en snabb förändring. I princip samma stånd- punkt företräds av medicinska fakulteten i Uppsala.

Flera universitets- och högskoleorgan befarar ogynnsamma konse- kvenser av den proportionella kvoteringsmetoden bl.a. odontologiska fakulteten vid karolinska institutet och rektorsämbetet vid Chalmers tek- niska högskola samt konsistoriet i Linköping, som dock accepterar att proportionell kvotering tillämpas som ett provisorium, eftersom det är svårt att finna någon användbar alternativ metod i den helt nya situation som utvidgningen av den allmänna behörigheten medför.

KK föreslår att antalet platser för sökande i grupp IV skall bestämmas av antagningsmyndigheten inför varje antagningstillfälle. Som riktpunkt för det högsta antal platser som får tilldelas grupp IV bör gälla 10 %. Detta förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.

KK:s förslags till undergruppsindelning i huvudkvotgrupperna och om en garanti för att en viss andel sökande med arbetslivserfarenhet skall an- tas tillstyrks av flera remissinstanser, bl. a. UKÄ, SÖ, SAF och TCO, som finner den föreslagna garantin utomordentligt värdefull. TCO menar dock att man bör undersöka om inte kravet på att det skall vara möjligt att gå direkt från behörighetsgivande utbildning till högskolan kan upp- fyllas genom att man i ett inledningsskede ger en garanti för sådan di- rektövergång, vilket sannolikt skulle komma att gynna sökande med ar- betslivserfarenhet. Detta betraktar TCO inte som någon nackdel.

Från delvis andra utgångspunkter föreslår även vissa universitetsor- gan, bl. a. konsistorierna i Lund och Linköping, att en garanti för direkt- övergång skall inrättas.

Medicinska fakultetens utbildningsnänmd i Göteborg anser det viktigt att fördelningen av platser görs så att yrkeslivserfarenhet inte i realiteten blir en obligatorisk merit.

LO accepterar inte KK:s förslag till fördelning av platser inom kvot- grupperna. Genom detta förslag blir arbetslivserfarenhet endast en till— läggsmerit, vars poäng kan sättas alltför låg. Sökande med endast betyg samt sökande med betyg och arbetslivserfarenhet konkurrerar aldrig med varandra. LO anser att arbetslivserfarenheten skall betraktas som ett fullvärdigt urvalsinstrument och att sökande med och utan arbetslivs- erfarenhet skall fritt konkurrera med varandra.

Prop. 1975: 9 , 368

Lärarhögskolan i Stockholm redovisar en uppfattning som i stort överensstämmer med LO:s.

Även Elevförbundet framför i stort sett samma uppfattning och samma förslag att undergruppsindelningen skall slopas som LO gör. Detta kommer på sikt att innebära att arbetslivserfarenheten i praktiken blir obligatorisk. Elevförbundet anser detta vara positivt. Speciellt bör de som går långa teoretiska utbildningar vara ute i arbetslivet under . längre perioder. SFEF anser att undergruppsindelningen bör slopas medan SSU menar att systemet med kvotgrupper måste konstrueras så att sökande med arbetslivserfarenhet ges första prioritet.

Antagning till enstaka kurser

SÖ noterar med tillfredsställelse att en åtskillnad görs på urvalsreg- lerna för sökande till fullständiga linjer och till enstaka kurser. Flertalet Övriga remissinstanser som behandlar frågan, bl. a. AMS, folkhögsko- leutredningen, TCO och SACO, tillstyrker KK:s förslag till riktlinjer för antagning till enstaka kurser.

UKÄ finner motivet för Specialregler för urval till enstaka kurser vara, att fortbildning och vidareutbildning skall kunna erhållas på villkor som är bättre anpassade till de sökan-de gruppernas faktiska situation än vad fallet är med de allmänna reglerna för urval. UKÄ är dock inte berett att nu ta ställning .till detaljer i förslaget.

RRV menar att det inte är självklart att, som KK föreslår, ha skilda regler för antagning till fullständiga utbildningslinjer och till enstaka kurser. KK:s förslag till regler för urval till enstaka kurser ger enligt RRV:s uppfattning knappast tillräcklig ledning för antagningsmyndighe- ten. speciellt vad avser bedömningen av de s.k. förtursfallen. RRV för- ordar därför att samma principer så långt möjligt tillämpas för antag- ning till enstaka kurser som för antagning till utbildningslinjer.

Nämnden för socionomutbildning påpekar att den individuella för- tursbedömningen dock knappast kan komma i fråga annat än om anta— let sökande är mycket lågt. Nämnden ifrågasätter vidare om inte ett an- tagningssytem enligt KK:s förslag rörande enstaka kurser också kunde komma till användning inom klotgrupp III, om resultat från studie— lämplighetsprov inte kan användas som urvalsinstrument.

Konsistoriet vid universitet i Stockholm påpekar att KK:s förslag till urvalsrcgler för enstaka kurser i mycket påminner om de nuvarande an- tagningsreglerna till s.k. YRK-kurser. De ger en mycket stor frihet för antagningsmyndigheten vid bedömningen av de sökandes meriter, men ställer också mycket stora krav på dem som deltar i arbetet. Man måste också vara beredd på att en i vissa avseenden olika praxis för antagning kan uppstå mellan olika lärosäten, vilket för övrigt är fallet redan i dag beträffande YRK-kurserna. Konsistoriet anser dock att denna typ av antagning för närvarande fungerar tillfredsställande vid universitetet.

Prop. 1975: 9 369

Konsistoriet i Uppsala menar att de föreslagna'urvalsreglema för en- staka kurser lämnat stort utrymme för godtyckliga bedömningar från an— tagningsmyndighetens sida och knappast uppfyller målet att de mest stu— ' ' ' dielämpliga studerandena skall antas. Konsistoriet avstyrker därför KK:s förslag i denna del.

Landstingsförbundet finner att systemet borde prövas även för antag- ning till fullständiga utbildningslinjer. Detta skulle underlätta realiseran- det av återkommande utbildning, vilket förbundet hälsar med tillfreds- ställelse.

Hänvisningar till S2-3-4

  • Prop. 1975:9: Avsnitt 1.1.3

2.3.5. Kompetensreglernas tillämpning på verksutbildning

KK:s förslag att de allmänna behörighetsvillkoren skall tillämpas för utbildningar inom försvarsmakten, qutfartsverket och rikspolisstyrelsen och att de av KK förordade principerna skall följas vid utformningen av de eventuella särskilda förkunskapskraven för dessa utbildningar accepte- ras i huvudsak av berörda remissinstanser.

Luftfartsverket anser dock att reglerna om behörighet genom ålder och yrkesverksamhet ej bör äga tillämpning för utbildning av trafikle- dare inom luftfartsverket. Skälet härtill är att det visat sig att äldre ele- ver i stor utsträckning avbrutit sin utbildning till trafikledare. Verket vill därför inte uppmuntra äldre elever att söka till sådan utbildning.

Rikspolisstyrelsen framför att "vid urval till polisutbildning bör viss praktisk yrkesverksamhet tillmätas större betydelse än annan. Särskilt värdefullt är om den sökande fått erfarenheter från arbete i nära kontakt med människor.

Försvarets Skolnämnd delar uppfattningen att det föreslagna regelsy- stemet och de allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till högre ut- bildning bör tillämpas inom försvaret.

Överbefc'ilhavaren avstår från att nu närmare gå in på vad som kan i en kommande befälsordning täckas av begreppet högre utbildning. För- slaget om ett betygsmedelvärde av 3,0 för de särskilda förkunskapskra- ven biträds. Dock bör inte i något förkunskapsämne lägre än 2 godtas. Det är vidare tveksamt om man kan utesluta kompletteringsbetyg och be- tyg i frivilligt lästa ämnen vid beräkning av medelbetyget vid urval. Kvotering bör inte användas vid urval av regementsofficersaspiranter.

Krigsmaktens förvaltningsntbildningsutredning finner att de kompe— tensregler som kommer att gälla för högskoleutbildning i allmänhet i' tillämpliga delar bör gälla även vid försvarets högskoleutbildning inom förvaltningsområdet. Vissa utbildningsplatser inom spärrad högskoleut- bildning bör reserveras för sökande från statlig verksutbildning. Myn- digheternas årligen anmälda behov får därvid avgöra hur många platser som skall tilldelas för statlig verksutbildning.

Statens brandnämnd anser att krav på särskilda förkunskapskrav be- höver ställas för tillträde till brandingenjörsutbildning även i framtiden.

Prop. 1975: 9 370

KK:s förslag att man skall kunna tillämpa nu använda särskilda för- faranden vid urvalet till verksutbildning hälsas med tillfredsställelse av berörda remissinstanser.

2.3.6. Antagningens organisation

Många remissinstanser, t.ex. SÖ," nämnden för soeionomutbildning, konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola, medicinska fakultetens ut- bildningsnämnd i Uppsala, utbit'dningsnämnden vid veterinärhögskolan, LO och SAF ansluter sig till KK:s förslag rörande antagningens organi- sation. Ett fåtal, däribland filialnämnden i Örebro, avstyrker helt försla- get i denna del. SFS anser att den föreslagna antagningsorganisationen inte motsvarar organisationens krav på antagningen till högre utbildning, vilket hänger samman med att SFS tar avstånd från U 68:s förslag om generell antagningsbegränsning.

Flera remissinstanser, bland dem UKÄ, lärarhögskolan i Malmö och SFS, påpekar —— med hänvisning till vad KK framhåller om att det från antagningsorganisationens synpunkt vore önskvärt med fastare utbild- ningslinjer än vissa av dem som U 68 "föreslagit — att teknisk-administ- rativa krav inte bör tillåtas styra vare sig studieorganisationen eller kompetenssystemet.

Endast ett fåtal remissinstanser behandlar antagningssystemets funk— tioner. Språkvetenskapliga sektionens utbildningsnämnd och humanis—_ tiska fakulteten i Uppsala samt nämnden för socionomutbildning delar KK:s uppfattning att antagning-;systemets huvudfunktioner måste vara behörighet och urval och att det därutöver knappast kan ge underlag för t. ex. högskolornas planering.

Även SCB instämmer i att antagningssystemets huvudfunktioner måste vara behörighetsbedömning och urval och att dessa funktioner måste ingå i ett större informationssystem, som bl. a. har sådana pro- gnosfunktioner att det kan ge underlag för dimensioneringsbeslut. Den information som nu produceras av lokala och centrala system är, enligt SCB:s mening, inte tillräcklig för att uppfylla de krav som ställs i den föreslagna högskoleorganisationen. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas med uppgift att svara för den samordnade planeringen av informations- system som bl. a. tillgodoser lokala, regionala och centrala behov av be- sluts- och planeringsunderlag.

Humanistiska fakulteten i Uppsala, SÖ, SACO, TCO, SSEF rn. fl. till- styrker KK:s förslag om central datorbaserad antagning till allmänna och lokala utbildningslinjer samt lokal antagning till individuella linjer och enstaka kurser.

Flera universitetsorgan tillstyrker central" antagning för fasta utbild- ningslinjer som t. ex. läkar- och civilingenjörsutbildningarna men vill ha lokal antagning till utbildning motsvarande den vid. dagens filosofiska fakulteter. Så tycker bl. a. matemarisk-naturvetenskapliga fakultetens ut-

Prop. 1975: 9 ' _. 371

bildningsnämnd i Uppsala, "konsistoriet, humanistiska fakulteten samt nrate/narisk-naturvetenskapliga fakulteten och dess utbildnings/tär;ind i Lund samt konsistoriet i Linköping.

Statskontoret förordar central antagning till sådana fasta utbildnings- linjer där antalet utbildningsplatser kan fastställas långt i förväg på samma sätt som sker idag och lokal antagning till enstaka kurser och studiekurser samt till studie program inom individuell utbildningslinje. För de av U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjerna inom de nuva- rande filosofiska fakulteterna skulle enligt statskontoret KK:s förslag leda till att antalet sökalternativ, som skulle behandlas inom ett centralt antagningssystem, skulle bli mycket stort och förmodligen vara ohanter- ligt i praktisk tillämpning. Statskontoret föreslår i stället att sökalternati- . ven för dessa utbildningslinjer skall omfatta det första läsårets studier inom yrkesutbildningssektor på viss ort. Därutöver skall den studerande vara skyldig att anmäla önskemål om fortsatta studier vid en viss be- stämd utbildningslinje.

SCB menar att man f.n. inte Slutgiltigt kan ta ställning till vilka ut- bildningar som bör ha central resp. lokal antagning. SCB anser vidare att det inte är möjligt att på ett effektivt sätt handlägga lokal antagning utan tillgång till mycket aktuell information om vad som sker centralt — och i viss mån även vice versa.

RRV förordar central antagning till särskilt attraktiva utbildningslin- jer och lokal antagning i övrigt. När tillströmningen av studerande är mindre än antalet utbildningsplatser bör, enligt RRV, ansökan och an- tagning kunna ersättas med en obligatorisk anmälan. RRV menar att ett sådant anmälningssystem skulle medföra” väsentligt lägre kostnader än det av KK föreslagna systemet.

UKÄ anser att endast de allmänna linjer som har en naturligt regle- rad studiegång -— fasta linjer —— skall ingå i den centrala antagningen. För alla övriga linjer liksom för enstaka kurser bör antagningen ske lo- kalt.

Lärarhögskolan i Malmö anser att KK:s förslag till antagningsorgani- sation inte kan accepteras. Den vägledande principen för antagningen bör vara att, inom ramar som fastställs i syfte att ge viss planeringsmäs- sig stabilitet och viss överensstämmelse med bedömningar av det fram- tida behov på arbetsmarknaden, ge största möjliga utrymme för indivi- duella önskemål och behov. Detta bör kunna åstadkommas genom att antagning till utbildning motsvarande de filosofiska fakulteternas sker till grupper av studieprogram, i huvudsak oavsett linjevariant. Fördel- ningen av de antagna inom en antagningsgrupp på studieprogram och linjevariant görs sedan på grundval av de antagnas önskemål. Det vore, enligt lärarhögskolan, önskvärt att en sådan samorganisation kunde till- lämpas också vid antagning till annan högskoleutbildning.

SECO avstyrker KK:s förslag bl. a. för att det, enligt organisationen,

Prop. 1975: 9 372

medför att den studerande måste göra ett definitivt val av utbildningsin- riktning redan vid studiestartcn.

Statskontoret framhåller att om ett centralt antagningsförfarande skall kunna slutföras i god tid före högskolornas terminstart måste en sista dag för rätten till s.k. reservuppflyttningar fastställas med hänsyn här- till. Efter denna dag bör eventuellt överblivna platser erbjudas samtliga sökande och tillsättas genom lokala beslut. Ett sådant förenklat förfa- rande skulle kunna underlätta en snabb fördelning av kvarvarande ut- bildningsplatser.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd i Umeå vill att de platser som, efter central antagning, fortfarande är lediga den 1 september skall få fyllas med hjälp av lokal antagning.

Lärarhögskolan i Falun anser att den egentliga antagningen och den— första reservantagningen bör ske centralt. Därefter bör antagningen gö- ras lokalt. '

Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna tar avstånd från KK:s förslag till antagningen till joumalistutbildning skall inordnas i den cen- trala antagningen till högskoleutbildning.

Datainspektionen har i princip inte något att invända mot att ett ADB-register upprättas för antagning av högskolestuderande.

De särskilda problem som hänger samman med antagning till avslu- tande praktisk-pedagogisk utbildning eller bibliotekarieutbildning behö- ver, enligt statskontorets mening, inte lösas i direkt anslutning till en central antagning avseende de ämnesteoretiska högskolestudierna. Stats- kontoret förordar att hithörande problem löses genom lokala antag- ningsförfaranden under ett senare skede av högskoleutbildningen.

Lärarhögskolan i Malmö anser att bl. a. den komplicerade praktikor- ganisationen med dess begränsade kapacitet åtminstone tills vidare mo— tiverar att en särskild antagning: sker till ämneslärarvarianterna och att denna sker vid högskolestudiernas början. I frågan om behovet att låsa antalet antagna till olika ämneskombinationer bör det bli möjligt att pröva sig fram. Allmänt vill lärarhögskolan förorda att antagning till ämneslärarutbildning sker i breda grupper av ämneskombinationer.

SÖ tycker att KK:s förslag till ansökningstider förefaller svåra att hålla. Bl.a. skulle de föreslagna antagningstiderna medföra att besked om antagning inte kan ges förrän så sent att de antagna inte har möjlig- het till erforderlig uppsägningstid.

När det gäller ansökningstider och besked om intagning är det enligt TCO:s uppfattning viktig att förvärvsarbetande får tillräcklig tid för att ordna ledighet eller iaktta bestämmelser om uppsägningstid. De tidsmar- ginaler som KK föreslår är, enligt TCO, knappast tillräckliga. SACO framhåller att det — med tanke på den korta tid "mellan antagningsbe- sked och kursstart som KK räknar med —— kan bli nödvändig att för vissa grupper i stor utsträckning bevilja anstånd med påbörjande av stu— dier.

Prop. 1975: 9 373

KK:s förslag att en antagningsnämnd skall knytas till antagningsorga- nisationen tillstyrks av flertalet remissinstanser som berört frågan. En- ligt Landstingsförbundet är det synnerligen angeläget att representanter för allmänintresset finns med i antagningsorganisationen. LO och TCO anser det självklart att representanter för arbetsmarknadens parter skall ingå i både en central och lokala antagningsnämnder. SSU menar att de fackliga organisationerna bör ges en dominerande ställning i antagnings- nämnderna. Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Lund ifrågasät- ter däremot den sakkunskap som skulle kunna tillföras antagningsnämn- den genom företrädare för arbetsmarknadens parter. Utbildningsnämn— den föreslår i stället att representanter för lärarna inom de olika linjerna skall ingå i antagningsnämnden. Även juridiska fakulteten i Uppsala och dem utbildningsnämnd anser att representanter för högskolornas lä- rare bör ingå i antagningsnämnden. Humanistiska fakulteter: i Uppsala anser att högskolorna skall vara representerade i antagningsnämnden. SFS framhåller att utbildningsnämnderna (motsv.) bör få utse ledamöter i antagningsorganen.

Statskontoret finner det mindre tillfredsställande att det nya högskole- verket — genom att antagningsnämnden knyts till detta — blir både an- tagningsmyndighet i första instans och tillsynsmyndighet för prövning av samma ärenden. Statskontoret förordar att antagningsnämnden till- delas ett klart utsagt myndighetsansvar för handläggningen av löpande kompetensfrågor.

Några universitetsorgan — bl. a. konsistoriet i Lund och juridiska fa- kultetens utbildningsnämnd-i Stockholm finner det av KK föreslagna förfarandet med central antagning och lokal efterkontroll av de stude- randes uppgifter tungrott.

UKÄ stryker under behovet av resurser för antagningens genomfö- rande på både det centrala och det lokala planet och framhåller att an- tagningen i åtskilliga fall, inte minst i fråga om enstaka kurser, kan bli arbetskrävande.

SÖ menar att det visserligen innebär en avlastning för antagningsmyn- digheten att kontrollen av lämnade uppgifter överlämnas till läroanstal- ten, men framhåller att läroanstalterna därigenom tillförs en betungande administrativ uppgift under en period då tillgänglig arbetskraft utnyttjas intensivt för planeringen av utbildningen.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser driftkostnaderna för antagningssystemet för lågt beräknade, eftersom KK inte tagit hänsyn till de ökade personella resurser som kommer att krävas på lokal nivå.

2.3.7. Kompetensfrågornas handläggning

Vad KK anfört om kompetensfrågornas handläggning tillstyrks i regel av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Statskontoret anser att förläggningen till Sundsvall av den i annat

Prop. 1975: 9 374

sammanhang föreslagna enheten för ccntral antagning m.m. aktualise- rar cn omprövning ocksa av U 68: s förslag till uppgiftsfördelning inom det nya högskoleverket.

I flera remissytuanden, t. ex. från medicinska fakultetens utbild- ningsnämnd i Uppsala, konsistoriet i Lund, folklzögskoleutredningen och TCO, framhålls att nya bchörighets- och urvalsregler bör bli föremål för en bred uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. SÖ finner det angelä- get att de nya urvalsreglernas återverkningar på gymnasieskolan belyses. SÖ delar KK:s uppfattning att det är nödvändigt att upprätta ett forsk- ningsprogram som tar sikte på en samlad utvärdering av ett nytt kompe- tenssystem.

UKÄ anser det nödvändigt att särskilda resurser avdelas för informa- tion om kompetensfrågor. Denna information bör i största möjliga ut- sträckning samordnas med den information som lämnas om högskolere- formen. Det är, enligt UKÄ:s uppfattning, nödvändigt att informations— verksamheten bedrivs i nära samverkan med den kommunala vuxenut- bildningen, studieförbundens och arbetsmarknadens organisationer.

Enligt SÖ:s uppfattning bör den arbetsgrupp som tillsatts av yrkesväg- ledningsnämnden med representanter från AMS, SÖ och UKÄ svara för erforderliga samordningsåtgärder ifråga om informationen.

Konsistorierna vid universiteten i Lund och Göteborg saint i Linkö- ping, AMS, folkhögskoleutredningen, TCO m.fl. stryker, liksom KK, under vikten av omfattande information om nya behörighetsregler. Bl. a. T CO påpekar att det största informationsbehovet torde finnas bland vuxna utanför utbildningssystemet. För dessa" kommer sannolikt särskild, riktad information att vara nödvändig. TCO finner det naturligt att en betydande del av denna information går via de fackliga informa- tionskanalerna, t. ex. den fackliga pressen, uppsökande verksamhet. '

2.3.8. Genomförande av kommitténs förslag

Några remissinstanser anser det alltför .optimistiskt att KK:s förslag' skulle kunna genomföras redan höstterminen 1976.

Statskontoret bedömer en utformning av högskoleutbildningen i enlig- het med U 68:s och KK:s intentioner möjlig att genomföra med början budgetåret 1977/78, dock endast under den bestämda förutsättningen att kraven på det centrala antagningssystemet begränsas på det sätt som statskontoret föreslagit. '

UKÄ anser att den föreslagna kompetensreformen skall genomföras ' snarast. Hänsyn kan behöva tas till de studerandes i gymnasieskolan be- hov av information för linjeval etc. Den styrande riktpunkten för ikraft- trädandet bör vara 1977, dvs. den förutsatta tidpunkten för den nya högskolans start.

Även SÖ menar att de nya bestämmelseina inte bör träda ikraft förrän till höstterminen 1977.

Prop. 1975: 9 375

RRV påpekar att ett omfattande utrednings- och förberedelsearbete återstår innan en reform med anledning av KK:s förslag kan genomföras och att förberedelsetiden därför bör utökas väsentligt utöver den av KK - angivna. Enligt lärarhögskolan i Falun kan den första antagningen knappast ske tidigare än ett och ett halvt år efter det att riksdagen fattat beslut om kompetensfrågorna. Konsistoriet i Linköping och SACOanser KK:s förslag kan genomföras tidigast höstterminen 1977.

Riksförbundet Hem och Skola hävdar att behörighets- och urvalsreg- ler för högskoleutbildning kommer att ha stor betydelse vid övergång från den obligatoriska skolan till gymnasieskolan. Det är därför enligt riksförbundet nödvändigt att de studerande som först kommer att tas in till högskoleutbildning enligt nya regler hunnit informeras om dem in- nan de valt linje i gymnasieskolan. Om beslut i kompetensfrågorna fat- tas under våren 1975 kan information hinna ges åt de elever som läsåret 1975/76 går i årskurs 9. Av dessa är vissa behöriga till högskolestudier läsåret 1978/79, ett betydande antal —— på de treåriga linjerna —— är'det dock först 1979/80.

Medicinska fakultetens utbildningsnämnd i Uppsala anser att ett nytt behörighets- och urvalssystem grundat på KK:s förslag i sin helhet kan tillämpas tidigast höstterminen 1979 och då endast under förutsättning att studielämplighetsprovet har utprövats noggrannare och visat sig vara ett användbart urvalsinstrument. '

Utbildningsuämnderna vid lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan stryker under att det krävs särskilda övergångsbe- stämmelser för att övergången skall bli så smidig som möjligt. Sådana bestämmelser bör bl.a. innebära att de som nu söker inom den" fria kvoten under viss tidsperiod skall kunna behandlas på samma sätt idag.

SFS m. fl. poängterar att en förutsättning för genomförande av KK:s förslag är att tid och resurser avsätts för omfattande information om de nya behörighets- och rneritvärderingsreglerna. '

2.3.9. Studielämplighetsprov

Ett stort antal av de remissinstanser som yttrat sig över SÖ:s förslag om studielämplighetsprövning samt den av en särskild arbetsgrupp utar- betade rapporten med förslag om organisation-av studielämplighetspröv- ningen har också gett vissa allmänna synpunkter på provets användning vid antagning till högre utbildning. Dessa synpunkter kan sammanfattas enligt följande: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till att ett stu- dielämplighetsprov införs, men många menar att provet ännu inte är tillräckligt utprövat för att kunna användas för alla sökande till högsko- leutbildning. Provorganisationen är så omfattande och kostsam att den bör prövas i mindre skala, medan man fortsätter utprövn-ingen av prov- konstruktionen och utvärderingen av provresultaten. Främst, menar

Prop. 1975: 9 376

många remissinstanser, är provet angeläget som urvalsgrund för sådana grupper av behöriga sökande som inte har betyg från behörighetsgivande utbildning. Många anser emellertid också att provet kan ha en viktig funktion att fylla som en andra chans för sökande från gymnasieskolan.

Bland dem som företräder synpunkter av ungefär denna innebörd kan nämnas AMS, nämnden för socionomutbildning, 1973 års betygsutred- ning, ett stort antal universitets- och högskoleorgan samt många lärarut- bildningsanstalter, SAF samt Riksförbundet Hem och Skola, som också framhåller att termen studielämplighetsprov är vilseledande och gärna skulle se att termen ersätts med en annan.

UKÄ framhåller att provet har sitt största berättigande som en andra chans för sökande från gymnasieskolan, om det används som meritvär— deringsgrund först en tid efter gymnasieskolstudiemas slut, när den sö- kande förvärvad mognad och erfarenhet genom t. ex. yrkesverksamhet.

Vissa remissinstanser avstyrker helt användande av studielämplighets— provet i dess nuvarande form. Så gör bl. a. konsistorierna vid universite- ten i Stockholm och Umeå, med stöd av en majoritet av utbildningsnämn- derna, socialhögskolan i Lund, lärarhögskolan i Stockholm och SFEF . Några remissinstanser bedömer det föreslagna studielämplighetsprovet enbart med avseende på den utbildning de företräder. Med denna ut- gångspunkt avstyrks användning av provet av samarbetsniimnden för journalisthögskolorna, dramatiska institutet och K 73.

Studielämplighet och dess mätning

Frågan om studielämplighet och'hur denna kan mätas behandlas av bl. a. nämnden för socionomutbildning och förskoleseminariet i Stock- holm, som båda framhåller att det föreslagna provet inte mäter studie- lämplighet på det sätt som begreppet i sin helhet definierats av arbets- gruppen. Lärarhögskolan i Stockholm menar att det studielämplighets- prov som nu föreligger närmast är ett exempel på ett konventionellt in- telligenstest och att ett fortsatt forskningsarbete krävs för att man bättre skall komma till rätta med studielämplighetsproblematiken i hela dess vidd.

Pedagogiska institutionen vid universitetet i Stockholm framhåller att ett studielämplighetsprov kan fungera som ett led i demokratiserings- processen av den högre utbildningen. För detta syfte fordras emellertid nytänkande beträffande begreppet studielämplighet och SÖ:s förslag utgör inte en sådan innovation.

Det förhållandet att manliga prövade har bättre resultat än kvinnliga på det föreliggande provet och att prov av detta slag tenderar att gynna prövande från högre socialgruppcr kommenteras av flera remissinstan- ser. Man framhåller också risken för att provet är alltför skolanpassat och därför missgynnar sökande med annan behörighetsgrund än gymna— sieskola.

Prop. 1975: 9 377

Folkhögskoleutredningen menar att det finns skäl att misstänka att provet kan missgynna äldre personer, som enligt erfarenhet kan kom- pensera en nedgång i sådan förmåga som brukar mätas med intelligens- test med andra för studieframgång värdefulla egenskaper.

Lärarhögskolan i Luleå anser att provuppgifterna är alltför verbalt teoretiskt inriktade och att studietränade personer därför troligen kom— mer att ha bättre provresultat och finna uppgifterna mer motiverande än vad personer från yrkeslivet gör.

Förskoleseminariet i Jönköping stryker under vikten av de ansträng— ningar som görs för att få uppgiftsmaterialet mera balanserat i förhål- lande till kön. Seminariet fruktar att studerande med viss begåvnings— och intresseinriktning kan komma att gynnas.

Flera remissinstanser, bl. a. socialhögskolan i Lund och lärarhögskolan i Kalmar, beklagar att det inte varit möjligt att få fram uppgifter som mäter kreativitet.

Utbiidningsnämnden vid Skogshögskolan anser att de forskningsresur- ser som disponeras i sammanhanget bör användas för att om möjligt ta fram ett pålitligt instrument för kreativitetsmätning.

Några remissinstanser är tveksamma till inslaget av allmänoriente- rande uppgifter, bl. a. folkhögskoieutredningen som anser att det är m_vc- kct svårt att i ett så mångfasetterat samhälle som det svenska ställa ett begränsat antal frågor som kan göra sökande med starkt varierande bakgrund och referensramar rättvisa.

Lärarhögskolan i Gävle anser att det inte är helt klart vad som skall avses med begreppet allmänorientering och föreslår att denna del av provet skall utgå. Därigenom skulle man få mera tid till de övriga de- larna av provserien som då skulle kunna genomföras utan tidspress un- der loppet av en dag.

Ett stort antal lärarhögskolor och förskoleseminarier liksom vissa öv- riga remissinstanser anser att något prov på engelsk läsförståelse inte bör kombineras med studielämplighetsprövningen.

Många remissinstanser, bl. a. AMS, nämnden för socionomutbildning samt en rad universitetsorgan och lärarutbildningsanstalter framhåller behovet av fortsatt utvecklings- och utvärderingsarbete och av forsk— ning rörandc studielämplighetsprövning.

LO anser det viktigt att utvecklingsarbetet skyndsamt fortsätter och att den grupp som nu arbetar med provet förstärks med personer som har erfarenhet av yrkesverksamhet utanför undervisningssektorn och även erfarenhet av och kunskap om vuxenutbildning i studiecirkelform.

Lärarhögskolan i Stockholm menar att det fortsatta forsknings- och utvecklingsarbetet bör ta sikte på att uppnå en bättre anpassning till er- farenhetsbakgrunden hos de sökande som inte har skolmässig behörig- hetsgrund.

Förskoleseminariet i Stockholm anser det angeläget att i fortsatt ut-

Prop. 1975: 9 ' 378

redning/forskning diskutera studielämplighetsprovet och andra urvalsin- strument i relation till den undervisningsmetodik som förekommer inom . olika högre utbildningar. ' '

Lärarhögskolorna i Falun och Jönköping pekar på risken för att test— träningen kommersialiseras. T'estträningsformulär bör därför utsändas tillsammans med bekräftelse på anmälan till prov.

Förskoleseminariet i Stockholm menar att det finns en risk för att ett' utbud av litteratur och kurser i syfte att höja provresultaten kan komma att utnyttjas mer av elever ur socialt gynnade och mer studiemotiverade hemmiljöer. ' ' '

TC O menar att, även om effekten av testträning inte skall överdrivas, det ändå finns starka skäl för att noggrant följa denna fråga. Informa- tion och träningsmaterial bör utdelas till dem som anmäler sig till 'pro- vet.

Regler för prövning och provresultat

Många av de remissinstanser som avstyrkt ett generellt'införande av studielämplighetsprovet och förordat fortsatt utvecklingsarbete eller för- söksverksamhet i liten skala avstår från att lägga synpunkter på de före- slagna reglerna för prövning och provresultat liksom på förslagen till 10- kal och central organisation.

Bland de instanser som berört frågan är opinionen tämligen jämnt delad mellan dem som ansluter sig till SÖ:s förslag att deltagande i stu— dielämplighetsprov skall vara frivilligt för sökande med formella betygs- meriter, vilk'a kan användas vid urvalet, och i princip obligatoriskt för sökande utan betygsmeriter eller med 'sådana som inte kan användas vid urvalet och dem som föredrar att studielämplighetsprovet skall vara fri- . villigt för alla i enlighet med KK:s förslag på denna punkt. SÖ:s förslag tillstyrks av bl.a. lärarhögskolorna i Falun, Göteborg Och Kaimar,"för-- skoleseminarierna i Göteborg, Jönköping och Lund, seminariet för hus- lig utbildning i Göteborg och slöjdlärarseminariet.

Att studielämplighetsprovet skall vara helt frivilligt tillstyrks av bl. a. AMS, nämnden för socionomutbildning, iärarhögskolo'rna i Jönköping, Linköping, Malmö och Stockholm, seminarierna för huslig utbildning i Stockholm, Umeå och' Uppsala, Svenska kommunförbundet, TCO och Riksförbundet Hem och Skola. ' ' '

Att genomgång av studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för alla gymnasieskolclcver föreslås 'av lärarhögskolorna i Luleå och Upp- sala. Den senare förutsätter att metoderna för att d'elge de prövade resultatet helt omarbetas och ersätts med ett system för individuell del- givning under medverkan av för detta ändamål kompetent personal.

Förslaget att studie]ämplighetsprövningen skall stå öppen för gymna- sieskolelever tidigast under sista terminen i avgångsklassen samt för per-

Prop. 1975: 9 379

soner utanför gymnasieskolan, vilka fyllt 18 år, tillstyrks av bl. a. Iärar- . högskolorna i Falun och Kalmar, seminarierna för huslig utbildning i Umeå och Uppsala, SHIO och SACO. En remissinstans, socialhögskolan i Stockholm, är tveksam till detta försiag. Man bör enligt högskolans mening inte bortse från risken att många kan komma att utnyttja pröv- ningarna i hopp om att lyckas förvärva ett slags ”intelligensmeriter” som kan åberopas vid konkurrerandet om befattningar av skilda slag.

Flertalet remissinstanser som berört frågan tillstyrker förslaget att inga restriktioner i princip bör gälla för det antal provtillfällen som var och en får delta i. Tveksamma till detta förslag är socialhögskolan i Stockholm, förskoleseminariet i Västerås samt lärarhögskolan i Jönkö- ping som menar att 2—3 år bör förflyta innan man får gå igenom pro- vet på nytt.

De flesta remissinstanser som berört frågan tillstyrker förslaget om tre års giltighetstid för provresultat, bl. a. lärarhögskolorna i Jönköping och Kalmar, seminarierna för huslig utbildning i Göteborg och Uppsala, SHIO och TCO.

Försvarets skolnämnd finner ingen anledning varför inte giltighetsti- den kan utsträckas till att omfatta en väsentligt längre period. Förskole- seminarierna i Göteborg, Jönköping och Malmö vill alla utsträcka giltig- hetstiden till fyra år. '

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om tre provtillfällen per år, förlagda i enlighet med förslaget. Några remissinstanser, bl.a. för- skoleseminariet ;" Luleå, påpekar vikten av att provtillfällena förläggs så att de samstämmer med ansökningstiden för skilda utbildningar, till vilka resultat av studielämplighetsprov skall gälla som merit.

Lärarhögskolan i Falun, förskoleseminarieti Uppsala samt TCO an- ser att de sökande, utan den inskränkning som SÖ föreslår, skall ha rätt att delta i alla tre provtillfällena, alltså även det extra provtillfälle som skall anordnas ca en månad efter huvudprovtillfället på vårterminen.

Prövningens administration: lokal organisation

Förslaget till lokal organisation för studielämplighetsprovets genom- förande tillstyrks helt eller i huvudsak av flertalet remissinstanser, bl. a. statskontoret och Landstingsförbundet.

Knappast några invändningar har rests emot att prövningen skall för- läggas till gymnasieskolorna. Flera remissinstanser betonar dock att proven bör kunna förläggas även utanför gymnasieskolorna. Lärarhög- skolorna i Linköping och Falun finner det önskvärt att folkhögskole- eleverna bereds möjlighet att fullgöra studielämplighetsprov på den egna folkhögskolan. '

TCO, som tillstyrker att provet anordnas vid gymnasieskolorna, fram- håller att man också bör samråda med de kommunala vuxenutbildnings-

Prop. 1975: 9 380

råden. Man bör sträva efter att ge organisationen en så decentraliserad form som möjligt för att underlätta deltagande från bl. a. .de vuxenstu- derandes sida.

Förslaget att prövningen skall förläggas till en vanlig vardag föranle— der kommentar från flera remissinstanser.

SAF anser att provet bör förläggas till en lördag både med hänsyn till att detta minskar störningar för arbetet i gymnasieskolan och med hän- syn till de vuxenstuderande. SAF anser att förslaget tar alltför lätt på de vuxna förvärvsarbetandes svårigheter att göra sig lediga från arbetet ge- nom semester eller på annat sätt. Man måste t. ex. räkna med att många vuxna, som tvekar inför steget att ge sig på omfattande studier, inte på detta tidiga stadium vill yppa sina planer. Även ur ekonomisk synvinkel är lördagen i de flesta fall gynnsammare för den vuxne. I stort sett samma uppfattning företräds av nämnden för socionomutbildning, so- clalhögskolan i Östersund och förskoleseminariet i Uppsala.

Vad beträffar pcrsonalfrågorna väcker förslaget att huvudprovledare och biträdande provledare i första hand skall rekryteras bland skolans egen personal inga speciella invändningar.

Lärarhögskolan i Jönköping anser att kommunernas skolpsykologer bör engageras.

Lärarhögskolan i Linköping utgår från att sådana åtaganden från . skolpersonalens sida måste vara frivilliga. . .

SAF påpekar att det finns många inom näringsliv och offentlig för— valtning samt inom de frivilliga studieorganisationerna som skulle vara väl lämpade för uppgiften som provledare. Detta skulle vara ett utmärkt sätt att öka kontakterna mellan skolan och samhället.

SA CO anser att i första handllärare, skolpsykologer och syo-konsu- lenter bör användas som provledare.

Beträffande kostnaderna för den enskilde provdeltagaren menar TCO att det är viktigt att prövningen inte innebär sådana kostnader att vissa grupper missgynnas. Man bör därför överväga om inte reseersättning bör utgå. Ett mera långsiktigt mål bör vara att även ersätta förlorad ar- betsförtjänst.

Kostnaderna för provets genomförande på lokal nivå'berörs av bl. a. Svenska kommunförbundet, som framhåller att om gymnasieskolan får uppdraget att vara provcentrum för studielämplighetsprovet inom sin region, detta kräver stora insatser av kommunen. Förutom personal för förberedelse och genomförande av proven engageras även skolmältids- verksamheten. Under sådana förhållanden anser förbundet att gymna- sieskolkommunerna skall ha full kostnadstäckning för sitt åtagande gentemot staten. Vidare förutsätts att ett åt två års försöksverksamhet måste äga rum innan definitiv överenskommelse kan träffas mellan statsverket och företrädare för berörda kommuner. Under denna tid måste dock dessa kommuner så nära som möjligt erhålla full ersättning

Prop. 1975: 9 381

för de kostnader verksamheten förorsakar dem. En preliminär överens- kommelse även härom måste därför träffas före starten av verksam- heten.

Landstingsförbundet utgår från att de kostnader som uppstår för skol- huvudmännen helt kommer att bestridas av statliga medel.

SACO påpekar att ett inställande av undervisningen för att genom- föra provet inte innebär motsvarande lättnad i lärarnas arbetsuppgifter, eftersom undervisningen måste omstruktureras för att lärokursen skall kunna fullföljas inom den återstående tidsramen. Detta innebär ett visst merarbete för lärarna oavsett om proven görs obligatoriska eller ej. Vissa ersättningsfrågor uppkommer således när studielämplighetsprovet införs i gymnasieskolan.

TCO förutsätter beträffande lärarpersonalens och skolledarnas med- verkan vid de olika provtillfällena att parterna i vanlig ordning kommer att träffa överenskommelse om villkoren för den medverkande persona- len.

Central myndighet

SSK delar SÖ:s uppfattning att det nu inte finns möjlighet att ta ställ- ning till hur de organisatoriska frågorna på central nivå skall lösas på längre sikt och biträder förslaget att dessa frågor beaktas i SSK:s utred- ningsarbete. I avvaktan härpå bör det centrala ansvaret för framtagning av provet tills vidare ligga kvar hos SÖ. Den sida av provverksamheten som innebär konstruktion, tryckning och distribution bör tills vidare ligga kvar vid pedagogiska institutionen i Umeå.

UKÄ ansluter sig till förslaget om huvudansvar för SÖ såsom en för närvarande rimlig men provisorisk, tidsbegränsad lösning.

Samma uppfattning företräds av statskontoret och TCO. Arbetsgruppens förslag att ett fristående provinstitut skall inrättas lik- som förslaget att SÖ under en övergångstid skall svara för administratio- nen av provet tillstyrks av bl. a. lärarhögskolorna i Falun, Jönköping och Kalmar, förskoleseminariema i Göteborg, Jönköping, Norrköping och Västerås, seminariet för huslig utbildning i Göteborg, slöjdlärarse- minariet, SHIO och LO.

Lärarhögskolorna i Stockholm och Malmö förordar inrättandet av ett fristående provinstitut i så god tid att arbetsuppgifterna redan från star- ten kan åvila institutet.

Förskoleseminariet i Stockholm menar att SÖ skall vara central myn- dighet och att de anslag som krävs för ett provinstitut i stället bör till- föras undervisningsmetodiskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Nämnden för socionomutbildning finner inte skälen mot att provet skall administreras av UKÄ väga särskilt tungt och förskoleseminariet i Uppsala ifrågasätter varför administrationen inte kan ske via UKÄ, ef- tersom proven är en del av intagningsprövningen till högskolan.

Prop. 1975: 9 382

Riksförbundet Hem och Skola påpekar att om provinstitutets arbete kommer att ledas av en styrelse, föräldrareprescntant och elevrepre- sentant bör ingå.

Provrättning och andra datarutiner

Förslagen beträffande anmälningsförfarande, identitetskontroll, rätt- ning av svarsblanketter, delgivning av provresultat och arkivering av data kommenteras av få remissinstanser. Några remissinstanser, bl. a. förskolesemenarierna i Stockholm och Göteborg, tillstyrker allmänt för- slagen. '

Förskoleseminariet i Uppsala vänder sig mot förslaget att ha skilda anmälningslistor för gymnasieskolans elever och övriga. Detta bör und- vikas då det markerar en särskild anknytning av provet till gymnasie- skolan.

Slöjdlr'irarseminariet påpekar vikten av identitetskontroll och menar att samtliga prövade måste kunna visa fullgod fotolegitimation vid pröv- ningstillfället.

Förslaget att använda ADB för vissa moment i de administrativa ruti- nerna, bl. a. för rättning av svarsblanketter och utskrift av provresultatet i form av individuella dokument kommenteras av datainspektionen, som framhåller att det föreslagna ADB-registret blir ett sådant personregister som avses i datalagen (1973: 82). Enligt 3 % datalagen skall vid bedö- mande av om otillbörligt intrång i den personliga integriteten kan upp- komma särskilt beaktas bl. a. den inställning till registret som föreligger eller kan antas föreligga hos dem som kan komma att registreras.

Datainspektionen anser att det inte är möjligt att genom det redovi- sade principförslagct ta slutlig ställning till registret i integritetshän- seende.

Rättning av proven med hjälp av ADB torde upplevas som positivt för de registrerade dels genom att rättningsförfarandet därigenom blir enhetligt för samtliga elever, dels genom att rättningsarbete går fortare. Ett helt automatiskt rättningsförfarande kan dock upplevas som osäkert för den registrerade. Fel kan exempelvis uppkomma vid inläsning av op- tiska blanketter eller vid stansning. Datainspektionen tar därför för givet att kringrutinerna vid rättningsarbetet eliminerar denna eventuella osä- kerhet.

Offentlighet och sekretess

Lärarhögskolan i Kalmar finner det självklart att provet skall vara of- fentlig handling från och med testdagen för att ge möjligheter till insyn i provkonstruktionen. Vidare bör råpoängsfördclning och skalpoäng i resp. kvotgrupp publiceras för att ge insyn och för att ge den enskilda kännedom om det egna provresultatet i förhållande till resultaten för de övriga inom gruppen.

Prop. 1975: 9 383

Förskolesenzinariet i Stockholm framhåller att instrumentsekretessen inte får leda till ett hcmlighållande eller ”mystifierande” av de faktorer och definitioner av dessa som man tror sig ”mäta”. Tvärtom bör de vara föremål för en ständig diskussion, där man ställer dessa faktorer el- ler egenskaper i samband med de studier och det yrke den prövade tän— ker ägna sig åt.

Det skydd för obehörig behandling av provresultaten och därmed det förslag till ändrad lydelse av sekretesslagens 14 å som i förslaget anses som önskvärd tillstyrks av försvarets skolnämnd, lärarhögskolorna i Kalmar, Linköping och Luleå, färskaleseminariema :" Göteborg, Jönkö- ping, Luleå, Stockholm och Västerås, slöjdlärarseminariet samt Svenska kommunförbundet och TCO.

Förskoleseminarierna i Stockholm, Västerås och Uppsala vänder sig mot att en enskild prövande skall kunna använda sitt provresultat som merit i annat sammanhang än vid ansökan till högre utbildning.

Förskoleseminariet i Uppsala framhåller att studielämplighetsprovet inte kan användas förrän sekretessfrågan är tillräckligt utredd.

SACO anser att proven i offentlighets- och sekretesshänseende bör behandlas som centrala prov. Eftersom resultatet av studielämplighets- provet av den enskilde individen får utnyttjas tillsammans med av- gångsbetyg vid ansökan till högre utbildning bör resultatet av studie- lämplighetsprov vara offentlig handling. .

Riksförbundet Hem och Skola anser att provresultaten icke bör kring- gärdas med onödiga sekretessbestämmelser, då resultatet av ett studie— lämplighetsprov inte bör betraktas på annat sätt än ett vanligt betyg. ln- nan erfarenheter vunnits bör dock provresultaten bli hemliga (temporär ändring av sekretesslagen nödvändig).

Frågan om sekretess har utförligast behandlats av offentlighets— och sekretesslagstiftningskommittén (OSK), vars yttrande här redovisas täm— ligen fullständigt.

OSK anser att, enligt gällande rätt, studielämplighetsproven torde vara att anse som kunskapsprov under SÖ:s inseende och på denna . grund hemliga till dess de begagnats för det avsedda ändamålet jämlikt 1 5 punkt 2 civilförvaltningens sekretesskungörelse. I den mån proven skall användas flera gånger torde det vara möjligt att hemlighålla dem även i fortsättningen, men såsom arbetsgruppen anfört är det sannolikt lämpligare att inte göra det.

Arbetsgruppens förslag om en utvidgning av sekretessen till skydd för enskildas personliga förhållanden enligt 14 & sekretesslagen till att avse även resultaten av studielämplighetsprov bör enligt ÖSK:s mening ej ge— nomföras. I det förslag till förordning om tystnadsplikt inom skolväsen- dets område (Ds U 1974: 13), som OSK samtidigt avger remissyttrande över, har från tystnadsplikt undantagits förhållande som uteslutande av- ser den studerandes studiesituation, och OSK — som ifrågasatt om tyst-

Prop. 1975: 9 384

nadsplikten enligt förslaget ej är alltför långtgående -- delar uppfatt- ningen att betyg och studieresultat ej bör skyddas av tystnadsplikt eller handlingssekretess. Studielämplighetsproven är till både uppbyggnad och funktion jämförliga med b-etygshandlingar, och något befogat an- språk på att de skall vara skyddade från insyn kan enligt OSK:s mening knappast resas. Med hänsyn till den ofta livsavgörande betydelsen som antagningen till viss utbildning har är det å andra sidan av största vikt, att de kontrollmöjligheter som c-ffentlighetsprincipen ger inte utan myc- ket starka skäl försämras på detta område.

Av arbetsgruppens redogörelse framgår, att man avser att utnyttja ADB för rättning och redovisning av proven, som identifieras med per- sonnummer. Detta innebär, att resultatförteckning och annan redovis- ning blir att betrakta som personregister enligt datalagen och kräver till- stånd. I samband med tillståndsprövningen kan ges föreskrifter om gall- ring eller avidentifiering till undvikande av att materialet utnyttjas för främmande ändamål eller utanför den tidsperiod det kan anses relevant.

OSK, som avser att i betänkande under våren 1975 behandla bl: a. frågan om handlingssekretcss på skolans område, vill med hänvisning till det anförda bestämt avstyrka lagändring syftande till ökad sekretess för studielämplighetsprov. OSK förutsätter, att utnyttjandet av ADB- materialet regleras enligt datalagen. '

Datainspektionen delar ståndpunkten att ingen lagändring skall göras för att öka sekretessen för studielämplighetsprov men är medve- ten om att det för den studerande kan framstå som otillbörligt om ut- omstående utan hans vetskap och vilja använder provresultatet för helt andra ändamål än som förutsågs vid utförandet. Möjligheterna härtill är stora om uppgifterna finns på datamedium, som är offentligt tillgäng- ligt. Den personliga integritetcn skulle kunna skyddas genom att uppgif- terna inte lagras på personanknutet sätt alltför lång tid. Med hänsyn till pr0vets primära syfte behöver uppgifterna bevaras under högst tre år enligt det framlagda förslaget. För forskningsändamål kan det däremot bli aktuellt med en längre lagring. Hur länge måste bedömas på andra grunder än ett förmodande att uppgifterna kommer att ha stort intresse för forskarna. Det bör därför enligt datainspcktionen under det fort- ' satta arbetet omsorgsfullt bedömas vilka ändamål utöver det primära som skall tillgodoses, dvs. vilken forskning det kan bli fråga om, vilket tidsperspektiv denna forskning bör ha, om forskningen kräver att upp- gifterna behålls personidentificrade under lång tid och i så fall hur länge, om forskningen kräver att hela populationen behålls personiden- tifierad m.m. Dessa överväganden, som lämpligen jämte systemutveck- lingen i övrigt bör göras i samråd med företrädare för de studerande, bör således inte anstå tills registret, efter eventuellt beslut av regeringen ' om dess inrättande, anmäls till datainspcktionen enligt 1 5 andra stycket datakungörelsen (1973: 291) eller till dess tillstånd för registret söks, om sådant behövs.

Prop. 1975: 9 385

Om regeringen beslutar att registret skall inrättas, hemställer datain- spcktionen att regeringen med stöd av 5 och 6 %& datalagen meddelar den föreskriften att ändamålet med registret skall vara administration av studielämplighetsprövning i enlighet med den av regeringen då utfär- dade författningen. Avses registret för andra ändamål bör dessa också preciseras.

Informations- och utbildningsfrågor

Ett stort antal remissinstanser stryker under behovet av information om studielämplighetsprovet och lägger synpunkter på utbildningen av provledare och informatörer.

I likhet med flera remissinstanser instämmer AMS i att stor uppmärk- samhet i informationshänseende måste ägnas de vuxenstuderande av olika slag. Information om provet måste vara ett reguljärt inslag inom kommunal och statlig vuxenutbildning samt vid folkhögskolorna. Den information som ges till syo-funktionärerna måste, menar AMS, huvud- sakligen omfatta prövningens funktion och organisation samt provets allmänna utformning. Mer ingående tekniska och metodiska anvisningar kan lätt inge föreställningen att provet ger underlag för individuell väg- ledning och medför risk för övertolkning av resultaten. Den centrala myndighet som kommer att åläggas informationsansvar för provet före- slås samarbeta med AMS vid utformningen av den information som be- rörts ovan. .

Även T C 0 stryker under arbetsgruppens uppfattning, att speciell upp- märksamhet måste ägnas gruppen vuxenstuderande, vilken till 'stor del befinner sig utanför det institutionaliserade utbildningsväsendet.

Lärarhögskolan i Malmö vill kraftigt tillstyrka förslaget att frågor rö- rande provet skall behandlas som en väsentlig del av undervisningen om behörighets- och meritvärderingsfrågor inom den nuvarande utbild- ningen av syo-konsulenter. Det är också av vikt att i den reguljära fort- bildningen för verksamma syo-konsulenter och yrkesvägledare hög prio- ritet ges åt behörighets- och meritvärderingsfrågor, inklusive studie- lämplighetsprovet. '

Lärarhögskolan i Falun föreslår att samarbete upptas dels med Riksförbundet Hem och Skola, dels med studieförbunden. Lärarhög- skolan i Giivle finner det angeläget att informationsbroschyrcn till dem som anmäler sig till provet utarbetas omsorgsfullt och att den innehåller ett flertal exempel på i provet förekommande typer av uppgifter.

Riksförbundet Hem och Skola menar att betydande omsorg måste läggas ned på att informera föräldrar och elever om studielämplighets- provcts utformning och framför allt om dess roll i urvalsprocessen. Förträningens inverkan bör därvid beaktas.

25 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 386

3. Professorstillsättning m. m.

3.1. Utredningen om professorstillsättning

Utredningens uppdrag avser förfarandet vid tillsättning av tjänster som professor och biträdande professor — i det följande gemensamt kallade professorstjänster. Det nu avgivna betänkandet gäller professors- tjänsterna vid universitet och högskolor inom UKÄ:s område samt vid jordbrukets högskolor.

Hänvisningar till S3-1

3.1.1. Det nuvarande förfarandet

Bestämmelserna om förfarandet vid tillsättning av tjänster som pro- fessor och biträdande professor är i stort sett desamma för tjänster vid universitet och högskolor vilka regleras av universitetsstadgan som för tjänster vid jordbrukets högskolor. I den män inte annat anges i det följande, är bestämmelserna av samma innehåll för tjänster som pro- fessor och som biträdande professor.

För UKÄ:s område gäller i huvudsak följande. Innan icke nyinrättad professorstjänst ledigkungörs, skall bl. a. frågan om tjänstens ämnesinnehåll övervägas. Härvid medverkar institutionen, utbildningsnämnden, fakulteten eller sektionen och UKÄ i förfarandet. Finner UKÄ att tjänsten bör ges ändrat ämnesinnehåll, skall ämbetet överlämna ärendet till regeringen. UKÄ skall närmare ange det av regeringen fastställda ämnesinnehållct, om en beskrivning därav be- hövs som vägledning vid tillsättningen av tjänsten eller av annat skäl.

Professorstjänster tillsätts av regeringen efter förslag av fakultet eller sektion. Av ledamöterna i fakultet eller sektion får endast profes- sorer och, när fråga är om tjänst som biträdande professor, biträdande professorer delta i behandlingen av tillsättningsärendena. Fakulteten eller sektionen får inte delegera ärendet.

För tjänst som professor finns i allmänhet inte särskilda behörighets- villkor föreskrivna. I fråga om tjänst som biträdande professor anges däremot att för behörighet till tjänsten fordras att ha styrkt vetenskaplig skicklighet utöver den som fordras för att bli antagen till docent.

Beträffande befordringsgrunder anges i universitetsstadgan följande: ”För befordran till annan ordinarie lärartjänst än tjänst som universi- tetslektor må ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådaga- lagd vetenskaplig och, i fråga om tjänst tillhörande teknisk fakultet, jämväl konstnärlig skicklighet i det eller de ämnen tjänsten omfattar. Vetenskaplig eller konstnärlig skicklighet må i fråga om tjänst vid teknisk fakultet även vara visad genom. självständigt arbete till teknikens eller byggnadskonstens utveckling.

Prop. 1975: 9 387

Vid bedömande av skickligheten skall hänsyn jämväl tagas till ådaga- lagd skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.”

Professorstjänst tillsätts antingen efter ansökan eller efter kallelse. En- dast den får kallas vars skicklighet till' tjänsten är uppenbar och vilken anses förtjänt att nämnas framför varje annan som söker tjänsten eller föreslagits till kallelse. Förslag om kallelse kan inom två veckor efter an- sökningstidens utgång väckas av varje röstberättigad ledamot av fakul- teten eller sektionen. Även sökande kan kallas.

Utom i vissa särskilt reglerade fall, där sakkunnigprövning redan skett, skall fakulteten eller sektionen utse tre eller fyra sakkunniga, så snart .sö— kande anmält sig eller förslag om kallelse väckts. De sakkunniga utses i samverkan med andra svenska universitet och högskolor.

Under den fortsatta handläggningen behandlas först eventuella kal- lelseförslag. De sakkunniga skall avge yttranden huruvida tillräckliga skäl för kallelse föreligger. Därefter skall fakultetens eller sektionens röstberättigade ledamöter var för sig ta ställning till denna fråga.

Om kallelseförslag inte väckts eller om väckt förslag inte lett till kallelse, skall sökandena genom lärarprov styrka sin skicklighet att med- dela vetenskaplig undervisning. Konsistoriet kan dock befria sökande från sådant prov. Sakkunnig skall avge utlåtande inom tre månader från det han fått handlingarna i ärendet eller, där fråga varit om kallelse, från det att frågan om kallelse förfallit eller av regeringen lämnats utan bifall. Utlåtandet skall innehålla yttrande om varje sökandes skick- lighet samt om ordningen mellan de sökande som den sakkunnige be- dömer vara behöriga. Om flera än tre anses vara behöriga, skall dock ordningen anges endast mellan de tre främsta. Vid handläggningen i fakulteten eller sektionen skall envar röstberättigad ledamot yttra sig i enahanda utsträckning om sökandenas behörighet och ordningen mel- lan behöriga sökande. Fakultetens eller sektionens förslag skall innehålla tre förslagsrum, om så många sökande bedöms vara behöriga.

Fakultetens eller sektionens ställningstagande skall, såväl när fråga är om kallelseförslag som annars, överlämnas till UKÄ. Ämbetet avger eget utlåtande till regeringen.

För tjänster vid jordbrukets högskolor gäller följande avvikelser från den redovisade ordningen.

Förslag avges av lärarkollegiet. Handlingarna i ärendet överlämnas till högskolans styrelse, som med eget yttrande sänder in ärendet till rege- ringen. För vissa tjänster preciseras befordringsgrunderna något mer än i universitetsstadgan. Särskilt anges att det för tjänst inom ämnesområde med försöksverksamhet även krävs förmåga att leda och samordna verk- samheten vid institution. Reglerna för tillsättning av tjänster som pro- fessor tillämpas med vissa inskränkningar även för tjänster som stats- agronom m.m.

Prop. 1975: 9 388

3.1.2. Utredningens förslag

Utredningen konstaterar i sina allmänna överväganden, att tidsåt- gången i flertalet ärenden om professorstillsättning f. n. överstiger 12 månader och vanligen varierar mellan 10 och 18 månader. Denna långa tillsättningstid är enligt utredningens mening förenad med uppenbara olägenheter, som gör en reform av förfarandet angelägen.

Enligt utredningens uppfattning bör förfarandet vid professorstillsätt- ning inriktas på att snabbt _ men med tillgodoseende av kraven på offentlighet och rättssäkerhet -— få den aktuella tjänsten tillsatt med en person som kan väntas sköta den väl och därtill bäst bland de sökande. I övrigt anger utredningen som en naturlig utgångspunkt för reformen, att professorstjänster bör tillsättas enligt samma principer som statliga tjänster i allmänhet, i den mån inte tjänsternas särskilda beskaffenhet föranleder särregler. Det som främst skiljer professorstillsättning från tillsättning av statstjänster i allmänhet och som följaktligen främst för- anleder särregler är behovet av särskild sakkunnigprövning av de sökan- des meriter. '

Utredningen understryker vikten av att professorstjänstens ämnesinne- håll och beskaffenhet i övrigt fastställs på ett klargörande sätt, innan tjänsten kungörs ledig.

I fråga om behörighetsregler och befordringsgrunder för professors- tjänster innebär utredningens förslag att den pedagogiska skickligheten tilläggs större vikt än f.n. är fallet. Som befordringsgrund vid tillsätt- ning av professorstjänst föreslås gälla graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens- ämnesinnehåll och beskaffenhet i övrigt. Särskild vikt skall fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskning eller planering och ledning av forskning, samt därutöver även vid pedagogisk skicklig- het, som visats genom handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. I den mån tjäns- tens beskaffenhet påkallar det, skall som befordringsgrund gälla även annan egenskap såsom klinisk, teknisk eller konstnärlig skicklighet.

Tyngdpunkten i utredningens förslag rör de delar av förfarandet som avser sakkunnigprövning och myndighetsbehandling. För att förenkla och förkorta förfarandet föreslår utredningen, att de vetenskapligt sakkun- niga skall ingå i ett särskilt organ på fakultetslsektionsnivå och att detta organ — kallat tjänsteförslagsnämnd — i övrigt sammansätts så att det kan göra en helhetsbedömning av de sökandes olika meriter och upprätta ett tjänsteförslag, som sänds direkt till regeringen. Meningen är att tjänsteförslagsnämnden skall vara aktivt verksam för att utreda och av- göra de ärenden som den har att handlägga och att den skall hålla tids- åtgången under kontroll.

Enligt förslaget skall det i regel finnas en tjänsteförslagsnämnd vid

Prop. 1975: 9 389

varje fakultet eller, i fråga om fakultet som är delad i sektioner, varje sektion. Nämnden kommer att ersätta fakultetem'sektionen som för- slagsställande myndighet vid tillsättning av professorstjänster. Det har ansetts naturligt att fakulteten.-sektionen får ett betydande inflytande över nämndens sammansättning. Utredningen har stannat för att förorda en sammansättning med sju ledamöter enligt följande uppställning:

1 fakultetens/sektionens dekanus som självskriven ordförande (om dekanus önskar bli befriad, får fakulteten/sektionen inom sig välja annan ordinarie lärare till ordförande i stället för dekanus)

2 fast ledamot, tillika vice ordförande, vald av fakulteten/sektionen bland dess ledamöter för tre år1

3—4 två fasta ledamöter, valda av fakultetens/sektionens utbildnings- nämnd för tre år (dessa ledamöter skall vara väl förtrogna med förhållandena inom forskarutbildning)1

5—-—7 tre tillfälliga ledamöter, motsvarande de nuvarande sakkunniga och alltså utsedda av fakulteten/sektionen för det särskilda ärendet.

Utredningen har också övervägt möjligheten att låta företrädare för de studerande och för annan personal än ordinarie lärare ingå som leda- möter i tjänsteförslagsnämnden. Av flera skäl, bl. a. önskemålet att inte just i fråga om tjänsteförslagsnämndema föregripa en mera allmän lös- ning av frågor om samarbetsformerna i anslutning till pågående för- söksverksamhet, har utredningen emellertid beslutat att inte lägga fram något förslag av denna innebörd. I stället förordar utredningen att en studerande och en eller, efter beslut av konsistoriet, högst tre arbets- tagare inom fakultetens/sektionens verksamhetsområde skall få utses att närvara vid tjänsteförslagsnämndens sammanträden med rätt att delta i överläggningarna men inte i besluten.2

En grundtanke i förslaget är att det i huvudsak bör överlämnas åt tjänsteförslagsnämnden att själv finna lämpliga former för arbetet och besluta om lämplig arbetsfördelning. '

I motiven understryks vikten av att handläggningen av enkla ärenden inte tillåts ta längre tid än som behövs men framhålls också, att de komplicerade ärendena måste få ta den tid som krävs för att de skall bli ordentligt utredda.

Utredningen förordar, att tjänsteförslagsnämnden i sitt slutliga beslut skall föreslå den sökande som anses böra få tjänsten men att nämnden, om skäl är därtill, också skall ange vilka av de sökande som anses böra komma i fråga i andra och tredje rummen. De nuvarande kompetens- förklaringarna skulle därmed försvinna som självständiga element i för-

1 Särskilda yttranden av Sten Ahrland, Sten Marcusson och Carl G Schmiter— löw. . 2 Särskilt yttrande av Lars G Nilsson.

Prop. 1975: 9 390

farandet. Utredningen avvisar också tanken att de vetenskapligt sak- kunniga ledamöterna i tjänsteförslagsnämnden skulle obligatoriskt avge särskilda utlåtanden om de sökandes vetenskapliga kompetens. Därvid framhålls bl. a., att tjänsteförslagsnämndens beslut skall innehålla de skäl som bestämt utgången samt att sakkunnig och annan ledamot, som har skiljaktig mening i fråga om utgången eller motiveringen, kommer att vara skyldig att redovisa sin uppfattning i särskilt yttrande till proto- kollet.

Det nuvarande kallelseförfarandet föreslås bli ersatt med en möjlighet för tjänsteförslagsnämnden att i särskilt angivna fall inbjuda person, som inte sökt ledigförklarad tjänst inom föreskriven tid, att anmäla sig som sökande till tjänsten.

Förslaget innehåller inte några regler om obligatoriska lärarprov. Tjänsteförslagsnämnden skall emellertid ha möjlighet att anordna lärar- prov i form av föreläsning eller annat. Nämnden skall också ha möj- lighet att kalla sökande att inställa sig inför nämnden för att lämna muntliga uppgifter. över huvud taget skall det åligga nämnden att vara verksam för att få omständigheter som är av betydelse allsidigt belysta.

I ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlar utredningen frågan hur de av utredningen föreslagna reformerna kan komma att påverkas vid ett genomförande av U 68:s förslag. Utredningen finner därvid att de nu föreslagna principerna för"tillsättningsförfarandet bör kunna tillämpas även i en högskoleorganisation av det slag som U 68 förordat.

Utredningen föreslår att reformen av förfarandet vid professorstill- sättning skall träda i kraft den 1 januari 1975.

Hänvisningar till S3-1-2

  • Prop. 1975:9: Avsnitt 1.1.2

3.2. Remissyttrandena

En allmän mening bland remissinstanserna är att det nuvarande för- farandet vid professorstillsättning är onödigt komplicerat och framför allt tar för lång tid i anspråk. Tillsättningstiden bör enligt det stora flertalet remissinstanser kunna minskas avsevärt för de flesta ärenden. Flertalet remissinstanser finner den av utredningen om professortill- sättning föreslagna ordningen väl ägnad att uppfylla önskemålen om en kortare handläggningstid.

Det stora flertalet organ inom UKÄ-området och samtliga övriga remissinstanser tillstyrker principerna i utredningens förslag. Framför allt förslagen beträffande behörighetsregler och befordringsgrunder samt inrättande av tjänsteförslagsnämnder vinner bred anslutning. De kritiska synpunkterna är väsentligen koncentrerade till frågorna om tjänsteförslagsnämndens sammansättning (inkl. vissa ledamöters man- 'dattid) och om de särskilda vetenskapligt sakkunniga ledamöterna i nämnden obligatoriskt skall avge skriftliga utlåtanden i varje ärende.

De remissorgan som avstyrker att utredningens förslag läggs till

Prop. 1975: 9 391

grund för en reformering av förfarandet vid professorstillsättning — historisk-filosofi.s'ka och språkvetenskapliga sektionerna i Uppsala samt deras utbildningsm'imnder, humanistiska fakulteten i Göteborg och dess sektioners utbildningsnit'mntler, sektioner: för maskinteknik i Lund samt juridiska fakulteten i Stockholm och dess utbildningsnämnd — anser att nuvarande förfarande med vissa modifieringar bör bibehållas. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm och samhällsvetenskapliga fakulteten i Göteborg är starkt kritiska till stora delar av utrednings— förslagen men avstyrker inte att utredningen läggs till grund för en reform.

De remissinstanser som berör frågan om fastställande av ämnes- innehåll och tjänstebeskrivningar tillstyrker i huvudsak utredningens förslag att en beskrivning av ämnesinnehåll och särskilda skyldigheter som är förenade med resp. tjänst skall utarbetas före ledigkungörandet.

Utredningens förslag att en allmän och grundläggande behörighets- regel införs för samtliga universitets]ärartjänster tillstyrks eller möter ingen erinran hos remissinstanserna.

De av utredningen föreslagna befordringsgrunderna diskuteras i näs- tan samtliga yttranden. Stor enighet råder om att vetenskaplig skicklig- het skall vara den främsta befordringsgrunden. Även förslaget att hänsyn skall tas till pedagogisk skicklighet hälsas i regel med tillfreds- s'tällelse. En allmän mening är dock att denna befordringsgrund skall komma i andra hand. '

Enligt UKÄ:s mening är de föreslagna bestämmelserna om beford- ringsgrunder väl ägnade att säkerställa ett allsidigt hänsynstagande till olika sökandes meriter mot bakgrunden av de åligganden som gäller för aktuell tjänst. Härigenom ges enligt UKÄ ökad möjlighet att be- akta för tjänsten värdefulla meriter till vilka hänsyn för närvarande endast delvis eller inte alls kan tas. SFS tillstyrker förslagen i denna del men hyser farhågor att den pedagogiska meriter—ingen kan komma helt i skymundan för den vetenskapliga. Svårigheterna att bedöma den pedagogiska skickligheten uppmärksammas i flera yttranden.

Samtliga remissinstanser -— med undantag för dem som helt av- styrker utredningens förslag —— stöder förslaget om inrättande av till fakulteter/sektioner knutna tjänsteförslagsnämnder med uppgift att av- ge förslag i tillsättningsärenden. En stor majoritet förordar vidare att sådan nämnds förslag skall inges direkt till regeringen. Statskontoret konstaterar att förslaget innebär en avsevärd minskning av antalet be-' slutsnivåer och — inte minst — antalet i varje tillsättningsärende del- tagande befattningshavare.

Beträffande sammansättningen av tjänsteförslagsnämnden samt. vissa ledamöters mandattid är remissopinionen splittrad. Allmän enighet föreligger om att i nämnden bör ingå dekanus och tre för varje ärende särskilt utsedda sakkunniga. Vidare föreligger enighet om att fakul

Prop. 1975: 9 393

teten/sektionen skall utse åtminstone ytterligare någon ledamot utöver nämndens ordförande och de tre sakkunniga. Så gott som samtliga re- missinstanser tillstyrker vidare utredningens förslag att utbildnings- nämnden skall utse två ledamöter i tjänsteförslagsnämnden.

Med hänsyn till att de medicinska lärartjänsterna som regel är för— enade med kommunala läkartjänster anser Landstingsförbundet att en tänkbar lösning för att tillgodose sjukvårdens intressen är att en repre» sentant för sjukvårdshuvudmännen ingår som ordinarie ledamot i resp. medicinska fakultets tjänsteförslagsnämnd.

Ett stort antal remissinstanser förordar att tjänsteförslagsnämndens ledamöter, med undantag för ordföranden, skall väljas för varje ärende. Denna ståndpunkt intas av bl.a. konsistorierna vid universiteten i Lund, Göteborg och Umeå och vid Chalmers tekniska högskola samt SAGO, SR och T eknologorganisationen Reftec. Enligt humanistiska fakulteter: i Stockholm blir det genom en sådan ordning möjligt att ' regelmässigt till nämnden knyta ”den lokala företrädaren för det ak- tuella ämnesområdet” till nämnden. .

UKÄ tillstyrker, liksom konsistoriet vid tekniska högskolan i Stock- holm och rektorsämbetet i Luleå, utredningens förslag om mandattider. För de av utredningen föreslagna mandattiderna talar inte minst, fram- håller UKÄ, det behov av kontinuitet och enhetlighet i bedömningen som kommer att krävas som en följd av de vidgade befordringsgrun- derna. UKÄ anser att fast ledamotskap i nämnden utesluter misstankar om obehörigt inflytande på nämndens sammansättning som skulle kunna uppkomma, om samtliga ledamöter utom ordföranden skall väljas för varje särskilt ärende. '

Relativt få remissinstanser kommenterar den föreslagna närvarorät— ten för företrädare för de studerande och de anställda. Utredningens förslag på denna punkt tillstyrks av flertalet som berört det. Några remissinstanser anser dock övervägande skäl tala för att företrädare för studerande och anställda skall beredas fullvärdigt ledamotskap. Bl.a. anser TCO att utredningens förslag, när det gäller företrädare för de studerande och de anställda, är från allmänna företagsdemokratiska synpunkter diskutabla och förordar att företrädare för studerande och anställda erhåller fullvärdigt ledamotskap. SFS kan inte finna någon nackdel i att de studerande och de anställda får utse fullvärdiga leda— möter. SFS stryker i detta sammanhang under att representanter för de studerande och de anställda redan i dag behandlar och deltar i beslut i viktiga och komplicerade ärenden, bl. a. besvär i professors- tillsättningsärenden.

Humanistiska fakulteten i Lund och dess sektioners utbildningsnämn- der samt samhäl/svetenskapliga fakulteten och n1atemarisk-naturveten- skapliga fakultetens utbildningsnämnd i Stockholm avvisar förslaget om närvarorätt för teknisk och administrativ personal.

Prop. 1975: 9 393

Den av utredningen föreslagna begränsningen av förekomsten av kompetensförklaringar godtas -i allmänhet av remissinstanserna. Försla- get om slopande av obligatoriska sakkunnigutlåtanden kritiseras där- emot i det stora flertalet yttranden, i första hand från universitet och högskolor. Allmänt är man däremot positiv till att de nuvarande långa och utförliga sakkunnigutlåtandena försvinner.

UKÄ anser, med stöd av en stor majoritet av remissinstanserna inom UKÄ-området, att de vetenskapligt sakkunniga ledamöterna bör obli- gatoriskt avge särskilda skriftliga utlåtanden över de sökandes meriter. Inte minst rättssäkerhetsskäl talar enligt UKÄ för detta, särskilt den enskildes berättigade krav på rättstrygghet. En sådan ordning kommer dessutom att i avsevärd mån underlätta bedömningarna inför nämndens slutliga ställningstaganden. Det kan också enligt UKÄ ifrågasättas om inte antalet besvärsärenden skulle komma att öka om de av de sak- kunniga gjorda bedömningarna inte obligatoriskt redovisades i särskilda utlåtanden. Utlåtandena bör starkt begränsas till sitt omfång och koncentreras till de främsta sökandena. Om de sakkunniga ledamö- terna helt eller i huvudsak är eniga i sin bedömning, bör de enligt UKÄ avge ett gemensamt utlåtande. Också SÖ anser att de sakkun- nigas skyldighet att avge särskilda utlåtanden om de sökandes veten- skapliga kompetens bör kvarstå.

Ett tiotal remissinstanser, främst inom de tekniska fakulteterna, har emellertid inget att erinra mot utredningens förslag i denna del. Konsistorierna vid Chalmers tekniska högskola och i Linköping samt SFS tillstyrker utredningens förslag. Konsistoriet i Linköping framhål- ler att förvaltningsarbetet även vid professorstillsättning måste präglas av eljest gängse avvägning mellan effektivitet och fullständighet i bered- ningen. Rektorsämbetet vid lantbruks/lågskolan tillstyrker utredningens förslag rörande de sakkunnigas arbete under förutsättning att alla nämn- dens ledamötcr utom ordföranden väljs för varje särskilt ärende.

Flertalet av de remissinstanser som berör det av utredningen före— slagna inbjudningsförfarandet tillstyrker detta. SFS pekar dock på den risk som finns att nämnden >>binder upp sig» genom att utfärda en inbjudan.

För behörighet till tjänst som universitetslektor fordras att dels ha avlagt doktorsexamen eller ha motsvarande kompetens, dels ha styrkt sig äga pedagogisk skicklighet. Särskilda bestämmelser om befordrings- grunder för tjänst som universitetslektor saknas. I UKÄ:s PM i frågan föreslås att vid tillsättning av lektorstjänst pedagogisk skicklighet skall vara främsta befordringsgrund men även vetenskapliga meriter utöver doktorsexamen (motsv.) tillmätas betydelse.

Remissopinionen är splittrad när det gäller sammanvägningen av be— fordringsgrundema pedagogisk skicklighet och vetenskaplig skicklighet.

Ett flertal remissinstanser inom UKÄ-området, bl. a. konsistorierna i

Prop. 1975: 9 394

Uppsala och Umeå samt vid universitetet i Göteborg och vid tekniska högskolan i Stockholm, samt vid jordbrukets högskolor anser att be- fordringsgrunderna pedagogisk skicklighet och vetenskaplig skicklighet skall ha samma vikt vid tillsättningen av universitetslektorat. Att de nyssnämnda befordringsgrunderna skall ha samma vikt anser även Styrelsen för gymnastik- och irlrottshögskolorna och SACO.

Ett relativt stort antal universitets- och högskoleorgan, bl.a. kon- sistorierna vid universitet i Stockholm och vid Chalmers tekniska hög- skola samt i Linköping, anser emellertid _- liksom UKÄ — att särskild vikt skall läggas vid den pedagogiska meriteringen. Samma ståndpunkt intas av TCO, SFS och Teknologorganisationen Reftec. SFS Säger sig inte kunna acceptera att förslaget att lektorer skall medverka i forskar- utbildningen tas till intäkt för att vid tillsättningen av universitetslektorat tillmäta den vetenskapliga meriteringen utslagsgivande betydelse.

Samtliga remissinstanser som berört frågan om förfarandet vid till- sättning av tjänst som universitetslektor anser att, om tjänsteförslags- nämnder inrättas, de bör vara förslagsmyndigheter vid tillsättning av ordinarie tjänster som universitetslektor. I allmänhet finner man då en annan sammansättning av nämnden lämplig, främst när det gäller an- talet sakkunniga och den krets dessa skall hämtas ur.

Prop. 1975: 9 395

4. De vetenskapliga bibliotekens organisation

I direktiven till U 68 angav dåvarande chefen för utbildningsdeparte- mcntet att det eftergymnasiala utbildningsområdet består av dels univer- sitet och högskolor, dels ett stort antal utbildningslinjer utanför univer- sitetssektorn, däribland en del som bygger på enbart grundskola. Avgö- rande för om en utbildning skall betecknas som eftergymnasial eller ej borde vara om den är eller kan vara ett alternativ till klart eftergymna- sial utbildning.

Frågan om gränsdragningen mellan gymnasial och eftergymnasial ut- bildning behandlades strax därefter i.prop. 1968: 140 angående riktlinjer för det frivilliga skolväsendet. I denna .proposition lades fram förslag om bl. a. den integrerade gymnasieskolan. Departementschefen anförde (s. 143) att av praktiska skäl mellanskolebegreppet — numera gymna- sieskolebegreppet —— borde ges en vid tolkning så att i varje fall all ut- bildning som vid den aktuella tidpunkten fick statsbidrag via anslaget till kommunala gymnasiala skolor omfattades av begreppet. Arbetet inom kompetensutredningen och U 68 beräknades komma att skapa klarhet i avgränsningsfrågorna.

I samband med 1972 års riksdagsbeslut om gymnasieskolans kompe- tensvärde, grundat på kompetensutredningens förslag, togs — i avvak- tan på bl. a. resultatet av U 68:s arbete — ingcn ställning till det efter- gymnasiala områdets avgränsning (prop. 1972: 84 s. 112, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240).

