Dir. 2007:89
Tilläggsdirektiv till Utredningen om
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om
expropriationsersättning (Ju 2005:17)
Dir.
2007:89
Beslut vid regeringssammanträde den 28 juni 2007
Sammanfattning
Uppdraget att se över ersättningsbestämmelserna i expropria-
tionslagen (1972:719) preciseras.
Utredaren skall analysera hur de ersättningar som fastställs
vid olika slag av ianspråktaganden förhåller sig till marknads-
värdet på egendomen. Utredaren skall vidare analysera orsaker-
na till vissa slag av skillnader i ersättningsnivåer som har redo-
visats i utredarens delbetänkande. På grundval av analysen skall
utredaren ta ställning till om det finns anledning att ändra
ersättningsreglerna.
Utredaren skall belysa hur influensregeln (4 kap. 2 § exprop-
riationslagen) tillämpas och utifrån undersökningen ta ställning
till om den utgör en rimlig avvägning mellan de skilda slag av
intressen som gör sig gällande eller om den bör ändras eller
upphävas. I det sammanhanget skall utredaren också analysera
och ta ställning till principen om s.k. toleransavdrag på exprop-
riationsrättens område. Utredaren skall vidare belysa tillämp-
ningen av presumtionsregeln (4 kap. 3 § expropriationslagen)
och överväga om regeln bör ändras eller upphävas.
Utredaren skall vidare överväga om det bör ske någon form
av vinstfördelning mellan den exproprierande och den vars
egendom tas i anspråk. En annan fråga som utredaren skall
överväga är om ersättning skall kunna lämnas för det
individuella värde som en fastighet kan ha för sin ägare.
2
Utredaren skall också se över vissa frågor som gäller bevis-
bördan i mål angående ersättning enligt expropriationslagens
ersättningsregler.
Slutligen skall utredaren överväga om det vid lantmäteri-
förrättningar där mark eller rättigheter tvångsvis tas i anspråk
skall finnas en möjlighet att i vissa fall förplikta sökanden att
ersätta sakägare, vars mark eller rättigheter tas i anspråk, för
egna kostnader vid förrättningen. En utgångspunkt för över-
vägandena skall vara att förrättningsförfarandets natur –
däribland lantmäterimyndighetens officialprövning – inte får
urholkas.
Om utredaren finner att reglerna bör ändras, skall förslag till
författningsändringar lämnas.
Tiden för slutredovisning av uppdraget flyttas fram till den
30 april 2008.
Bakgrund
Regeringen beslutade den 20 december 2005 direktiv till en sär-
skild utredare med uppdrag att se över ersättningsbestämmel-
serna i expropriationslagen (dir. 2005:147). Utredningen har
antagit namnet Utredningen om expropriationsersättning (Ju
2005:17). Huvuduppgiften för utredaren är att ta ställning till
om ersättningsreglerna i 4 kap.expropriationslagen leder till
rimliga resultat för berörda parter vid olika slag av exprop-
riationsföretag.
Utredaren har i delbetänkandet Hur tillämpas expropriations-
lagens ersättningsbestämmelser? (SOU 2007:29) redovisat en
undersökning av hur ersättningsbestämmelserna i exprop-
riationslagen tillämpas.
Uppdraget skall enligt direktiven slutredovisas senast den
31 juli 2007.
Uppdraget
Utöver de frågor som anges i de tidigare beslutade direktiven
skall utredaren se över de frågor som anges nedan. Om över-
3
synen ger vid handen att det finns behov av ändringar i
expropriationslagens ersättningsregler skall utredaren lägga
fram förslag till sådana. Utredaren skall även uppmärksamma
om eventuellt föreslagna ändringar i expropriationslagens er-
sättningsregler bör föranleda ändringar i de författningar som
hänvisar till dessa bestämmelser och föreslå behövliga änd-
ringar.
Utredaren skall beräkna de ekonomiska konsekvenser som
eventuella förslag får för fastighetsägare, exproprierande, kon-
sumenter och andra berörda parter samt belysa vilka konsek-
venser som de kan få för investeringar i olika slag av infrastruk-
turer och i industriverksamheter.
Utgångspunkter för uppdraget
Äganderätten är en av grundpelarna i rättsordningen. Den en-
skilda äganderätten är skyddad i både grundlag och internatio-
nella konventioner.
