Prop. 1976/77:59

om utbildning och forskning inom högskolan m.m.;beslutad den 10 februari 1977

Prop. 1976/ 77: 59 Regeringens proposition 1976/77: 59

om utbildning och forskning inom högskolan m. m.;

beslutad den 10 februari "1977

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd eller det ändamål som fram- går av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

PER AHLMARK JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslut-ning till riksdagens beslut är 1975 om reformering av hög- skoleutbildningen läggs i propositionen fram förslag i vissa delar som kräver riksdagens medverkan inför reformens genomförande den 1 juli 1977. Förslaget grundar sig främst på det arbete som utförts av den centrala (H 75) och de regionala organisationskommittéerna för hög- skolereformen.

Förslag till högskolelag läggs fram. I lagen behandlas högskolans upp- gifter och ges allmänna föreskrifter för verksamheten. Dessutom tar lagen upp huvuddragen i högskolans organisation.

Vidare tar propositionen upp indelningen i högskoleenheter på olika högskoleorter. Enligt förslagen skall det finnas en högskoleenhet på varje ort utom i Göteborg och Stockholm där flera enheter föreslås. Organisationen för utbildningarna på kulturområdet i stockholmsregio- nen skall övervägas ytterligare inför budgetåret 1978/79.

Vissa frågor om kommunal högskoleutbildning tas upp. Någon för- ändring i fråga om huvudmannaskap för den kommunala högskolan fö- reslås inte. Frågor om tjänsteorganisation och statsbidrag behandlas, lik- som andra organisatoriska frågor.

Med utgångspunkt i obligatoriekommitténs betänkande Kårobliga- torium? behandlas frågan om obligatoriskt medlemskap i studerande- sammanslutningar. Enligt förslagen i propositionen skall den nuvaran- de skyldigheten att vara medlem i och erlägga avgift till viss eller vissa studerandesammanslutningar bestå efter den 1 juli 1977. I anslutning härtill läggs förslag fram om bl.a. lag om obligatoriska studerande-

Prop. 1976/77: 59 2

sammanslutningar och om elektorsförsamlingar för val av representan- ter för studerande i högskoleorgan. Någon utvidgning av obligatoriet till utbildningar som i dag inte omfattas av obligatoriet skall emellertid inte ske. På sikt bör obligatoriet avskaffas.

I propositionen behandlas också sammansättning av vissa organ in- om högskolan. Frågan om representation för allmänintressen och verk- samheten, för de anställda och de studerande tas upp. De organ som behandlas är högskolestyrelse, regionstyrelse, linjenämnd, fakultets/ sektionskollegium och fakultets/sektionsnämnd samt styrelse för insti- tution eller annan arbetsenhet.

I ett särskilt avsnitt behandlas vissa studieorganisatoriska och tjänste- organisatoriska frågor. Vad gäller betyg anförs att frågan om vilken be- tygsskala som skall användas måste bedömas från fall till fall efter de särskilda förutsättningar som gäller för varje enskild utbildningslinje. [ propositionen anmäls att universitets- och högskoleämbetet resp. skol- överstyrelsen får i uppdrag att i samband med fastställande av utbild— ningsplaner ange vilket betygssystem som skall användas för varje all— män utbildningslinje.

I propositionen behandlas också några särskilda utbildningsområden. Mot bakgrund av jour-nalistutbildningsutredningens betänkande Å jour läggs förslag fram om ändringar i journalistutbildningen. Med utgångs— punkt i förslag från 1976 års vårdutbildningsberedning (VÅRD -76) re- dovisas ställningstaganden till vissa kortare vårdutbildningsgångar. Vi- dare tas vissa frågor om utbildningen på kulturområdet upp. Förslag läggs också fram om en ändrad juristutbildning och om särskild studie- gång till läkare för sjuksköterskor.

Slutligen läggs i propositionen fram förslag om anslag för högskolan för budgetåret 1977/78. I anslutning härtill behandlas också frågor om anslagssystem m.m., bl. a. med aVSeende på fritt tillträde till vissa delar av högskoleutbildningen.

Prop. 1976/77: 59 . 3

Lagförslag

1. Förslag till Högskolelag

Härigenom föreskrives följande.

Uppgifter för högskolan 1 & Inom högskolan skall bedrivas utbildning, forskning och utveck- lingsarbete.

2 & Utbildningen inom högskolan skall bygga på vetenskaplig grund.

Utbildningen skall anordnas så att de studerande förvärvar kunska- per och färdigheter samt utvecklar sin förmåga att kritiskt bedöma företeelser av skilda slag. Utbildningen skall främja att de studerande förbereder sig för skilda yrken eller vidareutvecklar sig inom yrken som de redan utövar. Inom utbildningen skall kunskaper och färdigheter som har vunnits inom arbets- och samhällslivet i övrigt tas tillvara.

All utbildning Skall främja de studerandes personliga utveckling. Som _ett. allmänt mål för utbildningen gäller att den skall främja för- ståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.

3 & Forskningen inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kunskaper och till att finna vetenskaplig grund för utbildning och an- nan verksamhet.

4 & Utvecklingsarbetet inom högskolan skall syfta till att främja ut- vecklingen inom sådana områden, av konstnärlig eller annan karaktär, som berörs av utbildningen och forskningen.

5 5 Verksamheten inom högskolan skall anordnas så att samband mel- lan utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet tryggas.

6 5 Till verksamheten inom högskolan skall höra att sprida kännedom om forskning och utvecklingsarbete. Kännedom skall också spridas om vilka erfarenheter och kunskaper som har vunnits och om hur dessa er- farenheter och kunskaper skall kunna tillämpas.

Allmänna föreskrifter om verksamheten inom högskolan 7 & Utbildningen inom högskolan skall planeras med hänsyn till sam- hällets behov av utbildade och individernas behov och önskemål. Sam- ma hänsyn skall tagas när resurserna för utbildning fördelas inom hög- skolan.

När utbildningen planeras skall åtgärder vidtagas som främjar att ut- bildningen kan ingå i en växling mellan studier och yrkesverksamhet (återkommande utbildning).

8 & Utbildningen inom högskolan skall omfatta grundläggande hög- skoleutbildning och forskarutbildning.

Inom högskolan kan även meddelas annan utbildning än grundläg-

Prop. 1976/77: 59 4

gande högskoleutbildning och forskarutbildning. Föreskrifter om sådan annan utbildning meddelas av regeringen eller myndighet som rege- ringen utser.

9 5 Grundläggande högskoleutbildning skall bygga på att de studeran- de har gått igenom en linje i gymnasieskolan som omfattar minst två läsår eller att de har motsvarande utbildning eller erfarenhet. Regering- en eller myndighet som regeringen utser kan för viss grundläggande högskoleutbildning föreskriva annat.

Forskarutbildning skall bygga på att de studerande har gått igenom grundläggande högskoleutbildning eller att de har annan därmed jäm- förlig utbildning eller erfarenhet.

10 5 Den som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor har rätt att bli antagen som studerande till utbildning inom högskolan, om ej annat följer av beslut eller föreskrift som avses i 11, 12 eller 13 5.

11 & Riksdagen kan bestämma hur många studerande som högst får antagas till viss utbildning inom högskolan.

I fråga om annan utbildning än den som omfattas av riksdagens be- slut enligt första stycket kan antalet studerande begränsas, om tillgäng- liga resurser ej räcker. Föreskrifter om sådan begränsning meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser. Riksdagen kan dock för viss utbildning besluta att sådan begränsning ej får ske eller att be- gränsning får ske endast om vissa villkor är uppfyllda.

12 & Utlänning som ej är bosatt i landet eller som har bosatt sig här i huvudsakligt syfte att få utbildning får antagas som studerande till ut- bildning inom högskolan enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

13 5 Finns ej plats för alla sökande i fall som avses i 11 eller 125 bestämmes företrädet mellan sökandena enligt föreskrifter som medde— las av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

14 5 Som allmänna principer för forskningen inom högskolan skall gälla att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forsk- ningsmetoder får fritt utvecklas samt att forskningsresultat får fritt publiceras.

15 & Huvudmän för högskolan är staten samt, efter medgivande av regeringen eller myndighet som regeringen utser, kommun och lands- tingskommun. Sådant medgivande får avse endast grundläggande hög- skoleutbildning.

Högskolans organisation

16 5 Verksamheten inom högskolan skall ledas av lokala styrelser, rektorsämbeten, linjenämnder, fakultetsnämnder, sektionsnämnder samt styrelser för institutioner och andra arbetsenheter.

Vid högskoleenheten inom jordbruksdepartementets verksamhets-

Prop. 1976/77: 59 5

område får i stället för fakultetsnämnder och sektionsnämnder, finnas andra organ enligt vad som föreskrives i 25 &.

17 5 Vid statlig enhet inom högskolan (högskoleenhet) skall finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över hög- skoleenhetens alla angelägenheter och svara för att enhetens uppgifter fullgöres. Rektorsämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det när- maste inseendet över allt som rör högskoleenheten.

185. I styrelsen för högskoleenhet skall ingå

1. företrädare för allmänna intressen och

2. företrädare för verksamheten inom styrelsens verksamhetsområde. Företrädare för de anställda och de studerande inom styrelsens verk- samhetsområde har rätt att ingå i styrelsen.

Företrädarna för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredje- del av antalet ledamöter.

Tredje stycket gäller ej styrelsen för högskoleenheten inom jord- bruksdepartementets verksamhetsområde. Föreskrifter om den närma- re sammansättningen av denna styrelse meddelas av regeringen.

19 tj Skolstyrelsen skall vara lokal styrelse för kommuns grundläg- gande högskoleutbildning.

Skolstyrelsen skall ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgöres, i den mån detta ej tillkommer annan enligt denna lag, enligt föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser eller en- ligt beslut som avses i 49 & kommunallagen(1977: 000)1.

Kommun kan besluta att annan kommunal nämnd i skolstyrelsens ställe skall vara lokal styrelse.

20 & Utbildningsnämnden skall vara lokal styrelse för landstings- kommuns grundläggande högskoleutbildning.

Utbildningsnämnden skall ha inseende över alla angelägenheter som avser utbildningen och svara för att utbildningsuppgifterna fullgöres, i den mån detta ej tillkommer annan enligt denna lag, enligt föreskrift som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser eller enligt beslut som avses i 49 % kommunallagen(1977: 000)1.

Landstingskommun kan besluta att annan landstingsko-mmunal nämnd i utbildningsnämndens ställe skall vara lokal styrelse för lands- tingskommuns grundläggande högskoleutbildning eller del därav.

21 5 För den grundläggande högskoleutbildningen skall finnas linje- nämnder, om ej annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar.

Linjenämnds verksamhetsområde skall avse grundläggande högsko- leutbildning vid en högskoleenhet eller en kommunal eller landstings- kommunal läroanstalt. Om det är lämpligt kan linjenämnds verksam- hetsområde omfatta grundläggande högskoleutbildning vid mer än en högskoleenhet.

Linjenämnd skall inom sitt verksamhetsområde planera utbildningen och handlägga övriga frågor om vad utbildningen skall innehålla och om hur utbildningen skall organiseras.

1 I dess lydelse enligt prop. 1975/76: 187.

Prop. 1976/77 : 59 6

22 5 l linjenämnd skall ingå företrädare för verksamheten inom nämndens verksamhetsområde. I linjenämnd skall också ingå företräda- re för yrkeslivet, om ej särskilda skäl föranleder annat. Företrädare för de anställda och de studerande inom nämndens verksamhetsom- råde har rätt att ingå i nämnden.

Avser linjenämnds verksamhetsområde grundläggande högskoleut- bildning som anordnas av kommun eller landstingskommun, får styrel- sen för denna utbildning utse en ledamot i linjenämnden utöver de ledamöter som avses i första stycket.

23 5 För forskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall finnas fakultets- nämnder och sektionsnämnder.

Fakultetsnämnds verksamhet skall avse ett särskilt vetenskapsområde (fakultet) i en högskoleregion. Sektionsnämnds verksamhet skall avse en del av en fakultet (sektion) i en högskoleregion.

Fakultetsnämnd och sektionsnämnd skall inom sitt verksamhets- område

]. planera forskarutbildningen,

2. handlägga övriga frågor om vad forskarutbildningen skall inne- hålla och om hur forskarutbildningen skall organiseras samt

3. handlägga vissa frågor om planering av forskningen.

24 5 I fakultetsnämnd och sektionsnämnd skall ingå företrädare för verksamheten inom nämndens verksamhetsområde. Företrädare för de anställda och de studerande inom fakultetsnämnds och sektions- nämnds verksamhetsområde har rätt att ingå i nämnden. I fakultets- nämnd och sektionsnämnd kan ingå företrädare för sådant forsk- nings- och utvecklingsarbete utanför högskolan som har anknytning till nämndens verksamhetsområde.

25 5 För forskningen och forskarutbildningen vid högskoleenheten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde får finnas andra or- gan än fakultetsnämnder och sektionsnämnder. Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen ut- ser.

26 5 Vid högskoleenhet skall utbildningen, forskningen och utveck- lingsarbetet bedrivas inom institutioner eller andra arbetsenheter. Institution eller arbetsenhet skall ledas av en styrelse, om ej annat följer av föreskrifter som regeringen meddelar. Företrädare för de anställda och de studerande inom institution eller arbetsenhet har rätt att ingå i styrelsen för institutionen respektive ar- betsenheten.

Centrala och regionala myndigheter

27 5 För högskolan skall finnas centrala förvaltningsmyndigheter en- ligt föreskrifter som regeringen meddelar.

28 & Landet skall vara indelat i sex högskoleregioner.

29 & För högskoleregion skall finnas en regionstyrelse.

Prop. 1976/77: 59 7

30 & Regionstyrelse skall för högskoleregionen planera och samordna den grundläggande högskoleutbildningen inom utbildningsdepartemen- tets verksamhetsområde.

315. I regionstyrelse skall ingå

1. företrädare för allmänna intressen och

2. företrädare för verksamheten inom högskolan i regionen. Företrädare för de anställda och de studerande inom högskolan i re- gionen har rätt att ingå i regionstyrelsen.

Företrädarna för allmänna intressen skall utgöra omkring två tredje- delar av antalet ledamöter.

Särskilda föreskrifter

32 & De ledamöter i styrelsen för högskoleenhet som skall vara före- trädare för allmänna intressen skall väljas av den eller de kommuner och landstingskommuner till vilken eller vilka högskoleenheten är för- lagd. Hur många av dessa ledamöter som skall väljas av varje kommun eller landstingskommun bestämmes av regionstyrelsen. I ärendet skall regionstyrelsen samråda med den eller de kommuner och landstings- kommuner som beröres.

Kommun kan i samråd med landstingskommunen besluta att lands- tingskommunen skall fullgöra kommunens skyldighet enligt första styc- ket.

Val av ledamöter skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda föreskrif- ter.

I fråga om styrelsen för högskoleenheten inom jordbruksdeparte- mentets vcrksamhetsområde gäller föreskrifter som regeringen med- delar i stället för första-tredje styckena i denna paragraf.

33 & Sådan ledamot i lokalt organ enligt denna lag som skall före— träda de studerande eller de anställda utses och entledigas enligt före- skrifter i lag eller i annan författning. Detsamma gäller i fråga om 10- kalt organ som inrättats enligt föreskrift av regeringen.

I sådan annan författning som avses i första stycket får överlämnas åt enskild individ och sammanslutning att utse ledamot.

34 5 Till grundläggande högskoleutbildning som anordnas av kom- mun eller landstingskommun antages söka-nde utan avseende på kyrko- bokföringsort.

Har kommun tagit emot studerande som ej är kyrkobokförd inom kommunen, har kommunen rätt till ersättning för utbildningen. Ersätt- ningen skall utges av den kommun där den studerande är kyrkobokförd. Ersättningen skall utgå med det belopp som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen utser, om kommunerna ej kommer överens om annat.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning på grundläggande hög- skoleutbildning som anordnas av landstingskommun.

Prop. 1976/77: 59 8

35 & Regeringen får överlämna till organ som Landstingsförbundet utser att antaga studerande i grundläggande högskoleutbildning som anordnas av kommun eller landstingskommun.

36 & Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om organisa- tionen av kommuns och landstingskommuns högskoleutbildning samt om kommuns och landstingskommuns befattning i övrigt med sådan utbildning.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela före- skrifter som avses i första stycket.

37 5 Inom högskolan får anordnas försöksverksamhet. Föreskrifter om försöksverksamhet meddelas av regeringen eller myndighet som re- geringen utser. I sådan föreskrift får göras undantag från föreskrift i denna lag.

38 & Regeringen eller myndighet som regeringen utser meddelar ytterligare föreskrifter i ämne som behandlas i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 då lagen (1975 : 165) om rätt för sammanslutningar av studerande eller anställda att utse ledamöter i styrelse eller annat organ vid läroanstalt för högre utbildning skall upphöra att gälla. Regeringen får föreskriva undantag från föreskrift i högskolelagen för viss verksamhet inom högskolan för tiden till och med utgången av juni 1978.

2. Förslag till Lag om obligatoriska studerandesammanslutningar

Härigenom föreskrives följande.

1 & Studerande vid högskoleenhet skall vara medlem i studentkår eller elevkår som finns vid enheten.

Skyldigheten skall avse medlemskap i sådan kår ]. som omedelbart före den 1 juli 1977 fanns vid läroanstalt som helt eller delvis har gått upp i högskoleenheten och

2. som de studerande vid den tidigare läroanstalten omedelbart före den 1 juli 1977 var skyldiga att tillhöra enligt någon av följande för- fattningar, nämligen universitetsförordningen (1964: 461), förord-ningen (1964: 538) om socialhögskolorna, förordningen (1965: 494) med stad- ga för jordbrukets högskolor, förordningen (1967: 236) om journalisthög- skolorna, förordningen (1967: 273) om gymnastik- och idrottshögsko- lorna, förordningen (1968: 318) om lärarhögskolorna, förordningen (1.972: 308.) om bibl-iotekshögskolan och provisoriska stadgan den 27 maj 1971 för musikhögskolorna.

2 5 Finns vid högskoleenhet mer än en studentkår eller elevkår, som avses i 1 &, skall den studerande tillhöra den eller de av dessa som han närmast hade varit skyldig att tillhöra enligt de föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 juli 1977.

Prop. 1976/77: 59 9

3 & Studerande vid högskoleenhet skall även vara medlem i nation eller studentförening för fakultet som finns vid enheten.

Skyldigheten skall avse medlemskap i sådan nation eller studentför- ening för fakultet

]. som omedelbart före den 1 juli 1977 fanns vid läroanstalt som helt eller delvis har gått upp i högskoleenheten och

2. som de studerande vid den tidigare läroanstalten omedelbart före den 1 juli 1977 var skyldiga att tillhöra enligt bestämmelser medde- lade med stöd av 88 & universitetsförordningen (1964:461).

4 5 Den studerande skall tillhöra den nation eller den eller de stu- dentföreningar för fakultet som han närmast hade varit skyldig att till- höra enligt dc föreskrifter som gällde omedelbart före den 1 juli 1977.

5 & Regeringen får föreskriva att de studerande vid viss utbildning ej skall vara skyldiga att vara medlemmar i studentkår, elevkår, nation eller studentförening för fakultet. Regeringen får överlåta på förvalt- ningsmyndighet att meddela sådan föreskrift.

Föreskrift som avses i första stycket skall ha till syfte att ej utvidga den skyldighet att tillhöra studerandesammanslutningar som gällde omedelbart före den 1 juli 1977.

6 & Studerande som ej är skyldig att vara medlem i studentkår, elev- kår, nation eller studentförening för fakultet har rätt att på begäran bli medlem i sådan sammanslutning vid högskoleenheten. Finns flera så- dana sammanslutningar vid enheten har han rätt att bli medlem i den eller de av dessa som när-mast får anses vara avsedd för grupp av stu- derande som han tillhör.

7 & Styrelsen för högskoleenheten skall pröva fråga om skyldighet eller rätt att tillhöra studentkår, elevkår, nation eller studentförening för fakultet vid enheten.

8 & Studentkår, elevkår, nation och studentförening för fakultet skall ha till ändamål att främja medlemmarnas studier och vad därmed äger sammanhang.

9 5 För studentkår, elevkår, nation och studentförening för fakultet skall finnas stadgar.

I stadgarna skall finnas bestämmelser om rätt för studerande att vinna inträde, om styrelse, kuratorer eller andra funktionärer, som skall handha sammanslutningens angelägenheter, och om de avgifter som medlemmarna skall erlägga. Dessutom skall finnas de övriga be- stämmelser som kan behövas.

Stadgarna skall antagas av sammanslutningen. De bestämmelser som behandlar medlems inträde och utträde samt avgifter är giltiga endast om de har godkänts av styrelsen för högskoleenheten.

10 5 Två eller flera sammanslutningar som avses i 8 5 får besluta att de skall slås ihop till en sammanslutning.

11 % Underlåter studerande at-t söka inträde i studentkår, elevkår, na— tion eller studentförening för fakultet som han är skyldig att tillhöra,

Prop. 1976/77: 59 10

får styrelsen för högskoleenheten förordna att den studerande skall av- stängas från prov till dess rättelse har skett. Detsamma gäller om han ej betalar sådan avgift till sammanslutningen som har fastställts enligt gällande föreskrifter i stadgar-na för sammanslutningen.

12 & Talan mot beslut av styrelsen för högskoleenhet enligt denna lag föres genom besvär hos universitets- och högskoleämbetet eller, så- vitt avser Sveriges lantbruksuniversitet, hos regeringen.

Talan mot beslut av universitets- och högskoleämbetet enligt denna lag föres genom besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

3. Förslag till

Lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet

Härigenom föreskrives följande.

1 % Vid varje högskoleenhet skall finnas en elektorsförsamling.

2 & Elektorsförsamlingen skall pröva om företrädare för de stude- rande vid högskoleenheten skall ingå som ledamöter i sådant organ vid enheten i vilket företrädare för de studerande har rätt att ingå. Finner elektorsförsamlingen att företrädare för de studerande skall ingå i visst sådant organ, skall församlingen utse dessa företrädare.

Regeringen eller myndighet som regeringen utser kan föreskriva att första stycket ej skall gälla för visst organ.

3 5 I elektorsförsamlingen skall ingå det antal elektorer som styrelsen för högskoleenheten bestämmer. Antalet får dock ej överstiga 100.

4 5 Vid högskoleenhet där det finns sådan "studentkår eller elevkår som avses i lagen (1977: 000) om obligatoriska studerandesammanslut- ningar skall elektorer utses genom val.

5 & För val som avses i 4 5 skall det vid högskoleenheten finnas en valkrets för varje sådan studentkår eller elevkår vid enheten som avses i lagen (1977: 000) om obligatoriska studerandesammanslutningar.

Finns vid högskoleenheten studerande som ej är skyldiga att tillhöra studentkår eller elevkår, skall det även finnas en särskild valkrets för dessa studerande.

6 5 Styrelsen för högskoleenhet som avses i 4 & fördelar antalet elek- torer mellan valkretsarna, med hänsyn till antalet studerande inom kret- sarna.

Till varje valkrets skall dock alltid föras minst två elektorer.

Prop. 1976/77: 59 11

7 5 Inom valkrets som avses i 6 © första stycket skall elektorerna ut- ses av sådant organ inom kåren som utsetts direkt eller indirekt genom allmänt val av medlemmarna i kåren. Finns ej sådant organ skall elek- torerna väljas i allmänt val av medlemmar.

8 & Inom valkrets som avses i 5 & andra stycket skall valkretsarnas elektorer utses genom val. Närmare föreskrifter om sådant val med- delas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

Valbar till elektor inom valkrets som avses i 5 5 andra stycket är den som anmäles till styrelsen för högskoleenheten inom den tid som styrelsen bestämmer.

9 5 Vid högskoleenhet där det ej finns sådan studentkår eller elev- kår som avses i lagen (1977: 000) om obligatoriska studerandesamman- slutningar skall elektorer utses genom val. Därvid äger 8 & motsvarande tillämpning.

10 5 Om ej särskilda skäl föranleder annat, skall elektorer utses för ett år i sänder, Mandatperioden skall räknas från den dag som före- skrives av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

11 & Besked om vilka personer som har utsetts till elektorer enligt 7 5 för viss mandatperiod skall lämnas till styrelsen för högskoleenheten senast den dag som styrelsen bestämmer. Lämnas ej sådant besked inom rätt tid har den kår som beröres förlorat rätten att utse elektorer för mandatperioden.

12 & Talan mot beslut av styrelsen för högskoleenhet enligt denna lag föres genom besvär hos universitets- och högskoleämbetet eller, såvitt avser Sveriges lantbruksuniversitet, hos regeringen.

Talan mot beslut av universitets- och högskoleämbetet enligt denna lag föres genom besvär hos regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. För den mandatperiod som börjar den 1 juli 1977 kan regeringen eller myndighet som regeringen utser föreskriva att företrädare för de studerande i organ vid högskoleenhet skall utses på annat sätt än som följer av denna lag.

4. Förslag till

Lag om ändring i universitetsförordningen (1964:461)

Härigenom föreskrives att 86, 88 och 89 55 universitetsförordningen (1964: 461)1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

1 Förordningen omtryckt 1975: 336. Senaste lydelse av 88 5 1976: 706 förordningens rubrik 1975: 336.

Prop. 1976/77: 59 12

5. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1964:538) om socialhögskolorna

Härigenom föreskrives att 28 och 29 55 förordningen (1964: 538) o-m socialhögskolorna1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

1Förordningen omtryckt 1971: 343. Senaste lydelse av förordningens ru- brik 1975: 1220.

6. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1965:494) med stadga för jord- brukets högskolor

Härigenom föreskrives att 101—103 åå förordningen (1965: 494) med stadga för jordbrukets högskolor1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

äFörordningen omtryckt 1971: 423. Senaste lydelse av förordningens ru- brik 1976: 973.

7. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1967:236) om journalisthögsko- lorna

Härigenom föreskrives att 32 och 33 55 förordningen (1967 : 236) om journalisthögskolorna1 skall upphöra att gälla vid utgången av jun-i 1977.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1975: 1217.

8. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1967:273) om gymnastik- och idrottshögskolorna

Härigenom föreskrives att 30 och 31 55 förordningen (1967: 273) om gymnastik- och idrottshögskolorna1 skall upphöra att gälla vid ut- gången av juni 1977.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1975: 415.

9. Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1968:318) om lärarhögskolorna

Härigenom föreskrives att 56 och 57 55 förordningen (1968: 318) om lärarhögskolorna1 skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

1Förordningen omtryckt 1971: 463. Senaste lydelse av förordningens ru- brik 1975: 361.

Prop. 1976/77: 59 13

10. Förslag till Lag om ändring i förordningen (1972:308) om bibliotekshögskolan

Härigenom föreskrives att 22 och 23 && förordningen (1972: 308) om bibliotekshögskolanl skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1975: 50.

Prop. 1976/77: 59 14

Utdrag UTBILDNIN GSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-10

Närvarande: statsråden Ahlmark, ordförande, Bohman, Romanus, Tu- resson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troeds- son, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström.

Föredragande: statsrådet Wikström och, såvitt gäller punkterna 4.2.7 och 42.28, statsrådet Mogård.

Proposition om utbildning och forskning inom högskolan m. m.

1 Inledning

I anledning av prop. 1975: 9 fattade riksdagen vid 1975 års riks- möte beslut rörande reformering av högskoleutbildningen m.m.

Med stöd av regeringens beslut den 29 maj 1975 tillkallade dåva- rande chefen för utbildningsdepartementet den 10 juni 1975 sakkunni- ga1 att ingå som ledamöter i en central och sex regionala organisations- kommittéer för högskolereformen.

Centrala organisationskommittén för högskolereforrnen (H 75) över- lämnade i augusti 1976 förslag till högskolelag m. m. och i oktober 1976 förslag till föreskrifter om fakultets- och sektionsorgan samt förslag till föreskrifter rörande organisation för kommunal högskoleutbildning.

Forskarutbildningsutredningen2 (FUN) fick i januari 1976 i uppdrag att komma in med förslag till de bestämmelser rörande forskarutbild- ning som bör ingå i en förordning om högskoleutbildning att gälla fr.o.m. den 1 juli 1977. FUN har i september 1976 kommit in med sistnämnda förslag.

Över H 75:s och FUN:s förslag har efter remiss yttranden avgetts

1Ledamöter i centrala organisationskommittén för högskolereformen: nu- mera statssekreteraren Anders Arfwedson, utredningschefen Erik Berglund, filosofie kandidaten Peter Egardt, landstingsrådet Wilhelm Forsberg, lektorn Thorborg Gebart-Andersson, riksdagsledamoten Lars Gustafsson, direktören Folke Haldén, avdelningsdirektören Hans Jalling, direktören Sten-Sture Landström, utbildningschefen Lennart Larsson, riksdagsledamoten Thorsten Larsson, professorn Georg Lundgren, byrådirektören Inger Löfroth, univer- sitetskanslem Hans Löwbeer, sekreteraren Sven Nilsson, f. d. statssekretera- ren Lennart Sandgren (ordförande) och överdirektören Lars Sköld.

2 Riksdagsledamöterna Anna Eliasson, Arne Gadd (ordförande) och Anita Gradin, numera planeringschefen Kerstin Lindahl-Kiäsling, professorn David Magnusson, docenten Bengt Karlberg och professorn Rune Lagneborg.

Prop. 1976/77: 59 15

av statskontoret, riksrevisionsverket, universitets- och högskoleämbetet, styrelsen för fortbildning av journalister, skolöverstyrelsen, statens kul- turråd, arbetarskyddsstyrelsen, militärhögskolan, karolinska institutet, universiteten, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska hög- skola, högskolan i Luleå, gymnastik- och idrottshögskolorna, lärarhög- skolorna, socialhögskolorna, bibliotekshögskolan, journalisthögskolorna, forskningsbiblioteksrådet, länsskolnämnderna, förskoleseminarierna, slöjdlärarseminariet, seminarierna för huslig utbildning, konstfacksko- lan, sjöbefälsskolorna i Stockholm, Göteborg, Kalmar och Härnösand, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, musikhögskolor- na, statens scenskolor, statens musikdramatiska skola, statens dansskola, dramatiSka institutet, styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt, landstingskommunerna i Stockholms, Upp- sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar- bergs, Gävleborgs. Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norr- bottens län, Stockholms, Uppsala, Eskilstuna, Linköpings, Norrköpings, Jönköpings, Kalmar, Växjö, Lunds, Malmö, Halmstads, Göteborgs, Borås, Skövde, Karlstads, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Sandvikens, SundsvaIIS, Östersunds, Umeå och Luleå kommuner, Akademien för de fria konsterna, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveri- ges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Centralorgani- sationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivare- föreningen, organisationskommittén för högre musikutbildning, forsk- ningsrådsutredningen, utredningen om skolan, staten och kommunerna, 1974 års lärarutbildningsutredning, forskarutbildningsutredningen, orga- nisationskommittéema för Stockholms, Uppsala, Linköpings, Lund/ Malmö, Göteborgs och Umeå högskoleregioner, Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning gemensamt, Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund, Konstindustriskolan i Gö- teborg, Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet i Stockholm, Sveri- ges förenade studentkårer, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund och Svenska Laboratorieassistentelevföreningen gemensamt, Teknologorga- nisationen REFTEC samt Valands konstskola.

Härutöver har skrivelser kommit in från bl. a. vissa studentkårer och elevsammanslutningar samt vissa institutioner vid universitet och hög- skolor m.fl., Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, Statstjänstemannaförbundet sektion 19, Länskommittén för högskole- frågor i Kristianstads län och Arkitektförbundet.

H 75 har vidare i december 1976 lämnat förslag om ordning för att avge förslag till rektor vid statlig högskoleenhet och om interimistiska organ för den nya högskolan samt om förordning om lärare vid stat- liga högskoleenheter m. m. Dessa skrivelser har inte remitterats.

Prop. 1976/77: 59 16

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973 tillkallade statsrådet Moberg den 29 mars 1973 sakkunniga1 för utredning rörande det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslumingar m.m. Utredningen (U 1973: 03) antog benämningen Obligatoriekommittén. Kommittén överlämnade i mars 1976 betänkandet (SOU 1976: 14) Kår- obligatorium?

Efter remiss av betänkandet har yttranden avgetts av justitiekanslern, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksskatteverket, universi- tetskanslersämbetet, nämnden för socionomutbildning, centrala studie- stödsnämnden, skolöverstyrelsen, statens kulturråd, bostadsstyrelsen, Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, Akademien för de fria kons- terna, direktionen för Handelshögskolan i Stockholm, styrelsen för gym- nastik- och idrottshögskolorna, samarbetsnämnden för journalisthög- skolorna, dramatiska institutet, styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Stockholms, Upp- sala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landstingskommuner- na i Stock-holms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Jämtlands län, Sol- na, Stockholms, Södertälje, Uppsala, Linköpings, Norrköpings, Växjö, Kalmar, Malmö, Göteborgs, Borås, Karlstads, Örebro, Västerås, Fa- luns, Gävle, Östersunds och Umeå kommuner, Svenska Kommunför- bundet, Landstingsförbundet, Sveriges riksidrottsförbund, Tjänstemän- nens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, Landsorga- nisationen i Sverige, organisationskommittén för högre musikutbildning, 1973 års expertgrupp för konstutbildning, forskarutbildningsutredning- en, centrala organisationskommittén för högskolereformen, Akademis- ka föreningen i Lund, Bibliotekshögskolans studentkår, Centerns ung- domsförbund, Elevförbundet, Elevkåren vid förskoleseminariet i Norr- köping, Elevkåren vid förskoleseminariet och lärarhögskolan i Jön- köping, Elevkårerna vid journalisthögskolorna i Göteborg och Stock- holm, Elevkåren vid lärarhögskolan i Linköping, Famaceutiska fakul- tetsföreni-ngen i Uppsala, Filosofiska fakulteternas studentförening, Folkpartiets ungdomsförbund, Gymnastik- och idrottshögskolans i Öre- bro studentkår, Göteborgs förenade studentkårer, Kuratorskollegiet i Lund, Kuratorskonventet i Uppsala, kårortsnämnderna i Umeå, Upp- sala, Växjö och Örebro, Lantbrukshögskolans studentkår, Lärarhögsko- lans i Mölndal elevkår, Lärarhögskolans i Stockholm elevkår, Medicin- ska föreningen i Umeå, Moderata ungdomsförbundet, Skogshögskolans studentkår, Socialhögskolomas studentkårers organisation, Stockholms studentkårers centralorganisation, Studentkåren i Växjö, studentkårerna

1Vid tidpunkt för avlämnande av betänkandet departementsrådet Håkan Berg (ordförande), riksdagsledamöterna Anna Eliasson och Sture Ericson, juris kandidaten Peter Honeth, docenten Martin Weibull och byrådirektören Per Öhlund.

Prop. 1976/77: 59 17

vid lärarhögskolorna i Kalmar, Kristianstad och Malmö, Studentkåren vid universitetet i Linköping, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Teknologorganisationen REFTEC, Umeå studentkår, Uppsala studentkår, Veterinärmedicinska föreningen samt Örebro studentkår.

Dessutom har yttranden inkommit från Chalmers studentkår, Fack- klubben vid Journalisthögskolan i Göteborg. Kalmar nation, Konstin- dustriskolans i Göteborg elevkår. Kristianstads nation, Kåren vid lärar- högskolan i Kalmar, Liberala studentförbundet, Linköpings förenade studentkårer, Linköpings Teknologers studentkår, Medicinsk-tekniska Assistentföreningen. Sveriges Arbetsterapeutelevers Förbund samt Tek- nologsammanslutningen vid Lunds tekniska högskola.

I det följande tas även upp vissa frågor som berör särskilda utbild- ningsområden inom högskolan.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 tillkal- lade statsrådet Moberg den 27 juni samma år en sakkunnig1 för över- syn av utbildningen vid journalisthögskolorna. Utredningen (U 1973: 08), som har antagit namnet joumalistutbildningsutredningen (Jubu), har avlämnat betänkandet (SOU 1975: 25) A jour.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket, nämnden för samhällsinformation, statens perso- nalutbildningsnämnd, universitetskanslersämbetet, — som har överläm- nat yttranden från universiteten, karolinska institutet, högskolan i Lu- leå och bibliotekshögskolan utrustningsnämnden för universitet och högskolor, samarbetsnämnden för lokal- och utrustningsprogramkom- mittéerna för universitet och högskolor, skolöverstyrelsen, arbetsmark- nadsstyrelsen, samarbetsnämnden för journalisthögkolorna, joumalist- högskoloma, styrelsen för fortbildning av journalister, dramatiska in- stitutet, 1972 års pressutredning, kulturrådet, Svenska kommunförbun- det, Landstingsförbundet, Sveriges Radio AB, Tjänstemännens Central- organisation, Landsorganisationen i Sverige, Tidningarnas utbildnings- nämnd, A-pressens samorganisation, Föreningen Svensk fackpress, Sven- ska fotografers förbund, Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations- och reklamutbildning gemensamt, Sveriges personal- tidningsförening, Stiftelsen pressinstitutet, Sveriges Public Relations förening, Publicistklubben, Pressfotografernas klubb, Psykotekniska in- stitutet, Elevförbundet, Sveriges förenade studentkårer och Handikapp- förbundens centralkommitté. Dessutom har yttranden inkommit från Teknologorganisationen REFTEC, Kooperativa förbundet, organisa- tionskommittén för Umeå högskoleregion, samarbetskommittén för Sundsvall/Härnösands högskola, kursledningen för den yrkesinriktade studiekursen i informationsteknik vid universitetet i Göteborg samt Sam- arbetskommittén för högskolefrågor i Västernorrlands län.

1 T. f. departementsrådet Hans-Erik Östlund. 2 Riksdagen 1976/77. ] saml. nr 59

Prop. 1976/77: 59 18

Huvuddelen av förslagen i propositionen om reformering av högsko— leutbildningen förutsatte för sitt förverkligande ett fortsatt planerings- och utredningsarbete. Vad gäller vårdyrkessektorn har detta skett dels inom den centrala och de regionala organisationskommittéerna, dels genom beredning inom en särskild grupp inom utbildningsdepartementet kallad VÅRD -76. Denna beredningsgrupp har med skrivelse den 25 oktober 1976 överlämnat förslag till utbildningsplaner m.m. för vissa vårdutbildningar i högskolan. Vissa frågor i anslutning till beredning- ens förslag redovisas i det följande.

Vidare behandlas vissa frågor om utbildningen på kulturområdet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 tillkallade statsrådet Carlsson den 5 april samma år 1973 års expertgrupp1 (U 1973: 05) för konstutbildning (K 73) med uppgift att utreda vissa frå- gor som rör utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design. Ex- pertgruppen har i april 1976 lagt fram sitt slutbetänkande (DsU 1976: 1) Den högre utbildningen inom bild- och formområdet (II).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret, riksrevisionsverket, universitets- och högskoleämbetet, centrala studie- stödsnämnden, skolöverstyrelsen, statens kulturråd, arbetsmarknadssty- relsen, konstfackskolan, Göteborgs kommun, Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan, Svenska kommunförbundet, Landstings- förbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Tjänstemän- nens centralorganisation, Centralorganisationen SACO/SR, folkhögsko- leutredningen, studiestödsutredningen, Föreningen Svensk form, För- eningen Svenska industridesigner, Föreningen Svenska tecknare, För- eningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare, Konstnärer- nas riksorganisation, Konstindustriskolan i Göteborg, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys), Pressfotografernas klubb, Svenska fotografernas förbund, Svenska inredningsarkitelcters riksförbund, Svenska sjukhus- och institutionsfotografernas förening och Textilinstitutet i Borås.

Härutöver har skrivelser kommit in från Arkitektförbundet, För- eningen Sveriges textil- och klädformgivare, Svenska journalistförbun- det och Textilfacket vid konstfackskolan.

Den 25 november 1968 gav dåvarande departementschefen general- direktören Lennart Holm i uppdrag att komma in med betänkande och förslag rörande konsthögskolans arkitekturskolas framtida ställning, sär- skilt i relation till nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan). Holm har i januari 1976 lagt fram betänkandet (Ds U 1976: 2) Konst- högskolans arkitekturskola. Uppgifter och framtida ställning.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksantikvarieämbetet och statens

1Kanslichefen Carl-Erik Virdebrant (ordförande), byråchefen Ann-Marie Furumark, professorn Rune Jansson och professorn Philip von Schantz.

Prop. 1976/77: 59 19

historiska museum, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen efter hörande av konstfackskolan, statens kulturråd, statens naturvårdsverk, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadeorskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, nordiska institutet för samhälls- planering, Akademien för de fria konsterna med konsthögskolan, Sven- ska kommunförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Svenska Ar- betsgivareföreningen, konstnärsutbildningssakkunniga, Föreningen Sve- riges Landsantikvarier, Hyresgästernas riksförbund, Konstnärliga och lit- terära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys), Stiftelsen Sveriges arki- tekturmuseum, Svenska inredningsarkitekters riksförbund och Sveriges arkitekters riksförbund.

Härutöver har skrivelser kommit in från Arkitektförbundet, elever- na vid Konsthögskolans arkitekturskola, Föreningen Sveriges praktise- rande arkitekter, samarbetsnämnden för de konstvetenskapliga institu— tionerna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå, Svenska arkitektföreningen, Sveriges museimannaförbund, ut- bildningsrådet för arkitektur vid universitetskanslersämbetet, Miljömi- nisteriet i Danmark och Kirke- og undervisningsdepartementet i Norge.

Behovet av en översyn av utbildningen vid statens scenskolor anmäl- des i förra årets budgetproposition (prop. 1975/ 76: 100 bil. 10 s. 152— 154, UbU 1975/76: 18, rskr 1975/76: 158). Genom regeringsbeslut den 26 februari 1976 fick statens kulturråd och dåvarande universitets- kanslersämbetet i uppdrag att gemensamt göra översynen, som främst skall gälla utbildningens inriktning och omfattning och dess pedagogiska och studieorganisatoriska uppläggning. Enligt direktiven skall översyns— arbetet och de förslag vartill det kan leda redovisas i omgångar. Den inledande fasen av arbetet skall bestå i en analys av de nuvarande un- dervisningsformerna och kostnaderna.

Kulturrådet och ämbetet har tillsatt en gemensam arbetsgrupp för översynsarbetet. I den delrapport från arbetsgruppen (UKÄ-rapport 1976: 5) Utbildningen vid statens scenskolor som överlämnades sam- tidigt med framställningen om anslag för det kommande budgetåret till scenskolorna behandlas organisation, undervisning och kostnader för utbildningen som den nu bedrivs vid skolorna.

F öredraganden

Riksdagen beslöt våren 1975 att högskoleutbildningen skulle refor- meras (prop. 1975: 9, UbU 1975 : 17, rskr 1975: 179). En central del av reformen är att underlätta för nya grupper att få tillgång till högskole- utbildning. En grund för att nå detta mål lades av 1972 års riksdag ge- nom beslut (prop. 1972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240) om god- kännande av vissa riktlinjer för en reformering av reglerna om behörig- het, urval m.m. för den högre utbildningen. Genom beslutet vid 1975 års riksdag fullföljs arbetet med att vidga behörigheten till högskoleut-

Prop. 1976/77: 59 20

bildning och att ändra formerna för urval till spärrad utbildning. Beslu- tet innebär vidare att högskoleutbildningen byggs ut på ett större antal orter än hittills. Högskolan ges en klarare avgränsning. Den skall om- fatta i huvudsak all utbildning över två- och treårig gymnasieskoleut- bildning. En enhetlig organisation av studierna inom hela högskolan i förening med en betydande förstärkning av rätten att lokalt besluta om utbudet av utbildning och undervisningens uppläggning öppnar nya möj- ligheter till samverkan mellan skilda utbildningar inom högskolan. Vi- dare breddas genom en förändrad institutionell organisation samspelet mellan högskolan och samhälls- och arbetslivet i övrigt. Utbildningen skall utformas så att den främjar återkommande utbildning. Den skall bygga på vetenskaplig grund, utveckla förmågan till kritiskt tänkande hos de studerande och gynna deras personlighetsutvcckling samt till- godose samhällets behov av människor med högskoleutbildning.

Den 1 juli i år skall den nya högskolan införas. Det sker efter en lång period av förberedelser. För ca tio år sedan förde bl. a. vissa myndig- heter fram tanken på en utredning kring den högre utbildningens pro- blem såsom de avtecknade sig vid den av 1965 års riksdag beslutade planeringsperiodens utgång. Sedermera tillsattes 1968 års utbildnings- utredning (U 68, U 1969: 47) som lade fram resultaten av sitt arbete i huvudbetänkandet (SOU 1973: 2) Högskolan. Efter remissbehandling lades utredningens förslag och de synpunkter som kommit fram remiss- vägen till grund för ytterligare överväganden i en parlamentariskt sam- mansatt grupp, U 68-beredningen. Dess arbete lades sedan till grund för regeringens proposition (1975: 9) om reformering av högskoleutbild- ningen m.m. Det var med utgångspunkt i detta samlade material som riksdagen vid 1975 års riksmöte fattade det beslut jag nyss har erinrat om.

Det är givet att några av förutsättningarna för reformarbetet har hun- nit att ändra sig under en så lång utredningsperiod. Bl. a. har tillström- ningen av studerande till universitetens fria fakulteter minskat. Ålders- sammansättningen hos studerandepopulationen har också förändrats kraftigt. Inslaget av äldre studerande, över 25 år, har blivit allt större. Innebörden härav är bl. a. att många studerande i dag har en annan bakgrund och andra erfarenheter när de påbörjar högskolestudier än vad tidigare var fallet. Insikten om att det är nödvändigt att planera ut- bildningens innehåll för att möta skiftande krav från den enskilde och från samhället har vuxit. I vissa avseenden har utvecklingen emeller- tid gått långsamt. Hit hör strävandena att bredda rekryteringen till hög- skolestudier från skilda grupper i samhället. Enligt min mening kvarstår alltjämt en social snedrekrytering till högskolestudier. Könsfördelning- en bland de högskolestuderande uppvisar endast små förändringar bort från ett alltför traditionsbundet mönster.

En hörnsten i högskolereforrnen är att geografiskt öka utbildningens

Prop. 1976/77: 59 21

tillgänglighet. Utbildningen skall byggas ut på andra orter än universi- tetsorterna. Med denna inriktning på reformarbetet främjas den sociala rekryteringen till högskolestudierna. Den beslutade utbyggnaden har också regionalpolitisk betydelse. Högskolereformen förbereds av bl. a. sex regionala organisationskommittéer. Deras arbete visar att det på ut- byggnadsorterna finns goda förutsättningar att med utgångspunkt i 10- kala resurser och lokala förutsättningar i övrigt utveckla och förnya högskoleutbildningen.

1975 års riksdagsbeslut innebär också att en försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning har inletts. F.n. ges sådan utbildning på nio orter. På ytterligare tre orter kommer försöksverksamhet att star- ta budgetåret 1977/ 78. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har i uppdrag att följa och utvärdera försöken.

När den nya högskolan införs om några månader markerar detta bör- jan på ett reformarbete i vid mening, utfört i det dagliga arbetet av dem som verkar inom högskolan. Det intensiva förberedelsearbete som har genomförts på alla nivåer under den gångna perioden får inte avstanna. Syftet med högskolereformen har också hela tiden varit att skapa den yttre ramen för ett fortlöpande inre omdaningsarbete. Riktlinjerna i stort för det kommande arbetet har lagts fast i det nyss nämnda riks- dagsbeslutet.

I överensstämmelse med vad föredraganden hade förordat uttalade riksdagen år 1975 också att grundläggande bestämmelser om högskolan bör stadfästas i lag. Regeringen uppdrog sedermera åt en central orga- nisationskommitté (U 1975: 04) för högskolereformen (H 75) och orga- nisationskommittén för de av riksdagen beslutade sex högskoleregioner- na att utarbeta förslag till en högskolelag och erforderliga förordningar, indelning i högskoleenheter, sammansättning av olika organ m. m. H 75 avlämnade sitt förslag till högskolelag m.m. den 26 augusti 1976. I en- lighet med vad som angavs i regeringsförklaringen lät jag remittera H 75:s slutliga förslag till berörda myndigheter och organisationer. De avvikelser från H 75:s förslag till lag m.m. och riksdagens tidigare be- slut som jag i det följande förordar grundar sig på såväl de riktlinjer för utformningen av högskolan som anges i regeringsförklaringen som de synpunkter vilka har framförts i remissvaren. Innan jag tar upp försla- get till högskolelag till behandling vill jag i korthet beröra några av de nyssnämnda förändringarna.

I regeringsförklaringen framhålls att ingen totalspärr får finnas för tillträde till högskoleutbildning. Detta innebär ingen motsättning till riksdagens beslut om planeringsramar för högskolan så länge dessa grun- das på en generös beräkning av resurser. I ett sådant läge kommer den som så önskar att beredas utbildning inom högskolan, i varje fall såvitt rör utbildningar som inte är begränsade på grund av otillräcklig till- gång till lokaler, laborativa resurser eller praktikplatser. Samtidigt vill

Prop. 1976/77: 59 22

jag emellertid konstatera att det underlag som i dag finns för att be- räkna tillströmningen till skilda högskoleutbildningar inte räcker för att göra en i alla lägen hållbar bedömning av vilka resurser som behövs för att tillgodose efterfrågan på utbildning inom olika delar av högsko- lan och dess skilda regioner. Jag kommer därför att i det följande för- orda en komplettering av riksdagens beslut om planeringsramar med en garanti för att bedömningen av resursbehovet för utbildning, som —- i likhet med nuvarande ordning -— bör ha fri tillströmning, skall kunna korrigeras under löpande budgetår om behov därav föreligger.

Jag vill stryka under att vad jag i detta avseende förordar ligger i linje med strävandena att vidga möjligheterna för nya grupper av stu- derande att få tillträde till högskoleutbildning. Jag utgår från att sådana studerande kan komma att vilja pröva sig fram med inledande studier i sådana enstaka kurser vilkas motsvarighet i dag utgör ospärrad utbild- ning. Därmed bör också den förordade garantin kunna möjliggöra en växling mellan arbetsliv och studier. Samtidigt vill jag betona att de kommande regionstyrelserna i detta sammanhang kan få en betydelse- full roll för planering av utbildningsutbudet inom regionerna och för- delning av resurser för detta på orter.

I regeringsförklaringen anges också att befogenhetsfördelningen mel- lan centrala, regionala och lokala organ bör ses över i syfte att åstad- komma en ökad decentralisering. Det har inte varit möjligt att under den tid som har stått till buds för beredning av föreliggande förslag också genomföra en analys av detta slag. Dessutom är det en fördel om en sådan analys kan grundas på någon tids tillämpning av den nu före- slagna arbetsfördelningen mellan högskolemyndigheterna. Enligt min mening är denna fråga av sådant slag att den bör beredas i direkt an- slutning till regeringskansliet. Universitetskanslersämbetet har i sitt för- slag till anslagsframställning för budgetåret 1977/78 redovisat sin pla- nering för utvärdering av högskolereformen. Det är uppenbart att en utvärdering av det breda slag som UHÄ avser att genomföra också kommer att beröra befogenhetsfördelningen mellan högskolans olika myndigheter. Det är därför angeläget att den nyss nämnda beredningen av denna fråga sker i nära samverkan med UHÄzs utvärderingsarbete.

I regeringsförklaringen framhålls att det fortsatta arbetet med att re- formera högskolan nu bör få sin tyngdpunkt förlagd till utvecklingen av utbildningens innehåll. Jag är övertygad om att när de yttre ramarna för verksamheten väl har lagts fast kommer utvecklingen av utbild- ningens innehåll att stå i centrum för det fortsatta arbetet. Jag har ti- digare nämnt att en sådan utveckling redan har börjat under arbetet med att förbereda reformen. I det följande kommer jag att redovisa exempel på detta och förorda att vissa förslag i frågan redan nu före- läggs riksdagen för beslut. En viktig förutsättning för det arbete jag här berör är att de lokala myndigheterna har stor frihet att disponera

Prop. 1976/77: 59 23

sina resurser för att pröva nya utbildningsalternativ. Jag kommer på några punkter att förorda en vidgning av denna frihet i förhållande till H 75:s förslag. Denna frihet bör naturligtvis förenas med tillgång till erforderliga resurser. Även här har jag sökt tillgodose framförda önske- mål om en uppbyggnad av basresurserna för utbildning och forskning.

Riksdagen utalade i samband med beslutet om högskolereformen att indelning i högskoleenheter på nuvarande högskoleorter efter en ytter- ligare beredning borde föreläggas riksdagen. Förslag härom har utar- betats av de regionala organisationskommittéerna. H 75 har i den tidi- gare nämnda skrivelsen tillstyrkt förslagen. Jag vill redan nu anmäla att jag senare kommer att förorda avvikelser från förslagen såvitt avser or- ganisationen för utbildningar inom kulturområdet i Stockholm och för den högre utbildningen vid sjöbefälsskolorna. Jag anser nämligen att ytterligare tid måste ges för att man skall finna former för hur dessa utbildningar med sina speciella förhållanden bäst skall organiseras inom högskolan. Detta arbete som självfallet bör bedrivas i nära kontakt med berörda skolor och regionstyrelser bör vara avslutat i sådan tid att riks- dagen vid 1977 / 78 års riksmöte kan föreläggas förslag om skolornas organisatoriska ställning inom högskolan. Jag vill betona att dessa ut- bildningar självfallet dock redan från den 1 juli 1977 skall anses utgöra högskoleutbildning och alltså ingå i den nya högskolan.

Genom riksdagens tidigare beslut och de åtgärder som jag förordar i detta sammanhang får högskolan således nya och kraftigt vidgade uppgifter samtidigt som den ges en förstärkt och klarare ställning i en för utbildningsväsendet övergripande politik. Högskolan bör härigenom bli bättre ägnad att möta behov och önskemål från de vitt skilda grup- per som nu bereds möjlighet att få del av dess utbildning. Den forsk- ningens frihet som hittills har varit ett av universitetens kännetecken kommer att prägla också den nya högskolan samtidigt som forskning- ens kontakter breddas med utbildningar av skilda slag och med sam- hällsintressen utanför högskolan. Det är min övertygelse att detta kom- mer att leda till en utbildning som är fastare förankrad på vetenskaplig grund och till ett fruktbärande utbyte av information och impulser mel- lan samhälle och forskning.

2 Refonnering av högskoleutbildningen 2.1 Högskolelag

2.1.1 Förslaget

Genom riksdagens beslut våren 1975 om reformering av högskole- utbildningen m.m. (prop. 1975: 9, UbU 1975: 17, rskr 1975: 179) kom- mer fr. o. m. den 1 juli 1977 nya principer att gälla för behörighet, urval och antagning till sådan utbildning, för studiernas organisation och för högskolans institutionella organisation.

Prop. 1976/77: 59 24

I prop. 1975: 9 uttalade föredraganden att den vidgade högskolans samhälleliga betydelse motiverar att de grundläggande bestämmelserna för högskolan stadfästs i en högskolelag. I lagen borde dessutom tas in bestämmelser om kommunal högskoleutbildning liksom även eventuella bestämmelser om obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslut- ningar, vilka bestämmelser under alla förhållanden måste regleras i lag.

I högskolelagen borde vidare enligt föredraganden ges grundläggan- de bestämmelser om den verksamhet som bedrivs inom högskolan och om målen för högskoleutbildningen samt huvuddragen i formerna för högskolans planering och ledning: de styrelser och nämnder m.m. som skall finnas lokalt och regionalt, dessas huvudsakliga uppgifter och principerna för deras sammansättning liksom även grundläggande reg- ler om riksrekrytering till kommunal högskoleutbildning och därmed sammanhängande regler om interkommunal ersättning.

Utbildningsutskottet (UbU 1975: 17) framhöll att förslag om högsko- lelag måste föreläggas riksdagen senast våren 1977 och att i lagen skulle regleras många för högskolan fundamentala frågor, vilka riksdagen vid behandling av lagförslaget skulle få tillfälle att diskutera och pröva.

Åt centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) har regeringen sedermera uppdragit att med utgångspunkt i riksdagens beslut utarbeta förslag till grundläggande bestämmelser för högsko- lan, bl.a. förslag till högskolelag. I skriften (DsU 1975: 19) Högsko- lelag och andra författningar presenterade H 75 i december 1975 ett ut- kast till högskolelag. Synpunkter på detta utkast inhämtades direkt av H 75 från ett stort antal myndigheter m.fl. På grundval av dessa syn- punkter reviderade H 75 utkastet till högskolelag och redovisade i skrivelse till regeringen den 26 augusti 1976 bl. a. förslag till sådan lag.

Förslaget jämte H 75:s kommentarer till detta bör som jag i det före- gående förordat fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

H 75:s reviderade lagförslag innehåller tre huvudrubriker: Allmänna föreskrifter, Högskolans ledning och organisation samt Särskilda före- skrifter. Under rubriken Allmänna föreskrifter finns regler om verksam- heten inom högskolan och om de allmänna målen för denna verksam- het. H 75 anger sålunda att förutom utbildning och forskning även utvecklingsarbete bör anges som en uppgift för högskolan. Med ut- gångspunkt i de i propositionen 1975:9 exemplifierade målen för hög- skoleutbildning har H 75 i 2 5 i lagförslaget närmare angivit högskolans uppgifter. H 75 har ansett det möjligt att låta de här formulerade må- len avse hela högskolans verksamhet, sålunda även forskningen och ut- vecklingsarbetet.

I lagförslaget slås fast bl. a. att all högskoleutbildning skall ha sam- band med forskning, att kännedom skall spridas om villkoren för ve- tenskapligt och konstnärligt arbete, om erfarenheter och kunskaper som vunnits genom sådant arbete samt om tillämpningar som dessa erfa-

Prop. 1976/77: 59 25

renheter och kunskaper kan få samt vidare att utbildningen skall bygga på vetenskaplig grund och på erfarenheter som vunnits i arbetslivet.

H 75 anger vidare syftet med utbildningen och forskningen samt de- finierar forskningens frihet inom högskolan som att forskningsproblem fritt får väljas och formuleras och forskningsmetoder fritt utvecklas samt att forskningsresultaten fritt får publiceras, om ej annat föreskrivs i lag.

Principen om återkommande utbildning och att denna utbildning på sikt bör bli ett med sammanhängande utbildning i princip likvär- digt alternativ slås fast. H 75 anger vidare närmare regler för rätten till utbildning samt för inskränkningar i denna rätt. Bl. a. anges regler om behörighet för och tillträde till utbildning samt möjlighet att föreskriva att högst ett visst antal studerade får antagas till viss utbildning. Vidare anges att högskoleutbildning får ha staten, kommun eller landstings- kommun som huvudman. Regeringen får därutöver föreskriva att före- skrifter om högskoleutbildning skall tillämpas även på utbildning som med statsbidrag anordnas av enskild huvudman.

Under rubriken Högskolans ledning och organisation ges inlednings- vis föreskrifter om central och regional ledning och organisation och därefter föreskrifter om lokal ledning och organisation med regler om lokala styrelser (högskolestyrelse för statlig högskoleutbildning och skolstyrelse respektive landstingskommunal utbildningsnämnd för kom- munal högskoleutbildning) och vissa andra organ (linjenämnd, fakultets- nämnd, sektionsnämnd och institutionsstyrelser m.m.) samt dessas upp- gifter.

Under rubriken Särskilda föreskrifter ges regler om sammansättning- en av nämnda organ, om riksrekrytering till kommunal högskoleut- bildning och om interkommunal ersättning. Vidare ges föreskrifter som ger regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om organisatio- nen av kommuns och landstingskommuns befattning med kommunal högskoleutbildning samt regler om överlåtande från regeringen på för- valtningsmyndighet att meddela föreskrifter för sådan utbildning.

Ledamöterna i H 75 Anders Arfwedson och Peter Egardt reserverar sig mot förslaget, såvitt avser 2 5. De anser att det är direkt olämpligt att i lag fastställa vilka mål som en principiellt fri och obunden univer- sitetsforskning skall främja. Paragrafen kan enligt reservanterna med fördel avvaras.

Mot bakgrund av dels de krav som framfördes av ett stort antal myn- digheter m.fl. då H 75 inhämtade synpunkter på sitt första utkast till högskolelag, dels den debatt som uppstått i anslutning till H 75:s för- slag har jag ansett det värdefullt att ge berörda myndigheter, kommit- téer och organisationer ännu en möjlighet att påverka bl. a. högskole- lagens utformning. Jag har därför låtit remittera H 75:s förslag m.m.

Prop. 1976/77: 59 26

2.1.2 Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Ett stort antal remissinstanser, bl.a. skolöverstyrelsen (SÖ), konsis- torierna vid universiteten i Lund och i Linköping, socialhögskolorna i Lund, Göteborg och Östersund, musikhögskolan i Stockholm, Grafiska institutet och Institutet för högre reklamutbildning, organisationskom- mittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NOTH), organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) och organisationskommittéerna för Uppsala, Linköpings och Lund/ Malmö högskoleregioner framhåller att synpunkter som framförts i den tidigare remissomgången i viss utsträckning beaktas av H 75 i det nu remitterade förslaget.

Statskontoret finner de framlagda förslagen till högskolelag och för- ordningar väl avvägda och helt i linje med intentionerna bakom 1975 års riksdagsbeslut, vars innehåll i väsentliga delar präglades av en strä- van att åstadkomma ökad decentralisering och vidgad lokal bestäm- manderätt inom högskolan.

Universitets- och högskoleämbetet ( UHÄ) erinrar om att huvuddra- gen i högskolereformenär fastlagda genom 1975 års riksdagsbeslut. De centrala myndigheter, som UHÄ helt eller delvis ersatt, har i huvudsak varit företrädda i H 75 och även i övrigt haft möjlighet att följa kom- mitténs arbete.

Landsorganisationen i Sverige (LO) erinrar om de synpunkter som organisationen framförde i sitt yttrande över 1968 års utbildningsutred- nings (U 68) betänkande ”Högskolan". LO anförde då bl. a. att högsko- lan måste liksom utbildningsväsendet i övrigt bli ett" instrument som bidrar till en jämnare fördelning av ekonomiska, sociala och kul- turella värden och en vidareutveckling av demokratin. Främst gäller det härvid enligt LO att göra högskolan till ett mera öppet system, som kan utnyttjas av växande grupper, i fråga om både utbildning och forsk- ning, samt att bättre förankra högskoleväsendet i det omgivande sam- hället. En starkare arbetslivsanknytning är därvid väsentlig. Denna grundsyn är vägledande för LO:s medverkan i arbetet med högskolere- formen. Förslaget till högskolelag innehåller i många stycken intentio- ner som överensstämmer med den uppfattning som LO redovisade i sitt yttrande över U 68:s huvudbetänkande.

Lärarhögskolan i Malmö anser det värdefullt, att man inledningsvis söker formulera högskolornas målsättning något utförligare än tidigare. Formuleringarna är också klart bättre i denna version än i utkastet från december 1975. Ytterligare översyn behövs dock. Högskolelagen och de olika högskoleförordningarna förefaller i mycket skrivna utifrån de nuvarande universitetens förutsättningar. Lärarhögskolan har inte nu ansett sig i detalj kunna ta ställning till vad som ur lärarhögskolomas

Prop. 1976/77: 59 27

synvinkel ”saknas” eller kan leda till svårigheter. Högskolan föreslår dock att UHÄ får i uppdrag att i nära samarbete med lärarutbildnings- utredningen utreda i vad mån lärarhögskoleförordningens viktigare be- stämmelser kan sägas på adekvat sätt ingå i de nya förslagen.

Helt negativt till lagförslaget i dess helhet är förskoleseminariet i Örebro, som anser att U 68 alltifrån första början varit oacceptabelt och därmed de riksdagsbeslut och förslag till lag, förordningar och öv— riga åtgärder som vidtagits för högskolereformens genomförande, och att apparaten med linjenämnder, högskolestyrelser och regionstyrelser bli så stor att det ifrågasätts om lärare och studerande som represen- tanter i dessa kommer att ha någon reell möjlighet att samtidigt med yrkesutövandet respektive studierna kunna vara med och påverka det som rör utbildningen. Vidare anser seminariet att innehållet i H 75:s förslag är så oklart och allmänt formulerat att det är synnerligen osä- kert hur förslaget kommer att tolkas efter det eventuella genomförandet.

H 75:s förslag till högskolelag 1 &

Flera remissinstanser, bl. a. musikhögskolan i Stockholm och OMUS, konstaterar med tillfredsställelse att termen utvecklingsarbete förts in i lagens 1 &. Konstindustriskolan och konstfackskolan förordar en kla- rare skrivning och att begreppet konstnärligt utvecklingsarbete tas in i lagtexten.

Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm erinrar om att i gymnastik- och idrottslärarutbildningen ingår omfattande praktiska moment i ämnesutbildningen. Det är således även för denna utbildning viktigt att inom områden där man inte bedriver forskning i konventio- nell mening utvecklingsarbete anges som en självständig uppgift. GIH konstaterar därför med tillfredsställelse att det i kommentaren till för- sta paragrafen framhålles att vad som sägs om utvecklingsarbete inte bara har syftning på det konstnärliga området.

För att betona forskningens betydelse som utgångspunkt för verk- samheten vid högskolan föreslår konsistoriet vid Chalmers tekniska högskola (CTH) att verksamhetsgrenama nämns i ordningen forskning, utvecklingsarbete och utbildning.

25

H 75:s förslag i 2 & lämnas utan erinran av flera remissinstanser. Målformuleringarna anses av ett stort antal remissinstanser alltför vaga och oprecisa.

Socialhögskolan i Göteborg är mycket tveksam om de mycket all- mänt hållna målsättningar som föreslås inleda högskolelagen överhu- vudtaget skall vara med. Formuleringar av typ ”främja demokrati och

Prop. 1976/77: 59 28

välfärd, kulturell välfärd, förståelse för andra länder” kan i vissa situa- tioner missbrukas och den risken bör undvikas. Därför ser socialhög- skolan helst att de allmänna målformuleringarna ej skrivs in i själva lagtexten. Lärarhögskolorna [ Falun och Gävle anför liknande syn- punkter.

Lärarhögskolan i Gävle finner sålunda det otillfredsställande att så vara formuleringar som ”social förändring” och ”personlig utveckling” används i lagtexten. Det är angeläget att texten är så utformad att den inte inbjuder till godtyckliga tolkningar.

Statens dansskola anser att i förslaget mycket av den kritik som framfördes över lagutkastet beaktats. Detta framgår enligt skolan tydligt av H 75:s kommentarer till lagförslaget. Speciellt glädjande är att ”kul- turell utveckling” och ”konstnärligt arbete” tillkommit i 2 &. Drama- tiska" institutet anser att en väsentlig förbättring i 2 9" skulle uppnås om ”åsikts- och yttrandefrihet” togs in i första stycket efter ordet ”främja”. Man skulle härigenom anser institutet, ge ett mera konkret underlag till formuleringarna om ”kritisk skolning” i 3 5 och om forskningens frihet i 4 5 samt undanröja möjligheter till misstolkning av uttrycket ”samhällets behov” i 5 5.

Med anledning av att formuleringen i 2 5 på sina håll uppfattats så, att varje enskild komponent i utbildning, forskning eller utvecklings- arbete direkt skall kunna relateras till de angivna målen, anser UHÅ det angeläget att det som H 75 anfört i kommentaren så långt möjligt kommer till uttryck också i själva författningstexten. UHÄ föreslår att stycket formuleras på följande sätt (ändringen kursiverad): "Verk- samheten inom högskolan skall främja demokrati och välfärd, kulturell utveckling och social förändring samt förståelse för andra länder och internationella förhållanden”.

Begreppet ”social förändring” kritiseras av många remissorgan. Bl. a. konsistoriet vid CTH anför i denna del att ”social förändring” kan ske till det bättre eller till det sämre. Uttrycket ”förändring” bör därför inte används. Med hänsyn till svårigheten att entydigt formulera mål för en verksamhet av ifrågavarande slag föreslår konsistoriet att paragrafens första stycke utgår. Liknande synpunkter anförs även av konsistoriet- na vid universiteten i Uppsala och Stockholm. Juridiska fakulteten och konsistoriet vid tmiversitetet i Uppsala anför också kritik mot begrep- pet ”social förändring” och framhåller att detta och även andra av H 75 föreslagna målformuleringar är omotiverade sedan regeringsformen numera kompletterats med vissa övergripande målsättningsstadganden avseende det allmännas verksamhet (1 kap. 2 & RF). Konsistoriet vid karolinska institutet anser att de i första stycket intagna formuleringar- na inte hör hemma i svensk lagstiftning och att stycket bör utgå.

Enlig konsistoriets vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) upp- fattning står målsättningsparagrafen fortfarande i strid med oawisliga

Prop. 1976/77: 59 29

krav på forskningens frihet. Den står även i uppenbar strid med 4 &. Det synes vara oklokt att bädda för framtida tolkningstvister genom oklar formulering av en lagtext. Konsistoriet instämmer därför i vad reservanterna i H 75 Arfwedson och Egardt anfört om målsättnings- paragrafen.

Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) ifrågasätter om det överhuvud- taget finns anledning att ta in portalparagrafer” av den karaktär som föreslås i l—5 åå. Helt uppenbart är enligt SFS att åtminstone 2 5 för- sta stycket helt bör utgå. SFS vill med kraft instämma i de synpunkter som framkommer i Arwcdsons och Egardts reservation. Även Central- organisationen SACO/SR, lärarhögskolan i Kristianstad, Akademien för de fria konsterna och NOTH instämmer i den av Arfwedson och Egardt avgivna reservationen.

Konsistorict vid universitetet i Linköping erinrar om att U 68 formu- lerade förslag till allmänna mål för den grundläggande högskoleutbild- ningen. Målen kan väsentligen härledas ur de mål som gäller för under- liggande skolformer, dvs. grundskolan och gymnasieskolan. H 75 har i kommentaren till 2 9" "ansett det möjligt att låta de i andra stycket for- mulerade målen avse hela högskolans verksamhet, sålunda även forsk- ningen och utvecklingsarbetet”. Även om man skall uppfatta de angivna målen som generella och avseende högskolans verksamhet i stort ter det sig enligt konsistoriets mening från principiell utgångspunkt utomor- dentligt tveksamt att på detta sätt införa allmängiliga mål även för forskningen och utvecklingsarbetet inom högskolan. Om mål för forsk- ningen över huvud taget skall formuleras på annat sätt än som i 4 & torde i vart fall ytterligare överväganden vara nödvändiga att tillgripa. Konstistoriet instämmer därför i Arfwedsons och Egardts reservation. Mot bakgrund av det nära sambandet mellan forskning och forskar- utbildning kan det också ifrågasättas, om de i det aktuella författnings- rummet angivna målen bör göras tillämpliga på annat än den grund- läggande högskoleutbildningen.

Enligt Svenska arhetsgivareföreningens (SAF) mening står 2 och 4 55 i viss motsättning till varandra och kan ge upphov till mindre önskvär- da tolkningar. Å ena sidan skall forskningen bidra till uppfyllandet av högskolans mål, å andra sidan slås forskningens frihet fast. SAF menar att det är synnerligen väsentligt att formuleringar i lagtexten inte skall kunna tas till intäkt för en styrning av forskningens mål och metoder.

Organisationskommittén för Lund/Malmö högskoleregion pekar ock- så på att i 2 & anges vissa övergripande mål inte blott för utbildningen utan även för forskningen och utvecklingsarbetet. En intensiv diskus- sion har förts kring denna paragraf, varvid ifrågasatts, huruvida det är rimligt att sätta upp mål för en forskning, som skall vara fri och obun- den. Mot bakgrund härav föreslår kommittén att 2 & jämte de anslutan-

de 3 och 4 55 utgår ur högskolelagen. I stället bör de i tillämpliga de-

Prop. 1976/77: 59 30

lar införas i förordningen om högskoleutbildning, vilken förordning omfattar all sådan utbildning, både den statliga och den kommunala högskoleutbildningen.

Konsistoriet vid universitetet i Lund ansluter sig till kommitténs upp- fattning i denna del. _

Vissa remissorgan ansluter sig till H 75:s förslag till utformning av 2 &.

Musikhögskolan i Stockholm har sålunda inga andra invändningar mot 2 & än att —— i konsekvens med sitt ändringsförslag rörande 1 5 —— även utvecklingsarbete nämns, i andra stycket, första meningen.

Styrelsen för bibliotekshögskolan noterar med tillfredsställelse att i 2 ?; införts även begreppet ”kulturell utveckling” och ansluter sig till de synpunkter, som framförs i kommentaren. Styrelsen understryker vik— ten av att sambandet mellan utbildning och forskning inte enbart blir honnörsbegrepp utan får en reell innebörd också för läroanstalter, vil- kas huvuduppgift är grundutbildning. Enligt styrelsens mening bör i 2 5 andra stycket också orden ”allmänt kulturellt” skjutas in efter or- det ”konstnärligt". Den kulturella verksamheten i sin helhet är i dag för omfattande och kulturutbudet för mångfasetterat för att rymmas inom begreppet ”konstnärligt”.

LO framhåller att 2 & beskriver målen för hela högskolans verksam- het, sålunda inte bara utbildningen utan även forskningen och utveck- lingsarbetet. LO hävdar att denna paragraf måste förbli oförändrad i en framtida högskolelag, bl. a. därför att all utbildning genom kontakt med forskning och utvecklingsarbete samt med de förnyelsesträvanden som finns i samhället bör vara en faktor i samhällets utveckling. Genom att kunskapsmassorna snabbt förändras är det enligt LO viktigt att en fortlöpande revidering av utbildningsinnehållet på alla nivåer sker. Där- för kan enligt LO:s förmenande forskningen och utvecklingsarbetet ej avgränsas från utbildningen.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att den inledande paragrafen som slår fast att social förändring ska vara ett huvudmål för högskolan är naturlig och nödvändig. Att utesluta formuleringen skulle enligt TCO kunna uppfattas som att högskolan kan stå vid sidan av samhällsutvecklingen och endast registrera och inte medvetet på- verka.

3 6

H 75 :s förslag i 3 6 kommenteras i några få yttranden. SFS förordar att formulering ”och erfarenheter som vunnits i arbetslivet” utgår och att paragrafen i stället endast tar upp att ”Utbildningen skall bygga på vetenskaplig grund”. Under begreppet ”vetenskaplig grund” ryms de erfarenheter från arbetslivet som har någon vetenskaplig relevans och således bör vara vägledande för den fortsatta utbildningen.

Prop. 1976/77: 59 31

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala anser att det inte i alla lägen är rimligt att utbildningen skall, förutom på vetenskaplig grund, även ”bygga på erfarenheter som vunnits i arbetslivet”. En lämpligare for- mulering på denna punkt vore, enligt konsistoriets mening, att man i utbildningen skall "tillvarataga objektiv kunskap som vunnits i arbets- livet”. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm förordar att sista me- ningen i andra stycket utgår eller ändras så att ”samt” ersätts av ”eller”. Teknologorganisationen Reftec vill stryka ”samt personlig utveckling” i 3 5 andra stycket.

4 5

Vissa synpunkter som berör H 75:s förslag till formulering av 4 5 har jag nyss redovisat under 2 5.

Musikhögskolan i Stackholm anför att 4 & anger mål och säkrar ett fritt och obundet val av objekt och metoder för forskning/utvecklings— arbete. På lämpligt sätt bör paragrafen därför ge uttryck för att ”upp— byggnad av kunskap” också kan ske genom sådant utvecklingsarbete, som inte traditionellt rubriceras som forskning och att grunden för ”utbildning och annan samhällelig verksamhet” inte enbart är av veten- skaplig art, fotad på forskning i vedertagen mening.

Konsistoriet vid universitetet i Uppsala anser att 4 5 i stort är till- fredsställande under förutsättning att dessa formuleringar inte förekom- mer samtidigt med en övergripande ändamålsparagraf där även forsk- ningen inkluderas.

Beträffande utformningen av 4 5 är forskningsrådsutredningen tvek- sam om garantier för ett fritt problemval inom forskningen vid högsko- lan kan lämnas men vill inte motsätta sig den föreslagna formuleringen. Det är i detta fall lättare att underförstå de restriktioner som finns och låta formuleringen gälla som en allmänt hållen sats.

Bl. a. socialhögskolan i Örebro föreslår att 4 & formuleras ”Forsk- ningen inom högskolan Skall vara fri och obunden". Syftet och inne- börden av andra stycket i 4 5 är oklar. Stycket ger enligt högskolan in- tryck av att de krav på exempelvis forskarens integritet som samman- hänger med formuleringen om forskningens frihet inte skulle gälla för uppdragsforskning. Däremot synes inte skäl finnas att motsätta sig en ordning som möjliggör för regeringen att då det gäller uppdragsforsk- ning meddela bestämmelser som garanterar just en sådan integritet.

55

Första stycket i 5 5 har kommenterats endast av några remissorgan. Lärarhögskolan i Uppsala och Reftec anser att båda leden ”samhällets behov av utbildade” och ”enskildas behov och önskemål” skall tillmä-

tas betydelse. Inget led får vara ensamt avgörande utan en avvägning mellan dem båda måste ske.

Prop. 1976/77: 59 32

Utkastets formulering i andra stycket att återkommande utbildning skall främjas stöds bl. a. av lärarhögskolan i Kristianstad och biblioteks- högskolan.

Konsistoriet vid CTH anser att 5 9" andra stycket genom ordet ”främ- ja” gjorts alltför rigoröst och forordar i stället ”beaktas”. En mjukare skrivning föreslås även av förskoleseminariet i Norrköping. SFS menar att verbet ”främja” i alltför hög grad prioriterar återkommande utbild- ning. Även om SFS ser positivt på att det skall finnas möjlighet till återkommande utbildning anser SFS att denna form av utbildning inte ensidigt får prioriteras, varför verbet ”underlättas” bör användas. Även SACO/SR anser att ”underlättas” bättre svarar mot vad riksdagen be- slutat i denna del.

Konsistoriet vid universitetet i Lund anser att ett neutralare uttryck än ”främja” bör användas. Det får enligt konsistoriet inte bli ett ut- tryck som kan tolkas som en prioritering av en bestämd organisation. Konsistoriet förordar ”underlättas” i stället för "främjas”. Häri instäm- mer bl.a. konsistoriet vid universitetet i Stockholm och Örebro kom- mun.

LO anser att i linje med att högskolan i allt större utsträckning blir tillgänglig för nya grupper med erfarenheter från arbetslivet den också måste vara beredd att komplettera sitt utbildningsutbud så att dessa grupper har möjlighet att varva studier med yrkesverksamhet och att denna varvning också skall kunna utnyttjas av dem som påbörjar hög- skolestudier direkt efter gymnasieskolan. Det är därför, framhåller LO, av vikt att detta framgår av högskolelagen så att all högskoleutbildning i framtiden ger alternativa möjligheter för de studerande.

TCO finner formuleringen i andra stycket tillfredsställande och ut- talar att det är viktigt att lagen klart uttrycker att utbildningsmyndig— heterna har en direkt skyldighet att planera så att mönstret med åter- kommande utbildning utvecklas. Sker inte en positiv styrning kommer, framhåller TCO, den sammanhängande utbildningens totala dominans aldrig att brytas. TCO vill slå vakt om att viljeförklaringen i H 75 :s för- slag till förmån för den återkommande utbildningen kommer till klart uttryck i författningarna.

6—7 åå

Konstfackskolan anser att ingen utbildning vid konstfackskolan bör klassificeras som gymnasial.

SÖ har funnit det nödvändigt att ta upp vissa frågor om utbildning på gymnasial (eller ännu lägre) nivå inom högskolan.

Anordnandet vid universitet/högskola av t. ex. studiekurser som be- tecknats som basår torde enligt Sözs mening inte kunna anses stå i över- ensstämmelse med 1975 års beslut om högskolereformen. Detta aktuali- serar behovet av klara föreskrifter om var gränsen skall gå för det slag

Prop. 1976/77: 59 33

av utbildning som får anordnas inom den nya högskolan. Andra frågor som aktualiseras gäller dels utformningen av särskilda förkunskapskrav för tillträde till viss utbildning, dels -— i de fall där det blir i vederbör- lig ordning sanktionerat att vid högskola få anordna utbildning, som lig- ger på gymnasial nivå (eller rent av lägre) huruvida dylik utbild- ning skall åsättas poäng och i fråga om t.ex. betyg och utbildningsbevis behandlas på samma sätt som grundläggande högskoleutbildning.

SÖ förmodar att det totalt inte kan undvikas — särskilt inte under ett första skede, medan överföringar från grundskolans till gymnasisko- lans kompetensområde ännu inte helt genomförts att inslag av ut- bildning på gymnasial nivå kan behöva i någon mån förekomma vid högskolan. Det bör emellertid rimligen betraktas som något extraordi- närt och betingat av alldeles speciella omständigheter att utbildning på lägre nivå än högskoleutbildning anordnas vid högskoleenhet.

SFS anser att 6 5 första stycket bör kompletteras enligt följande ”Ut- bildningen omfattar grundläggande högskoleutbildning, påbyggnadsut- bildning och forskarutbildning”. Även organisationskommittén för Stockholms högskoleregion skulle helst ha sett ett liknande tillägg men accepterar de skäl H 75 anfört mot att nu, innan resultatet av FUN:s arbete föreligger, föra in ett dylikt tillägg i lagtexten.

Begreppet forskarutbildning bör enligt musikhögskolans i Göteborg mening inrymma konstnärligt-kreativa varianter, exempelvis utbildning att självständigt utforska ]judstrukturer, tolka noterade eller andra för- lagor och gestalta musik. Om denna tolkning ej är möjlig, bör 6 5 om- skrivas så att den också innefattar en konstnärlig motsvarighet till fors- karutbildningen.

SACO /SR förordar att begreppet ”erfarenhet” i 7 & närmare precise- ras i särskilda föreskrifter med ledning av vad som gäller för tillträde till respektive utbildning. Seminariet för huslig utbildning i Umeå anser arbetslivserfarenhet vara så värdefull vid studier i högskola att krav på ett års arbetslivserfarenhet helst bör uppställas i 7 &.

95

Förskoleseminariet i Jönköping föreslår följande tillägg till 9 & första stycket ”Central antagning bör anordnas då riksdagen beslutat högsta antal studerande, som får antagas till viss grundläggande högskoleut- bildning vid allmän linje”.

Riksrevisionsverket (RRV) erinrar om att i riksdagens beslut om den nya högskolan betonades att all högskoleutbildning bl. a. bör vara yr- kesförberedande. I den mån tillträdet till viss högskoleutbildning avses bli begränsat, får det därför förutsättas att arbetsmarknadens behov av utbildad arbetskraft inom berörda områden tillmäts stor vikt vid dimensioneringen. Detta förhållande bör enligt RRV komma till klara- re uttryck i högskolelagen .

Prop. 1976/77: 59 34

I anslutning till 9 5 om eventuell antagningsbegränsning vill konsisto- riet vid universitetet i Lund uttala som sin uppfattning att som huvud- princip fritt tillträde bör bibehållas till utbildning inom den nuvarande fria fakulteternas område. En självklar konsekvens är att anslagssyste- met utformas så att ytterligare medel utfaller med kort tidsutdräkt vid ökat studerandeantal. Konsistoriet vill understryka att det är nödvändigt att sådana extraresurser ställs till förfogande så att utbildningens kva- litet inte påverkas. Detta utesluter givetvis inte att den lokala styrelsen kan föreskriva antagningsbegränsning för viss kurs. Denna befogenhet bör framgå av författningen.

Socialhögskolan i Göteborg anser att 9 5 öppnar möjligheter till en totalspärrad högskola. En spärr skulle med all sannolikhet få ogynn- samma effekter på den sociala rekryteringen och samtidigt innebära en inskränkning i rätten att fritt få studera efter eget intresse. Paragrafen bör därför helt utgå. För mycket kostnadskrävande utbildning bör dock riksdagen ha "rätt att besluta om begränsat intag.

Socialhögskolan i Örebro föreslår att "inom ramen för de resurser som står till förfogande” 9 5 andra stycket strykes då denna formule- ring får anses ligga implicit i hela andra styckets formulering. I anslut- ning till denna paragraf vill socialhögskolan uttala som sin uppfattning att den motsätter sig en total spärr av hela högskolan. Förskolesemina- riet i Solna anser att det bör klart anges i vilket fall högskolestyrelse får besluta om begränsning av studerandeantalet. Uttrycket ”om det be- hövs” i 9 5 andra stycket betecknas som en luddig formulering.

Konsistoriet vid universitetet i Umeå anser, att den s.k. 10 '%-regeln beträffande utländska studerande inte får tolkas snävt, vilket kunde in- nebära, att finländska studerande som söker till universitetet i Umeå inte skulle få studera där. Socialhögskolan i Umeå förutsätter, att de särskilda föreskrifter varom det talas i 9 & fjärde stycket icke kommer att strida mot intentionerna i prop. 1975:9 om ökad internationalisering i utbildningen. För Umeås del skulle en begränsning av antalet utländ- ska studerande kunna komma att inverka menligt på utbildningsutbud och ett effektivt utnyttjande av befintliga resurser.