U 68 vill med sitt förslag till högskolebegrepp skapa bättre förutsätt- ningar för planering och organisation inom ett fält av utbildningar som från de studerandes eller arbetsmarknadens synpunkt är jämförbara med eller alternativ till varandra. Med denna utgångspunkt kan enligt. utredningen högskoleutbildningen. avgränsas endast genom en uppräk— ning av de utbildningar som förts dit. Utbildningslinjer, för vilka avslu— tad gymnasial utbildning är formellt behörighetsvillkor, kommer då att ingå i högskolan tillsammans med linjer, för vilka lägre behörighetskrav gäller men vilka för de studerande är eller kommer att-vara alternativ till de förra linjerna. U 68 stryker under att gränsdragningen mellan gymnasieskola och högskola måste omprövas fortlöpande.

Jag anser den av U 68 föreslagna termen högskoleutbildning ända-

Prop. 1975: 9 409

målsenlig som sammanfattande beteckning för utbildning som hittills brukat betecknas som eftergymnasial. I fortsättningen använder jag denna term eller, då det särskilt behöver markeras att forskarutbild- ning och annan utbildning på motsvarande nivå inte innefattas, termen grundläggande högskoleutbildning. Grundläggande är i detta samman- hang enbart uttryck för att utbildningen kan utgöra grund för forskarut- bildning m.m. Termen innebär alltså exempelvis inte att det är fråga om utbildning som den enskilde måste gå igenom i ungdomsåren.

Högskola bör formellt vara en samlande benämning för högskoleut- bildningen och den därtill knutna forskningen. Jag kommer i det föl- jande att använda termen högskola också 'i analogi med termerna grundskola och gymnasieskola. Frågan om benämningen av själva enhe- terna för högskoleutbildning och, i förekommande fall, forskning tar jag upp i samband med den institutionella organisationen.

U 68:s grundtankar beträffande ett vidgat högskolebegrepp har fått stöd hos det stora flertalet remissinstanser. Den diskussion som förts om anknytningen av utbildningarna på kulturområdet till högskoleutbild- ningen i övrigt bör dock nämnas. Vissa remissinstanser hävdar att dessa utbildningar genom sin karaktär och sitt innehåll har ett samband med verksamheten på kulturområdet som är viktigare än sambandet med an- nan högskoleutbildning. Detta leder enligt dessa remissinstanser till slut- satsen att utbildningarna på kulturområdet bör lämnas utanför eller i varje fall endast delvis beröras av den av U 68 föreslagna högskolerefor— men.

För egen del anser jag det viktigt att högskolebegreppet vidgas i en- lighet med U68:s förslag. Detta ger bättre förutsättningar för en ra- tionell utbildningsplanering och ökar individernas och arbets-markna- dens möjligheter att få överskådlig information om utbildningsutbudet. En vidgning är väsentlig också som grund för en mer likartad vär- dering av skilda utbildningar efter Ungdomsskolan och för att för- bättra olika utbildningars kontakt och samspel med forskning och fors- karutbildning.

För att fördelarna med en vidgning av högskolebegreppet skall nås, t. ex. i fråga om forskningsanknytningen, behövs viss institutionell en— hetlighet. Samtidigt behöver emellertid ett inordnande av olika utbild- ningar inom ett vidgat högskolebegrepp ingalunda utesluta att man vid utformningen av organisationen tar hänsyn till varierande förutsätt- ningar för olika utbildningar och enheter. Jag får anledning att i det följande återkomma till sådana frågor. I detta sammanhang vill jag slå fast den principiella vikten av en helhetssyn på den högre utbildningen mot bakgrund av de senaste årtiondenas reformering av skolan.

Det är enligt min mening viktigt att de berör-da utbildningarna på kulturområdet inte isoleras från den fortsatta utvecklingen av högskole- utbildningen som helhet. De bör därför tillhöra högskolan.

Prop. 1975: 9 ' 4l0

En del remissinstanser öns'ka'r en mera principi'ell'avgränsmng' av hög- ' " skoleutbildningen från den gymnasiala utbildningen" än den av U 68 för- ordade. Sålunda föreslår bl. a. skolöve'rstyrelsen (SÖ); KK och Tjänste- - männens centralorganis'ation (TCO) att högskoleutbildningen generellt skall avgränsas med hjälp av de allmänna behörighetskraven för högre' ' studier. U 68-beredningen har 1 anslutning härtill anfört -a'tt det enligt be- - redningens mening på sikt bör råda identitet mellan utbildning; för Vil- ' ken de allmänna behörighetskraven gäller, och utbildning som betraktas som högskoleutbildning. Först'måste 'man emellertid enligt beredningen se över vissa utbildningar som berörs" av U 68 .s förslag och för vilka f.n. ' ' krav på gymnasial förutbildning inte gäller. ' '

Jag delar U 68:s m.fl. bedömning att den närmare avgränsningen av- högskolan inte kan göras en gång för alla utan måste omprövas i takt med att olika utbildningar liksom utbildningsorganisationen som helhet' utvecklas. Både för skol- och högskolemyndigheternas planering och'för informationen till enskilda och på arbetsmarknaden är det givetvis av- värde att avgränsningen så "långt 'möjligt- förankras i en princip som gör' gränsdragningsfrågorna lätthanterliga. 'En sådan'princ'ip är att'låta hög-' skolan utgöras av de utbildningar för vilka de allmänna behörighetskra- ' ven för högre studier gäller. '

Enligt 1972 års riksdagsbeslut skall allmän behörighet för högre stu-" dier tillkomma den som dels genomgått 'minst tvåårig linje i'gymnasie- skolan med fullständiga studiekurser, dels har kunskaper i svenska och engelska motsvarande minst två årskurser på gymnasieskolans sociala linje. Till frågor om alternativa vägar att nå allmän behörighet åter- " kommer jag i det följande. So'rn ja'g förut nämnt'tog's i'samban'd med 1972 års beslut ingen närmare ställning 'i frågan 'om för vilka- utbild- ' ningar de nya behörighetsreglerna skall tillämpas. 'U 68:s förslag samt de anförda synpunkterna från vissa remissinstanser och U 68=bered- ningen aktualiserar frågan om de allmänna behörighetskraven kan 'och' ' bör göras tillämpliga för 'vissa utbildningar inom grundskolans ni'iva- rande kompetensområde, vilka —— med hänsyn till sitt planerings- och innehållsmässiga samband med klart eftergymnasial utbildning' — av U 68 förts till högskolan. ' ' '

U 68: s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen framgår av- ' den förteckning som i det föregående anmälts som bilaga 1.

Ett införande av de allmänna behörighetskraven för' de berörda'ut'- - bildningarna skulle få olika effekter för olika utbildningar. För en del av' utbildningarna i fråga blir de praktiska konsekvenserna av en sådan'förL ' ändring mycket begränsade. De är redan i dag anpassade till en reell ut- -' gångsnivå hos de studerande som motsvarar de allmänna behörighets- kraven. För andra utbildningar får en förändring av behörighetsvillko- ren mera påtagliga konsekvenser i fråga om innehåll,'- organisation 'och kanske även omfattning. En del av de i sammanhanget aktuella Utbild—

Prop. 1975: 9 ' 5"- 411

ningarna inom vårdområdet har setts över av U68 (SOU 1973: 58) med sikte på bl. a. en anpassning till'förändrade behörighetsregler. '

Under alla förhållanden är det vid' en- förändring av behörighetsvill- ' ' lkoren i angiven riktning nödvändigt att under en övergångsperiod ta- hänsyn till sökande som'har'. behörighet enligt nu gällande regler. I- vissa= ! fall kan man sålunda även efter en principiell förändring.av'.behörig-! hetsvillkoren behöva anpassa utbildningens uppläggning m.m.-"efter-sö- kandegruppens faktiska sammansättning. I- andra fall åter kan det vara ' ändamålsenligt att under'en tid arbeta med alternativa uppläggningar av utbildningen för olika behörighetsgrupper. Med lösningar av detta slag kan det visserligen dröja innan man fullt ut kan dra nytta av en föränd- ring av behörighetsvillkoren. Samtidigt bör emellertid inga olägenheter- uppstå av att de allmänna behörighetskraven-för högre studier slås fast- ' som principiellt tillämpliga. ' ' ' '

För vissa av de utbildningar som U 68 fört till högskolan innebär- emellertid en förändring av behörighetsvillkoren särskilda problem. Detta beror på svårigheterna att på de vägar, på vilka studerande f.n. normalt rekryteras, inhämta kunskaper motsvarande Vad som krävs för= - allmän behörighet för högre studier. Exempel på detta är de konstnär- liga utbildningarna. Här krävs f.n. inte — med några få undantag —- genomgången gymnasieskola-. Någon allmän behörighetsprövning ifö- rekommer inte. För tillträde krävs dock i praktiken förutbildningar-av .' olika slag. Dessa ligger i regel utanför gymnasieskolan. Möjligheterna för de studerande att i dessa förutbildningar skaffa sig kunskaper mot- svarande det allmänna behörighetskravet för högre studier är mycket begränsade, främst vad gäller 'möjlighetema att få de kunskaper i svenska och engelska som fordras. .Förhållandena är likartade i fråga - om vissa ]ärarutbildningar, bl. a. i ämnena slöjd och teckning.

Som jag delvis berört bör de nämnda utbildningarna på'sakliga grun- der ingå i högskolan. Jag vill i sammanhanget erinra om-att min före- trädare i prop. 1972: 84 anförde att han inte ville utesluta möjligheten att det för enstaka utbildningsvägar inom högskolan kunde medges un- dantag från det angivna kravet på kunskaper i svenska och engelska för. .allmän behörighet. Med hänsyn till de särskilda förutsättningarna för rekryteringen av studerande kommer jag i det följande att föreslå ett så- - dant undantag för försöksverksamheten'med' yrkestekni'sk'högskoleut- ' bildning. Jag är visserligen tveksam till att' förorda ett undantag också för de nyssnämnda utbildningarna inom kultur- och undervisningsområ- dena. Kunskaper i svenska ochengelska enligt det allmänna behörighets- ' kravet är enligt min mening av så stor betydelse också i dessa utbild- ningar och i den yrkesverksamhet för vilken utbildningarna förbereder att de knappast kan undvaras. Så länge den förberedande utbildning, som är den normala för utbildningarna ifråga,-inte ger utrymme för - studier i svenska och engelska av angiven omfattning'ans'er-= jag likväl'ett

Prop. 1975: 9 412

undantag motiverat. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i frågan. Statsrådet Hjelm-Wallén kommer också inom kort att ta upp vissa hithörande frågor i samband med sin anmälan av propo- sition om viss försöksverksamhet inom lärarutbildningen m. m.

Som framgått är det enligt min mening inte möjligt att utan ytterli- gare översyns— och utredningsarbete och utan vissa övergångsanord- ningar göra de allmänna behörighetsreglema för högre studier tillämp- liga för samtliga de utbildningar som av U 68 förts- till högskolan. Det bör ankomma på regeringen att besluta om för vilka utbildningar de all- männa behörighetskraven skall gälla samt om erforderliga undantag och övergångsanordningar för olika berörda utbildningar.

Jag delar samtidigt U68-beredningens uppfattning att identitet på längre sikt bör eftersträvas mellan högskoleutbildning och den utbildning för vilken de nämnda behörighetskraven gäller. I likhet med beredning- en anser jag emellertid att definitionen av högskoleutbildning tills vi- dare måste ges genom en upprä'kning av utbildningsvägar, grundad på praktiska samplaneringsbehov. .

U 68:s förslag till avgränsning av högskoleutbildningen bör enligt min mening i huvudsak kunna följas. Utbildning som är en omedelbar fort- sättning av en linje i gymnasieskolan bör dock alltjämt föras till gymna- sieskolan. Detta gäller bl. a. beträffande vissa högre specialkurser som U 68 fört till högskolan. Högskolan bör sålunda av befintlig offentlig ut- bildning omfatta i huvudsak följande: utbildningen vid universiteten och högskolorna inom universitetskanslersämbetets (UKÄ) ansvarsområ- de, jordbrukets högskolor, socialhögskolorna, journalisthögskolorna, gymnastik- och idrottshögskolorna, lärarhögskolorna och övriga lärar- utbildningsanstalter inom SÖ:s ansvarsområde, musikhögskoloma, konst- högskolan, konstfackskolan (delvis), dramatiska institutet, statens scen- skolor, statens musikdramatiska skola och statens dansskola, viss sjöbe— fälsutbildning, hälsovårdsinspektörsutbildningen och kombinationsut- bildningarna, vidare inom kommunal utbildningsorganisation utbildning- arna till drifttekniker, laboratorieassistent, systemman, programmerare, arbetsterapeut, hörselvårdsassistmt, medicinsk assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, tandhygienist, ålderdomshemsföreståndare, socialpedagog och fritidspedagog samt utbildningen vid Valands konstskola och Örebro musikpedagogiska institut. Som högskoleutbildning .bör också betraktas viss med dessa utbildningar jämförbar enskild utbildning med statsbi- drag.

Det bör ankomma på regeringen att besluta vilken utbildning som skall föras till högskolan.

I detta sammanhang skall jag också något beröra högskoleutbildning- ens avgränsning gentemot intern verks- och företagsutbildning på mot- svarande nivå. Som en del remissinstanser påpekat är viss utbildning inom bl. a. försvaret, statliga verk och näringslivet, särskilt industrin, i

Prop. 1975: 9 413

många avseenden likvärdig eller jämförbar med högskoleutbildning. Samtidigt gäller speciella förutsättningar för verks- och företagsutbild- ningen, bl. a. därför att utbildningen ofta är mer eller mindre direkt kopplad till anställning inom vederbörande myndighet eller företag.

Det är enligt min mening inte möjligt att generellt dra någon klar gräns mellan utbildning för vilken det offentliga utbildningssystemet bör svara och utbildning som bör ankomma på arbetsgivarna. Internutbild- ningarna har ofta karaktär av befattningsutbildning, medan det allmänna utbildningsväsendet mera gerförberedelse för breda yrkesområden. För- hållandena har emellertid här kommit att skifta mellan olika samhälls- sektorer och yrkesområden till följd av olikheter i arbetsmarknadens karaktär och i förutsättningarna för rekrytering av studerande. Jag ser inte detta som någon praktisk olägenhet. Det är emellertid självfallet angeläget att samordning och samverkan mellan högskoleorganisationen och verk eller företag, som anordnar utbildning på högskolenivå, kom— mer till stånd i de fall där en gemensam planering eller ett gemensamt utnyttjande av resurser erbjuder fördelar för utbildningen. Det ankom- mer på högskolemyndighetema att fortlöpande uppmärksamma frågor om sådan samverkan och om de särskilda anordningar som "kan fordras i sammanhanget.

I fråga om sådan statlig verksutbildning som är anpassad i första hand för extern rekrytering anser jag det naturligt att likvärdigheten med högskoleutbildning kommer till uttryck bl. a. däri att de allmänna behörighetsreglerna tillämpas på utbildningen i fråga. I enlighet med KK:s förslag bör detta gälla beträffande utbildningar inom försvaret, luftfartsverket och rikspolisstyrelsen. Vad beträffar försvaret pågår sär- skild utredning om en framtida befälsordning. I detta arbete kommer frågan om tillämpningen av det allmänna behörighetskravet för hög- skoleutbildning på den framtida befälsutbildningen att tas upp.

Övriga verksutbildningar har i huvudsak intern rekrytering. Jag delar KK:s bedömning att det f. n. inte finns anledning att göra högskolans behörighetsregler tillämpliga på dem. I sammanhanget vill jag nämna att brandingenjörsutbildningen vid numera statens brandnämnd f.n. ses över. Frågan om behörighetskraven för utbildningen får prövas .mot bakgrund av denna översyn. Jag har beträffande ver-ksutbildningarna samrått med berörda departementschefer.

I begreppet allmänna behörighetsvillkor ligger att det är fråga om villkor som skall uppfyllas av var och en som söker sig till studier på ' den aktuella nivån, oavsett studiernas inriktning. Tillsammans med de särskilda förkunskapskrav som vid behov kan ställas upp för en viss ut-

Prop. 1975: 9 . -. 414

bildningsväg skall dessa villkor garantera tillräckliga 'studicförutsätt--' ningar för att påbörja utbildningen 1 fraga. . ' .

De allmänna behörighetsvillkoren för högre studier är, som min -före—- ' trädare framhöll i prop. 1972: 84, i första hand avsedda att tillgodOse kravet på viss allmänorientering och _på förmåga att i den kommande! yrkesverksamheten sätta in speeialkunskaperna -i ett vidare perspektiv.' ' De är av grundläggande betydelse när det gäller att göra rekryteringen - till högskoleutbildning mindre beroende av de sökandes formella utbild- . ningsmässiga bakgrund. Utformningen avtde allmänna behörighetsvill- koren kan därmed verksamt bidra till en jämnare social rekrytering till högre studier., .

Jag vill erinra om att jag i det föregående berört behörighetsfrågor för vissa utbildningar" mom kultur- och undervisningsområdena.

Som jag förut redovisat innebär 1972 års riksdagsbeslut om gymna- sieskolans kompetensvärde att var och en skall ha allmän behörighet,-- för högre studier som dels genomgått minst tvåårig linje ilgymnasie- skolan med fullständiga studiekurser, dels 'har kunskaper i svenska och engelska motsvarande minst två. årskurser .på gymnasieskolans sociala linje. I sitt yttrande över KK:s betänkande har SÖ påpekat att formu- leringen av förkunskapskravet i engelska enligt 1972 års beslut är något missvisande. Om ämnet engelska läses — obligatoriskt eller frivilligt,—- -' under två årskurser på tvåårig linje i gymnasieskolan, föreligger det nämligen ingen skillnad mellan olika linjer i fråga om den uppnådda kunskapsnivån. Med hänsyn 'hä1till ifrågasätter SÖ om inte kravet på förkunskaper i engelska för allmän behörighet i stället borde uttryckas som krav på slutförd lärokurs om minst två årskurser på linje i gym-- nasieskolan. Jag delar SÖ: s bedömning att förkunskapskravet- 1 engelska uttrycks mera adekvat på detta sätt. '

Till KK:s uppgifter har hört att pröva frågor om alternativa vägar att- nå allmän behörighet: genom annan svensk utbildning än utbildning på.-_ någon av gymnasieskolans linjer, genom verksamhet i arbetslivet-eller. genom utländsk utbildning. Jag skall nu ta upp dessa frågor. - '

Vad först gäller frågan om i vad mån specialkurser i gymnasieskolan ' skall ge allmän behörighet finner jag det naturligtatt — som KK' gör '— i princip knyta an till vad som skall gälla i fråga omallm'ämbehörighet - genom studier på linje i gymnasieskolan. Jag förordar sålunda i enlighet - med KK:s förslag att alla minst tvååriga specialkurser som bygger på grundskolekompetens eller motsvarande skall ge allmän behörighet un-_ der förutsättning att utbildningen är avslutad och att ämnena svenska och engelska ingått eller kompletterats i en omfattning som motsvarar den som krävs för att.uppnå behörighet genom studier- på linje.-Jag. ansluter mig vidare till kommitténs bedömning att även vissa sådana - specialkurser med kortare utbildningstid än 'två år, som bygger på obli- . - ' ' gatorisk förutbildning eller praktik, bör kunna ge allmän behörighet på

Prop. 1975: 9 - 415

samma villkor beträffande kunskaper i svenska och engelska. Samma _ princip kan bli aktuell .,vid den bedömning av behörighetsvärdet av ut- bildningar utanför gymnasieskolan som jag nu går över till att behandla. .

I prop. 1972: 84 angavs att gymnasial utbildning, dvs. minst tvåårig utbildning som bygger på grundskolan, .även utanför gymnasieskolan bör ge allmän behörighet på samma villkor som gymnasieskolan. K har inte funnit det meningsfullt eller möjligt att utarbeta en fullständig. förteckning över de många och till sin karaktär skiftande utbildningar som med tillämpning av detta kriterium bör ge allmän behörighet. Kom- mittén redovisar emellertidl.— relativt. utförligt — exempel på sådana utbildningar. Det bör uppmärksammas att det i vissa fall. är fråga om . utbildningar som enligt mina förslag i det föregående skall ingå i den framtida högskolan. Bland dessa kan förutom en del nu avvecklade ut- bildningar nämnas olika vårdutbildningar, lärarutbildningar, utbildning vid folkhögskola och arbetsmarknadsutbildning liksom utbildning i icke skolmässiga former inom fackliga organisationer, myndigheter och fö- retag. Vad KK här anfört'blörlenligt' min mening tjäna som utgångs- punkt för högskolemyndigheternas bedömningar. Det bör uppdras åt SÖ att i samarbete med övriga berörda myndigheter snarast möjligt. till ledning för tänkbara sökande utarbeta förteckningar över utbild- ningar av här berört slag somldirekt bör ge allmän behörighet. För övriga utbildningar som kan bli aktuella i sammanhanget får veder- börande antagningsmyndighet från fall till fall göra en prövning av be- hörighetsvärdet med utgångspunkt i utbildningens jämförbarhet med direkt behörighetsgivande utbildning.

De vägar att uppnå allmän behörighet som jag senast diskuterat är betydelsefulla för att bredda högskoleutbildningens rekryteringsunderlag och ge dem som förvärvat kunskaper och färdigheter'på annat .sätt än .- genom reguljär skolutbildning tillträde till högre studier. Av stor bety- delse i detta sammanhang är också de möjligheter att uppnå allmän behörighet genom ålder och yrkesverksamhet- -som KK föreslår.

Sedan år 1969 har för studier' mom vissa ämnesområden vid filosofisk

fakultet — sedermera också för bl. a. socionomutbildning och utbild- .- ..

ning i studie- och yrkesvägledning vid lärarhögskola — bedrivits för- söksverksamhet med vidgat tillträde. Behörig _att bedriva studier enligt reglerna om vidgat tillträde är den som fyller 25 år senast under det ka- lenderår inskrivningen sker och som varit yrkesverksam' 1 _minst fem' år. eller på annat sätt skaffat sig motsvarande erfarenheter. Härutöver ford-.

ras särskilda förkunskaper. enligt vad" som. gäller för vederbörande ut-. bildning. .

KK har samlat' 1n erfarenheten av de nämnda. reglerna. Av undersök-'. ningar som gjorts vid de filosofiska fakulteterna framgår mga skillnader. i studieresultat mellan dem som fått tillträde till studierna enligt försöks- verksamhetens bestämmelser och övriga studerande. Också från övriga berörda utbildningar" är erfarenheterna 1 huvudsak positiva.

Prop. 1975: 9 - 416

KK föreslår mot denna bakgrund att fem års arbetslivserfarenhet, 'i princip vunnen genom anställning, skall utgöra grund för allmän behö- righet till all grundläggande högskoleutbildning. Med hänsyn till att denna väg till allmän behörighet i första hand är avsedd för vuxna, som inte haft samma möjligheter som dagens ungdom att skaffa sig gymna- sial utbildning, anser KK att också krav på 25 års ålder bör gälla för den aktuella gruppen. Vad gäller förkunskaper i svenska bedömer kom- mittén att de som skaffar sig allmän behörighet på denna väg måste an- ses ha sådana kommunikationsfärdigheter att några krav på formell do- kumentation av meriter i detta avseende inte behöver ställas. Däremot anser KK att kravet på förkunskaper i engelska, motsvarande minst två årskurser på social linje, bör upprätthållas även för denna behörighets- grupp. Det bör dock i första hand avse sökande till fullständiga utbild- ningslinjer och kunna modifieras för sökande till enstaka kurser.

KK:s förslag i denna del har vunnit stöd hos det stora flertalet remiss- instanser. För egen dcl- bedömer jag det som angeläget att högskole- utbildningen i ökad utsträckning öppnas för personer med reell, om än inte formellt dokumenterad kompetens. Den senaste tidens tendenser ' vad gäller tillströmning visar att det finns ett betydande intresse hos något äldre och redan yrkesverksamma att utnyttja högskolan i fortbild- nings- och vidareutbildningssyfte. Detta "intresse bör så långt möjligt tillgodoses. Jag är också övertygad om att dessa studerande utgör ett värdefullt tillskott till högskolan genom -de erfarenheter, den mognad och den allmänna referensram som verksamheten i arbetslivet gett dem. Jag förordar sålunda att man skall kunna uppnå allmän behörighet för högskoleutbildning också genom ålder och yrkesverksamhet.

Mot förslaget att 25 års ålder skall krävas i sammanhanget har jag ingen erinran. Med yrkesverksamhet bör i enlighet med KK:s förslag likställas bl. a. vårdarbete i eget hem. Vad gäller längden av den yrkes— verksamhet som skall fordras finner jag det lämpligt att anknyta till reglerna för det studiestöd åt vuxna som jag avser att förorda i annat sammanhang på grundval av SVUX” förslag. Rätt till sådant särskilt studiestöd bör, som jag återkommer till vid min anmälan av denna fråga, tillkomma den som förvärvsarbetat i minst fyra år. Med hänsyn härtill bör fyra års yrkeserfarenhet vara tillräcklig också som grund för allmän behörighet för högskoleutbildning.

Vidare delar jag KK:s bedömning att någon formell redovisning av förkunskaper i svenska inte behövs för den berörda gruppen. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag slutligen att krav på förkunskaper i engelska, motsvarande minst två årskurser i gymna- sieSkolan. i princip bör gälla även för dem som får allmän behörighet på grundval av ålder och yrkesverksamhet. Det bör dock kunna mo- difieras beroende på den aktuella utbildningens art. Detta bör som "KK påpekat särskilt gälla beträffande enstaka kurser. Ett annat exempel,

Prop. 1975: 9 417

nämligen den yrkestekniska högskoleutbildningen, återk'omr'ner jag till 'i det följande. ' ' ' '

Vad slutligen gäller frågan om allmän behörighet genom utländsk för.-' utbildning förordar KK att samma behörighetsregler skall gälla för alla . slags sökande med sådan Utbildning, såväl invandrare, flyktingar 'och gäststuderande som svenskar med utländsk utbildning, t. ex. barn till ut- ' landssvenskar. Enligt kommitténs förslag skall sökande med utländsk . förutbildning kunna få allmän behörighet under förutsättning att veder- börande med godkänt resultat slutfört en minst elvaårig skolutbildning ' som normalt avslutas tidigast vid 17' års ålder eller eljest är behörig till högskolestudier i sitt hemland. Härutöver skall — på samma sätt som för övriga behörighetsgrupper —— krävas kunskaper i engelska, i princip motsvarande minst fordringarna på den sociala linjens lärokurs i ämnet. KK anser också kunskaper i svenska nödvändiga med hänsyn till att un— ' dervisningen i den grundläggande högskoleutbildningen så gott som un- dantagslöst bedrivs på svenska och också till att läromedel på svenska används i stort utsträckning. Kravet på kunskaper i svenska bör enligt kommittén motsvara vad som krävs i den i nuvarande kurser för ut— ländska studerande vid universiteten ingående kursen Svenska 3. Från detta krav skall undantag göras endast för studerande med svenska, danska eller norska som modersmål, som har betyg i sista årskursen av sin skolutbildning i det språk på vilket undervisningen meddelats eller har kunskaper' 1 svenska motsvarande minst två årskurser på. social linje i gymnasieskolan.

Jag finner KK: s förslag, som i huvudsak tillstyrkts' av remissinstan— serna, väl ägnat att läggas till grund för regler om behörighet för stude- rande med utländsk förutbildning. Jag anser dock att också studerande med isländska som modersmål bör undantas från kravet på kunskaper-i svenska motsvarande den nuvarande kursen Svenska 3 och sålunda i förkunskapshänseende behandlas på samma sätt som studerande med danska eller norska som modersmål.

Som KK påpekar bör — särskilt beträffande påbyggnadskurser. '— dispenser från de allmänna behörighetskraven fö1 utländska studerande bli aktuella 1 enskilda fall. Man torde vidare för denna behörighetsgrupp fa räkna med att kravet på formell dokumentation av förkunskaper inte alltid kan upprätthållas. Antagningsmyndigheten bör då få göra bedöm- ningar av behörigheten med hänsyn till fö1utsättningarna' 1 varje enskilt fall.

Det bör ankomma på regeringen att meddela bestämmelser om allmän behörighet för högskoleutbildning.

Jag skall avslutningsvis ta upp frågan om möjligheterna att inhämta de kunskaper i svenska och engelska som fordras för allmän behörighet till högre studier. KK tar upp denna fråga såväl för svenska studerande som för utländska.

Prop. 1975: 9 418

Vad gäller gymnasieskolan pekar KK på att det är angeläget att för- bättra möjligheterna för den som studerar på linjer, som inte automa— tiskt ger allmän behörighet, att förvärva sådan behörighet. Detta kan ske bl. a. genom fritt tillval av svenska eller engelska och även genom att möjlighet öppnas att vid sidan av studierna i gymnasieskolan läsa svenska och engelska inom den kommunala vuxenutbildningens ram. Jag delar KK:s bedömningar härvidlag och avser att i annat samman- hang föreslå regeringen att ändra bestämmelserna för den kommunala vuxenutbildningen så att sistnämnda anordning möjliggörs. Jag delar också KK:s uppfattning att var och en som inte har fullständig behörig- het till den högskoleutbildning han vill söka skall ha rätt att behörig- hetskomplettera och att det är angeläget att sådana möjligheter erbjuds över hela landet. KK föreslår i detta syfte att SÖ skall få i uppdrag att utarbeta förslag till en studiegång med en så långt möjligt gemensam timplan och i princip endast en behörighetsgivande kurs i varje ämne. SÖ m. fl. har tillstyrkt detta förslag. Jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig för att så effektivt som möjligt utnyttja vuxenutbildnings- organisationen för behörighetskemplettering och avser att i annat sam- manhang föreslå regeringen att ge SÖ ett uppdrag av angiven innebörd.

Vad gäller utländska studerandes möjligheter att inhämta kunskaper i svenska och i vissa fall engelska motsvarande vad som krävs för allmän behörighet pekar KK på de skilda behoven hos dels invandrare, dels gäststuderande. För den förra gruppen bör enligt kommittén övervägas en ettårig preparandkurs, med bl.a. samhällsorienterande inslag, inom den gymnasiala vuxenutbildningen. För den senare gruppen bör enligt KK bl. a. en koncentrerad kurs i svenska inom den gymnasiala vuxenut— bildningen övervägas. Jag vill i sammanhanget erinra om att Kungl. Maj:t i mars 1974 uppdrog åt SÖ att i samråd med UKÄ vidta sådana förberedelser att en avveckling av de nuvarande kurserna i svenska för utländska studerande vid universiteten och en överföring av sådan kurs- verksamhet till bl.a. den gymnasiala vuxenutbildningen blir möjlig vid utgången av budgetåret 1974/75. Jag avser att i annat sammanhang före- slå regeringen att uppdra åt SÖ att bl.a. vid fullgörande av detta upp— drag vidta de åtgärder och komma in med de förslag som kan föranle- das av vad KK anfört samt av mina ställningstaganden i det föregående.

Hänvisningar till S4

4.1. Statskontoret

Statskontoret redovisar synpunkter och förslag rörande en reforme- ring av biblioteksverksamhetens organisation och administration inom universitet och högskolor med beaktande av U 68:s förslag till ändrad institutionell organisation för universitetsväsendet. Statskontorets för- slag bygger även på den förutsättningen att nu pågående försöksverk— samhet med ett datorbaserat informationssystem för bibliotek, benämnt LIBRIS, efter en provperiod-övergår i reguljär drift.

Statskontoret erinrar om att den vetenskapliga litteraturproduktionen nått en sådan omfattning att varje särskilt bibliotek endast kan anskaffa en mindre del av alla nyutkomna publikationer. För den enskilde forska— ren har det samtidigt blivit allt svårare att överblicka utbudet av infor— mation även inom ett begränsat område. Denna utveckling ställer, en— ligt statskontorets mening, nya krav på organisation och samarbetsfor- mer för biblioteksverksamheten vid universitet och högskolor.

En administrativ samordning och arbetsfördelning mellan de veten- skapliga biblioteken är, enligt statskontoret, en förutsättning för att den mest betydelsefulla vetenskapliga litteraturen skall kunna anskaffas till vårt land. Statskontoret föreslår mot denna bakgrund bl.a. att huvud- biblioteken inom de läroanstalter som omfattas av U68:s förslag sam- manförs till ett gemensamt forskningsbibliotek för varje av U 68 före- slagen högskola. Detta skulle innebära att samtliga biblioteksresurser —— personal, litteratursamlingar, lokaler etc. —— inordnas i en gemensam organisation, direkt underställd högskolans styrelse. Statskontoret fram- håller att en sådan biblioteksorganisation rent praktiskt kan vara ut- formad på olika sätt beroende på de lokala förutsättningarna.

I fråga om mindre bibliotek, knutna till institutioner Och institutions- . grupper eller fakulteter/sektioner, vilka i dag finns vid sidan om huvud- biblioteken, konstaterar statskontoret att dessa bibliotek — ehuru av varierande storlek -— sammantagna representerar betydande resurser ifråga om samlingar och medel till bokinköp. Av den utredning som statskontoret låtit utföra framgår att det föreligger brister i samarbetet mellan huvudbiblioteken och institutionsbiblioteken. Den nuvarande ord- ningen inbjuder, enligt statskontoret, till att använda betydande resurser för inköp av litteratur till institutionsbiblioteken utan att registrera de förvärvade publikationerna i samkataloger eller på annat sätt sprida kännedom om dem till presumtiva låntagare. Institutionsbiblioteken bör därför enligt statskontorets mening inordnas i den gemensamma biblioteksorganisationen med ställning som filialbibliotek. En integrering av institutionsbiblioteken med huvudbiblioteket vid högskolan skapar

Prop. 1975: 9 396

förbättrade möjligheter att på ett rationellt sätt samordna nyförvärv och samlingar inom en högskola.

Statskontoret framhåller att filialbiblioteken bör skötas av biblioteks— utbildad personal från huvudbiblioteket och att uppgifterna bör be- gränsas främst till att tillhandahålla referenslitteratur och annan aktuell litteratur samt att svara för viss låneservice.

För att nyttjarna skall få möjlighet att på ett meningsfullt sätt på- verka biblioteksverksamheten inom högskolan föreslår statskontoret att en särskild biblioteksnämnd med'. planerings- och ledningsuppgifter inom detta område inrättas vid varje högskola.

Beträffande organisationen i övrigt har statskontoret begränsat sina överväganden till mer allmänna riktlinjer för vetenskaplig biblioteks- verksamhet. Tre principmodeller redovisas, dels en grundmodell när- mast avsedd för nyare universitets- och högskolebibliotek, dels två alter- nativa organisationslösningar avsedda för bibliotek på de äldre univer- sitetsorterna. Det som skiljer de olika modellerna åt är graden av cen- tralisering av biblioteksfunktionerna. Statskontoret framhåller samtidigt att organisationens utformning i detalj dock bör vara en angelägenhet i första hand för berörda läroanstalter. Hithörande frågor kan enligt statskontorets mening med fördel överlämnas till de lokala organisa- tionskommittéer som U68 föreslagit för högskolereformens genom- förande.

Statskontoret framhåller, som antytts i det föregående, att en ökad administrativ samverkan och en ökad inbördes specialisering med åt— följande omfördelning av arbetsuppgifter" är en nödvändig förutsätt- ning för att möta de nya krav på biblioteks- och dokumentationsservice som växt fram under senare år. För närvarande är ansvaret för att åt- gärder i detta syfte kommer till. stånd delat mellan kungl. biblioteket, UKÄ och forskningsbiblioteksrådet, samt — i frågor inom dokumenta- tionsområdet _ statens råd för vetenskaplig information och doku-

mentation (SINFDOK). _

Statskontoret har i sin utredning övervägt olika former för en refor- mering av forskningsbiblioteksrådet till ett centralt ledningsorgan med övergripande ansvar för planering och samordning av forskningsbibliote- kens verksamhet. Statskontoret stryker under behovet av ett sådant led- ningsorgan, särskilt för den framtida driften av LIBRIS. Två alterna- tiva förslag läggs fram.

Det ena alternativet innebär, att en särskild nämnd inrättas, vilken administrativt knyts till det av U 68 föreslagna högskoleverket (UHÄ). Ett sådant ledningsorgan, benämnt forskningsbiblioteksnämnden, skulle enligt statskontoret på samma sätt som SINFDOK kunna tilldelas så- väl beslutande som rådgivande funktioner. Forskningsbiblioteksnämn- dens kansliresurser bör då inordnas som en enhet i högskoleverkets organisation.

Prop. 1975: 9 397

Statskontorets andra alternativ innebär att en helt fristående myndig- het, ett biblioteksinstitut, inrättas. Detta alternativ skulle, enligt stats- kontorets mening, kunna skapa förutsättningar för en framtida utveck- ling mot en utbyggd, funktionell samverkan mellan forskningsbibliotek, dokumentationscentraler och folkbibliotek.

Ett ställningstagande till frågan om ett centralt ledningsorgan för pla- nering och samordning inom forskningsbiblioteksområdet får, oavsett val av organisation, vissa återverkningar på kungl. bibliotekets ställning och uppgifter.

Kungl. biblioteket är landets nationalbibliotek och skall i denna egen- skap förvärva, katalogisera och vårda samt för forskningsändamål till—- handahälla den svenska litteraturen och andra tryckta skrifter på svenska språket. Vidare fungerar biblioteket som lokalt forskningsbibliotek i Stockholm inom områdena humaniora, juridik och samhällsvetenskap.

Kungl. biblioteket har också av hävd vissa gemensamma uppgifter för de svenska forskningsbiblioteken, framför allt ansvaret för redigering och utgivning av accessionskatalogen och nationalbibliografin samt där- med sammanhängande uppgifter avseende katalogisering av tryckta svenska skrifter. Vidare fullgör biblioteket vissa sekretariatsuppgifter åt forskningsbiblioteksrådet. '

Enligt statskontorets mening bör kungl. bibliotekets uppgifter som lokalt forskningsbibliotek i Stockholm överflyttas till universitetets nya huvudbibliotek och inordnas i en gemensam biblioteksorganisation "för universitet Och högskolor i Stockholm. Detta förslag har statskontoret tidigare framfört i en rapport ”Vetenskaplig biblioteksservice inom me- dicin, teknik och naturvetenskap i Stockholm”.

Mot bakgrund härav föreslår statskontoret en allmän översyn av kung]. bibliotekets ställning och uppgifter med beaktande av stats- kontorets förslag om ett särskilt ledningsorgan för gemensamma biblio- teksfunktioner.

4.2. Remissyttranden

Statskontorets förslag har i stort sett fått ett positivt mottagande i re- missyttrandena. Från bibliotekshåll hälsas med tillfredsställelse att stats- kontoret nu lagt fram den rapport som får anses som den slutliga och sammanfattande produkten av ett omfattande utredningsarbete, som se- dan år 1967 ägnats de vetenskapliga biblioteken. Man saknar dock i all- mänhet vissa internationella utblickar inom ett område, där utvecklingen framtvingar en allt större internationell inriktning och förutsätter ett ökat samarbete över gränserna. ' _

Statskontorets förslag att samtliga huvudbibliotek vid de läroanstalter ' på en och samma högskoleort som omfattas av U 68:s förslag organisa- toriskt och administrativt skall sammanföras till ett bibliotek tillstyrks.

Prop. 1975: 9 _ 398

utifrån givna förutsättningar. bl. a. av RRV, SÖ, nämnden för socionom- utbildning, bibliotekshögskolan och LO. Remissinstanserna vid univer- sitet och högskolor ansluter sig i regel till grundprinciperna i förslaget men anser ibland att statskontoret borde ha haft en mera nyanserad uppfattning om värdet av en centralisering.

Kungl. biblioteket, forskningsbiblioteksrådet och Sveriges allmänna biblioteksförening framhåller, att en formell enhetlighet inte får domi- nera på bekostnad av vad som lokalt är mest funktionellt. Detta gäller särskilt den av statskontoret föreslagna gemensamma biblioteksorganisa- tionen i Stockholm. Denna avstyrks även av rektorsämbetena vid uni- versitetet i Stockholm, karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm samt av Svenska Bibliotekariesamj'undet. Enligt forsknings- biblioteksrådet skulle de rationaliseringsvinster, som man avser att upp- nå genom att slå samman stora och väletablerade bibliotek i Stockholms- regionen, på ett bättre sätt kunna åstadkommas genom olika former av samverkan, bl. a. de som med nödvändighet blir följden av uppbyggna- den av ett datorbaserat informationssystem för bibliotek (LIBRIS). Liknande synpunkter framförs av kungl. biblioteket och Vetenskaps- akademien. Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola avvisar tanken på ett inlemmande av högskolans bibliotek i en större organisa- tion. SACO finner i detta sammanhang anledning påpeka, att beslutan- derätten bör förläggas inom biblioteken, eftersom fackmannainflytandet utgör en förutsättning för effektiv planering.

RRV framhåller, att en eventuell annan högskoleorganisation än den av U68 föreslagna måste föranleda ytterligare överväganden i denna fråga. Om en uppdelning på flera högskolor på vissa orter därvid skulle bli aktuell, skulle verket förorda, att biblioteksfunktionerna fullgjordes inom varje högskola, eftersom biblioteksverksamheten bör ses som en servicefunktion inom varje enhet.

UKÄ anser att förutsättningarna för den av statskontoret föreslagna ordningen synes ha ändrats efter U 68-beredningens förslag om regionala styrelser. UKÄ utgår ifrån att de föreslagna organisationskommittéerna under alla omständigheter får möjlighet att utforma organisationen och administrationen av resp. bibliotek efter de lokala förutsättningarna samt att biblioteksexpertis ingår i kommittéerna vid behandling av dessa frågor.

Statskontorets förslag att institutionsbiblioteken skall inordnas i en gemensam biblioteksorganisation och där få ställning som filialbibliotek tillstyrks av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Kungl. biblioteket, UKÄ, överbibliotekttrierna vid universiteten i Lund, Göte- borg och Umeå samt vid Chalmers tekniska högskola och högskolan i Linköping ansluter sig till uppfattningen, att en samordning innebär en förbättrad service åt låntagarna och kan medföra en mer funktionell organisation av institutionsbibliotekens samlingar och kataloger. Rektors-

Prop. 1975: 9 399

ämbetet vid karolinska institutet anser, att en hel del utredningsarbete fortfarande återstår på detta område. Statens råd för atomforskning och rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att institutions- biblioteken även i framtiden organisatoriskt bör knytas till institutioner- na och inte som filialbibliotek integreras i större enheter. SFS förutsätter att lokalfrågorna löses så att institutionsbiblioteken kan förläggas i ome- delbar anslutning till resp. institutions övriga lokaler. Bland fakulteter och utbildningsnämnder är meningarna delade i denna fråga. Vissa ut- talar oro för att en samordning med huvudbiblioteket skall innebära en utarmning av institutionsbiblioteken, andra menar att flera fördelar kan vinnas.

Förslaget om biblioteksnämnder för planering och samordning av biblioteksverksamheten tillstyrks av dem som yttrat sig i frågan. Till dessa hör kungl. biblioteket, UKÄ, forskningsbiblioteksrådet, rektors- ämbetet i Lund, SFS, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamfundet. F orskningsbiblioteksområdet, som framhåller att en sådan nämnd redan existerar vid flera bibliotek, förutsätter att överbibliotekarien skall vara ordförande i nämnden, något som stats— kontoret inte har berört. För att öka medinflytandet hos de anställda föreslår överbibliotekarien vid universitetet i Lund inrättande av en sär- skild biblioteksstyrelse.

Vad avser den inre organisationen i övrigt och graden av centralise- ring av biblioteksfunktionerna tillstyrker bl.a. RRV, riksarkivet och UKÄ att statskontorets förslag läggs till grund för organisationen av de vetenskapliga biblioteken. Remissinstanserna vid universitet och högsko- lor synes ha samma uppfattning, dock betonas i allmänhet vikten av att hänsyn tas till lokala förhållanden, i synnerhet vid äldre läroanstalter. Medicinska fakulteten i Göteborg, som är starkt kritisk mot stats- kontorets utredning i dess helhet, framhållcr att avnämarnas intressen bäst tillvaratas av en långt driven decentralisering och inte av en centra- lisering av biblioteksorganisationen.

Frågan om ett centralt ledningsorgan har fått stort utrymme i de flesta yttrandena. Behovet av ett ledningsorgan vitsordas allmänt, men det råder delade meningar huruvida ledningsorganet bör knytas till UKÄ (UHÄ), eller ha en fristående ställning. '

RRV konstaterar, att sambandet mellan de vetenskapliga biblioteken och den högre utbildningen och forskningen är så starkt att den cen- trala ledningen för biblioteksverksamheten bör ingå i högskoleverkets uppgifter. RRV framhåller vidare att ett särskilt organ, som administra- tivt skall kunna repliera på UHÄ, bör svara för LIBRIS och för biblio- grafisk dokumentation, detta för att verket inte "skall belastas med upp- gifter av driftkaraktär. Även nämnden för socionomutbildning och SINFDOK förordar en administrativ anknytning av ledningsorganet till UHÄ. UKÄ framhåller att planeringen av bibliotekens utveckling i

Prop. 1975: 9 400

skilda hänseenden och på skilda nivåer bör ske i nära kontakt med pla- neringen av utbildnings- och forskningsorganisationen. Ämbetet anser vidare att en särskild planeringsberedning för basresurser bör finnas på central nivå. I denna beredning förutsätts biblioteksfrågorna få en cen- tral roll. LO finner att forskningsbiblioteksrådet borde kunna reformeras till ett centralt organ och SACO förordar en administrativ uppbyggnad som är likartad den som de nuvarandeforskningsråden har.

Kungl. biblioteket och forskningsbiblioteksrådet', vilka i princip till- styrker ett ledningsorgan direkt underställt regeringen, anser att frågan är så komplicerad att den, innan ställning kan tas, kräver en mer ut- förlig analys än den statskontoret redovisat. SÖ, statens naturvetenskap- liga forskningsråd och statens råd för atom forskning, rektorsä/nbetet vid lantbrukshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska Bibliotekariesamfundet förordar att ett fristående biblioteksinstitut inrättas, bl. a. mot den bakgrunden att ut- vecklingen inom angränsande områden snabbt kan aktualisera att hela informations- och dokumentationsproblematiken ses i ett större sam- manhang med räckvidd även utanför UKÄ:s ansvarsområde.

De remissinstanser vid universitet och högskolor som yttrat sig i denna fråga förordar praktiskt taget enhälligt ett fristående biblioteksinstitut. Allmänt framhålls betydelsen av ett nära samarbete mellan detta institut och högskoleverket. Rektorsämbetet i Umeå förordar att myndigheterna i fråga skall vara representerade i varandras styrelser. Rektorsämbetet i Uppsala framhåller att ledningsorganet inte får bli en alltför byrå- kratisk organisation; vissa rådgivande beredningar knutna till institutet bör kunna överta uppgifter som nu fullgörs av forskningsbiblioteks- rådet. Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola anför, att alternativet med ett fristående organ är att föredra med hänsyn 'till samordningen mellan å ena sidan universitets- och högskolebibliotek och å andra sidan övriga forskningsbibliotek. Rektors-ämbetet m.fl. i Linkö- ping framhåller, att alternativet med ett fristående biblioteksinstitut ska- par bättre förutsättningar för en utbyggd samverkan mellan forsknings- bibliotek, dokumentationscentraler och folkbibliotek. Ett sådant institut kan inte, framhålls det vidare, knytas till någon existerande statlig orga- nisation utan måste kunna stå neutralt i förhållande till befintliga bib- liotek. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm, slutligen, avstyrker förslaget om ett centralt ledningsorgan inom biblioteksområdet. Enligt ämbetet bör de vetenskapliga biblioteken underställas i första hand vederbörande centrala ämbetsverk.

Statskontorets förslag om en översyn av kungl. bibliotekets ställning tillstyrks nästan utan undantag av de remissinstanser som' behandlat frågan. Kungl. biblioteket betonar att en sådan utredning är en förut- sättning för att statsmakterna skall kunna ta ställning till flera av de ' omfattande förslag som statskontoret fört fram. Biblioteket framhåller

Prop. 1975: 9 401

vidare att dess ansvar för biblioteksservice åt universitetet i Stockholm inom ämnesområdena humaniora, juridik och samhällsvetenskap bör bibehållas till dess den nya huvudbiblioteksbyggnaden i Frascati är klar; härefter är en inriktning mot nationalbiblioteksuppgifter önskvärd. F orskningsbiblioteksrådet anser att en organisationslösning med ett cen— tralt ledningsorgan aktualiserar en utredning rörande såväl kungl. bib- lioteket som SINFDOK. UKÄ har samma uppfattning. Överbiblioteka— rien vid universitetet i Göteborg framhåller önskvärdheten av att kungl. bibliotekets nationalbibliografiska och övriga centrala uppgifter inord— nas i det av statskontoret föreslagna biblioteksinstitutet.

Prop. 1975: 9 . 402

FÖREDRAGAN-DEN _r- ' 1. Inledning

I de senaste årtiondenas omdaning av det'svenska samhället intar-. de stora utbildningsreformerna-en- central plats. Utbildningen. har setts.. som ett väsentligt instrument för att befästa. demokratin. och utjämna. olikheter i fördelningen av välfärd, inflytande och möjligheter till kul- turell upplevelse. För medborgarna gemensamma referensramar främjar förståelse och samverkan. Detta har varit och är ett viktigt argument för att inom utbildningsväsendet — med delvis olika innebörd på olika nivåer —— eftersträva en sammanhållen organisation.

Förskolan kommer, när den utvecklats och när i varje fall alla 6- åringar, att få avsevärd betydelse då det gäller att ge barnen lika förut— sättningar. Den nioåriga obligatoriska skolan ger redan alla i åldern 7—16 år en allmän medborgerlig utbildning. Mellan 80 och 90 procent av en årskull påbörjar också utbildning i gymnasieskolan före 19—20 års ålder.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas dem som efter grundskolan lämnar utbildningsväsendet utan någon yrkesförberedande utbildning. Dessa elever kommer främst från arbetarhem. Även i elevernas val av studievägar inom gymnasieskolan återspeglas skillnader i social bak- grund. Till de linjer som i första hand ger förberedelse för fortsatta studier rekryteras till övervägande del elever från hem med studietra- dition.

Den sociala snedrekryteringen är än mer markant i fråga om den högre utbildningen. Trots den kraftiga expansionen av denna utbildning under 1960-talet gick vid slutet av detta årtionde bara nio procent av barnen från arbetarhem vidare till studier vid universitet och högsko- lor. Detta skall jämföras med en genomsnittssiffra för övergång till så- dana studier på över 20 procent. De senaste åren har andelen studeran- de från arbetarhem i stort inte förändrats. Den sociala rekryteringen är särskilt sned i fråga om utbildningar som traditionellt leder till yrken med hög prestige och goda löneförhållanden.

Till rekryteringsbilden hör de senaste årens minskade tillströmning till högre utbildning. Den hänger bl. a. samman med den nya situation på arbetsmarknaden som mött dem som utbildats vid främst de filoso- fiska fakulteterna. De examinerade har ofta inte fått arbeten som svarat mot deras förväntningar, vilka varit grundade på den osedvanligt gynn- samma arbetsmarknadssituationen för dessa grupper fram till slutet av 1960-talet. En följd har blivit att intresset för högre studier totalt sett

- | .) . .. ,

Prop. 1975: 9 ;. ' 403

har minskat. Det är sannolikt att rekryteringen av "studerande från. grupper utan studietradition särskilt har hämmats. . I . .' _. .

Det är utomordentligt angelägetatt socialt utjämna rekryteringen till. . den högre utbildningen och mellan dess olika delar. En rad av mina- förslag i det följande är avsedda—att främja detta syfte." . . .

En viktig fördelningsaspekt i fråga om den högre utbildningen är också könsfördelningen. Kvinnorna är totalt sett underrepresenterade. och det finns i stort sett inga tendenser till ökning av andelen kvinnor. Allvarligt är att könsfördelningen i enskilda utbildningar är mycket ojämn. Ofta är kvinnorna underrepresenterade .i just de utbildningar som hittills lett till högre betalda yrken. .

Att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor är .ett lång- siktigt arbete, där insatser på utbildningsområdet måste samordnas med-.. - - andra insatser. Självfallet. måste dock handlingsmöjlighetema på kort . -- sikt tas till vara. Därför måste också strävandena till jämställdhet mel.— lan män och kvinnor prägla det fortsatta arbetet- med reformeringen av. den högre utbildningen. . . . .

Sedan några år pågår en omfattande internationell debatt om utbild—' ningens roll för förändringarna isamhälletf En allmän erfarenhet har nämligen varit att utbildningsexpansionen under 1960—talet endast i be- gränsad utsträckning bidragit till en jämnare fördelning av bl. a. väl-- färd. I många industriländer har man mot denna bakgrund kommit att- betona att utbildningspolitiken måste vara enav fleradelar i en.-social politik i vid mening. Man förnekar inte att utbildningen haren vital. roll, men man ser den som ett instrument bland andra. _

Det finns debattörer och forskare som företräder en mer pessimistisk . syn. Många hävdar att inte ens kraftfulla utbildningsinsatser leder till . . någon nämnvärd utjämning bl.a. ekonomiskt. Somliga menar att. ut- .. bildning i institutionaliserad form t. o m. förstärker ojämlikheten-i sam- hället. Andra, som främst tagit fasta på utbildningens innehåll och me- tod, underkänner den hittillsvarande pedagogiken och söker utveckla .. en frigörande pedagogik, som skall skapa medvetenhet och politisk handlingsberedskap och därmed på längre sikt .ett mer jämlikt och män-- niskovärdigt samhälle; . . . . .

Debatten har förts i olika "miljöer och länder med skiftande politiska.. ekonomiska och kulturella" förhållanden.. Det finns emellertid likartade ' drag i de erfarenheter som gjorts och. i de slutsatser man drar. Det står numera klart för alla" att det är svårt att påverka .samhällsutveckling- en med enbart utbildningspolitiska medel. Det behövs ett. bredare. re-.

gister av åtgärder för att en önskvärd "ekonomisk, social och kulturell .. utjämning skall komma till stånd.-Utbildningspolitiken måste. här sam-. . verka med insatser påområden som arbetsmarknadspolitik, regionalpo- litik, socialpolitik och kulturpolitik. . . .

De senaste årtiondenas reformer i fråga om förskola, grundskola,

Prop. 1975: 9 404

gymnasieskola och vuxenutbildning bör nu fullföljas genom reformer som gör också den högre utbildningen tillgänglig för nya grupper av medborgare. Detta förutsätter att den högre utbildningen i ökad ut- sträckning planeras och fördelas på olika grupper, olika regioner och olika utbildningsformer utifrån fördelningspolitiska utgångspunkter. Villkoren för tillträde till högre utbildning måste förändras för att möj- liggöra en breddad rekrytering. Det är emellertid inte — som bl. &. er- farenheterna från vuxenutbildningen visar -— tillräckligt att inom det traditionella utbildningssystemet ge allt fler människor tillfälle till stu- dier. Också utbildningens innehåll, organisation och lokalisering måste medvetet planeras för att tillgodose nya gruppers behov.

Statsmakternas beslut år 1963 att sammanföra gymnasium, fackskola och yrkesskola till en skolform, gymnasieskolan, var ett betydelsefullt steg påvägen mot att jämställa olika utbildningsvägar efter den obliga- toriska skolan (prop. 1968:140, SU 1968: 195, rskr 1968z404). Ett annat viktigt steg i denna riktning var 1972 års principbeslut om gym- nasieskolans kompetensvärde (prop. 1972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240). Beslutet innebär att samtliga linjer i gymnasieskolan direkt eller efter viss komplettering skall ge allmän behörighet för högre stu— dier.

Redan som följd av detta beslut kommer många fler än f.n. att få tillträde till högre utbildning. Så blir fallet för än fler genom att möj- ligheterna vidgas att vinna tillträde till högre utbildning på grundval av ålder och arbetslivserfarenhet. Detta är viktigt för att kompensera dem som i sin ungdom fått en mer begränsad utbildning. Detsamma gäller om ett annat led i 1972 års riksdagsbeslut, nämligen att arbetslivs— erfarenhet och resultat av studielämplighetsprov skall —— vid sidan av betyg från gymnasieskolan — kunna vara meriter vid urval till högre utbildning med begränsat antal platser. I alla dessa frågor kommer jag..i det följande att lägga fram förslag, grundade på kompetenskom- mitténs (KK) betänkande (SOU 1974: 71) Om behörighet och antagning till högskolan.

Inom några år kommer alltså huvuddelen av 18—19 åringarna och det stora flertalet medborgare över 25 år att ha allmän behörighet för högre studier. Rekryteringen till. högre utbildning med begränsad antag- ning kommer också att bli mera allsidig genom mera differentierade urvalsregler. Inte minst i detta perspektiv är det nödvändigt att bygga upp ett utbildningssystem som svarar mot behov, förutsättningar och önskemål hos alla de grupper som nu har möjlighet att få del i högre utbildning. För att grundtankarna bakom 1972 års riksdagsbeslut verk- ligen skall slå igenom måste, som jag ser det, det samlade utbudet av eftergymnasial utbildning breddas och differentieras. Vidare måste ut- bildningens organisation och former anpassas till en förändrad rekry- tcringssituation.

Prop. 1975: 9 405

Vad jag senast anfört berör i hög grad möjligheterna för yrkesverk- samma att utnyttja universitets- och högskoleorganisationen. Vid de fi- losofiska fakulteterna har andelen nyinskrivna över 25 år redan ökat vä- sentligt. Det är viktigt att äldre studerande kan få sina utbildningsbehov tillgodosedda även inom andra områden än de nuvarande filosofiska fakulteternas. Ett mer varierat utbildningsutbud är av stor vikt för att bredda rekryteringen till den högre utbildningen. Den yrkestekniska hög- skoleutbildning som jag kommer att föreslå i det följande på grund- val av 1968 års utbildningsutrednings (U 68) förslag i betänkandet (SOU 1973:12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbild- ning är ett sätt att möta behov av detta slag. Denna utbildning är av principiell betydelse också genom att den anknyter till mer utpräglat yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan och därigenom bidrar till att vidga högskolebegreppet.

För att vidareutveckla studiemöjligheterna på högskolenivå för äldre och yrkesverksamma krävs också en utformning av det studiesociala stödet som är anpassad till behoven hos dem som efter ett antal års yr- kesarbete vill påbörja eller återgå till högre utbildning. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att lägga fram en proposition på grund- val av bl.a. de förslag som lämnats av kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) ibetänkandet (SOU 1974: 62) Studiestöd åt vuxna.

Social utjämning är ett nödvändigt men inte ensamt tillräckligt villkor för politisk, social och ekonomisk demokrati. Av medborgarna krävs bl. a. också solidaritet och en demokratisk grundsyn, som måste slå ige- nom på samhällets skilda områden.

Debatten kring formema för den högre utbildningens planering och ledning erbjuder intressanta exempel på skilda tolkningar av demokrati- begreppets innebörd. För mig är det angeläget att slå fast att den högre utbildningen liksom andra grenar av den offentliga verksamheten skall tjäna alla medborgare. Den måste därför stå under inseende och infly- tande av de valda, politiskt ansvariga samhällsorganen. Den högre ut- bildningen kan aldrig få vara en angelägenhet uteslutande eller ens i första hand för dem som är verksamma i den. Det är samtidigt själv- klart att de ofta unika kunskaper och erfarenheter som dessa har skall tas till vara i främst den lokala planeringen och ledningen av universi- tet och högskolor. Här liksom inom företag och andra institutioner är givetvis också demokratiska arbetsformer av betydelse för de enskildas och därmed för verksamhetens utveckling.

Den traditionella anknytningen till forskning ger universitetsutbild- ningen ett särdrag. Det gäller att vidareutveckla denna anknytning till alla delar av den högre utbildningen. För den högre utbildningens roll i samhällsutvecklingen är en problemorientering av utbildningen i fråga om innehåll och verksamhetsformer av central betydelse. En kritisk medvetenhet, stimulerad av bl.a. utbildningens anknytning till veten-

Prop. 1975: 9 ' ---' 406

skaplig verksamhet, kan' ifråga om' yrkesinriktad-utbildning bidra till ' samhällsförändring genom'förnyelse av arbetslivet. Samtidigt "kan stu- derande med yrkeserfarenhet och nya former 'för samspel mellan ut- bildningen och yrkeslivet berika utbildningen och forskningen vid uni- ' " versitet och högskolor och bidra till att inrikta dem mot' nya problem- " ' "- områden. Utbildning och arbetsmarknad. är ömsesidigt beroende av varandra: samtidigt som bl. a. den'högre utbildningen måste syfta till att tillgodose ' samhällets behov av kvalificerad arbetskraft, anpassas-delvis"arbetsmark- ' nadens krav efter tillgången'på utbildade och deras.inriktning.'Det'ta be—' roendeförhållande innebär en spänning, som det" är en utbildningspoli-i tisk uppgift att söka lösa upp. Det är tydligt att de senaste årens svik- ' tande tillströmning till högre utbildning hänger samman med en obalans '. mellan utbildningens inriktning och efterfrågan på utbildning på arbets- marknaden. De traditionella ”akademikeryrkena” har inte kunnat ta' emot hela utbudet av utbildade vid de filosofiska fakulteterna. Samtidigt har nya utbildningsbehov inte- kunnat mötas i tid.

Frågan om anknytning mellan den högre utbildningen och arbets— ' marknaden måste mot denna bakgrund ägnas ökad uppmärksamhet. Detta leder till krav på andra inslag av'yrke'sförberedelse i den "”filoso- ' fiska” utbildningen än de traditionella. Vidare måste- nya-utbildningar .- " utvecklas, som svarar mot de utbildningsbehov som nu alltmer-'gör'sig " gällande. Det gäller att finna vägar för en sådan förnyelse av det" sam-'" lade utbudet av högre utbildning och samtidigt att finna instrument för

en mer balanserad kvantitativ utveckling av den högre utbildningen,

bl. a. i förhållande till arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis ser- jag följande huvuduppgifter för den närmaste periodens reformarbete 1 fraga om den högre utbildningen.

att ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra stu- " derandegrupper än de traditionella, och därmed främja den sociala ut- '

jämningen, att bredda och differentiera det samlade utbildningsutbudet, särskilt med hänsyn till anknytningen till arbetsmarknaden och förnyelsen av .

arbetslivet, att demokratisera utbildningens organisation och anpassa dess verk- samhetsformer till en mer allsidig rekrytering av studerande. -

Ett genomgående drag i detta reformarbete bör vara att underlätta för den enskilde att planera sin utbil-dning så att studier varvas med verk- '" samhet i arbetslivet, dvs. att. på olika sätt främja principen återk'om- '

mande utbildning. En utveckling av den högre utbildningen'e'fter'dessa riktlinjer, som

redan delvis inletts, är inte något för vårt land unikt. Det finns flera g'e- ' mensamma nämnare i utvecklingen av 'den högre'utbildningen inom de ' högindustrialiserade länderna. Markant har varit och" är en strävan-att

Prop. 1975: 9 " ' 407

göra utbildningsutbudet'm'er varierat och mera öVeren'sstämmande med kraven från både individer "och samhälle. Nya och' "mer flexibla 'u'tbild- '- ningsvägar på högskolenivå har tillkommit i en rad länden Man har skapat kortare yrkesinriktade högskoleutbildningar. Man har också sökt ' att göra högre utbildning av mer traditionellt slag mer lämpad för de studerande i förhållande till den situation på arbetsmarknaden som kan förutses. Som exempel kan nämn'as'den snabba tillväxten av ”commune" ' ' ty colleges” i Kanada och USA och införandet av kortare — tvååriga —- utbildningar inom den traditionella högre utbildningen i England och Frankrike under de senaste åren. _

Strävan att öppna den" högre Utbildningen för ' nya studerandeka- tegorier och då inte minst vuxna'med arbetslivserfarenhet har också v'a- rit en väsentlig drivkraft i utvecklingen i många industriländer. Detta " har särskilt gällt länder som under 1970-talet upplevt en-rclat'iv minsk-" ' ning i efterfrågan på högre utbildning från de' traditionella studerande- grupperna, t. ex. Frankrike, Japan, Kanada-och'USA'. Bakom dessa strä- vanden har i hög grad legat principen återkommande utbildning. Den högre utbildningen har 'allt mer'ko'rnmit att ses i ett bredare samhälls- perspektiv, ekonomiskt och arbetsmarkn'ad'smässigt liksom ifråga om möjligheter att nå nya och stö"rre grupper av människor.” ' ' En fortsatt utveckling av den svenska högre utbildningen i den an— givna riktningen måste enligt min mening främjas genom förändringar ' i flera avseenden. Det gäller att i ökad utsträckning se och behandla oli- ka slag av högre utbildning tillsammans, inte minst att utveckla nya' ut'- bildningar där resurser från skilda håll kombineras. Det'g'äller att för- bättra möjligheterna att inom rame'n'för'de' totalt tillgängliga 'rcs'urserna göra avvägningar mellan olika sektorer och slag av utbildning. Det gäl- ler samtidigt att i planeringen a'v' utbildningens inriktning och omfatt— ning finna smidiga former för hänsynstagande till såväl individernas önskemål och behov som samhälls- och arbetslivets behov.' Det gäller ' att öka utbildningens geografiska tillgänglighet och ta till vara olika or-" ters speciella förutsättningar för högre utbildning. Det gäller slutligen att skapa en organisation för den högre utbildningen som främjar ett samspel mellan utbildningsenheterna och' det omgivande samhället och . som ger betydande utrymme för lokala initiativ och inflytande för dem " som är v erksamma 1 utbildningen och forskningen. ' ' . ' ' De förslag som lagts fram av U 68 1 betänkandet (SOU 1973: 2) Hög-'

skolan och av den inom utbildningsdepartementet tillkallade 'U 68- lbe- '- ' " '

redningen i promemoriån (Ds U 1974: 6) Högskole're'form syftar till 'så-'

dana förändringar. Tillsammans med KK: s förslag' utgör U 68: s och be- ' " ' ' redningens förslag grunden för den högskolereform som jag nu .kommer ' " att förorda. I det följande kommer jag att behandla ocksa frågor som rör dels gymnasieskolan och viss annan utbildning' mom giundskolans nuvarande "

Prop. 1975: 9 408

kompetensområde, dels lärarutbildningen. Jag har i dessa frågor sam- rått med statsrådet Hjelm-Wallén. Jag kommer vidare att behandla frå- gor som rör bl.a. jordbrukets högskolor. I dessa frågor har jag samrått med chefen för jordbruksdeparternentet.

2. Högskoleutbildningens avgränsning -— allmän behörighet -

Hänvisningar till S4-2

3. Högskoleutbildningens uppgifter m. 111. 3.1 Utbildningsmål

U 68 har diskuterat generella mål för den grundläggande högskoleut- bildningen under rubrikerna personlighetsutveckling, välfärdsutveck- ling, demokrati, internationalisering och social förändring. Utredningen har vidare behandlat högskoleutbildningens innehåll och verksamhets-

Prop. 1975: 9 419

former med avseende på dels utbildningens användningsområde, dels färdigheter och kunskaper, dels problemorientering. Diskussionen på sistnämnda punkt gäller bl; a. utbildningens uppgift att främja kreativi- tet och kritisk skolning. U 68 ser som en huvuduppgift för högskoleut- bildningen att ge yrkesförberedelse. Utredningen utgår från att utbild- ningen normalt skall vara inriktad mot yrkesverksamhet.

Remissinstanserna har i många fall ansett utredningens målresone- mang alltför allmänna. En huvudsynpunkt från främst universitetshåll är att högskoleutbildningens uppgift att ge yrkesförberedelse fått en allt- för dominerande plats på bekostnad av i första hand uppgiften att ge kritisk skolning. U 68-beredningen har — liksom bl.a. Landsorganisa- tionen (LO) och Sveriges Förenade studentkårer (SFS) -— strukit un- der att det inte finns något motsättning mellan dessa båda uppgifter. Beredningen har vidare anslutit sig till den av U 68 föreslagna mål- formuleringen för grundläggande högskoleutbildning, nämligen att den- na "bedrives på vetenskaplig grund och har till syfte främst att med ledning av de studerandes och samhällets behov ge de studerande de kunskaper och färdigheter samt den kritiska skolning som fordras för yrkesverksamhet eller fortsatt utbildning.”

För egen del får jag anföra följande. Högskoleutbildningen är en del av det offentliga utbildningssystemet. Utbildningen på olika nivåer inom detta system har olika tyngdpunkt när det gäller att förbereda individerna för uppgifter i samhällslivet, i arbetslivet och i samlevnaden människor emellan. Vissa allmänna mål står i centrum för utbildningen i skolan. Den direkta inriktningen på yr- kesverksamhet är mera markerad i gymnasieskolan och, än mer, i hög- skolan. Det innebär inte att de allmänna målen saknar betydelse på hög- skolenivån.

Mål som de av U 68 diskuterade — personlighetsutveckling, väl— färdsutveckling, demokrati, internationalisering och social förändring — bör enligt min mening vara vägledande inom hela utbildningssyste- met. Även utbildning som i första hand tar sikte på yrkesverksamhet bör utgöra ett stöd för jämlikhetssträvandena i samhället. Den bör bl. a. kunna medverka till att förändra arbetsfördelnings- och rekryterings- mönstcr i mera demokratisk riktning. Den måste vidare självfallet präg- las av långsiktiga mål för utvecklingen inom arbetslivet, t. ex. i fråga om arbetsmiljö.

Det är angeläget att en yrkesutövare har förmåga att se yrkesinsat- serna i ett vidare sammanhang, att kritiskt bedöma företeelser som möter i arbetslivet och att medverka till yrkesverksamhetensutveckling och förnyelse. Inom utbildningar som förutsätter mer omfattande för- kunskaper och vidare erfarenheter har man naturligen anledning att ställa särskilda krav på att de studerandes förmåga i dessa avseenden utvecklas. Det är, som jag ser det, dessa krav tillsammans med den

Prop. 1975: 9 ' ' 420

inom universitetsområdet traditionella anknytningen till vetenskaplig . verksamhet som är och bör vara utmärkande för högskoleutbildningen.

De utbildningar som enligt mina förslag i det föregående skall föras till högskolan är f. 11. av mycket olika karaktär. Skillnaderna gäller bl. a. graden och arten av yrkesförberedelse och av anknytning till forskning samt utbildningens verksamhetsformer. Det finns vidare variationer i fråga om inriktning på att självständigt ställa problem och lösa dem samt i fråga om att självständigt uppsöka, inhämta, granska och kon- struktivt använda information. Å ena sidan finns det utbildningar som ger direkt yrkesanknutna kunskaper och färdigheter inom ett förhållan- devis snävt område, saknar direkt anknytning till vetenskaplig verksam- het och bedrivs i mera bundna former. Å andra sidan finns det ut- bildningar som ger mera generella kunskaper och färdigheter utan hän- ' syn till framtida tillämpningsområden, har ett direkt samband med forskning och ger stort utrymme åt självständiga insatser av den stude— rande. Många utbildningar har inslag som anknyter till båda dessa ytter- ligheter.

Det finns ingen anledning att ställa upp enhetlighet i de nämnda av— seendena som ett mål i sig. Skillnader betingade av olika högskoleutbild- ningars inriktning kommer alltid att finnas. Enligt min mening finns det emellertid skäl att söka utjämna dagens olikheter. Detta bör ske inom ramen för ett mål för den grundläggande högskoleutbildningen som formulerats med utgångspunkt i förhållanden som bör känneteckna all högskoleutbildning.

Det bör slås fast att högskoleutbildningen skall bedrivas på veten- skaplig grund. Jag återkommer i det följande till frågan om åtgärder- för att utveckla ett samspel med forskning och forskarutbildning över hela fältet av grundläggande högskoleutbildning.

Vidare bör slås fast att högskoleutbildningens primära uppgift är att ge de studerande kunskaper och färdigheter som fordras för yrkes- verksamhet —— förutom för fortsatt utbildning som t.ex. forskarutbild- ning. Jag vill något kommentera denna centrala uppgift mot bakgrund av de skilda tolkningar som U 68:s förslag har getts.

[ likhet med både U 68, många remissinstanser och U 68-ber'edningen vill jag först betona att det angivna målet inte får innebära att utbild- ningen skall snävt inriktas mot direkt y'rkesanknutna och dagsaktuella mål eller att varje enskild kurs behöver ges en specifik yrkesinriktning. Bredd i utbildningen och' därmed möjligheter att utnyttja den inom vi— dare sektorer är väsentlig på dagens och än mer på morgondagens ar- betsmarknad. Detta innebär krav på förändringar av sådana utbild- ningar inom högskolan som f. 11. är starkt specialiserade och ensidigt ar- betsmarknadsanpassade: I fråga om dessa bör'man sträva efter att bredda utbildningens allmänna grund och starkare betona bl.a. me- todfrågor och behovet: av fördjupade kunskaper om mänskliga och

Prop. 1975: 9 . . 421

sociala förhållanden. Att jag sålunda starkt förordar bredd i utbild- ningen innebär inte att man i fråga om sådan högskoleutbildning, som i dag helt saknar yrkesförberedande inslag, bör avstå från att ge ut- bildningen anknytning till arbetslivet. Detta gäller i första hand viss utbildning inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område. Även här bör man sträva efter att .den som genomgått grundläggande hög-. skoleutbildning skall ha god beredskap att gå över till-yrkesverksam? het.

Uppgiften att ge yrkesförberedelse har givetvis olika innebörd inom olika delar av högskoleutbildningen. Ett exempel på ett område där den har speciell karaktär är utbildningarna på kulturområdet. Uppgiften blir här en del av det särskilda mål som dessa har, nämligen att ge de stude-._.--. rande möjligheter till egna praktiska, konstnärliga erfarenheter och att bidra till utvecklingen och förnyelsen av de konstnärliga uttrycksmed— len.

Sammanfattningsvis ansluter jag mig till U 68-beredningens syn att den enskildes utbildning som helhet bör utformas så att den gör utbild- ningen användbar inom något _ ofta relativt brett -—'område av arbets- livet. Också det område för vilket utbildningen skall förbereda kommer självfallet att variera påtagligt i karaktär och omfattning mellan olika utbildningslinjer i högskolan. I vissa fall blir det fråga om. en nä- ringsgren eller en avgränsad del av offentlig verksamhet. I andra fall.- blir det fråga om en funktion eller grupp av funktioner. Yrkesförbereå' delsen kan då till viss del-ligga i inhämtandet av kunskaper och färdig— heter av mer generell natur, t. ex. kommunikationsfärdigheter,. som är av betydelse för många olika slag av yrkesverksamhet. _ ,

Det bör vara en viktig uppgift för högskolan att ge utbildning som. medverkar till att stärka den enskildes ställning i arbetslivet. Detta ställer krav såväl på. yrkesutbildning av mera grundläggande karaktär - som på fortbildning och vidareutbildning inom skilda områden. Sär-_ skilt väsentligt är att möta behov hos arbetstagare som tidigare inte kunnat få del av utbildning på högskolenivå. .

Som jag redan nämnt har intresset hos något äldre, redan yrkes-;- verksamma att utnyttja högskoleorganisationen i fortbildnings- och vi-'.' , dareutbildningssyfte ökatkraftigt under de senaste åren. Att på olika sätt underlätta en sådan utbildningsgång, som har karaktär av åter.- kommande utbildning, är enligt min mening en huvuduppgift för den nya högskolan. Jag kommer därför att i det följande förorda att möj-_ ligheterna att erbjuda fvad U. 68 kallar enstaka kurser inom skilda områden skall vidgas. Som'U 68-beredningen påpekat blir, när det gäller sådana kurser, gränsen flytande mellan utbildning som'motiveras av be-. hov i yrkesverksamheten och utbildning som mera allmänt motiveraS'av kunskapsbehov och intressen hos individen. En och samma kurs kan så- _ lunda för en studerande vara ett led i en målmedvetet planerad yrkesut-

Prop. 1975: 9 422

bildning, medan den för en annan kan tillgodose främst ett allmänt ut- bildningsintresse.

Jag är inte beredd att —— som några remissinstanser förordar — be- gränsa högskolans uppgifter till utbildning med rena yrkesmotiv utan finner det naturligt att de —— ofta unika — resurser som finns inom hög- skoleorganisationen så långt möjligt utnyttjas för att tillgodose efterfrå- gan på enstaka kurser från skilda grupper av utbildningssökande, även sådana utan direkta yrkesmotiv. En sådan utveckling ger ökad aktualitet åt frågan om den statliga högskoleorganisationens uppgifter i förhål- ' lande till uppgifter avseende utbildning på högskolenivå som f.n. full- görs av folkbildningsorganisationema. Det är angeläget att former för samverkan mellan högskolan och Studieförbunden etableras som gör det möjligt att dels tillgodose föreliggande utbildningsbehov så effektivt som möjligt, dels inom högskolan nyttiggöra studieförbundens bety- dande erfarenheter av kursverksamhet anpassad till äldre och yrkesverk— samma studerandes behov. Jag återkommer till dessa frågor i det föl- jande.

I sammanhanget vill jag peka på möjligheten och värdet av att de statliga läroanstalternas resurser och erfarenheter tas i anspråk för att tillgodose särskilda behov av kortarekurser för t.ex. personal inom förvaltning och näringsliv. Sådan ”uppdragsutbildning” .kan anordnas inom ramen för av regeringen meddelade bestämmelser.

När det gäller mål för högskoleutbildningen anser jag slutligen att kravet på kritisk skolning bör komma till direkt uttryck. All högskoleut- bildning bör syfta till att skapa självständighet i förhållande till värde- ringar som möter i utbildningen och i den kommande yrkesverksamheten och också till att bedöma den egna utbildningens och yrkesverksamhetens betydelse och konsekvenser för samhället. I debatten om U 68:s förslag har detta krav, som jag redan nämnt, ställts emot kravet på yrkesför- beredelse. Enligt min mening finns det inte någon motsättning mellan dessa krav, om yrkesförberedelsen ges den karaktär som jag här antytt. Åtskilliga utbildningar som fyller högt ställda krav på yrkesförberedel- se uppfyller också redan i dag kraven på kritisk skolning. Det bör enligt min mening vara möjligt att inom hela högskoleorganisationen förverk- liga en sådan kombination av arbetslivsanknytning och kritisk skolning.