Enligt regeringsformen är varje medborgares egendom
tryggad genom att ingen kan tvingas avstå från sin egendom till
det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller
annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen. Vidare stadgas att den som
tvingas att avstå sin egendom genom expropriation eller annat
sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för för-
lusten. Ersättningen skall bestämmas enligt grunder som anges i
lag (se 2 kap. 18 § regeringsformen).
Som anges i de ursprungliga direktiven skall utredaren beak-
ta bl.a. intresset av skydd för äganderätten. Utgångspunkten är
att skyddet för enskild äganderätt skall vara starkt. Utredaren
skall vidare beakta intresset av att ersättning vid tvångs-
förfoganden fastställs på ett sätt som både är och uppfattas som
rättssäkert.
Slutligen skall utredaren beakta intresset av att reglerna är
enkla att förstå och att tillämpa. En utgångspunkt skall vara att
regelverket skall vara ägnat att leda till förutsägbara resultat och
därmed underlätta samförståndslösningar.
4
Ersättning enligt nuvarande regler
Enligt expropriationslagen lämnas ersättning i form av löse-
skilling, intrångsersättning och ersättning för övrig skada.
Löseskilling lämnas vid expropriation av en hel fastighet och
skall motsvara fastighetens marknadsvärde. Intrångsersättning
lämnas vid expropriation av en del av en fastighet och skall
motsvara den minskning av fastighetens marknadsvärde som
uppkommer genom expropriationen (se 4 kap. 1 § exprop-
riationslagen).
Utredningen har undersökt bl.a. om det föreligger några
skillnader i ersättningsnivåerna mellan, å ena sidan, sådana
ianspråktaganden av mark som har skett genom beslut av myn-
dighet eller domstol och, å andra sidan, sådana ianspråk-
taganden av mark som hade kunnat åstadkommas genom
tvångsförfogande men som ändå har skett genom avtal.
Undersökningen visar att de ersättningsbelopp som har fast-
ställts av myndighet eller domstol i allmänhet har legat på en
lägre nivå eller, i vissa fall, en betydligt lägre nivå än de
ersättningsbelopp som har bestämts genom avtal. Enligt
undersökningen beror skillnaderna på flera faktorer, bl.a. på att
de exproprierande är benägna att betala mera för att undvika
den tidsutdräkt som ett tvångsförfarande innebär. Andra fak-
torer som har betydelse är intresset av att vinna affärsmässiga
fördelar och att undvika negativ publicitet (se SOU 2007:29
s. 122 f. och 139).
Utredningens kartläggning visar vidare att det i vissa fall har
funnits mycket stora skillnader i fråga om de ersättningsbelopp
som vid olika tillfällen har fastställs av domstol i samband med
att arrenderätter avseende utrymmen för mobiltelefonmaster har
förändrats till ledningsrätter. Vissa av de ersättningsbelopp som
har fastställts får dessutom anses ha varit mycket små i
jämförelse med de arrendeavgifter som har tagits ut för
utrymmena (se SOU 2007:29 s. 101 och 102 samt 142).
Utredningens kartläggning ger anledning att ifrågasätta om
dagens regler faktiskt uppnår sitt syfte, nämligen att ersätta
marknadsvärdet på egendom som tas i anspråk eller, om en del
5
av egendomen tas i anspråk, minskningen av egendomens
marknadsvärde.
Utredaren skall därför analysera hur de ersättningar som
fastställs av domstol eller myndighet vid olika slag av tvångs-
förfoganden av egendom förhåller sig till marknadsvärdet på
egendomen, dvs. det pris som egendomen skulle ha betingat vid
en frivillig överlåtelse på marknaden. En motsvarande analys
skall göras när det gäller hur ersättningen vid tvångsförfogan-
den av del av egendomen förhåller sig till minskningen av
marknadsvärdet på egendomen, dvs. minskningen av det pris
som egendomen skulle ha betingat vid en frivillig överlåtelse på
marknaden. Utredaren skall vidare analysera orsakerna till de i
kartläggningen nämnda skillnaderna. Utredaren skall även
studera och göra jämförelse med storleken av de arrendeavgifter
som har bestämts av arrendenämnd. På grundval av analysen
skall utredaren ta ställning till om det finns anledning att ändra
ersättningsreglerna och om den praxis som har utvecklats i
fråga om värdering av egendom vid tvångsförfoganden är
lämplig. Om utredaren anser att det finns skäl till det, skall
behövliga författningsändringar föreslås.
