Dir. 2006:39

Reglering av elnätstariffer m.m.

Kommittédirektiv

Reglering av elnätstariffer m.m.

Dir.

2006:39

Beslut vid regeringssammanträde den 30 mars 2006

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall

− lämna förslag till den lagstiftning och det regelverk i

övrigt som krävs för att införa en ny ordning där tillsyns-

myndigheten skall godkänna eller fastställa

nätföretagens överföringstariffer innan de får börja gälla,

− lämna förslag till den lagstiftning och det regelverk i

övrigt som krävs för att införa en ny ordning där tillsyns-

myndigheten skall godkänna eller fastställa nätföre-

tagens anslutningsavgifter alternativt där tillsynsmyndig-

heten skall godkänna eller fastställa nätföretagens

metoder för att fastställa anslutningsavgifterna, innan

anslutningsavgifterna eller metoderna får börja gälla,

− analysera om den nuvarande uppdelningen mellan

områdeskoncession och linjekoncession samt dess kopp-

ling till reglerna för tariffsättning och redovisning är

lämplig för att åstadkomma ändamålsenliga, driftsäkra

och kostnadseffektiva elnät och om så inte är fallet

föreslå åtgärder för detta,

− avseende naturgasmarknaden beakta de slutsatser som

dras vid analysen av den nuvarande uppdelningen

mellan områdeskoncession och linjekoncession på

elmarknaden och som är relevanta för jämförelse mellan

marknaderna, i det förslag till utvidgat koncessionskrav

för naturgasmarknaden som lades fram i slutbetänkandet

El- och naturgasmarknaderna – energimarknader i

2

utveckling (SOU

2004:129). I detta ingår även att

analysera behov av undantag från koncessionskrav samt,

om sådant behov finns, lämna förslag i denna del,

− lämna förslag till hur de utlandsförbindelser som är

anslutna till det svenska regionnätet kan hanteras så att

dessa förbindelser behandlas enligt samma grunder som

de utlandsförbindelser som är anslutna till stamnätet.

Utredaren skall senast den 1 mars 2007 redovisa de delar av

uppdraget som avser förslag till lagstiftning och det regelverk

som krävs för att tillsynsmyndigheten skall göra en förhands-

prövning av nätföretagens tariffer och de förslag som avser till-

synsmyndighetens prövning av nätföretagens anslutnings-

avgifter eller metoder för att fastställa anslutningsavgifterna av

el samt de förslag som avser utlandsförbindelser som är

anslutna till det svenska regionnätet.

Övriga frågor skall redovisas senast den 20 december 2007.

Reglering av tariffer för överföring av el

I Sverige har prisregleringen av elnätverksamhet och tidigare

även elpriset historiskt skett genom kontroll i efterhand. I sam-

band med omregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996

behölls den svenska traditionen med fri prissättning, där elnäts-

företagen sätter sina tariffer efter vissa generella riktlinjer.

Tarifferna fastställs således inte av tillsynsmyndigheten i förväg

utan myndigheten ges först möjlighet att pröva om dessa är

skäliga i efterhand. Om myndigheten efter denna prövning

finner att tarifferna inte är skäliga skall företaget föreläggas att

sänka dessa. Orsaken till att denna reglering behölls var bland

annat att det var en väl inarbetad modell som passade väl in i

den svenska rättstraditionen. I proposition Handel med el i

konkurrens (prop. 1993/94:162 s. 59) konstaterades att nät-

tariffer och övriga villkor för nättjänster liksom tidigare borde

vara underkastade reglering och att utgångspunkten för fast-

ställande av skäliga avgifts- och tariffnivåer för överföring av el

borde vara gällande praxis.