Som U 68—beredningen har påpekat är det med hänsyn till kravet på bredd i högskoleutbildningen och beredskap för förändringar på arbets- marknaden nödvändigt att ge problemorienteringen en central roll vid uppläggningen av utbildningens innehåll och verksamhetsformer. En ökad problemorientering av högskoleutbildningen, i syfte att utveckla de studerandes kritiska och skapande förmåga att ställa och lösa problem, ligger helt i linje med den syn på utbildningens karaktär och uppgifter som jag här redovisat. De lokala'högskoleorganen måste bära huvud-

Prop. 1975: 9 423

ansvaret för en sådan utveckling, som i första hand berör den enskilda kursens eller utbildningslinjens inriktning och uppläggning. Vad stats- makterna kan göra i detta sammanhang —— förutom att betona problem- orienteringens vikt —— är att ge så goda betingelser som möjligt för ut- vecklingsarbete nära själva utbildnings- och forskningsmiljön, inom insti- tutioner och utbildningsenheter.

Vid nuvarande filosofisk fakultet finns möjligheter att försöksvis in- rätta dels tvärvetenskapliga studiekurser över ämnesområdesgränserna, dels nya allmänna utbildningslinjer. 1 det följande kommer jag att för- orda en väsentlig vidgning av möjligheterna att lokalt besluta om utbild- ningens innehåll och organisation, bl. a. i fråga om inrättande av en- staka kurser och lokala utbildningslinjer, och också en ökad frihet att besluta om dispositionen av tillgängliga resurser. Jag utgår från att denna vidgade lokala frihet kommer att öka möjligheterna att tillgodose bl.a. de särskilda studieorganisatoriska och pedagogiska krav som en problemorientering av utbildningen kan ställa.

En probleminriktning "av forsknings- och forskarutbildningsorganisa- tionen inom högskolan är självfallet av betydelse för att underlätta pro- blemorientering också i den grundläggande utbildningen. Till frågan om utbyggnad av en forsknings- och forskarutbildningsorganisation med så- dan inriktning i Linköping återkommer jag i det följande.

3.2 Utbildning och forskning

U 68 utgår från att all högskoleutbildning skall ha ett samband med forskningen. Arten av och formerna för utbildningens forskningssam- band måste, framhåller utredningen, komma att variera mellan olika orter och också mellan olika högskoleutbildningar; traditionella mönster kan inte utan vidare föras över till nyä utbildningar.

Allmänt pekar U 68 på att det genom den av utredningen föreslagna organisationen bör bli lättare att utveckla ändamålsenliga kontaktvägar mellan forskning och grundutbildning samt att bygga forskning och forskarutbildning på den grundutbildning som bedöms vara lämplig. Inom den vidgade högskolan bör också generellt bättre förutsättningar inom olika områden finnas då det gäller att inrikta forskningen mot för samhället viktiga problem, formulerade med utgångspunkt i vad som aktualiserats i högskoleutbildningar med skiftande inriktning.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till U 68:s syn att all högsko- leutbildning skall ha ett samband med forskning. Från främst universi- tetshåll har emellertid kritik riktats mot utredningens förslag med hän- syn till dess konsekvenser för detta samband. Invändningarna gäller i första hand förslagen" om utbyggnad av högskoleutbildningen på orter utan fast forskningsorganisation och om utförmningen av den institutio- nella organisationen.

Prop. 1975: 9 434

U 68- beredningen förordar för sin del att statsmakterna gör ett prin- ciputtalande om att ett samspel mellan grundläggande utbildning och . .. . forskning/forskarutbildning bör utvecklas över hela fältet av högskoleut- - bildning. Samtidigt påpekar beredningen liksom U. 68 att arten av och formerna för detta samband rimligen måste komma att skifta mellan olika utbildningar och orter. Beredningen ser det emellertid som utom- ordentligt angeläget att ett mera direkt forskningssamband stegvis ut- vecklas för alla slag av högskoleutbildning och att kraven på forsknings— samband för utbildningen på de orter som saknar fast forskningsorgani- sation tillgodoses särskilt.. Beredningen föreslår en radanordningar och åtgärder i syfte att bevara och utveckla sambandet mellan grundutbild- ning och forskning/forskarutbildning. . .

Jag åte1kommer i det följande till de frågor om' sambandet mellan grundläggande utbildning a ena sidan, forskning och forskarutbildning a den andra, som mera dir'e'kt rör lokal1se1 mg av nytillkommande högsko— leutbildning samt högskolans institutionella organisation. Nu tar jag upp vissa allmänna synpunkter på dct_.nälmnda, sambandet samt vidare de . särskilda anordningar som U 68-bercdningen föreslagit för att på. regio- . nal grund utveckla kontakter och samverkan mellan enheter med och enheter utan fast forskningso1ganisation. .

En aspekt på utbildningens forskningsanknytning gäller möjligheterna att bygga på grundläggande högskoleutbildning med forskarutbildning. Det finns här betydande skillnader mellan olika slag av grundutbildning. Som U 68 framhåller har traditionellt rekryteringen av studerande till forskarutbildning i regel skett inom den forskarutbildande institutionen. En viktig strävan i svensk utbiidningspolitik är att undvika återvänds- gränder' 1 utbildningssystemet. Redan av detta skäl" är det enligt min me- . ning angeläget att vidga forskarutbddningens rekryteringsbas till. att avse även sådana högskoleutbildningar som i dag meddelas vid enheter utan ' forskning. Det gäller då både .:alt skapa nya rekryteringsvägar 'till redan befintlig forskarutbildning och annan utbildning på denna nivå samt att bredda fo1skarutbildningen på grundval av utbildning som f.n. anordnas utanför universitetsorga11isat'ionen. .

Jag kommer därmed över till en annan aspekt på den grundläggande- utbildningens forskningsanknytning. Den gäller förekomsten av forsk- ning och forskarutbildning med direkt anknytning till olika grundutbild- ningars innehåll och problemområden. 'Det finns här samma skillnader

som i fraga om rekryteringen till forskarutbildning. Det samspel som ' '

förekommer mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning är

sålunda 1 stor utsträckning begränsat till verksamheten inom de läroan- .

stalter och institutioner där forskning bedrivs. Detta påverkar såväl i'n-

riktningen av forskningen inom universitetsorganisation'en som de f'utan- ' förstående” högskoleutbildningarnasI möjligheter att tillgodogöra. sig den vetenskapliga utvecklingen. Mot denna bakgrund har de senaste

Prop. 1975: 9 - .. 425

åren önskemål om forskarutbildning och forskning i anslutning till olika

grundutbildningar förts framii fråga om flera från universiteten fri- . ' stående högskoleutbildningar. Exempel finns i konstnärsutbildningssak.- - '

kunnigas (KUS) betänkande-(SOU 1970160) Högskolor- för konstnärlig utbildning och i lärarutbildningskommitténs (LUK) huvudbetänkande (SOU 1972: 92) Fortsatt. reformering av. lärarutbildningcn. 'Vidare har . bl. a. nämnden för socionomutbildning i sitt yttrande över U 6815 hu- vudbetänkande utförligt belyst problem kring socionomutbildningens . - forskningsanknytning. I det sistnämnda fallet gäller det t. ex. utveckling av forskning och forskarutbildning inom ett för socionomutbildningen centralt ämne som social metodik. . . Det jag här har antytt —— en vidgad rekrytering till forskarutbildning.. . en breddad inriktning av forskningen och forskarutbildningen och ett . därpå grundat växelspel av idéer och .rön .mellan forskning/forskarut- bildning och olika slag av grundläggande utbildning — är enligt min mening väsentliga inslag i den fortsatta utvecklingen av högskolan. Jag ansluter mig således till bl. a. UKÄ:s och U 68-beredningens bedömning

att ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning,/forskar- - . utbildning bör komma till stånd över hela fältet av högskoleutbildning.- Detta innebär att jag anser det varken praktiskt möjligt eller principiellt önskvärt att dra en skarp gräns mellan direkt forskningsanknuten 'och ' annan högskoleutbildning. A_nknytningen till forskning är som-. jag be-- tonat i det föregående en. av defaktorer som- bör känneteckna all hög- . skoleutbildning.

Den vidgning av samspelet mellan grundutbildning och forskning,/fors- karutbildning som jag'sålunda förordar måste givetvis för sitt förverk-- . ligande bli beroende av ett fortsatt .planerings-- och utvecklingsarbete, såväl allmänt som för enskilda områden inom högskolan. I enlighet med U 68-beredningens förslag avser jag att i. annat sammanhang föreslå. regeringen att uppdra åt den år 1974 tillkallade forskarutbildningsutred- ningen att utreda konsekvenserna för bl.a. behörighet och urval till forskarutbildning av vad' jag förordat .i det föregående. Att utarbeta studieplaner m. m. för forskarutbildning inom nya- områden är -i första hand en angelägenhet för högskolemyndighetema i- deras fortlöpande planerings» och utvecklingsarbete. Det är naturligtatt ny forskarutbild- ning kan komma till stånd i förstahand 'med inriktning- mot områden där visst utvecklingsarbeteeller forskning redan pågår. Frågan om .åt-- . .' gärder för att utveckla sambandetnmellan .olika grundutbildningar och forskning/forskarutbildning får-i övrigt ytterst prövas i det årliga bud- getarbetet.

Till de institutionella förutsättningarna för det fortsatta planeringsar- .- betet i denna del och för sambandet .mellan grundutbildning och forsk- - ning/forskarutbildning över. huvud återkommer- jag,.som nämnts, i det följande. Jag vill emellertid redan här'ta upp frågan om lokaliseringen av resurserna för forskning och forskarutbildning.

"Prop. 1975: 9 426

Den institutionella förening mellan utbildning och forskning som kän- netecknar universitetsväsendet är inte bara ett väsentligt drag i vår kul- turtradition. Den är också av central betydelse för högskolans möjlighe— ter att i växelverkan mellan utbildning och forskning spela en förnyelse- roll i samhällsutvecklingen. I den breddade och differentierade högskola som vi nu har att planera för är det emellertid praktiskt omöjligt att över hela fältet basera kontakten mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning på en direkt institutionell gemenskap. Det räcker här med att påpeka att grundläggande högskoleutbildning enligt den avgränsning som jag förordat i det föregående f.n. anordnas i per- manent form på ett trettiotal orter i landet.

Att förse varje enhet för grundläggande högskoleutbildning eller varje slag av sådan utbildning med egna permanenta resurser för forskning och forskarutbildning skulle enligt min mening innebära en från den ve- tenskapliga verksamhetens synpunkt olycklig splittring av resurserna. Jag ansluter mig sålunda — liksom flertalet remissinstanser och U 68- beredningen —— till U 68:s utgångspunkt att fasta forsknings- och forskar- utbildningsresurser inom högskolan alltjämt skall vara koncentrerade till de sju orter som f. 11. har sådana resurser, dvs. Stockholm, Uppsala, Lin— köping, Lund/Malmö, Göteborg, Umeå och Luleå. En utgångspunkt för en utbyggnad av högskolans forskning och forskarutbildning inom nya områden måste enligt min uppfattning vara att en samordning av de samlade resurserna för ändamålet och deras utnyttjande säkras. Av in- tresse är här bl. a. de av U 68 och U 68-beredningen föreslagna anord- ningarna för forskningsanknytning. '

I olika remissyttranden över U 68:s förslag, bl.a. från de nuvarande universitetsfilialorterna, förordas att forskning skall kunna förläggas också till andra högskoleorter än de sju nyss nämnda. Vanligen tänker man sig därvid en samverkan mellan högskoleenheten på den berörda orten och universitetet (motsv.) på någon av orterna med fast forsknings- organisation. Ett huvudmotiv för dessa- förslag är givetvis önskemålet att ge också högskoleutbildningen utanför universitetsorterna möjlighe- ter till kontakt och samspel med forskning och forskarutbildning. I ytt- randena pekar man emellertid även på möjligheterna att anknyta forsk- ning av nämnda slag till regionala förhållanden och problem och fram- håller det värde detta skulle ha för att'stim'ulera den regionala utveck- lingen. I sammanhanget betonas inte sällan möjligheterna att anknyta till de — ibland betydande —— resurser för forsknings- och utvecklings- arbete som finns utanför högskoleorganisationen, t. ex. inom industri och sjukvård.

U 68-beredningen förordar liksom U 68 att universitetslektorer och innehavare av andra lärartjänster för vilka motsvarande kompetenskrav gäller —— dvs. sådana lärare som f.n. bär huvudansvaret för högskole- utbildning på orter utanför universitetsorterna — skall få möjlighet att

iProp. 1975: 9 427

fullgöra tjänstgöring i forskning och förbättrade möjligheter att tjänst- göra i forskarutbildning. Detta bör enligt beredningen förverkligas bl. a. genom att lärare vid enheter utan fast forskningsorganisation får möj- lighet att tjänstgöra vid enheter med sådan organisation. Beredningen föreslår vidare att särskilda medel skall anvisas fakultetsvis för att tas i anspråk för kostnader i samband med att forskningsprojekt, som inte kräver särskilda investeringar i tung utrustning e. d., förläggs till hög- skoleorter utan fast forskningsorganisation. Härvid bör enligt bered- ningen projekt med anknytning till den regionala utvecklingen eller'till befintliga forskningsresurser utanför högskoleorganisationen uppmärk- sammas särskilt. Av betydelse i sammanhanget är också att U 68—bered- ningen ansluter sig till U 68:s förslag att samtliga universitetslektorer (motsv.) — alltså även de som är knutna till enheter utanför universi- tetsorterna — skall tillhöra närmast berörd fakultet. Detta ger en admi- nistrativ utgångspunkt för deras anknytning till forsknings- och forskar- utbildningsverksamheten.

U 68-beredningens förslag i fråga om sambandet mellan grundläg- gande utbildning och fOrskning/forskarutbildning har allmänt mottagits positivt av dem som yttrat sig över beredningens promemoria, även om bl. a. Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och vissa uni- versitetsorgan anser också de av beredningen förordade anordningarna otillräckliga.

För egen del är jag medveten om att de av U 68-beredningen före- slagna anordningarna för anknytning mellan forskning/forskarutbild- ning och grundläggande utbildning i utgångsläget får särskild betydelse för den del av högskoleutbildningen som hör till de nuvarande filo- sofiska fakulteternas område och för med denna närbesläktad, över- vägande teoretiskt inriktad utbildning. De kan emellertid enligt min bedömning få betydelse som en modell för utvecklingen av "sambandet mellan de båda verksamhetsgrenarna inom hela högskolan. Anordning- arna bör sålunda bidra till att utplåna de i dag strikta gränserna mellan enheter med och enheter utan forskningsorganisation och följaktligen också mellan grundutbildning med direkt forskningsanknytning och grundutbildning utan sådan. De bör ge ett större antal lärare i- grund- läggande utbildning möjlighet att genom engagemang i forskning och forskarutbildning utveckla sina egna förutsättningar i detta avseende och berika sin pedagogiska insats. De bör därigenom också ge ett ökat antal studerande i grundläggande utbildning kontakt med vetenskaplig verksamhet och underlätta den önskvärda breddningen av rekryteringen till denna. De bör sålunda bli värdefulla hjälpmedel när det gäller att inom skilda utbildnings- och forskningsområden och på skilda orter successivt utveckla ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning enligt vad jag förordat i det föregående. De bör också bidra till att forskningen och forskarutbildningen inom

Prop. 1975: 9 428

högskolan i ökad utsträckning inriktas på problem formulerade med ut- gångspunkt i förhållandena inom olika regioner och därmed i ökad ut- sträckning tjänar den regionala utvecklingen. .

Av vikt i sammanhanget är att samtliga de antydda fördelarna — här delar jag U 68-beredningens bedömning — kan uppnås utanatt de exi- sterande sambanden mellan fozrskning/forskarutbildning och grundläg- gande utbildning på universitetsorterna behöver förändras negativt.

Mot denna bakgrund anser jag att ett system för forskningsanknyt-- ning av grundläggande högskoleutbildning på regional bas enligt de; av. U 68-beredningen skisserade principerna bör förverkligas. De före- slagna anordningarna får ses som en del av de samlade insatserna för forskning och forskarutbildning inom högskolan .och medelsbehovet. för dem får vägas mot medelsbehoven för .andra forsknings- och forskarutbildningsändamål i bl.. a. deteårliga budgetarbetet. Jag. åter- kommer i det följande till de organisatoriska frågor som aktualiseras härvid.

I detta sammanhang vill jag ta'upp frågan om utbyggnadlav forsk- ningsorganisationen vid.-nuvarande högskolan i Linköping. Den filosofis- -. ka fakulteten där har f. n.. endast uppgifter ifråga om- grundläggande ' utbildning. Inom fakulteten-och högskolan har "ett förberedande utred- ningsarbete genomförts rörande upprättande aven tvärvetenskapligt och tematiskt orienterad forskningsorganisation inom i första hand de områden som representeras av" den filosofiska fakulteten. Högskolans konsistorium har anhållit om uppdrag att närmare utreda denna fråga. UKÄ har anslutit sig till högskolans önskemål. .

För egen del anser jag den skisserade modellen för forskningsorgani- sation, som i motsats till den traditionella .inte bygger på en strikt indel- ning i ämnesområden och på fasta.-ämnesanknutna lärartjänster, intres- ' sant. Jag delar högskolans bedömning att en organisation enligt. denna modell kan utgöra ett värdefullt komplement till den traditionella forsk- ningsorganisationen vid universiteten och att den lättare än den senare bör kunna tillgodose nya forskningsbehov av tvärvetenskaplig karaktär. Inte minst för den forskningsanknytning på- regional bas som jag nyss berört är det värdefullt att också den sjätte huvudorten för utbildning - och forskning i landet, Linköping, får resurser för forskning och fors- - karutbildning även inom den filosofiska fakultetens område.

Jag avser mot bakgrund av vad .jag anfört att i'annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt högskolan i Linköping att'utreda frågan . ' om en forsknings- och forskarutbildningsorganisation av nämnda slag i '- Linköping samt till UKÄ komma in' med därav påkallade förslag. Ut.- redningsarbetet bör bedrivas _i kontakt med berörda fakultetsbered-' ningar, forskarutbildningsutredningen och, i den mån så bedöms påkal-- lat, den organisationskommitté för bl. a. högskolan i Linköping- som 'jag' kommer att föreslå i det följande. '

Prop. 1975: 9 429

3.3 Indelning av den grundläggandehögskoleutbildningen

U 68 anser, såväl med hänsyn till de utbildningssökandes och arbets- marknadens informationsbehov som av planeringsskäl, en indelning av den grundläggande högskoleutbildningen nödvändig. Med utgångspunkt i att högskoleutbildningen skall vara inriktad mot den framtida yrkes- verksamheten har utredningen funnit" en indelning i yrkesutbildningssek- torer lämplig som grund för planering m.m. i fråga om högskolans ut-' bildningslinjer. U 68 föreslår fem yrkesutbildningssektorer: teknisk yr- kesutbildning, administrativ och ekonomisk yrkesutbildning, vårdyrkes- utbildning, utbildning för undervisningsyrken samt utbildning för kul- tur- och informationsyrken.

Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslaget om en indelning i yrkesutbildningssektorer. Dock anser flertalet universitetsinstanser indel- ningen olämplig för utbildningslinjer. som svarar mot utbildning inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område. De invändningar som här görs synes i sak gälla dels det föreslagna utbildnings]injesystemet inom detta område, dels sektorsindelningens konsekvenser för den institutio- nella organisationen.

Vidare förs i vissa yttranden fram förslag om förändringar i den av U 68 föreslagna sektorstillhörigheten för olika utbildningar.

U 68-beredningen tillstyrker förslaget om en indelning i yrkesutbild— ningssektorer i första hand som underlag för planering och resursfördel- ning centralt och regionalt. I likhet med U .68 och många remissinstan- ser betonar beredningen att olika utbildningars sektorstillhörighet kan behöva omprövas fortlöpande och att sektorsindelningen inte får skapa konstlade gränser för möjligheterna att utnyttja utbildningsutbudet.

För egen del anser jag att en indelning av högskolans system av yrkes- inriktade utbildningslinjer i sektorer, där utbildningslinjer som har sam- band med varandra med avseende på yrkesinriktningen grupperas till- sammans, är nödvändig — dels för den övergripande planeringen av an- talet studerandc och statsmakternas resursfördelning, dels för arbetet med att utveckla och förnya utbildningens innehåll och organisation. Självfallet får en fortlöpande utveckling av högskoleutbildningen aldrig låsas av en scktorsindelning. En sådan ger emellertid enligt min me- ning en lämplig ram för utvecklingsarbetet inom den vidgade högskolan.

De olika yrkesutbildningssektorernas omfattning enligt U 68:s förslag framgår av den förteckning som jag tidigare anmält som bilaga 1. Jag finner i likhet med flertalet remissinstanser de föreslagna fem sekto- rerna i huvudsak väl avvägda. Med- utgångspunkt i remissyttrandena anser jag emellertid förändringar i den av U 68 förordade sektorstill- hörigheten motiverade i några fall. '

I U 68:s förslag förs av nuvarande linjer vid socialhögskola den se-

Prop. 1975: 9 430

ciala linjen till sektorn för vårdyrkesutbildning och förvaltningslinjen till sektorn för administrativ oeh ekonomisk yrkesutbildning. Socialhögsko- lorna och nämnden för socionomutbildning uttalar sig i sina yttranden för att de båda linjerna med hänsyn till sitt inbördes samband skall föras till en och samma sektor och då till den sistnämnda.

Med den helhetssyn på socialt arbete och hälso- och sjukvård som varit framträdande i det senaste årtiondets reformarbete finns det enligt min mening i och för sig goda skäl för den av U 68 föreslagna lös- ningen. Under alla förhållanden är ett samspel mellan socialvården och hälso- och sjukvården vid planeringen av högskoleutbildningen inom det berörda området nödvändigt. Samtidigt har jag förståelse för det från so- cialhögskolorna framförda argumentet att det är fråga om två linjer med många beröringspunkter, den ena linjen med en mera social, den andra med en mera administrativ inriktning. Mot denna bakgrund anser jag det motiverat att tills vidare föra även den sociala linjen till sektorn för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning. Denna bör då enligt min mening benämnas sektorn för administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning. Till samma sektor torde som en konsekvens böra föras också den andra socialt inriktade utbildningslinje, som av U 68 förts till sektorn för vårdyrkesutbildning, nämligen psykologlinjen.

Flera nära berörda remissinstanser har förordat att de farmaceutiska utbildningslinjerna samt receptaz-rielinjen och laboratorieassistentlinjen skall föras till sektorn för vårdyrkesutbildning i stället för, som U 68 föreslagit, till sektorn för teknisk yrkesutbildning. Jag finner övervä- gande skäl, bl.a. hänsyn till befintliga samband med medicinsk forsk- ning och utbildning, tala för denna lösning.

Sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken omfattar en- ligt U 68:s förslag bl.a. flertalet av utbildningarna på kulturområdet, medan till sektorn för utbildning för undervisningsyrken förts olika slags lärarutbildning i ämnen som musik, teckning och dans. Mellan lärarut- bildningcn i dessa ämnen och vissa av de utbildningar som förts till sek- torn för kultur- och informationsyrken finns i dag ett starkt inbördes samband. Även om i detta sammanhang den föreslagna sektorsindel- ningen kan medföra problem i vissa avseenden, anser jag att fördelar- na med att hålla samman å ena sidan all utbildning för undervisnings- yrken, å andra sidan utbildningen för kultur- och informationsyrken, väger tyngre.

Den av U 68 föreslagna sektorstillhörigheten för olika utbildningar torde i övrigt tills vidare kunna ligga till grund för planeringsarbetet. ' Statsmakterna får anledning att ta ställning till de fem sektoremas när- mare omfattning i samband med att medel första gången skall anvisas enligt det på bl. a. sektorsindelningen grundade anslagssystem som jag- kommer att förorda i det följande.

Prop. 1975: 9 431

Indelningen i yrkesutbildningssektorer bör endast avse de samman- hängande yrkesinriktade utbildningsprogrammen, i första hand de all- männa utbildningslinjerna.

4. Återkommande utbildning

Ett bärande tema i U 68:s förslag är att principen återkommande ut- bildning skall prägla den fortsatta planeringen av högskoleutbildningen. Med återkommande utbildning avser U 68 en modell för fördelning i ti- den av den enskildes utbildning, där utbildningen förläggs i perioder som skiljs åt av yrkesverksamhet.

Remissinstanserna är i allt väsentligt positiva till grundtankarna i U 68:s överväganden och förslag i denna del. Tyngdpunkten i olika yttran— den ligger dock på olika delar av förslagen. LO och TCO m.fl. framhål- ler att uppbyggnaden av återkommande utbildning måste ske i snabbare takt än vad U 6825 förslag antyder, inte minst i fråga om det gymnasiala stadiet. I vissa yttranden från universitet och högskolor redovisas å andra sidan tveksamhet. Man pekar bl a. på att återkommande utbild- ning kan komma att användas som motiv för att generellt kräva yrkeser- farenhet för tillträde till högskoleutbildning.

U 68-beredningen stryker för sin del starkt under betydelsen av att ett utbildningssystem som främjar återkommande utbildning utvecklas. Beredningen förordar ettprinciputtalande av statsmakterna av denna innebörd som en grund för konkret arbete inom olika utbildningsmyn- digheter.

För egen del anser jag det _— som jag berört redan inledningsvis _— väsentligt att den fortsatta planeringen av utbildningssystemet utgår från återkommande utbildning som en vanlig modell för individernas utbildningsplanering. Åtgärder som främjar utvecklingen av återkom- mande utbildning spänner över ett vitt fält och berör inte bara utbild- ningspolitiken. I detta sammanhang har jag anledning att i första hand behandla frågan om återkommande utbildning från högskoleutbildning- ens synpunkt. De förslag jag för fram berör förändringar inom högsko- lan samt i reglerna för behörighet och urval till högskoleutbildning. Jag får anledning att inom kort-återkomma till andra för förverkligandet av återkommande utbildning utomordentligt viktiga frågor, främst på det studiesociala området.

Mot bakgrund av vad som anförts i en del remissyttranden och i den allmänna debatten vill jag först betona att återkommande utbildning är en modell för planering av utbildningsinsatser- och utbildningsefterfråi gan. Det är därför inte något som kan införas vid en viss tidpunkt ge- nom beslut av statsmakterna utan snarare ett sätt att se på utbildning, vilket enligt min mening i så stor utsträckning som möjligt bör prägla

Prop. 1975: 9 ' 432

såväl samhällets som individernas" utbildningsplanering. 'Statsmakternas och myndigheternas beslut bör i första hand avse åtgärder som bidrar till att göra det naturligt och praktiskt möjligt för individen att planera för återkommande utbildning.

Jag räknar med att återkommande utbildning _— som ett mönster att ta utbildningsorganisationen i anspråk —— stegvis skall bli ett realis- tiskt alternativ till den nuvarande ordningen som huvudsakligen byg-l ger på sammanhängande utbildning under ungdomsåren. Den senare ordningen kan säkerligen även i framtiden vara en för många ända- målsenlig uppläggning av studierna. Motiven för att utveckla åter- kommande utbildning är emellertid enligt min mening så starka att man bör prioritera åtgärder som främjar en sådan utveckling, bl. a. därför att den på ett utomordentligt betydelsefullt sätt vidgar människors möjlig- heter att planera sin utbildning ”på längre sikt.

Jag vill i sammanhanget nämna att olika aspekter på återkommande utbildning f.n. också bearbetas från andra utgångspunkter än utbild- ningsmässiga. Exempelvis anges i direktiven till den av chefen för ar- betsmarknadsdepartemcntet år 1974 tillkallade sysselsättningsutred- ningen att återkommande utbildning bör övervägas som en möjlighet att underlätta ungdomars inträde i arbetslivet.

Redan i dag finns det många studerande som planerar sin utbildning enligt ett mönster som ansluter till principen återkommande utbildning. Utvecklingen vid t. ex. de filosofiska fakulteterna under senare är gör det rimligt att anta att en sådan uppläggning av studierna blivit vanli- gare. I många avseenden fungerar emellertid organisationen av högsko— leutbildningen, de studiesociala systemen och arbetsmarknaden på ett sådant sätt att en utveckling av återkommande utbildning hämmas. Med åtgärder av de slag som jag kommer att redovisa i det följande bör återkommande utbildning redan under de närmaste åren kunna bli en mer vanligt förekommande modell för individernas och samhällets ut- bildningsplanering, en modell som stegvis utvecklas.

Den kraftiga expansionen av ungdomsutbildningen, som för individen innebär en koncentration av utbildning till perioden mellan 7 och 25 års ålder, har lett till en markering av skillnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning. Främst är detta en skillnad mellan generatio- ' ner, men även inom den yngre generationen finns stora olikheter i ut- bildningshänseende. De förstärkta insatserna på vuxenutbildningsområ- det under senare år syftar till att utjämna dessa skillnader.

I ett system med huvudsakligen lång, sammanhängande ungdomsut- bildning får man räkna med att skillnaderna mellan grupper med lång och kort utbildning i väsentlig utsträckning blir bestående. Genom ut- bildning av vuxna överbryggas i efterhand dessa skillnader till viss del. Från såväl samhällets som individernas synpunkt är det emellertid enligt min mening mer rationellt att utbildningsbehoven tillgodoses genom en

Prop. 1975: 9 433

medvetet planerad fördelning av utbildningsinsatserna på flera perioder av individens liv.

I likhet med bl. &. LO vill jag stryka under betydelsen av en planering för återkommande utbildning som motsvarar arbetsmarknadens föränd- ring. I de högindustrialiserade länderna gör man f. n. bedömningen att sysselsättningen inom industrin kommer att stagnera och samtidigt ändra karaktär. Ökade sysselsättningsmöjligheter erbjuder framför allt tjänstesektorn. Inom utbildningsområdet leder denna utveckling till krav på utbildningsinsatser för att tillgodose behov av kunskaper dels för en tekniskt allt mer invecklad industriell produktion, dels för den växande tjänstesektorn. Utvecklingen leder också till att specialiserade yrkes- kunskaper snabbare än tidigare förlorar i aktualitet. "Krav ställs på ut— bildning som ger beredskap för att tillägna sig ny kunskap och på fort- bildning i yrkesverksamheten. Förutsättningarna att sinsemellan anpassa utbildningsutbudet och arbetsmarknadens växlande behov är enligt min mening bättre när perioder av utbildning naturligt avlöser perioder av yrkesverksamhet än när utbildningsinsatserna helt koncentreras till ung- domsåren.

U 68 pekar på att återkommande utbildning kan bidra till ett ökat engagemang i utbildningens utformning bland dem som är i arbetslivet och minska värderingsklyftor mellan studerande och yrkesverksamma. Genom att utbildningen varvas med perioder av förvärsarbete får de studerande ökad motivation och vidare erfarenheter, vilket enligt utred— ningen kan bidra också till att minska studietidernas längd. Jag delar uppfattningen att dessa omständigheter talar till förmån för återkom— mande utbildning. "

Strävan att åstadkomma en jämnare social fördelning av utbild- ningsinsatserna är ett av huvudmotiven för att främja återkommande ut- bildning. U 68 varnar för att effekterna kan bli motsatta de åsyftade. En av de omständigheter som talar för en sådan negativ utveckling är att antalet val mellan yrkesverksamhet och utbildning ökar för den som läg- ger upp sina studier enligt den återkommande utbildningens princip. Vid sådana val tenderar ungdomar från hem som saknar studietradi— tion erfarcnhetsmässigt att välja yrkesverksamhet. Särskild uppmärk- samhet bör därför ägnas åtgärder som kan stimulera utbildningsefter— frågan även bland korttidsutbildade. En huvuduppgift i utbildningsmyn- digheternas uppföljningsarbete bör vara att studera rekryteringen bl. a. med hänsyn till sociala faktorer. I likhet med bl. a. TCO är jag emel- lertid övertygad om att en studieorganisation som stöder återkom- mande utbildning, förenad med kraftfulla insatser i fråga om studie- stöd, information och rekrytering, ger bättre förutsättningar för en social utjämning än hittillsvarande system. Jag ser en utveckling av högskolans studieorganisation i denna riktning som en huvuduppgift för högskolemyndighetcrnas planerings- och utvecklingsarbete.

Prop. 1975: 9 434

Av stor betydelse för möjligheterna att förverkliga återkommande ut- . bildning är givetvis utformningen av behörighets- och urvalsreglema för högskoleutbildning. Också högskolestudiernas inriktning och organisa- tion samt fördelningen av de samlade resurserna för högskoleutbildning på olika slag av utbildning och olika regioner är väsentliga faktorer i sammanhanget. Jag har i det föregående föreslagit att yrkeserfaren- het i kombination med viss ålder skall ge allmänbehörighet för hög- skoleutbildning. I det följande kommer jag att lägga fram förslag bl. a. om en förändrad studieorganisation, om vidgade utbildningsmöjlig- heter i enstaka kurser och om införande av arbetslivserfarenhet också som grund för urval till högskoleutbildning. Jag kommer vidare att föreslå att högskoleutbildningen byggs ut på flera orter utanför universi- tetsorterna samt att det lokala och regionala ansvaret för att — i sam— spel mellan högskolan och samhället i övrigt — planera och utveckla ut- budet av högskoleutbildning vidgas. Alla dessa förslag syftar inte minst till att främja återkommande utbildning.

Många remissinstanser fäster stor vikt vid formerna för studiefi- nansiering i ett utbildningssystem som främjar återkommande utbild- ning. Också enligt min bedömning spelar studiefinansieringen en avgö- rande roll, såväl vid valet mellan fortsatta studier och yrkesarbetc efter gymnasieskolan som vid beslut om att efter en tids yrkesarbetc genomgå ytterligare utbildning. ] ag kommer, som jag tidigare har nämnt, att inom kort föreslå regeringen att lägga fram en proposition med anledning av SVUX7 förslag. Jag räknar med att i det sammanhanget kunna förorda " ett studiestöd för vuxna studerande som är ägnat att underlätta en successiv utveckling av återkommande utbildning.

Nära knuten till frågan om studiefinansieringen är frågan om rätt till ledighet för studier. I likhet med många remissinstanser anser jag att en sådan rätt är en förutsättning för att återkommande utbildning skall bli ett reellt alternativ för den enskilde. Av stor betydelse bör här bli det beslut som fattades vid 1974 års riksdag (prop. 1974: 148, InU 1974: 31, rskr 1974: 399) och lagen (1974: 981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Som U 68 har framhållit är vidare gymnasieskolans utformning av vi- tal betydelse för de studerandes attityder i frågan om sammanhängande eller återkommande utbildning. Möjligheten att efter gymnasieskolan träffa et-t val mellan direkta fortsatta studier och yrkesverksamhet beror både på gymnasieskoleutbildningens innehåll och på dess organisation.

U 68:s tanke att de yrkesförberedande inslagen på de f.n. mindre utpräglat yrkesinriktade linjerna på sikt bör förstärk-as är enligt min me- ning riktig. Det är emellertid också viktigt att utvecklingen av studieför- beredande inslag på de mera yrkesinriktade linjerna fortsätter. Utveck- lingen av återkommande utbildning skulle självfallet stimuleras om alla linjer i gymnasieskolan kunde ge såväl yrkes- som studieförbe- redande utbildning i sådan omfattning att var och en som gått igenom

Prop. 197_5:-9 435

gymnasieskolan skulle vara väl förberedd både för att gå ut i arbets- livet och för att fortsätta med studier. Härmed sammanhängande pro- blem kan komma att belysas .av den inom- utbildningsdepantementet ny- ligen tillsatta arbetsgruppen för gymnasieskolefrågor samt av sysselsätt- ningsutredningen. Jag räknar emellertid i första hand med att SÖ tar initativ i den av U 68 förordade riktningen..

Även dimensioneringen av de olika linjerna i gymnasieskolan har ett direkt inflytande på utvecklingen av återkommande utbildning. Jag åter- kommer till denna fråga i det följande.

Såväl U 68 som remissinstanserna har strukit under betydelsen av in- formation och stimulerande åtgärder för att ett system med återkom- mande utbildning inte skall få negativa sociala effekter. Jag delar denna uppfattning. Studie- och yrkesvägledningsverksamhcten inom och med anknytning till högskolan bör enligt min mening få som en huvudupp- gift under de närmaste åren att informera om återkommande utbildning. Samverkan bör härvid etableras med arbetsmarknadens parter. Omfatt- ningen av och formerna för insatserna får prövas bl. a. i det årliga bud- getarbetet.

Åtgärder som främjar utvecklingen av återkommande utbildning är aktuella inom många olika områden. Det kom-mer likväl med all säkerhet att ta lång tid innan återkommande utbildning får en lika naturlig plats i individernas utbildningsplanering som den långa sammanhängande ung- domsutbildningen f.n. har. Omställningen till återkommande utbildning måste för avsevärd tid framåt ägnas särskild uppmärksamhet i plane- ringen inom olika samhällssektorer. Såvitt avser utbildningssektorn, i första hand högskolan, bör myndigheternas planering följa-de riktlinjer som jag här redovisat. ' I

5. Högskolestudiernas inriktning och organisation m. m.

5.1. Utgångspunkter

En huvuduppgift i fråga om den vidare utvecklingen av den grund- läggande högskoleutbildningen är, som jag redan framhållit, att bredda och differentiera utbildningsutbudet för att möta nya behov inom ar- betslivet och hos enskilda. Det gäller att utveckla högskoleutbildning inom helt eller delvis nya områden och också att skapa förutsättningar för att kombinera moment och resurser från skilda delar av högskolan. Inte minst som ett led i förverkligandet av den återkommande utbild- ningens princip måste kortare utbildning komma till stånd inom olika områden över hela högskolefältet. '

För egen del är jag övertygad om att'en avgörande förutsättning . för en smidig fortlöpande utveckling av högskoleutbildningen enligt av statsmakterna angivna riktlinjer är att tyngdpunkten i utvecklings-

Prop. 1975: 9 436

I

arbetet ligger i anslutning till själva utbildnings- och forskningsmiljön och i nära kontakt med arbetslivet.

Förändringar i den högre utbildningens innehåll och studieorganisa- tion har hittills i vårt land ofta initierats och genomförts genom centrala insatser, i utredningar och inom ämbetsverk. Det lokala utrymmet för experiment och över huvud för variationer i utbildningens innehåll och uppläggning har varit begränsat. Utvecklingsmöjligheterna har hämmats av bl. a. administrativa gränser. Självfallet kommer även i fortsättningen utrednings- och utvecklingsarbete på riksplanet att vara nödvändigt som underlag för mera genomgripande förändringar i utbildningen inom skilda områden. En viss samordning är också nödvändig för att främja att de samlade resurserna utnyttjas effektivt. Det är emellertid enligt min uppfattning nödvändigt att reformeringen av högskoleutbildningen i ökad utsträckning förankras i. ett lokalt förnyelsearbete. Förutsätt- ningar för detta skapas, som jag ser det, främst genom en ökad lokal frihet att besluta om utbildningens innehåll och organisation och att dis- ponera tillgängliga resurser, genom studieorganisatoriska bestämmelser som möjliggör kombinationer över hela högskolan och genom ett för- bättrat samspel mellan högskolan och det omgivande samhället. Föränd- ringar av denna innebörd är enligt min mening utomordentligt väsent- liga för att främja utvecklingen av högskoleutbildningens innehåll.

Med detta synsätt har jag svårt att förstå dem som i debatten kring U 68:s förslag hävdar att frågor om utbildningens innehåll och kvalitet måste utredas, innan högskoleutbildningen reformeras i den förordade riktningen. Enligt min mening har U 68 behandlat utbildningens inne- håll på ett sätt som är naturligt när det gäller att i ett sammanhang ge planeringsunderlag för hela fältet av eftergymnasial utbildning. Ut- redningen har sålunda presenterat vissa allmänna mål och riktlinjer för utveckling av högskoleutbildningen i olika avseenden och lagt fram förslag om de förändringar i bl. a. studieorganisation och institutionell organisation som den bedömt främja dessa mål och riktlinjer. U 68 har dessutom i flera specialbetänkanden om högskoleutbildning inom skilda områden — juristutbildning, socionomutbildning, viss vårdut- bildning, yrkesteknisk utbildning — gett konkreta exempel på tillämp- ningen av sina principförslag.

Det är självklart omöjligt att en gång för alla se över en viss utbild- nings innehåll och organisation. Att se över ett stort antal skilda utbild- ningar samtidigt är vidare inte en uppgift som är särskilt lämplig för en central utredning. Av grundläggande betydelse för reformeringen av utbildningens innehåll är i stället enligt min mening att utforma hög- skolan så att man stimulerar en fortlöpande förnyelse av utbildningen med utgångspunkt i arbetslivets och individernas behov och under på— verkan av forskningens utveckling. U 68:s förslag syftar i hög grad till

Prop. 1975: 9 437

att lägga en grund för en sådan kvalitativ förnyelse av den högre ut- bildningen med det vidgade högskolebeg-reppet som en given utgångs- punkt. Som framgått ansluter jag mig helt till detta syfte.

Jag har i det föregående också anslutit mig till uppfattningen att den enskildes högskoleutbildning som helhet bör utformas så att utbild- ningen blir användbar inom något, ofta relativt brett, område av arbets- livet. Som jag nämnt gäller detta i första hand sammanhängande utbild- ningsprogram, utbildningslinjer, och konsekvenserna inom olika delar av högskolan kan vidare bli olika.

En lång rad av de nuvarande utbildningarna inom högskolan är klart yrkesförberedande. Formen för och omfattningen av yrkesförberedelser- na varierar dock från utbildning till utbildning. Som jag framhållit kan det för mera specialiserade och snävt inriktade utbildningar bli fråga om att bredda utbildningen och genom förändringar i dess innehåll och verksamhetsformer bättre tillgodose krav från dagens och morgon- dagens arbetsliv och önskemål från d-e studerande. Jag vill som ett exempel här peka på inslagen av bl.a. samhällsorientcrande ämnen i den sedan år 1971 anordnade civilingenjörsutbildningen vid högskolan i Luleå (jfr. prop. 1971: 59 s. 28 och prop. 1972: 37 s. 39), inslag som i huvudsak ännu saknar motsvarighet i civilingenjörsutbildir-ingen vid äldre läroanstalter.

För andra befintliga utbildningar inom högskolan kräver en mera konsekvent tillämpning av principen om yrkesinriktning mer eller mindre omfattande förändringar i utbildningens innehåll och organisa- tion. Detta gäller främst en del av utbildningen vid de nuvarande filoso- fiska fakulteterna. Inte heller inom detta område innebär emellertid — som bl. a. U 68-beredningen påpekat —— kravet på yrkesinriktning i sig en nyorientering. Flera av de nuvarande allmänna utbildningsl-injerna, t. ex. psykolog-, ckonom- och ämnes]ärarutbildningarna, är —- med de förutsättningar som den nuvarande organisationen ger —- yrkesinrik- tade. Detsamma gäller flera i fråga om antalet studerande små utbild- ningar såsom utbildningarna till bl. a. meteorolog, geolog, logoped, sam- hällsplanerare, arkivtjänsteman samt sekreterare. Möjligheterna till an- ställning inom traditionella yrken för dem som examinerats på vissa yr- kesinriktade linjer, bl. a. ämneslärarlinjerna, har emellertid minskat de senaste åren. Många studerande vid de filosofiska fakulteterna följer f. n. linjer som saknar mera påtaglig anknytning till arbetsmarknaden.

Det är enligt min mening angeläget att samtliga utbildningslinjer inom de filosofiska fakulteternas område kommer att innehålla elc- mcnt av yrkesförberedelse. Det är även nödvändigt att dimensionering- en av olika utbildningslinjer mera anpassas till d—e möjligheter till ar- bete med anknytning till utbildningen som kan förutses. Som jag redan framhållit innebär kravet på yrkesförberedelse ingalunda att varje kurs inom högskolan skall ges en specifik. yrkesinriktning. Det är heller inte

Prop. 1975: 9 ' ' ' 438

möjligt eller ens önskvärt att ge yrkesförberedelse i samma omfattning eller enligt samma studieorganisatoriska modell inom alla utbildnings- linjer. Målet bör dock vara att skapa sådana kombinationer av kurser och att komplettera utbildningsutbudet inom olika delar av högskolan på ett sådant sätt, att den utbildning en studerande går igenom samman- tagen ger en förberedelse av avsett slag.

Med utgångspunkt i de här sammanfattade kraven på lokalt för- ankrad förnyelse av utbildningsutbudet, på kombinationsmöjligheter över i dag befintliga gränser och på yrkesförberedelse i utbildningen skall jag nu ta upp utformningen av högskolans studieorganisation. Jag erin- rar här om mitt förslag i det föregående att återkommande utbildning skall vara ett riktmärke för planeringen av högskoleutbildningen. Detta får självfallet betydelse inte minst i fråga om studiernas organisation, där bl. a. möjligheterna att bygga upp olika utbildningslinjer i etapper måste ägnas stor uppmärksamhet.

5.2. Utbildningslinjer

U 68 föreslår en studieorganisation för den grundläggande utbild- ningen uppbyggd av dels utbildningslinjer, dels kurser och studiekurser. Utbildningslinjeorganisationen, som ansluter till nuvarande förhållanden inom stora delar av högskolan, är avsedd att tillgodose behoven av sam- manhängande utbildningsprogram med yrkesinriktning. Utredningens principförslag har tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser och av U 68-beredningen. Invändningar mot det föreslagna utbildningslinjesy- stemet kommer i första band från remissinstanser inom de filosofiska fakulteterna, som inte anser en linjeorganisation lämpad för utbi-ldning- en inom detta område. ' ' '

För egen del ser jag en organisation av utbildningslinjer som ett bety- delsefullt instrument för att underlätta samhällets försörjning med ar- betskraft inom skilda yrkesområden, fördelningen av resurser på olika yrkesutbildningsändamål och den enskildes möjligheter att överblicka utbildningsutbudet i högskolan och finna en väg till det yrkesområde han siktar på. Jag delar samtidigt uppfattningen att man måste ta hänsyn till att utbildningar med skilda mål kan behöva vara uppbyggda på olika sätt. En fast organisation av_utbildningen är givetvis inget självändamål, men den kan i vissa fall skapa förutsättningar för en pedagogisk och innehållsmässig samordning av de olika utbildnings- momenten som kan ge den enskildes studier stadga och också bi- dra till en yrkesinriktning. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till för- slaget att huvuddelen av den grundläggande högskoleutbildningen skall organiseras i linjer. Jag delar också U 68:s bedömning att det finns be- hov av utbildningslinjer av olika. karaktär, som svarar mot behov av olika slag, och ansluter mig därför till förslaget om en ordning med allmänna, lokala och individuella utbildningslinjer.

Prop. 1975: 9 439

Allmänna utbildningslinjer bör svara mot mera bestående behov av generell karaktär och vara inriktade mot mer eller mindre breda yrkes- områden. Huvuddelen av de i dag existerande sammanhängande utbild- ningsvägarna vid olika läroanstalter för högskoleutbildning bör i den nya organisationen få karaktär av allmänna utbildningslinjer. Som jag nyss nämnt behöver detta införande av linjebegreppet inte innebära någ- ra krav på en enhetlig studieorganisatorisk uppbyggnad av olika linjer. Den närmare utformningen av en utbildningslinje bör också kunna va- riera från ort till ort. De allmänna utbildningslinjerna bör, som i dag sker, inrättas av regeringen.

Även lokala utbildningslinjer bör vara yrkesinriktade. För dem bör man ta tillvara särskilda lokala förutsättningar, t.' ex. för en ort eller en läroanstalt speciella resurser. Genom samverkan mellan högskolan och arbetslivet bör ett lokalt förankrat utvecklingsarbete kunna leda till bl. a. att nya utbildningslinjer kommer fram. Det är naturligt att sådana först prövas lokalt för att senare, 'om de visar sig svara mot mera va'r- aktiga behov, bli allmänna utbildningslinjer. De lokala linjerna bör så- lunda bli betydelsefulla hjälpmedel i det fortlöpande utvecklingsarbetet, hjälpmedel av ett slag som i dag i stort sett saknas inom högskoleut- bildningen.

Individuella utbildningslinjers funktion blir att tillgodose enskildas mera speciella önskemål om utbildningskombinationer. Möjligheter till individuella kombinationer saknas i dag i stort sett helt utanför de ' filosofiska fakulteternas område. ' ' '

Såväl de lokala som de individuella utbildningslinjerna bör inom givna ramar inrättas av läroanstalterna. .

Ett förnyelsearbete i enlighet med av U 68 förordade principer kom- mer att få särskilt påtagliga konsekvenser för den grundläggande utbild- ningen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna. Övriga utbildningar har f. 11. med få undantag en organisation som gör dem lämpade att ingå som allmänna utbildningslinjer i den nya organisationen. Självfallet kan det i den fortlöpande översynen av utbildningens innehåll och organisa- tion bli aktuellt att mer genomgripande förändra även dessa utbildning- ar, t.ex. för att främja återkommande utbildning eller för att bredda innehållet i utbildningslinjer som f. n. har en förhållandevis snäv inrikt- ning. Det bör uppdras åt högskolemyndighetema att särskilt verka för dessa två syften. .

Jag skall här i all korthet redovisa några utredningar och initiativ som f. n. är aktuella och kan resultera i tillskott till eller förändringar i de av U 68 föreslagna allmänna utbildningslinjerna utanför de nuvarande filo- sofiska fakulteternas område.

Inom den tekniska yrkesutbildningen i högskolan är "intresset f.n. främst inriktat på att utveckla kortare utbildningslinjer, bl. a. med an- knytning till mera direkt yrkesinriktade linjer i gymnasieskolan. Till

Prop. 1975: 9 440

U 68:s förslag om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleut- bildning åtcrkommcr jag i det följande.

Förslag om kortare tekniska utbildningar på högskolenivå har vidare förts fram dels av Sveriges civilingenjörsförbund och Svenska ingenjörs- samfundet, dels av UKÄ som föreslagit viss försöksverksamhet inom ra- men för befintliga utbildningsresurser vid de tekniska fakulteterna. Be- redningen av dessa frågor är inte avslutad. Allmänt vill jag framhålla att jag finner det angeläget att man konkret prövar behovet att komplettera den traditionella högskoleutbildningen inom den tekniska sektorn —— ci- vilingenjörsutbildningen och motsvarande — med nya utbildningsalter- nativ.

Utbildningen inom sjöbefälsområdct utreds f. n. inom-SÖ och utred- ningsförslag väntas föreligga under innevarande år.

I fråga om administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning har U 68 sett över dels jurist-, dels socionomutbildningen (SOU 1973: 59). Vidare har UKÄ och SÖ gemensamt gjort en utvärdering av försöks- verksamheten med s. k. kombinationsutbildningar, dvs. utbildningar som kombinerar yrkesinriktade specialkurser i gymnasieskolan med studier vid filosofisk fakultet, och på grundval härav föreslagit vissa förändringar i uppsättningen av sådana utbildningar. Beredningen av de berörda frågorna pågår.

När det gäller vårdyrkesutbildning har U 68 i två specialbetänkandcn föreslagit dels förändringar i fråga om vissa kortare vårdutbildningar såsom sjukgymnast- och sjuksköterskeutbildning (SOU 1973: 58), dels en utbildningsgång som är avsedd att ge sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig till läkare (SOU 1974: 19). Även beredningen av dessa frågor pågår. Enligt min mening kan det inte uteslutas att det för någon eller några av de berörda utbildningarna kan komma att fordras en ytterligare översyn av utbildningens innehåll. Inom UKÄ utreds f.n. frågan om utbildning i psykoterapi. Denna utredning väntas bli slut- förd under innevarande år. UKÄ och socialstyrelsen överväger vidare gemensamt förändringar i den grundläggande utbildningen av tandlä- kare. '

Vad beträffar utbildning för undervisningsyrken har statsrådet Hjelm- Wallén i maj 1974 tillkallat sakkunniga, lärarutbildningsutredningen, för en övergripande översyn av lärarutbildningcn. Vidare kommer stats- rådet Hjelm-Wallién inom kort att på grundval av förslag från lärar- utbildningskommittén föreslå bl.a. försöksverksamhet med utbildning av lärare :i vissa nya ämneskombinationer. Frågor om utbildning av bl.a. fritidspedagoger och förskollärare utreds f.n. av barnstugeutredningcn. Beträffande utbildning av lärare inom vårdområdet pågår beredningen av förslag från SÖ.

I fråga om utbildning för kultur- och informationsyrken ses journa- listutbildningen över av en utredning som inom kort kommer att över-

Prop. 1975: 9 441

lämna sitt betänkande. Organisationskommittén för högre musikutbild- ning (OMUS) har utredningsuppgifter som rör hela musikutbildnings- området. Arbetet skall avslutas senast i och med utgången av juni 1977. Reformeringen av musikutbildningens innehåll och organisation har inletts i fråga om utbildningarna till musiklärare och kyrkomusiker. 1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73) har nyligen avlämnat förslag till delvis ny studieorganisation för den högre konstutbildningen i Stoekholm. Remissbeha-ndling av förslaget pågår. Slutligen har statens kulturråd i uppdrag att redovisa erfarenheterna av pågående försöks- verksamhet med fortbildning vid statens scenskolor. I det samman- hanget aktualiseras också organisatoriska förhållanden för grundutbild- ningen vid skolorna.

Enligt min mening kan det finnas anledning att de närmaste åren göra en mera genomgripande översyn av i första hand utbildningen inom informationsområdet och dess samspel med utbildningen på kul- turområdet och med kulturpolitiken i vid mening.

U 68:s förslag innebär att utbildningslinjerna skall vara uppbyggda av kurser på ett sätt som ansluter till vad som f. n. gäller inom stora delar av högskolan. Utredningens förslag i denna del bör ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Det är naturligt att man härvid i fråga om bl. a. kursernas konstruktion och omfattning tar hänsyn till de skilda krav utbildningsmålen kan ställa. Det är dock angeläget att undanröja sådana skillnader som f. 11. kan utgöra hinder för att inom en utbildningslinje kombinera kurser som anordnas inom olika fakulteter eller läroanstalter.

När det gäller ordningsföljden mellan kurser inom en utbildningslinje bör enligt min mening pedagogiska skäl vara avgörande för vilken lös- ning som väljs för varje enskild linje. Det bör sålunda vara möjligt såväl att koncentrera utbildningen på ett ämne eller en ämnesdel i taget som att låta kurser inom två eller flera ämnen eller ämnesdelar löpa paral- lellt. Den senare ordningen, som möjliggör att olika kurser kompletterar och stöder varandra, kan enligt min mening vara ett betydelsefullt led i en pedagogisk och innehållsmässig samordning av utbildningen inom en linje. '

Studieorganisationen inom utbildningen på kulturområdet är av na- turliga skäl mycket varierande. Vid remissbehandlingcn av U 68:s för- slag har bl. a. framförts den uppfattningen att de olika utbildningarna på kulturområdet för att kunna svara mot den konstnärliga och kultur- politiska utvecklingens krav behöver anknytning till andra utbildnings- områden och ökade kontakter sinsemellan. Jag delar denna uppfattning och anser det av detta skäl angeläget med en utveckling på det studie- organisatoriska området också inom denna del av högskoleutbildningen. Det nyssnämnda utredningsarbetet i fråga om utbildning inom kultur-

Prop. 1975: 9 442

området bör kunna visa hur långt det är möjligt och lämpligt att an- passa studieorganisationen på detta område till en mer enhetlig studie- ordning inom högskolan som helhet.

För all utbildning på kulturområdet gäller som primärt krav att stu- dierna måste anknyta till och stödja den konstnärliga mognadsprocessen hos de studerande. Utbildningen är således i sig själv en skapande pro- cess som inte i alla avseenden kan och bör bedrivas på ett i förväg pla- nerat sätt. Detta måste få påverka både sättet att organisera studierna, utformningen av de planer som styr utbildningens innehåll samt arbets- formerna. Praktiska och teoretiska moment i utbildningen bör oftast vara mycket nära samordnade. Att lösa upp sambandet mellan olika moment genom en indelning i kurser är här inte alltid meningsfullt. I regel bör de olika momenten i studierna bedrivas parallellt. Möjlig- heterna att kombinera moment från befintliga utbildningar på kultur- området med högskoleutbildning av annat slag är av dessa skäl begrän- sade. Samtidigt är det angeläget att kombinationsmöjligheter av detta slag kan utvecklas.

Möjligheterna att inrätta för enskilda studerande eller grupper av stu- derande specifika utbildningslinjer är f.n. —— bortsett från de konstnär- liga utbildningarna där förhållandena är speciella —- begränsade i hu- vudsak till de filosofiska fakulteterna. Denna möjlighet, liksom möjlig- heten att inrätta lokala utbildningslinjer, bör i framtiden inom de ekonomiska ramar som anges av statsmakterna avse hela fältet av grundläggande högskoleutbildning. Inte minst med hänsyn till arbetsli- vets växlande behov är det angeläget att friare kombinationsmöjlig- heter vinner insteg också inom områden av högskoleutbildningen som f.n. karaktäriseras av fasta och relativt snävt inriktade utbildnings— linjer.

I några yttranden pekas på de problem i fråga om behörighet till tjänst som kan uppstå bl.a. inom vårdområdet om lokala och indivi- duella utbildningslinjer blir vanliga. Det är viktigt att dessa frågor följs uppmärksamt. Enligt min mening finns det dock inte anledning att med hänsyn till inom visst yrkesområde gällande behörighetsregler begränsa rätten att anordna lokala och individuella utbildningslinjer. Det är emel— lertid angeläget att varje studerande, som önskar få en individuell ut- bildningslinje inrättad, samråder med studievägledare. Vid en sådan kontakt bör även eventuella frågor om behörighet till tjänst klargöras för den studerande. _

Jag går så över till frågan om utbildningslinjeorganisationen i vad av- ser de nuvarande filosofiska fakulteternas område.

I många remissyttranden från bl. a. universiteten hävdas att ett system med utbildningslinjer inte lämpar sig för utbildning av det slag som f.n. anordnas vid de filosofiska fakulteterna. En del av kritiken synes utgå från en negativ eller tvekande inställning till att denna utbildning ges

iProp. 1975: 9 443

en tydligare yrkesinriktning. Andra kritiker tar sin utgångspunkt i erfarenheterna av den studieorganisation som gällt vid de filosofiska fakulteterna sedan år 1969. I många fall har man där upplevt de all- männa utbildningslinjerna som en onödig administrativ överbyggnad, "utan betydelse för utbildningens innehåll eller utformning. Det faktum att en stor andel av de studerande inte följer de allmänna utbildnings- linjerna anförs som stöd för denna ståndpunkt.

För egen del är jag övertygad om att en av de grundläggande orsa- kerna till att 1969 års studieordning inte motsvarat förväntningarna är att utbildningen för många av de studerande saknat en i förhållande till arbetslivet tillämplig yrkesinriktning. De olika kurserna har ofta heller inte samordnats pedagogiskt och innehållsmässigt. Utbildningslinjerna har därför inte upplevts som meningsfulla av de studerande.

Utformningen av de allmänna utbildningslinjerna vid 1969 års reform präglades framför allt av de traditionella målen för utbildningen vid de filosofiska fakulteterna, nämligen verksamhet som lärare eller forskare eller inom offentlig förvaltning. Många utbildningslinjer kom därför att inriktas mot just dessa mål. Vid sidan härav infördes några utbildnings- linjer med annan inriktning, främst ekonom- och psykologutbildning- arna.

I förhållande till de nämnda, traditionella utbildningsmålen har flerta- let befintliga linjer vid de filosofiska fakulteterna en relativt god arbets- livsanknytning även med utgångspunkt i de 'krav U 68 ställer upp i 'detta avseende. Detta är emellertid inte tillräckligt i en situation där endast ett litet antal av de studerande kan tänkas få sysselsättning inom de avsedda områdena. Utbildningskapaciteten inom varje linje eller grupp av linjer bör avpassas så, att utbildningens yrkesinriktning också från den enskilde studerandes synpunkt framstår som meningsfull och realistisk i förhållande till förutsebara möjligheter på arbetsmarknaden. De studerande inom en linje kommer'därvid att i väsentligt större ut- sträckning än f.n. ha gemensamt studiemål, varigenom förutsättningar "för en pedagogisk och innehållsmässig samordning mellan kurserna inom linjen skapas. Jag är för egen del övertygad om att konstruktionen med allmänna och lokala utbildningslinjer, under dessa förutsättningar, kommer att framstå som ändamålsenlig även inom det område av den grundläggande utbildningen som svarar mot de nuvarande filosofiska "fakulteterna. I den mån detta inte är fallet, bör utbildningsbehoven tillgodoses genom individuella utbildningslinjer och, främst, enstaka "kurser. Jag vill tillägga att de allmänna utbildningslinjerna inom det be- rörda området rimligen även i fortsättningen kommer att innehålla större utrymme för alternativa studiegångar och successiva val än lin- jerna inom många andra områden.

I prop. 1969: 4 om utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m.m. framhöll föredragande statsrådet betydelsen av kontinuerlig

Prop. 1975: 9 444

översyn och förnyelse av utbildningslinjerna inom detta område. På grundval av vunna erfarenheter har sedan dess ett omfattande ut- vecklingsarbete ägt rum på initiativ av UKÄ och läroanstalterna. Det har resulterat bl. a. i en väsentlig utökning av antalet studiealternativ vid de filosofiska fakulteterna. Vidare har under de senaste åren en strävan gjort sig gällande mot ökad samordning mellan studiekurserna inom ut- bildningslinjerna. Det är enligt min mening utomordentligt väsentligt att detta utvecklingsarbete fortsätter och intensifieras.

Det är också mycket angeläget att man söker utveckla utbildningslin- jer med inriktning mot andra delar av arbetsmarknaden än dem för vilka de allmänna utbildningslinjerna i dag förbereder. Möjligheterna att skapa ändamålsenliga utbildningslinjer ökar sannolikt om man inom ut- bildningslinjerna kombinerar kurser från de nuvarande filosofiska fakul— teterna med kurser från andra delar av högskolan eller från nuvarande gymnasieskolan. På liknande sätt bör kurser från de nuvarande filo- sofiska fakulteterna kunna utnyttjas för att bredda grunden i utbild- ningslinjer inom delar av den högre utbildningen som f.n. är starkt specialiserade. Jag tänker här bl. a. på kurser som ökar kommunikations- färdigheten, t. ex. inom områdena svenska, moderna språk, matematik och statistik.

Man bör enligt min mening räkna med att kurser från de nuvarande filosofiska fakulteterna i framtiden kommer att ingå i utbildningslinjer inom hela högskolan. Det finns vidare anledning att anta att åtskilliga utbildningslinjer inom dessa fakulteters område kommer att innehålla kurser också från andra delar av högskolan. Ett huvudsyfte med den ordning för högskoleutbildningen jag nu föreslår är att undanröja de administrativa och organisatoriska hinder som hittills motverkat en ut- veckling i denna riktning.

Den skisserade utvecklingen innebär en utvidgning av de nuvarande filosofiska fakulteternas roll i grundutbildningsorganisationen. Institu- tionerna inom detta område kommer att svara för utbildning av stude- rande inom utbildningslinjer inriktade mot även nya delar av arbetslivet. En verksamhet av detta slag begränsar självfallet inte möjligheterna till fördjupade ämnesteoretiska studier av det slag som nu är vanligt vid de berörda fakulteterna.

Utbildningslinjerna vid tidpunkten för övergång till den nya organisa- tionen ansluter enligt U 68:s förslag i allt väsentligt till nu befintliga lin- jer, även -inom de filosofiska fakulteternas område. I det följande kommer jag att förorda en övergång till den nya studieorganisationen den 1 juli 1977. Det är givetvis inte möjligt att till dess förändra utbild- ningsutbudet inom det nyssnämnda området så att det helt motsvarar de krav bl. a. på yrkesinriktning som angivits i det föregående. De föränd- ringar som här kan ske vid tiden för övergången till en ny studieordning kommer i första hand att vara sådana som aktualiseras av U 68:s förslag

”Prop. 1975: 9 445

till modifieringar av linjerna, av det fortlöpande utvecklingsarbetet inom UKÄ och läroanstalterna samt av förslag i remissyttrandena. Också beträffande utbildningslinjer utanför de nuvarande filosofiska fa- kulteternas område har vissa avvikelser från utredningens förslag aktua- liserats i remissyttrandena. Vidare kan givetvis det förut nämnda utred- ningsarbetet inom skilda områden leda till att förändringar i den befint- liga utbildningsorganisationen blir aktuella före den nämnda tidpunkten. Jag räknar med att en förteckning över de allmänna utbildningslinjer som regeringen inrättat eller avser att inrätta skall kunna anmälas för riksdagen senast i budgetpropositionen för budgetåret 1977/78.

U 68 diskuterar utförligt olika modeller för utveckling av studieorga- nisationen på längre sikt. Utredningen har därvid strävat efter att skapa ett system som dels underlättar arbetslivsanknytning av utbildningslin- jerna, dels lätt kan förnyas i takt med förändrade behov, dels gör åter- kommande utbildning till en — såvitt avser studieorganisationen —— rea— listisk möjlighet för huvuddelen av de studerande, dels bevarar de stude- randes valfrihct mellan närbesläktade utbildningar under studiernas in- ledningsskede.

Utredningens resonemang har mött invändningar från företrädare för skilda utbildningar, vilka menar att de antydda studieorganisatoriska modellerna inte lämpar sig för den utbildning de själva företräder.

I det föregående har jag framhållit att utbildningslinjernas struktur måste bestämmas med hänsyn till de mål som gäller för utbildningen. Detta gäller självfallet även i det längre perspektivet. Det kan därför _ som U 68 också betonar — inte bli fråga om att schablonmässigt an- passa studieorganisationen inom varje utbildningslinje till någon av de beskrivna modellerna. Det bör också framhållas att dessa modeller, om de renodlas, står i visst motsatsförhållande till varandra.

Till arbetet med att fortlöpande se över och utveckla utbildningsut- budet nied hänsyn till samhällets och individernas behov, bl.a. av studiegång enligt principen återkommande utbildning, utgör emellertid - utredningens resonemang om studieorganisatoriska modeller enligt min mening ett värdefullt bidrag. Jag vill peka på att U 68 i sina studie— organisatoriska specialbetänkanden om jurist—, socionom- och vårdut— bildning samt läkarutbildning för sjuksköterskor presenterat konkreta förslag till utveckling av studiernas organisation.

5.3. Enstaka kurser

Som jag berört i det föregående år det en viktig uppgift för högskolan att tillgodose även andra utbildningsbehov än sådana som motsvaras av fullständiga, yrkesinriktade utbildningslinjer. Vid de filesofiska fakulte- terna är det redan vanligt att utbildningsresurserna tas i anspråk av stu- derande som begränsar sitt studieprogram till att omfatta mindre än en

Prop. 1975: 9 446

utbildningslinje. Andelen studerande som vid inskrivningen deklarerar sådana studieavsikter har här ökat markant under de senaste åren. Sam- tidigt har man kunnat konstatera att medelåldern bland de studerande i grundläggande utbildning ökat samt att allt fler studerande avslutar sina studier utan att ta examen. '

Dessa förändringar visar att andra funktioner än att svara för en yrkesinriktad ungdomsutbildning relativt sett ökat i betydelse inom denna del av utbildningsorganisationen. Förändringarna innebär att utbildningen vid de filosofiska fakulteterna redan i dag visar upp drag av återkommande utbildning.

Det är en lång rad skilda utbildningsbehov som tillgodoses på annat sätt än genom fullständiga utbildningslinjer. Det kan gälla fortbildning, vidareutbildning eller annan klart yrkesinriktad utbildning. Som exem- pel på detta kan av nuvarande utbildning nämnas vidareutbildning av klasslärare till ämneslärare samt fortbildning av journalister. Det kan gälla utbildning i anslutning till verksamhet inom fackliga eller andra organisationer och det kan gälla utbildning med ett allmänt utbildnings— intresse som främsta motiv.

Utbildningsbehov av detta slag skall enligt U 68:s förslag tillgodoses inom ramen för ett brett utbud av enstaka kurser. Ett sådant utbud är enligt utredningen utomordentligt väsentligt för möjligheterna att för- verkliga principen återkommande utbildning. Utredningsförslaget har i denna del bemötts mycket positivt: av remissinstanserna.

Jag vill för egen del starkt stryka under den betydelsefulla roll ett rikt varierat utbud av enstaka kurser bör spela inom högskolan. Att ut- veckla en kurs inom ett nytt område kan bl.a. vara ett första steg mot en utbildningslinje med ny inriktning. Möjligheten att följa en— staka kurser har hittills väsentligen varit begränsad till de filosofiska fakulteterna. Vid t. ex. de tekniska fakulteterna och vid socialhög- skolorna har formella möjligheter funnits, men de har utnyttjats i re- lativt begränsad omfattning. Enligt min mening är det synnerligen ange- läget att möjligheter att följa enstaka kurser förverkligas inom hela högskolan. Det kan finnas skäl att påpeka att de studerande i enstaka kurser i många fall bör kunna följa undervisning tillsammans med stu— derande i allmänna eller lokala utbildninglinjcr.

Utbildning som inte i första hand motiveras av önskan om yrkes- utbildning förekommer f.n. dcls vid de filosofiska fakulteterna och som s.k. decentraliserad universit'ctsutbildning, dels i form av universi- tetscirklar inom ramen för studieförbundens verksamhet. I kvantitativt avseende är studieförbundens verksamhet den mest betydelsefulla inom detta utbud. En del av studieförbundens studerande torde dock se sin utbildning just som fortbildning eller vidareutbildning i sin yrkesverk- samhet. I många fall följer utbildningen helt universitetens studieplaner och universitetslärare anlitas för undervisningen.

Jag har i det föregående berört vikten av samverkan mellan högskolan

Prop. 1975: 9 447

och studieförbunden med sikte på ett ändamålsenligt utnyttjande av de samlade resurserna. Denna samverkan bör enligt min mening grundas på en klarare ansvarsfördelning mellan högskoleorganisationen och stu- dieförbunden än den som i dag råder.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att tillkalla en utredning rörande kompetensfördelningen mellan det offentliga utbild- ningsväsendet och studieförbunden.

När det gäller högskoleutbildningen bör enligt min mening en ut- gångspunkt för arbetsfördelningen vara den, att huvudansvaret för att täcka utbildningsbehov som motiveras med ett mer allmänt utbild— ningsintresse skall ligga på studieförbunden, medan högskolan i första hand har att tillgodose på ett eller annat sätt yrkesanknutna utbild- ningsbehov på högskolenivå, i den mån sådana inte bör tillgodoses ge- nom intern utbildning inom myndigheter, företag, organisationer etc. Detta skulle innebära att de studieplansanknutna kurserna i princip an- ordnas inom högskoleorganisationen, medan studieförbunden får ansvar för övrig kursverksamhet. .

Praktiskt kan emellertid i enskilda fall en sådan ansvarsfördelning inte upprätthållas strikt. Fasta utbildningsresurser inom högskoleorga- nisationen måste sålunda rimligen även i fortsättningen till en del ut- nyttjas också för att tillgodose utbild-ningsefterfrågan hos studerande med ett mer allmänt utbildningsintresse. Inom bl. &. delar av de nuva- rande humanistiska fakulteternas område får man räkna med detta som en funktion hos den grundläggande utbildningen också i framtiden. Å andra sidan bör högskolan kunna dra nytta av studieförbundens rika erfarenheter av kurser för de aktuella målgrupperna. Det bör sålunda vara möjligt för statlig läroanstalt att engagera exempelvis ett studie- förbund för att inom högskolan svara för en viss kurs.

De här antydda frågorna bör övervägas närmare i det nämnda ut- redningsarbetet.

5.4. Utbildnings- och kursplaner

För beskrivning av utbildningens mål, innehåll och verksamhetsfor- mer skall enligt U 68:s förslag finnas utbildningsplaner för utbildnings- linjer och kursplancr för kurser. '

Jag delar uppfattningen att en ordning bör införas som innebär att för varje utbildningslinje en utbildningsplan fastställs som anger bl. a. ut— bildningens mål, inriktning ochhuvudsakliga innehåll samt kraven för tillträde till linjen i fråga. Utbildningsplanen bör i princip fastställas av det organ som inrättar utbildningslinjen. I fråga om allmänna utbild- ningslinjer kan det dock, som U 68 föreslagit, vara ändamålsenligt att endast linjens omfattning och inriktning fastställs av regeringen, medan den egentliga utbildningsplanen fastställs av central högskolemyndighet.

Prop. 1975: 9 448

Smärre avvikelser från utbildningsplanen bör, för att en fortlöpande för- nyelse skall underlättas, kunna göras lokalt. En lokal plan för en allmän utbildningslinje bör fastställas t. ex. då en utbildningsplan medger alter- nativa tillämpningar. Beträffande individuella utbildningslinjer får ut— bildningsplanen innebörden att garantera den enskilde en viss studie— gång.

De allmänna riktlinjer utredningen anger för utbildningsplanernas ut— formning m. m. finner jag väl avvägda och de bör kunna ligga till grund för de bestämmelser som jag avser att i annat sammanhang föreslå rege— ringen att utfärda.

"För varje kurs — såväl kurser som ingår i utbildningslinjer som öv- riga —— skall enligt U 6815 förslag lokalt fastställas en kursplan som när- mare angcr utbildningens innehåll, undervisningens och examinationens uppläggning, särskilda förkunskapskrav m. m. och mer direkt vänder sig till de studerande med information. Även i denna del ansluter jag mig

' till utredningsförslaget.

Den ordning jag här förordat för fastställande av utbildnings- och kursplaner innebär att beslutanderätten vad gäller utbildningens innehåll och uppläggning i enskilda kurser i väsentlig utsträckning blir en lokal angelägenhet och att bl. a. nuvarande ordning med riksgiltiga normal— studieplaner vid de filosofiska fakulteterna frångås. Jag återkommer till frågor om ansvarsfördelning—en mellan olika organ inom högskolan i samband med att jag behandlar den institutionella organisationen.

5.5. Betyg och examina

En viktig metod för förnyelse av utbildningslinjerna inom högskoleut- bildningen är att kombinera kurser från olika delar av högskolan. Möj- ligheterna härtill inskränks f.n. av administrativa och studieorganisa- toriska gränser. Ett mål för U 68 har varit att undanröja hinder av detta slag. Utredningen har därför föreslagit att ett enhetligt värderings- system införs i grundutbildningen inom hela högskolan. Det föreslagna systemet ansluter till det poängsystem som sedan år 1969 tillämpas vid de filosofiska fakulteterna. Enligt detta motsvarar kurser som planerats för heltidsstudier under sammanlagt ctt läsår 40 poäng; en veckas studie- insats på heltid motsvarar alltså i stort sett 1 poäng.

Det föreslagna systemet har kritiserats främst av remissinstanser inom de tekniska fakulteterna, som anser att de vid dessa fakulteter tilläm- pade systemen är överlägsna det föreslagna. U 68-beredningen har till- styrkt utredningens förslag.

Det finns anledning att liksom. U 68-beredningen framhålla att infö- rande av ett enhetligt poängsystem inte behöver styra utbildningens uppläggning inom enskilda områden eller linjer och inte är avsett att få sådana konsekvenser. Fördelarna med ett för den grundläggande hög-

Prop. 1975: 9 449

skoleutbildningen gemensamt värderingssystem är enligt min mening betydande med hänsyn till de kombinationsmöjligheter över hela hög- skolefältet som detta ger. Jag förordar därför att det föreslagna poäng- systemet införs för i princip hela högskolan. Liksom i fråga om studie- organisationen i allmänhet bör man kunna ta hänsyn till speciella förhållanden inom enskilda utbildningslinjer. I fråga om bl. a. vissa ut- bildningar inom kulturområdet kan det sålunda vara motiverat att göra undantag från huvudprincipen. Ett mera förfinat poängsystem av det slag som används t. ex. vid de tekniska fakulteterna är självfallet fullt möjligt att förena med ett för högskolan enhetligt poängsystem enligt mitt förslag och bör även fortsättningsvis kunna användas som hjälpme- del i intern planering.

U 68 har ansett det naturligt att ett enhetligt värderingssystem inom högskoleutbildningen kombineras med ett enhetligt system för gradering av den godkända studieprestationen. Remissopinionen är på denna punkt splittrad. Vid de berörda utbildningsenheterna finns en tendens att vilja behålla det nu för vederbörande utbildning tillämpade syste- met, som ibland innebär en mycket differentierad betygskala. I vissa yttranden krävs att alla kvalitetsbetyg aVSkaffas.

Formerna för betygsättning har ofta uppmärksammats under senare år. Beträffande lärarutbildningcn förs f.n. en intensiv debatt om bety- gen, främst betyget i lärarskicklighet. Frågan om betygsättningen i grundskola och gymnasieskola prövas av 1973 års betygsutredning. Re- sultatet av detta arbete kommer att indirekt påverka även högskolan. Jag avser att, sedan betygsutredningens arbete avslutats, föreslå regeringen att låta ta upp frågan om formerna för betygsättning inom högskolan till samlad prövning. I avvaktan på resultatet härav bör man enligt min me- ning kunna göra justeringar i nu tillämpade system för betygsättning i syfte att uppnå en större enhetlighet i formerna för betygsättning och därmed underlätta jämförbarhet mellan olika delar av högskoleutbild- ningen.

Det värderingssystem som f. n. har vidast tillämpning inom högskolan- innehåller tre steg: underkänd, godkänd och väl godkänd. I likhet med U 68-beredningen ansluter jag mig till förslaget att denna betygskala tills vidare skall utgöra riktpunkt för betygsättningen inom högskolan. Möjligheter till variationer även i detta avseende bör, som bl. a. UKÄ förordat, finnas. Man bör sålunda för en kurs eller utbildningslinje kunna använda färre betygsteg, dvs. avstå från att använda betyget väl godkänd. I en del fall, t. ex. i fråga om viss konstnärlig utbildning som i dag saknar betygsättning, bör man även i fortsättningen kunna avstå från att använda betyg.

U 68 har föreslagit att dokumentationen av högskoleutbildningen skall utgå från utbildningslinjen. För den som gått igenom allmän eller lokal utbildningslinje med godkända kurser skall ett utbildningsbevis ut-

29. Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 450

färdas. I detta skall anges utbildningslinjens beteckning, dess längd, de kurser som utbildningen omfattar samt de betyg den studerande erhållit på de olika kurserna. Den som har gått igenom individuell utbildnings- linje eller enstaka kurs skall enligt förslaget erhålla motsvarande doku- mentation i de delar som är tillämpliga. U 68 förordar vidare att ut- bildningstitlar inte skall knytas till utbildningsbevisen.

Utredningsförslaget har vad det gäller utbildningsbevis som form för dokumentation av högskoleutbildning tillstyrkts av praktiskt taget samt- liga remissinstanser. För egen del finner jag det angeläget att den som avslutat högskoleutbildning erhåller ett dokument som relativt detaljerat anger utbildningens mål, innehåll och omfattning. Inom UKÄ-området har redan arbete påbörjats med att utveckla dokument av detta slag. Utbildningsbevisen kommer generellt sett att ge en betydligt bättre in- formation om genomgången utbildning än t. ex. det nuvarande examens- systemet ger. Jag förordar sålunda att utredningsförslaget i denna del genomförs.