Utgångspunkten för uppdraget skall vara att den ersättning
som fastställs genom beslut av myndighet eller domstol i prin-
cip skall motsvara minst marknadsvärdet på den egendom som
tas i anspråk eller minskningen av egendomens marknadsvärde,
om en del av den tas i anspråk.
Influensregeln
Det finns vissa undantag från regeln om att ersättningen skall
avse fastighetens marknadsvärde. Ett sådant undantag är in-
fluensregeln (se 4 kap. 2 § expropriationslagen).
Influensregeln innebär att om det företag för vars genom-
förande en fastighet exproprieras medfört inverkan av någon be-
tydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillingen be-
stämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle
ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. Denna
ersättningsprincip skall dock tillämpas endast i den mån det är
skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den
6
allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga
förhållanden.
Influensregeln kan medföra att fastighetsägaren får högre
eller lägre ersättning än vad som motsvarar den marknadsvärde-
minskning som hans eller hennes fastighet drabbats av genom
själva expropriationen. Har expropriationsföretaget ökat fastig-
hetens värde – såsom kan bli fallet om syftet med expropria-
tionen är att ge utrymme för ett köpcentrum – kan fastighets-
ägaren tvingas acceptera att inte få ersättning för den del av
denna värdeökning som beror på expropriationsföretaget. Har
expropriationsföretaget i stället minskat fastighetens värde –
såsom kan bli fallet när mark tas i anspråk för ett motorvägs-
bygge – kan fastighetsägaren få ersättning också för denna
värdeminskning. I det senare fallet beräknas löseskillingen så
att man först fastställer det marknadsvärde som fastigheten
skulle ha haft om expropriationsföretaget inte medfört någon
inverkan på fastighetens värde. Därefter beräknas fastighetens
marknadsvärde med beaktande av expropriationsföretagets in-
verkan. Skillnaden mellan de erhållna värdena ersätts dock, som
ovan nämnts, endast i den mån det är skäligt med hänsyn till
förhållandena på orten eller till den allmänna förekomsten av
likartad inverkan under jämförliga förhållanden (de s.k. orts-
och allmänvanlighetsrekvisiten). I praxis görs ett s.k. tolerans-
avdrag från den beräknade ersättningen. Avdraget är avsett att
skapa rättvisa mellan å ena sidan ersättningsberättigade
fastighetsägare för vilka företaget medfört inverkan på fastig-
hetens marknadsvärde som inte skäligen bör tålas och å andra
sidan icke ersättningsberättigade fastighetsägare vilkas fastig-
heter visserligen påverkats värdemässigt av företaget men en-
dast i så ringa omfattning att inverkan skäligen bör tålas (se
Det finns skäl som talar för att den inverkan på en fastighets
marknadsvärde – i såväl höjande som sänkande riktning – som
ett expropriationsföretag ger upphov till, bör påverka ersätt-
ningens storlek. Samtidigt har influensregeln kritiserats. Bland
annat har det hävdats att det inte är rättvist att den vars fastighet
är föremål för expropriation inte alltid får behålla den ökning av
marknadsvärdet på fastigheten som expropriationsföretaget har
7
medfört medan andra fastighetsägare i orten vars fastigheter inte
är föremål för expropriationen får behålla hela ökningen. Det
har också hävdats att den praxis om toleransavdrag som
utbildats, dvs. vad fastighetsägaren skäligen bör tåla utan
ersättning, inte är rimlig och utgör ett ingrepp i den enskilda
äganderätten.
Mot denna bakgrund skall utredaren belysa influensregelns
betydelse såväl i sådana fall av markåtkomst där den direkt
åberopas och tillämpas som i sådana fall där den kan antas ha
en indirekt inverkan på markvärden och ersättningsnivåer.
Utredaren skall särskilt belysa hur orts- och allmänvanlig-
hetsrekvisiten tillämpas och vilka effekter som de har medfört.
Utredaren skall vidare belysa den praxis om toleransavdrag som
har utbildats och vilka effekter som den har medfört.
Utredaren skall utifrån den gjorda undersökningen ta ställ-
ning till om influensregeln och den praxis som har utvecklats i
anslutning till denna kan anses utgöra en rimlig avvägning
mellan de skilda slag av intressen som gör sig gällande och om
regeln bör ändras eller upphävas.