3

En bärande princip i ellagen (1997:857) är att den som har

nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för

annans räkning. Vid tillsyn av tarifferna skall sedan den 1 juli

2002 skälighetsbedömningen inrikta sig på nätkoncessions-

havarens samlade prestation. Enligt 4 kap. 1 § ellagen skall den

prestation som nätkoncessionshavaren utför bedömas. Nät-

koncessionshavarens samlade intäkter skall vara skäliga i för-

hållande till både de objektiva förutsättningarna att bedriva nät-

verksamhet och nätkoncessionshavarens sätt att bedriva verk-

samheten (subjektiva förutsättningar). De objektiva förutsätt-

ningarna är sådana förutsättningar som nätkoncessionshavaren

inte kan påverka. De främsta objektiva faktorerna är antalet

anslutningspunkter, anslutningspunkternas geografiska läge,

mängden överförd energi och effekt samt kostnaden för över-

liggande nät. En viktig subjektiv faktor är det enskilda före-

tagets kvalitet på överföringen av el, inbegripet leverans-

säkerhet och spänningskvalitet. Lagens skälighetskriterier gäller

även regionnätstariffer. Då dessa utformas på annat sätt än

tariffer för lokalnät blir dock kriterierna för bedömning av

tariffernas skälighet andra än för lokalnät. I propositionen

Genomförande av EG:s direktiv om gemensamma regler för de

inre marknaderna för el och naturgas, m.m. (prop. 2004/05:62)

konstaterade regeringen att det s.k. elmarknadsdirektivet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den

26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden

för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG, EUT L 176, 15

.7.2003, s. 37, Celex 32003L0054) drar en klar skiljelinje

mellan vilka frågor som tillsynsmyndigheten kan pröva i efter-

hand respektive vilka som skall prövas på förhand. Huvud-

regeln är att bl.a. överföringstariffer skall fastställas eller god-

kännas på förhand, vilket motiveras med att det skapas en stor

osäkerhet på marknaden om de tariffer som tillämpats av

företagen långt senare kan ändras av en tillsynsmyndighet.

Direktivets bestämmelser ger dock medlemsstaterna en möj-

lighet att välja mellan att tillämpa huvudregeln eller att endast

fastställa eller godkänna de metoder som tarifferna är baserade

på. Sverige har i dag ett system med tillsyn över nätföretagens

överföringstariffer i efterhand. En övergång till en renodlad för-

4

handstillsyn, dvs. att tillsynsmyndigheten på förhand fastställer

eller godkänner företagens överföringstariffer skulle, utöver att

medverka till en ökad europeisk harmonisering, innebära såväl

fördelar som nackdelar för svenskt vidkommande. I

prop. 2004/05:62 framhöll regeringen att metoden för över-

föringstariffer borde utformas så att den kompletterar de regler

om tariffers utformning som redan i dag finns i ellagen. Då det

saknades underlag för att kunna ta ställning ansåg regeringen att

det under en övergångsperiod borde införas en ordning där

metoden för tariffsättningen anges direkt i lagstiftningen.

Regeringen anmälde i propositionen att man avser utreda frågan

och återkomma till riksdagen med förslag.

Anslutningsavgifter

I elmarknadsdirektivets artikel 23.2 a, anges att tillsyns-

myndigheten skall ansvara för att fastställa eller godkänna

metoder som används för att beräkna eller fastställa villkoren

för anslutning och tillträde till nationella nät, inklusive över-

förings- och distributionstariffer, innan dessa träder i kraft. När

det gäller engångsavgifter för anslutning, s.k. anslutningsav-

gifter, ger bestämmelsen, i likhet med vad som gäller för tariffer

för överföring av el, medlemsstaterna en möjlighet att välja

mellan två olika tillsynssystem. Medlemsstaterna kan välja

antingen ett system där tillsynsmyndigheten fastställer eller

godkänner anslutningsavgifterna i förväg eller ett system där

tillsynsmyndigheten i förväg endast fastställer eller godkänner

de metoder som nätföretaget använder för att beräkna eller fast-

ställa anslutningsavgifterna. Anslutningsavgifter skall, i likhet

med överföringstariffer, vara skäliga enligt bestämmelserna i 4

kap. 1 § ellagen. I likhet med prissättning på överföringstariffer

bygger den nu gällande ordningen i Sverige på en fri pris-

sättning där nätföretagen själva bestämmer sina anslutnings-

avgifter och där tillsynsmyndighet först i efterhand kan pröva

om dessa varit skäliga. Regeringen redovisade i

prop. 2004/05:62 att det direkt i lagstiftningen bör anges mer

eller mindre detaljerade parametrar för hur företagen skall

utforma sina anslutningsavgifter. Även beträffande företagens

5

anslutningsavgifter bör det, under en övergångsperiod, införas

en ordning där metodparametrarna anges direkt i lagstiftningen.

Denna ordning bör kompletteras med bestämmelser i ellagen

där de faktorer som skall beaktas av företagen vid utformandet

av anslutningsavgifterna tydligt anges.