Rcmissopinionen är starkt splittrad i fråga om U 68:s förslag att ex- amensbegreppet inte längre skall användas. Vid universitet och högsko- lor finns en stark opinion mot förslaget. Även UKÄ, SACO samt Svens- ka arbetsgivareförcningen och Sveriges industriförbund (SAF/SI) an- ser att examenSbcnämningar bör bevaras. Utredningen får däremot på denna punkt stöd bl.a. av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), LO, TCO, Svenska kommunförbundet och SFS.

U 68-beredningcn har för sin del inget att erinra mot att ett system med examenstitlar bevaras för dem som genomgått utbildningslinjer. Be- redningen förutsätter emellertid då en sådan utveckling av systemet att titlarna generellt kommer att ge meningsfull information om utbildning— ens innehåll eller huvudsakliga inriktning.

För egen del vill jag framhålla att det inom den vidgade högskolan finns åtskilliga utbildningar som f.n. inte avslutas med examen. Vidare vill jag slå fast att examina, där de finns inom högskolan, inte innebär någon sam-lad prövning avseende hela den genomgångna utbildningen. En examen kan helt enkelt betecknas som en summering av ett antal delprestationer som en studerande har fullgjort. Det kan vara fråga om att ha uppfyllt vissa fordringar som preciserats i utbildningsplan c. (1. eller om att ha slutfört kurser av viss omfattning, dvs. att ha uppnått ett visst poängtal. Med examina vid universitet och högskolor är f. n. i praxis förenade examenstitlar.

Att i likformighetssyfte införa examensbenämningar inom den del av högskolan där man hittills inte funnit anledning att införa sådana be- traktar jag som uteslutet. Mot bakgrund av debatten kring U 68:s förslag i denna del är frågan, om det till utbildningsbevis avseende en linje, vars nuvarande motsvarighet avslutas med examen, även i framtiden skall knytas en examensbenämning. Med hänsyn till den starka opinionen för en sådan ordning anser jag liksom U Gti-beredningen att detta bör vara

Prop. 1975: 9 451

möjligt. Jag delar sam-tidigt beredningens bedömning att examensbenäm- ningar endast bör förekomma då de ger meningsfull information om en utbildningslinjes huvudsakliga innehåll och sålunda —- på ett enklare sätt än utbildningsbeviset —— kan särskiljande karaktärisera utbildningen i fråga. Med denna utgångspunkt måste frågan om examensbenämning avgöras från linje till linje, lämpligen i samband med att utbildnings- plan fastställs.

5.6. Särskilda förkunskapskrav

De allmänna behörighetsvillkoren och de särskilda förkunskapskraven är det gemensamma uttrycket för de krav som måste vara uppfyllda för att fullständig behörighet till en viss utbildning inom högskolan skall föreligga. De särskilda förkunskapskrav som i dag gäller för olika ut- bildningar bygger självfallet på den grund som de nuvarande allmänna behörighetsreglerna ger. Vid ett införande av nya regler för allmän be- hörighet enligt mina förslag i det föregående är det därför nödvändigt att se över även de särskilda förkunskapskraven. Denna översyn måste grundas på en analys av varje berörd utbildnings krav. Det har åvilat KK att göra en sådan analys i fråga om huvuddelen av de berörda ut- bildningarna och att på den grunden föreslå vilka förkunskapskrav som bör gälla.

Det skall redan inledningsvis framhållas att det självfallet inte kan vara en angelägenhet för riksdag och regering att fastställa de särskilda förkunskapskraven för varje utbildning i högskolan. KK:s förslag är i första hand att se som riktade till berörda centrala och lokala myndighe- ter. För statsmakterna bör det endast bli fråga om att ta ställning till vissa allmänna riktlinjer.

KK:s förslag bygger på uppfattningen att de särskilda förkunskaps- kraven har viktiga funktioner att fylla både gentemot de utbildningssö- kande och för högskolan. De sökande skall således genom de uppställda kraven få information om vilka förkunskaper som är nödvändiga för en viss utbildning. Det är vidare väsentligt att förkunskapskraven utfor- mas så att ingen linje i gymnasieskolan blir en återvändsgränd. Den som saknar nödvändiga förkunskaper skall alltid ha rätt 'att genom behörighetskomplettering skaffa sig dessa. Högskolan skall, enligt vad KK framhåller, genom de särskilda förkunskapskraven tillförsäkras att alla studerande som antas —- oavsett hur konkurrensförhållandena vid en enskild utbildningslinje gestaltar sig _— har tillräckliga förkunskaper för att utbildningen skall kunna bedrivas med de mål och det innehåll samt på den tid som gäller för linjen eller kursen i fråga. .

I överensstämmelse med 1972 års förut nämnda principbeslut har KK utgått från att som allmänna riktlinjer för-utformningen av särskil- da förkunskapskrav skall gälla att endast för studierna nödvändiga krav

Prop. 1975: 9 452

skall uppställas, att krav på förkunskaper normalt skall uttryckas 'som krav på kunskaper motsvarande viss årskurs i gymnasieskolan och att fullständig behörighet för viss utbildning normalt skall kunna uppnås på någon studieväg i gymnasieskolan. Jag delar kommitténs uppfattning att man genom krav på bestämda förkunskaper i ett eller flera ämnen en- dast kommer åt en del av det som ford-ras för att studier och yrkesut- ' bildning skall bli framgångsrika och ge en god grund för yrkesverksam- het. En konsekvens härav blir att man inte alltid behöver eller bör vara strikt formell när det gäller att bedöma om en sökande uppfyller de fastställda förkunskapskraven. Man bör sålunda också kunna godta kun- skaper som förvärvats på annat sätt än genom utbildning i skolmässiga former. Detta gäller särskilt i fråga om dem som söker sig till högskole- utbildning efter en längre tids yrkesverksamhet.

KK:s strävan att, vid utformningen av de särskilda förkunskapskra- ven, hålla isär vad som krävs för att genomföra utbildningen från vad som kan komma att krävas för en framtida yrkesutövning finner jag riktig. Jag vill framhålla att en viktig grundtanke bakom principen återkommande utbildning är att kunskaper och färdigheter av betydelse för yrkesutövningen kan vinnas på olika vägar och genom kombination av erfarenheter från olika verksamheter, inom och utanför utbildnings- väsendet.

Att bedöma vilka förkunskaper som skall krävas för en utbildning kan sägas innebära en balansgång mellan risken att utestänga personer som är lämpliga för utbildningen och risken att anta sådana som har dåliga förutsättningar att över huvud taget genomföra studierna. Inte minst det senare kan leda till personliga tragedier, som självklart så långt möjligt bör undvikas. Enligt. min bedömning har KK i sina förslag i huvudsak bemästrat dessa svårigheter. Jag har, som kommer att fram- gå av det följande, endast på några punkter en uppfattning som avviker från kommitténs.

För att förkunskapskraven skall kunna fylla avsedda funktioner har KK funnit det nödvändigt att beskriva dem även i kva-litativa termer. I detta avseende innebar KK:s direktiv en anvisning om att den nuva— rande bestämmelsen om lägst betyget 2 i varje särskilt förkunskapsämne inte borde behållas som behörighetskrav. Kommittén föreslår nu att lägst medelbetyget 3,0 skall krävas i de ämnen som uppställts som för- kunskapskrav för en viss utbildning.

Det är väl belagt, vilket såväl KK som flera remissinstanser framhål- ler, att goda kunskaper i enskilda förkunskapsämnen av färdighctska- ' raktär — främst matematik och moderna språk -— har stor betydelse för framgång i vissa högskolestudier. KK:s förslag att blivande sökande till sådan utbildning bör få klara och bestämda informationer om att deras framtida studieresultat är starkt beroende av förkunskaper i dessa äm- nen är därför enligt min mening b'eaktansvärt. Jag delar kommitténs

Prop. 1975: 9 453

uppfattning, vilken vunnit stöd hos många remissinstanser,. att behörig- hetsreglerna inte i detalj bör reglera vilka betyg som skall fordras i en- skilda ämnen utan att det är de sökandes kunskapsnivå i förkunskaps- ämnena tillsammantagna som normalt är väsentligast och därför bör regelfästas. .

Jag ansluter mig således till KK:s förslag att för behörighet till viss utbildning i högskolan skall krävas ett betygsmedelvärde av lägst 3,0 i de ämnen som är uppställda som särskilda förkunskapskrav för utbild- ningen i fråga.

Jag är medveten Om att en bestämmelse av detta slag innebär i viss mån skärpta krav i jämförelse med dagens förhållanden. Det kan således komma att finnas personer som i dag är behöriga till en viss utbildning men som enligt de nu föreSIagna reglerna inte får behörighet. Enligt min uppfattning är detta en konsekvens som man måste vara beredd att ta, om man vill att förkunskapskraven skall fylla funktionen att garantera kunskaper som är tillräckliga för studierna oavsett vilka konkurrensför- hållanden som råder vid utbildningen.

Hur många som på detta sätt inte skulle bli behöriga i jämförelse med dagens förhållanden kan inte beräknas med någon större grad av säker- het. En viss del av dem som i dag studerar i högskoleutbildning har ett medelbetyg under 3,0. Om detta också skulle innebära att många har lägre medelbetyg än 3,0 i de särskilda förkunskapsämnena, blir kravet större på goda möjligheter att skaffa. sig erforderliga förkunskaper ge- nom behörighetskomplettering. Denna fråga har jag berört redan i sam- band med att jag behandlade den allmänna behörigheten och jag åter- kommer till den i det följande.

KK har, som jag förut antytt, förutsatt att vissa allmänna riktlinjer för utformning av de Särskilda förkunskapskraven skall anges av rege- ringen. Jag avscr också att föreslå regeringen att meddela sådana rikt- linjer i huvudsaklig öVerensstämmelse med kommitténs förslag.

De särskilda förkunskapskraven för en allmän utbildningslinje skall enligt vad jag förordat i det föregående ingå i utbildningsplanen, vilken skall fastställas centralt. För lokala och individuella utbildningslinjer och för enstaka kurser Skall enligt mina förslag utbildningsplaner och kursplaner och därmed de särskilda förkunskapskraven fastställas lokalt. - I samtliga fall skall de allmänna riktlinjerna gälla. Kraven på över- ensstämmelse mellan beslut som fattas på olika nivåer blir därvid störst med avseende på sådana kurser som dels kan ingå i allmän utbildnings- linje, dels också kan ingå i lokal eller individuell utbildningslinje samt läsas som enstaka kurs.

Jag går nu över till KK:s förslag till särskilda förkunskapskrav för vissa utbildningar. I linje med vad jag förut anfört avstår jag från att kommentera detaljer i förslaget. Det är här till stor del fråga om angelä-

Prop. 1975: 9 454

genheter för den myndighet som har att utfärda tillämpningsföreskrifter till rcgerin gens bestämmelser, innehållande allmänna riktlinjer.

KK har utförligt uppehållit sig vid krav på förkunskaper i svenska och engelska för olika utbildningslinjer i högskolan. Dessa båda ämnen är de enda i vilka alla sökande med skolmässig förutbildning måste upp- visa dokumenterade förkunskaper av viss omfattning för att få allmän behörighet. I ämnet engelska skall också, enligt vad jag förordat i det föregående, sökande med behörighet grundad på ålder och yrkesverk- samhet dokumentera samma förkunskaper som sökande i övriga behö- righetsgrupper.

1972 års principbeslut angående de allmänna behörighetsvillkoren in- nebar den ändringen i förhållande till kompetensutredningens förslag att krav uppställdes på kunskaper motsvarande minst två årskurser svenska enligt lärokursen på social linje. I sin motivering för denna förändring framhöll min företrädare att goda kunskaper i svenska har stor bety- delse både för de fortsatta studierna och för den kommande yrkesrollen samt att kraven på goda kommunikationsfärdigheter ökar inom alla yr- kesområden. KK har, efter att ha anlyserat innehållet i ämnet svenska på olika linjer i gymnasieskolan och kraven på kunskaper i svenska inom skilda utbildningslinjer i högskolan, tagit den ställningen att flerta- let linjer i högskolan vad avser ämnet svenska bör kunna bygga på det allmänna behörighetsvillkoret. Jag ansluter mig till kommitténs bedöm— ning i detta avseende. Till KK:s förslag att det för viss utbildning skall uppställas krav på tre årskurser svenska återkommer jag i det följande.

Beträffande förkunskaper i engelska föreslår KK att några krav ut- över clet allmänna behörighetsvillkoret inte skall ställas för tillträde till alla de utbildningslinjer där behovet av sådana förkunskaper främst mo— tiveras av behovet att kunna läsa engelskspråkig litteratur, dvs. flertalet utbildningslinjer i högskolan. Kommittén har emellertid konstaterat att det allmänna behörighetsvillkoret ger utrymme för en mycket stor sprid— ning av de studerandes förkunskaper genom att ämnet på social linje fö- rekommer i antingen en allmän kurs eller en särskild (mer omfattande) kurs. Som jag berört i det föregående år förhållandena likartade på andra tvååriga linjer i gymnasieskolan. KK föreslår mot denna bak- grund att de som i gymnasieskolan läst allmän kurs i engelska och därvid inte erhållit betyg över 3, liksom de som läst särskild kurs och inte erhållit betyg över 2, starkt skall rådas att ytterligare förkovra sig i engelsk läsning, innan de söker till högre utbildning. Kommittén menar vidare, att de som behörighetskompletterar i engelska bör få rådet att inrikta sig på lägst betyget 3 i särskild kurs och att det är angeläget att ge dessa sökande möjlighet att pröva sin läsförmåga i ett särskilt prov.

För egen del anser jag det utomordentligt viktigt att blivande stude- rande får en korrekt information om studiernas krav. De undersök- ningar som genomförts beträffande vissa högskolestuderandes kunska-

Prop. 1975: 9 455

per i engelska och som redovisats av KK har övertygat mig om' att kom- mitténs förslag på denna punkt är välgrundat. Jag biträder därför försla- get och ämnar i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att, i samarbete med UKÄ, undersöka möjligheterna att utforma ett läs- förståelseprov i engelska samt att lägga fram förslag om i vilka former ett sådant prov skall kunna erbjudas dem som önskar genomgå det, oav- sett behörighetsgrund.

KK har begränsat sina förslag om särskilda förkunskapskrav till så- dana utbildningsvägar som i dag bygger på de allmänna behörighetsvill- koren för tillträde till högre utbildning.

Tyngdpunkten har därvid i enlighet med kommitténs direktiv legat på de nuvarande fria fakulteternas utbildning. Vad avser förkunskaps- kraven till de utbildningslinjer som f. n. har antagningsbegränsning har utredningsuppdraget närmast avsett en teknisk översättning av de nu- varande bestämmelserna. De förslag till särskilda förkunskapskrav som KK här lagt fram bör kunna utgöra tämligen bestämda ramar för myn- digheternas handlande. Jag anser det också självklart att man, för dessa och andra utbildningslinjer där utbildningens uppbyggnad och innehåll ger små eller inga möjligheter att följa alternativa studiegångar, skall kräva att samtliga förkunskapskrav är uppfyllda före studiernas början.

Annorlunda förhåller det sig med de utbildningslinjer inom de nu— varande filosofiska fakulteterna som även i framtiden, enligt vad jag fö— reslagit i det föregående, kommer att vara uppbyggda av kurser som kan kombineras på skilda sätt för olika studerande inom en och samma utbildningslinje. KK:s förslag innebär, när det gäller de av U 68 före- slagna allmänna utbildningslinjerna inom de nuvarande filosofiska fa- kulteternas område, att det för var och en av linjerna skall finnas för- kunskapskrav som avser behörighet inte bara till de första terminernas studier utan också till flertalet av de studiekurser som därefter kan bli aktuella vid fullföljande av studier på linjen i fråga. På denna punkt är jag inte beredd att biträda KK:s förslag, detta med hänsyn till att jag i det följande kommer att förorda, att antagningen inom det berörda området skall göras inte till en linje i dess helhet utan första gången till i princip det första årets studier och därefter successivt.

De särskilda förkunskapskraven bör enligt min mening vid varje antagningstillfälle formellt endast relateras till de studier som antag- ningen avser. Självfallet är det med en sådan ordning likväl angeläget att den enskilde redan inför den första antagningen informeras om kra- ven för olika tänkbara studiealtemativ och kontrollerar sin behörighet för önskad studieväg. Jag ser det emellertid som en fördel att man inte formellt behöver ställa upp förkunskapskrav som kan komma att sakna relevans för den enskilde beroende på hans val av fortsatt studieväg.

Jag övergår nu till att lägga vissa synpunkter på de krav i enskilda ämnen som KK föreslår för behörighet till skilda linjer och kurser.

Prop. 1975: 9 456

Beträffande ämnet svenska delar jag KK:s mening att kunskaper inot- svarande tre årskurser svenska i gymnasieskolan bör vara ett krav för studier i bl. a. svenska, historia och moderna språk. Enligt min uppfatt- ning bör samma krav på förkunskaper i svenska uppställas för bl. a. ut- bildningarna vid nuvarande juridisk och teologisk fakultet.

KK föreslår att kunskaper motsvarande tre årskurser samhällskun- skap skall krävas för studier inom ett flertal samhällsvetenskapliga äm- nesområden samt för juridiska studier och studier vid socialhögskola. . Ett stort antal remissinstanser, bl. a. SÖ och UKÄ, avvisar detta förslag, som innebär en skärpning av nuvarande krav för flertalet berörda ut- bildningar och bl. a. skulle innebära att sökande från naturvetenskaplig och teknisk linje samt vissa sökande från humanistisk linje måste komplettera sina kunskaper i ämnet. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning att två årskurser samhällskunskap på tre- eller fyraårig lin- je eller på tvåårig social eller ekonomisk linje ger tillräckliga förkunska- per för nämnda studier.

KK föreslår vidare att man för vissa utbildningslinjer, motsvarande utbildningen inom nuvarande medicinsk, odontologisk och farmaceu- tisk fakultet, vid jordbrukets högskolor samt i vissa studiekurser inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet, i förkunskapshänseende skall lik- ställa ämnet naturkunskap på social linje med ämnet biologi. Jag vill i anslutning härtill först framhålla att det enligt min uppfattning i princip är önskvärt att särskilda förkunskapskrav kan uppfyllas genom ämnen från olika linjer i gymnasieskolan, även om full identitet inte råder mel- lan dessa ämnen med avseende på innehåll och omfattning. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag emellertid att ämnet naturkun- skap på social linje inte ger en tillräckligt omfattande förutbildning i de moment av biologiämnet som är väsentliga för studierna på här aktuella utbildningslinjer i högskolan.

KK har formulerat sina förslag till förkunskapskrav i olika ämnen i termer av gymnasieskolans ämnen, betyg, årskurser och linjer. Detta torde vara nödvändigt med hänsyn till behovet av att ha ett entydigt un- derlag för informationen till de sökande men är också naturligt med hänsyn till att flertalet sökande sannolikt kommer att redovisa si-n- behö- righet i sådana termer. Som KK också framhåller är det emellertid ange- läget att det-ta sätt att uttrycka förkunskapskraven inte leder till före- ställningen att genomgången kurs i gymnasieskolan är det enda sätt på vilket ett förkunskapskrav kan uppfyllas. I likhet med vad som fram- hållits beträffande den allmänna behörigheten är det viktigt att, även vad avser särskilda förkunskapskrav, en sökande som har reell kompe- tens för en utbildning inte hindras av formella skäl.

Jag ansluter mig till KK:s förslag att sökande med folkhögskolebehö- righet och sökande från vissa med gymnasieskolan jämförbara utbild- ningsvägar, även när det gäller särskilda förkunskapskrav, skall kunna

Prop. 1975: 9 457

få tillgodoräkna sig de kunskaper de har. Jag finner det också utomor- dentligt viktigt att, som KK föreslår med instämmande av många rc- missinstanser, sådana kunskaper och färdigheter som förvärvats genom icke skolmässig utbildning och genom yrkesverksamhet skall kunna god- tas som förkunskaper efter bedömning i varje särskilt fall.

Sammanfattningsvis finner jag att, med de få undantag som jag redo- visat i det föregående, KK:s förslag till utformning av särskilda förkun- skapskrav är väl ägnat att ligga till grund för arbetet inom de myndig- heter som har att fastställa sådana krav för de av kommittén behandlade utbildningarna.

Vid de utbildningslinjer och kurser i den framtida högskolan, för vilka KK inte funnit anledning att lägga fram förslag, bör kommitténs allmänna riktlinjer, till vilka jag anslutit mig, kunna gälla. Även KK:s detaljförslag till särskilda förkunskapskrav bör kunna tjäna till led- ning för vederbörandc myndigheter vid utformningen av de särskilda förkunskapskraven för olika linjer. Jag vill här framhålla att i de be- dömningar som därvid görs bör ingå att överväga om särskilda förkun- skapskrav över huvud taget behöver uppställas för en utbildning. För vissa utbildningar inom kulturområdet torde det exempelvis, med något undantag, inte behöva uppställas några krav utöver de krav på anlag och färdigheter som Utbildningarnas speciella karaktär ställer.

I det föregående har jag berört behovet av goda möjligheter att kom- plettera en utbildning i gymnasieskolan för att uppnå allmän behörighet. Jag har därvid förordat bl. a. att vissa åtgärder i enlighet med KK:s för- slag skall vidtas inom den gymnasiala vuxenutbildningen. Vad jag i det sammanhanget anfört gäller självklart i tillämpliga delar även möjlighe- terna att komplettera kunskaper för att uppnå särskild behörighet.

För personer som efter en tids yrkesverksamhet söker utbildning i enstaka kurser anser KK att förkunskapskraven huvudsakligen bör ha en informerande funktion. Under förutsättning att de sökande, bl. a. inom ramen för samhällets studie- och yrkesorientering, kan få till- räckliga informationer om studiernas krav bör de enligt kommittén själva kunna bedöma om de har tillräckliga förkunskaper för en till- tänkt utbildning. Några krav på dokumenterade förkunskaper skulle således inte behöva ställas.

Jag finner KK:s förslag väl överensstämma med de allmänna prin- ciperna för en breddning av möjligheterna för olika grupper av utbild- ningssökande att få sina önskemål tillgodosedda inom högskoleutbild- ningen.-Personer som uppnått allmän behörighet på grundval av ål- der och yrkesverksamhet får anses ha förvärvat en sådan mognad att det är rimligt att utgå från att de själva, på grundval av den information de får från läroanstalterna, kan göra bedömningar av sina förutsättning- ar i förkunskapshänseende. Också mot bakgrund av erfarenheterna av den nuvarande försöksverksamheten med vidgat tillträde till högre ut-

Prop. 1975: 9 458

bildning, där regler av denna innebörd i viss utsträckning tillämpas, anser jag det rimligt att pröva den föreslagna ordningen. Självfallet får erfarenheterna av denna följas fortlöpande och eventuella förändringar aktualiseras om så visar sig nödvändigt.

6. Antalet studerande i högskoleutbildning m. m. Urval och antagning

6.1. Bakgrund och utgångspunkter

Studerandeantalet i högskoleutbildning ökade starkt under 1960-talet. En väsentlig förklaring till expansionen var reformerna inom skolområ- det, som bl. a. ledde till att antalet elever som årligen lämnade gymna- siet i det närmaste trefaldigades under en tioårsperiod. Även en ökad frekvens för övergång till eftergymnasiala studier, tillkomsten av nya ut- bildningsmöjligheter bl. a. i Umeå och Linköping och vid universitets— filialema samt förbättringar av de studiesociala förmånerna och till- strömning av allt fler studerande utan fullständig gymnasieutbildning hörde till bilden. Arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft med läng- re utbildning var generellt sett hög.

Den växande efterfrågan på högre utbildning fick till stor del mötas av universitetens s.k. fria fakulteter, dvs. de filosofiska, juridiska och teologiska fakulteterna. Antalet förstagångsinskrivna vid dessa fakulteter ökade från ca 6 000 läsåret 1960/61 till ca 27 000 läsåret 1968/69. Ex- pansionen var, som jag berört i det föregående, inte problemfri. Bl. a. var den svår att förena med den förnyelse av utbildningen som det kraf- tigt ökade studerandeantalet i sig hade motiverat. Också övriga utbild- ningar vid universitet och högskolor byggdes ut kraftigt under perioden. Antalet nybörjarplatser i utbildningar med antagningsbegränsning ökade från ca 3 000 läsåret 1960/61 till ca 7 000 läsåret 1970/71. Expansionen avsåg här framför allt eivilingenjörsutbildningen, läkarutbildningen och socionomutbildningen. I övrig eftergymnasial utbildning ökade antalet nybörjarplatser under 1960-talet från ca 7 000 till ca 16 000. De mest expanderande utbildningarna var här klasslärar-, förskollärar-, sjukskö- terske— och 1aboratorieassistentutbildningarna m. fl. samt utbildningarna till systemman och programmerare.

Fr.o.m. läsåret 1969/70 har den totala tillströmningen till högsko- leutbildning minskat till följd av en minskning av tillströmningen till de fria fakulteterna. Antalet förstagångsinskrivna vid dessa fakulteter mins- kade från ca 27 000 läsåret 1968/69 till ca 17 000 läsåret 1973/74. Anta- let läsåret 1974/75 kan inte slutligt anges men torde vara i huvudsak lika stort som föregående läsår.

Arbetsmarknaden kunde inte utan vidare erbjuda det kring år 1970 kraftigt ökande antalet examinerade från de ofta mindre yrkesinriktade

åProp. 1975: 9 459

utbildningarna vid filosofisk fakultet arbeten och begynnelselöner som svarade mot deras förväntningar. Dessa anpassningssvårigheter kom därtill att sammanfalla med konjunkturnedgången under 1970-talets första år. Den ändrade benägenheten att studera vidare torde till stor -del ha sin förklaring 'i dessa förhållanden.

Den minskade tillströmningen till de fria fakulteterna har delvis ba- lanserats av en fortsatt utbyggnad av andra universitets- och högskoleut- bildningar. De senaste åren har det dock inte funnits sökande till alla ut- bildningsplatser vid de tekniska fakulteterna.

Under 1960-talets eXpansions'period var de studerandes köns- och "ål-' -dersfördelning relativt stabil vid universitet och högskolor. Kvinnornas andel av de nyinskrivna var ca 40 procent. Den minskade tillström- ningen under senare år har lämnat könsfördelningen relativt oföränd- rad. Stora skillnader föreligger dock mellan olika utbildningar. Jag återkommer till denna fråga i det följande. Åldersfördelningen har änd- rats märkbart, främst vid de filosofiska fakulteterna. Hösten 1970 var ' ca 25 procent av de nyinskrivna här äldre än 24 år. Motsvarande ålders— grupps andel hösten 1974 uppgick till ca 40 procent. Den starka för- skjutningen i åldersfördelningen beror på att antalet äldre studerande som sökt sig till universitet och högskolor varit i stort sett oförändrat de senaste åren samtidigt som antalet yngre minskat.

Parallellt med den snabba ökningen av studerandeantalet pågick en långsam men tydlig utjämning av fördelningen mellan olika social— grupper av rekryteringen till universitet och högskolor. I slutet av 1960- -talet utgjorde nyinskrivna från arbetarhem ca 23 procent av samtliga nyinskrivna, sedan motsvarande andel vid början av årtiondet varit ca 16 procent. Under de senaste åren har den andel av de nyinskrivna som kommer från arbetarhem varit i stort sett oförändrad, ca 23 procent.

U 68 framhåller att utbildningsplaneringen bör syfta till att tillgodose både individernas önskemål om utbildning och samhällets behov av ut- bildad arbetskraft. Fördelningsaspekterna måste enligt utredningen ges stor Vikt. Av avgörande betydelse för högskoleutbildningens omfattning måste vara de resurser som samhället kan ställa till förfogande. Åtskil- liga remissinstanser, bl.a. UKÄ, SÖ, AMS, LO, TCO, Svenska kom- munförbundet, Landstingsförbundet samt SAF/SI ansluter sig till utred- ningens synsätt härvidlag.

Några remissinstanser, bl. a. SFS och Sveriges elevers centralorgani- sation (SECO), menar att dimensioneringen i huvudsak bör grundas på individernas efterfrågan på högre utbildning. Undantag bör göras endast för vissa snävt yrkesinriktade eller mycket kostnadskrävande utbildning- .ar. I några yttranden åter, bl. a. från SACO, Statstjänstemännens riks- förbund (SR) och Elevförbundet, förordas att högskoleutbildningens dimensionering primärt skall styras av arbetsmarknadens behov av ut- bildad arbetskraft.

Prop. 1975: 9 ' 460

För egen del får jag anföra följande. Individernas efterfrågan på högskoleutbildning har, bl. a_. att döma av de senaste årens erfarenheter, ett starkt samband med den rådande si- tuationen på arbetsmarknaden och varierar kraftigt från period till pe- riod. U 68:s förslag om den grundläggande högskoleutbildningens di- mensionering har som ett syfte att undvika olägenheter av det slag som svängningar i studerandetillströmningen medför och ge större fasthet åt planeringen. Ett annat syfte med förslaget är att-skapa bättre förut- sättningar för statsmakterna att göra avvägningar såväl mellan högsko- leutbildning och andra ändamål som mellan olika slag av högskoleut— bildning.

I en del remissyttranden och i den allmänna debatten har U 68:s för- slag om en fastare planering också inom de nuvarande fria fakulteternas område hävdats vara inaktuellt mot bakgrund av den f. n. låga tillström- ningen till högskoleutbildningen. Dimensioneringsfrågan måste emeller- tid enligt min mening ses i ett vidare och mer långsiktigt perspektiv än det som ges av det dagsaktuella läget. En tids låg tillströmning kommer med all sannolikhet att följas av en period av på nytt ökad efterfrågan. En sådan ökning kan bli dramatisk. Som U 68-beredningen framhållit är det viktigt att hålla beredskap inför en förändring av efterfrågan i denna riktning.

Kraftiga svängningar i tillströmningen får olyckliga konsekvenser för både de enskilda, utbildningssystemet och arbetslivet. Mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter finns det anledning att särskilt beakta de betydande svårigheter som kan uppstå i läroanstalternas planering och i strävandena att öka anställningstryggheten för den i utbildningen enga- gerade personalen. Frågan om fördelningen av de totalt tillgängliga re— surserna på olika slag av högskoleutbildning med hänsyn till både ar- betslivets behov och individernas önskemål är givetvis också av bety- delse i sammanhanget. Det är uppenbart att en fördelning som så långt möjligt tillgodoser både de enskildas önskemål och arbetslivets behov förutsätter att alla delar av högskoleutbildningen kan vägas mot var- andra i en sammanhållen planering. Inte minst viktiga är vidare de för— utsättningar för decentralisering av beslutanderätt rörande utbildnings- utbudels inriktning och närmare dimensionering som en fastare över- gripande planering ger. Slutligen är det för mig självklart att statsmak- - terna skall ha möjlighet att avväga de samlade resurserna för högskole- utbildning mot insatser inom andra områden.

Jag anser det mot den angivna bakgrunden inte vare sig rimligt eller möjligt att högskoleutbildningens kapacitet i framtiden skall bestämmas enbart utifrån individernas efterfrågan på utbildning. Detta gäller i frå- ga om både den totala kapaciteten och dess fördelning på olika utbild- ningar även om, särskilt i det senare fallet, individernas önskemål hör till de faktorer som bör tillmätas stor vikt i planeringsarbetet. Men högsko-

"Prop. 1975: 9 461

leutbildningens omfattning kan inte heller bestämmas enbart efter beho- 'vet av utbildad arbetskraft. Detta följer redan av svårigheterna att göra prognoser av arbetsmarknadens efterfrågan. Sådana prognoser kommer .alltid att vara behäftade med betydande osäkerhet. Flera remissinstanser betonar, liksom U 68, osäkerheten i de för utredningens räkning utförda kalkylerna. Prognossvårigheterna är inte endast tekniska. Det är också så att efterfrågan på arbetskraft med viss utbildning inte är-absolut till sin karaktär. Den påverkas av den utbildningsmässiga sammanSätt- ningen av den grupp som söker sig ut på arbetsmarknaden. Vidare kan prognoserna själva lätt få en styrande effekt på individernas utbildnings- val och därmed bidra till ogynnsamma svängningar i tillströmningen till olika utbildningar. Bedömningar av arbetslivets behov av utbildade, där hänsyn tas till målen för utveckling av bestämda sektorer av samhället, bör likväl enligt min mening tillmätas betydande vikt vid fördelningen av utbildningskapacitcten på bl. a. yrkesutbildningssektorer. Det förtjä- nar att påpekas att den nuvarande ordningen för dimensionering av högskoleutbildningen —— med en sektor som har fritt tillträde och en som inte har det — ger begränsade möjligheter att över huvud ta häp- syn till bedömningar av detta slag.

Mot denna bakgrund ansluter jag mig —— liksom åtskilliga remissin— stanser och U 68—beredningen — till U 68:s uppfattning att såväl arbets— livets behov av utbildad arbetskraft som individernas behov av utbild- ning bör vara vägledande för utbildningsplaneringen. Den i sista hand bestämmande faktorn för samhällets insatser för högskoleutbildning måste vara de resurser som kan ställas till förfogande för detta ändamål, sedan avvägningar gjorts mot insatser inom andra delar av utbildnings- väsendet och inom andra områden av samhällsverksamheten. Till frågan om en generell antagningsbegränsning som ett hjälpmedel för att för- verkliga en planering efter dessa riktlinjer, såväl totalt som när det gäller fördelning på bl.a. yrkesutbildningssektorer, återkommer jag i det följande.

Många remissinstanser framhåller att de av prognosinstitutet vid sta- tistiska centralbyrån (SCB) utförda behovs- och utflödesberäkningarna lämnar värdefulla bidrag till kunskapen om förhållandet mellan utbild- ning och arbetsmarknad. Andra är mer tveksamma vad gäller behovs- beräkningarna. För egen del vill jag betona att prognoser av detta slag endast är ett av flera underlag för planeringen. Som jag förut berört är det också med hänsyn till arbetsmarknadens föränderlighet viktigt att prognosarbetet utgår från vidare sektorer av utbildning och arbetsmark- nad och inte syftar till en finfördelning på enskilda yrkesområden. Jag vill även peka på den allmänna svårigheten att göra nationella pro- gnoser i ett litet land som är starkt beroende av en svårbedömd interna- tionell utveckling.

Likväl anser jag att material av det aktuella slaget är av stort värde

Prop. 1975: 9 462

för den övergripande kvantitativa utbildningsplaneringen. Som fram- hålls i flera yttranden är det angeläget att den använda modellen vida- reutvecklas och att beräkningar med användning av modellen fortlö- pande genomförs. Bl.a. sysselsättningsutredningens arbete bör här ge nya förutsättningar och möjligheter. Självfallet måste beräkningarna kompletteras med underlag och analyser av annat slag, t. ex. rörande ur- vals- och anpassningsmekanismer. Undersökningar av den typ U 68 re- dovisat i sina rapporter bör därför föras vidare och utvecklas. Detta an- kommer främst på AMS, SCB, SÖ och UKÄ.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Kapaciteten för utbildningslinjer

U 68 har arbetat med en planeringsperiod för dimensioneringen av den grundläggande högskoleutbildningens linjer som sträcker sig från läsåret 1976/77 t. o. m. läsåret 1983/84. Planeringen för en så lång period måste nödvändigtvis ske under betydande osäkerhet. Utredning- en redovisar därför i sitt förslag till dimensionering två planeringsgrän- scr. En nedre planeringsgräns har föreslagits främst utifrån en bedöm- ning aV behovet av högskoleutbildad arbetskraft. En övre planerings- gräns har också föreslagits, varvid en bedömning gjorts av vilka resurser som kan ställas till förfogande för att möta en större efterfrågan på hög- skoleutbildning. Antagningskapaciteten för olika utbildningslinjer skall sedan enligt förslaget bestämmas årligen på ett sådant sätt att den sam- lade kapaciteten kommer att ligga mellan de angivna planeringsgränser- na.

Åtskilliga remissinstanser liksom U 68—beredningen finner den före- slagna ordningcn användbar. Också enligt min mening är det mycket som talar för utredningens planeringsmodell. Det är självfallet vanskligt att detaljplanera enskilda utbildningslinjers eller linjegruppers kapacitet över en längre tidsrymd. Om man väljer ordningen med en totalram med en övre och en nedre gräns får man möjlighet att fortlöpande ompröva kapaciteten för olika utbildningslinjer med hänsyn till nya informationer om individernas efterfrågan på utbildning och arbetslivets behov av ut- bildad arbetskraft. För högskoleorganisationen bör systemet ge önskvärd stadga i planeringshänseende.

Vid bedömningen rörande den nedre gränsens läge har U 68 utgått från bl. a. de utflödes- och behovsberäkningar som utförts av SCB. En- ligt dessa kommer utflödet från utbildningsväsendet och arbetsmarkna- dens nyrekryteringsbehov av personer med s.k. fullständig högskoleut- bildning, dvs. i princip utbildning som slutförts till examen, att vara i balans under perioden 1975/80, om tillströmningen följer det lägre be- räkningsalternativet. Tendenser till brist på arbetskraft med fullstän- dig högskoleutbildning kan enligt utredningens bedömning väntas upp-

Prop. 1975: 9 463

stå efter hand, om utflödet under någon längre period skulle ligga kvar på denna nivå. En antagningskapacitet som ansluter till det lägre alternativet, ca 37 000 studerande i utbildningslinjer, bör därför enligt U 68:s mening vara ett minimum för planeringsperiodens början. Det kal- kylerade nyrekryteringsbehovet ökar enligt SCB:s beräkningar från pe- rioden 1965/70 till perioden 1975/80 i en sådan takt att en fortsatt ök- ning av antagningen med 2 procent årligen synes motiverad. Utred- ningen föreslår mot denna bakgrund att den nedre planeringsgränscn läggs vid 37 000 antagningsplatser i utbildningslinjer läsåret 1976/77 och ökas med 2 procent årligen.

I några yttranden ifrågasätts, mot bakgrund av tendenserna under de senaste åren, om tillströmningen kommer att nå upp till den föreslagna nedre planeringsgränsen redan läsåret 1976/77. Exempelvis påpekar SCB, som i sitt yttrande gjort en viss uppföljning av beräkningarna un- der hänsynstagande till tillströmningen läsåret 1973/74 till universitet och högskolor, bl.a. att andelen studerande som angett avsikt att ta examen minskat påtagligt de senaste åren. Också U 68-beredningen har anfört att den nedre planeringsgränscn sannolikt inledningsvis bör ligga något lägre än U 68 förutsatt.

Vad gäller nuläget är det vanskligt att mera exakt ange kapaciteten för utbildningslinjer inom högskolan. I högskoleutbildningar med antag- ningsbegränsning finns ca 25 000 antagningsplatser. Antalet förstagångs- inskrivna vid de fria fakulteterna var som nämnts läsåret 1973/74 ca 17 000 och torde vara ungefär detsamma innevarande läsår. Alla stude— rande vid de filosofiska fakulteterna avser inte att fullfölja studierna till en examen. En stor del följer endast någon enstaka kurs. I de beräk- ningar som utfördes för U 68 antogs att i genomsnitt ca 60 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet påbörjar studier på vad som mot- svarar utbildningslinjer. Om detta antagande tillämpades på dagens till- strömningssiffror skulle kapaciteten för utbildningslinjer f. n. motsvar ca 36000 nybörjarplatser. De uppgifter om studieavsikt som numera lämnas i samband med inskrivning tyder emellertid på att antalet stude- rande på utbildningslinjer kan vara lägre. Hösten 1974 uppgav sålunda ca 40 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet att de avsåg att studera fram till examen. Om denna uppgift om examensavsikt godtas som mått på andelen studerande på utbildningslinjer motsvarar kapaci- teten för linjer f. n. endast ca 33 000 nybörjarplatser.

Enligt min mening kan intresset för studier i en studieorganisation som reformerats enligt mina förslag i det föregående knappast bedömas utifrån de uppgifter om studieavsiktcr som f. n. avges av studerande vid de filosofiska fakulteterna. Också SCB menar att det är osäkert om stu- derande som nu i samband med inskrivningen anger att de inte har för avsikt att ta examen är jämförbara med dem som, om U 68:s förslag förverkligas, kommer att studera enstaka kurser. Nuläget är således

Prop. 1975: 9 464

oklart. Det är dessutom ovisst om ett genomförande av de nya behörig— hetsreglerna ger en så stor effekt på tillströmningen redan i planerings- periodens början som antagits i SCB:s kalkyler. '

För att underlätta övergången till de nya planeringsmetoderna bör den totala antagningskapaciteten för utbildningslinjer läsåret 1977/78 enligt min mening fastställas med utgångspunkt i den kända volymen av motsvarande utbildning läsåret 1976/77 och med beaktande av då aktuella tendenser i efterfrågan. Mot bakgrund av i dag tillgängligt material gör jag bedömningen att planeringsarbetet tills vidare bör kunna utgå från en nivå av omkring 35 000 nybörjarplatser i utbildningslinjer.

En alltför låg studerandetillsttömning kan på sikt leda till problem i fråga om arbetslivets försörjning med högskoleutbildad arbetskraft. Dessutom kan den leda till ogynnsamma svängningar av det slag jag be- rört i det föregående. Det är givetvis svårt att mera exakt ange var en miniminivå för antagningen till högskoleutbildning bör läggas. Den nedre planeringsgränsen bör dock enligt min mening kunna sänkas nå- got i förhållande nu U 68:s förslag. '

Jag räknar bl. a. med ett lägre nyrekryteringsbehov än U 68 i fråga om administrativ och ekonomisk yrkesutbildning samt utbildning för un- dervisningsyrken. I enlighet med vad jag anfört i det föregående be- träffande gränsdragningen mellan gymnasieskolan och högskolan räknar jag Vidare med att vissa högre specialkurser, som av utredningen be— traktats som högskoleutbildning, även fortsättningsvis skall tillhöra gymnasieskolan. Mot denna bakgrund gör jag bedömningen att den nedre planeringsgränsen för en femårsperiod bör anpassas till en antag- ningskapacitet av 33 000 platser läsåret 1977/78 med en årlig ökning därefter om 2 procent. Enligt min bedömning kan denna nivå under längre tid inte avsevärt underskridas utan att samhällets försörjning med högskoleutbildade äventyras. Till frågan om kapaciteten för ensta— ka kurser återkommer jag i det följande men vill redan här nämna att mina förslag innebär att denna del av utbildningsutbudet skall priorite- ras i den fortsatta utbyggnaden.

U 68 föreslår att en övre gräns för antagning till utbildningslinjer sätts vid ca 42 000 studerande läsåret 1976/77 och att den maximala ka- paciteten därefter tillåts öka med 2 procent årligen. I flera yttranden, bl. a. från LO och TCO, ifrågasätts om inte den sålunda föreslagna ra- men för antalet studerande i utbildningslinjer är för hög. Det är enligt de nämnda organisationerna angeläget att framför allt utbildningar som riktar sig till korttidsutbildade byggs ut. '

Så länge nuvarande tendenser står sig har den övre planeringsgränsen för den totala antagningskapaciteten i fråga om Utbildningslinjer främst principiellt intresse. Jag utgår tills vidare från en övre planeringsgräns av 38 000 studerande läsåret 1977/78 med en ökning-"av kapaciteten med 2 procent per år under en femårsperiod. '

Prop. 1975: 9 465

När det gäller fördelningen-av den samlade kapaciteten för utbild- ningslinjer på yrkesutbildningssektorer och olika slag av linjer har U 68 redovisat ett omfattande och förhållandevis detaljerat planeringsunder- lag som bör kunna ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet. Mot bakgrund av bl. a. de förändringar i förhållande till utredningens förslag som jag nyss förordat beträffande det totala antalet antagnings— platser finner jag inte anledning att nu ta ställning till kapaciteten för enskilda utbildningslinjer eller grupper av linjer läsåret 1977/78. Jag re- dovisar däremot i det följande med utgångspunkt i U 68:s material vissa riktlinjer för planeringen avseende de olika yrkesutbildningssektorerna m. m.

Allmänt ansluter jag mig till utredningens bedömning att en utbygg— nad av högskoleutbildningen såvitt avser linjer i första hand bör syfta till att tillgodose behoven av kortare klart yrkesinriktade utbildningar.

U 68 förordar att någon ytterligare utbyggnad av traditionell .teknisk högskoleutbildning inte skall planeras för de närmaste åren. På sikt bör dock enligt U 68:s mening antalet utbildningsplatser i högskoleutbild- ning med teknisk inriktning ökas. Den större delen av ökningen bör avse kortare utbildningslinjer, bl.a. yrkesteknisk högskoleutbildning. SACO, TCO och flera andra remissinstanser delar U 68:s bedömning.

Intresset för civilingenjörsutbildning har, som jag förut nämnt, de se- naste åren inte varit så stort att utbildningskapaciteten kunnat utnyttjas helt. Jag ansluter mig till U 6825 m. fl. bedömning att den fortsatta ut- byggnaden inom sektorn i första hand bör avse kortare utbildningar.

Till frågan om kapaciteten för yrkesteknisk högskoleutbildning under försöksverksamheten återkommer jag i det följande.

Behovet av kombinationer av teknisk och administrativ-ekonomisk ut- bildning liksom av teknisk utbildning och vårdutbildning bör, som U68 . förordat, uppmärksammas 1 framtiden. ' '

Prognosunderlaget pekar på en i stort sett balanserad arbetsmarknad under senare delen av 1970- -talet för personer med administrativ och ekonomisk högskoleutbildning. Det finns, menar U 68, mot bl.a. denna bakgrund skäl att här planera för en i huvudsak oförändrad kapacitet vid början av planeringsperioden. På sikt bör man enligt utredningens bedömning räkna med en måttlig ökning av antalet utbildningsplatser.

SACO anser den föreslagna antagningskapaciteten för administrativ och ekonomisk yrkesutbildning vara för hög. Bl. a. det ackumulerade överskottet av utbildade från 1970- talets första hälft bör enligt organi- sationen motivera en lägre kapacitet. Även vissa universitetsorgan till— råder en försiktigare bedömning av kapaciteten" inom området.

Också enligt min mening motiverar bl. a. det stora utflödet på arbets— marknaden under början av 1970- talet en viss återhållsamhet vid dimen- sioneringen av bl.a. den administrativa och ekonomiska yrkesutbild- ningen. Möjligheterna att tillgodose arbetsmarknadsbehovet genom vi- dareutbildning av yrkesverksamma torde dessutom vara särskilt goda

Prop. 1975: 9 466

inom detta område. Jag anser mot denna bakgrund att kapaciteten för administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning kan minskas något i förhållande till U68:s förslag för motsvarande utbildning. Minsk- ningen bör i huvudsak avse sådan utbildning som idag omfattas av lin- jerna 1, 2, 5, 6, 7, 8 och 9 enligt. 1969 års studieordning vid de filosofis- . ka fakulteterna. Även för nuvarande ettåriga specialkurser för utbildning av systemmän och programmerare och för tvåårig utbildning i admini— strativt systemarbete räknar jag med en lägre kapacitet än utredningen. Någon ökning av antalet utbildningsplatser i socionomutbildning anser jag inte vara aktuell f.n. I övrigt ansluter jag mig i huvudsak till de be- dömningar som gjorts av U 68.

I likhet med U 68 anser jag att dels utbildning med starka inslag av informationsbehandling och statistik, dels utbildning med kvalificerade språkliga inslag bör expandera. Även områdena marknadsföring och varudistribution bör, som utredningen förordat, uppmärksammas.

Utflödes- och behovsberäkningama talar för en jämförelsevis balanse- rad arbetsmarknadssituation under perioden 1975/80 för personer med högskoleutbildning inom vårdområdet. För vissa utbildningskategorier pekar dock beräkningarna" på brist. U 68 föreslår en något ökad kapaci- tet för vårdsektorn vid planeringsperiodens början. På sikt' bör enligt utredningens bedömning kapaciteten ökas ytterligare.

Flera nära berörda remissinstanser anser U 68:s förslag för vårdsek- ' torn vara realistiskt. Landstingsförbundet förordar en utbyggnad av ut- bildningen inom sektorn enligt det högre planeringsaltemativet. Social- styrelsen anser utredningens förslag till dimensionering vara i stort sett tillfredsställande från nu kända utgångspunkter.

Enligt min mening har U 68 gjort en på grundval av nu kända'förhål- landen rimlig bedömning av antagningskapaciteten för vårdyrkesutbild- ning. Jag räknar liksom utredningen med en något högre kapacitet för sektorn vid planeringsperiodens början än f.n. Ökningarna bör avse de kortare vårdutbildningama, tandhygienistutbildningen och logoped— utbildningen. På sikt räknar jag med att "utbildningskapaciteten inom sektorn bör ökas ytterligare något. ' " '

Prognosunderlaget pekar på en i huvudsak balanserad arbetsmark- nadssituation för högskoleutbildade med undervisningsinriktad utbild- ning under 1970-talet. U 68 föreslår en närmast oförändrad kapacitet för utbildning för undervisningsyrken under planeringsperioden.

Flera remissinstanser har varit tveksamma till utredningens kapaci- tetsförslag. SÖ, som sedermera föreslagit en betydande minskning av an— tagningskapaciteten inom delar av sektorn, anser de föreslagna talen alltför höga. SACO och TCO menar också att antagningstalen för ut- bildningarna till ämneslärare och klasslärare bör minskas.

Enligt min mening motiverar —— som statsrådet Hjelm-Wallén redovi- sat i samband mcd sin anmälan av anslagen till lärarutbildning för nästa

Prop. 1975: 9 . 467

budgetår (prop. 1975 : 1 bil. 10 s. 379) —— de nya beräkningar. av lärarbo— hoven som gjorts av SÖ en sänkning av antagningskapaciteten i förhål- lande till U 68:s förslag. Minskningarna bör avse ämneslärar- och klass-. lärarutbildningarna. För fritidspedagog- och förskollärarutbildningarna räknar jag samtidigt med en fortsatt kraftig utbyggnad med hänsyn till den fortsatta utbyggnaden av samhällets barnomsorg. Dimensioneringen av dessa utbildningar får övervägas ytterligare vid ställningstaganden till förslag från bamstugeutredningen och utredningen om skolans inre ar- bete.

Sektorn för utbildning för kultur— och informationsyrken är heterogen till sin karaktär. Prognosunderlaget är därför särskilt osäkert eeh svårt att använda för denna sektor. U 68 föreslår en viss ökning av antag- ningskapaciteten såväl för 1970-talets mitt som på längre sikt.

För egen del räknar jag inte med några större förändringar i kapaci- teten för utbildningar för kultur- och informationsyrken.

Vad slutligen beträffar lokala och individuella utbildningslinjer anser jag med hänsyn till dessa linjers stora betydelse som instrument för hög- skoleutbildningens förnyelseatt, trots den sänkning av den totala antag- - ningskapaciteten i förhållande till U 68:s förslag som jag förordat, kapa- citeten bör hållas på enhög nivå. '

6.3. Kapaciteten för enstaka kurser

Intresset för partiell högskoleutbildning har som jag tidigare nämnt ökat påtagligt under senare år.. Oftast efterfrågas sådan utbildning av personer som redan är yrkesverksamma och som har behov av fortbildé ning eller vidareutbildning. U 68 räknar med att efterfrågan på partiell utbildning även i framtiden kommer att öka starkt, inte minst om ut- ' bildningen sprids geografiskt. Utredningen föreslår en kapacitet för en- ' staka kurser som motsvarar ca 20 000 heltidsstudieplatserf läsåret 1976/77. Platsantalet bör därefter enligt utredningens mening ökas med ca 10 procent per år. .

U 68:s förslag om enstaka kurser har, som jag förut nämnt, bemötts mycket positivt av remissinstanserna. Den allmänna meningen har varit att denna del av utbildningsutbudet bör dimensioneras generöst. Jag an- sluter mig liksom U 68-beredningen till denna uppfattning. Enstaka kur— ser spelar en stor roll för möjligheterna att förverkliga principen åter- kommande utbildning. De bör anordnas så, att även människor som är bundna till andra orter än högskoleorter ges tillfälle till utbildning. Det är också viktigt att utbildningsmöjligheterna i enstaka kurser vidgas även ' " utanför de nuvarande filosofiska fakulteternas område.

Som jag berört i det föregående år det svårt att uppskatta det nu— varande antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna i" vad som när- mast motsvarar framtida enstaka kurser. Med utgångspunkt i de bedöm- '

Prop. 1975: 9 - 453

ningar som jag redovisat i samband med att jag behandlade kapaciteten för utbildningslinjer räknar jag med att f. n. 6 OOO—9 000 studerande år- ligen nyinskrivs för studier i'vad som motsvarar "enstaka kurser. Dessa studerande kan uppskattas ta utbildningsresurserna i anspråk under genomsnittligt mer än ett studieår vardera. Härtill kommer ett antal ti- digare inskrivna studerande —— med eller utan examen — som efter en tids yrkesverksamhet e. (1. återvänder till studier. Vidare finns inom den decentraliserade universitetsutbildningen —— i huvudsak också inom de filosofiska fakulteternas område -— f. n. omkring 1 000 studerande.

Jag erinrar om att enligt mina. förslag i det föregående också viss be- fintlig utbildning utanför de'filosofis'ka fakulteterna -— såsom vidareut- bildningen av klasslärare till ämneslärare och fortbildningen av jour— nalister — skall rymmas inom ramen för utbudet för enstaka kurser.

Jag räknar mot denna bakgrund med att kapaciteten för motsvarig- heten till framtida enstaka kurser f.n. uppgår till 10 000—15-000 hel- årsplatser. Liksom jag förordat beträffande utbildningslinjer bör kapa— citeten för enstaka kurser läsåret 1977/78 enligt min mening ansluta till kapaciteten för motsvarande utbildning läsåret 1976/77 och till då ak- tuella tendenser i efterfrågan på sådan utbildning, särskilt när det gäl- ler utbildning utanför de nuvarande filosofiska fakulteternas område.

Som jag anfört i det föregående räknar jag med att på sikt sådana utbildningsbehov som f.n. tillgodoses genom studieplansbundna uni- . versitetscirklar i studieförbundens regi bör kunna tillgodoses inom hög- skolans ram, bl. a. i samverkan med studieförbunden. Denna verksam- het bör då rymmas inom den samlade kapaciteten för enstaka kurser. Antalet studerande som deltar i studier inom cirklar av nämnda slag är' f.n. ca 9 000, i huvudsak deltidsstuderande. Om det utredningsarbete rörande kompetensfördelningen mellan det offentliga utbildningsväsen— det och studieförbunden, som jag förut berört, kommer.-att ge underlag för det inför läsåret ]977/78, bör kapaciteten för enstaka kurser nämn- da läsår dimensioneras med hänsyn även härtill.

I enlighet med U68:s och U68-beredningens förslag bör enstaka kurser ges hög prioritet i den fortsatta utbyggnaden av högskolan.

Hänvisningar till S6-3

  • Prop. 1975:9: Avsnitt 7

6.4. Gymnasieskolans dimensionering m.m.

Jag har i det föregående, i samband med frågan om återkommande utbildning, behandlat -U 68:s förslag om gymnasieskolans studieorga- nisation. -I syfte att bättre anpassa gymnasieskolans dimensionering till arbetsmarknadens behov och att göra kopplingen mellan dimensione- ringen av de mindre utpräglat yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan och högskoleutbildningen mindre fast föreslår U68 också att-andelen studerande i nämnda gymnasiala utbildning, dvs. treårig humanistisk naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig samt tvåårig social linje,

Prop. 1975: 9 - ' 469

successivt skall minskas från ca 30 procent till ca 25 procent av de stu- derande som antas till utbildning av minst ett års längd inom gymnasie- skolan. Ett stort antal remissinstanser och U68-beredningen har till- styrkt detta förslag.

Den av U 68 föreslagna; förändringen-av gymnasieskolans dimensio- nering har redan börjat förverkligas till- följd av elevernas utbildningsval- under de senaste åren. En allt' större andel av eleverna har sökt sig till mer utpräglat yrkesinriktade linjer. Hösten 1973 utgjorde de studerande på de nyssnämnda icke direkt yrkesinriktade linjerna mellan 28 och 29 procent av samtliga elever i gymnasieskolans första årskurs. Enligt min bedömning bör andelen studerande på. sådana linjer minskas ytterligare. Såväl tendenserna på arbetsmarknaden som det önskvärda'i att. planera för att elever, som genomgått mer utpräglat yrkesinriktad gymnasial ut- bildning, i ökad utsträckning studerar vidare i-högskolan talar för detta. En utveckling av gymnasieskolan i den riktningU68 föreslagit finner jag därför rimlig. De förslag som statsrådet Hjelm—Wallén lagt fram i prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 204) är ett- steg i denna riktning. Jag vill emel- lertid i sammanhanget framhålla följande.

Rekryteringen till bl. a. treårig naturvetenskaplig linje i gymnasiesko- lan har de senaste åren minskat påtagligt. Rekryteringsunderlaget för naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning har därigenomförsva- gats. Följden har blivit svårigheter att fylla den befintliga kapaciteten i högskoleutbildning inom dessa områden, något som på sikt kan leda till svårigheter att tillgodose arbetslivets-behov av- personer med sådan ut- bildning. De nya reglerna för behörighet till högskoleutbildning ger möjligheter att till naturvetenskaplig och-teknisk högskoleutbildning re- krytera nya studerandegrupper. I avvaktan på att- dessa möjligheter slår igenom i rekryteringen bör man enligt min mening inte vidta några åt-. gärder som ytterligare kan försvaga rekryteringen till bl. a. gymnasie— skolans treåriga naturvetenskapliga linje. Minskningen av studerande- antalet på icke yrkesinriktade linjer bör sålunda i första hand avse hu.- manistisk, samhällsvetenskaplig och social linje.

I sammanhanget vill jag ytterligare nämna följande. SCB framhåller i sitt yttrande över U 68:s förslag att utflödet på ar- betsmarknaden av personer med enbart grundskoleutbildning tenderar att kraftigt överstiga arbetsmarknadens efterfrågan. Inte minst de se-. naste årens ungdomsarbetslöshet antyder att detta.problem är allvarligt. Det fordras enligt min mening särskilda insatser för den grupp ungdo— mar som går ut i arbetslivet. med enbart grundskoleutbildning. En nära koppling mellan bl. a. arbetsmarknadspolitiska och. utbildningspolitiska insatser är här självklar. Sådana åtgärder övervägs f.n. av dels en sär— skild arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet, i vilken bl. a. finans— och arbetsmarknadsdcpartcmenten är företrädda-, dels sysselsättningsut- redningen.

Prop. 1975: 9 470

6.5. Urval och antagning

6.5.1. Inledning

Jag har i det föregående anslutit mig till U 68:s uppfattning att hög- skolan inom ramen för de totalt tillgängliga resurserna skall syfta till' att tillgodose såväl samhällets behov av utbildad arbetskraft som individer- nas behov av utbildning. I det sammanhanget har jag red0visat de skäl som enligt min mening talar för 'en fastare kvantitativ planering av hög- skoleutbildningen som helhet. Jag skall nu ta upp frågan om antagnings- begränsning som ett hjälpmedel för att'förverkliga en sådan planering.

De delar av den högre utbildningen, där antagningsbegränsning f.n. tillämpas, består —— bortsett från vissa, främst laborativa studiekurser ' vid de filosofiska fakulteterna — av fast organiserade utbildningslinjer. Antagningen, som vanligen är central, görs till en linje i dess helhet. 'Det är allmänt accepterat att ansökan krävs viss tid-före studiernas början och att det inte finns någon garanti för att den enskilde" får tillträde till den utbildning han helst önskar. Läroanstalternas planering" kan'utgå från ett fastställt antal utbildningsplatser, slutföras i god tid' före utbild- ningens början och också ta sikte på flera läsår. '

Till de delar av den högre utbildningen, där tillträdet f. n. är fritt,-hör några fast organiserade utbildningslinjer, nämligen vid de juridiska och teologiska fakulteterna samt ett mindre antal linjer vid de filosofiska fakulteterna. I huvudsak består emellertid den sektor av högskolan, som ' ' har fritt tillträde, av utbildningslinjer som inrymmer flera alternativ och ' större valfrihet för de studerande samt av kurser inom enskilda-ämnes- områden, allt inom de filosofiska fakulteternas 'område. Någon ansökan eller anmälan kräVS inte förrän i anslutning till studiernas början och - den enskilde har rätt att få tillträde till berörd utbildning vid varje läro- anstalt där den anordnas. Läroanstalternas planering måste grundas på antaganden om den kommande tillströmningen och får sedan justeras och slutföras först i samband med att utbildningen startar. Den kan i stort inte ta sikte på mer än det närmast följande läsåret.

Individernas efterfrågan -— ofta snabbt växlande— styr sålunda i dag- ensam dimensioneringen av vissa delar av den högre utbildningen". Detta ' sker i princip oberoende av dimensioneringen av de andra delarna, s'om styrs genom antagningsbegränsningar och med utgångspunkt bl. a. i ar— betslivets behov. Vissa remissinstanser anser att denna ordning bör be- varas med hänsyn till värdet av att individernas efterfrågan på utbild- ning helt kan tillgodoses inom någon del av högskolan. Enligt min me- ning är det emellertid angeläget attlsöka tillgodose deenskildas önske—- ' mål över hela högskolefältet. Från. denna utgångspunkt måste också en- skilda individers behov av en utbildning, som f. 11. har antagningsbegräns- ning, kunna vägas mot behoven hos de individer som nu L'kanske en—

Prop. 1975: 9 471

bart. på grund av avsaknad av alternativ —' söker'sig till utbildning inom den fria sektorn. '

Det gäller alltså att fö1dela dc samlade resurserna för grundläggande högskoleutbildning på olika slag. av utbildning, olika regioner och olika läroanstalter på ett sådant sätt, att både individernas och arbetslivets be— hov så långt möjligt tillgodoses. En sådan fördelning kan enligt min 'be- dömning inte göras utan att högskolans olika delar kan vägas mot va1- andra i bl. a. den kvantitativa planeringen. Det. är därför nödvändigt att utjämna de olikheter i förutsättningarna att avv'äga och fördela ut- bildningskapaciteten som f. n._råder mellan de utbildningar som har an-. tagningsbegränsning och övriga utbildningar. .Vikten av en sådan för- ändring stryks under av önskemålet att decentralisera beslut om utbild- ningsutbudets närmare inriktning och fördelning och av kravet på stabi— litet i planeringen och hänsyn till personalen inom alla delar av högsko- lan. . . " |

Den totala tillströmningen till högskoleutbildning de närmaste åren kan i och för sig — som U 68-beredningen påpekat — komma att rym-

mas inom de ramar som totalt står till'. förfogande. Mot den angivna . . bakgrunden anser jag likväl att den av U 68 föreslagna generella an— tagningsbegränsningen, som tillstyrkts av ettstort antal remissinstanser, bör genomföras men under vissa förutsättningar. En förutsättning är då att antagningsbegränsningen utformas så att den underlättar huvud- syftet: att fördela de samlade resurserna så at't'bl. 'a'. individernas behov tillgodoses i största möjliga utsträckning. En annan är att antagningen . grundas på behörighets- och urvalskriterier som främjar en —— inte minst socialt _ allsidig rekrytering till olika delar av högskolan. Behörighets- .. reglerna har jag redan behandlat. Jag'skall närmast ta upp' frågan om urvalsreglernas utformning.

6.5.2. Urval

Nuvarande bestämmelser om urval bland behöriga sökande till högre utbildning har meddelats av Kungl. Maj:t.'1 fortsättningen bör det an— komma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att' besluta om föreskrifter om urval till högskoleutbildning. Jag vill i detta sammanhang redovisa hur jag ser på huvudpunkterna i KK:s förslag.

KK behandlar urvalsfrågan relativt utförligt och en del av förslagen är av den arten att de inte bör föranleda föreskrifter av regeringen. Det bör i stället vara möjligt att i dessa avseenden överlåta på underordnad myndighet att meddela bestämmelser.

Jag tar först upp frågan om urvalssystemets funktioner och omfatt- ning. Kompetensutredningens förslag och 1972 års förut nämnda prin- cipbeslut utgör grunden för KK:s förslag om ett urvalssystem där såväl betyg som resultat av studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet me-

Prop. 1975: 9 472

ritvärderas och där en proportionell kvotering mellan olika sökande- grupper tillämpas för att alla behörighetsgrupp'er skall tillförsäkras en rättmätig andel av studieplatserna.

Ett viktigt krav som bör ställas på urvalssystemet är att det skall vara överskådligt och lätt att informera om. När nya behörighetsgrupper får tillträde till högskoleutbildning och nya urvalsinstrument skall användas blir emellertid regelsystemet svårare att överblicka än dagens. Jag anser liksom KK att informationsinsatserna måste anpassas till dessa nya för- utsättningar och återkommer i d-et följande till denna fråga.

I likhet med KK anser jag att urvalssystemet bör gälla vid huvudde- len av utbildningslinjerna i högskolan. Jag ansluter mig också till försla- get att vissa modifikationer i urvalsreglema skall kunna göras för ut- bildningsvägar, där detta är angeläget på grund av speciella förhållan- den i utbildningens struktur och innehåll. Som exempel anger KK för— söksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning samt utbild- ningslinjer som rekryterar sina studerande från huvudsakligen en enda linje i gymnasieskolan.

Det kan också, enligt min uppfattning, finnas anledning att tillämpa speciella urvalsrcgler vid vissa andra utbildningar. Främst torde detta gälla utbildningar på kulturområdet, där man vid antagningen av stude- rande f. n. prövar de anlag och färdigheter hos de sökande som är nöd- vändiga förutsättningar för utbildningen i fråga. Denna ordning bör, som KK också har föreslagit, kunna bestå. Som jag redan nämnt i det föregående behöver dock vissa frågor rörande behörighetssystemet för dessa utbildningar och för vissa lärarutbildningar' tas upp till särskild prövning. I detta sammanhang bör även urvalsreglema beröras. Jag av- ser att återkomma till regeringen i denna fråga. Statsrådet Hjelm-Wallén kommer i samband med sin anmälan av proposition om viss försöksverk- samhet inom lärarutbildningcn 111. rn. att ta upp vissa hithörande frågor.

Jag anser vidare att man bör vänta med att ta ställning till urvals- reglernas tillämpning vid antagningen m.m. till joumal-istutbildningen till dess ställning tas till journalistutbildningsutredningens förslag. Jag avser då att återkomma till regeringen även i denna fråga.

Som anförts i prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 137) och som jag berört inled- ningsvis måste snedfördelningen mellan könen uppmärksammas även inom den högre utbildningen. Jag utgår från att myndigheterna har sin uppmärksamhet riktad på hithörande problem och föreslår åtgärder i syfte att åstadkomma en jämnare fördelning. I detta sammanhang vill. . jag nämna att en rapport från S'Ö. s könsrollsprojekt väntas föreligga innevarande budgetar. Den försöksverksamhet vid intaglning- till bl. a. förskollärarutbildning som bedrivits sedan läsåret 1971/72 i syfte att i denna utbildning få en jämnare fördelning mellan män och kvinnor bör fortsätta.

Prop. 1975: 9 473

I detta sammanhang bör också beröras de statliga verksutbildningar, vilka, enligt vad jag tidigare förordat, skall bygga på de allmänna behö- righetsvillkoren. Jag delar KK:s uppfattning, som stöds av berörda re- missinstanser, att man här bör kunna använda. urvalsregler som är an- passade till dessa utbildningsvägars speciella karaktär.

KK föreslår att skilda urvalsrcgler skall tillämpas för sökande till ut- bildningslinjer och för sökande till enstaka kurser. Grunden för detta är främst att den grupp, som söker till enstaka kurser, som helhet kan be- räknas uppvisa en avsevärt större variation med avseende på ålder samt studie- och erfarenhetsbakgrund än gruppen sökande till utbildningslin- jer. KK menar också att de sökande till enstaka kurser kan beräknas ofta vara inriktade på ett enda eller ett fåtal utbildningsaltemativ och att de i stor utsträckningär lokalt bundna. Jag ansluter mig i likhet med flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan till förslaget.

Först behandlar jag regler för urval till utbildningslinjer. KK:s förslag till gruppindelning av de sökande innebär i stora drag att sökande från treåriga linjer i gymnasieskolan förs till kvotgrupp I, sö- kande från tvååriga linjer i gymnasieskolan till kvotgrupp II och övriga behöriga sökande till kvotgrupp III med undantag för sökande med ut- ländsk förutbildning. Dessa förs till en särskild grupp, grupp IV.

I kvotgrupperna I och II skall enligt KK:s förslag urvalsinstrumenten vara betyg samt i förekommande fall arbetslivserfarenhet och resultat av studielämplighetsprov. I kvotgrupp III, där. de sökande antingen inte har betyg eller har inbördes svårjämförbara sådana, skall urvalsinstru- menten kunna vara studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Till urvalsgrunderna i grupp IV återkommer jag i det följande.

Förslaget till gruppindelning tillstyrks i stort av flertalet remissinstan- ser med främst ett undantag, som jag nu skall närmare behandla. Jag använder mig därvid —— liksom även i fortsättningen — av samma be- teckningar på de olika grupperna som KK använder.

En remissopinion, representerad av bl. a. SÖ, folkhögskoleutred- ningen, TCO och Sveriges folkhögskoleelevers förbund invänder mot att personer med behörighet genom folkhögskolestudier skall placeras i kvotgrupp III och att där ingenhänsyn skall tas till det studieomdöme som folkhögskolan har utfärdat. Studieomdömet är, _menar dessa remiss- instanser, ett resultat av många lärares samlade bedömning av en stude- randes studieförutsättningar och därför ett avsevärt mycket säkrare mått på studielämplighet än resultatet av ett prov som genomgås vid en be- stämd tidpunkt och där tillfälligheter, som fysisk och psykisk kondition, får ett betydligt större spelrum. Remissinstanserna anser att studieomdö- met skall meritvärderas och anvisar olika möjligheter att praktiskt ge- nomföra detta, i första hand genom att personer med behörighet från folkhögskola förs till en särskild kvotgrupp. _

KK:s främsta skäl för att föra-sökande mcd behörighet från folkhög-

Prop. 1975: 9 474

skola till grupp III är, förutom en viss tveksamhet beträffande studieom-. dömenas jämförbarhet över tiden och mellan olika skolor, att de, om de. _ förs till en särskild grupp, riskerar att missgynnas. i antagningssituatio- nen därför att kvotgruppen kan bli mycket liten. En av förutsättning- arna för att ett proportionellt kvoteringssystem skall fungera tillfreds- ställande" är nämligen att sokande grupperna inte är alltför olika stora. .

För egen del finner jag KK:s ståndpunkt värd att beakta. Det finns dock, enligt vad jag inhämtat, tekniska möjligheter att delvis komma' till' ' rätta med de olägenheter som alltför små kvotgrupper ger_up'phov till.- En sådan möjlighet är att garantera varje kvotgrupp, som'finns-r'e'prese'n— ' terad vid antagningen till en utbildningslinje, någon eller några platser. Remissinstansernas argumentation har också övertygat mig om' att man' inte bör avstå från att utnyttja den information om lämplighet för fort- satta studier som studieomdömet måste förutsättas ge. Meritvärde'rings— systemet bör därför utformas så att sökande med behörighet från folk- högskola får tillgodoräkna sig studieomdömet. ' ' "' , ' '

Det bör vidare övervägas om sökande med andra behörighetsgivande , utbildningar än de som KK föreslår skall föras till grupperna I och II. | Det finns enligt min uppfattning skäl för att undersöka förutsättning- arna för att föra exempelvis sökande med vissa vårdutbildningar och lärarutbildningar till främst grupp II och därigenom kunna meritvär-' dera även deras betyg' från behörighetsgivande utbildning. Jag är med-' veten om att antalet sökande" 1 grupp III då 1 vissa fall kan bli litet' och om de olägenheter som följer av detta. Gruppen skulle å andra sidan då huvudsakligen komma att bestå av sökande med icke skolmässig be- hörighetsgrund. Detta kan, bl. a. med hänsyn till det förslag om an—. vändningen av studielämplighetsprovet som jag kommer. att redovisa i det följande, ha vissa fördelar.

I övrigt ansluter jag mig till KK: s förslag beträffande indelningen' 1 kvotgrupper. Jag ansluter mig också till kommitténs förslag, som vunnit stöd hos många remissinstanser, att sökande med handikapp av olika slag där så är möjligt skall kunna antas med förtur till viss' utbildning eller till utbildning på viss ort.

KK föreslår att ett enligt vissa regler framräknat medelvärde av de enskilda betygen i en sökandes avgångsbetyg skall vara meritgrundande. Det förslag till regler för meritvärdering av betyg som kommittén lägger ' fram kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. '

Jag övergår så till att behandla studielämplighetsprovet och dess roll 1 . urvalssystemet.

I samband med att statsmakterna år 1972 fattade beslut på grundval av kompetensutredningens förslag fick SÖ i uppdrag att'utarbeta ett stu— ' dielämplighetsprov för antagning till högskoleutbildning samt att lägga . fram förslag rörande provets organisation. Åt KK uppdrogs att över- väga studielämplighetsprovets roll i urvalssammanhang.

Prop. 1975: 9 ' ' ' 475

SÖ:s förslag om studielämplighetsprövning har remissbehandlats s'am- tidigt med KK:s förslag och av i huvudsak samma remissinstanser. I det följande redovisar jag vissa ställningstaganden till båda förslagen.

Ett studielämplighetsprov kan fylla- olika funktioner vid urvalet till högskoleutbildning. Dels kan provet anVändas för 'att ge information om förväntad studielämplighet både till antagningsmyndighete'n och till den som genomgår provet, dels kan det ge en förnyad möjlighet åt den som i sin skolmässiga förutbildning" inte lyckats göra sig själv rättvisa. Det prov som har konstruerats avses kunna användas i båda dessa syften.

Flertalet remissinstanser är positiva till att ett studielämplighetsprov införs främst för sökande utan formell utbildningsbakgrund men'även som en andra chans för sökande med skolmässig förutbildning. Endast ett fåtal remissinstanser avstyrker helt 'att ett studielämplighetsprov in- .förs. ' '

En utbredd uppfattning bland remissinstanserna" är - emellertid att provet bör utvecklas ytterligare, innan det' erbjuds alla sökande till hög- skoleutbildning. Många sätter i fråga om det är möjligt att använda samma prov för sökande av alla'kategorier och för alla utbildningslin- jer i en vidgad högskola. Provet anses av många i sin föreslagna utform- ning gynna sökande med mer omfattande 'och aktuell skolutbildning.

För min del finner jag det angeläget att arbetet med konstruktion och utprövning av ett studielämplighetsprov fortsätter. Ett sådant kan, som jag redan framhållit,-ha viktiga funktioner att fylla för alla sökan- ' de till högskolan. Jag delar emellertid också uppfattningen att 'det finns skäl för att till en början begränsa användningen av' studielämplighets- provet. Detta ger bl. a. möjlighet att pröva och anpassa de "många tek- niska oeh praktiska rutiner som ingår i-en studielämplighetsprövning och som måste fungera friktionsfritt om' provet skall kunna genomfö- ras med ett mycket stort antal deltagare"; ' ' '

Jag anser sålunda att studielämplighetsprovet till att börja med bör' an- vändas som urvalsinstrument endast för sökande inom kvotgrupp III, där, som jag redovisat tidigare, huvuddelen av de sökande kan beräknas ' ha en icke skolmässig behörighetsgrund och därför inte har några betyg som kan användas vid urvalet. I-dcnna grupp torde provresultatet också ha ett ännu störe värde som information till den enskilde sökande "än det har i de övriga grupperna. Man bör samtidigt'enligt min uppfattning inte släppa tanken på att i en framtid införa studielämplighetsprövning även för sökande i övriga kvotgrupper. Betydelsen av att ge dessa en andra chans att bli antagna till en utbildning i högskolan som de öns- kar bör inte underskattas och jag delar den från flera håll framförda uppfattningen att det är angeläget att ge betygen en mindre avgörande roll vid antagningen. '

Det fortsatta utvecklingsarbetet i fråga 'om stildielämplighetsprov bör alltså enligt min mening bedrivas med två syften, dels att på kort "sikt

Prop. 1975: 9 476

få fram ett prov i första hand' avpassat för den sökandegrupp som- en- ligt mitt förslag skall tillhöra kvotgrupp III, dels att på längre sikt ut- veckla ett prov som kan ge en förnyad- chans åt den som inte-lyckats göra sig själv rättvisa i sin skolmässiga förutbildning. Jag avser att se- nare föreslå regeringen att utfärda särskilda anvisningar för den fort- satta utvecklingen av studielämplighetsprovet.

En användning av studielämplighetsprovet endast inom kvotgrupp III ger andra förutsättningar för provets organisation än de som legat till grund för SÖ:s förslag i denna del. Vissa av SÖ:s förslag blir härigenom inaktuella, medan andra är tillämpliga även i- den nya situationen. Det blir exempelvis nödvändigt att på nytt överväga var prövningen skall- förläggas och hur den skall organiseras. Till denna- fråga liksom 'till frå- gan om den centrala ledningen av verksamheten avser jag att återkomma till regeringen i annat sammanhang.

Härutöver vill jag ta upp frågan om provet skall vara-obligatoriskt el- ler frivilligt. SÖ föreslår att deltagande i studielämplighetsprov skall vara obligatoriskt för dem- som tillhör kvotgrupp III. KK däremot, lik- som många remissinstanser, anser att provet skall vara frivilligt även för dessa.

För egen del anser jag att provet skall vara-frivilligt för alla. Ett obli- gatoriskt prov skulle, som KK framhåller, mista sin karaktär av urvals- instrument och övergå till att bli ett' särskilt behörighetskrav. Detta kan inte accepteras med hänsyn till vad jag förut anfört om behörighetskra- vens funktioner. Vid utbildningslinjer där ingen konkurrens råder måste en sökande kunna antas utan att han behöver uppvisa något resultat från studielämplighetsprov. Däremot kan, vilket KK också framhåller, genomgång av studielämplighetsprov, trots frivilligheten, upplevas som ett krav av dem som söker till en utbildningslinje där ett urval måste göras. Dessa sökande har annars bara poäng för eventuell arbetslivs- erfarenhet att konkurrera med..

SÖ förordar att provresultaten skall ingå i ett" dataregister. I likhet med de remissinstanser som yttrat sig i frågan ansluter jag mig till förslaget. , . .