Presumtionsregeln
Ett annat undantag från principen om att ersättningen skall avse
fastighetens marknadsvärde är presumtionsregeln.
Presumtionsregeln innebär att sådan ökning av fastighetens
marknadsvärde som är av någon betydelse och som har ägt rum
under tiden från dagen tio år före expropriationsansökan, dock
högst femton år före talans väckande vid domstol, som regel
skall räknas ägaren till godo endast i den mån det blir utrett att
värdeökningen beror på annat än förväntningar om ändring i
markens tillåtna användningssätt. ”Förväntningsvärden” ersätts
alltså inte och det är markägaren som har bevisbördan för att en
konstaterad värdeökning inte utgörs av förväntningsvärden (se
En av orsakerna till att presumtionsregeln infördes var att
stat och kommun skulle slippa att betala ersättning för sådan
värdeökning som de själva hade gett upphov till (se prop.
1971:122 s. 165–170). Regeln är tillämplig såväl vid exprop-
8
riation där förvärvaren är det allmänna som vid expropriation
där förvärvaren är ett enskilt subjekt.
Regeln har under lång tid varit föremål för debatt. Bland
annat har det hävdats att den innebär en alltför långtgående in-
skränkning i den enskilda äganderätten. Det har vidare hävdats
att regeln är orättvis. Markägare, vars fastigheter exproprieras,
måste ju vidkännas avräkning för förväntningsvärden, trots att
andra fastighetsägare i samma område kan tillgodogöra sig
motsvarande värden. Det förhållandet att verksamhet som
tidigare har bedrivits av det allmänna i ökad utsträckning har
kommit att bedrivas av privaträttsliga organ har också fram-
hållits som ett skäl för att ändra eller upphäva regeln.
De förväntningsvärden som markägaren till följd av presum-
tionsregeln inte kan få ersättning för torde som regel vara
sådana som beror på expropriationsföretaget. Presumtionsregeln
är emellertid utformad så att markägaren normalt inte heller får
ersättning för sådana förväntningsvärden som beror på för-
hållanden eller åtgärder utan samband med expropriations-
företaget. Ett exempel är att markägaren genom en exprop-
riation för tätbebyggelse förhindras att tillgodogöra sig värdet
av en nyligen upptäckt grusfyndighet. Detta förhållande har
kritiserats (jfr SOU 1996:45 s. 92 och 93).
Kritik har även riktats mot det förhållandet att det är
markägaren som har bevisbördan i fråga om värdeökningens
orsak trots att det är den exproprierande som åtnjuter de
positiva effekterna av presumtionsregeln. När regeln infördes
hade Lagrådet vissa betänkligheter mot att bevisbördan för
orsaken till värdeökning lades på markägaren (se prop.
1971:122 s. 255–261). Regeln har därefter i olika sammanhang
ifrågasatts och det har föreslagits att bevisbördan skall flyttas
över på den exproprierande (se SOU 1996:45 s. 89–96).
Mot denna bakgrund skall utredaren belysa presumtions-
regelns betydelse såväl i sådana fall av markåtkomst där den
direkt åberopas och tillämpas som i sådana fall då den kan antas
ha en indirekt inverkan på markvärden och ersättningsnivåer.
Utredaren skall utifrån den gjorda undersökningen ta ställ-
ning till om presumtionsregeln kan anses utgöra en rimlig
9
avvägning mellan de skilda slag av intressen som gör sig
gällande och överväga om regeln bör ändras eller upphävas.
Om utredaren kommer fram till att presumtionsregeln inte
bör upphävas, skall det lämnas förslag som innebär att en
markägare får rätt till ersättning för sådana förväntningsvärden
som beror på förhållanden eller åtgärder utan samband med
expropriationsföretaget.
Under förutsättning att utredaren inte kommer fram till att
presumtionsregeln skall upphävas, skall de bevisbördefrågor
som regeln aktualiserar belysas. Utredaren skall då också
överväga om principen om att markägaren skall visa att
konstaterad markvärdestegring beror på annat än förvänt-
ningsvärden utgör en rimlig och rättssäker avvägning mellan
markägarens och den exproprierandes intressen.
Utredaren skall i sitt arbete beakta det förslag som lämnades
av Markersättningsutredningen (SOU 1996:45) och remissvaren
över betänkandet.