Propositionen medförde också att en ny bestämmelse

infördes i ellagen om tidsfrister för tillsynsmyndighetens pröv-

ning av villkor för anslutning. Myndigheten skall normalt pröva

sådana ärenden inom två månader. Myndigheten får förlänga

denna tidsperiod med två månader. Om den som anhängiggjort

ärendet samtycker får tidsperioden förlängas ytterligare.

Regeringen anmälde i propositionen att man avser att utreda

denna fråga och återkomma till riksdagen med ett förslag som

innebär att tillsynsmyndigheten skall göra en förhandsprövning

av företagens anslutningsavgifter eller av de metoder som de

använder för att fastställa anslutningsavgifter.

Uppdelningen mellan områdeskoncession och

linjekoncession

Det svenska överföringsnätet

I Sverige delas elöverföringen in i olika nivåer beroende på

kapacitet. Det är av tekniska och ekonomiska skäl mindre

lämpligt att överföra stora kvantiteter el vid låg spänning och

små kvantiteter vid hög spänning. Av bl.a. dessa skäl delas

landets nätverksamhet in i stamnät, regionnät och lokalnät. För

att göra det möjligt att överföra el mellan de olika typerna av

nät transformeras spänningen upp eller ned. Ju längre avstånd

från stamnätet desto mindre kvantiteter el skall normalt

överföras och därför kan allt lägre spänningsnivåer användas ju

längre ut på nätet som överföring sker. Stamnätet är det

nationella nätet för överföring av el genom hela landet samt för

import och export. Stamnätet har spänningsnivåer mellan 220

och 400 kilovolt (kV) och täcker i princip hela Sverige.

Regionnäten ansluter till stamnätet och har vanligen spännings-

nivåer på mellan 130 kV och 30 kV. Deras väsentliga funktion

6

är att överföra el mellan olika stamnätspunkter och ett stort

antal anslutningspunkter på lokalnäten. Regionnäten är en länk

mellan stamnätet med sina höga spänningsnivåer och de lägre

spänningsnivåer som tillämpas på lokalnäten. En viktig uppgift

för regionnätsföretagen är att transformera ned spänningen på

stamnätsnivå till de lägre spänningsnivåerna i lokalnäten. Av

historiska skäl har regionledningar olika spänningsstrukturer i

olika delar av landet. I Sverige är regionnäten uppbyggda med

två väsentligt skilda spänningskedjor som utgår från 400 kV

eller från 220 kV stamnätsspänning. I västra Sverige är den

normala högsta spänningen på regionnätet 130 kV, medan den i

östra Sverige är 70 kV. Från nivån 130 kV sker nedtrans-

formeringen normalt till någon av nivåerna 50, 40, 30 eller 20

kV. Under regionnäten finns lokalnäten där elleveranserna sker

till flertalet slutkunder. Den högsta spänningen i de lokala näten

ligger vanligen på 20, 10 eller 6 kV, medan den lägsta

spänningsnivån är 0,4 kV.

Koncessioner

Enligt bestämmelserna i 2 kap.ellagen krävs tillstånd (kon-

cession) för att bygga och använda elektriska starkströmsled-

ningar. Det finns två typer av koncessioner, nätkoncession för

linje (linjekoncession) som avser en ledning med i huvudsak be-

stämd sträckning respektive nätkoncession för område (om-

rådeskoncession). Energimyndighet prövar som huvudregel

koncessioner som inte avser utlandsförbindelser. Koncession

ges normalt för en period om 40 år (linjekoncession) eller 25 år

(områdeskoncession).

Linjekoncessionen är avsedd för de högre spänningsnivåerna

på stamnätet och regionnätet. Av historiska skäl förekommer

det även linjekoncessioner på lägre spänningsnivåer som 20, 10

och i vissa fall ned till 6 kV. För att de skilda koncessionerna

inte skall inkräkta på varandra krävs dock särskilda skäl för att

beviljas en linjekoncession avsedd för en spänning som inte

överstiger den högsta tillåtna spänningen i ett område.