SFS anser att samma principer som råder inom den nordiska arbets- marknaden även bör vara vägledande när det gäller nordiska medborga- res rätt till högre studier i annat nordiskt land. SFS föreslår därför att 9 & fjärde stycket i stället får följande lydelse: ”Regeringen kan medde- la särskilda föreskrifter som begränsar rätten att bli antagen som stude- rande i högskoleutbildning för utomnordisk medborgare som ej är bo- satt i landet eller som har bosatt sig här i huvudsakligt syfte att få ut- bildning”.

Bl. a. förskoleseminariet i Gävle anser att 9 & fjärde stycket ”Rege— ringen . . ." inte helt står i överensstämmelse med 2 5 första stycket

Prop. 1976/77: 59 35

. . samt förståelse för andra länder och för internationella förhållan-

den .

115

SÖ anser att det i 11 & bör i enlighet med praxis -— anges avsedda centrala myndigheter — UHÄ, styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt och SÖ — med ett tillägg om att re- geringen skall ge föreskrifter om arbetsfördelningen mellan dem.

12——13 åå

Lärarhögskolan i Härnösand framför betänkligheter mot den byrå- kratisering som kan bli en följd av den föreslagna regionstyrelsen, men inser att en viss samordning och samverkan kan vara behövlig. Region- styrelsens viktigaste uppgift torde bli att åstadkomma samplanering och även beslut i de fall då konkurrensförhållande uppstår mellan regionens olika högskolor vid fördelning av sådan utbildning som ej kan anordnas på samtliga högskoleorter på grund av för litet studerandeunderlag. Detta är ett slag av frågor som också kunde avgöras direkt av UHÄ. I övrigt torde regionstyrelsens uppgifter inte behöva bli så omfattande att en så stor permanent organisation som den föreslagna skulle be- hövas.

Socialhögskolan i Göteborg instämmer helt i tankarna om en decen- tralisering av den högre utbildningen, men kan inte finna annat än att förslaget om en ny nivå, regionstyrelsen, endast innebär att staten de- centraliserar sin styrning av högskolan.

Regionstyrelserna bör enligt Reftecs mening inte inrättas. Om de ändå inrättas bör de endast få en rådgivande funktion med ett visst an- svar för planeringen och samordningen av högskoleutbildningen inom regionerna. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm föreslår att re- gionstyrelserna inte skall vara en beslutsfattande instans. Konsistoriet konstaterar med tillfredsställelse att bestämmelsen om utbildningsnämn- der utgått ur lagförslaget.

LO framhåller betydelsen av den regionala organisationen för hög- skolan. Enligt LO är regionstyrelserna en garanti för att den decentra- lisering av högskoleutbildningen som tidigare beslutats också blir bestå- ende. Ett regionalt organ har vida större möjligheter att planera och fördela en regions utbildningsutbud än respektive högskola eller en cen- tral myndighet. Detta är inte minst viktigt för de högskoleorter som är under uppbyggnad.

145

Organisationskommittén för Uppsala högskoleregion och konsistoriet i Uppsala m.fl. föreslår att en definition av begreppet högskoleenhet införs i högskolelagen .

Prop. 1976/77: 59 36

15—17 55

SÖ anser att det, innan lagförslaget framläggs för riksdagen, fullstän- digt bör klarläggas om styrelse för kommunal/landstingskommunal folk- högskola är att anse som sådan (annan) kommunal/landstingskommu- nal nämnd, som avses i lagförslaget. Om styrelsen för folkhögskola inte är att anse som kommunal/landstingskommunal nämnd, anser SÖ det angeläget att 15—16 åå kompletteras på sådant sätt, att det blir möjligt för kommun/landstingskommun att besluta att folkhögskolas styrelse skall utöva ledningen även av kommunens/landstingskommunens hög- skoleutbildning såvitt avser de slag av utbildningar som hittills hört till eller eljest avses böra anknytas till folkhögskolan (fritidsledarutbildning, ev. viss musikutbildning). Om anknytningen av viss högskoleutbildning till folkhögskola skall ha någon reell innebörd, bör enligt SÖ:s mening alltså folkhögskolan och den aktuella högskoleutbildningen regelmässigt ha en gemensam styrelse. Eljest innebär högskolereformen i själva ver- ket att fritidsledareutbildning m.m. definitivt skiljs från anknytningen till folkhögskolan i de fall då landstingskommun/kommun är huvud— man. SÖ anser att det är angeläget att högskolelagen från början utfor- mas så att inte problem uppstår även om de aktuella folkhögskoleut- bildningarna inte kan omvandlas till högskoleutbildning förrän vid en senare tidpunkt än den 1 juli 1977. Inriktningen i blivande författnings- bestämmelser i här berörda avseenden bör vara den att formerna för den lokala ledningen av högskolevcrksamheten blir likartade, oavsett om folkhögskolan har enskild huvudman (t. ex. stiftelse eller förbund med anknytning till folkrörelse) eller har landstingskommun/kommun som huvudman.

185

Norrköpings kommun hälsar med tillfredsställelse förslaget, att det skall finnas möjlighet att ersätta linjenämnd med annat organ.

Socialhögskolorna i Göteborg och Örebro, Falun/Borlänge komma- ner, Sveriges Sjuksköterskeelevers Förbund (SSEF ), Svenska labora- torieassistentelevföreningen (SLEF ), SACO/SR m.fl. avvisar den i 18 & föreslagna möjligheten att inte inrätta linjenämnd.

Organisationskomumittén för Stockholms högskoleregion konstaterar, att linjenämndernas uppgifter get-ts en bestämning som täcker även en- staka kurser och påbyggnadsutbildning.

19 &

Musikhögskolan i Göteborg finner att 18 och 19 && anger vilka organ som planerar grundläggande utbildning respektive forskning. Som kon- sekvens av 1 & bör en motsvarande paragraf skrivas om utvecklings- arbetet.

Konsistorierna vid universiteten i Uppsala, Stockholm och KTH m.fl.

Prop. 1976/77: 59 37

anser att i 19 & även fakultets/sektionskollegier bör omnämnas. Enligt sektionens för teknisk fysik vid KTH mening måste samtliga ansvariga utövare av denna verksamhet på ett effektivt och meningsfullt sätt kun- na samverka med och utöva inflytande på lärarföreträdarna i sektions- nämnderna. Denna närdemokrati synes så betydelsefull att den princi- piella formen härför bör lagfästas.

20—21 åå

Lärarhögskolan i Härnösand hävdar att den i 20 5 angivna beteck- ningen ”institution” används i flera bemärkelser och att en entydig ter- minologi är önskvärd.

Jönköpings läns landsting anser att forsknings- och utvecklingsarbete bör kunna bedrivas även vid landstingskommunala högskoleenheter för att utbildningen vid dessa skall bli likvärdig med den som bedrivs vid statliga enheter.

Organisationskommittén för Stockholms högskoleregion finner det värdefullt att begreppet ”annan arbetsenhet” förts in i lagtexten paral- lellt med institution. Det blir härigenom möjligt att organisera de konst- närliga högskolorna som i hög grad självförvaltande arbetsenheter inom ramen för en högskoleenhet för konstnärlig utbildning i Stockholm.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm konstaterar att, oavsett vil- ken modell för institutionsstyrelses befogenheter som väljs, prefekten har viss egen beslutanderätt. Konsistoriet anser därför att 21 & bör lyda: ”Om ej regeringen . . . föreskriver annat, leds institution av styrelse och prefekt, annan arbetsenhet . . . av styrelse och föreståndare. Om särskil- da skäl föreligger, kan ifrågavarande enheter ledas av enbart prefekt eller föreståndare”. Socialhögskolan i Göteborg föreslår att 21 & kom- pletteras med ”Om studerande och/eller lärare ej vill delta i institutions- styrelsen kan den ledas av prefekten för institutionen”.

225

Sektionen för teknisk fysik vid KTH anser att andra och fjärde styc- kena i 22 g” bör utgå, eftersom det knappast är lämpligt att i detalj lag- fästa proportionen mellan olika kategorier i region- och högskolesty- relsema.

Skaraborgs läns landsting och Skövde kommun noterar med tillfreds- ställelse att i 22 & klart anges att representanterna i regionstyrelsen skall vara företrädare för olika grupper inom högskolan i hela regionen.

Några remissorgan anser att uttrycket ”företrädare för verksamhe- ten” är oprecist. Konstistoriet vid universitetet i Stockholm och lärar- högskolan i Falun förordar att uttrycket utbyts mot ”lärare som före- trädare för verksamheten”. Sektionen för teknisk fysik vid KTH före- slår att uttrycket ”lärare och andra företrädare för verksamheten” an- vänds.

Prop. 1976/77: 59 38

Sektionen för maskinteknik vid CTH och förskoleseminariet i Söder- tälje ifrågasätter lämpligheten av att företrädare för allmänintressen skall utgöra en majoritet i regionstyrelsen. Lärarhögskolan i Uppsala och seminariet för huslig utbildning i Umeå m.fl. anser att företrädarna för allmänna intressen bör utgöra hälften av regionstyrelsens ledamö— ter. Socialhögskolan i Örebro, SSEF och SLEF finner det lämpligt att de allmänna intressena har en tredjedel av platserna i regionstyrelsen. Reftec anser att företrädarna för de allmänna intressena bör utgöra högst två tredjedelar av regionstyrelsens ledamöter.

SACO/SR föreslår att fjärde stycket i 22 & formuleras enligt följan- de: ”Lärare som företrädare för verksamheten samt företrädare för de anställda och de studerande skall utgöra 3 / 4 av högskolestyrelsens leda- möter.” Socialhögskolan i Örebro och lärarhögskolan i Karlstad föror- dar att dessa grupper skall ha minst två tredjedelar av platserna i hög- skolestyrelsen.

Socialhögskolan i Umeå anser att även jordbrukets högskolor bör omfattas av huvudregeln i 22 & fjärde stycket och förordar att lagtex— ten inom parentes i nämnda stycke borttages.

235

Socialhögskolan i Göteborg understryker att de nya linjenämndernas sammansättning och storlek innebär en försämring jämfört med det in- flytande som i dag ges åt dem vid socialhögskolan verksamma. Social- högskolan kräver därför att de lärare m.fl. som inte kan ges ledamot- skap i de nya linjenämnderna adjungeras vid sammanträden som berör den utbildning där de verkar.

Konstfackskolan anför att i fråga om sammansättningen av linje- nämnd företrädare för yrkeslivet bör kunna föreslås av en ganska vid krets av organisationer.

Östergötlands läns landsting betonar värdet av att i fakultets- och sektionsnämnden föreslås kunna ingå företrädare för verksamhet utan- för högskolan. Genom att knyta företrädare för annan verksamhet än högskolans till dessa organ borde, enligt landstingets mening, möjlig- heterna för erfarenhetsutbyte, val av forskningsobjekt och fördelningen av forskningsresurser breddas, speciellt med avseende på den tillämpa- de forskningen.

Socialhögskolan i Örebro föreslår att det i 23 å föreskrivs att företrä- darna för de studerande och lärarna skall utgöra minst två tredjedelar av ledamöterna i de i paragrafen angivna nämnderna.

245

Några remissorgan framhåller att 24 5 bör omarbetas med hänsyn till ställningstagandena till obligatoriekommitténs förslag.

Prop. 1976/77: 59 39

255

SÖ finner det angeläget att ett tillägg görs till 25 5 som möjliggör för regeringen att på grund av särskilda (ev. synnerliga) skäl besluta om av- vikelse från den angivna principen om riksrekrytering. SÖ motiverar detta med erfarenheter från lärarutbildningsområdet, där det ibland har förekommit speciella situationer, då regeringen funnit det befogat att meddela sådana föreskrifter om antagning, som givit antagningsmyn- digheten befogenheter att vid urval av sökande bl.a. ta hänsyn till olik- heter ifråga om tillgången på behöriga lärare (antalet anställda lärare utan behörighetsgivande utbildning) i skilda delar av landet och alltså gynna sökande från markerade bristområden. Värmlands läns landsting anser att bestämmelserna bör möjliggöra lokal rekrytering och antag- ning till allmän utbildningslinje inom vårdsektorn under vissa arbets- marknadsmässiga förutsättningar.

26?)

Östergötlands läns landsting anser att beloppen för den interkommu- nala ersättningen måste beräknas på ett sådant sätt att utbildningshu- vudmännen stimuleras att bedriva olika utbildningslinjer i högskolan respektive etablera nya. Länskommittén för eftergymnasial utbildning i Halland anser det lämpligare att generella bestämmelser om ersättning för kostnader för utbildningen avtalas mellan kommunförbundet, lands- tingsförbundet och staten och inte mellan berörda kommuner.

275

I förslaget till högskolelag (27 &) bemyndigas regeringen att medde- la föreskrifter om organisation av kommuns och landstingskommuns högskoleutbildning. Enligt Svenska kommunförbundets mening måste detta avse utbildningens organisation, innehåll, behörighetskrav etc. Det kan inte gälla frågor som berör en kommuns organisatoriska uppbygg- nad'och därmed den idiologiska grunden för den kommunala själv- styrelsen.

2.1 .3 F öredraganden

Som jag redan har nämnt förordade föredraganden i prop. (1975:9) om reformering av högskoleutbildningen m.m. att de grundläggande bestämmelserna om högskolan borde stadfästas i en särskild högskole- lag. 1 högskolelagen borde ingå grundläggande bestämmelser om den verksamhet som skall bedrivas inom högskolan och om målen för hög- skoleutbildningen. Enligt föredraganden borde också huvuddragen i for- merna för högskolans planering och ledning redovisas i högskolelagen. Han ansåg också att högskolelagen borde innehålla eventuella bestäm- melser grundade på obligatoriekommitténs då ännu ej avgivna betän-

Prop. 1976/77: 59 40

kande (SOU 1976:]4) och om riksrekrytering till kommunal högskole- utbildning och därmed sammanhängande regler om interkommunal er- sättning. Förslag till högskolelag borde enligt föredraganden föreläggas riksdagen vid senare tidpunkt. Riksdagen hade inte något att erinra mot att förslag till högskolelag senare förelades riksdagen (UbU 1975:17, rskr 1975:179).

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) har på regeringens uppdrag utarbetat ett förslag till högskolelag. För- slaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. I lagförsla- get ingår i huvudsak följande slag av föreskrifter. Förslaget inleds med föreskrifter om vilken typ av verksamhet som skall bedrivas inom hög- skolan och om målen för denna verksamhet (1—4 55). Vidare finns fö- reskrifter om forskningens frihet (4 5), om principer för planering av utbildningen (5 5), om olika slag av utbildning och om tillträde till utbildningen (6—9 55) samt om att stat, kommun och landstingskom- mun kan vara huvudmän för högskolan (10 5). Därefter följer grund- läggande föreskrifter om central, regional och lokal organisation (11—- 21 55), om hur skilda organ inom högskolan skall vara sammansatta och om hur vissa ledamöter skall utses (22—24 55) samt om riksrekry- tering till kommunal högskoleutbildning och interkommunal ersättning (25 och 26 åå). Till slut föreslås dels en föreskrift med bemyndigande för regeringen och förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter om organisation av kommunal högskoleutbildning och om kommuners och landstingskommuners befattning med sådan utbildning, dels en föreskrift av innebörd att regeringen eller myndighet, som regeringen utser, med- delar ytterligare föreskrifter om högskolan.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att föreskrifter av det slag som H 75 har föreslagit förs in i en högskolelag. För egen del anser jag att innehållet i lagförslaget i stort är väl avvägt och för- ordar därför att ett förslag till högskolelag av i huvudsak det innehåll som H 75 har föreslagit föreläggs riksdagen till antagande. Jag vill i detta sammanhang stryka under att den högskolelag som jag kommer att föreslå i det följande, bör innehålla endast vissa grundläggande fö- reskrifter på sätt som beslöts år 1975. Alla andra föreskrifter bör med- delas av regeringen eller i den ordning som regeringen föreskriver. I det följande kommer jag att behandla några av lagförslagets huvud- drag. Till vissa andra frågor återkommer jag därefter i en specialmoti- vering.

Förslaget till högskolelag bygger i allt väsentligt på vad som har an- förts av föredraganden i prop. 1975:9 och på riksdagens beslut i an- ledning därav (UbU 1975:17, rskr 1975:179). I mitt anförande kommer jag därför att i allmänhet utgå från detta bakgrundsmaterial utan att ånyo referera detsamma annat än när detta behövs för sammanhangets

Prop. 1976/77: 59 41

skull eller som bakgrund för förslag till förtydliganden, tillägg eller av- vikelser.

Liksom H 75 anser jag att högskolelagen bör inledas med en före- skrift där de viktigaste verksamhetsformerna inom högskolan anges. Det är viktigt att därvid också nämna utvecklingsarbetet som en uppgift jämställd med utbildningen och forskningen. Utvecklingsarbetet är inte någon ny verksamhetsform. Den förekommer sedan länge t.ex. vid läro- anstalter med konstnärlig utbildning. Utvecklingsarbete förekommer emellertid också inom andra områden än det konstnärliga. Exempel kan hämtas även från de tekniska och pedagogiska områdena. Med vad jag nu har anfört om utvecklingsarbetet avser jag inte att förändra den in- nebörd som begreppen forskning och utvecklingsarbete har givits i bl.a. tjänstetillsättningsärenden.

Målet för utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet inom hög- skolan bör enligt H 75 vara bl.a. att främja demokrati och välfärd, kulturell utveckling och social förändring (2 5 första stycket). H 75 har därvid utgått från vad som har föreslagits i prop. 1975:9 om må- len för den grundläggande högskoleutbildningen, vilka uttalanden riks- dagen har lämnat utan erinran. H 75 har ansett att de angivna målen för den grundläggande högskoleutbildningen bör kunna gälla även för forskarutbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet. H 75:s förslag har mött kritik från många remissinstanser. Enligt universitets- och hög- skoleämbetet (UHÄ) bör lagtexten förtydligas. I lagtexten bör komma till uttryck att de uppställda målen — såsom H 75 har förklarat i mo- tiven till sitt förslag — är generella och att därför inte varje enskild komponent i utbildningen, forskningen och utvecklingsarbetet direkt skall kunna relateras till de angivna målen. Flera remissinstanser anser att den föreslagna formuleringen bör utgå. Det hävdas också att den står i strid med forskningens frihet. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser däremot att den föreslagna paragrafen måste finnas oförändrad i den blivande högskolelagen. LO anser den också vara fullt förenlig med forskningens frihet.

För egen del ställer jag mig bakom de mål som riksdagen godtog år 1975 för den grundläggande högskoleutbildningen. Jag vill i detta sam- manhang betona vad H 75 och UHÄ har anfört nämligen att H 75:s förslag avser att ge uttryck för generella mål för högskoleverksamhe- tens inriktning i stort. Däremot kan det inte krävas att varje enskilt moment i verksamheten skall ha till syfte att förverkliga de angivna målen. Vad som sålunda bör gälla som mål för högskoleverksamhetens inriktning i stort behöver emellertid numera inte komma till uttryck i högskolelagen, eftersom 1 kap. 2 & regeringsformen, såsom juridiska fakulteten och konsistoriet vid universitetet i Uppsala påpekar, sedan den 1 januari 1977 innehåller en allmän målsättningsparagraf för all

Prop. 1976/77: 59 42

offentlig verksamhet, alltså även för högskoleverksamheten. Denna pa- ragraf är av följande lydelse:

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall sär- skilt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbild- ning samt att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.

Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Det allmänna skall tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes privatliv och familje- liv.

Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör. främjas.”

Högskolelagen bör såsom H 75 också har föreslagit innehålla vissa grundläggande föreskrifter om utbildningen. Till en början bör slås fast att all utbildning skall bygga på vetenskaplig grund. Enligt H 75 bör syftet med utbildningen vara bl. a. att den studerande skall få kunska- per, färdigheter och kritisk skolning. Utbildningen skall också främja den enskildes yrkesförberedelse eller vidareutveckling i yrket. Detta för- slag har inte rönt någon kritik från remissinstanserna. Det bör också kunna ligga till grund för föreskrifter i högskolelagen . Dessa föreskrif- ter bör därvid ändras så att det tydligare framgår att utbildningen byg- ger på en aktiv medverkan av de studerande. Vidare bör beaktas att de studerande inom underliggande utbildningsformer, särskilt grundskolan och gymnasieskolan, redan har förvärvat en förmåga att kritiskt be- döma företeelser av skilda slag. Vad det gäller är alltså att ytterligare utveckla denna förmåga. H 75 har vidare föreslagit att utbildningen inom högskolan skall bygga på erfarenheter som har vunnits i arbets- livet. Detta förslag har kritiserats av Sveriges förenade studentkårer (SFS) och konsistoriet vid universitetet i Uppsala. SFS menar att sådana erfarenheter bör beaktas i den mån de kan rymmas i begreppet veten- skaplig grund. Konsistoriet menar att det inte i alla lägen är rimligt att bygga på erfarenheter som har vunnits i arbetslivet. En lämpligare for- mulering skulle vara att man i utbildningen skall tillvarataga objektiv kunskap som har vunnits i arbetslivet. Enligt vad jag har anfört i det föregående bör högskoleutbildningen främja att de studerande förbere- der sig för skilda yrken eller vidareutvecklar sig inom sina yrken. Det- ta kan självfallet inte ske utan att man inom utbildningen tar tillvara kunskaper och färdigheter som har vunnits i arbetslivet. Även kunska- per och färdigheter som har vunnits i samhällslivet i övrigt bör tas till vara. Därmed främjas också det samspel mellan utbildning och arbets- marknad som kan stimulera utveckling och förnyelse av både utbild-

Prop. 1976/77: 59 43

ningen och arbetslivet. Mot denna bakgrund förordar jag att det i lag- texten uttryckligen anges att kunskaper och färdigheter som har vun- nits i arbetslivet och samhällslivet i övrigt skall tas till vara.

Att utbildningen också främjar de studerandes personliga utveck- ling bör såsom H 75 har föreslagit komma till uttryck i lag-texten.

Det är vidare väsentligt att de internationella aspekterna beaktas. Jag föreslår därför att det i högskolelagen slås fast som ett allmänt mål för utbildningen att den skall främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.

H 75:s förslag om syftet med forskningen (4 5 första stycket första meningen) har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Förslaget bör med en viss språklig bearbetning tas in i högskolelagen. Därvid bör be- aktas att forskningens syfte att finna vetenskaplig grund inte bara gäller för samhällelig verksamhet. Att forskningen skall, såsom H 75 har före- slagit i sin 2 5, främja internationella kontakter torde inte behöva an- ges i lagtexten.

H 75:s förslag innehåller inte någon föreskrift om syftet med utveck- lingsarbetet. Enligt min mening bör emellertid en föreskrift härom tas in i lagen.

Liksom H 75 anser jag att högskolelagen bör innehålla föreskrifter om sambandet mellan utbildning, forskning och utvecklingsarbete och om information angående forskning och utvecklingsarbete. Föreskrif- terna om informationen bör förtydligas. Det är väsentligt att högskolan aktivt medverkar till att sprida kännedom om forskning och utvecklings- arbete och därmed bidrar till att föra ut vunna resultat. Därigenom vinns bl. a. att förtroendet och förståelsen för högskolans verksamhet ökas. Detta ser jag som ett medel att motivera nya grupper av stude- rande för högskolestudier. En ökad information kan alltså bidra till att minska den sociala snedrekrytering som ännu finns.

De principer för planeringen av högskoleutbildningen som har fast- slagits av riksdagen år 1975 bör såsom H 75 har föreslagit också kom- ma till uttryck i högskolelagen. Vad H 75 har föreslagit (5 5) har utom i vad avser föreskriften om återkommande utbildning lämnats utan erinran av remissinstanserna. Enligt flera remissinstanser, däribland Chalmers tekniska högskola, konsistoriet vid universitetet i Lund, Cen- tralorganisationen SACO/ SR och SFS bör man inte skriva att återkom- mande utbildning skall ”främjas”. Ett neutralare uttryck än främjas bör väljas. Ordet ”underlättas” anses därvid ge ett bättre uttryck för vad som bör gälla. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och LO där- emot ansluter sig helt till H 75 :s förslag innebärande att den återkom- mande utbildningen skall främjas. Organisationerna anser att högsko- lan i allt större utsträckning bör bli tillgänglig för nya grupper av stu- derande som har erfarenheter från arbetslivet. Högskolan måste därför vara beredd att komplettera sitt utbildningsutbud så att dessa grupper

Prop. 1976/77: 59 44

har möjlighet att varva studier med yrkesverksamhet. LO anser det där- för vara av vikt att det av högskolelagen framgår att all högskoleut- bildning i framtiden ger alternativa möjligheter för studerande. TCO vill slå vakt om att viljeinriktningcn till förmån för återkommande ut- bildning kommer till klart uttryck i författningarna.

För egen del ansluter jag mig till 1975 års beslut. Enligt detta beslut bör man prioritera åtgärder som främjar återkommande utbildning. Jag kan också instämmali vad LO och TCO har anfört. Jag förordar därför att högskolelagen skall omfatta en föreskrift om att återkommande ut- bildning skall främjas. Jag vill samtidigt betona att en sådan föreskrift inte har till syfte att göra det svårare för de ungdomar som omedelbart efter sin skolgång vill gå över till högskoleutbildning. Sådan direktöver- gång bör också i framtiden vara naturlig. Syftet är att i största möjliga utsträckning göra återkommande utbildning till ett likvärdigt utbild- ningsalternativ och därmed ge nya grupper av studerande en realistisk möjlighet att få utbildning inom högskolan. För att så skall bli fallet fordras att planeringen av utbildningens organisation och undervisning- ens uppläggning präglas av dessa strävan. För att markera detta krävs att det i lagen slås fast att återkommande utbildning skall främjas.

Mot denna bakgrund anser jag mig kunna godtaga vad H 75 har fö- reslagit om planering av högskoleutbildningen. De föreskrifter som H 75 har föreslagit bör med en viss språklig bearbetning tas in i högskole- lagen.

Såsom H 75 har föreslagit (8 och 9 55) bör rätten till högskoleutbild- ning lagfästas. Föreskrifterna härom bör kompletteras med en föreskrift som ger uttryck för vad jag i det föregående har anfört om möjlighetcn att under pågående budgetår i särskilda fall pröva behovet av tilläggs— budget (1.1).

I prop. 1975:9 anförde föredraganden att med forskningens friltet avses i enlighet med 1955 års universitetsutredningens definition i första hand den enskilde forskarens rätt att välja objekt och metoder för sin forskning och att offentliggöra forskningsresultat. Konsistorierna har inga befogenheter att gripa in i eller styra forskning vid läroanstal- tema på ett sätt som strider mot denna princip. 1968 års utbildnings- utredning (U 68) har inte avsett att på något sätt ändra dessa förhållan— den. Föredraganden tillade att han helt anslöt sig till principen om forskningens frihet i den angivna meningen och att det var angeläget att principen på nytt slås fast som en grundval för forskningsverksam- heten inom högskolan. Dessa uttalanden lämnade riksdagen (UbU 1975:17, rskr 1975:179) utan erinran. Mot denna bakgrund har H 75 förslagit att det skall tas in en föreskrift om forskningens frihet i hög- skolelagen och att denna föreskrift bör erhålla följande lydelse: ”Inom högskolan får forskningsproblem fritt väljas och formuleras och forsk- ningsmetoder fritt utvecklas. Forskningsresultaten får fritt offentliggö-

Prop. 1976/77: 59 45

ras, om ej annat föreskrives i lag. ] fråga om forskning som bedrivs på särskilt uppdrag av myndighet eller enskild gäller föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regringeen utser." I en kommentar till den föreslagna föreskriften har H 75 uttalat att det inte är nödvändigt att i lagtexten ange att forskningens frihet i praktiken begränsas av resursmässiga restriktioner och av lagstiftning om arbets- miljö m.m. Konsistoriet vid universitetet i Uppsala har i sitt remissvar förklarat att den föreslagna formuleringen i stort är tillfredsställande om den övergripande ändamålsparagrafen (2 5 andra stycket i H 75:s förslag) inte blir tillämplig på forskningen. Forskningsrådsutredningen (FRU, U 1972:02) är tveksam om garantier för ett fritt problemval kan lämnas. Utredningen vill dock inte motsätta sig den föreslagna formu- leringen. Enligt utredningen är det lättare att underförstå de restrik- tioner som finns och att låta formuleringen gälla som en allmänt hållen sats.

För egen del instämmer jag i vad föredraganden i prop. 1975:9 har anfört om forskningens frihet. Den av H 75 föreslagna föreskriften bör godtagas. Som H 75 och FRU anfört kan vissa begränsningar i fri- heten inte utslutas. I praktiken kan friheten begränsas, såsom H 75 på- pekat, av resursmässiga restriktioner och av lagstiftning om arbetsmiljö m.m. Liksom FRU finner jag det tveksamt om ett fritt problemval all- tid kan garanteras. Detta gäller t.ex. inom s.k. uppdragsforskning och programbunden forskning. Den senare typen av forskning förekommer f.n. främst vid jordbrukets högskolor. Mot denna bakgrund bör, såsom H 75 och FRU anfört, föreskriften om forskningens frihet i högskole- lagen gälla såsom en allmänt hållen sats. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten. Lagtextcn behöver däremot inte omfatta någon särskild fö- reskrift om uppdragsforskningen.

I 1975 års beslut fastställdes vilka lokala och regionala organ som skall finnas i högskolan. Dessutom angavs vissa principer om samman- sättningen av dessa organ.

H 75:s förslag till föreskrifter i högskolelagen om vilka regionala och lokala organ som skall finnas bör godtagas i vad avser högskolan inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Till frågan om or- gan för jordbrukets högskolor återkommer jag i det följande.

De principer om sammansättningen av lokala och regionala organ som antogs år 1975 får ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan olika intressenters inflytande på högskolans verksamhet. Denna avvägning ledde till att de anställda och de studerande skulle ges en stark ställning i högskoleorganen. Samtidigt skulle ges en viss represen- tation för allmänna intressen och arbetslivet.

Enligt 1975 års beslut skall representation för de anställda och de studerande vara en rättighet och ej någon skyldighet.

H 75:s förslag till föreskrifter i högskolelagen om sammansättningen

Prop. 1976/77: 59 46

av lokala och regionala organ innebär att förut nämnda principer lag- fästes. Statstjänstemannaförbundet (SF), Tjänstemännens centralorgani- sations statstjänstemannasektioner (TCO-S) och SACO/SR har vid för- handlingar om tillämpningen av lagen (1976:580) om medbestämman- de i arbetslivet förklarat sig beredda att medverka i berörda organ i enlighet med förut nämnda principer. Organisationerna har dock för- klarat att företrädarna för de anställda utom i styrelsen för institution eller annan arbetsenhet bör utses av myndighet efter förslag av arbets- tagarorganisationerna. Företrädarna för de anställda i styrelsen för insti- tution eller annan arbetsenhet bör enligt SF, TCO-S och SACO/ SR ut- ses direkt av de anställda. Jag förordar att vad organisationerna anfört bör godtagas.

Mot denna bakgrund förordar jag att H 7515 förslag till föreskrifter om sammansättningen av lokala och regionala organ inom utbildnings— departementets verksamhetsområde tas in i högskolelagen . Föreskrif- terna bör därvid utformas så att det klart framgår att representationen för de anställda och de studerande är en rättighet och inte en skyldighet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att principerna för styrelse- representation för de anställda i statliga myndigheter enligt 1975 års beslut inte skall tillämpas på styrelserna för högskoleenheterna (prop. 1975:9 s. 514). Jag avser att i det följande återkomma till den närmare sammansättningen av vissa organ.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare denna dag att an- mäla huvuddragen i den institutionella organisation som föreslås för nu- varande iordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt. Härvid föreslås att högskolorna inom jordbruksdepartementets verksam- hetsområde sammanförs i en högskoleenhet, benämnd Sveriges lant- bruksuniversitet, De särskilda förhållandena vid denna högskoleenhet, bl. a. dess starka anknytning till näringsliv och samhällsorgan inom be- rörda områden liksom den omfattande programbundna verksamheten, har därvid föranlett en delvis annorlunda institutionell organisation vid denna enhet. Organisationen liksom vissa andra frågor rörande lant- bruksuniversitetet bör regleras i en särskild förordning. Jag vill i detta sammanhang anmäla att jag till följd av detta efter samråd med chefen för jordbrudeepartementet förordar att det i högskolelagen tas in före- skrifter som gör det möjligt för regeringen att för lantbruksuniversitetet ge särskilda regler om styrelsens sammansättning och om andra organ för forskning och forskarutbildning än fakultets- och sektionsnämnder.

Enligt 1975 års riksdagsbeslut kan inte regionstyrelsens uppgifter i administrativt hänseende och beträffande yttranden över anslagsfram- ställningar m.m. gälla jordbrukets högskolor. Vad beträffar den sam- ordnande planeringen av den grundläggande högskoleutbildningen bör emellertid regionstyrelserna ha att beakta verksamheten och resurserna också vid jordbrukets högskolor (prop. 1975:9).

Prop. 1976/77: 59 47

Styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt har i den översyn av den institutionella organisationen m.m. vid jordbrukets högskolor, som kommer att redovisas av chefen för jord- bruksdepartementet senare denna dag, föreslagit att samarbetet mellan lantbruksuniversitetet och högskolan i övrigt i huvudsak bör ske i hit- tillsvarande former. Vid remissbehandlingen av denna översyn har fler- talet remissinstanser biträtt styrelsens förslag i detta avseende eller, som bl. a. UHÄ och H 75, lämnat det utan erinran.

För egen del finner jag att de förutsättningar som förelåg vid riksda- gens beslut år 1975 i denna fråga har förändrats genom att jordbrukets högskolor nu föreslås sammanförda i lantbruksuniversitetet, med en sty- relse och ett rektorsämbete. Styrelsen för lantbruksuniversitetet kom- mer härigenom att dels vara en central myndighet och styrelse för en högskoleenhet, dels vid sin planering av den grundläggande högskoleut- bildningen inom lantbruksuniversitetet fullgöra de uppgifter som för högskolan i övrigt ankommer på regionstyrelserna. Vidare bör upp- märksammas att de längre allmänna utbildningslinjerna vid lantbruks- universitetet är uppdelade så att de är förlagda till minst två regioner. Dessutom förekommer ingen dubblering av någon utbildningslinje vid lantbruksuniversitetet, varför inriktningen och omfattningen av dessa huvudsakligen kommer att vara föremål för överväganden på central nivå. Dessa förhållanden gör att den grundläggande högskoleutbildning- en vid denna högskoleenhet bör undantas från regionstyrelsernas ansvar för samordnande planering. Självfallet föreligger dock ett behov av sam- verkan mellan högskoleorganisationen inom UHÄ-området och lant- bruksuniversitetet. Bl. a. bör samverkan ske mellan UHÄ, regionstyrel- serna och styrelsen för lantbruksuniversitetet i den långsiktiga plane- ringen av grundläggande högskoleutbildning. För denna samverkan. som är nödvändig för att nå bästa möjliga verksamhet och resursut- nyttjande, bör dock ett informellt samarbete vara tillräckligt. Samarbe- tet bör ske i form av ett ömsesidigt samrådsförfarande i frågor med an- knytning till resp. verksamhetsområde. Formerna för det-ta samråds- förfarande får därvid sökas och successivt utvecklas av berörda organ. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

I övrigt har H 75 föreslagit föreskrifter om riksrekrytering till kom- munal och landstingskommunal högskoleutbildning, om interkommunal ersättning och om bemyndigande för regeringen eller annan myndighet att meddela föreskrifter om kommuns och landstingskommuns befatt- ning med högskoleutbildning. Dessa föreskrifter bör godtagas.

Liksom inom skolväsendet är det väsentligt att det inom högskolan finns goda möjligheter att anordna försöksverksamhet. Jag ser detta som ett viktigt medel när det gäller att utveckla och förnya verksam- heten inom högskolan. Som exempel på sådan försöksverksamhet kan jag här peka på den yrkestekniska högskoleutbildningen och den sär-

Prop. 1976/77: 59 43

skilda ämnesutbildning i musik, SÄMUS, som anordnas av organisa- tionskomittén (U 1970:60) för högre musikutbildning, OMUS. Försöks- verksamhet kan behöva ske i andra former och under annan ledning än som följer av de föreskrifter i den högskolelag som jag har förordat i det föregående. Därför bör i denna lag tas in en föreskrift som ger denna möjlighet.

2.1.4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom utbild- ningsdepartementet upprättats förslag till högskolelag.

2.1.5 Specialmotivering till förslaget till högskolelag

Såsom jag har anfört i det föregående innehåller förslaget till hög- skolelag endast vissa grundläggande föreskrifter för högskolan. Övriga föreskrifter som behövs bör meddelas av regeringen eller i den ordning regeringen föreskriver. För att detta skall kunna ske krävs i vissa fall en uttrycklig föreskrift i lagtexten. Detta gäller bl. a. i de fall då fråga är om att göra undantag från föreskrift i lagen. Föreskrifter av detta slag finns i 12 och 13 55, 16 å andra stycket, 19 å andra stycket, 20 å andra stycket, 21 5, 26 å andra stycket, 32 & fjärde stycket och 37 5.

Vidare behövs föreskrifter i högskolelagen om att regeringen kan meddela ytterligare föreskrifter i de fall då regeringens komptens enligt 8 kap. 7 5 eller 11 kap. 6 & regeringsformen bygger på bemyndiganden i lag. Sådana föreskrifter i högskolelagen finns i 21 5, i vad den berör kommunal högskoleutbildning, i 33—36 åå samt i 37 5 i vad den avser kommunal högskoleutbildning.

I samtliga andra fall kan regeringen med stöd av 8 kap. 13 & rege- ringsformen meddela de föreskrifter som behövs utöver vad som sägs i högskolelagen. Regeringen har också rätt att delegera på myndighet att utfärda föreskrift. Någon uttrycklig föreskrift om regeringens rätt be- hövs ej i lagtexten. En uttrycklig erinran om regeringens rätt har dock, för att underlätta tolkningen av lagen, tagits in i 38 5. Av samma skäl har en uttrycklig upplysning om regeringens rätt att meddela föreskrif- ter tagits in i vissa paragrafer, såsom 8 5 andra stycket, 9 5 första styc- ket, 18 å fjärde stycket, 25 (5 första stycket andra meningen och 32 & fjärde stycket.

Till sin allmänna uppbyggnad innebär lagförslaget att föreskrifter om högskolans uppgifter samlats i början av förslaget (1—6 55). Där- efter följer allmänna föreskrifter om verksamheten inom högskolan (7 —15 55). I detta avsnitt har samlats dels föreskrifter om principerna för planeringen av utbildningen (7 5), dels föreskrifter om att utbildningen inom högskolan omfattar grundläggande högskoleutbildning och fors- karutbildning samt i vissa fall även annan utbildning (8 5), dels allmän- na föreskrifter om behörighet att vinna tillträde till högskoleutbildning

Prop. 1976/77: 59 49

(9 Q'), dels föreskrifter om rätt för behöriga sökande att vinna tillträde till högskoleutbildning (10 5), dels om antalet studerande och om urval m.m. (11—13 55), dels föreskrifter om forskningens frihet (14 å), dels föreskrifter om att staten. kommun och landstingskommun är huvud- män för högskolan (15 5). I ett följande avsnitt finns grundläggande föreskrifter om högskolans organisation (16—26 55). Därefter kommer ett avsnitt om centrala och regionala organ för högskolan (27—31 55). Lagens sista del innehåller vissa särskilda föreskrifter (32—38 55). Här ges regler om hur vissa ledamöter i skilda organ skall utses (31—33 55). Här finns också föreskrifter om riksrekrytering till kommunal och landstingskommunal högskoleutbildning och om interkommunal ersätt- ning (34 g). Därefter följer en föreskrift som ger regeringen rätt att överlämna viss myndighetsutövning, antagning av vissa studerande, till ett organ inom Landstingsförbundet (35 5). Lagen avslutas dels med en föreskrift som bemyndigar regeringen och förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter om kommunal och landstingskommunal högskole- utbildning m.m. (36 5), dels med en föreskrift om försöksverksamhet inom högskolan (37 å), dels med den föreskrift (38 å) som jag nyss har nämnt.

15

Enligt 1975 års beslut om reformeringen av högskoleutbildningen m.m. skall högskolan omfatta vissa utbildningar inom utbildningsdepar- tementets och jordbruksdepartementets verksamhetsområden (prop. 1975:9 s. 408—413; UbU 1975:17 s. 17—19; rskr 1975:179). Däremot ingår utbildning inom andra departements verksamhetsområden inte i högskolan.

Med anledning av vad som har anförts under remissbehandlingen vill jag påpeka att paragrafens formulering endast anger vilka verksamhets- former som skall förekomma. Den ordning i vilken verksamhetsformer- na räknas upp är däremot inte något uttryck för den inbördes vikten mellan de tre formerna.

7 &

Paragrafen motsvarar 5 5 i H 75:s förslag. I paragrafen har uttrycket ”individernas behov och önskemål” använts i stället för det av H 75 an- vända uttrycket ”enskildas behov och önskemål”. Avsikten härmed är att tydligare markera att vad som skall beaktas är behov av utbildning och önskemål om utbildning hos människorna i samhället. De behov och önskemål som kan finnas hos privata företag och organisationer åsyftas däremot ej. Sådana behov och önskemål skall beaktas när man bedömer samhällets behov av utbildade.

I paragrafen har föreskrivits att planeringen av utbildningen skall ut- gå från dels samhällets behov av utbildade, dels individernas behov och

Prop. 1976/77: 59 50

önskemål. Det skall understrykas att inget av dessa två led bör vara ensamt avgörande.

8?)

Paragrafen motsvarar 6 & i H 75:s förslag. Till grundläggande hög- skoleutbildning räknas också vad H 75 i sitt förslag till förordning om högskoleutbildning kallar påbyggnadslinje samt annan utbildning av på- byggnadskaraktär. Som H 75 har påpekat jämställs f.n. viss sådan ut- bildning mcd forskarutbildning. Som exempel på sådan utbildning kan nämnas utbildning för psykologexamen. Frågor om detta slag av utbild- ning behandlas f.n. av forskarutbildningsutredningen (FUN, U 1974:06). Utredningens kommande förslag kan möjligen ge anledning att ändra definitionerna i denna paragraf.

Med annan utbildning än grundläggande högskoleutbildning och fors- karutbildning avses liksom i H 75:s förslag exempelvis sådan uppdrags- utbildning som föredraganden har nämnt i prop. 1975:9 (s. 422). Annan utbildning än grundläggande högskoleutbildning eller forskarutbildning bör få anordnas endast. enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller i den ordning regeringen föreskriver. Det har som jag anförde i inledningen till detta avsnitt ansetts lämpligt att detta uttryckligen an- ges i lagtexten, 8 5, trots att regeringen även utan en föreskrift i 8 & har rätt utfärda sådana föreskrifter eller uppdra åt myndighet att göra detta. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till vad jag kommer att anföra i det följande (avsnitt 2.3.3) om avgränsningen mellan gym- nasieskolan och högskolan.

9 5

Paragrafen motsvarar 7 & i H 7515 förslag. Definitionen av grund- läggande högskoleutbildning bygger liksom 7 5 i H 75 :s förslag på den allmänna behörighet för högre studier som riksdagen har beslutat om. I lagtexten har detta uttryckts tydligare än i H 75:s förslag. Den av H 75 föreslagna formuleringen kan nämligen tolkas som ett uttryck för den nivå på vilken grundläggande högskoleutbildning skall börja. Så tolkat skulle H 75:s förslag kunna sägas stå i strid med vad utbildnings- utskottet har anfört om förkunskapskraven vid tillträde till sådan hög- skoleutbildning som då tillhörde universitetskanslersämbetets ansvars- område (UbU 1972:31, s. 6 och 1975:17 s. 37). Dessa krav borde en- ligt utbildningsutskottet trygga att denna utbildning kan bygga på oför- ändrad utgångsnivå.

Huvudregeln för allmän behörighet till grundläggande högskoleut- bildning bygger på att de studerande har gått igenom en hel linje i gymnasieskolan om minst två årskurser. Allmän behörighet tillkommer däremot inte den som har gått igenom bara de två första årskurserna på en treårig linje. Detta har föranlett ett förtydligande av lagtexten.

Prop. 1976/77: 59 51

Närmare föreskrifter om allmän behörighet och om särskild behörig- het för tillträde till grundläggande högskoleutbildning skall meddelas av regeringen. Sådana föreskrifter finns f.n. i bl. a. förordningen (1976: 231) med provisoriska föreskrifter om tillträde till grundläggande hög- skoleutbildning.

Enligt 9 5 första stycket andra meningen kan viss grundläggande hög— skoleutbildning bygga på annan utbildning än som avses i första me- ningen. Denna föreskrift syftar på de utbildningar för vilka f.n. inte krävs genomgången gymnasieskola. Sådan utbildning bör få anordnas i högskolan endast enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller i den ordning regeringen föreskriver. Det har som jag anförde i inled- ningen till detta avsnitt ansetts lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten, 9 &, trots att regeringen även utan sådan föreskrift i 9 5 har rätt att utfärda föreskrifter eller uppdra åt myndighet att göra detta.

Närmare föreskrifter om behörighet till forskarutbildning bör också få meddelas av regeringen. Förslag till gemensamma föreskrifter härom har lagts fram av FUN. Dessa bör enligt FUN kunna gälla i avvaktan på att ställning tas till kommande förslag från FUN. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att meddela föreskrifter i huvud- saklig överensstämmelse med FUN:s förslag om ej riksdagen har något att erinra häremot.

115

Paragrafen innehåller de föreskrifter om begränsning av antalet stu- derande som jag har förordat i den allmänna motiveringen.

135

Föreskrifter om urval till grundläggande högskoleutbildning finns f.n. främst i förordningen ( 1976:231 ) med provisoriska föreskrifter om till- träde till grundläggande högskoleutbildning.

155

Paragrafen motsvarar 10 5 första stycket i H 75:s förslag. I paragrafen ingår däremot inte någon motsvarighet till 10 å andra stycket i H 75:s förslag enligt vilket regeringen får föreskriva att före- skrifter om högskoleutbildning skall tillämpas även på utbildning som med statsbidrag anordnas av enskild. Denna föreskrift hör nämligen inte hemma i högskolelagen, eftersom lagen uteslutande skall reglera en of- fentlig verksamhet. Att föreskriften inte tas in i högskolelagen hindrar självfallet inte riksdagen eller regeringen att i beslut om statsbidrag till viss enskild utbildning slå fast att utbildningen skall anses ha karaktär av högskoleutbildning. Som villkor för statsbidraget kan därvid utan stöd av lag föreskrivas att bestämmelser som gäller för högskoleutbild- ningen skall iakttas.

Prop. 1976/77: 59 52

165

Avsnittet om högskolans lokala organisation har ansetts böra inledas med en uppräkning av de viktigaste ledningsorganen. Jag vill stryka under att uppräkningen inte är uttömmande, eftersom förslaget till hög- skolelag innehåller endast vissa grundläggande föreskrifter. Ytterligare föreskrifter om organisationen meddelas av regeringen eller i den ord- ning som regeringen föreskriver (38 5).

175

Paragrafen motsvaras av 14 å i H 75:s förslag. Detta förslag har kom- pletterats med allmänt hållna föreskrifter om styrelsens och rektors- ämbetets uppgifter. Närmare föreskrifter kan meddelas av regeringen eller i den ordning som regeringen förskriver (38 5).

185

Paragrafen har getts samma innehåll som vissa föreskrifter i 22 5 i H 75:s förslag. Förslaget bygger på 1975 års beslut. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall det inte föreligga någon skyldighet för de anställda och de studerande att vara representerade i högskole- styrelsen. Det skall endast finnas en rättighet för de anställda och stu- derande att vara representerade. Det har inte ansetts vara nödvändigt att belasta lagtexten med en uppgift om vem som skall få avgöra om rättigheten skall utnyttjas.

Som jag förordat i den allmänna motiveringen bör företrädarna för de anställda i högskolestyrelsen utses av myndighet efter förslag av ar- betstagarorganisationema. Med hänsyn härtill bör det också ankomma på arbetstagarorganisationerna att avgöra om rättigheten till represen- tation i styrelsen för de anställda skall utnyttjas. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att utfärda föreskrifter härom.

Enligt vad jag kommer att föreslå i det följande skall företrädare för de studerande i högskolestyrelsen utses av en särskild elektorsförsam- ling. Med hänsyn härtill bör det också ankomma på elektorsförsamling- en att avgöra om rättigheten till representation i styrelsen för de stude- rande skall utnyttjas. Föreskrift härom bör tas in i den särskilda lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet som jag kommer att föreslå i det följande.

Enligt fjärde stycket gäller föreskriften om att företrädarna för all- männa intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet styrelse- ledamöter inte för styrelsen för högskoleenheten inom jordbruksdparte- mentets verksamhetsområde. Föreskrifter för denna styrelse meddelas av regeringen. Det har som jag anförde i inledningen till detta avsnitt ansetts lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten, 18 &, trots att regeringen även utan sådan föreskrift i 18 5 har rätt att utfärda före- skrifter eller att uppdra åt myndighet att göra detta.

Prop. 1976/77: 59 53

19 och 20 55

Paragraferna motsvarar 15 och 16 åå i H 75:s förslag. Paragraferna har liksom 17 & kompletterats med allmänt hållna före- skrifter om skolstyrelsens resp. utbildningsnämndens uppgifter. I dessa föreskrifter görs undantag för bl. a. uppgifter som tillkommer annan en- ligt denna lag. Härvid åsyftas framför allt 21 5 som lägger bestämda ledningsfunktioner på linjenämnderna. Undantag görs också för uppgif- ter som anges i föreskrifter av regeringen eller myndighet som regering- en utser. Sådana föreskrifter kan komma att avse ytterligare föreskrif- ter om linjenämnderna och föreskrifter om skolledningen.

Hänvisningen till 49 & kommunallagen avser nämnda lag i den ly— delse som har föreslagits i prop. (1975/76:187) om kommunal demo- krati, ny kommunallag m.m.

215

Paragrafen motsvarar 18 å i H 75:s förslag. I paragrafen har före- skrifterna om linjenämnds uppgifter förtydligats.

Enligt 1975 års beslut skall linjenämnds verksamhetsområde i princip omfatta utbildning vid en läroanstalt men det bör dock vara möjligt att ha för två eller flera läroanstalter gemensamma linjenämnder om detta är lämpligt. I 1975 års beslut har (prop. 1975:9 s. 518) förutsatts att det skall kunna finnas linjenämnder som är gemensamma för statlig och kommunal högskoleutbildning. Jag kommer i det följande (avsnitt 2.3.3) att föreslå att sådana gemensamma linjenämnder inte skall finnas. Det- ta har kommit till uttryck i 21 &.

225

Paragrafens första stycke har samma innebörd som motsvarande fö- reskrifter i 23 å i H 75:s förslag. Dessa bygger på 1975 års beslut. Jag vill här erinra om vad föredraganden anförde i prop. 1975:9 om möj- ligheten att minska antalet ledamöter som skall företräda yrkeslivet (s. 518). I övrigt får här hänvisas till vad jag har anfört i den allmän- na motiveringen om sammansättningen av lokala organ. Vad jag har an- fört i specialmotiveringen till 18 & om högskolestyrelsen äger tillämp- ning även på linjenämnd.

Paragrafens andra stycke grundar sig på ett förslag av H 75 i skrivel- se den 5 oktober 1976 med förslag till föreskrifter rörande organisa- tion för kommunal högskoleutbildning. Såsom H 75 föreslagit har före- skriften till syfte att trygga ett samband mellan linjenämnd för kom- munal högskoleutbildning och de förtroendevalda inom styrelsen för utbildningen. Även vid utformningen av denna paragraf har jag utgått ifrån att det inte skall finnas linjenämnder som är gemensamma för statlig och kommunal högskoleutbildning (jfr avsnitt 2.3.3 ).

Prop. 1976/77: 59 54

23ä

Paragrafen motsvarar 19 5 första stycket i H 75 :s förslag. Vad som H 75 har föreslagit i 19 & andra stycket avsåg jordbrukets högskolor. Motsvarighet härtill har i departementsförslaget tagits in i 25 &.

Föreskrifterna om fakultets- och sektionsnämndernas uppgifter har förtydligats.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om organisationen för planering och ledning för forskning och forkarutbildning på längre sikt f.n. prövas av FUN.

245

Paragrafen har samma innebörd som motsvarande föreskrifter i 23 5 H 75:s förslag. Detta innebär bl.a. att det i fakultets— och sektions- nämnden skall kunna ingå företrädare för verksamhet utanför högsko- lan. H 75 har i skrivelse den 26 oktober 1976 uttalat att det inte var nödvändigt att precisera denna representation. H 75 upplyste dock att FUN hävdar att en förutsättning för denna representation är att de som utses själva är verksamma inom forskning och utvecklingsarbete med anknytning till forskningen inom fakulteten respektive sektionen.

I avbidan på att ställning kan tagas till FUN:s blivande förslag har i lagförslaget uttryckligen angetts att i fakultets- och sektionsnämnd kan ingå företrädare för sådant forsknings- och utvecklingsarbete utanför högskola som har anknytning till nämndens verksamhetsområde.

Jag får här hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motivering- en om sammansättningen av lokala organ. Vad jag har anfört i special- motiveringen till 18 5 om högskolestyrelsen gäller i tillämpliga delar även för fakultetsnämnd och sektionsnämnd.

255

Paragrafen motsvarar 19 å andra stycket i H 75:s förslag. Föreskrifter om organ för forskning och forskarutbildning vid hög- skoleenheten inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde med- delas av regeringen eller i den ordning som regeringen föreskriver. Det har som jag anförde i inledningen till detta avsnitt ansetts lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten, 25 5, trots att regeringen även utan sådan föreskrift i 25 5 har rätt att utfärda föreskrifter eller att uppdra åt myndighet att göra detta.

265

Paragrafen har getts samma innebörd som 20 och 21 Gå i H 75:s för- slag och föreskriften om styrelse för institution i 23 å i H 75 :s förslag. Jag får här hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motivering- en om sammansättningen av lokala organ. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall det inte föreligga någon skyldighet för de

Prop. 1976/77: 59 55

anställda och de studerande att vara representerade i styrelsen för in- stitution eller annan arbetsenhet. Det skall endast finnas en rättighet för de anställda och de studerande att vara representerade i styrelsen. Det har inte ansetts nödvändigt att belasta lagtexten med uppgift om vem som Skall få avgöra om rättigheten skall utnyttjas.

Jag har i den allmänna motiveringen förordat att företrädare för de anställda i styrelsen för institution eller annan arbetsenhet skall utses direkt av de anställda. Föreskrift härom bör kunna meddelas av rege— ringen med stöd av 33 5. Det bör självfallet också ankomma på samma anställda att avgöra om de önskar ha representanter i styrelsen. Även föreskrift härom bör kunna meddelas av regeringen.

Enligt 1975 års beslut (prop. 1975:9 s. 566) skall företrädare för de studerande i styrelse för institution eller annan arbetsenhet utses av de studerande genom val. Föreskrift härom bör kunna meddelas av rege- ringen med stöd av 33 å i förslaget till högskolelag. Det bör självfallet också ankomma på samma studerande att avgöra om de önskar ha re— presentanter i styrelsen. Även föreskrift härom bör kunna meddelas av regeringen.

27—30 55

Paragraferna motsvarar 11—13 55 i H 75:s förslag. Liksom H 75 har jag inte ansett det lämpligt att i lagtexten namnge vilka centrala förvaltningsmyndigheter som har uppgifter som berör högskolan. Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter härom.

Vad som sägs i 30 5 om regionstyrelsens uppgifter utesluter inte att regeringen i annan författning ger ytterligare föreskrifter om regionsty- relsens uppgifter (38 5).

Blå

Paragrafen motsvarar 22 5 första och andra styckena i H 75:s förslag. Jag får här hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen om sammansättningen av regionala organ.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall det inte före- ligga någon skyldighet för de anställda och de studerande att vara re- presenterade i regionstyrelsen. Det skall endast finnas en rättighet för de anställda och de studerande att vara representerade. Som jag kom- mer att förorda i det följande bör samtliga ledamöter i regionstyrelserna utses av regeringen. När regeringen skall utse företrädare för de an- ställda och de studerande bör regeringen också kunna avgöra vilka or- ganisationer som bör tillfrågas om de önskar representation.

325

Paragrafen har inte någon motsvarighet i H 75:s förslag. Som jag i det föregående har förordat skall företrädarna för allmänna intressen

Prop. 1976/77: 59 56

i styrelsen för högskoleenhet väljas av den eller de kommuner och lands- tingskommuner till vilken eller vilka enheten är förlagd. En skyldighet att välja sådana ledamöter kan åläggas kommuner och landstingskom- muner endast i lag.

I anledning av ett förslag från organisationskommittén (U 1975:10) för Stockholms högskoleregion förordar jag att kommun i samråd med landstingskommunen kan besluta att landstingskommunen skall fullgöra kommunens skyldighet att välja ledamöter.

Val av ledamöter bör ske proportionellt så långt detta är möjligt. Enligt paragrafens fjärde stycke skall föreskrifterna i första — tredje styckena ej gälla för styrelsen för högskoleenheten inom jordbruks- departementets verksamhetsområde. Föreskrifter för denna styrelse med- delas av regeringen eller i den ordning som regeringen föreskriver. Det har som jag anförde i inledningen till detta avsnitt ansetts lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten, 32 5, trots att regeringen även utan sådan föreskrift i 32 5 har rätt att utfärda föreskrifter eller att uppdra åt myndighet att göra detta.

335

Paragrafen motsvarar 24 5 i H 75:s förslag. Enligt min mening bör regler om hur företrädare för de studerande skall utses tas in i en sär- skild lag, nämligen den lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet, som jag kommer att föreslå i det följande. Vissa andra föreskrifter om utseende av företrädare för de studerande bl. a. i styrelse för institution eller annan arbetsenhet eller i kommunal linjenämnd och föreskrifter om hur företrädare för de anställda skall utses bör kunna ges i annan författning än lag. I högskolelagen krävs dock en föreskrift av innebörd att utseende av ledamöter får överlåtas på enskilda individer eller sam- manslutningar. I fråga om företrädare för de anställda behövs en sådan föreskrift beträffande styrelsen för institution eller annan arbetsenhet. Jag får i detta sammanhang hänvisa till vad jag i den allmänna motive- ringen har anfört om sammansättningen av lokala organ.

I lagtexten har uttryckligen angetts att föreskrifter om rätt för en- skilda och sammanslutningar att utse ledamöter skall få ges även för andra lokala organ än de som räknas upp i lagen. Jag åsyftar bl. a. tjän- steförslagsnämnderna.

355

Paragrafen har inte någon motsvarighet i H 75:s förslag. Jag kom- mer i det följande att föreslå att antagningen av elever till kommuner- nas och landstingskommunernas sjuksköterskeutbildning skall verkstäl- las av en särskild nämnd som Landstingsförbundet har utsett (2.3.3). För att överlåta denna antagning krävs en föreskrift i lag. Denna före- skrift kan lämpligen tas in i högskolelagen . Den bör utformas som ett

Prop. 1976/77: 59 57

bemyndigande för regeringen att överlåta på organ som Landstingsför- bundet utser att antaga studerande vid grundläggande högskoleutbild- ning som anordnas av kommun eller landstingskommun. De villkor som bör gälla för att överlåta antagning bör kunna föreskrivas av regeringen. Jag återkommer till detta i avsnittet 2.3.3.

365

Paragrafen motsvarar 27 5 i H 75:s förslag. Mot 27 5 i H 75:s för- slag har Svenska kommunförbundet invänt att bemyndigandet måste avse utbildningens organisation, innehåll och behörighetskrav etc. Det får enligt förbundet inte gälla frågor som berör en kommuns organisa- toriska uppbyggnad och därmed den ideologiska grunden för den kom— munala självstyrelsen. Med anledning av vad förbundet har anfört vill jag understryka att bemyndigandet självfallet inte gäller kommunernas och landstingskommunernas organisatoriska uppbyggnad i stort. Bemyn- digandet avser att göra det möjligt för regeringen att utfärda föreskrif- ter som annars skulle kräva lagens form. Avsikten är, liksom ifråga om motsvarande föreskrifter i 55 5 skollagen (1962z319), inte att ingripa i den kommunala organisationen eller att ålägga kommuner och lands- tingskommuner skyldigheter i vidare mån än som riksdagen har godta- git t.ex. i samband med beslut omlstatsbidrag.

375

Paragrafen, som inte har någon motsvarighet i H 75 :s förslag, inne- håller den föreskrift om försöksverksamhet som jag förordat i den all- männa motiveringen. De föreskrifter som 'behövs om försöksverksam- het bör meddelas av regeringen eller i den ordning som regeringen fö- reskriver. Genom 37 5 i högskolelagen får regeringen samma befogen- heter som tillkommer regeringen enligt 55 5 tredje och fjärde styckena i skollagen .

Övergångsbestämmelser

Såsom jag kommer att föreslå i det följande (avsnittet 2.2.3) bör or- ganisationen för högskoleutbildningen inom kulturområdet i Stockholm och den högre sjöpersonalutbildningen ses över ytterligare under bud- getåret 1977/78. Med hänsyn härtill har i högskolelagen tagits in en övergånngestämmelse som skall göra det möjligt att under ett år ha regler som avviker från föreskrifterna i den föreslagna lagen. Sådana regler bör kunna meddelas av regeringen. Regeringen bör också ha möjlighet att delegera till annan myndighet att utfärda erforderliga regler.

Prop. 1976/77: 59 58

2.2 Högskolans indelning i enheter

2.2.1 Förslagen m. m.

I propositionen om reformering av högskoleutbildningen m.m. (prop. 1975:9) anförde föredraganden bl. a. att indelningen i högskoleenheter ger den grundläggande administrativa ramen för utbildningen och forskningen inom högskolan. Han anslöt sig till U 68-beredningens be- dömning att man vid indelningen måste ta hänsyn bl. a. till den totala högskoleverksamhetens omfattning på varje ort och till lokala förutsätt- ningar i övrigt.

Föredraganden framhöll också att det inte var nödvändigt med en uniform lösning av frågan om indelningen i enheter. Geografiska för- hållanden och andra lokala förutsättningar kunde motivera att man gjorde olika bedömningar för olika orter om en och samma utbildnings administrativa samband med andra utbildningar.

För de orter som i propositionen och i riksdagens beslut (UbU 1975: 17, rskr 1975:179) betecknades som utbyggnadsorter förordade föredra- ganden att den statliga högskoleutbildningen på var och en av orterna organiserades inom ramen för en högskoleenhet. För universitetsorter- nas del var läget delvis ett annat. Föredraganden utgick från att det även fortsättningsvis skulle finnas flera än en högskoleenhet i Stock- holm och Göteborg. För övriga universitetsorter skulle det vara tänk- bart att hålla samman verksamheten i en högskoleenhet.

Slutligen anförde föredraganden att högskoleenheterna med utgångs- punkt i nuvarande förhållanden borde kunna kallas universitet, hög- skolor etc. På orter med endast en enhet borde denna benämnas hög— skola. Det borde ankomma på regeringen att fastställa enheternas be- nämning efter förslag av organisationskommittéerna.

Utbildningsutskottet anslöt sig i huvuddragen till vad föredraganden hade anfört (UbU 1975:17). Samtidigt uttalade utskottet att med hän- syn till frågans vikt borde indelningen i högskoleenheter på nuvarande högskoleorter beslutas av riksdagen.

Organisationskommittéernas förslag

Förslag om enhetsindelning har, efter remiss eller andra former av samråd inom resp. region, lagts fram av organisationskommittéerna för de olika regionerna. Den centrala organisationskommittén (H 75) har yttrat sig över förslagen.

Stockholms högskoleregion

Regionkommittén har haft som utgångspunkt att åstadkomma en in- stitionell samordning och därför minska antalet enheter i regionen jäm- fört med nu. Enheterna bör enligt kommittén från såväl effektivitets— synpunkt som inflytande- och förankringssynpunkt ha en rimlig storlek.

Prop. 1976/77: 59 59

Strävan har varit att i första hand samordna utbildning med likartad yrkesinriktning. Därutöver har vissa praktiska hänsyn måst tas.

Med dessa utgångspunkter har kommittén stannat för att förorda en samordning av all statlig högskoleutbildning i regionen i följande hög— skoleenheter: universitetet till vilket förs också nuvarande socionom- och journalistutbildning, tekniska högskolan för teknisk utbildning och forskning, karolinska institutet för vårdsektorns statliga utbildningar och den medicinska och odontologiska forskningen, en högskoleenhet för lärarutbildning och tillämpad pedagogisk forskning och en högskoleen- het för de konstnärliga utbildningarna.

Uppsala högskoleregion

Regionkommittén föreslår att all statlig högskoleutbildning på var och en av de fem beslutade högskoleorterna i regionen sammanförs till en högskoleenhet. Enheterna bör benämnas universitetet i Uppsala samt högskolan i resp. Eskilstuna/ Västerås, Falun/ Borlänge, Gävle/Sandvi- ken och Örebro.

Linköpings högskoleregion

Regionkommittén föreslår, mot bakgrund av uttalandena i prop. 1975:9, att den statliga högskoleutbildningen i regionen förs samman till två enheter, universitetet i Linköping och högskolan i Jönköping. Till universitetet i Linköping förs enligt förslaget det nuvarande univer- sitetet, lärarhögskolan och slöjdlärarseminariet i Linköping och försko- leseminariet i Norrköping. I högskolan i Jönköping föreslås ingå lärar- högskolan och förskoleseminariet i Jönköping. Kommittén förutsätter att olika delenheter även framgent skall kunna uppträda under andra benämningar, t.ex. de hittills använda.

Regionkommittén konstaterar också att problem rörande berednings- organ och organisation i övrigt inom en enhet åvilar enhetens styrelse att lösa. Kommittén betonar dock vikten av att högskolelag och övriga förordningar för högskolan ges en sådan utformning att de bl. a. möj- liggör för styrelsen at-t inrätta särskilda beredande och rådgivande or- gan, till vilka styrelsen även kan delegera viss avgränsad beslutande- rätt. Sådana lokala kompletteringar av den institutionella organisatio- nen får självfallet inte rubba de principer för ledning på skilda nivåer som riksdag och regering beslutar om.

Lund/ Malmö högskoleregion

Regionkommittén förordar att samtliga nu fristående läroanstalter för statlig högskoleutbildning i Lund/Malmö förs samman till en gemen- sam högskoleenhet, Lunds universitet. Denna ordning bör enligt kom— mittén ge de bästa förutsättningarna för en forskningsanknytning av den grundläggande statliga högskoleutbildningen i dess helhet på dessa orter. Den bör vidare skapa de gynnsammaste möjligheterna till fort-

Prop. 1976/77: 59 60

löpande förnyelse, utveckling och differentiering, bl.a. genom vidgade möjligheter till kombinationer mellan skilda slag av utbildning.

Kommittén anför att förslaget om en sammanhållen högskoleenhet emellertid förutsätter att styrelsen under sig för delar av enheten inrät— tar s.k. förvaltningsnämnder till vilka ärenden bör kunna delegeras i icke obetydlig omfattning. Nämnderna skulle i första hand svara för handläggning av i princip alla ärenden av mer löpande natur som inte kan handläggas direkt av institutionerna. De förutsätts vidare ha sam- ordnande uppgifter för fakultets/sektionsnämnder resp. linjenämnder, bl. a. vid fördelning av för verksamheten anvisade resurser. Vad gäller från de lokala personalorganisationerna framförd kritik mot att nämn- derna skulle svara för ärenden av personaladministrativ natur under- stryker organisationskommittén att arbetsgivaransvaret i sin helhet skall åvila högskolestyrelsen och inte påverkas av eventuell delegation.

Vad gäller övriga orter i regionen föreslår regionkommittén att en högskoleenhet inrättas på varje ort och att de benämns högskolan i resp. Växjö, Kalmar och Kristianstad. Till högskolan i Kalmar bör omsider föras även de studievägar vid nuvarande sjöbefälsskolan i Kalmar som skall tillhöra högskolan.

Göteborgs högskoleregion

Regionskommitténs förslag för den statliga högskoleutbildningen i Göteborg innebär att två högskoleenheter bildas, Chalmers tekniska högskola (CTH) och Göteborgs universitet. Ett särskilt samarbetsorgan för vissa gemensamma frågor bör inrättas med representanter för de två enheternas styrelser. Vissa institutioner som i dag är gemensamma för universitetet och CTH förutsätts vara det även framgent. Inom uni— versitetet bör vidare enligt kommittén inrättas en lärarutbildningsenhet med en förvaltningsnämnd som beslutande organ.

Vidare bör en högskoleenhet inrättas i vardera Borås och Karlstad. I Skövde bör enligt kommittén den statliga högskoleutbildningen t.v. anordnas i form av enstaka kurser av lämplig enhet i regionen i sam- verkan med kommunen. Den yrkestekniska högskoleutbildningen för— utsätts administrativt vara knuten till kommunen. En självständig hög- skoleenhet bör inrättas i Skövde när någon allmän utbildningslinje 10- kaliseras dit.

Umeå högskoleregion

Regionkommittén förordar att högskoleutbildningen på var och en av högskoleorterna i regionen organiseras inom en enhet. Härigenom kan enligt kommittén möjligheter ges till befruktande samverkan mellan olika utbildningsinriktningar och till utveckling av nya utbildningar i enlighet med nya behov, önskemål och idéer.

Enheterna bör benämnas universitetet i Umeå och högskolan i resp. Luleå, Sundsvall /I-Iämösand och Östersund.

Prop. 1976/77: 59 61

Den centrala organisationskommitténs yttrande

H 75 har tillstyrkt regionkommittéernas förslag. I sitt yttrande berör H 75 särskilt några punkter i förslagen.

H 75 erinrar om att regionkommittén anför att en förutsättning för en sammanhållen högskoleenhet i Lund/Malmö är en förhållandevis långtgående decentralisering till förvaltningsnämnder för särskilda om— råden. H 75 betonar att sådana nämnder enligt H 75:s författningsför- slag är avsedda för förvaltningsärenden av löpande karaktär. Högsko- lestyrelsen måste behålla det övergripande ansvaret för enhetens verk- samhet, vilket enligt H 75 bör gälla bl. a. ansvaret för enhetens sam— lade resurser och för planeringen och fördelningen av dem. Vidare måste styrelsen ha ett sammanhållande ansvar för all personal och för åtgärder inom det personaladministrativa och personalpolitiska om— rådet.

Mot bakgrund av att Stockholm är den största högskoleorten vad gäl- ler utbildningsutbudets bredd, antalet studerande och antalet befintliga statliga enheter med högskoleutbildning bedömer H 75 att regionkom- mittén gjort rätt avvägning i sitt förslag. H 75 vill emellertid — liksom regionkommittén — betona att den enhetsindelning som nu görs inte behöver bli bindande för längre tid. Såväl indelningen i enheter som gränsdragningen mellan enheterna måste kunna omprövas med hänsyn till högskoleutbildningens utveckling och ändrade förutsättningar i öv- rigt.

Universitetskanslerämbetet

Enligt förslag av universitetskanslerämbetet skall det lokala ansvaret för försöksverksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning i Bor- länge, Borås, Eskilstuna, Jönköping och Sandviken fr.o.m. den 1 juli 1977 ligga på vederbörande statlig högskoleenhet.

Sammanfattning av förslagen

Enligt regionkommittéernas förslag kommer följande högskoleenhe- ter att finnas (här har inte beaktats viss utbildning såsom decentralise- rad universitetsutbildning, kombinationsutbildningar m.m.):

Högskoleenheter Läroanstalter fr. o. m. 1977-07—01 t. o. rn. 1977-06-30

Stockholms högskoleregion universitetet i Stockholm universitetet, socialhögskolan och journalisthögskolan i Stockholm tekniska högskolan i Stockholm tekniska högskolan, (sjöbefälssko-

lan i Stockholm)

Prop. 1976/77: 59

Högskoleenheter fr. o. m. 1977-07-01

62

Läroanstalter t. o. m. 1977-()6-30

karolinska institutet

högskolan för lärarutbildning i Stockholm

högskolan för konstnärlig utbild- ning i Stockholm

Uppsala högskoleregion universitetet i Uppsala

högskolan i Eskilstuna/Västerås

högskolan i Falun/Borlänge

högskolan i Gävle / Sandviken

högskolan i Örebro

Linköpings högskoleregion Linköpings universitet

högskolan i Jönköping

karolinska institutet, sjukgymnast- institutet

förskoleseminarierna i Stockholm, Solna och Södertälje, gymnastik- och idrottshögskolan, konstfack- skolan / teckningslärarinstitutet, lä- rarhögskolan och musikhögskolan (del) i Stockholm, statens institut för högre utbildning av sjukskö- terskor

dansskolan, dramatiska institutet, konstfackskolan (utom tecknings- lärarinstitutet), konsthögskolan, statens musikdramatiska skola, musikhögskolan (del), statens scen- skola, Grafiska institutet och In- stitutet för högre kommunika— tions- och reklamutbildning

förskoleseminariet, lärarhögsko- lan, seminariet för huslig utbild- ning och universitetet i Uppsala

förskoleseminariet i Västerås, yr- kesteknisk högskoleutbildning i Eskilstuna

lärarhögskolan i Falun, yrkestek- nisk högskoleutbildning i Borlänge

förskoleseminariet och lärarhög- skolan i Gävle, yrkesteknisk hög- skoleutbildning i Sandviken

förskoleseminariet, gymnastik- och idrottshögskolan, socialhögskolan och universitetsfilialen i Örebro samt filialverksamhet till lärarhög- skolan i Uppsala

förskoleseminariet i Norrköping, lärarhögskolan och universitetet i Linköping, slöjdlärarseminariet lärarhögskolan, förskoleseminariet och yrkesteknisk högskoleutbild- ning i Jönköping

Prop. 1976/77: 59

Högskoleenheter fr.o.m. 1977-07-01

63

Läroanstalter t. o. m. 1977-06-30

___—___—

Lund/Malmö högskoleregion Lunds universitet

högskolan i Växjö

högskolan i Kalmar

högskolan i Kristianstad

Göteborgs högskoleregion Göteborgs universitet

Chalmers tekniska högskola

högskolan i Borås

högskolan i Karlstad

Umeå högskoleregion högskolan i Luleå

universitetet i Umeå

högskolan i Sundsvall/ Härnösand

högskolan i Östersund

socialhögskolan i Lund, sydsven- ska sjukgymnastinstitutet, univer- sitetet i Lund, förskoleseminariet, lärarhögskolan, musikhögskolan, SÄM US och statens scenskola i Malmö, statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor universitetsfilialen och lärarhög- skolan i Växjö lärarhögskolan i Kalmar, fortbild— ningen av journalister (FOJO), (sjöbefälsskolan i Kalmar)

lärarhögskolan i Kristianstad

universitetet, förskoleseminariet, journalisthögskolan, lärarhögsko- lan, musikhögskolan, scenskolan, seminariet för huslig utbildning, socialhögskolan, statens institut för högre utbildning av sjukskö- terskor och SÄMUS i Göteborg, (Valands konstskola och Konstin- dustriskolan)

Chalmers tekniska högskola, (sjö- befälsskolan i Göteborg) bibliotekshögskolan, förskolesemi- nariet i Borås, (yrkesteknisk hög- skoleutbildning)

lärarhögskolan och universitetsfi- lialen i Karlstad, filialverksamhet till lärarhögskolan i Göteborg

högskolan, lärarhögskolan och för- skoleseminariet i Luleå

förskoleseminariet, lärarhögsko- lan, seminariet för huslig utbild- ning, socialhögskolan, statens in- stitut för högre utbildning av sjuk- sköterskor och universitetet i Umeå

lärarhögskolan (och sjöbefälssko- lan, del) i Härnösand socialhögskolan i Östersund

Prop. 1976/77: 59 64

2.2.2 Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) finner för sin del, mot bak- grund av de ingående övervägenden som organisationskommittéerna ägnat frågan, ingen anledning att ifrågasätta förslagen till indelning i högskoleenheter. Statskontoret tillstyrker också regionkommittéernas förslag till enhetsindelning och biträder i allt väsentligt de synpunkter av mer speciell karaktär varmed H 75 motiverar förslagen till enhets- indelning i Stockholm och Göteborg.

TCO anser att kravet på enhetlighet bör få gälla med hänsyn till de möjligheter en enhetlig högskola ger bl. a. till bättre planering, utveck- ling och resursutnyttjande. All högskoleutbildning på en ort bör därför ligga under samma lokala styrelse. Även i Stockholm och Göteborg bör man sikta mot en sammanslagning efter hand.

SFS å sin sida avvisar i princip de föreslagna sammanslagningarna. Eventuella sammanslagningar måste grundas på pedagogiska och natur— liga samband mellan nu fristående utbildningar. Förslagen kan minska det direkta inflytandet för olika grupper och hota mångfalden i utbild- ningsutbudet.

Konsistoriet vid universitetet i Linköping förordar att de tekniska högskolorna såvitt möjligt får likartad ställning. När tekniska högsko- lan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola och högskolan i Luleå är självständiga högskoleenheter, bör även tekniska fakulteterna i Linkö— ping och Lund få viss självständig ställning. Svårigheter föreligger för dessa redan i dag att hävda sig när det gäller kontakter och sam- verkan med industrin. De kommande högskolestyrelserna vid KTH och CTH kommer att få representanter för allmänintressen med inriktning på den tekniska sektorn, något som inte kan tillgodoses i samma ut— sträckning inom en högskoleenhet med flera fakulteter. För Linköpings del föreslås ett särskilt ledningsorgan för den tekniska fakulteten med beredande och i viss mån beslutande uppgifter. I andra hand föreslås att tekniska fakulteten blir en självständig högskoleenhet, men med ge- mensam förvaltning m.m. med universitetet. Benämningen tekniska hög- skolan i Linköping bör i varje organisatorisk lösning få användas.

Konsistoriet vid universitetet i Lund förutsätter i sitt yttrande en långtgående dccentraliseringsmöjlighet inom resp. högskoleenhet.

Teknologorganisationen REF TEC anför att högskolereformens tan- kar på en långtgående decentralisering bäst tillgodoses om de tekniska högskolorna i Lund och Linköping blir självständiga enheter.

Stockholms högskoleregion Journalisthögskolan i Stockholm vill utgöra en självständig enhet. Detta bör enligt högskolan inte påverka dess möjligheter till samverkan med universitetet.

Prop. 1976/77: 59 65

Uppsala högskoleregion Konsistoriet vid universitetet i Uppsala betonar att förslaget om en högskoleenhet i Uppsala framförts enigt av samtliga berörda parter.

Lund/Malmö högskoleregion

Organisationskommittén för Lund/Malmö högskoleregion anser att inga omständigheter tillkommit som skulle tala för en ändring av kom- mitténs förslag att sammanföra samtliga berörda läroanstalter i Lund/ Malmö till en högskoleenhet. En förutsättning härför är emellertid bl. a. kommitténs förslag om en betydande decentralisering genom fem s.k. förvaltningsnämnder som skall fungera som rådgivare och beredande organ till högskolestyrelsen i olika resurs- och planeringsfrågor. Till nämnderna skulle kunna delegeras beslutsrätt i såväl löpande förvalt- ningsärenden som andra frågor. Högskolestyrelsens övergripande ansvar skulle dock kvarstå. En markering av förvaltningsnämnderna som en förutsättning för sammanslagningen bör göras i statsmakternas beslut.

Konsistoriet vid universitetet i Lund ansluter sig helt till organisa- tionskommitténs uppfattning och betonar att delegeringen till förvalt- ningsnämnderna bör gå längre än vad H 75 förutsatt i sin skrivning om löpande förvaltningsuppgifter. Kan en sådan organisation inte genom- föras måste alternativet vara ett antal fristående högskoleenheter.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att man i Lund/ Malmö med den föreslagna lösningen inte tillräckligt har beaktat kravet på att högskolestyrelsen reellt skall kunna fullgöra väsentliga övergri- pande funktioner. Förvaltningsnämnderna skulle i alltför hög grad full- göra styrelsens uppgifter.

Lärarhögskolan i Malmö förordar att en fristående högskoleenhet bil- das i Malmö. Fördelarna med en sammanslagning enligt organisations— kommitténs förslag är inte tillräckliga för att uppväga nackdelarna med att sammanföra en rad enheter som är både geografiskt och innehålls- mässigt skilda. Ett ytterligare skäl mot sammanslagningen anser lärar- högskolan att H 75:s tolkning av förvaltningsnämndernas uppgifter är.

Rektorsnämnden vid förskoleseminariet i Malmö anser att seminariet inom universitetet bör utgöra en särskild enhet (institution) med sam- manhållen utbildnings- och kansliorganisation för personaladministra- tion och budget— och utbildningsplanering.

Göteborgs högskoleregion Socialhögskolan i Göteborg vill bevara högskolan som särskild enhet. Om detta inte är möjligt bör högskolan bli en självständig institution

med egen styrelse och linjenämnd. Även journalisthögskolan i Göteborg vill utgöra en egen enhet.

Förskoleseminariet i Göteborg vidhåller sin tidigare uppfattning att en separat högskola för lärarutbildning bättre tillgodoser lärarutbild- ningens behov än en förvaltningsnämnd inom universitetet.

Prop. 1976/77: 59 66

Umeå högskoleregion

Konsistoriet vid universitetet i Umeå anser att det bör finnas endast en högskoleenhet i Umeå, benämnd Umeå universitet. Umeå studentkår awisar däremot den föreslagna integrationen.

Rektorsnämnden vid lärarhögskolan i Umeå uttalar sig för två hög- skoleenheter i Umeå, varav en för lärarutbildningen.

Utbildningen på kulturområdet

UHÄ påpekar att enligt 1975 års beslut skall de berörda utbildning- arna på kulturområdet tillhöra högskolan. De bör alltså ledas och or- ganiseras efter samma principer som ståtlig högskoleutbildning i övrigt. Inom ramen för dessa principer finns betydande utrymme för att ut- forma den lokala organisationen efter skiftande förutsättningar. Mot bakgrund bl. a. av de önskemål som har kommit fram är dock enligt ämbetet ytterligare överväganden, i första hand regionalt och lokalt, motiverade för den lokala organisationen för utbildningarna i Stock— holm.

Organisationskommittén för Stockholms högskoleregion anför att den i sitt förslag om att samla kulturutbildningama till en särskild högskole- enhet utgått från skolornas egna krav på bevarande av det kulturpoli- tiska inflytandet över utbildningen m.m. Inom denna enhet skulle för- hållandevis stor frihet ges de enskilda arbetsenheterna. Kommittén av- styrker därför förslag från flera av skolorna att delvis skjuta upp ge- nomförandet av reformen ett år för dessa utbildningars del. I stället bör ett intensifierat planerings- och förberedelsearbete sättas igång inom en interimsstyrelse, i vilken samtliga skolor är företrädda.

Flertalet berörda skolor framhäver kulturutbildningarnas särart. Olika uppfattningar har dock förts fram. Musikhögskolorna i Göteborg och Malmö ansluter sig till förslagen om att de skall inordnas i högskole- organisationen den 1 juli 1977. En förutsättning är dock att samtliga musikhögskolor får likartad organisatorisk anknytning på resp. ort. Musikhögskolan i Stockholm menar att ett uppskjutande av högskole- reformen för dess del kan medföra praktiska svårigheter men ansluter sig till krav från andra skolor i Stockholm om att uppskjuta reformen ett år. Statens dansskola accepterar en högskola för konstnärlig utbild- ning, där dansskolan ingår som en arbetsenhet med en linjenämnd.

Statens musikdramatiska skola avvisar förslagen. Detsamma gör Aka- demien för de fria konsterna, som dock säger att den under vissa förut- sättningar kan godta en organisationslösning där varje skola inom en- heten har en egen linjenämnd med utvidgad funktion.

Ett antal skolor, bl.a. statens scenskolor i Göteborg, Malmö och Stockholm, dramatiska institutet och konstfackskolan, förordar, bl. a. med hänvisning till pågående utredningar, att ställningstagandet till or- ganisation för utbildningen på kulturområdet skjuts upp. Bl. a. scensko-

Prop. 1976/77 : 59 67

lan i Stockholm och dramatiska institutet anser att man bör överväga en riksenhet för detta utbildningsområde.