Vinstfördelning m.m.
Ersättningsreglerna i expropriationslagen bygger på en skade-
princip; ersättningen skall motsvara den ekonomiska skada som
den som är föremål för expropriation lider så att han eller hon
har samma förmögenhetsställning efter expropriationen som om
denna inte hade ägt rum. I andra författningar finns det bestäm-
melser om ersättning som bygger på andra principer. Bland
annat finns det i fastighetsbildningslagen (1970:988) bestäm-
melser om ersättning vid vissa slag av fastighetsregleringar som
bygger på en vinstfördelningsprincip (se 5 kap. 10 a § tredje
stycket fastighetsbildningslagen). Bakgrunden till vinstfördel-
ningsreglerna är att syftet med en fastighetsreglering är att
förbättra de berörda fastigheterna. En fastighetsreglering skall
alltså leda till att det uppkommer en nytta. Eftersom fastighets-
ägarna bär huvudansvaret för verksamheten har det ansetts
naturligt att fastighetsägarna också skall dela på reglerings-
vinsten (se prop. 1991/92:127 s. 39–45).
Som framgår av utredningens kartläggning har det sedan ex-
propriationslagens tillkomst skett förskjutningar i fråga om
10
användningen av expropriationsinstitutet. I början av 1970-talet
genomfördes de flesta tvångsförfoganden av offentliga aktörer
som drev sin verksamhet utan vinstintresse. Reglerna har under
de senaste åren allt oftare använts vid förvärv där förvärvaren är
en privat aktör som driver sin verksamhet i vinstsyfte (se SOU
2007:29 s. 95–97 samt 137 och 138). Det ökade inslaget av
privat vinstintresse har lett till att det har ifrågasatts om det inte
även i expropriationslagen bör införas regler om vinstför-
delning.
Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det är
möjligt och lämpligt att i expropriationslagen införa regler om
någon form av vinstfördelning mellan den exproprierande och
den vars egendom tas i anspråk. Utredaren skall härvid ana-
lysera vilka för- och nackdelar som en vinstfördelningsprincip
har för markägare och exproprierande samt vilka effekter som
en sådan princip kan få för utbyggnaden av olika slag av
infrastruktur och för samhällsekonomin. Utredaren skall vidare
analysera vilka möjligheter som finns att inom ramen för olika
slag av ersättningsärenden räkna fram en faktisk eller schabloni-
serad vinst av tvångsförfogandet och att bestämma om vinstens
fördelning mellan dem som berörs av förfogandet. På grundval
av denna analys skall utredaren ta ställning till om och, i så fall,
i vilken utsträckning vinstfördelning bör kunna komma i fråga
vid de olika slag av tvångsförfoganden där expropriationslagens
ersättningsregler i dag tillämpas.
En annan fråga som har diskuterats är om det bör finnas en
rätt till ersättning för det individuella värde som egendom kan
ha för ägaren i den mån detta värde överstiger egendomens
marknadsvärde. Med individuellt värde avses det lägsta pris
som ägaren är beredd att acceptera för att avyttra egendomen
(se Thomas Karlbros artikel Legitimitetsfrågor vid tvångsför-
värv av mark och rättigheter, SOU 2004:7 s. 265 f.).
Utredaren skall därför beskriva hur ett ersättningssystem för
individuellt värde som egendom kan ha för ägaren – schablon-
mässigt beräknat eller beräknat på annat sätt – lämpligen skulle
kunna utformas. Utredaren skall analysera vilka för- och
nackdelar som en rätt till ersättning för individuellt värde har
för markägare och exproprierande samt vilka effekter som en
11
sådan rätt till ersättning kan få för utbyggnaden av olika slag av
infrastruktur och för samhällsekonomin. Utredaren skall mot
bakgrund av den gjorda beskrivningen och analysen överväga
om det bör införas en rätt till ersättning för det individuella
värde som egendom kan ha för ägaren i den mån detta värde
överstiger egendomens marknadsvärde. Om utredaren kommer
fram till att en sådan rätt till ersättning bör införas, skall
lämpliga ersättningsnivåer för detta slag av ersättning anges.
Bevisbördan i expropriationsmål
Frågan om bevisbördan inom expropriationsrätten behandlades
vid 1949 års reform av expropriationslagstiftningen. Lagrådet
anförde då att om det verkliga värdet inte kan fastställas exakt
eller om osäkerhet råder om detta borde bevisbördan åvila den
exproprierande (se NJA II 1950 s. 232–233).
I samband med att den nuvarande expropriationslagen
infördes konstaterade departementschefen att domstolarna i
skadeståndsrättsliga mål inte längre ställde upp krav på full
bevisning för skadans storlek för att döma ut ett visst ersätt-
ningsbelopp utan i stället bestämde skadan efter en skälighets-
uppskattning med stöd av bestämmelsen i 35 kap. 5 § rätte-
gångsbalken. Departementschefen ansåg att samma bevisregler
borde tillämpas i expropriationsmål. Han framhöll att svårig-
heterna för markägaren att få fram material inte borde över-
drivas, särskilt som denne i princip inte behöver betala utred-
ningskostnaderna i första instans och under vissa omständig-
heter inte heller i högre rätt (se prop. 1971:122 s. 167–170).
Frågan om placeringen av bevisbördan och hur stark bevis-
ning som behövs har mycket stor betydelse i mål där expropria-
tionslagens ersättningsregler tillämpas, eftersom det inte sällan
föreligger stor osäkerhet vid värdering av egendom. Utredaren
skall därför belysa hur bevisbördan fördelas och vilka krav på
bevisningens styrka som ställs i sådana mål i nuvarande
rättstillämpning. Utredaren skall belysa vilka effekter som de
tillämpade principerna får. Utifrån den gjorda undersökningen
skall utredaren ta ställning till om principerna är lämpliga med
hänsyn till expropriationsförfarandets natur.
12
Utredaren skall vid sina överväganden beakta de bevisbörde-
regler som gäller i skadeståndsmål och, om det föreslås att det
skall gälla särskilda regler för mål om ersättning enligt exprop-
riationslagen, särskilt överväga vilka konsekvenser som det
medför, t.ex. för den allmänna rättstillämpningen.
Den s.k. presumtionsregeln (4 kap. 3 § expropriationslagen)
innebär ett avsteg från de bevisbörderegler som normalt gäller i
tvistemål. I anslutning till översynen av presumtionsregeln skall
de bevisbördefrågor som den regeln ger upphov till ses över (se
ovan).
Ersättning för kostnader vid lantmäteriförrättning
Vid förrättningar hos en lantmäterimyndighet, t.ex. förrättningar
enligt ledningsrättslagen (1973:1144), har sakägarna inte rätt till
ersättning för egna kostnader. En fastighetsägare vars mark tas i
anspråk med t.ex. ledningsrätt har sålunda varken rätt till ersätt-
ning för kostnader för ombud eller biträde, för egen utredning
eller för resa eller uppehälle med anledning av inställelse vid
sammanträde vid lantmäterimyndigheten.
När frågor om ianspråktagande av mark eller rättigheter
prövas genom ett rättegångsförfarande är utgångspunkten att
sakägare, som avstår mark eller rättighet, har rätt till ersättning
av motparten för sina egna kostnader. I t.ex. expropriationsmål,
som prövas i första instans av fastighetsdomstol, har sakägare
som avstår mark eller rättigheter – oavsett utgången i målet –
rätt till ersättning för kostnader för bl.a. ombud eller biträde och
för egen utredning.
Skillnaderna i sakägares rätt till ersättning för kostnader har
motiverats av att förfarandena skiljer sig åt. Förrättningsför-
farandet präglas av lantmäterimyndighetens skyldighet till offi-
cialprövning. Lantmäterimyndigheten skall sålunda aktivt verka
för ärendets utredning. Till myndighetens uppgifter hör även att
bistå sakägare med råd och upplysningar. Vid en rättegång vilar
däremot ansvaret för processföringen och utredningen helt på
parterna. Dessutom kan det vid en lantmäteriförrättning – till
skillnad mot vad som gäller vid en rättegång – inte förekomma
förhör under sanningsförsäkran eller vittnesförhör.
13
Att en sakägare vid en lantmäteriförrättning inte har rätt till
ersättning för egna kostnader har kritiserats. Lantbrukarnas
Riksförbund har framhållit att sakägares avsaknad av rätt till er-
sättning för egna kostnader från rättssäkerhetssynpunkt är en
brist som inte uppvägs av lantmäterimyndighetens officialpröv-
ning. Sveriges Jordägareförbund har framfört liknande syn-
punkter (dnr Ju2007/44/L1 och Ju2007/947/L1).