Områdeskoncessionen meddelas för lokalnät och innebär en

rätt för innehavaren att bygga och använda ett ledningsnät upp

7

till en viss spänningsnivå inom ett geografiskt avgränsat om-

råde. I ett beslut om områdeskoncession skall en högsta tillåtna

spänning anges. Denna spänningsgräns anger den högsta tillåtna

spänning som får finnas på ledningsnätet och markerar också

omfattningen av monopolet på ledningsbyggande och anslut-

ningar inom området. Spänningen bestäms individuellt för varje

nätkoncession och grundas på sökandens uppgifter och övriga

omständigheter. Praxis har utvecklats till att denna gräns i

normalfallet bestäms till 20 kV, men det förekommer stora

variationer. Framför allt tillämpas högre spänningsnivåer speci-

fikt för jordkabel. Exempelvis har spänningsgräns på upp till

110 kV beviljats för jordkabel inom områdeskoncession i

Stockholmsområdet.

Vid tillståndsprövning av en områdeskoncession avgörs inte

var och hur en ledning skall dras fram. Av detta skäl krävs det

inte att någon miljökonsekvensbeskrivning upprättas vid an-

sökan om områdeskoncession. Regleringen skiljer sig även i

övrigt åt mellan linjekoncession och områdeskoncession när det

gäller kopplingen till centrala delar av miljöbalken (bl.a. 2 –

4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §miljöbalken).

Gemensamt för koncessionerna är att de får meddelas endast

om de är lämpliga från allmän synpunkt och endast till den som

är lämplig att utöva nätverksamhet (2 kap.6 och 10 §§ellagen).

Den nuvarande uppdelningen mellan områdeskoncession

och linjekoncession har varit i kraft sedan 1958 och ändrades

endast redaktionellt i samband med elmarknadsreformen den

1 januari 1996.

Reglerna i ellagen för utformning av nättariffer skiljer sig åt

mellan områdeskoncession och linjekoncession. En linjekon-

cession kan avse en ledning som ingår i stamnätet eller en led-

ning som både kan ha en regionnätsfunktion och en lokalnäts-

funktion. Koncessionsbestämmelserna tar dock inte hänsyn till

vilken funktion en linjekoncession har.

Däremot tillämpas en funktionell uppdelning för linjekon-

cession när det gäller ellagens bestämmelser om hur nättariffer

skall utformas. Denna uppdelning är beroende av om ledningen

är en stamledning, dvs. en ledning med en spänning om 220 kV

eller däröver, eller en regionledning, dvs. en ledning med en

8

spänning som understiger 220 kV. Detta innebär att samtliga

regionledningar med spänningar mellan 6 och 130 kV omfattas

av samma bestämmelser.

Vid ekonomisk redovisning av nätverksamhet skall linje-

koncession redovisas skilt från områdeskoncession. Regeringen

får meddela föreskrifter om undantag från denna bestämmelse

för ledningar som omfattas av linjekoncession och som

organisatoriskt och tekniskt ingår i ett nät som omfattas av

områdeskoncession. Undantaget återfinns i 11 § förordningen

(1995:1145) om redovisning av nätverksamhet (redovisnings-

förordningen). I de fall en linjekoncession redovisas till-

sammans med en områdeskoncession ingår också ledningen i

underlaget för områdets nättariffer.

Någon egentlig definition av lokalnät finns inte annat än in-

direkt, eftersom ett lokalnät alltid antas omfattas av en områdes-

koncession enligt ellagen.

Behovet av en översyn av uppdelningen mellan

områdeskoncession och linjekoncession

Med elmarknadsreformen år 1996 förändrades de tidigare

eldistributionsföretagens verksamhet. Det ställs numera högre

krav på att företag som bedriver nätverksamhet skall göra detta

kostnadseffektivt och med hög leveranssäkerhet. Utvecklingen

har gått mot att lokalnäten slås samman i större, mer ekono-

miskt bärkraftiga enheter för att öka kostnadseffektiviteten i

nätverksamheten.

Genom riksdagens beslut

(prop. 2004/05:62,

bet. 2004/05:NU14 , rskr. 2004/05:246) har nätföretagets ansvar

för att det egna elnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt gjorts

tydligare. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2005. Till följd av

propositionen Leveranssäkra elnät (prop. 2005/06:27) har ett

funktionskrav införts i ellagen som innebär att oplanerade

avbrott i elöverföringen inte får överstiga tjugofyra timmar.

Omstruktureringen har inneburit krav från lokalnätföre-

tagens sida på att områdeskoncessioner meddelas för högre

spänningsnivå än tidigare. Eftersom elsystemet har utvecklats

under lång tid är den spänning som bestämts för en områdes-

9

koncession till stor del snarare historiskt betingad än vad som

kan betraktas som rationellt med dagens förutsättningar.

