Beslut vid regeringssammanträde 1991-12-12

Chefen för kulturdepartementet, statsrådet Birgit Friggebo anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att se över organisationen och huvudmannaskapet för riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet.

Arkeologiska undersökningar vid exploatering

Under 1950-talet ökade markexploateringarna kraftigt i Sverige. Det gällde bl.a. den omfattande tätortsutbyggnad som då tog sin början liksom de stora vattenkraftutbyggnaderna som genomfördes i Norrland. Exploateringarna skapade i sin tur en efterfrågan på arkeologiska undersökningar i enlighet med den då gällande fornminneslagens bestämmelser. Ursprungligen som en komplettering till museernas utgrävningar byggdes inom riksantikvarieämbetet (RAÄ) upp en särskild undersökningsenhet.

Undersökningsverksamheten (UV), som idag är en särskild byrå inom RAÄ, har därefter kommit att ansvara för en mycket stor andel av den arkeologiska uppdragsvolymen i landet -- uppskattningsvis för närvarande ca 2/3. Tidigare har UV svarat för en än högre volymandel. Flertalet regionala och kommunala museer arbetar emellertid också med arkeologiska undersökningar, om än i växlande utsträckning. En viss enskild konsultverksamhet finns också inom området.

Frågor om de arkeologiska uppdragen har beretts i olika sammanhang.

I budgetpropositionen 1987 (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 387--395, KrU 15, rskr. 280) redovisade den dåvarande regeringen sålunda sina överväganden och förslag med anledning av arkeologiutredningens betänkande (SOU 1985:13) Fornlämningar och exploatering. Särskilda krav ställdes på RAÄ bl.a. i fråga om att utveckla de arkeologiska undersökningsmetoderna. Resurser anvisades också för detta ändamål.

Riksdagens kulturutskott har nyligen (KrU 1990/91:11) behandlat ett antal riksdagsmotioner om arkeologifrågor, bl.a. om anbudskonkur rens inom det arkeologiska uppdragsområdet och om förutsättningarna för att öka antalet institutioner som bedriver uppdragsverksamhet.

Med ledning av de ställningstaganden som regeringen och riksdagen gjort i dessa sammanhang kan några övergripande önskemål om de arkeologiska undersökningarna sammanfattas enligt följande:

• Den vetenskapliga -- inklusive den populärvetenskapliga -- behållningen av arkeologiska exploateringsundersökningar bör öka.
• Kostnaderna för undersökningarna ökar. Ökningarna bör begränsas.
• För att nå dessa mål är det angeläget att det finns många aktörer som utför arkeologiska undersökningar och att uppdragen sprids mellan dem.

Kostnaderna för hanteringen av fornfynd från arkeologiska undersökningar

Bestämmelser om kostnadsansvaret för en markexploatör (ett arbetsföretag) vid arkeologiska undersökningar finns i 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen). De innebär i huvudsak att exploatören med vissa i lagen angivna undantag är ansvarig för kostnaderna för den arkeologiska undersökning som motiveras av exploateringen.

Den undersökningstaxa som tillämpas av RAÄ inkluderar i princip samtliga kostnader som är förenade med en undersökning, dock inte kostnaden för vård, konservering och fortsatt förvaring av de fornfynd som påträffas vid en undersökning. Eftersom fornfynden regelmässigt tillförs samlingarna i något offentligt museum, vanligen statens historiska museer eller ett länsmuseum, har som praxis utvecklats att de nämnda kostnaderna ersätts av allmänna medel.

Uppdraget

Önskemålet att främja en arkeologisk verksamhet med flera aktörer medför att man bör se över den nuvarande organisationen där RAÄ är huvudman för landets dominerande undersökningsverksamhet. Utgångspunkt för översynen bör vara att uppdragsverksamheten organisatoriskt skiljs från ämbetet. Den centrala myndighetens uppgifter i sammanhanget bör i stället begränsas till de som hänger samman med den överordnade tillsynen av hur den lagreglerade arkeologiska verksamheten fungerar i landet.

Utredaren skall överväga och lämna förslag om under vilket nytt huvudmannaskap som undersökningsverksamheten kan drivas vidare. Över vägandena bör vägledas av ambitionen att finna en ny organisationsform som är ägnad att främja kulturmiljövårdens, den arkeologiska vetenskapens och uppdragsgivarnas intressen. Uppmärksamhet bör också ägnas sambanden mellan arkeologisk undersökningsverksamhet och museernas uppgift att ta om hand dokumentation och fynd från undersökningarna samt att förmedla undersökningsresultaten vidare till forskare och allmänhet.

Utredaren bör i rimlig omfattning orientera sig om hur arkeologisk undersökningsverksamhet regleras och organiseras i andra länder i Europa och särskilt Norden samt beakta de erfarenheter som finns från olika organisationsmodeller.

Eventuella budgetkonsekvenser av de organisationsförändringar som föreslås bör redovisas liksom personal- och ekonomiadministrativa konsekvenser för RAÄ.

För närvarande gäller att länsstyrelsen beslutar om vem som skall utföra en arkeologisk undersökning eller ett annat uppdrag som kräver tillstånd enligt kulturminneslagen. Länsstyrelsen måste därvid förvissa sig om att den som får ett uppdrag har tillräcklig kompetens.

Av kulturutskottets betänkande 1990/91:11 framgår att det är förenat med vissa svårigheter att tillämpa ett anbudsförfarande för att avgöra vem som skall ges ett arkeologiskt uppdrag. Utredaren bör därför lämna förslag till utgångspunkter och riktlinjer för hur länsstyrelserna skall tillämpa och integrera anbud och upphandling i underlaget för sitt beslut om vem som skall anförtros ett undersökningsuppdrag. Att konkurrensneutralitet kan råda mellan olika uppdragstagare är viktigt.

De behandlade förändringarna inom den arkeologiska uppdragsverksamheten innebär att också RAÄ's roll kommer att påverkas, bl.a. när det gäller formerna för tillsynen av hur de arkeologiska uppdragen utförs. Utredaren bör ge en samlad precisering av vilka nya krav och uppgifter som bör eller kommer att riktas mot myndigheten om det inte längre är den egna organisationen som utför huvuddelen av uppdragen.

Utredaren bör slutligen gå igenom de praktiska och principiella motiven för nu rådande praxis i fråga om fördelningen av kostnadsansvaret för hanteringen av fornfynd från arkeologiska undersökningar mellan staten och exploatörerna. Utredaren bör bedöma om det mot bakgrund av de grundläggande utgångspunkterna för kulturminneslagen är skäligt att ålägga exploatörerna ett vidgat kostnadsansvar. Om så bedöms vara fallet bör formerna för regleringen av detta ansvar behandlas.

Utredaren bör på lämpliga tidpunkter under arbetets gång informera berörda huvudorganisationer och bereda dem tillfälle att framföra synpunkter.

Förutom vad som här anförts rörande förslagens finansiering bör utredaren beakta vad som sägs i direktiven till samtliga särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) samt angående beaktande av EG-aspekter (dir. 1988:43).

Utredarens uppdrag bör redovisas före utgången av augusti månad år 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för kulturdepartementet

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppgift att lämna förslag om organisation och huvudmannaskap för riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningsverksamhet m.m.,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och övrigt biträde åt utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta elfte huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)