Lantmäteriverket föreslog år 1988 att en lantmäteri-
myndighet i vissa fall skall kunna besluta om ersättning till sak-
ägare för kostnader för ombud eller biträde och för utredning.
Förslaget omfattade inlösen enligt 8 kap. fastighetsbildnings-
lagen (1970:988) och åtgärder som avser ianspråktagande av
mark eller rättighet som hade kunnat inlösas enligt plan- och
bygglagen eller som hade kunnat tas i anspråk genom exprop-
riation eller annat sådant förfogande. Ersättning skulle dock,
enligt förslaget, utgå endast om det var befogat med hänsyn till
partsförhållandena och intrångets art (se Markåtkomst och
ersättning. Förslag till ändringar i fastighetsbildningslagstift-
ningen, LMV-rapport 1988:28). Förslaget genomfördes inte,
bl.a. med hänvisning till att det inte var lämpligt att ge för-
rättningsförfarandet annan karaktär än det dittills hade haft (se
prop. 1991/92:127 s. 47–50). Också Ledningsrättsutredningen
har sedermera förslagit att sakägare skall ha rätt till ersättning
för egna kostnader. Ledningsrättsutredningens förslag omfattar
dock enbart förrättningar enligt ledningsrättslagen (se SOU
2004:7 s. 206–211). Utredningens förslag har inte genomförts.
Utredaren skall mot denna bakgrund överväga om det vid
lantmäteriförrättningar där mark eller rättigheter tvångsvis tas i
anspråk skall finnas en möjlighet för lantmäterimyndigheten att
i vissa fall, där så kan anses vara motiverat t.ex. med hänsyn till
förekommande obalans mellan parterna, frågans komplexitet
eller intrångets art, förplikta sökanden att ersätta sakägare, vars
mark eller rättigheter tas i anspråk, för egna kostnader vid
förrättningen.
En utgångspunkt för övervägandena skall vara att förrätt-
ningsförfarandets natur – däribland lantmäterimyndighetens
officialprövning – inte får urholkas.
14
Utredaren skall i sitt arbete utgå från Lantmäteriverkets ti-
digare förslag om rätt för sakägare till ersättning för egna kost-
nader i vissa fall (se Markåtkomst och ersättning, Förslag till än-
dringar i fastighetsbildningslagstiftningen, LMV-rapport 1988:28).
Om utredaren föreslår att det skall införas en möjlighet för
sakägare att få ersättning för egna kostnader vid förrättning,
skall utredaren särskilt belysa vilka konsekvenser som en sådan
reglering får för förrättningsinstitutet.
Om lantmäterimyndighetens beslut överklagas, är utgångs-
punkten att sakägare som avstår mark eller rättighet har rätt att
– oavsett vem som har överklagat och oavsett utgången i fastig-
hetsdomstolen – få ersättning för kostnader för ombud eller
biträde, för egen utredning och för inställelse vid domstol. Om
fastighetsägaren har fört saken till fastighetsdomstolen utan till-
räckliga skäl, skall domstolen dock förordna att han eller hon
skall stå sina kostnader. Har fastighetsägaren uppenbarligen in-
lett rättegången utan saklig grund, kan det förordnas att han
eller hon även skall ersätta motparten för dennes rättegångs-
kostnader. Vid överklagande av fastighetsdomstolens beslut
gäller samma ersättningsprinciper (se 16 kap. 14 §, 17 kap. 3 §
och 18 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Om utredaren före-
slår att det skall införas en rätt för sakägare till ersättning för
egna kostnader vid lantmäteriförrättning, skall utredaren belysa
vilka effekter som förslaget kan antas få för sakägares möjlighet
att få ersättning för kostnader vid överklagande och för
sakägares benägenhet att överklaga. Utgångspunkten skall vara
att reglerna om rätt till ersättning för kostnader vid överkla-
gande inte skall ändras, om det inte är nödvändigt med hänsyn
till de förslag som lämnas om rätt till ersättning för kostnader
vid förrättning.
Redovisning av uppdraget
Tiden för slutredovisning av uppdraget flyttas fram. Uppdraget
skall slutredovisas senast den 30 april 2008.
(Justitiedepartementet)