Stiftelserna Grafiska institutet (GI) och Institutet för Högre Kom- munikations- och Reklamutbildning (IHR) anför att oberoende av när en central administration för högskoleenheten för konstnärlig utbildning etableras är det väsentligt att utbildningarna förstatligas den I juli 1977. Därigenom uppnår de studerande samma studiesociala trygghet som övriga högskolestuderande. Vidare bör högskolans poäng- och merit- system även gälla Gl och IHR. Krav på att kvarstå som egen enhet framförs av Valands konstskola resp. som egen institution av Tecknings- Iärarinstitutet. Konstindustriskolan i Göteborg framför viss tveksamhet inför förslaget att utbildningarna på kulturområdet med få elever skall föras in i stora högskoleenheter.

2.2.3 F öredraganden De regionala organisationskommi-ttéerna för högskolereformen före- slår att en statlig högskoleenhet inrättas på varje ort med undantag för Göteborg där två enheter bör inrättas och Stockholm där fem enheter bör inrättas. De två enheterna i Göteborg föreslås bli universitetet och Chalmers tekniska högskola. För Stockholm föreslås följande enheter, nämligen universitetet, karolinska institutet, tekniska högskolan, hög- skolan för lärarutbildning och högskolan för konstnärlig utbildning. Ett av syftena med högskolereformen är att åstadkomma en orga- nisation av högskoleutbildningen på olika orter som på ett ändamåls- enligt sätt kan tjäna utbildningens utveckling. Sammanförande av skilda utbildningsenheter förbättrar möjligheterna att samordna olika utbild- ningar och utbildningssektorer. Därigenom torde en fortlöpande ut- veckling och förnyelse av utbildningen främjas. Vidare underlättas ett ändamålsenligt resursutnyttjande. Mot denna bakgrund anser jag att regionkommittéernas förslag till indelning i högskoleenheter är väl awägda. Kommittéernas samman- sättning och deras arbetssätt, som inneburit ett brett samråd och remiss- förfarande, kan ses som en garanti för att intressen inom regionen så långt möjligt har beaktats. Flertalet remissinstanser har också i stort sett godtagit förslagen. Jag förordar därför att högskoleenheter inrättas i huvudsak enligt den indelning som regionkommittéerna har föreslagit. I enlighet med universitetskanslersämbetets förslag bör också ansvaret för försöks- verksamheten med yrkesteknisk högskoleutbildning på de orter där statlig högskoleenhet kommer att finnas läggas på denna enhet. Jag vill dock härvid, i anslutning till vad H 75 och organisationskommittén i Stockholms högskoleregion har uttalat, betona att denna enhetsindel- ning inte måste gälla för all framtid utan kan omprövas senare med hänsyn till t. ex. högskoleutbildningens utveckling.

Prop. 1976/77: 59 68

På en punkt krävs dock enligt min uppfattning ytterligare övervägan- den. Organisationskommittén i Stockholms högskoleregion har föresla- git att ett antal skolor inom kulturområdet i Stockholm skall föras sam- man till en högskola för konstnärlig utbildning. Dc berörda skolorna är dramatiska institutet, grafiska institutet och institutet för högre kom- munikations- och reklamutbildning, konstfackskolan, konsthögskolan, musikhögskolan, statens dansskola, statens musikdramatiska skola och statens scenskola. I remissbehandlingen har flera av dessa skolor fram- hävt kulturutbildningarnas särart. Några av skolorna anser därför att de inte bör inordnas i högskolan. Andra skolor menar, med hänvisning till pågående utredningar om utbildningens utformning, att ställnings- tagandet till organisationen av utbildningarna på kulturområdet bör skjutas upp.

Jag anser, med hänvisning till den övergripande karaktär högskole- begreppet kommer att ha i framtiden och till 1975 års beslut, att ut- bildningarna inom kulturområdet bör föras till högskolan. Samtidigt är det uppenbart att dessa i vissa avseenden har speciella förhållanden som ibland kan motivera särordningar. Jag anser därför att de nyssnämnda skolornas organisatoriska ställning bör ses över ytterligare. Denna över- syn bör kunna slutföras i sådan tid att en ny organisation kan träda i kraft den 1 juli 1978. Den föreslagna högskolan för konstnärlig utbild- ning i Stockholm bör således inte inrättas den 1 juli 1977. Studieorga- nisationen vid dessa skolor bör bl. a. med anledning härav inte ändras för budgetåret 1977/78. Jag avser att i annat sammanhang föreslå rege- ringen att uppdra åt universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att, i sam- verkan med statens kulturråd, organisationskommittén för Stockholms högskoleregion, den kommande regionstyrelsen och de berörda skolor- na, överväga organisationen inom högskolan fr.o.m. den 1 juli 1978 för kulturutbildningama i stockholmsregionen. I uppdraget bör ingå att pröva även andra organisatoriska lösningar än den som organisations- kommittén för Stockholms högskoleregion har föreslagit.

Vad jag nu har anfört om den institutionella organisationen av hög- skoleutbildningen inom kulturområdet i Stockholm kräver, som jag har förordat i det föregående, en övergångsbestämmelse till högskole- lagen. Detta bör dock inte påverka den anslagsomläggning som jag i det följande kommer att förorda skall ske den 1 juli 1977. Det innebär att medel för dem beräknas under anslagen Utbildning för undervis- ningsyrken och Utbildning för kultur- och informationsyrken.

Musikhögskolorna och scenskolorna i Malmö och Göteborg skall en— ligt resp. regionkommittés förslag föras till de nya högskoleenheterna i Lund och Göteborg. Bl. a. med hänsyn till att ställning ännu inte har tagits till förslag från organisationskommittén för högre musikutbild- ning (OMUS) skulle det finnas skäl att skjuta upp inordnandet i uni- versiteten även för dessa skolor. Jag anser emellertid att övervägande

Prop. 1976/77: 59 69

skäl talar för att inordnandet sker den i juli 1977. Anslutningen till en större enhet med många utbildningsfält bör i dessa fall ge fördelar i form av t.ex. möjligheter att dra nytta av universitetens resurser på an- gränsande områden.

Jag vill i detta sammanhang bctona att jag förutsätter att de detalj- lösningar som väljs när dessa skolor förs in i högskolan tillgodoser de- ras särart. Det är härvid särskilt viktigt att, oberoende av de organisa- toriska lösningarna, formerna för kontakt och samverkan mellan kul- turutbildningama i olika regioner blir ändamålsenliga. Denna fråga bör också ingå i det uppdrag till UHÄ som jag nyss har nämnt.

Ett antal läroanstalter, bl. a. de två journalisthögskolorna och vissa lärarhögskolor och socialhögskolor, liksom också de tekniska fakulte- terna i Linköping och Lund, har uttryckt oro för att de inom nya, större enheter skall förlora sin identitet. Några har också anfört att de redan i dag arbetar på ett sådant sätt att t.ex. samverkan med andra utbild- ningar och representation för allmänintressen i ledningsorgan redan är tillgodosedda. Jag vill allmänt betona att bildandet av större enheter självfallet inte skall leda till att de olika utbidningama mister sin sär- art. Det bör tvärtom vara ett intresse för högskolestyrelserna att inte bara behålla en sådan särart utan även utveckla den för att inom enhe- ten erbjuda ett så brett spektrum av utbildningar som möjligt. Enligt min mening vidgas förutsättningarna för ett sådant arbete om utbildning och forskning som har likartad inriktning eller resursmässiga samband kan hållas samman i en enhet. Utbildningens forskningskontakt främ- jas. Ett samlat lokalt planerings- och utvecklingsarbete vad gäller både utbildningens innehåll och resursernas användning möjliggörs. De stu- derande får därigenom större möjligheter att kombinera sådana utbild- ningar som kan svara mot deras individuella önkemål och behov.

Flera av regionkommittéerna har berört frågan om de statliga sjö- befälsskolornas ställning. Utbildningen vid dessa har också utretts av en särskild arbetsgrupp (UTSJÖ) inom skolöverstyrelsen (SÖ). SÖ har i december 1976 i huvudsak anslutit sig till UTSJÖ:s förslag att den hög- re sjöpersonalutbildningen bör ha statligt huvudmannaskap inom hög- skoleorganisationen. Även H 75 har utgått från att berörda utbildnings- linjer vid sjöbefälsskolorna skall tillhöra högskolan.

Även jag utgår från att den högre sjöpersonalutbildningen kommer att ingå i högskolan. Vissa frågor i anslutning till UTSJÖ:s och SÖ:s förslag kräver dock ytterligare överväganden. Detta gäller bl. a. sam- bandet med övrig sjöpersonalutbildning liksom samordningen med and- ra utbildningar t.ex. utbildning av driftteknikerpersonal. Jag anser där- för att det inte är möjligt att nu ta slutlig ställning till sjöbefälsskolor- nas inordnande i högskolan. Frågan bör övervägas ytterligare inför budgetåret 1978/ 79. Sjökaptensutbildningen och sjöingenjörsutbildning-

Prop. 1976/77: 59 70

en bör dock från den 1 juli 1977 räknas som högskoleutbildning. Jag har i detta avseende samrått med statsrådet Mogård.

Enligt 1975 års riksdagsbeslut är Halmstad en av de orter på vilka den permanenta högskoleutbildningen skall byggas ut under den period som kan överblickas. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ och regionstyrelsen i Lund/Malmö högskoleregion att över- väga organisationen för den statliga högskoleutbildningen i Halmstad. Jag kommer att under anslaget Högskoleförvaltningarna att ta upp frågan om medel för förvaltning för högskoleutbildningen i Halmstad. Statsrådet Mogård kommer att under anslaget Utbildning för under- visningsyrken beräkna medel för den nu befintliga förskollärarlinjen i Halmstad för budgetåret 1977/ 78.

Jag vill här beröra en fråga som gäller förvaltningsformerna inom högskoleenheterna men som av flera instanser har tagits upp i samband med enhetsindelningen. Vissa läroanstalter har uttryckt oro för att be- slutsgången inom mycket stora högskoleenheter skall bli trög och lång- sam, och att de beslutande organen inte skall ha tillräcklig kunskap om alla delar av enhetens verksamhet. [ förslagen har på några håll tagits upp den möjlighet att inrätta s.k. förvaltningsnämnder för delar av hög- skoleenheter som H 75 har förutsatt. Därvid har också förutsatts att högskolestyrelsen i betydande omfattning skall kunna delegera beslu- tanderätten till sådana nämnder. H 75 har i sitt yttrande berört detta och anfört att förvaltningsnämnderna i första hand skulle ha hand om löpande förvaltningsuppgifter. Högskolestyrelsen måste enligt H 75 be- hålla det övergripande ansvaret för verksamheten, bl.a. för enhetens samlade resurser och för personaladministrativa och personalpolitiska frågor.

Jag har full förståelse för att det inom de största av de föreslagna högskoleenheterna kan finnas behov av organ av förvaltningsnämndens art. Det är också i överensstämmelse med riktlinjerna i högskolerefor- men att en del av en enhet i betydande omfattning kan svara för frågor som rör dess område. Detta tillgodoser bl.a. de önskemål som har framförts om de tekniska fakulteternas självständighet. Enligt den tänkta ordningen ankommer det på högskolestyrelsen att avgöra om för- valtningsnämnd bör inrättas.

Det ankommer vidare på högskolestyrelsen att inom ramen för gäl- lande bestämmelser avgöra i vilken utsträckning handläggningen av och beslutanderätten i olika frågor skall delegeras till förvaltnings- nämnd. Jag anser att det är viktigt att delegeringen inte sker i sådan utsträckning att man förlorar de fördelar som en sammanhållen större enhet ger, såsom förbättrat totalt resursutnyttjande, vidgade möjligheter till samverkan mellan olika utbildningar och förnyelse av utbildningar- na. Frågor som styrelsen enligt min mening därför inte skall kunna

Prop. 1976/77: 59 71

delegera är den övergripande planeringen för utbildningen inom hög- skoleenheten och frågor om enhetens samlade resurser och fördelningen av dem. Jag anser i likhet med H 75 att det är självklart att högskole- styrelsen skall ha det övergripande personalpolitiska och personaladmi- nistrativa ansvaret för all personal inom enheten. Detta är av största vikt för personalens anställningstrygghet och har också betydelse för bl. a. ett rationellt resursutnyttjande.

Önskemål har förts fram i remissyttrandena om att i förvaltnings- nämnd skall kunna ingå företrädare för bl. a. allmänna intressen. Jag har nyss framhållit att förvaltningsnämnd är ett organ som inrättas av högskolestyrelsen för att besluta i frågor på delegation från denna. All- mänintressena skall enligt 1975 års riksdagsbeslut finnas företrädda i styrelserna. Jag ser därför inget motiv för att de skulle representeras också i organ som beslutar på delegation från styrelsen. Jag anser vi- dare att i den mån företrädare för allmänna intressen och för yrkes- livet skall ingå i beslutande organ inom högskolan, regering och riksdag bör besluta om principerna för dessa organs sammansättning. Före- trädare för allmänna intressen bör därför inte ingå som ledamöter i för- valtningsnämnd. .

l prop. 1975:9 anförde föredraganden att det borde ankomma på regeringen att fastställa enheternas benämning efter förslag av organi- sationskommittéerna, Jag kommer att föreslå regeringen att härvid i huvudsak följa de förslag som kommittéerna har lämnat. De enheter i vilka de nuvarande universiteten kommer att ingå bör därvid behålla benämningen universitet.

Högskolestyrelsen bör vidare kunna besluta att för delar av de nya enheterna de tidigare självständiga läroanstalternas namn kan användas.

2.3 Organisation för kommunal högskoleutbildning

2.3.1 Förslagen

Allmänt

Den kommunala högskolan berörs givetvis av den centrala organi— sationskommitténs för högskolereformen (H 75:s) förslag till högskole— lag som jag har redovisat i det föregående. I det följande behandlas vissa av de förslag som H 75 redovisade i särskild skrivelse den 5 okto- ber 1976. Förslagen omfattar den blivande kommunala högskoleutbild- ning som f.n. tillhör dels gymnasieskolan, dels sjuksköterskeutbildning- en.

H 75 påpekar att åtskilliga av de frågor som kommittén behandlar och som rör personal för den kommunala högskoleutbildningen är eller kan komma att bli förhandlingsbara. I sådana frågor har H 75 inte tagit ställning till sakliga förändringar, utan valt att presentera rent tekniska översättningar av nu gällande bestämmelser för gymnasieskolan och

Prop. 1976/77: 59 72

sjuksköterskeutbildningen. Kommittén förutsätter att förhandlingar om dessa frågor kommer till stånd med personalorganisationerna.

Huvudmannaskap för högskoleutbildningen

Kommitténs arbete med frågor gällande den kommunala högskolan har i hög grad aktualiserat och belyst problem som har samband med det delade huvudmannaskapet för högskolan. H 75 förordar därför att regeringen nu tar initiativ till en ingående och förutsättningslös utred- ning av förutsättningarna för och konsekvenserna av ett förenhetligan- de av huvudmannaskapet för den grundläggande högskoleutbildningen.

Enligt H 75:s mening bör vad gäller huvudmannaskapsfrågan sär- skild uppmärksamhet ägnas åt de utbildningar som f.n. har såväl statlig som kommunal huvudman, nämligen fritidspedagog- och sjukgymnast- linjerna.

Ledamoten Wilhelm Forsberg —— som representerar Landstingsför- bundet — har reserverat sig mot H 75:s förslag om utredning av huvud- mannaskapsfrågan. Enligt reservanten kommer en sådan utredning att skapa en osäkerhet inför framtiden. Planeringen är i full gång och landstingen är fortfarande genom sitt ansvar för hälso- och sjukvården bäst lämpade att ge högskoleutbildningen på vårdområdet ett innehåll som överensstämmer med hälso- och sjukvårdspolitikens mål, framhål- ler reservanten.

Avgränsningsfrågor beträffande kommunal högskoleutbildning

I kommitténs arbete har frågan om gränsdragningen mellan å ena sidan lokala utbildningslinjer och enstaka kurser i kommunal högskola, å andra sidan högre Specialkurser i gymnasieskolan auktaliserats. H 75 föreslår därvid att frågor om överföringar av utbildningar i gymnasie- skolan till högskolan i form av lokala utbildningslinjer eller enstaka kurser, till vägledning för de regionala och lokala organen, skall prövas av skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i samråd.

Antagning till kommunal högskoleutbildning

Enligt förordningen ( 1976:231 ) med provisoriska föreskrifter om till- träde till grundläggande högskoleutbildning skall fråga om antagning till kommuns eller landstingskommuns högskoleutbildning avgöras av in- tagningsnämnd enligt 9 kap. 19—24 55 skolförordningen (1971:235) eller av annan myndighet som styrelsen för utbildningen utser.

Eftersom den kommunala högskoleutbildningen -— liksom högskolan i övrigt förutsätts bli riksrekryterande ökar kraven på en samordning av antagningen. Inom ramen för nuvarande bestämmelser kan samord- ning ske genom att viss kommuns intagningsnämnd antar studerande till viss utbildning även för andra kommuner. Behovet av en samordning av antagningen mellan olika utbildningar, som för den enskilde är alter-

Prop. 1976/77: 59 73

nativ till varandra, är emellertid svårt att tillgodose i ett system där varje utbildning har sin särskilda antagningsenhet.

Bland sökalternativen för den som söker till en utbildning med kom- munal huvudman kan givetvis även finnas utbildningar med statlig huvudman. Det finns alltså även behov av en samordning mellan an- tagningen till statlig och till kommunal högskoleutbildning. Detta sam- ordningsbehov tillgodoses, enligt H 75:s mening, effektivast genom att antagningen till linjer i kommunal högskoleutbildning förläggs till UHÄ, som kommer att ombesörja antagningen till flertalet allmänna linjer inom den statliga högskolan redan från den nya högskolans start.

Under några år kommer huvuddelen av de kommunala högskoleut- bildningarna att tillhöra grundskolans kompetensområde, dvs. följa and- ra behörighets- och urvalsregler än vad som gäller för högskolan i öv- rigt. Detta förhållande talar enligt H 75 mot att redan nu inordna dessa utbildningar i det datorbaserade centrala antagningssystemet vid UHÄ, även om antagningen överförs till UHÄ.

H 75 föreslår att regeringen nu tar ställning dels för en utvidgning av det centrala datorbaserade antagningssystemet vid UHÄ till att om- fatta även kommunal högskoleutbildning, dels för ett inordnande av sådan utbildning i UHÄ:s antagningsorganisation redan dessförinnan i den omfattning som bedöms vara praktiskt möjlig. Med högsta prioritet bör antagningen förläggas till UHÄ i fråga om de utbildningar som f. n. har såväl statlig som kommunal huvudman, dvs. fritidspedagog- och sjukgymnastlinjerna.

H 75 förordar vidare att UHÄ får i uppdrag att i samarbete med SÖ samt kommun- och landstingsförbunden utreda hithörande frågor och lägga fram de förslag detta föranleder.

I sammanhanget föreslår H 75 också att regeringen överväger att föreskriva att de primär- och landstingskommunala organ, som under en övergångsperiod kommer att handha antagning till vissa allmänna utbildningslinjer i högskolan och även i ett fortvarighetstillstånd svara för lokal antagning till högskoleutbildning, vid handläggning av ärenden som rör högskoleutbildning skall bestå även av företrädare för allmänna intressen, de studerande samt verksamheten inom högskolan.

Tjänsteorganisation för lärare samt statsbidrag till lärarlöner

Enligt riksdagsbeslutet om högskolan år 1975 (prop. 1975:9, s. 547, UbU 1975:17, rskr 1975:179) bör i avvaktan på resultat av SSK:s ar- bete endast tekniska justeringar göras i nuvarande statsbidragsregler.

Ett kännetecknande drag för den nya högskolan är att beslutanderät- ten vad gäller utbildningens innehåll och utformning så långt det är möjligt skall ligga på lokal nivå. Detta kräver en friare resursanvänd- ning än vad nuvarande statsbidragssystem för gymnasieskolan tillåter.

Prop. 1976/77: 59 74

För sjuksköterskeutbildningens del medger redan det i dag använda an— slagssystemet en fri resursanvändning.

För att den lokala friheten skall få en reell innebörd även för den del av högskolan, som kommer att ha statsbidrag till lärarlöner enligt gymnasieskolmodell, bör enligt H 75:s mening den tekniska justeringen av statsbidragsreglerna göras att det centralt endast anges en ram för antalet lärartimmar. H 75 föreslår att det i anslutning till den centralt fastställda utbildningsplanen för respektive allmänna linje anges en lä- rarresursram, dvs. det maximala antalet statsbidragberättigande lärar- undervisningstimmar per studerandegrupp (motsvarigheten till klass) som huvudmannen disponerar för att genomföra utbildningen i enlig- het med vad som anges i utbildningsplanen. Statsbidraget täcker helt lärarlönckostnaderna för statsbidragsberättigade undervisningstimmar.

Resurssambandet mellan den kommunala högskoleutbildningen och gymnasieskolan och de överväganden om ett enhetligt huvudmannaskap som H 75 förordat i det föregående talar enligt kommitténs uppfattning mot att nu bygga upp en speciell tjänsteorganisation för lärare i kom- munal högskoleutbildning. Ofta kommer det att bli fråga om att en lä- rare har undervisning såväl i gymnasieskola som i högskola. Kommunal högskoleutbildning torde normalt förläggas till skolenhet med gymnasie- skola. Enhetens skolledning (rektor och biträdande skolledare) blir då gemensam för de två skolformerna.

För att möjliggöra ett flexibelt och rationellt utnyttjande av respek— tive skolenhets samlade resurser bör sålunda enligt H 75:s mening lä- rarna (och skolledarna) för kommunal högskoleutbildning —— med un- dantag för sjuksköterskeutbildning ——- generellt vara anställda i gym— nasieskolan.

Med hänsyn till att sjuksköterskeutbildningen f.n. har ett annat stats- bidragssystem än gymnasieskolan och kommunalt reglerade lärartjäns- ter bör vidare enligt kommitténs mening också det i perspektivet av de nyssnämnda övervägandena lärare som tjänstgör i sjuksköterske- utbildning tills vidare vara anställda enligt de regler som nu gäller för sjuksköterskeskola.

H 75 anser vidare att man på kort sikt trots att statsbidragssystem och tjänsteorganisation skiljer sig från gymnasieskolans i görligaste mån bör kunna undanröja de hinder som f.n. finns för ett rationellt resursutnyttjande mellan sjuksköterskeutbildningen och övriga vårdut- bildningar i den kommunala högskolan. Bl. a. dessa frågor bör enligt kommitténs mening kunna tas upp i överläggningar mellan berörda hu- vudmän och personalorganisationer samt utbildningsdepartementet.

Ledamöterna Lennart Larsson (TCO) och Sven Nilsson (LO) har re- serverat sig mot H 75:s förslag till tjänsteorganisation för lärare i kom- munal högskoleutbildning. Reservanterna anser att lärarna bör få reella möjligheter att ge utbildningen en mera högskolemässig utformning.

Prop. 1976/77: 59 75

Detta kräver enligt reservanterna att lärarna inom den kommunala hög- skolan i så stor utsträckning som möjligt får samma tjänstgöringsför— hållanden och likartade tjänster som lärarna inom den statliga delen av högskolan. Enligt reservanternas mening måste lärare som har en vä- sentlig del av sin tjänstgöring förlagd till kommunal högskoleutbildning överföras på särskilda tjänster för högskolan för vilka i princip gäller samma villkor bl. a. i fråga om arbetstid som för motsvarande lärare i den statliga högskolan.

Statsbidrag i övrigt m. m.

H 75 anser att av praktiska skäl medel till investeringar i form av lokaler och materiel för kommunal högskoleutbildning även i fortsätt- ningen bör täckas genom nuvarande anslag för byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

Vad gäller hälsovård anser H 75 att i avvaktan på statsmakternas ställningstagande till bl. a. studerandehälsovårdsutredningens förslag som avser statlig högskoleutbildning —— vissa provisoriska arrangemang måste vidtas för den kommunala högskolans del. Denna fråga samt frå- gor i övrigt som har samband med studiesociala insatser för studerande i kommunal högskoleutbildning (studie- och yrkesorientering, stödunder- visning m.m.) bör enligt H 75:s mening tas upp i överläggningar mellan huvudmännen, berörda organisationer samt utbildningsdepartementet. Utgångspunkten bör därvid vara att de studerande i kommunal hög- skoleutbildning inte skall försättas i ett sämre läge studiesocialt än om deras utbildning även efter den 1 juli .1977 klassificerats som utbild- ning i gymnasieskola eller sjuksköterskeskola. Samtidigt är det enligt H 75 viktigt att de studiesociala villkoren, så långt det är möjligt, har- monieras för den statliga och den kommunala delen av högskolan.

Linjenämnder H 75 utgår från att linjenämnder normalt —— i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut kommer att inrättas även för den kommunala hög-

skoleutbildningen. Det är enligt H 75:s mening angeläget att linjenämn- derna inom den kommunala högskoleorganisationen får arbeta under så långt möjligt samma villkor som linjenämnderna vid statliga hög- skoleenheter. Detta aktualiserar utan tvivel frågan om resurser för de kommunala linjenämndernas arbete. Motsvarande organ saknas i dag och det kan enligt H 75:s uppfattning knappast anses rimligt att kom- munerna skall vidkännas kostnader som följd av denna del av högskole- reformen. H 75 föreslår att frågan om statliga insatser för detta ända- mål tas upp till överläggningar mellan utbildningsdepartementet och huvudmännen. Kommittén vill stryka under att det för att reformen skall slå igenom inom den kommunala högskolan är viktigt att hithö- rande frågor har lösts i god tid före den 1 juli 1977.

H 75:s förslag om att det i linjenämnd för högskoleutbildning, som

Prop. 1976/77: 59 76

anordnas av kommun eller landstingskommun, skall kunna ingå en före- trädare för styrelsen för utbildningen har behandlats i det föregående.

Länsskolnämndernas roll

H 75 finner att länsskolnämnderna i fråga om kommunal högskole- utbildning så gott som enbart behöver fullgöra uppgifter som direkt rör högskoleutbildningens resurssamband med gymnasieskolan, i första hand i fråga om lärare, lokaler och utrustning. Dessa uppgifter behöver inte enligt kommitténs mening författningsmässigt komma till uttryck vare sig i högskolelagen eller i övriga författningar för högskolan. Det sam- arbete i planeringsfrågor m.m. som kan vara nödvändigt mellan region- styrelserna och länsskolnämnderna måste vidare förutsättas kunna ut- vecklas utan formalisering.

Skolenheter och skolledning m. m.

H 75 föreslår att omfattningen av kommunens eller skolenhetens högskoleutbildning under ett redovisningsår skall bedömas enligt ett po— ängsystem motsvarande det som nu gäller för gymnasieskolan och sjuksköterskeskolan.

H 75 föreslår vidare att kommunal högskoleutbildning normalt för- läggs till skolenhet med gymnasieskola (med eller utan samordning med sjuksköterskeutbildning) eller, i fråga om sjuksköterskeutbildning som inte är samordnad med gymnasieskola, till fristående enhet. Om det skulle bli aktuellt att vid en skolenhet ha enbart annan högskoleutbild- ning än sjuksköterskeutbildning, bör enligt kommitténs mening rege- ringen ta ställning till detta i varje särskilt fall. .

Vad gäller skolledning (rektor, studierektor) föreslår H 75 att bestäm- melserna utformas i enlighet med vad som nu gäller för gymnasieskolan respektive sjuksköterskeutbildningen. Det innebär bl. a. att chef för en- het med kommunal högskoleutbildning blir antingen rektor för gymna- sieskola eller rektor för fristående enhet med sjuksköterskeutbildning.

F.n. räknas inte sjuksköterskeutbildning in i poängunderlaget för bi- trädande skolledare vid skolenhet med gymnasieskola. Det borde enligt H 75:s mening vara möjligt att fristående från frågan om ett enhetligt bidragssystem genomföra en ändring av nu gällande bestämmelser på denna punkt i syfte att tillgodose önskemålen om en gemensam skol- ledning —— även vad gäller biträdande skolledare _ för sjuksköterske- utbildning, annan kommunal högskoleutbildning samt gymnasieskola.

Planeringsrutiner

Utgångspunkten för utformningen av planeringsrutiner för kommu- nal högskoleutbildning bör enligt H 75:s mening vara att man med skä- ligt hänsynstagande till den kommunala högskolans samband med gym- nasieskolan och kommunala rutiner i övrigt så långt det är möjligt för- söker tillämpa samma planeringsprinciper som för den statliga delen av

Prop. 1976/77: 59 77

högskolan. I annat fall kan väsentliga förutsättningar för helhetssyn och en sammanhållen planering av högskolan gå förlorade.

Enligt H 75:s bedömning bör det gå att finna former för planerings- arbetet som tillgodoser berättigade krav på flexibilitet och anpassning till det kommunala budgetsystemet.

Övergångsanordningar

H 75 föreslår att enbart de studerande som påbörjar studierna fr.o.m. höstterminen 1977 bör räknas till högskolan. Enligt den före- slagna övergångsprincipen skall den som senast våren 1977 har påbör- jat en utbildning, som fr.o.m. den 1 juli 1977 förs till högskolan, inom gymnasieskolan/sjuksköterskeskolan fullfölja denna utbildning som elev i den skolform i vilken utbildningen påbörjades.

Kommittén föreslår vidare att elever, som återupptar studierna efter en tids avbrott, om det är möjligt placeras i redan organiserade under- visningsgrupper enligt läroplaner för gymnasieskolan eller sjuksköter- skeutbildningen. Om detta inte är möjligt bör man låta sådana elever ingå i undervisningsgrupper som läser enligt utbildningsplaner för hög- skolan. En tredje lösning som kan tillämpas i vissa ämnen är att ele- verna fullföljer sin påbörjade utbildning genom att undergå särskild prövning i ett eller flera av dessa ämnen. Var och en av dessa tre me- toder kan ev. kompletteras med stödundervisning.

2.3.2 Remissyttrandena Huvudmannaskap för högskoleutbildningen Remissinstanserna ägnar stor uppmärksamhet åt H 75:s förslag om en ingående och förutsättningslös utredning av förutsättningarna för och konsekvenserna av ett förenhetligande av huvudmannaskapet för den grundläggande högskoleutbildningen. Svenska kommunförbundet och flertalet av de primärkommuner som yttrat sig, tre landstingskommuner samt Göteborgs och Bohus läns vårdsskoleförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbets- givareföreningen (SAF), Sveriges förenade studentkårer (SFS), fyra re- gionala organisationskommittéer, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), tolv länsskolnämnder samt flertalet universitet och högskolor tillstyrker förslaget. Landstingsförbundet och nio landstingskommuner samt ett par läns- skolnämnder avstyrker förslaget. Kommunförbundet tillstyrker H 75:s förslag under förbehåll att un- der mellantiden alla praktiska och resursmässiga frågor kontinuerligt löses i direkta överläggningar mellan huvudmännen och utbildningsde- partementet så länge det dubbla huvudmannaskapet och det resursmäs- siga sambandet med gymnasieskolan består. En eventuell utredning om ett enhetligt huvudmannaskap får enligt kommunförbundet således inte

Prop. 1976/77 : 59 78

medföra att problem som H 75 aktualiserat och andra akuta problem som uppstår under utredningstiden rutinmässigt hänförs till utredningen.

Landstingsförbundet anser att frågan väcks vid en mycket olämplig tidpunkt. Att nu — kort tid efter riksdagens beslut år 1975 — påbörja en utredning om huvudmannaskapsfrågan skulle skapa förvirring och oro inför framtiden. Förberedelserna för genomförandet av högskole— reformen pågår som bäst i landstingen. En diskussion om ansvarsför- delningen mellan stat och kommun skulle försvåra planeringsarbetet och därmed också genomförandet av högskolereformen. All kraft bör i stället inriktas på att ge landstingen gynnsamma förutsättningar att bygga ut och förbättra vårdutbildningarna. Landstingsförbundet finner det därför olyckligt att H 75, med hänvisning till den föreslagna utred- ningen, avstår från att föreslå mer omfattande justeringar av den kom- munala högskolans regelsystem. Liknande synpunkter framförs från flera landstingskommuner.

Tjänstemännens centralorganisation ( TCO) ser det som mycket ange- läget att utredningen snabbt kommer i gång. Den bör emellertid inte vara förutsättningslös utan ha klart uttalat syfte att föreslå statligt hu- vudmannaskap för all högskoleutbildning. Att förutsättningslöst belysa olika alternativ skulle endast verka onödigt fördröjande.

Centralorganisationen SACO/SR ifrågasätter förslaget om utredning. De eftergymnasiala kurserna är vanligtvis intimt kopplade till ungdoms- skolans resurser. Lokaler, utrustning, personal och yrkeskunnande finns inom ungdomsskolans resursram. Postgymnasiala resurser utgör en liten del och kan i allmänhet inte lyftas ut ur gymnasieskolan för överflytt- ning till annat huvudmannaskap. SACO/ SR vill därför ifrågasätta den föreslagna utredningen i avvaktan på konkreta erfarenheter av den nya högskoleorganisationen.

Länsskolnämnden i Örebro län -— som inte tar ställning till frågan om utredning av huvudmannaskapet — är fullt medveten om att ett de- lat huvudmannaskap för högskolan medför planeringssvårigheter. Där- emot delar inte nämnden H 75:s uppfattning att ett sådant huvudman- naskap skulle utgöra något hot mot strävandena att göra högskolans olika delar jämställda eller i övrigt strida mot högskolereformens syfte. Tvärtom anser nämnden att den kommunala högskolan kan avdramati- sera den högre utbildningen och därmed medverka till en demokratise- ring av denna utbildning, möjligen också att göra den lättare tillgäng- lig för flera.

H 75:s förslag om att särskild uppmärksamhet vad gäller huvudman- naskapet bör ägnas åt de utbildningar som f.n. har såväl statlig som kommunal huvudman fritidspedagog- och sjukgymnastlinjerna —— vinner kraftigt gehör hos remissinstanserna, även hos dem som avstyr- ker förslaget om en generell utredning av huvudmannaskapet. Många anser att frågan om huvudmannaskapet för fritidspedagog- och sjuk-

Prop. 1976/77: 59 79

gymnastlinjerna bör brytas ut från den stora frågan om ett enhetligt huvudmannaskap och lösas separat med prioritet. Flertalet förordar ett statligt huvudmannaskap för dessa utbildningar.

Avgränsningsfrågor beträffande kommunal högskoleutbildning

Överlag instämmer remissinstanserna med H 75 om att det bör und— vikas att en och samma utbildning anordnas som gymnasieskolkurs på en ort och som högskolekurs på en annan ort. Vidare tillstyrker remiss- instanserna förslaget om att frågor om överföringar av utbildningar i gymnasieskolan till högskolan i form av lokala utbildningslinjer eller enstaka kurser skall prövas av skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i samråd.

Antagning till kommunal högskoleutbildning

H 75:s överväganden och förslag om antagning till kommunal hög- skoleutbildning får i princip stöd från så gott som samtliga de remiss- instanser som yttrat sig i dessa frågor.

Tjänsteorganisation för lärare samt statsbidrag till lärarlöner

H 75:s förslag om tekniska justeringar av statsbidragsreglerna för den del av högskolan som kommer att ha statsbidrag till lärarlöner enligt gymnasieskolmodell, innebärande att det centralt endast anges som ram för antalet lärartimmar, tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Förslaget om tjänsteorganisation för lärare som skall undervisa i kommunal högskoleutbildning råder det däremot delade meningar om.

Svenska kommunförbundet, flertalet länsskolnämnder, ett landsting och tre kommuner tillstyrker i princip H 75:s förslag till tjänsteorgani- sation. SÖ delar H 7528 uppfattning att en särskild tjänsteorganisa- tion för lärare i kommunal högskoleutbildning inte bör inrättas. SÖ anser emellertid också att det inte finns förutsättningar att på tillfreds- ställande sätt utforma bestämmelser om personal, om man därvid skall vara bunden vid de grundförutsättningar rörande kommunal högskole- utbildning och personalresurser härför som H 75 har utgått ifrån.

SACO/SR, en länsskolnämnd och åtta landsting vill ha en enhetlig tjänsteorganisation, där lärare för gymnasieskolan handhar undervis- ning även i sjuksköterskeutbildning.

Landstingsförbundet, TC 0, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund (SSEF), Svenska Iaboratorieassistentelevföreningen (SLEF ) ett par lands- ting, fem kommuner samt ett tiotal universitet och högskolor stöder i princip reservanterna Larssons och Nilssons förslag innebärande att en särskild tjänsteorganisation upprättas för kommunal högskoleutbildning.

Utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) anför att ut- redningen f.n. arbetar på en bidragsmodell som innebär att kommuner- na får ett schablonbclopp per elev. I avvaktan på att ett statsbidrag av den typ som SSK håller på att konstruera kan realiseras är det enligt SSK:s bedömning riktigt att nöja sig med enbart tekniska justeringar av

Prop. 1976/77: 59 80

nu gällande statsbidragsregler. Det av H 75 föreslagna systemet som liknar det system med basresurser som har beslutats av riksdagen med anledning av SIA-propositionen -— torde under en övergångstid kunna fungera tillfredsställande.

SACO/SR ser det som angeläget att statsbidragsreglerna är utformade på ett enhetligt sätt inom samma utbildningsorganisation. Med hänvis- ning till att principen om full kostnadstäckning för lärarlöner bör gälla inom hela den kommunala högskolan avvisar organisationen bestämt H 75:s förslag att för den del av den kommunala högskoleutbildningen som motsvaras av nuvarande sjuksköterskeutbildning i stort sett behål- la nuvarande statsbidragssystem. Denna fråga är så väsentlig att en för- ändring bör genomföras omedelbart. Utgör ställningstagandet från SSK en förutsättning för förändring anser SACO/ SR det nödvändigt att SSK ges direktiv att behandla frågan med förtur. Liknande synpunkter an- förs av fem landstingskommuner.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län instämmer i de ”krav på en pedagogisk och innehållsmässig nyorientering” av högskoleutbildningen med friare utbildningsformer, bl.a. mera problemcentrerad undervis- ning, som reservanterna Larsson och Nilsson uttryckt. Nämnden har dock svårt att förstå att inrättande av särskilda tjänster för den kom- munala högskolan skulle ge några garantier för en utveckling åt det hål- let. Snarare borde de pedagogiskt utbildade gymnasielärarna vara en förutsättning härför. Vad som krävs är däremot enligt nämndens me- ning en intensifierad fortbildning, inriktad på just dessa friare utbild- ningsformer. Dessutom är en viktig förutsättning att den pedagogiska organisationen inte klavbinds av detaljreglering. H 75:s förslag angå- ende statsbidragets utformning är därvid enligt nämndens mening en garanti.

Landstingen i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län tar upp frågan om s.k. inbyggd utbildning. Statsbidragsbestämmelserna bör vara så utformade att klinisk och teoretisk undervisning verkligen kan inte- greras. I en kombinerad teoretisk/ praktisk utbildning är det enligt nämndens mening nödvändigt att läraren får fungera såväl i den prak- tiska som i den teoretiska undervisningen. Systemet med inbyggd ut- bildning där undervisning på institution inte får inräknas i statligt reg- lerad lärartjänst omöjliggör en sådan samordning.

Statsbidrag i övrigt m. m.

H 75:s förslag om investeringsbidrag till lokaler och materiel till- styrks av de remissinstanser som berör denna fråga.

Remissinstanserna instämmer också i den grundsyn som H 75 redo- visar då det gäller studiesociala insatser för studerande i kommunal högskola. Utgångspunkten bör alltså vara att dessa studerande inte skall försättas i ett sämre studiesocialt läge än om deras utbildning även efter

Prop. 1976/77: 59 31

den 1 juli 1977 klassificerats som utbildning i gymnasieskola eller sjuk- sköterskeskola. Samtidigt är det viktigt att de studiesociala villkoren, så långt det är möjligt, harmoniseras för den statliga och den kommunala delen av högskolan. Några remissinstanser betonar den förstnämnda ut- gångspunkten, medan andra anser att den sistnämnda aspekten är vik- tigast.

SÖ föreslår att gymnasieskolans resurser i form av statsbidrag till studie- och yrkesorientering, stödundervisning och samordnad special- undcrvisning i den kommunala högskolan samlas till en ramresurs, som kan tas i anspråk efter lokala beslut.

Länsskolnämnden i Kristianstads län anser att studie- och yrkesorien- tering, bibliotek samt studiesociala förmåner och hälsovård för de stu- derande bör finnas tillgängliga i den kommunala högskolan på i princip samma sätt som i den statliga högskoledelen. Att vissa statsbidrag utgår för att lösa dessa frågor synes nödvändigt.

SACO/SR anser det viktigt att den kommunala högskolan erhåller re- surser för stödundervisning och bibliotek. SACO/SR anser vidare att det successivt bör för huvudmännen för högskolan införas skyldighet att bereda de studerande hälsovård. I första hand gäller detta utbild- ningar där elever i utbildningen kan utsättas för hälsofara, exempelvis inom vårdutbildningarna. Även SÖ framhåller behovet av hälsovård för vårdstuderande, som under sin utbildningstid är utsatta för särskilda hälsorisker.

Landstinget i Älvsborgs län m.fl. framhåller att de av H 75 föreslag- na överläggningarna i hithörande frågor mellan huvudmännen, berörda organisationer och utbildningsdepartementet snarast bör komma till stånd.

Linjenämndcr

H 75:s förslag om ytterligare en ledamot i linjenämnden samt att frågan om statliga insatser för linjenämndernas verksamhet tas upp till överläggningar mellan utbildningsdepartementet och huvudmännen vin- ner överlag gehör hos remissinstanserna.

Länsskolnämnden i Kristianstads län avstyrker H 75:s förslag att re- gionstyrelsen på förslag av den kommunala högskolans styrelse skall kunna besluta att linjenämnd inte skall finnas. Det är viktigt att detta för högskolan typiska arbetsorgan också finns i den kommunala hög- skolan. Med hänsyn till linjenämndernas mycket viktiga uppgifter och ställning när det gäller utbildningens planering, innehåll och utform- ning samt medinflytande för studerande, lärare och företrädare för yr- keslivet bör linjenämnder vara obligatoriska även i den kommunala högskolan, anser länsskolnämnden. Liknande synpunkter anförs av landstinget i Västernorrlands län.

Även SACO/SR, SFS och Teknologorganisationen REFTEC avvisar 6 Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 59

Prop. 1976/77: 59 82

den föreslagna möjligheten att ej inrätta linjenämnd. SACO/SR och REFTEC vill ha obligatoriska linjenämnder. SFS anser att om region- styrelsen över huvud taget skall ha rätt att besluta att linjenämnd ej skall inrättas, detta skall få ske först efter framställan från berörda grupper, således inte av styrelsen för utbildningen.

Jönköpings kommun m.fl. föreslår att bestämmelserna beträffande linjenämnd för kommunal högskoleutbildning kompletteras så att skol- styrelsen får möjlighet inte endast att utse representant för skolstyrelsen i linjenämnden utan även att utse skolenhetens rektor eller annan per- son i skolledningen till ledamot i linjenämnden.

Landstingsförbundet anför att det inom de enskilda landstingen finns ett stort intresse för att inrätta linjenämnder. Flertalet landsting har re- dan beslutat i frågan eller utreder formerna för en sådan verksamhet. Under år 1977 kommer troligen 40—50 landstingskommunala linje- nämnder att inrättas. Denna kraftiga satsning på linjenämndernas verk- samhet kommer att medföra betydande kostnader för landstingen. I lik— het med H 75 anser förbundet därför att statliga bidrag bör utgå för linjenämndernas arbete.

Älvsborgs läns landsting m. fl. anser att det är angeläget att de före- slagna överläggningarna mellan utbildningsdepartementet och huvud- männen snarast kommer till stånd för att skapa erforderliga ekonomiska resurser för de kommunala linjenämndernas arbete. Landstinget vill be- tona att även de kommunala linjenämnderna bör ges möjlighet att för- bereda arbetet interimistiskt inför starten av den nya högskolan den 1 juli 1977.

Länsskolnämndernas roll

Av naturliga skäl har länsskolnämnderna ägnat stor uppmärksamhet åt hithörande frågor. Ett flertal nämnder har en något annorlunda upp- fattning än vad H 75 har redovisat om länsskolnämndernas roll och hur denna roll författningsmässigt skall komma till uttryck. Ett flertal nämn- der anser att länsskolnämndernas uppgifter beträffande högskoleutbild- ning bör förutom i instruktionen för länsskolnämnderna skrivas in i berörda författningar för högskolan.

Av de övriga remissinstanser som tagit upp länsskolnämndernas roll till behandling tillstyrker flertalet H 75:s överväganden och förslag.

Länsskolnämnden i Östergötlands län m.fl. föreslår att en represen- tant för resp. länsskolnämnd inom högskoleregionen ingår i regionsty- relsen vid behandling av frågor som är av gemensamt intresse för re- gionstyrelse och länsskolnämnd.

Vad som framför allt saknas i H 75:s resonemang på denna punkt är en belysning av fortbildningsaspekten anser SACO/SR m.fl. Organisa- tionen förutsätter att fortbildningsmöjligheter för lärare inom högsko- lan kommer till stånd samt att därvid beaktas behovet av fortbildnings-

Prop. 1976/77: 59 83

konsulenttjänster för den del av kommunal högskoleutbildning som motsvaras av nuvarande sjuksköterskeutbildning.

Skolenheter och skolledning m. m.

Det principförslag som H 75 har lämnat i dessa avseenden tillstyrks av praktiskt taget samtliga remissinstanser, även om vissa framför av- vikande synpunkter vad gäller sättet att räkna poäng.

Ett flertal remissinstanser hälsar med tillfredsställelse H 75:s förslag om frågan om inräknande av sjuksköterskeutbildning i poängunderla- get även för biträdandc skolledare. Man anser det angeläget att de före- slagna överläggningarna kommer till stånd snarast.

Landstinget i Älvsborgs län anser inte att det bör vara regeringen som skall ta ställning till om en skolenhet skall ha enbart annan hög- skoleutbildning än sjuksköterskeutbildning, utan regionstyrelsen bör få avgöra detta som ett led i det decentraliserade beslutsfattandet. Organi- sationskommittén för Stockholms högskoleregion anser att UHÄ bör vara beslutande instans i sådana frågor.

Landstinget i Jönköpings län anser det nödvändigt att de landstings- kommunala skolcheferna erhåller samma ställning i den kommunala högskolan som primärkommunernas skolchefer. Tjänsterna bör överfö- ras till det statliga avtalsområdet och bli statsbidragsberättigade.

Planeringsrutiner

Sundsvalls kommun m.fl. anför att det givetvis från kommunal syn- punkt är en nackdel att tidpunkten för avgivande av förslag till organi- sation av den kommunala högskolan inte passar in i den kommunala budgetprocessen. Å andra sidan är det en påtaglig fördel att regionala och centrala instanser kan bedöma förslagen för den statliga och den kommunala högskolan samtidigt.

Trots att en tidigareläggning medför förändringar i budgetrutinerna ser landstinget i Älvsborgs län m.fl. inga större nackdelar med tidigare- läggning till mars månad för inlämnande av organisationsförslag för högskoleutbildning.

Länsskolnämnden i Östergötlands län m. fl. anser att det vore värde- fullt om organisationsförslagen för både den nya högskolan och gym- nasieskolan kunde avges vid samma tidpunkt, nämligen i september, detta för att åstadkomma ett rationellt planeringsförfarande.

SACO/ SR anser att bristen i tidsmässig samordning vad gäller plane- ring för gymnasieskolan och högskolan i en kommun kommer att inne- bära merarbete av betydande mått för berörd skolledning. Enligt SACO/SR måste detta beaktas vid dimensioneringen av resurserna för skolans ledning.

Övergångsanordningar Remissinstanserna instämmer i princip med H 75:s överväganden och förslag om övergångsanordningar.

Prop. 1976/77: 59 34

SÖ anser att schablonbidraget till sjuksköterskeutbildning inte medger utrymme för föreslagen extra undervisning. Ett extra bidrag för denna stödundervisning torde vara nödvändigt.

2.3.3 Föredraganden

Jag har i detta avsnitt i berörda delar samrått med statsrådet Mogård. Den kommunala högskoleutbildning som behandlas i skrivelsen den 5 oktober 1976 från den centrala organisationskommittén för högskole- reformen (H 75) tillhör f. n. dels gymnasieskolan, dels sjuksköterskeut- bildningen. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regering- en med förslag gällande den övriga kommunala utbildning som är av- sedd att utgöra högskoleutbildning, dvs. fritidsledarutbildning vid folk- högskolor, utbildning av musikpedagoger och musikinstruktörer vid folkliga musikskolan i Ingesund, utbildningen vid Örebro musikpedago- giska institut samt utbildning av bildkonstnärer vid Valands konstskola i Göteborg. Jag återkommer till frågan om Valands konstskola vid min anmälan i det följande av anslaget Utbildning för kultur- och informa- tionsyrken. Ställningstaganden till övriga utbildningar bör anstå till dess folkhögskoleutredningens (U ]972:08) slutbetänkande föreligger. Under avsnittet Vissa frågor om utbildningen på kulturområdet kommer jag bl. a. att beröra föreliggande förslag till reformering av utbildningen på musikområdet.

Huvudmannaskap för högskoleutbildningen

En betydande del av den blivande högskolan har f.n. kommunalt huvudmannaskap. Sålunda får den kommunala högskoleutbildning som behandlas här en antagningskapacitet som utgör nära en tredjedel av hela högskolans antagningskapacitet i utbildningslinjer. Drygt hälften av dessa antagningsplatser avser utbildning av sjuksköterskor, medan resten utgörs av utbildningar som f.n. anordnas i gymnasieskolan. Om- kring två tredjedelar av antagningsplatserna i den kommunala högsko- lan finns vid utbildningar som har landstingskommunal huvudman, me- dan återstoden finns inom primärkommunala utbildningar. De sist- nämnda är f.n. fördelade på ett tjugotal kommuner.

I prop. 1975:9 (s. 505) anförde föredraganden att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen, i första hand ett statligt. Ett samlat huvudmannaskap skulle främja en helhetssyn på den grundläggande högskoleutbildningen. Tills vidare räknade han emellertid med oförändrade huvudmannaskapsförhållanden för högsko- leutbildningen. Riksdagen hade ingen erinran mot vad som sålunda hade anförts.

I nämnda proposition (s. 528) konstaterade föredraganden också att sambandet mellan kommunal högskoleutbildning och gymnasieskolan rymmer åtskilliga problem, vilka måste uppmärksammas särskilt i pla-

Prop. 1976/77: 59 85

neringen inför genomförandet av högskolereformen. Detta angavs sedan särskilt i direktiven till organisationskommittéerna för högskolerefor- men.

Sedan H 75 nu har närmare belyst bl. a. de problem som rör resurs- sambandet mellan gymnasieskolan och den kommunala högskoleutbild- ningen, har det enligt min mening blivit uppenbart att de största svå- righeterna föranleds av skillnaderna mellan besluts- och verksamhets- former inom gymnasieskolan resp. högskolan samt av att statsbidrags- systemet för gymnasieskolan inte medger det fria resursutnyttjande som är en förutsättning för den lokala beslutanderätt om utbildningens inne- håll och organisation, som skall känneteckna den nya högskolan.

Vad gäller besluts- och verksamhetsformer inom skolväsendet be- handlas dessa frågor bl. a. av utredningen (U ]972:06) om skolan, sta- ten och kommunerna (SSK) samt utredningen (C 1970129) om den kommunala demokratin och utredningen (U 1976:10) om den gymna- siala utbildningen.

Beträffande statsbidragsformer utreds sådana frågor framför allt av SSK och utredningen (Fi l976:06) om kommunernas ekonomi. Till frå- gor om statsbidrag och tjänsteorganisation återkommer jag längre fram.

Även jag anser, i likhet med H 75 samt ett förhållandevis stort an- tal remissinstanser, att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen.

Jag vill emellertid framhålla att frågan om ett enhetligt huvudman- naskap för högskoleutbildningen också måste ses i ett vidare perspektiv än enbart högskolans. Den berör som jag nyss har antytt avgränsning- en av det kommunala och landstingskommunala kompetensområdet samt fördelningen mellan stat och kommun av det ekonomiska ansva- ret för skilda slag av offentlig verksamhet. Innan ställning tas till en ut- redning om huvudmannaskapet för den blivande kommunala högskolan anser jag att dessa mera övergripande frågor om det kommunala och landstingskommunala verksamhetsområdets utveckling bör vara klarlag- da. I första hand bör därför förslag avvaktas från nyssnämnda utred- ningar som arbetar med dessa frågor. Jag anser vidare att några års er- farenheter av en kommunal högskoleorganisation kan vara av värde för en bedömning av huvudmannaskapet. Jag är således inte nu beredd att förorda en utredning i denna fråga.

Även om det inte nu är aktuellt med en övergripande utredning om huvudmannaskapet för den kommunala högskolan bör det likväl vara möjligt att pröva frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för utbild- ningslinjer som förekommer med både statlig och kommunal huvud- man. Det gäller fritidspedagog- och sjukgymnastlinjerna. Jag delar i detta avseende H 75:s uppfattning att dessa linjer bör föras till endera huvudmannen. Jag har erfarit att statsrådet Mogård avser att senare fö- reslå regeringen att avge en särskild proposition angående utbildning av

Prop. 1976/77: 59 86

förskollärare och fritidspedagoger m.m. till riksdagen vid 1976/ 77 års riksmöte. Hon kommer då att föreslå bl. a. att den fritidspedagogutbild- ning som nu står under kommunalt huvudmannaskap successivt skall avvecklas.

Jag kommer att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild kommitté för att se över vissa frågor rörande de korta och medellånga vårdutbildningarna i högskolan. Kommitténs uppgift blir bl.a. att fortsätta det arbete som en särskild beredning in- om utbildningsdepartementet (VÅRD -76) har inlett och som jag åter- kommer till i det följande. Jag avser att föreslå att denna kommitté bl. a. får pröva frågan om huvudmannaskapet för sjukgymnastlinjen.

I detta sammanhang vill jag beträffande nuvarande försöksverksam- het med kombinationsutbildningar hänvisa till vad jag i det följande kommer att anföra om studieorganisatoriska frågor under avsnittet Vissa övriga frågor.

Avgränsningsfrågor beträffande kommunal högskoleutbildning

I prop. 1975:9 framhöll föredraganden att identitet på längre sikt borde eftersträvas mellan högskoleutbildning och den utbildning för vilken de allmänna behörighetskraven för högre studier enligt 1972 års riksdagsbeslut gäller. Tills vidare var det emellertid enligt hans uppfatt- ning nödvändigt att definiera högskoleutbildningen genom en uppräk- ning av utbildningsvägar, grundad på praktiska samplaneringsbehov. Han anförde också att avgränsningen av högskolan inte kunde göras en gång för alla. Den måste omprövas i takt med att olika utbildningar liksom utbildningsorganisationen som helhet utvecklas. Jag ansluter mig till denna uppfattning.

Ett speciellt problem utgör frågan om avgränsning mellan å ena sidan lokala utbildningslinjer och enstaka kurser i kommunal högskola —- som inrättas efter lokala beslut och å den andra sidan högre specialkur- ser i gymnasieskolan vilka inrättas efter beslut på central nivå. Under organisationskommittéernas arbete har det från huvudmännens sida framställts förslag om att få anordna vissa utbildningar, som f.n. före- kommer som högre specialkurser i gymnasieskolan, i form av lokala linjer eller enstaka kurser i högskolan. Eftersom det bör undvikas att en och samma utbildning anordnas dels som gymnasieskolutbildning, dels som högskoleutbildning anser jag i likhet med H 75 att frågan om att inom högskolan anordna berörda utbildningar bör prövas i 'särskild ordning. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att det bör ankomma på skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och högskole- ämbetet (UHÄ) att i samråd pröva sådana frågor.

Det bör uppdras åt SÖ och UHÄ att i sina årliga förslag till anslags- framställningar beakta frågan om en fortlöpande prövning av gräns- dragningen mellan å ena sidan utbildningar i gymnasieskolan, å den

Prop. 1976/77: 59 87

andra sidan utbildningar i högskolan -— i det senare fallet givetvis även sådana som anordnas som allmänna utbildningslinjer och påbyggnads- linjer.

Antagning till kommunal högskoleutbildning

l prop. 1975:9 (s. 527) utgick föredraganden från att intagningsnämn- derna för gymnasieskolan tillsvidare bör kunna svara för antagning också till kommunal högskoleutbildning. Föreskrifterna i förordningen (1976:231) om provisoriska föreskrifter om tillträde till grundläggande högskoleutbildning har utformats i enlighet härmed.

Jag delar H 75:s och flertalet remissinstansers uppfattning om att det med hänsyn till den enskildes önskemål att kunna söka samtidigt till olika utbildningar i högskolan är angeläget att samordna såväl antag- ningen till olika utbildningar inom den kommunala högskolan som an- tagningen till statlig och till kommunal högskoleutbildning. Enligt min mening är det viktigt att frågor om antagning till kommunal högskole- utbildning blir ytterligare belysta, framför allt med utgångspunkt i vad som är bäst för den enskilde sökanden. Bl. a. bör man få en uppfattning om vilka utbildningar kommunala såväl som statliga som oftast utgör alternativ för de sökande.

Jag är därför inte beredd att nu biträda H 75:s förslag om ett prin- cipiellt ställningstagande för dels en utvidgning av det centrala dator- baserade antagningssystemet vid UHÄ, dels ett inordnande av kommu- nal högskoleutbildning i UHÄ:s antagningsorganisation redan dessför- innan. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till re- geringen i denna fråga. Det är likväl självfallet angeläget att en sam- ordning eftersträvas mellan SÖ och UHÄ vad gäller tider, blanketter m.m. för antagning till högskoleutbildning.

Jag har erfarit att Landstingsförbundet har rekommenderat lands- tingen att ansluta sig till en central antagningsnämnd för sjuksköterske- utbildningen. I denna antagningsnämd, som utses av Landstingsförbun- dets styrelse, kommer att ingå företrädare för lärare och rektorer vid sjuksköterskeskolor, studerande samt landstingens utbildningsnämnder. Sammansättningen av antagningsnämnden kommer således i stort sett att svara mot den som skall gälla för antagningsnämnd vid statlig hög- skoleenhet.

Enligt min mening bör resultatet av det arbete som Landstingsför- bundet och SÖ har utfört för att samordna antagning till sjuksköterske- utbildningen kunna utnyttjas även sedan utbildningen blivit en del av högskolan. Jag föreslår därför att antagning av studerande till sjukskö- terskeutbildning skall överlåtas på Landstingsförbundets antagnings- nämnd. Jag förutsätter därvid att företrädare för personalorganisatio- nerna bereds möjlighet att medverka i nämndens arbete.

För kommunal högskoleutbildning som inte är sjuksköterskeutbild-

Prop. 1976/77: 59 88

ning räknar jag med att antagningen tills vidare normalt kommer att handhas av intagningsnämnd för gymnasieskolan. Jag räknar vidare med att antagningen samordnas genom att viss kommuns eller lands- tingskommuns intagningsnämnd antar studerande till en eller flera ut- bildningar även för andra kommuner eller landstingskommuner.

Enligt bestämmelser i skolförordningen (197lz235) finns i intagnings- nämnd för gymnasieskolan bl.a. företrädare för berörda skolstyrelser och utbildningsnämnder samt lärare och rektorer. Företrädare för de studerande saknas. Dessa intagningsnämnder bör, när de handhar an- tagning till utbildningar i högskolan, ha en sammansättning som mer svarar mot den som skall gälla för antagningsnämnd vid statlig högsko— leenhet. Vid handläggning av ärenden som rör högskoleutbildning bör även företrädare för studerande i högskolan och för berörda personal- organisationer ingå i nämnden. Dessutom bör det förutsättas att någon eller några av lärarrepresentanterna företräder utbildningar i högskolan. Några särskilda företrädare för allmänna intressen behöver däremot inte tillföras intagningsnämnderna eftersom det är möjligt att inom ra- men för nuvarande bestämmelser utse sådana företrädare. Den kom- plettering av intagningsnämnd som jag här har förordat kan av prak- tiska skäl inte genomföras till den antagning som skall ske inför höst- terminen 1977.

Tjänsteorganisation för lärare samt statsbidrag till lärarlöner

I prop. 1975:9 anförde föredraganden att i avvaktan på resultat av SSK:s arbete endast tekniska justeringar borde göras i nuvarande stats- bidragsregler samt att regeringen torde få återkomma till riksdagen med förslag om sådana ändringar. Vidare utgick han från att som lä- rare för den kommunala högskoleutbildningen i stor utsträckning skulle komma att anlitas lärare inom gymnasieskolan. Möjligheter borde emel- lertid öppnas för att låta också lärare vid statlig högskoleenhet eller motsvarande fullgöra del av sin tjänstgöringsskyldighet i kommunal högskoleutbildning. Riksdagen hade ingen erinran häremot.

H 75 har föreslagit regler om statsbidrag till den del av den kom- munala högskolan, som kommer att ha statsbidrag till lärarlöner enligt gymnasieskolans modell. De föreslagna reglerna skiljer sig i vissa tek- niska detaljer från vad som gäller för gymnasieskolan. Skillnaderna in- nebär i huvudsak att timplaner, som i gymnasieskolan styr lärarresursens användning, ersätts av en resursram uttryckt i ett visst antal lärartimmar per studerandegrupp. Inom denna ram bestäms sedan lokalt innehåll i och utformning av utbildningen, indelning i grupper m.m. Så länge ut- bildningen genomförs inom ramen för det angivna antalet lärartimmar ger statsbidraget således full kostnadstäckning för lärarlönerna. Syftet med dessa tekniska justeringar i förhållande till statsbidragsbcstäm- melserna för gymnasieskolan är att för den kommunala högskoleutbild-

Prop. 1976/77: 59 89

ning som f.n. tillhör gymnasieskolan, åstadkomma så långt möjligt sam- ma frihet som inom den övriga högskolan att på lokal nivå besluta om utbildningens innehåll och uppläggning. Vad gäller sjuksköterskeutbild- ningen medger enligt H 75:s bedömning det system med schablonbi- drag som f.n. används en fri resursanvändning av det avsedda slaget.

Det övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har instämt i H 75:s förslag. Samtidigt har många remissinstan- ser framfört önskemål om enhetliga statsbidragsregler för all kommu- nal högskoleutbildning, t.ex. ett enhetsrelaterat bidragssystem som nu tillämpas för sjuksköterskeutbildningen — eller ett kostnadsrelate- rat system av gymnasieskolmodell.

Enligt min mening skulle ett införande av ett sådant enhetligt bi- dragssystem innebära så stora förändringar att dessa knappast kan anses ligga inom ramen för de tekniska justeringar av statsbidragsreglerna som förutskickades i prop. 1975:9. Jag anser vidare att frågan om ge- nomgripande förändringar av statsbidragsreglerna för kommunal hög- skoleutbildning inte bör lösas separat utan ses i sammanhang med öv- riga bidragsformer för skolväsendet vilka f.n. utreds. Jag anser att H 75:s förslag är väl avvägt och biträder detta. Jag förordar således att det tillsvidare, i avvaktan på resultat av bl. a. SSK:s arbete och över- vägandena inom utredningen om kommunernas ekonomi, för sjukskö- terskeutbildningens del liksom i dag utgår ett schablonbidrag per 15-tal studerande medan det inom den kommunala högskolan i övrigt för varje utbildning tilldelas en resursram uttryckt i ett antal lärartim- mar per 30-tal (i vissa fall per 16-tal) studerande. I det senare fallet skall statsbidraget helt täcka lönekostnaderna för lärartimmar som ligger inom den tilldelade ramen.

Vad jag nu har förordat föranleder tekniska justeringar av statsbi- dragsreglerna.

Jag går nu över till frågan om tjänsteorganisation för lärare som skall undervisa i kommunal högskoleutbildning.

H 75 föreslår att lärarna för kommunal högskoleutbildning med undantag för sjuksköterskeutbildning skall vara anställda vid gym- nasieskolan i kommunen. Bl. a. Svenska kommunförbundet tillstyrker detta förslag. Centralorganisationen SACO/ SR och ett antal landstings- kommuner vill att även lärarna för sjuksköterskeutbildning skall vara anställda i gymnasieskolan.

Några remissinstanser bl. a. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Landstingsförbundet önskar att en särskild tjänsteorga- nisation upprättas för kommunal högskoleutbildning. Detta motiveras med att lärarna i den kommunala högskolan därigenom skulle så långt möjligt kunna få samma tjänstgöringsförhållanden och likartade tjäns- ter som lärarna inom den statliga högskolan.

Enligt min mening bör — som en konsekvens av en enhetlig syn på

Prop. 1976/77: 59 90

högskoleutbildningen -— tjänstekonstruktionen för lärare inom olika de- lar av högskolan ges en så långt möjligt likartad utformning. Jag har därför för avsikt att föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en utredning med uppgift att dels göra en översyn av nuvarande or- ganisation av tjänster för lärare m.fl. befattningshavare för grundläg- gande högskoleutbildning inom hela högskoleområdet, dels lämna därav föranledda förslag till lösningar som bättre tillgodoser den nya högsko- lans krav. Utredningen bör också få till uppgift att pröva behovet av en särskild tjänsteorganisation för den kommunala högskolan. Därvid bör särskilt beaktas de samband som finns mellan gymnasieskolan och den kommunala högskolan.

Jag är därför inte nu beredd att förorda att en särskild tjänsteorga- nisation inrättas för lärare som skall undervisa i kommunal högskole- utbildning. Jag avser att i denna fråga återkomma till regeringen efter det att den aviserade utredningen om lärartjänster m.m. i högskolan har redovisat sitt arbete.

Med hänsyn till att sjuksköterskeskolorna f.n. har ett annat statsbi- dragssystem än gymnasieskolan och till skillnad från denna har kom- munalt reglerade lärartjänster bör enligt min mening lärare som skall tjänstgöra i sådan kommunal högskoleutbildning som utgör sjuksköter- skeutbildning tills vidare vara anställda enligt de regler som nu gäller för lärare vid sjuksköterskeskola.

Jag förordar alltså —— i likhet med H 75 — att lärare för sjuksköter- skeutbildning skall vara anställda på kommunalt reglerade tjänster och att statsbidrag till lärarlöner m.m. skall utgå enligt nu gällande regler för sjuksköterskeskola, med vissa tekniska justeringar. Jag förordar vi- dare att lärare för annan kommunal högskoleutbildning skall vara an- ställda vid gymnasieskolan i kommunen/landstingskommunen på statligt reglerade tjänster och att statsbidrag till lärarlöner skall utgå enligt nu

gällande regler för gymnasieskolan med de tekniska justeringar som jag tidigare har berört.

Statsbidrag i övrigt m. m.

H 75 föreslår att investeringsbidragen till lokaler och utrustning för kommunala skolor i fortsättningen även skall tillgodose den kommunala högskolans behov. Jag biträder H 75:s förslag.

F.n. utgår särskilda statsbidrag till åtgärder inom gymnasieskolan såsom studie- och yrkesorientering, stödundervisning och samordnad specialundervisning. För att statsbidrag till motsvarande åtgärder inom kommunal högskola skall kunna utgå på ett för verksamheten ända- målsenligt sätt fordras enligt min mening vissa tekniska justeringar av statsbidragsreglerna. Sålunda bör bidrag till stödundervisning och sam- ordnad specialundervisning i fortsättningen kunna ingå i de lärarresurs- ramar som tilldelas varje utbildning med statligt reglerade tjänster. Frå-

Prop. 1976/77: 59 91

gan om statsbidrag till studie- och yrkesorientering i kommunal hög- skola behandlas i det följande (avsnittet 42.10).

För skolhälsovård utgår i dag inte särskilt statsbidrag. Jag vill i likhet med H 75 och flertalet remissinstanser understryka det angelägna i att de studerande i kommunal högskoleutbildning får tillgång till sådan hälsovård. Elever i bl. a. gymnasieskolan omfattas av de bestämmelser för hälsovård som finns i skollagen. En överföring av vissa utbildning- ar från gymnasieskolan till kommunal högskola bör enligt min mening inte medföra någon ändring i fråga om kommunernas ansvar för berör- da elevers hälsovård. Jag räknar därför med att kommunerna och landstingskommunerna utan särskild föreskrift i lag kommer att ge ele- verna samma hälsovård som hittills.

Linjenämndcr

H 75 föreslår beträffande sammansättning av linjenämnd inom kommunal högskoleorganisation att utöver företrädare för de grupper som enligt 1975 års riksdagsbeslut skall ingå i linjenämnd styrelsen för utbildningen skall kunna utse ytterligare en ledamot, vilken företräder styrelsen. Jag biträder förslaget. Vid min behandling i det föregående av förslag till högskolelag har jag beaktat detta.

H 75 utgår från att linjenämnder normalt kommer att inrättas även för kommunal högskoleutbildning och bedömer att det är angeläget att linjenämnderna inom den kommunala högskoleorganisationen får ar- beta under så långt möjligt samma villkor som linjenämnderna vid stat- liga högskoleenheter. Kommittén föreslår därför att frågan om statliga insatser vad gäller resurser för de kommunala linjenämndernas arbete tas upp i överläggningar med huvudmännen.

För egen del vill jag anföra följande. Vad gäller utbildningens inne- håll och utformning innebär högskolereformen för den kommunala högskolan bl.a. att en stor del av utvecklingsarbetet flyttas från central till lokal nivå. Linjenämnden kommer att utgöra ett viktigt instrument i detta arbete. Jag delar mot denna bakgrund H 75:s bedömning att linjenämnder normalt bör inrättas också för utbildningar inom kom- munal högskola. Jag förutsätter att linjenämnd inom kommunal hög- skola får möjlighet att arbeta under i stort sett samma förhållanden som linjenämnderna inom den statliga högskolan.

I detta sammanhang vill jag erinra om att den rätt att besluta om utbildningens innehåll och utformning som linjenämnd har givetvis be- gränsas av de ekonomiska ramar som styrelsen för utbildningen anvi- sar för dess verksamhet.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har motsatt sig att det inrättas linjenämnder som är gemensamma för kommunal eller landstingskommunal och statlig högskoleutbildning. Jag delar denna

Prop. 1976/77: 59 92

uppfattning och räknar därför inte med att sådana gemensamma linje- nämnder inrättas.

Länsskolnämndernas roll

Föredraganden anförde i prop. 1975:9 (s. 535) att han såvitt gäller administrativa frågor -— t.ex. lärartillsättning som sammanhänger med bl. a. det resursmässiga sambandet mellan gymnasieskolutbildning Och högskoleutbildning räknade med att länsskolnämnderna tills vidare skulle fullgöra uppgifter även för högskoleutbildningens del. Vidare an- förde han att dessa frågor borde prövas närmare, då SSK:s förslag föreligger.

H 75 konstaterar att länsskolnämnderna i fråga om kommunal hög- skoleutbildning i huvudsak enbart behöver fullgöra uppgifter som direkt rör högskoleutbildningens resurssamband med gymnasieskolan, såsom frågor om lärare, lokaler och utrustning.

Jag anser att H 75:s bedömning rörande länsskolnämndernas upp- gifter för den kommunala högskolan är väl avvägd. Länsskolnämn- derna bör vid fullgörandet av sina uppgifter inom skolväsendet även beakta den kommunala högskoleutbildning som resursmässigt är knuten till gymnasieskolan, i fråga om sjuksköterskeutbildningen dock endast frågor gällande lokaler och utrustning.

Skolenheter och skolledning m. m.

I prop. 1975:9 (s. 527) anförde föredraganden att den kommunala högskoleutbildningen i fråga om den yttre organisationen bör ses som en del av kommunens eller landstingskommunens samlade utbildnings- verksamhet. Detta innebär t.ex. att kommunala skolledare får lednings- uppgifter avseende även högskoleutbildning. Vidare föreslog han att den kommunala högskoleutbildningen med hänsyn till befintliga sam- band normalt skulle knytas till skolenheter med gymnasieskolutbild- ning.

H 75 föreslår att kommunal högskoleutbildning normalt skall för- läggas till enhet med gymnasieskola eller, i fråga om sjuksköterskeut- bildning som inte är samordnad med gymnasieskola, till särskild skol— enhet. Jag biträder H 75:s förslag. SÖ bör dock få medge att sjukskö- terskeutbildning förläggs till skolenhet med gymnasieskola om det är lämpligt med hänsyn till den övriga verksamheten vid skolenheten. Jag är inte nu beredd att förorda sådana ändringar i nuvarande bestäm- melser för skolledning vid gymnasieskolan att sjuksköterskeutbildningen kan räknas in i poängunderlaget för biträdande skolledare vid skol- enhet med gymnasieskola. Enligt min mening bör denna fråga — samt överhuvudtaget frågor om skolledning för kommunal högskoleutbild- ning — behandlas av den utredning angående tjänster för lärare m.fl. befattningshavare inom högskolan, vilken jag nyss har nämnt. För gym-

Prop. 1976/77: 59 93

nasieskolans del utreds motsvarande frågor av utredningen om den gym- nasiala utbildningen. Med hänsyn till sambanden mellan de berörda skolformerna är det naturligt att de båda utredningarna nära samverkar i dessa frågor. Mot denna bakgrund vill jag därför i enlighet med H 75:s förslag förorda att bestämmelserna vad gäller rektor och biträ- dande skolledare tills vidare utformas i enlighet med vad som nu gäller för gymnasieskolan resp. sjuksköterskeutbildningen. Mina förslag om kommunal högskoleutbildning föranleder tekniska justeringar av skol- förordningens poängstystem. Jag förutsätter att dessa justeringar inte skall leda till någon minskning av antalet skolledare i kommun eller landstingskommun.

Planeringsrutiner

Enligt vad föredraganden anförde i prop. 1975:9 (s. 551) är det rim- ligt att i den nya organisationen de lokala myndigheterna skall ha i stort sett samma tidsutrymme till förfogande för arbete med årliga an- slagsframställningar som man f.n. har vid bl.a. universiteten. Detta in- nebär att styrelserna för högskoleenheterna bör avge sina förslag om- kring den 15 mars. Över dessa förslag skall regionstyrelserna yttra sig. Regionstyrelsernas yttranden skall innefatta samlade bedömningar och prioriteringar rörande utbyggnaden och utvecklingen av regionens grundläggande högskoleutbildning. Detta förutsätter att också de kom- munala styrelserna för högskoleutbildning vid denna tidpunkt redovisar planeringsunderlag beträffande utveckling av vederbörande kommuns eller landstingskommuns utbud av högskoleutbildning och av kapacite- ten för denna utbildning.

H 75 föreslår att man så långt det är möjligt skall tillämpa samma planeringsprinciper inom den kommunala som inom den statliga delen av högskolan. Jag biträder H 75:s förslag och vill samtidigt stryka un- der vikten av att- därvid vederbörlig hänsyn tas till dels den kommunala högskolans samband med gymnasieskolan, dels det kommunala budget- systemet och kommunala rutiner i övrigt.

2.4 Obligatoriefrågan 2.4.1 Obligatoriekommittén

Inledning

Obligatoriekommittén (U 1973:03), som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 mars 1973, hade enligt sina direktiv att ut- reda och lägga fram förslag om det obligatoriska medlemskapet i stu- derandesammanslutningar. Kommittén skulle allsidigt pröva om det beträffande universitets- och högskolestuderande föreligger särskilda skäl för en obligatorisk anslutning till fackliga sammanslutningar eller för andra former för samhällelig reglering av eller stöd till sådana samman-

Prop. 1976/77: 59 94

slutningar. En utgångspunkt borde enligt direktiven vara att en avveck- ling av obligatoriet inte skall leda till några nya åtaganden för staten. En annan utgångspunkt var att prövningen av skälen för ett obligato- rium borde utgå från den studerandefackliga delen av sammanslut- ningarnas verksamhet.

Kommittén konstaterar i sitt i mars 1976 avgivna betänkande ( SOU 1976:14 ) Kårobligatorium? inledningsvis att studerandesammanslut- ningarna bedriver en omfattande verksamhet på såväl det studerande- fackliga som det studiesociala området. Den studerandefaekliga intres- sebevakningen bedrivs med många av de medel som normalt står till fackliga organisationers förfogande. Sammanslutningarna saknar emel- lertid en motsvarighet till löntagarorganisationernas förhandlingsrätt och har ingen praktisk möjlighet att vidta effektiva fackliga stridsåtgärder. Hög genomströmningshastighet i medlemsunderlaget och avsaknaden av förhandlingsmöjligheter gör att förutsättningarna för facklig intressebe- vakning är klart sämre för studerandesammanslutningar än för lönta- garorganisationer. Studerandesammanslutningar med obligatoriskt med- lemskap har såväl i enlighet med av regeringen meddelade bestämmel- ser för skilda läroanstalter som genom försöksverksamheten med nya samarbetsformer (FNYS) beretts möjlighet att utse studeranderepresen- tanter i organ inom läroanstalterna.

Den studiesociala verksamhet sammanslutningarna direkt eller in- direkt bedriver omfattar enligt kommittén främst studerandehälsovård, motionsidrott och studentbostäder. Satnmanslutningarna äger och för- valtar samlingslokaler av betydande omfattning och förvaltar också en mångfald stipendie- och premiefonder. Statsbidrag utgår i särskild ord- ning för studerandehälsovård och motionsidrott. För den studiesociala verksamheten i övrigt och för huvuddelen av kostnaderna för studerande- facklig verksamhet är samm-anslutningarna beroende av möjligheterna att ta ut obligatoriska avgifter.

Kommittén pekar på att det från föreningsrättsliga utgångspunkter har hävdats att staten inte borde tvinga de studerande att tillhöra sam- manslutningar som bedriver en delvis facklig verksamhet. Grundlagen föreskriver att medborgare skall vara skyddad mot att myndighet tvingar honom att tillhöra förening. Undantag från denna föreskrift kan göras enda-st genom riksdagsbeslut.

Kommittén erinrar vidare om att högskoleutbildningens roll i sam— hället har förändrats och en reformering av högskoleutbildningen har beslutats. Reform-eringen innebär bl. a. att högskolebegreppet vidgas. Om ett obligatoriskt medlemskap bevaras får vidgningen av högskolebegrep- pet och en förändrad indelning i högskoleenheter till följd att nya grup- per av studerande måste innefattas i bestämmelser om obligatoriskt med- lemskap.

Djupgående och varaktiga förändringar i studerandestrukturen kan

Prop. 1976/77 : 59 95

också återverka på behovet av samhällelig reglering av eller stöd till studerandesammanslutningar. Under de senaste åren har bl. a. andelen studerande som är 25 år äldre, deltidsstuderande och yrkesverksamma ökat markant bland de universitets- och högskolestuderande.

Allmänna överväganden Kommittén sammanfattar skälen mot ett obligatoriskt medlemskap i stu- derandesammanslutningar i följande punkter

att sådana bestämmelser från föreningsrättsliga synpunkter är princi- piellt förkastliga,

att hög-skolans roll i samhället nu förändras på ett sätt som gör att det obligatoriska medlemskapet upplevs som alltmera otidsenligt samt

att reformeringen av högskoleutbildningen gör det omöjligt att bibe- hålla det obligatorisk-a medlemskapet utan att samtidigt utvidga det till att omfatta flera grupper av studerande.

Obligatoriekommittén föreslår mot denna bakgrund att det obli-g-ato- riska medlemskapet avskaffas fr. o. m. den 1 juli 1977.

Det är enligt kommittén värdefullt om den verksamhet som nu be- drivs inom ramen för sammanslutningarna kan hållas på en oförändrad ambitionsnivå. Sammanslutningarna riskerar vid ett avskaffande av det obligatoriska medlemskapet att få kraftigt minskade ekonomiska re- surser. Obligatoriekommittén anser det därför inte möjligt att avskaffa det obligatoriska medlemskapet utan att samtidigt säkra organisatoriska och ekonomiska resurser för studerandefacklig och studiesocial verk- samhet. En varaktig lösning av de problem som är förknippade med det obligatoriska medlemskapets avskaffande torde endast kunna komma till stånd genom förhandlingar mellan staten och studerandesamman- slutningarna samt i vissa hänseenden — berörda landstingskommuner och kommuner. Kommittén föreslår att sådana förhandlingar kommer till stånd.

Reform-eringen av högskoleutbildningen gör det samtidigt nödvändigt att finna en provisorisk lösning som innebär att det obligatoriska med- lemskapet kan avvecklas innan nämnda förhandlingar har kunnat slut- föras. Kommittén framlägger i sitt betänkande förslag till sådana pro- visoriska anordningar. Dessa bör inte uppfattas som bindande för för- handlingarna.

Den studerandefackliga verksamhet som bedrivs av sammanslutning- arna är, framhåller kommittén, av stor betydelse som en förutsättning för de studerandes medverkan i högskolans planering och ledning m.m.

Kostnaderna för den studerandefackliga verksamhet sammanslutning- arna bedrev år 1973 uppskattas till 8 milj. kr. Om det obligatoriska medlemskapet avskaffas kan enligt kommittén förutsättningarna för studerandesammanslutningarna att erhålla olika former av statligt och kommunalt stöd komma att ändras. Även om sådant stöd kommer

Prop. 1976/77: 59 96

att utgå, kan detta sannolikt inte ersätta sammanslutninga-rna för bort— fallet av obligatoriska medlemsavgifter. För att inte resurserna för stu- derandefacklig verksamhet av det slag som befintliga sammanslutningar bedriver skall reduceras väsentligt har kommittén mot bakgrund av den i direktiven givna förutsättningen funnit det nödvändigt att tills vi- dare bibehålla en möjlighet att låta de studerande genom obligatoriska avgifter bidra till att täcka kostnaderna för studerandefacklig verksam- het.

Det statliga stöd som utgår till studiesocial service är enligt kommittén långt ifrån tillräckligt för att garantera verksamhetens fortbestånd vid ett avskaffande av det obligatoriska medlemskapet. Ett fortsatt stats- bidrag till hälsovård och motionsidrott för studerande kan endast ga- rantera att verksamheten -i framtiden kan upprätthållas på en viss mini- minivå. I avvaktan på utgången av ovan berörda förhandlingar anser kommittén att de studerande tills vidare bör ha möjlighet att genom obligatoriska avgifter hålla även den studiesociala verksamheten minst på en i jämförelse med dagsläget oförändrad nivå.

Det bör också vara möjligt att tills vidare finansiera driften av sam- lingslokaler genom avgifter från samtliga berörda studerande. Kommit- téns förslag att det —— i avvaktan på resultatet av nämnda förhandlingar skall vara möjligt att ta ut avgifter till studerandefacklig och studie- social verksamhet från samtliga berörda studerande gäller oavsett om det obligatoriska medlemskapet avskaffas eller om en ordning med så- dant medlemskap bevaras övergångsvis.

Olika organisatoriska lösningar

Kommittén har utarbetat tre principmodeller som är möjliga att till- lämpa intill dess förhandlingar mellan berörda parter har avslutats: A Anordningar inom högskoleorganisationens ram B Bibehållet obligatoriskt medlemskap C Fristående organ utan medlemmar.

De tre modellerna har vissa gemensamma förutsättningar. I samtliga alternativ föreslås att organ som helt eller till huvuddelen består av stu- derande skall ha möjligheter att i praktiken besluta om hur stora av- gifter som skall tas ut av de studerande.

I princip bör samhälleliga åtgärder till stöd för studerandefacklig och studiesocial verksamhet omfatta alla delar av högskoleutbildningen. De nuvarande bestämmelserna om obligatoriskt medlemskap i studeran- desammanslutningar gäller endast för huvuddelen av den statliga hög- skoleutbildningen. Mot bakgrund av att det är fråga om provisoriska lösningar i avvaktan på resultatet av förhandlingar mellan berörda par- ter förordar obligatoriekommittén att åtgärder nu vidtas enbart avseen- de studerande vid de statliga högskoleenheterna.

Den naturliga ramen för det fackliga arbetet på lokal nivå är hög-

Prop. 1976/77: 59 97

skoleenheten. ] princip finns därför i samtliga tre alternativ ett repre- sentativt studerandefackligt organ för varje högskoleenhet. Detta organ skall utses av samtliga berörda studerande i allmänna årliga val.

Med hänsyn till bl. a. det växande antalet vuxen- och deltidsstude- rande bör eventuella avgifter reduceras för sådana studerande som inte har möjlighet .att utnyttja den studiesociala servicen. Rätt till avgiftsre- duktion bör gälla för yrkesverksamma/deltidsstuderande och för stude- rande som är stadigvarande bosatta på annan ort.

Det bör liksom för närvarande ankomma på rektorsämbetena att tillse att de studerande fullgör sin skyldighet att erlägga beslutade av- gifter.

Slutligen bör den skattebefrielse som för närvarande gäller för sam- manslutningar med obligatoriskt medlemskap enligt kom-mitténs mening bibehållas.

Enligt alternativ A bör vid varje högskoleenhet inrättas en studerande- församling. Församlingen utses genom allmänna val bland berörda stu- derande. Val av studerandeförsamling anordnas en gång årligen av hög- skoleenheten. Varje studerande vid enheten är röstberättigad och val- bar. Studerandeförsamlingen, som är en myndighet, är avsedd att funge- ra som en valförsamling. Den skall kunna utse studeranderepresentanter i organ ovanför institutionsnivå inom högskolan. Om studerandeförsam- lingen så önskar kan den emellertid överlåta åt frivilliga föreningar att utse de studerandes företrädare i högskolans organ. Därvid har stude- randeförsamlingen att besluta om vilka föreningar som skall ha rätt att utse representanter och hur representationen skall fördelas mellan dem.

Studerandeförsamlingen skall också kunna besluta om obligatoriska avgifter i syfte att därav lämna bid-rag till frivilliga studerandefackliga sammanslutningars verksamhet.

I detta alternativ finns det möjlighet för studerandefackliga förening- ar med frivilligt medlemskap att dels nominera kandidater vid val av studerandeförsamling, dels med stöd av bidrag från studerandeför- sarnlingen —— svara för studerandefacklig intressebevakning.

Frivilliga studerandefackliga sammanslutningar kan inte förutsättas svara för sådan studiesocial service som nu till betydande del finansieras med obligatoriska medlemsavgifter. Enligt alter-nativ A inrättas på varje högskoleort en studiesocial nämnd. Nämnden, som utgör en myndighet, bör bestå av sju företrädare för de studerande, två företrädare för de anställda inom nämndens verksamhetsområde och tre ledamöter som inte är studerande och som utses av högskolestyrelsen eller, i vissa fall, regionstyrelsen.

Nämnden disponerar de statliga bidrag som för närvarande utgår till hälsovård och motionsverksam-het för studerande. Nämnden kan be- sluta om obligatoriska avgifter till studiesocial verksamhet. De avgifter som nämnden beslutar om kan användas till hälsovård och motions-

Prop. 1976/77: 59 98

idrott för studerande men också till bidrag till sådana frivilliga förening- ar som svarar för förvaltning av samlingslokaler och viss annan social service (t. ex. nationsbibliotek).

De studerandesammanslutningar som nu har obligatoriskt med-lemskap blir i detta alternativ frivilliga föreningar. De tillgångar som skapats bl. a. genom det obligatoriska medlemskapet kommer således att för- valtas av föreningar med frivilligt medlemskap. Obligatoriekommittén förutsätter därvid att de studerande som nu är medlemmar i samman- slutningama bevakar att den framtida förvaltningen av sammanslut- ningarnas tillgångar ordnas på ett sådant sätt att nyttan av tillgångarna kommer samtliga studerande till del. Sådana frivilliga föreningar som förvaltar samlingslokaler som tillkommit med hjälp av statliga s. k. kår- lokallån skall i detta alternativ inte utan regeringens medgivande kunna försälja eller ytterligare belåna fastigheterna.

Alternativ B innebär att den provisoriska lösningen av obligatorie- frågan innefattar ett bevarat obligatoriskt medlemskap i studerandesam- manslutningar. I detta fall måste dock bestämmelserna enligt kommit- téns uppfattning stärka den enskilde medlemmens rättsskydd.

Ändamålet med studerandesammanslutningarna kan oförändrat vara att ”främja medlemmarnas studier och vad därmed äger sammanhang". En precisering av ändamålet ford-ras emellertid. I alternativ B blir det således inte tillåtet att skänka obligatoriska avgiftsändamål till ända- mål som inte direkt eller indirekt sammanhänger med studerandefackli- ga, studiesociala och andra ändamål som berör medlemmarna.

Varje sammanslutning med obligatoriskt medlemskap leds av en full- mäktigeförsamling, som utses genom allmänna val bland de studerande vid högskoleenheten.

En myndighet skall kontrollera sammanslutningarnas ändamålsbe- stämmelse, att fullmäktigeförsamling finns och att bestärnrnelser om avgiftsdifferentiering för vissa grupper av studerande finns intagna i stadgarna. Stadgarna skall således underställas högskolestyrelsens pröv- ning. Det blir också möjligt för den enskilde att hos myndighet begära prövning av beslut som sammanslutningen fattat. En sådan prövning gör det möjligt att undanröja dels beslut som innebär att avgiftsmedel eller förmögenhet används för annat ändamål än vad som nyss an- givits, dels beslut som tillkommit i strid med lag, förordning eller sam- manslutningens stadgar. Prövningen av ett besluts ändamålsenlighet görs av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Prövningen av om be- slutet har tillkommit på ett formellt riktig-t sätt görs i första instans av högskolestyrelsen. I båda fallen kan beslut i anledning av prövningen överklagas i en instans (regeringen respektive UHÄ). Motsvarande ord- ning föreslås beträffande studerandesammanslutningarna vid jordbru- kets högskolor.

Enligt alternativ C upphävs det obligatoriska medlemskapet i stude-

Prop. 1976/77: 59 99

randesammanslutningar utan att samtidigt nya högskolemyndigheter in- rättas. De obligatoriska sammanslutningarna utgör grunden för ett stu- deranderåd inom varje blivande högskoleenhet. Ett sådant studerande- råd avses utgöra en offentligrättsligt reglerad juridisk person utan för- cningsrättsligt inslag.

Studeranderådet har liksom föreningarna som högsta beslutande or- gan en fullmäktigeförsamling. Skillnaden är att rådet inte bygger på medlemmar och att alla studerande vid en högskoleenhet har rösträtt till fullmäktigeförsamlingen inte i egenskap av medlemmar i en förening utan endast på den grund att de är studerande vid enheten.

På offentligrättslig väg bör förklaras att identitet skall råda mellan de nuvarande sammanslutningarna inom den blivande högskoleenhetens område och Studeranderådet. Det blir på detta sätt möjligt att undvika en överföring av förmögenheter och skulder till ett helt nytt rättssubjekt. Genom att bevara samma ändamålsbestämning för studeranderådet som nu gäller för sammanslutningarna torde man undvika permutationer av de 400 stiftelseurkunder som finns hos sammanslutningarna.

Enligt detta alternativ finns i Uppsala och Lund avdelningsråd (na- tioner). Nationerna skall ha fullmäktigeförsamlinga-r och kan för sin verksamhet ta ut särskilda avgifter av de studerande. Fördelningen av arbetsuppgifter mellan rådet och nationerna regleras lämpligen i stad- garna för organen. Varje studerande får själv avgöra till vilken nation han vill ha rösträtt och erlägga obligatorisk avgift.

Råden skall kunna fungera lika fristående från högskolemyndighe- terna som de nuvarande sammanslutningarna gör. Det är därför nöd- vändigt att de förslag om förstärkt rättsskydd för den enskilde som kom- mittén diskuterat i alternativ B också gäller i detta alternativ. Sålunda skall bestämmelserna om råd reglera ändamålet, den interna demokra- tin, stadfästandet av stadgar och möjligheterna till prövning av full- mäktiges och styrelses beslut.

Råden kan i detta alternativ fullfölja såväl den studerandefackliga som den studiesociala verksamhet som de nuvarande sammanslutning- arna bedriver.

Obligatoriekommitténs slutliga förslag I sitt slutliga ställningstagande finner kommittén att de principiella invändningarna mot ett obligatoriskt medlemskap är av sådan styrka att den hittillsvarande ordningen om möjligt bör ersättas med sådana former av samhällsstöd som inte innebär tvång att tillhöra en förening. Det obligatoriska medlemskapet -i studerandesammanslutningar bör avskaffas den 1 juli 1977. Betydelsefulla studerandefackliga och studie- sociala funktioner finansieras nu genom obligatoriska studerandeavgif— ter. För att täcka kostnaderna för dessa ändamål föreslår kommittén att en avgiftsskyldighet tills Vidare bevaras. På sikt är det önskvärt

Prop. 1976/77: 59 100

att också skyldigheten att erlägga avgifter i samband med högskole- studier avvecklas.

Ett avskaffande av obligatoriska avgifter får emellertid enligt kom- mittén under inga omständigheter leda till att den studerandefackliga verksamhetens självständighet och integritet äventyras. Denna fråga, anser den, kan endast lösas i de förhandlingar mellan staten, berörda studerandesammanslutningar, kommuner och landstingskommuner som kommittén föreslår. Kommittén förutsätter att en mera varaktig lös- ning av obligatoriefrågan grundas på överenskommelser som uppnås vid dessa förhandlingar.

Bestämmelserna om obligatoriskt medlemskap i studerandesam-man- slutningar måste, som en följd av ändringar i indelningen i högskole- enheter, under alla omständigheter förändras i samband med att hög- skolereformen träder i kraft den 1 juli 1977. Kommittén föreslår att en provisorisk ordning införs vid denna tidpunkt. Denna provisoriska ordning bör enligt kommitténs uppfattning utformas som en kombination av alternativen A och C. De organisatoriska förutsättningarna för den studerandefackliga verksamheten bör därvid utformas på det sätt kom- mittén angivit i alternativ C och de organisatoriska förutsättningarna för den studiesociala verksamheten på det sätt kommittén angivit i alter- nativ A.

Förslaget innebär att det vid varje högskoleenhet inrättas ett stude- randeråd och att det på varje högskoleort inrättas en studiesocial nämnd. Såväl studeranderåd som studiesocial nämnd har möjlighet att vid be- hov besluta att ta ut avgifter av de studerande. Studeranderåds full- mäktigeförsamling utses av samtliga berörda studerande i allmänna år- liga val. En majoritet av ledamöterna i studiesocial nämnd skall vara företrädare för de studerande och utses av berört eller berörda stude- randeråd.

Studeranderåds ändamål skall vara att främja de studerandes studier och vad därmed äger sammanhang. Avgifter som de studerande är skyl- diga att erlägga till rådet får användas enbart för studerandefacklig verk- samhet, förvaltning av samlingslokaler och för sådan studiesocial verk- samhet som inte den studiesociala nämnden svarar för. Rådets stadgar skall för att vara giltiga godkännas av högskolestyrelsen. Minst en tion- del eller minst 100 studerande får hos högskolemyndighet anföra be- svär över beslut av studeranderåd.

Enligt kommitténs förslag skall staten ta över huvudmannaskapet för hälsovård och motionsidrott för studerande. De studiesociala nämnder- na skall ansvara för verksamheten. Nämnderna kan överlåta åt frivil- liga motionsidrottsföreningar att svara för att de studerande bereds till- fälle till motion. Kommittén utgår från att statsbidrag till studerande- hälsovård och motionsidrott skall utgå enligt i princip oförändrade grunder.

Prop. 1976/77: 59 101

I motsats till vad kommittén diskuterat i alternativ A bör ansvaret för förvaltningen av samlingslokaler helt åvila råden. Detta synes lämp- ligt med hänsyn till att råden enligt kommittén-s förslag kommer att stå som ägare till de samlingslokaler som nu ägs av sammanslutningar med obligatoriskt medlemskap.

2.4.2 Remissyttrandena

Relativt få remissinstanser ägnar någon utförlig diskussion åt de principiella aspekterna på det obligatoriska m e d l e m s k a p et i studerandesammanslutning. Flertalet säger sig endast instämma i obligatoriekommitténs (OK) uppfattning. Justitie- kanslern (JK) konstaterar emellertid att de principiella betänkligheterna mot obligatoriet inte enligt hans uppfattning är av sådan styrka att de kan ta över varje skäl som kan anföras till obligatoricts försvar. JK framhåller att såväl nu gällande lydelse av regeringsformen som de av 1975/76 års riksmöte såsom vilande antagna ändringarna i regerings- formens 2. kap. medger att obligatoriet bibehålls.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) delar kommitténs uppfattning att övervägande skäl talar för avskaffandet av obligatoriet. UKÄ stödjer också OK i slutsatsen att någon form av samhällsstöd i framtiden är 'er- forderligt för att ge den studerandefackliga verksamheten den ur sam- hällets synvinkel önskvärda styrkan och stabiliteten. UKÄ finner även andra än de av OK påtalade skillnaderna mellan studerandefacklig och annan i traditionell mening facklig verksamhet. Man erinrar bl. a. om att lagstiftningen om med-inflytande i arbetslivet i första hand tar sikte på organisationer som är bundna av kollektivavtal. En studerandefack- lig verksamhet på sådana premisser skulle dock förutsätta någon form av auktorisation av en eller flera frivilliga studerandesammanslutningar. Enligt UKÄzs mening skulle en sådan auktorisation vara förenad med betydande principiella och praktiska svårigheter. UKÄ understryker vidare mycket starkt att utformningen av det statliga stödet till det studerandefackliga arbetet måste garantera verksamhetens integritet. Centralorganisationen SACO/SR är likaledes negativt inställd till det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar. Organisa- tionen pekar bl. a. på vissa tillfällen då enskilda kårmedlemmar tvingats stå bakom beslut som troligen skulle kunna anses ligga utanför kårernas genom universitetsförordningens angivna verksamhetsområde. SACO/ SR pekar även på förhållandet att studerandepopulationens förändrade sammansättning gör att allt fler får sina intressen bevakade av de van- liga fackliga organisationerna. Även SACO/SR understryker dock att det också i framtiden måste finnas starka studerandeorganisationer och att ett eventuellt samhällsstöd måste ges former som garanterar den stu- derande-fackliga verksamhetens obundenhet. Socialhögskolomas student- kårers organisation (SSO) avvisar bestämt varje form av obligatoriskt

Prop. 1976/77: 59 102

medlemskap eller obligatoriskt avgiftsuttag på den principiella grunden att ingen skall tvingas betala för en verksamhet han eller hon inte stödjer. SSO anser däremot skäl .tala för ett statligt verksamhetsstöd, dock i for- mer som inte gör det möjligt för staten att styra verksamheten.

I frågan om de av OK föreslagna f ö r h a n d lin g a r n a är remiss- opinionen delad. Med något enstaka undantag stöds förslaget om för- handlingar. Vissa remissinstanser anser dock att dessa i motsats till OK:s förslag bör föregå ett avskaffande av det obligatoriska medlemskapet. JK anser mot bakgrund av sin nyss redovisade uppfattning i princip- frågan att så bör ske. Nämnden för socionomutbildning anser det beklagligt att OK tolkat sina direktiv så snävt att någon analys inte gjorts av de ekonomiska problem som är förbundna med ett avskaffan- de av obligatoriet och ett eventuellt samhällsstöd i annan form till den studerandefackliga verksamheten. En sådan analys borde enligt nämn- dens uppfattning kunna vara vägledande även för ett ställningstagande till den provisoriska lösningen. Så som läget nu är anser sig nämnden inte kunna tillstyrka att obligatoriet avskaffas innan de föreslagna för- handlingarna genomförts. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Uppsala län. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) ställer sig ock- så awisande till OK:s förslag i detta avseende. TCO framhåller att det av OK förordade provisoriet uppenbarligen riskerar att permanentas, i och med att något slutligt ställningstagande i frågan om ett eventuellt samhällsstöds omfattning och utformning inte är i sikte. Av den anled— ningen anser TCO att kommitténs förslag inte kan ligga till grund för en provisorisk lösning. Det obligatoriska medlemskapet bör därför, enligt TCO, bibehållas under förutsättning att frågan om samhällsstöd till den studerandefackliga verksamheten görs till föremål för en förutsätt- ningslös utredning. Även Kuratorskonventet i Uppsala yrkar på att de föreslagna förhandlingarna skall föregå ett avskaffande av obligatoriet. Socialstyrelsen uttrycker i likhet med TCO oro för att det föreslagna provisoriet skall komma att permanentas. Styrelsen tillstyrker dock OK:s förslag, men understryker mycket starkt vikten av att beslut nu fattas med sikte på ett reellt avskaffande av obligatoriet. Även UKÄ tillstyrker såväl huvudlinjerna i OK:s förslag till provisorium som de föreslagna förhandlingarna. Sveriges förenade studentkårer (SFS) ac- cepterar OK:s förslag om förhandlingar i syfte att uppnå en slutlig lösning. SFS understryker dock med skärpa att en sådan slutlig lösning måste grundas på överläggningar där parterna i första hand staten och de studerande — blivit eniga.

Organisationskommittén för Stockholms högskoleregion, (H 75-S) er- inrar om att ett viktigt inslag i den nya högskolan är en förstärkning av de studerandes och de anställdas inflytande över verksamheten. H 75-S har i enlighet härmed i annat sammanhang bl. a. förordat inrättandet av

Prop. 1976/77: 59 103

linjenämnder också inom den kommunala högskoleorga- nisationen. H 75-S anser det därför angeläget att frågan om en fungerande organisation för den studerandefackliga verksamheten även inom denna sektor med det snaraste tas under övervägande SFS tar upp en annan aspekt på denna problematik genom att påpeka att OK inte berört hur studerande inom kommunal högskoleutbildning skall garanteras studiesocial service. SFS anser det naturliga vara att dessa studerande ges möjlighet att ansluta sig till den föreslagna studiesociala nämndens verksamhet. Centrala organisationskommittén för högskole- reformen (H 75') ansluter sig dock till OK:s bedömning att den före- slagna provisoriska organisationen skall utsträckas till att gälla även den kommunala sektorn. H 75 understryker emellertid att starka prin- cipiella skäl talar för att de förestående diskussionerna om en mera långsiktig lösning av frågan om studerandefacklig och studiesocial verk- samhet måste föras i perspektivet av hela högskolan.

Endast ett fåtal remissinstanser diskuterar OK:s alternativa modeller för en studerandefacklig organisation tagna var för sig. Intresset kon- centreras i stället till kommitténs slutliga förslag. Konsistoriet i Umeå anser att alternativ A är det som närmast överensstämmer med hur facklig verksamhet normalt är organiserad i övrigt. På lång sikt skulle detta förslag vara att föredra, menar konsistoriet, förutsatt att man kunde få garantier för att staten övertog kostnaderna för såväl den studiesociala som den studerandefackliga verksamheten. Skolstyrelsen [ Norrköping, med instämmande av kommunstyrelsen, anser att alterna- tiv A bör ligga till grund för provisoriet. Det innebär enligt skolstyrel- sens uppfattning att självständiga intresseorganisationer med eller utan studerandefacklig inriktning i fri konkurrens får motivera sin verksam- het inför allt mer sammansatta studerandegrupper. Sveriges socialde- mokratiska ungdomsförbund (SSU) anför liknande synpunkter, men kan inte godta att studerandeförsamlingen skall kunna besluta om obliga- toriska avgifter för stöd åt studerandeföreningarnas verksamhet.

A 1 t e r n a t i v e t B tilldrar sig ganska liten uppmärksamhet från remissinstanserna. JK, som för sin del finner att det obligatoriska med- lemskapet åtminstone övergångsvis bör kunna bestå, instämmer i OK:s uppfattning om att gränserna för sammanslutningarnas verksamhets- område bör anges klarare än vad som f.n. är fallet. JK anser även att kommitténs förslag om fullmäktigeförsamlingar är motiverat åtminsto- ne för större sammanslutningar. Kammarrätten i Göteborg delar IK:s inställning i principfrågan om det obligatoriska medlemskapet och anser mot den bakgrunden att alternativ B är att föredra framför t.ex. alter- nativ C, bl. a. beroende på att B klart anger vad det i realiteten är frå- ga om, vilket enligt kammarrätten inte kan sägas om C.

En betydande majoritet av remissinstansema stödjer obligatoriekom-

Prop. 1976/77: 59 104 mitténs förslag att en provisorisk organisation för de nuvarande obli- gatoriska studerandesammanslutningarnas verksamhet skall åstadkom- mas genom en kombination av alternativen A och C. Uppslutningen sker dock inte utan i en del fall mycket viktiga förbe-_ håll. Relativt få instanser är helt avvisande till kommitténs förslag.

Kommitténs förslag om studerandehälsovård och mo- t i o n s i (1 r o tt kritiseras starkt. Åtskilliga remissinstanser framhåller att samhället bör ta över den fulla kostnaden för verksamheten samtidigt som staten tar över huvudmannaskapet. Socialstyrelsen, UKÄ och cen- trala studiestödsnämnden (CSN) förordar samtliga att samhället över- tar kostnaderna för verksamheten. CSN framhåller att man bör se stu- derandehälsovården som en del av de totala möjligheter som samhället erbjuder i form av utbildning, studieekonomiskt stöd m. m. En väl fun- gerande studerandehälsovård är ett sätt att effektivisera studierna och hjälpa de studerande på motsvarande sätt som med studie- och yrkes- vägledning. Mot den bakgrunden finner nämnden det naturligt att sam- hället övertar kostnaderna och ansvaret för studerandehälsovården. Stockholms Studentkårers Centralorganisation (SSCO) erinrar om att organisationen länge krävt att samhället skall ta över kostnaderna för studerandehälsovården. SSCO understryker än en gång detta krav i sitt remissvar och framhåller att ett övertagande av huvudmannaskapet och det ekonomiSka ansvaret från samhällets sida inte får innebära försämringar eller lägre ambitionsnivå på någon ort. SFS, med instäm- mande från ett flertal medlemskårer, ställer som ett villkor för sam- tycke till ett statligt huvudmannaskap att staten utfäster sig att överta det fulla ekonomiska ansvaret för verksamheten och att den studie— sociala servicen därigenom bibehålls på minst oförändrad nivå. SSU tillstyrker för sin del kommitténs förslag om en studiesocial nämnd men anser inte att den bör ges rätt att ta ut obligatoriska avgifter. SSU anser i likhet med bl.a. Centerns ungdomsförbund (CUF) att kostnaderna för verksamheten skall bäras av samhället. CUF, som motsätter sig OK:s förslag i dess helhet, vill för sin del inte heller godta den föreslagna organisatoriska förändringen, utan anser att ansvaret för studerandehälsovården bör överföras till landstingen. Moderata ungdomsförbundet (MUF) finner det egendomligt att staten skulle överta huvudmannaskapet för en verksamhet av detta slag utan att samtidigt ta ansvaret för kostnaderna. MUF anser att den nuvarande ordningen med kårortsnämnder som huvud-män har fungerat bra och bör bibehållas.

Nåra remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen (SÖ), påpekar att det är angeläget att den studiesociala service som i dag erbjuds de stu- derande inte försämras, vilket OK:s förslag enligt verkets mening skulle kunna innebära för de nuvarande lärarutbildningsanstalterna.

Enligt obligatoriekommitténs förslag skall vid universiteten i Uppsala

Prop. 1976/77: 59 105

och Lund finnas inrättade a v d e 1 n i n g s r å d. Dessa skall motsvara de nuvarande nationerna och vara i förhållande till studeranderådet fri- stående juridiska personer.

UKÄ vänder sig mot OK:s förslag att just i Uppsala och Lund låsa organisationen genom inrättandet av de föreslagna avdelningsråden. En- ligt UKÄ:s mening bör möjligheten att bilda avdelningsråd kunna ut- sträckas även .till andra fall där så anses lämpligt. Sådana behov kan t. ex. uppstå i samband med att skilda utbildningsanstalter sammanslås till en högskoleenhet. Organisationskommittén för Lund/Malmö hög- skoleregion anför liknande synpunkter. Organisationskommittén pekar i detta sammanhang på att en konsekvens av OK:s förslag till inrättan- det av avdelningsråd endast som ersättare för nationerna blir att åtskil- liga studerande som i dag inte är skyldiga att tillhöra nation tvingas att erlägga avgift även till avdelningsråd efter högskolereformens genom- förande. H 75 avvisar däremot tanken på en utvidgning av möjligheten till inrättande av avdelningsråd. H 75 ifrågasätter dock om inte den nyss påtalade utvidgningen av ”nationsobligatoriet” i någon män kan elimineras genom en bestämmelse att endast studerande vilkas utbild— ning huvudsakligen är förlagd till själva universitetsorten är skyldiga att erlägga avgift till avdelningsråd (nation). Medicinska föreningen i Stock- holm (MFS) uttrycker farhågor för att den fackliga bevakning som de små kårerna i dag utför kommer att försvåras genom att studerande- råd som omspänner många utbildningar med kraftigt varierande in- riktning och elevantal. Liknande synpunkter anförs av Odontologiska föreningen i Göteborg (OFG) som med bestämdhet vänder sig mot den av OK föreslagna begränsningen av möjligheterna att inrätta avdelnings— råd. Enligt OFG vore det enda rimliga att man fick samma möjligheter som nationerna i Uppsala och Lund att förvalta sitt kårhus. Det av OK föreslagna överförandet av fast egendom till studeranderådet skulle av OFG:s medlemmar upplevas som konfiskation av deras egendom. SSCO, beklagar att OK i sitt för-slag kopplat studeranderådets omfattning till respektive högskoleenhets verksamhetsområde. SSCO menar att detta för Stockholms del kommer att medföra att många av de mindre stude- randesammanslutningarna — vilkas verksamhet kraftigt varierar i om- fattning elimineras. Enligt SSCO måste därför möjlighet ges att, om berörda studeranden så önskar, bilda avdelningsråd med självständig ekonomi. Även SFS framhåller i detta sammanhang önskvärdheten av att nu existerande små studentkårer ges möjlighet att bilda egna enheter med självständig ekonomi.

H 75 anser att vid statlig högskoleenhet företrädare för de studeran- de i högskolestyrelse, linjenämnd och fakultetssektionsnämnd samt mot- svarande organ bör utses av studeranderådet eller på sätt rådet bestäm- mer. Inom kommunal högskoleutbildning bör företrädare för de stude- rande i högskolenämnd utses av berörda studerande eller av sam-

Prop. 1976/77: 59 106

manslutningar som företräder dem. Vad slutligen gäller regionstyrelse anser H 75 att företrädare för de studerande i enlighet med obligatorie- kommitténs förslag bör utses av de regionala samarbetsorganisationer för de studerande såväl inom statlig som kommunal högskoleutbildning som kan antas komma till stånd i och med att en regional högskoleorga- nisation etableras. SFS m. fl. studerandesammanslutningar anser att OK:s förslag till författningstext kan missförstås i fråga om studerande- representationen. Författningen bör enligt SFS vara så utformad att det inte råder någon som helst tvekan om de studerandes rätt till representa- tion i högskolans olika organ eller rätten för de studerande att själva ut- se sina representanter.

UKÄ instämmer i OK:s uppfattning att det med hänsyn till rådens uppgifter och rätt att uttaxera obligatoriska avgifter är nödvändigt med en viss offentlig insyn i studeranderådens verksamhet. UKÄ anser emel- lertid att studeranderåden måste garanteras största möjliga oberoende och att den offentligrättsliga regleringen därför skall inskränkas till ett minimum. Sålunda bör skyldigheten att underställa högskolestyrelsen stadgan för stadfästelse endast avse vissa i lagen särskilt angivna punk- ter. UKÄ avser närmast att bestämmelser om val och om sätt att utse styrelse för studeranderåden samt om avgifter bör granskas av högskole- styrelsen. Kuratorskonventet i Uppsala och kuratorskollegiet i Lund an- ser i likhet med UKÄ att högskolestyrelsen skall stadfästa vissa delar av stadgan, bl. a. de som rör ändamål, högsta beslutande församling och ut— taxering av avgift. Båda instanserna uttrycker i detta samman-hang skep- sis mot OK:s förslag att högsta beslutande organ i studeranderåd/avdel- ningsråd skall vara en fullmäktigeförsamling. Kuratorskollegiet påpekar att många av dagens nationer har så få medlemmar att man med fram- gång kan tillämpa direkt demokrati genom 8. k. nationsmöten eller land- skap. Införandet av fullmäktigeförsamlingar skulle för så små samman- slutningar verka tyn-gande och byråkratiserande. Även SFS anser att den obligatoriska uttaxeringsrätten motiverar en viss kontroll av stude- randeorganisationernas verksamhet. SFS finner emellertid i likhet med många medlemskårer att den lagfästa stadgeprövningen bör inskränkas till att avse-bestämmelser om val till fullmäktige och obligatorisk avgift. I detta sammanhang framhåller SFS att valen till Studeranderåds full— mäktigeförsamling bör regleras i studeranderådets stadga och inte — vilket föreslagits i kommitténs författningsförslag genom föreskrifter av högskolestyrelsen. Det föreslagna stadfästandet av stadgan i denna del torde enligt SFS utgöra fullgod garanti för att demokratiska regler följs inom studeranderåden.

OK:s förslag om att studeranderådets ändamål skall an- ges i lag och om möjligheten att anföra b e s v ä r ö v e r h e sluts ändamålsenlighet och formella riktighet kommen- teras av åtskilliga remissinstanser. Flertalet är inställda på att såväl än-

Prop. 1976/77: 59 107

damålsprecisering som besvärsrätt behövs. I flera delfrågor kommer dock meningsskiljaktigheter i dagen.

MFS framhåller att det är en grundläggande demokratisk princip att en intresseförenings medlemmar själva skall avgränsa vad föreningen skall syssla med. MFS poängterar att man måste se OK:s förslag i ett långsiktigt perspektiv. Vad som i dag uppfattas som studentfacklig akti- vitet kan i morgon komma att anses ligga utanför ”studier och vad där- med äger sammanhang". Att en förenings verksamhetsområde påverkas genom debatt mellan medlemmarna är naturligt, men att verksamhets- området regleras genom beslut av en statlig myndighet, vilka måste bli godtyckliga, vore helt oacceptabelt enligt MFS. Liknande synpunkter anförs av SSO. Även TCO förhåller sig skeptisk till kommitténs förslag och hävdar att de studerande själva torde vara bäst i stånd att definiera vad som ligger i deras intresse. UKÄ delar kommitténs uppfattning att besvärsrätt bör införas, men anser att den bör inskränkas till att gälla det materiella innehållet i beslut i sådana fall då obligatoriskt uttaxerade medel använts i uppenbar strid mot ändamålsbestämmelsema för stude- randeråden. Denna inskränkning i besvärsrätten påyrkas även av andra remissinstanser, däribland Centralorganisationen SACO/SR, Kurators- konventet i Uppsala och SFS. UKÄ finner slutligen att OK inte kunnat dokumentera behovet av ett särskilt besvärsinstitut för att pröva besluts laglighet och formella giltighet.

Kuratorskonventet i Uppsala och kuratorskollegiet i Lund vänder sig mot OK:s förslag att avgiften till Studeranderådet skall fastställas av högskolestyrelsen. Man erinrar om att kommitténs förslag i övrigt innebär att respektive råd skall stå ensamt ansvarigt för sina utgifter och skulder. En absurd situation kan enligt kuratorskollegiet i Lund riskera att inträffa om inte råden också ges kontroll över sina inkomster. Högskolestyrelsens kontroll av avgifts- bestämmelserna i studeranderådets stadga måste anses ge betryggande garantier för att inte missbruk av uttaxeringsrätten skall förekomma. Stockholms universitets studentkår (SUS), anser dock för sin del att hög- skolestyrelsen även i fortsättningen bör godkänna avgiftshöjningar. SFS tarisittyttrandeupp frågan om avgiftsdifferentiering. SFS är i princip positivt till en sådan möjlighet och man hänvisar till den rekommendation om avgiftsreduktion för distansstuderande som organi- sationen riktat till sina medlemskårer. SFS framhåller emellertid att en- bart det faktum att någon är deltidsstuderande inte kan ligga till grund för en avgiftsreduktion. Deltidsstudier kan grunda minst lika stora be- hov av studiesocial service som studier på heltid. Liknande synpunkter anförs av bl. a. SUS. SSCO framhåller att de nya studeranderåden även måste ges möjlighet till avgiftsdifferentiering med hänsyn till olika am— bitionsnivåer bland olika studerandegrupper i den fackliga verksamhe-

Prop. 1976/77: 59 108

ten. Sådana skillnader torde bli märkbara i och med att många i nuläget heterogena sammanslutningar kommer att sammanföras.

H 75 m.fl. statliga remissinstanser ansluter sig till OK:s förslag att de regionala organisationskommittéerna skall engageras i arbetet på att förbereda g e n o m f ö r a n d e t av kommitténs förslag. SFS m. fl. studerandesammanslutningar poängterar mycket starkt att det är de nu- varande studerandeorganisationerna som skall utföra det praktiska ar- betet i samband med förändringarna.

2.4.3 F öredraganden

Jag har i frågan om obligatoriskt medlemskap i studerandesamman- slutningar och vissa därmed sammanhängande problem samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Det är vår uppfattning att de för- slag i olika avseenden som jag framlägger i det följande i tillämpliga delar bör gälla även för de studerande vid utbildningar inom jord- bruksdepartementets verksamhetsområde.

Skyldighet att tillhöra student- eller elevkår och i vissa fall även na- tions— eller fakultetsförening föreligger i dag för de studerande vid fler- talet av de utbildningar som kommer att ingå i den nya statliga hög- skolan. Det åligger f.n. statlig myndighet att tillse att vederbörlig obli- gatorisk sammanslutning finns vid de olika läroanstalterna. Dessa sam- manslutningar skall ha till syfte att främja medlemmars studier och vad därmed äger sammanhang. Vidare skall varje sammanslutnings stadgar i vad de avser bestämmelser om medlems inträde och utträde samt om avgifter [. n. stadfästas av statlig myndighet. Sammanslutningarnas verksamhet bestäms således i hög grad genom offentligrättslig reglering.

Lämpligheten av de nuvarande reglerna om obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslutningar har de senaste åren diskuterats såväl från principiella utgångspunkter som med hänsyn till de olikheter som före- ligger i detta avseende mellan skilda utbildningar. Jag skall här i största korthet referera några av de argument som har anförts i denna diskus- sion.

De som har varit kritiska mot det obligatoriska medlemskapet i stu- derandesammanslutningar har hävdat att obligatoriet är en otidsenlig kvarleva från en tid då de universitets- och högskolestuderande hade gemensamma intressen som en särskild grupp i samhället. Dessa gemen- samma intressen har, menar man, försvagats bl. a. i samband med att rekryteringen till universiteten och högskolorna har förändrats. Man har också pekat på att de studerandes gemensamma intressen ytterli- gare har kommit att försvagas genom tillkomsten av nya studerande- kategorier (vuxenstuderande, deltidsstuderande m.m.) och nya former för distribution av utbildningen (distansundervisning, kvällsundervisning m.m.). De studerande utgör inte längre en lika homogen grupp som

Prop. 1976/77: 59 109

tidigare och har således inte alltid intresse av att samverka sinsemellan för att lösa olika uppgifter. Somliga studerandegrupper kan, menar man, uppleva större samhörighet med andra medborgargrupper än med övriga studerande.

Mot detta har försvararna av obligatoriet anfört att det nu finns ett obligatoriskt medlemskap som ligger till grund för en betydelsefull verk- samhet och att det kan vara praktiskt att ha kvar obligatoriet så längc det fyller en funktion.

Det har hävdats att både de studerandes ansvar för vissa studiesociala anordningar och sammanslutningarnas fackliga verksamhet kräver eko- nomiska resurser som inte kan komma sammanslutningarna till del utan ett obligatoriskt medlemskap. [ fråga om den studerandefackliga verk- samheten har man ibland hänvisat till att sammanslutningarna behöver anställa personal och funktionärer för intressebevakning i främst ut- bildningspolitiska frågor. Personal och kansliresurser m. rn. anses nöd- vändiga för att studeranderepresentanter i olika organ skall få erforder- lig administrativ service. Som ett ytterligare stöd för denna tankegång anförs det ofta att det har visat sig att sammanslutningar med små eko- nomiska resurser i praktiken haft obetydliga möjligheter att påverka de studerandes situation.

En stor enighet har rätt om att det obligatoriska medlemskapet är tveksamt ur föreningsfrihetens synvinkel och att obligatoriet inte över- ensstämmer med de principer som i övrigt råder inom det svenska sam- hället. De som betraktar studerandesammanslutningarna som i första hand ideella föreningar menar att det borde stå var och en fritt att an- sluta sig till den förening han eller hon önskar eller att inte ansluta sig till någon förening. Andra har hävdat att studerandesammanslut- ningarna inte borde utgöra politiska sammanslutningar utan att de en- dast borde ha till uppgift att svara för viss social service som skall vara gemensam för samtliga studerande.

Mot denna bakgrund tillkallades våren 1973 särskilda sakkunniga obligatoriekommittén (U 1973:03) för att utreda frågan om obliga- toriskt medlemskap i studerandesammanslutningar och för att eventuellt framlägga förslag om dess avveckling. Kommittén framlade våren 1976 sitt betänkande (SOU 1976:14) Kårobligatorium?. Betänkandet har rc- missbehandlats. Huvuddragen i utredningens förslag och i remissopinio- nen framgår av den i det föregående återgivna sammanfattningen re- spektive remissammanställningen.

För egen del får jag anföra följande. Kårobligatoriet har skapat de ekonomiska förutsättningarna för en på sina håll mycket omfattande verksamhet i de studerandes regi. Såväl den studerandefackliga bevak- ningen som studerandehälsovård, motionsidrott, nöjesverksamhet m.fl. i vid mening sociala aktiviteter har enligt min mening tillgodosett vä- sentliga intressen och behov hos de studerande. De obligatoriska sam-

Prop. 1976/77: 59 110

manslutningarnas arbete som fackliga företrädare för de studerande på det lokala och —— indirekt genom Sveriges förenade studentkårer (SFS) på det centrala planet har fungerat väl och har varit av betydelse för den högre utbildningens utveckling. De senaste årens debatt i obligato- riefrågan har dock visat att det råder en i det närmaste total enighet på en punkt nämligen att det på föreningsrättsliga grunder är principi- ellt förkastligt att tvångsvis ansluta individer till en viss sammanslut- ning. Jag delar denna uppfattning och anser därför att det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar bör avskaffas.

Obligatoriekommitténs förslag innebär visserligen formellt sett att ob- ligatorisk tillhörighet till viss studerandesammanslutning avskaffas. Sam- tidigt kommer enligt min mening den skyldighet att erlägga avgift för en viss verksamhet som kommittén föreslår att av den enskilde stude- rande kunna upplevas som oacceptabel. Kommitténs förslag skulle dess- utom kunna medföra att avgiftsskyldighet införs för studerande vid ut- bildningar som fram till den 30 juni 1977 inte har omfattats av kår- obligatoriet. Kommitténs förslag får också vissa långtgående förmögen- hetsrättsliga konsekvenser. Ett antal remissinstanser framhåller att dessa konsekvenser inte blivit föremål för en tillräckligt grundlig juridisk ana- lys. De fördelar med den stegvisa avvecklingen av obligatoriet som kommittén föreslår kan således ifrågasättas ur skilda synvinklar. De studerande skulle inte uppleva förändringen som annat än rent formell och den förmögenhetsrättsliga grunden för förslaget anses otillräckligt belyst. Mot denna bakgrund är jag inte beredd att biträda kommitténs förslag.

Underlag saknas därmed för att avskaffa obligatoriet vid den tid- punkt då den nya högskolan införs. Jag anser det samtidigt självklart att någon utvidgning inte får komma till stånd. Min slutsats blir därför att den nuvarande skyldigheten att vara medlem i och erlägga avgift till viss eller vissa studerandesammanslutningar bör gälla även efter den 1 juli 1977, men med sådana inskränkningar att studerande vid utbild- ningar som idag inte omfattas av obligatoriet inte heller fortsättnings- vis kommer att beröras av detta. Hur detta skall ske återkommer jag till i det följande.

För närvarande utgår statligt stöd i olika former till de obligatoriska studerandesammanslutningarna. Till studerandehälsovård utgår ett stats- bidrag över utbildningshuvudtiteln, liksom även ett särskilt stöd till upp- förande m.m. av studentkårslokaler. Över jordbrukshuvudtiteln anvisas medel för studentkårernas idrottsverksamhet. Oberoende av regeringens och riksdagens ställningstagande till det obligatoriska medlemsskapet i vissa studerandesammanslutningar bör de studerande inom högskolan kunna räkna med fortsatta samhälleliga åtaganden för verksamheter av nyssnämnt slag, låt vara att det kan ske i andra former.

Prop. 1976/77 : 59 111

För att kunna avveckla det obligatoriska medlemskapet krävs över- läggningar mellan berörda parter. En rimlig utgångspunkt för dessa överläggningar bör vara att utformningen av samhällsstöd i olika avse- enden för de studerande som grupp inte utan starka skäl bör avvika från vad som gäller för andra medborgargrupper. Till ovan nämnda parter hör förutom staten och ifrågavarande sammanslutningar även kommuner och landsting. I den fördelning av ansvar för olika samhällsfunktioner som gäller ligger nämligen frågor rörande bl. a. sam— lingslokaler och föreningsstöd inom det primärkommunala ansvarsom- rådet, medan huvudmannaskapet för hälsovården åvilar landstingen. Jag vill således här anmäla att jag inom kort avser att föreslå regering- en att ta initiativ till överläggningar av nyss berört slag. Till grund för dessa kommer bl. a. att ligga obligatoriekommitténs och studerandehäl- sovårdsutredningens betänkanden samt remissvaren över dessa.

Jag återkommer nu till frågan om utformningen av de interimistiska reglerna om kårobligatorium i den nya högskoleorganisationen. Dessa bör enligt min mening tas in i en särskild lag om obligatoriskt medlem- skap i studerandesammanslutning. Med tanke på att lagen förutsätts gälla endast för en relativt begränsad tid finner jag inte anledning till andra sakliga förändringar av de nu gällande reglerna än sådana som direkt betingas av högskolereformen eller av kravet att några nya stu- derandegrupper inte skall omfattas av obligatoriet. För utförliga kom- mentarer till lagtexten får jag hänvisa till vad jag senare kommer att anföra i specialmotiveringar. I detta sammanhang inskränker jag mig till att något beröra frågan om obligatoriets omfattning. Den av mig tidigare förordade sammanläggningen av läroanstalter till nya högsko- leenheter medför i åtskilliga fall att det vid en och samma högskole- enhet kommer att finnas studerande som i nuläget omfattas av respek- tive står utanför reglerna om obligatoriskt medlemskap. Samtidigt är det av författningstekniska skäl nödvändigt att liksom hittills knyta skyldigheten att tillhöra viss sammanslutning till den enskildes egen- skap av studerande vid en viss högskoleenhet. Jag föreslår därför att högskolestyrelsen ges möjlighet att från obligatoriskt medlemskap och avgiftsskyldighet undanta studerande eller grupper av studerande vid ut- bildning som före den 1 juli 1977 inte omfattas av några regler om obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslutning. Vissa avgräns- ningsproblem kommer härvid att uppstå. I det fall man etablerar en utbildning som är ny i betydelsen att den inte tidigare har förekommit vid den aktuella högskoleenheten, men väl vid någon eller några andra enheter, skall den i detta sammanhang bedömas efter samma regler som gäller vid de högskoleenheter där den har förekommit före den 1 juli 1977. Är utbildningen ny i den meningen att den utvecklats ur en annan högskoleutbildning bör frågan om medlemskap och avgiftsskyl-

Prop. 1976/77: 59 112

dighet för de studerande bedömas med utgångspunkt i vad som gäller för den äldre utbildningen. Om något sådant direkt samband med en tidigare existerande utbildning inte föreligger bör högskolestyrelsen vid sin bedömning av frågan söka ledning i reglerna för närmast motsva- rande äldre utbildning. Analoga bedömningar bör göras i fråga om skyl- digheten att tillhöra förutom viss student- eller elevkår även nations- eller fakultetsförening. Ett speciellt fall uppkommer när en ny hög- skoleenhet bildas utan att någon nu existerande obligatorisk samman- slutning berörs. Eftersom de här angivna reglerna för obligatoriskt medlemskap i studerandesammanslutning endast syftar till att vidmakt- hålla i stort sett oförändrade villkor för redan existerande sammanslut- ningar bör det enligt min åsikt i sådant fall inte heller bli fråga om att etablera en ny obligatorisk sammanslutning. Av samma skäl bör det inte heller bli fråga om att skapa nya obligatoriska sammanslutningar ge- nom att t. ex. dela någon av de nuvarande kårerna eller föreningarna.

I det föregående har jag föreslagit att företrädare för de studerande skall ha rätt att ingå som ledamöter i högskolestyrelsen och vissa andra organ inom högskolan. Jag övergår nu till frågan hur dessa studerande- representanter skall utses. F.n. utses företrädare för de studerande i organ inom universitet och högskolor i allmänhet av student- och elev- kårer med obligatoriskt medlemskap. Denna ordning kan inte behållas oförändrad, eftersom det enligt mina förslag i det föregående under en övergångstid kommer att finnas dels studerandegrupper som är skyldiga att tillhöra hittillsvarande student- och elevkårer, dels, låt vara mindre, grupper av studerande som ej har en sådan skyldighet.

Det faktum att man under en övergångsperiod låter kårobligatoriet leva kvar inom den nya högskoleorganisationen gör det dessutom sär- skilt angeläget att skapa sådana former för att utse studeranderepresen- tanter, att föreningsfriheten i detta avseende så långt möjligt kan re- spekteras.

Den nya ordning för utseende av studeranderepresentanter, som så- ledes behövs, bör därför utformas så att alla studerande har samma möjlighet att, själva eller tillsammans med andra studerande, påverka vilka företrädare för studerande som skall utses. Detta gäller såväl stu- derande som kommer att vara skyldiga att tillhöra student- eller elev- kår som studerande vilka inte kommer att ha denna skyldighet. Vad som anförts kan förverkligas endast genom någon form av allmänna val.

Enligt mina förslag i det föregående kommer företrädare för de stu- derande att ha rätt att ingå i ett stort antal organ. Allmänna, direkta val till varje sådant organ skulle leda till en tungrodd administration. Vidare skulle för varje organ krävas särskilda regler om vilka stude- rande som skulle ha rätt att delta i valet. Enligt min mening bör där- för någon form av indirekt val vara att föredraga. Detta kan lämpligen

Prop. 1976/77: 59 113

ske genom att det vid varje högskoleenhet väljs en elektorsförsamling. Denna elektorsförsamling bör i sin tur utse studeranderepresentanter i samtliga berörda organ.

Jag övergår nu till frågan hur elektorerna skall väljas. De studerande som inte är skyldiga att tillhöra student- eller elevkår skall självfallet ha rätt att i allmänna och direkta val utse elektorer.

Även för de studerande som är skyldiga att tillhöra student- eller elevkår kan ett allmänt och direkt val av elektorer ligga nära till hands. En sådan metod torde dock leda till en större omgång än som behövs för att trygga att alla studerande skall ha samma möjlighet att själva eller tillsammans med andra studerande påverka vilka elektorer som skall utses. De beslutande organen inom nuvarande student- eller elev- kårer utses nämligen f.n. regelmässigt på grundval av allmänna val inom kårerna. Kan denna ordning tryggas även i vad avser beslut om utseende av elektorer, bör det vara möjligt att låta student- och elev- kårerna själva besluta om hur elektorer skall utses för studerande som kommer att vara skyldiga att tillhöra kårerna. Om denna trygghet inte kan garanteras bör elektorerna utses genom allmänna val inom kårer- na. En sådan ordning för utseende av elektorer kan inte anses strida mot allmänna föreningsrättsliga principer. Jag beaktar därvid att stu- dent- och elevkårerna har en offentligrättslig status som i vissa avse- enden påminner om kommunernas. Deras existens grundas nämligen sedan gammalt på föreskrifter som har meddelats av Kungl. Maj:t eller av myndighet. Deras interna stadgar prövas av statlig myndighet. På denna grundval har kårerna sedan flera år haft rätt att medverka i ledningen av universitet och högskolor. Jag beaktar vidare att det sedan länge är vanligt att studerande inom kårerna sluter sig samman för att främja sina intressen vid t. ex. val av fullmäktige och styrelse. Jag ut- går ifrån att det kommer att finnas en obegränsad möjlighet att göra detta även när det gäller att utse elektorer.

På grund av de skäl som jag nu anfört föreslår jag att elektrorer för de studerande som skall tillhöra student- eller elevkår utses antingen genom allmänna val inom kårerna eller av organ inom kårerna som har utsetts direkt eller indirekt genom allmänna val.

Mot bakgrund av vad jag har föreslagit om utseende av företrädare för de studerande i högskolestyrelsen och vissa andra organ bör sam— manfattningsvis gälla följande. Vid varje högskoleenhet skall en elek- torsförsamling utse företrädarna för de studerande inom högskolesty- relsen och de andra organ som anges i förslaget till högskolelag med undantag för styrelse för institution eller annan arbetsenhet. Val till denna församling skall förrättas i två eller flera valkretsar. Antalet val- kretsar fastställs genom att en valkrets inrättas för var och en av de obligatoriska studerandesammanslutningarna vid högskoleenheten, dock inte för nationsföreningar eller de fakultetsföreningar som existerar

Prop. 1976/77: 59 114

parallellt med student- eller elevkår. Härutöver Skall finnas ytterligare en valkrets. I de förstnämnda valkretsarna tillämpas direkt eller indirekt val. I den sistnämnda valkretsen — den fria valkretsen tillämpas direkt val. Röstberättigade i denna valkrets är de studerande som i en- lighet med högskolestyrelsens beslut inte är skyldiga att tillhöra någon obligatorisk sammanslutning.

Av vad jag har anfört följer att varje obligatorisk student- eller elev- kår skall bilda en valkrets. Jag vill i samband därmed framhålla att- jag inte finner några hinder föreligga för att två eller flera kårer slås samman till en kår. Antalet valkretsar vid en högskoleenhet skulle i sådant fall minskas i motsvarande män. Det ankommer enligt min me- ning på sammanslutningarna själva att besluta om sådant samgående.

Till den fria valkretsen bör ett visst minimiantal mandat knytas. Här- utöver bör antalet mandat i denna krets vara beroende av antalet stu- derande i kretsen.

Det lokala ansvaret för valet till elektorsförsamlingen bör åvila re- spektive högskolestyrelse. När det gäller de valkretsar som sammanfal- ler med de obligatoriska sammanslutningarna utgår jag ifrån att detta ansvar blir av uteslutande formell natur. Ansvaret för utformningen av själva valproceduren och genomförandet av denna inom ramen för vad som gäller enligt praxis i föreningslivet bör vila på resp. sammanslut- ning. Högskolestyrelsen skall endast bestämma den dag då var och en av de obligatoriska sammanslutningarna senast har möjlighet att utse elektorer för sin mandatperiod. För val i den fria valkretsen bör det åvila högskolestyrelsen att upprätta röstlängd för denna valkrets, svara för utformning och genomförande av en nomineringsprocedur och viss information till de studerande i samband härmed, samt slutligen att genomföra själva valet.

De grundläggande föreskrifter som behövs i anledning av vad jag har föreslagit om utseende av företrädare för de studerande i högskole— styrelsen och vissa andra organ bör tas in i en särskild lag.

Det av mig nu redovisade förslaget kräver för sitt genomförande vissa förberedelser. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt de regionala organisationskommittéema för högskolereformen att vidta erforderliga åtgärder för att förbereda valen. Det bör vidare ankomma på regeringen att utfärda föreskrifter som är behövliga som komplettering till lagen.

2.4.4 U pprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdeparte- mentet upprättats förslag till 1. lag om obligatoriska studerandesammanslutningar, 2. lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet,

Pr0p. 1976/77: 59 115

3. lag om ändring i universitetsförordningen ( 1964:461 ),

4. lag om ändring i förordningen ( 1964:538 ) om socialhögskolorna,

5. lag om ändring i förordningen ( 1965:494 ) med stadga för jordbru- kets högskolor,

6. lag om ändring i förordningen ( 1967:236 ) om journalisthögskolor- na,

7. lag om ändring i förordningen ( 1967:273 ) om gymnastik- och idrottshögskolorna,

8. lag om ändring i förordningen (1968z318) om lärarhögskolorna,

9. lag om ändring i förordningen ( 1972:308 ) om bibliotekshögskolan. ] den mån som förslagen i de olika lagarna avser studerande vid ut- bildningar inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Rörande de enskilda föreskrifterna i lagförslagen vill jag ytterligare anföra följande.

2.4.5 Specialmotivering Lagen om obligatoriska studerandesammanslutningar 15

Jag får först hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motive- ringen. Några nya obligatoriska studentkårer eller elevkårer skall inte bildas. Den studerande skall därför vara medlem i någon av de kårer som finns redan nu. Den som studerar vid högskolan i Karlstad skall således tillhöra någon av de två kårer som finns i Karlstad, dvs. Karl- stads studentkår eller lärarhögskolans i Karlstad elevkår. En förteck- ning över de kårer som fanns vid årsskiftet 1975/ 76 finns i obligatorie- kommitténs betänkande ( SOU 1976:14 ) Kårobligatorium? (s. 175).

Jag vill i sammanhanget peka på att någon obligatorisk kår f.n. inte finns vid läroanstalter i Eskilstuna och Västerås. De studerande vid högskolan i Eskilstuna/Västerås kommer således, oavsett vilka studier de bedriver, inte att vara skyldiga att tillhöra någon studerandesam- manslutning.

2 &

Finns flera kårer vid en högskoleenhet skall den studerande tillhöra den av dem som han närmast hade varit skyldig att tillhöra, om han hade bedrivit samma studier före den 1 juli 1977. Normalt kommer det inte att vara svårt att avgöra vilken kår den studerande skall till- höra. Vissa svårigheter att avgöra kårtillhörighet kan dock tänkas fö- religga om följande fall är för handen. För det första finns vid hög- skoleenheten flera kårer. För det andra vill den studerande bedriva studier som inte hade kunnat bedrivas vid någon av de läroanstalter som helt eller delvis har uppgått i högskoleenheten. För det tredje är

Prop. 1976/77: 59 116

det inte självklart vilken av de aktuella kårerna som närmast bör om- fatta den grupp av studerande som den studerande tillhör. Det får antas att högskolestyrelsen och de berörda kårerna kan enas i sådana frågor. Om så undantagsvis inte skulle vara möjligt kan högskolestyrelsen en- ligt 7 ?; besluta i frågan. Beslutet blir bindande för den kår som berörs av det. Beslutet kan överklagas av kåren och den studerande (12 5).

I undantagsfall kan den studerande bli skyldig att tillhöra flera sam— manslutningar. Det gäller om han kombinerar olika slag av studier. Den som går på allmän utbildningslinje som motsvarar utbildningen vid nuvarande socialhögskolan i Göteborg och som dessutom deltar i en- staka kurs i franska kommer att vara skyldig att tillhöra såväl social- högskolans i Göteborg elevkår som Göteborgs universitets studentkår. Detta motsvarar helt vad som skulle ha gällt om den studerande hade bedrivit motsvarande studier före den 1 juli 1977.

3 % Några nya nationer eller studentföreningar för fakultet skall inte bildas. Den studerande som är skyldig att tillhöra sådan sammanslut- ning skall därför vara medlem i någon av dem som finns redan nu.

45

Jag får hänvisa till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 2 &. Undantagsvis kan den studerande vara skyldig att tillhöra två stu- dentföreningar för fakultet. Sådan studerande som i Göteborg deltar såväl i medicinsk som naturvetenskaplig utbildning kan bli skyldig att tillhöra såväl medicinska föreningen i Göteborg som filosofiska fakul- teternas studentförening. Detta motsvarar vad som skulle ha gällt om han hade bedrivit motsvarande studier före den 1 juli 1977.

5 &

Jag får först hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motive- ringen.

Skyldighet att tillhöra studerandesammanslutning finns f.n. inte för studerande vid bl. a. förskoleseminarierna, seminarierna för huslig ut- bildning, slöjdlärarseminariet, institutet för högre utbildning för sjuk- sköterskor och scenskolorna. Detsamma gäller för den som deltar i för- söksverksamhet med yrkesteknisk högskola och för studerande på lant- mästar-, trädgårdstekniker- och skogsmästarutbildningar. Studerande som deltar i decentraliserad utbildning på annan ort än högskoleort är f.n. inte heller skyldig att tillhöra studerandesammanslutning.

Skyldigheten att tillhöra nation eller studentförening för fakultet skall inte utvidgas till nya grupper av studerande. Om t. ex. en studerande i Uppsala bedriver sådana studier som före den 1 juli 1977 bedrevs vid lärarhögskolan där, skall han i fortsättningen endast vara skyldig att

Prop. 1976/77: 59 117

tillhöra lärarhögskolans elevkår eller motsvarande sammanslutning, men däremot inte någon av nationerna i Uppsala. Någon ändring skall så- ledes inte ske i förhållande till vad som gäller f. n.

Gränsfall kan komma att uppstå då det är svårt att avgöra om vissa studier motsvarar studier som före den 1 juli 1977 var förenade med obligatoriskt medlemskap. Det är önskvärt att samma principer tilläm- pas vid de olika högskoleenheterna då man har att ta ställning till så- dana frågor. Det ankommer emellertid på regeringen eller myndighet som regeringen utser att meddela de föreskrifter härom som kan be- hövas.

För normalfallen då den studerande skall vara befriad från skyldig- heten att tillhöra obligatorisk studerandesammanslutning bör inte krä- vas att han själv vidtar någon åtgärd. Det kan vara lämpligt att hög- skolestyrelscn löpande för en förteckning över de studier vid enheten som inte omfattas av skyldigheten att tillhöra studerandesammanslut- ning. Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

Den studerande skall alltid själv kunna ansöka om befrielse hos hög- skolestyrelsen (7 5).

Fall kan tänkas då den studerande vill kombinera sina studier med inslag från olika håll. Varje del får då i detta sammanhang betraktas för sig. Den som kombinerar slöjdlärarstudier med studier i konstveten- skap är således befriad från obligatoriskt medlemskap såvitt avser slöjd- lärarstudierna men skyldig att tillhöra studentkår såvitt avser studierna i konstvetenskap.

6 %

Studerande som inte är skyldig att tillhöra obligatorisk studerande- sammanslutning skall ha rätt att vinna inträde i sådan sammanslutning. I regel bör det inte vara svårt att avgöra vilken av flera studerandesam- manslutningar som den studerande bör få tillhöra. Så bör t. ex. stude- rande vid förskollärarlinje tillhöra lärarhögskolans elevkår vid högsko- leenheten, om sådan finns. I andra fall kan högskolestyrelsen enligt 7 & fatta bindande beslut. Jag får i detta avseende hänvisa till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 2 5 om motsvarande beslut såvitt av- ser skyldighet att tillhöra studerandesammanslutning.

8, 9 och 11 55

Föreskrifterna i 8 och 9 Gå motsvarar med vissa rent språkliga justeringar helt vad som gäller enligt 89 5 första —— tredje styckena uni- versitetSförordningen (1964:461). Nuvarande föreskrifter i 86 & andra stycket universitetsförordningen har förts över till 11 5. Enligt nu gäl- lande föreskrifter kan den studerande i vissa fall avstängas från under- visning och examination, dvs. prov. Av praktiska skäl bör rätten till av-

Prop. 1976/ 77: 59 118

stängning i fortsättningen begränsas till att avse prov. I övrigt motsva- rar föreskrifterna i 11 & helt vad som nu gäller enligt 86 å andra styc- ket. I samband med att jag behandlar 8, 9 och 11 55 vill jag erinra om att jag i den allmänna motiveringen har anfört att det inte finns an- ledning att i fråga om de interimistiska reglerna om kårobligatoriet göra andra sakliga förändringar än sådana som direkt betingas av högsko- lereformen.

105

Liksom f. n. bör två eller flera obligatoriska studerandesammanslut- ningar kunna gå samman i en sammanslutning. Jag har berört frågan i den allmänna motiveringen i samband med att jag diskuterat antalet valkretsar vid val av elektorer till elektorsförsamlingarna.

Lagen om elektorsförsamling vid högskoleenhet 1, 2, 4 och 5 55

Här får jag först hänvisa till vad som har anförts i den allmänna mo- tiveringen. Om elektorsförsamlingen finner det lämpligt, bör den från viss grupp av studerande kunna inhämta förslag till företrädare för de studerande i visst organ. De föreskrifter härom och om elektorsförsam- lingens arbetsformer m.m. som kan behövas ankommer det på rege- ringen att meddela.

3och655

De lokala förhållandena bör avgöra vilket antal elektorer som skall ingå i en elektorsförsamling. Av en jämförelse mellan t. ex. den nya högskoleenheten "universitetet i Göteborg" och den nya högskoleenhe- ten "högskolan i Eskilstuna/Västerås” följer att det knappast är praktiskt motiverat att antalet elektorer bestäms till samma antal för alla hög- skoleenheter. Det ankommer på högskolestyrelsen att besluta om an- talet elektrorer.

Vid en högskoleenhet kan valkretsarnas storlek variera avsevärt. Där- av följer att det kan vara nödvändigt att utse ett ganska stort antal elektorer. Som huvudregel bör nämligen gälla att varje valkrets skall utse ett antal elektorer som svarar mot förhållandet mellan antalet stu- derande som tillhör valkretsen och det totala antalet studerande vid högskoleenheten. Mer än 100 elektorer får dock aldrig utses. I den allmänna motiveringen har jag anfört att visst minimiantal mandat bör knytas till den fria kretsen. Jag finner det lämpligt att detta antal fast- ställs till två. Minst samma antal mandat bör alltid tillföras obligatorisk valkrets, till vilken hör så få studerande att valkretsen inte enligt huvud- regeln får två mandat.

Hur antalet studerande skall beräknas vid fördelningen av antalet

Prop. 1976/77: 59 119

elektorer mellan de olika valkretsarna ankommer det på regeringen eller myndighet som regeringen utser att meddela föreskrifter om. Enk- last torde emellertid vara att utgå från antalet studerande under när- mast föregående termin.

7 och8 %%

Här får hänvisas till den allmänna motiveringen. Några valbarhets- villkor bör inte ställas upp för rätt att väljas till elektor i val som avses i85.

9 5 Vid högskolan i Eskilstuna/Västerås kommer det inte att finnas nå- gon obligatorisk kår. Samtliga elektorer skall därför utses vid allmänt, direkt val.

10 och 11 åå

De studerande bedriver ofta studier under relativt kort tid. Det är därför naturligt att mandattiden för de studerande i olika organ inom högskolan i regel bestäms till ett år. Även för elektorerna bör mandat- tiden av samma skäl i regel bestämmas till ett år. Om mandattiden skall avse ett läsår eller ett kalenderår eller annan tid om ett är bör få av- göras av högskolestyrelsen. Denna har därvid möjlighet att beakta de särskilda förhållandena vid högskoleenheten. De studerande skall själva få besluta vem de vill välja eller utse till elektor. Några krav på att elektorskandidat t. ex. skall bedriva vissa studier eller fortfarande vara studerande skall därför inte ställas upp.

Det är viktigt att elektorsförsamlingen kan sammanträda på tid som högskolestyrelsen bestämmer. Därav följer att elektorerna måste utses senast vid viss tidpunkt. Studentkår eller elevkår som inte har utsett sina elektorer till denna tidpunkt förlorar rätten att utse elektorer för den aktuella mandatperioden.

Övergångsbestämmelser

Högskolestyrelsen liksom andra organ inom högskolan måste kunna börja sin verksamhet med det snaraste efter den 1 juli 1977. Det kan inte uteslutas att elektorsförsamling inte kommer att ha hunnit utses vid den tidpunkt då visst organ skall börja sin verksamhet. Företrädare för de studerande bör dock redan från början ha möjlighet att ingå som ledamöter i olika organ. För att detta skall kunna ske kan regeringen eller myndighet som regeringen utser föreskriva att företrädarna för de studerande för den första mandatperioden skall utses på annat sätt än som följer av lagen. Företrädarna för de studerande bör i sådana fall utses av berörda studerandesammanslutningar eller efter förslag av dessa.

Prop. 1976/77: 59 120

Övriga lagförslag

De föreskrifter som f.n. reglerar skyldigheten att tillhöra obligato- riska studerandesammanslutningar skall upphävas i vad de avser sam- manslutningar för studerande vid sådana utbildningar som helt anord- nas av statliga högskoleenheter från den 1 juli 1977. Eftersom de nya föreskrifterna om de obligatoriska studerandesammanslutningarna tas in i en lag bör upphävandet av de äldre föreskrifterna också ske i lagens form. Som jag tidigare har anfört kommer musikhögskolan i Stockholm inte att upphöra vid utgången av juni 1977. Föreskrifterna i den provi- soriska stadgan den 27 maj 1971 för musikhögskolorna om obligatorisk studerandesammanslutning skall därför inte upphävas.

2.5 Sammansättning av vissa organ m. m.

2.5.1 Förslagen H ögskol esty relse

Enligt 1975 års riksdagsbeslut ( prop. 1975:9 , U-bU 1975:17, rskr 1975: 179) skall högskolestyrelsen bestå av företrädare för allmänna in- tressen, högskoleenhetens rektor, förvaltningschefen, om sådan finnes vid enheten, lärare som företräder verksamheten vid enheten, företrä- dare för de anställda vid enheten samt företrädare för de studrande vid enheten. Fördelningen av platser i styrelsen skulle övervägas närma- re av de regionala organisationskommittéerna bl. a. med utgångspunkt i de av riksdagen antagna riktlinjerna att ungefär två tredjedelar av ledamöterna borde hämtas bland de anställda och bland de studerande inom enheten och en tredjedel av ledamöterna skulle bestå av företrä- dare för allmänna intressen.

I skriften (DsU 1975:19) Högskolelag och andra författningar för högskolan presenterade den centrala organisationskommittén för hög- skolereformen (H 75) bl. a. föreskrifter om sammansättning av hög- skolestyrelsen. Dessa föreskrifter byggde på de av riksdagen antagna i proposition (1975: 9) om reformering av högskoleutbildningen m. m. an- givna principerna. Med hänsyn till remissopinionen och till jämförbara förhållanden i fråga om andra statliga styrelser föreslår H 75 i skrivelse den 26 augusti 1976 med förslag till högskolelag m.m. att det för var och en av ledamöterna, utom rektor, skall finnas en personlig suppleant.

Beträffande antalet ledamöter i högskolestyrelsen angavs i prop. 1975:9 (s. 515) att i flertalet fall omkring tio ledamöter torde vara tillräckligt. Endast om mycket starka skäl förelåg borde antalet leda- möter överstiga 15. H 75 anför nu att en viss ökning av dessa antal måste accepteras med hänsyn till önskemålen om representation för olika intressen och verksamhetsgrenar. Detta är väsentligt för att högsko- lestyrelsen skall åtnjuta förtroende hos olika berörda grupper. Samtidigt anser H 75 att antalet ledamöter måste hållas så lågt att styrelsen blir

Prop. 1976/77: 59 121

arbetsduglig. Det större ansvar och de vidgade befogenheter som de nya högskolestyrelserna får i jämförelse med t. ex. dagens konsistorier skärper kraven på en effektiv ledning av enheternas verksamhet.

H 75 föreslår mot denna bakgrund och på grundval av regionkom- mittéernas förslag två modeller för sammansättning av högskolestyrel- serna. Vid de större enheterna. och här avses främst de enheter som kommer att omfatta nuvarande universitet, bör styrelsen omfatta 18 personer, inrymmande sex företrädare för allmänna intressen, tre för de anställda, tre för de studerande samt — utöver rektor och förvalt- ningschef fyra företrädare för verksamheten vid högskoleenheten. Vid de mindre enheterna bör antalet vara 15, innefattande fem företrä- dare för allmänna intressen, tre för de anställda och tre för de stude- rande samt — utöver rektor tre företrädare för verksamheten vid högskoleenheten, däribland förvaltningschefen, om sådan finnes.

I 1975 års riksdagsbeslut angavs principerna för hur ledamöterna i enhetsstyrelsen skulle utses. I korthet innebär dessa att företrädama för allmänna intressen skall utses av den eller de kommuner och landstings- kommuner till vilka högskoleenheten är förlagd. Företrädarna för lärar- na skall utses av de lärare som innehar lärartjänst vid enheten. Företrä— darna för de anställda skall utses av de lokala avdelningarna (motsva- rande) av de arbetstagarorganisationer som är företrädda vid högskole- enheten. H 75 har i sitt förslag rörande företrädarna för de studerande utgått från obligatoriekommitténs förslag (SOU 1976:14) att de stu- derande skall utses av ett studeranderåd.

H 75 har diskuterat frågan om och hur en representation för arbets- livet och i vissa fall också för riksintressen skall garanteras inom ramen för den av landsting och kommuner utsedda representationen för all- männa intressen. H 75 anser det vanskligt att binda landsting och kom- muner genom direkta föreskrifter men ser det som angeläget att rege- ringen och riksdagen bekräftar intentionerna att representationen för allmänna intressen i styrelserna skall innefatta bl. a. representation för arbetslivet. I fråga om högskoleenheter med utbildning av utpräglad riks- karaktär bör denna karaktär hos utbildningen beaktas vid utseendet av företrädare för allmänna intressen.

I prop. 1975: 9 förutsattes att enhetens rektor normalt skulle vara en- hetsstyrelsens ordförande. Så skall, enligt H 7515 förslag, vara fallet om inte regeringen föreskriver annat. Vad avser vice ordförande föreslår H 75 att denne skall utses bland ledamöterna i styrelsen.

H 75 föreslår att för var och en av ledamöterna utom ordföranden skall finnas en personlig suppleant.

Rektor

Enligt prop. 1975: 9 skall rektor vid statlig högskoleenhet utses av regeringen efter lokalt förslag. Sådant förslag skall avges antingen av en särskild församling eller av högskolestyrelsen.

Prop. 1976/77: 59 122

H 75 föreslår att högskolestyrelsen skall yttra sig även i de fall för- slag avges av en särskild församling. Vad gäller denna församling inne- bär kommitténs förslag att den skall bestå av två tredjedelar anställda och en tredjedel studerande vid högskoleenheten. Av de förstnämnda skall minst hälften vara lärare som innehar tjänster som avses i den av H 75 föreslagna förordningen om lärare vid statliga högskoleenheter och utses av dessa lärare vid enheten. De övriga ledamöter, som skall vara anställda, skall utses gemensamt av de arbetstagarorganisationer som är företrädda vid enheten. De ledamöter slutligen som skall vara studerande skall enligt förslaget utses av Studeranderådet vid högskole- enheten eller på sätt detta bestämmer.

Behörig till tjänst som rektor skall enligt H 75:s förslag den vara som har sådana vetenskapliga, pedagogiska och andra kvalifikationer som behövs för tjänsten. Härav framgår enligt H 75:s kommentar att för varje rektorstjänst skall hänsyn tas till de kvalifikationer som fordras för verksamheten vid just den enheten och i just den tjänsten.

Linjenämnd

Enligt 1975 års riksdagsbeslut skall linjenämnd bestå av i princip en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredjedel företrädare för yrkeslivet. Vad gäller representation för andra anställda än lärare var föredraganden i prop. 1975:9 inte beredd att förorda en sådan representation generellt men ansåg att, där förutsättningar finns, en företrädare för teknisk och administrativ personal skulle kunna ingå i linjenämnd. Antalet ledamöter borde, enligt vad som anfördes i pro- positionen, vara omkring tio och högst uppgå till femton.

Med utgångspunkt i 1975 års riksdagsbeslut föreslår H 75 att bland ledamöterna i linjenämnden skall finnas företrädare för de lärare, assi- stenter och amanuenser som meddelar undervisning inom nämndens ansvarsområde, företrädare för de studerande som deltar i utbildning inom nämndens ansvarsområde samt företrädare för yrkeslivet med an- knytning till nämndens ansvarsområde. Om det för visst fall är lämpligt bör, enligt H 75:s förslag, även företrädare för sådan högskoleutbild- ning som har anknytning till nämndens ansvarsområde men ej ingår i detta kunna ingå i nämnden. H 75:s förslag innebär vidare den föränd- ringen att det obligatoriskt i linjenämnd skall finnas en företrädare för den tekniska och administrativa personalen. I linjenämnd som enligt högskolestyrelsens beslut skall handlägga uppgifter som annars skulle ankomma på institutionsstyrelse eller styrelse för annan arbetsenhet än institution skall flera företrädare för den tekniska och administrativa personalen kunna ingå i nämnden. För ledamöterna skall finnas supp- leanter.

H 75:s förslag om en ledamot i kommunal linjenämnd, som skall fö- reträda styrelsen för utbildningen, har behandlats i det föregående.

Beträffande formerna för att utse ledamöter föreslår H 75 att ord-

Prop. 1976/77: 59 123

föranden i nämnden skall utses av högskolestyrelsen eller i de fall nämnden har inrättats av regionstyrelse av regionstyrelsen bland de ut- sedda ledamöterna eller, om särskilda skäl föreligger, utanför nämnden. De särskilda skäl som kan föranleda att ordföranden utses utanför kret- sen av ledamöter avser, enligt H 75, de fall där ordförandeskapet är en naturlig uppgift för befintliga innehavare av rektorstjänster m. fl. tjäns- ter för pedagogiska och administrativa ledningsuppgifter.

Företrädarna för lärare, assistenter och amanuenser skall, i enlighet med vad som angavs i prop. 1975:9 , utses av berörda grupper själva enligt föreskrifter som högskolestyrelsen resp. regionstyrelsen meddelar. En av dessa ledamöter vid varje nämnd skall dock kunna utses av den eller de arbetstagarorganisationer vid högskoleenheten som har med- lemmar som är lärare, assistenter eller amanuenser och som är verk- samma inom linjenämndens ansvarsområde.

Företrädarna för de studerande skall enligt H 75:s förslag utses av studeranderådet vid högskoleenheten eller på det sätt som studeran- derådet bestämmer.

I enlighet med vad som angavs i prop. 1975:9 skall, föreslår H 75, företrädarna för yrkeslivet utses av högskolestyrelsen eller vid nämnd som inrättats av regionstyrelse av regionstyrelsen sedan förslag har in- hämtats från berörda myndigheter och organisationer.

Företrädarna för teknisk och administrativ personal föreslås utses av den eller de arbetstagarorganisationer som har medlemmar som är tek- nisk eller administrativ personal som är verksamma inom nämndens ansvarsområde.

Linjenämnden föreslås av H 75 utse vice ordförande inom sig.

Institutionsstyrelse

H 75:s förslag i fråga om institutionsstyrelsen innebär — i enlighet med vad som angavs i prop. 1975:9 (s. 522) att denna skall bestå av, förutom prefekten som är ordförande, företrädare för de anställda och de studerande vid institutionen. Alla ledamöter i institutionsstyrel- sen utom prefekten skall, i enlighet med vad som angavs i prop. 1975:9, utses genom val av berörda grupper vid institutionen. Om det finns fler valkorporationer än en skall ingen få välja mer än hälften av an- talet ledamöter.

För annan arbetsenhet än institution skall enligt H 75:s förslag i fråga om styrelse m.m. i princip gälla samma regler som i fråga om institution.

F akultets/ sektionsnämnd

Enligt prop. 1975:9 bör nuvarande fakultet/ sektion i betydelsen av församlingen ordinarie lärare i fortsättningen benämnas fakultets/sek- tionskollegium. I fakultets/sektionskollegium skall ingå, förutom profes-

Prop. 1976/77: 59 124

sorer och biträdande professorer, innehavare av fasta universitetslek- torat och motsvarande tjänster. I propositionen anfördes vidare att ar- betsformerna inom fakulteter/sektioner borde effektiveras genom att ett mindre ledningsorgan inrättades inom varje fakultet/sektion. Detta organ skulle bestå av företrädare för de inom fakulteten/ sektionen verksamma. Vidare framhölls att det inte kunde uteslutas att det i vissa fall var angeläget att fördela uppgifterna på två eller flera nämn- der och t. ex. ha ett särskilt organ för frågor om forskarutbildningens innehåll och organisation. Dessa frågor borde emellertid övervägas ytterligare och innefatta frågan om representation för externa intressen i fakultets/ sektionsnämnd.

H 75 har haft i uppdrag att göra dessa fortsatta överväganden. I detta arbete skulle H 75, enligt sina direktiv, inhämta synpunkter från berörda universitets- och högskolemyndigheter. Vidare skulle kommit- tén samråda med forskarutbildningsutredningen (U 1974:O6, FUN), som enligt tilläggsdirektiv den 18 augusti 1975 utreder frågan om ut- formningen på längre sikt av planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning inom högskolan. H 75 påpekar att med den tidsplan efter vilken FUN arbetar det är troligt att föränd- ringar på grundval av FUN:s förslag kommer'att kunna genomföras den 1 juli 1979. Den ordning som H 75 föreslår kan i så fall komma att gälla endast två budgetår. Det har, säger H 75, i detta läge varit naturligt att vid utformningen av förslag om fakultets/sektionsorgan tillmäta F UN:s överväganden stor betydelse.

Samrådet med berörda universitets- och högskolemyndigheter har haft formen av ett remissförfarande. Ett utkast till bestämmelser om bl. a. fakultets/sektionsnämnder som utarbetats efter diskussioner mel- lan H 75 och FUN tillställdes universiteten m.fl. läroanstalter samt personalorganisationerna och SFS för synpunkter. På grundval av des- sa remissyttranden reviderade H 75 utkastet till bestämmelser.

Under det samråd som ägt rum efter remissbehandlingen har i det stora hela enighet uppnåtts mellan H 75 och FUN. Ett undantag redo- visas nedan.

H 75 föreslår att —- till skillnad från vad som anfördes i prop. 1975:9 — förutom professorer och biträdande professorer, alla lärare som innehar lärartjänst för vilken krävs lägst doktorsexamen skall ingå i fakultets/sektionskollegiet.

H 75 föreslår vidare att fakultets/sektionsnämnd skall bestå av fa- kultets/sektionskollegiets dekanus, som skall vara ordförande, och dess prodekanus, som skall vara vice ordförande, samt nio andra ledamöter. Fem av dessa skall vara ledamöter av fakultets/sektionskollegiet. Av dessa -— jämte dekanus och prodekanus tillsammans sju —— ledamöter skall minst fyra vara professor eller biträdande professor. Högst två skall kunna vara docenter eller forskarassistenter. En skall vara univer-

Prop. 1976/77: 59 125

sitetslektor. Av de övriga fyra ledamöterna skall två vara företrädare för de anställda som medverkar i forsknings- och forskarutbildnings- verksamheten inom fakulteten/ sektionen och två vara företrädare för de studerande som deltar i forskarutbildningen inom fakulteten/sek- tionen. Vidare föreslår H 75 att högskolestyrelsen skall kunna besluta att en av de fem företrädarna för fakultets/sektionskollegict skall kunna bytas ut mot en företrädare för verksamhet utanför högskolan. På samma sätt skall högskolestyrelsen kunna besluta att byta ut en av de ledamöter som företräder de anställda mot en företrädare för de anställda i verksamhet utanför högskolan. Ett sådant utbyte skall kun- na göras efter förslag eller hörande av fakultets/sektionskollegiet re- spektive den eller de arbetstagarorganisationer som är berörda.

För varje ledamot skall finnas en personlig suppleant. Beträffande formerna för att utse ledamöterna i fakultets/sektions- nämnd föreslår H 75 att de fem ledamöterna av fakultets/sektionskol- legiet skall utses av kollegiet. Företrädarna för de anställda skall utses av de arbetstagarorganisationer som har medlemmar verksamma inom fakultets/sektionsnämndens ansvarsområde och företrädarna för de stu- derande av studeranderådet vid högskoleenheten eller på det sätt som studeranderådet bestämmer. Beträffande de ledamöter som kan utses att företräda verksamhet utanför högskolan skall högskolestyrelsen besluta efter förslag av fakultets/sektionskollegiet respektive de berörda arbets- tagarorganisationerna.

H 75 och FUN har redovisat olika uppfattningar beträffande de le- damöter som kan utses att företräda verksamhet utanför högskolan. H 75 har härvid inte ansett det nödvändigt att närmare precisera denna representation. FUN däremot menar att en förutsättning för en sådan representation är, att de som utses själva är verksamma inom forsk- ningsarbete och utvecklingsarbete med anknytning till forskningen inom resp. fakultet / sektion.

Regionstyrelse

Enligt 1975 års riksdagsbeslut skall i regionstyrelsen ingå företrädare för allmänna intressen samt för verksamheten, de anställda och de stu- derande inom högskolan i regionen. Företrädarna för allmänna intres- sen skall utgöra omkring två tredjedelar av regionstyrelsens ledamöter.

Vad beträffar antalet ledamöter, vilket H 75 närmare skulle över- väga, föreslår kommittén, att antalet ledamöter som hämtas inom hög- skolan skall vara sju, nämligen två företrädare för verksamheten, tre företrädare för de anställda —— en för varje berörd arbetstagarorgani- sation — och två företrädare för de studerande. Detta förslag stöds av samtliga regionkommittéer. Med denna utgångspunkt föreslår H 75 att antalet ledamöter som företräder allmänna intressen skall vara 11—14. Frågan om det exakta antalet bör lösas i anslutning till frågan om hur

Prop. 1976/77: 59 126

berörda ledamöter skall utses. Oavsett formerna för utseendet bör, en- ligt H 75:s uppfattning, representation för bl. a. arbetslivet rymmas inom ramen för representation för allmänna intressen.

H 75 framhåller att frågan om hur företrädare för allmänna intres- sen i regionstyrelsen skall utses lämnades öppen i 1975 års riksdags- beslut i avvaktan på regeringens och riksdagens behandling av länsbe- redningens förslag. H 75 har därför inte ansett sig böra lägga fram något förslag i denna fråga. H 75 föreslår endast att ordföranden skall utses av regeringen. Att företrädarna för de anställda och de studerande i realiteten skall utses av berörda organisationer anser H 75 givet. Frå- gan hur dessa ledamöter formellt skall utses har emellertid enligt H 75:s uppfattning visst samband med frågan hur representanterna för all- männa intressen utses. H 75 har därför valt att också hålla frågan om formen för att utse företrädare för anställda och för studerande öppen.

För var och en av ledamöterna utom ordföranden skall enligt H 75:s

förslag finnas en personlig suppleant. Regionstyrelsen skall inom sig utse vice ordförande.

2.5.2 Remissyttranden Högskolestyrelse; rektor Statskontoret tillstyrker H 75:s principiella synpunkter angående hög- skolestyrelserna. När det gäller representation i regionstyrelser, högskolestyrelser samt linjenämnder förutsätter Landsorganisationen i Sverige (LO) att H 75 :s förslag, vilket utgår från 1975 års riksdagsbeslut, ej kommer att ändras. Tjänstemännens centralorganisations ( TCO) grundinställning rörande högskolestyrelserna är att de bör innehålla en majoritet av företrädare för allmänna intressen som utses av regeringen. Det är angeläget att arbetslivsrepresentationen åstadkoms genom att berörda styrelser in- hämtar förslag från de fackliga organisationerna. Genom att represen- tationen utgörs av företrädare för en demokratiskt uppbyggd organi- sation med bred förankring i människors behov, skapas förutsättningar för ett informationsflöde från arbetslivet som inte är beroende av en- skilda individer. Även Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att det är synnerligen väsentligt att slå fast att i allmänrepresentationen skall ingå representanter för arbetslivet. Det är SAFzs uppfattning att arbetslivet kan bidra till vidgade referensramar och en mer verklighets- anknuten inriktning av högskolestyrelsemas arbete. Sveriges förenade studentkårer (SFS) anför i samma fråga bl.a.: ”tanken att politiker, företrädare för näringslivet, fackföreningar och andra externa intressen skall ha en direkt beslutande funktion vid ut- formningen av utbildningen eller högskolans verksamhet och använd- ning av tilldelade resurser, strider mot högskolans traditionella uppgif-

Prop. 1976/77: 59 127

ter och funktion i samhället. Den högre utbildningen och forskningen måste stå fri och obunden och sträva efter en positiv samhällsutveck- ling och inte låta sig påverkas av kortsiktiga regionala eller lokala in- tressen. Om den högre utbildningen och forskningen skall kunna full- göra dessa uppgifter måste de få behålla sin självständighet".

Beträffande sammansättningen av högskolestyrelserna råder delade meningar.

Organisationskommittén för Stockholms högskoleregion (H 75-S) förordar mycket bestämt att den större modellen med 18 ledamöter i styrelsen tillämpas i fråga om såväl universitetet i Stockholm som karo- linska institutet och tekniska högskolan i Stockholm. Konsistoriet vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH) instämmer i förslag från H 75-S till styrelsesammansättning och protesterar mot H 75 :s principiella syn- sätt på högskolestyrelsens sammansättning, innebärande en likriktning utan hänsyn till lokala önskemål och förhållanden. Konsistoriet vid karolinska institutet (KI ) anser att den starkt differentierade forsknings- och utbildningsverksamheten gör det nödvändigt att minst fyra leda- möter i styrelsen, förutom rektor och förvaltningschef, kan hämtas från olika verksamhetsfält inom institutet. Konsistoriet vid universitetet i Umeå föreslår att fem lärare som företräder verksamheten vid enheten skall —- förutom rektor ingå som ledamöter i styrelsen. Därmed uppnår man att varje sektor för grundutbildningen kan bli represente- rad i styrelsen, vilket inte kan anses vara ett orimligt krav. I gengäld bör inte förvaltningschefen vara ledamot av styrelsen. Organisations- kommittén för Umeå högskoleregion har ingen erinran mot H 75:s för- slag under förutsättning att högskolan i Luleå anses tillhöra gruppen av universitet/högskolor, vilkas styrelser bör bestå av 18 ledamöter. Kon— sistoriet vid universitetet i Uppsala vidhåller sin uppfattning att hög- skolestyrelsen, som vid universitetet även fortsättningsvis bör benämnas konsistorium, bör bestå av 21 ledamöter och kan inte instämma i H 75:s krav på likformighet över hela landet vad gäller just högskolestyrel- serna.

