Dir. 1989:8

Beslut vid regeringssammanträde 1989-02-23.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Göransson, anför.

Mitt förslag

Riksdagen uttalade vid riksmötet 1976/77 att det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar i princip borde avskaffas, men att det då saknades underlag för ett beslut om hur detta skulle genomföras (prop. 1976/77:59, UbU 20 s. 38, rskr. 246).

Två år senare konstaterades i proposition 1978/79:100 (bil. 12 s. 429) att det sannolikt var svårt att lösa frågan om hur den studerandefackliga verksamheten skulle kunna bedrivas på oförändrad ambitionsnivå utan att lösningen byggde på någon form av statlig reglering som i praktiken ändå innebar ett obligatorium. Föredragande statsrådet styrktes i denna uppfattning av att varken obligatoriekommittén (U 1973:03) eller obligatorieberedningen (dir.1977:119) funnit en användbar lösning av annan art. Vidare ansåg statsrådet att det var svårt att finna ekonomiskt utrymme för de nödvändiga statliga bidragen om sammantaget 20 milj. kr. till den studerandefackliga verksamheten och den studiesociala servicen vid ett avskaffande av obligatoriet. Utan bidrag skulle den studerandefackliga bevakningen allvarligt försvagas och den sociala servicen försämras. Under dessa förhållanden förordades ett fortsatt obligatorium. I enlighet med utbildningsutskottets förslag (UbU 1978/79:25) beslöt riksdagen att, med ändring av tidigare principbeslut, godta fortsatt obligatorium tills vidare (rskr. 244).

Vid riksmötet 1982/83 utvidgades obligatoriet till att gälla samtliga statliga högskoleenheter (prop. 1982/83:27, UbU 9, rskr. 62).

Samma år fastställdes riktlinjer för studerandehälsovården att gälla fr.o.m. budgetåret 1985/86 (prop. 1982/83:129, SfU 25, rskr. 386). Tyngdpunkten inom studerandehälsovården bör enligt dessa riktlinjer ligga på förebyggande, sociala och kurativa insatser inriktade på att främja de studerandes hälsa i den speciella miljö som högskolan utgör. Motionsidrotten är en viktig del av den förebyggande hälsovården. De studerandes behov av somatisk och psykiatrisk sjukvård bör huvudsakligen tillgodoses inom ramen för den offentliga hälso- och sjukvården. Statsbidrag lämnas till studentkårerna under förutsättning att de slutit avtal med resp. högskoleenhet om bl.a. hälsovårdens inriktning och omfattning.

Under senare tid har bl.a. denna ordning utsatts för en relativt omfattande kritik. Enligt kritikerna har erfarenheterna visat att det av flera skäl är mindre lämpligt att huvudmannaskapet för studerandehälsovården åvilar studentkårerna.

Det förutsattes i propositionen att såväl de studerande som landstingskommunerna och kommunerna även i fortsättningen skulle bidra till verksamheten. Innevarande budgetår anvisas 8 658 000 kr. till studerandehälsovården under anslaget E 7. Bidrag till vissa studiesociala ändamål.

Riksdagen har uttalat (1988/89: UbU 5, rskr. 41) att en ny utredning bör tillsättas för att utreda konsekvenserna av ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet m. m.

I utredningsarbetet bör klarläggas hur förhållandena kan ha ändrats sedan obligatorieberedningen lämnade sina förslag år 1978 och hur sådana förändringar påverkar de frågor som tidigare ansågs svåra att lösa. Utredaren bör visa hur de studerandes sociala behov, i vad avser bostäder, restaurangverksamhet, hälsovård, kurativa insatser, motionsidrott m.m., tillgodoses i dag och om det finns någon avsevärd skillnad jämfört med andra grupper i samhället.

De nuvarande ekonomiska förhållandena inklusive det ekonomiska stödet till de olika verksamheterna från stat, landsting och kommuner bör klarläggas. En fråga som också behöver belysas är innebörden av ett frivilligt medlemskap i vad avser kårernas och nationernas bostäder och samlingslokaler.

Det bör också klargöras vilka alternativ beträffande huvudmannaskap för de olika verksamheterna som kan finnas. Utredaren skall, när det gäller studerandehälsovården, analysera och lämna förslag till hur denna verksamhet lämpligen skulle kunna organiseras.

I de tidigare utredningarna anfördes att de studerandes tidsbegränsade vistelse vid högskolan minskar möjligheten att föra en långsiktig studerandefacklig politik om medlemskapet i studerandeorganisationerna görs frivilligt. Därför ansågs ett statligt stöd till den studerandefackliga verksamheten vara nödvändigt om inte ambitionsnivån skulle behöva sänkas betydligt. I utredningen bör beräknas hur stort behovet av sådant stöd kan vara i dag vid ett avskaffande av kårobligatoriet.

Vidare bör förslag lämnas om hur representativa studerandeföreträdare i högskoleorgan skulle kunna utses.

Enligt min mening är frågan om de studerandes inflytande över och insyn i högskoleenheternas beslutande organ av stor vikt. Det är viktigt att de studerandes intressen tillvaratas även om kårobligatoriet skulle avskaffas.

Först sedan alla delfrågor belysts bör det bli möjligt att bedöma i vad mån förhållandena ändrats på ett sådant sätt att ett avskaffande av kårobligatoriet är praktiskt och ekonomiskt möjligt.

I sitt arbete bör utredaren utgå från de material som framlagts av tidigare nämnda utredningar.

Under sitt arbete bör utredaren samråda med berörda organisationer och studerandesammanslutningar. Utredaren bör bedriva arbetet så att ett betänkande kan föreligga senast den 1 oktober 1990.

För utredaren bör gälla regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningens förslag och konsekvenser samt (dir. 1988:43) angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda kårobligatoriet m. m.

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)