SÖ tar vidare upp frågan om sekretessregler för provinnehåll och prov- resultat. Sö finner, och' stöds i denna uppfattning av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK), att provenenligt gällande rätt är hemliga tills de har använts och att någon utvidgning av sekretessen inte är nödvändig eller önskvärd. Jag delar denna uppfattning. Vad gäl- ler frågan om hemlighållande av provresultaten framhåller SÖ, att denna fråga behandlas av OSK. SÖ anser. att man i anslutning till detta arbete bör överväga, om inte provresultaten bör vara offentliga även i provskedet. I sitt yttrande framhåller OSK, att något befogat anspråk på att provresultaten skall vara skyddade från insyn knappast kan resas, men OSK förutsätter att material som kommer att ingå i ADB-register

Prop. 1975: 9 477

regleras enligt datalagen. Jag delar uppfattningen att någon ändring i sekretesslagen f.n. inte bör göras. Berörda frågor får tas upp i annat sammanhang.

Jag går så över till urvalsgrunden arbetslivserfarenhet. Om man vill sträva efter ett system med återkommande utbildning .är' det viktigt att ge ett påtagligt meritvärde åt den arbetslivserfarenhet som en studerande skaffar sig före högskolestudiernas början. Att allt flera har sådan erfarenhet ger studerandegruppen i högskolan en mer varierad sammansättning med avseende på erfarenhetsbakgrund, något som jag redan framhållit värdet av när jag behandlade frågan om allmän behörighet. Genom att ge meritpoäng för arbetslivserfarenhet ger man också den som av olika skäl inte lyckats uppnå tillräckligt höga betyg i gymnasieskolan en andra chans att vinna tillträde till en önskad utbild- ning.

Jag ansluter mig till KK:s förslag att alla slags arbetslivserfarenhet skall tillgodoräknas och även i övrigt i allt väsentligt till de regler för tillgodoräknande och poängvärdering av arbetslivserfarenhet som'kom- mittén föreslår. Att endast tillgodoräkna arbetslivserfarenhet som för- värvats fr. o. m. 18 års ålder finner jag dock inte förenligt med vad jag tidigare anfört beräffande återkom-mande utbildning. Denna åldersgräns skulle missgynna dem som av olika anledningar inte fortsätter till gym- nasieskolan direkt efter grundskolan men som, vilket många undersök- ningar visar, ofta återkommer till studier i gymnasieskola eller t.ex. folkhögskola efter ett eller annat års verksamhet i arbetslivet. Jag an- ser således i likhet med flera remissinstanser, bl. a. SÖ, Svenska kom- munförbundet och TCO, att arbetslivserfarenhet skall få tillgodoräk- nas från 16 års ålder. ' ' '

Vad beträffar poängvärderingen av arbetslivserfarenhet ansluter jag mig till KK:s förslag att sådan poäng skall läggas till poäng för betyg eller studielämplighetsprov. KK:s förslag att arbetslivserfarenhet skall kunna — med en maximal betygspoäng av fem —— ge högst två poäng finner jag väl avvägt.

KK har inte tagit upp frågan om bedömningen av sådan verksamhet som huvudsakligen bedrivs vid sidan 'av hel- eller deltidsanställning. Jag syftar här på fackligt och ideellt föreningsarbete, u'ngdomsledarskap m. m. Sådana erfarenheter är enligt min uppfattning värdefulla och bör såvitt möjligt tillgodoräknas inom ramen för meritvärderingen 'av arbets- livserfarenhet. ' ' '

Jag går nu över till att behandla frågor som rör fördelningen av plat- ser mellan kvotgrupperna och antagningen inom de olika grupperna.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till KK:s förslag att platserna i kvotgrupperna I—III skall fördelas mellan grupperna ge- nom proportionell kvotering. De sökande inom varje kvotgrupp kom-

Prop. 1975: 9 . 478

mer sålunda att konkurrera endast inbördes. Jag återkommer i det föl- jande till antagningen inom grupp IV. '

I det föregående har jag förordat att arbetslivserfarenhet skall till- godoräknas som me1it vid urvalet och att poäng för arbetslivserfarenhet Skall läggas samman med betygspoäng för sökande i grupperna I och II och med eventuell poäng för studielämplighetsprov, för sökande i grupp III till en urvalspoäng, För sökande utan arbetslivserfarenhet blir be- tygspoängen eller provpoängen ensam urvalspoäng.

Huvudprincipen för antagning inom varje kvotgrupp skall enligt KK:s förslag vara att de sökande rangordnas efter sina urvalspoäng och att antagning görs med början från den högsta urvalspoängen. KK har dock inte velat föreslå att man skall ordna. alla sökande inom en kvotgrupp i en enda rangordning. Detta skulle nämligen kunna medföra att, framför allt vid utbildningar där konkurrensen är hård, inga sökande utan arbetslivserfarenhet skulle bli antagna. KK har med andra ord inte velat föreslå ett system, där det kan bli omöjligt att gå direkt från gym-. nasieskolan till högskolan utan mellanliggande arbetslivserfarenhet. _

KK:s förslag innebär i stället att man inom varje kvotgrupp skall ha en undergrupp, som till sin storlek bestäms genom proportionell kvote— . ring mellan det antal som har arbetslivserfarenhet som merit och det to- tala antalet sökande i gruppen. Till platserna i undergruppen antas de sökande på den sammanlagda poängen av betyg och arbetslivserfaren- het, medan antagningen i övrigt sker på grundval av betyg. Under— gruppen skall enligt förslaget, oavsett utfallet av den proportionella kvo- teringen, alltid omfatta minst 15 procent av hela gruppens platser.

Denna modell, menar KK, tillgodoser två viktiga intressen. Den sti— mulerar de sökande till högskolan att skaffa sig arbetslivserfarenhet och den omöjliggör samtidigt inte en antagning på enbart betygsmeriter.-

Huvuddelen av remissinstanserna accepterar de principer som KK lagt till grund för sitt förslag till urvalsmodell. Någraremissinstanser, bl.a. LO, avstyrker utformningen med undergrupper och menar att ar- betslivserfarenheten härigenom endast blir en tilläggsmerit, vars värde kan bli alltför lågt. Man vill ge möjlighet för sökande med och sökande utan arbetslivserfarenhet att fritt konkurrera med varandra. Detta upp- . nås om alla sökande inom en kvotgrupp ingår i samma rangordning, ba— . serad på summan av poäng för betyg eller studielämplighetsprov och poäng för arbetslivserfarenhet. Man bör dock garantera .att en viss pro- cent av platserna, exempelvis 15 procent, alltid besätts med sökande som har arbetslivserfarenhet. En garanti av samma storlek kan också ges för antagning enbart på grundval av betyg. -

Jag delar uppfattningen att man inte genom urvalsreglema bör skapa en situation, där arbetslivserfarenheten i praktiken blir en- obligatorisk merit vid vissa utbildningsvägar och inte vid andra beroende på de kon- kurrensförhållanden som råder. Arbetslivserfarenheten skulle härigenom

Prop. 1975: 9 479

komma att spela ungefär samma roll som de regler vilka tidigare tillät konkurrenskomplettering på högskolenivå.

Jag anser också —— och här vill jag åter hänvisa till vad jag tidigare an— fört om värdet av arbetslivserfarenhet för studerande i högskoleutbild- ning — att man skall söka en lösning som generellt medger att arbetslivs- erfarenhet värderas högt. Man bör vidare välja en modell för urvalet som är lättbegriplig för den enskilde. I detta avseende är en gemensam rangordning med inbyggda garantier enligt min uppfattning överlägsen en undergruppsmodell. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för att alla sökande inom en kvotgrupp skall ingå i samma rangordning, oavsett om de har poäng för arbetslivserfarenhet eller inte.

Man bör emellertid, som jag förut framhållit, inte omöjliggöra en an- tagning enbart på grundval av betyg. En viss andel av platserna bör där- för avsättas för antagning i denna ordning. Jag är inte beredd att nu slutgiltigt ta ställning till' hur stor en sådan andel för direktövergång skall vara, men omkring femton procent av platserna förefaller att vara en i de flesta fall rimlig andel. ' ' .

Däremot finns det anledning att ifrågasätta om det är' nödvändigt att, som LO förordar, ha en garanti av' samma slag för att sökande med ar- betslivserfarenhet skall antas. Det faktum att arbetslivserfarenhet tillgo- doräknas kommer säkerligen att i så hög grad stimulera de sökande att skaffa sig sådan erfarenhet att behovet av en garanti för denna kategori blir mindre uttalat. .

Jag anser således att de sökande inom varje kvotgrupp bör rangordnas i enlighet med sina urvalspoäng, att antagningen skall ske med början från den högsta urvalspoängen och att man skall besätta en från början bestämd, begränsad del av platserna med de sökande som har de högsta betygspoängen. '

I det föregående har jag anslutit mig till KK:s förslag att sökande med utländsk förutbildning och utländska medborgare som vinner behö- righet genom ålder och yrkesverksamhet skall föras till en särskild an- tagningsgrupp, grupp IV. . ' _

KK föreslår att denna grupp skall tilldelas en viss andel av utbild- ningsplatserna, innan platserna fördelas mellan grupperna I—III pro- portionellt efter antalet sökande i varje grupp. Denna andel skall be- stämmas vid varje antagningstillfälle och kunna uppgå till högst tio pro— cent av samtliga platser. Jag delar bedömningen att denna grupp bör särbehandlas, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att'garantera ett visst utrymme för utländska studerande. En högsta andel om tio procent stäm- mer väl med Europarådets nyligen utfärdade rekommendation att med- lemsstaterna skall hålla mellan fem och tio procent av platserna vid bl. a. universiteten öppna för utländska Studerande.

De regler för urvalet inom grupp IV som enligt KK:s förslag skall tillämpas överensstämmer i princip med dem som nu tillämpas i motsva- - _

Prop. 1975: 9 480 rande grupp. En i stort sett indiViduell bedömning av de sökandes meri- ter föreslås, utan fasta regler för poängvärdering av dem. Jag delar, lik- som de remissinstanser som yttrat sig i frågan, kommitténs uppfattning att detta är det lämpligaste förfarandet i en grupp där de sökande har inbördes svårjämförbara meriter och där ett studielämplighetsprov av bl. a. språkskäl inte kan användas.

Jag går så över till att behandla antagningen till enstaka kurser.' Som jag tidigare anfört finner jag KK:s skäl för att föreslå särskilda urvalsregler för sökande till enstaka kurser väl grundade. Flertalet re- missinstanser som berört frågan instämmer också i detta förslag.

KK förutsätter att olika kategorier av sökande kommer att välja stu— dier i enstaka kurser och har utformat sina förslag till riktlinjer med hänsyn till att alla dessa kategorier — de som kommer direkt från gym- nasieskolan, de som vill bredda eller fördjupa en avslutad högskoleut- bildning och de som efter kortare eller längre tids yrkesverksamhet sö— ker sig lill högskolan i fortbildnings- och vidareutbildningssyfte — skall ha möjlighet att bli antagna. Jag finner tanken att på detta sätt främja allsidighet i studerandegruppens sammansättning riktig och biträder i princip KK:s förslag. Det är emellertid svårt att förutsäga hur gruppen sökande till enstaka kurser kommer att vara'sammansatt i det enskilda fallet. Förhållandena kan komma att variera avsevärt mellan olika slag av kurser och även mellan orter. Antagningsmyndigheten bör därför här få viss frihet vid tillämpningen av centralt utfärdade riktlinjer. Un- der alla förhållanden bör, som KK förordat, en viss del av de sökande kunna antas med förtur, detta för att behovet av utbildning hos dem som söker fortbildning eller vidareutbildning eller som är lokalt bundna till viss studieort särskilt skall kunna tillgodoses.

6.5.3. Antagning

[ det föregående har jag anfört att en förutsättning för att införa ge— nerell antagningsbegränsning för den grundläggande högskoleutbild— ningen är att begränsningen kommer att grundas på behörighets— och ur- valsrcgler som medverkar till bl. a. en socialt sett allsidig rekrytering av studerande. De regler jag nu förordat är enligt min mening väl ägnade att främja detta syfte. En annan förutsättning bör vara att antagnings- begränsningen är utformad så att den främjar syftet att fördela de sam- lade resurserna så att bl. a. individernas behov tillgodoses i största möj- liga utsträckning. Jag skall nu ta upp denna förutsättning.

En del remissinstanser hävdar att eri antagningsbegränsning är över- flödig i ett läge där efterfrågan på en utbildning understiger antalet ut- bildningsplatser. Man anser i sådana fall en anmälan tillräcklig. Jag delar bedömningen att någon form av anmälan i god tid före en utbild- nings början under alla förhållanden är nödvändig med hänsyn till den

Prop. 1975: 9 481

lokala planeringen. Med utgångspunkten att de tillgängliga resurserna på något sätt måste fördelas med hänsyn till uppställda mål kan jag då inte finna någon mera praktisk och för den enskilde utbildningssökande mera ändamålsenlig lösning än att denna föranmälan får karaktär av ansökan.

En sådan anordning innebär att en antagningsbegränsning formellt gäller. Om det visar sig att antalet ansökningar till en viss utbildning inte överstiger det tillgängliga antalet utbildningsplatser, blir det emellertid" självfallet inte fråga om något urval och sålunda om någon antagning i reell mening. Antagningen kommer helt enkelt att fungera som en be- hörighetskontroll, på samma sätt som i dag sker vid inskrivningen vid de fria fakulteterna. Skillnaden gentemot dagens procedur inskränker sig då till att den enskilde måste göra sitt val några månader tidigare. Denna förändring är enligt min mening inte av principiell betydelse och fullt försvarbar med hänsyn till fördelarna för läroanstalternas planering.

Om det däremot visar Sig att antalet ansökningar överstiger antalet ut- bildningsplatser, blir det nödvändigt att låta antagningsbegränsningcn träda i reell funktion och göra ett urval bland de behöriga sökande. Att införa antagningsbegränsning också till utbildningen inom bl. a. de filosofiska fakulteternas område kan och bör emellertid enligt min mc- ning inte innebära, att denna utbildning utan vidare i antagningshän- scendc jämställs med de utbildningar som i dag har antagningsbegräns- ning. En antagningsbegränsning inom detta område måste sålunda ut— formas med hänsyn till bl. a. utbildningslinjernas normalt mindre fasta organisatoriska uppbyggnad. Inom de givna ramarna bör största möjliga anpassning till individernas önskemål i fråga om bl. a. uppläggningen av studiegången även fortsättningsvis eftersträvas. Jag har för min del, som jag närmare skall utveckla i det följande, kommit till slutsatsen att det är möjligt att utforma en generell antagningsbegränsning på ett från denna synpunkt fullt tillfredsställande sätt. Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående förordar jag därför att en antagningsbegränsning införs för den grundläggande högskoleutbildningen som helhet.

Jag går så över till frågan om antagningens organisation. På grundval av U 68:s förslag till studieorganisation, till vilket jag i huvudsak anslutit mig i det föregående, har KK lagt fram förslag om antagningens organisation för huvuddelen av den statliga högskoleut- bildningen. Undantagna från förslaget är bl. &. utbildningarna på kultur- området samt ämneslärarutbildningen utanför universitetsområdet och förskollärarutbildningen. KK:s förslag utgår från principlösningar som finns inom befintliga antagningssystem.

KK förordar att antagningen till allmänna och lokala utbildningslin— jer skall göras centralt i ctt datorbaserat system, medan antagningen till individuella utbildningslinjer och enstaka kurser skall göras lokalt. När ' det gäller fast organiserade utbildningslinjer utgår kommittén från att

Prop. 1975: 9 482

antagningen liksom hittills skall avse utbildningslinje och ort. För lin- jerna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område anser KK inte en sådan lösning möjlig utan föreslår att antagningen skall avse studieprogram om de tre första terminernas studier på en utbildningslinje inom en yrkesutbildningssektor på en ort. Kommittén påpekar att med denna lösning antalet sökalternativ, dvs. de minsta enheter för vilka ett antal utbildningsplatser fixeras och till vilka antagning görs, blir mycket stort. Detta sammanhänger enligt KK med att främst kraven på frihet att lägga upp studierna och trygghet att få fullfölja en vald studiegång visat sig vara svårförenliga i den administrativa tillämpningen av ett an- tagningssystem. Kommittén framhåller därför att det är angeläget att antalet studieprogram begränsas jämfört med U 68:s förslag.

KK:s förslag om antagningens organisation har i stort tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. En del remissinstanser, främst inom universitetsområdet, förordar emellertid att antagningen till utbildningslinjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skall göras lokalt. Några framhåller också att antalet sökalternativ bör begränsas jämfört med kommitténs förslag. Statskontoret har förordat vissa modifieringar, till vilka jag återkommer.

De redovisade synpunkterna är uttryck för de även av KK belysta svårigheterna att inordna de utbildningslinjer inom de filosofiska fakul- teternas område, som har en mindre fast uppbyggnad, i ett centralt an- tagningssystem. För egen del har jag här, i likhet med åtskilliga remiss- instanser, uppfattningen att de krav som en central antagningsorganisa- tion i sig ställer inte får påverka studieorganisationen inom det nämnda området i riktning mot en större fasthet och en minskad individuell fri- het. Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om de ökade möjlighe- ter att över hela högskolefältet tillgodose lokala och individuella öns- kemål som kommer att föreligga genom tillkomsten av en ordning med lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser.

Som jag återkommer till i det följande bör de lokala högskolemyndig- hetema enligt min mening få frihet att inom vissa ramar göra den när- mare fördelningen av utbildningskapaciteten mellan likartade utbild- ningslinjer och härvid fastställa det exakta antalet antagningsplatser för varje linje och antagningstillfälle. Som ett led häri bör man för den del av utbildningsutbudet, som svarar mot huvuddelen av nuvarande ut- bildning vid dc filosofiska fakulteterna, öka det lokala ansvaret för an- tagning och de— lokala möjligheterna att tillgodose den enskildes önske- mål jämfört-med vad som blir fallet med den av KK förordade utform- ningen av en central antagning. Å andra sidan är jag inte övertygad om att den mest ändamålsenliga lösningen, vare sig för högskolan eller för den enskilde, är att som förordats i en del yttranden göra antagningen till utbildning inom detta område helt och hållet lokalt.

En central antagning av det slag som f.n. finns inom UKÄ-området

Prop. 1975: 9 483

erbjuder enligt min mening betydande fördelar med avseende på behö— righetskontroll och rangordning av sökande enligt riksgiltiga kriterier. Den underlättar också i hög grad den enskildes kommunikationer med högskoleorganisationen och garanterar ett samband mellan olika läroan- stalter, av betydelse för ett effektivt utnyttjande av den befintliga ut- bildningskapaciteten. En helt lokal antagning ställer, som framgår av bl. a. KK:s redovisning, stora krav på lokala system och resurser för antagningen. En sådan ordning lägger vidare en stor börda på den en- skilde som, om han söker till en utbildningslinje som erbjuds vid flera läroanstalter, måste ha kontakt med var och en av dessa separat. Den kan också befaras leda till ett totalt sett mindre effektivt utnyttjande av de samlade resurserna.

Min slutsats blir att en central antagnings fördelar så långt möjligt bör tas till vara även i fråga om utbildningslinjerna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område. Ambitionsnivån i fråga om den cent- rala antagningens innebörd för denna del av högskolan bör emellertid av nyss redovisade skäl begränsas och en annan avvägning än i KK:s förslag göras mellan centralt och lokalt ansvar för antagningen.

Linjeorganisationen inom de nuvarande filosofiska fakulteternas om- råde bygger enligt U 68:s förslag — i vad avser allmänna utbildnings-' linjer —— på ett begränsat antal ”ingångsämnen”, dvs. studiekurser un- der det första läsåret. Under det andra och än mer under det tredje läsåret skall den studerande normalt välja den eller de kurser som profi- lerar hans utbildning genom att inrikta den mot ett visst yrkesområde och ger den karaktär av utbildningslinje inom en yrkesutbildningssektor.

Varken U 68 eller KK har ansett det realistiskt att med en studieorga- nisation av detta slag låta den centrala antagningen, och därmed den studerandes platsgaranti, avse en utbildningslinje i dess helhet. Utred- ningen och kommittén har gjort avvägningen att från högskolans och den enskildes synpunkt en antagning till ett studieprogram om de tre första terminernas studier är rimlig. För egen del anser jag betydande praktiska fördelar vara att vinna genom att — som bl. a. statskontoret förordat i sitt yttrande — låta det studieprogram som antagningen avser begränsas till högst två terminers studier. Härigenom kan antalet sök- alternativ nedbringas så att det blir mera lätthanterligt.

Ett väsentligt syfte med den föreslagna utbildningslinjeorganisationen är att underlätta studiernas inriktning mot visst —» om än ofta brett — yrkesområde. För den lokala och den övergripande utbildningsplane- ringen och för målinriktningen i den enskildes studier är det därför en- ligt min mening nödvändigt att antagningen till allmän utbildningslinje inom det nu berörda området avser, förutom studieprogram, också yr- kesutbildningssektor. '

Genom den föreslagna ordningen garanteras den enskilde att efter det inledande studieprogrammet få fullfölja sina studier med avsedd yrkes-

Prop. 1975: 9 484

inriktning på någon av de alternativa vägar som står till buds. Det är självfallet angeläget att i samband med ansökan önskemålen om fortsatt studieväg preciseras så att läroanstaltens planering kan inriktas på att inom de givna ramarna tillgodose individuella önskemål. För att den en- skilde skall så långt det är möjligt få fullfölja den studiegång han priori- terar högst bör enligt min mening antagningen till kurser efter det in- ledande studieprogrammet göras lokalt. De uppgifter om sina önske- mål som de enskilda studerande här ger bör vara vägledande för läro- anstalternas planering och fördelning av de samlade resurserna inom givna ramar.

Också när det gäller de inledande studieprogrammen inom de nu- varande filosofiska fakulteternas område bör antagningssystemet utfor- mas så att största möjliga hänsyn'till de utbildningssökandes önskemål medges och smidighet i utnyttjandet av tillgängliga resurser främjas. I detta syfte kan det vara motiverat att här någon tid före terminsstarten överföra ansvaret för antagningen'till läroanstalterna för att därigenom underlätta för dessa att inom givna ramar göra de omdispositioner som kan föranledas av de Sökandes prioriteringar av studieprogram. Med en sådan ordning blir det visserligen inte möjligt att fullt ut tillämpa de fastlagda urvalsprincipema. Detta är emellertid enligt min bedöm- ning försvarbart på ett sent stadium av antagningsprocessen för att hög- skolans resurser skall kunna utnyttjas effektivt och individuella önske- mål så långt möjligt kunna tillgodoses. Självfallet bör även den lokala antagningen bygga på gällande urvalsrcgler och på den rangordning av de sökande som gjorts inom det centrala antagningssystemet. En ord- ning av det här antydda slaget: bör prövas och modifieras i den mån erfarenheterna föranleder det.

Vissa utbildningslinjer inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område kommer att bestå av en avslutande del som organisatoriskt f. n. är åtskild från ämnesstudierna i övrigt. Detta gäller ämneslärar- och bibliotekarieutbildningarna.

Vid fastställande av kapaciteten för utbildning inom olika ämnesområ- den inom sektorn för utbildning för undervisningsyrken bör självklart hänsyn tas till det framtida behovet av lärare med olika ämneskombina— tioner. Detta behov bör också ligga till grund för fördelningen på ämnes- kombinationer av den samlade kapaciteten för praktisk-pedagogisk ut- bildning. Den blivande läraren bör enligt min mening antas dels till ett studieprogram om två terminer som omfattar en del av en ämneskombi- nation i lärartjänst, dels till sektorn för utbildning för undervisningsyr- ken. Samtliga här avsedda linjer inom denna sektor avslutas med prak- tisk—pedagogisk utbildning. Så långt det är möjligt bör genom samplane- ring av dimensioneringen av iimneslärarutbildningens olika delar den enskilde studerande garanteras önska-d studieväg. Det kan härvid, lik- som f.n., inte alltid bli fråga om plats i praktisk-pedagogisk utbildning

Prop. 1975: 9 485

i omedelbar anslutning 'till de ämnesteoretiska studierna eller just på den ort där den studerande genomgått sina ämnesteoretiska studier.

För bibliotekarieutbildningens del synes det med hänsyn till att de studerande förutsätts rekryteras till den avslutande utbildningen på skilda vägar inte möjligt 'att tillämpa en motsvarande ordning. An— tagning får här göras separat dels till t. ex. individuell utbildningslinje, dels — vid slutet av de ämnesteoretiska studierna — till den avslutande utbildningen vid nuvarande bibliotekshögskolan.

Med de här angivna utgångspunkterna i fråga om antagning till all— männa utbildningslinjer synes det praktiskt att i regel tillämpa central antagning också till sådan lokal utbildningslinje som inleds med ett stu- dieprogram som motsvarar första studieåret på någon allmän utbild- ningslinje. Formerna för antagning till annan lokal utbildningslinje mås— ' te enligt min bedömning prövas från fall till fall med hänsyn till linjens karaktär, uppbyggnad och rekrytering. Det bör vara möjligt för den läroanstalt som så önskar att få en lokal utbildningslinje inordnad i det centrala antagningssystemet. För övriga lokala utbildningslinjer får an— tagningen ske vid läroanstalten. I likhet med KK förordar jag att också antagningen till individuell utbildningslinje och till enstaka kurs görs lokalt. Med hänsyn till att vissa sökande till utbildning som ingår i den centrala antagningen kan antas komma att söka också till utbildning med lokal antagning bör, som bl. a. SCB påpekat, i det fortsatta pla— neringsarbetet frågan om kommunikation mellan central och lokal an- tagning ägnas uppmärksamhet.

Jag utgår från att den centrala antagningen skall omfatta de utbild— ningar KK föreslagit. Dock bör, i avvaktan på resultatet av den pågåen— de översynen av journalistutbildningen, beslut om denna utbildning 'skall innefattas i den centrala antagningen tills vidare anstå; Den utvidg— ning av den datorbaserade centrala antagningen inom högskolan som jag sålunda förordar liksom sammanförandet av befintliga" centrala an— tagningssystem kräver ett omfattande planerings- och utvecklingsarbete.- Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att anförtro detta arbete åt en särskild arbetsgrupp som bör nära samverka med bl. a. be- rörda centrala myndigheter. Frågan om en utvidgning av den'centrala -' antagningen till att omfatta ytterligare utbildningslinjer bör enligt min mening prövas i detta sammanhang. Jag räknar med att antagningen till de utbildningar som inte Omfattas av KK:s förslag tills vidare skall fortgå i nuvarande former. ' ' ' '

Som KK framhållit måste antagningssystemets huvudfunktion vara behörighetsbedömning och urval för antagning "av nya studerande. Därutöver kan det i vissa fall fullgöra rutiner som f.n. förekommer vid inskrivning av studerande. Antagningssystemet-kan däremot _ som KK framhåller —— inte ge alla de uppgifter om studerande och studieresultat '

Prop. 1975: 9 486

som krävs som underlag för läroanstalternas planering. Vid genomfö- rande av mina förslag kommer kraven på den lokala planeringen att öka. Enligt min mening bör —- med utgångspunkt i dessa krav — en översyn och utveckling av nuvarande informationssystem inom den vid- gade högskolan komma till stånd. Självfallet bör också informationen om högskolans olika delar så långt möjligt vara jämförbara. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt en särskild arbetsgrupp att i samverkan med bl. a. berörda myndigheter svara för detta utvecklingsarbete i nära kontakt med det förut nämnda arbetet med den centrala antagningens organisation och med det centrala och lokala planeringsarbetet i övrigt.

Jag vill avslutningsvis framhålla att underlaget för den lokala plane- ringen i första hand måste inhämtas lokalt, genom rutiner anpassade till de skiftande förutsättningarna vid olika utbildningar och läroanstal- ter av olika storlek.

7. Högskoleutbildningens lokalisering

Utbyggnaden av permanenta resurser för grundläggande högskoleut- bildning under den planeringsperiod U 68 arbetat med — från mitten av 1970-talet till omkring mitten av 1980-talet — skall enligt utredningens förslag i allt väsentligt förläggas till 14 orter eller par av orter utöver de nuvarande universitetsorterna. De föreslagna utbyggnadsorterna har re- dan med något undantag'i skiftande omfattning permanenta resurser för högskoleutbildning.

U 68 framhåller att en utbyggnad av högskoleutbildning på ett större antal orter bör bidra till en socialt och geografiskt jämnare rekrytering till högre utbildning. Enligt U 68:s uppfattning —- utredningen stöder sig på studier den låtit genomföra — utgör de geografiska avstånden till utbildningsenheterna alltjämt påtagliga hinder för många när det gäller att få del av högskoleutbildning. U 68 framhåller vidare att ett utbyggt system med återkommande utbildning på högskolenivå förutsätter en större spridning av fasta utbildningsresurser.

U 68 bedömer vidare den högre utbildningen vara ett viktigt 'medel för att främja regional utveckling. Utredningen redovisar undersök- ningar som visar en stark benägenhet hos de utbildade att bli kvar i stu- dieortens närhet. Detta försvårar avsevärt möjligheterna att bygga upp bl. a. kvalificerad samhällsservice på större avstånd från universitetsor- ternas. I framtiden blir i detta sammanhang återkommande utbildning på högskolenivå av stor betydelse för de olika regionernas förmåga att behålla och förbättra utvecklingsmöjligheterna. Bl. a. mot' denna bak- grund och med hänvisning till riksdagens lokaliserings- och regionalpoli- tiska beslut under senare år stryker U 68 under betydelsen av att plane-

Prop. 1975: 9 487

ringen av den högre utbildningen i framtiden sker i närmare samband med den övergripande regionala samhällsplaneringen än hittills.

Flertalet remissinstanser är positiva till att högskoleutbildningen i ökad utsträckning blir tillgänglig för dem som bor utanför de nuvarande universitetsorterna med omgivningar. Ett stort antal myndigheter och organisationer, bl. a. SÖ, AMS, åtskilliga länsstyrelser, LO och TCO, anser att detta på ett mera påtagligt sätt kan åstadkommas endast ge- nom att permanenta utbildningsresurser förläggs till andra orter än uni- versitetsorterna. I fråga om takten för utbyggnaden redovisar dessa in- stanser skiftande uppfattningar. Flertalet förordar en utbyggnad i lång- sammare takt än den som anges i utredningens exempel.

Andra remissinstanser åter avstyrker att U 68:s utbyggnadsförslag förverkligas. Framför allt många universitetsorgan uttrycker oro för att en utbyggnad på ytterligare orter av utbildning motsvarande den nuva- rande vid filosofisk fakultet skulle medföra svårigheter att på ett till- fredsställande sätt utnyttja personella och materiella resurser försådan utbildning vid universiteten (motsv.) och filialerna. Vidare avvisas tan- ken på cn utbyggnad av universitetsutbildning utan institutionell an- knytning till forskning. En del remissinstanser — bl. a. ett antal univer- sitetsorgan, SACO och SFS — anser att en ökad användning av nya di- stributionsformer bör kunna utgöra alternativ till en utbyggnad av hög- skoleutbildning i vanliga former.

U 68-beredningen har anslutit sig till U 68:s principförslag om lokali- - -

sering av nytillkommande högskoleutbildning och liksom utredningen betonat att takten i utbyggnaden måste anpassas efter förutsättningarna i form av efterfrågan på utbildning m.m. Beredningen har vidare klar- gjort vilka förutsättningar som enligt dess mening bör gälla för förverk- ligandet av utbyggnaden. Sålunda slår beredningen fast att redan bc- fintliga resurser för högskoleutbildning måste utnyttjas effektivt och att investeringar som redan gjorts för utbildning och forskning inte får äventyras. Mot bakgrund av sin bedömning att huvuddelen av högsko- leutbildningens expansion den närmaste tiden bör avse —— förutom en- staka kurscr — kortare yrkesinriktade utbildningslinjer konstaterar be- redningen vidare att det i detta planeringsskede inte blir fråga om att bygga ut traditionell universitetsutbildning på ytterligare ett flertal ortcr. För att bl. a. underlätta en samordning av utbyggnaden på de olika be- rörda orterna föreslår beredningen en regional organisation för högsko- leutbildning, som får som en viktig uppgift att säkerställa att de olika regionernas samlade resurser för högskoleutbildning utnyttjas effektivt.

De som yttrat sig över U 68-beredningens promemoria har i lokalise- ringsfrågan redovisat i stort sett samma ståndpunkt som i sina yttran- den över U 68-förslagen.

För egen del får jag anföra följande. I det föregående har jag framhållit vikten av en helhetssyn på den

Prop. 1975: 9 488

grundläggande högskoleutbildningen och av en sammanhållen planering av dess utveckling och utbyggnad, såväl kvalitativt som kvantitativt. Lo- kaliseringen av de samlade resurserna för högskoleutbildning är en av de väsentligaste faktorerna när det gäller att förverkliga uppställda mål i fråga om individernas tillgång till utbildning och samhällets försörjning med utbildad arbetskraft. Enligt min mening bör principer för lokalise- ring av grundläggande högskoleutbildning nu läggas fast på grundval av U 68:s och U 68-beredningens förslag. En självklar utgångspunkt är härvid kraven att bredda och differentiera utbildningsutbudet, att öppna högskolan för nya grupper och att också i övrigt göra utbildningen mera tillgänglig.

Grundläggande högskoleutbildning — enligt den avgränsning jag för- ordat i det föregående — bedrivs f. n. i permanent form på ett trettiotal orter i landet, alltifrån universitetsorterna med ett omfattande och rikt varierat utbud av både utbildning och forskning till orter med bara nå- gon enstaka utbildningslinje. I likhet med U 68-beredningen räknar jag med att permanent högskoleutbildning som i dag finns på en ort skall finnas kvar eller, om en förändring skulle bli aktuell i visst fall, så långt möjligt ersättas med annan jämförbar utbildning.

I debatten kring U 68-förslagen har man ofta talat om den föreslagna ”utlokaliseringen”. Detta ger intrycket att det skulle röra sig om flytt- ning till annan ort av befintliga enheter eller verksamheter, dvs. om en omlokalisering. En sådan kan givetvis bli aktuell i enskilda fall också inom högskoleutbildningens område. Det kan t. ex. erinras om att de se— naste åren beslut har fattats om att vcterinär- och skogshögskolorna skall omlokaliseras till i huvudsak Uppsala och Umeå. Vidare har vissa resurser inom sektionen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholm flyttats till högskolan i Luleå. Någon ”utlokalisering” av högskoleutbildning har emellertid inte föreslagits av U 68 och är, utöver de redan beslutade, enligt min bedömning f. 11. inte heller aktuell. -

Jag delar helt U 68:s, många remissinstansers och U 68-beredningens uppfattning om betydelsen av att öka högskoleutbildningens tillgänglig— het i geografiskt hänseende. Avstånden till utbildningsenheterna utgör i dag ett faktiskt hinder för många att få del av den-högskoleutbildning som de har behov eller intresse av och förutsättningar för. Detta hinder torde upplevas som särskilt påtagligt bland studerande från arbetarhem. En fortsatt utbyggnad av högskoleutbildning på flera orter utanför uni- - versitetsorterna bör därmed verksamt kunna bidra till att i socialt hän- seende utjämna rekryteringen tf-zll högre studier. Inte minst torde för många människor närhet till utbildningstillfällena vara en viktig förut- sättning för att återkommande utbildning skall kunna bli verklighet.

En utbyggnad med denna inriktning är självfallet också, som U 68 närmare utvecklat, av stor regionalpolitisk betydelse. Ett ökat tillvarata- gande av de förutsättningar för att anordna högskoleutbildning som

Prop. 1975: 9 ' 489

bl. a. den sociala och ekonomiska strukturen i olika regioner ger kan på- tagligt stimulera den regionala utvecklingen. Enligt min mening under- lättar det också den anpassning av det samlade utbudet av högskoleut- bildning till nya behov i arbetslivet som jag ser som synnerligen angelä- gen. En förnyelse av utbildningen på universitetsorterna med deras om- fattande resurser inom många områden är ett viktigt inslag i en sådan utveckling. Men det är uppenbart att i många fall andra orter har lika goda förutsättningar som universitetsorterna att med utgångspunkt i 10- kala resurser och arbetsmarknadsförhållanden utveckla nya utbildnings- vägar. Ett gott exempel på detta är den yrkestekniska högskoleutbild- ning som jag kommer att lägga fram förslag om i det följande. Som jag förut framhållit är det i första hand behov av utbildningar av detta slag -— ofta kortare sådana —— som bör tillgodoses i den fortsatta utbygg- naden.

Det finns sålunda enligt min mening tungt vägande skäl för att för- lägga nytillkommande grundläggande högskoleutbildning till orter utan- för de nuvarande universitetsorterna. Jag vill erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartementet, efter samråd med min företrädare, i prop. 1972: 111 (s. 513) anförde att den utbyggnad av den eftergymna- siala utbildningen som kunde komma att ske under 1970-talet borde äga rum i första hand utanför de äldre universitetsorterna. Detta uttalande föranledde ingen riksdagens erinran (InU 1972: 28, rskr 1972: 347).

I debatten har ofta talats om att den föreslagna utbyggnaden skulle avse ett antal nya högskolor. U68:s förslag i lokaliseringsfrågan, till- styrkt av U 68-beredningen, utgår emellertid frånförekomsten av befint- liga enheter för högskoleutbildning och avser så gott som undantagslöst .. en breddning och utbyggnad av utbildningen vid eller i anknytning till. dessa. Också jag anser att en utbyggnad av permanenta resurser för hög- skoleutbildning på orter som inte redan har sådana endast i undantags- - fall bör komma i fråga. Den fortsatta utbyggnaden av grundläggande högskoleutbildning bör sålunda enligt min mening i" allt väsentligt knytas till i dag befintliga enheter med högskoleutbildning. På orter som saknar permanenta resurser för högskoleutbildning bör utbildning i enstaka kurser kunna erbjudas. Enligt mina förslag i det föregående skall sådan utbildning prioriteras under den kommande perioden.

Kritik mot förslaget om en utbyggnad på flera orterutanför de nu- varande universitetsorterna har, som jag tidigare nämnt, grundats på att . utbildningen på flertalet berörda orter skulle komma att sakna anknyt- ning till forskning. Vidare har hävdats att det totala studerandeunderla- get inte skulle vara tillräckligt och att en utbyggnad efter 'de föreslagna riktlinjerna därmed skulle innebära en splittring av resurserna med ne- gativa konsekvenser för den befintliga verksamheten vid bl.-a. universi— teten. Som alternativ till en utbyggnad av de permanenta resurserna för högskoleutbildning har från många håll'förordats en ökad satsning på

Prop. 1975: 9 ' 490

nya former för distribution av utbildning i t.ex. universitetens regi. Jag skall närmast ta upp dessa synpunkter.

Vad först gäller den grundläggande utbildningens forskningsanknyt- ning vill jag erinra om att endast sju av de omkring 30 orter där — i vissa fall sedan länge — permanent grundläggande högskoleutbildning bedrivs har forsknings- och forskarutbildningsorganisation. På ytterli- gare tre orter, universitetsfilialorterna, har viss utbildning ett formellt samband med sådan organisation. U 68 har utgått från att en förlägg- ning av permanent forskningsorganisation inom högskolan till ytterli— gare orter f. 11. inte är aktuell. Som jag förut redovisat delar jag — i lik- het med många berörda remissinstanser —— denna bedömning.

I det föregående har jag anslutit mig till U 68-bercdningens förslag att ett samband med forskning och forskarutbildning skall utvecklas för all grundläggande högskoleutbildning. Jag har härvid förordat bl.a. an- ordningar för att på regional bas stärka kontakterna mellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. I princip bör givetvis all grundläggande högskoleutbildning, även den vid enheter med myc— ket begränsat utbud, innefattas i. detta regionala system för forsknings- anknytning. De reella möjligheterna att dra fördel av systemet —— t. ex. genom byten av tjänstgöringsställen eller genom förläggning av forsk- ningsprojekt till enheter utanför universitetsorterna — måste dock rim- ligen bli större för enheter med jämförelsevis brett utbildningsutbud och mera omfattande resurser och därmed allmänt en mera fruktbar miljö för utbildning och forskning. '

Vad sedan gäller risker för ett ineffektivt utnyttjande av de sam- lade resurserna vill jag — i likhet med U 68-beredningen -— slå fast att det för den närmaste planeringsperioden inte är fråga om att bygga ut den traditionella universitetsutbildningen. Det primära målet är i stället att tillgodose det växande och mångskiftande behovet av klart yrkesin- riktade utbildningar på högskolenivå. Som jag nämnt har andra orter än universitetsorterna ofta utmärkta förutsättningar att med utgångs- punkt i befintliga resurser och verksamheter — både inom utbildnings- systemet och inom andra samhällssektorer — utveckla sådana utbild- ningar. Den provkarta på aktuella förslag och idéer från inte minst olika föreslagna utbyggnadsorter rn. fl. som U 68 redovisat ger en god belys- ning av de möjligheter som finns härvidlag.

Det är likväl mycket angeläget att en utbyggnad av högskoleutbild- ningen på vissa orter genomförs inte bara under samordning mellan de olika utbyggnadsorterna utan även under stor hänsyn till verksamheten på övriga högskoleorter, inte minst universitetsorterna. Självfallet skall den utbildning som redan finns på berörda orter utvecklas och de resur- ser som är anvisade för den utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Jag ansluter mig till U 68-beredningens bedömning att som en förutsättning för den fortsatta utbyggnaden bör gälla att befintliga resurser för hög—

Prop. 1975: 9 491

skoleutbildning skall utnyttjas effektivt och att investeringar som gjorts för utbildning och forskning inte får äventyras.

Jag vill redan i detta sammanhang slå fast att den regionala organisa- tion för planering av den grundläggande högskoleutbildningen som U 68-beredningen föreslagit enligt min mening är väl ägnad att inom re- gionerna garantera ett ändamålsenligt och effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för grundläggande högskoleutbildning. Med en sam- ordnad regional planering, inriktad på att endast sådan högskoleutbild- ning skall utvecklas på utbyggnadsorterna som dels svarar mot behov i arbetslivet och efterfrågan hos individerna, dels inte medför risker för verksamheten på övriga högskoleorter, finns det enligt min mening ingen anledning att med hänvisning till resurssplittring avvisa en utbygg- nad utanför universitetsorterna.

Vad gäller frågan om nya distributionsformer som alternativ till permanenta utbildningsresurser på flera orter konstaterar jag med till- fredsställelse det stora intresse som nu på bl. a. universitetshåll visas för den av U 68 år 1970 initierade s. k. distansundervisningen."Jag delar be- dömningen att det är viktigt att fortsätta utvecklingen av metoder för att göra högskoleutbildningen tillgänglig även utanför högskoleorternas när- maste omgivningar. Även med en fortsatt utbyggnad av permanenta re- surser kommer många människor också i framtiden att av geografiska skäl ha svårt att få del av reguljär högskoleutbildning. Vid bedömningen om en ökad användning av distansundervisning och andra nya distribu- tionsformer kan vara ett alternativ till en utbyggnad av permanenta ut— bildningsresurser på flera orter måste man emellertid enligt min mening beakta följande. .

Försöksverksamheten med distansundervisning har hittills omfattat studiekurser inom endast ett fåtal ämnesområden vid främst humanis- tisk och samhällsvctcnskaplig fakultet. Någon erfarenhet av möjlighe- terna att genomföra en mera yrkesinriktad högskoleutbildning — med t. ex. mera omfattande laborativa inslag och krav på tung utrustning el- ler behov av praktikinslag —— med hjälp av distansundervisning förelig— ger inte. Som jag nämnt är det en huvuduppgift för den närmaste perio- den att utveckla utbildningar för att tillgodose de nya behov av utbild- ning på högskolenivå som gör sig gällande i arbetslivet. Jag har pe- kat på de goda förutsättningar som högskoleorter utanför universitetsor- terna enligt min bedömning har att utveckla sådana utbildningar med utgångspunkt i befintliga resurser och verksamheter. Det kan starkt ifrå- gasättas om distansundervisning i universitetens regi över huvud kan tillgodose utbildningsbehov av detta slag. Det önskvärda lokala inflytan- det i utbildningsplaneringen, väsentligt inte minst då det gäller att iden- tifiera nya utbildningsbehov, måste rimligen också bli mindre om utbild- ningen baseras på distansundervisning. _

Prop. 1975: 9 492

Jag ser sålunda distansundervisning och andra nya distributionsfor- mer som ett viktigt och delvis nödvändigt komplement till utbildning i reguljära former vid permanenta enheter men inte som ett alternativ till ' sådan utbildning.

Sammanfattningsvis bör enligt min mening den fortsatta utbyggnaden av den permanenta organisationen för grundläggande högskoleutbild- ning koncentreras till vissa orter utanför de nuvarande universitetsor- terna, i huvudsak till sådana orter som redan i dag har permanenta re— surser för högskoleutbildning.

Jag går nu över till att behandla frågorna om orter och former för denna utbyggnad.

När det gäller antalet utbyggnadsortcr delar jag U 68-beredningens m. fl. bedömning att en avvägning alltid måste göras mellan å ena sidan strävan att undanröja geografiska hinder för möjligheterna att få del av högskoleutbildning, å andra sidan strävan att ge utbildningsutbudet på varje ort en rimlig bredd och därmed de studerande en acceptabel val- frihet. En del remissinstanser har förordat en koncentration av utbygg- naden utanför de nuvarande universitetsorterna till några orter, i hu- ' vudsak Linköping, Luleå och de tre filialorterna. En sådan lösning är enligt min uppfattning inte tillfredsställande med hänsyn till önskemå- let att fördela utbildningstillfällena någorlunda jämnt över landet. Den ger heller inte tillräckligt utrymme för den önskvärda samspelet mellan högskolan och samhälls— och arbetslivet i skilda regioner.

U 68:s förslag innebär att högskoleutbildningen skall byggas ut på sammanlagt 14 orter eller par av orter utanför de nuvarande universi- tetsorterna. Så gott som alla dessa orter har permanenta resurser för högskoleutbildning. Samtliga föreslagna orter —— i bokstavsordning: Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Halmstad, Jönköping, Kal- mar, Karlstad, Kristianstad, Linköping/Norrköping,Luleå, Sundsvall/ Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund — utgör vidare enligt 1972 års förut nämnda riksdagsbeslut primära centra, dvs. orter som så vitt avser arbetsmarknad, service, kommunikationer och utbildning är tänkta att utvecklas så att de i fråga om boende och lokalisering av skilda slags ' verksamheter kan utgöra reella alternativ till storstadsområdena. Jag vill" erinra om att dåvarande chefen för inrikesdepartcmentet i prop. 1972: 111 (s. 513) framhöll att alla orter av detta slag inte kan påräkna lokalisering av eftergymnasial utbildning. U' 68:s val av orter har före-' gåtts av ingående utbildningspolitiska och regionalpolitiska övervägan-Ä. den. I likhet med U 68-beredningen bedömer jag utredningens utbygg- nadsförslag som väl avvägt med hänsyn till möjligheterna att på sikt nå en rimlig geografisk fördelning av de samlade resurserna för högskoleut- bildning.

För att planeringsarbetet skall få en fast utgångspunkt är det enligt.

Prop. 1975: 9 493

min mening angeläget att beslut nu fattas om på vilka orter högskoleut- bildningen skall byggas ut under den period som kan överblickas. U 68:s förslag är vad avser utbildningens inriktning på de föreslagna orterna inte utformat i detalj utan anger endast vissa allmänna riktlinjer för ut- byggnaden, grundade bl. a. på förslag som förts fram från de berörda orterna. För att de intentioner för utveckling av nya utbildningslinjer i anknytning till lokal och regional arbetsmarknad som jag redovisat i det föregående skall kunna förverkligas, krävs en omfattande planering lo- kalt och regionalt. En förutsättning för att 'en sådan skall komma till stånd är givetvis att statsmakterna anger vissa riktlinjer för lokalise- ringen av nytillkommande högskoleutbildning. Ur den regionala sam- hällsplaneringens synvinkel innebär ett beslut av det slag jag nu förordar att förutsättningarna för planeringsarbetet läggs fast i ett betydelsefullt avseende.

Mot denna bakgrund förordar jag att principbeslut nu fattas om att den fortsatta utbyggnaden avpermanent grundläggande högskoleutbild- ning skall koneentreras till de 14 av U 68 förordade orterna eller paren av orter. Jag kallar dessa orter utbyggnadsorterna. Om särskilda skäl föreligger bör nytillkommande högskoleutbildning kunna lokaliseras också till annan ort. Som exempel vill jag i detta sammanhang nämna U 68:s förslag om förläggning av viss yrkesteknisk utbildning till Marka- ryd och organisationskommitténs för .högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH) förslag om förläggning av sådan utbildning till Skellefteå. I båda dessa fall är det, som jag återkommer till i det följande, fråga om att utnyttja särskilda förutsättningar för utbildning inom vissa områden, något som enligt min mening i begränsad utsträckning kan motivera undantag från huvudregeln. Jag vill framhålla att orter av nämnda slag inte skall betraktas som utbyggnadsorter och att det heller inte blir fråga om att bygga upp administrativt fristående utbildningsenheter. På samma sätt som utbildning i enstaka kurser bör sålunda enligt min mening fortsättningsvis en utbildningslinje som mer permanent förläggs utanför universitets- och utbyggnadsorterna knytas till lämplig läroanstalt på någon av dessa orter.

Som jag förut framhållit är det angeläget att utbildningsutbudet på de nuvarande universitetsorterna stegvis förnyas. Denna förnyelse bör — som också U 68-beredningen förordat — i princip ske inom ramen för ett totalt studerandeantal på varje ort som inte överstiger den av U 68 antagna nivån. Vid i första hand universitetet i Umeå befinner sig stude- randeantalet f.n. avsevärt under denna nivå. För Umeås del framstår därför en förnyelse av utbildningsutbudet som särskilt angelägen även för att öka det totala studerandeantalet. Med hänsyn härtill bör nytill- kommande högskoleutbildning kunna förläggas också till Umeå om det bedöms som angeläget för att den nämnda studerandeantalsnivån skall uppnås och redan gjorda investeringar av skilda slag tas till vara effek- tivt. I samband med sin anmälan inom kort av proposition om viss för-

Prop. 1975: 9 494

söksverksamhet inom lärarutbildningcn m.m. kommer statsrådet Hjelm- Wallén att föreslå att dels en utbyggnad av teckningslärarutbildningen, dels försöksverksamhet med utbildning av lärare i bl. a. hemkunskap i kombination med annat ämne skall förläggas till Umeå.

När det gäller förverkligandet av en utbyggnad efter de angivna rikt- linjerna erinrar jag om den vikt jag i det föregående lagt vid samordning både mellan utbyggnadsorterna inbördes och mellan dessa och övriga högskoleorter. Som både U 68 och U 68-beredningcn betonat måste ut- byggnaden på olika orter anpassas efter de faktiska förutsättningarna i form av tillströmning m.m. Det: finns självfallet inget intresse av att bygga ut utbildning som inte svarar mot aktuella eller förutsebara behov eller önskemål hos individer eller inom arbetslivet.

Den totala efterfrågan på högskoleutbildning spelar en betydelsefull roll för möjligheterna att utvidga utbildningsutbudet på utbyggnadsor- terna. Mot bakgrund av hittills gjorda erfarenheter finns det anledning att anta att en geografiskt spridd utbyggnad i sig leder till en ökad rekrytering. Enligt vad jag förordat i det föregående är vidare utbygg- naden att se som ett led i en förnyelse av det samlade utbudet av hög- skoleutbildning i anslutning till nya behov i arbetslivet. Sådana utbild- ningar bör väljas för nyetablering, för vilka de berörda orterna bedöms ha speciellt goda förutsättningar. Detta bör leda till att rekryterings- effektcrna totalt sett blir särskilt: gynnsamma. Det är likväl vanskligt att nu söka bedöma effekterna i dessa avseenden för den i detta sam- manhang aktuella planeringsperioden.

I detta läge är det av grundläggande betydelse att de former som väljs för att planera och genomföra en fortsatt utbyggnad av högskoleutbild- ningen är smidiga och anpassbara till snabbt skiftande förhållanden och att de bygger på samverkan mellan högskoleorter som ligger nära varandra, allt i syfte att undvika. att utbildningsresurserna används in— effektivt. Om ett huvudansvar för den fortsatta planeringen läggs på den i det föregående berörda regionala organisationen, bör enligt min bedömning kraven i dessa avseenden kunna bli väl tillgodosedda.

U 68 föreslår att — som ett hjälpmedel i planeringen av högskoleut- bildningen och vid fördelningen av utbildningsutbudet och utbildnings- resurserna — landet skall delas in i sex utbildningsregioner. Utred- ningen har därvid utgått från att de orter som i dag har det bredaste ut- budet av utbildning och forskning, dvs. de nuvarande fem universitets- orterna och Linköping, skall utgöra huvudorter i var sin region. U 68:s förslag till regionindelning har i stort tillstyrkts vid remissbehandlingen.

För egen del vill jag framhålla att varje regionindelning för en viss verksamhet måste bygga på de samband som bedöms vara de mest ange— lägna för just den verksamheten. Samtidigt bör givetvis regionindel- ningen så långt det är möjligt samordnas mellan olika verksamhetsområ- den som har samband med varandra. Med hänsyn inte minst till mina

Prop. 1975: 9 495

förslag i det föregående om lösning av forskningsanknytningsfrågor på regional bas anser jag det självklart att en regionindelning för högskole- väsendets del skall grundas på förekomsten av huvudorter för utbildning och forskning. Antalet regioner bör därför enligt min mening vara sex. Den av U 68 förordade regionindelningen är anpassad till i andra sam- manhang förekommande regionindelning i det väsentliga avseendet att varje region helt täcker ett eller flera län. Jag tillstyrker den föreslagna avgränsningen av regionerna med undantag för att — i enlighet med U 68-beredningens förslag — Gotlands län bör föras till samma region som Stockholms län. Benämningen högskoleregion är enligt min me- ning den mest adekvata i detta sammanhang.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om indelningen i högsko- leregioner. Jag avser att i annat sammanhang föreslå att landet med avseende på främst planering av grundläggande högskoleutbildning skall delas in i sex högskoleregioner enligt följande sammanställning.

1. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

2. Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands, KOpparbergs och Gävleborgs län

3. Stockholms och Gotlands län

4. Östergötlands och Jönköpings län

5. Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län

6. Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hal- lands län

Avsikten med en indelning i högskoleregioner är på intet sätt att be- gränsa en läroanstalts kontakter med andra läroanstalter eller med sam- hälls- och yrkeslivet till enbart den egna regionen eller att högskoleut- bildningen — och forskningen —— på något sätt skall planeras enbart med hänsyn till regionens behov. Syftet är inte heller att grunda rekry— teringen av studerande på regionindelningen. Högskoleregionerna skall ses som hjälpmedel vid fördelningen av de samlade resurserna för hög- skolans verksamhet och som ramar för fullgörande av vissa uppgif- ter som berör flera läroanstalter. Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag i det föregående anfört om utbyggnad av en forskningsorganisation inom de filosofiska fakulteternas område också i Linköping.

Planeringen av utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbild- ningen bör i första hand ankomma på den regionala organisation som jag kommer att föreslå i det följande. Planeringen bör syfta till att utar- beta förslag om vilka utbildningslinjer som skall byggas ut eller till- komma inom regionerna, på vilka högskoleorter detta skall ske samt tid— punkterna härför. Den bör vidare avse fördelningen av medel för utbild- ning i enstaka kurser på orter och läroanstalter. Som jag nämnt bör en- staka kurser kunna förläggas också till andra orter än sådana som har permanenta resurser för högskoleutbildning. Jag utgår från att det ner- malt kommer att vara ändamålsenligt att enhet på den högskoleort som

Prop. 1975: 9 496

är belägen närmast orten i fråga svarar för utbildning av detta slag. I vissa fall kan det emellertid med hänsyn till resurs- eller innehållsmässi- ga samband vara lämpligt att annan enhet svarar för utbildningen. Nå- got behov av en indelning inom högskoleregionerna i geografiska an- svarsområden motsvarande de av U68 föreslagna högskoleområdena finns enligt min mening inte.

En viktig uppgift i inledningsskedet blir att förnya och utveckla ut- ' bildningsutbudet på de utbyggnadsortcr som f.n. har ett förhållandevis brett utbud av utbildning inom de filosofiska fakulteternas område, dvs. Linköping och de tre filialorterna. Det gäller här att utnyttja de befint- liga resurserna, men viss komplettering kan bli nödvändig för att den önskvärda förnyelsen skall kunna förverkligas. I sammanhanget kan nämnas att statsrådet Hjelm-Wallén i samband med sin anmälan inom kort av proposition om viss försöksverksamhet inom lärarutbildningen m.m. kommer att föreslå att försöksverksamhet med utbildning av lä- rare i gymnastik i kombination med annat ämne skall förläggas till Örebro. För att planeringsarbetet skall få rimlig konkretion också på några andra utbyggnadsorter bör enligt min mening — i enlighet med vad U 68—beredningen förordat — ett fåtal sådana orter pekas ut som närmast aktuella för byggnaden av utbildningsutbudet. Dessa or- ter bör väljas så att denna del av utbyggnaden blir någorlunda jämnt fördelad över landet. I enlighet med U 68:s och U 68-beredningens be- dömningar förordar jag följande fyra orter eller par av orter: Sunds- vall/Härnösand, Falun/Borlänge, Jönköping och Kalmar.

För de utbyggnadsorter jag nu har berört bör ett konkret utrednings— och planeringsarbete påbörjas redan i samband med det arbete i organi- sationskommittéer som jag kommer att förorda i det följande. Man bör i detta arbete ta sikte på att närmare redovisa förutsättningarna och före- slå tidpunkter för inrättande av nya utbildningslinjer med utgångspunkt i vad U 68 anfört om inriktningen av utbildningen på de olika orterna. Självfallet skall planeringsarbetet och dess resultat inordnas i den sam- lade planeringen inom högskoleregionerna. För övriga utbyggnadsortcr bör — som U 68-beredningen påpekat _— planeringsarbetet närmast in- riktas på att, lämpligen i anknytning till befintliga enheter och resurser, få till stånd utbildning i enstaka kurser.

När det gäller utbyggnad av högskolan i Östersund vill jag erinra om att förslag föreligger om att inrätta en försvarets förvaltningshögskola i Östersund. Denna fråga bereds f. n. i försvarsdepartcmentet.

U 68 har lagt fram förslag till fördelning av den samlade kapaciteten för grundläggande högskoleutbildning på bl. a. regioner. Med de juste- ringar som betingas av mina förslag i det föregående rörande antag- ningskapaciteten bör de av utredningen förordade talen kunna ligga till grund för det kommande planeringsarbetet. Det blir anledning att suc- cessivt för riksdagen redovisa förslag till ramar för bl. a. de olika hög- skoleregionernas studerandeantal.

Prop. 1975: 9 497

8. Högskolans institutionella organisation i

8.1. Utgångspunkter

I debatten kring U 68:s förslag har frågorna om den institutiönella or- ganisationen tilldragit sig den största uppmärksamheten-. Ett huvudin-' slag i många remissinstansers kritik mot förslagen har varit att just de or- ganisatoriska och administrativa frågorna'ansetts ha fått för stort ut- rymme hos utredningen. En betydande del av remissinstanserna Vid de läroanstalter som berörs av U 68:s förslag anser också de föreslagna för- ändringarna i den institutionella organisationen alltför långtgående. Många menar att den nuvarande organisationen i huvudsak bör bestå. Få av dessa instanser anlägger dock ett vidare perspektiv på frågan om den föreslagna, vidgade högskolans organisation än ett som avser— den egna verksamheten. Inte heller redovisar de några synpunkter på hur huvudsyftena med en reform-av den högre utbildningen som helhet skall kunna förverkligas. ' '

Som jag framhållit i det föregående innebär det vidgade högskolebe- grepp som jag förordat ingalunda krav på "enhetliga institutionella an- ordningar. Hänsyn till olika utbildningars och läroan'sta'lters speciella förutsättningar och förhållanden måste kunna tas även inöm ramen för en mer sammanhållen högskoleorganisation. Variation inom högskole- systemet kan emellertid inte — som debatten stundom gett intryck av — få betyda att just dagens historiskt betingade organisation och delvis be- tydande principiella skillnader- i" organisatoriskt hänseende mellan olika slag av utbildningar och enheter skall bevaras. Frågan om högskolans organisation måste prövas med utgångspunkt i de mål och riktlinjer för bl.a. högskoleutbildningens utveckling, i fråga om- både-innehåll och _ omfattning, som jag förordat i det föregående. Förändringar i den in- stitutionella organisationen är enligt min uppfattning,. likaväl som'de förändringar jag föreslagit i studieorganisationen, nödvändiga för att de angivna målen och riktlinjerna skall kunna förverkligas.

Det vidgade högskolebegreppet och kraven på att bredda och diffe- ' rentiera det samlade utbudet av högskoleutbildning är grundläggande för utformningen av högskolans framtida organisation. 'Även om de'or- ganisatoriska lösningarna kommer att variera mellan enskilda orter, hög- ' skoleenheter och utbildningar är det uppenbart att organisationen mås- ' te ge större stimulans till förnyelse och utveckling inom högskoleut- bildningen och bättre möjligheter än den nuvarande att se olika slag av högskoleutbildning som en helhet och behandla dem tillsammans. Detta gäller lokalt i fråga om utveckling av utbildningslinjer och kurser, inte” minst som ett led i förverkligandet av återkommande utbildning, samt'i fråga om fördelning av utbildningskapacitet och resurser mellan olika utbildningar. Det gäller—också centralt och regionalt beträffande den.

Prop. 1975: 9 498

mera övergripande planeringen och fördelningen av resurser mellan olika slag av utbildning och mellan regioner och läroanstalter.

Jag har i det föregående förordat att högskolans utbildningslinjer skall ge förberedelse för yrkesverksamhet inom något — jämförelsevis brett — område av arbetsmarknaden. Också utbudet av enstaka kurser bör utvecklas bl. a. med utgångspunkt i arbetslivets behov. Frågan om formerna för samspelet mellan högskolan och arbetslivet är mot denna bakgrund väsentlig när det gäller utformningen av högskoleorganisatio— nen. Jag vill betona att det i detta sammanhang är fråga om-ett samspel med arbetslivet i vid mening, dvs. med såväl arbetstagare som arbets- givare.

I det föregående har jag vidare förordat en vidgning av samspelet mellan grundläggande högskoleutbildning och forskning/forskarutbild- ning till även de delar av högskolan som f. n. saknar direkt samband mellan de båda verksamhetsgrenarna. Vid utformningen av den institu- tionella organisationen är det viktigt att på olika sätt ta till vara förut- sättningarna för kontakt mellan dessa, t. ex. genom att lärare som hu- vudsakligen är verksamma i forskning och forskarutbildning medverkar i grundutbildningens planering m.m. och också till en del undervisar i grundutbildning. De möjligheter att deltaga i forskning-och forskarut- bildning som jag i det-föregående föreslagit för lärare vid högskoleenhe- ter utan fast forskningsorganisation förutsätter vissa institutionella an- ordningar för samverkan mellan enheter.

Beträffande högskolestudiernas organisation har jag i det föregående förordat förändringar i syfte att undanröja hinder för att kombinera kurser och moment från i dag skilda slag av utbildningar och läroanstal- ter. En förutsättning för att de möjligheter som detta erbjuder verkligen , skall komma att utnyttjas är att nya och befintliga utbildningslinjer kan planeras i så nära anknytning "till själva utbildnings— och forskningsmil- jön som möjligt. Detta är en viktig utgångspunkt för utformningen av den institutionella organisationen.

När det gäller den grundläggande högskoleutbildningens dimensione- ring har jag föreslagit en totaldimensionering med hjälp av en generell antagningsbegränsning. Jag har härvid förutsatt att en närmare fördel- ning av utbildningskapacitet och resurser mellan bl.a."likartade utbild-' ningslinjer skall kunna göras lokalt inom av statsmakterna angivna ra- mar. Syftet är att möjliggöra en smidig anpassning till individernas ak- tuella efterfrågan på utbildning och till lokala förutsättningar-i övrigt, vilket måste beaktas vid utformningen av högskolans institutionella or- ganisation.

Den ordning jag förordat för fortsatt utbyggnad av- den grundläg- gande högskoleutbildningen utanför universitetsorterna bygger på att samordning och samplanering kan säkerställas såväl mellan utbyggnads- orter som mellan dessa och universitetsorterna, allt med sikte på ett cf-

Prop. 1975: 9 . 499

fektivt utnyttjande av de samlade resurserna. För att-underlätta en så- dan samordning och samplanering är, som jag berört i det föregående, en regional organisation för bl. a. planering av utbyggnaden av största betydelse.

Med detta har jag översiktligt sammanfattat de viktigaste utgångs— punktema för utformningen av högskolans institutionella organisation som mina förslag i det föregående ger. Jag skall ta upp ytterligare ett par principiella utgångspunkter, som gäller inflytandet över högskolan.

Högskoleväsendet utmärks f. n. av en delvis detaljerad central regle- ring i skilda hänseenden. En central reglering bör enligt min mening förekomma om en fråga är-av-den karaktären att det bör ankomma på riksdagen eller regeringen att besluta-i den eller om den eljest är av så- dan art att krav på enhetlighet eller .riksgiltighet motiverar att den hand- läggs centralt. Jag bedömer detta inte alltid vara fallet när det gäller frå- gor som i dag avgörs på'regerings- eller vcrksnivå. Som framgått i olika sammanhang i det föregående anser jag en överföring av ansvar och be- fogenheter från centrala till i första hand lokala organ inom högskole- väsendet angelägen. '

En utgångspunkt för ansvarsfördelningen i fråga om högskolan bör vara att statsmakterna skall fatta beslut om resursramar, i övergripande frågor om utbildningskapacitet, utbildningens inriktning och lokalisering samt om huvuddragen av den institutionella organisationen. Beslut i öv- rigt skall fattas så nära själva utbildningssituationen som det är möjligt med hänsyn till förekommande samordnings-, effektivitets- och rättvise— krav.

Med de nuvarande principerna för fördelning avuppgifter mellan-re- gering och ämbetsverk inom den svenska statsförvaltningen är enligt min mening en verkorganisation för högskolan nödvändig med hänsyn till de krav av nämnda slag som finns på riksplanet. Det är uppenbart att planeringsarbetet i fråga om både utbildning och forskning inom högskolan innefattar avvägningar av riks'karaktär och att det behövs en organisation som, bl. a. i det årliga budgetarbetet,'kan ge ett samlat pla- - neringsunderlag för statsmakternas beslut. Jag har vidare i det före- - gående nämnt att det torde vara praktiskt att utbildningsplaner för de av regeringen inrättade allmänna utbildningslinjerna fastställs på vcrksnivå.

Krav på samordning och effektivitet måste tillgodoses också regionalt och lokalt. Det gäller att utveckla högskolan på ett sådant sätt att kon- kurrensen mellan olika högskoleorter och olika högskoleenheter får en positiv innebörd och leder till ett så mångsidigt utbildningsutbud och samtidigt ett så effektivt utnyttjande av de samlade resurserna som möj- ligt. Inte minst väsentligt i sammanhanget är att kontakter-säkras mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning över gräns- erna mellan högskoleorter och enheter.

När det gäller den grundläggande utbildningen på en och samma hög-

Prop. 1975: 9 - 500

skoleort måste förutsättningar skapas för att beslut som gäller utbild- ningslinjer som har likartat innehåll eller likartad inriktning inte fattas isolerat för de olika linjerna. Beslut som rör en viss del-av en utbild- ningslinje får självfallet inte heller fattas utan hänsyn till övriga delar och till linjen som helhet. Administrativa gränser får, som jag förut dis- . kuterat, inte lägga hinder i vägen för utveckling av utbildningslinjer där kurser från olika håll kombineras. Det är vidare angeläget. att utbudet av enstaka kurser kan samordnas och presenteras samlat över hela högsko-

lefältet. .

Krav av det här antydda slaget ger självklara begränsningar i möjlig- heterna att inom politiskt angivna mål och ramar lägga ansvar och befo- genheter på den enskilda institutionen, den enskilda utbildningslinjen el- ler, i vissa fall, den enSkilda utbildningsenheten. Detta hindrar inte att strävan måste vara att lägga varje uppgift och beslutanderätten i varje. grupp av ärenden så nära den verklighet som berörs som möjligt. De juridiskt-administrativa uppgifterna på central och regional nivå bör i enlighet härmed —— här delar' jag U 68:s och U 68-beredningens uppfatt- ning -— vara så få som möjligt. De centrala och regionala organ jag kommer att föreslå i det följande skall i första hand ha planeringsupp— gifter. .

Det bör vara möjligt att, under förutsättningar som jag strax skall re- dovisa, ge de enskilda enheterna för högskoleutbildning och forskning vidgade befogenheter och större handlingsfrihet i skilda hänseenden. Jag ' är övertygad om att en ökad lokal frihet att besluta om utbildningens in- nehåll och organisation, om dispositionen av anvisade medel och om verksamhets- och arbetsformer i utbildningen och forskningen kommer att stimulera det lokala engagemanget i planerings- och-utvecklingsarbe- tet, öka effektiviteten i användningen av tillgängliga resurser inom enhe— terna och främja en fortlöpande förnyelse av högskoleutbildningen.

Två viktiga förutsättningar gäller enligt min mening för en sådan' de- centralisering av beslutanderätt. Den ena är den totaldimensioneringav den grundläggande högskoleutbildningen, som jag föreslagit i det före— gående, med de förutsättningar den ger statsmakterna att kontrollera de totala kostnaderna för verksamheten. Den andra förutsättningen är att de beslutande organen inom högskolan har en sammansättning som är avvägd med hänsyn till'såväl högskolans samhälleliga betydelse och upp- gifter som de särskilda kunskaperna och erfarenheterna hos olika grup- per av de inom högSkolan verksamma och kravet på medinflytande för de anställda och de studerande över den egna arbetsmiljön och arbetssi- tuationen. Jag går nu över till den sistnämnda frågan.

Förhållandena när det gäller olika intressenters inflytande över plane- ringen och ledningen av den grundläggande högskoleutbildningen inom de ramar som riksdag och regering angett skiftar f.n. påtagligt mellan olika delar av högskolan. '

Prop. 1975: 9 501

I centrala styrelser och nämnder m.m. med uppgifter avseende hög- _ skoleutbildning dominerar allmänintressena i form av ledamöter som ut- setts av regeringen. Ofta har dessa ledamöter sin bakgrund inom verk- samhet som har särskild anknytning till vederbörande organs ansvars- område.

I fråga om den lokala ledningen av högskoleutbildningen finns å ena sidan de direkt på politisk grund utsedda kommunala skolstyrelserna och landstingskommunala utbildningsnämnderna, å andra sidan de helt inom läroanstalterna rekryterade konsistorierna vid bl. a. universiteten. Internt rekryterade är också rektorsnämndema vid lärarhögskolorna, där dock rektor formellt beslutar ensam i många frågor. Flertalet övriga statliga högskolor m.m. har av regeringen utsedda styrelser som i hu- vudsak består av lekmän, ofta med anknytning till yrkesområdet i fråga. Dessa styrelser har rektor och i vissa fall försöksvis enstaka företrädare för studerande och anställda som enda internt rekryterade inslag.

I utbildningsnämnderna, de lokala organ som är närmast ansvariga för den statliga högskoleutbildningens innehåll och organisation, är i huvudsak lärare och studerande vid läroanstalterna företrädda. Inom den kommunala organisationen saknas organ sammansatta på detta sätt. Ut- bildningens innehåll regleras här i betydande utsträckning centralt.

Utbildningar med så vitt skilda förutsättningar som de här berörda kan inte utan vidare fogas in i ett enhetligt organisatoriskt mönster. Som jag förut framhållit finns det heller inte anledning att när det gäller ut- formningen av högskolans organisation eftersträva fullständig enhetlig- het. En så central fråga som den om avvägningen av olika intressens in— flytande i utbildningens planering och ledning måste emellertid enligt min mening lösas efter vissa generella principer. I ett vidare perspektiv än ett enbart historiskt kan det svårligen motiveras att utbildnings- linjer som är besläktade med varandra planeras och leds i former som helt skiljer sig åt i fråga om olika gruppers och intressens inflytande. Exempel på sådana skillnader i dag ger dels socionomutbildningen jäm- förd med närbesläktad utbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet, dels bl. a. Sjukskoterskeutbildmngen jamford med lakarutb1ldn1ngen

Jag vill erinra om vad jag anfört 1 det föregående om vissa för hög- skoleutbildningen i dess helhet gemensamma mål och om en utveckling av sambandet mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarut- bildning över hela högskolan. Ett närmande av styrelseformerna inom olika delar av högskolan till varandra utifrånen principiell helhetssyn är enligt min mening en konsekvens av det vidgade högskolebegreppet och också en förutsättning för att detta praktiskt skall slå igenom i plane- rings- och utvecklingsarbetet.

Högskoleutbildningen är en del av det offentliga utbildningssystemet. Huvuddelen av detta — innefattande en inte obetydlig del av högskolan — leds f. n. i former söm är gängse i offentlig verksamhet, dvs. genom"

Prop. 1975: 9 - 502

styrelser utsedda av politiskt ansvariga organ-. En huvudlinje i de förslag jag redovisat i det föregående är strävan att öppna högskolan för nya grupper, att tillgodose nya utbildningsbehov'och- att- över huvud- öka samspelet mellan högskolan och det omgivande samhället, inte minst yr'- - keslivet. Liksom U68, många remissinstanser och U68-beredningen är jag övertygad om att detta syfte främjas genom att företrädare" för allmänna intressen och för arbetslivet mera generellt ges medansvar för högskolans verksamhet.

I de organ som skall svara bl. a. för avvägningar mellan olika utbild- ningssektorer och mellan olika högskoleenheter. Och orter —- uppgifter som i dag i huvudsak fullgörs inom departement och verk och enligt- mina förslag i det följande till betydande del'skall fullgöras regionalt —— är skälen för en stark representation för allmänintressena enligt-min uppfattning uppenbara. Med 'den anknytning till samhällsplaneringen och användningen av samhällets resurser i stort som dessa uppgifter har kan de inte rimligen vara angelägenheter uteslutande eller ens-i första hand för de inom läroanstalterna verksamma.

Samtidigt är tiden nu mogen att över hela högskolan stadfästa ett i'n- flytande över verksamheten inom' läroanstalterna för alla där verk-" samma grupper. I den statliga högskoleorganisationen har lärare och studerande länge haft inflytande i. utbildningsnämnderna. Gruppen ordi- narie lärare har vidare ensam ingått i fakulteter och motsvarande organ samt inom universitetsområdet dominerat även konsistoricr och institu- tioner, detta tills försök'sverksamheten med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal inleddes för några år se- - dan. Denna verksamhet har inom universiteten och skilda slag av hög— skolor gett övervägande positiva erfarenheter av olika gruppers mechr- kan i planerande och förvaltande organ på alla nivåer i den lokala orga— nisationen.

Grundläggande för den sammansättning som styrelserna för universi- teten och vissa högskolor, konsistorierna, gavs vid 1964 års reformering av universitetsorganisationen var strävan att åstadkomma ett förtroen- defullt förhållande mellan högskoleadministrationen och-forskarna. En- ligt min mening är det angeläget att ett förtroendefullt förhållande ska- pas mellan läroanstaltens ledning och alla vid läroanstalten verksamma- grupper, däribland forskarna. Universitetsväsendet har — genom sin tra— dition med styrelser rekryterade inom läroanstalterna — ovanligt goda förutsättningar att ta del i den förvaltningsdemokrati'ska utveckling som pågår inom statsförvaltningen. Det gäller'nu att inom helahögskolan dra nytta av dessa förutsättningar och ge de anställda — och-självfallet även de studerande —— möjligheter till ett permanent inflytande över sin arbetsmiljö och i planeringcn'för verksamhetens utveckling.

Lika viktigt är emellertid att främja ömsesidigt förtroende mellan de inom läroanstalterna verksamma och övriga medborgare. Av detta skäl.

Prop. 1975: 9 503

är enligt min mening en representation för allmänintressena i läroanstal- ternas ledning motiverad. Jag är övertygad om att en sådan representa- tion positivt påverkar förtroendeförhållandet mellan de vid läroanstal- terna verksamma å den ena sidan, samhället i övrigt och de politiskt an- svariga organen å den andra. Den förhållandevis starka centrala regle- ring som f. n. kännetecknar universitetsområdet torde bl; a. vara en följd av att andra organisatoriska former för att tillvarata allmänna intressen i fråga om universitetens "verksamhet saknats. Med inslag av allmänrepresentation i ledningen också för den- del av högskolan som 'nu leds av helt internt rekryterade styrelser blir förutsättningarna för en de- centralisering av beslutanderätt givetvis annorlunda.

Den nuvarande styrelseformen vid universiteten har ofta hävdats vara en garanti för forskningens frihet. Jag utgår då från att med forskning- ens frihet avses — i enlighet med 1955 års universitetsutrednings defini— tion — i första hand den enskilde forskarens rätt att välja objekt och metoder för sin forskning och att offentliggöra forskningsresultat. Kon- sistorierna har i dag inga befogenheter att gripa in i eller Styra forskning vid läroanstalterna på ett sätt som strider mot denna princip. U 68 har inte avsett att på något sätt ändra dessa förhållanden. Även jag ansluter mig helt till principen om forskningens frihet i den angivna meningen. Jag delar samtidigt U 68:s bedömning att detta inte är en fråga om sty- relsens sammansättning utan om statsmakternas vilja att garantera en i de nämnda avseendena oberoende forskning. Det är angeläget att den angivna principen nu på nytt slås fast som en grundval för forsknings- verksamheten inom högskolan.

Enligt min mening är slutligen en representation för arbetstagare och arbetsgivare inom berörda yrkesområden i de organ som svarar för pla- nering m. rn. i fråga om utbildningslinjer eller grupper av linjer en ända- målsenlig väg att underlätta samspel mellan högskolan och arbetslivet, något som jag ser som väsentligt för den fortlöpande'förnyelsen av hög-' skolans utbildningslinjer och "också som en önskvärd inspirationskälla för forskningen och forskarutbildningen.

Sammanfattningsvis bör det önskvärda samspelet mellan å ena sidan interna högskoleintressen och expertis i utbildning och forskning, å andra sidan samhälls- och arbetslivet i övrigt, i ökad utsträckning komma till stånd inom högskoleorganisationens ram. Detta bör ske ge- nom att de planerande och förvaltande organen sätts samman så att de intressen och erfarenheter som är av betydelse i Sammanhanget balanse- ras mot varandra. De avvägningar som härvid måste göras leder till olika resultat för olika nivåer och organ inom högskolan. Allmänt sett är det enligt min mening angeläget att stärka inslagen av allmänintres- sen och arbetsliv där de interna högskoleintressena i dag helt dominerar samt att stärka möjligheterna till inflytande för anställda o'ch studeran- de där de i dag är svagt utvecklade.

Prop. 1975: 9 504

8.2. Huvudmannaskap m. m.

Den offentliga utbildning som enligt vad jag förordat i det föregående skall betecknas som grundläggande högskoleutbildning har f.n. statlig, landstingskommunal eller primärkommunal huvudman. Den statliga ut- bildningen utgör den största delen. Utbildning med landstingskommunal huvudman finns i huvudsak inom vårdsektorn. Den är nära knuten till annan vårdutbildning och till landstingens sjukvårdsplanering. Primär- kommunal utbildning finns i första hand inom det administrativa och ekonomiska området och utgör, liksom delvis den landstingskommunala, en del av gymnasieskolan. _

U 68 bedömde att frågan om huvudmannaskap för den offentliga högskoleutbildningen måste ses :i perspektivet av den generella fördel- ningen av uppgifter mellan stat och kommun. Utredningen utgick från tills vidare oförändrade hvudmannaskapsförhållanden.

U 68:s bedömning har vid rernissbehandlingen godtagits av bl.a. so- - cialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Åt- skilliga remissinstanser uttalar sig emellertid för ett statligt huvudman- naskap för all högskoleutbildning, i varje fall på sikt. Till dessa hör bl. a. UKÄ, AMS, SACO, TCO och Sveriges. sjuksköterskeelevers för- bund. Även länsberedningen anför i sitt yttrande att en strävan bör vara att snarast möjligt övervinna högskoleutbildningens splittring på flera huvudmän, varvid ett statligt huvudmannaskap förefaller bered- ningen mest naturligt.

U 68-beredningen anser att väsentliga skäl — både principiella och praktiska _— kan anföras för ett: samlat huvudmannaskap för högsko- leutbildningen. Beredningen är samtidigt medveten om att en sådan för- ändring är förhållandeviskomplicerad och förutsätter ett omfattande ut- redningsarbete. Beredningen anser det angeläget att frågan om ett enhet- ligt, statligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen tas upp till be- . handling i samband med ställningstagandena till länsberedningens för-- - slag.

Länsberedningen har i oktober 1974 till chefen för kommundeparte- - mentet överlämnat betänkandet (SOU 1974584) Stat och kommun i samverkan. Beredningen föreslår vissa förändringar i uppgiftsfördel- ningen mellan stat och kommun men dessa berör inte utbildningsväsen- det. Länsberedningens betänkande remissbehandlas f. 11.

För egen del anser jag liksom vissa remissinstanser. och U68-bered- ningen att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap-för högsko- leutbildningen, i första hand ett statligt. Ett— samlat huvudmannaskap skulle främja den helhetssyn på den grundläggande högskoleutbild- ningen som jag betonat i det föregående. Det skulle också praktiskt un- derlätta ett förverkligande av. de riktlinjer jag förordat för- utveckling av utbildningens innehåll och organisation och av sambandet mellan

Prop. 1975: 9 505

grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning liksom en till- lämpning av de principer jag föreslagit för den framtida dimensione- ringen och lokaliseringen av högskoleutbildningen.

De betydande praktiska svårigheterna att åstadkomma en förändring med hänsyn till den berörda kommunala utbildningens nära samband med främst gymnasieskoleutbildningen är samtidigt omvittnade. Väsent— liga frågor om fördelningen mellan stat och kommuner av ansvaret för bl. a. gymnasieskolan utreds f. n. av utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK). Enligt min mening finns det anledning att i anslut- ning till detta utredningsarbete ta upp frågan om fördelningen av an- svaret också för den f.n. kommunala utbildning som enligt mina för- slag i det föregående skall tillhöra högskolan. Jag avser att i annat sam- manhang återkomma till regeringen- i denna fråga. Tills vidare räknar jag emellertid liksom U 68 med oförändrade huvudmannaskapsförhål- landen för den offentliga högskoleutbildningen. Jag vill tillägga att den regionala organisation som jag kommer att föreslå i det följande väsent- ligt bör underlätta samplanering och samordning mellan bl.a. statlig och kommunal högskoleutbildning.

I frågan om huvudmannaskapet för högskoleutbildningen har jag samrått med chefen för kommundepartementet.

Att en högskoleutbildning kommer att ha-kommunal huvudman inne- bär inte att utbildningen skall planeras med hänsyn enbart till vederbö- rande primär- eller landstingskommuns behov. För den kommunala högskoleutbildningen bör gälla samma mål och i allt väsentligt samma grundläggande bestämmelsersom för den statliga. I enlighet med U 68:s förslag bör kommun eller landstingskommun vara skyldig att som stu-j derande i högskoleutbildning ta emot även den som 'inte tillhör kom- munen eller landstingskommunen. Som utredningen föreslagit bör i så- dant fall interkommunal ersättning utgå på samma sätt som f. n. gäller i fråga om gymnasieskoleutbildning. Frågan-om statliga medel för kom-' munal högskoleutbildning _tar jag- upp i det följande i samband med anslagssystemet. .' . .

När det gäller enskild utbildning av högskolekaraktär förordar U 68 att frågan om ett förstatligande-av utbildning-en 'vid. Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning skall .tas upp till prövning. Utredningens förslag står i överensstämmelse med öns- kemål som kommit fram från-institutcns huvudmän. Förslaget har-till- styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag avser att-i annat sammanhang föreslå regeringen att låta uppta förhandlingar om ett överförande av utbildningen vid de båda instituten-till statligt huvud- mannaskap. . _. .. . ._ . _

TCO har i sitt yttrande förordat att_förhandlingar skall upptas också med huvudmännen för dels Handelshögskolan iIStockholm, dels Konst-, industriskolan i Göteborg om ett- förstatligande av dessa läroanstalter. Giltighetstiden för det nuvarande avtalet mellan staten, Stockholms kom-

Prop. 1975: 9 506

mun, Handelshögskoleföreningen i StockholmochHandelshögskolans i: Stockholm direktion löper ut den 30 juni 1979. Frågan om det framtida förhållandet mellan staten och Handelshögskolan får prövas i samband härmed. Vad beträffar Konstindustriskolan vill jag erinra om det utred- - ningsarbete som genom K 73 pågår rörande utbildning inom bildkonst,

konsthantverk och design. Enligt vad jag erfarit kommer detta arbete att ' avslutas under år 1975. Underlag för ställningstagande i frågan om det ' ' framtida förhållandet mellan staten och Konstindustriskolan bör finnas sedan K 73:s förslag rcmissbehandlats. Detta bör även gälla- beträffan- de Valands konstskola i Göteborg, som har kommunal huvudman.

Frågan om statlig reglering av organisationen för enskild utbildning på högskolenivå får prövas från fall till fall i samband med frågan om' statsbidrag till vederbörande utbildning. Viss utbildning" vid folkhög- - skolor är av sådan karaktär att den bör betraktas som högskoleutbild- ning. Vad gäller eventuell reglering av organisationen för denna Utbild- ning och av formerna för att tillgodose behovet av samplanering med högskolan bör resultatet av folkhögskoleutredningens fortsatta arbete avvaktas.

Det kommunala huvudmannaskapet för viss högskoleutbildning för- anleds som jag nyss nämnt av denna utbildnings samband med annan, främst gymnasial utbildning som har kommunal huvudman. 'Den institu- tionella organisationen för den kommunala högskoleutbildningen måste grundas på detta samband. En utgångspunkt bör således vara att kom- muns skolstyrelse och landstingskommuns utbildningsnämnd _lliksom nu gäller för motsvarande utbildning —— skall vara styrelse även för be- rörd högskoleutbildning. Med hänsyn till denna förutsättning för ut- formningen av styrelseorganisationen för den kommunala högskoleut- bildningen och till att denna utbildning endast utgör en mindre del 'av- högskoleutbildningen som helhet kommer jag i det följande att i första hand diskutera organisationen av den statliga "högskolan och relatera, mina principiella överväganden till den. Jag tar därefter upp frågor om den kommunala högskolans organisation.

Den helt övervägande delen av den statliga högskoleutbildningen meddelas vid enheter där i princip ingen annan utbildning än högsko- leutbildning bedrivs. Av naturliga skäl kommer mina överväganden och förslag i det följande att i huvudsak beröra denna del av högskolan, för vilken jag använder termen statliga högskoleenheter. Först skall jag emellertid ta upp ett par speciella frågor om-statlig högskoleutbildning.

Särskilda förhållanden gäller i fråga om konsthögskolan. Även om denna är statlig har Akademien för de fria konsterna sådana funktioner gentemot högskolan att förhållandet närmast måste beskrivas som ett mellan staten och akademien delat huvudmannaskap. I det följande kommer jag att förorda att konsthögskolan skall ingå bland de statliga högskoleenheterna. Jag föreslår att i det sammanhanget förhandlingar

?Prop. 1975: 9 _ 507

'tas upp med Akademien för de fria konsterna om det framtida förhål- 1andet mellan staten och akademien och den fortsatta samverkan" mel- lan akademien och konsthögskolan.

Vid sjöbefälsskolorna anordnas såväl viss utbildning som av U 68 förts till högskoleutbildningen, nämligen utbildning på sjöingenjörs- och sjökaptenslinjerna, som annan utbildning. Sambandet mellan de olika utbildningarna vid skolorna har föranlett U 68 att inte föreslå någon förändring av den institutionella organisationen inom detta område. Vissa remissinstanser har förordat en institutionell samordning" av sjöbe- fälsutbildnin gen med den statliga högskoleutbildningen i övrigt.

Som jag förut nämnt pågår f.n. inom SÖ en översyn av bl. a. sjöbe- fälsutbildningen. I avvaktan på resultatet av denna bör de nuvarande sjöbefälsskolorna inte förändras i vad avser den yttre organisationen.- lnom ramen för den regionala organisationen, som jag kommer att före- slå i det följande, blir det möjligt att tills vidare bevaka också behov av samplanering och samordning mellan högskoleutbildningen vid dessa skolor och den statliga högskoleutbildningen i övrigt. Om det nämnda utredningsarbetet ger förutsättningar för det, får frågan om ett admi- nistrativt inordnande av sjöbefälsutbildningen i statliga högskoleenheter- senare tas upp till prövning.

Utbildningen av hälsovårdsinspektörer är f.n. knuten till statens na—' turvårdsverk. Utbildningen har setts över av en utredning, som i sitt be- tänkande (Ds S 1973: 4) föreslagit att en reviderad utbildning inom om- rådet skall knytas till socialhögskola. Beredningen av denna fråga är ännu inte avslutad. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i frågan. Jag räknar med att utbildningen till hälsovårds- inspektör, i samband med att den förändras på grundval av den nämn- -da översynen, skall förläggas till statlig högskoleenhet.

8.3 De statliga högskoleenheternas organisation .

I enlighet med U 68:s förslag utgår jag från att statliga högskoleenhe- 'ter inledningsvis skall omfatta följande befintligastatliga läroanstalter . m. m.: '

bibliotekshögskolan,

dramatiska institutet, . fortbildningen av journalister, förskoleseminarierna,

gymnastik- och idrottshögskolorna, högskolorna i Linköping och Luleå, journalisthögskolorna,

karolinska institutet, . konstfackskolan med teckningslärarinstitutet, konsthögskolan, lantbrukshögskolan, lärarhögskoloma,

Prop. 1975: 9 508

musikhögskoloma,

seminarierna för huslig utbildning, sjukgymnastinstituten,

skogshögskolan, slöjdlärarseminariet, socialhögskolorna,

statens dansskola, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor (SIHUS), statens skogsmästarskola, statens musikdramatiska skola, statens scenskolor, de tekniska högskolorna, universiteten (innefattande universitetsfilialema) samt

veterinärhögskolan.

Av dessa har gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, högsko- lorna i Linköping och Luleå, karolinska institutet, lantbrukshögskolan, de sex större lärarhögskolorna, skogshögskolan, de tekniska högsko- lorna, universiteten och veterinärhögskolan fasta resurser för forskning och forskarutbildning. Lantbrukshögskolan, skogshögskolan, statens skogsmästarskola och veterinärhögskolan tillhör jordbruksdepartemen- tets ansvarsområde, övriga enheter utbildningsdepartementets. De be-- rörda enheterna är förlagda till sammanlagt 19 orter eller par av orter, nämligen de fem universitetsorterna, 13 av de 14 orter jag i-det före- gående föreslagit som utbyggnadsortcr för grundläggande högskoleut- bildning samt Gävle. '

U 68 föreslår att de berörda enheterna 'uto'm jordbrukets högskolor skall inom vart och ett av 19 högskoleområden _ i regel ett eller två län ' — föras samman till en myndighet, benämnd högskola, under en sty- relse, högskolestyrelsen. Denna skall bestå av företrädare för dels all- männa intressen, dels de inom högskolan verksamma med de förra i knapp majoritet. Utredningen förutsätter att de största högskolorna skall delas in i förvaltningsenheter för den löpande verksamheten och att hög- skolestyrelsen skall delegera beslutanderätt i-bi.-a. resursfrågor'till för- valtningsenheternas ledningsorgan, förvaltningsnämnder. Dessa skall be- stå helt av inom enheterna verksamma. Som basenheter för utbildning och, i förekommande fall, forskning skall enligt U 68 vid varje högskola - finnas institutioner. För indelningen i sådana skall ämnesinstitutions- . principen vara en utgångspunkt. institution skall ledas av en styrelse. be'- stående av företrädare för de vid institutionen verksamma.

U 68 föreslår vidare att planeringen och ledningen av den grundläg- gande högskoleutbildningen vid varje högskola primärt skall ankomma på en utbildningsnämnd för varje vid högskolan företrädd yrkesmbild- ningssektor. Under utbildningsnämnden skall vid behov kunna inrättas linjenämnder med planerings— och ledningsuppgifter i fråga om enskilda

Prop. 1975: 9 -. 509

linjer eller grupper av linjer. Utbildnings- och linjenämnder föreslås be:- stå av till 1/3 vardera lärare, studerande och företrädare för yrkeslivet. _ Utbildnings- och linjenämnder skall enligt utredningens förslag efter högskolestyrelsens bestämmande svara för planerings- och ledningsupp- gifter också i fråga 0m_kurser och studiekurser-utanför utbildningslin- jerna. För planering och-ledning av forskningen och forskarutbildningen- . förutsätter U 68 att organisationen av fakulteter och sektioner skall be- stå. Utredningen förordar emellertid att ett mindre ledningsorgan skall inrättas inom varje fakultet/sektion, bestående av främst lärare och _stu- derande.

I fråga om jordbrukets högskolor utgår U 68 med hänsyn till högsko- lornas näringsanknutna försöksverksamhet från att de alltjämt skall .ha en separat organisatiOn-under jordbruksdepartementet. Utredningen för- ' ordar emellertid att frågan om en för jordbrukets högskolor gemensam styrelse prövas närmare. En sådan styrelse har sedermera efter beslut av statsmakterna inrättats den 1 januari 1975 (prop. 1974: 108, JoU 1974: 25, rskr 1974: 255). '

Vid remissbehandlingen har U 68: s förslag tillstyrkts av åtskilliga in- stanser men mött kritik i första hand från läroanstalterna på de nuva- rande universitetsorterna. Dessa hävdar att en sammanhållen lokal orga- nisation på de största orterna skulle bli alltför tungrodd och i realiteten innebära en centralisering för de enskilda enheterna.

Vidare riktas invändningar mot den föreslagna planerings-. och led-' ningsorganisationen på vad som motsvarar nuvarande.fakultets/sektions— nivå, dels därför att skilda organ i fortsättningen skulle svara för grund- läggande utbildning och forskarutbildning, dels därför att en på yrkesut- - bildningssektorer och utbildningslinjer grundad nämndorganisation även- i övrigt hävdas innebära svårigheter och en försvagad ställning för äm- nesinstitutionerna, i första hand inom de filosofiska fakulteter-nas om- råde. . I .

När det gäller de övriga högskoleorterna har U 68:s förslag i huvud.-" sak godtagits av remissinstanserna, även om också här farhågor för en ”överorganisation” kommer till uttryck.

I fråga om jordbrukets högskolor ansluter sig bl. .a. de berörda hög-. skolorna själva, SACO och SFS till U 68:s förslag. Bl. a. statskontoret, .- SÖ, UKÄ och TCO uttalar sig för en samordning av jordbrukets hög- skolor med den statliga högskoleorganisationen 1 övrigt.

U 68-beredningcn anser det möjligt att genom vissa förändringar i den av U 68 föreslagna organisationen underlätta förutsättningarna för befintliga enheter och utbildningar att identifiera sig i en ny organisa- ' tion. Beredningen förordar i första hand två principiella förändringar i den lokala organisationen jämfört med U 68:s förslag.

För det första föreslår beredningen att det på var och en av de största högskoleorterna skall finnas flera självständiga högskoleenheter, var och

Prop. 1975: 9 .- 510

en utgörande en myndighet med en egen styrelse. Någon gemensam lo- kal styrelse skall sålunda enligt beredningens förslag inte finnas på dessa orter. Samordningsfrågor mellan enheter skall i stället lösas inom en 're- gional organisation med en regionstyrelse. Indelningen i enheter skall enligt förslaget prövas för varje berörd ort, varvid sammanföranden av befintliga enheter bör komma till stånd-där resurs- eller innehållsmäs- siga samband i utbildningen eller forskningen motiverar det. ' För det andra förordar beredningen att planeringen och ledningen av utbildningslinjerna skall baseras på linjenämnder för enskilda linjer eller grupper av linjer. Linjenämnd skall enligt förslaget i regel vara knuten till viss enhet. Utbildningsnämnder m'e'd vidare ansvarsområden skall kunna inrättas vid behov och blir då rådgivande och initierande. Bered- ningen föreslår också att institution-skall kunna direkt under vederbö- rande cnhetsstyrelse självständigt svara för planering och ledning 'av kurs eller studiekurs som inte ingår i utbildningslinje och därmed i linje- nämnds ansvarsområde. '

Beträffande jordbrukets högskolor förordar U 68-beredningen att möjligheterna att samordna utbildnings- och forskningsverksamhetcn vid dessa högskolor med den- statliga högskoleorganisationen inom ut- bildningsdepartementets område skall övervägas.

De av U 68-beredningcn förordade förändringarna i den institutio- nella organisationen jämfört med U 68:s förslag har relativt "allmänt mottagits positivt i yttrandena över beredningens promemoria. Även de instanser, i första hand inom universitetsområdet, som avstyrker-en re-' formering av den institutionella organisationen i enlighet med bered- ningens förslag anser detta överlägset U 68:s. Vissa instanser åtcr, bl. a. LO och TCO, godtar beredningens organisationsförslag men anser U 68:s förslag vara att föredra. '

Indelningen i högskoleenheter ger den grundläggande administrativa ramen för utbildningen och forskningen inom högskolan. Som framgått i det föregående är de statliga läroanstalterna f.n. av vitt skilda slag, allt från de största universiteten med ett rikt varierat utbud av utbildning och forskning inom de flesta fakultetsområden till enheter med en specialiserad utbildning inom ett enskilt område och ett mycket begränsat studerandeantal, t. ex. enheterna inom teater- Och'dansområ- det. ' '

Det senaste årtiondets reformverksamhet i fråga om universitetsvä- sendets yttre organisation har bl.. a. kännetecknats av strävan att föra samman utbildnings— och forskningsresurser som har beröring med var- andra. Exempelvis har' fristående läroanstalter som tandläkarhögsko-' lorna, farmaceutiska institutet, tekniska högskolan i Lund och handels- högskolan i Göteborg genom skilda beslut av statsmakterna inordnats i universitetsorganisationen.

Prop. 1975: 9 511

Enligt min mening bör 'man nu inom den vidgade högskolan i första hand eftersträva att utbildning och forskning som har likartad inriktning eller resursmässiga samband skall hållas samman inom en och samma enhet. I andra hand bör man eftersträva ett mera generellt sammanfö- rande av utbildningar och resurser för att få bästa möjliga förutsätt- ningar för ett samlat lokalt planerings— och utvecklingsarbete och för ett smidigt utnyttjande av resurserna inom högskolan på en ort.

Jag delar U68-beredningens bedömning att man vid indelningen i högskoleenheter måste-ta hänsyn bl. a. till den totala högskoleverksam- hetens omfattning på varje ort och till lokala förutsättningari övrigt.

På högskoleorter med ett mera begränsat utbud kommer inte för överblickbar tid verksamheten att få sådan omfattning att en ordning med en enda statlig högskoleenhet blir svårhanterlig eller riskerar att få negativa effekter på arbetsförhållandena för de berörda. Samtidigt be- hövs enligt min mening på dessa" orter ett lokalt centrum i planeringsar- betet inför den utbyggnad som jag förordat i det föregående och de krav på ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna den ställer. Inte minst är en sammanhållen lokal organisation viktig för att få till stånd ett växlande utbud av enstaka kurser. Jag vill ta upp ett par konkreta exempel på samordningsbehov.

1 Örebro har den nuvarande organisationen med flera fristående enheter, bl. a. universitetsfilial, socialhögskola och gymnastik- och idrottshögskola, inneburit svårigheter att åstadkomma en samverkan och ett samordnat utnyttjande av lärartjänster m.m. inom ämnesområ- den som är gemensamma för berörda läroanstalter. I sammanhanget kan nämnas att de tre nämnda enheterna i år flyttar in i nya, gemensamma lokaler. Det är enligt min mening nödvändigt att i fall som detta undan- röja den organisatoriska splittringen på flera olika myndigheter. På åtskilliga utbyggnadsortcr utgör en lärarhögskola hela eller en vä- sentlig del av den befintliga statliga högskoleverksamheten. Lärarhög- skolorna har fasta resurser inom många olika ämnesområden. Det är en- ligt min mening, inte minst'mot bakgrund av den minskning av utbild- ningskapaciteten för klass- och ämneslärarutbildningarna som jag räk- nat med i det föregående, angeläget att dessa resurser kan samordnas med resurser för högskoleutbildning .med annan inriktning. Också detta är ett starkt skäl för ett sammanförande av resurserna till en enhet på varje högskoleort av detta slag. Jag förordar mot denna bakgrund — i enlighet med U 68-beredning- ens förslag —- att den statliga högskoleutbildningen, tills vidare bortsett från sjöbefälsutbildningen, på var och en av utbyggnadsorterna organi- seras inom ramen för en högskoleenhet. Den befintliga permanenta stat- liga högskoleutbildningen i Gävle bör -.— i.enlighet med U 68:s förslag —— knytas till högskoleenhet i Uppsala. - ..

'l'rop. 1975: 9 512

För universitetsorternas del kommer frågan öm indelningen i högsko- . leenheter i ett delvis annat läge. På var och en av dessa orter finns i dag ett flertal läroanstalter. I varje fall för Stockholms och Göteborgs del är enligt min mening inte'fördelarna av en helt sammanhållen organisation entydiga. I. alla händelser måste de 'vägas mot bl.a. kraven att de 'an- ställda och de studerande skall ha rimlig'möjlighet att påverka'beslut som rör förutsättningarna för det egna arbetet.

Jag utgår från att 'det även fortsättningsvis skall finnas flera än en högskoleenhet både i Stockholm och i Göteborg. För övriga tre univer- sitctsorter är det enligt min mening tänkbart att _— bortsett från jord— brukets högskolor som jag strax återkommer till — hålla samman verk-- samheten i en högskoleenhet. Under'alla'förhållanden bör även på dessa orter utbildning och forskning som har mera direkt samband innehålls- mässigt eller resursmässigt föras samman administrativt. Enligt min mening bör för varje nuvarande universitetsort indelningen i högskole- enheter övervägas närmare med utgångspunkt i vad jag här anfört. Denna prövning bör göras av de organisationskommittéer som jag kom- mer att föreslå i det följande.. i förekommande-fall i samråd med utred— ningar som pågår beträffande".utbildningar inom enskilda områden. In- delningen i. enheter bör därefter fastställas av regeringen.

Någon uniform lösning av frågan om'-indelningen i enheter anser jag, som jag förut nämnt, inte nödvändig. Geografiska förhållanden och andra lokala förutsättningar kan motivera att man gör olika bedöm- ningar för olika orter beträffande en och samma utbildnings administra- tiva samband med andra'utbilc'lningar. Beträffande vissa utbildningar inom kulturområdet kan det vara motiverat att i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete inte ta upp frågan om förändringar i den enhetsindelning som f.n. gäller. Jag 'erinrar i sammanhanget om att OMUS har vissa utredningsuppgifter som rör den 'lokala institutionella organisationen för musikhögskolorna.

Med utgångspunkt i nuvarande förhållanden" bö'r högskoleenheterna kunna kallas universitet, högskolor, etc-. Jag utgår från att enhet som ut— gör den enda statliga högskoleenheten på en ort normalt skall — i enlig-l het med U 68:s förslag —— benämnas högskolan i Luleå, Örebro, etc. Det bör ankomma på regeringen att i. samband med beslut om indelningen i högskoleenheter fastställa enheternasbenämning 'efterförslag av organi- sationskommittéerna.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att nuvarande högskolan i Linköping fr. o. m. den 1 juli 1975 skall benämnas universi- tetet i Linköping.

Beträffande jordbrukets högskolor måste beaktas att utbildningen vid dessa tar i anspråk endast omkring 15—20 procent av de totala resur- serna. Återstoden avser forskning och försöksverksamhet. Den senare

Prop. 1975: 9 513

har stark anknytning till utvecklingsarbetet inom näringsgrenarna i fråga och hör följaktligen till jordbruksdepartementets ansvarsområde. Mot denna bakgrund anser jag att högskolorna inte administrativt bör inordnas i den statliga högskoleorganisationen inom utbildningsdeparte- mentets område. De bör sålunda alltjämt ha en separat organisation un- der jordbruksdepartementet. Den önskvärda samverkan med den stat- liga högskoleutbildningen och forskningen i övrigt bör kunna garanteras genom den regionala högskoleorganisationen samt genom samarbete centralt. Jag vill i sammanhanget erinra om att statsmakternas förut nämnda beslut om gemensam ledning för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt m.m. gett goda institutionella för- - utsättningar för en sådan samverkan.

Jag går så över till frågan om högskoleenheternas led- nin g. Med hänsyn till vad jag nyss anfört kommer jag inte att vidare behandla ledningen av jordbrukets högskolor.

Varje statlig högskoleenhet i övrigt bör ledas av en styrelse. Av prak- tiska skäl använder jag liksom U 68-beredningcn termen enhetsstyrelse för att beteckna denna styrelse. I det enskilda fallet bör benämningen av en styrelse kunna anknytas till benämningen av enheten i fråga. Det in- nebär att t. ex. benämningarna universitetsstyrelse och högskolestyrelse bör kunna användas.

Enhetsstyrelscn bör ha inseende över högskoleenhetens verksamhet i dess helhet och inom angivna ramar besluta om enhetens organisation, olika organs sammansättning m. m. Styrelsen bör vidare förvalta och för- dela till enheten anvisade resurser och svara för härmed sammanhän- gande planeringsuppgifter rörande dels grundläggande utbildning, dels — vid enheter med permanenta resurser också för forskning/forskarut- bildning —— resurser och inrättningar som avser båda verksamhetsgre— narna. Det innebär att enhetsstyrelsen bör avge anslagsframställningar i dessa delar. I fråga om anslagen till forskning och forskarutbildning bör däremot — i enlighet med U 68:s förslag — anslagsframställningar tills vidare avges av fakulteter/sektioner eller organ inom dessa. Jag åter- kommer i det följande till frågan om fakultets/sektionsorganisationen. Enhetsstyrelsen vid enhet till' vilken fakultet/sektion är knuten bör — liksom f. n. konsistoriet — avge yttrande över fakultetens/sektionens an— slagsframställning. I samband med detta yttrande bör styrelsen avge för- slag om för grundläggande utbildning och forskningf'forskarutbildning gemensamma tjänster m.m. Jag återkommer också till proceduren i fråga om anslagsframställningar i det följande.

Den föreslagna fördelningen av det lokala ansvaret för anslagsfram- ställningar och övrig planering i fråga om grundläggande utbildning in- nebär en principiell förändring endast för universitetsområdets del. F. 11. avges här anslagsframställningar även i fråga om grundläggande utbild— ning av fakulteter/sektioner, varefter konsistoriet yttrar sig över dessas

Prop. 1975: 9 514

förslag. Enligt min mening bör i den nya organisationen enhetsstyrelsen ha det sammanhållande ansvaret för planering av den grundläggande ut- bildningen vid enheten, på grundval av förslag från linjenämnder och in- stitutioner, till vilka jag strax återkommer. Enhetsstyrelsen får därmed en starkare ställning i fråga om grundutbildningens planering m. m. än vad dagens konsistorium har. Detta är emellertid naturligt mot bakgrund av de ökade befogenheter att lokalt besluta om fördelning av utbildningska- pacitet och resurser för grundläggande utbildning som jag nu förordar. I linje härmed ligger att enhetsstyrelsen bör vara den myndighet som in— rättar dels lokala och individuella utbildningslinjer som enbart berör cn- heten, dels kurser som inte ingår i allmän eller lokal utbildningslinje vid enheten och alltså inte, enligt vad jag kommer att föreslå i det följande, skall tillhöra linjenämnds ansvarsområde. I fråga 'om utbudet av lokala utbildningslinjer och enstaka kurser bör riktlinjer ges regionalt i syfte att ett effektivt utnyttjande av de samlade resurserna för ändamålet skall säkras. .

Enhetsstyrelsen bör också ha ansvaret för den lokala antagningen till grundläggande högskoleutbildning vid enheten.

Ledningen av en högskoleenhet under enhetsstyrelsen bör i enlighet . med U 68:s förslag ankomma på ett rektorsämbete. I likhet med utred— ningen anser jag att detta vid större enheter — liksom enligt den år 1964 införda ordningen vid universiteten och vissa andra läroanstalter _— bör bestå av rektor och förvaltningschef. Vid mindre enheter bör rektorsäm- betet bestå av enbart rektor. Det; senare anknyter till vad som i dag gäl- ler för flertalet berörda läroanstalter. Det ankommer på regeringen att besluta om rektorsämbetets utformning vid varje enhet.

När det gäller principer för enhetsstyrelsens sammansättning erinrar jag om vad jag anfört i det föregående om avvägningen av olika intres- senters inflytande över högskolans verksamhet. I enlighet härmed bör anställda och studerande vid högskoleenheten ha en stark ställning i en- hetsstyrelsen. Samtidigt bör en representation för allmänna intressen och arbetslivet förekomma i likhet med vad som f.n. gäller för samtliga förekommande styrelser för statliga högskolor utanför universitetsområ- det. Med hänsyn till de särskilda förhållandena inom universitetsområ- det bör enligt min mening i fråga om de statliga högskoleenheterna inte de principer för styrelscrepresentation för anställda i statliga myndighe- ters styrelser tillämpas, vilka lade-s fast vid 1974 års riksdag (prop. 1974: 1 bil. 2, InU 1974: 4, rskr 1974: 95). Jag har i denna fråga sam- rått med statsrådet Löfberg.

U 68-beredningen har angett att ungefär 2/3 av ledamöterna i enhets- styrelsen bör hämtas bland anställda och studerande inom enheten och ungefär 1/3 av ledamöterna bestå av företrädare för allmänna intressen. Den exakta sammansättningen bör enligt beredningen med hänsyn till

Prep. 1975: 9 515

enheternas skiftande karaktär avgöras från fall till fall. Högskoleenhetens rektor skall enligt beredningens förslag vara ordförande i styrelsen.

Högskoleenheterna kommer att variera påtagligt både i omfattning och beträffande verksamhetens art och inriktning. Det är enligt min me- ning rimligt att enheternas styrelser sätts samman med hänsyn till såda- na skillnader oeh till lokala förutsättningar i övrigt. Den av U 68—bered- ningen skisserade sammansättningen bör vara en utgångspunkt för när- mare överväganden beträffande varje enhet. Det bör emellertid vara - möjligt att göra också andra avvägningar mellan olika intressen, t. ex. att ha en majoritet av företrädare för allmänna intressen, något som för- ordats i vissa yttranden över U 68-beredningens promemoria från bl. a. berörda läroanstalter. Jag förutsätter att enhetens rektor normalt skall vara styrelsens ordförande. '

Frågan om sammansättningen av varje högskoleenhets styrelse bör enligt min mening prövas av vederbörande organisationskommitté för att därefter avgöras av regeringen. Antalet ledamöter bör begränsas i förhållande till vad som i dag gäller för bl. a. konsistorierna. Endast om mycket starka skäl för en sådan ordning föreligger bör enligt min me- ning en enhetsstyrelse ha mer än 15 ledamöter. I flertalet fall torde om- kring tio ledamöter vara tillräckligt. En allsidig representation såväl för olika vid enheten verksamma grupper som för olika delar av verksam- heten inom enheten bör eftersträvas. Till denna fråga liksom till frågan hur ledamöter i enhetsstyrelsen skall utses återkommer jag i det följande.

Frågan om formerna för ledningen av konsthögskolan får behandlas även i de förhandlingar som enligt vad jag tidigare förordat bör tas upp mellan staten och Akademien för de fria konsterna.

Jag går nu över till frågan om planerings- och lednings- organisationcn för grundläggande utbildning.

Mot bakgrund av vad jag i det föregående anfört om högskolestudier- nas organisation delar jag U 68-beredningens bedömning att planerings- och ledningsorganisationen för grundläggande utbildning bör utformas ' på ett sätt som ställer utbildningslinjen och dess utveckling i centrum.

Den av beredningen föreslagna ordningen, .att linjenämnder skall svara för planerings- och ledningsuppgifter i fråga om allmänna och lo- kala utbildningslinjer-eller grupper av sådana linjer, anknyter för den statliga högskoleutbildningen utanför de filosofiska fakulteternas. om— . råde — med några få undantag -— till nuvarande förhållanden. Utbild- ningsnämnder fullgör här motsvarande uppgifter för en eller flera lin- jer. Detta gäller även beträffande vissa fakultetsområden — t. ex. det medicinska och det tekniska — där resurserna är organiserade i äm- nesinstitutioner. . .

Inom de filosofiska fakulteternas område bygger den nuvarande or- ganisationen med utbildningsnämnder på. fakultets/sektionsindelningen, dvs. på ämnesmässiga samband. En organisation av denna karaktär ger

Prop. 1975: 9 516

enligt min mening inte en ändamålsenlig grund för den utveckling av utbildningslinjer med anknytning till arbetslivets behov som jag ser som en huvuduppgift för den nya högskolan. I likhet med U 68-beredningen bedömer jag en linjeoricnterad planerings- och ledningsorganisation även inom denna del av högskolan vara nödvändig för att främja ut— vecklingen av utbildningslinjerna.

Jag kommer i det följande att föreslå att högskolans resurser, i första hand vid enheter med såväl grundläggande utbildning som forskning och forskarutbildning, skall organiseras i institutioner av i huvudsak det slag som f.n. finns inom universitetsområdet. Vid högskoleenheter utan institutioner i denna mening skall enhetsstyrelsen kunna be- sluta om andra anordningar när det gäller organisationen av det dagliga arbetet. Det blir härigenom möjligt att behålla basenheter av typen avdelningar, fack etc. som f.n. finns vid olika berörda läroanstal— ter. I yttrandena över U 6815 och U 68-beredningens förslag har från många universitetsinstanser hävdats att ett införande av linjenämnder inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område skulle leda till en försvagning av institutionernas ställning. Mot denna bakgrund skall jag redan här ta upp den väsentliga frågan om förhållandet mellan linje— nämnd och institutioner. Jag utgår från förhållandena inom universitets- området men mitt resonemang gäller i princip också förhållandet mel- lan linjenämnd och andra slag av basenheter för utbildningen som kan komma att finnas inom olika delar av högskolan.

Vad beträffar universitetsområdet vill jag erinra om att enligt univer- sitetsstadgan alla beslut om utbildningens innehåll och organisation an- kommer på utbildningsnämnd. Den ställning institutionerna har i dessa frågor är m. a. o. inte grundad på någon formell beslutanderätt utan en följd av den sakkunskap inom de enskilda ämnesområdena som de vid institutionerna verksamma har. Denna sakkunskap och det reella in— flytande den ger finns givetvis kvar även vid en reformerad planerings— och ledningsorganisation i fråga om grundutbildningen.

För att en utbildningslinje verkligen skall fungera som en linje krävs emellertid enligt min uppfattning att någon instans har som särskild uppgift att bevaka målen för och uppläggningen av linjen som helhet och att samordna de olika intressen och önskemål som kan göra sig gäl- lande i sammanhanget, bl.a. från berörda institutioner (motsv.). En viktig sådan samordningsuppgift —-- förutom den självklara att svara för linjens utveckling pedagogiskt och studieorganisatoriskt — blir att ge enhetsstyrelsen underlag för fördelning av de resurser som totalt står till förfogande för de olika linjerna. En annan blir att följa studieresul- taten inom linjen i dess helhet, över gränserna mellan kurser och institu- tioner, och vidta eller föreslå de åtgärder detta kan föranleda. Uppgifter av detta slag kan rimligen inte fullgöras av de enskilda institutionerna (motsv.). De av U68-beredningen föreslagna linjenämnderna är av-

Prop. 1975: 9 517

sedda att fylla sådana samordningsfunktioner. Erfarenheterna av lin- jeorienterade utbildningsnämnder inom olika delar av högskolan är goda. Jag ansluter mig mot denna bakgrund till beredningens förslag om linjenämnder med ansvar för planering och ledning av allmänna och 10— kala utbildningslinjer.

Varje beslut inom högskolan bör, som jag förut framhållit, fattas så nära själva utbildningsverksamheten som möjligt. Detta skall givetvis gälla även i fråga om förhållandet mellan linjenämnd och institutioner (motsv.). På linjenämnden bör ankomma att fastställa lokal plan för allmän utbildningslinje liksom utbildningsplan för lokal utbildningslinje. Nämnden bör i samarbete med berörda institutioner (motsv.) komma fram till en precisering av vilka förutsättningar som enligt dess me— ning måste vara uppfyllda för att målet för linjen i fråga skall nås. Inom de sålunda givna ramarna bör t. ex. institution inom universitets- området kunna få en större beslutanderätt än i dag såväl i fråga om utbildningens innehåll — exempelvis beträffande val av kurslitteratur —— som i fråga om dess organisation.

Med hänsyn till de mycket skiftande förhållandena inom olika utbild— ningssektorer och olika linjer är det emellertid inte möjligt att centralt föreskriva en generell kompetensfördelning mellan linjenämnd och insti- tutioner (motsv.). Det måste —— linje för linje — ankomma på vc- derbörande nämnd att med de utgångspunkter jag här angett besluta om en arbetsfördelning. Formerna för planering och ledning av den grundläggande utbildningens linjer måste alltså komma att skifta mellan olika utbildningar och enheter. Arbetsformer som utvecklats inom ramen för försöksverksamhet med nya samarbetsformer hör till de faktorer som måste beaktas i sammanhanget. Själva kravet på samarbete mellan linjenämnd och institutioner (motsv.) bör emellertid vara generellt. Som bl.a. UKÄ och U 68-beredningen förordat bör detta komma till klart uttryck i centrala bestämmelser.

Ansvarsområdet för en linjenämnd får — som U 68-beredningen för- ordat _— avgöras från fall till fall. Normalt bör likartade linjer föras till en och samma linjenämnds ansvarsområde. Det kan dock i vissa fall vara ändamålsenligt att en linjenämnd svarar för enbart en utbildnings- linje.

Linjenämndsorganisationen har naturligtvis ett samband med indel- ningen i högskoleenheter. Med de utgångspunkter för denna indelning som jag angett i det föregående bör i regel en linjenämnds ansvarsom- råde i sin helhet komma att tillhöra en högskoleenhet. En sådan ordning underlättar självfallet det dagliga arbetet och bör eftersträvas. Som U 68-beredningen påpekat kan emellertid i vissa fall för två eller flera en- heter gemensamma linjenämnder bli nödvändiga.

I enlighet med U 68-beredningens förslag bör frågan om linjenämnds- organisationen övervägas av organisationskommittéerna. I samband

Prop. 1975: 9 518

med att regeringen, efter förslag av kommittéerna, fastställer indel- ningen i högskoleenheter bör den också fastställa eller meddela före- skrifter om en linjenämndsorganisation att tillämpas tills vidare. Det bör sedan ankomma på enhetsstyrelserna i fråga om nämnder inom en och samma enhet och på regionstyrelserna i fråga om nämnder som är ge- mensamma för två eller flera enheter att fortlöpande pröva behovet av förändringar i linjenämndsorganisationen och att besluta i dessa frågor.

I vissa fall, t. ex. beträffande de nuvarande kombinationsutbildning- arna, blir det vid oförändrade huvudmannaskapsförhållanden nödvän- digt att ha för statlig och kommunal högskoleutbildning gemensamma linjenämnder. Enligt min uppfattning bör i enlighet med U 68:s förslag sådana nämnder knytas till de statliga enheterna. Det bör ankomma på regionstyrelserna att besluta också om nämnder av detta slag.

Jag har i det föregående framhållit att representation för arbetslivet i organ som skall svara för planering m.m. av den grundläggande hög- skoleutbildningen är en ändamålsenlig väg att främja ett fortlöpande samspel mellan högskolan och yrkeslivet. En sådan representation före— kommer i dag i huvudsak i centrala organ och i styrelserna för vissa slag av högskolor. Jag ser det som naturligt att i "den nya organisationen en arbetslivsrepresentation kommer till stånd också i de organ som närmast skall svara för utveckling av utbildningslinjerna, linjenämnderna. .

Den av U 68 föreslagna och av U 68-beredningen tillstyrkta riktpunk- ten för sammansättning av linjenämnd — 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare för yrkeslivet, säväl arbetstagare som arbetsgivare, eller ' för annan högskoleutbildning — är enligt min mening i stort väl avvägd.

Yrkeslivsinslaget ger en betydelsefull anknytning till det område inom vilket de utbildade beräknas bli verksamma. Som U68 påpekat bör det dock vara möjligt att undantagsvis ha en mindre yrkeslivsrepresen- tation eller helt avstå från en sådan, om den inte kan förverkligas på ett meningsfullt sätt, t. ex. på grund av svårigheter att mera bestämt av- gränsa det berörda yrkesområdet. I sådana fall bör man dock söka finna andra former för kontakter med yrkeslivet.

Vad gäller lärarinslaget i linjenämnd delar jag U 68-beredningens be'- dömning att lärare företrädesvis verksamma i forskning och forskarut- bildning bör ingå, där en sådan ordning bedöms vara värdefull. Vad beträffar representation för andra anställda än lärare, något som för- ordats i vissa yttranden, är jag med hänsyn till de varierande förutsätt- ningarna inte beredd att förorda ett sådant inslag i linjenämnd gene- rellt. Som f.n. gäller i försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området beträffande utbildningsnämnd bör emellertid, där förutsättningar finns, en företrädare för teknisk och administrativ per- sonal som berörs av nämndens verksamhet kunna ingå i linjenämnd.

Den exakta sammansättningen av varje linjenämnd bör enligt min uppfattning fastställas av enhetsstyrelsen eller, i fråga om för två eller

Prop. 1975: 9 5 l 9

flera enheter gemensam nämnd, regionstyrelsen. Antalet ledamöter bör normalt vara omkring tio och högst uppgå till 15. Till frågan om hur ledamöter i linjenämnd skall utses återkommer jag i det följande.

Enligt vad jag här föreslagit blir linjenämnderna ansvariga för den lö- pande planeringen och ledningen av utbildningslinjerna. När det gäller mera långsiktig utveckling av utbildningslinjeorganisationen är det givet att den för tillfället rådande indelningen i högskoleenheter och linje- nämnder inte alltid ger den mest lämpliga ramen för planerings- och ut- vecklingsarbete. I U 68:s förslag har lokala utbildningsnämnder _ en för var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna —— en huvudroll i fråga om sådana uppgifter. Också U 68-beredningen har utgått från att organ av detta slag kommer att visa sig erforderliga.

För egen del är jag övertygad om att utbildningsnämnder med vidare ansvarsområden än enskilda linjenämnder är av utomordentlig betydelse som instrument för förnyelse av bl. a. studieorganisationen inom olika sektorer av högskoleutbildningen. Med hänsyn till att sådana organ en- ligt min mening i princip bör —— inom vederbörande sektor — täcka högskolan i dess helhet, dvs. såväl statlig som kommunal högskoleutbild- ning, återkommer jag till frågan om utbildningsnämnder i det följande . efter det att jag behandlat även den kommunala högskolans organisation.

Enhetsstyrelser och linjenämnder blir enligt vad jag här förordat hu- vudinslag i de statliga högskoleenheternas organisation så till vida att dessa två slag av organ kommer att återfinnas vid samtliga högskoleen— heter. Som redan framgått anser jag att inom vissa enheter resurserna skall organiseras i in sti tu t i o n e r. Institutionsbegreppet torde av praktiska skäl i första hand vara tillämpligt på ämnesbaserade enheter av det slag som f.n. finns vid bl. a. universiteten. Inom andra slag av högskoleenheter bör också andra slag av arbetsenheter kunna finnas med utgångspunkt i nuvarande förhållanden. Det bör i sistnämnda fall ankomma på vederbörande enhetsstyrelse att besluta om organisationen i denna del.

Institutioner förekommer i dag i huvudsak inom de läroanstalter där både grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning bedrivs. Lärartjänster och andra resurser för utbildning och forskning inom ett ämnesområde eller flera varandra näraliggande ämnesområden är här ——- enligt de grunder för universitetsorganisationen som lades fast vid 1964 års reform —— sammanförda till en institution. Jag utgår från att institutioner även fortsättningsvis skall utgöra basenheter inom samtliga högskoleenheter med både grundläggande utbildning och forskning/fors- karutbildning. .

I likhet med bl. a. U 68-beredningen anser jag att för forskning/fors- karutbildning och grundläggande utbildning gemensamma institutioner är av väsentlig betydelse för sambandet och samspelet mellan de båda verksamhetsgrenarna. Någon anledning att centralt föreskriva att resur-

Prop. 1975: 9 520

ser för grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning gene- rellt skall hållas samman inom varje ämnesområde finns emellertid inte. Variationer bör vara möjliga med hänsyn till lokala förutsättningar och önskemål. I den mån befintliga enheter utanför universitetsområdet, t. ex. social- och journalisthögskolor, förs samman med universitet eller med andra befintliga enheter eller delar av enheter får —- som U 68 föreslagit -— från fall till fall prövas om resurserna vid de olika enhe- terna ämnesområdesvis skall föras samman eller om särskilda skäl talar för ett bevarande av de förstnämnda enheterna helt eller delvis, då inom ramen för en eller flera separata institutioner.

Även om, som jag anfört i det föregående, en utgångspunkt för indel- ningen i högskoleenheter bör vara resursmässiga samband, kan det i vissa fall bli aktuellt att även i framtiden ha för två eller flera enheter ge- mensamma institutioner.

För de högskoleenheter som inte har fast organisation för forskning och forskarutbildning är enligt min bedömning en indelning i institutio- ner inte generellt nödvändig. Behovet av en institutionsorganisation bör här från fall till fall prövas med hänsyn till verksamhetens omfattning, förekomsten av inslag från ett och samma ämnesområde i skilda utbild- ningslinjer, etc. Vid enheter utan institutioner bör, som jag nyss berört, enhetsstyrelse kunna inrätta arbetsenheter av typ avdelningar, fack, etc. till vilka utbildningsresurserna knyts och vilka på samma sätt som insti- tutioner samverkar med linjenämnd när det gäller utbildningens plane- ring m.m. Uppgifter som avser förvaltning och verkställighet bör så- lunda här i princip fullgöras av enhetsstyrelsen eller på det sätt enhets- styrelsen bestämmer. Med hänsyn till att jag inte finner en närmare central reglering ändamålsenlig behandlar jag inte vidare frågor om or- ganisationen av arbetet vid högskoleenheter utan institutioner.

Det kan vara lämpligt att sådana frågor om indelning i institutioner, som aktualiseras av att två eller flera befintliga läroanstalter förs sam- man, i samband med övergången till den nya organisationen avgörs av regeringen efter förslag av organisationskommittéerna. I övrigt bör det emellertid _ på samma sätt som. i fråga om linjenämndsorganisationen — ankomma på vederbörande enhetsstyrelse eller, i fråga om för två el- ler flera enheter gemensamma institutioner, på regionstyrelsen att fortlö- pande pröva behovet av förändringar i institutionsindelningen och att besluta härom. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser att beslut som rör klinisk institution skall fattas efter samråd med vederbörande sj ukvårdshuvudman.

Om den breddning och differentiering av högskolans roll och utbild- ningsutbud som jag förordat i det föregående skall kunna komma till stånd, måste den sakkunskap och de erfarenheter inom de enskilda ut- bildnings- och forskningsområdena som finns inom institutionerna själv- fallet nyttiggöras. Institutionerna måste alltid såsom kärnpunkterna i ut-

Prop. 1975: 9 521

bildnings- och forskningsverksamheten spela en nyckelroll i planerings- och utvecklingsarbetet.

Beträffande forsknings- och forskarutbildningsdelen av institutioner- nas verksamhet förutsätter jag i detta sammanhang inte några föränd- ringar i institutionernas ställning.

När det gäller den grundläggande utbildningen har jag i det före- gående berört frågan om förhållandet mellan linjenämnd och institutio- ner beträffande planering m.m. av allmänna och lokala utbildningslin- jer. U 68:s och U 68-beredningens förslag är här att se som uttryck för en — enligt min bedömning riktig — strävan att finna bättre former för samordning och samverkan mellan olika institutioner när det gäller pla- nering och genomförande av utbildningslinjer och att härvid se plane- ringen av en utbildningslinje i ett vidare perspektiv än det enskilda ämnesområdets.

I enlighet med U 68-beredningens förslag bör en institution, sedan en- hetsstyrelsen inrättat en sådan- kurs inom institutionens område som inte ingår i allmän eller lokal utbildningslinje vid enheten, kunna själv- ständigt svara för planering och ledning av kursen, t. ex. vad gäller att fastställa kursplan. För utvecklingen av utbudet av enstaka kurser, bl. a. tvärvetenskapliga, är det — som TCO och SFS pekat på i sina ytt- randen över U 68-beredningens promemoria — av största vikt att for- mer för samverkan och kontakt med samhälls- och yrkeslivet utvecklas också på institutionsnivå. Även för främjande av sådana kontakter bör linjenämnderna kunna spela en roll.

Av stor betydelse för institutionerna vid bifall till mina olika förslag blir den ökade frihet att disponera tillgängliga resurser som jag förutsät- ter. Detta gäller både beträffande fördelning av utbildnings- och forsk— ningsuppgifter mellan olika lärare och i fråga om val mellan olika slags reSurser för att nå uppställda utbildningsmål. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.

Jag går så över till frågan om former för institutionernas ledning. Enighet råder i stort bland berörda remissinstanser om att den ordning med institutionsstyrelser som försöksvis tillämpats de senaste åren inom UKÄ-området och vid jordbrukets högskolor nu bör perma— nentas och utvidgas till att gälla i princip samtliga institutioner. Jag an- sluter mig till denna bedömning. Ett stadfästande av den kollegiala sty- relseformen på institutionsnivå innebär enligt min mening ett betydelse- fullt steg i breddningen av de anställdas och de studerandes inflytande över arbetsmiljö och arbetsvillkor. En sådan styrelseform är bl. a. av stor betydelse för att inom institutionen få till stånd en allsidig prövning av bl. a. fördelningen av olika lärares insatser på grundläggande utbild- ning och forskning/forskarutbildning.

I enlighet med U 68:s förslag och principerna för den nuvarande för- söksverksamheten inom UKÄ—området bör en institution normalt ledas

Prop. 1975: 9 522

av en styrelse sammansatt av företrädare för olika vid institutionen verksamma grupper. Som verkställande ledning bör institutionen ha en prefekt. Jag utgår från att denne skall ingå i institutionsstyrelsen och normalt vara ordförande.

Vad beträffar institutionsstyrelsens kompetens gäller enligt den nuva- rande normalmodellen i försöksverksamheten inom UKÄ-området att styrelsen beslutar i samtliga ärenden av principiell betydelse eller eljest större vikt utom ärenden som rör förslag om tillsättning av tjänst eller antagning av studerande till forskarutbildning. Beslut i sistnämnda ären- den fattas av prefekten tillsammans med de ordinarie lärarna eller de lärare som tjänstgör som handledare i forskarutbildning. Vid vissa insti- tutioner tillämpas emellertid en ordning i vilken styrelsen beslutar även i dessa ärenden.

När det gäller bl. a. läroanstalternas styrelser har i försöksverksamhe- ten inte ledamotskapet för företrädare för studerande och anställda be- gränsats i något avseende, t. ex. 1 fråga om lärartillsättningsärenden. Jag har för egen del inte funnit anledning att förorda någon sådan begräns- ning beträffande motsvarande ledamöter i de framtida enhetsstyrelserna. Samtidigt har jag förståelse för att handläggning av bl. a. lärartillsätt- ningsärenden i en institutionsstyrelse kan erbjuda-svårigheter med hän- syn till beroendeförhållanden på arbetsplatsen m.m. Det finns emeller- tid uppenbarligen goda erfarenheter vid vissa institutioner av en ordning där institutionsstyrelsen beslutar även i berörda ärenden. I likhet med bl.a. SFS anser jag mot denna bakgrund att en sådan ordning bör kunna tillämpas även i den framtida organisationen. Enligt min mening bör därför båda de antydda modellerna för institutionsstyrelsens kompe- tens kunna förekomma. Valet mellan dem bör göras för varje berörd in- stitution av enhetsstyrelsen eller, i fråga om för två eller flera enheter gemensam institution, regionstyrelsen med hänsyn till förutsättningarna i det enskilda fallet.

Som UKÄ förordat bör, i fråga om små institutioner eller institutio- ner där berörda grupper inte önskar en kollegial styrelseform, enhetssty- relsen kunna göra undantag från principen att institution skall ledas av en styrelse. Vid sådan institution får då — enligt nuvarande ordning vid institutioner utan försöksverksamhet inom UKÄ-området —- samtliga beslut ankomma på prefekten. Även vid sådana institutioner skall själv- fallet utvecklas lämpliga former för samråd med anställda och stude- rande.

Jag anser det inte möjligt eller lämpligt att centralt närmare reglera sammansättningen av institutionsstyrelserna. Erfarenheten från försöks- verksamheten visar att denna fråga bör prövas från fall till fall med hänsyn till institutionernas storlek och karaktär, omfattningen av olika personal- och studerandegrupper m. m. Sammansättningen av varje in- stitutionsstyrelse bör fastställas av enhetsstyrelsen eller, i fråga om för

Prop. 1975: 9 ' 533

två eller flera enheter gemensam institution, av regionstyrelsen efter hö- rande av berörda enhetsstyrelser. En utgångspunkt för bedömningarna bör enligt min mening vara att'normalt ingen av de tre grupperna lä- rare, övriga anställda och studerande ensam skall ha majoritet. Till frå- gan om sätt att utse ledamöter i institutionsstyrelse återkommer jag i det följande.

En generell övergång till de förordade principerna för förvaltning av institution kan självfallet underlättas genom en fortsatt och successivt utvidgad försöksverksamhet under de närmaste åren. Det ankommer på UKÄ och berörda läroanstalter att pröva frågor om en sådan utvidg- ning. ' '

Jag går nu över till frågan om planerings- och lednings- organisationen för forskning och forskarutbild- nin g. Därvid behandlar jag med hänsyn till de särskilda föhållandena vid jordbrukets högskolor inte organisationen vid dessa.

I det föregående har jag anslutit mig'till U 68-beredningens förslag om linjenämnder för planering och ledning av högskolans allmänna och lokala utbildningslinjer. Detta-innebär att jag också tagit ställning för den av U 68 föreslagna åtskillnaden mellan'planerings- och ledningsor- gan för å ena sidan grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning på vad som kommer att motsvara nuvarande fa- kultets/sektionsnivå. . .

Som framgått av vad jag förut anfört ser jag en utveckling av sam- bandet mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbild- ning som angelägen över hela fältet av högskoleutbildning. Jag bedömer också ett bevarande av för de båda verksamhetsgrenarna gemensamma institutioner liksom ökade möjligheter att utnyttja olika slags lärarkraf— ter inom både grundläggande utbildning och forskning/forskarutbild- ning som viktiga för att främja detta samspel. De samband mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning på de nuva- rande universitetsortema (motsv.), som ligger i gemensam-miljö och gemensamma resurser, kommer inte bara att kunna bestå utan i vissa avseenden också att kunna utvecklas vid ett genomförande av mina förslag. '

Linje- och yrkesinriktningen i grundutbildningens planering å den ena sidan, ämnesanknytningen i forskningens och forskarutbildningens pla- nering å den andra, ställer emellertid skilda krav i fråga om ansvars- områden för planeringsorganen. För olika delar av verksamheten ställs vidare olika krav på planeringsorganens sammansättning i fråga om medverkan av olika berörda grupper och intressen. Jag har liksom U 68 kommit till slutsatsen att dessa krav, om man ser till högskolan som helhet, är så olika att det är ändamålsenligt att ha skilda organ för pla- nering m.m. av grundläggande utbildning och forskning/forskarutbild- ning. Detta innebär självfallet inte att man heller på denna nivå 'i

Prop. 1975: 9 524

organisationen bör ha några vattentäta skott mellan berörda organ. Ex- empelvis bör, som jag förut nämnt, forsknings- och forskarutbildnings- ansvariga organ även fortsättningsvis få utse ledamöter i linjenämnder, där så bedöms ändamålsenligt. Vidare är givetvis personsamband mellan berörda organ möjliga.

U 68 har utgått från att den nuvarande fakultets/sektionsorganisatio- nen tills vidare skall bestå som grund för planering m. m. av forsknings- och forskarutbildningsdelen av verksamheten vid universitet och hög- skolor. Jag ansluter mig till utredningens förslag härvidlag men vill framhålla att detta, som jag strax återkommer till, inte innebär att jag anser de nuvarande organisations- och beslutsformerna inom fakulteter/ sektioner ändamålsenliga. Jag delar också U68:s bedömning att det kan finnas anledning att ta upp frågan om fakultets/sektionsorganisatio- nens ändamålsenlighet i ett vidare perspektiv. Som utredningen påpekar kan det diskuteras om en fast organisatorisk indelning av detta slag sva- rar mot forskningens och forskarutbildningens krav i väsentliga avseen— den. En mera rörlig planerings- och ledningsorganisation skulle sanno- likt lättare kunna tillgodose de med den vetenskapliga utvecklingen snabbt skiftande behoven av kommunikation och kontakt. Jag vill i sam- manhanget påpeka att det är önskvärt att finna ändamålsenliga former för att inordna tvärvetenskapliga forskningsprojekt i universitetsorgani- sationen. Jag vill också erinra om vad jag anfört i det föregående om planerna på en okonventionellt uppbyggd forskningsorganisation inom främst den filosofiska fakultetens område i Linköping. Frågan om ut- redning av högskolans organisation för forskning och forskarutbildning bör enligt min mening övervägas mot bakgrunden av bl. a. de förslag som den år 1972 tillkallade forskningsrådsutrcdningen kommer att avge inom kort och också med beaktande av forskarutbildningsutredningens arbete.

De uppgifter som skall fullgöras inom fakultets/sektionsorgannisatio- nen även i en enligt mina förslag reformerad högskoleorganisation full- görs f. n. dels av fakulteter/sektioner som beslutande myndigheter — bc- stående av i huvudsak alla ordinarie professorer, biträdande professorer och universitetslektorer inom fakultetens/sektionens område — dels av fakulteternas/sektionernas utbildningsnämnder — bestående av i huvud- sak företrädare för lärare och studerande. Inom vissa fakulteter/sektio- ner spelar fakultets/sektionsnämnder en betydelsefull roll i det löpande arbetet som beredningsorgan eller genom att handlägga ärenden på fa— kulteternas/sektionemas vägnar.

U 68 förordar att —— som ett led i anknytningen till forskning och forskarutbildning för berörda lärares del _ samtliga innehavare av ordi- narie universitetslektorat och lektorat med motsvarande kompetenskrav även vid högskolor utanför den nuvarande univcrsitetsorganisationen skall bli ledamöter i närmast berörd fakultet/sektion. U 68-beredningen har, som jag förut nämnt, anslutit sig till detta förslag,

Prop. 1975: 9 525

Även jag anser att ett generellt ledamotskap i fakultet/sektion för in— nehavare av fasta universitetslektorat och motsvarande tjänster ger en utgångspunkt för anknytning av skilda högskoleenheter till forsknings- och forskarutbildningsverksamheten inom högskolan. I det föregående har jag anslutit mig till U 68—beredningens förslag om en sådan anknyt- ning på regional bas. En fakultet/sektion som förutom ordinarie lärare vid den högskoleenhet till vilken fakulteten/sektionen är knuten också omfattar lärare av motsvarande slag vid övriga högskoleenheter i regio- nen ger enligt min mening en lämplig ram för den vetenskapliga plane- ring som blir aktuell i detta sammanhang. Fakultet/sektion bör liksom hittills vara knuten till viss högskoleenhet, men den bör betraktas som gemensam för denna och övriga berörda enheter, i princip inom hög- skoleregionen.

När det gäller organisationen av arbetet inom en fakultet/sektion an- för U 68 att det enligt utredningens mening finns starka skäl för en ordning med ett planerings- och ledningsorgan för fakultetens/sektio- nens samlade forsknings- och forskarutbildningsverksamhet. U 68 pekar i sammanhanget på det önskvärda i att antalet ledamöter i ett sådant organ blir begränsat jämfört med vad som i dag gäller inom vissa fakul- teter/sektioner och också på att andra lärare än de ordinarie liksom de studerande i forskarutbildning borde bli representerade. Flertalet remiss- instanser som uttalar sig i frågan ansluter sig till utredningens bedöm- ning härvidlag. U 68-beredningen förordar att inom varje fakultet/sek- tion ett mindre ledningsorgan bildas, bestående av företrädare för de inom fakulteten/sektionen verksamma.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att arbetsformerna inom fakulteter/sektioner bör effektiveras på det angivna sättet och att i samband härmed dels andra personalgrupper än de ordinarie lärarna, dels de studerande i forskarutbildning bör få medansvar och ökad insyn i forskningens och forskarutbildningens planering. Mitt förslag om ut- vidgning av ledamotskapet i fakulteter/sektioner till även universitetslek- torer (motsv.) vid enheter utanför det nuvarande universitetsområdet stryker under behovet av mindre organ för planeringen av forskningen samt planeringen och ledningen av forskarutbildningen.

Fakulteten/sektionen i betydelsen församlingen av ordinarie lärare bör enligt min mening — för att oklarheter skall undvikas — i fortsätt- ningen benämnas fakultets/sektionskollegiet. Detta kollegium bör kunna fylla en allmän funktion när det gäller vetenskapliga kontakter och främ- jande av vetenskaplig verksamhet. Härjämte bör kollegiet bl. a. ha upp- giften att utse ledamöter i olika organ för särskilda uppgifter inom fakulteten/sektionen.

Till frågan om formerna för handläggning av vissa tjänstetillsättnings- ärenden som f.n. handläggs av fakultet/sektion återkommer jag i det följande. Jag vill redan här nämna att jag kommer att föreslå särskilda tjänsteförslagsnämnder fakultets/sektionsvis för sådana uppgifter.

Prop. 1975: 9 526

När det gäller de övriga uppgifter avseende forskning och forskarut- bildning som f.n. ankommer-på. fakultet/sektion och dess utbildnings- nämnd utgår jag från att minst ett särskilt organ bör inrättas vid varje fakultet/sektion. I många fall kan det visa sig tillräckligt med ett sådant organ, lämpligen benämnt fakultets/sektionsnämnd, för samtliga ifråga- varande uppgifter. Jag vill emellertid inte utesluta möjligheten av att uppgifterna fördelas på två eller flera nämnder. Kanske vill man t. ex. inom en fakultet/sektion anknyta till den nuvarande ordningen och ha . ett särskilt organ för frågor om forskarutbildningens innehåll och orga- nisation. Det kan också vara ändamålsenligt att ha ett särskilt organ som svarar för planering av användningen av de i det föregående be- rörda särskilda medlen för forskning på regional bas. I ett sådant organ skulle då de av fakultets/sektionskollegiets ledamöter som tillhör andra högskoleenheter än den till vilken fakulteten/sektionen är knuten kunna ges en starkare representation. Dessa frågor liksom frågan om den närmare sammansättningen av berörda nämnder bör enligt min bedöm- ning övervägas ytterligare med utgångspunkt i de riktlinjer som jag här angivit. Dessa överväganden bör innefatta också frågan om representa- tion för externa intressen i fakultets/sektionsnämnd, en fråga som väckts i yttranden från bl. a. högskolan i Luleå. .

Som U 68 påpekat är det angeläget att förändringar i fakultets/sek- tions arbetsformer kan genomföras samtidigt med att högskoleorganisa- tionen i övrigt reformeras. Jag avser att i annat sammanhang föreslå re- geringen att uppdra åt den centrala organisationskommitté för högskole- reformen, som jag kommer att föreslå i det följande, att efter samråd med berörda myndigheter komma in med förslag till bestämmelser. om ' fakultets/sektionsnämnder i sådan tid att detta blir möjligt.

Härmed har jag redovisat de organ och enheter för planering, ledning och genomförande av utbildning och forskning som enligt min mening i första hand bör finnas inom statliga högskoleenheter. Generellt bör en- hetsstyrelserna ha frihet att härutövcr inrätta organ för särskilda upp- gifter och också att delegera beslutanderätt inom enheterna så att en ändamålsenlig arbetsfördelning uppnås. Enhetsstyrelsen bör sålunda kunna uppdra åt bl.a. avdelning inorn styrelsen, rektorsämbetet och åt permanent eller särskilt inrättat organ inom enheten att besluta på sty- relsens vägnar. '

Vid enheter där den lokala antagningen till grundläggande utbildning har större omfattning bör särskilda antagningsnämnder med representa- tion för samhälls- och arbetslivet kunna inrättas för att åt enhetsstyrel- sen bereda eller på dess vägnar besluta i frågor om antagningen.

För ledning av bibliotek, verkstäder, läromedelscentral, etc. —— av U . '

68 sammanfattande benämnda s e r'v i e ein r ä t t n i n g ar _— bör .' enhetsstyrelsen kunna inrätta särskilda ledningsorgan. Med hänsyn till de varierande förutsättningarna anser jag det inte lämpligt att centralt

Prop. ].975: 9 537

meddela några närmare bestämmelser i detta avseende. Jag utgår från att även sådana organ kommer att sättas samman med hänsyn till för- valtningsdemokratiska principer.

8.4. Den kommunala högskoleorganisationen

Som jag anfört i det föregående måste utformningen av organisatio- nen för den kommunala högskoleutbildningen utgå från att kommuns skolstyrelse och landstingskommuns utbildningsnämnd normalt skall vara styrelse även för kommunens eller landstingskommunens högsko— leutbildning.

Styrelserna för den kommunala högskolan kommer sålunda att enbart bestå av företrädare för allmänintressen. De förvaltningsdemokratiska strävandena liksom strävandena att ge de studerande medinflytande får här rimligen tillgodoses i former som anknyter till vad som kommer att gälla för kommunala och landstingskommunala organ i allmänhet.

Också i fråga om den yttre organisationen i övrigt bör högskoleutbild- ningen ses som en del av kommunens eller landstin-gskommunens sam— lade utbildningsverksamhet. Detta innebär t. ex. att kommunala skolle- dare får ledningsuppgifter avseende även högskoleutbildning. Vidare bör intagningsnämndema för gymnasieskolan tills vidare kunna svara för antagning också till kommunal högskoleutbildning. Den kommunala högskoleutbildningen torde med hänsyn till befintliga samband normalt komma att knytas till skolenheter med exempelvis gymnasieskoleutbild- ning.

Enligt U 68:s förslag skall linjenämnder svara för planering och led-' ning också av kommunal högskoleutbildning, bl. a. i vad avser frågor om utbildningens innehåll och organisation. Från bl. a. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har ifrågasatts om organ av detta slag är nödvändiga i den kommunala organisationen och om inte berörda upp- gifter här kan fullgöras av redan existerande organ.

Det finns skäl för att en linjcnämndsorganisation av det slag som jag i det föregående förordat för de statliga högskoleenheterna upprättas ock- så inom den kommunala högskoleorganisationen. Det är sålunda enligt min mening angeläget att ge'studerande och lärare i kommunal högskole- utbildning ett inflytande över utbildningens planering och ledning som är jämförbart med det som motsvarande grupper inom den statliga delen av högskolan får. Det är också viktigt att säkra ett samspel med yrkesli- vet även i fråga om den kommunala högskoleutbildningen.

Samtidigt måste uppenbarligen hänsyn tas till de praktiska förutsätt- ningarna för en linjenämndsorganisation för den kommunala högsko- leutbildningen. Denna utbildning kommer i flertalet fall att ha mycket begränsad omfattning inom den enskilda kommunen eller landstings- kommunen. Den kommer också ofta att bl. a. resursmässigt vara inte-

Prop. 1975: 9 528

grerad med gymnasieskolan. Med hänsyn härtill bör det enligt min me- ning inte vara obligatoriskt att inom kommun eller landstingskommun ' som är huvudman för högskoleutbildning inrätta linjenämnd. En linje- nämndsorganisation bör i första hand förekomma där den kommunala högskoleutbildningen har större omfattning eller där utbildningen i fråga meddelas vid en särskild enhet.

Jag förordar mot denna bakgrund att det inom berörd kommun eller landstingskommun skall finnas en eller flera linjenämnder för högsko- leutbildning, om inte regionstyrelsen efter förslag från styrelsen för ve- derbörande utbildning beslutar annat.

Uppgifterna för linjenämnd för kommunal högskoleutbildning bör så långt möjligt vara identiska med uppgifterna för linjenämnd för statlig utbildning. Vad beträffar linjenämndemas medverkan i resursplanering- en kan inte uppgifterna i varje fall till en början bli desamma som inom den statliga högskolan. Så länge statsbidragsreglerna har i huvudsak nu- varande utformning —— något som jag återkommer till — blir nämligen den lokala handlingsfriheten i fråga om disposition av resurser mera be- gränsad för den kommunala högskoleutbildningens del.

Riktpunkten för sammansättningen av linjenämnd för kommunal högskoleutbildning bör vara den jag i det föregående angivit för linje- nämnd inom statlig högskoleenhet, dvs. i stort 1/3 lärare, 1/3 studeran— de och 1/3 företrädare för yrkeslivet eller för annan högskoleutbildning, i detta fall naturligen den statliga högskoleorganisationen. Härjämte bör representation för teknisk och administrativ personal kunna förekomma. Till frågan om sätt för att utse ledamöter i linjenämnd återkommer jag, som förut nämnts, i det följande.

Som framgår av vad jag anfört rymmer sambandet mellan kommu- nal högskoleutbildning och gymnasieskolan åtskilliga problem. Till yt- terligare vissa i sammanhanget aktuella frågor återkommer jag i det föl- jande. De berörda problemen måste i planeringen inför genomförandet av högskolereformen uppmärksammas särskilt.

I vissa fall sorterar f. n. kommunala enheter som meddelar utbildning, vilken enligt mina förslag skall föras till högskolan, inte under skol- styrelse eller utbildningsnämnd utan leds i särskild ordning. Det är då fråga om enheter som är fristående från bl. a. gymnasieskolan. Exempel på detta utgör f. n. Valands konstskola i Göteborg och Örebro musikpe- dagogiska institut. Sådana kommunala enheter bör kunna finnas även fortsättningsvis. Jag utgår från att deras planerings- och ledningsor- ganisation utformas med utgångspunkt i de principer för den lokala statliga och kommunala högskoleorganisationen som jag förordat i det föregående.

Prop. 1975: 9 529

8.5. Organisationen för uppgifter som är gemensamma för flera läroanstalter

I det föregående har jag som en utgångspunkt angett att högskoleor- ganisationen måste ge bättre förutsättningar än i dag för att stimulera utvecklingen av högskoleutbildningen och för att olika slag av högsko- leutbildning skall kunna behandlas som en helhet. Jag skall nu ta upp frågan hur uppgifter som är gemensamma för högskolan i dess helhet el- ler för två eller flera lär'oanstalter bör organiseras. Sådana uppgifter fullgörs i dag i allt väsentligt inom departement eller verk.

8.5.1. Regional organisation

U 68:s förslag om en sammanhållen lokal organisation för huvudde- len av den statliga högskoleutbildningen innebär att såväl planeringsupp— gifter som administrativa uppgifter rörande utbildningen och forskningen på en och samma högskoleort eller par av högskoleorter anförtros den gemensamma högskolestyrelsen. Utredningen förutsätter härutöver en frivillig planeringssamverkan mellan de statliga högskolestyrelserna och de kommunala huvudmännen för högskoleutbildning inom var och en av de sex utbildningsregionerna, med min benämning högskoleregionerna.

[ vissa remissyttranden har den av U 68 föreslagna ordningen med 19 självständiga statliga högskolestyrelser kritiserats. En sådan ordning hävdas bl.a. lägga alltför mycket reellt inflytande hos centrala organ och också försvåra ett rationellt utnyttjande av de samlade resurserna, inte minst i perspektivet av U 68:s utbyggnadsförslag. Förslag om en fastare regional samordning genom en styrelse eller ett planeringsorgan för var och en av de sex högskoleregionerna — delvis i stället för de av U 68 föreslagna högskolestyrelserna —— förs fram från skilda håll, bl. a. av statskontoret samt konsistorierna i Umeå och Linköping.

U 68-beredningen har med utgångspunkt i de redovisade remissyn- punkterna föreslagit en ordning med regionala styrelser för högskoleut- bildning. Beredningen har som stöd för sitt förslag i denna del — för- utom de möjligheter att decentralisera ansVar och uppgifter som en ordning med regionstyrelser ger — särskilt pekat påden roll en regional organisation kan spela vid den fortsatta planeringen av högskoleutbild— ningens utbyggnad och vid förverkligandet av beredningens förslag om anknytning mellan enheter med och enheter utan fast forskningsorgani- sation. Beredningen har också bedömt att samverkan i den övergripande ' planeringen mellan de statliga läroanstalterna och de primär- och lands- tingskommunala utbildningshuvudmännen underlättas, om den äger .- rum inom ramen för ett organ som är fristående från själva utbildnings- enheterna och de närmast ansvariga Styrelserna på både den statliga och den kommunala sidan. '

34 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 530

Enligt U 68-beredningens uppfattning bör den regionala organisatio- nen i princip förbehållas sådana planerings- och samordningsuppgifter som bör eller måste fullgöras över gränserna mellan högskoleenheter och -orter. En huvuduppgift för regionstyrelsen skall enligt förslaget vara att svara för planeringen av regionens samlade utbud av lokala och individuella utbildningslinjer sarnt enstaka kurser och att fördela medel för dessa ändamål på enheter och orter. Styrelsen skall också svara för erforderlig samordning när det gäller planering m.m. av allmänna ut- bildningslinjer. Den skall vidare. enligt beredningens förslag fördela de särskilda medel för regionala forskningsändamål som jag berört i det föregående. Slutligen skall enligt förslaget regionstyrelsen svara för ad- ministrativ samordning mellan statliga högskoleenheter, t. ex. beträf- fande gemensamma organ och institutioner, en uppgift som med den av U 68 föreslagna organisationen när det gäller enheter på en och samma ort skulle ankomma på högskolestyrelsen.

I yttrandena över U 68-beredningens förslag är opinionen beträffande regionstyrelserna delad. De flesta som yttrar sig anser den föreslagna modellen ha fördelar jämfört med den av U 68 förordade. Allmänt be- tonas vikten av att den regionala organisationen inte kommer att utgöra en ytterligare nivå i olika ärenden och att en klar kompetensfördelning mellan organ på olika nivåer inom högskolan måste skapas.

Som redan framgått i det föregående ansluter jag mig för egen del till U 68-beredningens förslag om en regional organisation för vissa uppgif- ter rörande högskoleutbildningen. De regionala organen är avsedda att få ett övergripande planeringsansvar för den grundläggande högskoleut- bildningen inom högskoleregionerna. Det finns enligt min mening skäl att markera detta ansvar genom att — i enlighet med beredningens förslag — använda benämningen r e g io n sty r e 1 s e r.

Jag förordar sålunda att en regionstyrelse inrättas inom varje högsko- leregion. Regionstyrelsens uppgifter bör enligt min mening i princip avse all grundläggande högskoleutbildning inom regionen. De bör i första hand ligga inom de tre huvudområden som U 68-beredningen 'angivit, nämligen följande.

1. Regionstyrelsen bör svara för samordnande planering i fråga om den grundläggande högskoleutbildningens utveckling och utbyggnad inom regionen med sikte på att få fram ett allsidigt utbildningsutbud och att effektivt utnyttja de samlade resurserna. Jag har i det föregående förordat en utbyggnad stegvis av högskoleutbildningen på 14 orter eller par av orter. Som jag i det sammanhanget framhållit måste denna ut- byggnad genomföras under samordning såväl mellan utbyggnadsorterna inbördes som mellan dessa och universitetsorterna. Ett planeringsorgan som täcker och kan göra avvägningar mellan de olika högskoleorter och -enheter som i första hand har samband med varandra i planeringsfrå- gor och som är förankrat i den berörda regionen blir enligt min mening

Prop. 1975: 9 531

ett betydelsefullt instrument för att förverkliga utbyggnaden av högsko- leutbildningen.

Den planeringsfunktion som alltså bör ankomma på regionstyrelsen får olika karaktär i fråga om olika delar av utbildningsutbudet. I vissa fall blir uppgiften främst att medverka i utarbetandet av planeringsun- derlag till ledning för regeringen. Detta torde normalt gälla beträffande allmänna utbildningslinjer. I andra fall bör regionstyrelsen svara också för den slutliga fördelningen av medel på läroanstalter. Detta gäller be— träffande lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser. På regionstyrelsen bör också ankomma att medge statlig högskoleenhet, kommun eller landstingskommun att förlägga utbildning till annan ort inom regionen än högskoleort. Att på detta sätt beslut bl. a. om vad som i dag betecknas som decentraliserad universitetsutbildning flyttas från rc- gering och verk till regional nivå ser jag som en klar fördel för möjlig- heterna att smidigt göra avvägningar mellan aktuella behov och önske- mål. Jag erinrar om vad jag anfört i det föregående om att högskolan i fråga om enstaka kurser bl. a. på orter utanför högskoleorterna bör sam- verka med studieförbunden.