Gymnastik- och idrottshögskolan i Örebro påpekar att varje utbild- ningsenhet bör vara representerad, vilket inte kan bli fallet då örebro- högskolan har fyra utbildningslinjer, som enligt förslaget får tre före— trädare. Reservanterna vid förskoleseminariet i Örebro (majoriteten för- kastar hela utredningsförslaget) kräver, liksom den lokala organisations- kommittén, 17 ledamöter i högskolestyrelsen.

Organisationskommittén för Göteborgs högskoleregion tillstyrker H 75:s modeller för sammansättningen av högskolestyrelserna, dock med undantag för förvaltningschefens ledamotskap.

Styrelsen för socialhögskolan i Lund instämmer i den reservation som avgivits av Wilhelm Forsberg m.fl. angående förvaltningschefens ställ- ning i styrelsen. Om denne ej blir medlem av styrelsen för högskolan

Prop. 1976/77: 59 128

i Lund/Malmö kan antalet representanter för allmänna intressen ökas till åtta, varav lämpligen fyra utses av landstinget och två av vardera Malmö och Lunds kommuner.

LO, TCO, SFS, organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland (NoTH), Östergötlands läns landsting, flera lärarhögskolor och andra remissinstanser avstyrker förslaget att förvaltningschefen skall vara ledamot i högskolestyrelsen.

Gävleborgs läns landsting uttalar att beträffande sammansättningen av högskolestyrelserna finns det inga skäl att gå ifrån riksdagsbeslutet och ge föreskrifter för kommuner och landsting om vilka representan- ter dessa bör utse. Detta bör lösas lokalt med hänsyn till de lokala behoven och förutsättningarna.

Skaraborgs läns landsting och Skövde kommun framhåller att utbygg- nadsort inom region, vilken ort i avvaktan på utbyggnad skall försörjas av annan/ andra enheter i regionen, bör få utse särskilda företrädare för sina intressen i högskolestyrelsen för berörda enhet / er.

Journalisthögskolan i Göteborg betonar det angelägna i att de mind- re högskolorna garanteras representation i högskolestyrelsen, i varje fall under ett övergångsskede. _

Föreskriften om personliga suppleanter i högskolestyrelsen hälsas med tillfredsställelse av bl. a. socialhögskolan i Umeå.

Att rektor skall vara högskolestyrelsens ordförande har väckt kritik från läns-kommittén för eftergymnasial utbildning i Halland. Ordföran- den i högskolestyrelsen bör utses av denna bland de ledamöter som in- går, anser lärarrådet vid socialhögskolan i Örebro och lärarhögskolan i Falun.

Flera remissinstanser, bl. a. Centralorganisationen SACO/SR, kon- sistoriet vid Chalmers tekniska högskola och organisationskommittéerna i Uppsala och Linköpings högskoleregioner önskar att prorektor skall finnas även i den nya högskoleorganisationen och utses på samma sätt som rektor.

Vad gäller sättet att utse rektor har bl. a. organisationskommittén för Uppsala högskoleregion, konsistorierna vid KI och universitetet i Stock- holm anfört synpunkter. Organisationskommittén påpekar att ett lo- kalt valförfarande —— där sådant förekommer — bör vara utslagsgi- vande och inte kunna ändras genom beslut av regeringen. Motsvarande bör också gälla där rektor utses av annat lokalt organ. Formerna för tillsättandet bör kunna bestämmas av högskolestyrelsen. Organisations- kommittén utgår vidare från att de bestämmelser som nu gäller för universiteten om upprätthållandet av sådan tjänst som rektor frånträder under sin rektorstid fortfarande skall gälla. Konsistoriet vid KI anser ej att en särskild rektorstjänst bör inrättas utan nuvarande regler i univer- sitetsförordningen beträffande rektor bör fortfarande gälla. Att vara rektor bör även i fortsättningen vara ett förtroendeuppdrag förenat

Prop. 1976/77: 59 129

med uppdragstillägg. Rektor bör ha möjlighet att under rektorsperioden behålla sin kontakt med forskningen. Slutligen betonar institutet att rektor bör väljas av en elektorsförsamling enligt nuvarande regler.

Länskommittén för eftergymnasial utbildning i Halland anser att det i det av H 75 utarbetade förslaget till instruktion för statliga högskole- enheter bör anges att denna i tillämpliga delar skall gälla även organisa- tionskommittén i Halmstad.

Linjenämnd

Möjligheten att utse ordförande i linjenämnd utanför kretsen av le- damöter kritiseras av SACO/SR. SFS menar att både i linjenämnd och fakultets/sektionsnämnd bör ordföranden utses inom respektive organ av detta.

Förskoleseminariet i Solna menar att ordförande i linjenämnd regel— mässigt bör utses av högskolestyrelsen ur gruppen företrädare för yrkes- livet.

Gävleborgs läns landsting anser att ordföranden bör utses av hög- skolestyrelsen utan bindning till de valda eller utsedda ledamöterna till nämnden eftersom linjenämnder inrättas av högskolestyrelsen. Linje- nämnd, som inrättas av regionstyrelsen, bör på samma sätt få ordföran- den utsedd. Jönköpings läns högskolekommitté önskar att bestämmel- serna beträffande linjenämnd utformas så att möjligheter finns att utse rektorn vid den kommunala skolenheten till ledamot i linjenämnden för den statliga utbildningen.

SACO/SR menar att då i dag adjungering till utbildningsnämnd är möjlig bör föreskrift om adjungering till linjenämnd införas. Samma mening framförs av NOTH och konsistoriet vid KTH. Socialhögskolan i Göteborg kräver att de lärare och konsulenter som ej kan ges leda— motskap i de nya linjenämnderna adjungeras vid de sammanträden som berör den utbildning, där de medverkar.

Socialhögskolan i Lund menar att det saknas skäl för att fackliga sammanslutningar garanteras inflytande i linjenämnd. Vidare är det i förvaltningsnämnd befogat med medverkan även av företrädare för all- männa intressen. Dessa bör utses av berörda kommuner och landsting. Konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller: ”Vad gäller före— trädare för yrkeslivet, som föreslås skola ingå i linjenämnderna, ställer sig konsistoriet i princip positivt till sådana, under den uttryckliga för- utsättningen att de såsom sakkunniga inom någon del av nämndens verksamhetsområde kan tillföra denna expertis."

Länskommittén för eftergymnasial utbildning i Halland anser linje- nämndernas arbetsuppgifter vara synnerligen viktiga och kan därför inte dela H 75:s förslag att högskolestyrelsen kan besluta, om särskilda skäl anses föreligga, att företrädare för yrkeslivet ej skall ingå i nämn- den.

Prop. 1976/77: 59 130

Institutionsstyrelse

Förvaltningsutskottet i Östergötlands läns landsting betonar att per- sonalrepresentanter i institutionsstyrelsér bör utses av berörda personal- organisationer i enlighet med praxis på arbetsmarknaden i övrigt.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller att högskole- styrelsen, därest omständigheterna så nödvändiggör med hänsyn till viss institutions möjlighet att fungera, bör kunna fatta beslut att insti- tutionen skall förvaltas av enbart prefekt.

Fakultets/sektionsnämnd

Sektion A vid KTH kritiserar den sammansättning som föreslås för fakultets/sektionsnämnd där sju ledamöter av elva år ordinarie lärare utsedda av fakultets/sektionskollegiet samt endast två ledamöter repre- senterar de forskarstuderande. De forskarstuderande bör få minst fyra ledamöter och antalet ledamöter utsedda av kollegiet minskas i motsva- rande grad.

Beträffande sammansättningen av fakultetssektionsnämnder delar konsistoriet vid universitetet i Lund forskarutbildningsutredningens upp- fattning vad gäller företrädare för verksamhet utanför högskolan. Kon- sistoriet avvisar däremot tanken på att byta en företrädare för de an- ställda mot en representant för verksamhet utanför högskolan. Även SFS avvisar tanken att de anställda i fakultets— och sektionsnämnd skall kunna representeras av företrädare utanför högskolan.

Socialhögskolan i Östersund påpekar att om högskolan i Östersund ej blir representerad i fakultetsnämnden bör en representant från hög- skolan kallas till nämnden då frågor av betydelse för högskolan av- handlas.

Regionstyrelse

Flertalet remissinstanser som yttrat sig om regionstyrelsens samman- sättning utgår från att riktpunkten skall vara att ungefär 1/ 3 av styrel- sens ledamöter skall hämtas inom högskolan och övriga vara företrä- dare för allmänna intressen i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut bland dem Organisationskommittén för Linköpings högskoleregion och Organisationskommittén för Stockholms högskoleregion (H 75-S), som förordar att antalet företrädare för allmänna intressen för stockholms- regionens del skall vara 14. Det är enligt H 75-S:s mening av största betydelse att det inom denna representation finns företrädare inte bara för skilda politiska meningar utan även för bl.a. skilda delar av regio- nen och för arbetsmarknadens parter inom regionen.

Även LO och TCO utgår från att majoritetsförhållandena blir i enlig- het med 1975 års riksdagsbeslut. LO betonar vikten av att de tre per- sonalorganisationer som deltagit i kommittéarbetet med högskolerefor-

Prop. 1976/77: 59 131

men blir representerade för den anställda personalen i samtliga region- styrelser.

Förskoleseminariet i Göteborg delar reservanten Peter Egardts upp- fattning att de studerande skall representeras av minst tre ledamöter i regionstyrelsen, medan Sveriges sjuksköterskeelevers förbund och Sven- ska laboratorieassistentelevföreningen anser att principen 1/3 lärare, 1/ 3 studerande och 1/ 3 representanter för övriga intressenter skall föl- jas även i regionstyrelsen. Dessutom anser elevorganisationcrna att ord— föranden i regionstyrelsen skall utses av ledamöterna i styrelsen. Den- na senare uppfattning delas av socialhögskolan i Örebro.

SÖ upprepar sitt tidigare krav att länsskolnämnderna skall vara före- trädda i regionstyrelserna. I andra hand förordar SÖ att behovet av samverkan bör komma till uttryck i förordningen med instruktion för regionstyrelsen.

Jönköpings läns landsting har uppfattningen att minst en rektor eller skolchef med ansvar för kommunal högskoleutbildning bör ingå i re- gionstyrelsen. Stockholms kommun anser att regionstyrelsen bör ha en representant som företräder huvudmannen för kommunal högskole- utbildning.

Skövde kommun påpekar att företrädare för allmänna intressen bör få utses från alla de kommuner som är högskoleorter inom en region och Skaraborgs läns landsting ser det som ett rättvisekrav att landstin- get och Skövde kommun bereds möjlighet till den insyn i och påverkan av regionens högskoleorganisation som en representation i regionsty- relsen innebär.

Frågan om hur företrädare för allmänna intressen i regionstyrelsen skall utses behandlas bl. a. av lärarhögskolan i Jönköping som anser att dessa ledamöter bör utses regionalt, antingen av länsstyrelsen eller, om länsstyrelserna i framtiden skall utses av landstingen enbart, av lands- ting, värdkommuner och arbetsmarknadens intresseorganisationer inom regionen. TCO däremot anser att det är viktigt att staten får ett direkt ansvar till tillsättningen av ledamöter. TCO tar bestämt avstånd från al- ternativet att överlåta tillsättningen på landstingen. Landstingen bör, enligt TCO:s uppfattning, inte ges något ekonomiskt eller annat ansvar för statlig högskoleutbildning.

Också LO behandlar frågan om hur representanter för allmänna in- tressen skall utses. LO framhåller i detta sammanhang att högskolans arbetslivsanknytning har ett flertal sidor och fortsätter:

”En av dessa är att utbildningen till en dominerande del kommer att vara yrkesförberedande. En annan är att högskolan i större utsträckning än för närvarande bör utveckla kontakterna med arbetslivet, såväl vid planering och prioritering av forskningen som när det gäller innehållet i och formerna för undervisningen. Ytterligare en sida är att den nya högskolan får en styrelseform, som ger samhället utanför högskolan.

Prop. 1976/77: 59 132

och då bl. a. de stora löntagargrupperna, ett i jämförelse med nu vä- sentligt ökat inflytande. Detta, sammantaget med att högskolan i fram- tiden öppnas för grupper med kortare formell utbildning men med vår- defulla erfarenheter och betydelsefulla uppgifter inom arbetslivet, gör att en representation från arbetslivet inrymd under allmänna intressen synes vara nödvändig. LO vill därför betona, att organisationen kän- ner sitt ansvar för högskolans fortsatta arbete och förutsätter därför att det förslag som H 75 avgivit om arbetslivets representation i region-

och högskolestyrelser kompletteras med anivsningar hur representatio- nen från arbetslivet skall utses.”

2.5.3 Föredraganden

Jag erinrar inledningsvis om vad jag vid min anmälan av högskole- lagen har anfört rörande sammansättningen av högskolestyrelse och andra organ inom högskolan samt av regionstyrelse. Det ankommer på regeringen att utfärda de närmare föreskrifter som behövs utöver hög- skolelagen. Jag vill emellertid här redovisa vissa synpunkter på dessa frågor. Jag tar också upp frågan om hur ledamöterna i olika organ skall utses och erinrar därvid om vad berörda personalorganisationer har anfört angående sin medverkan i olika högskoleorgan och som jag har redovisat vid min anmälan av högskolelagen . Jag erinrar vidare om att jag vid min anmälan av obligatoriefrågan har redovisat hur före- trädare för de studerande skall utses. Jag behandlar först frågan om högskolestyrelsen.

I prop. 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen m.m. an- förde föredraganden att högskolestyrelsen endast om mycket starka skäl föreligger bör ha mer än 15 ledamöter. I flertalet fall bör omkring tio ledamöter vara tillräckligt.

Med denna utgångspunkt har de regionala organisationskommittéerna haft att överväga sammansättningen av högskolestyrelserna inom resp. region och avge förslag om antalet ledamöter. Organisationskommit- téernas förslag innebär i flertalet fall mer än 15 ledamöter. Endast i få fall anses tio ledamöter vara ett tillräckligt antal. Som skäl för ett större antal ledamöter i styrelserna anges att det i annat fall blir svårt att till- ' godose önskemål om representation för olika intressen och verksam- hetsgrenar. En sådan representation anses vara väsentlig om högskole- styrelsen skall åtnjuta förtroende hos olika berörda grupper.

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) föreslår mot denna bakgrund ett ökat antal ledamöter i högskolesty- relsen. Kommittén framhåller samtidigt vikten av att antalet ledamöter begränsas i förhållande till vad som i dag gäller för vissa motsvarande organ. H 75 föreslår att högskolestyrelserna vid enheter med bredare verksamhet, i första hand de som kommer att omfatta nuvarande uni-

Prop. 1976/77: 59 133

versitet, skall ha 18 ledamöter medan övriga högskolestyrelser skall ha 15 ledamöter.

Enligt 1975 års riksdagsbeslut (UbU 1975:17, rskr 1975:179) skall i högskolestyrelserna ingå företrädare för allmänna intressen, högskole- enhetens rektor, förvaltningschefen, om sådan finns vid enheten, lärare som företräder verksamheten vid enheten samt företrädare för de an- ställda och för de studerande vid enheten. H 75 utgår från den princip som lagts fast genom nämnda riksdagsbeslut att företrädarna för all- männa intressen skall utgöra minst en tredjedel av styrelsens ledamöter och föreslår att i en styrelse med 18 ledamöter skall inrymmas sex före- trädare för allmänna intressen. Antalet företrädare för de anställda bör vara tre och för de studerande likaså tre. Dessutom föreslås att det —-— förutom rektor och förvaltningschef i detta alternativ skall finnas fyra företrädare för verksamheten vid högskolan.

I styrelse med 15 ledamöter föreslås antalet företrädare för allmän- na intressen bli fem. Även i dessa styrelser bör det finnas trc personal- företrädare och tre företrädare för de studerande samt utöver rek- tor —— tre företrädare för verksamheten vid högskolan, bland dem för- valtningschefen, där sådan finns.

En stor del av remissinstanserna har lämnat H 75:s förslag beträf- fande antalet ledamöter i högskolestyrelsen utan erinran eller haft en- dast smärre invändningar.

Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig över sammansättningen av högskolestyrelserna tillstyrker i huvudsak H 75:s förslag.

Några remissinstanser, bl. a. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), anser dock att företrädarna för allmänna intressen bör ha ma- joritet i högskolestyrelsen, medan Sveriges förenade studentkårer (SFS) inte vill acceptera någon representation av allmänintressen i dessa sty- relser. Både Svenska arbetsgivareföreningen och TCO framhåller bety- delsen av att arbetslivet får representanter i högskolestyrelserna.

Konsistoriet vid universitetet i Stockholm och Centralorganisationen SACO/SR framhåller att uttrycket företrädare för verksamheten bör preciseras så att lärarrepresentation i styrelserna garanteras.

På två särskilda punkter har flera remissinstanser en från 1.975 års riksdagsbeslut och H 75 avvikande uppfattning. Den första gäller för- valtningschefens ledamotskap i högskolestyrelsen, som avstyrks av ett tiotal remissinstanser, bland dem organisationskommittén för Göteborgs högskoleregion, organisationskommittén för högre teknisk utbildning och forskning i övre Norrland, Landsorganisationen i Sverige (LO), TCO och SFS vilka ansluter sig till den reservation som har avgivits av vissa ledamöter i H 75. Den andra punkten gäller förslaget att rektor normalt skall vara styrelsens ordförande. Några remissinstanser anser att högskolestyrelsen skall utse ordförande inom sig.

För egen del anser jag H 75:s förslag om antal ledamöter i högskole-

Prop. 1976/77: 59 134

styrelserna väl avvägt med hänsyn till kraven på såväl bred represen- tation som en arbetsdugllg styrelse. Jag delar H 75:s uppfattning att det större ansvar och de vidgade befogenheter som de nya styrelserna får jämfört med t. ex. dagens konsistorier skärper kraven på effektivitet i ledningen av enheternas verksamhet. Jag förordar således två olika mo- deller för högskolestyrelser, den ena med 18 ledamöter och den andra med 15 ledamöter. I flertalet fall kommer detta, som H 75 har påpekat, endast att innebära marginella justeringar av regionkommittéernas för- slag.

Beträffande antalet företrädare för olika grupper och intressen i hög- skolestyrelserna ansluter jag mig i allt väsentligt till H 75:s förslag. Antalet företrädare för de anställda bör anknytas till det antal huvud- organisationer som sluter kollektivavtal för de anställda inom högsko- lan. Det bör därför vara tre. Vad gäller antalet studerandeföreträdare framhålls i prop. 1975:9 att antalet sådana och antalet företrädare för de anställda bör vara i stort sett detsamma. Även jag förordar att an- talet företrädare för de studerande skall vara tre. Vidare ansluter jag mig till den i prop. 1975:9 förordade lösningen att rektor skall vara självskriven ledamot i styrelsen och normalt vara dess ordförande. Vad gäller frågan om förvaltningschefens ställning vill jag anföra följande". Vid de läroanstalter, där förvaltningschef finns, utgör rektor och för- valtningschef tillsammans rcktorsämbetet. Bakgrunden är att rektor har ansetts företräda forskningen och utbildningsverksamheten, medan för- valtningschefen har betraktats som den högste ansvarige för den admi- nistrativa och ekonomiska verksamheten. Detta är det viktigaste skälet till att även förvaltningschefen i prop. 1975:9 förutsattes vara själv- skriven ledamot i högskolestyrelsen. Inom ramen för nu pågående för- söksverksamhet med nya former för samarbete mellan studerande, lä- rare och övrig personal vid universiteten och vissa högskolor är förvalt- ningschefen för närvarande ledamot av konsistoriet. Mot förslaget att förvaltningschefen skall vara självskriven ledamot i högskolestyrelsen har anförts att denne varken är vald eller har tidsbegränsat förordnan- de samt att antalet ledamöter i styrelsen bör begränsas.

Jag har tidigare framhållit att reformeringen av högskolan kommer att föra med sig en betydande vidgning av den lokala beslutanderätten i vad avser både planering och genomförande av utbildningen och för- delningen av resurser för olika ändamål. Därigenom kommer större krav att ställas på en väl fungerande administration. Särskilt vid de större enheterna leder detta till att förvaltningarnas tjänster kommer att efterfrågas i ökad omfattning, samtidigt som deras ansvar för eko- nomisk planering och förvaltning av tillgängliga resurser blir mera maktpåliggande. Enligt min mening talar övervägande skäl —— bl. a. de jag här har anfört —— för att förvaltningschef bör vara självskriven ledamot i styrelse för högskoleenhet som har en mera omfattande verk-

Prop. 1976/77: 59 135

samhet inom såväl grundläggande högskoleutbildning som forskning och forskarutbildning.

Jag anser att H 75:s förslag till antal företrädare för verksamheten är väl avvägt. De förslag som förs fram av ett par remissinstanser, bl. a. konsistoriet vid universitetet i Uppsala, om att antalet företrädare för verksamheten bör vara fem med hänsyn-till anknytningen till de fem yrkesutbildningsscktorerna kan jag inte biträda. Enligt min uppfattning innebär en sådan anknytning inte med säkerhet någon fördel. Den kan i vissa fall medföra risker för att sektorsintressen får göra sig gällande på bekostnad av en eftersträvandsvärd helhetssyn på verksamheten, dvs. både den grundläggande utbildningen och forskningen och forskarut- bildningen inom högskolan. Utöver rektor och i förekommande fall för- valtningschef bör antalet företrädare för verksamheten, vilka bör vara lärare, enligt min mening vara fyra i de större styrelserna och tre i de mindre. Antalet företrädare för allmänna intressen bör, som H 75 före- slår, vara sex i de större styrelserna och fem i de mindre.

H 75 har föreslagit att för ledamöterna skall finnas personliga supp- leanter. Jag biträder detta förslag.

I samband härmed vill jag slutligen ta upp ytterligare en fråga rö- rande representationen i högskolestyrelsen, som också har giltighet för andra organ. Från företrädare såväl för verksamheten inom högskolan som för de studerande har krav framställts om ett utökat antal platser jämfört med de förslag som föreligger. Då riksdagen redan har fattat beslut om bl.a. majoritetsförhållandena i vissa organ och då starka skäl talar för att antalet ledamöter i skilda högskoleorgan begränsas, är jag inte beredd att tillmötesgå dessa krav. Jag vill emellertid framhålla att ett större antal personer ges möjlighet att medverka i styrelsernas arbete genom föreskriften om suppleanter. Berörda organ har möjlig- het att föreskriva att suppleanter skall ha närvaro- och yttranderätt samt rätt att få skiljaktig mening antecknad.

Vad gäller utseende av ledamöter i högskolestyrelsen utgår H 75 i sina förslag från riksdagens beslut att företrädarna för allmänna in- tressen skall utses av de kommuner och landstingskommuner till vilka högskoleenheten är förlagd. Jag anser i likhet med H 75 att det är vik- tigt att berörda kommuner och landsting därvid tar hänsyn till de be- rättigade krav som. bl. a. i regionkommittéernas behandling av frågan, har ställts på att arbetslivet skall, så långt detta är möjligt, bli företrätt i högskolestyrelsen och då med företrädare för såväl arbetsgivare som arbetstagare. Den speciella representation som är angelägen vid hög- skoleenheter med verksamhet av utpräglad rikskaraktär bör även beak- tas.

Beträffande fördelningen av antalet företrädare för allmänna intres- sen mellan berörda landsting och kommuner avser jag att vid riksdagens bifall till förslaget om högskolelag föreslå regeringen att uppdra åt

Prop. 1976/77 : 59 136

regionstyrelserna att, med utgångspunkt i förslag från bl. a. nyssnämnda landsting och kommuner, ansvara för denna fördelning.

Jag förordar att företrädare för de studerande, vid riksdagens bifall till förslaget om elektorsförsamling för utseende av företrädare för de studerande i organ inom statlig högskoleenhet, utses av elektorsförsam- lingen.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört skall företrädare för de anställda till skillnad från H 75:s förslag — utses av statlig myndig- het på förslag av personalorganisation. Jag förordar att regionstyrelsen får till uppgift att på detta sätt utse de tre ledamöter som skall före- träda de anställda vid enheten.

Jag vill till sist framhålla att det förfaringssätt jag här har förordat skiljer sig från vad som gäller för övriga samhällssektorer vid utseendet av ledamöter i styrelser av jämförbart slag, där regeringen utser samt- liga ledamöter. Denna decentralisering av beslutsfattandet står i sam- klang med de principer som, enligt vad jag i det föregående har anfört, bör gälla för hela högskolereformen.

Jag övergår nu till vissa frågor som rör rektorer vid högskoleenhe- terna.

I prop. 1975:9 framhöll föredaganden att rektor normalt borde vara högskolestyrelsens ordförande och i förekommande fall tillsammans med förvaltningschefen — svara för den verkställande ledningen av högskoleenhetens verksamhet. Rektor borde därför utses av regeringen. Samtidigt borde de vid enheten verksamma får ett inflytande i frågan om att föreslå rektor. Denne borde därför alltid utses efter lokalt för- slag. Vid de större enheterna borde detta förslag kunna avges av en sär- skild församling sammansatt enligt de principer som för närvarande tillämpas inom universitetsområdet vid val av rektor. Vid övriga enheter borde högskolestyrelsen kunna avge förslag. Det borde ankomma på re- geringen att meddela bestämmelser i frågan.

Mot denna bakgrund har H 75 föreslagit att rektor skall vara hög- skolestyrelsens ordförande, om ej regeringen beslutar annat. Tjänst som rektor skall enligt kommitténs förslag tillsättas av regeringen för högst sex år efter förslag antingen av högskolestyrelsen eller om regeringen så bestämmer efter förslag av en särskild valförsamling. I det senare fallet föreslås att högskolestyrelsen skall yttra sig över församlingens förslag.

Beträffande valförsamlingen har H 75 föreslagit att den skall bestå av två tredjedelar anställda och en tredjedel studerande vid enheten. Av de anställda skall minst hälften vara lärare vid enheten och utses av dessa. Övriga ledamöter, som skall vara anställda, skall utses gemen- samt av de arbetstagarorganisationer som är företrädda vid enheten. Företrädare för de studerande utses av studeranderådet vid enheten, eller på sätt detta bestämmer.

Prop. 1976/77: 59 137

Den i prop. 1975:9 angivna ordningen att regeringen skall tillsätta tjänst som rektor efter förslag från högskolestyrelsen samt besluta om formerna för förslagsförfarandet har kritiserats i remissyttrandena. Or— ganisationskommittén för Uppsala högskoleregion påpekar att om ett lokalt valförfarande förekommer, bör detta vara utslagsgivande och inte kunna ändras genom beslut av regeringen. Organisationskommittén anser dock att vid de enheter, där särskild förvaltningschef inte finns, bör rektor utses av regeringen efter förslag från lokala instanser.

Vidare anser organisationskommittén i likhet med flera remissin- stanser — att de bestämmelser, som nu gäller för universiteten om upp- rätthållande av sådan tjänst som rektor frånträder under sin rektorstid, fortfarande skall gälla.

Konsistoriet vid karolinska institutet vänder sig mot förslaget att sär- skilda tjänster som rektor skall inrättas —— rektorsbefattningen bör även i fortsättningen vara ett förtroendeuppdrag förenat med uppdragstillägg.

För egen del vill jag anföra följande. Inom högskolan finns i dag ingen entydig tjänstekonstruktion för rek- tor. Vid universiteten, de tekniska högskolorna och karolinska institu- tet, där rektor utses genom val, behåller rektor sin lärartjänst samt har utöver lönen vid denna ett särskilt uppdragstillägg. Särskilda regler finns om befrielse från de med lärartjänsten förenade göromålen samt om förande över stat av rektors lärartjänst. Vid övriga läroanstalter inom det statliga högskoleområdet finns tjänst som rektor, huvudsakli- gen ordinarie tjänster med förordnande för bestämd tid eller tills vidare. Vid social- och journalisthögskolorna innehar rektor samtidigt ett or- dinarie universitetslektorat, vid högskolorna inom lärarutbildningens område förs i allmänhet rektors lärartjänst över stat.

Dessa olika system har fungerat väl. Jag finner därför ingen anled- ning att i den nya högskolan införa en ordning som väsentligt avviker från den nu rådande. Behovet av särskilda tjänster som rektor bör mot denna bakgrund bedömas från fall till fall. Om den som föreslås till rektor innehar en tjänst inom enheten bör i regel användas en kon- struktion som liknar den som för närvarande finns vid universiteten och vissa högskolor. Saknar den som föreslås till rektor tjänst vid enheten bör en ordinarie tjänst som rektor inrättas. I båda fallen förordnas rektor för högst sex år i sänder.

Vid förordnande av rektor bör, i likhet med vad som nu gäller, möj- lighet finnas att föra rektors bottentjänst över stat. Vidare bör bestäm- melser meddelas om rektors rätt att återgå till Sin bottentjänst. Jag före- slår därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att föra rektors bottentjänst över stat.

I den befintliga högskoleorganisationen finns ett stort antal rektors- tjänster, vilkas innehavare har förordnanden som gäller för tid efter den 1 juli 1977. Dessa tjänster kan komma att behöva föras på över- gångsstat.

Prop. 1976/77: 59 138

Det ankommer på regeringen att utfärda de övriga föreskrifter om tjänst som rektor som kan erfordras. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga och därvid föreslå bl.a. bestämmelser som gör det möjligt för rektor att hålla kontakt med forskning och utveck- ling inom sitt ämnesområde.

Några remissinstanser har ansett att rektor skall tillsättas av val— församlingen. Enligt regeringsformen skall emellertid statlig tjänst all- tid tillsättas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Rektor bör därför i likhet med chef för statlig myndighet enligt min mening förordnas av regeringen.

I likhet med vissa remissinstanser anser jag, till skillnad mot vad H 75 har föreslagit, att formerna för att inhämta förslag till innehavare av tjänst som rektor bör bestämmas lokalt. Det bör alltså ankomma på vederbörande högskolestyrelse att ta ställning till om förslag skall avges till regeringen från en valförsamling eller av styrelsen. Styrelsen bör även ta ställning till om tjänst som rektor skall ledigförklaras eller ej.

I de fall då förslag till rektor skall avges av en särskild valförsamling bör denna, enligt min mening, ha den sammansättning som H 75 har föreslagit. Företrädarna för de studerande skall utses på sätt jag tidigare har angivit. I motsats till H 75 anser jag inte att högskolestyrelsen skall yttra sig över valförsamlingens förslag. Det normala kommer rimligen att bli att valförsamlingens förslag följs.

Med anledning av de önskemål som har framförts från ett flertal remissinstanser beträffande formen för utseende av prorektor vill jag betona att det står högskolestyrelse fritt att inhämta förslag till pro- rektor från samma valförsamling som nominerar innehavare av rektors- tjänsten.

H 75 har vad beträffar behörighet för rektorstjänst krävt ”sådana vetenskapliga, pedagogiska och andra kvalifikationer som behövs för tjänsten”. I likhet med H 75 anser jag att en sådan utformning av be- hörigheten för rektorstjänst innebär att hänsyn skall tas till de kvalifika- tioner-som fordras för verksamheten som rektor vid varje särskild hög- skoleenhet. Jag biträder därför H 75:s förslag.

I övrigt ansluter jag mig till H 75 :s förslag. H 75:s författningsförslag innebär att i linjenämnden skall ingå före- trädare för lärare, assistenter och amanuenser samt företrädare för de studerande, för yrkeslivet med anknytning till nämndens ansvarsområ- de och, om så är lämpligt, för sådan högskoleutbildning som har an- knytning till nämndens ansvarsområde men inte ingår i detta. Var och en av dessa tre grupper skall representeras av så långt möjligt samma antal ledamöter. Därtill skall ingå en eller i vissa fall flera företrädare för den tekniska och administrativa personalen. Om särskilda skäl finns skall högskolestyrelsen kunna bestämma att inga representanter för yrkeslivet skall ingå i linjenämnden eller att de skall utgöra en mindre andel.

Prop. 1976/77: 59 139

Frågan om linjenämndernas sammansättning lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialhögskolan i Lund anser dock att det saknas skäl för att fackliga sammanslutningar skall garanteras infly- tande i linjenämnd och länskommittén för eftergymnasial utbildning i Halland menar att företrädare för yrkeslivet alltid skall ingå i linje- nämnd, även om antalet i vissa fall kan vara mindre än för övriga grupper.

H 75:s förslag beträffande linjenämnder överensstämmer i allt vä— sentligt med vad som anfördes i prop. 1975:9 och som riksdagen läm- nade utan erinran. Jag ansluter mig till H 75:s förslag. Vidare förordar jag att ledamöterna i linjenämnd, utom vad gäller företrädarna för de anställda, utses på det sätt som H 75 har föreslagit. Företrädarna för lärarna bör alltså utses av lärare samt assistenter och amanuenser. Hög- skolestyrelsen bör kunna föreskriva att högst en företrädare utses av högskolestyrelsen efter gemensamt förslag av den eller de arbetstagar- organisationer vid högskoleenheten som har medlemmar som är lärare och som är verksamma inom nämndens ansvarsområde. I tillämpliga delar bör samma ordning för utseende efter förslag av arbetstagar- organisationer gälla vid utseendet av representanter för den tekniska och administrativa personalen. Företrädarna för yrkeslivet och för annan högskoleutbildning bör utses av högskolestyrelsen, sedan förslag har inhämtats från berörda myndigheter och fackliga, bransch- och arbetsgivarorganisationcr m.fl. Jag förutsätter att företrädarna för yr- keslivet kommer att utses bland sådana personer som har både erfaren- het av och fortlöpande kontakt med det yrkesområde som linjenämn- den avser. Beträffande linjenämnd som har inrättats av regionstyrelse bör samma ordning gälla med undantag av att de uppgifter som jag har förordat bör ankomma på högskolestyrelsen då bör fullgöras av regionstyrelsen eller den myndighet som regionstyrelsen bestämmer.

Jag har i det föregående redovisat hur företrädarna för de studerande skall utses.

H 75 föreslår, på grundval av 1975 års riksdagsbeslut, att ordföran- den i linjenämnden skall utses av högskolestyrelsen bland ledamöterna eller, om särskilda skäl föreligger, utanför linjenämnden. I linjenämnd som har inrättats av regionstyrelse skall ordföranden på enahanda sätt utses av regionstyrelsen. Som sådana särskilda skäl anges de fall där ordförandeskapet är en naturlig uppgift för befintliga innehavare av rektorstjänster m.fl. tjänster för pedagogiska och administrativa led- ningsuppgifter. Jag biträder förslaget.

Beträffande institutionsstyrelserna innebär H 75:s författningsförslag att de skall bestå av prefekten, som är ordförande, samt företrädare för de anställda och för de studerande vid institutionen. Andra leda- möter än prefekten skall utses genom val av berörda grupper vid in- stitutionen. Ingen valkorporation skall få välja mer än hälften av det antal styrelseledamöter som utses genom val.

Prop. 1976/77: 59 140

"Endast få remissinstanser yttrar sig över institutionsstyrelsernas sam- mansättning och utseendet av ledamöter. Socialhögskolan i Göteborg anser att i de fall det är fråga om en institution för utbildning med en viss yrkesinriktning, som t.ex. socionomutbildning, bör de lärare och konsulenter som inte kan ges ledamotskap i institutionsstyrelsen adjungeras vid alla sammanträden. Östergötlands läns landsting betonar att personalrepresentanterna bör utses av berörda personalorganisatio- ner i enlighet med praxis på arbetsmarknaden i övrigt.

H 75:s förslag beträffande sammansättning av institutionsstyrelser och andra arbetsenheter samt ordningen för utseendet av ledamöter överensstämmer med vad som anfördes i prop. 1975:9 och som riks- dagen lämnade utan erinran. Enligt vad jag tidigare har redovisat har berörda personalorganisationer anslutit sig till denna form för att utse ledamöter i institutionsstyrelser. Jag förordar således att H 75:s förslag genomförs.

Jag övergår nu till frågan om fakultets- och sektionskollegier och fakultets— och sektionsnämnder samt om formerna för att utse leda— möter i sistnämnda organ.

Enligt prop. 1975:9 skall i fakultets/sektionskollegium ingå, förutom professorer och biträdande professorer, innehavare av fasta universitets- lektorat och motsvarande tjänster. I propositionen anfördes vidare att arbetsformerna inom fakulteter/sektioner borde effektiveras genom att ett mindre ledningsorgan inrättades inom varje fakultet/sektion. Detta organ skulle bestå av företrädare för de inom fakulteten/sek- tionen verksamma. I propositionen framhölls också att det inte kunde uteslutas att det i vissa fall var angeläget att fördela uppgifterna på två eller flera nämnder och t. ex. ha ett särskilt organ för frågor om fors- karutbildningens innehåll och organisation. Dessa frågor borde emeller- tid övervägas ytterligare. Också frågan om representation för externa intressen i fakultets/sektionsnämnd skulle övervägas.

H 75 har haft i uppdrag att, i samråd med forskarutbildningsutred- ningen (FUN), behandla dessa frågor och att framlägga förslag om bl. a. sammansättningen av fakultets/sektionsnämnder samt om former- na för att utse ledamöter i dessa. H 75 har utgått från att den ord- ning som bestäms på grundval av kommitténs förslag kan komma att gälla endast två budgetår med hänsyn till den tidsplan efter vilken FUN arbetar. Jag finner H 75:s utgångspunkt riktig. De föreskrifter som utfärdas om fakultets/sektionsorgan bör, som också FUN fram- håller, betraktas som provisoriska i avvaktan på Ställningstaganden till FUN:s kommande förslag.

H 75 föreslår nu att i fakultets/sektionskollegium skall ingå bl.a. samtliga innehavare av lärartjänster, för vilka krävs doktorsexamen eller motsvarande kompetens. Jämfört med vad som angavs i prop. 1975:9 innebär detta att kollegierna utvidgas med bl.a. docenter och forskarassistenter. Jag biträder förslaget och vill i sammanhanget hän-

Prop. 1976/77: 59 141

visa till vad föredraganden anförde i prop. 1975/76: 129 vid sin be- handling av frågan om elektorsförsamlingar för val av ledamöter i de nya forskningsråden.

Vidare föreslår H 75 att fakultets/sektionsnämnd skall bestå av fa- kultets/sektionskollegiets dekanus, som är ordförande, och dess pro- dekanus, som är vice ordförande, samt nio ledamöter nämligen fem ledamöter av fakultets/sektionskollegiet, två företrädare för de anställ- da som medverkar i forsknings- och forskarutbildningsverksamheten inom fakulteten/ sektionen samt två företrädare för de studerande som deltar i forskarutbildningen inom fakulteten/ sektionen. Högskolestyrel- sen får, efter förslag eller hörande av fakultets/sektionskollegiet, utse en företrädare för verksamhet utanför högskolan i stället för en av de fem företrädarna för fakultets/sektionskollegiet. På samma sätt får högskolestyrelsen, efter förslag eller hörande av den eller de arbets- tagarorganisationer som har medlemmar som är verksamma inom fa- kultets/sektionsnämndens ansvarsområde, utse en företrädare för verk- samhet utanför högskolan i stället för en av företrädarna för de an- ställda inom fakulteten/ sektionen.

Enligt H 75:s förslag kommer fakultets/sektionskollegiet att företrä- das av sju ledamöter inklusive dekanus och prodekanus. Om inte sär- skilda skäl föranleder annat, skall enligt förslaget fyra av de sju leda- möterna vara professor eller biträdande professor, två vara professor, biträdande professor, docent eller forskarassistent samt en vara univer- sitetslektor.

H 75 föreslår vidare att det för ledamöterna skall finnas personliga suppleanter.

H 75 anser det inte nödvändigt att närmare precisera vad de i det föregående nämnda företrädarna för verksamhet utanför högskolan skall representera. FUN däremot menar att en förutsättning för denna representation är, att de som utses själva är verksamma inom forskning och utvecklingsarbete med anknytning till forskningen inom resp. fa- kultet/sektion. Jag delar på denna punkt FUN:s uppfattning och för- ordar att, om företrädare för verksamhet utanför högskolan utses i fakultets/sektionsnämnd, dessa skall vara verksamma i forsknings- och utvecklingsarbete som har anknytning till nämndens verksamhetsom- råde.

Viss kritik har riktats från remissinstanserna beträffande antalet stu— deranderepresentanter i fakultets/sektionsnämnden, vilket anses vara för lågt. Jag är för närvarande inte beredd att förorda någon ändring i H 7515 av FUN biträdda förslag på denna punkt. Jag erinrar om vad jag i det föregående har sagt om möjligheten till insyn och med- verkan i olika organs verksamhet genom att suppleanterna kan ges närvaro- och yttranderätt. Jag biträder också i övrigt H 75:s förslag beträffande sammansättningen av fakultets/sektionsnämnd.

Prop. 1976/77: 59 142

Beträffande formerna för utseende av ledamöter i fakultets/sektions- nämnd bör företrädarna för fakultets/sektionskollegiet, som H 75 före- slår, utses av detta. Företrädarna för de anställda bör utses av hög- skolestyrelsen efter förslag av de arbetargarorganisationer som har med- lemmar verksamma inom nämndens ansvarsområde. Jag har i det före— gående redovisat hur representanterna för de studerande skall utses. Om företrädare för forsknings- och utvecklingsarbete utanför högskolan ut- ses bör detta göras av högskolestyrelsen efter förslag av fakultets/sek— tionskollcgiet resp. berörda arbetstagarorganisationer.

Jag övergår nu till frågor rörande sammansättningen av region- styrelserna och formerna för att utse ledamöter i dem.

Enligt prop. 1975:9 och riksdagsbeslutet i anledning härav skall ca två tredjedelar i regionstyrelsen företräda allmänna intressen och ca en tredjedel företräda dem som är verksamma inom högskolan. Riksdags- beslutet innebar vidare att antalet ledamöter skulle övervägas ytter- ligare i organisationskommittéerna och att formerna för att utse före- trädarna för allmänna intressen skulle prövas i samband med ställnings- tagandena till länsberedningens förslag rörande sättet att utse ledamö- ter i länsstyrelserna.

H 75 har i sitt förslag rörande antalet ledamöter i regionstyrelserna haft att utgå från det nämnda riksdagsbeslutet och föreslår att an- talet ledamöter i regionstyrelsen skall vara 18—21, varav 11—14 före- trädare för allmänna intressen och sju företrädare för verksamheten i högskolan. H 75 föreslår således att antalet företrädare för allmänna intressen skall kunna skifta mellan olika regionstyrelser, detta bl. a. med hänsyn till att antalet ingående län varierar. Bland de sju ledamöter som skall hämtas inom högskolan skall två vara företrädare för verk- samheten, tre företrädare för de anställda _ en för varje berörd ar- betstagarorganisation och två företrädare för de studerande. Denna fördelning överensstämmer med förslagen från samtliga regionkom- mittéer.

Huvuddelen av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan till- styrker H 75:s förslag beträffande sammansättningen av regionstyrel- sen, bl.a. TCO och LO, som betonar vikten av att de tre personal- organisationer som deltagit i kommittéarbetet med högskolereformen blir representerade för den anställda personalen i samtliga regionstyrel- ser. Avvikande uppfattning har bl. a. Sveriges sjuksköterskeelevers för- bund och Svenska laboratorieassistentelevföreningen, som båda menar att principen en tredjedel lärare, en tredjedel studerande och en tredje- del representanter för övriga intressen skall gälla även i regionstyrelsen, samt förskoleseminariet i Göteborg, som anser att de studerande skall representeras av minst tre ledamöter.

Skolöverstyrelsen anser att länsskolnämnderna bör vara företrädda i regionstyrelsen. I andra hand förordas att behovet av samverkan mel-

Prop. 1976/77: 59 143

lan de båda organen kommer till uttryck i förordningen med instruk- tion för regionstyrelserna.

För egen del anser jag att antalet ledamöter i regionstyrelsen bör vara 21, varav 14 bör företräda allmänna intressen och sju verksam- heten inom högskolan med den fördelning på olika grupper som H 75 föreslår. Härigenom bör det enligt min uppfattning bli möjligt att ge styrelserna en sammansättning som tillgodoser kravet på en bred och allsidig representation samtidigt som de bör kunna arbeta effektivt.

1975 års riksdagsbeslut innebar att formerna för att utse represen- tanterna för allmänna intressen i regionstyrelsen skulle prövas i sam- band med ställningstagandena till länsberedningens förslag. Med hän- visning till dessa har H 75 avstått från att lägga fram förslag i detta avseende liksom även beträffande formerna för att utse företrädare för de anställda och för de studerande i regionstyrelsen. H 75 anser det dock givet att företrädarna för de anställda och för de studerande i realiteten skall utses av berörda organisationer.

Länsberedningens förslag behandlades (prop. 1975/76:168, KU 1975/76:55, rskr 1975/76:370) av riksdagen vid 1975/76 års riksmöte. Frågan om utseende av ledamöterna i länsstyrelsen utöver landshöv- dingen underställdes på nytt riksdagen genom prop. 1976/77:19 (KU 1976/77:12). Riksdagens beslut blev att länsstyrelsens 14 leda- möter utöver landshövdingen skall utses av landstingen.

De motiv som gäller för att landstingen skall ha till uppgift att utse representanter i länsstyrelsernas styrelser borde, enligt min uppfattning, i princip gälla också för regionstyrelserna. Jag har därför noga över- vägt detta alternativ för utsecnde av ledamöter i regionstyrelsen och de konsekvenser som ett sådant förfaringssätt skulle ha. Jag har därvid kommit till följande slutsats. Att låta landstingen utse ledamöter i regionstyrelserna skulle medföra stora praktiska och tekniska svårig- heter. Jag vill i sammanhanget endast erinra om att verksamhetsområ- det för en regionstyrelse omfattar sex län och för en annan region— styrelse sex län och en kommun utanför landsting. Detta bör jämföras med att ledamöterna i länsstyrelse utses av ett landsting och i två län av ett landsting och en kommun. I många fall skulle det, om landstingen utsåg ledamöter, bli omöjligt att uppnå en rimlig politisk balans i re- gionstyrelserna. Enligt min uppfattning bör därför regeringen utse de här avsedda ledamöterna i regionstyrelserna. De principer som det nämnda riksdagsbeslutet vilar på bör därvid vara vägledande. Målet är med andra ord att uppnå allsidighet och politisk balans i regionstyrel— sernas sammansättning. Givetvis bör regeringen inhämta synpunkter från berörda kommuner och landsting samt arbetsmarknadsorganisa- tioner m.fl. på vilka personer som lämpligen bör ingå i styrelserna.

Jag förordar således att samtliga de ledamöter som företräder all-

Prop. 1976/77: 59 144

männa intressen i regionstyrelserna däribland ordföranden skall utses av regeringen.

Vad beträffar utseendet av övriga ledamöter i regionstyrelsen delar jag H 75:s uppfattning att de båda företrädarna för verksamheten in- om högskolan skall utses av regeringen. De tre företrädarna för de anställda inom högskolan bör utses av regeringen efter förslag från be- rörda arbetstagarorganisationer. Företrädarna för de studerande bör utses av regeringen efter förslag från berörda studerandeorganisationer.

2.6 Vissa övriga frågor

F öredraganden

Jag kommer under detta avsnitt att i korthet ta upp vissa övriga frågor som bl. a. har berörts i förslagen från den centrala organisations— kommittén för högskolereformen (H 75) eller på annat sätt har sam- manhang med de frågor som jag har berört i det föregående.

2.6.1 Studieorganisaloriska frågor

Enligt riksdagens beslut är 1975 skall högskoleutbildningen organi— seras dels i utbildningslinjer, dels i enstaka kurser. Utbildningslinjerna kan vara dels allmänna, dels lokala och individuella. Allmänna utbild- ningslinjer skall inrättas av regeringen, medan lokala och individuella linjer inrättas vid läroanstalterna. Utbildningsutskottet uttalade (UbU 1975:17 s. 49) i detta sammanhang att det förutsatte att frågor om in- rättande av helt nya utbildningsvägar såsom allmänna utbildningslinjer skulle underställas riksdagen.

H 75 har i sitt förslag till förordning om högskoleutbildning infört ett nytt studieorganisatoriskt begrepp, påbyggnadslinjen. Påbyggnads- linjerna täcker vissa utbildningar som regelmässigt knyter an till ge- nomgången grundläggande högskoleutbildning och för vilka ett regel- system av samma innebörd som det som skall gälla för de allmänna linjerna bedöms som nödvändigt. De berörda utbildningarna har tidi- gare i förarbetena och i 1975 års riksdagsbeslut klassificerats som en- staka kurser. Påbyggnadslinje får alltså betraktas som en del av den grundläggande utbildningen. Inom denna ingår påbyggnadslinje van— ligen i ett utbildningsprogram där den första etappen utgörs av en all- män utbildningslinje. Jag har godtagit H 75's förslag, vilket också återspeglas i den linjeförteckning för högskolan som bör fogas till pro- tokollet i detta ärende som bilaga 2. Jag vill i detta sammanhang fram- hålla att det även för andra utbildningar än de som rimligen kan be- nämnas linjer kan finnas skäl att föreskriva att de skall anordnas på visst sätt, eventuellt i anslutning till viss annan utbildning, och bekostas inom ramen för ett sektorsanslag. Jag tänker härvid bl. a. på den till ekonomiföreståndarlinjen nära hörande kursen i dietik och på vissa

Prop. 1976/77: 59 145

vårdyrkesutbildningar. För dessa utbildningar kan enligt min mening benämningen linjeanknuten kurs vara lämplig. Sådan kurs är med andra ord en enstaka kurs som av särskilda skäl bör vara så nära anknuten till en allmän utbildningslinje att kostnaden för den bör bestridas ur sektorsanslag.

Jag vill även något beröra frågan om kombinationsutbildningarnas framtida motsvarighet. Den av universitetskanslersämbetet (UKÄ) och skolöverstyrelsen (SÖ) sedan budgetåret 1969/ 70 bedrivna försöksverk- samheten med kombinerad gymnasieutbildning och utbildning vid de filosofiska fakulteterna bör upphöra med utgången av innevarande bud- getår. Från och med den 1 juli 1977 bör i enlighet med H 75:s förslag vissa av de nuvarande kombinationsutbildningarna anordnas som all- männa utbildningslinjer. I en del fall kommer sannolikt viss sådan ut- bildning att ges som lokal linje. Såsom kommer att framgå vid min anmälan av anslaget Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken har jag beräknat medel under högskolans anslag även för den del av utbildningen som hittills har anordnats inom gymnasie- skolan. I samband med att försöksverksamheten upphör bör nämligen utbildningen ges ett enhetligt huvudmannaskap. Jag finner det mest än- damålsenligt att detta sker genom att ansvaret läggs på den statliga högskolan. Detta bör dock inte utesluta ett fortsatt samordnat resurs- utnyttjande mellan gymnasieskolan och högskolan i de fall detta är ändamålsenligt. Lämpligen bör det ske genom att viss del av utbild- ningen förläggs till gymnasieskolan efter lokal överenskommelse mel- lan berörda myndigheter. Därvid bör utbildningen kunna ingå i under- laget för gymnasieskolans tjänsteorganisation och således också påverka poängsystemet. Slutlig reglering av kostnaderna för lärare och skol- ledare inom gymnasieskolan för sådan utbildning bör kunna ske mellan berörd länsstyrelse och högskolestyrelse. Jag återkommer vid en senare tidpunkt till regeringen i detta ärende.

Jag tar nu också upp vissa frågor som har aktualiserats genom forskarutbildningsutredningens (FUN) förslag till bestämmelser rörande forskarutbildning. De är avsedda att som ett provisorium — ingå i de föreskrifter om högskolan som regeringen skall meddela. I förslaget förordar FUN bl.. a. att för allmän behörighet att antas till forskar- utbildning skall gälla genomgången allmän utbildningslinje om lägst 120 poäng eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt. Här- utöver skall i vissa fall gälla som särskilt behörighetskrav studier om minst 60 poäng i det ämne som forskarutbildningen avser. Trots att detta förslag — såsom utredningen själv framhåller — medför vissa nackdelar genom att studerande från stora delar av högskolan blir behöriga först efter särskild prövning, anser jag det godtagbart med hänsyn till dess interimistiska karaktär. Jag förutsätter med tanke på att forskarutbildning kan komma att utvecklas i anknytning till linjer

Prop. 1976/77: 59 146

där sådana nu saknas, att villkoren fortlöpande ses över. Det är enligt min mening angeläget att underlätta för studerande som önskar gå vidare till forskarutbildning att skaffa sig erforderlig särskild behörig- het. Jag avser därför att föreslå regeringen att införa en bestämmelse som ger de studerande rätt att i omedelbar anslutning till genomgången allmän, lokal eller individuell utbildningslinje få fördjupa sina stu- diermed 40 poäng i syfte att vinna behörighet för forskarutbildning. Det ankommer på högskolestyrelsen att inom ramen för givna me- del planera utbudet av sådana fördjupningsstudier så att det står i överensstämmelse med antagningskapacitet till forskarutbildningen. Härutöver kommer naturligtvis även att finnas möjlighet till komplet- terande studier genom enstaka kurser. Utredningen har också före— slagit att fakultets- eller sektionsnämnd före varje läsår skall fastställa det högsta antal studerande för forskarutbildning som får finnas an- tagna i varje ämne.

Enligt nuvarande bestämmelser får utbildningsnämnd om det är oundgängligen nödvändigt fastställa ett högsta antal forskarstuderande som får påbörja forskarutbildning inom visst ämnesområde.

Frågor om forskarutbildningens dimensionering i stort utreds allt- jämt av FUN. I avvaktan på prövningen av FUN:s slutliga förslag i ämnet bör enligt min mening nuvarande ordning bestå.

Jag vill slutligen innan jag lämnar de studieorganisatoriska frågorna något kommentera den förteckning över allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer som jag i annat sammanhang avser föreslå regeringen att fastställa. En preliminär sådan bör som jag tidigare angivit fogas till protokollet från regeringssammanträdet som bilaga 2.

H 75 avgav i samband med förslaget till högskolelag även ett förslag till förteckning över allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer. Det fortsatta beredningsarbetet har visat att främst tidpunkten för infö- randet av vissa av dessa linjer av olika skäl kan ifrågasättas. Det gäller bl. a. de linjer som motsvarar den nuvarande sjöbefälsutbildningen och vissa linjer inom sektorn för utbildning för kultur- och informations- yrken. Å andra sidan föreligger det enligt min mening även skäl för vissa kompletteringar av den föreslagna förteckningen.

Inom sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och se- ciala yrken anser jag att den från flera håll föreslagna samhällsvetar- linjen bör föras upp som allmän linje redan från 1 juli 1977. H 75 har här förordat att linjen i första hand bör prövas som lokal linje. Enligt min bedömning föreligger dock inga skäl att behandla detta förslag annorlunda än den som studieorganisatorisk konstruktion snarlika kul- turkommunikationslinjen, vilken av H 75 har föreslagits som allmän linje. Samtidigt bör den filosofisk-samhällsvetenskapliga linjen kunna utgå som allmän linje. Den har rönt låg efterfrågan och kommer dess- utom att till vissa delar få en bättre ersättning i samhällsvetarlinjen.

Prop. 1976/77 : 59 _ _ 147

Frågan om fritidsledarlinjens och ungdomsledarlinjens framtida inpla- cering i yrkesutbildningssektor kan komma att påverkas av de förslag folkhögskoleutredningen i enlighet med sina direktiv kommer att fram- lägga i sitt slutbetänkande under våren 1977.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har i december 1976 hem- ställt om förlängning av vissa utbildningslinjer inom sektorn för ad- ministrativ, ekonomisk och social yrkesutbildning. Förslaget ansluter till nu gällande bestämmelser för motsvarande utbildningar. Jag har erfarit att önskemål om förlängning av linjer eller om att en variant av linje skall kunna överstiga det för linjen fastställda poängtalet kommer att framställas även inom andra sektorer. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga när jag kan överblicka begärda förändringar och deras budgetmässiga konsekvenser.

Jag anser vidare att förteckningen bör kompletteras i vad avser sek- torn för utbildning för undervisningsyrken. Enligt vad som kommer att framstå i det följande vid statsrådet Mogårds anmälan av anslaget Ut- bildning för undervisningsyrken bör en särskild folkhögskollärarlinje inrättas. Utbildningens särart motiverar en sådan åtgärd. Likaså bör, enligt vad jag under hand har erfarit från statsrådet Mogård. hem- språkslärarutbildningen inrättas som en allmän utbildningslinje. Detta ställningstagande är dock preliminärt i avvaktan på riksdagens beslut med anledning av den kommande propositionen om utbildning av för- skollärare och fritidspedagoger. I denna proposition kommer förslag om utbildning av hemspråkslärare att underställas riksdagen.

2.6.2 Betyg

Beträffande betygen i högskoleutbildningen innebar riksdagsbeslutet år 1975 att en större enhetlighet i betygssättningen skulle eftersträvas. Betygsskalan underkänd, godkänd, väl godkänd skulle utgöra en rikt- punkt för betygsättningen i avvaktan på en mera genomgripande över- syn av betygssystemet i högskolan. Möjligheter till variation skulle emellertid finnas. Det skulle således vara möjligt att vid vissa utbild- ningslinjer och kurser avstå från att använda betygsgraden väl god- känd. Vidare framhölls att man vid de utbildningar inom det konst- närliga området där i dag inga betyg förekommer även i framtiden skulle kunna avstå från att ge betyg.

Inom utbildningsdepartementet har därefter gjorts en kartläggning av de nuvarande betygssystemen i högskoleutbildning och hur dessa be- tyg används (Betyg -76, DsU 1976: 4). Med denna som grund genom- fördes under våren 1976 en serie överläggningar med företrädare för olika utbildningar, både lärare och studerande, samt för berörda arbets- givar- och arbetstagarorganisationer. Utöver detta har en livlig debatt om betygen ihögskoleutbildning pågått. Genom uppvaktningar, demon- strationer och på andra sätt har man ställt kravet att utbildningsresul-

Prop. 1976/77: 59 143

taten vid skilda utbildningslinjer eller grupper av linjer skall bedömas endast med betygsgraden godkänd icke godkänd. Ett antal skrivelser med begäran om ändrade betygsregler har också inkommit till utbild- ningsdepartementet såväl från olika grupper av studerande som från andra företrädare för skilda utbildningar. Enstaka grupper har därvid framfört uppfattningen att fler än tre betygssteg bör användas vid de utbildningar som de företräder. Även under remissbehandlingen av H 75:s förslag har betygsfrågan berörts. Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har flertalet uttalat sig för betygsskalan god- känd icke godkänd.

Bland de skäl som har anförts mot de graderade betygen är det vik- tigaste att dessa motverkar ett uppfyllande av utbildningens mål, t. ex. genom att försvåra eller omöjliggöra vissa arbetsformer som grupp- och projektarbeten. Sådana arbetsformer tillämpas redan i stor utsträckning och utvecklas allt mer och i allt fler utbildningar. Betygen anses också skapa betygshets och en för det pedagogiska arbetet ofta skadlig kon- kurrens mellan de studerande. Man är emellertid inte omedveten om att en tvågradig betygsskala kräver nya regler för tillträde till viss fort- satt utbildning och att den i anställningssituationen kan ge utrymme för en mer informell och kanske godtycklig bedömning.

Bl.a. de synpunkter som på olika sätt kommit fram under den tid som har förflutit sedan riksdagsbeslutet år 1975 fattades har lett mig till uppfattningen att betygssättningen i högskolan bör övervägas på nytt och efter delvis nya riktlinjer.

Frågan om att använda färre betygssteg än de tre riksdagen har angivit som riktpunkt måste enligt min mening bedömas från fall till fall efter de särskilda förutsättningar som gäller för varje enskild ut- bildning. Man bör därvid särskilt ta hänsyn till betygssystemets kon- sekvenser inom utbildningen och för den pedagogiska utvecklingen. Betygens informationsvärde vid anställning och vid antagning till vida- reutbildning måste vidare beaktas liksom den betygspraxis som har ut- vecklats vid respektive utbildning. Inte minst viktigt är att ta hänsyn till den inställning till betygen som har visats av berörda parter bl.a. lärare och studerande samt de fackliga organisationerna och arbets- givarorganisationerna.

Regeringen har den 21 oktober 1976 gett berörda myndigheter i uppdrag att förbereda fastställandet av utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer i högskolan enligt en till upp- draget bifogad förteckning. Detta uppdrag har senare kompletterats med ett uppdrag till skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och hög- skoleämbetet (UHÄ) i samråd att förbereda fastställandet av utbild- ningsplaner för vissa utbildningslinjer inom vårdområdet.

Regeringen har vidare, den 25 november 1976, utfärdat en förord- ning med provisoriska föreskrifter om allmänna utbildningslinjer och

Prop. 1976/77: 59 _ 149

påbyggnadslinjer inom grundläggande högskoleutbildning. Enligt denna förordning har UHÄ, styrelsen för jordbrukets högskolor och statens veterinärmedicinska anstalt samt SÖ och UHÄ i samråd att fastställa utbildningsplaner för allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer inom vederbörande myndighets verksamhetsområde. Enligt beslut den 13 januari 1977 har regeringen föreskrivit att vederbörande myndig- heter i samband med fastställandet av utbildningsplaner också skall ange vilket betygssystem som skall tillämpas vid varje linje. Myndig— heterna skall vid behandlingen av betygsfrågorna följa riktlinjer av den innebörd som jag har redovisat i det föregående. Inga avvikelser från den tregradiga betygsskalan skall dock göras beträffande utbildningar, vilkas betygsförhållanden f. n. utreds i särskild ordning. Sålunda har 1974 års lärarutbildningsutredning i uppdrag att med förtur behandla betygsättningen inom samtliga lärarutbildningar utom förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna. Betygsättningen inom de sistnämnda ut- bildningarna kommer att behandlas i samband med de förslag om re- formerad förskollärar- och fritidspedagogutbildning som statsrådet Mogård senare kommer att föreslå regeringen att lägga fram för riks- dagen vid 1976/ 77 års riksmöte.

Ett antal skrivelser till regeringen i betygsfrågan har i samband med det nämnda uppdraget överlämnats till berörda ämbetsverk.

2.6.3 Examensbenämning

Riksdagen uttalade i anledning av prop. 1975:9 (UbU 1975:17) att den inte hade något att erinra mot att ett system med examenstitlar bevaras för dem som genomgått utbildningslinjer. Riksdagen förutsatte emellertid en sådan utveckling av systemet att titlarna generellt skulle komma att ge meningsfull information om den genomgångna utbildning- ens innehåll eller i varje fall huvudsakliga inriktning. H 75 har inte närmare berört denna fråga. Jag ansluter mig för egen del till riks- dagens uttalande. Det ligger ett värde i examensbenämningar som ger information om utbildningens inriktning, innehåll och omfattning. Det bör enligt min mening ankomma på UHÄ att närmare utveckla möj- ligheterna att använda examensbenämningar. Därvid bör prövas om i varje fall för längre utbildningslinjer skall finnas examensbenämningar av den karaktär som riksdagen har angivit.

2.6.4 Tjänsteorganisatoriska frågor

Jag övergår nu till att i korthet beröra vissa tjänsteorganisatoriska frågor. H 75 har till regeringen överlämnat ett förslag till förordning om lärare vid statliga högskoleenheter. Förslaget innebär i huvudsak en teknisk bearbetning av nu gällande föreskrifter och medför jäm— förelsevis ringa sakliga förändringar. H 75 påtalade dock i detta sam-

Prop. 1976/77: 59 150

manhang behovet av mer långtgående förändringar i tjänsteorganisa- tionen inom högskolan.

H 75:s förslag till bestämmelser för tjänster som lärare inom hög- skolan bör enligt min uppfattning i allt väsentligt ligga till grund för tjänsteorganisationens utformning. Jag återkommer i annat samman- hang till regeringen i denna fråga. Högskolereformen aktualiserar emellertid i vissa avseenden behovet av en mer genomgripande och långsiktig förändring av lärartjänsteorganisationen främst vad avser tjänster för den grundläggande utbildningen. Ett utredningsarbete av den omfattning som sådana ställningstaganden förutsätter har inte kun- nat genomföras under den förhållandevis korta tid som H 75 har ar- betat. Jag vill här anmäla min avsikt att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla en särskild utredning för detta ändamål. Till de centrala arbetsuppgifterna för denna utredning kommer att höra en prövning av möjligheterna att i olika avseenden stärka tjänsteorgani- sationens anknytning till yrkeslivet utanför högskolan, samt frågan om lärartjänster för den kommunala högskoleutbildningen. Den sistnämnda frågan har jag tidigare berört i samband med min anmälan av vissa frågor om kommunal högskoleutbildning.

H 75 har i sitt förslag till förordning om högskoleutbildning för- ordat en bestämmelse av innebörden att läsårets längd skall vara 40 veckor såvida inte regeringen eller myndighet som regeringen utser föreskriver annat. Läsårets längd varierar kraftigt mellan de utbildning- ar som kommer att ingå i den nya högskolan. För lärarhögskolornas del anges läsårets omfattning till 40 veckor i lärarhögskoleförordning- en (1968:318). I universitetsförordningen (1964:461) föreskrivs att läs- året normalt skall omfatta 270 dagar, medan motsvarande regel för t. ex. statens dansskola är 32 veckor.

Jag ansluter mig till H 75:s uppfattning om behovet av att i viss utsträckning kunna anpassa läsårets längd till utbildningens art. H 75:s förslag är enligt min mening väl avvägt. Jag förordar att läsårets längd fastställs till 40 veckor samt att regeringen inhämtar riksdagens be- myndigande att för viss utbildning få föreskriva att läsåret skall ha annan längd om det behövs av utbildningsorganisatoriska skäl.

2.6.5 Genomförande Högskolelagen och förordningar som rör den nya högskolan bör träda i kraft den 1 juli 1977. Samtidigt som dessa författningar sätts i kraft upphävs de flesta äldre föreskrifter för den utbildning som kommer att höra till den nya högskolan. De nya föreskrifterna om hög- skolan föranleder också följdförändringar i skilda författningar. Dessa ändringar är dock företrädesvis av redaktionell natur. I syfte att underlätta genomförandet av en ny högskoleorganisation kommer jag senare denna dag att föreslå att regeringen utfärdar före-

Prop. 1976/77: 59 151

skrifter om interimistiska organ för högskolan. Dessa interimistiska organ skall omedelbart börja planera och förbereda frågor om hög- skolan. Med hänsyn till den korta tid som återstår till den 1 juli 1977 då högskolan skall införas, måste förberedelser kunna vidtas redan innan riksdagen fattat beslut i anledning av vad jag förordar. Alla åt- gärder måste givetvis vidtas med reservation för riksdagens beslut.

De interimistiska organen bör få i uppdrag att fullgöra alla de upp- gifter som behövs för att högskolans verksamhet skall kunna börja den 1 juli 1977.

Jag kommer att föreslå att de nuvarande regionala organisationskom- mittéerna skall fullgöra regionstyrelseuppgifter under tiden t.o.m. den 30 juni 1977. I var och en av kommittéerna ingår i dag en studerande- representant. Som har framgått av det föregående har jag i fråga om sammansättningen av regionstyrelsen efter den 1 juli 1977 föreslagit att antalet företrädare för de studerande skall öka från en till två. Med hänsyn till att den interimistiska regionstyrelsen skall vidta viktiga för- beredelseåtgärder avseende bl.a. hela den grundläggande högskoleut- bildningen inom regionen anser jag i likhet med H 75 att'fstarka skäl talar för att antalet företrädare för de studerande även för tiden t. o. rn. den 30 juni 1977 är två. Jag kommer därför att föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla ytterligare en företrädare för de studerande för var och en av högskoleregioncrna.

Jag kommer vidare att föreslå att en interimstyrelse inrättas för var och en av de i det föregående föreslagna högskoleenheterna. Jag anser det vara principiellt riktigt och praktiskt ändamålsenligt att interimsty- relsen till sin sammansättning motsvarar den blivande permanenta sty- relsen. Genom att de nya principerna för avvägningen av olika intres— sens inflytande i högskoleenheternas ledning därigenom kommer att gälla genast efter riksdagsbeslutet garanteras en önskvärd kontinuitet mellan förberedelseskedet och tiden efter det att den nya organisationen har trätt i kraft. För ett förtroendefullt samarbete och för en smidig anpassning av olika delar av den blivande högskolan till en ny organi- sation är det också av vikt att i detta planeringsstadium företrädare för skilda läroanstalter och verksamheter får möjlighet att medverka. Jag kommer därför att föreslå att interimstyrelsens närmare samman- sättning efter samråd med berörda läroanstalter och delar av läroan- stalter fastställs av vederbörande interimistiska regionstyrelse.

Vad gäller andra interimistiska organ som inrättas under interim— styrelsen bör dessa enligt min mening till sin sammansättning motsvara organen i dess permanenta form. Jag avser att överlåta åt regionkom- mittéerna, eller efter deras bemyndigande interimstyrelserna, att fatta beslut om inrättande av berörda interimistiska organ. Jag kommer även att föreslå en ordning för nominering under våren 1977 av rektor vid blivande högskoleenhet.

Prop. 1976/77: 59 152

2.7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag dels att regeringen föreslår riksdagen att

1. antaga de inom utbildningsdepartementet upprättade förslagen till a) högskolelag,

b) lag om obligatoriska studerandesammanslutningar,

c) lag om elektorsförsamling vid högskoleenhet,

d) lag om ändring i universitetsförordningen (1964: 461),

e) lag om ändring i förordningen ( 1964:538 ) om socialhögskolorna, f) lag om ändring i förordningen ( 1965:494 ) med stadga för jordbru- kets högskolor,

g) lag om ändring i förordningen ( 1967:236 ) om journalisthög- skolorna,

h) lag om ändring i förordningen ( 1967:273 ) om gymnastik- och idrottshögskolorna,

i) lag om ändring i förordningen ( 1968:318 ) om lärarhögskolorna, j) lag om ändring i förordningen ( 1972:308 ) om bibliotekshögskolan, 2. godkänna den indelning i högskoleenheter som jag har förordat,

3. godkänna de riktlinjer för kommunal högskoleutbildning som jag har redovisat,

4. bemyndiga regeringen att göra ändringar av statsbidragsreglerna för kommunal högskoleutbildning enligt vad jag har förordat,

5. bemyndiga regeringen att föra rektors bottentjänst över stat, dels att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört.

Prop. 1976/77: 59 153

3 Vissa utbildningar 3.1 Ändringar i journalistutbildningen

3.1.1 Nuvarande journalistutbildning

Journalistutbildning med staten som huvudman har pågått sedan år 1962, då joumalistinstituten i Stockholm och Göteborg inrättades ( prop. 1962: 59 , SU 1962: 96, rskr 1962: 227). Utbildningen var först ettårig och hade i viss mån karaktär av försöksverksamhet. År 1967 ombilda- des instituten till nuvarande journalisthögskolor med tvåårig samman- hållen yrkesutbildning som omfattar en ettårig grundkurs följd av en termins studiepraktik och en termins fördjupningsstudier. (Jfr prop. 1967: 43 , SU 1967: 86, rskr 1967: 199).

Grundkursen omfattar ämnena dagspressjournalistik, grafisk teknik, källkritik med statistik, massmediekunskap, nationalekonomi, populär- pressjournalistik, radio- och TV-journalistik, rättskunskap med press- etik, sociologi och psykologi, språkvård och stilistik, statskunskap med internationell politik samt övningstidningar.

Fördjupningsstudierna kan bedrivas antingen på en presslinje eller på en informationslinje. Vid dessa linjer finns ämnena grafisk teknik, in- formationsteknik, konsumtionskunskap med miljökunskap, massmedie- kunskap, nationalekonomi, redigering med grafisk formgivning, repor- tage, samhällsvetenskap, sociologi och psykologi, språkvård och stilistik, undersökningsmetodik samt övningstidningar. Högskolans styrelse upp- rättar plan över Studiegången. Timplan fastställs av regeringen.

I prop. 1967: 43 framhöll föredraganden att den journalistiska yrkes- träningen bör ge de studerande vana att systematiskt söka efter källor, att kritiskt och metodiskt granska tillgängligt material samt att korrekt vad gäller såväl innehåll som språklig utformning — presentera in- formation. Strävandena efter integration mellan teoretisk utbildning och praktisk tillämpning bör därför prägla såväl Studiegången i dess helhet som utbildningens uppläggning i de enskilda ämnena.

Vid vardera högskolan finns 120 nybörjarplatser. Som allmänna vill- kor för tillträde gäller att den sökande skall ha genomgått fackskola, gymnasium eller motsvarande utbildning eller ha betyg från sådan ut- bildning i ämnena svenska, engelska, samhällskunskap och historia. Även den som saknar nu nämnda utbildning är behörig att antas som studerande om han på grund av utbildning, praktisk erfarenhet eller annan omständighet kan antas vara i stånd att tillgodogöra sig under- visningen. Urvalet bland behöriga sökande sker genom särskilda prov i två steg där det första steget består av psykologiska test, nutidsoriente- ringsprov och arbetsprov och det andra omfattar två arbetsprov och in- tervjuer. Den senare delen av prövningen avser endast de 240 bästa i urvalssteg ett.

Prop. 1976/77: 59 154

I mån av plats får yrkesverksamma journalister antas som specialele- ver för fortbildning vid presslinjen eller informationslinjen.

Varje högskola leds av en styrelse. Den har vid sin sida lärarråd och utbildningsnämnd. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) är nu— mera central myndighet för de båda journalisthögskolorna. Vid hög- skolorna finns anställda bl. a. universitetslektorer i teoretiska ämnen och lektorer i praktiska ämnen.

3.1.2 Utredningen

Den med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1973 till- kallade sakkunnige för översyn av utbildningen vid journalisthögskolor- na har avgivit sina förslag i betänkandet (SOU 1975: 25) A jour. För- slagen innebär följande.

Utvärdering

Utredningen framhåller inledningsvis att uppgiften har varit att ta ställning till ett antal frågor omkring journalisthögskoleutbildningen som har aktualiserats under årens lopp, men att det inte har varit fråga om förändringar från grunden av utbildningen. För att få en uppfattning om utvecklingen och läget på området har utredningen gått ut med en- käter till tidigare elever, olika tidningsföretag, journalistklubbar samt Sveriges Radio AB och på annat sätt haft kontakter med olika intressen- ter. Syftet med undersökningarna har varit att granska den nuvarande utbildningen i relation till de uppställda målen. Därvid har man under- sökt dels avnämamas inställning till utbildningsresultaten dels i vad mån utbildningen upplevs som ändamålsenlig bland dem som genomgått den och nu är verksamma som journalister.

Utredningen finner det vanskligt att uttala sig om målet för utbild- ningen har uppnåtts eller inte, eftersom målet för utbildningen är så allmänt formulerat. Av enkätsvaren och kompletterande undersökningar drar man dock vissa slutsatser. I fråga om vissa färdighetsmoment skul- le tydligen företagsledningarna önska något mer av de utbildade. Kun- skapsnivån inom områdena ekonomi och arbetsmarknad får i enkätsva- ren en låg värdering i såväl företagsledningarnas som journalisternas bedömning. Kommunalpolitik tillhör de områden som av företagsled- ningar och klubbar får de lägsta värderingarna. Vissa organisationer har påtalat brister hos de utbildade journalisterna vad gäller kunskaps- nivån inom samhällsområden som kommuner, intresseorganisationer och folkrörelser och därvid fått stöd i enkäten. Den av UKÄ tillsatta intemationaliseringsutredningen har påtalat brister i utbildningen i frå- ga om kunskaper om internationella förhållanden. Dess syn delas emel- lertid inte av dem som är verksamma inom massmedierna.

Bedömningen av måluppfyllelsen är ganska positiv när det gäller käl- lor och materialgranskning liksom språkbehandling och redigeringsför- måga.

Prop. 1976/77 : 59 155

Sammanfattningsvis kan sägas att de studerande verkar av enkätsva- ren att döma i stort sett vara nöjda med journalisthögskoleutbildningcn. Däremot har från organisationer, myndigheter och utredningar fram— förts vissa kritiska synpunkter framför allt i fråga om journalisternas samhällsorientering.

[ debatten om journalistutbildningen har kommit fram åsikter om vä- sentliga skillnader 1 resultat vid de båda journalisthögskolorna. Enligt utredningen har dessa åsikter inte stöd i enkätresultatet.

Journalisthögskoleutbildades yrkesverksamhet

För att klargöra hur de som har examinerats från journalisthögsko- lorna fördelar sig på olika former av journalistisk och annan verksam- het har utredningen i den tidigare nämnda enkäten låtit dessa ange den aktuella befattningen och dess varaktighet liksom vilka olika arbeten de haft efter avslutad utbildning. Journalisterna har angett sitt yrke med egna ord varför vissa yrkesbeteckningar kan täcka flera olika slag av verksamhet.

Av undersökningen framgår bl.a. att de stora yrkesgrupperna är re- porter och redaktör medan övriga examinerade återfinns under ett stort antal yrkesbenämningar. Av reportrarna arbetade 63 % inom dagspress, 15 % vid Sveriges Radio AB medan övriga återfanns inom fack-, spe- cial- och populärpress, nyhetsbyråer och förvaltning. Av redaktörer fanns 24 % inorn dagspress, 18 % inom Sveriges Radio AB, 18 % inom annan press, 15 % inom kommunal förvaltning, 12 % inom partier och organisationer samt 9 %inom informations- och PR-företag.

25 % av Stockholmshögskolans och 32 % av Göteborgshögskolans elever har blivit reportrar. Motsvarande procenttal för redaktör är 17 % resp. 14 % och för redigerare 9 % resp. 12 %.

Utredningen påvisar uppenbara skillnader mellan journalister som utbildats i Stockholm resp. Göteborg i fråga om val av yrke och typ av företag. De senare ägnar sig i större utsträckning åt traditionella jour- nalistuppgifter inom dagspressen, medan kollegerna från Stockholm uppvisar en mer differentierad yrkesbild. Detta förhållande speglar en- ligt utredningen skillnader i de lokala arbetsmarknaderna och bunden- heten till en lokal arbetsmarknad i varje fall i början av yrkesverksam- heten. Någon större skillnad i yrkesvalet mellan män och kvinnor tycks inte föreligga.

De skillnader som finns mellan examinerade från de båda högskolor- na förstärks enligt utredningen vid valet av arbetsplats. 25 % av män- nen från Göteborg och 14 % av männen från Stockholm arbetar på en regional eller lokal redaktion. Den största andelen av kvinnliga Stock- holmsjournalister 30 % finns på specialredaktioner medan den största andelen av kvinnorna från Göteborgshögskolan —— 42 % finns på centralredaktioner.

Prop. 1976/77: 59 156

Vidare visar undersökningen att framför allt unga journalister byter arbete relativt ofta. En betydligt större andel av Göteborgsjournalisterna än av Stockholmsjournalisterna byter arbete efter ett år. De kvinnliga Stockholmsjournalisterna är mindre benägna än sina manliga studie- kamrater att byta arbete.

De arbetslösa och de utan fast anställning är i huvudsak i åldersgrup- pema under 30 år.

Antagning av elever

Som nyss har angetts sker urvalet bland behöriga sökande till jour- nalisthögskolornas utbildning för närvarande i två steg. Urvalssteg ett omfattar psykologiska prov, prov i nutidsorientering och arbetsprov. De 240 sökande som skall gå vidare till urvalssteg två väljs i första hand efter resultaten av arbetsproven men måste också ha kommit till ett visst minsta sammanlagt värde på de övriga proven. De 10 % som fått lägsta värdet på arbetsprovet kommer inte i fråga för steg två. Detta steg består av två olika arbetsprov samt intervjuer. Den slutliga antag- ningen sker därefter på grundval av samtliga resultat av båda urvals- stegen. Efter besked huruvida provdeltagarna har antagits eller inte har de möjlighet att delta i s.k. delgivningssamtal som bl.a. kan få en studierådgivande funktion.

Utredningen har haft att pröva om det finns anledning att inom ramen för det nya urvalssystemet för högskolan bevara antagnings- proven som ett komplement. Den skulle också redovisa och analysera erfarenheterna av proven.

För att få underlag för en sådan redovisning har utredningen låtit Psykotekniska institutet, som svarar för de nuvarande proven, utarbeta en rapport över utfallet av inträdesprövningarna för provdeltagare av olika kön och ålder samt med olika skolutbildning. Rapporten visar bl. a. att kvinnor har haft svårare än män att bli antagna, att personer under 20 år oftare har avvisats än äldre samt att andelen antagna med gymnasieutbildning har varit dubbelt så stor som andelen utan sådan utbildning.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen att de nuvarande proven inte ger några säkra mått på prognosförmågan för yrkesfärdighet, vilket de inte heller har varit avsedda att göra. Proven har dock stegvis förfi- nats och förbättrats. Med utgångspunkt i enkätresultaten och Psykotek- niska institutets rapport drar utredningen slutsatsen att urvalsförfaran— det har fungerat tämligen väl. Utredningen framhåller att man även vid journalisthögskolorna, bland både elever och lärare, är i stort sett nöjd med det nuvarande antagningssystemet. Från detta håll är det enligt utredningen i första hand arbetsproven och den mätning av motivatio- nen för yrket som sker i samband med intervjun som har uppskattats.

Allmänna behörighetsregler för högre utbildning fastställdes genom

Prop. 1976/77: 59 157

beslut i anledning av prop. 1972: 84 . Det har därför inte ingått i utred- ningens uppgifter att komma med förslagi detta avseende.

I fråga om särskild behörighet föreslår utredningen att samma villkor skall gälla för joumalistutbildning som för bl. a. samhällsvetenskapliga studier utom vad gäller svenska språket. Med hänsyn till språkets bety- delse för journalisterna föreslår utredningen krav på tre årskursers gymnasieskolestudier i svenska. För den som inte har gått igenom gym- nasieskolan men vill skaffa sig motsvarande kunskaper tillkommer i förhållande till nuläget ett visst krav på kunskaper i matematik. Vida- re vill utredningen att krav ställs på färdighet i maskinskrivning för att få börja andra terminens studier i den nya studiegången. Kravets om- fattning fastställs av den centrala myndigheten. Enligt förslaget skall högskolorna kunna anordna kurser i maskinskrivning under den första studieterminen.

Som bakgrund till sina förslag till antagningsförfarande erinrar ut- redningen om att det av statsmakterna antagna urvalssystemet som byg- ger på betyg, studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet skall om— fatta journalisthögskoloma men att det också ges möjlighet att tillämpa kompletterande urvalsinstrument.

Utredningen framhåller vilken stor vikt man på olika håll lägger vid arbetslivserfarenhet för blivande journalister och menar att detta moti- verar att sådan erfarenhet tillmäts relativt stor vikt vid antagningen. Likaså finner utredningen att en stark opinion står bakom krav på nå- gon form av antagningsprov och föreslår i avvaktan på ytterligare utveckling av studielämplighetsprovet —— att antagningsproven t. v. bibe- hålls med nuvarande uppläggning.

Utredningen finner det värdefullt att till en utbildning rekrytera per- soner med olika bakgrund i fråga om studier och erfarenhet och före- slår att de sökande delas i fyra kvotgrupper enligt följande. I Sökande från tre(fyra)-årig linje i gymnasieskolan och från mot- svarande, huvudsakligen avvecklade skolformer. II Sökande från tvåårig linje eller linjeanknuten specialkurs i gym-

nasieskolan och från motsvarande, huvudsakligen avvecklade skolformer.

III Övriga behöriga sökande som ej tillhör grupp IV. IV Sökande med utländsk behörighetsgivande utbildning. Ej svenska medborgare som är 25 år och har minst fem års yrkesverksamhet. Vid sammanvägning av de sökandes meriter föreslår utredningen för kvotgruppema I och II följande: Medelvärdet av betyg och resultat av antagningsprov beräknas. Denna beräkning sker så att värdet högst kan bli detsamma som för fem års yrkeslivserfarenhet dvs. 2,0 poäng. Betyg och resultat av antagningsprov skall då normeras så att medelvärdet högst kan anta värdet 2,0 poäng. För kvotgrupperna III och IV — vilka saknar gymnasieskolbetyg

Prop. 1976/77: 59 158

normeras värdet för resultatet av antagningsprovet så att det uppgår högst till 2,0 poäng, dvs. detsamma som maximum för arbetslivserfaren- het.

Den slutliga rangordningen inom varje kvotgrupp sker efter den sam- manlagda poängen (max 4,0). Vid lika poängtal avgör resultaten på antagningsproven. De 10 % som har uppnått det sämsta resultatet på arbetsproven antas inte till utbildningen.

Slutligen föreslår utredningen att möjlighet skall finnas till en friare bedömning av enstaka sökande om det föreligger särskilda skäl.

Förslagen i dessa frågor ansluter till kompetenskommitténs förslag.

Integration praktik-teori

Enligt sina direktiv har utredningen haft att överväga vilka åtgärder som, inom ramen för en i huvudsak oförändrad uppläggning av utbild- ningen, kan vidtas för att förbättra integrationen mellan utbildningens teoretiska och praktiska moment.

Utredningen söker precisera innebörden i begreppet integration. Där- vid framhåller den att integrationen har dels en praktisk organisatorisk, dels en pedagogisk metodisk sida. Vidare att det i journalistutbildningen även är fråga om integration dels mellan högskolans inslag av teoretiska och praktiska moment, dels mellan högskolans utbildning och den prak- tiska yrkesträningen under praktikperioden.

Problemet kan också ses tidsmässigt varvid man ser utbildningen i en planerings-, en undervisnings- och en utvärderingsfas. Den känsligaste delen i hela denna process anser utredningen vara undervisningsfascn. Den kräver därför ett intimt samarbete mellan lärare i valet av såväl lektions- och övningsinnehåll som arbetsmetoder. I detta avseende kan en projektorienterad uppläggning enligt utredningen ha många förde- lar. Även om utvärderingsfasen inom högskoleväsendet i allmänhet har ägnats mindre intresse kan vad gäller journalisthögskoloma redovisas försök till uppföljning genom diskussioner mellan lärare och elever.

Väsentliga syften med integrationen är enligt utredningen att ge den studerande ökad studiemotivation och möjlighet att på ett tidigt stadium av utbildningen pröva om yrkesvalet är realistiskt.

Flera faktorer kan inverka gynnsamt på integrationssträvandena. Så— ledes bör enligt utredningens mening det förhållandet att eleverna har olika kunskaper och erfarenheter kunna bidra till en variationsrik un- dervisning inte minst när grupparbete ingår. Än viktigare anser utred- ningen det vara att lärarna har differentierad erfarenhetsbakgrund. Som speciellt viktig framhålls erfarenheten från resp. yrkesområde hos lärare i praktiska ämnen. Utredningen anser att det många gånger kan vara lämpligt att som lärare för kortare eller längre perioder engagera lärare från fältet. En annan möjlighet är att, som redan sker i någon

Prop. 1976/77: 59 159

mån vid journalisthögskolorna, förlägga vissa moment av utbildningen till lämpliga företag eller organisationer.

Val av arbetsuppgifter och arbetsformer liksom tillgång på lämpliga läromedel har också stor betydelse för integrationen. Som en allvarlig svårighet framhålls bristen på goda läromedel. Samtidigt som utredning- en betonar betydelsen av att den praktiska delen av utbildningen blir så verklighetsbetonad som möjligt framhåller den högskolornas ansvar för den mer teoretiska skolningen. Det gäller den utbildning som skall öva förmågan och benägenheten till självständig och kritisk hållning.

Utredningen redovisar utbildningens nuvarande uppläggning vid hög— skolorna och konstaterar att högskolorna på skilda vägar har kommit till ungefär samma slutresultat. De skilda vägar högskolorna valt tar utredningen som exempel på den pedagogiska frihet som måste finnas vid en högre utbildningsanstalt.

Utifrån dessa överväganden ger utredningen förslag till åtgärder som eliminerar onödiga yttre restriktioner som hämmar integrationssträvan- dena. Valet av verksamhetsformer och planering av innehållet i utbild- ningen bör enligt utredningens mening lämnas till högskolornas eget av- görande i överensstämmelse med uttalanden i prop. 1975 : 9.

Flera skäl talar enligt utredningen för att timplanen för journalist- högskoloma avskaffas. Regeringen bör i stället ange de allmänna rikt- linjerna för utbildningen och anvisa en resursram. Utifrån dessa förut- sättningar får högskolorna själva utforma innehåll i och utformning av undervisningen. Dessa förändringar bör enligt utredningen kunna ge- nomföras redan innan de nya utbildningsplanerna börjar tillämpas.

Även en utökning av det samhällsorienterande innehållet vill utred— ningen se som ett medel att stärka integrationen eftersom detta innebär att de studerande har bättre kunskapsbas att stå på vid genomförandet av de integrerade övningarna.

Enligt förordningen för journalisthögskoloma skall de studerande fullgöra ett examensarbete i något av ämnena massmediekunskap, samhällskunskap eller språkvård och stilistik. Examensarbetet kan ses bl. a. som ett inslag i integrationen eftersom eleven i detta skall förena praktiska erfarenheter och teoretisk kunskap. Kritik har i olika sam- manhang riktats mot examensarbetet. Bl. a. har anförts att tidsnöd lätt uppstår och att arbetet ibland är svårt att passa in i övrig undervisning.

För att få ett underlag för sina bedömningar har utredningen i de ti— digare nämnda enkäterna låtit journalisterna ange vilket värde de till- delar examensarbetet ur utbildningssynpunkt. Resultatet visar en rela- tivt låg värdering även om tendenser finns till en mera positiv bedöm- ning under senare år. Enighet tycks enligt utredningen råda om beho- vet och nyttan av fördjupning inom en större sammanhängande uppgift. Samtidigt förefaller begränsningen till ämnesområden och därmed ar- betsmetoder enligt utredningen ibland få till följd att arbetsuppgifterna

Prop. 1976/77: 59 160

inte upplevs som betydelsefulla ur journalistisk synpunkt och därmed har dålig kontakt med övriga delar av undervisningen. Man har också påtalat risken för att examensarbetet upplevs som ett slags examens- prov, vilket kan få olyckliga följder för övriga delar av undervisningen.

Utredningen förordar att bestämmelserna om examensarbetet tas bort och att examensarbetet ersätts med ett innehåll som bättre stöder integrationen. Bestämmelser som skall ge möjlighet till fördjupning och pedagogisk utveckling bör enligt utredningen ges i utbildningsplanen och inte i författningstext. Därmed får man större valfrihet i tillämpningen. Utredningen vill med sitt förslag främst få bort den begränsning till ämnesområden och därmed metod som nuvarande ordning ger.

Vad gäller innehållet i fördjupningen anser utredningen att insikter i utredningsmetodik och erfarenhet av olika tekniker bör kunna ges de studerande i stora integrerade reportageövningar eller informationsupp- gifter där både tryck- och etermedier utnyttjas. Enligt utredningens me- ning är det väsentligt att utrymme skapas för en större uppgift med journalistisk inriktning med tyngdpunkt på materialinsamling och pre- sentation. Denna uppgift kan utformas som gruppuppgift eller enskild uppgift efter de studerandes ön'kemål. Den tid som motsvarar det nuva- rande examensarbetet kan dessutom användas för att fylla ut luckor i tidigare inhämtad kunskap.

I olika sammanhang har framförts tanken på att införa enhetliga me- riteringsgrunder för lärartjänster i praktiska och teoretiska ämnen vid journalisthögskoloma som ett led i strävandena till integration. Utred- ningen påvisar emellertid att möjlighet till integration är avhängig av en rad faktorer. Den redovisar skäl som talar mot en lösning med en- hetliga lärartjänster och anser sig inte kunna lägga fram ett förslag av denna innebörd. Däremot anger utredningen en annan väg till lösning av problemet att ge lektorerna i praktiska ämnen möjlighet att hålla sin yrkeskunskap aktuell. Utredningen föreslår nämligen att dessa skall ges samma möjlighet till tjänstledighet för fortbildning med oavkortad lön som nu finns för vissa lärare i praktiska ämnen inom gymnasieskolan.

Värdet av att praktiskt verksamma journalister medverkar i under- visningen betonas av utredningen. Den föreslår att möjligheten övervägs att förordna sådana på hel- eller deltid för ett eller några år som spe- ciallärare av olika slag.

Det pedagogiska utvecklinmrbetets betydelse för integrationen beto- nas av utredningen, som också erinrar om att medel från anslaget för pedagogiskt utvecklingsarbete vid universiteten efter UKÄ:s prövning kan användas även för projekt som rör journalistutbildningen. .

Utredningen tar också upp frågan om lokaliseringen av journalist- utbildningen och anser att det bör vara en uppgift för organisations- kommittéerna för högskolereformen att överväga även lokaliseringen av denna utbildning. Som ett skäl för denna omprövning anför utredningen

Prop. 1976/77: 59 161

behovet av samarbete med lokala nyhetsmedier. Enligt utredningens mening erbjuder storstäderna härvidlag inte alltid de bästa förutsätt- ningarna. Ett annat skäl som anförs är den utpräglade storstadsdomi- nansen i rekryteringen till journalisthögskoloma.

Studiepraktik

Utredningen har genom enkätresultaten och genom kontakter med pressorganisationer, lärare och elever kommit till slutsatsen att praktik- terminen fyller en viktig funktion i journalistutbildningen. Det är en- ligt utredningen inte några större problem att skaffa praktikplatser till samtliga studerande även om det inte är möjligt att tillgodose alla indi- viduella önskemål. Svårigheterna är stora att skaffa praktikplatser inom dagspressen med-an å andra sidan nya möjligheter till praktikplatser har öppnats genom att många informationstjänster har kommit till på senare tid.

Utan att komma med konkreta förslag tar utredningen upp frågan om hur man skall kunna skaffa fler praktikplatser inom dagspressen. Som tänkbara vägar till lösning anges överenskommelser där företag förbinder sig att upplåta praktikplatser eller avtal mellan Svenska Jour- nalistförbundet och anbetsgivarorganisationema. Utredningen menar att man också bör kunna diskutera möjligheten att i någon form knyta prakti'kplatserna till presstödet.

Utredningen föreslår att studerande som har praktisk erfarenhet av journalistiskt arbete på minst sex månader skall kunna befrias från kra- vet på studiepraktik. Ett sådant arrangemang kan på sikt lätta behovet av praktikplatser.

Med hänsyn bl. a. till vad som har gjorts för att tillgodose behovet av

praktikplatser anser utredningen inga ytterligare åtgärder nödvändiga för närvarande.

Etermedier

Frågan om etermediernas ställning i utbildningen har diskuterats un— der åtskilliga år. Utredningen finner utvecklingstendenserna på områ- det motsägelsefulla men anser att man kan räkna med en betydligt lug- nare utveckling än som förutspåddes för några år sedan. Efter olika överväganden kommer utredningen till slutsatsen att med hänsyn till etermediernas allt större betydelse i det totala informationsflödet i sam- hället det kan vara rimligt med en jämnare fördelning mellan eterme- dier och tryckta medier i joum-alistutbildningen. En grundläggande etermedieutb'ildning bör därför ges alla studerande, oberoende av vilket arbetsfält vederbörande avser att senare gå in på.

Utredningen föreslår att stadgandet om examensarbetet i dess nuva- rande form upphävs. Därvid skulle en möjlighet öppnas att ge undervis- ningen om etermedier större utrymme. Det friare medelstilldelningssy-

11 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 59

Prop. 1976/77: 59 162

stem som följer av besluten om den nya högskolan liksom den nya stu- dicorganisation som föreslås ger på sikt enligt utredningen större lokal frihet att variera utbildningen och möjlighet för eleverna att specialisera sig efter intresseinriktning.

Studieorganisation

Som bakgrund till sina förslag om framtida Studieorganisation för journalistutbildningen tar utredningen upp ett principiellt resonemang om vilka kunskapskrav som kan ställas på journalister. Den konstaterar därvid att man utan större svårighet kan fastställa sådana krav vad av- ser den i inskränkt mening yrkestekniska delen av utbildningen.

l journalistutbildningen har det emellertid bedömts vara nödvändigt att också föra in ett mått av allmänt inriktad utbildning. Att specificera ett sådant kunskapskrav finner utredningen nästan omöjligt. På olika sätt har kommit fram synpunkter och önskemål som kunde motivera en ut- ökning av det allmänna kunskapsstoffet i utbildningen. Utredningen har dock stannat för att inte ensidigt söka främja en bredare allmän kunskap genom att öka utbildningens längd utan menar att krav i den- na riktning kan tillgodoses genom förändring av antagningsbestämmel- serna, genom förändring av utbildningsplanen och genom fortbildnings- insatser.

När det gäller det samhällsvetenskapliga stoffet finner utredningen en utökning och fördjupning nödvändig. Utredningen anger som motiv för sitt förslag i detta avseende dels att de krav på utbildningen som har kunnat avläsas i undersökningen pekar i denna riktning, dels att den politiska processen i vid mening är en dominerande referensram för journalistisk verksamhet. Ytterligare ett motiv är att samhällsvetenskap- liga problemställningar kan skapa känsla för samhällssammanhang och förmåga att finna och hantera källor.

Den utökning av det samhällsvetenskapliga stoffet som utredningen finner nödvändig föreslås bli förverkligad genom att utbildningstiden förlängs med en termin. Utredningen finner det riktigt att detta mera allmänna stoff läggs i början av utbildningen som en grundkurs med möjlighet att framdeles på denna bygga också andra utbildningslinjer inom informationssektom, i första hand en informationslinje.

Utredningens förslag till studieorganisation innebär att i högskolans sektor för kultur och information skall finnas en allmän utbildningslinje om 100 poäng benämnd journal-istlinjen och utformad på följande sätt.

5:e studieterminen Fördjupningsstudier 20 poäng 4:e studieterminen Studiepraktik 20 poäng 3:e studieterminen Journalistisk ] "

_ _ — — — -— 40 poang 2:a studieterminen grundkurs l:a studieterminen Samhällsorienterande

grundkurs 20 poang

Prop. 1976/77: 59 163

Utredningen föreslår att den nya stud-ieorganisationen skall införas läsåret 1977/78.

Till förslagen har fogats ett förslag till utbildningsplan. Utredningen avstår från detaljerade förslag angående utbildningens innehåll och från förslag om verksamhetsformer i undervisningen. Det viktigaste måste enligt utredningen vara att skapa instrument för en fortlöpande innovationsverksamhet. Utredningen säger sig därvidlag helt ansluta sig till 1968 års utbildningsutrednings (U 68) tankar att en sådan innovationsverksamhet måste vara lokalt förankrad i utbi'ldningsmiljön och i samspel med det omgivande samhället och yrkeslivet. Utredningen erinrar också om att högskolereformen innebär att den centrala regle- ringen av utbildningslinjernas innehåll kommer att upphöra. Detta ger en större rörelsefrihet att välja innehåll och pedagogisk utformning av utbildningen inom ramen för ett angivet utbildningsmål.

I en kommentar till sitt organisationsförslag framhåller utredningen bl.a. beträffande fördjupningsterminen att det troligen inte kommer att vara möjligt att ge samtliga kurser varje termin eller år och att det där- för kan bli aktuellt att den studerande får vänta på den kurs som intresse- rar honom. Utredningen ser en möjlig väg att differentiera utbudet och ge eleverna större valfrihet i att man har olika kurser i Stockholm och Göteborg. Fördjupningsterminens kurser skall också kunna nyttjas för fortbildning. Utredningen understryker att den ser detta som ett komple- ment till FOJO-utbildningens kortare kurser.

I fråga om betyg anser utredningen att nuvarande praxis med betygen icke godkänd och godkänd bör få tillämpas också i fortsättningen.

Fortbildning och fördjupning

Med hänvisning bl.a. till det stora intresset för FOJO:s och Press- institutets kurser konstaterar utredningen att det föreligger ett stort be— hov av fortbildning inom journalistkåren.

Utredningen anser att fortbildningen bör fylla flera olika behov. Den skall dels ge journalister med bristfällig utbildning grundläggande kun— skaper i viktiga ämnen, dels ge dem som kommit in i journalistyrket på andra utbildningsvägar kompletterande journalistisk utbildning. Den skall också ge tidigare journalisthögskolestuderande den specialisering som de ofta får behov av efter några år i yrket. Därför föreslår utred- ningen att FOJO skall få möjlighet att utvidga sin verksamhet till samtli- ga de nämnda uppgifterna. Arbetsfördelningen mellan FOJO och jour- nalisthögskoloma föreslås vara den att FOJO anordnar kortare kurser medan journalisthögskoloma svarar för mer tidskrävande fortbildning i form av enstaka kurser eller studiekurser. Utredningen framhåller att de studiekurser som ingår i utbildningslinjen också kan erbjudas som en— staka kurser. Detta bör göra det möjligt att i större utsträckning utnytt- ja journalisthögskolornas resurser för fortbildning.

Prop. 1976/77: 59 164

Utbildningskapacitet

I utredningens uppgifter har ingått att även bedöma frågan om ut- bildningskapaciteten vid journalisthögskoloma med utgångspunkt i en bedömning av utbildningsbehovet inom en bred sektor med utbildning likartad den som journalisthögskoloma erbjuder. Utredningen framhål- ler svårigheterna när det gäller framtidsbedömningar men redovisar väntade behov inom olika områden som är aktuella i sammanhanget. Utredningen finner inga motiv för att föreslå förändring av det nuvaran- de antagningstalet och vill därför rekommendera att antagningen fast- ställs till 120 elever per år vid vardera högskolan.

Utrustning och kostnader

När det gäller beräkning av kostnader för förlängning av utbildningen med en samhällsorienterande grundkurs om 20 poäng finner utredning- en det rimligt att gå ut från den resurstilldelning som tillämpas för närmast motsvarande studiekurser inom samhällsvetenskaplig fakultet. Utredningen kommer då till en kostnad per studerande och termin av 1 600 kr. Om detta belopp ökas med medel för drift, lokaler rn. ni. blir kostnaden 2 000 kr. Kostnaden för maskinskrivningskurser, vilka utred- ningen anser bör köpas utifrån, beräknas inledningsvis till maximalt 76 000 kr. per budgetår för båda högskolorna tillsammans.

Enligt utredningens mening är det angeläget att i samband med den föreslagna reformen genomföra en inform-ationskampanj. Kostnaderna beräknas till 15 000 kr. per högskola. Utredningen räknar med att me- del för information behövs också fortlöpande.

Den tekniska utvecklingen inom massmedierna går mycket snabbt och utredningen anser det uppenbart att den nya tidningstekniken snart behöver få en plats i utbildningen och att denna utveckling därför mås- te förutses i utrustningsplaneringen. Målet för utbildningen bör enligt utredningen vara att ge sådan kunskap om tekniken att eleven är med- veten om vilka tekniska möjligheter och begränsningar som gäller i journalistyrket. Däremot är inte skolans uppgift att ge teknisk färdighet att behärska apparaturen.

Utredningen fedOVisar ett utrustningsprogram för undervisning i tid- ningsproduktion samt radio— och TV-produktion som innebär kostnader på ca 800000 kr. per högskola. Med en avskrivningstid på tio år behö- ver varje högskola tillföras ca 80000 kr. årligen för ändamålet. Denna summa torde enligt utredningen rymmas inom de kostnader som jour- nalisthögskoloma hittills varje år lagt ner på utrustning.

Utredningen förordar att högskolorna får möjlighet att inleda för- söksverksamhet med bildskärmar och dator. Man skall därvid hyra ut- rustningen och kostnaderna beräknas till 50 000 kr. per år. Utredningen föreslår också att förSÖksverksamhet med fotosättning skall inledas vid en joumalisthögskola (eller FOJO) och beräkn-ar hyreskostnaden för en komplett fotosättningsutrustning till 50 000 kr. per år.

PrOp. 1976/77: 59 165

3.1 .3 Remissyttrande/ra

Huvuddelen av remissinstanserna har valt att koncentrera sina ytt- randen på frågor som är av särskilt intresse för dem. Endast en mindre del har gjort en bedömning av förslaget i sin helhet.

De a l l m ä n n a o m (1 ö m e n a om utredningens förslag i stort är bland dem som lämnat sådana övervägande positiva. Således stäl- ler sig skolöverstyrelsen (SÖ), Svenska kommunförbundet, Tjänstemän- nens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Teknologorganisationen REF TEC , Grafiska institutet och IHR, rektorsämbetet och samhällsvetenskapliga fakultetens i Lund utbildningsnämnd samt arbetsmarknadsstyrelsen i huvudsak bakom förslagen. Många av förslagen, t. ex. de om ökad in- tegration i utbildningen mellan teoretiska och praktiska moment samt förstärkning av de samhällsvetenskapliga momenten i utbildningen och förlängning av utbildningen har mött positiva reaktioner hos de flesta remissinstanserna. Även om reaktionerna således är positiva till försla— gen i dess helhet eller till väsentliga delar av förslagen har många re- missinstanser i vissa avseenden intagit starkt avvikande ståndpunkter eller kommit med kompletterande förslag, vilket ger en splittrad bild av remissopinionen. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) beklagar att ut- redningen genom sina direktiv har varit bunden till de mål för utbild- ningen som riksdagen uppställde år 1967 vid inrättandet av journalist- högskoloma och finner att en mera förutsättningslös prövning hade va- rit önskvärd. Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm anför lik- nande synpunkter och finner att denna bundenhet har medfört att ut- redningens förslag präglas av slutenhet mot andra utbildningsformer och av centralisering till journalisthögskoloma. Riksrevisionsverket (RRV) anser det svårt att bedöma förslagens relevans då utredningen enligt ver- kets mening i flera fall inte tillräckligt har analyserat de enkätsvar som förslagen i hög grad bygger på. Samarbetsnämnden för journalisthögsko- lorna samt Tidningarnas utbildningsnämnd anför kritiska synpunkter på urvalet i utredningens avnämarenkät.

Några remissinstanser har berört frågan om journalistens roll. Samhällsvetenskapliga fakultetens i Uppsala utbildningsnämnd beklagar att utredningen inte tar ställning till vil-ken roll journalisthög— skolorna i första hand skall utbilda sina studerande för och betonar för egen del journalistens roll som opinionsbildare. Grafiska institutet och IHR framhåller att det torde vara svårt att utgå från en entydig pro- fessionell ideologi i utbildnin-gssamman'hang p. g. a. specialisering på vissa områden vilket förutsätter annan yrkesbas än den journalistiska samt behov av en bred rekrytering till yrket. Tidningarnas utbildnings- nämnd anser att den allmänna formuleringen av joumalistutbildningens mål inte får innebära att man vid journalist-högskolorna försummar pre-

Prop. 1976/77: 59 166

sentationen av informationen i ord och bild. Därför bör enligt nämnden utbildningen vid journalisthögskoloma få en sådan utformning och ett sådant innehåll att högskolorna blir en lämplig och naturlig utbildnings- väg såväl för skrivande redaktionella medarbetare som för fotografer. Liknande synpunkter framförs av SÖ.

När det gäller utvärderingen av den nuvarande ut- b ildn i n gen ger remissinstansernas svar i huvudsak stöd åt utred- ningens uppfattning om vissa brister i utbildningen vad avser samhälls- kunskap. Några av dem anför kritiska synpunkter på sättet att göra ut- värderingen och på de slutsatser utredningen dragit. Således beklagar styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm samt historisk-filosofiska och språkvetenskapliga sektionernas i Göteborg utbildningsnämnder att utredningens bedömning och förslag endast speglar avnämarcs och ele- vers syn på utbildningen. Utbildningsnämnderna menar att någon form av organiserad kontakt med objekten för journalisternas verksamhet, t. ex. tidningsläsarna, hade kunnat ge beaktansvärda synpunkter. Styrel- sen erinrar om att förordningen för journalisthögskoloma anger som högskolornas uppgift att bl. a. främja utvecklingen på journalistikens om- råde. Detta innefattar enligt styrelsens tolkning den mediepolitiska upp- gift som vilar på journalisthögskoloma. I målformuleringarna för jouma- listutbildningen ligger enligt styrelsen inte bara en önskan att tillgodose avnämar- och elevintresscn. De återspeglar också övertygelsen att bättre utbildade journalister är en förutsättning för bättre information. Styrelsen finner det svårt att belysa entydigt i vad mån högskolorna har lyckats med denna del av sitt uppdrag men menar att värderingen av högskolornas verksamhet blir alltför snäv om denna aspekt förbi- gås. Svenska kommunförbundet finner det angivna utbildningsmålet adekvat men anser det nödvändigt att utbildningen väsentligt förbätt— ras om målet skall kunna förverkligas. H istorisk-filosofiska sektionens i Stockholm utbildningsnämnd anser att bristen på jämförelser mellan joumalisthögskoleutbildade och den kategori som kommit till de ak- tuella yrkena utan speciellt yrkesinriktade studier skapar en genomgåen- de oklarhet.

Några remissinstanser bcrör i sina svar frågan om allmänhetens för- troende för journalisterna. Således vill matematisk-naturvetenskapliga fakultetens i Stockholm utbildningsnämnd peka på det material i en— kätundersökn'ingen som berör den s.k. förtroende'klyftan. Nämnden finner det anmärkningsvärt att en kvalificerad majoritet av såväl jour- nalister och journalistklubbar som företag anser att allmänheten hyser bristande förtroende för massmedier. Nämnden framhåller att journa- listutbildningens främsta målsättning rimligtvis måste vara att utbilda joumal'ister för vilka allmänheten hyser förtroende. Det synes utbild- ningsnämnden uppenbart att detta ej kan ske om inte journalister har bättre kunskaper inom det eller de ämnesområden vederbörande har

Prop. 1976/77: 59 167

att bevaka. Nämnden finner det egendomligt —— mot bakgrund av en- kätsvaren —— att utredningens förslag mynnar ut i ett förslag med en termins förlängd utbildning där den utökade tiden helt föreslås bli ägnad åt en samhällsorienterande grundkurs. Utbildningsnämnden anser att bristen i utbildningen och därmed orsaken till förtroendeklyf— tan snarare är att hänföra till journalistens otillfredsställande kunska- per då det gäller faktiska förhållanden inom olika områden och främst i forskningsfrågor.

Kooperativa förbundet (KF) behandlar journalistutbildningen ur folk- rörelsesynpunkt och finner att nyexaminerade journalister haft svårig- heter att tillfredsställande bevaka och följa folkrörelsefrågor.

Föreningen Svensk fackpress konstaterar beträffande såväl den nu- varande som den framtida utbildningen sådan den har skisserats i utred- ningen att fackpressen hänvisats till en mycket undanskymd roll trots de speciella problem som den har i samband med sin produktion.

Utredningens förslag i fråga om s ä r s k-i 1 d b e h ö r i g h e t har i flertalet fall där frågan berörts fått positiva omdömen av remissin- stanserna. Således tillstyrker bl.a. styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg, SÖ, Tidningarnas utbildningsnämnd. rektorsämbetet vid uni- versitetet i Uppsala och TCO förslaget. I några remissvar, bl. a. från samarbetsnämnden för journalisthögskolorna, framhålls att om de särskilda behörighetskraven skärps enligt utredningens förslag, det är angeläget att antagningsmyndigheten får möjlighet till dispenser. Samarbetsnämnden anser att behörighetskraven även i fortsättningen bör begränsas så att rekryteringen till utbildningen i fortsättningen får samma bredd som nu. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten [ Gö- teborg och dess utbildningsnämnd anser —— mot bakgrund av behovet av en allsidig rekrytering till informationsyrket — att de särskilda för- kunskapskraven bör väljas så att gymnasieskolans naturvetenskapliga och tekniska linjer blir behörighetsgivande. LO finner det riktigt att förkunskapskraven i svenska sätts högt men framhåller att bedöm- ningen av språkkunskaperna dock inte får avse enbart de rent formel- la sidorna av språkbehandlingen. I stället bör enligt LO:s mening kra- vet på begriplighet och lättillgänglighet sättas i främsta rummet. Sty- relsen för journalisthägskolan i Stockholm ser i förslagen om behörig— hetskrav en önskan att skapa likformighet med besläktade utbildningar. Styrelsen erinrar om att behörighetsreglema hittills varit liberala utan att detta medfört olägenheter och ifrågasätter värdet av en skärpning som skulle tvinga den enskilde sökanden till som styrelsen bedömer sak- ligt onödiga kompletteringar. Publicistklubben ställer sig av andra skäl tveksam till förslagen.

Ifråga om kunskaper i maskinskrivning ville utred- ningen inte ställa sådana som förkunskapskrav utan som krav för att få börja andra terminens studier. Styrelsen för journalisthögskolan i

Prop. 1976/ 77: 59 168

Stockholm finner det rimligt att de som vill ägna sig åt journalistyrket förvärvar elementär sådan färdighet innan de börjar utbildningen. Sveriges Radio AB delar denna synpunkt. Övriga remissinstanser som berör frågan tillstyrker i stort utredningens förslag. Styrelsen för jour- nalisthögskolan i Stockholm menar emellertid att den ändringen i för- slaget måste göras att högskolornas maskinskrivningskurser förläggs omedelbart före den första terminen.

Utredningen föreslår att a n t a g n in g 5 p r 0 v e n genomförs enligt nuvarande uppläggning. UKÄ menar att utredningen inte anfört till- räckliga skäl för att behålla ett speciellt meritvärderings- och urvalsför- farande vid antagning till joumalistutbildning och anser att samma reg- ler bör gälla vid urval till denna utbildning som till andra allmänna ut- bildningslinjer i högskolan. Ämbetet anför att även läroanstalterna här- vidlag har ställt sig tveksamma. Övriga remissinstanser som har berört frågan ställer sig däremot positiva till utredningens förslag. Flera re- missinstanser, bland dem Psykotekniska institutet, framhåller värdet av den studierådgivning som ges i de delgivningssamtal som följer efter proven. SFS säger sig inte ha något att invända mot att antagningspro- ven tills vidare genomförs enligt nuvarande uppläggning men förutsät- ter, att studielämplighetsprovet skall kunna genomgås av de sökande som vill stärka sina meriter även om systemet med antagningsprov be- hålls i framtiden.

Utredningens förslag att a r b e ts l iv s e r f a r e 11 h e t tilldelas sär— skilt stor vikt vid urval till journalistutbildningen har kommenterats av de flesta remissinstanserna. Majoriteten av dem har ställt sig positiv till förslaget i stort. Vissa av dem anser att även annan erfarenhet, t.ex. eftergymnasiala studier borde räknas som merit.

SÖ anser att för att den önskade bredden i fråga om de blivande journalisternas erfarenheter och bakgrund skall nås —— ett kvotsystem bör användas som säkrar platser för sökande utan gymnasiekompetens. SÖ anser därför att det av utredningen föreslagna kvotsystemet bör accepteras. Flera remissinstanser, bland dem Sveriges personaltidnings— förening, Sveriges Public Relations förening, Svenska kommunförbun- det och Sveriges Radio AB tillstyrker förslaget utan att närmare gå in på dess detaljer, de två sistnämnda dock under förutsättning att antag- ningsproven bibehålls. Elevförbundet anser att yrkeslivserfarenheten inte skall värderas efter innehåll utan efter den sammanlagda längd praktisk yrkeserfarenhet den sökande kan uppvisa. Elevförbundet fin- ner att arbetslivserfarenhet bör vara obligatorisk för tillträde till jour- nalisthögskoloma. Liknande synpunkter och ställningstaganden åter- finns i remissvaren från LO. A-pressens samorganisation och TCO. Tidningarnas utbildningsnämnd vill ge arbetslivserfarenheten ett starkt meritvärde men godtar inte förslaget om kvotgrupper utan föreslår att nuvarande urva'lsförfarande bibehålls och kompletteras med poäng för

Prop. 1976/77: 59 169

arbetslivserfarenhet. Nämnden anser vidare att kravet på en period om minst nio månaders sammanhängande anställning inte bör ställas. Även tremånadersperioder bör ge poäng. Humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder anser att även deltidsarbete inom journalisti- ken skall få anses meriterande.

Flera yttranden upptar alternativa förslag utan att vara negativa till värderingen av arbetslivserfarenhet. Dessa har det gemensamt att man vill tillföra journalistutbildningen kunskap som inhämtats bl.a. genom eftergymnasiala studier.

Så föreslår t. ex. humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämn- der en femte kvotgrupp, bestående av sökande med akademiska meriter och yrkeslivserfarenhet. A-pressens samorganisation finner det natur- ligt att understryka arbetslivserfarenheternas betydelse för att skapa god journalistik i framtiden, men anser att det också föreligger skäl att modifiera reglerna på sådant sätt att även studier tillmäts betydelse som värdefullt komplement till arbetslivserfarenheterna.

Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm säger sig önska en sådan konstruktion av poängreglerna att man — utan att det inverkar menligt på värderingen av arbetslivserfarenheten _ samtidigt ger nå- gon fördel åt dem som har förvärvat specialkunskaper som är värde- fulla för såväl den enskilde, för högskolans utbildningssituation som för journalistkåren som helhet. Styrelsen föreslår att studier som antag- ningsmyndigheten finner relevanta får tillgodoräknas poängmässigt upp till förslagsvis en poäng inom det föreslagna taket fyra poäng.

Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg påpekar att det föreslag- na antagningsförfarandet missgynnar dem som bedrivit akademiska stu- dier före journalistutbildningen, vilket enligt styrelsens mening kommer att minska bredden i den allmänteoretiska bildningsba'kgrunden.

Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens i Uppsala utbildnings- nämnd menar att den naturvetenskapliga journalistiken hämmas om inte eftergymnasial utbildning får tillgodoräknas och föreslår att även tek- nisk-naturvetenskaplig högskoleutbildning skall vara meriterande till den föreslagna journalistutbildningen, t. ex. genom att ett visst antal platser reserveras för sådana sökande. Matematisk-naturvetenskapliga fakulte- tens i Stockholm utbildningsnämnd och filosofiska fakultetens i Linkö- ping utbildningsnämnd anför liknande synpunkter.

Samhällsvetenskapliga fakultetens i Uppsala utbildningsnämnd säger sig inte kunna dela utredningens uppfattning att arbetslivserfarenhet skall ges så stor tyngd medan eftergymnasiala studier inte alls räknas.

Samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteter- nas i Göteborg utbildningsnämnder för fram likartade förslag vilka in- nebär att en studerande skall ges möjlighet att efter universitetsstudier få genomgå en speciell (kortare) journalistutbildning,

SFS delar utredningens bedömning att arbetslivserfarenhet kan ge den

Prop. 1976/77: 59 170

blivande journalisten angelägen vidsyn men menar att denna vidsyn också kan uppnås genom engagemang i andra samhälleliga aktiviteter som t. ex. föreningsliv, politisk verksamhet och frivilliga samhällsinsatser av olika slag. SFS finner inte att blivande journalister är i större behov av arbetslivserfarenhet än andra högskolestuderande och motsätter sig den föreslagna särlösningen.

Rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala och samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd där avstyrker förslaget om att fästa sär- skilt stor vikt vid arbetslivserfarenhet vid antagning till journalistutbild- ningen och hänvisar i stället till de regler som kommer att gälla för högskoleutbildning i övrigt.

Samarbetsnämnden för journalisthögskoloma liksom styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm avvisar förslaget att b ety g skall in- föras som urvalsinstrument.

Utredningens förslag att antagningen till journalistut- bild ning framdeles administreras av antagningsenheten inom det nya universitets- och högskoleämbetet godtas av remissinstanserna. Samar- betsnämnden för journalisthögskoloma framhåller dock att den centra- la administrationen inte bör utesluta ett nära samarbete med journalist- högskoloma. I fråga om antagnin'gsprovets utformning anser humanis- tiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder att tyngdpunkten bör för- skjutas så, att arbetsproven tillmäts större vikt.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget om åtgärder för förbättrad integration mellan teori och praktik stäl- ler sig positiva till förslaget. RRV understryker starkt betydelsen av en väl fungerande integration. UKÄ, filosofiska fakultetens i Linköping ut- bildningsnämnd samt A-pressens samorganisation berör den ökade sam- hällsvetenskap'liga utbildningens betydelse i integrationssammanhang. UKÄ pekar på behovet av en närmare samordning mellan den sam- hällsorienterande grundkursen och den efterföljande journalistiska grundkursen bl.a. i syfte att ge de språkliga inslagen en mer accentu- erad ställning och kontinuerlig behandling. A—pressens samorganisation förordar att den förstärkta sam-hällsorienteringen ingår som en integre- rad del under hela utbildningstiden. Även utbildningsnämnden tar upp detta alternativ och menar att utredningen när den talar om integration så gott som alltid avser sådan inom grundkursens ram. Utbildnings- nämnden efterlyser en diskussion i ett vidare perspektiv om integrerad undervisning som skulle kunna omfatta hela studiegången.

Nämnden för samhällsinformation vill i integrationssammanhang upp— märksamma de erfarenheter av projektverksamhet som gjorts vid jour- nalisthögskolan i Stockholm.

Grafiska institutet och IHR anser att en framgångsrik integration är beroende av samarbete inte enbart med massmedier utan även med myn-

Prop. 1976/77: 59 171

digheter, förvaltning, företag och organisationer liksom andra utbild- ningsinstitutioncr.

De som yttrat sig över slopandet av timplanen stöder förslaget. Där- emot råder delade meningar i fråga om förslaget att stadgandet om examensarbetet i dess nuvarande form skall tas bort. Således har Sve- riges Radio AB ingenting att invända mot förslaget under förutsättning att man fortfarande skapar utrymme för en större kvalificerad uppgift med journalistisk inriktning under fördjupningsterminen. Humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder däremot anser att examensarbe- tena skall behållas men att det bör överlåtas åt journalisthögskoloma att bestämma utformningen. Reftec anser att examensarbetena bör finnas kvar men ges en klarare vetenskaplig inriktning.

l fråga om lärare är statskontoret tveksamt till den distinktion som görs mellan lärartjänster i praktiska och teoretiska ämnen. Det borde enligt Statskontorets mening vara naturligt att journalisthögskoloma i båda fallen sökte lärare med yrkeserfarenhet. Likaså borde den före- slagna ”å jourföringen” vara lika angelägen för båda lärargruppema. RRV delar sistnämnda synpunkt. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm säger sig inte vara övertygad om att tanken på enhetslekto- rat är orealistisk. Styrelsen hemställer att tjänstekonstruktionen för de nuvarande praktiska lektoraten ändras så att underlag ska-pas för en mera realistisk lönesättning. Liknande synpunkter och förslag framförs av styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg, samarbetsnämnden för journalisthögskoloma samt bibliotekshögskolan och dess utbildnings- nämnd. Humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder anser att den praktiska journalistiska yrkesutövningen bör beaktas också när de teoretiska lärartjänsterna tillsätts, vilket enligt nämnderna skulle främja integrationen praktik-teori. Nämnderna finner också att man bör över- väga att utnyttja de teoretiska lärarnas erfarenheter och kunskaper i ar- betet med övningstidningarna, i vilket arbete enligt nämndernas åsikt även aktiva journalister bör engageras. Flera remissinstanser, bl. a. Sve- riges Radio AB framhåller betydelsen av att rekryteringen av praktiska lektorer med bred journalistisk yrkeserfarenhet säkerställs liksom att dessa ges tillfälle till tjänstledighet enligt utredningens förslag.

Förslaget om att yrkesverksamma journalister skall knytas till journa- listhögskoloma som s p e e i a ll ä r a r e får ett positivt mottagande. Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg anser att det finns behov på både press- och informationslinjen av ett sådant arrangemang. Kul- turrådet förutsätter att även på kulturområdet verksamma journalister kommer att engageras i detta sammanhang. Personalutbildningsnämn- den föreslår att företrädare för statliga myndigheter anlitas i utbild- ningen.

Ifråga om pedagogiskt utvecklingsarbete anser sty- relsen för fournalisthögskolan i Stockholm det svårt att passa in journa-

Prop. 1976/77: 59 172

listutbildningens behov av medel för utvecklingsarbete i de ramar som fastställs av UKÄ för universitetsområdet och föreslår särskilt anslag.

Bland dem som yttrat sig om 10 k al is e r i n g e 11 av journalistut- bildningen är rösterna för och emot en förändring ungefär lika många. Arbetsmarknadsstyrelsen, bibliotekshögskolan, SFS och humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder tillstyrker utredningens förslag om utredning. Humanistiska fakultetens i Umeå utbildningsnämd finner det naturligt att en journalistlinje förläggs till Umeå. Också rektorsäm- betet vid universitetet i Umeå samt samhällsvetenskapliga fakultetens i Umeå utbildningsnämnd anser Umeå lämplig som lokaliseringsort för joumalistutbildning med Sundsvall som alternativ. Organisationskom- mitte'n för Umeå högskoleregion hemställer att den får i uppdrag att yt- terligare kartlägga förutsättningarna för lokalisering av journalistut- bildning till i första hand Sundsvall/Härnösand och i andra hand Umeå. Samarbetskommittén för Sundsvall/Härnösands högskola anser att en en— het inom journalistutbildningen bör lokaliseras till Norrland. Enligt dess bedömning bör Sundsvall i så fall vara det mest lämpliga lokaliserings- alternativet. Samarbetskommittén för högskolefrågor i Västernorrlands län anför liknande synpunkter.

Mer eller mindre avvisande till tanken på en ändrad lokalisering av journalistutbildningen är de båda journalisthögskolorna, samarbets- nämnden för journalisthögskolorna, historisk-filosofiska sektionens i Stockholm utbildningsnämnd och Publicistklubben. Som skäl för sitt ståndpunktstagande anför styrelsen för Göteborgshögskolan de nuva- rande goda kommunikationerna till olika instanser som den behöver anlita, god tillgång till övningsobjekt samt att lärarrekryteringen skulle försvåras vid en utlokalisering. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm vill genom en kompletterande statistik visa att en väsentlig del av dem som i utredningens material angetts som stockholmare inte i någon rimlig mening kan sägas komma från Storstockholm. Styrelsen anser det självklart att Stockholm bör ha joumalistutbildning och anför liknande skäl som framförts för Göteborg. Det är enligt styrelsen ange- läget ur rekryteringssynpunkt att sprida utbildningen til-l flera orter. Om en informationslinje, som bygger på den föreslagna grundkursen, kom- mer till stånd anser styrelsen att journalistutbildningen i Stockholm kan skäras ned för att ersättas av utbildning på informationslinjen. Styrel- sen föreslår att journalisthögskoloma får i uppdrag att i samråd med UKÄ bearbeta frågan om en informationslinje samt ge förslag till loka- lisering av journalistutbildningen och utbildningen inom en informa- tionslinie.

Historisk-filosofiska sektionens i Stockholm utbildningsnämnd menar att en utlokalisering till andra orter än de nu aktuella storstäderna knappast ter sig som en lämplig lösning då det är fråga om en liten elev- population och tekniskt komplicerad dyrbar utrustning.

Prop. 1976/77: 59 173

UKÄ, som föreslår en annan organisatorisk lösning än den utred— ningen skisserat, anser att man i syfte att motverka en alltför storstads- dominerad rekrytering till utbildningen bör kunna pröva förutsättning— arna för att enstaka kurser med inriktning på journalistisk verksamhet kan spridas till andra orter än Stockholm och Göteborg. Humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder menar att en utlokalisering, om den kommer till stånd, inte bör innebära att resurserna delas upp på flera högskolor än två.

Flera remissinstanser, bland dem styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm, Publicistklubben, SFS och Sveriges Public Relations för- ening betonar värdet av s t u cl i e p r a k t i k e n. Sistnämnda instans skulle dock helst se att praktiken förlängs. Styrelsen för journalisthög- skolan i Stockholm ser allvarligt på svårigheterna att uppbringa godtag- bara praktikplatser. Samarbetsnämnden för journalisthögskolorna och styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg anför liknande synpunkter. Sveriges Personaltidningsförening menar att urvalet av bra praktik inom inteminformation skulle vara större om det gick att minska företagens och myndigheternas rädsla för att släppa journalistelever in på sig och efterlyser bättre information från journalisthögskoloma. Tidningarnas utbildningsnämnd menar att en av orsakerna till svårigheten att få prak- tikplatser vid tidningsföretagen kan vara den ersättning som enligt avtal utgår till elever som fullgör sin studiepraktik vid dagspressföretag. Lik- nande avtal om ersättning förekommer inte på andra områden. Publi- cistklubben anser att även elever med speciellt intresse för informations- uppgifter p. g. a. det angivna förhållandet i första hand väljer praktik- platser i dagspress och etermedier, där de får betalt under sin praktik. Publicistklubben anser att frågan bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Föreningen Svensk fackpress, som finner det önskvärt att fler praktik- platser kunde upplåtas inom facktidningama framhåller att ersättnings- frågan måste lösas. Sveriges Radio AB tar upp dispensfrågan och stöder förslaget men framhåller nödvändigheten av att varje fall prövas sär— skilt.

Några remissinstanser föreslår alternativ till den nuvarande praktikpe- rioden eller anser att den skall avskaffas. Således menar Grafiska institu- tet och IHR att nyttan av studiepraktiken varierat avsevärt beroende på de studerandes yrkeslivserfarenhet. Om studiepraktiken främst syftar till att ge de studerande färdighetsträning, torde denna enligt nämnda re- missinstanser ges effektivast om studiepraktiken genomförs som ett yt- terligare projekt. Med hänsyn till att praktiken inte synes kunna göras likvärdig för eleverna föreslår Tidningarnas utbildningsnämnd att den nuvarande praktikterminen utgår. I dess ställe vill nämnden ha studie- perioder vid massmedieföretag som en del av den praktiska utbildning- en vid joumalisthögskola. Nämnden framhåller att försök med praktiska studieveckor har genomförts vid Göteborgshögskolan där erfarenheter-

Prop. 1976/77: 59 174

na. har varit mycket goda. Nämnden för samhällsinformation anser att förslaget att införa flera korta praktikperioder i stället för en samman- hängande period bör övervägas ytterligare.

Några remissinstanser har berört frågan om att knyta upplåtandet av praktikplatser till det statliga presstödet. Flertalet av dem har ställt sig avvisande till tanken. Pressutredningen framhåller att presstödets syfte är att vidmakthålla en mångfald inom dagspressen, inte att bidra till en effektiverad joumalistutbildning. Elevförbundet ställer sig avvisande med motiveringen att det då skulle bli den redan ekonomiskt svaga de- len av pressen som fick ta det största ansvaret för praktikantema. Med liknande motivering avvisar även TCO detta alternativ. TCO bedömer en lösning avtalsvägen möjlig.

Utredningens förslag rörande st u d i e o r g a ni s a tio n e n och motiven för förslagen accepteras i de allmänna huvuddragen, men har gett upphov till många kommentarer och kompletterande förslag från remissinstanserna. Dessa har främst gällt utökningen av samhällsorien- teringen, behovet av förstärkning även av andra moment i utbildningen, etermedieutbildningen samt anknytning till och samordning med annan högskoleutbildning.

Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm förutsätter att de före- slagna studieorganisatoriska anordningarna utformas på sådant sätt att det positiva och särpräglade i den nuvarande sammanhållna journalist— utbildningen inte äventyras. Humanistiska fakultetens i Umeå utbild- ningsnämnd menar att utredningen borde ha tagit fasta på möjligheten att mer energiskt inordna den framtida journalistutbildningen i det all- männa högskoleväsendet. Samhällsvetenskapliga fakultetens i Umeå utbildningsnämnd anser att man inte får bygga upp en yrkesutbildning på så svag grund att den skall räddas med fortbildning och varnar för utbildningsklyftor inom journalistkåren. Statens personalutbildnings— nämnd anser det däremot uppenbart att ett tillräckligt kunnande inte ens på förvaltningens olika fackområden kan tillgodoses inom ramen för en grundläggande joumalistutbildning. Styrelsen för dramatiska insti- tutet delar uppfattningen att en grundläggande joumalistutbildning bör ge allmänna förutsättningar för den utbildade att utöva sitt yrke inom en så bred sektor av arbetsmarknaden som möjligt. Några remissinstanser, bland dem statens personalutbildningsnämnd och Sveriges Public Rela- tions förening, berör frågan om utbildning inriktad på informationsverk- samhet och anser att behovet av sådan utbildning 'behöver utredas när- mare.

Ett stort antal myndigheter och organisationer ställer sig bakom för- slaget om förlängning av utbildningen till förmån för en bättre samhälls- orientering. Dessa anger i många fall utifrån förhållanden inom egna om- råden önskvärda inriktningar och betoningar i den samhällsvetenskapli- ga utbildningen. Några remissinstanser anser att utbildningen bör för- längas med två terminer.

Prop. 1976/77: 59 175

Ett par instanser ställer sig tveksamma till förslaget. Således menar statskontoret att en i och för sig önskvärd förbättring av samhällsorien- teringen hos eleverna inte på effektivaste sätt inhämtas genom en ter- mins utökade studier vid joumalisthögskola. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den samhällsorienterande grundkursen för många studerande troligen endast skulle innebära en dubblering av kunskaper de redan har.

Åtskilliga instanser, bl. a. UKÄ. SÖ samt flera fakulteters utbildnings— nämnder, betonar behovet av att även andra ämnen inom bl. a. språk- och naturvetenskaperna får plats inom den samhällsorienterande grund- kursens ram.

Några remissinstanser anför synpunkter på den journalistiska grund- kursen. SÖ menar att man i denna också bör arbeta efter frågeställ- ningen vilken språklig utrustning den som skall ta emot information har, så att ett journalistiskt budskap utformas med utgångspunkt i såväl av- sändarens som mottagarens resurser i vidsträckt mening. Juridiska fa- kultetens i Uppsala utbildningsnämnd anser bl.a. att rättskunskapen har fått för litet utrymme och betonar att frågan om lämpliga lärome- del i ämnet måste ägnas särskild uppmärksamhet. Svenska fotografers förbund och Pressfotografernas klubb uttrycker oro och "förvåning över att utredningen inte berört fotoutbildningen.

Praktikterminens placering i studieorganisationen har berörts av ett antal remissinstanser. Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg delar utredningens uppfattning att den bör förläggas till fjärde terminen. Sty- relsen menar bl. a. att praktiken bör vara så väl förberedd som möjligt. Den inledande teoretiska grundkursen bör således i sin helhet vara ge- nomgången innan praktikterminen påbörjas.

A-pressens samorganisation menar att den avgörande frågan är i vil- ket skede praktikterminen är bäst för eleverna och därmed också lång— siktigt för branschen. Samorganisationen menar då att flera skäl talar för att praktiken kommer tidigare än under den fjärde terminen. Ett skäl är att många elever saknar tidigare kontakt med journalistisk verksamhet varför en tidig kontakt med den kommande miljön är fördelaktig 'både för att få en uppfattning om de egna förutsättningarna och för motiva- tionen för fortsatta studier. Samorganisationen föreslår därför att prak— tiken förläggs till tredje terminen. Humanistiska fakultetens i Lund ut- bildningsnämnder, styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm och Publicistklubben kommer till liknande slutsatser.

Frågan om etermediernas behandling i undervisningen inom fördjup- ningsterminens ram berörs av några remissinstanser. Journalisthögsko- Iorna och TCO stöder utredningens förslag om en förstärkning av ut- bildningen inom området. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm beklagar emellertid att utredningen inte närmare 'belyst de ekonomiska konsekvenserna av sin ståndpunkt. SFS delar utredningens bedömning men anser att frågan på nytt bör prövas i samband med högskolerefor-

Prop. 1976/77: 59 176

mens genomförande, där en sådan utbildning kunde tänkas ingå som en del av journalistlinjen och/eller en eventuell informationslinje. SFS me- nar att möjligheten att anordna etermediekunskap som enstaka kurs in- om dessa linjer bör övervägas. En avvisande hållning till utredningens förslag i detta avseende intar humanistiska fakultetens i Lund utbild- ningsnämnder.

Som nyss har antytts har vissa remissinstanser berört journalistlinjens anknytning till och samordning med annan högskoleutbildning. Utred- ningen kar härvidlag förutsatt att olika delar av journalisthögskolornas utbildning skall kunna bjudas ut som enstaka kurser bl. a. till sådana som har grundlig utbildning inom något område och som vill ägna sig åt publicistisk verksamhet. Utredningen har också skisserat utbildning på en informationslinje där den samhällsorienterande grundkursen skall ut- göra bas.

Remissinstanserna har i detta avseende intagit vitt skilda ståndpunk- ter, från att godta eller föreslå endast vissa modifieringar i utredningens förslag till att föreslå att den teoretiska och den praktiska utbildningen skall skiljas åt. Den förra skulle då inhämtas vid universiteten, den se- nare vid journalisthögskolorna. Svenska kommunförbundet finner att den av utredningen föreslagna ordningen ger påtagliga fördelar och väl harmonierar med en av U 68:s viktigare principer för studieorganisatio- nens utformning, nämligen att öppna högskolorna och göra dem mera allmänt tillgängliga för studier. Historisk-filosofiska sektionens i Stock- holm utbildningsnämnd anser det vara angeläget att vid en reformering av journalistutbildningen de studieorganisatoriska ramarna görs så vida att vid journalisthögskoloma verksamma lärare och studerande får möj- ligheter att med betydande lokala variationer utforma utbildningen på det sätt som de finner pedagogiskt mest ändamålsenligt.

Vikten av organisatorisk samordning med hänsyn till forskningen betonas av flera remissinstanser, bland dem UKÄ, historisk-filosofiska sektionens i Stockholm utbildningsnämnd, språkvetenskapliga sektio- nens i Stockholm utbildningsnämnd, kursledningen för den yrkesin- riktade studiekursen i informationsteknik vid universitetet i Göteborg och SFS. Statskontoret anser det rimligt att journalisthögskolans uppgif- ter inte inskränker sig till att lära ut endast den teknik som efterfrågas utan även omfattar möjligheterna att i ett större perspektiv kritiskt gran- ska nuvarande journalistik och informationsförmedling. Därför behövs ett underlag som bygger på rön från skilda områden. Det bör enligt Statskontorets mening övervägas hur journalisthögskoloma skall följa forskningen inom andra ämnen och hur möjligheter kan skapas för sko- lorna att initiera viss forskning.

UKÄ framhåller att läroanstaltema inom dess område genomgående har ställt sig mer eller mindre kritiska till den föreslagna joumalistut- bildningens uppläggning och omfattning. I många yttranden har föror-

Prop. 1976/77: 59 177

dats en alternativ uppläggning, där journalistisk yrkesträning läggs som en avslutande utbildningsdel efter en mer omfattande allmän utbildning inom olika basutbildningsområden. För denna lösning talar enligt UKÄ:s mening en rad olika skäl. Som exempel nämns önskemål om bredd i utbildningen genom ökat inslag av allmän utbildning, behovet av en kunskapsmässigt differentierad sammansättning av journalistkåren och önskemålet om journalister med mer omfattande kunskaper i na— turvetenskap och teknik. Matematisk-naturvetenskapliga fakultetens i Stockholm utbildningsnämnd tänker sig en ordning där ett journalist- år främst innehållande rent mediateknisk utbildning ingår som linjevariant i de naturvetenskapliga utbildningslinjerna. Tidningarnas utbildningsnämnd anser att det ofta uppstått kamp mellan den teore- tiska och den praktiska sidan när det gäller att förfoga över tillgängliga timmar, och att den praktiska utbildningen därvid ofta har fått stå till- baka för den teoretiska. Nämnden föreslår därför att den teoretiska delen förläggs till universitet och övriga högskolor samt till viss del an- passas till blivande journalisters och informatörers behov. Den prak- tiska utbildningen i journalistik skulle enligt förslaget ges vid journalist- högskolor, vilka alltså skulle ge enbart sådan utbildning.

Publicistklubben hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag att vid journalisthögskoloma bjuda ut olika delar av utbildningen i form av enstaka kurser. Därmed skulle personer med grundliga kunskaper från andra områden på kortare tid än fem terminer kunna inhämta de kun- skaper om journalistiskt hantverk som de 'behöver för att övergå till publicistisk/journalistisk verksamhet. Kulturrådet anser förslaget vara särskilt tillämpligt vad gäller kulturområdet.

Endast en mindre del av remissinstanserna har yttrat sig över försla- get till u t b il d n in g s p 1 a 11. De har huvudsakligen berört samban- det mellan olika kurser. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm förutsätter att förslaget till utbildningsplan av varje högskola får under- kastas en genomgripande översyn och att man därvid är oförhindrad att skapa en sammanhängande plan för utbildningen som helhet. Samma frihet när det gäller förläggningen av den samhällsorienterande grund- kursen förutsätter styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg och sam- arbetsnämnden för journalisthögskoloma. Bibliotekshögskolan och dess utbildningsnämnd ansluter sig i stort till förslaget om Studieorganisation men ställer sig tveksamma till uttalandet att fördjupningsterminen inte skulle få genomgås i sammanhang med den övriga utbildningen. Huma- nistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder anser att utbildnings- planen bör konkretiseras. Den bör enligt nämnderna formuleras som målbeskrivning, vilken kan tjäna som en varudeklaration. Utifrån denna målbeskrivning bör sedan högskolorna ha frihet att själva besluta hur dessa mål skall nås. Samhällsvetenskapliga fakultetens i Stockholm ut- bildningsnämnd som i stort tillstyrker den skisserade samhällsvetenskap-

12 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 59

Prop. 1976/77: 59 178

liga kursen anser att man bör beakta att den av de studerande kan komma att uppfattas som en löst påhängd del av journalistutbildningen. Därför bör undervisningen inom de olika momenten i kursen enligt nämnden läggas upp så att de framstår som relevanta från journalistisk synpunkt.

Från några håll riktas kritik mot utredningen för att den i förslaget till utbildningsplan inte tillräckligt täckt in vissa områden av journalisti- ken.

Behovet av fortbildning understryks kraftigt av de flesta re- missinstanser som yttrat sig i frågan. Arbetsmarknadsstyrelsen, Lands- tingsförbundet och Sveriges Radio AB tillstyrker utredningens förslag. Med tanke på de allt snabbare förändringarna av det svenska samhället anser LO att en obligatorisk vidareutbildning bör övervägas. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm har inte några principiella invänd- ningar mot förslagen men framhåller vikten av att högskolorna får till- räckliga medel för sin verksamhet. RRV och FOJO önskar klarare gränsdragning mellan de typer av kurser FOJO resp. joumalisthögsko- loma bör anordna. FOJO anser att all statlig fortbildning, utom jouma- listhögskolomas undervisning av specialelever inom fördjupningstermi- nen, skall koncentreras till FOJO. FOJO vill kraftigt stryka under beho- vet av en noggrann analys av fortbildningssektom. I annat fall, menar styrelsen, finns inga riktlinjer för den framtida fördelningen av anslag till fortbildningssektom. Enligt styrelsens uppfattning måste denna tilldel- ning ligga i nivå med grundutbildningens. TCO har anfört liknande syn- punkter och finner en rimlig målsättning på kort sikt vara att fördubb— la FOJO:s nuvarande kursutbud. Enligt UKÄ:s mening bör FOJO-ut- bildningen omfatta kortare kurser med inriktning mot yrkestekniska frågor medan den ämnesspecialiserade fortbildningsverksamheten bör tillgodoses genom högskolans utbud av enstaka kurser. Därigenom, me- nar UKÄ, kan fortbildningen få en bättre spridning över landet och bli mer lättillgänglig för yrkesverksamma journalister. Humanistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder instämmer i utredningens för- slag om fortbildningens olika syften men vill starkare än utredningen gör framhålla den roll som universiteten kan spela i sammanhanget. Historisk-filosofiska sektionens i Stockholm utbildningsnämnd framhål- ler att det redan nu vid universiteten finns ett antal lämpliga specialkur— ser med vitt skilda poängtal och inriktningar vilka kan tillgodose åt- skilliga fortbildningskrav.

Frågan om fortbildningens närmare inriktning har berörts av några remissinstanser. Statens personalutbildningsnämnd betonar i sitt yttran- de vikten av att den framtida studieorganisationen utformas så att den kan möta utbildningsbehov av många olika slag. Språkvetenskapliga sek- tionens i Stockholm utbildningsnämnd anser att fortbildningen bör göras anpassbar till olika typer av förkunskaper. Samarbetsnämnden för jour-

Prop. 1976/77: 59 179

nalisthögskolorna stryker under reporterfotografemas behov av utbild- ning. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm förmodar att det mest angelägna behovet för denna grupp är en överbryggande utbild- ning som ger jämställdhet med de skrivande kollegerna. Svenska foto- grafers förbund anser att flera kortare kurser och fördjupningskurser i fotografi skulle vara synnerligen motiverade mot bakgrund av utred- ningens starka betoning av ordjournalistiken. Föreningen Svensk fack- press framhåller vad gäller utbudet av fortbildningskurser att facktid- ningsjoumalisterna torde ha synnerligen begränsade möjligheter att del- ta i FOJO-kurserna, då dessa omfattar för långa perioder. LO menar att medarbetare i fackförbundspress och annan fackpress i dag sållas bort om antalet sökande till en kurs är för stort och finner en ändring av detta förhållande nödvändigt. Grafiska institutet och IHR anser att FOJO-utbildningens rekryteringsbas måste vidgas och framhåller att hela kategorin informationsansvariga utanför massmedia för närvaran- de saknar fortbildningsmöjligheter.

Ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i h e ty g 5 f r å g a 11. H uma- nistiska fakultetens i Lund utbildningsnämnder samt bibliotekshögskolan och dess utbildningsnämnd instämmer i utredningens förslag att en två- gradig skala skall användas. Tidningarnas utbildningsnämnd, vars stu- dieorganisatoriska förslag starkt avviker från utredningens, menar att elev för godkänt avgångsbetyg från joumalisthögskola skall ha varit närvarande minst 75 % av utbildningstiden och obligatoriskt ha deltagit i de praktiska studieveckorna.

I fråga om journalisthögskolornas d i m e n s i o n e r i n g föreslår ut- redningen oförändrad kapacitet, dvs. 240 nybörjarplatser. Flertalet re— missinstanser som yttrat sig i frågan delar utredningens bedömning. UKÄ tillstyrker utredningens förslag men menar att de av ämbetet för- ordade möjligheterna att delar av journalistutbildningen skall kunna ge- nomgås som enstaka kurs eller kurser på sikt bör påverka dimensione- ringen av direktutbildning på journalistlinjen.

Utredningens principiella uttalande, i samband med dess redovisning av beräknade k 0 s t 11 a d e r för reformen, att journalisthögskoloma bör ha en med hänsyn till nuvarande tidningsteknik adekvat utrustning får uttalat stöd i flera yttranden. I vad mån detta krav skall tillgodoses genom inköp eller leasing diskuteras av några remissinstanser. Tidningar- nas utbildningsnämnd anser att med tanke på den snabba utveck- lingen inom den grafiska tekniken — utrustning såsom bildskärmar, da- torer och fotosättningsmaskiner bör förhyras från tillverkaren. Samar- betsnämnden för LUP-kommittéerna anser att omfattningen av utrust- ningen och frågan om i vilken utsträckning journalisthögskolornas ut- rustningsbe-hov skall tillgodoses i form av egna resurser eller genom köpta tjänster bör utredas i vanlig ordning av ansvariga planeringsorgan i samråd med journalisthögskoloma. Liknande synpunkter framförs av

Prop. 1976/77: 59 180

utrustningsnämnden för universitet och högskolor som också framhåller att inköp i allmänhet ställer sig ekonomiskt fördelaktigare än förhyr- ning, när det gäller utrustning avsedd för kontinuerlig användning un- der längre tid. Grafiska institutet och lHR erinrar om ett problem som inte berörs av utredningen, nämligen hur man principiellt skall lösa frå- gan om utnyttjande av modern teknisk utrustning på tryckerier och tid- ningar för utbildning. I remissyttrandet hävdas att centrala överenskom- melser krävs på området.

Realismen i kostnadsberäkningarna ifrågasätts i några yttranden. Så— ledes hävdar utrustningsnämnden för universitet och högskolor att ut- redningens uppgift att varje joumalisthögskola skulle ha använt ca 80 000 kr. per år för utrustning inte stämmer med av nämnden kända förhållanden. Med den av utredningen angivna avskrivningstiden för beräknade utrustningskostnader skulle enligt nämnden krävas ett i det närmaste fördubblat årligt resurstillskott. Styrelserna för journalisthög- skoloma anser att den av utredningen beräknade kostnadsramen av 2000 kr. per elev är alltför snäv. Styrelsen för journalisthögskolan i Stockholm har i sin beräkning av samma kostnad kommit till beloppet 7 700 kr. Styrelsen hävdar att ersättningsanskaffning inte kan rymmas inom högskolans ordinarie anslag och att antagandet om en tioårig av- skrivningstid är orealistiskt. För fotoutrustningen anser styrelsen en suc- cessiv ersättningsanskaffning inom en kortare avskrivningstid vara möj- lig. För etermedieutrustningen är däremot — enligt styrelsens mening en successiv ersättning tekniskt omöjlig och engångsanvisningar kommer att krävas. Styrelsen redovisar även andra utrustningsbehov. Samarbets— nämnden för journalisthögskolorna vill med hänvisning till högskolornas beräkningar understryka att utredningens kostnadsberäkningar inte är realistiska. Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg anser det själv- klart att Göteborgshögskolan, som redan nu ägnar stort utrymme åt problem som hänger samman med den nya tekniken, förses med den föreslagna bildskärmsutrustningen och utrustning för fotosättning. Även FOJO anmäler intresse för sådan utrustning. Tidningarnas utbildnings- nämnd anser att journalisthögskoloma bör förses med likvärdig teknisk utrustning för att utbildningsstandarden skall hållas på samma nivå. Däremot bör, enligt nämnden, den tekniska utrustningen vid FOJO kun- na begränsas med hänsyn till kostnaderna och kurser som kräver sådan utrustning förläggas till någon av högskolorna. Svenska fotografers för- bund ifrågasätter starkt huruvida den föreslagna utrustningen för foto- grafiskt arbete är adekvat.

3.1.4 Föredraganden När journalisthögskoloma inrättades år 1967 (jfr prop. 1967: 43 , SU 1967: 86, rskr 1967: 199) angavs som mål för verksamheten att den journalistiska yrkesträningen borde ge de studerande vana att systema-

Prop. 1976/77: 59 181

tiskt söka efter källor, att kritiskt och metodiskt granska tillgängligt material samt att korrekt —— vad gäller såväl innehåll som språklig ut- formning presentera information. Journalistutbil-dningsutredningen (U 1973: 08) har vid den nu genomförda översynen av utbildningen —— redovisad i betänkandet (SOU 1975: 25) A jour. Om journalistutbild- ning inte haft i uppdrag att ompröva dessa mål. Däremot skulle den granska hur den hittills anordnade utbildningen förhåller sig till dem.

Utredningen har genom enkäter till tidigare elever vid journalisthög- skolorna, tidningsföretag, journalistklubbar och Sveriges Radio AB sökt få en uppfattning om utvecklingen inom utbildningen samt tidigare stu- derandes och avnämarnas inställning till den. Med utgångspunkt i en- kätsvaren och kompletterande synpunkter inhämtade från de studerande vid journalisthögskoloma samt företag och förvaltningar som sysselsät- ter journalister ger utredningen en i stort positiv bild av den nuvarande utbildningen med undantag för dess samhällsorienterande delar. Dessa anses ha uppenbara brister. För att röja undan dessa föreslår utred- ningen att utbildningen förlängs med en termin.

Jag redovisar i det följande utredningens olika förslag och mina egna ställningstaganden.

På grundval av riksdagens beslut i anledning av prop. 1972: 84 och 1975: 9 (prop. 1972: 84, UbU 1972: 31, rskr 1972: 240; prop. 1975: 9, UbU 1975: 17, rskr 1975: 179) har regeringen i april 1976 meddelat för- ordning (1976: 231) med provisoriska föreskrifter om tillträde till grund- läggande högskoleutbildning.

De allmänna behörighetsvillkoren för tillträde till journalistutbild- ningen är härigenom fastlagda.

Utöver de allmänna behörighetsvillkoren kan, enligt förordningen, finnas särskilda behörighetsvillkor för enskilda linjer och kurser. Utred- ningen föreslår att samma särskilda förkunskapskrav skall gälla för journalistlinjen som för bl.a. samhällsvetenskapliga studier. Vidare fö- reslår utredningen att det, med hänsyn till det svenska språkets bety- delse för journalister, skall krävas kunskaper motsvarande tre års- kurser svenska i gymnasieskolan. Dessutom skall vissa kunskaper i ma- skinskrivning vara ett krav för att få påbörja andra terminens studier.

Enligt nyssnämnda förordning skall de särskilda behörighetsvillkoren meddelas i utbildningsplanen. För journalistutbildningen ankommer det på universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att fastställa utbildnings- planen. Jag anser att utredningens förslag i allt väsentligt bör kunna ligga till grund för UHÄ:s ställningstaganden i samband med att ämbetet fastställer utbildningsplanen. För egen del anser jag att det är önskvärt att de studerande har kunskaper i maskinskrivning. Sådana färdigheter bör vid behov kunna förvärvas inom kommunal eller annan vuxenut- bildning.

Förordningen med provisoriska föreskrifter om tillträde till grund-

Prop. 1976/77: 59 182

läggande högskoleutbildning innehåller även de urvalsregler som skall tillämpas, när antalet sökande överstiger antalet tillgängliga platser. Med hänsyn till att riksdag och regering inte hade tagit ställning till utredningens förslag när nyss nämnda förordning utfärdades, upptogs journalistlinjen i bilaga till denna bland de linjer för vilka regeringen skulle utfärda särskilda föreskrifter (SFS 1976: 231, bil. 5).

Utredningens förslag om urval till journalistlinjen skiljer sig i viss ut- sträckning från de regler som kommer attJ gälla för flertalet linjer i högskolan. Således föreslår utredningen att det antagningsprov som i dag används vid urvalet av sökande tills vidare skall vara ett av urvals- instrumenten i avvaktan på ytterligare utveckling och erfarenheter av det studielämplighetsprov som skall användas för vissa sökande till öv- riga linjer i högskolan. Utredningen föreslår vidare att arbetslivserfaren- het skall kunna ge högst 2,0 poäng i enlighet med de regler som ges i den nyss nämnda förordningen. Resultatet av antagningsprovet och medelvärdet av betyget från behörighetsgivande utbildning skall vägas samman och därvid kunna ge högst samma poäng som ges för fem års arbetslivserfarenhet, dvs. 2,0 poäng. Om betyg från behörighetsgivande utbildning saknas eller, enligt gällande regler, inte skall ingå vid merit- värderingen skall resultatet av antagningsprovet ge högst 2,0 poäng. Förslaget innebär att arbetslivserfarenhet som merit får avsevärt större tyngd än enligt de regler som gäller för flertalet övriga utbildningar.

Utredningens förslag uttrycker uppfattningen att arbetslivserfarenhet före studiernas början är mycket värde-full för en blivande journalist. Utredningen stöds här av en stark remissopinion. Även jag delar denna uppfattning och anser att utredningens ståndpunkt är väl underbyggd. Jag är därför beredd att i detta fall förorda ett avsteg från de allmänna reglerna för arbetslivserfarenhetens vikt i förhållande till övriga meri- ters på det sätt som utredningen föreslår.

Remissinstanserna har skiftande uppfattningar om värdet .av det nu- varande antagningsprovet. För egen del anser jag att provet i sin nuva- rande utformning på sikt bör avvecklas. Med hänsyn till dem som redan nu förbereder sig för att söka till joumalistutbildning bör det dock vara kvar under en övergångstid. Det bör användas sista gången vid antag- ning av studerande inför vårterminen 1980.

Flera remissinstanser anser att även tidigare högskoleutbildning bor- de räknas som merit vid antagningen till journalistutbildningen. Jag vill i detta sammanhang anföra följande. Kortare utbildning i högsko- lan som instrument för att meritera sig för annan högskoleutbildning är en fråga som inte enbart rör journalistlinjen. Nya regler för meritvärde- ring inom hela högskoleområdet har just fastställts efter ett ingående utrednings- och remissförfarande och sedan riksdagen haft tillfälle att uttala sin mening. Enligt dessa regler meritvärderas inte högskoleutbild- ning på det sätt som remissinstanserna har uttryckt önskemål om. Först

Prop. 1976/77: 59 183

när erfarenhet vunnits av dessa regler, som träder i kraft den 1 juli 1977, kan det bli aktuellt att ta upp denna fråga.

Den som efter mera omfattande studier i högskolan önskar komplet- tera sin utbildning med en eller flera kurser som ingår i journalistlinjen bör —— som jag berör i det följande ges möjligheter till detta.

Urvalsreglerna i förordningen med provisoriska föreskrifter om tillträ- de till grundläggande högskoleutbildning bör således, med de undantag jag har angett beträffande användning av antagningsprovet under en övergångstid samt ett högre värde av arbetslivserfarenhet i förhållande till övriga meriter, gälla även för journalistlinjen.

Frågan om integration mellan praktik och teori i utbildningen har stått i förgrunden ända sedan journalisthögskoloma inrättades.

Man har ansett det angeläget att såväl genom utformningen av ut- bildningen som genom konstruktionen av lärartjänsterna främja en sam- ordning av praktiska och teoretiska moment.

Från bl.a. journalisthögskolornas och samarbetsnämndens för jour- nalisthögskolorna sida har under en följd av år hävdats att en om- konstruktion av lärartjänsterna skulle väsentligt fönbättra möjligheterna till en sådan integration. Genom att inrätta en enda typ av lärartjänst vid journalisthögskoloma i stället för nuvarande tjänster som universi- tetslektor och lektor skulle man bl. a. komma till rätta med de nuva- rande rekryteringsproblemen vad gäller lektoraten.

Utredningen ställer sig tveksam till en sådan lösning. Jag delar utred- ningens tveksamhet. Det främsta skälet härtill är att denna tjänstetyp skulle kräva en alltför speciell meritering.

Utredningen har emellertid anvisat flera andra vägar att främja inte- grationssträvandena. Utredningens olika förslag i detta avseende rör vissa studieorganisatoriska frågor. Jag anser dessa förslag väl värda att beaktas i de centrala och lokala myndigheternas arbete med utbild- _ ningens planering och närmare utformning.

Utredningen föreslår att lektorer vid journalisthögskoloma skall ges ökad möjlighet att hålla kontakt med utvecklingen i massmedierna. Detta kan enligt förslaget ske bl. a. genom att de får möjlighet att med jämna mellanrum för en tid gå över till yrkesverksamhet inom mass- mediesektorn.

Med hänsyn till de speciella förhållanden det här är fråga om, bl.a. den snabba tekniska utvecklingen inom journalisternas arbetsområde, anser jag att det är angeläget att lektorema ges sådana möjligheter. De kostnader som åtgärder med detta syfte kan föra med sig bör täckas ur anslaget Forskning och utvecklingsarbete för högskoleutbildningen m.m. De får inom ramen för detta vägas mot kostnader för andra an- gelägna åtgärder.

Utredningen föreslår också -- för att integrationen mellan praktik och teori i journalistutbildningen skall ökas —— att praktiskt verksamma

Prop. 1976/77: 59 184

journalister skall få förordnas som speciallärare vid journalisthögsko- lorna för begränsad tid. Denna tjänstetyp finns för närvarande vid filosofisk fakultet. Erfarenheterna synes vara goda. Jag biträder därför förslaget.

Utredningen föreslår att frågan om journalistutbildningens lokalise- ring prövas i samband med att ställning tas till utredningens övriga förslag. Som skäl för detta anför utredningen att möjligheterna till sam- arbete med lokala nyhetsmedier inte alltid är de bästa i storstäderna. Vidare framhåller den att rekryteringen till utbildningen visar en stor- stadsdominans. Studerande från storstadslänen är klart överrepresente- rade inom utbildningen.

Endast ett mindre antal remissinstanser tar ställning till lokaliserings- frågan. Arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges förenade studentkårer uttalar sig för att en prövning av lokaliseringen kommer till stånd. Organisationskommittén för Umeå högskoleregion uttalar sig för en lokalisering i första hand till Sundsvall/Härnösand, i andra hand till Umeå. Samarbetskommittén för Sundsvall/Härnösands högskola för- ordar lokalisering till Sundsvall. Universitetskanslersämbetet kan tänka sig att enstaka kurser förläggs till andra orter än de nuvarande. Mot en förändrad lokalisering uttalar sig främst styrelserna för de båda journa- listhögskoloma. Styrelsen för journalisthögskolan i Göteborg anför att kommunikationerna med tryckerier m. m. f. n. är fullt tillfredsställande. Vidare framhåller styrelsen att ett nytt antagningssystem bör kunna mot- verka storstadsdominansen. Styrelsen för journalisthögskolan i Stock- holm gör i stort samma invändningar, men anser samtidigt att det från rekryteringssynpunkt är angeläget att sprida utbildningen till flera orter. Styrelsen har därvid tagit fasta på utredningens resonemang om en in- formationsteknisk linje som skulle starta från en med journalistlinjen ge- mensam grundkurs. En sådan linje skulle sannolikt kunna utnyttja jour- nalistutbildningens specifika kostnadskrävande fasta utrustning i en så- dan utsträckning att lokalisering av journalist- och informationsutbild- ning exempelvis till två nya orter skulle te sig ekonomiskt försvarlig. I samband därmed kunde journalistlinjen vid journalisthögskolan i Stockholm skäras ned för att ersättas av utbildning på informationslin- jen. Förslag av samma innebörd har lagts fram av samarbetskommittén för Sundsvall/Härnösands högskola, som även presenterat ett förslag till studieorganisatorisk lösning.

För egen del vill jag anföra följande. En grundtanke i den högskole- reform som nu genomförs är att man i fråga om lokaliseringen inte skall flytta existerande utbildningar till andra orter. I stället skall på utbyggnadsorterna utvecklas nya utbildningsvägar med utgångspunkt i bl. a. lokala resurser, de utbildningssökandes efterfrågan och arbets- marknadens förhållanden. Jag är därför inte beredd att förorda att journalistutbildningen splittras på flera orter, allrahelst som någon

Prop. 1976/77 : 59 185

ökning av kapaciteten inte är aktuell. Givetvis utesluter detta inte att närliggande utbildningsalternativ på informationsområdct kan behöva utvecklas inom den nya högskolan och då på orter där det av arbets- marknads- och andra skäl ligger närmast till hands att förlägga sådan utbildning. Det ankommer i första hand på lokala och regionala myn- digheter inom högskolan att föra fram sådana initiativ.

I journalistutbildningen ingår studiepraktik om en termin. De av utredningen gjorda undersökningarna visar att praktiken fyller en viktig funktion. Utredningen anser därför att den bör behållas i nuvarande omfattning. Jag delar utredningens bedömning av studiepraktikens vär— de men anser att praktikperiodens längd kan diskuteras. Jag återkom— mer strax till denna fråga.

Jag biträder utredningens förslag att studerande som har praktisk erfarenhet av journalistiskt arbete på minst sex månader skall kunna befrias från studiepraktik. Jag är däremot inte beredd att stödja tanken på att i någon form knyta praktikplatserna till det statliga stödet till pressen.

Som en orsak till svårigheter att skaffa praktikplatser har angetts att det är alltför ekonomiskt betungande för företagen att ta emot prakti- kanter. Rekommendationer för ersättningen till praktikanterna fastställs genom förhandlingar mellan Svenska journalistförbundet och Tidningar- nas arbetsgivareförening. Sådan ersättning utgår normalt inte vid praktik utanför Tidningarnas arbetsgivareförenings område. Jag har inhämtat att parterna ämnar ta upp dessa frågor på nytt. Jag avser att senare föreslå regeringen att ge UHÄ i uppdrag att kartlägga hithörande pro- blem.

Utredningen föreslår att journalistutbildningen organiseras som en allmän utbildningslinje inom sektorn för utbildning för kultur- och in- formationsyrken. Linjens utbildning bör inriktas mot yrkesverksamhet inom massmedier och information inom offentliga och enskilda organi- sationer och företag. Utbildningslinjen skall omfatta 100 poäng och ut- göras av en samhällsorienterande grundkurs om 20 poäng, en journa- listisk grundkurs om 40 poäng, studiepraktik om 20 poäng och fördjup- ningsstudier om 20 poäng. Den nya studieorganisationen föreslås bli införd läsåret 1977/78.

Jag är inte beredd att förorda att en förlängning av utbildningen med en termin utformas på det sätt utredningen föreslår. Journalistutbild- ningen bör enligt min mening inledas med en utbildningsgång som om- fattar fyra terminer, dvs. 80 poäng. Den femte terminen bör utformas som en påbyggnadsutbildning. Som behörighet för påbyggnadsutbild- ningen bör gälla minst ett års yrkesverksamhet inom journalist- eller annat informationsyrke efter fullbordad inledande joumalistutbildning. Med hänsyn till den skiftande utbildningsbakgrunden inom journalist- kåren bör påbyggnadsutbildningen stå öppen också för journalister som

Prop. 1976/77: 59 186

inte har gått igenom den inledande journalistutbildningen. Av dem bör för behörighet till påbyggnadsutbildningen krävas minst fyra års verk- samhet inom journalist- och informationsområdct.

Vad jag nu har förordat innebär att journalistutbildningen ges ett in- slag av återkommande utbildning. Samtidigt minskas utrymmet, i för- hållande till utredningens förslag, för att i den inledande utbildningen lägga in ytterligare moment av samhällsorienterande karaktär. Jag kom- mer likväl i det följande att förorda att de samhällsorienterande mo- menten i vid mening ges en starkare ställning-i utbildningen. Det bör enligt min mening kunna ske genom att större vikt läggs vid att under- visningen ges en problemorienterad inriktning. Detta främjar också den integration mellan teori och praktik som enligt utredningen har visat sig ha stora fördelar för utbildningens yrkesinriktning och som bedöms positivt av både studerande och lärare.

En förstärkning av de problemorienterade inslagen i utbildningen på det sätt jag har förordat, tillsammans med mitt förslag om påbyggnads- utbildning, bör leda till en omprövning av studiepraktikens utformning och omfattning. Jag utgår från att den mot denna bakgrund bör kunna begränsas till ca en halv termin, dvs. 10 poäng. Därmed skulle också de svårigheter att erhålla praktikplatser, som jag nyss har berört, till en del kunna röjas undan. Det bör ankomma på UHÄ att tillsammans med lokala organ närmare pröva denna fråga. Jag anser att utredningens för- slag om Studieorganisation i övrigt bör kunna ligga till grund för den fortsatta planeringen av utbildningen. Det ankommer på de lokala or- ganen att inom ramen för av UHÄ fastställda utbildningsplaner bestäm- ma utbildningens innehåll och pedagogiska utformning.

Som jag nyss har anfört visar utredningen på uppenbara brister i journalisthögskolornas utbildning vad gäller samhällsorienteringen, främst i fråga om kommunalkunskap samt kunskap om intresseorgani- sationerna och folkrörelserna. Dessa brister betonas också starkt i re- missyttrandena. Utredningen har anvisat olika vägar att tillgodose kra- ven i detta avseende, bl. a. genom ändrade antagningsbestämmelser och genom ändring i utbildningens organisation. Dessutom föreslår utred- ningen, som jag nyss har berört, att utbildningen förlängs med en ter- min. Som skäl härför anger utredningen, utöver de nämnda bristerna, bl. a. att den politiska processen i vid mening är en dominerande refe- rensram för journalisterna och att samhällsvetenskapliga problemställ- ningar därför är ändamålsenliga för att öva in lämpliga arbetsmetoder, för att ge modeller för fördjupningsperspektiv samt för att skapa känsla för samhällssammanhang och förmåga att finna och hantera källor.

Jag har nyss förordat en förändrad uppläggning av journalistutbild- ningen för att komma till rätta med nuvarande brister i den. Jag är dock av olika skäl tveksam om värdet av, som utredningen föreslår, en för- längning som kommer uteslutande de samhällsorienterande momenten

Prop. 1976/77: 59 187

till godo, även om bristerna på detta område också enligt min bedöm- ning bör väga tungt i detta sammanhang. Man kan konstatera att många studerande när de börjar journalistutbildningen redan har inhämtat be- tydande kunskaper bl.a. i samhällsvetenskapliga ämnen vid universitet. För dessa studerande måste en inledande samhällsorienterande kurs inom journalistlinjen framstå som mindre angelägen. Från skilda håll har å andra sidan framhållits andra brister som kunde avhjälpas genom en förlängning. Inom den nya högskolan med dess möjligheter att lokalt besluta om utbildningens innehåll bör det vara möjligt att utforma den- na så att hänsyn tas till den studerandes utbildningsbakgrund och behov av breddning och komplettering av kunskaper även på andra områden än det samhällsvetenskapliga, t. ex. humanistiska, naturvetenskapliga och tekniska. Den begränsning av praktikperiodens längd som jag tidi- gare har förordat bör kunna ge utrymme för en förstärkning av de all- mänorienterande inslagen i journalistutbildningen.

Frågan om etermediernas plats i utbildningen har berörts i flera olika sammanhang. Förslaget om en särskild etermedielinje har avvisats vid statsmakternas tidigare beslut om journalistutbildningen. Mot bakgrund av etermediernas allt större betydelse anser utredningen det angeläget med en jämnare fördelning i journalistutbildningen mellan tryckta me- dier och etermedier. Jag delar utredningens mening att detta bör kunna tillgodoses inom fjärde terminens ram.

Utredningen föreslår att delar av journalistutbildningen skall kunna ges i form av bl. a. enstaka kurser. Flera remissinstanser tillstyrker detta förslag. Med hänsyn till utbildningsstrukturen inom journalistkåren an- ser även jag att det är angeläget att öppna sådana möjligheter. Bl. a. bör den av mig förordade påbyggnadsutbildningen också kunna ha for- men av enstaka kurs. Det kan antas att personer som avser att arbeta inom bl. a. fackpress kan ha behov av att delta i sådana kurser.

Några remissinstanser, bland dem UKÄ, berör i sina ställningstagan- den till förslaget om studieorganisation frågan om journalistutbildning- ens forskningsanknytning. I den nya högskolan skall finnas ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning över hela fältet av utbildning. Formerna för detta kan naturligtvis skifta för de olika utbildningarna. Massmedieforskningen spänner över vida fält. Jag anser därför att det är naturligt att den utnyttjar forskningskapacitet som finns vid flera olika enheter. Jag återkommer senare till regeringen med förslag till en högskoleförordning. Som jag redan har anfört bör det vara möjligt för studerande att i omedelbar anslutning till genom- gången utbildningslinje genomgå fördjupningsstudier om högst 40 poäng i syfte att vinna tillträde till forskarutbildning. Denna möjlighet kom- mer självfallet också att vid behov gälla även för dem som gått igenom journalistutbildningen om 80 poäng.

I utredningens u-ppdrag har också ingått att bedöma dimensioneringen

Prop. 1976/77: 59 188

av journalistutbildningen. Efter att ha redovisat arbetsmarknadsläget och resultatet av övriga undersökningar kommer utredningen till slut- satsen att det inte finns motiv för att föreslå en förändring av den nuva- rande antagningskapaciteten. Jag delar utredningens uppfattning. En delvis annan fråga är behovet av särskilda utbildningsinsatser för att förse arbetsmarknaden med andra slag av yrkesmässigt verksamma in- formatörer och opinionsförmedlare. Jag har tidigare berört den vid min behandling av journalistutbildningens lokalisering. Sådana utbildnings- behov får tas upp i det löpande förnyelsearbetet inom den nya högsko- lan, särskilt inom ramen för utbudet av enstaka kurser.

Utredningen har även lämnat förslag rörande utrustningen vid journa- listhögskoloma och beräknat kostnaderna för denna.

Utredningen har föreslagit att man vid journalisthögskoloma för att de studerande skall få praktisk erfarenhet av modern tidningsteknisk utrustning skall få bedriva försöksverksamhet med bildskärmar och datorer samt fotosättningsutrustning. För egen del anser jag att erfaren- het i någon form av sådan utrustning bör ingå i all journalistutbild- ning. Jag kommer därför att beräkna medel för användning av sådan ut- rustning under anslaget Utbildning för kultur- och informationsyrken i det följande.

Vad gäller journalisthögskolornas reguljära utrustning bör på vanligt sätt större utrustningsbehov bekostas från utrustningsanslag efter pröv- ning i varje särskilt fall.

De förändringar av journalistutbildningen som jag har förordat bör träda i kraft den 1 januari 1978 vad gäller utbildningen om 80 poäng och den 1 juli 1978 vad gäller påbyggnadsutbildningen.

När det gäller betygsättningen inom journalistutbildningen föreslår utredningen att den praxis som har utvecklats vid journalisthögskoloma skall få tillämpas även i fortsättningen. Det innebär att endast betygen underkänd och godkänd skall användas. Jag har i det föregående tagit upp frågan om betyg i högskoleutbildningen. Jag har därvid redovisat vilka riktlinjer som bör gälla för de ansvariga ämbetsverken, när de i utbildningsplaner för skilda linjer skall fastställa också vilka betyg som skall användas. Jag har då bl. a. angett att man skall ta hänsyn till den betygspraxis som har utvecklats vid utbildningen i fråga.

Jag går nu över till frågan om fortbildning av journalister. Utredningen konstaterar att behovet av fortbildning av journalister är stort bl.a. på grund av de stora utbildningsskillnader som finns inom journalistkåren. Utredningen framhåller att fortbildningen skall fylla flera olika uppgifter. Den skall ge journalister med bristfällig ut- bildning grundläggande kunskaper i viktiga ämnen. Vidare skall den ge journalister som kommit in i yrket via andra utbildningsvägar komplet- terande journalistisk utbildning. Slutligen skall fortbildning även kunna ge tidigare journalisthögskoleutbildade möjlighet till specialisering efter några år i yrket.

Prop. 1976/77: 59 189

För närvarande erbjuds fortbildning för journalister genom Press- institutets kurser, kurser som anordnas av styrelsen för fortbildning av journalister (FOJO), fördjupningsterminen vid journalisthögskoloma och Nordisk Journalistkursus i Århus.

Utredningen föreslår att FOJO får möjlighet att utvidga sin verk- samhet till att omfatta de nämnda uppgifterna och att FOJO får anta till sin utbildning även personer som har genomgått grundläggande joumalistutbildning. Arbetsfördelningen mellan journalisthögskoloma och FOJO skall enligt utredningen vara den att högskolorna svarar för mera tidskrävande kurser i form av enstaka kurser medan FOJO sva- rar för kortare sådana kurser.

Behovet av fortbildning betonas starkt i de flesta remissyttranden som har behandlat frågan. TCO anser att man på kort sikt bör fördubbla FOJO:s utbud.

Jag delar remissinstansernas uppfattning att FOJO-verksamheten, som nu pågått några år, på ett utmärkt sätt har kunnat tillgodose en viktig del av journalistkårens for-tbildningsbehov. Även om utbildningen i fortsättningen liksom hittills främst bör avse journalister med brist- fällig grundutbildning bör den i viss utsträckning kunna stå öppen även för sådana som har genomgått grundläggande joumalistutbildning. Jag kommer i det följande vid min anmälan av anslaget Utbildning för kul- tur- och informationsyrken att beräkna medel som medger en viss ök- ning av verksamheten. Den av utredningen föreslagna ansvarsfördel- ningen mellan utbildningsenheterna anser jag lämplig.

Information om de nu föreslagna förändringarna i journalistutbild- ningen bör ingå som ett led i den information som UHÄ ger om hög- skolan och bör bestridas inom ramen för de medel som står till ämbetets förfogande.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för journalistutbildningen m.m. som jag har angett i det föregående.

3.2 Vissa frågor om vårdutbildning 3.2.1 Inledning

Vårdutbildningsområdet omfattar ett stort antal utbildningsvägar inom gymnasieskolan, vid sidan av gymnasieskolan men med grundskolan som formell grund (t. ex. sjuksköterskeutbildningen), inom högskolan och inom arbetsmarknadsutbildningen. För redan yrkesverksamma anordnas fortbildning, vidareutbildning m. m.

Enligt riksdagens beslut är 1975 ( prop. 1975: 9 , UbU 1975: 17, rskr 1975: 179) om reformering av högskoleutbildningen m.m. med början budgetåret 1977/78 kommer bl.a. vissa vårdutbildningar inom och vid sidan av gymnasieskolan att föras till högskolan. Gränsdragningen mel-

Prop. 1976/77 : 59 190

lan högskoleutbildning och annan utbildning skall enligt riksdagsbeslutet omprövas fortlöpande. Det ankommer på regeringen att besluta om vil- ken utbildning som skall föras till högskolan. Såvitt gäller sektorn för utbildning för vårdyrken bör dock högskolan inledningsvis enligt nämn- da riksdagsbeslut omfatta bl. a. utbildningarna till laboratorieassistent, arbetsterapeut, hörselvårdsassistent, medicinsk assistent, sjukgymnast, sjuksköterska, tandhygienist, ålderdomshemsföreståndare och socialpe— dagog. Till sektorn för utbildning för undervisningsyrken kommer enligt samma förslag att föras bl. a. lärarutbildningen, däribland utbildningen av vårdlärare.

3.2.2 Beredning av högskolans vårdutbildningar

Huvuddelen av förslagen i propositionen om reformering av hög- skoleutbildningen förutsatte för sitt förverkligande ett fortsatt plane- rings- och utredningsarbete. Vad gäller sektorn för utbildning för vård- yrken sker detta dels inom den centrala och de regionala organisations- kommittéerna, dels genom beredning inom en särskild grupp inom ut- bildningsdepartementet kallad VÅRD -76. I denna beredningsgrupp är även socialdepartementet representerat. Till gruppen har vidare en refe- rensgrupp knutits med representanter för socialstyrelsen, universitets- kanslersämbetet (UKÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjäns- temännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR och elevorganisationerna på vårdområdet.

Utgångspunkten för arbetet har varit U 68:s betänkande (SOU 1973: 58) Högskoleutbildning hälso- och sjukvårdslinjc m. m. och de remiss— yttranden som har avgivits över detta. Enligt riktlinjerna för bered- ningen skulle arbetet bedrivas i två etapper. I den första etappen skulle vissa vårdutbildningar tekniskt inordnas i högskoleorganisationen den 1. juli 1977. I detta skede förutsattes även att vissa förändringar i utbild- ningsinnehållet skulle kunna övervägas.

Beredningen hade även att överväga mera långsiktiga och övergripan- de vårdutbildningsfrågor såsom basutbildning, etappavgång, påbyggnads- utbildning och samordning med andra utbildningar. Detta arbete skulle bedrivas parallellt med beredningens första etapp och främst omfatta en probleminventering.

3.2.3 Beredningens förslag

Beredningen har med skrivelse den 25 oktober 1976 till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat förslag till utbildningsplaner och exempel på kursplaner för vissa kortare vårdutbildningar i högskolan. Förslaget innefattar 32 utbildningsplaner och 29 kursplaner.

Genom beslut av 1964 års riksdag ( prop. 1964: 73 , SU 1964: 96, rskr 1964: 216) har utformningen av den nuvarande arbetsterapeututbild-

Prop. 1976/77: 59 191

ningen lagts fast. Även sjuksköterskeutbildningen bygger på av riksdagen godkända riktlinjer ( prop. 1965: 161 , SU 1965: 181, rskr 1965: 430 och prop. 1968: 66 , SU 1968: 108, rskr 1968: 259). Frågor rörande anord- nande av sjukgymnastutbildning enligt provisorisk läroplan har anmälts för riksdagen år 1976 ( prop. 1975/76:100 bil. 10, UbU 1975/76: 27, rskr 1975/76: 331).

För fullständighetens skull redovisas i det följande för samtliga linjer dels nuvarande förhållanden, dels beredningens förslag samt i förekom- mande fall skrivelser som har anknytning till dessa förslag.

Arbetsterapeutlinjen Nuvarande förhållanden Enligt proposition (1964: 73, SU 1964: 96, rskr 1964: 216) angående utbildning av bl. a. arbetsterapeuter är arbetsterapeututbildningen treårig och innefattar dels utbildning i skilda arbetstekniker, dels utbildning i medicinska och socialmedicinska ämnen samt i arbetsterapins teori och praktik. Utbildningen är till sitt innehåll delvis besläktad med utbild- ningen av sjukgymnaster. Beredningens förslag Beredningens förslag till utbildningsplan innebär huvudsakligen en teknisk översättning av nu gällande läroplan. Viss omfördelning av inne- hållet har emellertid skett. Detta gör det möjligt att genomföra en sam- läsning för arbetsterapeutlinjen och sjukgymnastlinjen dels i en, enligt U 68:s förslag, inledande grundkurs om 10 poäng, dels i studier om- fattande ytterligare 15 poäng. Inga förändringar har skett beträffande längden av den kliniska praktiken. Den inledande grundkursen syftar

bl.a. till att ge färdighet i grundläggande omvårdnadskunskap. Cirka hälften av kursen utgörs av handledd praktik på vårdavdelning. Mot denna bakgrund föreslås nu gällande krav på förpraktik för inträde till utbildningen upphöra.

Hörselvårdsassistentlinjen Nuvarande förhållanden Hörselvårdsassistentutbildningen bedrivs på en ort i landet. Studie- gången omfattar två terminer, varav ca 10 veckor är teoretisk utbild- ning enligt läroplan som fastställts av SÖ år 1967. Beredningens förslag I samråd med bl. a. socialstyrelsen utarbetade SÖ år 1970 ett förslag till ny utbildning av hörselvårdsassistenter. Förslaget, som omfattade en utbildningstid på fyra terminer, tog sikte på en allmänt breddad och fördjupad utbildning. I avvaktan på genomförandet av den nya högsko- lan har läroplansförslaget blivit vilande. Beredningens förslag till ny hörselvårdsassistentutbildning omfattande 80 poäng bygger till stor del på nyssnämnda läroplansförslag. Enligt förslaget skall utbildningen inledas med en för vissa vårdutbild-

Prop. 1976/77: 59 192

ningar gemensam grundkurs om 10 poäng. Den inledande grundkursen syftar bl. a. till att ge färdighet i grundläggande omvårdnadskunskap. Cirka hälften av kursen utgörs av handledd praktik på vårdavdelning. Mot denna bakgrund föreslås nu gällande krav på förpraktik för inträde till utbildningen upphöra. För samtliga ämnen, som nu ingår i utbild— ningen, föreslås en väsentligt utökad studietid. Vidare har vissa nya äm- nen tillkommit såsom pedagogik, administration och arbetsledning, ma- tematik och psykoakustik. Särskilda skrivelser Behovet av en utvidgad utbildning för hörselvårdsassistenterna har i skrivelser framförts av Handikappinstitutet, Hörselfrämjandets Riksför- bund, Svensk Teknisk Audiologisk förening och Svenska Otolaryngolog- förbundet. Laboratorieassistentlinjen Nuvarande förhållanden Laboratorieassistentutbildningen är i dag inriktad mot fem områden. Utbildning för kliniskt-kemiskt och kliniskt-fysiologiskt laboratorium omfattar fem terminer och utbildning för mikrobiologiskt, histopatolo- giskt samt biokemiskt-medicinskt kemiskt laboratorium omfattar 4,5 ter- miner. Läroplaner för samtliga utbildningsvägar fastställdes av SÖ år 1969.

Beredningens förslag Beredningens förslag till utbildningsplaner innebär en viss breddning av det gemensamma innehållet i de fem utbildningarna. Syftet har främst varit att öka rörligheten mellan resp. funktionsområden. Utbild- ningen föreslås omfatta 100 poäng för samtliga laboratorieassistenter. Härigenom minskar i viss utsträckning behovet av kompletteringskurser. Medicinska assistentlinjen Nuvarande förhållanden Medicinsk assistentutbildning omfattar bl. a. utbildning till radioterapi- assistent, röntgenassistent, operationsassistent och oftalmologassistent. De båda sistnämnda utbildningarna kommer att behandlas i det följande. Kurs för utbildning till röntgenassistent resp. radioterapiassistent om- fattar fem terminer enligt läroplaner fastställda av SÖ år 1971 och 1972. Medicinska assistentutbildningarna är samtliga inriktade mot en spe— cialistfunktion inom hälso- och sjukvårdsorganisationen. Sjukvårdsut- bildningen är gemensam. Härutöver kommer olika specialutbildningar. Radioterapiassistenter utbildas dels för radioterapeutisk verksamhet, dels för isotopdiagnostisk verksamhet. Röntgenassistenter utbildas för arbete vid allmän och specialiserad röntgendiagnostisk avdelning. Beredningens förslag Enligt beredningens bedömning är det inte möjligt att i en första etapp av arbetet samordna de medicinska utbildningarna. Dessa föreslås därför bli inrättade som särskilda allmänna linjer i högskolan.

Prop. 1976/77: 59 193

De av VÅRD-76 framlagda förslagen till utbildningsplaner bygger i huvudsak på U 68:s betänkande om de kortare vårdutbildningarna. Här- vid har större tyngd lagts på klinisk kemi, klinisk fysiologi och fotografi. Inga förändringar har föreslagits beträffande utbildningstidens längd.

Oftalmologassistentlinjen Nuvarande förhållanden

Utbildningen omfattar fyra terminer och anordnas enligt läroplan ut- färdad av SÖ år 1970. Beredningens förslag Nu föreliggande förslag till utbildningsplan innebär endast en teknisk överföring av nuvarande utbildningsinnehåll, dock med en viss ökning av vårdpraktiken.

Operationsassistenrlinjen Nuvarande förhållanden

Enligt beslut av 1968 års riksdag (prop. 1968: 66, SU 1968: 108, rskr 1968: 259) bör —— i avvaktan på ytterligare underlag för bedömningen av det framtida personalbehovet utbildningen av operationsassisten- ter fortsätta vid sidan av vidareutbildningen av sjuksköterskor i opera- tionssjukvård.

Enligt nu gällande läroplan, vilken fastställdes år 1964 av SÖ, om- fattar utbildning till operationsassistent fyra terminer.

Beredningens förslag

U 68 har i sitt betänkande om kortare vårdutbildningar, när det gäl- ler medicinsk assistentutbildning, utgått från att operationsassistentut- bildningen skulle kunna komma att knytas till en linje omfattande fler- talet assistentutbildningar. Det har i den första etappen av VÅRD-763 arbete inte varit möjligt att göra någon samordning i detta avseende. En fristående operationsassistentlinje föreslås därför bli införd i hög- skolan den 1 juli 1977 i avvaktan på det mera ingående samordnings- arbetet i en andra etapp.

Den principiella utgångspunkten vid överförande av läroplan till ut- bildningsplan har varit att endast en teknisk översättning skulle göras. Avsteg härifrån har dock skett i två avseenden.

Det har bedömts rimligt att lägga ut det nuvarande utbildningsinne- hållet på fem terminer, motsvarande 100 poäng. Vidare har vissa för- bättringar i innehållet bedömts skäliga med hänsyn till den faktiska funktion operationsassistentema har. Förbättringama avser dels en breddning av vårdinslaget, dels utbildning för arbetsledande uppgifter.

Sjukgymnastlinjen Nuvarande förhållanden

Läroplan är utarbetad av SÖ och UKÄ i samråd. Utbildningen om- fattar fyra terminer. Den bedrivs för närvarande på tre orter.

Sedan höstterminen 1976 bedrivs sjukgymnastutbildning på en ytter- ligare ort enligt provisorisk läroplan ( prop. 1975/76: 100 bil. 10, UbU

Prop. 1976/77: 59 194

1975/76: 27, rskr 1975/76: 331). Denna utbildning om fem terminer är utformad i huvudsaklig överensstämmelse med intentionerna i U 68:s betänkande om kortare vårdutbildningar.

Beredningens förslag Den provisoriska läroplanen har legat till grund för utarbetande av utbildningsplaner och kursplaner.

Förslaget till förändrad sjukgymnastutbildning möjliggör en innehålls- lig breddning genom att utbildningen föreslås omfatta 100 poäng. Bl.a. föreslås en förstärkning av beteendevetenskapliga ämnen, administration och arbetsledning och klinisk praktik. Den inledande grundkursen om 10 poäng är gemensam med vissa andra kortare vårdutbildningar i hög- skolan. Härutöver kan ytterligare ca 15 poäng vara gemensamma med arbetsterapeutlinjen. Utbildningen får ett eget karaktärsämne. Den in- ledande grundkursen syftar bl. a. till att ge färdighet i grundläggande omvårdnadskunskap. Cirka hälften av kursen utgörs av handledd prak- tik på vårdavdelning. Mot denna bakgrund föreslås nu gällande krav på förpraktik för inträde till utbildningen upphöra.

Sjuksköterskelinjen Nuvarande förhållanden

Enligt beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 161, SU 1965: 181, rskr 1965 : 430) omfattar sjuksköterskeutbildningen en för alla blivande sjuksköterskor gemensam grundutbildning som på fem terminer leder fram till legitimation. Elever som genomgått gymnasieskolans vårdlinje går enligt beslut av 1973 års riksdag (prop. 1973: 84, UbU 1973: 30, rskr 1973: 216) in i en särskild utbildningslinje som i huvudsak mot- svarar grundutbildningens avslutande tre terminer.

För undersköterskor och för skötare i psykiatrisk vård finns avkor- tade studiegångar om tre terminer.

För fullgörande av speciella uppgifter kommer därutöver vidareut- bildning ( prop. 1968: 66 , SU 1968:108, rskr 1968: 259). Denna om- fattar en eller två terminer beroende på specialinriktning.

Beredningens förslag För både grundutbildning och vidareutbildning innebär beredningens förslag en teknisk anpassning av nu gällande läroplaner. En modernise- ring av målformuleringarna har skett samt en viss omfördelning av inne- hållet mellan kurser.

För grundutbildningens del.innebär det bl. a. beträffande den kli- niska praktiken att större vikt kommer att läggas vid långtidssjukvård. En viss reducering har förutsatts av bamsjukvården med hänsyn till tillgången på praktikplatser.

I utbildningsplanen för påbyggnadslinjen i operationssjukvård har en viss förskjutning skett av målet beträffande färdighet inom anestesi- sjukvård. Detta har föranletts av gällande begränsningar i operations- sjuksköterskans kompetensområde.

Prop. 1976/77: 59 ' 195

Sociala servicelinien Nuvarande förhållanden

Utbildning av föreståndare omfattar fem terminer. Dessutom finns en avkortad studiegång på tre terminer för sökande som genomgått gymnasieskolans vårdlinje eller motsvarande specialkurs. För yrkesverk- samma ålderdomshemsföreståndare och hemvårdsassistenter med minst tre års erfarenhet som föreståndare inom åldringsvård eller som hem- vårdsassistent finns en kompletteringskurs om ett läsår.

Beredningens förslag

U 68 lade i betänkandet om kortare vårdutbildningar fram förslag till utbildning för föreståndare i öppen och sluten åldringsvård. Utbild- ningsmålet föreslogs dock bli oförändrat.

SÖ har låtit utvärdera nuvarande utbildning. Utvärderingen visar att utbildningen i alltför hög grad är inriktad på kvalificerad sjukvård. VÅRD-76 har vid utarbetandet av utbildningsplaner och kursplaner frångått U 68:s förslag som, med sin alltför starka inriktning på bl. a. ålderdomshem, har bedömts behöva omarbetas.

VÅRD-76 har därför lagt fram ett i förhållande till U 68 nytt förslag. Förslaget omfattar utbildningarna om tre och fem terminer och bygger på den förskjutning mot öppnare behandlings— och boendeformer som pågår inom åldringsvården. Syftet med detta förslag är också att söka täcka behov hos andra åldersgrupper än åldringar, nämligen psykiskt, fysiskt och socialt handikappade, barnfamiljer, äldre samt grupper med särskilda behov. Utbildningen syftar till att ge kompetens för tjänst på ledande nivå inom primärkommunal service.

1 förslag till utbildningsplan ingår ett ökat inslag av administration och arbetsledning, psykologi, sociologi och socialmedicin. Utbildningen får ett eget karaktärsämne, social service. Tandhygienistlinjen Nuvarande förhållanden

Utbildningen omfattar två terminer och anordnas enligt läroplan ut- färdad av SÖ år 1975.

Beredningens förslag Nu föreliggande förslag till utbildningsplan innebär endast en teknisk översättning av läroplanen, varvid kurserna har indelats i olika ämnes- block. Utbildningen får ett eget karaktärsämne, odontologisk profylak— tik. Påbyggnadslinier Nuvarande förhållanden F.n. anordnas fyra olika högre specialkurser i gymnasieskolan av- sedda för redan utbildade laboratorieassistenter, nämligen utbildning i

blodgruppsserologi och hemoterapi I—III om vardera två veckor samt utbildning i klinisk cytologi om 24 veckor.

Sedan höstterminen 1975 anordnas utbildning av ortoptister såsom

Prop. 1976/77: 59 196

högre specialkurs i gymnasieskolan. Kursen som bygger på oftalmolog- assistentlinjen omfattar ett läsår.

] vad avser vidareutbildning av sjuksköterskor hänvisas till vad som har anförts under sjuksköterskelinjen. Beredningens förslag Beredningen föreslår att följande utbildningar anordnas som påbygg- nadslinjer nämligen utbildning i blodgruppsserologi och hemoterapi I—III, utbildning i klinisk cytologi, utbildning till ortoptist samt vidare- utbildning av sjuksköterskor. I förslagen till utbildningsplaner har endast skett en teknisk anpass- ning av nu gällande läroplaner. I vad avser vidareutbildning av sjuksköterskor hänvisas till vad som har anförts under sjuksköterskelinjen. Sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken Utbildning av sacialpedagoger Nuvarande förhållanden Utbildning av socialpedagoger sker dels vid sociala barna- och ung- domsvårdsseminariet i Stockholm, dels som specialkurs i gymnasiesko- lan i Malmö. Utbildningen som är treårig skall leda till verksamhet inom institutioner för barn och ungdom.

Beredningens förslag Utgångspunkt för arbetet med förslag till utbildningsplaner för so- cialpedagogutbildningen har varit att undvika större förändringar av utbildningens innehåll och utformning mot bakgrund av att det f.n. finns flera utredningsförslag som på ett eller annat sätt berör social- pedagogutbildningen. Sålunda kan ställningstaganden till aktuella ut- redningsförslag inom barna- och ungdomsvårdsområdet samt utveck- lingen inom det sociala området komma att påverka socialpedagogut- bildningen. Beredningen föreslår att utbildningen anordnas som lokal linje.

Den nuvarande läroplanen har i vissa avseenden ansetts som något föråldrad, varför vissa justeringar har varit nödvändiga. Sålunda före- slås en samordning kring pedagogiska ämnen i de teoretiska kurserna.

Särskilda skrivelser Styrelsen för Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet har hos re- geringen anhållit att socialpedagogutbildningen anordnas i form av all- män utbildningslinje inom sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken. Vidare föreslår styrelsen att seminariet vid lämpligt tillfälle överförs till statlig huvudman. I avvaktan på ställ- ningstagande till de utredningar som berör socialpedagogutbildningen och andra yrkesutbildningar inom det sociala fältet föreslår styrelsen att Allmänna barnhuset kvarstår som huvudman.

Prop. 1976/77: 59 197

3.2.4 F öredraganden Betydande delar av gymnasieskolans vårdutbildningar jämte sjukskö- terskeutbildningen kommer fr.o.m. nästa budgetår att höra till högsko- lan. Inordandet i högskolan har förberetts av en särskild beredning inom utbildningsdepartementet kallad VÅRD-76. Beredningen har tillsammans med berörda myndigheter, personal- och elevorganisationer bl. a. utarbetat förslag till utbildningsplaner och exem- pel på kursplaner. Förslaget innebär väsentliga förbättringar. Sålunda föreslås en förlängning av utbildning till hörselvårdsassistent med 40 poäng, vid vissa grenar av utbildning till laboratorieassistent med 10 poäng, operationsassistent med 20 poäng och såväl statlig som kom- munal sjukgymnastutbildning med 20 poäng. Den av 1968 års utbild- ningsutredning (U 68) i betänkandet (SOU 1973: 58) Högskoleutbild- ning hälso- och sjukvårdslinje m.m. förordade gemensamma grund- kursen om 10 poäng ingår i tre utbildningslinjer. Jag anser att beredningens förslag till utbildningsplaner är väl avväg- da. Jag förordar därför att de berörda vårdutbildningarna anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med VÅRD-76:s förslag fr.o.m. höst— terminen 1977. Jag utgår härvid ifrån att den i utbildningarna ingående praktiken genomförs i form av inbyggd utbildning i den utsträckning som nu gäller. Hälso- och sjukvården befinner sig f.n. i ett utvecklingsskede som kännetecknas av omfattande omstruktureringar och en allt högre grad av specialisering. Vårdpersonalens insatser är helt avgörande för kvali- teten i vården. Utbildningen av denna personal är därvid av stor bety- delse. Ovissheten om personalstrukturen på sikt har under en lång följd av år utgjort en återhållande faktor när det gäller att förnya vårdutbild- ningarnas organisation och innehåll. Kännetecknande för utbildningarna inom vårdområdet är den stora mångfalden av utbildningslinjer. Endast undantagsvis förekommer sam- ordnade läroplaner, främst beroende på att utbildningarna har tillkom- mit i bristsituationer för att lösa akuta behov. Någon samlad översyn av samtliga de vårdutbildningar som nu skall föras till högskolan har inte skett tidigare. Vissa har dock behandlats av U 68 i nyssnämnda betänkande. Genom VÅRD-76:s arbete har ytter- ligare översyn och samordning blivit möjlig. Hittills gjorda erfarenheter av arbetet inom VÅRD-76 visar att det finns en rad angelägna frågor att bearbeta i det längre perspektivet. Jag erinrar därvid om vad riksdagen har uttalat i denna fråga (UbU 1975/76: 27 s. 7, rskr 1975/76: 331). Mot denna bakgrund anser jag det angeläget att nu göra en samlad översyn av studieorganisationen för vårdutbildningarna. i högskolan. I detta syfte avser jag att inom kort föreslå regeringen att bemyndiga mig

Prop. 1976/77: 59 198

att tillkalla en kommitté. Utredningen bör nära samarbeta med övriga be- rörda utredningar nämligen utredningarna dels om den gymnasiala ut- bildningen (U 1976: 10), dels om ny lagstiftning för hälso- och sjukvår- den (S 1975: 04), dels om vissa frågor om sjukvårdens inre organisation. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Troedsson. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för viss vårdutbildning i högskolan vilka jag har angett i det föregående.

Prop. 1976/77: 59 199

3.3. Vissa frågor om utbildningen på kulturområdet

Inledning

Högskoleutbildningen på kulturområdet omfattar utbildning av det slag som nu bl.a. bedrivs vid konsthögskolan och konstfackskolan i Stockholm, vid mUsikhögskolorna, vid statens scenskolor, statens dans- skola och dramatiska institutet. Inom detta utbildningsområde har länge pågått ett omfattande utrednings- och utvecklingsarbete. I det följande behandlas vissa aktuella utredningsförslag. 1973 års expertgrupp för konstutbildning (U 1973: 05) har genom delbetänkandet (Ds U 1976: 1.) Den högre utbildningen inom bild— och formområdet (II) avslutat sitt uppdrag. Betänkandet (Ds U 1976: 2) Konsthögskolans arkitekturskola (utarbetat av generaldirektören Lennart Holm) behandlar arkitektur- skolans uppgifter och framtida ställning. Statens kulturråd och uni- versitetskanslersämbetet har överlämnat en delrapport (UKÄ-rap- port 1976: 5) Utbildningen vid statens scenskolor, utarbetad av den gemensamma arbetsgrupp som gör en översyn av utbildningen vid scen- skolorna. Organisationskommittén för högre musikutbildning (U 1970: 60) slutligen har i Sitt principbetänkande (SOU 1976: 33) Musiken— människan—samhället bl. a. föreslagit mål och riktlinjer för musikut- bildningens framtida utformning och innehåll och gett underlag för en reform inom området som föreslås ta sin början är 1978.

3.3.1 Den högre utbildningen inom bild— och formområdet Utredningen

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1973 till- kallade dåvarande departementschefen 1973 års expertgrupp för konst- utbildning (K 73, U 1973: 05)1 med uppdrag att utreda vissa frågor som för utbildning inom bildkonst, konsthantverk och design. K 73 har i april 1976 lagt fram sitt slutbetänkande (Ds U 1976: 1) Den högre ut- bildningen inom bild- och formområdet (II).

Expertgruppen lägger i betänkandet fram förslag om dimensionering- en av den konstnärliga utbildningen på bild- och formområdet, dvs. ut- bildning inom bildkonst, konsthantverk och design, fortbildning och vi- dareutbildning på området och om högre utbildning för fotografer.

K 73 förväntar sig en långsam tillväxt av arbetsmarknaden både för bildkonstnärer och konsthantverkare och på designområdet. Enligt K 73:s uppfattning kommer de nya arbetsuppgifterna huvudsakligen att gå till redan yrkesverksamma inom bild- och formområdet varför K 73 föreslår en satsning på i första hand fort- och vidareutbildning (kom- pletterande utbildning) och i andra hand en ökning från nuvarande

1 Kanslichefen Carl-Erik Virdebrant, ordförande, byråchefen Ann-Marie Furumark, professorn Rune Jansson och professorn Philip von Schantz.

Prop. 1976/77: 59 200

190 till 265 platser av antagningen till grundutbildningen inom områ- det, framförallt utanför Stockholm och Göteborg.

Det är enligt K 73 väsentligt att insatserna för den kompletterande utbildningen fördelas geografiskt. De resurser som används i grundut- bildningen, bl.a. den lärarpersonal som finns vid de högre konstsko- lorna, skall även komma den kompletterande utbildningen tillgodo. Detta gör att dimensioneringen av den grundläggande utbildningen vid skolorna måste ske på ett sådant sätt, att en geografisk spridning av ut- bildningen blir möjlig på sikt. Den kompletterande utbildningen bör läggas upp med kortare kurser och stå öppen för personer som varit yrkesverksamma inom bild- och formområdet i minst tre år. I princip bör de som saknar konstnärlig grundutbildning få förtur till utbildning av detta slag.

Ansvaret för att initiera fortbildning och vidareutbildning inom bild- och formområdet bör alla ha som har anknytning till området, t. ex. berörda skolor, olika intresseorganisationer, industrier och enskilda yr- kesutövare. Ansvaret för att planera och genomföra utbildning av detta slag bör läggas på varje högskolestyrelse och regionstyrelse i den nya högskoleorganisationen.

Expertgruppen anser att de studiesociala frågorna i samband med kompletterande utbildning på bild- och formområdet särskilt bör be- aktas i samband med den pågående studiestödsutredningen.

Beträffande den högre fotografutbildningen föreslår K 73 att den nu- varande fotografutbildningen vid konstfackskolan byggs ut och för- stärks. Utbildningen bör liksom nu vara tvåårig. Den bör i första hand täcka behovet av utbildning för fotografer med estetisk-informativ stu- dieinriktning. Fotografer med tekniskt-vetenskaplig studieinriktning bör kunna delta i första delen av denna utbildning. Det andra året bör för denna grupp förläggas till vetenskapliga institutioner eller till de utländs- ka specialskolor som finns. Även reporterfotografer bör få möjlighet att söka till första läsåret eller till delar av utbildningen. I huvudsak bör de dock få sin utbildning tillgodosedd vid journalisthögskoloma.

Remissyttranden

Vad avser förslaget till dimensionering av grundutbildningen finner bl. a. universitets— och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), Landstingsförbundet, Konstnärernas riksorganisation (KRO) och Konst- närliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (Klys) utredningens bedömningar av utbildningsbehovet realistiska och tillstyrker förslaget. UHÄ framhåller dock svårigheterna att göra mer exakta bedömningar inom detta område.

Riksrevisionsverket (RRV), arbetsmarknadsstyrelsen, Konstakademien och konstfackskolan avstyrker den föreslagna ökade antagningen till grundutbildningen. Konstfackskolan anser att innan grundutbildningen

Prop. 1976/77: 59 201

ökas måste en noggrannare analys av behovet av sådan utbildning göras än vad som framgår av K 73:s betänkande. Kulturrådet anser däremot att K 73 föreslagit ett för litet antal nya platser. Kulturrådet framhåller att det inte finns något omedelbart samband mellan utbildningens dimen- sionering och antalet konstnärer. Tvärtom etablerar sig många i konst- närlig verksamhet utan att ha fått en tillräcklig utbildning.

Samtliga remissinstanser delar K 73:s uppfattning om behovet av fler möjligheter till kompletterande utbildning för bildkonstnärer, konst— hantverkare och yrkesutövare på designområdet. De flesta instämmer även i förslaget att satsningen på den kompletterande utbildningen bör prioriteras före en utbyggnad av grundutbildningen.

Åtskilliga av remissinstanserna vänder sig mot förslaget att de som saknar grundutbildning bör få förtur. De anser att här bör man i stället ta hänsyn till de individuella behoven. Den kompletterande utbildningen får inte tillåtas bli en genväg till utbildning, dvs. en förkortad grundut- bildning. Även mot K 73:s förslag att den kompletterande utbildningen bör bestå av kortare kurser görs invändningar från en del remissin- stanser.

Att det för behörighet till denna utbildning skall krävas 3 ä 4 års yrkesverksamhet instämmer kulturrådet i, medan Konstakademien, Klys och KRO vänder sig mot förslaget. De anser att även här bör de indi-. viduella behoven vara avgörande.

Beträffande ansvaret för utbildningen anser statskontoret, SÖ, kultur- rådet, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och Tjänste- männens centralorganisation att det, i enlighet med K 73:s förslag, bör ligga på varje högskolestyrelse och varje regionstyrelse.

Klys och KRO föreslår att den kompletterande utbildningen organi- seras under ett centralt samordnade organ, vilket förslagsvis kan kny- tas till statens kulturråd. Konstakademien stöder detta förslag. Konst- . fackskolan, Sveriges hantverks- och industriorganisation och Föreningen

Sveriges konsthantverkare och industriformgivare anser däremot att an- svaret bör ligga direkt på skolorna.

Konstfackskolan, Sveriges hantverks— och industriorganisation, För- eningen Svensk form och Svenska fotografernas förbund finner utred- ningsförslaget om fotografutbildningen alltför vagt utformat och anser att frågan bör utredas ytterligare.

SÖ tillstyrker i stort förslaget beträffande fotografutbildningen me- dan kulturrådet anser att behovet av utbildning på området bör till- godoses genom olika former av kombinationsutbildning.

UHÄ anser att förslaget om en mer sammanhållen fotografutbildning vid konstfackskolan bör prövas vidare i samband med det nu pågående arbetet med ändrad organisation av konstfackskolan.

Prop. 1976/77: 59 202

3.3.2 Konsthögskolans arkitekturskola

Utredningsmannen

Den 25 november 1968 gav dåvarande departementschefen i uppdrag åt generaldirektören Lennart Holm att komma in med betänkande och förslag rörande konsthögskolans arkitekturskolas framtida ställning, sär- skilt i relation till nordiska institutet för samhällsplanering (Nordplan). Holm har i januari 1976 lagt fram betänkandet (Ds U 1976: 2) Konst- högskolans arkitekturskola. Uppgifter och framtida ställning.

I betänkandet diskuteras arkitekturskolans framtida ställning utifrån två alternativ, baserade på olika sätt att definiera skolans uppgifter. Det första alternativet innebär att arkitekturskolan betraktas som en resurs för allmän fördjupning och förkovran av arkitektutbildningen, det andra alternativet att dess nuvarande inriktning på bebyggelsevård i samhälls- planeringen bibehålls och vidareutvecklas. 'Väljer man det första alter- nativet bör arkitekturskolan enligt betänkandet föras över till någon av de tekniska högskolornas arkitektursektioner, närmast vid tekniska hög- skolan i Stockholm. Beträffande det andra alternativet anser utrednings- mannen att den inriktning och kompetens som arkitekturskolan repre- senterar idag är unik i Norden. Den svarar mot ett starkt växande be- hov av planering och vård av de miljöresurser som bebyggelsen utgör. Arkitekturskolans nuvarande organisatoriska placering inom konsthög- skolan ger dock otillräcklig bredd och stadga åt dess elevrekrytering och utbildningsverksamhet. Behovet av en med sociologi, ekonomi, plane- ringsmetodik m. m. samordnad utbildnings- och forskningsaktivitet torde inte kunna lösas inom konsthögskolans ram. Nordplan motsvarar de krav på ämnesbreddning som finns för arkitekturskolan varför en sam- ordning av arkitekturskolan och Nordplan föreslås som huvudalternativ för skolans framtida organisation. I betänkandet framhålls att frågan dock, innan detaljstudiema fördjupas, bör underställas regeringarna i de övriga nordiska länder som svarar för Nordplan.

Remissyttranden

Av remissinstanserna tillstyrker bl. a. statskontoret, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning, nordiska institutet för samhällsplane- ring, Svenska kommunförbundet, Miljöministeriet i Danmark och Kirke- og undervisningsdepartement-et i Norge en samordning med Nordplan.

Åtskilliga remissinstanser bl.a. riksrevisionsverket, universitetskans- lersämbetet, skolöverstyrelsen, riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museer, bostadsstyrelsen, kulturrådet, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Föreningen Sveriges praktiserande arki- tekter och Svenska arkitektföreningen har i och för sig inte någon in- vändning mot en samordning av arkitekturskolan och Nordplan men anser att arkitekturskolan tills vidare bör ligga kvar vid konsthögskolan

Prop. 1976/77: 59 203

i avvaktan på en utbyggnad av dels vidareutbildningen av arkitekter, dels utbildning i byggnadsvård och restaureringsteknik. Ytterligare utredning och även andra alternativ efterlyses.

Konstakademien vill bestämt förorda att arkitekturskolan får ligga kvar vid konsthögskolan. Byggnadsstyrelsen finner inga motiv för en förändring. Sveriges arkitekters riksförbund förordar att arkitektursko- lan får leva vidare som en konstnärlig skola med inriktning mot gestalt- ningsfrågor och att skolan fortsättningsvis bör tillhöra konsthögskolan. Eleverna vid arkitekturskolan anser att skolan bör förbli den självstän- diga institution som den idag utgör trots den formella anknytningen till konstakademien.

Statens naturvårdsverk finner att en inordning av arkitekturskolan i de tekniska högskolornas utbildningssystem bör övervägas närmare.

3.3.3 Utbildningen vid statens scenskolor

Behovet av en översyn av utbildningen vid statens scenskolor anmäl- des i förra årets budgetproposition ( prop. 1975/76: 100 bil. 10 s. 152— 154, UbU 1975/76: 18, rskr 1975/76: 158). Genom regeringsbeslut den 26 februari 1976 fick statens kulturråd och dåvarande universitetskans- lersämbetet (UKÄ) i uppdrag att gemensamt göra översynen, som främst skall gälla utbildningens inriktning och omfattning samt dess pedago- giska och studieorganisatoriska uppläggning. Enligt direktiven skall över- synsarbetet och de förslag vartill detta kan leda redovisas i omgångar. Den inledande fasen av arbetet skall bestå i en analys av de nuvarande undervisningsformerna och kostnaderna.

Kulturrådet och ämbetet har tillsatt en gemensam arbetsgrupp för översynsarbetet. I den delrapport från arbetsgruppen (UKÄ-rapport 1976: 5) Utbildningen vid statens scenskolor som överlämnades samti- digt med framställningen om anslag för det kommande budgetåret till scenskolorna behandlas organisation, undervisning och kostnader för utbildningen som den nu bedrivs vid skolorna.

3.3.4 F öred'raganden

Jag har i detta avsnitt i berörda delar samrått med statsrådet Mogård. De utredningsförslag som jag nyss i korthet redovisat är exempel på insatser i syfte att förnya och utveckla högskoleutbildningen på kultur- området. Behovet och värdet av sådana insatser har poängterats flera gånger tidigare. Senast gjorde dåvarande chefen för utbildningsdeparte- mentet i 1976 års proposition om den statliga kulturpolitiken en sam- manfattning av utrednings- och utvecklingsarbetet på detta utbildnings- område ( prop. 1975/76: 135 s. 204 208 , KrU 1975/76: 35, rskr 1975/ 76: 355). För egen del vill jag betona att jag ser högskoleutbildningen på kulturområdet som ett mycket viktigt instrument i kulturpolitiken. In- satser för att förstärka och förnya utbildningen på området är därför ett

Prop. 1976/77: 59 204 rödvändigt inslag i det kulturpolitiska utvecklingsarbetet. Givetvis tänker jag då inte bara på konstnärlig utbildning, inriktad på att utbilda för yrkesmässig verksamhet inom olika konstarter utan på all sådan utbild- ning som syftar till pedagogisk, förmedlande eller aktiverande verksam- het i vilken de konstnärliga uttrycksformerna är ett medel. Det är min förhoppning att det inom den nya högskolan skall kunna erbjudas goda utvecklingsmöjligheter både för existerande och för nya utbildningar inom kultursektorn som helhet. Jag vill också erinra om folkhögskolans allt större betydelse för utbildningen på kulturområdet liksom för det kulturpedagogiska utvecklingsarbetet.

Frågor som rör inordnandet i högskoleorganisationen av de nuvarande skolorna för utbildning på kulturområdet har jag behandlat i avsnittet Högskolans indelning i enheter.

Jag redovisar här mina ställningstaganden i vissa frågor som har att göra med utvecklingsarbetet inom detta utbildningsområde och tar först upp den konstnärliga och pedagogiska utbildningen inom bild- 0 c h f o r m 0 m r å d e t. 1973 års expertgrupp för konstutbildning (K 73) har avslutat sitt uppdrag rörande utbildningen inom bildkonst, konst- hantverk och design med ett förslag till dimensionering av utbildningen och åtgärder för vad man sammanfattningsvis kallar kompletterande ut- bildning. I slutbetänkandet ingår också ett avsnitt som behandlar utbild- ning av fotografer.

Förslaget till dimensionering av utbildningen har jag mycket kort redovisat i det föregående. Enligt min mening finns det inte anledning för regering och riksdag att nu uttala sig mer bestämt i dimensionerings- frågan. Behoven av att utöka kapaciteten på olika utbildningsområden bör diskuteras inom den nya högskoleorganisationen allteftersom kon- kreta önskemål och förslag kommer upp. Universitets- och högskole- ämbetet (UHÄ) nämner i sitt remissyttrande över K 73:s betänkande ett exempel på ett sådant konkret förslag som ämbetet nu arbetar med, nämligen förslaget att i Luleå start-a utbildning och forskning inom om- rådet formgivning. Det är naturligt att K 7315 överväganden och förslag också vägs in vid behandlingen av detta och liknande förslag. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att till UHÄ över- lämna K 73zs betänkande och remissyttrandena i de delar som rör di- mensioneringsfrågan för att tagas i beaktande vid prövningen av kon- kreta utbyggnadsplaner på det utbildningsområde som K 73 har be- handlat.

Jag är inte heller beredd att nu ta ställning till förslaget om utbildning av fotografer. Som framgår av redovisningen av remissinstansernas syn- punkter anser många att förslaget är alltför vagt utformat och att frågan behöver utredas ytterligare. Jag delar denna uppfattning och har för avsikt att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att fortsätta arbetet med fotografutbildningen. Statens kulturråd har i sitt

Prop. 1976/77: 59 205

yttrande över förslaget en del synpunkter, bl. a. tanken att tillgodose utbildningsbehoven genom olika former av kombinationsutbildning, som jag anser att det finns anledning att ta fasta på.

Den kompletterande utbildningen, som är en huvudfråga i K 73:s bc- tänkande, skall jag här gå in på något utförligare. Med kompletterande utbildning avser K 73 kurser för fortbildning, vidareutbildning och annan slags komplettering för yrkesverksamma bildkonstnärer, konst- hantverkare och yrkesutövare på designområdet. K 73 menar att det finns anledning att vänta sig en viss ökning av arbetsuppgifterna inom de områden som expertgruppen behandlar och att dessa ökade arbetsupp- gifter i huvudsak kommer att gå till redan yrkesverksamma. Med den bedömningen är det naturligt för K 73 att förorda en ökad satsning på kompletterande utbildning i form av kurser för redan yrkesverksamma före en utbyggnad av den grundläggande utbildningen.

Intresset bland remissinstanserna för att öka möjligheterna till kom- pletterande utbildning är mycket stort. Vissa remissinstanser med nära anknytning till det behandlade området befarar emellertid att förslaget att prioritera den kompletterande utbildningen före grundutbildningen skall få negativa konsekvenser.

För egen del delar jag uppfattningen att den kompletterande utbild- ningen på detta område bör prioriteras. Den verksamhet som hittills har bedrivits i form av kurser för olika slags kompletterande utbildning är alltför begränsad. Detta gäller både i fråga om differentiering och geografisk spridning. En utbyggnad av den kompletterande utbildningen utesluter självfallet inte kvalitativa eller andra förstärkningar inom grundutbildningen. Inom ramen för den nya högskolan bör möjligheter- na öka att få till stånd ändamålsenliga avvägningar i detta hänseende.

Jag förordar således ökade insatser för kompletterande utbildning på detta område. Insatserna bör användas för att öka utbudet och urvalet av kurser och sprida dem geografiskt. Kurserna bör i huvudsak vända sig till personer som är yrkesverksamma på området. Deras individuella behov bör vara styrande för kursverksamheten. Detta innebär att jag anser att kurserna bör styras mer av behoven än av formella regler av det slag K 73 förordar. Detta gäller även kursernas längd.

Ansvaret för utbildningen bör i enlighet med förslaget delas mellan de lokala enheter inom högskolan som bedriver utbildning på området och regionstyrelserna. Med hänsyn till önskemålet om en ökad geografisk spridning anser jag det angeläget att speciellt betona regionstyrelsernas ansvar. I detta ansvar ingår att kartlägga eller på annat sätt skaffa in- formationer om utbildningsbehoven i regionen. En viktig fråga i sam- manhanget gäller det framtida samarbetet när det gäller kursverksamhet av detta och liknande slag mellan högskolan och folkhögskolorna i de olika högskoleregionerna. Frågan om samarbete högskola—folkhögskola prövas nu av folkhögskoleutredningen. Det är min förhoppning att ut-

Prop. 1976/77: 59 206

redningen skall komma fram till lösningar av samarbetsproblemen som är praktiska och gynnsamma för båda parter.

För nästa budgetår bör den ökade satsningen på kompletterande ut- bildning ske i form av en ökning av den ram som nu står till konsthög— skolans förfogande för vidareutbildningsändamål. Jag kommer under anslaget Utbildning för kultur- och informationsyrken med förslag i denna fråga.

Enligt det förslag om konsthögskolans arkitekturskola som jag ti- digare redovisat bör förutsättningarna prövas för att ordna in ar- kitekturskolan i nordiska institutet för samhällsplanering. Remissbe- handlingen av förslaget visar att opinionen är mycket splittrad. För egen del har jag stannat för uppfattningen att det nu inte finns skäl att förändra arkitekturskolans ställning och uppgifter. Alla är överens om att arkitekturskolan som den nu är fyller en viktig uppgift och fyller den väl. Jag anser det naturligt att verksamheten bör ses som en del av högskolan och har ingenting att invända mot att den även i fortsätt- ningen är organisatoriskt knuten till konsthögskolan. Inom högskolan får arkitekturskolan möjligheter till närmare kontakter både med den grund- läggande arkitektutbildningen och med samhällsvetenskapliga ämnen samtidigt som man genom anknytningen till konsthögskolan behåller möjligheterna till kontakt med den konstnärliga utbildningen.

Jag kommer i det följande vid min anmälan av anslaget Utbildning för kultur- och informationsyrken att ta ställning till föreliggande för- slag i fråga om arkitekturskolans resurser för nästa budgetår.

Remissbehandlingen av förslaget om arkitekturskolans ställning och uppgifter visar att vidareutbildningen av arkitekter är ett stort och ak- tuellt problem. Arkitekturskolan löser endast en del av arkitekternas vidareutbildningsbehov. Frågan kan emellertid inte behandlas skilt från grundutbildningen och forskarutbildningen på området. Jag anser att det är nödvändigt med en samlad genomgång av detta utbildningsom- råde. Uppgiften får ankomma på UHÄ.

Föregående års budgetproposition innehöll vissa riktlinjer för en för- ändring av den konstindustriella utbildningen vid konstfackskolan. Rikt- linjerna godkändes av riksdagen ( prop. 1975/76: 100 bil. 10 s. 125—134, UbU 1975/76:18, rskr 1975/76:158). Genom regeringsbeslut den 26 februari 1976 fick konstfackskolan i uppdrag att göra det ytterligare utrednings- och planeringsarbete som behövs för att genomföra föränd- ringarna. Arbetet pågår. Det ingår som ett led i en pedagogisk och stu- dieorganisatorisk försöksverksamhet som bedrivits ett par år inom den konstindustriella utbildningen vid skolan. Riksdagen har under de se- naste tre åren anvisat sammanlagt drygt 400000 kr. för försöksverk- samheten som syftar till att förbereda och praktiskt pröva sådana för- ändringar i utbildning som åsyftas. Jag avser inte att föreslå någon för- ändring av medelstilldelningen men förordar att försöksverksamheten

Prop. 1976/77: 59 207

fortsätter och att resurserna, så länge utrednings- och planeringsarbetet pågår, utnyttjas för att stödja och underlätta arbetet. Det får ankomma på UHÄ att följa utvecklingen av arbetet och medverka vid planering- en av försöksverksamheten.

Regeringen har nyligen meddelat vissa beslut om utbildningen vid konstfackskolan som det också finns anledning att i detta sammanhang bringa till riksdagens kännedom. Besluten innebär att hela utbildningen vid konstfackskolan med undantag för den särskilda utbildning som förbereder för tillträde till teckningslärarutbildningen vid tecknings- lärarinstitutet skall betecknas som högskoleutbildning. Statsrådet Mo- gård kommer inom kort att föreslå regeringen att ge statens förhand- lingsnämnd ett uppdrag att förhandla med Stockholms kommun om fortsatt kommunalt bidrag till den del av konstfackskolans utbildning som således fortfarande är av gymnasial karaktär, dvs. den förberedande utbildningen för teckningslärarinstitutet. Statsrådet Mogård återkom- mer till detta vid sin anmälan av anslaget Utbildning för undervisnings- yrken.

En viktig etapp i arbetet med högskoleutbildningen på fri u s i k 0 m- rå d et har avslutats i och med att organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) i april 1976 avlämnade principbetänkandet (SOU 1976: 33) Musiken—människan—samhället. Remissbehandlingen av betänkandet är nyligen avslutad. OMUS arbetar f.n. vidare med uppföljning och detaljutformning av sina förslag. Enligt sina direktiv skall OMUS efter den 1 juli 1977 upphöra som en av regeringen tillsatt kommitté.

I principbetänkandet föreslår OMUS att en reform inorn högskole- utbildningen i musik skall genomföras år 1978. OMUS förslag innebär en stor förändring av musikutbildningens inriktning och innehåll. An- svarsområdet för utbildningen vidgas och pedagogiken förändras. Även när det gäller de organisatoriska förhållandena föreslås förändringar. ,

Remissopinionen är övervägande positiv till OMUS förslag. Betän- kandet bedöms som uppslagsrikt och mångsidigt och förslagen som väl- grundade och realistiska. Viss kritik framförs mot behandlingen av mu- sikerutbildningen medan utformningen av utbildningen inom den före- slagna musiklärarlinjen tillstyrks överlag. Med tanke på att musikut- bildningen är ett stort, svåröverskådligt och problematiskt område med starka motsättningar mellan olika intressen finner jag det värdefullt att OMUS lyckats uppnå så pass stor enighet kring sina förslag, i både de principiella och de konkreta delarna.

OMUS förslag bereds f.n. inom regeringskansliet. Härvid tilldrar sig formerna och villkoren för det fortsatta reformarbetet inom musikut- bildningen särskild uppmärksamhet. I det sammanhanget berörs också frågor rörande de skolor utanför den statliga högskoleorganisationen, som enligt OMUS bör tas i anspråk för högskoleutbildningen i musik,

Prop. 1976/77: 59 208 och deras anknytning till högskolan. För dessa skolors vidkommande medför högskolereformen inga förändringar under nästa budgetår. De organisatoriska förändringar som genomförs nästa budgetår för den statliga utbildningen på musikområdet har jag redan behandlat. Utbild- ningen vid de nuvarande musikhögskolorna i Göteborg och Malmö bör organiseras på provisoriska utbildningslinjer i enlighet med OMUS förslag.

Vid musikhögskolan i Stockholm bör utbildningen fortsätta enligt nu gällande bestämmelser. SÄMUS, dvs. den särskilda ämnesutbildningen i musik i tvåämnesutbildningen av lärare i musik och annat ämne, bör fortsatt betecknas som försöksverksamhet och anordnas i enlighet med särskilda föreskrifter.

Den pågående översynen av utbildningen på det 5 e e n i s k a o rn- rådet gäller den utbildning som statens scenskolor nu svarar för. Den arbetsgrupp, som för statens kulturråds och UHÄ:s räkning gör översynen, har lämnat en delrapport som ger värdefull information om den nuvarande utbildningens organisation, om hur undervisningen be- drivs och hur resurserna används. .

I samband med att skolorna inrättades, vilket skedde genom beslut av 1964 års riksdag ( prop. 1964: 66 , SU 1964:115, rskr 19645250) betonades särskilt att det viktigaste skälet för att dela ansvaret för ut- bildningen på flera skolor på olika ställen i landet var att undvika konstnärlig likriktning. Skolorna borde således, även om ansvarsom- rådet var gemensamt, profilera sig gentemot varandra. Av rapporten framgår att skolorna arbetat fram en olikartad pedagogisk profil.

Det samlade resultatet av översynsarbetet skall enligt direktiven överlämnas i Sådan tid att förslagen kan behandlas i arbetet med bud- getpropositionen för budgetåret 1979/80. Intill dess bör de nuvarande förutsättningarna för undervisningen bibehållas. Med anledning av de yttre förändringar som högskolereformen medför vill jag i detta sam- manhang särskilt betona att reformen inte får innebära någon föränd- ring av det förhållandet att skolorna har ett gemensamt ansvar för sitt utbildningsområde men att de också har ett ansvar var för sig för att ut- veckla sin konstnärliga och pedagogiska särart.

Prop. 1976/77: 59 209

4 Anslag för högskolan budgetåret 1977/78 m. m.

4.1. Vissa gemensamma frågor

4.1.1. Universitetskanslersämbetet

Universitetskanslersämbetct (UKÄ) har avgivit förslag till anslagsfram- ställning för budgetåret 1977/78 för ändamål inom högskoleområdet. I det följande redovisas innehållet i inledningen.

UKÄ anför att riksdagens beslut om reformering av högskoleutbild- ningen har fått prägla ämbetets förslag till anslagsframställning. Med utgångspunkt i beslutet gcr UKÄ högsta angelägenhetsgrad åt anslags- ökningar för ett tiotal ändamål avseende grundutbildningen, forskningen och forskarutbildningen samt gemensamma funktioner. Dessa ändamål återkommer i det följande.

UKÄ har i sitt budgetarbete i två avseenden utnyttjat den skiss till p 1 a n e r i n g 5 r a m a r, som den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) utarbetade i början av år 1976. För det första har skissen till planeringsramar för budgetåret 1976/77 legat till grund för en uppdelning av befintliga resurser på nya anslag. För det andra har den legat till grund för den bedömning av förändringarna mellan budgetåren 1976/77 och 1977/78 som har ingått som ett led i budget- arbetet.

UKÄ konstaterar att något färdigt statistiskt material beträffande den faktiska inskrivningen under läsåret 1975/76 inte har funnits tillgängligt som underlag för UKÄ:s petitaarbete. UKÄ pekar på att H 75 inte har förutsett någon ökning av inskrivningen vid de fria fakulteterna mellan läsåren 1975/76 och 1976/77. Också UKÄ har ansett det mest praktiskt att nu arbeta utifrån ett antagande om oförändrad tillströmning. När tendensen i tillströmningen hösten 1976 kan beaktas måste enligt UKÄ:s mening ändå en bedömning göras utifrån nya förutsättningar. UKÄ för- utser en fortsatt ökning av tillströmningen.

När det gäller bedömningen av planeringsramarna för budgetåret 1977/78 pekar UKÄ på att H75:s förslag inte innebär någon ökning som berör de nuvarande fria fakulteterna utöver 3 000 platser för enstaka kurser. Med hänsyn till den nuvarande tendensen i efterfrågan på hög- skoleutbildning anser UKÄ det sannolikt att planeringsramarna för bud- getåret 1977/78 måste räknas upp betydligt för att man skall kunna följa riksdagens intentioner angående ett i princip fritt tillträde till nuvarande ospärrad utbildning. UKÄ uppger att det inte har varit möjligt att upp- skatta hur stor höjning av ramarna som behövs. UKÄ betonar att man här är beroende av statistik som finns tillgänglig först hösten 1976.

Enligt UKÄ:s mening är det i första hand planeringsramarna för 10- kala och individuella linjer som bör ökas. Väl tilltagna resurser för 10- kala utbildningslinjer är en förutsättning för utbildningens förnyelse.

UKÄ förfogar budgetåret 1976/77 över ca 5,5 milj. kr. för s t öd-

14 Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 59

Prop. 1976/77: 59 210

0 c h in n 0 v a t i o n s å t g ä r (1 e r. Under högskolereformens första år kommer enligt UKÄ behovet av utvecklingsarbete att vara särskilt framträdande. För flera av de allmänna Utbildningslinjerna kommer att fordras ett lokalt utvecklingsarbete bl. a. för att de skall kunna tillgodose de krav som arbetsmarknaden ställer på dem. UKÄ erinrar vidare om att Utbildningslinjerna bör utformas så att de främjar återkommande utbild- ning och tillgodoser nya studerandegruppers krav på innehåll i och verk- samhetsformer för utbildningen. Linjenämndcrna kommer att behöva medel för dessa ändamål. UKÄ begär en ökning av resurserna med 2,5 milj. kr.

Under rubriken förnyelse av den grundläggande ut- bild nin g e n lägger UKÄ fram förslag om förändringar av ett antal utbildningar.

Ett sådant förslag avser j u r i s t u t-b i ] (1 n i n g e n. UKÄ anser att den bör moderniseras. Bl. a. behöver den långa, sammanhängande jurist- utbildningen enligt UKÄ:s mening kompletteras med kortare och spe- cialinriktad juridisk utbildning. UKÄ föreslår därför att ett nytt, två- årigt utbildningsalternativ införs, grundläggande rättsutbildning. Denna föreslås bli en etapp i den fyraåriga juristlinjen. Det blir därmed möj- ligt för de studerande att efter två års studier gå ut i arbetslivet under en period för att senare återvända till studierna. Därvid får de tillgodo- räkna sig den tidigare utbildningen i dess helhet. UKÄ pekar på att prin- cipen om återkommande utbildning på detta sätt kan tillämpas inom juristutbildningen. UKÄ räknar med att den tvååriga utbildningen skall bli attraktiv för bl. a. yrkesverksamma personer som är tveksamma inför att omedelbart binda sig för ett längre studieprogram. Förslaget har till— kommit för att tillgodose starka krav från bl.a. arbetsmarknadsorgani- sationernas sida. UKÄ:s förslag rymmer fyra inriktningar för den kor- tare juristutbildningen, nämligen arbetsrättlig, civilrättslig, ekonomisk- skatterättslig och förvaltningsrättslig.

Undervisningsvolymen inom juristutbildningen är f. n. betydligt mind- re än inom det samhällsvetenskapliga området i övrigt. Enl-igt UKÄ:s mening kräver en modernisering av juristutbildningen ett kraftigt resurs- tillskott.

UKÄ:s utredning om utbildning i p 5 y k 0 t e r a p i har avlämnat sitt slutbetänkande, Utbildning i psykoterapi och psykosocialt arbetssätt (UKÄ-rapport 1975: 24). På grundval av detta lägger UKÄ nu fram ett förslag till principprogram för utbildning i psykoterapi.

Programmet innebär i huvudsak att psy-koterapiutbildning bör ges inom högskolan, att försöksverksamhet med denna bör inledas på någ- ra orter höstterminen 1977 och att resurser bör sättas av budgetåret 1977/78 för utbildning av lärare och handledare för psykoterapiutbild- ningen. Ytterligare förslag kommer senare att presenteras av universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), som den 1 oktober 1976 ersatte UKÄ.

Prop. 1976/77: 59 211

Psykoterapiutbildningen föreslås stå öppen för en rad yrkeskategorier med människovårdande uppgifter som sjuksköterskor, läkare, psykolo- ger, kuratorer, mentalskötare, präster och förskollärare.

Utbildningen föreslås bli organiserad i två steg. Det första steget avses vara allmänorienterande. Det skall ge kompetens för att utöva psyko- terapi -i lag eller under handledning. Steg två skall enligt förslaget ut- formas så, att den studerande kan specialisera sig på en viss klientgrupp eller viss typ av psykisk störning. Den som genomgått båda stegen föreslås få behörighet att självständigt utföra psykoterapeutisk behandling. Steg ett omfattar enligt förslaget tre terminers utbildning. Den avser till hälften teori, till hälften praktik. Steg två skall enligt förslaget föregås av tre års yrkeserfarenhet i psykoterapeutiskt arbete. Utbildningstiden beträffande steg två föreslås komma att variera mellan två och tre år. Den stude- rande förutsätts ha anställning under steg två.

På grundval av försöksverksamhet med kvalificerad tolk u t b i ld- nin g lägger UKÄ fram förslag om sådan utbildning i engelska, frans- ka, ryska, spanska och turkiska. Försöksverksamheten har omfattat ut- bildning i finska och tyska, vartill läsåret 1976/77 kommer utbildning i grekiska och serbokroatiska.

UKÄ räknar också med att en helt ny utbildningslinje in- riktad mot kulturförmedlande och kulturaktive- r a n d e v e r k 5 a m h e t skall inrättas läsåret 1977/78. Utbildnings- linjen förutsätts ersätta en del linjer inom i huvudsak de nuvarande hu- manistiska fakulteterna.

Efter beslut våren 1975 (: prop. 1975: 9 , UbU 1975: 17, rskr 1975: 179) påbörjades försöksverksamhet med y r k e s t e k n is k h ö g 5 k 0 l e- utbildning (YTH) hösten 1975. Hösten 1977 kommer sådan ut- bildning att ges i Borlänge, Borås, Eskilstuna, Gävle-Sandviken, Göte- borg, Jönköping, Karlskrona, Luleå, Lund-Malmö (Alnarp), Markaryd och Skellefteå. Linjerna är inriktade mot konfektionsindustri, livsmedels- industri, pappers- och pappersmasseindustri, stålindustri, träindustri samt verkstadsindustri. Antalet utbildningsplatser är 450. Utbildningarna i Gävle-Sandviken och Karlskrona kommer att ges första gången hösten 1977. Detsamma gäller utbildning i Skövde med inriktning mot handel och distribution.

Vårterminen 1977 startar, efter beslut våren 1976 ( prop. 1975/76: 100 bil. 10 s. 374 och 381, UbU 1975/76: 20, rskr 1975/76: 245) en treårig utbildning av hälsovårdsinspektörer. Utbildningen anordnas som en allmän utbildningslinje, hälso- och miljövårdslinjen, vid universitetet i Umeå. Syftet är att ge en allsidig utbildning för an- ställning som hälsovårdsinspektör i kommunal tjänst men också för be- fattningar inom en vidare sektor av arbetslivet.

UKÄ lade år 1975 fram ett handlingsprogram för intern atio- nalisering av utbildningen. UKÄ konstaterar att en grund

Prop. 1976/77: 59 212

för arbetet med ett sådant program har lagts i statsbudgeten för budget- året 1976/77. Enligt UKÄ:s mening bör arbetet för en internationalise- ring av högskolorna drivas vidare. UKÄ föreslår för budgetåret 1977/78 en sammanlagd ökning av medelsanvisningen för detta ändamål med 7,7 milj. kr.

Inom ramen för detta belopp tar UKÄ bl. a. upp ett förslag om fack- språklig kursverksamhet. Enligt UKÄ:s mening är idén om fackspråklig utbildning sannolikt det mest utvecklingsbara uppslaget över huvud till förnyelse av den språkvetenskapliga utbildningen. I samband härmed föreslår UKÄ ett språkpedagogiskt centrum, förlagt till universitetet i Göteborg. UKÄ föreslår också ett administrativt stöd för högskolornas internationella verksamhet. Förslaget avser internationella sekretariat vid universiteten. UKÄ för slutligen fram förslag om gruppstudier utom- lands och möjligheter för högskolorna att tillfälligt engagera lärare från utlandet.

UKÄ presenterar vidare ett program för att bibringa icke svensk- talande studerande den för universitetsstudier nödvändiga språkfärdig- heten. UKÄ föreslår att behörighetsgivande kurser i svenska och engelska för utländska gäststuderande skall anordnas i högskolans regi. Enligt UKÄ:s bedömning bör effektiviteten på utbildningen höjas. Ämbetet föreslår därför en betydande förstärkning av resurserna per årsstudie- plats. Motsvarande utbildning för invandrarstuderande, vilka är perma- nent bosatta i landet, kan enligt UKÄ:s mening anordnas inom den kom- munala vuxenutbildningen.

UKÄ lade år 1975 fram ett handlingsprogram för be- fattningsutbildning av lä rare inom UKÄ:s förvaltnings- område. En allmän introduktionsutbildning för undervisande personal genomförs budgetåret 1976/77. Enligt UKÄ:s mening bör nästa steg i handlingsprogrammet, pedagogiska seminarier, genomföras budgetåret 1977/78. UKÄ konstaterar att en förutsättning för vidare utbyggnad är att formerna för beräkning av tjänstgöringstid för deltagande lärare klar- läggs genom avtal med berörda organisationer. UKÄ hemställer därför att regeringen efter överläggning med berörda personalorganisationer och sjukvårdshuvudmän bl. a. utfärdar anvisningar beträffande grunder för tillgodoräknande av arbetstid vid deltagande i utbildning enligt hand- lingsprogrammet. UKÄ beräknar kostnaderna för hela programmet med personalutbildning för såväl undervisande som annan personal inom det nya högskoleområdet till ca 13 milj. kr.

UKÄ redovisar beträffande utvärdering av högskolere- f o r m e n planer för en systematisk verksamhetsvärdering, omfattande såväl högskolans organisation som utbildningens innehåll och arbets- former.

Högskolereformens syften förstärker enligt UKÄ:s mening kraven på en utökad och förbättrad studie- och yrkesvägledning.

Prop. 1976/77: 59 213

Det räcker enligt UKÄ:s bedömning inte med att högskolan formellt öppnas för nya grupper. Dessa grupper måste nås med information om de nya möjligheterna. En viktig uppgift för denna verksamhet är bl. a. att ge de studerande en god orientering om arbetsmarknaden. Genom redan vidtagna åtgärder inom studievägledarnas utbildning bör dessa enligt UKÄ:s mening bli bättre lämpade att i sin verksamhet också in- tegrera ett visst mått av yrkesvägledning och arbetsmarknadsorientering.

UKÄ anser att en förstärkning av resurserna för information och studievägledning är av avgörande betydelse för att några av högskole- reformens väsentligaste mål skall kunna uppfyllas. Under respektive sektorsanslag för grundläggande högskoleutbildning ger UKÄ därför hög prioritet åt de föreslagna resurstillskotten för detta ändamål.

UKÄ konstaterar att det inom UKÄ:s förvaltningsområde finns totalt ca 450 tjänster som forskarassistent. En huvudpunkt i läroanstalternas anslagsframställningar är önskemål om ytterligare så- dana tjänster. De spclar enligt UKÄ:s mening en central roll inom både forskning och forskarutbildning. Forskarassistenterna bidrar till en dif- ferentierad forskarutbildning. Tjänsterna är samtidigt av stor betydelse för forskningens förnyelse. UKÄ föreslår att ytterligare 58 tjänster in- rättas budgetåret 1977/78.

I fråga om fo rs kn i n g nämner UKÄ bl. a. att ämbetet föreslår fem nya professurer inom humaniora. Förslagen avser enligt UKÄ sär- skilt prioriterade områden. UKÄ anför vidare att statsmakterna hittills endast har bifallit mindre delar av det handlingsprogram för arbetsveten- skaplig utbildning och forskning som UKÄ tidigare lagt fram. Ämbetet följer därför upp sina tidigare förslag om en bred satsning på forskning och forskarutbildning inom detta fält. Totalt innebär den av UKÄ före- slagna satsningen på det arbetsvetenskapliga området en ökning med drygt 2,5 milj. kr.

Universitetet i Linköping utreder f. n. frågan om en forsknings- och forskarutbildningsorganisation inom främst den filosofiska fakultetens verksamhetsområde. Ett utredningsförslag kommer enligt UKÄ att läg- gas fram under hösten 1976. UKÄ anser det angeläget att det fortsatta utrednings- och planeringsarbetet fortgår i form av problemöversikter och projektplaneringar. UKÄ beräknar 1,2 milj. kr. för sådant förbe- redelsearbete.

Ifråga om forskningsanknytning av den grund- läggande högskoleutbildningen pekar UKÄ på riks- dagens beslut om att ett samspel bör finnas mellan grundläggande ut— bildning och forskning/forskarutbildning över hela fältet av högskoleut- bildning. UKÄ anser att det fordras ett långsiktigt arbete för att finna de mest ändamålsenliga vägarna för att intentionerna i riksdagens be- slut skall kunna förverkligas. Okonventionella och nya vägar måste prö- vas. Enligt UKÄ:s uppfattning finns en beredskap för åtgärder, upp-

Prop. 1976/77: 59 214

slag och initiativ. UKÄ föreslår för budgetåret 1977/78 ett belopp av 1.0 milj. kr. för detta ändamål.

UKÄ har under en följd av år kraftigt strukit under vikten av att b a s r e s u r s e r n a, dvs. främst de ändamål som finansierats genom de hittillsvarande driftkostnads-, biblioteks- och programanslagen, för- stärks. Väl utvecklade basresurser utgör enligt UKÄ:s mening en ound- gänglig förutsättning för framgångsrik och effektiv utbildning och forsk- ning. Från läroanstalterna har framhållits att resurserna för hithörande ändamål minskats till följd av att anslagen inte har ökats i takt med penningvärdets förändring. UKÄ beräknar behovet av prisomräkning för att bevara oförändrad köpkraft hos driftkostnadsanslagen under de två senaste budgetåren till 15,0 % resp. 12,2 %. Av statsmakterna be- viljade ökningar uppgår till 11,4 % resp. 9,2 %. Enligt UKÄ:s beräk- ningar har en reell minskning av driftkostnadsanslagen skett med ca 5,7 milj. kr. för budgetåren 1975/76 och 1976/77.

UKÄ pekar på ett antal faktorer som påverkar det ökade medelsbe- hovet för basresurser. En sådan är nyorientering av utbildningen enligt de riktlinjer som beslutats för utvecklingen av den nya högskolan. En annan faktor är resor för de studerandes behov. För forskningen spelar tillgången på medel för basresurser en avgörande roll. Behovet av kvali- ficerad teknisk personal bl. a. för konstruktion, tillsyn och reparation av den dyrbara och komplicerade apparatur som numera finns inom flera fakulteter är ett exempel härpå. UKÄ framhåller också att det framför allt är genom tillgång till erforderliga basresurser som läro- anstalterna kan få önskvärd frihet till nyorientering i fråga om objekt för och metoder i forskningen.

UKÄ pekar vidare på att universitetet i Umeå på grund av sitt geo- grafiska läge under en följd av år haft relativt större kostnadsökningar än andra läroanstalter för t. ex. resor och telefon. UKÄ föreslår därför särskilda uppräkningar för Umeås del.

Också beträffande biblioteksanslagen har enligt UKÄ:s mening an- slagsutvecklingen släpat efter. Särskilt har medlen för bokinköp m.m. urholkats kraftigt. UKÄ menar också att bibliotekens möjligheter att ge service i övrigt har påtagligt begränsats under senare år.

UKÄ har tidigare, bl. a. i skrivelse till regeringen i december 1974, föreslagit att d a t o r s e r vi e e n inom universitets- och högskolesek- torn omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med datorservice- gruppens förslag Datakraft för högre utbildning och forskning (UKÄ- rapport 1974: 13). UKÄ har därvid i likhet med gruppen föreslagit en kraftig förstärkning av resurserna för datorservice under en femårs- period.

I fråga om hur datorservicen bör organiseras hänvisar UKÄ till att regeringen uppdragit åt H 75 och de regionala organisationskommittéer-

Prop. 1976/77: 59 215

na att inkomma med förslag rörande organisationen för datorverksam- het inom högskolan. UKÄ vill redan på detta stadium framhålla att Linköpings högskoleregion bör utrustas med en serviceenhet med cen- traldator. UKÄ anser vidare att de resurssvagare umeå- och linköpings- regionerna måste få en medelstilldelning tillräcklig för att åstadkomma en med övriga regioner någorlunda jämbördig servicenivå.

När det gäller verksamhetens finansiering hänvisar UKÄ till att chefen för utbildningsdepartementet tillkallat en arbetsgrupp med uppgift att inkomma med förslag angående finansiering och debitering av dator- service inom den nya högskolan. Det är enligt UKÄ:s mening önskvärt att ett sådant finansieringssystem skapas att resultatutjämning mellan regionerna normalt inte skall behövas.

UKÄ anser att en kraftig förstärkning av databehandlingsresurserna inom universitets- och högskolesektorn är mycket angelägen. För bud- getåret 1977/78 föreslår UKÄ en allmän ökning med 8 milj. kr. UKÄ anger att den föreslagna ökningen bör ses som det första ledet i ett fem- årigt utvecklingsprogram. Härutöver föreslår UKÄ att 1 milj. kr. till- förs vardera umeå- och linköpingsregionerna.

UKÄ uppger att förbättrade resurser för p e r s 0 n a l u t v e e kl in g 0 c h p e r s 0 n al o m 5 o r g är önskemål som har framställts av samtliga läroanstalter. UKÄ anför bl. a. att de ändringar i arbetslagstift- ningen som har genomförts under senare tid har inneburit en markering av det arbetsgivaransvar som åvilar bl. a. universiteten och högskolorna. UKÄ fäster stor vikt vid att läroanstalterna får erforderliga resurser för att kunna driva en aktiv personalpolitik. UKÄ föreslår för budgetåret 1977/78 ett resurstillskott på 2 milj. kr. för hithörande ändamål.

Högskolereformen får stora konsekvenser för a n sl a g 5 s y 5 te m e t inom utbildningsdepartementets huvudtitel. Läroanstalterna och UKÄ har tillsammans arbetat med att dela upp de nuvarande anslagen på de nya som blir en följd av det förändrade anslagssystemet. UKÄ fram- håller att det har varit utomordentligt svårt att göra uppdelningen. Un- derlaget för att skatta fördelningen av studerande i den nya högskolan är bräckligt. Det är vidare ofrånkomligt att fel av metodisk att kan ha uppstått.

UKÄ stryker under, att det måste finnas rörlighet mellan anslagen. En sådan möjlighet är enligt UKÄ:s mening lika angelägen när det gäl- ler resursöverföring mellan ett sektorsanslag och anslaget till enstaka kurser eller till lokala och individuella utbildningslinjer som mellan de olika sektorsanslagen. UKÄ utgår från att en högre grad av fasthet i systemet kan utvecklas successivt. Att i rimlig utsträckning underlätta de lokala myndigheternas arbete och ge dem möjligheter att utnyttja givna resurser i full utsträckning genom att de medges att i viss utsträck- ning föra över resurser från ett ”program” till ett annat står enligt

Prop. 1976/77: 59 216

UKÄ:s mening inte i strid med önskemålet från statsmakternas sida om överblick över verksamheten.

UKÄ föreslår att anslaget Vissa kostnader i samband m e d h ö g s k 0 le r e f o r m står kvar i statsbudgeten även under budgetåret 1977/78. UKÄ tar under detta anslag upp medel till stöd- och innovationsåtgärder, forskningsanknytning samt temaorganiserad forskning i Linköping. UKÄ menar att dessa utgiftsändamål är nära förknippade med de principiellt nya dragen i den reformerade högsko- lan. De bör därför lämpligen hållas samman under ett anslag under reformens första år.

UKÄ har i oktober 1976 lämnat en sammanställning över den ekonomiska omslutningen budgetåret 1975/76 vid läro- anstalterna inom UKÄ:s område. Läroanstalternas sammanlagda drift-

medelsomslutning uppdelad på finansieringskällor framgår av följande tabell.

Finansieringskälla 1975/ 76 Procentuell __ förändring från Belopp % föregående (milj. kr.) budgetår

Avlönings-, driftkostnads-, och programanslag 1 247,1 55 + 19 Övriga medel som anvisats

läroanstalt över riksstaten 516,6 23 +23 Medel tilldelade från statens forskningsråd och styrelsen för teknisk utveckling 232,9 10 + 11 Gåvo- och donationsmedel 110,3 5 +24 Ersättning för arbete m.m. 81,0 4 +38 Övriga medel 66,4 3 + 24

Summa 2 254,3 100 + 18

Driftmedelsomslutningen budgetåret 1975/76 vid var och en av läro- anstalterna framgår av följande tabell.

Läroanstalt Belopp % (milj. kr.)

Universitetet i Uppsala 339,2 15 Lund 430,9 19 Göteborg 272,4 12 Stockholm 217,3 9 Umeå 173,4 8 Linköping 104,2 5 Karolinska institutet 242,3 1 1 Tekniska högskolan i Stockholm 248,8 ll Chalmers tekniska högskola 182,5 8 Högskolan i Luleå 43,3 2

Summa 2 54,3 100

Prop. 1976/77: 59 217

4.1.2. Centrala organisationskommittén för högskolereformen

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) har enligt sina direktiv haft att utarbeta ett samlat förslag till pl a n e- r i n g 5 r a m a r för antagning till grundläggande högskoleutbildning budgetåret 1977/78. Direktiven föreskriver att planeringsramarna skall vara fördelade på dels allmänna utbildningslinjer inom var och en av de fem yrkesutbildningssektorerna, lokala och individuella utbildnings- linjer samt enstaka kurser, dels de sex högskoleregionerna. I skrivelse till regeringen den 13 oktober 1976 har H 75 redovisat sina förslag till planeringsramar rn. m. Kommitténs arbetsmetod har varit följande. H 75 redovisade i en promemoria i februari 1976 en skiss till plane- ringsramar fördelade på det sätt direktiven anger. Ramtalen avsågs ge utgångspunkter för högskolemyndigheternas petitaarbete och de regio- nala organisationskommittéernas bedömningar i hithörande frågor. De regionala organisationskommittéerna har därefter redovisat synpunkter på H 75:s skiss till planeringsramar. De har också föreslagit hur plane- ringsramarna skall fördelas på orter och läroanstalter inom resp. hög- skoleregion. Synpunkter på H 75:s skiss finns också i skilda högskole- myndigheters förslag till anslagsframställning för budgetåret 1977/78. Det är på grundval av detta samlade material som H 75 lägger fram sina slutliga förslag.

H 75 gör den allmänna kommentaren att de regionala organisations- kommittéerna har lagt ned ett betydande arbete i hithörande planerings- frågor. Enligt kommitténs bedömning har handlingsberedskapen inför kommande planeringsuppgifter höjts påtagligt på regional och lokal nivå.

H 75 redovisar ett förslag till totalram för den grundläggande hög— skoleutbildningen. Kommittén tar därvid sin utgångspunkt i riksdagens beslut om högskolereformen efter förslag i prop. 1975: 9. Enligt detta skall en nedre planeringsgräns för antagningskapaciteten för utbild- ningslinjer sättas vid 33 000 platser 1977/78 och motsvarande övre pla- neringsgräns vid 38 000 platser. H 75 återger utbildningsutskottets (UbU 1975 : 17 s. 30) uttalande att antagningskapaciteten för utbildningslinjer läsåret 1977/78 bör fastställas med utgångspunkt i den kända volymen av motsvarande utbildning läsåret 1976/77 och med beaktande av ak- tuella tendenser i efterfrågan. H 75 pekar på att utskottet strök under att den övre planeringsgränsen borde kunna bli 42 000 studerande om tillströmningen kraftigt skulle öka. Enligt H 75:s mening bör uttalandet ses tillsammans med utskottets uttalande att med de av utskottet för- ordade ramarna för kapaciteten det finns anledning att anta att behö— riga sökande till högskoleutbildning, som för närvarande har fritt till- träde, under överskådlig tid kommer att beredas önskad utbildning en- ligt angivna principer. H 75 sammanfattar därefter regionkommittéernas

Prop. 1976/77: 59 218

förslag. För utbildning på allmänna linjer förslås 36 900—37 300 plat- ser. Motsvarandc tal i fråga om lokala och individuella linjer är 3 480 platser. En summering av regionkommittéernas förslag beträffande lin— jer ger sålunda ett planeringstal för antagning av nya studerande läsåret 1977/78 om ca 40 500. Volymen för enstaka kurser svarar enligt region- kommittéernas förslag mot uppskattningsvis 21 000 nybörjare. H 75 konstaterar, att förslagen på samtliga punkter innebär en ökning i järn- förelse med det tal som H 75 hade angivit i sin tidigare skiss till plane- ringsramar.

Samtliga regionkommittéer hänvisar till den osäkerhet med vilken be- dömningar av kapaciteten för utbildning inom de nuvarande filosofiska fakulteternas område måste göras. H 75 slår fast, att det inte föreligger material som tillåter säkra utgångspunkter för en framskrivning av stu- derandeantalet för de filosofiska fakulteterna från 1975/76 till 1977/78. Kommittén hänvisar till de preliminära uppgifter om antalet nyinskriv- ningar vid dessa fakulteter i mitten av oktober 1976 som statistiska cen- tralbyrån i gängse ordning har redovisat. H 75 menar att dessa upp- gifter kan tas till intäkt för att den uppåtgående tendens i tillström- ningen som har kunnat konstateras de senaste terminerna står sig och har förstärkts. Erfarenhetsmässigt måste enligt H 7525 mening denna statistik omges med betydande reservationer. Den kan inte utan vidare läggas till grund för slutsatser om resursbehov. H 75 utgår från att en genomgång av materialet kommer att göras inom regeringskansliet un- der arbetet med 1977 års budgetproposition.

H 75 sammanfattar sina överväganden i denna del på följande sätt. I samtliga regioner föreligger önskemål om att bygga ut utbildnings- möjligheterna. Mot bakgrund av regionkommittéernas och högskole- myndigheternas överväganden och en rimlighetsbedömning av aktuella förutsebara tendenser anser H 75 att de regionala kommittéernas för- slag till planeringsramar 40 500 platser för utbildning på linjer och en volym av uppskattningsvis 21000 platser för nybörjare på enstaka kurser '— i allt väsentligt bör godtas. H 75 påpekar att kommittén där- med inte uttalar sig om förslagen i enskildheter.

H 75 övergår därefter till att kommentera regionkommittéernas för- slag till planeringsramar för allmänna utbildningslinjer per sektor. H 75 konstaterar att ökningarna är måttliga i fråga om sektorerna för utbild- ning för tekniska yrken, vårdyrken och kultur- och informationsyrken. Något större ökningar föreslås för sektorerna för utbildning för admi- nistrativa, sociala och ekonomiska yrken samt undervisningsyrken.

H 75 har inga invändningar mot förslagen beträffande den sist nämn- da sektorn, inom vilken ökningsförslagen uppgår till knappt 1 000 plat- ser. H 75 vill däremot sätta i fråga storleken av den föreslagna ökningen inom sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken. H 75 menar att hittillsvarande erfarenheter talar för en viss åter-

Prop. 1976/77: 59 219

hållsamhet inom denna sektor. Kommittén nämner att en översyn av all utbildning med inriktning mot det administrativa området har förut- skickats i annat sammanhang. Högskolemyndigheterna bör enligt H 75 :s bedömning genom en sådan översyn kunna få ett fastare grepp om kapacitetsfrågorna för hithörande linjer.

H 75 berör också pågående försök med yrkesteknisk högskoleutbild- ning. Kommittén anser inte att det finns anledning att vidga antalet yr- kestekniska utbildningslinjer utöver vad riksdagen förutsatte i 1975 års beslut. Ställningstagandet sker mot bakgrund av att en del av region- kommittéerna lagt fram förslag av sådan innebörd. Enligt H 75:s mening bör en prövning av sådana förslag anstå till dess en samplanering mellan regionkommittéerna/regionstyrelserna och UHÄ, som leder försöksverk- samheten, har hunnit ta form.

Det förslag till planeringsramar som H 75 lägger fram innebär en för- skjutning till förmån för lokala och individuella linjer, detta inom en ökad totalram för linjer. H 75 anser det fullt möjligt att avvägningen kan behöva ytterligare ändras under den närmaste planeringsperioden.

H75 tar upp vissa frågor som gäller budgetering och re- s u r s fö r d e ln i n g i det nya systemet med planeringsramar m. m. Kommitténs resonemang och ställningstaganden kan sammanfattas enligt följande.

I förarbetena till högskolereformen har förutsatts att inom varje sek- torsanslag likartade utbildningslinjer skall kunna grupperas för att till- sammans utgöra en enhet i planerings- och resursfördeln-ingssamman- hang. De regionkommittéer som nu har berört denna fråga anser i all- mänhet att linjerna skall föras samman i så breda grupper som möjligt för att vidga den lokala friheten att disponera resurser. Beträffande själva medelsanvisningen delar H 75 bedömningen att samtliga de linjer inom en sektor som förekommer vid resp. högskoleenhet bör behandlas tillsammans. När det däremot gäller antagningstal menar H 75 att cen- tralt angivna restriktioner för den lokala friheten får variera mellan olika slag av utbildningslinjer. För utbildningar som i dag har antagnings- begränsning bör enligt H 75:s mening anges ett antal utbildningsplatser inom vilket den faktiska antagningen i stort bör hållas. För de utbild- ningar som -i dag har fritt tillträde skall i enlighet med riksdagens beslut den lokala styrelsen ha möjlighet att slutligt bestämma antagningstalen. Bindande föreskrifter om ett lägsta eller högsta antal studerande är enligt H75:s bedömning inte nödvändiga. H75 påpekar att det själv- klart föreligger en allmän skyldighet för högskolemyndigheterna att inte åsidosätta de intentioner som har kommit till uttryck i samband med re- geringens och riksdagens medelsanvisning.

H 75 tar också upp frågan om hur medel skall fördelas mellan olika anslag i statsbudgeten-. Kommittén pekar på de svårigheter som före- ligger när det gäller att förutsäga hur de enskildas efterfrågan ett visst

Prop. 1976/77: 59 220 år kommer att exakt fördela sig på olika slag av utbildningar. Enligt H75:s mening försvåras bedömningar inför budgetåret 1977/78 av att den nya studieordningen på många punkter skiljer sig från den nuva- rande och att nya studiemönster alltså kommer att utvecklas. Det är där- för, menar H 75, viktigt inte bara med rörelsefrihet inom ramen för ett sektorsanslag utan också med en möjlighet att fördela om medlen mellan olika anslag med hänsyn till oförutsedda förändringar i efterfrågan. Be- träffande anslagen till lokala och individuella linjer och till enstaka kurser pekar dock H 75 på att grundläggande regionala bedömningar rimligen inte får sättas ur spel genom lokala omfördelningar. H 75 ställer sig bakom önskemål som har förts fram från flera håll, bl. a. av UKÄ, om rörlighet i anslagssystemet. Detta krav får emellertid enligt H 75:s mening inte drivas därhän att intentionerna bakom den av riksdagen beslutade ändamålsindelningen av anslagssystemet åsidosätts.

H75 anser att resursutrymme måste skapas för en förnyelse av ut- bildningens innehåll och organisation. Detta kan ställa krav både på till- skott av medel totalt och på omfördelningar av resurser mellan olika ändamål. En ordning med en förstärkning för hithörande ändamål är enligt kommitténs bedömning försvarbar under reformens inledande år. H 75 förutsätter dock att sådana medel därefter bör anvisas under de reguljära anslagen till grundläggande utbildning.

De regionala organisationskommittéerna har i sina förslag redovisat synpunkter rörande insatser och resurser för f o r s k n i n g 5 a n k n y t- ning av grundläggande högskoleutbildning som för närvarande saknar sådan anknytning. Också H 75 tar i sin skrivelse upp dessa frågor. Flera regionkommittéer har hänvisat till forskarutbild- ningsutredningens (FUN, U 1974: 06) arbete med dessa spörsmål. Kom- mittéerna har för egen del sökt avgränsa problemen och analyserat vil- ken typ av åtgärder som bör komma till stånd för att främja forsknings- anknytningen. H75 ger exempel på vad regionkommittéerna anfört i detta sammanhang. Kommittén menar att det ligger i sakens natur att färdiga projekt eller konkreta förslag till åtgärder inte kan presenteras redan inför reformens startår. H 75 anser det likväl viktigt att planerings- arbetet fortgår och att också viss verksamhet i form .av projekt kan kom- ma igång redan budgetåret 1977/78. UKÄ anger ett belopp av 10 milj. kr. för detta ändamål. Regionkommittéernas förslag uppgår till mellan 1 milj. och 2 milj. kr. per region. H 75 konstaterar att ställningstagandet i denna fråga för närvarande självklart får grundas mer på en prin- cipiell uppfattning om behovet av åtgärder av berört slag än på ett konkret beräkningsunderlag. H 75 anser det rimligt att medel anvisas i den av regionkommittéerna angivna omfattningen.

I fråga om formerna för hur medel för forskningsanknytning skall anvisas tillstyrker H 75 ett förslag som flera av regionkommittéerna för fram. Förslaget innebär att medlen ställs till regionstyrelsernas för-

Prop. 1976/77: 59 221

fogande utan bindning till fakultet. H 75 förutsätter att de regionala fakultets/scktionsorganen liksom berörda forskningsråd engageras i den vetenskapliga planeringen av projektet och i prioriteringar från veten- skaplig synpunkt mellan projekt.

H 75 har i sin skrivelse lämnat sammanfattande synpunkter över för- slag från de regionala organisationskommittéerna rörande d c 10 ka- la högskoleförvaltningarnas lednings- och per- son alorg an i s atio 11. I detta sammanhang tar H 75 upp frågan på vilken nivå avvägningen mellan förvaltningsändamål samt utbild- nings- och forskningsändamål i övrigt rimligen skall göras. H 75 fram- håller att diskussionen i anslutning till de regionala kommittéernas ar- bete med förvaltningsfrågan på sina håll inneburit en olycklig fokusering på de administrativa resursernas omfattning. Den motsättning mellan dessa resurser samt utbildnings- och forskningsresurserna i övrigt som härvid frammanats skulle med all säkerhet ha kunnat undvikas eller i varje fall tonats ned avsevärt om det blev ett naturligt inslag i uppgif- terna för högskolestyrelserna att vid sin fördelning av totalt tillgängliga resurser bedöma behovet av administrativa insatser i direkt förhållande till behov av andra slags insatser för utbildningen och forskningen. Mot den angivna bakgrunden anser H 75 det angeläget att ett inordnande av samtliga resurser för lokal högskoleförvaltning i de ändamålsinrik- tade anslagen övervägs redan inför budgetåret 1978/79.

H 75 framhåller att de önskemål och förslag om förstärkningar av resurserna för de lokala högskoleförvaltningarna som förts fram av olika myndigheter och grupper i samband med regionkommittéernas arbete spänner över flertalet fält av den lokala förvaltningen och mot- svarar sammantagna mycket betydande belopp. Den överföring av an- svar och befogenheter från central till lokal nivå, som är ett huvudled i högskolereformen, har här kommit att återspeglas liksom generella reformer inom statsförvaltningen, främst på det arbetsrättsliga området. Därtill kommer att man vid många läroanstalter sett det som naturligt att i samband med förändringar till följd av dessa reformer aktualiscra även av andra skäl betingade förändringar i de lokala förvaltningarnas organisation och resurser.

De huvudområden som enligt regionkommittéernas förslag ansetts som mest angelägna för förstärkningar är dels utbildningsplanering och därmed sammanhängande ekonomisk planering, dels lokal anmälan och antagning samt studiedokumentation, dels också personalomsorg. Till dessa tre huvudområden kan läggas ett fjärde av något annan karaktär, nämligen uppbyggnad av allmänna kansliresurser vid de högskoleenheter som f. n. i stort saknar en egen administrativ bas. Det gäller högskolor- na på flertalet utbyggnadsorter liksom de nya enheterna för lärarutbild- ning och för konstnärlig utbildning i Stockholm.

H 75 ansluter sig helt till regionkommittéernas allmänna bedömning-

Prop. 1976/77: 59 222

ar när det gäller att prioritera områden för förstärkningar av de lokala förvaltningsresurserna. Kommittén vill för sin del särskilt stryka under vikten av att linjenämnderna får tillfredsställande kansliresurser till sitt förfogande. Det är genom dessa nämnder som väsentliga delar av den fortlöpande förnyelsen av högskoleutbildningens innehåll och organisa- tion skall förverkligas.

De förslag till förstärkningar för förvaltningarna som regionstyrel- serna lagt fram och som H 75 i stort ansluter sig till innebär i korthet drygt 180 nya tjänster för budgetåren 1977/78 och 1978/79, av vilka 130 bör inrättas den 1 juli 1977. Härtill kommer medel för extra arbets- kraft och expenser.

H 75 framhåller att regionkommittéernas förslag i fråga om vissa be- fintliga förvaltningar innebär en mer eller mindre genomgripande om— organisation i samband med högskolereformen, väsentligen grundad på de nya krav som reformen ställer. För andra förvaltningar har inte för- slagen någon organisatorisk innebörd utan förstärkningarna avses kom- ma till stånd huvudsakligen inom ramen för nuvarande organisation. H 75 erinrar om att i riksdagsbeslutet om högskolereformen har beto- nats att de olika högskoleenheternas inre organisation skall kunna ut- formas med hänsyn till lokala förutsättningar. Högskolestyrelserna avses generellt få stor frihet härvidlag, bl. a. vad gäller att organisera förvalt- ningsnämnder. Enligt H 75:s mening måste i konsekvens härmed också den lokala förvaltningens organisation i allt väsentligt kunna utformas med hänsyn till respektive högskoleenhets omfattning och struktur. Nå- gon enhetlig organisatorisk uppbyggnad av storleksmässigt jämförbara högskoleförvaltningar bör sålunda enligt kommittténs mening inte ef- tersträvas. H 75 betonar emellertid att högskolestyrelsens sammanhål- lande ansvar för personaladministrativa och personalpolitiska åtgärder måste återspeglas i den lokala förvaltningens organisation. Slutligen för— utsätter H 75 att regionstyrelsernas förslag, efter erforderliga ställnings- taganden av regering och riksdag, läggs till grund för förhandlingar om förvaltningspersonalens löne- och anställningsvillkor.

4.1.3 Frågor om datorservice Regeringen uppdrog i april 1976 åt H 75 och de regionala organisa- tionskommittéerna för högskolereformen att överväga och inkomma med förslag rörande organisationen för datorverksamhet inom hög- skolan. Chefen för utbildningsdepartementet bemyndigades i maj 1976 att tillkalla en arbetsgrupp med uppgift att överväga och komma in med förslag angående finansiering och debitering av datorservice inom hög- skolan. H 75 har den 16 december 1976 inkommit med förslag om orga- nisationen. I en promemoria av den 17 december 1976 har nämnda ar- betsgrupp lämnat sina förslag (DsU 1977: 4). Vad gäller organisationen av datorservice konstaterar H 75 att stats-

Prop. 1976/77: 59 223

makterna har lagt fast principen att datorservice skall jämställas med andra serviceresurser i den nya högskoleorganisationen (prop. 1975/76: 100 bil. 10 s. 412, UbU 1975/76: 20, rskr 1975/76: 245). Planeringen och ledningen av datorservicen bör i konsekvens härmed ingå i högskole— myndigheternas reguljära uppgifter med beaktande av de särskilda för- utsättningar som datorcentralernas karaktär ger.

Under UHÄ finns f. 11. en gemensam styrelse för universitetens data- maskincentraler (STUD). Denna handhar vissa övergripande planerings- uppgifter samt ledningen och driften av centralerna. H 75 föreslår att STUD upphör i samband med den nya lokala och regionala högskole— organisationens genomförande den 1 juli 1977. STUD:s uppgifter bör då överföras dels till lokala och regionala organ, dels till UHÄ.

Till lokala och regionala organ bör enligt H 75 föras de uppgifter som avser datorcentralernas ledning och drift och utnyttjandet av dator- resurserna inom respektive region. Till UHÄ bör föras de uppgifter som avser samplanering av datorservicen inom högskolan och utnyttjandet av datorresurser över regiongränserna, dvs. uppgifter som f.n. STUD full- gör i sin egenskap av beredande och rådgivande organ till UHÄ. Den arbetsgrupp som haft i uppdrag att lämna förslag till finansiering och debitering av datorservice inom den nya högskolan har i sina förslag utgått från den av H 75 förordade organisationen för datorverksamhet inom högskolan.

I fråga om kostnaderna för datorcentralerna föreslår arbetsgruppen den förändringen att kostnader för lokalhyror samt bränsle, lyse och vat- ten vid centralerna skall beräknas under samma anslag som lokalkostna- der i övrigt vid universitet och högskolor, dvs. under det 5. k. lokalkost- nadsanslaget, och sålunda inte belasta utgiftsstaten för datorcentralerna. I övrigt bör emellertid i utgiftsstaten för datoreentralerna i princip ingå samma kostnader som f. n. vid datamaskincentralerna, dvs. såväl drift- som kapitalkostnader.

Med hänsyn till den regionala anknytning som de skilda datorcentra- lerna kommer att få anser arbetsgruppen att det ekonomiska ansvaret för centralerna bör vila på de berörda högskoleenheterna inom regionen. Till skillnad från nu bör sålunda någon resultatutjämning mellan de skilda centralerna inte ske. Högskoleenheterna inom varje region bör avtala om disposition av överskott eller fördelning av underskott vid datorcentralerna inom regionen.

Verksamheten vid datorcentralerna bör, enligt arbetsgruppen, även i fortsättningen finansieras genom taxor som tas ut av förbrukarna.

För datorservice avseende utbildning och forskning vid högskoleen- heter inom regionen föreslår arbetsgruppen en interntaxa, som består av dels ett grundbelopp, dels en drifttaxa. Grundbeloppet tas ut från hög- skoleenheterna inom regionen efter ett för varje enhet beräknat utnytt- jande av datorservice medan drifttaxan debiteras användarna efter var-

Prop. 1976/77: 59 224

je körningstillfälle i proportion till utnyttjandet. Enligt arbetsgruppen bör grundbeloppet sättas till högst 50 % av de totala kostnaderna för internt bruk om inte särskilda förhållanden motiverar-en annan nivå.

För interregionalt utnyttjande av datorservice, dvs. när en högskola anlitar en datorcentral i en annan region, bör enligt arbetsgruppen över- enskommelse träffas mellan regionstyrelserna om taxor, varvid man bör eftersträva en taxa motsvarande drifttaxan.

För externverksamheten vid datorcentralerna föreslår arbetsgruppen en marknadsanpassad maskintaxa och en likaledes marknadsanpassad taxa för övriga tjänster.

Arbetsgruppen har enligt sina direktiv även haft att utforma riktlin- jer för uppdelning av särskilt anvisade medel till kostnader för datama- skintid på berörda anslag till utbildning och forskning. Enligt arbets- gruppen bör huvuddelen av medlen motsvarande dem som under inne- varande budgetår anvisats under anslaget Kostnader för datamaskintid fördelas på anslagen till verksamheten vid högskolorna inom utbildnings- och jordbruksdepartementens verksamhetsområden. Härvid bör hänsyn tas till dels att datorcentralerna för nästa budgetår inte belastas med bl. a. utgifter för lokalkostnader m. m., dels att ett bortfall av nuvarande resultatutjämning mellan datorcentralerna innebär att kostnaden för lik- artad intern datorservice kommer att variera vid de skilda datorcentra- lerna nästa budgetår. Fördelningen på berörda anslag till högskoleenhe- terna bör enligt arbetsgruppen ske med utgångspunkt i att de skilda institutionerna skall kunna behålla en, i stort sett, oförändrad nivå i frå- ga om datorservice. '

Prop. 1976/77: 59 225

4.1.4. Föredraganden

Inledningsvis får jag erinra om vad jag tidigare har anfört under avsnitten Reformcring av högskoleutbildningen och Vissa utbildningar.

Utbildningens innehåll och organisation

De resurser som sätts av för högskolesektorn och de åtgärder som högskolemyndigheter på skilda nivåer vidtar rör ytterst innehållet, di- rekt eller indirekt, i utbildningen, utveeklingsarbetet och forskningen. I debatten om högskolereformen har universiteten och högskolorna också många gånger framhävt att den centrala uppgiften i all utbild- ningsplanering rör utvecklingen av utbildningens innehåll och upplägg- ning. Som jag har angett inledningsvis återspeglas detta synsätt också i regeringsförklaringen.

De yttre formerna för högskolans verksamhet skall främja fullgöran- det av högskolans uppgifter, dvs. utbildning, utvecklingsarbete och forskning. De skall därvid bl.a. tjäna syftet att från skilda grupper inom och utom högskolan förmedla impulser, önskemål och behov som kan läggas till grund för en fortlöpande omdaning av utbildningens innehåll. Högskolans institutionella organisation blir med detta synsätt underordnad frågan om innehållet i utbildningen, utvecklingsarbetet och forskningen.

Jag har i årets budgetproposition ( prop. 1976/77: 100 bil. 12) berört frågor om forskningen inom högskolan. Jag återkommer strax till så- dana frågor. Dessförinnan kommer jag att uppehålla mig företrädesvis vid den grundläggande högskoleutbildningen.

Avgörande för högskolereformens framgång är, som jag nyss har antytt, högskolans förmåga att förnya utbildningen i takt med de krav som såväl individ som samhälle ställer. Vid ingången av höstterminen 1977 kommer utbildning inom högskolan att meddelas bl.a. på all- männa utbildningslinjer enligt den förteckning som har fogats till pro- tokollet i detta ärende som bilaga 2. Centralt fastställda utbildnings- planer och, inom de ramar dessa ger, lokalt upprättade planer för studiegången samt kursplaner kommer att gälla för dessa linjer. För lokala linjer och för fristående enstaka kurser arbetar de lokala hög- skolemyndigheterna fram motsvarande planer. I en del fall rör det sig om innehållsligt nya eller moderniserade utbildningar, i andra fall blir det mer fråga om en anpassning av befintliga utbildningar till den nya studieordningen.

Jag har i inledningen i det föregående uttalat mig för ett synsätt enligt vilket ikraftträdandet av högskolereformen bildar upptakten till en fortlöpande förnyelse av utbildningens innehåll. Jag kommer nu närmast att ange några förutsättningar och villkor för detta arbete,

Prop. 1976/77: 59 226

vilka jag anser bör beaktas under den närmaste planeringsperioden.

lmpulser till utbildningens förnyelse och fortlöpande anpassning till ändrade förhållanden finns både inom och utom högskolan. Forsk- ningen utgör en i flera avseenden mäktig förnyelsefaktor. Jag vill här erinra om den av riksdagen år 1975 fastlagda principen att all högskole- utbildning skall ha anknytning till forskning. I det följande kommer jag därför att förorda att medel anvisas för detta ändamål. Jag vill redan här stryka under, att forskningsanknytningen också kan komma att ge impulser av värde för utveckling av nya forskningsfält genom att den ger forskningsverksamheten kontakter också med sådan grundläggande utbildning som hittills har saknat anknytning till forskning. Utveck- lingsarbetet inom högskolan är en annan väg till förnyelse av utbild- ningen.

De studerandes krav på utbildningens innehåll kommer med säker— het att vara uttryck för vitt skilda behov. I en del fall kan behoven röra sig om starkt specialiserad yrkesutbildning, i andra fall om mer per- sonlighetsutvecklande utbildning. Slutligen är synpunkter och önskemål från den arbetsmarknad som kommer att ta emot de studerande viktiga. Den nya högskolan rymmer ett brett spektrum av utbildningar. Jag anser därför att det inte är möjligt att ange generella principer för vilka hänsynstaganden som skall vara de mest angelägna när man planerar enskilda utbildningar. För en del av dem kan en av de faktorer jag har nämnt väga tyngre, för andra utbildningar kan avvägningen bli en an- nan. Mitt förslag till högskolelag ger möjlighet till sådana avvägningar. De kan få till följd att vissa studier behöver orienteras mer mot arbets- marknaden medan andra behöver ges en mer allmän inriktning. Som exempel på det sistnämnda slaget av utbildning vill jag nämna journa- listutbildningen. Jag har i det föregående förordat att dess inslag av allmän orientering bör förstärkas.

De förändrade behörighetsreglema utgör en hörnsten i högskolere- formen. Större hänsyn skall tas till reell än till formell kompetens både när det gäller bedömning av behörighet och värdering av meriter vid urval. Den effekt som därigenom eftersträvas är att nya grupper skall söka sig till högskolestudier. Enligt min mening ligger häri en utmaning till dem som i skilda funktioner verkar inom högskolan. De nya stude- randegrupperna kommer att ställa bestämda krav som måste få ome— delbara återverkningar på hur utbildningen skall utvecklas, i fråga om både innehåll och uppläggning. Dessa krav måste uppfyllas för att de nya grupperna skall anse det meningsfullt att söka sig till högskolan. En spontan utveckling i denna riktning har redan till en del kommit i gång. Detta gäller framför allt inom de nuvarande filosofiska fakulte- terna, inom vilka andelen äldre studerande har ökat kraftigt under de senaste åren.

Vad jag hittills har anfört hänger samman med principen om återkom-

Prop. 1976/77: 59 227

mande utbildning, sättet för individen att fördela tillfällena till utbild- ning under sitt liv. I det förslag till högskolelag som jag har lagt fram i det föregående betonas att högskolan i sin planering av utbildning skall främja den återkommande utbildningen. Mycket talar för att de som planerar utbildningar allmänt sett här kommer att ställas inför svåra uppgifter, t. ex. när det gäller att finna s.k. etappavgångar i längre ut- bildningar som öppnar möjligheter för såväl direkt yrkesverksamhet som en senare fortsättning av studierna. Jag återkommer strax till vissa för- slag till utbildningar inom vilka de studerandes möjligheter ökar att på ett mer systematiskt sätt varva studier och yrkesarbete.

St-udieordningen i den nya högskolan syftar till att öka förekomsten av sammanhållna och integrerade utbildningslinjer. Ett stort antal ut- bildningslinjer, företrädesvis utanför de filosofiska fakulteterna, är i dag uppbyggda enligt denna modell. Också inom de filosofiska fakulteterna pågår ett utvecklingsarbete i denna riktning. Jag vill uttala mitt stöd för sådana strävanden och förutsätter att den nya studieordningen och den vidgade lokala beslutanderätten skall göra det möjligt att intensifiera detta arbete.

Jag övergår nu till att ange några drag i de förslag till nya eller ändrade utbildningar som jag har redovisat i det föregående eller som jag lägger fram i det följande. Jag återkommer senare till enskildheter i förslagen.

Jag har nyss nämnt att principen om återkommande utbildning är en av utgångspunkterna för planering och genomförande av utbildning i den nya högskolan. Uppläggningen av den nya journalistutbildning, varom jag har lagt fram förslag i det föregående, återspeglar denna princip. Den studerande kan efter två års studier och därpå följande yrkesverksamhet komma tillbaka till högskolan. I det följande kommer jag att föreslå en ny juristutbildning och en för sjuksköterskor avpassad utbildning till läkare. När jag har tagit ställning till framlagda förslag om dessa båda utbildningar har jag tillmätt bl. a. det förhållandet stor betydelse, att de studerande med den förordade uppläggningen kommer att kunna varva studier med yrkesverksamhet. Den nya läkarutbildning- en innebär att en kortare vård-utbildning, sjuksköterskeutbildningen, ges en naturlig fortsättning. Jag anser att det är en viktig uppgift i reform- arbetet att fortsätta strävanden av detta slag. I fråga om den nya jurist- utbildningen har jag övertygats om att det på arbetsmarknaden i dag finns personer för vilka en kortare grundläggande rättsutbildning av det förordade slaget skulle vara tillräcklig för att ge dem möjlighet att avan- cera till mer kvalificerade arbetsuppgifter. För sådana utbildningssökan- de kan långa studier te sig avskräckande. Jag vill betona, att för den som redan från början siktar mot en fullständig juristutbildning, t. ex. för att bli domare, kommer två studievägar att erbjuda sig. Den studerande kommer att efter genomgången grundläggande rättsutbildning kunna gå

Prop. 1976/77: 59 228 ut i yrkeslivet, för att senare komma tillbaka till utbildningen. Den stu- derande kan också följa utbildningen i ett sammanhang. Några särskilda krav på yrkesverksamhet inför den senare delen av utbildningen har inte föreslagits.

Jag vill också erinra om pågående försök med yrkesteknisk högskole- utbildning (jfr prop. 1975: 9, UbU 1975:17, rskr 1975: 179). I likhet med vad som föreslås gälla för den särskilda Studiegången till läkare för sjuksköterskor krävs också för tillträde till yrkesteknisk högskoleutbild- ning att den studerande skall ha en tids yrkesverksamhet bakom sig.

Ett inslag i det pågående arbetet med att förnya utbildningens innehåll och verksamhetsformer är problemorienterade kurser. Begreppet pro- blemorientcring är inte entydigt. När jag använder begreppet avser jag en utbildning som tar sin utgångspunkt i problem inom yrkes- och sam- hällsliv. Många gånger kräver en sådan utbildning en samverkan mellan flera ämnen. En fördel med en problemorienterad uppläggning av stu- dierna är den ökade motivation som de studerande kan uppleva just genom att de får möta frågor som formuleras utifrån situationer i arbets— liv och samhälle i övrigt. Den i och för sig nödvändiga ämnesspecialise- ringen kan på detta sätt balanseras genom en ökad förståelse för de skilda kunskapsområdenas roller.

Mer systematiska försök med problemorienterade studier har i en del fall just satts igång, i andra övervägs de. Jag anser att denna utveckling är riktig.

När jag i det följande förordar ökade resurser för utbildning på den religionsvetenskapliga linjen har skälet bl. a. varit att de tematiska stu- dier kring aktuella frågor om livsvillkor och livsmiljö som avslutar linjen och som är problemorienterade behöver stödjas. Förslaget till ny jurist- utbildning innehåller liknande moment. Jag tänker härvid på den före- slagna kursen om rätt och samhälle. Också den reformering av jouma- listutbildningen som jag har lagt fram förslag om i det föregående inne- bär ökade inslag av problemorienterade studier.

Den nya studieorganisation som avses träda i kraft den 1 juli 1977 kännetecknas av möjligheter till variation men också av en viss enhetlig- het. Det sist nämnda draget i studieorganisationen är givetvis inget själv- ändamål. Ett syfte med likformigheten i den yttre studieorganisationen jag tänker härvid på sådant som poäng, system av linjer och kurser och liknande är bl. a. att möjliggöra kombinationer av kurser på ett jämfört med dagens förhållanden friare sätt. Genom att utbildningar av olika slag i den nya högskolan skall planeras tillsammans uppstår nya möjligheter till sådana anordningar.

Jag anser att fördelar står att vinna med en ordning där utbildnings- linjer vid behov kan sättas samman av delar från ämnen som av ämnes- metodiska, forskningsmässiga eller andra skäl i dag hör till skilda faktul- teter eller läroanstalter. Jag vill därför uttala mitt stöd för sådana strä-

Prop. 1976/77: 59 229

vanden.

I propositionen om reformering av högskoleutbildningen m. m. (prop. 1975: 9) anförde föredraganden att kurser från de nuvarande filosofiska fakulteterna borde kunna utnyttjas för att bredda grunden i utbildnings- linjer inom delar av den högre utbildningen som f. n. är starkt specialise- rade. Han pekade härvid bl. a. på kurser som ökar kommunikationsfär- digheten, t. ex. inom områdena svenska, moderna språk, matematik och statistik. Också jag anser att det är viktigt att stärka sådana inslag i skilda utbildningar. Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra svenska språkets ställning inom högskolan.

Universitetskanslersämbetet (UKÄ) tillsatte år 1972 en arbetsgrupp för att se över lärarutbildningen i svenska, svenskgruppen. Den har lagt fram en slutrapport, Högskoleutbildning i svenska (UKÄ-rapport 1975: 22).

UKÄ har bl.a. på grundval av där framlagda förslag i särskild skri- velse i juni 1976 hemställt hos regeringen om vissa åtgärder. De berör i första hand lärarutbildningen i detta ämne. UKÄ:s skrivelse har såvitt avser lärarutbildningen av regeringen överlämnats till 1974 års lärarut- bildningsutredning (U 1974: 04) som har att lämna förslag också om ut- bildning av lärare i svenska. Svenskgruppen har därutöver vidgat sitt arbete till att gälla behovet av utbildning i svenska för andra än blivande lärare. Den föreslår kurser som inslag i utbildningslinjer, som fortbild- ning för yrkesverksamma och som orientering för en intresserad allmän- het. Gruppens motivering för sådana insatser är bl. a. att man vet att den skriftliga kommunikationen i yrkeslivet fungerar dåligt. Gruppen vill genom sina förslag skapa en beredskap mot illa fungerande yrkesspråk.

Svenskgruppens förslag är ett av flera uttryck för en växande oro för att vårt sammansatta samhälls- och yrkesliv har kommit att ställa så stora krav på kornmunikationsfärdigheter att dessa inte i rimlig omfatt- ning kunnat tillfredsställas inom den eftergymnasiala utbildningen. Sam- hället utvecklar sig i riktning bl. a. mot tätare kontakter och samverkan mellan människorna, såväl inom arbetslivet som inom föreningslivet och under fritiden. Denna utveckling leder till ökade krav på färdigheter i att använda språket både i tal och skrift.

Förmågan att i tal och skrift utnyttja det egna språket är av central betydelse för individens möjligheter att gestalta och förmedla sina upp- levelser och erfarenheter, sina åsikter och värderingar. God språkförmå- ga blir därigenom ett medel inte bara för personlighetsutveckling. Den blir också ett instrument t. ex. för att utveckla demokratin inom arbets- livet och att fördjupa den politiska demokratin. Det är mot denna bak- grund naturligt att färdigheter i att använda det egna språket måste ingå som ett led i allt fler utbildningar även inom högskolan. Jag vill därför uttala mitt stöd för de ansträngningar som enligt vad jag har in- hämtat f.n. görs för att inom den blivande högskolan stärka svenskans

Prop. 1976/77: 59 230

roll inom utbildningar av olika slag. Man bör härvid vara medveten om att ökat utrymme för undervisning i svenska kan betyda att annat stoff får skjutas åt sidan eller organiseras på annat sätt. För det fort- satta arbetet bör de förslag som svenskgruppen har redovisat kunna ut- göra ett lämpligt underlag.

UKÄ har i sitt förslag till anslagsframställning redovisat det arbete som pågår inom ämbetets ansvarsområde med att internationalisera ut- bildningen. UKÄ har upprättat ett handlingsprogram som rymmer fle- ra delar. Ett inslag häri är det internationella utbytet, ett annat interna- tionaliseringen av utbildningens innehåll.

I det förslag till högskolelag som jag har anmält i det föregående har jag förordat att som ett allmänt mål för utbildningen inom högskolan slås fast att den skall främja förståelsen för andra länder och för inter- nationella förhållanden.

Jag anser att UKÄ:s handlingsprogram utgör en viktig grundval för att i den anda som återspeglas i lagförslaget intensifiera hittillsvarande ansträngningar att säkra de internationella aspekterna. Jag vill därför uttala mitt stöd för UHÄ:s strävan att, i perspektiv av den nya hög- skolan, föra detta viktiga arbete vidare. I statsbudgeten finns särskilda medel anvisade för detta ändamål under anslaget Extra utgifter vid uni- versiteten m. m.

J ämställdhct mellan kvinnor och män

Som jag antydde inledningsvis är rekryteringen till högskoleutbildning sned i fråga om könsfördelning. Kvinnor och män är mycket olika före- trädda inom skilda slag av utbildningar. Härvidlag avtecknar sig ett tydligt mönster. Kvinnor söker sig oftare till kortare, inte direkt på- byggbara utbildningar som leder till en förhållandevis snäv arbetsmark- nad medan män oftare väljer längre utbildningar som leder till större rörlighet och bättre karriärmöjligheter inorn arbetslivet.

Detta förhållande kan belysas statistiskt. I det här sammanhanget in- skränker jag mig till att ta exempel från två olika områden på arbets- marknaden där man också kan se sambandet med utbildningsvägar inom gymnasieskolan.

Inom det omfattande yrkesområde som utgörs av ekonomi och ad- ministration inom företag och förvaltningar framträder mönstret klart. Inom de sekreterarutbildningar som finns inom både gymnasieskola och blivande högskola är andelen kvinnor i det närmaste 100 procent. På den tvååriga ekonomiska linjen inom gymnasieskolan är andelen kvin- nor ca 60 procent.

På den treåriga ekonomiska linjen med anknutna specialkurser inom gymnasieskolan är det kvinnlig dominans med ca 55 procent. På hög- skolenivå, där de ekonomiska utbildningarna förhållandevis ofta kan

Prop. 1976/77: 59 231

leda till toppbefattningar inom näringsliv och förvaltning. dominerar männen kraftigt. Av dem som examineras från Handelshögskolan i Stockholm är endast ca 30 procent kvinnor medan andelen inom eko- nomutbildningen vid universiteten är ännu lägre, ca 20 procent. Tandvårdsområdet är ytterligare ett belysande exempel. Inom utbild- ningarna till tandsköterska och tandhygienist utgör kvinnor praktiskt taget-100 procent. För tandteknikcrutbildningen är motsvarande tal 70 procent. Inom tandläkarutbildningen är männen i majoritet och kvin- norna utgör ca 45 procent av de studerande. Inom forskarutbildningen har kvinnornas andel sjunkit till 20 procent.

En utförligare redovisning av förhållandena inom olika högskole- utbildningar har tidigare lämnats av UKÄ bl.a. i debattskriften Jäm- ställdhet i högskolan (UKÄ-rapport 1975: 10).

Att åstadkomma en jämnare fördelning av utbildningstillfällena mel- lan kvinnor och män är en fråga av stor vikt inom högskolan. Åtgärder för att ändra rådande mönster, eller frånvaron av sådana åtgärder, kan gripa djupt in i individens val av högskoleutbildning. Högskolan kan emellertid inte här, lika litet som i andra avseenden, ses isolerad från andra delar av samhället. Familjepolitiken, skolan och arbetsmarkna- den är några av de faktorer som kraftigt påverkar fördelningen mellan kvinnor och män i rekrytering till högskolan.

Jag går inte närmare in på hur ungdomars val av utbildning inom skolan styrs av rådande uppfattningar om manliga och kvinnliga intres- sen och sysselsättningar. Uppenbart är emellertid att dessa val starkt styr möjligheterna att inom högskolan skapa en jämnare fördelning mellan könen inom enskilda utbildningar.

De behörighetsregler som skall träda i kraft den 1 juli 1977 bör kun- na bidra till att jämna ut såväl de sociala som de könsmässiga skillna- derna i rekryteringen av studerande till högskolan. Ungdomar från so- cialgrupperna 3 och 2 har hittills haft mindre benägenhet än ungdomar från socialgrupp 1 att välja sådan utbildning i gymnasieskolan som di- rekt har gett tillträde till högskolestudier. När behörighetsreglema änd- ras kommer behörighet för högskolestudier att kunna erhållas på flera vägar, varav den nu gängse endast är en. Utbildningsvägar med en i dag dominerande andel ungdomar från socialgrupperna 3 och 2 kommer också att ge allmän behörighet till högskoleutbildning. De nya reglerna öppnar högskolan också för de människor som inte har haft tillgång till eller har avstått från utbildning efter den obligatoriska skolan. Som jag nyss med några exempel har sökt visa har en oproportionerligt stor grupp kvinnor föredragit att välja korta yrkesinriktade utbildningar som leder till s.k. kvinnoyrken. Dessa kvinnor kommer att utgöra en viktig del av de äldre studerande som framdeles kan söka sig till högskolan.

Åtgärder som vidtas inom utbildningsväsendet för att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor blir emellertid verkningslösa om

Prop. 1976/77: 59 232

de inte motsvaras av ändrade attityder och handlingsmönster på arbets- marknaden. Så t. ex. måste en ökning av andelen kvinnor i en utbildning följas av en beredvillighet från arbetsgivarna inom motsvarande sektor på arbetsmarknaden att anställa kvinnor. För att vidga möjligheterna att nå en bättre balans mellan kvinnor och män i vissa längre utbild- ningar är det dessutom nödvändigt att många arbetsgivare ändrar atti- tyd till kvinnor i ledande befattningar inom olika arbetsområden. Detta gäller såväl den enskilda som den offentliga sektorn. Det är rimligt att anta att arbetsmarknadens olika inställning till kvinnlig och manlig ar- betskraft påverkas av tillgången inom olika yrkesområdcn. Det är ange- läget att frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att inta en framskjuten plats i det erfarenhetsutbyte om och den utveck- ling av utbildningen som skall ske inom skilda högskoleorgan där repre— sentanter för samhällsliv, arbetsmarknadens parter och yrkesliv skall ingå.

Jag har kortfattat berört några av de problem som måste angripas i arbetet med att skapa större jämställdhet mellan könen i högskoleut- bildningen. Många av problemen är svåra att bemästra. Ofta gäller det att påverka fast grundade uppfattningar om utbildningen och om kvin- nors och mäns roller i arbetslivet. Ibland kan redan en analys av bakom- liggande faktorer vara en svår uppgift. Åtgärder som kan vidtas ger i många fall resultat först på sikt.

Enligt vad jag har kunnat bedöma har UKÄ:s nyssnämnda debatt- skrift gett ett välkommet underlag för debatten i dessa frågor. Jag har också inhämtat att universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) arbetar med att utforma ett handlingsprogram kring jämställdhetsfrågor, som bl. a. bygger på de synpunkter som läroanstalterna har lämnat med an- ledning av debattskriften. Den nya högskolan ger delvis nya förutsätt- ningar för att inom den eftergymnasiala utbildningen angripa jäm- Ställdhetsfrågor. Jag anser därför att det är angeläget att ett program för detta arbete inom hela den nya högskolan skyndsamt läggs fram.

I fråga om åtgärder i anknytning till föreliggande budgetförslag vill jag peka på följande. Den för sjuksköterskor avsedda utbildningen till läkare anvisar en metod att i efterhand och på sikt söka jämna ut rå- dande snedbalans mellan könen inom ett visst område av högskola och arbetsmarknad. En sådan väg bör beträdas jämsides med strävanden att nå en jämnare fördelning mellan könen i rekryteringen till både kortare och längre vårdutbildningar. Beträffande den nya juristutbild- ningen kan konstateras att de grupper som högskolan kommer att kun- na erbjuda grundläggande rättsutbildning återfinns i bl.a. mellangrads- befattningar inom administration och näringsliv och till största delen utgörs av kvinnor. Ett genomförande av förslaget bör därför verka positivt på könsfördelningen.

Prop. 1976/77: 59 233

Forskning och forskningsanknytning

Jag går nu över till frågor om resurser för forskning inom högskolan. Inledningsvis vill jag erinra om att en ny forskningsrådsorganisation kommer att finnas från den 1 mars 1977 (prop. 1975/76:129, UbU 1975/76: 32, rskr 1975/76: 368). De resurser som enligt regeringens för- slag i prop. 1976/77: 100 bil. 12 skall stå till forskningsrådens och den nya forskningsrådsnämndens förfogande måste ses tillsammans med de medel för och den utbyggnad av högskolans fasta forskningsorganisa- tion som jag förordar i det följande. Jag begränsar mig därvid till att i korthet beröra de prioriteringar som är vägledande för mig när jag beräknar medel under resp. anslagspunkt.

Vårt land uppvisar många av de drag som förknippas med begreppet efterindustriellt samhälle. Hit hör t.ex. sådana företeelser som hög materiell levnadsstandard, en väl utvecklad ekonomi baserad på bl.a. avancerad teknik, högt uppdriven automatisering i arbetslivet och ett omfattande och mångskiftande utbildningsväsende. Detta samhälle har som en av sina grundvalar forsknings- och utvecklingsarbete inom tek- nik, naturvetenskap och medicin. Med rätta har statsmakterna under de senaste decennierna ställt till förfogande stora resurser inom dessa om- råden. De problem som det efterindustriella samhället har fört med sig, t. ex. i form av miljöförstöring, överförbrukning av naturresurser, fysisk och psykisk förslitning av människor, kan angripas med stöd av land- vinningar inom dessa vetenskapsfält. Många tecken tyder emellertid på att individerna inte har förmått, och kanske inte heller har velat, an- passa sig till de snabba förändringar som har ägt rum. Tonvikten på materiell odling måste balanseras av ett ökat intresse för människan och hennes situation också i andra avseenden, exempelvis människans funktion i det ekologiska systemet och hennes krav på och behov i den sociala miljön.

Inom humaniora och samhällsvetenskap studeras individen både som enskild varelse och som medlem i större eller mindre gemenskaper. Härvid intar bl. a. forskning om värderingar och på dem grundade be- teendemönster en framträdande plats. Jag anser att det är angeläget att vi ökar kunskaperna om villkoren för förhållanden mellan enskilda människor och mellan grupper av människor, både nationellt och inter- nationellt. Jag vill betona att dagens samhälle med dess mångskiftande mönster också kräver att sökandet efter ny kunskap om människors villkor sker i medvetande om de samband som kan finnas mellan ve- tenskaper av vitt skilda slag. Mot denna bakgrund anser jag att den i sig befogade kraftiga satsningen på naturvetenskap, teknik och medicin nu måste balanseras med ökade insatser inom humaniora och samhälls- vetenskap i vid mening. Inom dessa vetenskapsområden fordras en för- stärkt forskningsorganisation och vidgade resurser för att forskarna inom dessa fält från sina utgångspunkter skall kunna angripa de prob-

Prop. 1976/77: 59 234

lem som uppstår genom den ständiga omvandlingen av samhället, en omdaning som delvis drivs fram av ökat tekniskt, naturvetenskapligt och medicinskt kunnande. Jag är också övertygad om att humaniora och samhällsvetenskap måste få en kapacitet som tillåter att kunskaper och värderingar från dessa forskningsfält i större utsträckning blir en del av referensramen för den samlade forskningsverksamheten.

I riksdagens beslut om reformering av högskoleutbildningen fastlades principen att all sådan utbildning skall ha en anknytning till forskning. I det planeringsarbete inför reformen som har genomförts efter riksdags- beslutet har denna fråga behandlats i skilda former. Forskarutbildnings- utredningen (FUN, U 1974: 06) har genom tilläggsdirektiv hösten 1975 fått till uppgift att pröva i vilken utsträckning åtgärder bör vidtas för att inom den nya högskolan säkerställa att övergång blir möjlig till ut- bildning över grundexamensnivå från utbildningslinjer som i dag inte har någon naturlig fortsättning.

Också den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) har behandlat frågan om forskningsanknytning. Kommittén har föreslagit att medel av betydande omfattning ställs till förfogande för detta ändamål budgetåret 1977/78. H 75 har härvid grundat sig på för- slag från både de regionala organisationskommittéerna och högskole— myndigheterna.

Den nya högskolan kommer att bestå av utbildningar med vitt skilda traditioner och förutsättningar. Innehållsmässigt och organisatoriskt skil- jer sig olika utbildningar från varandra bl.a. i fråga om anknytningen till forskningen. En central del i det fortsatta reforrn- och utvecklings- arbetet blir därför att söka förverkliga principen om ett samband mellan forskning och grundläggande högskoleutbildning, såväl statlig som kom- munal. Inte minst viktigt är detta när det gäller utbildningen på utbygg- nadsorterna. Det är en svår uppgift att finna verkningsfulla anordningar på detta område, och jag förutsätter därför att målet kommer att nås först på sikt. Ett viktigt underlag för detta arbete kommer att ges genom FUN:s kommande förslag. Jag anser det samtidigt vara viktigt att den nya högskolan redan från starten får ekonomiska möjligheter att gripa sig an uppgiften. Jag biträder därför framlagda förslag om särskild me- delsanvisning och förordar att 6 milj. kr. beräknas för detta ändamål budgetåret 1977/78 under anslaget Vissa kostnader för högskolereform.

I fråga om användningen av dessa medel vill jag kort anföra följande. I den hittillsvarande diskussionen om ett ökat samspel mellan grundläg- gande utbildning och forskning har intresset knutits främst till möjlig- heten att låta lärare vid enheter utan fast forskningsorganisation tjänst- göra vid enheter med sådan organisation. Under det senaste året har de regionala organisationskommittéerna presenterat förslag till åtgär- der för att främja detta samspel. Av det redovisade materialet framgår att övervägandena nu har vidgats till att gälla åtgärder inom ett förhål—

Prop. 1976/77: 59 235

landevis brett fält. Jag delar regionkommittéernas uppfattning om att arbetet med forskningsanknytningen måste bedrivas förutsättningslöst och syfta till åtgärder av skilda slag. Åtgärderna skall fogas samman till program med skiftande innehåll anpassat efter olika utbildningars be- hov. För att nya erfarenheter skall kunna vinnas bör därvid tidigare oprövade vägar beträdas. Som ett exempel vill jag nämna åtgärder för att initiera omvårdnadsforskning. Ett annat område gäller lärarutbild- ningen som till största delen bedrivs utan direkt forskningsanknytning. Det ankommer på regionstyrelserna att i sitt planeringsarbete bygga vi- dare på den grund regionkommittéerna har lagt i dessa avseenden.

Enligt prop. 1975 : 9 skall medel för forskningsanknytning avse åtgär- der som vidtas för att stärka sambandet mellan å ena sidan enheter som har fasta resurser för forskning, å andra sidan enheter som saknar såda- na. Det faktiska behovet av forskningssamband hos olika utbildningar som f.n. inte har anknytning till fasta forskningsresurser bör vara en avgörande bedömningsgrund när sådana medel tas i anspråk. Det bör därför inte uteslutas att medel för forskningsanknytning kan behöva tas i anspråk för projekt och liknande ändamål som syftar till att stärka forskningssambandet också inom en och samma högskoleenhet.

För sammanhangets skull vill jag något kommentera hur medel för forskningsanknytning bör anvisas. Den ordning som har angivits i prop. 1975: 9 innebär att medlen disponeras av regionstyrelserna och anvisas fakultetsvis. H 75 har föreslagit att regionstyrelserna skall disponera medlen utan bindning till fakultet. Jag biträder H 75:s förslag. Liksom H 75 förutsätter jag att regionstyrelserna i rent vetenskapliga bedöm- ningsfrågor utnyttjar expertis inom i första hand fakultetsorgan och forskningsråd.

Också andra åtgärder än de jag hittills har uppehållit mig vid är ak- tuella i ett program för att stärka sambandet mellan grundläggande ut- bildning och forskning i högskolan. Jag kommer i det följande att för- orda att en professur i socialt arbete inrättas vid universitetet i Göteborg den 1 juli 1977. Härigenom knyts fasta forskningsresurser till utbildning- en på den sociala linjen, som för närvarande ges vid socialhögskola. Ut- bildningen inom socialhögskolorna har hittills saknat sådan anknytning.

Efter förslag i prop. 1975: 9 har riksdagen beslutat att forskningsorga- nisationen vid universitetet i Linköping skall vidgas. Regeringen har därför våren 1975 uppdragit åt universitetet att utreda frågan om en tvärvetenskapligt och tematiskt orienterad forsknings- och forskarutbild- ningsorganisation inom främst den nuvarande filosofiska fakultetens område. En av universitetets konsistorium tillkallad grupp har lagt fram en rapport Tema. Ny väg för forskning. I den föreslås forskning inom ramen för fyra temata: Hälso- och sjukvårdeni samhället, Kommunika- tion överföring av information, Teknik och social förändring samt Vatten i natur och samhälle. Jag kommer i det följande att förorda att

Prop. 1976/77: 59 236

1 milj. kr. anvisas under anslaget Vissa kostnader för högskolereform för fortsatt planerings- och förberedelsearbete inför en tematiskt upp- byggd forsknings- och forskarutbildningsorganisation i Linköping.

Planeringsramar och anslagssystem

Det planeringssystem som riksdagen har beslutat om innebär att det skall finnas planeringsramar för antalet nytillkommande studerande. De totala planeringsramarna för högskoleutbildningen skall ta största möj- liga hänsyn till tendenser i individernas samlade efterfrågan på hög- skoleutbildning. Fördelningen av medel på orter, högskoleenheter och ut- bildningar för varje läsår skall göras under hänsyn till hur den aktuella efterfrågan fördelar sig på olika orter och på olika slag av utbildningar. Jag räknar med att den dimensionering jag i det följande förordar kom- mer att leda till att alla studerande som anmält sig i tid till utbildningar som nu inte har antagningsbegränsning kan tas emot. Vid en oväntat stark tillströmning av studerande kan dock svårigheter uppstå. Jag anser att det bör finnas ett utbildningsområde inom vilket det fria tillträdet skall kunna upprätthållas. Detta bör ske inom ramen för den planerings- procedur som riksdagen har beslutat och som H 75 närmare behandlat. Anslagssystemet bör i allt väsentligt vara det som tidigare har beslutats, dock med en viss komplettering. Sålunda bör en redovisning ske av det ungefärliga antalet årsstudieplatser för vilka resurser har beräknats in- om det fria området. I budgetpropositionen bör detta antal varje år an- ges regionvis. I fråga om resurser bör däremot ingen åtskillnad göras mellan resurser för ospärrad utbildning och övrig utbildning. När re- gionstyrelsen fördelar resurserna för lokala och individuella linjer och enstaka kurser bör även ges anvisning om omfattningen av utbudet i denna del.

Jag anser att det utbildningsområde som bör ligga till grund för be- räkningen av antalet årsplatser inom det fria området bör motsvara de nuvarande mer allmänna studiekurserna inom de ämnesområden vid de filosofiska fakulteterna som nu har fritt tillträde på grund av automa- tisk tilldelning av resurser för lärarkrafter. Laborativa studiekurser samt mer speciella s. k. yrkesinriktade eller tvärvetenskapliga studiekurser bör inte räknas med. Det fria området måste definieras. Till övrig utbild- ning blir antagningen begränsad. Jag går nu över till definitionen av det fria området.

Inom den nya högskolan bör i motsats till vad som nu gäller inom universitet och högskolor ämnesområde inte vara ett studieorganisato- riskt begrepp. Sådana studicorganisatoriska anordningar har visat sig svårhanterliga och är därför olämpliga med hänsyn till önskemålen om lokal rörelsefrihet. Det fria området inom högskolan bör utgöras av så- dana kurser som motsvarar ett visst område inom nuvarande studieord- ning. Härvid bör följande nuvarande ämnesområden komma ifråga: all-

Prop. 1976/77: 59 237

män kriminologi, allmän språkvetenskap, ekonomisk historia, etnologi, filmvetenskap, filosofi, finska, fonetik, handelsrätt, idé- och lärdoms- historia, konstvetenskap, nordiska språk, praktisk filosofi, rättssociologi, socialantropologi, teatervetenskap, teoretisk filosofi, historia, litteratur- vetenskap, religionskunskap, svenska, engelska, franska, matematik, rys- ka, spanska, tyska, företagsekonomi, juridisk översiktskurs, nationaleko- nomi, statskunskap, kulturgeografi, pedagogik, psykologi (utan antag- ningsbegränsning), sociologi, samhällskunskap, arkeologi, särskilt nord- eur0peisk, informatiOnsbehandling, musikvetenskap, statistik och mate- matisk statistik.

Det fria området definieras således som kurser av visst slag. Definitio- nen bör avse samtliga statliga högskoleenheter. Utbildningslinjer som i sin helhet kan genomgås på fria kurser blir fria. Självfallet får man räkna med att det inom en fri linje kan finnas speciella alternativa studiegångar där antalet platser är begränsat.

Regeringen har tidigare givit universitets- och högskoleämbetet i upp- drag att planera med utgångspunkt i att det skall finnas ett fritt område. Jag räknar för budgetåret 1977/78 med att av de allmänna utbildnings- linjema kommer ekonomlinjen, matematikerlinjen och samhällsplanerar- linjen att tillhöra det fria området. Jag vill framhålla att jag räknar med att det som nu i praktiken blir möjligt att ta emot alla studerande som önskar plats även inom andra områden än det jag har angivit i det före- gående, t. ex. på juristlinjen och den religionsvetenskapliga linjen liksom inom s.k. kursanslagsämnen vid de nuvarande filosofiska fakulteterna såsom t. ex. egyptologi.

Lokaliseringen av den fria utbildningen styrs av regeringens och riks- dagens beslut om lokaliseringen av allmänna utbildningslinjer samt av regionstyrelsernas beslut om fördelning av medel för enstaka kurser och lokala och individuella utbildningslinjer. På varje ort bör det fria om- rådet få finnas vid endast en högskoleenhet. I fråga om nuvarande uni— versitet med filialer bör avgränsningen av det fria området ges en sådan form att den fria delen inte väsentligt förändras i fråga om omfattningen av utbudet. Inom ramen för vad som är bestämt beträffande allmänna ut- bildningslinjers innehåll i utbildningsplan och inom ramen för region- styrelsens beslut i fråga om medel för övrig utbildning beslutar de lokala myndigheterna vilka fria linjer och kurser som skall finnas.

Riksdagen har tidigare beslutat att alla studerande skall anmäla sig till utbildning inom högskolan en viss tid innan utbildningen börjar. Detta generella anmälningsförfarande utgör en av grundförutsättning- arna för planeringssystemet och bör avse samtliga studerande, d.v.s. även studerande som fullföljer studier enligt äldre bestämmelser. Härige- nom uppnås ett samordnat resursutnyttjande. Om tomma platser uppstår till följd av att anmälda studerande inte infinner sig bör de lärarresurser som därigenom inte behöver tas i anspråk för undervisning i stället få

Prop. 1976/77: 59 238

användas för annan verksamhet enligt samma regler som tillämpas inom universitetsområdet när överskott på lärarkapacitet finns. Jag räknar med att det i många fall blir möjligt att redan i samband med amäl- ningsförfarandet vidta sådana omdispositioner. Vidare blir vissa föränd- n'ngar av anmälningssystemet aktuella genom att tillträdet blir helt fritt till viss utbildning.

Anmälningama bör användas till att i överensstämmelse med H 75:s förslag till planeringssystem justera resursfördelningen med hänsyn till efterfrågan på utbildning. Såväl de lokala som de regionala myndig- heterna bör åläggas att av resurser för fria kurser inom respektive ansvarsområde hålla fem procent i reserv. Därutöver bör möjliga omför- delningar tillsammans med temporära ändringar av undervisningens uppläggning leda till att man inom ramen för tilldelade resurser kan klara det fria tillträdet. Skulle det vid mindre högskoleenheter som t. ex. de nuvarande universitetsfilialerna visa sig ogörligt med hänsyn till nöd- vändiga lärarförordnanden m.m. att hålla en reserv om fem procent bör i stället andra åtgärder vidtas som t. ex. en mer långtgående bered- skap att temporärt ändra undervisningens uppläggning eller en begräns- ning av det fria utbudet varje termin.

Om tillströmningen blir väsentligt större än planerat och alla regio- nala och lokala reserver och möjligheter till omdispositioner m. rn. tagits i anspråk bör högskoleenheterna kunna få ett resurstillskott genom be- slut av riksdagen. Storleken av resurstillskotten, som endast bör avse lärarlöner, bör prövas vid varje tillfälle. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att d-en beslutar att resurstillskott skall kunna erhållas efter riksdagens prövning i varje särskilt fall för utbildning inom det område jag angivit, om det visar sig nödvändigt. Myndigheterna bör i sina medelsframställningar självfallet redogöra för vilka dispositioner som har vidtagits så att det framgår att alla de regionala och lokala åt- gärder som rimligen kan vidtas redan har skett.

Vad jag här har förordat innebär normalt att ingen behörig sökande som anmält sig i tid kan avvisas från utbildning som av högskolestyrel- sen har utbjudits som fri. Högskolestyrelsen bör dock ha rätt att ställa in utbildning om antalet anmälda inte blir minst tio. Jag räknar med att högskolestyrelsen i de fall antalet verkliga deltagare i viss utbildning blir lågt liksom hittills organiserar utbildningen med hänsyn därtill.

Inom det fria området behövs i enlighet med vad som nu gäller inte någon rätt att införa antagningsbegränsning annat än till följd av sådana förhållanden som brist på kompetenta lärare eller lämpliga lokaler. Jag räknar med att sådana förhållanden kan bli särskilt aktuella i samband med nya linjer eller olika typer av försöksverksamhet. Jag har tidigare förordat en utformning av högskolelagen som begränsar de lokala myndigheternas rätt att slutligt avgöra hur många studerande som kan tas emot i viss utbildning. Sådant beslut får enligt lagförslaget inte

Prop. 1976/77: 59 239

avse utbildning till vilken fri tillströmning skall gälla och som bjudits ut som fri av högskolestyrelsen.

Jag kommer vid min medelsberäkning i det följande under de skilda anslagen att utgå från ett behov av det antal årsstudieplatser inom det ospärrade området i resp. region som framgår av följande samman- ställning. Årsstudieplatserna avser även de studerande som fullföljer studier enligt äldre bestämmelser.

Högskoleregion Beräknat antal årsstudieplatser Stockholm 6 800 Uppsala 4 800 Linköping 1 300 Lund/Malmö 5 000 Göteborg 5 100 Umeå 2 300

Jag vill erinra om att dessa tal inte anger hur många studerande som kan studera inom det fria området. Antalet studerande blir väsentligt större än antalet årsstudieplatser beroende bl. a. på deltidsstudier.

Jag går nu över till att behandla frågor om anslagssystemet i högsko- lan.

Utformningen av systemet för att fördela resurser inom högskolan har avgörande betydelse för hur lokala, regionala och centrala inflytanden kommer att vägas mot varandra. Den 1 juli innevarande år ändras an- slagssystemet radikalt. Inom det förvaltningsområde som tidigare hade UKÄ som central myndighet finns i huvudsak tre typer av anslag. En grupp av anslag avser medel för lärarlöner. En annan grupp avser drift- kostnader, dvs. medel för annan personal än lärare, för materiel och liknande ändamål. En tredje grupp av anslag avser gemensamma ända- mål såsom förvaltningar och bibliotek. Inom andra delar av högskolan anvisas medel till läroanstalterna efter delvis skilda principer. Samman- lagt finns f.n. ca 60 anslag inom det område som den blivande hög- skolan kommer att omfatta.

Den av riksdagen år 1975 beslutade omläggningen av anslagssyste- met innebär i korthet följande. En grundläggande åtskillnad görs mellan resurser för forskning och forskarutbildning å den ena sidan, grund- läggande utbildning å den andra. Resurser för forskning anvisas fa- kultetsvis. Utbildningsanslagen avser dels de fem yrkesutbildningssek- torerna, dels lokala och individuella utbildningslinjer, dels enstaka kur- ser. Härtill kommer anslag för gemensamma funktioner. Sammanlagt kommer antalet anslag att uppgå till knappt 30.

Utmärkande för det nuvarande anslagssystemet inom högskoleväsen- det är att anslagen indelas efter det slag av kostnader som medlen avses täcka. Denna indelningsgrund är den hittills gängse inom statsförvalt- ningen. Ett annat betraktelsesätt i anslags- och budgetsammanhang är

Prop. 1976/77: 59 240

att det avgörande kriteriet i stället bör vara för vilket slag av verksam- het som medlen anvisas.

Syftet med anslagsreformen är bl. a. att regering och riksdag skall få en bättre överblick över resursförbrukningen och ett lämpligare under- lag för avvägningar i stort mellan skilda verksamhetsgrenar. Det åsyfta- de fastare greppet över budgeten på statsmaktsnivå möjliggör att hög— skolemyndigheterna får ökade befogenheter i fråga om hur anvisade medel används.

Förberedelserna för en övergång till ett ändamålsindelat anslags- system har medfört mycket arbete för högskolemyndigheterna. Det har särskilt gällt läroanstalter med de båda huvudtyperna av verksamhet inom högskolan, utbildning och forskning. Förberedelsearbetet har letts av en ledningsgrupp för programbudgetarbetet avseende högre utbild- ning och forskning inom utbildnings- och jordbruksdepartementens verksamhetsområden (Hufo-gruppen). Föredraganden har senast i prop. 1975/76:100 bil. 10 redovisat en del beräkningsmässiga resultat av förberedelserna, bl.a. en översiktlig uppdelning av vissa resurser på å ena sidan grundläggande utbildning, å andra sidan forskning och forskar- utbildning. Jag vill också erinra om att Chalmers tekniska högskola och numera universitetet i Linköping har bedrivit försök med programbud- getering i flera år.

I och med anslagsomläggningen övergår högskolan praktiskt taget i sin helhet till en ordning med ändamålsinriktade anslag. Det ligger i sakens natur, att en så genomgripande omställning som det här rör sig om är svår att genomföra. En del beräkningsmässiga problem kom- mer därför att återstå när verksamheten inom högskolan startar. Allt eftersom verksamheten vinner i stadga bör problemen kunna bemästras.

Jag vill inte utesluta att de omfattande beräkningar som ligger bakom omföringen av medel från de gamla till de nya högskoleanslagen i vissa fall kan behöva jämkas. I den mån sådana jämkningar inte kan åstad- kommas regionalt och lokalt utan särskilda föreskrifter bör regeringen ha möjlighet att övergångsvis medge omföringar mellan ifrågavarande anslag i statsbudgeten och mellan anslagsposter som har underställts riksdagen. Regeringen bör vid behov kunna delegera ett sådant be- myndigande till högskolemyndigheterna. Jag föreslår sålunda att rege- ringen inhämtar ett sådant riksdagens bemyndigande.

Det av riksdagen beslutade anslagssystemet är avpassat för den nya högskolan med dess vidgade lokala befogenheter. På en punkt anser jag en ändring i den angivna indelningen i anslag motiverad.

Medel för lokala och individuella linjer och medel för enstaka kur- ser skall enligt riksdagens beslut anvisas under skilda anslag. För båda anslagen avses den ordningen gälla att medlen av riksdagen fördelas på högskoleregioner och att regionstyrelserna sedan fördelar dem på hög- skoleenheter m. ni. Jag har nyss förordat att fri tillströmning bör finnas

Prop. 1976/77: 59 241

för viss högskoleutbildning. Den kommer att i betydande utsträckning avse just enstaka kurser. Därigenom minskar behovet avsevärt av att garantera vissa studerande kurskombinationer inom individuella linjer. Enligt min bedömning kommer detta behov att i betydande utsträckning kunna tillgodoses inom ramen för det fria tillträdet till enstaka kurser. Inrättande av individuella linjer kommer att kräva en viss administra- tion. För att undvika onödigt sådant arbete bör kurser som den stude- rande har fritt tillträde till inte ingå i sådan linje.

De förändringar av medelsberäkningen för högskolans utbildningsut- bud som jag här har berört har av naturliga skäl inte kunnat beaktas i det hittillsvarande förberedelsearbetet. Något underlag för en uppdel- ning av medlen mellan enstaka kurser och individuella linjer efter dessa nya förutsättningar finns således inte. Jag förordar därför att medel för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser beräknas under ett gemensamt anslag. Därmed uppnås en större regional och lokal hand- lingsfrihet. Den innebär bl.a. att regionstyrelserna får ett större ansvar för att medel anvisas för utveckling av nya utbildningsalternativ i form av lokala linjer. Jag räknar med att såväl den vidgade friheten som det större ansvaret kommer att gynna arbetet med att utveckla nya utbildningar inom högskolan.

I fråga om bidrag till kommunal högskoleutbildning hänvisar jag till vad jag i det föregående har anfört beträffande den kommunala hög- skolan. För bidrag till allmänna utbildningslinjer och övrig sektors- bunden utbildning inom kommunal högskoleutbildning bör tills vidare ett särskilt förslagsanslag finnas, från vilket bidrag utgår enligt grunder som motsvarar de nuvarande. För att underlätta en samlad överblick bör under detta anslag finnas en anslagspost för varje yrkesutbildnings- sektor. För enstaka kurser samt lokala och individuella utbildningslinjer inom den kommunala högskoleorganisationen bör bidrag kunna utgå från det ovan nämnda anslaget för lokala och individuella linjer samt enstaka kurser. Därvid bör reglerna för bidrag till kommunal högskole- utbildning ges en motsvarande tillämpning. Det blir därigenom möjligt för regionstyrelserna att genomföra en samlad planering inom hela högskolan. Jag återkommer till vissa frågor rörande bidrag m. m. i sam- band med min anmälan av ifrågavarande anslag.

Nuvarande anslag till lärarlöner inom högskolesektorn är i allmänhet förslagsanslag. Genom en anslagsreform inför budgetåret 1969/70 (prop. 1969:1 bil. 10, SU 1969z46, rskr 1969:137) infördes reservationsvis betecknade anslag för övrig personal och materiel m.m., driftkostnads- anslag, vid universitet och högskolor inom UKÄ:s förvaltningsområde. Vidare har de läroanstalter som bedriver försök med programbudgete- ring till övervägande del medel från reservationsanslag. Också för några läroanstalter utanför UKÄ:s område gäller att de för närvarande får vissa medel anvisade under sådana anslag.

Prop. 1976/77: 59 242

Berörda myndigheter har vitsordat att reservationsanslagen har inne- burit fördelar, inte minst genom att planeringen inom t. ex. institutio- nerna kan sträckas ut över budgetårsgränsen. När jag har övervägt frå- gan om vilken anslagstyp som bör gälla i högskolan har en utgångs- punkt varit att villkoren för myndigheternas medelsdisposition måste vara desamma för anslagen till grundläggande högskoleutbildning och för anslagen till forskning och forskarutbildning. I valet mellan för- slagsanslag och reservationsanslag har jag. i överensstämmelse med vad högskolemyndigheterna har föreslagit, stannat för att förorda reserva- tionsanslag för såväl utbildningsanslagen som forskningsanslagen. Ett skäl härtill är att en ändamålsenlig planering av forskningsverksamheten ofta kräver längre planeringsperioder än ett enstaka budgetår. Jag vill tillägga, att det under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till täck- ning av merkostnader för löner och pensioner m. m. är så konstruerat att möjlighet finns att efter prövning i varje särskilt fall från detta anslag anvisa medel för de kostnader som hänför sig till avtalsenliga löneökningar och som inte har kunnat beaktas vid budgeteringstillfället.

Vid omläggningen till nya anslag för utbildning och forskning inom högskolan kommer de hittillsvarande anslagen att upphöra. Vissa av dessa, främst driftkostnadsanslagen, är f. n. reservationsanslag. Jag erinrar om att reservationer som kan finnas vid utgången av visst bud- getår får användas av myndighet under högst två år för avsett ändamål. Det får ankomma på UHÄ att med utgångspunkt i nuvarande förhål- landen ge föreskrifter om hur eventuella reservationsmedel under be- rörda anslag vid utgången av budgetåret "1976/77 skall fördelas på nya högskoleenheter.

Införandet av reservationsanslag på det sätt jag nu har berört inne- bär sammanfattningsvis en betydande vidgning av det område inom vilket den ekonomiska planeringen kan ske på ett sätt som är bättre avpassat än nuvarande ordning för de lokala högskolemyndigheterna.

Som jag nyss angav innebär 1975 års beslut om högskolan en genom- gripande omläggning av det nuvarande anslagssystemet. I prop. 1975: 9 betonades samtidigt att arbetet med att utveckla anslagssystemet skulle fortsätta också efter högskolereformens ikraftträdande. Föredraganden ansåg det angeläget att man lokalt får en ökad frihet att göra avväg- ningar mellan å ena sidan direkta utbildnings- och forskningsresurser, å andra sidan resurser för förvaltningar, bibliotek, fastighetstjänst och andra serviceinrättningar. Riksdagen hade inte någon erinran mot detta uttalande. '

Både UKÄ och H 75 har föreslagit att i det fortsatta arbetet med an- slagssystemet resurser för högskoleförvaltningarna förs samman med resurser i övrigt för utbildning och forskning. H 75 har bl.a. pekat på att förvaltningsresurserna omfattas av de s.k. programanslagen i på- gående försöksverksamhet med programbudgetering inom högskolesek-

Prop. 1976/77: 59 243

torn. Enligt H 75 är erfarenheterna av denna ordning goda.

Också enligt min mening bör ytterligare ett steg kunna tas i den rikt- ning som har angetts i 1975 års beslut om högskolans anslagssystem. Resurser för i första hand förvaltningsändamål och bibliotek är den del av de samlade insatserna för servicefunktioner inom högskolan som lig- ger närmast till hands att framdeles helt föra över till de ändamålsin- riktade anslagen. Som H 75 har påpekat blir det genom en omläggning på denna punkt möjligt för de lokala högskolemyndigheterna att själva väga behovet av administrativa insatser mot behov av andra slags insat- ser för utbildningen och forskningen. Motsvarande resonemang kan fö- ras i fråga om resurser för biblioteken. Jag ser ett genomförande av för- slaget som ett inslag i arbetet med att föra över beslutsbefogenheter från central till lokal nivå.

Jag anser därför att en anslagsomläggning av den innebörd jag nu har angett bör komma till stånd vid ingången av budgetåret 1978/79. Förberedelser härför bör vidtagas i samband med myndigheternas ar- bete med förslag till anslagsframställning innevarande år. I detta sam- manhang vill jag också nämna följande. Även om ett särskilt förvalt- ningsanslag finns uppfört i statsbudgeten för nästa budgetår kan hög- skolestyrelserna, i likhet med vad som tillämpas för innevarande bud- getår, ta i anspråk andra anslag för förstärkning av förvaltningsresurser- na. Jag vill framhålla, att under de för nästa budgetår föreslagna an- slagen till utbildning och forskning beräknas inte oväsentliga medel för förvaltningsändamål, bl. a. under anslaget Utbildning för undervisnings- yrken.

Jag går nu över till att behandla frågor som rör själva anslagsom- läggningen.

Anslagen för den nya högskolan ersätter helt eller delvis anslag till utbildning inom kulturområdet, vissa bidragsanslag m.m. inom skolvä- sendets område, anslagen till högre utbildning och forskning samt till lärarutbildning. I många fall är verksamhet och resurser direkt hänför- bara till t. ex. en viss yrkesutbildningssektor och ett visst sektorsanslag. I andra fall spänner den nuvarande verksamheten över ett brett fält. Detta gäller främst utbildningen vid de nuvarande filosofiska fakulte- terna. I sådana fall blir anslagsomläggningen mer komplicerad.

I det följande anges under varje anslag de gamla anslag från vilka medel under innevarande budgetår anvisas för ifrågavarande ändamål. För varje anslag har jag beräknat ett basbelopp, dvs. medel som utgår för motsvarande verksamhet under innevarande budgetår. Såvitt gäller förslagsanslagen till lärarlöner vid de skilda fakulteterna samt förslags- anslaget till grundläggande humanistisk, samhällsvetenskaplig och mate- matisk-naturvetenskaplig utbildning i Linköping har jag beräknat bas- beloppen på grundval av dels myndigheternas förslag, dels faktisk utgift för budgetåret 1975/76 med korrigering för ändringar för innevarande

Prop. 1976/77: 59 244

budgetår. De basbelopp som jag anger under respektive anslagspunkt kommer att överstiga den nominella medelsanvisningen i statsbudgeten för motsvarande anslag innevarande budgetår med sammanlagt ca 34 milj. kr., dvs. ca fem procent. För de nämnda förslagsanslagen ingår i basbeloppen lönekostnader för innevarande budgetår beräknade på 1976 års slutliga lönenivå.

UKÄ, skolöverstyrelsen och nämnden för socionomutbildning har i sina förslag till anslagsframställning redovisat material som legat till grund för arbetet med de nya anslagen. De av H 75 presenterade pla- neringsramarna har för den grundläggande utbildningens dcl legat till grund för fördelningen av basbelopp mellan de nya anslagen. Jag har vid min beräkning av dessa basbelopp i allt väsentligt följt det förslag till fördelningsregler som UKÄ utarbetat. De medel som förs upp under sektorsanslagen avser grundläggande utbildning för såväl studerande enligt den nya studieordningen som de studerande som fullföljer tidi- gare påbörjade studier. Jag anser att en uppdelning av resurserna mel— lan dessa kategorier inom berörda anslag inte behövs. För de tre äm- neslärarlinjerna har medel beräknats endast för det första årets intag. Anslaget till lokala och individuella linjer samt enstaka kurser avser endast utbildning enligt den nya studieordningen.

Ett huvudsyfte med riksdagens tidigare beslut om planeringsramar var att säkra en viss stabilitet i planeringen och att uppnå ett effektivt ut— nyttjande av de tillgängliga resurserna. Jag har i det föregående föror- dat en komplettering av detta riksdagsbeslut av innebörden att bedöm- ningen av resursbehovet för utbildning, som i likhet med nuvarande ordning bör ha fri tillströmning, skall kunna korrigeras under löpande budgetår om behov därav föreligger. Planeringsramarna fyller även med denna komplettering en väsentlig funktion för bl. a. den övergripande planeringen av högskoleutbildningen och för bedömningarna av det framtida antalet utbildade inom skilda områden. Arbete med plane- ringsramar för nytillkommande studerande bör därför ingå som ett led i den fortsatta planeringen av högskolan.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det inom det system som jag har förordat kommer att finnas tre olika grupper av utbildningar med skilda former för beslut om hur många studerande som kan tas emot. En grupp utgörs av traditionellt spärrade utbildningar, t. ex. lä— karlinjen och civilingenjörslinjema. Riksdagen anger dimensioneringen för dessa. Hit hör även de allmänna Utbildningslinjerna inom den kom- munala delen av högskolan vilkas kapacitet bygger på en reglering av utbildningsvolymen som underställs riksdagen. Jag ger en översikt över denna grupp av utbildningar och deras antagningstal under vart och ett av sektorsanslagen. En andra grupp av utbildningar utgörs av linjer och kurser för vilka ett högsta antagningstal kan fastställas genom 10- kala beslut. Exempel på sådana linjer är fysikerlinjen och juristlinjen.

Prop. 1976/77: 59 245

En tredje grupp slutligen består av de ospärrade linjerna och kurserna.

H 75:s och de regionala kommittéernas förslag utgår i många fall från en väsentlig ökning av antalet nytillkommande studerande. Med hänsyn till att förslagen avser i huvudsak sådana linjer och kurser som fastställs regionalt och lokalt bör inte riksdagen eller regeringen ta ställning till enskilda förslag. Jag förutsätter därför med de undantag jag anger vid min anmälan av de olika anslagspunkterna ett oförändrat antal nya studerande på allmänna utbildningslinjer under budgetåret 1977/78 i förhållande till vad som har beräknats för motsvarande utbildning bud- getåret 1976/77. Jag räknar med att studerandeantalet inom högskolan ökar totalt sett till följd av efterfrågan på utbildning inom främst en- staka kurser. Jag har vid min beräkning av resurser i det följande utgått från dessa förutsättningar. Jag bedömer att den ökning av resurser som jag senare redovisar kommer att svara mot den av H 75 och regionkom- mittéerna föreslagna ökningen av antalet studerande på enstaka kurser. Med undantag för de enskilda förändringar som jag återkommer till i det följande har jag beräknat en ökning av medlen för grundläggande högskoleutbildning endast för lokala och individuella linjer samt en- staka kurser.

Behovet av förändring av resurser för en viss utbildning beror bl. a. av hur det totala studerandeantalet i utbildningen förändras. Hänsyn måste härvid tas till såväl nytillströmning av studerande som studieavbrott och avgång från studierna. Förändringen av det totala antalet studerande vid t. ex. de filosofiska fakulteterna har trots en ökad tillströmning på senare år inte inneburit större ökningar av resursbehovet.

Jag beräknar en reell förstärkning av utbildningsresurserna under an— slaget till lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser med ca 18 milj. kr. Jag räknar med att det i stort skall vara möjligt att inom ramen för sålunda beräknade medel tillgodose den efterfrågan på enstaka kurser som framgår av H 75:s förslag. Därvid räknar jag med att en stor del av ifrågavarande studerande kommer att studera på del- tid och till väsentliga delar genomgå endast kortare utbildningar under året. Sådana resurser kommer därvid att stå till förfogande att det enligt min bedömning inte erfordras särskilda medelsanvisningar av den art som innevarande budgetår anvisats till ett belopp av 2 milj. kr. som stöd för filialorterna m. m.

Planeringen av nytillkommande utbildningar kräver särskild omsorg från högskolemyndigheternas sida. I den mån sådana utbildningar kan beräknas få fullt genomslag i kostnadshänseende först under påföljande budgetår — t. ex. om de startas först vid kalenderårsskiftet — bör myn- digheterna tillse att utbildningarna ryms inom ramen för resurser som kan beräknas komma att stå till förfogande under kommande budgetår.

I mitt förslag till medelsfördelning inorn sektorsanslagen har jag i re- gel beräknat medel för varje berörd högskoleenhet under endast en an-

Prop. 1976/77: 59 246

slagspost per sektor. I de fall det vid en högskoleenhet finns mer än en utbildningslinje inom sektorn ankommer fördelningen av medel mellan linjer således på högskolestyrelsen. Denna ordning leder till att det i många fall kommer att finnas goda möjligheter att lokalt anpassa re- surserna till aktuella behov och förutsättningar i den mån antalet ut- bildningsplatser inte har angivits av regering och riksdag. Jag avser att senare föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att komma in med en re- dogörelse för den faktiska tillströmningen till högskoleutbildningen höst- terminen 1977 så snart underlag härför föreligger. Därefter kan ett fort- satt arbete med planeringsramar ske utifrån bättre förutsättningar än hittills.

Jag övergår nu till att behandla frågor om lokalisering av grundläg- gande högskoleutbildning.

En av grundtankarna i högskolereformen är att högskoleutbildningen stegvis skall byggas ut på ett större antal orter än hittills. Avstånden til.l utbildningsenheterna har utgjort ett faktiskt hinder för många människor att få del av en utbildning som de har haft behov eller intresse av och förutsättningar för. Den av riksdagen år 1975 beslutade utbyggnaden av högskoleutbildning utanför universitetsorterna kommer att bidra till att den sociala rekryteringen till högskolestudier utjämnas. Dessutom är när- heten till utbildningstillfällen en viktig förutsättning för att ge många människor möjlighet till återkommande utbildning. Detta gäller inte minst för kvinnor.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen år 1975 slog fast att utbyggnaden av högskoleutbildningen i första hand borde avse annan utbildning än den traditionella universitetsutbildningen. Genom systemet med enstaka kurser kan successivt ett utbildningsutbud byggas ut som kan tillgodose behov av fortbildning och vidareutbildning hos de grupper som genom de nya behörighetsreglema kan och vill studera vid hög- skolan.

Riksdagen angav i sitt beslut fyra orter eller par av orter som närmast aktuella för utbyggnaden av utbildningsutbudet. Dessa är Sundsvall/Här- nösand, Falun/Borlänge, Jönköping och Kalmar.

Jag har i mina förslag i det följande utgått från de principer för ut- byggnaden av högskolan som riksdagen sålunda lagt fast. Det innebär att jag under resp. anslagspunkt förordar inrättande av allmänna utbild- ningslinjer endast på orter där redan befintliga resurser medger att ut- bildning kan ges. Jag återkommer till denna fråga vid min anmälan av anslagen för den grundläggande högskoleutbildningen. När det gäller lokala och individuella linjer samt enstaka kurser ankommer det på regionstyrelserna att besluta om fördelningen av resurser för dessa på orter. Jag anser det väsentligt att utbyggnadsorterna redan från början ges möjlighet att få en viss kapacitet i sitt utbildningsutbud. De regio- nala organisationskommittéerna har redovisat förslag härom som under-

Prop. 1976/77: 59 ' 247

lag för H 7513 förslag till planeringsramar. Jag ansluter mig till den prioritering av dessa orter som finns i kommittéernas förslag. Jag förut— sätter att denna prioritering fullföljs inom de ramar som riksdagen kommer att ställa till de regionala organens förfogande. Jag vill ytter- ligare något kommentera de förslag som lagts fram i det pågående för- beredelsearbetet inför högskolereformen.

På många orter har en intensiv verksamhet inletts för att utforma nya utbildningsalternativ. Dessa alternativ visar de rika möjligheter till ut- veckling av utbildningsutbudet som en spridning av högskoleutbildning- en för med sig. Jag ser med tillfredsställelse på detta förberedelsearbete och utgår som jag nyss anmälde från att ambitionen att förnya utbild- ningen förblir på en hög nivå. Enligt min bedömning bör många av för- slagen till nya utbildningar kunna utvecklas vidare genom att prövas som enstaka kurser eller lokala linjer. Vid utformning av mitt förslag till fördelning av resurser på lokala och individuella linjer samt enstaka kurser på regioner har jag sökt beakta de skilda regionernas förutsätt- ningar att bygga ut nya utbildningsalternativ.

Jag vill i detta sammanhang beröra lokaliseringen av en enstaka ut- bildning. Organisationskommittén (U 1970: 62) för högre teknsk utbild- ning och forskning i övre Norrland utarbetade år 1974 ett förslag om en tvåårig träteknisk utbildning, byggd på fyraårig teknisk linje i gymnasie- skolan. Utbildningen skulle enligt förslaget förläggas till Skellefteå. I sitt beslut (UbU 1975: 17) med anledning av prop. 1975: 9 uttalade riksda- gen, att den fann det angeläget att frågan om denna utbildning prövades redan inledningsvis i det fortsatta planeringsarbetet. Frågan har övervägts av organisationskommittén för Umeå högskoleregion. Kommittén före- slår att utbildningen inrättas som lokal linje i Skellefteå vid ingången av budgetåret 1978/79.

Det får ankomma på regionstyrelsen att fortsätta planeringen av ut- bildningen samt att slutligt fastställa lämplig tidpunkt för inrättande av den. Utbildningen får bekostas från de medel som står till regionstyrel- sens förfogande för lokala och individuella linjer och enstaka kurser.

Övriga gemensamma frågor

Jag går nu över till att beröra det pIanerings/äge som gäller skilda högskolemyndigheters arbete. De senaste två åren har varit en period av särskilt intensivt planeringsarbete inför högskolestarten. Det gäller såväl reguljära högskolemyndigheter på skilda nivåer som kommittéer och utredningar med speciella uppgifter. H 75 har utfört ett betydelsefullt arbete av i första hand samordnande slag. Kommittén har behandlat frågor om bl. a. dimensionering, studieorganisation, institutionell orga- nisation samt regler för behörighet, urval och antagning. Som jag har ang-ett inledningsvis är det sålunda bl. a. H 75:s förslag till högskolelag och andra författningar som har legat till grund för mina överväganden i hithörande frågor. H 75 har nu i allt väsentligt avslutat sitt arbete.

Prop. 1976/77: 59 248

Jag Vill i detta sammanhang också erinra om att UHÄ inrättades den 1 oktober "1976 (prop. 1975/76:100 bil. 10, UbU 1975/76:20, rskr 1975/76: 245).

De sex regionala organisationskommittéerna för högskolereformen har haft att överväga bl. a. den grundläggande utbildningens omfattning och fördelning inom de skilda högskoleregionerna. De har också lagt fram förslag om den regionala och lokala högskoleorganisationen. Kommit- téerna skall enligt vad jag tidigare har berört fungera som interimi