Liknande historiska förhållanden har bestämt hur regionnäten

har byggts upp. Detta får konsekvenser i fråga om skyldigheten

att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

I sitt slutbetänkande Särskild förvaltning och regionnäts-

tariffer (SOU 2001:73) föreslog Elnätsutredningen att det i el-

lagen skulle införas en möjlighet för nätmyndigheten att i det

enskilda fallet medge undantag från kravet på att linjekon-

cessioner skall redovisas skilt från områdeskoncessioner. Utred-

ningen konstaterade att koncessionsinstitutet inte är en ideal

grund för regleringen av nättariffer och förordade att tarifferna

bestäms utifrån överföringens funktion. Regeringen gjorde be-

dömningen att frågan inte var tillräckligt analyserad och avstod

från att genomföra förslagen (propositionen Samverkan för en

trygg, effektiv och miljövänlig energiförsörjning,

prop. 2001/02:143).

Som framgått finns det redan en möjlighet för koncessions-

havare att enligt 11 § redovisningsförordningen i vissa fall sam-

redovisa linje- och områdeskoncessioner. Syftet med denna be-

stämmelse är att en gemensam tariff skall kunna tillämpas för

områdeskoncessionen och för enstaka linjekoncessioner eller

regionledningar som uppenbart har lokalnätsfunktion. Enligt

4 kap. 8 § i ellagen skall dock regionledningar hanteras på ett

enhetligt sätt vid skälighetsbedömningen.

I ett sammanhängande regionnät kan det vara svårt att välja

ut regionnätsledningar som enbart har lokalnätsfunktion

eftersom dessa funktioner inte har preciserats i lagstiftningen.

Det finns även regionledningar eller linjekoncessioner som

endast delvis är belägna inom en viss områdeskoncession.

Utlandsförbindelser anslutna till regionnät

Det svenska elnätet är förbundet med andra länder med hjälp av

ett flertal utlandsförbindelser på olika spänningsnivåer. Sverige

har 14 utlandsförbindelser med spänning på 220 kV eller över.

Dessa överföringsförbindelser ägs eller förvaltas vanligen av

stamnätsföretagen och kostnaderna för flertalet ledningar räknas

10

in i kostnadsunderlaget för respektive stamnätstariff. På svensk

sida förvaltas dessa utlandsförbindelser av Affärsverket svenska

kraftnät. Den övervägande delen av elhandeln med utlandet sker

på dessa spänningsnivåer. Det finns dock ett fåtal utlands-

förbindelser anslutna till regionnätet, bl.a. överförings-

förbindelserna till Åland, Bornholm och övriga Danmark samt

Norge. Nedan exemplifieras detta med förbindelsen till Åland.

Åland är via en 110 kV kabel anslutet till Vattenfall Region-

nät AB:s 70 kV nät vid Senneby i Uppland. Förbindelsen till

Åland ägs och drivs av det åländska stamnätbolaget Kraftnät

Åland AB. Förbindelsen är således stamnätsansluten på den

åländska sidan. Kraftnät Åland äger även nätstationen på svensk

sida. Det har inte tidigare funnits något transiteringsavtal, utan

Åland var fram till avregleringen år 1996 elkund hos Vattenfall.

Vattenfall Regionnät AB tillämpar samma punkttariff för denna

anslutning som för svenska kunders anslutningar till Vattenfalls

regionnät. Det åländska elnätet är anslutet till det riksfinska

elnätet genom en mindre förbindelse. Denna ledning kan endast

svara för en mindre del av den åländska förbrukningen och har

störst betydelse för landskapets östligaste delar.

Vid koncessionsbeslutet om förbindelsen till Åland gjorde

regeringen bedömningen att denna förbindelse var mindre

betydelsefull för den samlade överföringskapaciteten till

utlandet (dnr N1999/4805/ESB). Om den inte hade betraktats

som mindre betydelsefull för den samlade över-

föringskapaciteten till utlandet hade Kraftnät Åland som ensam

ägare inte kunnat få koncession i Sverige. I så fall hade enligt 2

kap. 10 § ellagen krävts att koncessionen beviljats ett företag

där Svenska kraftnät har ett bestämmande inflytande.