Regionstyrelsen bör fortlöpande ta initiativ till sådana utredningar" m.m. rörande grundläggande högskoleutbildning som den finner påkal- lade. De bedömningar styrelsen gör till ledning för de centrala organen bör regelbundet komma till uttryck i att den yttrar sig över läroanstal- ternas anslagsframställningar i berörda delar. Till denna procedur åter- kommer jag i det följande. '

2. Regionstyrelsen bör vidare ha det sammanhållande ansvaret för anknytningen mellan enheter med och enheter utan- fasta forskningsre- surser. Detta innebär att styrelsen bör fatta beslut om dispositionen av de särskilda medel som enligt mitt förslag i det föregående skall ställas till förfogande per fakultetsområde och högskoleregion för att göra det möjligt att lärare vid läroanstalter utan fast forskningsorganisation tjänstgör i forskning och forskarutbildning och att forskningsprojekt," företrädesvis med regional anknytning, knyts till sådana läroanstalter. I ag erinrar om att den vetenskapliga planeringen enligt mitt förslag skall fullgöras inom fakulteter/sektioner med ansvarsområden täckande samt- liga berörda högskoleenheter. Regionstyrelsen bör'även i övrigt verka för att, där så bedöms ändamålsenligt från forsknings- eller utbildnings- synpunkt, lärartjänster blir gemensamma för två eller flera statliga hög- skoleenheter och att innehavare av lärartjänster mera tillfälligt växlar tjänstgöringsställen mellan enheter. Regionstyrelsens övergripande ansvar för grundutbildningens plane- ring inom regionen och dess ansvar för den regionala forskningsanknyt- ningen motiverar enligt min mening att styrelsen får yttra sig också över anslagsframställningar i fråga om forskning och forskarutbildning.

3. Regionstyrelsen bör slutligen svara för sådana organisations- och

Prop. 1975: 9 532

förvaltningsfrågor m.m. som berör i första. hand två eller flera statliga högskoleenheter.

I det föregående har jag förordat att regionstyrelsen skall besluta om bl.a. för två eller flera läroanstalter gemensamma institutioner och lin- jenämnder. Jag återkommer strax till frågan om utbildningsnämnder, vilka enligt min mening också formellt bör knytas till regionstyrelsen. Regionstyrelsen bör även ha ett allmänt ansvar för att främja utveck- lingen av högskolans organisation över gränserna mellan befintliga lä- roanstalter och för att bevaka "behoven av förändringar i t. ex. indel- ningen i högskoleenheter.

I vissa fall kan det även vara ändamålsenligt att ge regionstyrelsen ett administrativt ansvar för serviceinrättningar o.d. som är gemensamma för flera högskoleenheter.

Organisationen för lokal- och utrustningsplanering för universitet och högskolor är redan regional i den meningen att det finns en kommitté för varje universitetsort (motsv.), i förekommande fall med uppgif- ter också för andra orter. Jag återkommer till dessa frågor i. det föl- jande. För olika speciella funktioner av detta slag inom högskolan kan en anknytning till den regionala organisationen visa sig ändamålsenlig.

För att den administrativa samordningen mellan de statliga högsko- leenheterna i en region skall underlättas är det enligt min mening lämp- ligt att regionstyrelsen får yttra sig över enhetsstyrelsernas anslagsfram- ställningar också i fråga om t. ex. förvaltningar och serviceinrättningar.

Med hänsyn till den särskilda organisationen för jordbrukets högsko- lor kan inte i berörda regioner regionstyrelsens uppgifter i administra- tivt hänseende och beträffande yttranden över anslagsframställningar m. rn. gälla dessa högskolor. Vad beträffar den samordnande planeringen av den grundläggande"högskoleutbildningen bör emellertid regionsty- relsen ha att beakta verksamheten och resurserna också vid jordbrukets högskolor.

De här föreslagna uppgifterna för regionstyrelsen bör enligt min me- ning vara en minsta gemensam nämnare för samtliga högskoleregioner. Inom den uppdragna ramen kommer givetvis tyngdpunkten i regionsty- relsens uppgifter att variera mellan olika regioner. Kravet på att sam- ordna den grundläggande utbildningens utbyggnad och utveckling får sålunda självfallet en helt annan innebörd i högskoleregioner som om- fattar flera utbyggnadsorter än i t. ex. den geografiskt begränsade Stock- holmsregionen. I denna region finns å andra sidan särskilda förutsätt- ningar att ge regionstyrelsen ansvar för serviceinrättningaro. d. som är gemensamma för de statliga högskoleenheterna. . .

En principiell enhetlighet bör enligt min mening eftersträvas 1 fråga om regionstyrelsernas ställning och uppgifter i förhållande till både den lokala och den centrala organisationen. Samtidigt bör emellertid viss hänsyn till olika högskoleregioners särdrag kunna tas när det'gäll'er

Prop. 1975: 9 533

den närmare fördelningen av uppgifter mellan regionstyrelserna och andra organ. I ett par yttranden över beredningspromemorian har för vissa regioner förordats mera omfattande uppgifter för regionstyrelsen, i första hand när det gäller medelsfördelning och förvaltning. Sålunda har konsistoriet i Umeå föreslagit att regionstyrelsen skall svara för för-' delningen på enheter även av medlen för allmänna utbildningslinjer. Konsistoriet i Lin-köping har förordat att regionsstyrelsen skall, med hjälp av vissa underavdelningar, fullgöra även enhetsstyrelses funktioner för den statliga högskoleutbildningen- i regionen. Frågan om avvikelser från den ordning beträffande regionstyrelsens uppgifter, som jag föror- dat i det föregående, får övervägas särskilt för varje högskoleregion- av de regionala organisationskommittéer som jag kommer att förorda i det följande. Dessa bör också utarbeta närmare förslag om de olika styrel- sernas uppgifter inom ramen för vad jag här förordat.

Jag delar U 68-beredningens bedömning att regionstyrelserna bör för- ses med kansliresurser som är fristående från de olika högskoleenheter- na m.fl. Detta bör inte utesluta en praktisk-administrativ samverkan mellan ett regionkansli och t.ex. en lokal universitets- eller högskole- förvaltning. Det är viktigt att de som är verksamma i den regionala organisationen får nära kontakt med ett så brett utbildningsutbud som ' möjligt och också med forskningen. I varje högskoleregion bör därför enligt min mening regionstyrelsens kansli förläggas till den ort som kommer att utgöra regionens huvudort för utbildning och forskning ' inom högskolan. Till regionkansliernas personalbehov återkommer- jag i det följande.

När det gäller regionstyrelsemas sammansättning 'har U 68-bered- ningen bedömt att styrelsernas uppgifter motiverar en stark representa- - tion för allmänna intressen och en anknytning till samhällsplaneringen i stort. Beredningen förordar att företrädare för allmänintressen skall ut- göra flertalet av ledamöterna. Beredningen kan som en riktpunkt tänka sig proportionerna 2: 1 mellan å ena sidan företrädare för allmänna in- tressen, å andra sidan företrädare för de inom högskolan verksamma.

Som redan framgått delar jag U 68-beredningens uppfattning att före- trädare för samhälls- och yrkeslivet bör ha ett "avgörande inflytande :i re- gionstyrelserna. De avvägningar —— med effekter på den allmänna sam- hällsplaneringen —— mellan skilda utbildningssektorer och skilda orter ' som regionstyrelserna skall göra motiverar enligt min mening en sådan ordning. Den av U 68-beredningen angivna riktpunkten för sammansätt- - ning av regionstyrelserna anser jag väl avvägd. ' '

Jag delar också beredningens bedömning att en generell representa— ' '— tion för berörda högskoleenheter m. fl.- inte är praktiskt möjlig" 1 normal- fallet. Det' är emellertid självklart at-t ett nära samband mellan regionsty- relsen och de enskilda läroanstalterna är" nödvändigt. I enlighet, med vad U 68-beredningen fört fram bör en eller ett-par av rektorerna 'vid'regio- ' "

Prop. 1975: 9 534

nens statliga högskoleenheter ingå i regionstyrelsen. Vidare bör rektor vid statlig högskoleenhet —- liksom motsvarande. befattningshavare vid kommunal högskoleutbildning —-- ha närvaro- och yttranderätt samt rätt att få sin mening antecknad till protokollet vid regionstyrelsens behand- ling av frågor som rör vederbörande läroanstalt.

Som U 68-beredningen förordar bör den exakta sammansättningen av regionstyrelserna utredas från fall till fall med hänsyn till vederbörande regions omfattning och karaktär.. Detta bör göras av organisationskom- mittéerna. Varje regionstyrelses sammansättning bör därefter fastställas av regeringen.

Till frågan hur ledamöter i regionstyrelserna skall utses återkommer jag i det följande. .

Som jag förut antytt delar jag U 68-beredningens bedömning att linje- nämndernas ansvarsområden normalt kommer att bli alltför begränsade för att nämnderna skall vara lämpade som organ för utveckling och för- nyelse av utbildningsutbudet över gränserna mellan befintliga läroanstal- ter och linjer. Man kan heller inte räkna med att en enhetsstyrelse eller en regionstyrelse normalt kan fylla funktioner av detta slag. Enligt min mening kan u t b il d 11 i n g 5 n ä m n d e r, med yrkesutbildningssekto- rer som ansvarsområden, spela en viktig roll i både den kvalitativa och den kvantitativa planeringen. . . .

Utbildningsnämnderna har inte i U 68-beredningens förslag — som i . U 68:s — en fast plats i-planerings- och ledningsorganisationen för den grundläggande utbildningen. Det är emellertid enligt min uppfattning . väsentligt att utbildningsnämnder kommer till stånd, i första hand som rådgivande och förslagsställande expertorgan i;d_en_ mera långsiktiga pla- neringen. Nämnderna bör kunna tjäna som organ för kontakt och sam- verkan mellan högskoleorganisationen och samhälls— och yrkeslivet när det gäller att utveckla utbildningsutbudet utanför eller över gränserna mellan befintliga linjenämnders ansvarsområden. Inte minst viktiga blir de inom de sektorer, främst vårdsektorn, där en samordning mellan stat— lig och kommunal högskoleutbildning är angelägen i planerings- och ut- vecklingsarbetet. Jag vill också peka på att en konstruktion med en övergripande utbildningsnämnd och ett antal linjenämnder redan i dag finns och fungerar väl inom de tekniska fakulteternas område. '

Utbildningsnämnderna bör kunna föreslå åtgärder eller avge yttran- den såväl till de för den löpande planeringen och ledningen av utbild- ningslinjerna ansvariga organen, linjenämnderna, som till regionstyrelse och enhetsstyrelser. Nämnderna bör, eftersom de i regel blir gemen- samma för flera läroanstalter, formellt knytas till regionstyrelsen. I en del fall — t. ex. om utbildning inom en viss sektor förekommer på flera orter inom en högskoleregion »— kan det vara ändamålsenligt att ha en- utbildningsnämnd för sek—torn inom regionen i dess helhet. Som U 68- - beredningen påpekat kan emellertid regionala utbildningsnämnder lida

Prop. il975: 9 535

av att sakna förankring i själva utbildningsmiljön. Det bör därför också vara möjligt att inrätta utbildningsnämnder för enskilda högskoleorter. En sådan lösning kan t. ex. vara naturlig om utbildningen inom en sek- tor helt eller i huvudsak är koncentrerad till en eller ett par orter inom regionen. Om man väljer en ordning med sådana lokalt förankrade ut- bildningsnämnder, bör enligt min mening inom den berörda sektorn nå- gon utbildningsnämnd för regionen som helhet i princip inte före- komma.

Jag delar mot denna bakgrund U 458-beredningens bedömning att be- hovet av utbildningsnämnder och frågan om den lämpliga organisatio- nen av sådana nämnder bör prövas för varje yrkesutbildningssektor och högskoleregion. Denna prövning bör enligt min mening första gången göras av organisationskommittéerna. Nämndorganisationen inom varje region bör därefter fastställas av regionstyrelsen enligt de grunder jag nyss angett.

När det gäller utbildningsnämndernas sammansättning finner jag den av U 68 föreslagna riktpunkten — densamma som för linjenämnd — väl avvägd. Nämnderna bör sålunda enligt min mening bestå av om- kring 1/3 lärare, 1/3 studerande och 1/3 företrädare för yrkeslivet. Här- jämte bör representation för teknisk och administrativ personal kunna förekomma i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit i fråga om linjenämnd. Någon representation för annan, angränsande högskoleut-

bildning blir med utbildningsnämnder av den här föreslagna karaktären- " knappast aktuell. Till frågan om sättet att utse ledamöter i utbildnings- nämnd återkommer jag i det följande.

Avslutningsvis skall jag beträffande regional organisation något be- röra lä n s s k 0 1 n ä rn n d e r n a. Dessa fullgör f. n. vissa uppgifter avseende bl. a. den del av gymnasieskolan som enligt mina förslag i det ' föregående skall föras till högskolan. Såvitt gäller administrativa frågor — t. ex. lärartillsättning —— som sammanhänger med bl.a. det resurs- mässiga sambandet mellan gymnasieskoleutbildning och högskoleutbild- ning räknar jag med att länsskolnämnderna tills vidare skall fullgöra uppgifter även för högskoleutbildningens del. Dessa frågor får prövas närmare, då SSK:s förslag föreligger.

8.5.2. Central organisation

U 68 bedömer att det även med en decentralisering av beslutanderätt m.m. inom högskoleväsendet kommer att behövas centrala planerings- OCh samordningsinsatser av den arten och omfattningen att de inte bör fullgöras av regeringen. Den högskoleutbildning, i första hand kommu- nal, som lokalt är samorganiserad med främst gymnasieskoleutbildning bör enligt utredningen av praktiska skäl ha samma tillsynsmyndighet som denna, dvs. SÖ. För den övervägande delen av den statliga högsko-

Prop. 1975: 9 536

lan föreslår U 68 ett nytt verk, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), för främst planerings- och samordningsuppgifter av rikskarak- får som anknyter till nuvarande uppgifter för UKÄ, SÖ (i vad avser lä- rarutbildning), nämnden för socionomutbildning och vissa andra cen- trala organ.

UHÄ skall enligt förslaget ledas av en styrelse och som verkställande ledning ha en verkschef och en ställföreträdare för denne. Inom verket skall vidare finnas fem fakultetsberedningar för forskning/forskarut- bildning, fem utbildningsberedningar för grundläggande utbildning samt en lokal- och utrustningsberedning. U 68 föreslår att det nya verket kanslimässigt skall organiseras på _— förutom verksledning -— tre avdelningar, en för grundläggande utbildning, en för forskning och fors- karutbildning och en för ekonomi och administration. Inom den först- nämnda avdelningen skall enligt förslaget finnas sju arbetsenheter på byrånivå, nämligen en för var och en av de fem yrkesutbildningssekto- rerna —-— med uppgift att tjäna som sekretariat för resp. utbildningsbe- redning — en för forsknings- och utvecklingsarbete rörande högskoleut- bildningen och en för antagning. Inom avdelningen för ekonomi och ad- ministration skall finnas en enhet för budget, en för basresurser och en för personalfrågor.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget om en mera sammanhållen verksorganisation för högskolan. En del instanser, där- ibland Landstingsförbundet, SACO och TCO, uttalar sig dock för en ordning med ett verk för all högskoleutbildning och några, bl.a. SÖ, förordar att en ordning med ett verk för hela det offentliga utbildnings- väsendet övervägs. Den föreslagna beredningsorganisationen — med skilda beredningar för grundläggande utbildning och forskning/forskar- utbildning —_ avstyrks från främst universitetshåll. UKÄ för fram ett alternativt förslag till beredningsorganisation, som bygger på att plane- ringsansvar för fakultetsområden. och yrkesutbildningssektorer förs sam- ' man inom fem för grundläggande utbildning och forskning/forskarut- bildning gemensamma planeringsberedningar. I konsekvens härmed för- ' ordar UKÄ i fråga om kansliorganisation endast två. avdelningar, en för utbildning och forskning och en för ekonomi och administration.

U 68-beredningen har sett det som självklart att en samordnad plane- ring för högskoleutbildningen skall garanteras genom en samordning av den f.n. splittrade verksorganisationen. Beredningen behandlar inte när- mare verksorganisationens utformning utan förordar att denna övervägs ytterligare, bl.a. mot bakgrund. av beredningens förslag om regionala styrelser för högskoleutbildningen.och-de möjligheter att decentralisera planerings- och samordningsuppgifter som detta ger.

För egen del har jag redan i det föregående anfört att jag ser en verks- organisation för högskolan som nödvändig. Den är i första hand moti- verad av behovet av en samlad planering på riksplanet. Med sådan

Prop. 1975: 9 537

planering avser jag då i första hand ett arbete, inriktat på att ge rege- ringen underlag för beslut och riktlinjer som avser forsknings- och ut- bildningsresurscmas inriktning och utveckling i stort samt förändringar av villkoren för själva forsknings— och utbildningsverksamheten. Till det arbetet hör naturligtvis ett fortlöpande samarbete med skilda sam- hällsinstitutioner och vidare samordnande insatser när det gäller lokala och regionala initiativ. Jag vill här särskilt peka på de krav på den lång- siktiga planeringen som ställs av den i det föregående föreslagna ord- ningen för dimensionering av den grundläggande utbildningen. Vidare har jag nämnt utveckling av allmänna utbildningslinjer och fastställande av utbildningsplaner för sådana som en verksuppgift. Över huvud taget bör enligt min bedömning verksorganisationen kunna göra värdefulla insatser när det gäller att samordna utvecklingsarbete av skilda slag och inom högskolan föra vidare resultat från sådant arbete. Vissa insatser i fråga om information samt service till läroanstalterna i skilda angelä- genheter är vidare av den arten att de med fördel fullgörs av verksorga- nisationen. Som jag framhållit i det- föregående bör emellertid beslut som rör de praktiska förutsättningarna för utbildningen och forskningen fattas så nära själva verksamheten som möjligt. Administrativa och reglerande uppgifter bör i enlighet härmed ankomma på verksorganisa- tionen endast i sådana fall, där kravet på riksgiltighct eller likformig behandling gör det naturligt. En speciell och personalkrävande uppgift av detta slag är central antagning till högskoleutbildning.

Det är självklart att en för hela högskolan gemensam verksorganisa- tion skulle innebära påtagliga fördelar såväl för den kvantitativa som för den kvalitativa planeringen och också allmänt för att underlätta kontakterna mellan olika delar av högskolan och främja helhetssynen på den grundläggande högskoleutbildningen. Den centrala organisationen för högskolan måste emellertid enligt min mening ses i perspektivet 'av dels den berörda verksamhetens fördelning på olika- departementsan- svarsområdcn, dels den lokala högskoleorganisationen.-

Jag har i det föregående anslutit mig till U 68:s.bedömning att jord- brukets högskolor alltjämt skall tillhöra ansvarsområdet för det departe- ment som handlägger frågor för de berörda näringsgrenerna. Mot denna bakgrund bör inte dessa högskolor på verksplanet samordnas med hög- skoleorganisationen i övrigt, som kommer att tillhöra utbildningsdepar- tementets ansvarsområde. Jag erinrar om de samordningsmöjligheter' som den regionala organisationen här erbjuder. Vidare bör på riksplanet . en samverkan mellan den för jordbrukets högskolor gemensamma sty-. -' relsen och verksorganisationen för högskolan inom utbildningsdeparte- mentets område komma till stånd i alla frågor av gemensamt intresse.

Som förut nämnts utgår jag från .tills vidare oförändrat huvudmanna- skap när det gäller statlig och kommunal högskolebtbildning..l£tt huvud—

Prop. 1975: 9 538

motiv för detta är de praktiska svårigheterna att utan omfattande arbete skilja den del av den kommunala utbildningen, som i framtiden bör be- traktas som högskoleutbildning, från den utbildning _ i första hand gymnasieskoleutbildning — till vilken den i dag är mer eller mindre starkt knuten. Detsamma gäller om den statliga sjöbefälsutbildningen i förhållande till annan utbildning vid sjöbefälsskolorna. Även om delvis olika regelsystem kommer att gälla för högskoledelen och den övriga delen av berörda enheters verksamhet, bedömer jag det liksom U 68 vara praktiskt olämpligt att en och samma enhet i administrativt hän- seende sorterar under olika centrala myndigheter. Däremot är det ange- läget att den kvalitativa och kvantitativa planeringen på .verksnivå så långt möjligt hålls samman för 'både den statliga och den kommunala högskoleutbildningen inom utbildningsdepartementets område. Detta är bl. a. en förutsättning för att regeringen skall kunna få ett samlat planc- ringsunderlag i fråga om främst sektorerna för administrativ, ekonomisk och social utbildning och för vårdyrkesutbildning.

Jag utgår mot denna bakgrund i likhet med U 68 från att SÖ i varje fall tills vidare skall vara tillsynsmyndighet för den högskoleutbildning som har direkta resursmässiga och organisatoriska samband med gym- nasieskolan. Det innebär att SÖ ensam bör centralt handha sådana admi- nistrativa angelägenheter för högskoleutbildningen som följer av detta samband. När det däremot gäller att utveckla utbildningslinjer och fast- ställa utbildningsplaner liksom i fråga om kvantitativ planering och an- slagsframställningar bör enligt min mening en samverkan komma till stånd mellan SÖ och det nya verk som jag i enlighet med U 68:s förslag förordar för huvuddelen av den statliga högskoleutbildningen. Den när- mare ansvarsfördelningen mellan de'båda 'verken bör övervägas av den centrala organisationskommitté som jag kommer att föreslå i det följan- de, i samråd med SSK. Utgångspunkter för dessa överväganden bör en- ligt min mening vara att den permanenta b'eredningsorganisationen inom det nya högskoleverket skall ha ett planeringsansvar även för de utbild- ningslinjer som hör till SÖ:s tillsynsområde, att utbildningsplaner för så— dana utbildningslinjer skall fastställas av SÖ och det nya verket i samråd samt att samlade anslagsframställningar för hela högskolan inom utbild— ningsdepartementets område skall presenteras av det nya verket, i fråga ' om de nyssnämnda utbildningslinjerna på grundval av förslag från Sö.

Jag använder i detta sammanhang den av U 68 föreslagna benäm- ningen av det nya högskoleverket, universitets— och högskoleämbetet (UHÄ). Det ankommer på regeringen att besluta om benämningen av verket.

UHÄ får sålunda enligt mitt förslag dels planerings- och sam- ordningsuppgifter för hela högskolan inom utbildningsdepartementets område, dels tillsynsuppgifter för de statliga högskoleenheterna med

Prop. 1975: 9 539

undantag av jordbrukets högskolor. I fråga om kommunal högskoleut- bildning som f.n. meddelas vid enheter fristående från gymnasieskolan eller annan kommunal utbildning får frågan om UHÄ:s uppgifter prö- vas i annat sammanhang. I fråga om statlig högskoleutbildning kommer UHÄ därmed att i princip ta över de samordningsfunktioner som f.n. fullgörs av UKÄ, SÖ, nämnden för socionomutbildning, samarbets- nämnden för journalisthögskolorna, den för de båda gymnastik- och idrottshögskoloma gemensamma styrelsen samt statens kulturråd. Det nya verket bör också fylla motsvarande funktioner för bl. a. dramatiska institutet, vars styrelse nu sorterar direkt under regeringen. På kultur- området har vidare f.n. två utredningar provisoriska tillsynsuppgifter, nämligen OMUS i fråga om musikhögskolorna och K 73 i fråga'om konsthögskolan och konstfackskolan. Dessa uppgifter bör föras över till UHÄ, då vederbörande utredningsarbete har slutförts.

UHÄ bör i enlighet med U 68:s förslag ledas av en styrelse, i vilken ingår bl.a. företrädare för verksamhet med anknytning till-högskole- väsendet samt för arbetstagar- och studerandeintressen. Representation i styrelsen för de anställda inom UHÄ bör kunna förekomma i enlighet med kungörelsen (1974: 224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m. m. - - - _

Jag delar U 68:s bedömning att UHÄ bör ha en permanent bered-' ningsorganisation för planeringen av utbildning och forskning av i prin-. cip samma slag som det nuvarande UKÄ har i fakultetsberedningarna. Som jag nyss nämnt bör denna beredningsorganisation i sin övergri- pande planering täcka hela högskolan inom utbildningsdepartementets område. Den bör vidare beakta även den högskoleutbildning som hör'till jordbruksdepartementets område. En representation för .SÖ och för jordbrukets högskolor i närmast berörda beredningar är därför lämplig.

I frågan om bcredningsorganisationens utformning har jag för egen del varit tveksam om det är möjligt att — inom ramen för de av UKÄ föreslagna fem beredningarna för utbildning och forskning och med rimliga krav på praktisk funktionsduglighet hos beredningarna — tillgo- dose de många skilda slag av kunskaper, erfarenheter och intressen som bör bli företrädda i den centrala planeringen för den vidgade och mång- fasetterade högskolan. Möjligheterna till detta hade enligt min mening varit större i den av U 68 föreslagna organisationen med fem bered- ningar för grundläggande utbildning och fem för forskning och forskar- utbildning. Härtill kommer de av utredningen påpekade svårigheterna att kombinera yrkesutbildningssektorer och fakultetsområden på ett sätt som är tillfredsställande med hänsyn till helheten. Det finns emellertid inom universitetsområdet en stark opinion för att bevara en för grund- läggande utbildning och forskning/forskarutbildning i huvudsak gemen- sam beredningsorganisation. En sådan innebär givetvis vissa fördelar för

Prop. 1975: 9 540

befintliga samband mellan de båda verksamhetsgrenarna. Samtidigt måste den emellertid rimligen innebära ett minskat inslag av universi- tetsföreträdare i förhållande till vad som i dag gäller för fakultetsbered- ningama. Med hänsyn till den nämnda opinionen och mot bakgrund också av de förändringar i sektorstillhörigheten för vissa utbildningar som jag förordat i det föregående anser jag mig dock böra föreslå att man i varje fall prövar en beredningsorganisation som ansluter't'ill' UKÄ:s förslag. Det är emellertid viktigt att kontakterna mellan forsk- ning/forskarutbildning och grundläggande utbildning inte utvecklas en- bart inom varje beredning och dess område. Kontakter mellan bered- ningarna blir också av mycket stor betydelse.

En fördel med den angivna uppläggningen är att förändringarna i för- hållande till UKÄ:s nuvarande organisation blir mindre genomgripande än enligt U 68:s förslag. Förutsättningarna för det nya verket att fun- gera effektivt i samband med att: högskolereformen genomförs bör där- igenom bli bättre. Om det efter några års erfarenheter visar sig att be- redningsorganisationen innebär väsentliga svagheter får den givetvis omprövas. Över huvud vill jag framhålla vikten av att det nya högskole- verkets organisation smidigt kan anpassas till uppkommande behov. Detta gäller inte bara beredningsorganisationen utan också, som jag strax återkommer till, kansliorganisationen. '

Jag förordar att det inom UHÄ skall finnas en beredning för de tek- niska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt sektorn för teknisk yrkesutbildning, en beredning för de medicinska, odontologiska och farmaceutiska fakulteterna samt sektorn för vårdyrkesutbildning, en beredning för de samhällsvetenskapliga och juridiska fakulteterna samt sektorn för administrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning, en beredning för de humanistiska och teologiska fakulteterna samt sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken och-slutligen en be- redning för sektorn för utbildning för undervisningsyrken. Jag är inte beredd att biträda UKÄ:s förslag att den sistnämnda beredningen också skulle svara för planering och ledning av forsknings- och utvecklings- arbetet för högskoleutbildningen. En sådan ordning skulle enligt min mening innebära betydande risker för att forsknings- och'utvecklings- arbetet på ett olyckligt sätt kom att koncentreras'på undervisningsfrå- ger i snävare mening. ' '

Mitt förslag innebär alltså att det inom UHÄ tills vidare skall finnas sammanlagt fem permanenta beredningar. I enlighet med UKÄ:s förslag använder jag för dessa benämningen planeringsberedningar. - - '

Ordförandena i planeringsberedningarna bör i enlighet med nuva- rande ordning inom UKÄ ingå i verksstyrelsen. l planeringsberedning- ' arna bör ingå dels företrädare för verksamhet med anknytning till ve-' derbörande berednings ansvarsområde, dels företrädare för de inom hög- skolan verksamma: anställda och studerande. En utgångspunkt bör, i

Prop. 1975: 9 541

enlighet med U 68:s förslag, vara att högst hälften av ledamöterna skall hämtas inom högskolan. Självfallet måste vid sammansättningen såväl forskningens och forskarutbildningens som grundutbildningens intressen beaktas. Det ankommer på regeringen att besluta om beredningarnas sammansättning.

Betydelsefulla planerings-, utvecklings- och samordningsuppgifter i fråga om enskilda linjer eller grupper av likartade linjer fullgörs f. n. centralt av bl. a. utbildningsråden inom UKÄ, främst inom det tekniska området, samt av myndigheter eller organ förolika slag av högskoleut- bildning, t. ex. nämnden för socionomutbildning, samarbetsnämnden för journalisthögskolorna och OMUS. Organ av detta slag bör vid behov kunna finnas för att på riksplanet behandla frågor av gemensamt in- tresse inom olika slag av utbildning. De bör enligt min mening då knytas till UHÄ:s planeringsberedningar som rådgivande organ. Det bör, som U68 föreslagit, ankomma på UHÄ att inrätta rådgivande organ av detta slag. Enligt min mening är det särskilt angeläget att så sker inom den förhållandevis heterogena sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken. UHÄ bör också kunna inrätta andra rådgivande or- gan av mera permanent karaktär, t. ex. för frågor om forsknings- och ut- vecklingsarbetet för högskoleutbildningen och för frågor som är ge- mensamma för två eller flera planeringsberedningar.

Ytterligare ett permanent organ bör enligt min mening finnas inom UHÄ. Jag delar nämligen liksom det stora flertalet remissinstanser KK:s uppfattning att företrädare för'bl. a. destuderande och allmän- intressena bör få tillfälle att ta del i behandlingen av principiella frågor och frågor som rör olika slag av bedömningar i samband med den cen- trala antagningen. En antagningsnämnd bör därför inrättas inom UHÄ. En sådan nämnd kan bli en naturlig centralpunkt för samråd i antag- ningsfrågor mellan olika delar av högskolan. Den bör i princip vara rådgivande men bör efter delegation också kunna fatta beslut på UHÄ:s vägnar. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

När det gäller UHÄ:s kansliorganisation ansluter jag mig till U 6815 bedömning att den bör byggas upp med utgångspunkt i den permanenta beredningsorganisationen. och att kvalitativ och kvantitativ "planering. inom ett och samma område sålunda bör hållas samman. Med den för- ändring av beredningsorganisationen i förhållande till utredningens för- slag som jag här förordat bortfaller motiven för dengav U 68 föreslagna ordningen med skilda arbetsenheter för å ena sidan planeringsuppgifter för grundläggande utbildning, å andra sidan motsvarande uppgifter för forskning och forskarutbildning. Sckrc-tariatsfunktionerna för var och en

av planeringsberedningarna bör sålunda hållas ihop inom en'och samma - .

arbetsenhet. Vidare bör i enlighet med U 68:s förslag finnas vissa ar- betsenheter för icke beredningsanknutna frågor. Antalet arbetsenheter med uppgift att tjäna som sekretariat åt plane-

Prop. 1975: 9 543

ringsberedn'mgarna i deras planerings- och utvecklingsarbete måste fast— ställas med utgångspunkt i det totala personalbehovet för sådana uppgif- ter. Jag bedömer det, med hänsyn till det antal tjänstemän som jag räknar med, som rimligt att uppgiften att fungera som sekretariat åt beredning- arna fördelas på tre arbetsenheter i stället för — som enligt U 68:s för- slag — på sex enheter. Jag räknar tills vidare -— med hänsyn till vad jag kommer att föreslå i det följande. beträffande nuvarande LUP-nämndens uppgifter — inte med någon särskild enhet för basresurser inom UHÄ. I övrigt finner jag U 68:s förslag i fråga om arbetsenheter väl avvägt. Jag räknar sålunda med sammanlagt sju arbetsenheter på byrånivå, näm- ligen, förutom de tre enheterna för direkt beredningsanknutna frågor, en arbetsenhet för forsknings- och utvecklingsarbete för högskoleutbild- ningen m.m., en för central antagning m.m., en för budget och bas- resurser och en för personalfrågor. Fördelningen av arbetsuppgifter mel- lan de olika arbetsenhetema bör inledningsvis närmare övervägas av den centrala organisationskommittén och därefter vara en intern verksange- ' lägenhet.

Som jag återkommer till i det följande räknar jag — som följd av mina förslag om decentralisering av uppgifter inom högskoleorganisatio- nen -— med en totalt sett mindre arbetsmängd på verksuivå än den av U 68 förutsatta. Jag är därför inte beredd att helt biträda utredningens för- slag om omfattningen av lednings- och samordningsfunktionerna inom UHÄ. Verket bör ledas av en verkschef. Frågan om att ge en av arbets- enhetemas chefer ställning som verkschefens ställföreträdare får'prövas i organisationskommittéarbetet.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en lokaliseringsfråga. I det före- gående har jag förordat att antagningen till huvuddelen av högskolans utbildningslinjer skall ske centralt. Jag har vidare föreslagit att SÖ:s nu- varande uppgiftcr i fråga om lärarutbildning skall föras över till UHÄ och att det inom det nya verket skall finnas en enhet för central antag- ning m. m. Enligt statsmakternas beslut (prop. 1973: 55, InU 1973: 22, rskr 1973: 220) skall bl. a. SÖ:s sektion för intagning till lärarutbildning lokaliseras till Sundsvall. I samband med detta beslut förutsattes emeller- tid att visst utredningsarbete rörande bl. a. SÖ:s uppgifter skulle avvak- tas. Enligt min mening är det angeläget att organisationen för central antagning till högskoleutbildning hålls samman. Jag utgår från att UHÄ liksom bl. a. det nuvarande UKÄ i sin helhet skall vara förlagt till Stock- holm. Med hänsyn till de ändrade förutsättningarna bör sålunda enligt min mening beslutet att förlägga SÖ:s nuvarande intagningssektion till Sundsvall återkallas.

Till UHÄ:s personalbehov återkommer jag i det följande.

Prop. 1975: 9 543

8.5.3. Lokal- och utrustningsprogramorganisationen

Enligt U 68:s förslag skall UHÄ överta de centrala samordningsupp- gifter i fråga om lokal- och utrustningsplanering m. m. som f. n. ankom- mer på LUP-nämnden. Samtidigt skall LUP-kommittéerna inordnas i den föreslagna lokala högskoleorganisationen. I vissa remissyttranden har förordats ytterligare överväganden i dessa frågor. Statskontoret och riksrevisionsverket har föreslagit en utvärdering av LUP-organisatio- nens verksamhet, innan ställning tas till utformningen av den framtida organisationen för berörda uppgifter. Byggnadsstyrelsen har bl. a. an- sett att samma ordning för lokal- och utrustningsplanering inom hög- skoleväsendet bör gälla som för andra delar av den statliga förvaltningen.

Jag har för egen del sympati för U 6815 tanke att närma lokal- och utrustningsplaneringen till planeringen för högskolans utbildning och forskning i övrigt. Jag finner det emellertid mot bakgrund av de refere- rade remisssynpunkterna motiverat att, innan några förändringar vidtas, göra en utvärdering av den nuvarande LUP-organisationen, som tillkom i samband med 1964 års universitetsreform. Jag avser att i annat sam- manhang föreslå regeringen att låta företa en sådan utvärdering och pröva vilka förändringar den kan ge anledning till. I avvaktan på att un- derlag för en bedömning av dessa frågor föreligger bör LUP-organisa- tionen i huvudsak bestå.

8.5.4. De vetenskapliga bibliotekens organisation

Statskontoret har slutfört ett omfattande utredningsarbete rörande bl. a. de vetenskapliga bibliotekens organisation och administration. I bl. a. statskontorets slutrapport behandlas vissa organisatoriska frågor som jag funnit det lämpligt att ta upp i detta sammanhang.

Statskontoret föreslår att de vetenskapliga biblioteken vid universitet och högskolor på en och samma högskoleort skall föras samman i en ge- mensam biblioteksorganisation, underställd den av U 68 föreslagna hög- skolestyrelsen. De olika institutionsbiblioteken skall enligt förslaget in- ordnas i den sammanhållna organisationen med karaktär av filialbiblio- tek. Meningarna om statskontorets samordningsförslag är delade i re- missyttrandena, i första hand beträffande organisationen på de största universitetsortema.

Förslaget att inordna institutionsbiblioteken som filialer i vederbö- rande läroanstalts bibliotek finner jag väl grundat. Statskontorets förslag i övrigt rörande bibliotekens inre administration finner jag inte anled- ning att behandla i detta sammanhang. De ger värdefulla utgångspunk- ter för i första hand berörda lokala myndigheters planering.

Frågan om principerna för den yttre organisationen av de veten- skapliga biblioteken måste ses i perspektivet av den institutionella orga-

Prop. 1975: 9 544

nisation av högskolan som jag förordat i det föregående. På de högsko- leorter där det endast kommer att finnas en statlig högskoleenhet bör självfallet förekommande statliga biblioteksresurser knytas till denna. För de högskoleorter som kommer att ha flera statliga högskoleenheter inom utbildningsdepartementets område, i första hand Stockholm och Göteborg, erbjuder sig enligt min bedömning två alternativ.

Det ena alternativet är att även fortsättningsvis knyta varje bibliotek till viss enhet och sålunda ställa det under ledning av dennas styrelse. Styrelsen bör som jag förut anfört kunna inrätta särskilda ledningsorgan för serviceinrättningar såsom bibliotek. Ett bibliotek'bör vid detta alter- nativ givetvis kunna vara gemensamt för flera högskoleenheter, även om det administrativt är knutet till en av dem. Det är vidare ändamålsenligt att regionstyrelsen beträffande biblioteksverksamheten likaväl som 'i fråga om annan verksamhet har möjlighet att bevaka frågor om sam- ordning och samplanering mellan samtliga enheter. '

Det andra alternativet är att de skilda universitets- och högskolebib- lioteken samordnas på i princip "det av statskontoret föreslagna sättet. Den administrativt sammanhållna biblioteksorganisationen bör i så fall enligt min mening knytas till regionstyrelsen, under vilken den kan ledas av en särskild biblioteksnämnd e. d. '

Med en lösning enligt det senare alternativet krävs emellertid sär- skilda former för att anvisa medel för biblioteksverksamheten, vilket in- nebär att en samordning med anvisningen av medel för högskoleenheter- nas utbildning och forskning i övrigt försvåras. Mot denna bakgrund bör enligt min mening de fortsatta övervägandena för berörda orters del utgå från det förra alternativet. De regionala organisationskommittéerna bör få i uppdrag att, givetvis med anlitande av särskild biblioteksexper- tis, pröva också frågan om biblioteksorganisationen på berörda orter.

Övervägandena om biblioteksorganisationen i Stockholm bör inne- fatta vissa speciella frågor. För det första bör frågan om ett inordnande i den statliga biblioteksorganisationen av Vetenskapsakademiens biblio- tek, vilket f.n. fungerar som forskningsbibliotek inom det naturveten- skapliga området för bl. a. universitetet, tas upp till prövning i detta sam- manhang.

För det andra bör Musikaliska akademiens bibliotek uppmärksam- mas. De nuvarande förhållandena är sådana att man närmast kan säga att staten och Musikaliska akademien delar huvudmannaskapet för bib- lioteket. Jag räknar tills vidare inte med några förändringar rörande huvudmannaskapet. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga. . ' ' ' '

För det tredje aktualiseras frågan om de uppgifter som kungl. biblio- teket f. n. fullgör. Dessa uppgifter gäller främst vissa för-det statliga bib- ' '

liotcksväsendet i landet gemensamma funktioner samt biblioteksservice '

inom vissa ämnesområden till högskoleutbildningenoch forskningen vid

Prop. 1.975: 9 545

universitetet i Stockholm. Enligt min mening bör principiellt en åtskill- nad göras organisatoriskt mellan dessa båda huvuduppgifter. Jag anser det sålunda mest ändamålsenligt att den del av kungl. biblioteket som avser service till utbildning och forskning så långt möjligt inordnas i högskolans biblioteksorganisation. Frågan om den framtida organisatio-' nen för de funktioner vid kungl. biblioteket som inte naturligt kan in- ordnas i biblioteksorganisationen för högskolan i Stockholm samman- hänger med den av statskontoret väckta frågan om ett centralt lednings- organ för vissa gemensamma uppgifter i fråga om de vetenskapliga biblioteken. Jag går nu över till denna fråga.

Statskontoret grupperar de för forskningsbiblioteken gemensamma ar- betsuppgifterna i tre funktioner: dels planering och utveckling, dels bib— liografisk dokumentation, dels driften av det datorbaserade informa- tionssystemet LIBRIS. Enligt statskontoret bör ett centralt ledningsor- gan inrättas för dessa uppgifter, i första hand genom en ombildning av det nuvarande forskningsbiblioteksrådet. Statskontoret diskuterar tvåal- ternativ för organisationen av ett sådant organ: antingen en nämnd knuten till det föreslagna UHÄ eller' också en särskild myndighet — ett biblioteksinstitut — med egen styrelse. Den senare lösningen ak- ' tualiserar enligt statskontoret frågan om bl. a. den framtida organisatio- nen för de uppgifter som f. n. fullgörs av statens råd för' vetenskaplig iii-' " ' formation och dokumentation (SINFDOK). Remissopinionen i fråga om det av statskontoret föreslagna centrala ledningsorganet väger när- mast över till förmån för lösningen med ett fristående biblioteksinstitut.

För egen del finner jag ett centralt ledningsorgan på de vetenskapliga bibliotekens område med i huvudsak de föreslagna uppgifterna väl moti- verat. Detta nya biblioteksorgan bör bygga på den kärna av nationella biblioteksuppgifter som f. n. fullgörs av kungl. biblioteket och forsk- ningsbiblioteksrådet. Även ansvaret för drift m. m. av det datorbaserade informationssystemet LIBRIS, vilket tills vidare ligger hos statskontoret, bör föras över till ledningsorganet liksom visst ansvar för den verksam- het som — ofta med internationell anknytning —— byggts upp vid univer- sitet och högskolor med stöd av bl. a. bidrag från SINFDOK. Ett led- ningsorgan av här antytt slag bör vidare kunna skapa förutsättningar för en utbyggd samverkan mellan forskningsbibliotek och folkbibliotek.

Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att låta utarbeta närmare förslag om hur den centrala ledningen av de vetenskapliga" biblioteken i här berörda delar skall organiseras. Arbetet bör bedrivas i samråd med den centrala organisationskommittén för högskolerefor- men. En utgångspunkt bör enligt min mening vara att UHÄ skall ha i vart fall det ansvar för anslagsframställningar m.m. även i fråga om de vetenskapliga biblioteken inom högskolan som f. n. åvilar UKÄ. Ut- redningsarbetet bör i fråga om uppgifter som nu fullgörs vid kungl. biblioteket _— med hänsyn till vad jag anfört i det föregående —' sam- ' '

35 Riksdagen 1975. ] saml. Nr 9

Prop. 1975: 9 546

ordnas med övervägandena om biblioteksorganisationen för högskolan i Stockholm.

Jag vill vidare erinra om vad chefen för industridepartementet anfört vid sin anmälan av anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling för nästa budgetår (prop. 1975: 1 bil. 15 s. 143) om en översyn av SINFDOK:s uppgifter m.m. Det av mig föreslagna utredningsarbetet rörande ett centralt biblioteksorgan bör samordnas med denna översyn.

8.6. Anslagssystem m. m.

U 68 förordar att anslagssystemet för högskoleväsendets del skall grundas på olika ändamål och inte på indelningen i myndigheter. Utred- ningen föreslår att medel för forskning och forskarutbildning alltjämt skall anvisas fakultetsområdesvis, medan medel för grundläggande ut- bildning skall anvisas enligt följande: för allmänna utbildningslinjer un- der ett anslag för var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna, för lokala och individuella utbildningslinjer under ett anslag och för enstaka kurser under ett anslag.

Den anslagsmässiga åtskillnad U 68 föreslår mellan å ena sidan grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskarutbild- ning är inte avsedd att innebära t. ex. att en viss typ av lärartjänster helt förs till den ena eller den andra verksamhetsgrenen. Tvärtom förordar utredningen en ökad lokal frihet: att utnyttja de samlade lärarresurserna med hänsyn till förekommande uppgifter. U 68 föreslår en större frihet i resursdispositionen också i det avseendet att någon uppdelning på anslag för olika slag av kostnader, t. ex. lärarlöne— och driftkostnader, inte skall förekomma.

För egen del ansluter-jag mig till U 68:s utgångspunkt att statsmakter- nas avvägning av resurser till högskolans verksamhet skall göras i första band från ändamålssynpunkt. Den omläggning från läroanstaltsanslag till fakultetsanslag, som för universitetsområdcts del genomfördes i mitten av 1960-talet, var ett steg i denna riktning. Den pågående försöksverk- samheten med programbudgctcring vid vissa högskolor syftar till en yt- terligare utveckling av ändamålsinriktningen i anslagssystemet.

En anslagsmässig åtskillnad mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning är enligt min mening angelägen för att stats- makterna skall få en överblick och bättre möjligheter att göra avväg— ningar i stort mellan de båda verksamhetsgrenarna och mellan olika ändamål dels inom hela fältet av grundutbildning, dels inom hela fältet av statsunderstödd forskning, såväl inom som utom universitets- och högskoleorganisationen.

En anslagsmässig åtskillnad mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning utesluter inte på något sätt en resursmässig

Prop. 1975: 9 547

gemenskap mellan de båda verksamhetsgrenarna i det dagliga arbetet inom institutioner och högskoleenheter. Tvärtom vill jag erinra om att jag i det föregående framhållit det värde en sådan gemenskap kan ha. Jag vill också hänvisa till de övervägande goda erfarenheterna från för— söksverksamheten med programbudgctcring. Till vissa frågor om hög- skoleenheternas interna planering och budgetering återkommer jag i det följande.

Som jag redovisat i prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 267) har i anslutning till arbetet inom ledningsgruppen för programbudgetarbetet avseende högre utbildning och forskning förberedelser påbörjats för en anslagsomlägg- ning, som innebär främst att de nuvarande fakultetsvis anvisade an- slagen delas upp på å ena sidan grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskarutbildning. Jag avser att låta detta förberedelsear- bete fortsätta med utgångspunkt i de riktlinjer för det framtida anslags- systemets utformning som jag nu föreslår.

När det gäller forskning och forskarutbildning inom utbildningsde- partementets område utgår jag liksom U 68 från att medel tills vidare skall anvisas för fakultetsområden. Frågor om förändringar i anslagsin— delningen härvidlag får prövas i anslutning till de överväganden om or- ganisationen för planering rn. ni. av forskningen och forskarutbildningen som jag berört i det föregående.

När det gäller grundläggande utbildning har jag i det föregående an- fört att jag anser den av U68 föreslagna indelningen i'yrkesutbildnings- sektorer ändamålsenlig för bl. a. övergripande planering och resursför-. delning. Jag ansluter mig därför till förslaget att medel för den sektors— fördelade delen av högskolans utbildningsutbud — dvs. de allmänna ut- bildningslinjerna — skall såvitt avser'utbildningsdepartementets område anvisas under ett anslag per yrkesutbildningssektor. För huvuddelen av den kommunala högskoleutbildningen blir det — liksom för motsvaran-. de utbildning idag — fråga om statsbidrag. I avvaktan på resultat av SSK:s arbete bör enligt min mening endast erforderliga tekniska jilste- ringar göras i nuvarande statsbidragsregler. Regeringen torde få åter- komma till riksdagen med förslag om sådana förändringar. Även medel för kommunal högskoleutbildning bör emellertid i enlighet med U 68:s förslag anvisas sektorsvis för att en samlad överblick skall underlättas. Detsamma bör gälla i fråga om sådan enskild högskoleutbildning med statsbidrag vilken är att jämställa med allmän utbildningslinje.

För den del av den grundläggande högskoleutbildningen som inte för- delas på yrkesutbildningssektorer centralt bör medel anvisas under sär- skilda anslag. Jag ansluter mig till U 68:s förslag att-medel här skall an- visas under ett anslag för lokala och individuella utbildningslinjer och ett anslag för enstaka kurser. . '

Val av resurser för att inom högskolan nå uppställda mål bör' enligt min mening i ökad utsträckning bli en lokal angelägenhet. I likhet med

Prop. 1975: 9 543

U 68 anser jag därför att beträffande såväl forskning och forskarutbild- ning som grundläggande utbildning medel för verksamhet inom olika områden bör anvisas utan uppdelning på olika slag av kostnader, t. ex. läraravlönings- och driftkostnader. Till frågor om hur innehavare av olika slag av lärartjänster skall kunna tas i anspråk för olika verksamhe- ter återkommer jag i det följande i samband med att jag tar upp tjäns- teorganisatoriska frågor. Det är angeläget att man lokalt får en ökad fri- het också att göra avvägningar mellan å ena sidan direkta utbildnings- och forskningsresurser, å andra sidan resurser för förvaltningar, biblio- tek, fastighetstjänst och andra serviceinrättningar. Frågan om föränd- ringar i formerna för medelsanvisning för sistnämnda ändamål får prö- vas i det fortsatta utvecklingsarbetet avseende programbudgetering rn. m.

Jag skall så något närmare behandla utformningen av de nya anslagen för grundläggande högskoleutbildning.

De flesta allmänna utbildningslinjerna i U 68:s förslag, i huvudsak linjerna utanför de nuvarande filosofiska fakulteternas område, har som jag förut nämnt direkta motsvarigheter i dagens utbildningsorganisation. Platsantalet vid dessa linjer är i regel begränsat. Medel anvisas normalt för linjerna som helhet. Centrala bestämmelser om rcsursernas fördel- ning på t. ex. kurser och ämnesområden finns inte i samma utsträckning som vid filosofisk fakultet eller saknas helt. Förändringen för dessa lin- jers del i samband med en anslagsomläggning efter de av mig förordade riktlinjerna blir i praktiken inte stor. _

För övriga linjer, i huvudsak linjerna inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område, blir förändringen i samband med ett införande av det föreslagna systemet för medelsanvisning större. Tillträdet till denna del av högskoleutbildningen är f. n. i regel fritt för den som är behörig. Tilldelningen av lärarkrafter är enligt centrala bestämmelser relaterad till studerandeantalet i studiekurser och inom ämnesområden. Både det lokala och det centrala planerings- och resursfördelningsarbetet är äm- nes- och institutionscentrerat. Utbildningslinjerna spelar i detta sam- manhang en mycket begränsad rcll.

En utveckling av utbildningslinjeorganisationen också inom den del av högskolan som motsvarar de nuvarande filosofiska fakulteterna förutsät- ter enligt min mening bl. a. att den ekonomiska planeringen och fördel- ningen av resurser lokalt och centralt i första hand baseras på linjerna. På samma sätt som redan skett inom vissa områden bör sålunda schablo- ner även här utarbetas för beräkning av utbildningskostnaderna under olika förutsättningar. Självklart måste sådana schabloner för en enskild utbildningslinje bygga på bedömningar av kostnaderna för de kurser som ingår i vederbörande linje. Ett väsentligt inslag i den av U 68 föreslagna ordningen är emellertid att de resurser som disponeras för utbildning på en linje skall fördelas lokalt med hänsyn till lokala förhållanden och lo-

Prop. 1975: 9 549

kala prioriteringar av behoven inom linjen. Enligt min mening är en så-' dan ordning ägnad att öka smidigheten och effektiviteten i resursutny'tt— jandet också inom denna del av högskoleutbildningen och därmed att främja utvecklingen av utbildningens innehåll och organisation. Några centrala bestämmelser om fördelningen av resurser mellan olika kurser och ämnesområden bör således inte finnas i det nya systemet.

De strävanden mot en friare resursdisposition som jag senast antytt bör givetvis inte begränsas till att avse den enskilda utbildningslinjen. Ett av U 68:s huvudsyften är att ge möjlighet för lokala avvägningar också beträffande grupper av likartade utbildningslinjer. Grupperingen av linjerna i yrkesutbildningssektorer spelar här en huvudroll.

Enligt den av U 68 föreslagna ordningen skall regeringen, i samband med att den föreslår riksdagen att anvisa medel för utbildning inom en' ' viss yrkesutbildningssektor, redovisa det antal utbildningsplatser per linje eller grupp av linjer för vilket medel beräknats. Regeringen skall vidare efter riksdagens beslut fördela varje sektorsanslag på högskoleen- heter. I samband härmed kan det i vissa fall vara motiverat att fixera ett visst antal utbildningsplatser eller specialdestinera ett visst belopp för en ' viss utbildningslinje eller grupp av linjer. I princip bör emellertid enligt U 68 såväl den exakta dimensioneringen av kapaciteten på den enskilda linjen som fördelningen av resurser mellan linjer inom de givna medels- ramarna vara en angelägenhet för vederbörande högskoleenhet.

Jag finner den föreslagna ordningen ändamålsenlig med hänsyn till syftet att ge å ena sidan statsmakterna möjlighet till övergripande'styr- ning av fördelningen av utbildningskapacitet och utbildningsresurser mellan områden, å andra sidan högskoleenheterna möjlighet att smidigt tillgodose varierande önskemål och behov inom de uppdragna ramarna. Med den angivna ordningen kommer den av regeringen tänkta fördel- ningen av sektorsanslagen på högskoleenheter m. m. att anges i budget— propositionen. Detta innebär att högskoleenheterna redan i januari får . kännedom om de belopp som de enligt regeringens förslag kommer att disponera det följande budgetåret. Någon fördelning avmedel genom t. ex. central myndighet måste inte —— som nu delvis sker —- avvaktas beträffande dessa anslag. Det är uppenbart att en sådan ordning måste vara av stort värde för det lokala planerings- och budgeteringsarbetet inför det kommande budgetåret.

När det gäller lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser är, som jag framhållit i det föregående, ett huvudsyfte att utbu-' dets inriktning och fördelning skall fastställas regionalt och lokalt, inte centralt. Det ligger i sakens natur att statsmakternas medelsanvisning i denna del i första hand får karaktär av resursramar för de olika hög— skoleregionerna. Det är med hänsyn till den regionala Och lokala plane- ringen väsentligt att också här den tänkta fördelningen, då på regioner, ' anges redan' 1 budgetpropositionen. '

Prop. 1975: 9 550

Regeringens förslag till riksdagen om medelsanvisning för lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser måste givetvis bygga på antaganden om ett ungefärligt antal studerande och om en genom- snittlig kostnad per studerande. Den faktiska användningen av berörda anslag kommer emellertid att bli beroende av vilka linjer och kurser som inrättas och vilken utbildningskapacitet man väljer för dessa. Själv- fallet bör statsmakterna även med en sådan principiell uppläggning kunna, där så är motiverat, ange antingen att medel beräknats för ett visst antal platser på en viss linje eller kurs eller att ett visst belopp är avsett för ett visst ändamål. Som U 68 påpekat kan statsmakterna också ange ett lägsta, kanske även ett högsta, antal utbildningsplatser att tas i "anspråk inom ramen för de anvisade medlen. Fördelningen av medlen för lokala och individuella utbildningslinjer samt enstaka kurser bör emellertid vara en angelägenhet för regionstyrelserna.

Att regionstyrelsen skall ha som en huvuduppgift att svara för en samplanering inom regionen i fråga om den här diskuterade delen av ut- bildningsutbudet innebär, som jag redan berört, inte att det är ändamåls- enligt att på den regionala nivån lägga utbildningsadministrativa beslut som rör enbart en läroanstalt —— om t. ex. inrättande av en linje eller kurs, fastställande av utbildnings- eller kursplan, etc. Den styrning av utbudet av lokala utbildningslinjer och enstaka kurser vid de olika lä- roanstalterna som kan vara nödvändig av regionala samordningsskäl bör sålunda komma till uttryck genom att regionstyrelsen — på samma sätt som, enligt vad jag nyss diskuterat, regeringen — i samband med sin medelsanvisning anger de förutsättningar för läroanstalternas användning av medel för dessa ändamål som den finner påkallade.

Enligt U 68:s förslag skall resurserna för lokala och individuella ut- bildningslinjer samt enstaka kurser helt anvisas till de statliga högsko- leenheterna, detta för att centrala fördelningar mellan statlig och kom- munal utbildningsorganisation skall undvikas. Med den regionala hög- skoleorganisationen som ett instrument för bl. a. samordning mellan statlig och kommunal utbildning finns det enligt min mening inte skäl för en sådan begränsning. Lokal eller individuell utbildningslinje samt enstaka kurs bör sålunda kunna anordnas även inom kommunal utbild- ningsorganisation. Resurser bör då anvisas av regionstyrelsen till veder- börande kommun eller landstingskommun, varvid en utgångspunkt bör vara de statsbidragsregler som gäller beträffande närmast motsvarande allmänna utbildningslinje.

Jag skall i detta sammanhang ta upp ytterligare ett par frågor som rör planerings- och budgeteringsprocessen i den föreslagna högskoleorgani- sationen.

Vad beträffar årliga anslagsframställningar har universitetsområdet f.n. den mest komplicerade ordningen inom högskoleväsendet. Arbetet påbörjas här redan under hösten. Sedan institutionerna i januari avgett

Prop. 1975: 9 . 551

förslag och utbildningsnämnderna yttrat sig över dessa avger fakulteter/ sektioner förslag till UKÄ senast den 1 mars. Konsistoriet yttrar sig där— efter, omkring tre veckor senare, till UKÄ över fakulteternas/sektioner- nas förslag. Inom UKÄ behandlas anslagsframställningarna i fakultets- beredningarna under våren och slutbehandlas normalt av verksstyrelsen i juni för att — enligt den för statsförvaltningen generellt gällande ord- ningen — ges in till utbildningsdepartementet före den 1 september. Det finns anledning att granska denna procedur mot bakgrund av mina för- slag om den institutionella organisationen av högskolan.

Det i det föregående föreslagna systemet för totaldimensionering av den grundläggande utbildningen bör underlätta en långsiktig planering. Samtidigt ökar emellertid med ett ändamålsinriktat anslagssystem kraven på samordning från enhetsstyrelsernas sida, bl. a. när det gäller konkreta förslag om tjänster m. m. som är gemensamma för grundläggande ut- bildning och forskning/'forskarutbildning. .

Jag bedömer det mot denna bakgrund som rimligt att i den nya orga- nisationen de lokala myndigheterna skall ha i stort sett samma tidsut- rymme till förfogande för arbete med årliga anslagsframställningar som man f.n. har vid bl. a. universiteten. Detta innebär att enhetsstyrelserna bör avge sina förslag — eller, i fråga om forskning och forskarutbild— ning, sina yttranden över fakulteternas/sektionernas förslag —— omkring den 15 mars, dvs. ungefär två månader efter det att innehållet i budget- propositionen för det närmast följande budgetåret blivit känt.

Enligt mina förslag i det föregående skall regionstyrelserna yttra sig över enhetsstyrelsernas m.fl. anslagsframställningar. Regionstyrelsernas yttranden skall innefatta samlade bedömningar och prioriteringar rö- rande utbyggnaden och utvecklingen av regionens grundläggande hög- skoleutbildning. Jag vill i sammanhanget peka på att detta förutsätter att också de kommunala styrelserna för högskoleutbildning inom nyss angi-' ven tid redovisar planeringsunderlag beträffande utveckling av veder- börande kommuns utbud av högskoleutbildning och av kapaciteten för denna utbildning. Med den angivna utgångspunkten måste regionsty- relsemas bedömningar göras inom den tidsram som f.n. står till för- fogande för arbetet med anslagsframställningar på verksniVå. Även om de regionala bedömningarna i vissa avseenden underlättar arbe- tct för de centrala myndigheterna, är det'enligt min mening inte rim- ligt att dessas arbete med anslagsframställningar skall påbörjas först då regionstyrelsemas yttranden föreligger. Jag anser därför att de lokala styrelsernas anslagsframställningar (motsv.) bör avges direkt till central myndighet men samtidigt i avskrift tillställas vederbörande region- styrelse. Arbetet på verksnivå kan då inledas ungefär enligt nuvarande ordning för att sedan så snart som möjligt tillföras också bedömning- arna i regionstyrelsernas yttranden. Om de sistnämnda kommer in om-

Prop. 1975: 9 552

kring den Il maj, bör det vara möjligt att i UHÄ:s styrelse slutbehandla anslagsframställningarna före sommaren.

En ändamålsinriktning av anslagssystemet i förening med en ordning som innebär att lärarkrafter och andra slag av resurser tas i anspråk för ändamål som skall bekostas från skilda anslag i riksstaten ställer, som U 68 framhållit, nya krav på högskoleenheternas interna planering och budgetering. På ett helt annat sätt än t. ex. det nuvarande konsistoriet måste i den föreslagna organisationen enhetsstyrelsen ha ett samman- hållande ekonomiskt ansvar. En viktig uppgift för styrelsen blir att ga- rantera — inte minst de för forskning/forskarutbildning och grundläg- gande utbildning gemensamma —— institutionerna kontinuitet och stabili- tet i resurshänseende.

Enhetsstyrelsen måste sålunda se till att medel från de olika ändamåls- inriktade anslagen avsätts så att på kort sikt fasta kostnader täcks. De bedömningar styrelsen gör vad gäller behovet av medel för resurser av detta slag ger utgångspunkterna för planeringen av den ”rörliga” delen av resurserna. I denna planering utgår jag från att linjenämnder, fakul- tets/sektionsnämnder och institutioner, envar inom sitt område, skall " medverka på i princip samma sätt som beträffande anslagsframställ- ningar och därigenom ge enhetsstyrelsen underlag för att fastställa en totalbudget.

8.7. Tjänsteorganisatoriska frågor m. m.

Med utgångspunkt i nuvarande förhållanden räknar U 68 med tre slag av lärartjänster, nämligen tjänster" avsedda företrädesvis för forsk- ning och forskarutbildning, företrädesvis för grundläggande utbildning och helt för grundläggande utbildning. Många skillnader finns i dag" mellan tjänster av principiellt likartat slag. De förenklingar och fören- . hetliganden av tjänsteorganisationen som kan bli aktuella får enligt'U 68 genomföras successivt i samband med och efter en reformering av den institutionella organisationen. På sikt bör man söka uppnå en ordning med färre slag av lärartjänster och en så långt möjligt enhetlig utform- ning av bestämmelserna för varje slag av tjänst.

Jag delar U 68:s bedömning att en enhetlig syn på högskoleutbild- ningen bör återspeglas i en utjämning av sådana skillnader mellan lärar- tjänster av i princip likartat slag som inte är sakligt motiverade med hänsyn till skilda behov inom olika utbildningar. Allmänt bör också beaktas värdet av att förenkla tjänsteorganisationen för att främja smi— dighet i utnyttjandet av de samlade resurserna.

Det blir i första hand aktuellt att ta upp frågor om förändringar i tjänsteorganisationen i sådana fall där befintliga enheter, som omfattar tjänster av likartat slag, förs samman. Beträffande den statliga högsko- leorganisationen har jag i det föregående för utbyggnadsorternas del ta-

Prop. 1975: 9 553

git ställning för vissa sådana sammanläggningar. Det är emellertid nöd- vändigt att se de tjänsteorganisatoriska frågorna i ett riksperspektiv så att lärartjänster av ett och samma slag kommer att behandlas lika över hela landet. Av detta skäl bör regeringen enligt "min mening avvakta or- ganisationskommittéernas förslag om indelningen i högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna, innan förändringar i lärartjänster-gani- sationen aktualiseras. Oavsett sådana förändringar bör ett effektivt ut- nyttjande av de samlade lärarresurserna i den nya organisationen under- lättas bl. a. genom att tjänst vid statlig högskoleenhet regelmässigt skall " kunna vara förenad med tjänstgöring även vid annan sådan enhet, i första hand inom vederbörande högskoleregion. Skyldighet att tjänst- göra vid annan enhet bör dock föreligga endast då underlag för tjänst- göring saknas vid den enhet där tjänsten är placerad.

Jag vill i sammanhanget erinra om att forskarutbildningsutredningen enligt sina direktiv har att utreda bl. a. frågan om forskarkarriärens ut- formning. _

I fråga om den kommunala högskoleutbildningen utgår jag liksom U 68 från att det i stor utsträckning kommer att bli fråga om att anlita lä- rare inom gymnasieskolan. Möjligheter bör emellertid öppnas för att låta också lärare vid statlig högskoleenhet eller motsvarande fullgöra del av sin tjänstgöringsskyldighet i kommunal högskoleutbildning.

U 68:s förslag i sig ger inte anledning att ta upp frågor om behörig- hetskrav och befordringsgrunder för olika slag av lärartjänster. Utred- ningen om professorstillsättning har emellertid behandlat dessa frågor beträffande professorstjänster m.m. inom UKÄ-området och vid jord- brukets högskolor. UKÄ har i en promemoria tagit upp motsvarande frågor beträffande universitetslektorat. Jag finner det naturligt att ta upp vissa förslag i detta sammanhang. Vad jag anför om professors- tjänster gäller härvid inte tjänster vid högskolorna på kulturområdet.

Utredningen om professorstillsättning föreslår bl.a. att befordrings— grunden vid tillsättning av tjänst som professor eller biträdande profes- sor skall vara graden av sådan vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaf- fenhet i övrigt. Särskild vikt skall enligt förslaget fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskning samt planering eller ledning av forskning, samt härutöver vid pedagogisk skicklighet, som visats ge- nom forskarhandledning, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. Utredningens förslag har i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna. Också jag finner det väl avvägt med hänsyn till att professorstjänsterna i första hand är avsedda för forsk- ning och forskarutbildning. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser om befordringsgrund beträffande professorstjänster m. m. av den angivna innebörden. Dessa bestämmelser bör träda i kraft samtidigt som förändringar i tillsättningsförfarandet ge- nomförs på grundval av utredningens förslag.

Prop. 1975: 9 554

UKÄ:s förslag om befordringsgrund för tjänst som universitetslektor innefattar samma grundläggande bestämmelse om vetenskaplig och pe-- dagogisk skicklighet som det nyssnämnda utredningsförslaget beträf- fande professorstjänster. UKÄ förordar emellertid i fråga om universi- tetslektorstjänster att särskild vikt skall fästas vid pedagogisk skicklighet i vid mening. Remissopinionen-är delad. Många remissinstanser förordar att vetenskaplig och pedagogisk skicklighet skall tillmätas lika vikt som befordringsgrunder.

För egen del vill jag, i linje med intentionerna bakom universitetslek- torstjänsternas tillkomst (jfr prop. 1958: 104, SU 1958: B 48, rskr 1958: B 76), framhålla att dessa tjänster företrädesvis är avsedda för grundläggande utbildning. Att enligt min mening universitetslektorer m.fl. bör få förbättrade möjligheter att deltaga i forskarutbildning och forskning rubbar inte denna utgångspunkt. Viss vetenskaplig kompetens bör liksom hittills krävas för behörighet till universitetslektorat (motsv.). Vetenskaplig skicklighet bör beaktas också som befordringsgrund. Jag vill emellertid slå fast att pedagogisk skicklighet, visad genom förmåga att undervisa, planering och ledning av undervisning samt utarbetande av läromedel, bör vara den tyngst vägande befordringsgrunden vid till- - ' sättning av universitetslektorat. Jag avser att i annat sammanhang före- slå regeringen att meddela bestämmelser av denna innebörd. Också dessa bör träda i kraft i samband med de nya regler för tillsättningsförfarandet som jag kommer att föreslå i det följande.

U 68 tar vidare upp frågor om sådana ledningsfunktioner inom de statliga högskoleenheterna som är kopplade till vetenskapliga och peda- gogiska uppgifter eller förutsätter vetenskapliga och pedagogiska kvalifi- kationer, dvs. bl.a. rektorstjänster. Beträffande tjänster av detta slag gäller, som jag ser det, i princip detsamma som jag i det föregående anfört beträffande lärartjänster. Organisatoriska frågor om rektorstjäns- ter m. m. bör sålunda behandlas i samband med frågor om indelningen i högskoleenheter på universitetsorterna.

Jag går nu över till frågor om former för tillsättning av lärartjänster. U 68 påpekar att den nivå, på vilken även tjänster av mycket likartat slag tillsätts, f.n. varierar inom högskoleväsendet. Exempelvis tillsätts ordinarie universitetslektorstjänster av regeringen, medan ordinarie lek- torat vid lärarhögskolorna, även sådana med i princip samma kompe- tenskrav m. m. som universitetslektorstjänster, tillsätts av SÖ. U 68 utta- lar sympati för en ökad lokal tillsättning av lärartjänster, bl.a. i anslut- ning till vad som är vanligt i andra länder. Utredningen anser det under alla förhållanden nödvändigt att i. samband med en reformering av hög- skoleorganisationen olika slag av lektorstjänster kommer att tillsättas i samma ordning. Att återföra tillsättningen av lektorstjänster vid de nu- varande lärarhögskolorna till regeringen bedömer utredningen inte som realistiskt. U 68 förordar därför att samtliga ordinarie eller extra ordina-

Prop. 1975: 9 555

rie lektorstjänster vid högskolor inom utbildningsdepartementets om- råde skall tillsättas av UHÄ. De remissinstanser inom universitetsområ- det som yttrar sig i frågan tar i regel avstånd från förslaget att flytta till- sättningen av bl. a. universitetslektorstjänster från regeringen till UHÄ.

För egen del har jag förståelse för det principiella önskemålet att de högsta företrädesvis för grundläggande utbildning avsedda tjänsterna, universitetslektorat och motsvarande, skall tillsättas på samma nivå som de högsta företrädesvis för forskning och forskarutbildning avsedda tjänsterna, professors- och biträdande professorstjänster. Någon föränd- ring av tillsättningsinstans för sistnämnda tjänster, vilka nu tillsätts av regeringen, är emellertid enligt min bedömning f. n. inte aktuell. En cn— hetlig ordning för hela gruppen lektorstjänster är samtidigt nödvändig. Att återföra beslutanderätt i en viss grupp av ärenden till en högre nivå i organisationen finner jag oförenligt med grundtankarna i en reform, vilken som ett huvudsyfte har att decentralisera ansvar och befogenhe- ter. Jag biträder mot denna bakgrund U 6815 förslag att ordinarie och extra ordinarie lektorstjänster av olika slag i den nya organisationen inom utbildningsdepartementets område skall tillsättas av. UHÄ. Det ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

Utredningen om professorstillsättning har föreslagit att inom den nu- varande organisationen en tjänsteförslagsnämnd skall inrättas inom varje fakultet/sektion eller — i fråga om jordbrukets högskolor — varje högskola för att direkt till regeringen avge förslag till innehavare av tjänster som professor och biträdande professor. Ett huvudsyfte är att förenkla förfarandet genom att inordna de nuvarande sakkunniga i själ- va förslagsmyndigheten." Nämnden föreslås .bestå av fakultetens/sektio- nens dekanus, vid jordbrukets högskolor vederbörande högskolas rektor, som ordförande, ytterligare en fast ledamot utsedd av fakulteten/sektio- nen (motsv.) inom densamma, två fasta ledamöter utsedda av veder- börande utbildningsnämnd och väl förtrogna med förhållandena" inom forskarutbildning samt tre tillfälliga ledamöter, motsvarande de nuva- rande sakkunniga och utsedda av fakulteten/sektionen (motsv.) för varje ärende. Härutöver skall en företrädare för de studerande och högst tre företrädare för de anställda inom fakultetens/sektionens (motsv.) verk— samhetsområde få delta i nämndens överläggningar men inte i besluten.

Förslaget om en tjänsteförslagsnämnd har i huvudsak tillstyrkts vid remissbehandlingen. Ett stort antal universitetsinstanser m.fl. anser emellertid att samtliga eller flertalet ledamöter i nämnden — utöver de- kanus — skall vara tillfälliga och sålunda utses för varje ärende. Härut- över förordas i vissa yttranden ledamotskap för företrädare för de an- ställda och de studerande.

Som jag redan nämnt ansluter jag mig till förslaget om tjänsteförslags— nämnder. Jag anser också att sådan nämnds förslag bör gå direkt till re- geringen utan att — som f.n. sker inom utbildningsdepartementets om-

Prop. 1975: 9 556

råde —-— passera UKÄ. Den förordade ordningen är enligt min mening väl ägnad att förenkla tillsättningsförfarandet och minska såväl antalet i varje tillsättningsärende engagerade personer som tidsåtgången och bör genomföras redan inom ramen för den nuvarande organisationen av berörda läroanstalter.

När det gäller tjänsteförslagnämndens sammansättning anser jag för- slaget att inordna de nuvarande sakkunniga i förslagsmyndigheten vara förenat med betydande fördelar. Jag finner också förslaget att de för forskningen och utbildningen ansvariga organen, i nuvarande organisa- tion fakulteten/sektionen (motsv.) och utbildningsnämnden, skall utse två ledamöter vardera vara väl avvägt. Som skäl för att ge dessa fyra ledamöter fast ledamotskap åberopar utredningen i huvudsak att kon- tinuitet i nämndens arbete bör' säkras och riskerna för otillbörliga hän- syn vid sammansättningen av nämnden minskas. Dessa skäl är enligt min mening tungt vägande och jag biträder förslaget också i denna del. Med hänsyn till att jag i det följande kommer att föreslå att tjänste- förslagsnämnden skall tas i anspråk också för' ärenden om tillsättning av ordinarie universitetslektorat anser jag att de ledamöter som skall utses av utbildningsnämnden bör utses med beaktande av såväl forskar- utbildningens som den grundläggande utbildningens intressen.

Vad så gäller medverkan av studerande och anställda har jag redovi- sat min principiella syn i det föregående i samband med att jag behand- lade institutionsstyrelsernas kompetens. I den förvaltningsdemokratiska utvecklingen inom statsförvaltningen i allmänhet hör tjänstetillsättnings- ärenden till de grupper av ärenden där personalmedverkan ansetts na- turlig. Professorstillsättningsärene-lenas särart i förhållande till andra till- sättningsärenden kommer enligt min mening i första hand till uttryck i kravet på medverkan av särskilda vetenskapligt sakkunniga. Jag har däremot inte blivit övertygad om att den motiverar en särbehandling också när det gäller förvaltningsdemokratiska inslag och studerandeinfly- tande i förslagsproceduren. Mot denna bakgrund förordar jag — i över- ensstämmelse med bl. a. LO:s, TCO:s och SFS:s uppfattning —'att en företrädare för de anställda och en företrädare för de studerande inom fakultetens/sektionens (motsv.) verksamhetsområde skall få ledamotskap i tjänsteförslagsnämnden.

Utredningens förslag innebär att tjänsteförslagsnämnden själv skall pröva behovet av skriftliga utlåtanden från de särskilda vetenskapligt sakkunniga ledamöterna som underlag för nämndens arbete. En bety— dande remissopinion, främst inom unversitetsområdet, anser att —— i lik- ' het med vad som i dag gäller — var och en av de tre berörda ledamö- terna obligatoriskt skall avge ett skriftligt utlåtande. För egen del finner jag det angeläget att ge förutsättningar för ett smidigt och till det en- skilda tillsättningsärendets art anpassat förfarande. Jag delar samtidigt bedömningen att utlåtanden från var och en av de tre särskilda veten-

Prop. 1975: 9 557

skapligt sakkunniga ledamöterna i tjänsteförslagsnämnden i många fall torde vara av värde. Mot denna bakgrund anser jag att de berörda leda- möterna skall vara skyldiga att var för sig avge skriftliga utlåtanden, om inte nämnden med hänsyn till föreliggande omständigheter beslutar an- nat, t. ex. att de tre skall avge ett gemensamt utlåtande.

De förändringar i tillsättningsförfarandet som jag nu diskuterat bör som jag nämnt genomföras inom ramen för den nuvarande organisatio- nen. Förändringarna bör härvid begränsas till att avse sådana tjänster ' som professor och biträdande professor, vilka f. n. tillsätts efter förslag av fakultet,/sektion (motsv.). Det gäller, utom tjänster inom UKÄ-om— rådet och vid jordbrukets högskolor, motsvarande tjänster vid större lärarhögskolor och vid gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Om tjänsteförslagsnämnder införs för handläggning av ärenden om tillsättning av professorstjänster, aktualiseras frågan om motsvarande ordning också för andra slag av tjänster som f.n. tillsätts efter förslag av fakultet/sektion. Enligt min mening får denna fråga för flertalet be-. rörda tjänstetyper prövas i de fortsatta övervägandena i tjänsteorganisa- toriska frågor. Förslag bör här sålunda tills vidare avges av fakultet/sek- tion, som har möjlighet att delegera sin beslutanderätt i sådana ärenden till bl. a. fakultets/sektionsnämnd eller utbildningsnämnd.

I fråga om ordinarie universitetslektorat — de högsta för företrädes- vis grundläggande utbildning avsedda tjänsterna —— anser jag det emel— lertid, som jag redan antytt, lämpligt att vid de läroanstalter där tjänste— förslagsnämnder införs för handläggning av ärenden om professorstill- sättning göra dessa nämnder till lokala förslagsmyndigheter. Det bör dock här vara tillräckligt att ha en särskild ledamot för det enskilda ären- det, förtrogen med det aktuella ämnesområdet. Denne ledamot bör nor- malt hämtas inom vederbörande läroanstalt och med hänsyn till lektors— tjänstemas karaktär utses av utbildningsnämnden.

De finns i och för sig samma skäl beträffande universitetslektorat som beträffande professurer att minska antalet nivåer på vilket varje tillsätt— ningsärende regelmässigt skall behandlas. Enligt mitt förslag i det före- gående skall samtliga universitetslektorat (motsv.) i den reformerade organisationen tillsättas av UHÄ. Jag finner det därför inte ändamåls— enligt att för de närmaste åren göra den förenkling i proceduren som jag föreslagit i fråga om professorstjänster: att låta det lokala för- slaget gå direkt till regeringen. Förslag till tillsättning av universitetslek- torat inom UKÄ-området bör sålunda, så länge den nuvarande organi- sationen består, av tjänsteförslagsnämnden avges till UKÄ, som med eget yttrande har att överlämna ärendet till regeringen.

Ett genomförande av mina förslag om reformering av de statliga hög- skoleenheternas organisation aktualiserar förändringar i den nu före- slagna ordningen för att utse ledamöter i tjänsteförslagsnämnd därige- nom, att det inte längre kommer att finnas fakultets/sektionsanknutna

Prop. 1975: 9 558

organ med ansvar för grundläggande utbildning. Formerna för att utse de ledamöter i tjänsteförslagsnämnd som i nuvarande organisation skall utses av fakultets/sektions (motsv.) utbildningsnämnd måste sålunda ändras.

När det gäller tillsättning av professorstjänster är det enligt min me- ning naturligt att i den framtida organisationen en av de berörda två lc- damöterna utses av den nämnd .inom fakulteten/sektionen som kommer att ha ansvaret för forskarutbildningen. Den andre berörde ledamoten bör utses av ett organ med ansvar för grundläggande utbildning. I första hand bör linjenämnd här komma ifråga men om flera linjenämnder skulle vara berörda kan det vara praktiskt att vederbörande utses av en- hetsstyrelsen.

I fråga om tillsättning av universitetslektorat aktualiseras i den nya organisationen frågan hur innehavare av sådana och motsvarande tjäns- ter skall utses också vid enhet til-1 vilken inte fakultet/sektion är knuten. Det är enligt min uppfattning principiellt angeläget att tjänster av detta slag tillsätts i samma former vid samtliga enheter. Jag erinrar om att jag i det föregående förordat att samtliga ordinarie universitetslektorer (motsv.) skall vara anknutna till fakultet/sektion.

Vid enheter med permanent forsknings- och forskarutbildningsorgani- sation bör enligt min mening även fortsättningsvis en och samma tjänste- förslagsnämnd —— med delvis olika sammansättning— handha såväl pro- fessorstillsättnings- som berörda lektorstillsättningsärendcn inom fakul- tet/sektion. Vid handläggningen av-frågor om tillsättning av universitets- lektor (motsv.) bör i denna nämnd ingå fyra fasta ledmöter. Dessa bör vara desamma som enligt mitt förslag i det föregående skall ingå i nämnden när det gäller professorstillsättningsärenden. Vidare bör ingå tre ledamöter som utses av organ med ansvar för grundläggande . utbildning. Dessa kommer att motsvara de tre ledamöter som, enligt vad jag nyss förordat, i den nuvarande organisationen inom universi- tetsområdet skall utses av utbildningsnämnd. Med hänsyn till den större spännvidden i tjänsteförslagsnämndens ansvarsområde i den nya organisationen — där en och samma nämnd kan ha att behandla tjäns— ter knutna till i dag skilda slag av läroanstalter —— bör dessa tre ledamö- ter enlig min mening utses för varje ärende på sätt enhetsstyrelsen be- stämmer. Beroende på vederbörande tjänsts karaktär kan det härvid bli aktuellt att låta antingen linjenämnd eller institution medverka i utsecn—. det.

Vid enheter utan permanent forsknings- och forskarutbildningsorga- nisation bör enligt min mening en tjänsteförslagsnämnd inrättas för varje fakultets/sektionsområde inom vilket "det finns ordinarie universi- tetslektorat eller motsvarande tjänst vid enheten. Denna nämnd bör vara sammansatt enligt samma principer som jag nyss förordat för tjänste- förslagsnämnd inom enhet till vilken faktiltet/sektion är knuten. l nämn-

Prop. "1975: 9 559

den bör sålunda ingå fyra fasta ledamöter: dels två av vederbörande fa- kultets/sektionskollegium utsedda, dels en företrädare för de studerande och en för de anställda vid enheten. De två förstnämnda bör enligt "min mening vara samma personer som ingår i motsvarande tjänsteförslags- - nämnd vid den enhet i högskoleregionen till vilken fakultet/sektion är knuten. Härutöver bör ingå tre ledamöter som — på sätt jag nyss för- ordat — utses för varje ärende av organ med ansvar för grundläggan- de utbildning på sätt enhetsstyrelsen bestämmer.

Det ankommer på regeringen att meddela bestämmelser om tjänste- förslagsnämnds sammansättning och arbetsformer och i övrigt om förfa- randet vid tillsättning av lärartjänster inom högskolan.

Jag går nu över till att behandla vissa frågor om lärares tjänstgöring. U 68 förordar en ökad frihet att ta. i anspråk innehavare av olika slag av lärartjänster för olika verksamheter inom högskolan, bl. a. i syfte att underlätta kontakterna mellan'forskning/forskarutbildning och grund- läggande utbildning. Universitetslektors möjlighet att fullgöra tjänstgö- ring i forskarutbildning bör enligt utredningen vidgas till att också gälla handledning. Även andra slags lärare med motsvarande kompetens bör få samma möjlighet. Enligt U 68:s mening bör man bl. a. i forsknings- anknytningssyfte organisera tjänstgöringsbyten mellan olika lärare såväl inom en och samma läroanstalt med fasta'fo'rskningsresurser som mellan sådana läroanstalter och andra. För en lärare vars tjänstgöringsskyldig- het inte omfattar forskning skall enligt utredningen undervisningen kunna koncentreras i tiden så att sammanhängande perioder för forsk- ning möjliggörs.

Remissinstanserna anser-i regel, i den mån de yttrat sig i frågan, att de av U 68 föreslagna anordningarna är otillräckliga för att de avsedda syftena skall nås. -

U 68-beredningen har anslutit sig till U 6825 förslag beträffande möj- ligheter för universitetslcktor (motsv.) att tjänstgöra i forskarutbildning och beträffande byten tiv-tjänstgöring och- av lärare. Beredningen har härutöver förordat att universitetslektor (motsv.) skall ha möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i forskning. Som jag förut redo- visat har beredningen också föreslagit att särskilda medel skall ställas till regionstyrelsemas förfogande för forskningsprojekt, företrädesvis med regional anknytning, vid högskoleenheter utan fast forskningsor- ganisation.

Som redan framgått anser jag de av U 68—beredningen föreslagna an— ordningarna i syfte att vidga samspelet mellan forskning/forskarutbild- ning och grundläggande utbildning inom högskolan värdefulla. Jag har-i . det föregående tillstyrkt beredningens förslag att särskilda medel för re— gionala forskningsändamål skall ställas till regionstyrelsemas förfo- gande. När det gäller frågan om universitetslektors (motsv.) tjänstgö- ring i forskning/forskarutbildning vill jag anföra följande.

Prop. 1975: 9 560

Som jag redan konstaterat är universitetslektorstjänsterna enligt stats- . makternas beslut företrädesvis avsedda för grundläggande utbildning. . Frågan om forskarkarriärens utformning skall behandlas. av forskarut- bildningsutredningen.

Mot denna bakgrund är jag inte beredd att biträda de förslag som förts fram bl. a. i vissa remissyttranden om att universitetslektor (motsv.) skulle åläggas att bedriva forskning inom ramen för sin tjänstgöring. Med hänsyn till bl. a. att tyngre och mera speciella forskningsresurser enligt min mening måste koncentreras är jag heller inte beredd att förorda att universitetslektor (motsv.) skall ges rättighet att tjänstgöra i forskning. Det är emellertid enligt min mening samtidigt viktigt att un— danröja de hinder som f. n. finns. för universitetslektorer och innehavare av andra lärartjänster, för vilka doktorsexamen (motsv.) utgör behörig- . hetskrav, att deltaga också i forskning och forskarutbildning. Jag ansluter mig sålunda till U 68-beredningens förslag att berörda lärare inom ra- men för tillgängliga resurser skall kunna få tillfälle att deltaga i forsk- . ning/forskarutbildning. Jag avser att i annat sammanhang föreslå rege- ringen att meddela bestämmelser av denna innebörd. Det bör i sam- manhanget erinras om att vissa lärartjänster av berörda slag vid nuvaran- de lärarhögskolor är förenade med åliggande att medverka i forskning.

När det gäller högskoleenheter med fast forskningsorganisation bör enligt min mening frågan om universitetslektorers m.fl. medverkan i forskning/forskarutbildning ses som en fråga om hur enhetens — och berörda institutioners — samlade lärarresurscr utnyttjas. Inom ramen för de medel som står till förfogande under anslagen till å ena sidan forskning och forskarutbildning, å andra sidan grundläggande utbildning bör det sålunda ankomma på högskoleenhetens styrelse att, efter förslag från bl. a. institutionerna, besluta om fördelningen av enskilda lärares tjänstgöring.

När det gäller möjligheter för universitetslektorer (motsv.) vid hög- skoleenheter utan fast forskningsorganisation att deltaga i forskning och forskarutbildning vill jag anknyta till förslaget om att särskilda medel för forskning skall ställas till regionstyrelsemas förfogande. En- ligt min mening bör universitetslektor (motsv.) vid högskoleenhet av nämnda slag kunna få partiell tjänstebefrielse för att på heltid eller deltid deltaga i forskning och forskarutbildning, antingen i projekt som förlagts till den egna enheten eller i verksamhet som är knuten till enhet med fast forskningsorganisation. Kostnaderna för sådan partiell tjänstcbefrielse bör bestridas av de medel för detta ändamål som står till vederbörande regionstyrelses förfogande och skall fördelas efter för- slag från fakultets/scktionsnämnder.

Prop. 1975: 9 561

8.8. Former för att utse ledamöter i högskolans styrelser och nämnder m. m.

I det föregående har jag lagt fram förslag om beslutande och bere- dande organ på olika nivåer inom högskoleväsendet. Jag skall nu sam- lat behandla frågan hur ledamöter i dessa organ skall utses. När det gäller konsthögskolan erinrar jag om vad jag förut anfört om att frågor om formerna för ledning av denna högskola får tas upp i de förhand- lingar om huvudmannaskapet som jag förordat.

Vad gäller enhetsstyrelserna begränsar jag mig i enlighet med vad jag anfört i det föregående till styrelserna för statliga högskoleenheter inom utbildningsdepartementets område.

Enligt U 68-beredningens förslag skall de ledamöter i enhetsstyrelser som skall företräda allmänna intressen utses förslagsvis till hälften av berörda landstings- och primärkommuner och till hälften av regeringen. Internt rekryterade ledamöter i styrelserna skall enligt förslaget utses av berörda grupper i former som bör kunna variera från enhet till enhet. bl.a. med hänsyn till nu rådande förhållanden t. ex. inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer. Även i fråga om ord- ningen för att utse rektor skall, anser beredningen, variationer kunna förekomma.

Jag vill först erinra om att statliga myndigheters styrelser i allmänhet utses av regeringen. En sådan ordning gäller också beträffande styrelser där vissa ledamöter enligt myndighetens instruktion utses som före- trädare för vissa grupper eller intressen inom eller med anknytning till myndighetens ansvarsområde liksom i fråga om personalrepresentanter enligt kungörelsen (1974: 224) om personalföreträdare istatlig myndig— hets styrelse m.m. Här liksom i andra liknande fall görs självfallet personvalct i realiteten av de berörda organisationerna, vilka avger namnförslag till regeringen.

Inom högskoleväsendet tillämpas det angivna sättet att utse styrelsele- damöter f.n. för vissa statliga högskolor. Inom ramen för försöksverk-. samheten med nya samarbetsformer utser sålunda regeringen efter för- slag av berörda grupper eller organisationer företrädare för de anställda och de studerande i vissa styrelser för högskolor. Även rektor utses vid. dessa högskolor av regeringen efter förslag av vederbörande styrelse. Inom universitetsområdet å andra sidan, där styrelsen helt består av per- soner verksamma vid läroanstalten, utses samtliga styrelseledamöter _ utom i förekommande fall förvaltningschefen _ direkt av organ eller grupper inom läroanstalten eller av organisationer som företräder be— rörda grupper. Rektor utses här i särskild ordning genom en elektorsför- samling (jfr prop. 1973: ]. bil. lo,.s. 325). .

Vad först beträffar den del av högskoleenheternas styrelser som skall rekryteras inom enheterna vill jag erinra om vad jag anfört i det före-

Prop. 1975: 9

U| ON lx)

gående om den traditionella ordningen inom universitetsområdet och om den utveckling av inflytandet. för anställda och studerande som inom ramen för 1964 års universitetsorganisation kommit till stånd genom för- söksverksamheten med nya samarbetsformer. Jag förordar mot bak- grund av dessa förhållanden liksom U 68-beredningen att enhetsstyrel- sens ledamöter i denna del — utom rektor och förvaltningschef —— skall utses direkt eller indirekt av dem som är verksamma vid enheten.

Där inte särskilda skäl talar emot det, bör enligt min mening for- merna för personalinflytande inom statsförvaltningen i övrigt vara en utgångspunkt för valet av former för att utse företrädare för de an- ställda också inom högskolan. Personalorganisationernas medverkan är, som jag nyss berört, given när det gäller att utse företrädare för de an- ställda i statliga myndigheters styrelser i allmänhet. I försöksverksamhe- ten med nya samarbetsformer inom UKÄ-området utses också f. n. före- trädare för de anställda i konsistorium av personalorganisationerna. För egen del ser jag en sådan medverkan av organisationerna — eventuellt ' genom deras lokalavdelningar —— som naturlig även när det gäller att utse ledamöter i de blivande enhetsstyrelserna. Jag vill dock inte ute- sluta att vid mindre högskoleenheter företrädare för de anställda skall kunna utses direkt av de berörda genom val anordnade i enhetens regi. Dessa frågor — liksom över huvud frågan om en fördelning av platser i enhetsstyrelsen på skilda kategorier anställda — bör enligt min mening övervägas närmare för varje enhet inom ramen för organisationskom- mittéernas arbete. Grundläggande bestämmelser'i ämnet bör därefter meddelas av regeringen i samband med att enhetsstyrelsernas samman- sättning fastställs. '

Inom universitetsområdet är f. n. en styrelserepresentation för lä- roanstaltens olika utbildnings- och förskningsområden garanterad g'e- nom att bl. a. fakulteternas dekaner ingår i konsistoriet. I elektorsför- samlingen för val av rektor och prorektor utses vidare 1/3 av ledamöter- na av fakulteterna gemensamt, dvs. av de ordinarie lärarna. Enligt min mening finns det skäl att också i fortsättningen —- vid sidan av den nyss berörda representationen för enhetens anställda — i enhetsstyrelsen ha representation för skilda delar av enhetens verksamhet genom de lärar- grupper som här ett huvudansvar för utbildningen och'forskningen. Med hänsyn till vad jag i det föregående anfört om enhetsstyrelsernas storlek kan det dock inte vid mera Omfattande enheter bli fråga om en representation i styrelsen för varje fakultetsområde eller varje sektor av den grundläggande utbildningen. Även frågan om formerna för och om- fattningen av en styrelserepresentation av detta slag bör för varje enhet övervägas i organisationskommittéemas arbete, varefter grundläggande bestämmelser bör meddelas av regeringen. En utgångspunkt bör enligt min mening vara att så många lärarföreträdare skall utses i den här nämnda ordningen att de tillsammans med de ledamöter som företrä-

Prop. 1975: 9 563

der allmänna intressen samt rektor och i förekommande fall förvalt— ningschcf skall utgöra enhetsstyrelsens flertal. I fråga om övriga leda- möter räknar jag med att antalet företrädare för de anställda och an- talet företrädare för de studerande skall vara i stort detsamma.

Studeranderepresentationen i bl. a. vissa läroanstalters styrelser är f.n. knuten till studentkårer, till vilka samtliga studerande är obligato- riskt anslutna. Frågan om det obligatoriska medlemskapet i studerande— sammanslutningar utreds av den av dåvarande statsrådet Moberg år 1973 tillkallade obligatoriekommittén (direktiv se 1974 års riksdagsbe- rättelse, U 50). Kommittén har bl.a. att utforma en alternativ ordning för att utse studeranderepresentanter i olika organ inom läroanstalterna, vilken inte bygger på förekomsten av obligatoriska studentkårer. Om kommittén kommer fram till att ett obligatoriskt medlemskap bör be- varas, har den att lägga fram förslag om utformningen av detta med hänsyn till bl.a. de förändringar i högskoleorganisationen som kan komma till stånd på grundval av U 68:s förslag.

Mitt ställningstagande till principerna för att utse ledamöter i högsko- leenheternas styrelser innebär att studeranderepresentanter skall utses antingen direkt av de studerande eller av organ eller sammanslutningar som företräder dem. Enligt min mening bör ställning till de närmare formerna för att utse studeranderepresentanter tas då obligatoriekom- mitténs förslag föreligger och remissbehandlats. Jag räknar med att det skall vara möjligt för regeringen att under år 1976 lägga fram proposi— tion i dessa frågor för riksdagen.

Vid de statliga läroanstalterna för högskoleutbildning utses rektor f. n. antingen genom lokala val eller av regeringen, i vissa fall efter lokalt förslag. Principiella skäl talar för att skillnaderna i detta avseende mel- lan olika läroanstalter utjämnas. Varje statlig högskoleenhet skall enligt mina förslag i det föregående vara en självständig myndighet med — delvis väsentligt — större befogenheter än dagens läroanstalter. Rektor skall normalt vara enhetsstyrelsens ordförande och — i förekommande fall tillsammans med förvaltningschefen — svara för den verkställande ledningen av enhetens verksamhet. Jag anser det med hänsyn härtill rimligt att rektor vid samtliga enheter utses av regeringen. Det är samti- digt viktigt att de vid enheten verksamma får ett reglerat inflytande i fråga om att föreslå rektor. Denne bör därför alltid utses efter lokalt förslag. Vid större enheter bör sådant förslag kunna avges av en särskild församling sammansatt enligt de f.n. inom UKÄ-området tillämpade principerna, dvs. av ledamöter utsedda av dels de ordinarie lärarna, dels personalorganisationerna, dels de studerande. Vid övriga enheter bör enhetsstyrelsen kunna avge förslag. Organisationskommittéerna bör för varje enhet överväga och föreslå vilken ordning som bör tillämpas för att avge förslag till rektor. Det ankommer på regeringen att meddela be- stämmelser i frågan. '

Prop. 1975: 9 564

Vad sedan beträffar den del av enhetsstyrelserna som skall företräda allmänna intressen finns delvis olika motiv för denna representation. Så- väl en mera allmän anknytning till samhälls- och yrkeslivet som en an— knytning till samhälls— och arbetslivet på orten eller i regionen kan vara motiverad. Normalt torde det finnas motiv för en representation för all- mänintressena av båda de antydda slagen, även om proportionerna kan variera. I det förra fallet utses lämpligen ledamöter av regeringen. I det senare fallet kan —— som U 68-beredningen föreslagit —— ledamöter utses av berörda primär- eller landstingskommuner. En sådan ordning kan emellertid rent praktiskt erbjuda. svårigheter. En väg kan i stället vara att låta vederbörande länsstyrelse, där såväl primär- som landstingskom- munala intressen är företrädda, utse de ifrågavarande ledamöterna. En— ligt min mening bör om möjligt samma principiella lösning väljas som för att utse motsvarande ledamöter i regionstyrelserna. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

I fråga om linjenämnderna innebär U 68-beredningens förslag att de ledamöter som hämtas från yrkeslivet eller från annan utbildning —— se- dan förslag inhämtats" från berörda organisationer, myndigheter etc. — skall utses av enhetsstyrelsen i fråga om nämnd som helt hör till en och samma enhet och av regionstyrelsen i fråga om nämnd som är gemen- sam för flera läroanstalter. Jag finner denna ordning ändamålsenlig.

Beträffande företrädare för lärare och studerande i linjenämnd för- ordar U 68-beredningen att dessa skall utses av organ eller grupper inom högskolan på sätt vederbörande styrelse bestämmer för varje nämnd. Beredningen anför också att det finns skäl för att ordförande ut- ses särskilt av styrelsen.

För egen del ansluter jag mig till U 68-beredningens uppfattning att den myndighet som fastställer en linjenämnds sammansättning också skall besluta hur lärar- och studerandeledamöter i nämnden skall utses. En sådan ordning är nödvändig med hänsyn till variationerna mellan olika enheter och områden. I sammanhanget bör bl. a. erfarenheterna från försöksverksamheten med nya samarbetsformer beaktas. Statsmak- terna bör endast ange olika möjligheter att utse berörda ledamöter. En- ligt mina förslag i det föregående ankommer beslut i dessa frågor lokalt på statlig enhetsstyrelse, primärkommunal skolstyrelse eller landstings- kommunal utbildningsnämnd, allt i fråga om linjenämnd som helt ligger inom vederbörande organs ansvarsområde. Beträffande linjenämnd'som är gemensam för två eller flera läroanstalter blir det en uppgift för re- gionstyrelsen att meddela föreskrifter om sammansättning. m. m.

Jag gör den allmänna bedömningen att formerna för att utse de leda- möter i linjenämnd som hämtas inom högskolan bör anpassas till nämn- dernas karaktär av expertorgan snarare än organ för intresserepresenta- tion.

F. 11. utses lärarledamöter i utbildningsnämnd inom statlig läroanstalt

Prep. 1975: 9 565

av fakultet/sektion, lärarråd eller motsvarande församling av ordinarie lärare. Inom ramen för försöksverksamheten med nya samarbetsformer utses härutöver vissa ledamöter —— i princip företrädare för icke ordina- rie lärare och assistenter/amanuenser — av personalorganisationerna. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om linjenämndernas karaktär bör enligt min mening lärarledamöter i linjenämnd i första hand utses av de lärare som är verksamma inom eller har särskild anknytning till nämn- dens ansvarsområde. I detta sammanhang bör assistenter/amanuenser som undervisar eller på annat sätt medverkar i grundläggande utbild- ning jämställas med lärare. Formerna för att utse lärarledamöter, t. ex. frågan om en fördelning av platser i linjenämnd på olika lärarkatego- rier, bör fastställas av enhetsstyrelsen (motsv.). Som U 68-bercdningen framhållit kan det i vissa fall också vara ändamålsenligt att säkra en anknytning till forskningens och forskarutbildningens planering ge- nom att låta organ inom fakultet/sektion utse någon eller ett par leda- möter i linjenämnd. Vid sidan av en lärarrepresentation i här angivna former bör vidare en representation genom personalorganisationerna kunna förekomma. Bl.a. bör i förekommande fall företrädare för tek- nisk och administrativ personal i linjenämnd utses av berörda personal- organisationer _— i enlighet med vad som f.n. tillämpas i försöksverk- samheten med nya samarbetsformer.

När det gäller formen för att utse studerandeledamöter i linjenämnd gäller i princip vad jag i det föregående anfört beträffande företrädare för de studerande i enhetsstyrelse. Ställning i dessa frågor bör alltså tas först på grundval av obligatoriekommitténs förslag.

Jag delar U 68-beredningens bedömning att det kan vara lämpligt att ordförande i linjenämnd utses av den styrelse som inrättar nämnden, detta bl. a. för att garantier skall finnas för att någon ledamot verkligen åtar sig ordförandeskapet. Övergångsvis bör vidare nuvarande inneha- vare av rektorstjänster m. m. vid vissa högskolor lämpligen fungera som ordförande i linjenämnd. Enligt min mening bör därför enhetsstyrelsen (motsv.) eller, i fråga om för flera läroanstalter gemensam linjenämnd, regionstyrelsen kunna utse ordförande eller särskilt föreskriva hur ord— förande skall utses.

Vad jag här anfört bör i princip också äga tillämpning på utbildnings- nämnd. Praktiska skäl kan dock motivera att då flera läroanstalter be— rörs även inom högskolan hämtade ledamöter i utbildningsnämnd, som ju enligt mitt förslag skall vara ett enbart rådgivande och initierande organ, formellt utses av regionstyrelsen. Enligt min mening bör vidare alltid regionstyrelsen eller efter dess bemyndigande enhetsstyrelse utse ordförande i utbildningsnämnd.

När det gäller institutionsstyrelser har inom ramen för försöksverk- samheten med nya samarbetsformer allmänt tillämpats en ordning med . val i läroanstaltens regi. En sådan ordning är enligt min mening naturlig

Prop. 1975: 9 566

när det gäller arbetsplatser av den vanligen relativt begränsade omfatt- ning som institutionerna utgör. Jag förordar sålunda i enlighet med U 6815 och U 68-beredningens förslag att institutionsstyrelsens ledamöter — utom prefekten —- skall utses genom val av berörda grupper. Det bör ankomma på enhetsstyrelsen eller, i fråga om för flera enheter ge; ! mensam institution, regionstyrelsen att i samband med att varje institu- tionsstyrelses sammansättning fastställs meddela föreskrifter om in- delningen i valkorporationer.

Prefekt bör enligt min mening utses inom vederbörande institution av enhetsstyrelsen — som f. n. sker mom. UKÄ- området och som U 68 och U 68- -beredningen föreslagit — eller på sätt enhetsstyrelsen. bestämmer. Något förslagsförfarande bör inte regleras men jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela bestämmelser som ålägger enhetsstyrelsen att, innan prefekt utses, i lämpliga former samråda med olika grupper vid vederbörande institution, t. ex. med de valda styrelse— ledamöterna.

Frågan hur ledamöter i fakulte'ts/seklionsnämnder skall utses går jag inte in på i detta sammanhang, eftersom jag i'det föregående förordat ' ytterligare överväganden om nämndernas sammansättning rn. m.

Beträffande tjänsteförslagsnänmd' mom fakultet/sektion har jag redan behandlat frågan hur huvuddelen av ledamöterna skall utses, nämligen genom olika organ inom läroanstalten. Företrädare för de studerande i ' tjänsteförslagsnämnd bör i den nuvarande organisationen utses av stu- . dentkår och i den nya organisationen i former som knyter an till vad som kommer att gälla 1 fråga om att utse studerandeföreträdare' 1 andra organ på denna nivå. Företrädaren för de anställda i tjänsteförslags- nämnd bör utses av berörda personalorganisationer.

När det gäller regionstyrelserna förordar U 68-beredningen sa'mm'a ordning för att utse de ledamöter som skall företräda allmänna intressen som i fråga om enhetsstyrelserna, dvs. att förslagsvis hälften av dessa le- damöter skall utses av regeringen och hälften av berörda landstings- och primärkommuner. Ordföranden skall enligt beredningen alltid utses av regeringen.

Jag vill erinra om vad jag anfört: i det föregående beträffande sättet att utse företrädare för allmänna intressen 'i enhetsstyrelserna. Vissaleda- möter i regionstyrelse bör enligt min mening utses av regeringen. Att låta vissa ledamöter utses direkt av landstings- och primärkommuner är, särskilt i de högskoleregioner som omfattar flera län och flera hög- skoleorte1, förenat med stora praktiska svårigheter. En ordning måste enligt min mening eftersträvas som begränsar antalet organ som direkt medverkar i att utse ledamöter. En väg är, som jag antytt i det föregående, att använda länsstyrelserna. Enligt länsberedningens förslag skall dessa bestå av — förutom landshövdingen — fyra ledamöter som företräder primärkommunal erfarenhet, fyra som företräder landstings-

Prop. 1975: 9 567

kommunal erfarenhet och fyra som företräder intresseorganisationernas . verksamhetsområden. En länsstyrelse sammansatt i enlighet härmed skulle kunna anses företräda de samlade allmänintressena i ett län på ett sådant sätt att den är lämpad att t. ex. utse eller medverka i utseendet av vissa företrädare för allmänintressen i berörd regionstyrelse för högsko- lan. Enligt min mening bör denna fråga övervägas ytterligare och lämp- ligen tas upp till prövning i samband med ställningstaganden till länsbe- redningens förslag. Jag avser att, efter samråd med chefen för kommun— departementet, senare återkomma till regeringen i frågan. .

U 68-beredningen förordar vidare att företrädare för lärar— och öv- riga personalintressen samt studerandeintressen i regionstyrelsen skall utses av regeringen efter förslag av personal- och studerandeorganisatio- nerna. I debatten kring beredningens förslag harfrån bl. a. studerande- håll hävdats att dessa ledamöter bör utses av de berörda grupperna själva. _ __ _

Den ordning som jag i det föregående förordat för att utse inom hög- skolan rekryterade ledamöter i enhetsstyrelserna är enligt min mening - motiverad _— förutom av traditionerna inom universitetsområdet -.- av att den enskilda högskoleenheten är en arbetsmiljö för dem som är verk- _ _ samma i utbildningen och forskningen.-I fråga om-den regionala styrel- sen, där det blir fråga om att företräda ett flertal läroanstalters _— stat- liga och kommunala — personal- och studerandeintressen, finns inte samma praktiska förutsättningar i detta avseende. - .

Om man även för regionstyrelserna vill. låta ledamöter utses direkt av de berörda finns, såvitt. jag kan bedöma, två vägar att gå. Antingen byg- ger man upp en mer eller mindre omfattande apparat enbart för att för-__ rätta val vid enstaka tillfällen eller också förlitar man sig på personal- oeh studerandeorganisationerna. Den förra lösningen är enligt min me- ning av praktiska skäl olämplig. När det gäller former för medverkan av personal- och studerandeorganisationerna vill jag erinra om att det i det _ .- aktuella fallet är fråga om en ny statlig myndighet som avses fullgöra uppgifter som i dag fullgörs centralt. Jag finner det då i likhet med U 68-beredningen naturligt att anknyta till den ordning som gäller för att utse bl. a. företrädare för arbetstagarintressen i statliga myndigheters styrelser m.m. i allmänhet och också försöksvis för att utse företrädare för bl. a. de studerande i t. ex. UKÄ:s styrelse och fakultetsberedningar. Berörda ledamöter i regionstyrelsen bör sålunda enligtmin mening utses av regeringen efter förslag av personal- och studerandeorganisationer. Vad slutligen beträffar ledamöter i centrala organ för högskolan, i första hand UHÄ:s styrelse och planeringsberedningar, bör dessa i en- lighet med nuvarande ordning utses av regeringen, till en del efter för- slag av personal- och studerandeorganisationerna. Frågan om represen- tation för de anställda inom UHÄ i verkets styrelse har jag tidigare be- rört. Vissa ledamöter i fakultetsberedningarna inom UKÄ utses f. n. av

Prop. 1975: 9 568

regeringen inom ramen för förslag som avgivits av vederbörande fakul- teter. De fem planeringsberedningarna inom UHÄ kommer att få del- vis betydligt vidare ansvarsområden än närmast motsvarande fakultets- beredningar i dag. En berednings ledamöter måste tillfredsställande täcka såväl hela ansvarsområdet som de många olika intressen som berörs. Det är mot denna bakgrund enligt min bedömning knappast möjligt att behålla en ordning som innebär ett formaliserat och bin- dande förslagsförfarande. Däremot bör de lokala och regionala organ inom högskolan som så önskar kunna föreslå ledamöter i planeringsbe- redningarna.

Mina förslag i det föregående innebär att vissa ledamöter i styrelser och nämnder inom högskolan bör utses av de anställda och de studeran- de eller av organisationer som företräder dem. Jag skall nu till sist ta upp frågan om de anställda och de studerande bör vara skyldiga att verkligen utse dessa ledamöter eller om de endast bör ha rätt att, om de så önskar, utse ledamöter.

Jag vill då först erinra om att representation för de anställda enligt kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m. rn. är frivillig i den meningen att det ankommer på persona- len att genom sina organisationer begära att kungörelsen skall tillämpas för vederbörande myndighet och att viss person skall utses till styrelse- ledamot. I försöksverksamheten med nya samarbetsformer inom bl. a. UKÄ-området har inte heller någon skyldighet för studerande och an- ställda att åta sig ledamotskap i olika organ förelegat. Ledamotskapet har setts som en väg bland andra till medinflytande och medansvar, som erbjudits olika grupper.

Enligt min mening bör även fortsättningsvis sådan representation för anställda och studerande i lokala organ inom högskolan, som kommer till stånd genom personalorganisationer och studentkårer eller motsva- rande, vara en rättighet för dessa, inte en skyldighet. I den mån orga- nisationer, som erbjuds att tillsammans utse en eller flera ledamöter i organ inom högskolan, inte kan enas, bör det ankomma på myndighet inom högskolan att utse ledamöter bland dem som föreslagits av de enskilda organisationerna. För det fall organisationerna över huvud inte önskar medverka i utseendet av ledamöter bör genom bcslutsförhets- reglernas utformning säkras att vederbörande högskoleorgan ändå kan fungera och fatta beslut. Det är samtidigt viktigt att slå fast att den an- ställde eller studerande, som åtagit sig ledamotskap i en styrelse eller nämnd inom högskolan, i sin egenskap av beslutsfattare i detta organ har samma skyldigheter och ansvar som statliga beslutsfattare i allmän- het.

I vissa organ skall enligt mina förslag ingå anställda inom högskolan även i andra fall än de jag nyss berört. Sålunda bör liksom hittills inne- havare av Vissa lärartjänster vara ledamöter i fakultets/sektionskolle-

Prop. 1975: 9 569

gier. Innehavare av lärartjänster bör också genom berörda lärargrup- per kunna utses till ledamöter i skilda lokala organ, bl. a. enhetsstyrelser och linjenämnder. I dessa fall är det inte fråga om en representation för de anställda i vanlig mening utan om en representation för olika delar av högskolans verksamhet. Berörda lärare får anses skyldiga att i tjänsten åta sig ledamotskap av detta slag. '

Någon skyldighet för anställd inom högskolan att åta sig ledamotskap i regionala och centrala organ bör självfallet inte föreligga.

9. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleut- bildning

U 68 har i specialbetänkandet (SOU 1973:12) Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning föreslagit en försöksverksamhet av nämnda slag omfattande sex utbildningslinjer med inriktning mot sex olika industribranscher och lokaliserad till åtta orter. Det samman- lagda antalet utbildningsplatser det första försöksåret skall enligt ut- redningens förslag vara 330, fördelat på elva grupper om 30 studerande. Ledningen av försöksverksamheten föreslås ankomma på UKÄ. U 68:s förslag om utbildningslinjer och orter framgår av följande samman-

ställning.

Ort Linje/r

Borlänge Stålindustri, verkstadsindustri Borås Konfektionsindustri Eskilstuna Verkstadsindustri Göteborg Verkstadsindustri Jönköping Träindustri, verkstadsindustri Luleå Stålindustri, verkstadsindustri Lund/Malmö Livsmedelsindustri Markaryd Pappers- och pappersmasseindustri

Utredningens förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbe- handlingen.

Delvis parallellt mcd U 68:s utredningsarbete har NoTH utrett frågan om högre teknisk utbildning i Skellefteå. Kommittén har i ett betänkande våren 1974 föreslagit att dels yrkesteknisk högskoleutbildning med in- riktning mot träindustri och lätt verkstadsindustri, dels en tvåårig trä- teknisk utbildning byggd på den fyraåriga tekniska linjen i gymnasie- skolan skall förläggas till Skellefteå. UKÄ har efter remissbehandling av betänkandet anslutit sig till NoTst båda förslag.

Som framgått i det föregående ser jag det som mycket väsentligt att både de som gått igenom mera direkt yrkesinriktade linjer i gymnasie- skolan och de som genom yrkesverksamhet skaffat sig motsvarande kun-

Prop. 1975: 9 570

skaper oeh erfarenheter får tillgång till för dem avpassade utbildnings- vägar i högskolan. Den av U 68 föreslagna yrkestekniska högskoleut— bildningen är avsedd att ge en betydande grupp yrkesverksamma inom framför allt industri- och hantverkssektorerna möjligheter till en vida- , reutbildning som utgår från deras förutsättningar. Den svarar samtidigt mot dokumenterade behov i arbetslivet. Utredningens arbete och förslag i denna del har omfattats med stort intresse av bl. a. de berörda arbets- marknadsorganisationerna. Jag anser det angeläget att en försöksverk- samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning kommer till stånd på grundval av U 68:s förslag. Som jag nämnt vid min anmälan av vissa gemensamma frågor rörande högre utbildning och forskning i prop. 1975:] (bil. ]0 s. 260) förordar jag att en sådan försöksverksamhet inleds höstterminen 1975.

Vid valet av områden för försöksverksamheten har U. 68 utgått från att utbildningen bör vara inriktad mot'branscher med stort antal yrkes- verksamma. Vidare bör enligt utredningen branscher med ett påtagligt utbildningsbehov prioriteras. I likhet med flertalet remissinstanser anser - jag dessa kriterier för valet av utbildningslinjer riktiga och ansluter mig' också till utredningens prioritering. . _ _ .

Många olika önskemål har förts; fram om en breddning av försöks-_ verksamheten för att tillgodose utbildningsbehov inom fler områden än . -. ' de som berörs av U 68:s förslag. Jag delar emellertid utredningens be- dömning att antalet utbildningslinjer måste begränsas om försöksverk- samheten skall kunna genomföras och utvärderas under en förhållande- vis kort tidsperiod. Försöksverksamheten bör därför enligt min mening omfatta de sex av utredningen föreslagna linjerna..

Liksom de flesta remissinstanser har jag ingen erinran mot-U 68:s förslag till uppläggning av utbildningen på de_olika försökslinjerna och beträffande utbildningstidens längd. Försöksverksamheten kommer att ge möjlighet till värdefulla erfarenheter från såväl sammanhängande och etappindelade studier som studier enligt 5. k; sandwichmodell, där studie- perioder om ca två månaders längd varvas med yrkesverksamhet.

I likhet med flertalet remissinstanser delar jag U 68:s uppfattning att innehållet i de yrkestekniska utbildningslinjerna under försöksverksam- heten bör bestämmas genom utbildningsplaner som medger stor lokal frihet vid tillämpningen. Det är av stor betydelse att utbildningen anpas- sas till den aktuella studerandegruppens förutsättningar och behov. De studerande bör inte minst av detta skäl få ett väsentligt inflytande på den närmare utformningen av utbildningens innehåll och organisation.

Syftet med den yrkestekniska högskoleutbildningen är att ge dels rela- tivt breda och allmänna kunskaper om arbetslivet och den aktuella branschen, dels fördjupade yrkeskunskaper så att den som gått igenom utbildningen kan fullgöra mera kvalificerade arbetsuppgifter inom yr- kesområdet. Med denna utgångspunkt anser jag att U 68:s förslag till

Prop. 1975: 9 57l

utbildnings- och kursplaner för de aktuella linjernaärvälavvägda. Jag vill särskilt stryka under vikten av att utbildningen utöver-de rent yrkes- -' tekniska ämnena inrymmer kurser av mer allmän karaktär, där bl. a.,- frågor om arbetsmarknad och arbetsmiljö uppmärksammas.

De ämnen som kommer att ingå-i 'den yrkestekniska utbildningen är av varierande karaktär Och kräver lärare med olika kvalifikationer. U 68 anser därför att lärare bör rekryteras från annan högskoleutbildning, gymnasieskolan och industrin. Jag ansluter mig till denna bedömning. Om lärare med tjänst 'vid' universitet eller högskola eller vid gymnasie- skola anlitas för undervisning på yrkesteknisk- utbildningslinje under försöksverksamheten, bör denna undervisning-- kunna räknas in i- veder- -' . ' börande lärares tjänstgötingsSkyldighet.- Jag avser att -i annat samman- hang föreslå regeringen att meddela bestämmelser härom. Vidare avser jag att föreslå regeringen att ge statens avtalsverk'erforderliga förhand-'- lingsnppdrag vad avser lönevillkor m. m. för lärare i yrkesteknisk hög- ' skoleutbildning. ' ' . ' '

Eftersom försöksverksamhetenkommer'att ha begränsad omfattning anser U 68 att befintliga resurser i form. av lokaler och utrustning-på b'e- rörda orter bör kunna utnyttjas för den aktuella utbildningen. Jag delar utredningens bedömning i- denna fråga och utgår-från att särskilda ' kostnader för lokaler och utrustning skall uppstå endast undantagsvis.

U 68 anser att yrkesteknisk högskoleutbildning normalt bör- förläggas till högskoleorter, eftersom den grundläggande högskoleutbildningen bör ses som en helhet och—de samlade resurserna för sådan utbildning bör utnyttjas så effektivt som möjligt genom sambt—uk av personal, lokaler, utrustning m.m. En andra-huvudregel vid Valet av orter bör enligt ut- redningen vara att den industrigren som svarar mot en viss'yrkesteknisk' utbildningslinje skall vara väl företrädd "på den ort- eller inom det Om- råde där utbildning inom linjen'anordnasÄ Den av U 68 föreslagna loka- liseringen har i huvudsak tillstyrkts av remissinstanserna. Samtidigt har från åtskilliga håll föreslagits att försöksverksamhet skall anordnas på fler orter än vad U 68 förordat. _

U 68:s utgångspunkter för valet'av försöksorter anser "jag riktiga. På samma sätt som det är nödvändigt att prioritera ett" fåtal linjer av den- yrkestekniska högskoleutbildningen måste vidare enligt min mening antalet orter begränsas under tiden för försöksverksamheten.

Två av de av U 68 föreslagna orterna för försöksverksamheten är uni- versitetsorter, nämligen Göteborg och Lund/Malmö. Jag delar utred- ' ningens bedömning att det är värdefullt att pröva en högskoleutbildning av den aktuella karaktären i en universitets- eller högskolemiljö av mera traditionellt slag och biträder därför förslaget i denna del.

Fem av de försöksorter U 68 föreslagit är, i ett par fall tillsammans med annan ort, sådana orter till vilka enligt mina förslag i det före— gående nytillkommande högskoleutbildning skall lokaliseras. Detta gäl-

Prop. 1975: 9 572

ler Borås, Eskilstuna, Borlänge, Jönköping och Luleå. En yrkesteknisk högskoleutbildning är enligt min mening ett angeläget tillskott till den befintliga högskoleutbildningen på dessa orter.

Den åttonde av U 68 föreslagna orten, Markaryd, har jag redan i det föregående angivit som exempel på ett fall där särskilda skäl — i detta fall förekomsten av unika resurser för utbildning inom pappers- och pappersmassebranschen vid Sveriges skogsindustriförbunds utbildnings- centrum — motiverar att en högskoleutbildning förläggs till en ort som i övrigt inte har eller avses få högskoleutbildning. Utbildningen bör, som jag nämnt, knytas till läroanstalt på högskoleort.

Det sistnämnda gäller, som jag också förut nämnt, även i fråga om den nionde i sammanhanget föreslagna orten, Skellefteå, dit enligt NoTH:s förslag, tillstyrkt av UKÄ, yrkesteknisk högskoleutbildning med inriktning mot träindustri och lätt verkstadsindustri skall förläggas. Detta förslag tar enligt min mening väl till vara de särskilda förutsätt- ningarna för högskoleutbildning i Skellefteå. Enligt min mening 'till- godoser det också på ett i dag realistiskt sätt intentionerna i denna del i 1970 års riksdagsbeslut om högre teknisk utbildning i övre Norrland (prop. 1970: 88, SU 1970: 133, rskr 1970: 296). Förslaget om yrkestek- nisk högskoleutbildning i Skellefteå avser formellt inte försöksverksam- het. Det är emellertid enligt min mening naturligt att också utbildningen i Skellefteå ges försökskaraktär och inordnas i den samlade försöks- verksamheten.

Mot bakgrund av vad jag anfört ansluter jag mig till U 68:s och NoTH:s förslag till lokalisering av yrkesteknisk högskoleutbildning. Vad gäller försöksverksamhetens dimensionering under det första året biträ- det jag U 68:s förslag om sammanlagt 330 intagningsplatser, fördelade på elva undervisningsgrupper om vardera 30 platser. Frågan om omfatt- ningen och den närmare utformningen av utbildningen i Skellefteå, vilken under alla förhållanden inte hinner inledas under det första försöksåret, får prövas i det fortsatta planeringsarbetet.

Jag förordar sålunda att försöksverksamhet med yrkesteknisk högsko- leutbildning inleds höstterminen 1975 enligt U 68:s i det föregående re- dovisade förslag samt därutöver kommer till stånd i Skellefteå tidigast höstterminen 1976 på grundval av NoTH:s och UKÄ:s förslag.

I yttrandena över U 6815 förslag och i andra sammanhang har, som jag nämnt, förslag förts fram om försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning på flera orter, bl. a. Karlskrona, Sandviken och Sköv- de. Jag vill för egen del inte utcsluta att det i ett senare skede kan visa sig motiverat att ta till vara särskilda förutsättningar för yrkesteknisk utbildning på också dessa orter. Enligt min mening bör frågan om en sådan vidgning av försöksverksamheten prövas i det fortsatta plane- ringsarbetet. Frågor om utbildningens inriktning," innehåll och organi- satoriska anknytning till statlig högskoleenhet måste härvid övervägas

Prop. 1975: 9 573

närmare. Regeringen bör uppdra åt UKÄ, som enligt vad jag kommer att föreslå i det följande skall leda försöksverksamheten centralt, att i samråd med berörda organisationskommittéer göra dessa överväganden och komma in med de förslag som kan föranledas i sammanhanget.

Den yrkestekniska högskoleutbildningen riktar sig, som jag framhållit i det föregående, i första hand till kategorier som hittills endast i undan- tagsfall sökt sig till högre utbildning. Det är därför av mycket stor bety- delse för rekryteringen av studerande att allsidig och grundlig informa- tion om den nya utbildningen sprids till både tänkbara studerande och deras arbetsgivare. Mot vad U 68 anfört om formerna härför har jag ingen erinran.

De allmänna behörighetskraven för yrkesteknisk högskoleutbildning bör i princip anknyta till vad jag i det föregående förordat som gene- rella krav för den grundläggande högskoleutbildningen. Jag anser det dock i enlighet med U 6825 förslag motiverat att under försöksverk- samheten inte kräva några förkunskaper i engelska. Jag finner det inte heller _ i enlighet med vad jag i det föregående förordat beträffande dem som får allmän behörighet på grundval av ålder och yrkesverksam- het — motiverat att för behörighet till yrkesteknisk högskoleutbildning ställa upp krav på formell redovisning av förkunskaper i svenska.

Som särskilda behörighetskrav för de yrkestekniska linjerna bör i en- lighet med U 68:s förslag gälla dels yrkesteknisk utbildning på för ve- derbörande högskolelinje relevant linje i gymnasieskolan eller motsva- rande yrkesutbildning, dels yrkeserfarenhet inom det aktuella området. Beträffande omfattningen av denna yrkeserfarenhet förordar U 68 tre år. Jag finner det emellertid rimligt att också här anknyta till mitt för- slag i det föregående beträffande yrkesverksamhet som grund för allmän behörighet. Jag föreslår därför att fyra års yrkesverksamhet skall krävas.

Enligt min mening bör, som U 68 föreslagit, yrkeserfarenhet utöver minimitiden få tillgodoräknas vid urval bland de sökande till utbild- ningen. Som utredningen anfört bör en mer reguljär praxis i bedöm- nings- och antagningsfrågorna utvecklas allt efter som erfarenheter sam- las.

Delade meningar råder bland remissinstanserna när det gäller U 68:s förslag att endast betygen godkänd och underkänd skall tillämpas inom den aktuella försöksverksamheten. Utredningen hänvisar till att repre- sentanter för arbetsmarknadens parter anfört att en ytterligare gradering av studieresultaten i den yrkestekniska högskoleutbildningen är av be- gränsat värde exempelvis i en anställningssituation. Jag har i det före— gående anfört att undantag från den som huvudregel angivna tregradiga betygskalan för högskoleutbildningen bör kunna förekomma. Jag anser att de redovisade uttalandena av berörda parter bör tillmätas stor vikt och kOmmer därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att en

Prop. 1975: 9 574

tvågradig betygskala används i den yrkestekniska högskoleutbildningen under försöksverksamheten.

U 68 framhåller att försöksverksamheten med yrkesteknisk högsko- leutbildning bör utvärderas och följas upp noga. Utvärderingen föreslås innefatta bl. a. en analys av rekryteringen till linjerna, "av de sökandes motiv och förväntningar på utbildningen samt av de studerandes och lä- rarnas inställning till utbildningens innehåll och organisation, undervis- ningsformer m.m. Jag delar U 68:s bedömning i detta avseende, bl.a. beträffande vikten av att man i detta sammanhang följer vilka upp- gifter de som gått igenom utbildningen i fråga får på arbetsmarknaden.

Frågan om det studiesociala stödet är av grundläggande betydelse för möjligheterna att rekrytera studerande till bl.a. den yrkestekniska hög-" skoleutbildningen. Denna riktar sig ju helt till personer som redan varit yrkesverksamma en tid. Som jag nämnt i det föregående avser jag att inom kort föreslå regeringen att lägga fram en proposition om bl. a. stu- diestöd åt vuxna på grundval av de förslag som avgetts av SVUX. De nya stödformema, som bör stå till förfogande för bl. a. studerande i yr- kesteknisk högskoleutbildning, avses träda i kraft den 1 januari 1976. Jag kommer att i sammanhanget föreslå särskilda studiesociala an- ordningar för den studerandegrupp som påbörjar yrkesteknisk högsko- leutbildning höstterminen 1975 inom ramen för den-här föreslagna för- söksverksamheten.

Försöksverksamhcten med yrkesteknisk högskoleutbildning är- en statlig angelägenhet. Den centrala ledningen av försöksverksamheten bör ankomma på UKÄ. Därigenom säkras enhetlighet och samordning i" de avseenden där det behövs. UKÄ bör sålunda fördela medel för för-- Söksverksamheten, fastställa utbildningsplaner samt svara för bl. a. antag- ning och utvärdering. Som rådgivande organ inom'UKÄ för frågor rörande för5öksverksamhctcn bör' finnas en referensgrupp, i enlighet med U 68:s förSIag bestående av bl. a. företrädare" för berörda arbetsmark- nadsorganisationer. Vidare bör i enlighet med U 68:s förslag den yrkes— tekniska högskoleutbildningen' på varje ort _ledas av en 'försöksnämnd. Denna bör vara sammansatt enligt de principer jag i det föregående förordat för linjenämnd. Försöksnämnden bör vara det organ som 10- kalt beslutar om utbildningens innehåll och organisation.

Med utgångspunkt i vad jag nu föreslagit beträffande utbildningens karaktär och ledning ansluter jag mig till U 68:s uppfattning att man för försöksverksamheten bör välja den rent administrativa anknyt- ning av utbildningen som är den mest praktiska med hänsyn till förut- ' sättningarna på varje ort. .

I enlighet med U 68:s förslag bör sålunda utbildningslinjen med in- riktning mot livsmedelsindustri, som avses bli förlagd till Alnarp, knytas till universitetet i Lund, verkstadsindustrilinjen i Göteborgtill Chalmers tekniska högskola samt stål- och verkstadsindustrilinjerna i Luleå" till

Prop. 1975: 9 575

högskolan där. När det gäller trä- och verkstadsindustrilinjerna i Skel- lefteå bygger NoTH:s förslag om anknytning av dem till Umeå på U 6815 förslag om en indelning i högskoleområden, svarande mot län. Med den organisation jag förordat i det föregående gäller inte längre denna förutsättning. Med hänsyn till förekomsten av resurser för teknisk ut- bildning och forskning vid högskolan i Luleå anser jag det för min del lämpligast att knyta utbildningen i Skellefteå till denna högskola.

Utbildningslinjen med inriktning mot pappers- och pappersmassein- dustri, vilken enligt mitt förslag skall förläggas till Markaryd, bör admi- nistrativt knytas till universitetet i Lund. Jag förutsätter att i samman- hanget erforderliga överenskommelser kommer att träffas med Sveriges skogsindustriförbund. "

Utbildningen på konfektionsindustrilinjen i Borås bör knytas till landstinget i Älvsborgs län, som är huvudman för Textilinstitutet i Bo- rås. Övriga föreslagna utbildningslinjer bör administrativt knytas till kommunerna. Jag förutsätter att erforderliga överenskommelser kom- mer att träffas med nämnda landsting och berörda kommuner.

Vad jag här förordat beträffande utbildningens lokala ledning innebär sammanfattningsvis att universitets eller'högskolas konsistorium'(nrotsv.), kommuns skolstyrelse eller landstings utbildningsnämnd skall fungera som administrativ styrelse för försöksverksamheten, förvalta resurser _ och förordna personal för den etc. Lokala beslut-- om 'utbildningens innehåll och organisation skall däremot ankomma på'försöks'nämnden, som i samtliga fall blir ett statligt organ. Den administrativa anknytning-' en till kommun eller landstingskommun i vissa fall kan ses som en paral- lell till vad som gäller för de statliga sjöbefälsskolorna, vilka lokalt är underställda kommunala skolstyrelser. Ordningen innebär. sålunda inte att det är fråga om utbildning för enbart kommunens eller landstings- kommunens behov. Samma förutsättningar för rekrytering av studerande m. m. bör gälla som för utbildning vid statlig läroanstalt.

Till frågan om medel för försöksverksamheten med yrkesteknisk hög- skoleutbildning budgetåret 1975/76 återkommer jag i det följande.

Frågan om den av NoTH föreslagna tvååriga trätekniska utbildningen i Skellefteå får prövas närmare i det fortsatta planeringsarbetet rörande utbildningen inom sektorn för teknisk yrkesutbildning. '

10. Genomförande

De förslag om reformering av högskoleutbildningen m.m. som jag lagt fram i det föregående har olika karaktär och räckviddr ' _ Vissa förslag avser principiella riktlinjer för de [centrala och lokala myndigheternas löpande planerings- och utvecklingsarbete, vilka efter statsmakternas beslut bör beaktas i myndigheternas arbete. Detta gäller i

Prop. 1.975: 9 576

första hand förslagen att ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning skall utvecklas över hela högskolefältet och att principen återkommande utbildning skall främjas samt förslagen om riktlinjer för utveckling av utbildningslinjer.

Vissa av mina förslag är av den arten att de bör förverkligas re— dan nästa budgetår. Jag har i det föregående förordat att försöksverk- samheten med yrkesteknisk högskoleutbildning skall inledas hösttermi- nen 1975. Vidare har jag föreslagit att förändringar i dels behörighets— och befordringsgrunderna, dels tillsättningsförfarandet för ordinarie tjänster som professor, biträdande professor och universitetslektor skall genomföras inom ramen för nuvarande organisation av universiteten och vissa högskolor. Jag räknar med att i annat sammanhang föreslå re- geringen att nya bestämmelser på sistnämnda punkter skall träda i kraft den 1 juli 1975.

Huvuddelen av mina förslag förutsätter för sitt förverkligande ett fortsatt planerings- och utredningsarbete. Många uppgifter som avser förberedelser för genomförandet av reformen kommer att åvila olika högskolemyndigheter. Det gäller t. ex. frågor om utbildnings- och kurs- planer, information om och tillämpningsföreskrifter till de nya reglerna om allmän behörighet och urval samt förberedelser för omläggning av anslagssystemet. För samordning av detta arbete liksom för ett antal särskilda planeringsuppgifter och överväganden i organisatoriska frågor avser jag, som redan framgått, att föreslå regeringen att tillkalla en central och sex regionala organisationskommittéer. Jag ämnar vidare fö- reslå två särskilda centrala arbetsgrupper — en för frågor om antag- ningssystem och en för frågor om informationssystem — samt en sär- skild utredning om ett centralt biblioteksorgan.

Jag räknar med att huvuddelen av de förslag som skall grundas på or- ganisationskommittéernas m.fl. planerings- och utredningsarbete skall kunna genomföras med början den 1 juli 1977. Sålunda bör bl. a. de nya behörighets- och urvalsreglema. den nya studieorganisationen, de nya principerna för dimensionering och antagning, den nya lokala och regio- nala högskoleorganisationen och det nya anslagssystemet träda i kraft vid denna tidpunkt. Som U 68 förordat bör UHÄ inrättas redan dessför- innan för att genomförande av reformen skall underlättas. Jag räknar med att UHÄ skall inrättas senast den 1 oktober 1976.

Den vidgade högskolans samhälleliga betydelse motiverar enligt min mening att de grundläggande bestämmelserna för högskolan stad- fästs i en högskolelag. De bestämmelser om kommunal högskoleutbild— ning liksom eventuella bestämmelser om obligatoriskt medlemskap i stu- dcrandesammanslutningar som under alla förhållanden måste meddelas. i lagens form bör då lämpligen meddelas i denna lag. Med-hänsyn till att utredningsarbete återstår ,på vissa-punkter som är aktuella isamman— hanget har jag inte nu låtit utarbeta förslag till högskolelag. Jag räknar

Prop. 1975: 9 -. 577

med att lägga fram förslag i sådan tid att lagen kan träda i kraft den 1 juli 1977. .

I högskolelagen bör ges grundläggande bestämmelser om den. verk- samhet som bedrivs inom högskolan och om målen för högskoleutbild- ningen. Vidare bör anges huvuddragen i formerna för högskolans plane- ring och ledning: de styrelser och nämnder m. rn. som skall-finnas lokalt- och regionalt, dessas huvudsakliga uppgifter och principerna för deras - sammansättning. Eventuella bestämmelser grundade på obligatorieköm- mitténs förut berörda arbete bör också innefattas i lagen liksom grund— läggande regler om riksrekrytering till kommunal högskoleutbildning och därmed sammanhängande regler om interkommunal ersättning.

Mina förslag i det föregående innebär att. ledamöter i högskolans styrelser och nämnder'i många fall skall utsesg'enom personalörganisa-

tioner och studentkårer (motsv.) eller genom val. Från vissa håll har.. . hävdats att utseende av ledamöter i statliga organ är en förvaltnings-' uppgift som innefattar myndighetsutövning. Detta skulle innebära att en sådan förvaltningsuppgift enligt regeringsformen inte kan överlämnas till enskilda personer,-t. ex. valkorporationer av studerande. samt att den kan överlämnas till förening av studerande eller anställda endast genom lag. Något otvetydigt stöd för den anförda uppfattningen finns emellertid inte vare sig i lagtexten eller i förarbetena till berörd 'para— graf i regeringsformen. Syftet med regeringsformens bestämmelserom överlämnande av förvaltningsuppgift kan'knappaSt vara att förhindra att ledamöter i statliga organ utses på det sätt jag förordat. Möjligen

behövs ett förtydligande av regeringsformen på den punkten. Denna fråga' överiägs f.n. inom justitiedepartementet.

[ detta läge och då jag förordat att mina förslag beträffande tjänste-' - förslagsnämnder, där vissa ledamöter skall utses av sammanslutningar för de anställda och de studerande, skall träda i kraft redan den '1 juli 1975 avser jag att inom kort föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram fö1slag till en särskild lag

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen- bör för " det första svara för vissa samordnande uppgifter i planeringsarbetet i förhållande till dels befintliga centrala myndigheter och organ, dels de regionala organisationskömmittéerna,.delszövriga utredningar och ar-. ." ' " betsgrupper som har samband med högskolereformen. Kommittén bör för det andra fullgöra vissa utredningsuppgifter av mera generell karak-.. tär, t. ex. i den förut berörda frågan om fakultets/sektionsnämndsorgani- - sationen. För det tredje bör den centrala kommittén utarbeta det under.- lag som fordras för beslut om den nämnda "utformningen av verksorga- nisationen för högskolan. Jag utgår från att den centrala kommittén-' : .::"; ' kommer att arbeta med expertgrupper för olika uppgifter.

I den centrala kommitténs arbete. bör två uppgifter prioriteras i inled-Ö' ' ningsskedet. Dels bör ”en. plan för genomförande "av högskolerefor- " -

37. Rikrdagen 1975. ] sami. Nr 9

Prop. 1975: 9 578

mens olika delar utarbetas, innefattande förslag till de övergångsan- ordningar som kan fordras. Dels bör — för att UHÄ skall kunna inrättas vid den nyss angivna tidpunkten — förslag utarbetas om ver- kets organisation och personalbehov samt i därmed sammanhäng- ande frågor. På båda dessa punkter bör kommitténs arbete slutföras med sikte på att regeringen i budgetpropositionen för budgetåret 1976/' 77 skall kunna redovisa en plan för reformens genomförande samt lägga fram vederbörliga förslag om inrättande av det nya högskoleverket m.m. I sistnämnda sammanhang aktualiseras ytterligare en fråga som jag nu skall beröra.

Mot bakgrund av vad jag anfört i det föregående om de föreslagna re- gionstyrelsemas uppgifter i förhållande till uppgifterna för centrala myndigheter är det enligt min mening nödvändigt att frågorna om UHÄ:s och om de regionala kansliernas organisation och resurser be- handlas i ett sammanhang, detta även om jag — som framgått —- räk- nar med att regionkanslierna formellt skall inrättas först den 1 juli 1977. Jag ser det nämligen som angeläget att de centrala och regionala hög- skolemyndigheternas personalbehov kan tillgodoses inom en ram som motsvarar de mera permanenta personalresurser som f.n. finns för be- rörda uppgifter inom UKÄ, SÖ, nämnden för socionomutbildning m. fl. centrala organ, vilkas uppgifter helt eller delvis skall övertas av UHÄ. I sammanhanget bortser jag då från resurserna för den centrala antag- ningen. Dessas omfattning får prövas särskilt i samband med arbetet på att utveckla och utvidga antagningssystemet enligt mina förslag i det föregående.

Med utgångspunkt i de av U 68 redovisade beräkningarna kan man grovt uppskatta de totala befintliga resurserna av mera permanent slag för uppgifter, som motsvarar de föreslagna centrala och regionala myn- digheternas, till något under 200 personår, bortsett från personal för den centrala antagningen. Jag räknar med att de sex regionala kanslier- na i utgångsläget bör förfoga över resurser motsvarande sammanlagt omkring 50 personår. UHÄ skulle därmed komma att disponera resurser motsvarande något under 150 personår, med nyssnämnda undantag. Beträffande regionkanslierna har jag då självklart utgått från de upp- gifter som jag i'det föregående: angett som gemensamma för samtliga regioner. Eventuella avvikelser från normalmodellen, vilka kan bli ak- tuella i ett senare skede, får då prövas också med avseende på konse- kvenserna beträffande personalbehovet.

Det bör enligt min mening ankomma på den centrala organisations- kommittén att närmare överväga UHÄ:s och regionkansliernas struktur och personalstat m.m. med utgångspunkt i de riktlinjer jag angett här och i det föregående. I fråga om regionkanslierna bör detta arbete bedri- vas i kontakt med de regionala organisationskommittéerna, till vilkas uppgifter jag strax återkommer. Även förslag om regionkanslierna bör

Prop. 1975: 9 579

sålunda om möjligt presenteras för riksdagen i budgetpropositionen för budgetåret 1976/77. Efter vederbörliga förhandlingar om personalens löne— och anställningsvillkor bör därefter tjänsterna inom UHÄ och de regionala kanSIierna tillsättas i princip samtidigt. Det är givetvis viktigt att detta sker Så tidigt som möjligt före omorganisationen. De som får tjänster i den regionala organisationen bör övergångsvis kunna vara knutna till UHÄ för uppgifter som så långt möjligt anknyter till deras kommande.

Det är av stort värde att till de regionala kanslierna kunna rek- rytera personal med erfarenheter som arbete inom centrala myndig- heter och organ inom högskoleväsendet ger. I fråga om vissa tjänster i den regionala organisationen måste man emellertid räkna med behov av att rekrytera personer utanför den krets som finns inom de befintliga centrala myndigheterna. Det är också i samband med en omorganisation av detta slag givet att inte samtliga tjänstemän på central nivå som be- rörs kommcr att kunna i den nya organisationen få uppgifter av samma eller likartat Slag som de har inom de nuvarande myndigheterna. Jag räknar dock med att alla skall beredas fortsatt arbete inom statsför- valtningen. En viktig uppgift för den centrala organisationskommittén blir att i samråd med den berörda personalen och dess organisationer finna sådana former för övergången till den nya organisationen att största möjliga hänsyn till de enskilda tjänstemännens önskemål med- ges. Medverkan av personalföreträdare blir givetvis aktuell inte bara i denna del av arbetet utan också i arbetet med utformningen av verks- organisationen över huvud.

De regionala organisationskommittéerna bör för det första svara för vissa samordnande uppgifter i planeringsarbetet i förhållande till befint- liga läroanstalter m. fl. De bör för det andra i enlighet med de riktlinjer som jag angett i det föregående utarbeta förslag om dimensioneringen och lokaliseringen av den grundläggande högskoleutbildningen i regio- nerna med sikte på att ge underlag för fördelningen av utbildningskapa- citet och reSurser för budgetåret 1977/78. Till denna uppgift hör att_ samordna planeringen av utbyggnaden på de i det föregående utpekade utbyggnadsorterna samt att också i övrigt planera för utveckling av nya utbildningslinjer m.m. inom regionerna. För det tredje bör kommit— téerna utarbeta förslag om den institutionella organisationen av högsko- lan på en rad punkter som jag angett i det föregående, bl. a. beträffande indelningen i högskoleenheter på de nuvarande universitetsorterna, sammansättningen av region- och enhetsstyrelser, närmare uppgifter för regionstyrelserna samt utbildnings- och linjenämndsorganisationen. Som U 68-beredningen påpekat bör vid behov särskilda kommittéer för enskilda högSkoleorter kunna inrättas under de regionala kommittéer- na.

De regionala kommittéernas förslag bör föreligga i sådan tid att re-

Prop. 1975: 9 ' '- 580

geringens förslag på berörda punkter kan föreläggas riksdagen senast i budgetpropositionen för budgetåret 1977/78. En direkt representa- tion i kommittéerna för alla berörda läroanstalter och där verksamma grupper är självklart praktiskt inte möjlig. Det'är emellertid givet att kommittéernas arbete bör bedrivas i nära kontakt med de berörda läro- anstalterna och företrädare för de där verksamma. En viktig uppgift för kommittéerna i inledningsskedet blir att finna former för denna samver- kan inom ramen för den tid som står till förfogande för kommittéernas arbete. '

Som KK framhållit krävs omfattande insatser för information till alla berörda parter i samband med ett genomförande av de nya reglerna för behörighet, urval och antagning till högskolan. Huvudansvaret för denna information bör ankomma på de tre ämbetsverken AMS, SÖ och UKÄ, sedermera UHÄ, vilka redan samverkar när det gäller informa- tion i bl.a. kompetensfrågor. Vad KK anfört om information för olika målgrupper ger värdefulla utgångspunkter för myndigheternas bedöm- ningar. '

Även andra delar av högskolereformen ställer krav på information till bl. a. dcls blivande studerande, dels personalen inom olika delar av hög- skolan. Detta gäller t. ex. beträffande förändringarna i studieorganisa- tionen och den institutionella organisationen. Det är självfallet ända- målsenligt att informationsinsatserna i fråga om olika delar av reformar- betet så långt möjligt samordnas. Jag räknar med att 'det skall ankomma på den centrala organisationskommittén att beakta detta. I det följande kommer jag att föreslå att särskilda medel anvisas för budgetåret ' 1975/76 för information m. m. i samband med högskolereformen.

Det är, slutligen, enligt min mening angeläget att den högskolere- form som jag nu förordat från början följs systematiskt och att den fortlöpande utvärderas med avseende på sina effekter i skilda avseenden. En viktig uppgift, som KK pekat på, är att studera tillämpningen och bl.a. de sociala effekterna av-de nya behörighets- ochlurvalsreglerna. Det gäller också att. följa genomförandet och tillämpningen av bl. a.- den nya studieorganisationen och den nya institutionella organisatio— nen. Syftet skall självklart lvara att få fram underlag för att stegvis göra förändringar som visar sig önskvärda eller nödvändiga. Jag avser att i' ' annat sammanhang återkomma 'till regeringen beträffande formerna för att på detta sätt följa och utvärdera olika delar av högskolerefor- men.

11. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag, att regeringen före— slår riksdagen . att godkänna de riktlinjer för reformering av högskoleutbildning-" en rn. rn. som jag angett i det föregående.

Prop. 1975: 9 581

12. Anslagsberäkningar för budgetåret 1975/76

12.1. Vissa kostnader i samband med högskolereform Nytt anslag förslag 5 200 000

I statsbudgeten för budgetåret 1975/76 bör under åttonde huvudtiteln föras upp ett förslagsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med högskolereform. Under detta anslag beräknar jag medel för information om bl. a. de nya behörighets- och urvalsreglema samt högskolereformen i övrigt (3 000 000 kr.), för kostnader i samband med uppläggning av centralt antagningssystem (1000000 kr.), för förberedelsearbete inför omläggning av läroanstalternas ekonomiadministrativa rutiner i sam— band med genomförande av nytt anslagssystem (800 000 kr.) samt för utveckling och utvidgning av informationssystem avseende studerande och studieresultat (400000 kr.). Av praktiska skäl bör vissa av dessa kostnader bestridas från bl. a. anslagen Universitetskanslersämbetet: Förvaltningskostnader och Förvaltningarna vid universiteten rn. m., som härigenom kommer att belastas med högre belopp än som beräk— nats i 1975 års budgetproposition. Det av mig förordade anslaget kom- mer således att i dessa delar fungera som täckningsanslag för statsbud- geten.

Mina förslag i det föregående medför stora krav på. utveckling av högskolans utbildningsutbud. Det gäller allmänt att främja dels arbets- livsanknytning, dels problemorientering vid högskolestudiernas upp- läggning. Det gäller också att inom skilda ämnesområden utveckla kur- ser som är anpassade till behoven hos yrkesverksamma och meddelas i former som möjliggör kombination av studier och förvärvsarbete. Inte minst viktigt är det att vid de filosofiska fakulteterna utveckla utbild- ningsutbudet efter dessa riktlinjer. Enligt min mening är det angeläget att de resursmässiga förutsättningarna för ett sådant utvecklingsarbete förbättras. Arbetet bör bedrivas efter de principer som jag förordat i det föregående och inom de ramar för den lokala högskoleorganisatio-- nen som kommer att dras upp i organisationskommittéernas arbete. Jag vill mot denna bakgrund redan nu anmäla att jag avser att i bud- getpropositionen för budgetåret 1976/77 återkomma med förslag om särskilda medel för stöd- och innovationsåtgärder för den grundläg- gande utbildningen, i första hand vid de filosofiska fakulteterna.

I det föregående har jag anmält att jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen dels att uppdra åt högskolan i Linköping att utreda och lägga fram förslag om en tvärvetenskapligt orienterad forsknings- och forskarutbildningsorganisation inom i första. hand dcnfilosofiska fakultetens område, dels att besluta att nämnda högskola-fr. o. m. den 1 . juli 1975 skall benämnas universitetet i Linköping. Jag vill i detta sam- . -

Prop. 1975: 9 " 582

manhang föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande att den 1 juli 1976 inrätta en för högskolans nuvarande rektor, innehavaren av Lars Hiertas professur i statskunskap vid universitetet i Stockholm, Hans Meijer personlig professur i statskunskap vid nuvarande högsko- lan i Linköping. Jag hemställer, att regeringen föreslår riksdagen att till Vissa kostnader i samband med högskolereform för'budgetå året 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsan— slag av 5 200 000 kr., ' bemyndiga regeringen att inrätta en professur i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

12.2. Yrkesteknisk högskoleutbildning Nytt anslag förslag 3 905 000

Jag har i det föregående förordat att viss försöksverksamhet med yr- kesteknisk högskoleutbildning skall inledas dels läsåret 1975/76 i enlig- het med U 68:s förslag, dels tidigast höstterminen 1976 i enlighet med NoTH:s av UKÄ tillstyrkta förslag.

U 68 beräknar de årliga lärarlöne- och driftkostnaderna samt' kostna- derna för lokal administration för försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning till ca 300 000 kr. per undervisningsgrupp om 30 stu- derande. Behovet av lokaler och utrustning inom försöksverksamheten förutsätts då kunna tillgodoses i huvudsak genom befintliga resurser. Kostnaderna för central administration och utvärdering av försöksverk- samheten skulle enligt U 68:s beräkningar det första försöksåret uppgå till ca 395 000 kr. '

UKÄ har i sina förslag till anslagsframställningar för budgetåret 1975/76 begärt dels 2770 000 kr. för lärarlönekostnader och 695 000 kr. för driftkostnader för försöksvis anordnad yrkesteknisk högskoleut- bildning, dels 335 000 kr. för central administration m.m. av ifrågava- rande försöksverksamhet. I enlighet med' vad jag anfört i det föregående har jag vid mina kostnadsberäkningar utgått från att behovet av lokaler och utrustning för utbildningen i huvudsak skall kunna tillgodoses utan särskilda kostnader för staten. I den mån kompletteringar behövs i dessa avseenden bör medel kunna anvisas från statens allmänna fastig- hetsfond och anslaget Inredning och utrustning av lokaler vid universi- teten m.m. Vidare beräknar jag 105000 kr. för planering m.m. "för yrkesteknisk högskoleutbildning i Skellefteå. '

Jag hemställer, att regeringen föreslår riksdagen

att till Yrkesteknisk högskoleutbildning för budgetåret 1975/76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 3 905 000 kr.

Prop. 1975: 9 583

12.3. Utveckling av studielämplighetsprov

1973/74 Utgift . 666 940 Reservation 950 040 1974/75 Anslag 312 000 1975/76 Förslag 661 000

I prop. 1975: 1 (bil. 10 s. 149) har regeringen föreslagit riksdagen att, . i avvaktan på ställningstagande till bl. a. förslag från SÖ, till utveckling av studielämplighetsprov för budgetåret 1975/76 beräkna ett reserva- tionsanslag av 1 000 kr.

I enlighet med vad jag förordat i det föregående skall fr. o. m. antag- ningen till grundläggande högskoleutbildning inför läsåret 1977/78 stu- dielämplighetsprov i vissa fall användas vid urval bland behöriga sö- kande. Ett studielämplighetsprov har som jag redovisat utarbetats av SÖ. Visst fortsatt utvecklingsarbete krävs dock innan provet kan tas i bruk. För sådant utvecklingsarbete bör budgetåret 1975/76 anvisas sammanlagt 661 000 kr. '

Jag hemställer, att regeringen föreslår riksdagen

att till Utveckling av studielämplighersprov för budgetåret 1975/ 76 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 661 000 kr.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- dragandcn har lagt fram.

Prop. 1975: 9 534

. . Bilaga ]

Befintliga utbildningsvägar som enligt U 68 skall föras till högsko- lan (jfr SOU 1973: 2 s. 706) '

Yrkesutbildningssektor Utbildning till

teknisk arkitekt bergsingenjör brandingenjör ' civilingenjör " drifttekniker . sjöingenjör agronom apotekare hortonom jägmästare laboratorieassistent landskapsarkitekt lantmästare livsmedelstekniker receptarie skogsmästare trädgårdstekniker administrativ och sjökapten ekonomisk ekonomiföreståndarc hälsovårdsinspektör internatföreståndare syo-konsulent ekonom-. jurist socionom (förvaltningslinje) företagsekonom marknadsförare högre kurs för personal inom hotell— och res- taurangbranschen samhällsadministration tjänsteman vid transportföretag socialac'iministration: a) ettårigl b') tvåårig1 personaladministration1 revision——bank—beskattning1 transportadministration1 utbildningsadministration1 högre grafisk utbildning systemman programmerare

Prop. 1975: 9

Yrkesutbildningssektor Utbildning till

vård

undervisning

kultur och in- formation

administrativt systemarbetel advokatsekreterare sekreterare:

a) 1 år

b) 1 1/2 eller 2 år1 arbetsterapeut hörselvårdsassistent logoped läkare medicinsk assistent sjukgymnast

585

sjuksköterska (grundutbildning och vidareut-

bildning) tandhygienist tandläkare veterinär ålderdomshemsföreståndare socialpedagog socionom (social linje) biträdande psykolog psykolog barnavårdslärare gymnastik- och idrottslärare hushållslärare vårdyrkeslärare sjukvårdslärare f ritidspedagog förskollärare ADB-lärare danspedagog mim-pedagog musiklärare musikpedagog musikinstruktör teckningslärare ämneslärare klasslärare slöjdlärare speciallärare textillärare lärare i industri och hantverk ungdomsledare idrotts- och fritidskonsulent1 bibliotekarie journalist högre reklamutbildning

regissör. producent, scenograf m. m. scenartist koreograf. mim -arti st

Prop. 1975: 9 586

Yrkesutbildningssektor Utbildning till

målare, skulptör m. m. konsthantverkare kyrkomusiker instrumentalmusiker sångare tonsättare dirigent präst m. m. övrig utbildning ej förtecknad utbildning vid de filosofiska fa— kulteterna

* Kombinationsutbildning _ försöksverksamhet.

Prop. 1975: 9 587

U 68:s förslag till allmänna utbildningslinjer (jfr SOU 1973: 2 s. 721)

1 Teknisk yrkesutbildning

arkitekturlinjen bergsvetenskapslinjen ekonomingenjörslinjen elektrotekniklinjen flygtekniklinjen geoteknologilinjen kemitekniklinjen lantmäterilinjen maskintekniklinjen teknisk fysik-linjen teknisk fysik- och elektrotekniklinjen väg- och vattenbyggnndslinjen farmaceutiska linjer receptarielinjen laboratorieassistentlinjen agronomlinjen lantmästarlinjen hortonomlinjen landskapsarkitektlinjen trädgårdsteknikerlinjen jägmästarlinjen skogsmästarlinjen brandingenjörslinjen driftteknikerlinjen sjöingenjörslinjcn yrkestekniska linjer teknisk variant av fysik-kemilinjen kemi-biologilinjen matematisk-systemvetenskapliga linjen

2 Administrativ och ekonomisk yrkesutbildning juristlinjen juridisk-samhäll svetenskapli ga linjen filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen ckonomlinjen samhällsplanerarlinjen förvaltningslinjen vissa ettåriga specialkurser i gymnasieskolan ekonomiföreståndarlinjen intematföreståndarlinjen hälsovårdsinspektörslinjen linjen för högre grafisk utbildning

Prop. 1975: 9

sjökaptenslinjen

linjen för revision, bank och beskattning socialadministrativa linjen utbildningsadministrativa linjen

personaladministrativa linjen transportadministrativa linjen

linjen för administrativt systemarbete

sekreterarlinjen

administrativ-ekonomisk variant av pedagogik-sociologilinjen samhällsvetenskaplig linje 1 samhällsvetenskaplig linje ?.

matematisk-samhällsvetenskapliga linjen matematisk-systemvetenskapliga linjen statistiklinjen

3 Vårdyrkesutbildning

arbetsterapeutlinjen hörselvårdsassistentlinj en logopedlin jen läkarlinjen medicinsk assistent-linjen psykologlinjen sjukgymnastlinjen sjuksköterskelinjen älderdomshemsföreståndarlinjen tandläkarlinjcn tandhygienistlinjen sociala linjen socialpedagoglinjen veterinärlinjen

4 Utbildning för undervisningsyrken

588

(De lärarutbildningar som berörs av lärarutbildningskommitténs för- slag har inte medtagits i förteckningen.) klasslärarlinjema förskollärarlinjen fritidspedagoglinjen speciallärarlinjen linjerna för lärare i yrkesinriktade ämnen musikpedagoglinjen danspedagoglinjen ämneslärarlinjerna, vilka utgörs av undervisningsvariant inom

fysik-kemilinjen kemi-biologilinjen psykologilinjen samhällsvetenskaplig linje 2 historisk-samhällsvctenskapliga linjen matematisk-samhällsvetenskapliga linjen språklinjen historielinjen svensklinjen

Prop. 1975: 9 589

5 Utbildning för kultur- och informationsyrken religionsvetenskaplig linje ungdomsledarlinjen journalistlinjen linjen för kommunikations- och reklamutbildning regissörslinjen scenartistlinjen koreograflinjen konsthantverkslinjen kyrkomusikerlinjen instrumentalmusikerlinjen sångarlinjen

kultur— och informationsvariant (bl. "a. med bibliotekarieinriktning) av fy sik- kemilinjen

kemi- biologilinjen psykologilinjen pedagogik-sociologilinjen samhällsvetenskaplig linje 2 historisk-samhällsvetenskapliga linjen ' matematisk-samhällsvetenskapliga linjen matematisk-systemvetenskapliga linjen' statistiklinjen språklinjen historielinjen svensklinjen Vissa konstnärsutbildningar föreslås inte bli organiserade på utbild- ningslinjer.

Prop. 1975: 9 590