Två utredningar, Elnätsutredningen och El- och gasmark-

nadsutredningen, har tidigare behandlat frågan om utlandsför-

bindelser anslutna till regionnät. Elnätsutredningen behandlade

frågan om nätavgifterna för Åland och Bornholm i sitt slutbe-

tänkande Elnätsföretag – särskild förvaltning och regionnäts-

tariffer (SOU 2001:73). Enligt Elnätsutredningens bedömning

fanns inga skäl för en särskild behandling av Ålandskabelns an-

slutning till regionnätet. Det är fråga om anslutningar av

11

elektriska anläggningar till regionledningar, dvs. samma slag av

anslutning som t.ex. av svenska lokalnät till regionnät.

I sitt delbetänkande El- och naturgasmarknaderna –

europeisk harmonisering (SOU 2003:113) behandlade El- och

gasmarknadsutredningen frågan om hur förbindelsen till Åland

(och även Bornholm) skall behandlas när Europaparlamentets

och rådets förordning [EG] nr. 1228/2003 av den 26 juni 2003

om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel,

(EUT L 176 15.7.2003, s. 1, Celex 32003R1228) börjar

tillämpas. Förordningen, vars främsta syfte är att ta bort gräns-

tarifferna för handel med el inom EU, innehåller bl.a. regler för

hantering av systemoperatörernas kostnader vid gräns-

överskridande handel med el och principer för fördelning av

kapacitet vid s.k. flaskhalsar vid överföringen av el. Enligt El-

och gasmarknadsutredningens bedömning omfattas inte utlands-

förbindelser som förbinder regionala nät med andra medlems-

staters överföringssystem

–

t.ex. Ålandsförbindelsen och

Bornholmsförbindelsen

–

av förordningens bestämmelser. I

förordningen nämns dock inte hur utlandsförbindelser som är

anslutna till annat nät än stamnätet skall hanteras. Regeringen

anser därför att det finns anledning att överväga om reglerna bör

omfatta även utlandsförbindelser som är anslutna till

regionnätet.

Naturgas

Enligt 2 kap. 1 § naturgaslagen (2005:403) krävs koncession för

att bygga och använda naturgasledningar. I andra stycket

undantas naturgasledning som är belägen efter mät- och regler-

station från koncessionsplikten.

I propositionen Åtgärder för att stärka kundernas ställning

på energimarknaden m.m. (2005/06:158) behandlades ett för-

slag som framfördes i El- och gasmarknadsutredningens slutbe-

tänkande El- och naturgasmarknaderna – energimarknader i

utveckling (SOU 2004:129) om att undantaget från koncessions-

plikt för naturgasledningar belägna efter en mät- och regler-

station avskaffas och att en områdeskoncession för naturgasnät

införs. Utredningen fann bl.a att det inte var odiskutabelt att in-

12

föra monopol för distribution inom ett visst område. Däremot

ansåg utredningen att det finns anledning att införa krav på en

sammanhållen prövning av de frågor som anläggandet av

distributionsledningar med en viss längd medför och för att be-

driva verksamhet bestående av distribution av naturgas. Genom

ett sådant krav på tillstånd kan samhället utöva kontroll över att

de som bedriver distribution av naturgas är lämpliga och också

ställa de krav på verksamhetens utövande som anses

nödvändiga.

Regeringen konstaterade att frågan om en ledning skall om-

fattas av motsvarigheten till de nu gällande bestämmelserna om

koncession för naturgasledning eller av den föreslagna om-

rådeskoncessionen inte nödvändigtvis behöver bestämmas av

ledningens funktion, dvs. om den användes för transmission

eller distribution. Det framstod vidare som oklart i vilka

situationer som undantag från koncessionskraven var påkallade.

Vidare hade utredningen inte närmare analyserat konsekvenser

av förslaget i fråga om kravet på att upprätta en miljökonse-

kvensbeskrivning. Regeringen fann det lämpligt att dessa frågor

belystes i samband med att koncessionssystemet för el utreddes

närmare så att frågorna behandlas i ett sammanhang för både el-

och naturgasmarknaderna.

Uppdraget

Reglering av tariffer för överföring av el samt anslutnings-

avgifter

Utredaren skall lämna förslag till den lagstiftning och det regel-

verk i övrigt som krävs för att införa en ny ordning där tillsyns-

myndigheten skall godkänna eller fastställa elnätföretagens

överföringstariffer innan tarifferna får börja gälla.

Utredaren skall vidare lämna förslag till den lagstiftning och

det regelverk i övrigt som krävs för att införa en ny ordning där

tillsynsmyndigheten skall godkänna eller fastställa elnätföre-

tagens anslutningsavgifter alternativt där tillsynsmyndigheten

skall godkänna eller fastställa elnätföretagens metoder för att

13

fastställa anslutningsavgifterna, innan anslutningsavgifterna

eller metoderna får börja gälla.

Utredaren skall utgå från att förhandsprövning av nätföre-

tagens tariffer och av anslutningsavgifter för överföring av el

skall baseras på det nuvarande regelverket för bedömning av

skälighet.

Uppdelningen mellan områdeskoncession och linjekoncession

Utredaren skall analysera om den nuvarande uppdelningen

mellan områdeskoncession och linjekoncession samt dess kopp-

ling till reglerna för tariffsättning och redovisning är lämplig för

att åstadkomma ändamålsenliga, driftsäkra och kostnads-

effektiva elnät och, om så inte är fallet, föreslå åtgärder för

detta.

Naturgas

Utredaren skall avseende naturgasmarknaden beakta de slut-

satser som dras vid analysen av den nuvarande uppdelningen

mellan områdeskoncession och linjekoncession på elmarknaden

och är relevanta för jämförelse mellan el – och gasmarknaden, i

det förslag till utvidgat koncessionskrav för naturgasmarknaden

som lades fram i slutbetänkandet El- och naturgasmarknaderna

– energimarknader i utveckling (SOU 2004:129). I uppdraget

ingår att närmare analysera sambandet mellan koncession och

monopolrättigheter, hur koncessionen kan effektivisera en

utbyggnad av naturgasnätet och hur konkurrensen på den

svenska naturgasmarknaden påverkas. I detta ingår även att

analysera behov av undantag från koncessionskrav samt om

sådant behov finns lämna förslag i denna del.

Utlandsförbindelser anslutna till regionnät

Utredaren skall, mot bakgrund av förordningen (EG) nr

1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöver-

skridande elhandel och dess syfte att ta bort gränstarifferna för

handel med el, överväga om förordningens regler även bör

omfatta utlandsförbindelser som är anslutna till regionnätet.

14

Utredaren skall lämna förslag till hur de utlandsförbindelser

som är anslutna till det svenska regionnätet kan hanteras, så att

dessa utlandsförbindelser behandlas enligt samma grunder som

de utlandsförbindelser som är anslutna till stamnätet.

Konsekvensbeskrivning

Utredaren skall bedöma förslagens kostnadskonsekvenser. Om

utredaren föreslår åtgärder som kräver finansiering skall förslag

till finansiering lämnas. Utredaren skall även bedöma vilken

miljöpåverkan som förslagen får om de genomförs. Utredaren

skall, när det gäller redovisning av förslagens konsekvenser för

små företag, samråda med Näringslivets nämnd för regel-

granskning.

Arbetets genomförande, tidsplan m.m.

Utredaren skall beakta vad som framkommit i utredningen

Elnätsföretag – särskild förvaltning och regionnätstariffer

(SOU 2001:73), i utredningen El- och naturgasmarknaderna –

europeisk harmonisering (SOU 2003:113), i utredningen El-

och naturgasmarknaderna – energimarknader i utveckling

(SOU 2004:129) samt beakta vad som sägs i propositionerna

Samverkan för en trygg, effektiv och miljövänlig energi-

försörjning (prop. 2001/02:143) och Leveranssäkra elnät (prop.

2005/06:27).

Utredaren skall beakta relevant EG-rätt samt hur frågorna i

uppdraget behandlas inom EU och i övriga nordiska länder.

Utredaren skall senast den 1 mars 2007 redovisa de delar av

uppdraget som avser förslag till lagstiftning och det regelverk

som krävs för att tillsynsmyndigheten skall göra en förhands-

prövning av nätföretagens tariffer och de förslag som avser till-

synsmyndighetens prövning av nätföretagens anslutnings-

avgifter eller metoder för att fastställa anslutningsavgifterna av

el samt de förslag som avser utlandsförbindelser som är

anslutna till det svenska regionnätet.

Övriga frågor skall redovisas senast den 20 december 2007.

(Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet)