Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 7 februari 2002 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av vissa frågor om ledningsrätt. Till särskild utredare förordnades fr.o.m. den 1 mars 2002 hovrättspresidenten Bertil Hübinette.

Som sakkunniga att biträda utredningen förordnades fr.o.m. den 11 april 2002 numera kanslirådet Jan Josefsson (Justitiedepartementet) samt departementssekreteraren Hans Mildenberger (Miljödepartementet) och numera kanslirådet Hans Öjemark (Näringsdepartementet). Hans Mildenberger entledigades från utredningen fr.o.m. den 16 januari 2003 och i hans ställe förordnades fr.o.m. samma dag departementssekreteraren Monica Lagerqvist Nilsson.

Att som experter biträda utredningen förordnades fr.o.m. den 11 april 2002 civilingenjören Anne-Sophie Arbegard (Affärsverket svenska kraftnät), chefsjuristen Fredrik Bonde (Lantbrukarnas Riksförbund), förbundsjuristen Per Henningsson (Svenska Kommunförbundet), projektledaren Karin Hovlin (IT-Företagen), enhetscheferna Barbro Julstad (Lantmäteriverket) och Viveca Norman (Post- och telestyrelsen), juristen Ulrika Sigerud (Svensk Energi) samt chefsjuristen Rune Thomsson (Fastighetsägarna Sverige). Som ytterligare expert förordnades fr.o.m. den 18 november 2002 professorn Anders Victorin (Stockholms universitet). Karin Hovlin entledigades från utredningen fr.o.m. den 20 mars 2003 och i hennes ställe förordnades fr.o.m. samma dag projektledaren Fredrik von Essen. Ulrika Sigerud entledigades från utredningen fr.o.m. den 1 maj 2003 och i hennes ställe förordnades fr.o.m. samma dag bolagsjuristen Christer Rudén.

Numera rådmannen Dag Cohen har fr.o.m. den 19 april 2002 varit sekreterare åt utredningen. Lantmätaren Carl-Erik Sölscher har fr.o.m. den 1 september 2002 biträtt sekretariatet. Anders Victorin har medverkat vid avfattningen av bl.a. avsnitten 2.2.7 och 2.2.8 samt 3.4.2–3.4.4.

Utredningen har antagit namnet 2002 års ledningsrättsutredning (Ju 2002:03). Den 17 oktober 2002 överlämnade utredningen delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83). Härmed överlämnas slutbetänkandet Ledningsrätt (SOU 2004:7).

Arbetet har bedrivits i nära samråd med berörda sakkunniga och experter. Med hänsyn till detta har betänkandet avfattats med användande av vi-form. Sakkunniga och experter har i stor utsträckning ställt sig bakom de redovisade förslagen och övervägandena. Särskilda yttranden har dock avgetts av Fredrik Bonde med instämmande av Rune Thomsson samt av Christer Rudén. Avvikande meningar har förekommit också utan att detta har kommit till uttryck i särskilda yttranden eller på annat sätt.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Jönköping i januari 2004

Bertil Hübinette

/Dag Cohen

5

Innehåll

Förkortningar..................................................................... 11

Sammanfattning ................................................................ 13

Författningsförslag ............................................................. 19

1 Utredningsuppdraget och dess genomförande ............... 29

2 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll ......................... 33

2.1 Inledning................................................................................... 33 2.1.1 Direktiven ..................................................................... 33 2.1.2 Det återstående uppdraget i denna del ........................ 34 2.2 Gällande rätt............................................................................. 38 2.2.1 Allmänt om upplåtelseformen ledningsrätt, m.m....... 38 2.2.2 Ledningsägarens befogenheter..................................... 40 2.2.3 Ledningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas............. 41 2.2.4 Tillbehör till ledning..................................................... 45 2.2.5 Rätten att dra fram ledningar av annat slag inom det upplåtna utrymmet................................................. 47 2.2.6 Ledningsbeslut.............................................................. 48 2.2.7 Allmänt om hyra av lös egendom ................................ 56 2.2.8 Särskilt om hyra av ledning som innehas med ledningsrätt ................................................................... 65 2.3 Synpunkter och förslag rörande frågorna om ändamål för ledningsrättsupplåtelse, om upplåtelse av nyttjanderätt i ledning som omfattas av ledningsrätt och om ledningsrätt i lös egendom ...................................................... 67

Innehåll SOU 2004:7

6

2.3.1 Inledning........................................................................67 2.3.2 Bör tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas? ........................................................................68 2.3.3 Bör ledningsrätt för en viss sorts ledning ge rätt att dra fram ledningar av annat slag?............................69 2.3.4 Bör det införas en generell bestämmelse som möjliggör för alla ledningsrättshavare avseende ledning som ingår i elektroniska kommunikationsnät att upplåta nyttjanderätt?...............................71 2.3.5 Bör det införas en möjlighet för en innehavare av ledningsrätt att överlåta ledningar utan att samtidigt överlåta ledningsrätten?......................................72 2.3.6 Bör ledningsrätt kunna upplåtas också i lös egendom?.......................................................................73 2.3.7 Övriga förslag och synpunkter.....................................76

2.4 Överväganden och förslag .......................................................78 2.4.1 Allmänna utgångspunkter ............................................78 2.4.2 Tillämpningsområdet bör utvidgas till att omfatta även vissa andra anordningar än ledningar, m.m.........86 2.4.3 En vidgad möjlighet till andrahandsupplåtelser ..........92 2.4.4 Ledningsrätt i lös egendom ..........................................94 2.4.5 Uttrycket ledningsbeslut............................................115

3 Ledningsrättsregister.................................................117

3.1 Inledning.................................................................................117

3.2 Gällande rätt ...........................................................................118 3.2.1 När utgör ledning och ledningsrätt fast respektive lös egendom?.............................................118 3.2.2 Allmänt om sakrätt till lös egendom .........................119 3.2.3 Lagen om fastighetsregister, m.m. .............................121 3.2.4 Sökning i fastighetsregistrets nuvarande rättighetsredovisningssystem.....................................124 3.3 Synpunkter och förslag rörande frågorna om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt och om ledningsrättsregister ..........................................126 3.3.1 Inledning......................................................................126

Innehåll

7

3.3.2 Bör det införas särskilda sakrättsliga regler för överlåtelse och pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt?................................................. 126 3.3.3 Bör det införas ett särskilt ledningsrättsregister?..... 128

3.4 Överväganden ........................................................................ 131 3.4.1 Inledning ..................................................................... 131 3.4.2 Behovet av att kunna finna ledningsrättshavaren och eventuella andrahandsnyttjare ............................ 132 3.4.3 Behovet av ett särskilt ledningsrättsregister som kan ligga till grund för sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning...................................... 136 3.4.4 En tänkbar modell för att uppnå sakrättslig verkan i vissa fall ......................................................... 139

4 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar................................................................. 143

4.1 Inledning................................................................................. 143 4.2 Gällande rätt........................................................................... 143 4.2.1 Kort om viss fastighets- och associationsrättslig lagstiftning .................................................................. 143 4.2.2 Frivilliga överenskommelser ...................................... 149 4.3 Synpunkter och förslag rörande frågan om samverkan mellan innehavare av parallella ledningar.............................. 150 4.3.1 Inledning ..................................................................... 150 4.3.2 Finns det behov av särskilda bestämmelser som reglerar samverkan mellan flera ledningsinnehavare?.................................................................. 150 4.4 Överväganden och förslag..................................................... 151 4.4.1 Behovet av särskilda samverkansregler...................... 151 4.4.2 Tänkbara lagstiftningsmodeller ................................. 153 4.4.3 Valet av modell............................................................ 158 4.4.4 Närmare om den valda lösningen .............................. 159

5 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt..................... 167

5.1 Inledning................................................................................. 167

5.2 Gällande rätt........................................................................... 167

Innehåll SOU 2004:7

8

5.2.1 Kort om grundlagens regel om rätt till ersättning, m.m. .............................................................................167 5.2.2 Ersättningsbestämmelserna i ledningsrättslagen.......169 5.2.3 De nuvarande ersättningsprinciperna ........................172 5.2.4 Andra ersättningsbestämmelser av betydelse............180 5.2.5 Något om ersättning vid avtalsupplåtelser ................183

5.3 Synpunkter och förslag rörande frågan om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt.................................................185 5.3.1 Inledning......................................................................185 5.3.2 Bör ersättningsfrågorna hanteras på något annat sätt än i dag? ................................................................186 5.3.3 Övriga förslag och synpunkter...................................188 5.4 Överväganden och förslag .....................................................190 5.4.1 Inledning......................................................................190 5.4.2 Bör även andra ersättningsprinciper införas för det utvidgade området?...............................................191 5.4.3 Ersättning vid ledningsrätt i lös egendom.................197 5.4.4 Ombudskostnader ......................................................206 5.4.5 Flyttningsåligganden...................................................212

6 Konsekvenser ...........................................................215

6.1 Inledning.................................................................................215

6.2 Ekonomiska konsekvenser ....................................................215 6.3 Konsekvenser i övrigt ............................................................219

7 Författningskommentar .............................................223

7.1 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen.................223 7.2 Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen ..................234

7.3 Förslaget till förordning om ändring i ledningsrättskungörelsen.............................................................................236

Särskilda yttranden ..........................................................237

Innehåll

9

Bilagor

1 Kommittédirektiv 2002:17 .................................................... 243

2 Sammanställning över enkätfrågor........................................ 255 3 Förteckning över intressenter som har tillställts

enkäten.................................................................................... 261 4 Förteckning över deltagare vid utfrågningen om vissa frågor om ledningsrätt........................................................... 263

5 Legitimitetsfrågor vid tvångsförvärv av mark och rättigheter av Thomas Kalbro ............................................... 265 6 Exempel på beslut om samverkan mellan olika ledningshavare och fastighetsägare ....................................... 283

11

Förkortningar

a. a. anfört arbete a. s. anförd sida bet. betänkande dir. direktiv EG Europeiska gemenskapen/Europeiska gemenskaperna EU Europeiska unionen Ju Justitiedepartementet NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II prop. proposition RH Rättsfall från hovrätterna SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning

13

Sammanfattning

Utredningsuppdraget och dess genomförande

Vi har haft i uppdrag att

• undersöka bl.a. om ledningsrättslagen (1973:1144) bör kunna användas för att upplåta utrymme för andra slag av ledningar än de som nu anges i lagen och för andra anordningar än ledningar,

• se över förutsättningarna för en ledningsrättshavare att ge någon annan rätt att disponera ett utrymme eller en ledning som omfattas av en ledningsrätt,

• undersöka om det behövs särskilda regler om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt,

• överväga behovet av särskilda regler för samverkan mellan innehavare av parallella ledningsrätter,

• ta upp vissa frågor om ersättning till fastighetsägaren, samt

• överväga behovet av och kostnaderna för ett särskilt ledningsrättsregister.

I våra direktiv angavs vidare att vi är fria att ta upp även andra frågor som har anknytning till dem som anges ovan. Vi har i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät redovisat de ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU har antagit inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn.1 Betänkandet innehöll bl.a. förslag om att terminologin i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen skall anpassas till den som används i den nu gällande lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Vidare gjordes den bedömningen att ledningsrättslagen är tillämplig också när det gäller skilda typer av anordningar som utgör en integrerad del av ett elektroniskt kommunikationsnät – t.ex. master för mobiltelefoni eller radiolänk samt telestationer, dvs. byggnader och utrustning. I delbetänkandet

Sammanfattning SOU 2004:7

14

föreslogs även att en innehavare av ledningsrätt för ledning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål skall få rätt att upplåta nyttjanderätt för andra operatörers anläggningar. Justitiedepartementet har med vårt remitterade delbetänkande som grund utarbetat en promemoria med utkast till lagrådsremiss benämnd ”Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät”. Slutbetänkandet omfattar de frågor som vi inte tog upp i delbetänkandet. Huvuddelen av vårt uppdrag behandlas därmed i detta betänkande.

För att få ett säkrare underlag för våra överväganden har vi genomfört en enkät. Den innehöll 22 frågor rörande uppdragets olika delar och tillställdes 65 myndigheter, kommuner, organisationer, företag och forskningsinrättningar. Vi har dessutom anordnat en utfrågning. Syftet med denna var att inhämta synpunkter på två särskilda frågeställningar, nämligen på frågorna om ledningsrätt bör kunna upplåtas i viss lös egendom respektive för kanalisationer. Vidare har vi diskuterat frågor rörande utredningsuppdraget med olika intressenter och utomstående experter.

Vi har disponerat betänkandet på följande vis.

• ledningsrättens huvudsakliga innehåll (kap. 2)

• ledningsrättsregister (kap. 3)

• samverkan mellan innehavare av parallella ledningar (kap. 4)

• ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt (kap. 5)

• konsekvenser (kap. 6)

• författningskommentarer (kap. 7)

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

Med de ändringar som har föreslagits i vårt delbetänkande och i Justitiedepartementets promemoria med utkast till lagrådremiss menar vi att det inte finns behov av att utvidga ledningsrättslagens tillämpningsområde till att omfatta andra typer av ledningar eller tillbehör till ledningar än vad som i dag anges i lagen.

Beträffande andra anordningar än ledningar anser vi däremot att en utvidgning är motiverad. Tillämpningsområdet bör därför utvidgas till att omfatta också vissa anordningar som inte är att betrakta som ledningar (avsnitt 2.4.2). Vi föreslår att ledningsrätt skall kunna upplåtas även för rör eller annan anordning som anläggs för att dra fram och använda ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål eller koncessionspliktig elektrisk starkströmsledning, dvs. för vissa typer av kanalisationer. Dessutom föreslår vi

SOU 2004:7 Sammanfattning

15

att ledningsrätt också skall kunna upplåtas för tunnlar som används som alternativ till allmännyttiga vatten- och avloppsledningar.

Det bör vidare införas en utvidgad möjlighet till andrahandsupplåtelser (avsnitt 2.4.3). Vårt förslag innebär att möjligheten att göra andrahandsupplåtelser enligt förslaget i Justitiedepartementets promemoria skall utvidgas till att omfatta ledningsrättshavare avseende samtliga ledningsslag. Upplåtelserna skall dock liksom i promemorians förslag enbart få avse ledningar för elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål.

Egendom som är intressant vid framdragning av ledningar är numera, särskilt i städerna, ofta uppsplittrad på olika egendomsslag. Detta har medfört att det har blivit allt svårare för lantmäterimyndigheterna att bevilja ledningsrätt i stadsområden. Dessutom finns det ett klart behov av att kunna samutnyttja lös egendom av visst slag. Exempelvis kan en operatör ha önskemål om att kunna utnyttja en annan operatörs mast för att där montera sin egen antenn. Eftersom de flesta master utgör lös egendom, saknas det därmed möjlighet att upplåta ledningsrätt i dessa. Det bör därför också bli möjligt att upplåta ledningsrätt i lös egendom (avsnitt 2.4.4) Möjligheten bör emellertid inte gälla samtliga typer av lös egendom. Vi föreslår att detta enbart skall gälla utrymme inom tomträtt, byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten samt väganordning enligt 2 § väglagen (1971:948). Förslaget innebär vidare att vid upplåtelse i byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten skall ledningsrätt samtidigt upplåtas i utrymme inom den fastighet eller tomträtt som anläggningen är belägen på. Om tomträtt i vilken ledningsrätt har upplåtits upphör att gälla, skall i stället den berörda fastigheten belastas av ledningsrätten.

Vi föreslår vidare att uttrycket ledningsbeslut skall ersättas med ”ledningsrättsbeslut” (avsnitt 2.4.5). Syftet är att det skall bli tydligare att beslutet är bärare av rättigheten ”ledningsrätt”.

Ledningsrättsregister

I direktiven pekas på två omständigheter som skulle kunna motivera ett ledningsrättsregister. För det första skulle ett register med uppgifter om aktuella ledningsrättshavare och eventuella andrahandsnyttjare kunna underlätta för enskilda och för det allmänna att komma i kontakt med dem. För det andra skulle ett ledningsrätts-

Sammanfattning SOU 2004:7

16

register kunna ligga till grund för regler om sakrättsligt skydd i samband med överlåtelse eller pantsättning.

Behovet av ett särskilt ledningsrättsregister för det först nämnda ändamålet är enligt vår bedömning inte så stort att det motiverar inrättandet av ett särskilt sådant register. I stället bör det befintliga fastighetsregistret användas för detta ändamål (avsnitt 3.4.2). Ett särskilt ledningsrättsregister bör inte heller inrättas för att tillgodose behovet av sakrättsligt skydd i samband med överlåtelse eller pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt (avsnitt 3.4.3). Om något skall göras när det gäller det sakrättsliga skyddet, bör man även för detta ändamål utnyttja det befintliga fastighetsregistret. Några förslag läggs inte fram i dessa delar.

En konstruktion som enligt vår mening skulle kunna medföra att anteckningar i fastighetsregistret om innehav i vissa fall skulle kunna ges sakrättslig verkan är ett användande av kreditsäkerhetsformen säkerhetsöverlåtelse (avsnitt 3.4.4).

Samverkan mellan innehavare av parallella ledningar

Med parallella ledningsrätter avses två eller flera ledningar med tillhörande ledningsrätter som ligger bredvid varandra. Exempelvis kan en elektrisk starkströmsledning och en fiberoptisk kabel som är upphängda i samma stolpar vara tryggade med två skilda ledningsrätter. Om ledningsrätterna har olika ägare, uppkommer frågan hur samverkan mellan dem skall regleras. För närvarande förekommer i stor utsträckning frivillig samverkan när två eller flera ledningar, med eller utan ledningsrätt, är förlagda i anslutning till varandra.

På grund av de svårigheter att träffa frivilliga samarbetsavtal som ändå har dokumenterats finns det dock samtidigt ett klart behov av en lagreglerad samverkan i någon form (avsnitt 4.4.1). Den nuvarande regleringen för fastighetssamverkan i anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter bör användas för samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar av samma eller skilda slag samt mellan ledningshavarna och vissa fastighetsägare (avsnitt 4.4.3). Samverkan av nu nämnt slag skall kunna etableras genom att gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen inrättas även om anläggningen endast eller huvudsakligen avser ett utrymme (avsnitt 4.4.4). Det behöver således inte röra sig om en fysisk anläggning. I stället kan det handla om behovet av att samverka om underhåll, ombyggnadsarbeten, tillfällig flyttning av ledning, hantering av miljö-

SOU 2004:7 Sammanfattning

17

och säkerhetsfrågor, kontakter med myndigheter eller samordning av återställningsarbeten då ledningarna skall tas bort.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

Vårt uppdrag i denna del har varit begränsat till att överväga om de nuvarande ersättningsprinciperna skall kompletteras när det gäller de fall som täcks in av de utvidgningar som har föreslagits i detta betänkande (avsnitt 5.4.1).

Enligt vår bedömning är det emellertid olämpligt att införa andra ersättningsprinciper enbart för det utvidgade området. Ett tillskapande av särlösningar för utvidgningsfallen skulle nämligen leda till gränsdragningsproblem och omotiverade skillnader mellan likartade ledningsrättsupplåtelser (avsnitt 5.4.2). Vi menar vidare att det finns starka skäl för en övergripande översyn av reglerna om ersättning vid expropriativa ingrepp, men att införandet av någon annan form av ersättningsprincip i ledningsrättslagen är en reform som kräver betydligt mera ingående överväganden än som ryms inom ramen för vårt uppdrag.

Vi bedömer att de nuvarande ersättningsbestämmelserna kan tillämpas även vid upplåtelse av ledningsrätt i lös egendom (avsnitt 5.4.3). En fastighetsägare som önskar att få bort en ledningsrätt som gäller i byggnad eller annan anläggning på ofri grund – efter det att denna egendom har tagits bort – skall inte behöva betala uppkomna förrättningskostnader.

Vi föreslår dessutom att sakägare vid förrättning enligt ledningsrättslagen skall kunna få ersättning för kostnader för ombud eller biträde eller för egen utredning som har varit nödvändiga för att ta till vara sakägarens rätt (avsnitt 5.4.4).

Konsekvenser

På grund av de föreslagna utvidgningarna av ledningsrättslagens tillämpningsområde bedömer vi att vissa sakägare (t.ex. fastighetsägare, tomträttshavare och ägare av viss lös egendom, bl.a. byggnader och master) kan komma att få lägre ersättning vid ett beslut inom ramen för en förrättning än vid frivilliga uppgörelser. Detta medför givetvis minskade kostnader för de berörda ledningshavarna.

Sammanfattning SOU 2004:7

18

Vi bedömer att frekvensen av överklaganden och därmed domstolsprocesser kan komma att minska om förslaget att ersätta sakägares ombudskostnader m.m. genomförs. De totala kostnadsökningarna för ledningshavarna torde, under förutsättning att jämförelsen innefattar även eventuella domstolskostnader, inte bli särskilt stora till följd av vårt förslag beträffande ombudskostnader.

Vi bedömer dessutom att våra förslag kommer att ha olika positiva effekter för miljön – främst genom att befintlig infrastruktur (t.ex. byggnader, vägar, broar, master, stolpar och kanalisationer) kan komma att utnyttjas mera effektivt än i dag.

19

Författningsförslag

1 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144)

dels att i 6 a, 22–24, 25 a, 28, 31 och 32 §§ ordet ”ledningsbeslut” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”ledningsrättsbeslut” i motsvarande form,

dels att 1, 2, 3 a, 4, 11 a, 12 och 27 §§ skall ha följande lydelse,1

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 a och 34 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Enligt denna lag kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet få rätt därtill (ledningsrätt). Fråga om ledningsrätt prövas vid förrättning.

Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestämmes vid förrättningen befogenhet att inom fastigheten vidtaga de åtgärder som behövs för att framdraga och begagna ledningen. På begäran av ledningens innehavare kan förordnas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt.

Enligt denna lag kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom

1. fastighet,

2. tomträtt,

3. byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten, eller

4. väganordning enligt 2 § väglagen (1971:948)

få rätt därtill (ledningsrätt).

Vid upplåtelse av utrymme enligt första stycket 3 skall ledningsrätt samtidigt upplåtas i utrymme inom den fastighet eller

1 Nuvarande lydelse vad gäller bestämmelserna i 2 och 11 a §§ enligt förslag som har lagts fram i Justitiedepartementets promemoria med utkast till lagrådsremiss.

Författningsförslag SOU 2004:7

20

den tomträtt som byggnaden eller anläggningen är belägen på.

Fråga om ledningsrätt prövas vid förrättning.

Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. På begäran av ledningens innehavare kan bestämmas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt.

2 §2

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som behövs för sådana ledningar som avses i 1,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller

d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Anordning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål men som inte utgör ledning skall vid tillämpningen av denna lag anses som ledning enligt första stycket 1.

2 Lydelse enligt förslag i utkast till lagrådsremiss.

SOU 2004:7 Författningsförslag

21

Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anläggningslagen (1973:1149).

Lagen gäller inte om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anläggningslagen (1973:1149). Bestämmelser om samverkan mellan olika ledningsägare finns i 1 § andra stycket anläggningslagen.

2 a §

Vad som i denna lag föreskrivs om ledning skall även gälla för rör eller annan anordning som anläggs för att dra fram och använda ledning som anges i 2 § första stycket 1 och 2. Detsamma skall gälla för tunnlar som används i stället för sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 3.

3 a §

Ledningsrätt som avser sådan ledning som anges i 2 § första stycket 2 ger ledningens innehavare rätt att inom det utrymme som har upplåtits för ledningen dra fram och begagna även sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 1.

Ledningens innehavare får dra fram ledning med stöd av första stycket tidigast två veckor efter det att fastighetens ägare underrättats om när arbetet skall påbörjas. Underrättelse skall anses ha skett när meddelandet sänts med brev till fastighetsägaren under dennes adress.

Ledningsrätt som avser sådan ledning som anges i 2 § första stycket 2 ger ledningsrättshavaren rätt att inom det utrymme som har upplåtits för ledningen dra fram och använda även sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 1.

Ledningsrättshavaren får dra fram ledning med stöd av första stycket tidigast två veckor efter det att fastighetens ägare underrättats om när arbetet skall påbörjas. Underrättelse skall anses ha skett när meddelandet sänts med brev till fastighetsägaren under dennes adress.

Om ledningsrätt har upplåtits i annan egendom än fast egendom, skall vad som sägs i andra stycket

Författningsförslag SOU 2004:7

22

om fastighetsägare i stället avse ägaren eller innehavaren av den egendom i vilken ledningsrätt har upplåtits.

4 §

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare.

Den som innehar fastighet eller annan egendom på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som egendomens ägare.

11 a §3

Lantmäterimyndigheten får besluta att en innehavare av en sådan ledning som avses i 2 § första stycket 1 har rätt att låta annan dra fram och använda ytterligare ledningar av det slag som anges i 2 § första stycket 1 inom det upplåtna utrymmet. Ett sådant beslut får meddelas endast om det med hänsyn till ledningens beskaffenhet finns ett behov av en sådan rätt och den kan anses förenlig med bestämmelserna i 6–11 §§.

Lantmäterimyndigheten får besluta att en innehavare av en sådan ledning som avses i 2 § har rätt att låta annan dra fram och använda ytterligare ledningar av det slag som anges i 2 § första stycket 1 inom det upplåtna utrymmet. Ett sådant beslut får meddelas endast om det med hänsyn till ledningens beskaffenhet finns ett behov av en sådan rätt och den kan anses förenlig med bestämmelserna i 6–11 §§.

Om lantmäterimyndigheten har meddelat ett sådant beslut som avses i första stycket, får ledningsrättshavaren själv dra fram och använda en sådan ledning som avses i beslutet i stället för att låta någon annan göra det.

12 §

Mark eller annat utrymme för ledning får tagas i anspråk på fastighet, om det icke orsakar synnerligt men för fastigheten.

Mark eller annat utrymme för ledning får tas i anspråk på fastighet, om det inte orsakar synnerligt men för fastigheten.

3 Lydelse enligt förslag i utkast till lagrådsremiss.

SOU 2004:7 Författningsförslag

23

Vad som föreskrivs om fastighet skall tillämpas också i fråga om tomträtt, byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten samt väganordning enligt 2 § väglagen (1971:948) .

Även om synnerligt men uppkommer, är fastighet skyldig att avstå utrymme, om ledningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller om ledningen enligt beslut av koncessionsmyndighet skall framdragas över fastigheten. Om ägaren begär det, skall fastigheten inlösas. Är olägenheten begränsad till viss del av fastigheten, skall endast den delen inlösas.

Ledningens innehavare är berättigad att lösa sådan fastighet eller del av fastighet som avses i andra stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av den ersättning som tillkommer fastighetsägaren och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Vid bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger, skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen räknas in i ersättningen.

Ledningens innehavare är berättigad att lösa sådan fastighet eller del av fastighet som avses i andra stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av den ersättning som tillkommer fastighetsägaren och denne inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Vid bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger, skall kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen räknas in i ersättningen.

Bestämmelserna i 1 kap.3 och 4 §§expropriationslagenäger motsvarande tillämpning vid upplåtelse och inlösen enligt denna paragraf. Utan hinder av dessa bestämmelser kan dock särskild rätt som tillkommer staten och ej utgör vägrätt rubbas. Vidare får förordnas att rätten till utrymme för ledningen skall ha företräde framför särskild rätt som tillskapats genom expropriation eller annat tvångs-

Bestämmelserna i 1 kap.3 och 4 §§expropriationslagenskall också tillämpas vid upplåtelse och inlösen enligt denna paragraf. Utan hinder av dessa bestämmelser kan dock särskild rätt som tillkommer staten rubbas. Vidare får förordnas att rätten till utrymme för ledningen skall ha företräde framför särskild rätt som tillskapats genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller

Författningsförslag SOU 2004:7

24

förvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt, dock ej om den särskilda rätten utgör vägrätt.

vid fastighetsbildning eller på liknande sätt.

27 §

Ledningens innehavare skall svara för förrättningskostnaderna i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Ledningens innehavare skall svara för förrättningskostnaderna om inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

Har ledningsrättsfråga upptagits utan ansökan eller, i fall som avses i 33 §, på ansökan av annan sakägare än ledningens innehavare, skall förrättningskostnaderna fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Avser förrättningen endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till ledningsrätt, skall ledningens innehavare dock svara för förrättningskostnaderna enligt bestämmelserna i första stycket.

Har ledningsrättsfråga tagits upp utan ansökan eller, i fall som avses i 33 §, på ansökan av annan sakägare än ledningsrättshavaren, skall förrättningskostnaderna fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt. Avser förrättningen endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt avseende rätt att dra fram och bibehålla ledning skall förändras till ledningsrätt, skall ledningens innehavare dock svara för förrättningskostnaderna enligt bestämmelserna i första stycket. Detsamma skall gälla om ledningsrätt har beviljats i sådan egendom som avses i 1 § första stycket 3 och ledningsrätten upphävs enligt 33 § därför att egendomen tagits bort.

Handlägges ledningsrättsfråga gemensamt med fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning, skall kostnader som är gemensamma för skilda åtgärder fördelas på dessa efter vad som är skäligt.

Till förrättningskostnader hänföres taxeavgift, ersättning till sakkunnig, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning för

Till förrättningskostnader räknas taxeavgift, ersättning till sakkunnig, utgift för hantlangning som inte ingår i taxeavgiften, ersättning för sådan

SOU 2004:7 Författningsförslag

25

skada som avses i 4 kap. 38 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988)samt ersättning för sakägares kostnader för ombud eller biträde eller för egen utredning som varit nödvändiga för att ta till vara sakägarens rätt vid förrättningen.

34 b §

Upplåts tomträtt i fastighet i vilken ledningsrätt har upplåtits, skall tomträtten när den har inskrivits belastas av ledningsrätten i fastighetens ställe. Om tomträtten upphör att gälla, skall i stället den berörda fastigheten belastas av ledningsrätten.

______________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2. Denna lag tillämpas också på förrättning som pågår när lagen träder i kraft.

Författningsförslag SOU 2004:7

26

2 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 1 § anläggningslagen (1973:1149) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Enligt denna lag kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (gemensamhetsanläggning). Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning.

Om syftet med inrättandet främst är att uppnå samverkan mellan olika ledningsägare, kan en anläggning enligt första stycket även avse endast eller huvudsakligen ett utrymme.

Kan enligt bestämmelser i annan författning än fastighetsbildningslagen (1970:988) fråga om inrättande av anläggning gemensamt för flera fastigheter prövas av domstol eller annan myndighet, gäller ej denna lag. Ej heller gäller lagen allmän vatten- och avloppsledning eller allmän fjärrvärmeanläggning.

______________________

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2005.

2. Denna lag tillämpas också på förrättning som pågår när lagen träder i kraft.

SOU 2004:7 Författningsförslag

27

3 Förslag till förordning om ändring i ledningsrättskungörelsen ( 1973:1148 )

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättskungörelsen att ordet ”ledningsbeslut” i 6 § skall bytas ut mot ”ledningsrättsbeslut”.

______________________

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2005.

2. Denna förordning tillämpas också på förrättning som pågår när förordningen träder i kraft.

29

1 Utredningsuppdraget och dess genomförande

Våra ursprungliga direktiv beslutades av regeringen den 7 februari 2002 (dir. 2002:17), se bilaga 1. I dessa direktiv gavs vi i uppdrag att

• undersöka bl.a. om ledningsrättslagen bör kunna användas för att upplåta utrymme för andra slag av ledningar än de som nu anges i lagen och för andra anordningar än ledningar,

• se över förutsättningarna för en ledningsrättshavare att ge någon annan rätt att disponera ett utrymme eller en ledning som omfattas av en ledningsrätt,

• undersöka om det behövs särskilda regler om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt,

• överväga behovet av särskilda regler för samverkan mellan innehavare av parallella ledningsrätter,

• ta upp vissa frågor om ersättning till fastighetsägaren, samt

• överväga behovet av och kostnaderna för ett särskilt ledningsrättsregister.

Det angavs vidare i direktiven att vi är fria att ta upp även andra frågor som har anknytning till dem som anges ovan. Dessutom gavs vi i direktiven uppdraget att i ett delbetänkande senast den 15 augusti 2002 redovisa de ändringar i ledningsrättslagen som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU har antagit inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. Genom tilläggsdirektiv, beslutade av regeringen den 15 augusti 2002 (dir. 2002:107), ändrades tidpunkten för redovisning av dessa delar av uppdraget till den 17 oktober 2002. Våra förslag och överväganden när det gäller de aktuella EG-rättsakterna har vi i oktober 2002 redovisat i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät.1

Utredningsuppdraget och dess genomförande SOU 2004:7

30

Som redovisas i avsnitt 2.1.2 har Justitiedepartementet i en promemoria med utkast till lagrådsremiss tagit upp de frågor som behandlades i delbetänkandet.

Enligt de ursprungliga direktiven skulle övriga delar av uppdraget redovisas senast den 31 mars 2003. Tiden för slutredovisning av uppdraget har dock förlängts genom tilläggsdirektiv beslutade av regeringen den 10 april respektive 16 oktober 2003 (dir. 2003:49 och 2003:128). I detta betänkande redovisas de återstående delarna av vårt uppdrag.

Vi har haft regelbundna utredningssammanträden. Vissa av de frågor som har ingått i uppdraget har vidare behandlats i mindre arbetsgrupper.

För att få ett säkrare underlag för våra överväganden när det gäller det återstående utredningsuppdraget har vi dessutom genomfört en enkätundersökning. Denna innehöll 22 frågor rörande uppdragets olika delar och tillställdes 65 myndigheter, kommuner, organisationer, företag och forskningsinrättningar (se bilagorna 2 och 3).

Vi har kontaktats av bransch- och arbetsgivarorganisationen Maskinentreprenörerna – verkställande direktören Nils Jakobsson och samordnaren Ulf Andersson – som med hänvisning till vårt uppdrag rörande frågan om inrättandet av ett ledningsrättsregister framförde önskemål om att även spörsmålet om ett mera heltäckande ledningsregister skulle utredas. Utredaren och sekreteraren har deltagit i två av Maskinentreprenörerna anordnade möten. Vid en av dessa sammankomster deltog företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer. Vi har dock gjort bedömningen att frågan om någon form av ledningsregister klart faller utanför vårt uppdrag, men tillställt Justitiedepartementet en skrivelse i vilken vi har förklarat att vi anser att det föreligger ett väl grundat behov av att frågan utreds.

Vid ett av våra sammanträden har lektorn Richard Hager (Stockholms universitet), biträdande professorn Thomas Kalbro (Kungl. Tekniska högskolan) och teknologie doktorn Leif Norell (Lantmäteriverket) deltagit som föredragshållare. De gav då bl.a. sin syn på de delar av vårt uppdrag som gäller frågan om ersättning vid ledningsrättsupplåtelser.

Dessutom har vi anordnat en utfrågning. Syftet med denna var att inhämta synpunkter på två särskilda frågeställningar, nämligen på frågorna om ledningsrätt bör kunna upplåtas i viss lös egendom respektive för s.k. kanalisationer. Vid denna utfrågning deltog bl.a.

SOU 2004:7 Utredningsuppdraget och dess genomförande

31

företrädare för olika intressenter på området (se bilaga 4). Teracom AB har efter mötet skriftligen utvecklat sina synpunkter på frågan om ledningsrätt i lös egendom.

Vidare har utredaren, Per Henningsson, Anders Victorin, sekreteraren och Carl-Erik Sölscher sammanträffat med chefsjuristen Bo Andersson Spjut vid Vägverket och diskuterat frågan om det bör införas en möjlighet till ledningsrätt i vägrätt.

Härutöver har utredaren, Fredrik von Essen, Anders Victorin och sekreteraren sammanträffat med företrädare för Svenska Bankföreningen för att diskutera de delar av uppdraget som gäller frågorna om det behövs särskilda regler om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt samt om det finns behov av ett särskilt ledningsrättsregister. Vid detta möte representerades föreningen av bolagsjuristen Marie Emanuelsson (Nordea Finans Sverige AB) samt bankjuristerna Anders Engström (FöreningsSparbanken AB), Lars Lindgren (Svenska Handelsbanken AB), Leif Salmén (Skandinaviska Enskilda Banken AB) och Tomas Tetzell (Svenska Bankföreningen).

Samråd har skett med Näringslivets nämnd för regelgranskning genom verkställande direktören Lennart Palm (se vidare i kapitel 6).

Leif Norell har enligt uppdrag skriftligen bidragit med analyser och uppgifter rörande den del av uppdraget som gäller ersättningsfrågan. Vidare har Thomas Kalbro bidragit med en juridisk och rättsekonomisk analys av frågan om ersättning genom uppsatsen ”Legitimitetsfrågor vid tvångsförvärv av mark och rättigheter”, se bilaga 5.

Några av experterna har lämnat uppgifter och promemorior under arbetets gång. Därvid bör särskilt nämnas att Barbro Julstad och Anders Victorin genom särskilda rättsvetenskapliga utredningar och promemorior har lämnat underlag till vissa av våra överväganden.

Vi har mottagit ett stort antal studentuppsatser rörande olika ledningsrättsliga frågor.

33

2 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

2.1 Inledning

2.1.1 Direktiven

Enligt våra direktiv skall vi – efter en avvägning mellan de skilda allmänna och enskilda intressen som här gör sig gällande – ta ställning till om ledningsrättslagens tillämpningsområde bör avgränsas på något annat sätt än i dag. Det anges att vi sålunda skall undersöka om ledningsrättslagens tillämpningsområde bör utvidgas så att lagen kan användas för att upplåta utrymme för anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät eller liknande nät men som inte utgör ledningar. Om vi finner att en sådan utvidgning bör komma till stånd, skall vi enligt direktiven också överväga om det finns behov av någon ytterligare reglering av förutsättningarna för ledningsrättsupplåtelser. Det anges dessutom i direktiven att vi skall undersöka om ledningsrätt bör kunna upplåtas för ledningar av andra slag än de som nu anges i lagen samt om lagens tillämpningsområde bör avgränsas på något annat sätt med hänsyn till den tekniska utveckling som har skett och den nya terminologi som har utvecklats på kommunikationsområdet.

Vi skall enligt våra direktiv även ta ställning till i vilken utsträckning och på vilka villkor en ledningsrätt för ett visst slag av ledning skall ge rätt att dra fram ledningar av andra slag inom det upplåtna utrymmet.

Enligt direktiven skall vi därutöver överväga om en ledningsrättshavare bör ges rätt att upplåta utrymme åt någon annan i det utrymme som ledningsrätten avser. Om vi finner att ledningsrättshavaren bör ges en sådan rätt, skall vi enligt direktiven också ta ställning till i vilken utsträckning fastighetsägaren bör ha inflytande över sådana upplåtelser, hur rättsförhållandet mellan ledningsrättshavaren och den till vilken utrymme upplåts skall regleras, vilken rätt att installera ytterligare utrustning som en sådan upplåtelse

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

34

skall vara förenad med samt vad som skall gälla i förhållandet mellan fastighetsägaren och den till vilken utrymme upplåts. Enligt våra direktiv skall vi därvid i första hand studera lösningar som innebär en tillämpning av allmänna nyttjanderättsliga principer. Det anges vidare i direktiven att vi skall överväga om det finns behov av regler som ger nyttjanderättshavaren skydd vid exempelvis överlåtelse eller exekutiv försäljning av ledningsrätten.

Om vi kommer fram till att ledningsrättshavaren bör ges rätt att upplåta utrymme som omfattas av ledningsrätten åt någon annan, skall vi enligt våra direktiv även ta ställning till om ledningsrättshavaren skall kunna överlåta sina ledningar till nyttjanderättshavaren utan att samtidigt överlåta ledningsrätten.

Vi skall dessutom enligt direktiven överväga om det finns behov av att klarlägga ledningsrättshavarens möjligheter att upplåta nyttjanderätt till en hel ledning eller till en del av en ledning, t.ex. ett fiberpar.

I denna del av våra direktiv anges till sist att eventuella förslag om upplåtelse av utrymme, ledning eller del av ledning skall bygga på frivillighet, men att förslagen – om det krävs för att genomföra bl.a. de direktiv som EU har antagit inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn – även får innefatta möjligheter till tvångsupplåtelser.

Avslutningsvis bör nämnas att vi enligt direktiven får ta upp även andra frågor som har anknytning till de frågor som uttryckligen anges i direktiven.

2.1.2 Det återstående uppdraget i denna del

Frågeställningen om ledningsrättslagens tillämpningsområde när det gäller ledningar och andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät behandlade vi i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät.1 Vi gjorde däri rörande 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen den bedömningen att skilda typer av anordningar som utgör en integrerad del av en ledning – t.ex. master för mobiltelefoni eller radiolänk samt telestationer, dvs. byggnader och utrustning – som s.k. tillbehör enligt 3 § ledningsrättslagen kan betraktas som ledningar i ledningsrättslagens bemärkelse. Vårt ställningstagande byggde därvid på en ändamålstolkning av lagens tillämpningsområde. Till stöd för denna tolkning

1SOU 2002:83 s. 72 ff. och 89 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

35

åberopade vi bl.a. vad regeringen i samband med tillkomsten av den numera upphävda telelagen (1993:597) uttalade i fråga om en samtidig ändring i 2 § ledningsrättslagen, nämligen att utvecklingen leder till att gränserna mellan olika former av telekommunikation suddas ut och att detta bör beaktas vid prövningen av förutsättningarna för ledningsrätt samt att rättstillämpningen mot denna bakgrund får anpassas till de förhållanden som råder då ledningsrättsfrågan i det enskilda fallet skall avgöras.2 Enligt detta synsätt, som ligger i linje med ett antal opublicerade underrättsavgöranden, är alltså ledningsrättslagen tillämplig också på olika sorters anläggningar som utgör en integrerad del av en lednings funktion. Det bör dock framhållas att så länge Högsta domstolen inte har behandlat den aktuella frågan kan det inte sägas föreligga en klar och entydig praxis på området (se vidare avsnitt 2.2.4).

Justitiedepartementet har nu i promemorian Utkast till lagrådsremiss Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät tagit upp de frågor som vi behandlade i det nyss nämnda delbetänkandet.3Vad gäller den nu aktuella frågeställningen har man i promemorian i sak gjort samma bedömning som vi gjorde, dvs. att det skall vara möjligt att få ledningsrätt inte bara för ledningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät för allmänt ändamål, utan också för andra anordningar som ingår i sådana nät. I promemorian har dock ansetts att detta bör komma till direkt uttryck i lagtexten genom ett nytt andra stycke i 2 § ledningsrättslagen.4

Beträffande 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen föreslog vi vidare att begreppet ”ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål” borde ersätta det nuvarande uttrycket ”teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål”.5 Den föreslagna ändringen syftade till att anpassa lagtexten till den terminologi som användes i e-komutredningens lagförslag.6

Även denna fråga har behandlats i den nyss nämnda promemorian. I denna har man förklarat sig dela vår uppfattning att uttryckssättet i ledningsrättslagen bör anpassas till terminologin i lagen om elektronisk kommunikation. Det har dock förordats att bestämmelsen om att ledningsrätt kan beviljas för allmän svag-

2Prop. 1992/93:200 s. 265 f. 3 A. utkast till lagrådsremiss s. 12 ff. och 27 ff. 4 A. utkast till lagrådsremiss s. 16. 5 A. bet. a. s. 6 A. bet. s. 29 ff.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

36

strömsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål inte tas bort, eftersom det inte kan uteslutas att den fortfarande kan ha viss praktisk betydelse.7

Dessutom föreslog vi i delbetänkandet att den exemplifierande uppräkningen av tillbehör i 3 § ledningsrättslagen skulle anpassas till den tekniska utvecklingen på området för elektronisk kommunikation.8 I delbetänkandet framhöll vi att detta kunde sägas ha medfört att betydelsefulla delar av en ledning omfattades av regleringen i 3 § ledningsrättslagen och att det av detta skäl var påkallat att undersöka om denna ordning bör ändras.

Med hänsyn till det nyss nämnda förslaget till nytt andra stycke i 2 § ledningsrättslagen saknas det skäl att diskutera frågan om och hur differentieringen mellan ledning och vissa tillbehör skall göras.

Den tolkning som vi förordade när det gäller 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen innebär inte en utvidgning av ledningsrättslagens tillämpningsområde. I den aktuella promemorian har dock inte något ställningstagande gjorts till om det föreslagna nya stycket i 2 § ledningsrättslagen innebär en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller inte. Enligt en strikt tolkning av direktiven är vi i och med det förhindrade att behandla frågan om det finns behov av någon ytterligare reglering av förutsättningarna för ledningsrättsupplåtelser.

I vårt delbetänkande behandlades även frågan om upplåtelse av nyttjanderätt i ledning.9 Vi föreslog därvid införandet av en ny bestämmelse i ledningsrättslagen, 3 b §, som skulle tillåta att en operatör som är innehavare av ledningsrätt i vissa fall skulle få upplåta nyttjanderätt till förmån för en annan operatör. Den föreslagna bestämmelsen skulle dock bara kunna tillämpas beträffande sådana innehavare av ledningsrätt som av den nationella regleringsmyndigheten kan förpliktas att lämna tillträde enligt vissa bestämmelser i 4 kap. lagen om elektronisk kommunikation. Regeln som vi föreslog skulle innebära att en innehavare av ledningsrätt för ledning eller i ledning ingående anordning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål skulle få upplåta nyttjanderätt till förmån för en annan operatör. Den begränsningen uppställdes emellertid att upplåtelse bara skulle få ske om den inte medför mer än ringa men. Det bör dock framhållas att upplåtelse av viss kapacitet i en ledning, dvs. att viss tele- och datatrafik tillåts

7 A. utkast till lagrådsremiss s. 16 och 28. 8 A. bet. s. 72 ff. och 89 f. 9 A. bet. s. 76 ff. och 91 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

37

ske, som redan i dag är tillåten, inte berördes av den föreslagna regleringen. Om en fastighetsägare anser att en upplåtelse enligt den föreslagna 3 b § ledningsrättslagen medför mer än ringa men för fastigheten, föreslog vi att denne med stöd av en annan ny, 11 a §, bestämmelse skulle få ansöka om prövning av frågan, s.k. nyttjanderättsprövning, hos lantmäterimyndigheten.

Också denna fråga har behandlats i den aktuella promemorian.10Däri har den bedömningen gjorts att regleringen för att ge en ledningsrättshavare rätt att utan fastighetsägarens medgivande erbjuda annan rätt att utnyttja utrymme inom det område som har upplåtits med ledningsrätt bör utformas på annat sätt än vi föreslog i det nyss nämnda delbetänkandet. Enligt förslaget i promemorian skall lantmäterimyndigheten mot fastighetsägarens vilja kunna besluta att innehavaren av en ledningsrätt som avser ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål får låta annan (andrahandsnyttjaren) dra fram och använda ledning inom det med ledningsrätt upplåtna utrymmet. Ett sådant beslut skall enligt förslaget meddelas i samband med att ledningsrätt upplåts eller vid en senare förrättning. Det föreslås vidare att fastighetsägaren vid förrättningen skall tillerkännas ersättning för den skada och det intrång som framtida andrahandsupplåtelser kan innebära. En förutsättning för andrahandsupplåtelsen skall enligt vad som föreslås i promemorian vara att andrahandsnyttjarens ledning ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät. Det har dessutom föreslagits att andrahandsnyttjaren skall kunna överlåta sin ledning till någon annan, som – om ledningsrättshavaren går med på det – också skall kunna utnyttja ledningsrättsutrymmet.

Mot den nu angivna bakgrunden innebär det återstående uppdraget i denna del sammanfattningsvis

att vi skall undersöka om det finns behov av att kunna upplåta ledningsrätt för andra sorters ledningar eller för andra typer av tillbehör än de som nu anges i lagen,

att vi skall ta ställning till i vilken utsträckning och på vilka villkor en ledningsrätt för ett visst slag av ledningar skall ge rätt att dra fram ledningar av annat slag inom det upplåtna utrymmet,

att vi skall ta ställning till om det är lämpligt att införa en generell bestämmelse som möjliggör upplåtelse av nyttjanderätt i ledningsrätt, samt

10 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 29 ff.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

38

att vi skall ta ställning till om en ledningsrättshavare, som har rätt att vidareupplåta utrymme som omfattas av ledningsrätten, skall kunna överlåta sina ledningar till andrahandsnyttjaren utan att samtidigt överlåta ledningsrätten.

Med hänsyn till vad som har framkommit i vår enkätundersökning och då vi enligt våra direktiv får ta upp också andra frågor som har anknytning till de spörsmål som uttryckligen anges i direktiven (se även avsnitten 2.3.6 och 2.4.1), menar vi att uppdraget i denna del också bör innebära

att vi skall undersöka om det finns behov av att kunna upplåta ledningsrätt i lös egendom.

Med hänvisning till det allmänna uttalandet om att vi får ta upp även andra frågor som har anknytning till det uttryckliga utredningsuppdraget anser vi

att vi kan överväga frågan om uttrycket ledningsbeslut bör ersättas med termen ledningsrättsbeslut.

De ovanstående frågorna kommer vi att behandla i förevarande kapitel. Frågan om det finns behov av regler som ger andrahandsnyttjare skydd vid t.ex. överlåtelse eller exekutiv försäljning av ledningsrätten kommer vi däremot att beröra i kapitel 3. I detta kapitel återfinns även överväganden rörande andra frågor om sakrättsligt skydd vid överlåtelse och pantsättning av ledningsrätt samt frågan om inrättande av ett särskilt ledningsrättsregister. Vidare behandlar vi i kapitel 4 frågan om samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar. Avslutningsvis återfinns i kapitel 5 våra överväganden i frågan om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt.

2.2 Gällande rätt

2.2.1 Allmänt om upplåtelseformen ledningsrätt, m.m.

Enligt 1 § första stycket ledningsrättslagen kan ledningsrätt upplåtas för den som för ledning vill utnyttja ett utrymme inom en fastighet. Begreppet fastighet har i detta sammanhang samma innebörd som i fastighetsbildningslagen (1970:988). Som ”fastighet” räknas sålunda varje enhet som enligt gällande bestämmelser skall vara införd som fastighet i fastighetsregistret (1 kap. 2 § och

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

39

19 kap. 1 § fastighetsbildningslagen). Det bör dock nämnas att ledningsrätt inte kan upplåtas i annans tomträtt. Anknytningen till fastighetsbegreppet gör det även möjligt att ta i anspråk utrymme i eller på sådan byggnad eller anläggning som utgör tillbehör till fastighet.

Med ledningsrätt avses en sakrättsligt skyddad rätt för ledningsägare att dra fram och behålla olika slags ledningar över fastigheter.11 En ledningsrättsupplåtelse, som uppkommer genom ett av lantmäterimyndighet vid en förrättning fattat beslut, gäller för all framtid. Den kan ändras eller upphöra enbart genom en ny förrättning (33 § ledningsrättslagen). Det kan på begäran av ledningens innehavare förordnas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt (1 § andra stycket ledningsrättslagen). Ledningen blir då enligt 2 kap. 1 § jordabalken tillbehör till fastigheten eller tomträtten. Därvid kan ledningsrätten ses som ett s.k. rättsligt tillbehör. Om ledningsrätten inte anknyts till ledningsägarens fastighet, blir den lös egendom (se vidare avsnitt 3.2.1).

Det bör dock i sammanhanget framhållas att ledningsrättslagen inte innebär någon inskränkning i möjligheterna att trygga rätten att dra fram och behålla ledningar genom nyttjanderätts- eller servitutsavtal, vilket är vanligt, eller genom förfarande enligt expropriationslagen (1972:719) eller annan lagstiftning som möjliggör tvångsupplåtelser. Utöver ledningsrättslagen kan nämligen mark för ledningar tvångsvis tas i anspråk enligt bestämmelserna i 2 kap.2 och 3 §§expropriationslagen. Det bör emellertid nämnas att det i 2 kap. 12 § expropriationslagen föreskrivs bl.a. att expropriationstillstånd inte skall meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt. Av förarbetena till denna bestämmelse framgår att expropriation som regel i praktiken enbart skall komma till användning när andra vägar att nå det avsedda målet är stängda samt att möjligheten till frivillig uppgörelse bör undersökas innan expropriation tillgrips.12 Vi menar att detta får anses innebära att man bör utnyttja ledningrättslagens regler om markåtkomst innan reglerna i expropriationslagen används, dvs. att speciallag bör tillämpas framför den vidare och mera övergripande lagen på området.

Rätt att tvångsvis dra ledning över annans mark kan dessutom i vissa fall tryggas med stöd av anläggningslagen (1973:1149), som kan tillämpas beträffande gemensamt anlagda ledningar av olika slag som tillgodoser flera fastigheters behov. Det är emellertid inte

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

40

möjligt att fritt välja mellan att tillämpa ledningsrättslagen eller anläggningslagen. I 2 § andra stycket ledningsrättslagen finns närmare bestämt en bestämmelse som innebär att en upplåtelse skall regleras exklusivt enligt anläggningslagens regler om ledningarna kan ingå i en gemensamhetsanläggning. Så kan t.ex. vara fallet då en ledning skall utnyttjas av två eller flera fastigheter. Markåtkomsten regleras i dessa fall av 12 § anläggningslagen. Mark för ledningar kan också i vissa speciella situationer tas i anspråk med stöd av annan lagstiftning. Som exempel kan nämnas bestämmelsen om särskild tvångsrätt för vattenverksamhet i 28 kap. 10 § miljöbalken. Vidare torde mark för ledningar kunna tas i anspråk med stöd av 5 kap. 1 § minerallagen (1991:45).

Avslutningsvis kan framhållas att beslut enligt ledningsrättslagen i betydande omfattning fungerar som bekräftelser på överenskommelser om att upplåta mark för ledningsändamål. Med andra ord tillämpas lagen inte enbart för att tvångsvis upplåta mark för ledningar. En överenskommelse om markåtkomst kan nämligen när villkoren i ledningsrättslagen är uppfyllda ges sakrättsligt skydd i form av ledningsrätt. Vid handläggningen av ledningsförrättningar eftersträvar vidare lantmäterimyndigheten samförståndslösningar också i de fall samförstånd inte föreligger när förrättningen initieras. Även i dessa situationer kan ledningsbeslutet, om enighet uppnås, sägas ge sakrättsligt skydd åt frivilliga uppgörelser.

2.2.2 Ledningsägarens befogenheter

Enligt 1 § andra stycket ledningsrättslagen omfattar ledningsrätt enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. Det handlar således om andra befogenheter än rätten att utnyttja visst utrymme inom fastighet. Därvid kan de befogenheter som kan inbegripas i en servitutsrätt inrymmas i en ledningsrätt.13 Som exempel på sådana befogenheter kan nämnas rätt att beträda marken för tillsyn och reparation av ledningen samt rätt att ta bort träd och buskar som utgör hinder vid användandet av ledningen. Dessutom kan fastighetsägaren åläggas att avstå från visst utnyttjande av sin fastighet, t.ex. genom att förbjudas att uppföra byggnad eller anordna upplag på visst avstånd från ledningen. Ledningsrätt kan även i viss begränsad omfattning innefatta

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

41

skyldighet för berörda fastighetsägare att företa positiva prestationer. För sådan skyldighet gäller därvid samma begränsning som för servitut enligt 14 kap. 1 § andra stycket jordabalken.14 När det gäller positiv prestationsskyldighet blir det på så sätt endast underhållsmoment som kan inrymmas i ledningsrätten. Det kan dock i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan underhållsarbete och åtgärder som gäller driften. Om det är uppenbart att underhållsmomentet är helt dominerande, torde emellertid den omständigheten att någon åtgärd är av betydelse också för driften inte medföra att upplåtelsen i denna del underkänns som ledningsrätt.15Vidare bör ledningsrätten ges ett sådant innehåll som gäller för servitut enligt 14 kap. 6 § jordabalken, nämligen att innehavaren av ledningsrätten vid utövande av denna förfar så att den tjänande fastigheten inte betungas mer än nödvändigt. Frågan om vilka befogenheter som ingår i ledningsrätten bestäms i ett ledningsbeslut (se vidare avsnitt 2.2.6).

2.2.3 Ledningar för vilka ledningsrätt kan upplåtas

I 2 § första stycket ledningsrättslagen räknas upp vilka olika typer av ledningar som omfattas av lagen. Stycket har följande lydelse.

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som behövs för sådana ledningar som avses i 1,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b)

förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten

eller annan orenlighet,c)

gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller

d)

medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte

tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b)

gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av

betydelse för riket eller viss ort eller

14 A. prop. s. 88. 15 A. prop. a. s. samt även prop. 1970:20, Del B, s. 732 f.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

42

c)

medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.

Som framgår kan alltså ledningsrätt endast upplåtas för ledningar av viss beskaffenhet som tjänar ett visst ändamål. Regleringen tar därvid sikte på olika ändamål av allmän karaktär som en ledning måste tjäna för att omfattas av lagen. Det är viktigt att framhålla att tillämpningsområdet inte kan vidgas för att ledningsägaren och fastighetsägaren är överens om villkoren för upplåtelsen.16 Vidare bör betonas att den omständigheten att en ledning tjänar ett allmänt ändamål inte behöver betyda att den samtidigt är allmänt tillgänglig. Som exempel på detta kan nämnas olika typer av ledningar som ingår i Försvarsmaktens ledningsnät.

Tillämpningsområdet omfattar även ledningar för vilka utrymme kan tas i anspråk för att tillgodogöra sig vattenkraft eller annat enligt bestämmelser i andra lagar.17 Som har framgått av redogörelsen i avsnitt 2.2.1 råder alltså i huvudsak valfrihet när det gäller val av lagstiftning som möjliggör tvångsvisa upplåtelser. Undantagna från möjligheten att upplåta ledningsrätt är därmed enbart ledningar som skall regleras enligt anläggningslagens bestämmelser. Omvänt kan servitut enligt fastighetsbildningslagen inte bildas för att säkerställa utrymme för ledningar för vilka ledningsrätt kan tillämpas.

De olika typer av ledningar som omfattas av lagen har i bestämmelsen delats in i fyra grupper.

Till den första gruppen hör teleledningar som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål och andra allmänna svagströmsledningar för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål.18 Som exempel på allmänna teleledningar kan nämnas TeliaSonera AB:s jordkablar och luftledningar för telefoni. När det gäller möjligheterna att upplåta ledningsrätt för abonnentledningar uttalades i förarbetena att gränsdragningen inte bör vara snävare än vid expropriation och att ledningsrätt sålunda skall kunna upplåtas för alla slags allmänna teleledningar, dvs. i princip även för abonnentledningar.19 Som har

16 A. prop. s. 90. 17 A. prop. s. 130. 18 I 1 kap. 3 § ellagen (1997:857) indelas elektriska anläggningar med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsledningar och svagströmsledningar. Med starkströmsledning menas enligt 1 kap. 1 § förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar en elektrisk anläggning där spänningen är av sådan styrka att strömmen kan vålla person- eller sakskada. Övriga anläggningar är svagströmsledningar, t.ex. anläggningar för telefon, där strömmen, vid normal funktion, är ofarlig. 19 A. prop. s. 91 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

43

redovisats i avsnitt 2.1.2 har det föreslagits att bestämmelsen i denna del skall anpassas till terminologin i lagen om elektronisk kommunikation.

Avgörande för om en svagströmsledning skall anses vara allmän är vilket ändamål ledningen skall tillgodose och inte vem som begär ledningsrätten.

I den andra gruppen ingår elektriska starkströmsledningar för vilka koncession fordras. Av 2 kap. 1 § ellagen följer att det fordras s.k. nätkoncession för att dra fram och använda elektrisk starkströmsledning.20 Den lösning som har valts innebär att tillämpningsområdet blir mycket vidsträckt och att i stort sett alla starkströmsledningar utom ledningar inom byggnad, gårdstomt, jordbruksfastighet och industrianläggning faller under lagens tillämpningsområde.21 Vidare omfattar regleringen i denna del elektriska starkströmsledningar som behövs för sådana ledningar som hör till den första gruppen. Det är här bl.a. fråga om de koaxialkablar som överför starkström som ingår i TeliaSonera AB:s ledningsnät. Dessa ledningar, som inte fordrar koncession, utesluts alltså inte från ledningsrättslagens tillämpningsområde.22

Till den tredje gruppen hör vatten- eller avloppsledningar av skilda slag. Ledningsrätt får därvid upplåtas i fyra olika fall. Det är till en början möjligt att erhålla ledningsrätt för ledning som ingår i allmän va-anläggning. Med allmän va-anläggning avses enligt 1 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse vattenförsörjning eller avlopp och som drivs av en kommun eller, om den drivs av annan, har förklarats som allmän av länsstyrelsen enligt 31 § i samma lag. Ledningsrättslagen är i detta sammanhang tillämplig fram till den s.k. förbindelsepunkten, dvs. den punkt där inkoppling skall ske mellan den allmänna va-anläggningen och ansluten fastighets ledningar (13 § och 14 § första stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar). Den va-anläggning som behövs för leverans i samband med industriföretags eller annan sådan brukares produktion ingår inte i allmän

20 Nätkoncession meddelas antingen som nätkoncession för linje eller som nätkoncession för område (2 kap. 2 § ellagen). Med det förstnämnda avses en enskild ledning med en särskilt angiven sträckning och, i normalfallet, hög spänning, t.ex. kraftledningar i stamnätet och regionledningar som distribuerar elen från producenter till eldistributörer. Nätkoncession för område avser inte individuella ledningar, utan ger koncessionshavaren rätt att inom det angivna området uppföra och använda ledningar med lägre spänning, t.ex. ledningar med lägre spänning som går direkt till konsumenterna. 21 A. prop. s. 91. Se även 2 kap. 1 § förordningen om elektriska starkströmsanläggningar. 22 A. prop. s. 92.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

44

va-anläggning.23 Ledning som förbinder rännsten eller rännstensbrunn med allmän avloppsledning samt vägdike ingår inte heller i allmän va-anläggning (14 § andra stycket lagen om allmänna vatten- och avloppsledningar).

Vidare får ledningsrätt upplåtas för vatten- eller avloppsledning som förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet. Ledningsrätt kan alltså i vissa fall upplåtas även för vatten- eller avloppsledningar som inte ingår i en allmän va-anläggning. Det rör sig därvid ofta om mycket stora separata ledningar som från en vattentäkt leder vatten till ett samhälle eller som leder bort avloppsvatten till ett reningsverk.

Ledningsrätt kan dessutom upplåtas för vatten- eller avloppsledning som gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort. Ledningsrättslagen kan alltså i vissa ytterligare fall användas för att ta i anspråk utrymme för enskilda vatten- eller avloppsledningar. Som exempel nämndes i förarbetena att lagen i dessa fall bör kunna tillämpas när det föreligger behov av att dra fram ledningar för att leda bort vatten i samband med byggandet av en allmän väg.24 Det framhölls dock att dike, kanal eller dylik anläggning faller utanför ledningsbegreppet och att ledningsrätt således inte kan medges om sådana anordningar används för att leda bort vatten. Även ledningar för transport av avfall, s.k. sopsugledningar, faller inom ledningsrättslagens tillämpningsområde.25

Till sist är det också möjligt att upplåta ledningsrätt för andra vatten- eller avloppsledningar än de som nyss har angetts. Det är således möjligt med ledningsrätt även för enskilda behov. Detta gäller även om den enskilda ledningen betjänar fastighet där näringsverksamhet inte bedrivs.26 En förutsättning är dock att intrånget är ringa i jämförelse med nyttan med ledningen. Ett andra villkor är att det inte är fråga om att tillgodose endast en enstaka fastighets husbehov.27 Med hänsyn till grundlagens krav i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen på att expropriativa ingrepp endast får ske för att tillgodose ”angelägna allmänna intressen” får regleringen i denna del anses enbart kunna tillämpas med stor

23Prop. 1970:118 s. 124. 24Prop. 1973:157 s. 93. 25 A. s. 26 A. s. 27 Markåtkomst för en enskild fastighets husbehov, t.ex. för s.k. servisledningar från en fastighet fram till förbindelsepunkten, skall i stället ske med stöd av fastighetsbildningslagen. Om det är fråga om flera fastigheters gemensamma behov, skall regleringen i anläggningslagen användas.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

45

restriktivitet (se vidare avsnitt 2.4.1). För att ledningsrätt skall kunna upplåtas i nu aktuella fall krävs således att det endast rör sig om intrång av mindre allvarlig art.28

Det bör dock påpekas att den aktuella grundlagsregeln inte hindrar överföringar av fast egendom vid fastighetsreglering som görs till förmån för enskilda intressen. Förutsättningen för detta är emellertid att det samtidigt kan sägas finnas ett angeläget allmänt intresse.29 Mot denna bakgrund får Högsta domstolen anses ha tolkat grundlagsbestämmelsen generöst i rättsfallet NJA 1996 s. 110, där det bl.a. slogs fast att bestämmelsen i 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen om betydelsen av att angelägna allmänna intressen tillgodoses saknar inverkan vid tillämpningen av fastighetsbildningslagen.

I den fjärde gruppen ingår ledningar genom vilka fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats. Ledningsrätt får därvid upplåtas för ledning som tillgodoser allmänt behov, som gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller som medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan.30 Även i fråga om ledningar av detta slag föreligger således möjlighet att upplåta ledningsrätt i situationer när det allmänna intresset är obetydligt eller kanske inte föreligger alls. Vad som nyss har anförts om vad som krävs för att uppnå förenlighet med grundlagen bör naturligtvis gälla också i dessa fall.

2.2.4 Tillbehör till ledning

Termen ”ledning” definieras inte i ledningsrättslagen. I förarbetena angavs emellertid att som ledning får betraktas metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m.31 Däremot kan begreppet ledning inte anses inrymma sådana anläggningar som tunnel, rännsten, dike, kanal eller timmerränna.32Tunnlar faller således utanför ledningsbegreppet. Lagen kan dock

28 Bertil Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, 1996, s. 61 f. 29Prop. 1993/94:117 s. 49. 30 Ledningar för annat än vatten och avlopp brukar i allmänhet benämnas pipelines. Med detta avses normalt ledningar av grövre dimension. Dock kan även ledningar för distribution av gas till bostäder och annan bebyggelse anses falla in under begreppet. Enligt 1 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar krävs koncession för vissa rörledningar. Ledningsrättslagen är tillämplig på såväl koncessionspliktiga som icke koncessionspliktiga rörledningar. 31Prop. 1973:157 s. 94 f. och 131. 32 A. s.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

46

ge ett indirekt skydd för en tunnel som uteslutande har till syfte att underlätta att en ledning dras fram.33 Även linbanor och liftar faller utanför lagens tillämpningsområde.34

Det följer vidare av 3 § ledningsrättslagen – som innehåller regler om vad som skall anses tillhöra en ledning – att i ledning ingår sådana för dess ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör. Tveklöst går det också att få ledningsrätt för en anordning, t.ex. en basstation, som är förbunden med en teleledning för ett allmänt ändamål.35 Som redan har nämnts i avsnitt 2.1.2 torde dessutom enligt vår mening ledningsrätt kunna beviljas för skilda typer av anordningar som utgör en integrerad del av en ledning, t.ex. master för mobiltelefoni eller radiolänk, som saknar en fysisk förbindelse med en ledning.36 Det bör också nämnas att det i underrättspraxis har accepterats att ledningsrätt för ledning och ledningstillbehör som är fysiskt förbundna med varandra har delats upp på två skilda juridiska personer inom samma koncern.37

33 A. prop. s. 94 f. 34 A. prop. s. 95. 35 En bas-, basradio-, radio- eller radiolänkstation kan sägas bestå av teknikutrustning som inryms i en byggnad samt en antenn. Antennen är många gånger placerad i en mast. Stationen kan vara förbunden med övriga delar av ett system för telekommunikation (elektroniskt kommunikationsnät) antingen genom en fysisk ledning eller genom trådlös signalering. 36 Betydelsen av att det finns en fysisk förbindelse mellan ledningen och tillbehöret framgår av ett antal rättsfall från underrätterna. Exempelvis kan nämnas Hovrättens för Nedre Norrland utslag den 12 februari 1999 i mål Ö 730-95, Falu tingsrätts, fastighetsdomstolen, utslag den 26 september 2000 i mål F 1275-99 samt Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 3 september 2002 i mål Ö 1797-01. Master av olika slag samt telestationer har i samtliga dessa fall setts som tillbehör enligt 3 § ledningsrättslagen. I några andra avgöranden har en basradiostation ansetts utgöra en integrerad del av ett system för överföring av telemeddelanden. Domstolarna (Malmö tingsrätts, fastighetsdomstolen, utslag den 22 augusti 2001 i mål F 2914-00 och Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 6 februari 2003 i mål Ö 1861-02) har i dessa fall gjort den bedömningen att en sådan station därför inte skall ses som ett tillbehör enligt 3 § ledningsrättslagen, utan i stället som en ledning i funktionellt hänseende. Ett annat avgörande som kan nämnas i sammanhanget är Svea hovrätts utslag den 3 december 1992 i mål Ö 2842-92, där master för övervakning och containrar för datakommunikation och kraftförsörjning inte ansågs fristående, utan som nödvändiga delar av ett militärt övervakningssystem (ubåtsskydd) och därför kunde omfattas av ledningsrätt. Se även Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1989 s. 650. Jämför däremot Stockholms tingsrätts, fastighetsdomstolen, utslag den 25 april 2003 i mål F 7644-02, där en anläggning huvudsakligen bestående av en mast för mobil telekommunikation – utan anknytning till fast teleledning – inte ansågs kunna upplåtas med stöd av ledningsrättslagen. Inte heller ansågs det visat att masten var en erforderlig anordning för det fasta telenätet. Det bör nämnas att Högsta domstolen den 25 augusti 2003 i mål Ö 956-03 har meddelat prövningstillstånd avseende det ovan nämnda utslaget den 6 februari 2003 från Hovrätten över Skåne och Blekinge. 37 Som exempel kan nämnas Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 30 september 2003 i målen Ö 1945-02 och Ö 1946-02.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

47

Till ledning får enligt förarbetena också räknas helt oundgängliga tillbehör såsom stolpar, stag, socklar och fästen samt reningsbrunnar och ventiler.38 Vissa tillbehör, t.ex. transformator- och pumpstationer, kan uppta stora ytor och därmed medföra ett stort intrång på den fastighet där de inrättas. Några regler som syftar till att maximera den upplåtbara arealen finns dock inte.39

2.2.5 Rätten att dra fram ledningar av annat slag inom det upplåtna utrymmet

Den som har erhållit ledningsrätt för elektrisk starkströmsledning för vilken koncession krävs eller ledningsrätt för elektrisk starkströmsledning som ingår i allmän svagströmsledning har enligt 3 a § ledningsrättslagen rätt att utan nytt förrättningsförfarande utnyttja utrymmet för ytterligare ledningar. De ledningstyper som avses framgår av 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. Den som har ledningsrätt för utrymme för elektrisk starkströmsledning får således dra fram och använda teleledningar som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål, t.ex. fiberoptiska ledningar, samt även allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål.40 Någon ny ledningsrätt skapas inte, utan den befintliga ledningsrätten skall anses omfatta även de nya ledningarna.

De kompletterande ledningarna får med stöd av 3 a § ledningsrättslagen dras fram endast i samma utrymme som den befintliga starkströmsledningen och inom ramen för vad som har angetts beträffande hur utrymmet skall utnyttjas, t.ex. att ledningen skall vara luftburen eller nedgrävd. Rätten att dra fram ytterligare ledningar omfattas inte av det ursprungliga ledningsbeslutet, utan bestäms genom lag, vilket innebär att den tid som anges för utförandet i det ursprungliga beslutet inte gäller för de kompletterande ledningarna.41

38 A. prop. s. 131. 39 A. prop. s. 95 samt Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1982 s. 700. 40Prop. 1999/2000:86 s. 131 f. 41 A. s.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

48

2.2.6 Ledningsbeslut

Inledning

Som har framgått av avsnitt 2.2.2 omfattar ledningsrätten vad som bestäms vid ledningsförrättningen. De befogenheter som skall ingå i ledningsrätten skall då tas upp i ett ledningsbeslut. Det bör betonas att detta innebär att några andra befogenheter än de som tas in i beslutet inte ingår i ledningsrätten. Med andra ord är det ledningsbeslutet som avgör hur ledningsrätten skall upplåtas. Ledningsbeslutet skall innehålla samtliga materiella avgöranden i själva saken med undantag för de avgöranden som rör ersättningsfrågor. Dessa spörsmål avgörs i stället enligt bestämmelserna i 1313 d §§ledningsrättslagen genom särskilda beslut (se vidare avsnitt 5.2.2). Det finns självfallet inte något som hindrar att frågor om ersättning avgörs samtidigt med att ledningsbeslut meddelas.

Grundläggande krav på vad som skall ingå i ett ledningsbeslut

Bestämmelser om vad som skall tas upp i ledningsbeslut återfinns i 22 § första stycket ledningsrättslagen. Däri föreskrivs till en början att om det inte finns några hinder mot upplåtelsen skall lantmäterimyndigheten meddela ledningsbeslut. Beslutet innebär att ledningsrättens sakrättsliga innehåll fastställs i de fastigheter som berörs.42

Vidare föreskrivs i sju olika punkter vad som skall anges i ett ledningsbeslut. Inledningsvis föreskrivs i den första punkten att ledningens ändamål och huvudsakliga beskaffenhet skall anges i beslutet. I denna del måste naturligtvis beslutet vara så preciserat att det klart framgår att ledningen är av det slag att ledningsrätt kan upplåtas för den. Noggrannheten i beslutet bör därvid anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet. Dock bör ledningens funktion, dvs. ledningstypen, alltid framgå av beslutet. Likaså måste det i beslutet anges vilka anordningar som utgör tillbehör till ledningen. Det kan också vara lämpligt att i beslutet ange den spänning som skall gälla för en elektrisk ledning eller den dimension som en rörledning skall ha.

Det skall i ledningsbeslutet dessutom enligt andra punkten anges vilket utrymme som upplåts i fastigheten. I beslutet måste således

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

49

anges vilket utrymme inom varje berörd fastighet som tas i anspråk för ledningen och dess tillbehör. Det bör självfallet framgå om ledningen skall dras fram som luftledning eller förläggas under markytan. Hur detaljerad lägesbestämningen skall vara får avgöras av förhållandena i det enskilda fallet.43 I sammanhanget bör påpekas att en ledning ofta kräver sidoutrymmen för byggande och underhåll. Det utrymme som behöver användas vid byggandet av ledningen är i regel bredare än det område som behöver upplåtas för all framtid. Av hänvisningen i 16 § första stycket ledningsrättslagen till 4 kap. 28 § fastighetsbildningslagen följer att karta som huvudregel skall upprättas vid förrättningen och att denna skall göras så noggrann som ändamålet kräver.

Skall fastighet eller del av fastighet inlösas skall även detta enligt tredje punkten anges i ledningsbeslutet.

I 12 a § första stycket ledningsrättslagen ges en möjlighet att i rättsligt avseende avskilja viss anläggning från den fastighet som den dittills har utgjort tillbehör till. Ett sådant beslut innebär enligt vad som föreskrivs i 12 a § andra stycket ledningsrättslagen en äganderättsövergång. Efter ett sådant beslut får anläggningen som huvudregel karaktären av lös egendom och kommer att vara knuten till den upplåtna ledningsrätten.44 En fråga om åtgärd enligt 12 a § ledningsrättslagen utgör en ledningsrättsfråga. Det innebär bl.a. att frågan skall behandlas vid en förrättning. Åtgärden skall enligt vad som föreskrivs i fjärde punkten redovisas i ett ledningsbeslut.

Enligt 1 § andra stycket ledningsrättslagen omfattar ledningsrätten vad som bestäms vid förrättningen. Som har angetts i avsnitt 2.2.2 kan ledningsrätten – utöver rätten att utnyttja visst utrymme inom en fastighet – innefatta även befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. Vidare kan förordnas att ledningsrätt skall höra till ledningshavarens fastighet eller inskrivna tomträtt. Bestämmelser av det slag som anges i 1 § andra stycket ledningsrättslagen skall enligt femte punkten anges i ledningsbeslutet.

Ledningsbeslut skall enligt sjätte punkten också innehålla uppgift om den tid inom vilken ledningen skall vara utförd. Tiden för utförandet bör bestämmas i samråd med samtliga sakägare. Av 31 § första stycket ledningsrättslagen följer att ledningsbeslutet förfaller om ledningen inte har kommit till stånd inom den tid som anges i beslutet. Ifall endast en mindre detalj återstår att ställa i ordning vid

43 A. s. 44Prop. 2000/01:138 s. 34 ff. och 54 f.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

50

tidsfristens utgång, skall dock förfallopåföljden inte anses ha inträtt. Det bör vidare nämnas att lantmäterimyndigheten, om det finns skäl för det, enligt bestämmelsen i 6 § första stycket ledningsrättskungörelsen (1973:1148) skall upplysa sakägarna om de åtgärder som behövs för att verkställa förrättningsbeslut och på annat sätt verka för att ledningsbeslut inte förfaller.

Avslutningsvis anges i sjunde punkten att ledningsbeslutet skall innehålla de övriga föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena anses påkallade. Härmed avses främst sådana föreskrifter som kan vara påkallade med hänsyn till allmänna intressen, t.ex. miljövårds- eller trafikintressen.

Det bör vidare nämnas att det i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss har föreslagits att ledningsrättshavarens rätt att göra andrahandsupplåtelser bör regleras i samband med att ledningsrätten upplåts (se avsnitt 2.1.2).45 Det har därvid föreslagits att detta bör ske genom att det i ledningsbeslutet tas in föreskrifter om att ledningsrättshavaren har rätt att låta annan dra fram ledning inom det utrymme som upplåts med ledningsrätt. I promemorians förslag återfinns därför en bestämmelse i en åttonde punkt som innebär att det i förekommande fall skall tas in föreskrifter av detta slag.

Särskilt om rättigheter och föreskrifter

Till föreskrifter enligt sjunde punkten bör även kunna räknas olika säkerhetsföreskrifter, som t.ex. gäller för arbeten i anslutning till elektriska starkströmsledningar. Som föreskrifter av detta slag torde vidare kunna klassas olika regleringar i anslutning till de befogenheter som samtidigt meddelas. Det kan då gälla t.ex. inskränkningar i fastighetsägarnas rätt att disponera över sin egendom eller olika aktsamhetskrav som ställs på ledningsrättshavaren med syfte att begränsa skadan av ledningsutbyggnaden. Den här typen av föreskrifter ingick ofta i sådana standardavtal för nyttjanderätt och servitut som användes före ledningsrättslagens tillkomst.

Lantmäterimyndigheten behandlar vanligtvis alla de olika befogenheter och föreskrifter som ledningsbeslutet innebär för de berörda parterna i ett sammanhang. Verkan av beslutet enligt 22 § andra stycket 5 och 7 ledningsrättslagen delas då upp i två delar.

45 A. utkast till lagrådsremiss s. 20 f. och 31 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

51

Dels rättigheter (befogenheter) och föreskrifter (aktsamhetskrav m.m.) för ledningsrättshavaren, dels föreskrifter (restriktioner) för fastighetsägaren.

I allmänhet torde lantmäterimyndigheten med stöd av 1, 6 och 22 §§ledningsrättslagen ha relativt stora möjligheter att ”skräddarsy” det ledningsbeslut som är lämpligt i varje enskilt fall. Det mest grundläggande är givetvis att ledningsrättshavaren ges befogenhet att inom det upplåtna utrymmet utföra de åtgärder som behövs för ledningens anläggande och användande (1 § ledningsrättslagen).

Avvägning mellan olika intressen

Vid den närmare utformningen av ledningsrätten tas hänsyn till i första hand olika enskilda, men även allmänna, intressen (611 §§ledningsrättslagen).46 Till enskilda räknas i sammanhanget även ägarna till ledningar för allmänt ändamål. Som ovan har nämnts bör det framgå vilka föreskrifter rörande ledningen som med hänsyn till förhållandena anses påkallade (22 § andra stycket 7 ledningsrättslagen). Om parterna inte kan enas om utformningen, får lantmäterimyndigheten göra en avvägning i varje enskilt fall mellan behovet av befogenheter och intresset av att begränsa intrånget. I denna avvägning tas ställning till i vad mån man kan kräva att ledningshavaren beter sig på ett visst sätt vid ledningsutbyggnaden och den framtida förvaltningen. En viss given utformning av ledningsbeslutet leder i allmänhet till vissa effekter, som i sin tur innebär en viss skada för berörda fastigheter. Kanske kan en effekt (och därmed en skada) undvikas, om utbyggnaden och förvaltningen sker på ett annat sätt. Fråga uppkommer då om skadan skall förebyggas genom särskilda föreskrifter i ledningsbeslutet eller om skadan skall tillåtas uppstå och i stället ersättas med pengar.

Ytterligare en fråga är därvid om skadeförebyggande skyddsföreskrifter kan tas in i ledningsbeslutet utan medgivande från ledningsrättshavaren. Exakt var gränsen går för vilka krav som kan ställas på en ledningshavare torde inte med säkerhet gå att fastställa.47 I detta sammanhang är det även intressant att notera den

46Prop. 1973:157 s. 132. 47 Ett exempel på detta är Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 6 februari 2003 i mål Ö 1861-02, där bl.a. frågan om säkerhet eller bankgaranti berördes som en garanti för att området skulle kunna återställas i ursprungligt skick. Som ovan har nämnts har Högsta domstolen den 25 augusti 2003 i mål Ö 956-03 meddelat prövningstillstånd avseende utslaget.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

52

generella aktsamhetsregel för servitut som finns i 14 kap. 6 § jordabalken. Bestämmelsen gäller visserligen inte formellt för ledningsrätt, men bör – trots att det föreskrivs att bestämmelserna i det nämnda kapitlet inte är tillämpliga på tvångsservitut (14 kap. 1 § tredje stycket jordabalken) – kunna anses vara analogivis tillämplig.

Avtal mellan parterna

Ledningsbeslut grundar sig oftast på någon form av avtal mellan fastighetsägarna och ledningsrättshavaren. Det kan vara så att avtal ingås i syfte att möjliggöra längre gående åtgärder än vad tillämpliga tvångsregler medger. Egentligen är det då fråga om ett ensidigt medgivande från den part som avstår från de uppställda skyddsreglerna (14 § ledningsrättslagen). Vanligare är dock att parterna träffar en överenskommelse utan att direkt ta sikte på att göra avsteg från tvångsreglerna, utan i stället med avsikt att använda överenskommelsen för att uttrycka sina önskemål om vad förrättningsbeslutet skall innehålla. Många gånger skrivs dessutom överenskommelsen innan en formell förrättningsansökan finns.

Vid utformningen av sådana avtal är det naturligt att man tar det allmänna civilrättsliga avtalsslutandet som förebild. Det är då inte säkert att man tänker sig in i den offentligrättsliga funktion som avtalet kommer att få i förrättningen. Dock bör det understrykas att avtal också träffas i direkt syfte att skapa en ledningsrätt. Vid förrättningen måste dock lantmäterimyndigheten alltid granska avtalet och ta ställning till vilka delar som kan läggas till grund för ett ledningsbeslut. Om det vid denna bedömning visar sig att avtalet innehåller bestämmelser som inte går att omsätta i ett förrättningsbeslut, uppkommer något som fortsättningsvis kallas för ”avtalsöverskott”. I förarbetena till ledningsrättslagen nämndes som exempel det fallet att en fastighetsägare har åtagit sig att forsla bort virke som ledningshavaren avverkat. Enligt motiven skall ett sådant åtagande underkännas som ledningsrätt och kan därmed inte göras gällande mot en ny ägare av fastigheten.48 Detta skulle kunna tolkas så att en bestämmelse som inte kan omsättas i ledningsrätt ändå, beroende på dess karaktär, skulle kunna komma att gälla mellan parterna som ett nyttjanderättsavtal, men däremot inte mot en ny ägare av fastigheten. Skulle tvist uppstå om överskottets tillämpning torde den få hanteras som ett vanligt tvistemål.

48 A. prop. s. 88.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

53

Flyttning av ledning

Enligt 33 § första stycket ledningsrättslagen kan ledningsrätt under vissa omständigheter omprövas vid en ny förrättning. Villkoret är då att ändrade förhållanden har inträtt som väsentligt inverkar på frågan, dvs. den gällande ledningsrätten. Med stöd av denna bestämmelse skulle det alltså kunna bli aktuellt att flytta en ledning om det bedöms att ledningsrätten måste ge vika för konkurrerande markanvändningsintressen. I förarbetena påpekades att ledningsrättshavaren i ett sådant fall inte enbart kan åberopa ledningsrätten som skäl att vägra flytta sin ledning.49 Det bör dock nämnas att det i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss har föreslagits en ändring som innebär att omprövning även kan ske utan att sådana förhållandena som nyss har nämnts har inträtt, om ett klart behov av omprövning har framkommit.50

Enligt 33 § andra stycket ledningsrättslagen är ledningens innehavare berättigad till ersättning för skada som åsamkas honom på grund av att ledningsrätt ändras eller upphävs. I förarbetena uttalades att till sådan skada skall i första hand räknas kostnader för nedmontering och flyttning av ledningen med tillbehör. Vidare ingår i skadan sådan ersättning enligt 13 § ledningsrättslagen som ledningsrättshavaren är skyldig att betala när utrymme upplåts för ledningen i en ny sträckning.51 De ersättningsbelopp som ledningsrättshavaren är berättigad till skall betalas av övriga sakägare efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den nytta de har av åtgärden (5 kap. 13 § fastighetsbildningslagen). Enligt 27 § andra stycket ledningsrättslagen skall förrättningskostnaderna, vid en omprövning på ansökan av annan än ledningens innehavare, fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt (se vidare avsnitt 5.4.4).

I vissa fall finns i annan lagstiftning skyldighet för ledningshavaren att i huvudsak på egen bekostnad ta bort eller flytta ledningen vid ändring av en trafikled (2 kap. 22 § ellagen och 10 § lagen om vissa rörledningar). Anledningen till att ledningens innehavare i dessa fall åläggs kostnadsansvaret för nödvändiga flyttningsåtgärder är att det innebär avsevärda fördelar att dra fram ledningen längs en trafikled i stället för i obruten terräng. Det underlättar såväl själva byggandet av ledningen som det senare

49 A. prop. s. 115. 50 A. utkast till lagrådsremiss s. 33 f. 51 A. prop. s. 160.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

54

underhållet av den. Däremot medför detta knappast några fördelar för trafikleden.52 Ifall skyldighet på detta sätt finns att flytta ledning gäller i princip inte ersättningsreglerna i 33 § ledningsrättslagen.53 Om ändring av ledningsrätt blir aktuell i samband med sådan flyttning, får alltså ledningsrättshavaren bekosta såväl flyttning och ny markupplåtelse som den aktuella förrättningen.

Det förekommer att en ledningsrättshavare redan vid en nyupplåtelse åtar sig att under vissa förutsättningar flytta sin ledning samt att stå för kostnaderna för flyttningen och för de förrättningskostnader som uppkommer vid ändring av ledningsrätten. Åtagandet brukar kopplas till villkor som innebär att en begäran om flyttning skall bedömas som rimlig. Genom ett sådant medgivande kan ledningsrättshavaren undvika att behöva ersätta skador som skulle kunna uppstå i och med att en fastighetsägare i framtiden förhindras utföra t.ex. en utbyggnad. Ledningsrättshavaren är förstås obenägen att i förtid ersätta för en skada som kanske aldrig uppkommer. Det förekommer även att ersättning utlovas för det fallet att en framtida flyttning i en viss situation inte medges.

Ett sätt att se på denna fråga är att ett löfte om att flytta ledningen, om en viss framtida händelse inträffar, endast är att betrakta som en begränsning av befogenheterna i ledningsrätten. Som har framgått ovan finns det ju ingen generell utformning av ett ledningsbeslut, utan det ”skräddarsys” i varje enskilt fall. Från en sådan utgångspunkt borde ett flyttningsåtagande vara fullt möjligt att inlemma i ett ledningsbeslut. Situationen skulle kunna liknas vid upplåtelse av tillfälliga servitut, vilket inte möter något rättsligt hinder.

Grundtanken bakom ledningsrättsinstitutet är emellertid att rättigheten skall gälla för all framtid. Enda möjlighet till ändring av ett ledningsbeslut har därför ansetts vara att det i ett särskilt förrättningsförfarande konstateras att konkurrerande intressen väger tyngre och att ledningen därför skall flyttas. Men då skall ledningsrättshavaren normalt ha ersättning. Åtagandet att flytta ledningen utgör således i förrättningssammanhang ett slags medgivande till att inte yrka ersättning vid en eventuellt kommande omprövning. Ersättningen till fastighetsägaren vid den första förrättningen kan då genom åtagandet hållas på en lägre nivå än annars. Att i en förrättning besluta om hur prövningen skall utfalla i en kommande förrättning är dock inte möjligt. Vidare finns det många oklarheter

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

55

förknippade med hur ett flyttningsåtagande skall tolkas. Betydande problem har t.ex. uppstått i tillämpningen när fastighetsägare och ledningsrättshavare har varit oense om huruvida åtagandet gäller eller inte gäller i en viss uppkommen situation.

Det nu sagda innebär enligt vår mening att flyttningsåtaganden inte utan lagändring bör kunna läggas till grund för ett ledningsbeslut (se vidare avsnitt 5.4.5). En överenskommelse med sådant innehåll bör därför med nu gällande regler lämnas utanför förrättningsbeslutet och betraktas som ett avtalsöverskott. Mot bakgrund av vad ovan har sagts torde dock detta överskott bli civilrättsligt gällande mellan parterna.

Övrigt om ledningsbeslut

Enligt 22 § andra stycket ledningsrättslagen får ledningsbeslut upptas i fastighetsbildningsbeslut om ledningsrättsfråga prövas gemensamt med en fastighetsbildningsåtgärd vid en förrättning.

I 23 § ledningsrättslagen ges – under förutsättning att det är lämpligt – möjlighet att meddela ledningsbeslut utan hinder av att tekniska arbeten och värderingar inte har utförts samt att meddela ett sådant beslut i fråga om viss sträcka av ledningen.

Enligt bestämmelsen är det möjligt att skjuta upp tekniska arbeten och värderingar till dess ledningsbeslut har meddelats. Detta medför att t.ex. arbetskrävande utstakning eller värdering kan skjutas upp till dess ledningsbeslutet har vunnit laga kraft och tveksamhet inte längre föreligger om att arbetet blir till verklig nytta.54 Vid prövningen av kravet på lämplighet skall lantmäterimyndigheten göra en avvägning mellan de fördelar som nås genom att tidigarelägga beslutet, t.ex. möjligheten till s.k. förtida tillträde, och de nackdelar som en uppdelning av förrättningen kan innebära för sakägarna. Också intresset av en från olika synpunkter rationell förrättningshandläggning bör därvid beaktas.

För att möjligheten att meddela ledningsbeslut särskilt beträffande viss del av ledningens sträckning skall kunna utnyttjas måste givetvis garantier finnas för att ledningsrätt senare kan komma till stånd på ett sådant sätt att någon lucka i ledningens sträckning inte uppstår. Bestämmelsen torde därför egentligen enbart kunna användas beträffande koncessionspliktiga ledningar.55 Det bör

54 A. prop. s. 149. 55 A. s.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

56

dessutom erinras om möjligheten enligt 15 § tredje stycket ledningsrättslagen att dela upp ledningsförrättningen på skilda förrättningar – var och en avseende viss sträcka av ledningen.

Tillträde av utrymme

I 24 § ledningsrättslagen återfinns bestämmelser om tillträde av utrymme som har tagits i anspråk eller mark som har lösts in. Enligt bestämmelsen sker tillträde vid den tidpunkt som lantmäterimyndigheten har bestämt. Tillträde får dock ske först sedan ledningsbeslutet har vunnit laga kraft och ersättning enligt 13 § ledningsrättslagen har betalats. I vissa fall kan tillträde medges trots att full ersättning inte har betalats (25 § ledningsrättslagen). Då måste dock berörda sakägare medge tillträde eller ett visst förskott ha betalats. I vissa fall kan dessutom förtida tillträde medges enligt 25 a § ledningsrättslagen. I princip kan detta medges enbart i fall markanvändningen redan är klarlagd genom ett administrativt beslut, t.ex. detaljplan eller koncession.56

2.2.7 Allmänt om hyra av lös egendom

Begrepp m.m.

Begreppet lös egendom omfattar all egendom som inte är att betrakta som fast (se avsnitt 3.2.1). Det omfattar sålunda lösa saker, pengar, fordringar och värdepapper, olika nyttjanderätter samt byggnader på ofri grund o.d.57 Uttrycket hyra (lega) omfattar en upplåtelse av nyttjanderätt i egendomen mot ersättning. Egendomen skall tillhandahållas nyttjaren och skall sedan i princip återställas till uthyraren. Är upplåtelsen vederlagsfri brukar man tala om lån. En annan företeelse är försträckning vilket innebär att saken inte behöver återlämnas, utan egendom av motsvarande slag återlämnas – ”lån” av pengar, aktier, eller i vardagslivet några ägg och en kaffekopp socker. Av naturliga skäl är det aktuellt att tala om hyra av lös egendom främst när det är fråga om lösa saker, nyttjanderätt och byggnad på ofri grund o.d.58

56Prop. 1976/77:114 s. 36. 57 Benämningen ”byggnad på ofri grund” används som en beteckning för en byggnad som tillhör annan än markens ägare. 58 Det kanske kan förekomma att mera fungibel egendom som t.ex. aktier någon gång ”hyrs ut” för att – maskerat som en överlåtelse – genomföra en viss affärstransaktion.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

57

När det gäller vissa typer av lös egendom är reglerna om hyra av fast egendom tillämpliga. Detta gäller framför allt tomträtt (13 kap. 7 § jordabalken) och byggnad på ofri grund (7 kap. 2 § samt 12 kap. 1 §jordabalken). Dessa typer av egendom måste därför behandlas speciellt. För annan lös egendom gäller alltjämt vissa regler i 1734 års lag. Dit hör vissa specialregler som 12 kap. 2 § byggningabalken (hyra av svin). Allmänna regler om lån finns i 11 kap. handelsbalken och allmänna regler om lega och hyra av lös egendom finns i 13 kap. handelsbalken. Genom reglerna i nyttjanderättslagen från år 1907 gjordes reglerna i 13 kap. handelsbalken inte tillämpliga på egendom som avsågs i nyttjanderättslagen m.m., låt vara att vissa författare med fog menar att de allmänna reglerna för saklega kan spela roll också för synen på hyra av fast egendom.59Partiell nyttjanderätt regleras dock endast i 7 kap. jordabalken.

Detta innebär att hyra av lös egendom i allt väsentligt är oreglerad i lagstiftningen. Därvid blir rättspraxis och analogier med främst central civilrättslig lagstiftning – köplagen (1990:931), lagen (1914:45) om kommission samt jordabalken – av central betydelse som rättskällor. På området förekommer dessutom ett stort antal standardavtal för olika typer av egendom och också dessa är av intresse, bl.a. gäller detta även s.k. bare-boat-charter.60 Litteraturen på området är däremot inte så stor.61

Olika typer av hyra av lös egendom

I det föregående har framhållits att nyttjanderätt till mark och hus m.m. behandlas i jordabalken. När det gäller lös egendom i allmänhet kan flera olika kategorier urskiljas.

En grundläggande skillnad går emellan hyra av lös egendom i allmänhet och s.k. finansiell leasing. Finansiell leasing är i grunden ett köp, men finansieringen går till så att leasinggivaren förvärvar egendomen (oftast ny egendom) från en tillverkare eller grossist

59 Mauritz Bäärnhielm, Fördel saklega, SvJT 2001 s. 433 ff. 60 Den svenska termen är skeppslega och innefattar att endast själva fartyget hyrs av en befraktare. I praktiken fungerar institutet många gånger som en finansieringsform, där redaren hyr och bemannar fartyget medan ett bankkonsortium står som ägare till detta. 61 Frånsett äldre litteratur finns två större monografier: Jacob Sundberg, Om ansvaret för fel i lejt gods, 1966 och Göran Millqvist, Finansiell leasing, 1986. Därutöver finns några läroboksframställningar, främst Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, 1 häftet, Särskilda avtal, 3 uppl., 1996 samt Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 2 uppl., 1976. Bland offentligt tryck märks Leasingutredningens båda betänkanden Fastighetsleasing (SOU 1991:81) och Finansiell leasing av lös egendom (SOU 1994:120).

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

58

och sedan hyr ut den till leasingtagaren. Hyreskontraktet tjänar huvudsakligen som säkerhet för den kredit som leasingavtalet innebär och villkoren är satta så att ”hyran” motsvarar kapitaltjänstkostnad samt avskrivning under objektets beräknade livslängd. Ofta finns villkor att leasingtagaren vid leasingperiodens slut har rätt att lösa egendomen för ett bestämt pris. I det följande kommer inte denna speciella typ av hyra att diskuteras.

En annan form, som framför allt har varit vanlig för fast egendom, är sale and lease back, en transaktion som innebär att leasinggivaren förvärvar objektet från ägaren, för att sedan hyra ut den till honom. Inte heller denna form, som likaså är en finansieringstransaktion, finns det anledning att gå närmare in på här.

En ytterligare form, som också har främst finansiella syften är lease in – lease out, en transaktion som innebär att leasinggivaren hyr egendomen från ägaren för att sedan hyra tillbaka den. Formen tillämpas för mera kapitalkrävande objekt, bl.a. flygplan, men också på senare tid för fast egendom.

Det finns en grundläggande skillnad mellan korttidshyra och långtidshyra (som i dagligt tal allt oftare benämns leasing). Korttidshyra är ett sätt att täcka ett tillfälligt behov, t.ex. av bil för semestern, att ersätta en apparat som befinner sig på reparation eller liknande, medan långtidshyra mera framstår som ett alternativ till köp, där hyrestagaren av olika skäl inte vill eller kan köpa objektet. Tidigare har det också funnits företag som haft som affärsidé att inte sälja egendomen, utan enbart att hyra ut den, t.ex. i fråga om stordatorer.

Det finns också anledning att skilja mellan hyra där konsumenträttsliga aspekter gör sig gällande och mera affärsmässiga förhållanden.

Slutligen bör det nämnas att det finns viktiga skillnader mellan olika hyresavtal, framför allt i fråga om långtidshyra, närmast beroende på uthyrarens och hyrestagarens förpliktelser när det gäller reparationer och underhåll under hyrestiden. I princip finns hela spektrumet representerat i olika typer av avtal, från det att hyrestagaren sköter egendomen som sin egen till det att uthyraren utför allt underhåll och alla reparationer. I det senare fallet är det vanligt att, när det är frågan om mera komplicerad egendom, som t.ex. kopiatorer och datorer, att uthyraren erbjuder kunden ett särskilt serviceavtal vid sidan av hyresavtalet, som garanterar regelbunden service liksom akutservice med förtur framför andra kunder.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

59

Hyra av utrymme i lös egendom

Den i vårt delbetänkande föreslagna regeln, 3 b § ledningsrättslagen, om upplåtelse av nyttjanderätt i ledning, som ingår i elektroniskt kommunikationsnät, har modifierats i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss. Enligt vårt förslag skulle innehavare av ledningsrätt som avser ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät, bl.a. allmän teleledning, dels i det utrymme som ledningsrätten avser få upplåta nyttjanderätt, dels få upplåta nyttjanderätt i de ledningar som har uppförts i utrymmet för att tillgodose sådana ändamål som avses i 4 kap. 3, 8 eller 14 § i lagen om elektronisk kommunikation (se avsnitt 2.1.2).62

Som redan har nämnts har i den nyss nämnda promemorian i stället en ny, 11 a §, bestämmelse i ledningsrättslagen föreslagits. Enligt denna bestämmelse får lantmäterimyndigheten besluta att innehavare av sådan ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät har rätt att låta annan dra fram och använda ledningar inom det upplåtna utrymmet. Enligt förslaget får dock ett sådan beslut enbart meddelas om det med hänsyn till ledningens beskaffenhet finns behov av en sådan rätt och den kan anses förenlig med bestämmelserna i 6–11 §§. Vidare innebär förslaget att, om lantmäterimyndigheten har meddelat ett sådant beslut, ledningrättshavaren själv får dra fram och använda en sådan ledning som avses i beslutet i stället för att låta någon annan göra det.

Att ett beslut i denna fråga har fattats av lantmäterimyndigheten påverkar dock endast förhållandet mellan fastighetsägaren och ledningsrättshavaren. Det innebär att det som sägs fortsättningsvis utan svårigheter kan anpassas till att gälla hyra av (nyttjanderätt till) det utrymme som ledningsrätten avser. Lantmäterimyndighetens beslut måste nämligen ses som ett tillstånd till ledningsrättshavaren – inte en förpliktelse för honom – att göra en upplåtelse. Detta gör upplåtelsen civilrättslig. Det förhållandet att ledningsrättshavaren själv kan dra fram och använda en sådan ledning kan dessutom knappast begränsa hans rätt att hyra ut den. Dessutom kan ledningsrättshavaren ta över en ledning som någon annan har installerat i utrymmet.

Även om den följande framställningen är skriven främst med sikt på hyra av ledningar gäller det som sägs där också det utrymme

62 Det bör uppmärksammas att 15 § i Utredningens om elektronisk kommunikation förslag till lag om elektronisk kommunikation motsvaras av 14 § i den antagna lagen (prop. 2002/03:110 s. 21 och 381 f.).

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

60

som kan ha upplåtits för att dra fram egna ledningar. Regler om underhåll, reparationer, hinder i nyttjanderätten m.m. kommer då att ta sikte på utrymmet, medan ansvaret för den egna ledningen givetvis åvilar ägaren. Skador på ledningen till följd av brister i utrymmet, liksom skador som vållas på utrymmet eller på andra ledningar i utrymmet, måste emellertid bli föremål för viss särskild diskussion.

Hyresavtalets typiska innehåll

I det följande lämnas en enkel redogörelse för de viktigaste frågorna som uppkommer i ett avtal om hyra av lös egendom. En första viktig fråga gäller hyrestidens längd vid ett visstidsavtal eller om det skall vara frågan om avtal tills vidare. Det kan också vara frågan om hyrestagaren skall ges option på fortsatt förhyrning eller köp vid avtalstidens slut.

Vidare bör avtalet reglera när och hur avlämnandet skall ske. Egendomens skick vid avlämnandet bör också regleras. En annan fråga gäller hyresavgäldens betalning och periodicitet.

Avtalet bör reglera uthyrarens och hyrestagarens förpliktelser under avtalstiden, framför allt när det gäller underhåll och reparationer, skötsel av egendomen i allmänhet, för vilket ändamål den får användas och av vem. En del andra frågor när det gäller vårdplikten kan gälla om hyrestagaren skall vara skyldig att anmäla fel på egendomen, liksom frågan om vem som skall bära ansvaret för att fel uppstår i olika situationer. Ytterligare frågor gäller påföljder för kontraktsbrott.

Dessutom bör avtalet innehålla regler om egendomens skick vid återlämnandet och om ansvaret för brist i den situationen.

Utöver detta kan hyresavtalet innehålla en mängd skiftande bestämmelser, t.ex. om egendomens försäkring, överlåtelseförbud, förbud mot vidareuthyrning eller om vad som skall gälla om egendomen förstörs.

Ett hyresavtal är ett avtal som gäller för viss tid. Därmed skiljer det sig från ett mera momentant avtal, som t.ex. köp. Det ger anledning att tala om tre olika stadier i avtalets utveckling – initialskedet, hyresperioden och återlämnandeskedet.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

61

Avtalstiden och hyran

Avtalstidens längd brukar vara angiven i avtalet. Oftast möter man tidsbestämda avtal. Någon gång kan bundenheten vara olika, t.ex. så att hyrestagaren har rätt att avbryta hyresförhållandet efter en viss tid, medan uthyraren inte kan göra detta. Är hyrestiden inte angiven i avtalet får man antagligen anse att hyresavtalet gäller på obestämd tid och att det kan sägas upp efter en lämplig uppsägningstid, som kan bestämmas exempelvis med hänsyn till möjligheterna för hyrestagaren att avbryta användningen och återlämna egendomen.

I avtalet kan hyran bestämmas på olika sätt – som en engångsbetalning, periodiskt eller efter avslutad hyresperiod. Om inget har angetts i avtalet anses det att hyran skall betalas i efterskott. Här finns alltså ingen anledning att göra någon analogi med reglerna i jordabalken. Som har framhållits i rättslitteraturen står sig emellertid hyrestagaren förmodligen slätt om uthyraren vägrar att lämna ut egendomen om han inte får betalt i förskott.63

Hyran bestäms med hänsyn till hyresperiodens längd och med hänsyn till vilka skyldigheter uthyraren respektive hyrestagaren har i fråga om underhåll och reparationer. Har av någon anledning hyran inte angetts får man förmodligen i analogi med 45 § köplagen anta att hyrestagaren skall betala vad som är skäligt med hänsyn till egendomens beskaffenhet, hyrestidens längd, gängse pris för sådana hyresavtal samt omständigheterna i övrigt.

Initialskedet

Som nyss har nämnts brukar hyrestiden anges i hyresavtalet. Det kan också förekomma att tiden när nyttjandet skall ta sin början anges i avtalet, om det inte framgår av omständigheterna. Det troliga är att om tiden inte kan bestämmas man kan göra en analogi med 9 § köplagen så att uthyraren skall ställa egendomen till hyrestagarens förfogande inom skälig tid. Om det inte har bestämts hur avlämnandet skall gå till får man antagligen också i analogi med 6 § köplagen anta att hyrestagaren har att hämta egendomen. Möjligen kan också hyrestagaren ha en förpliktelse att medverka till uthyrningen motsvarande vad som gäller enligt 50 §

63 Hellner a. a. s. 188.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

62

köplagen.64 I vart fall bör man kräva att han hämtar eller tar emot varan, när uthyraren så kräver.

När det gäller egendomens skick och beskaffenhet vid hyrestidens början bör man också kunna göra analogier från reglerna vid köp. Vad som krävs i detta avseende är ofta specificerat i kontraktet eller framgår av sedvana – en hyrbil skall t.ex. vara städad och fulltankad och en kopieringsmaskin på långtidshyra brukar vara ny och inte begagnad. Om inte annat sägs, skall egendomen vara av sådan beskaffenhet som egendom av samma slag i allmänhet är. Detsamma gäller om den skall vara ägnad för ett särskilt ändamål, om uthyraren insåg eller borde ha insett detta särskilda ändamål (17 § köplagen). Även andra typer av fel kan naturligtvis förekomma – rättsliga fel, rådighetsfel, ekonomiska fel, skönhetsfel. Uthyraren bör vara ägare till egendomen och han får inte sälja den under hyrestiden utan att göra förbehåll om nyttjanderätten.

Hyresskedet

I den juridiska litteraturen anges att uthyraren har en bevarandeplikt i fråga om egendomens skick och beskaffenhet under hyrestiden. Vad detta emellertid närmare innebär om frågan inte har avtalsreglerats är emellertid omdiskuterat i litteraturen. Den kritiska situationen är den att egendomen skadas under avtalstiden utan att bli totalförstörd. Enligt en mening gäller då i analogi med reglerna i hyreslagen att uthyraren är skyldig att reparera egendomen utan kostnad för hyrestagaren.65 Eventuellt kan det också bli fråga om att ersätta den. Enligt en annan mening är detta emellertid att gå för långt.66 Som grund för denna ståndpunkt har angetts att det inte finns samma sociala skäl som vid hyra av en lägenhet och att det dessutom inte är säkert att uthyrningen sker yrkesmässigt. Dock anses att hyran kan sättas ned vid en inträffad olyckshändelse – något som kan vara skäl för uthyraren att reparera egendomen. Vidare kan uthyraren föredra att reparera egendomen snarare än att acceptera värdeminskningen på egendomen.

Å andra sidan tycks det råda enighet om att hyresavtalet förfaller om egendomen blir totalförstörd eller annars går förlorad. Detta gäller också vid hyra av en lägenhet (12 kap. 10 och 16 §§ jorda-

64 Millqvist a. a. s. 168 ff. 65 Bengtsson a. a. s. 51 ff. samt Sundberg a. a. s. 223 ff. 66 Hellner a. a. s. 185 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

63

balken). Innebörden av detta är att uthyraren inte är ersättningsskyldig och inte heller skyldig att ersätta egendomen vid en olyckshändelse. Naturligtvis är det möjligt att reglera frågan i avtalet på annat sätt, t.ex. så att hyrestagaren är ansvarig för att ersätta uthyraren om egendom förstörs av olyckshändelse.67 Om fel uppstår kan hyrestagarens rätt till hyresnedsättning vara beroende av att han anmäler detta till uthyraren.

Uthyraren är enligt huvudregeln skyldig att tåla att egendomen blir föremål för normal förslitning under hyrestiden, dvs. samma princip som gäller vid hyra av bostad och lokal. Om hyrestagaren inte iakttar sin vårdplikt, är det dock inte fråga om normal förslitning.

Under hyrestiden anses hyrestagaren ha en vårdplikt i förhållande till uthyraren. Om inte avtalet anger annat är han skyldig att ta hand om egendomen på ett ansvarsfullt sätt, t.ex. se till att en bil får påfyllning av olja, att däcken har rätt lufttryck och att bilen tvättas. Det kan också föreskrivas att nyttjaren har tillräckliga kvalifikationer. Det enkla fallet är att den som kör en hyrbil har körkort. Det anses att om hyrestagaren lägger ned kostnader för att bevara egendomen (nödvändiga kostnader) har han i princip rätt till ersättning för detta. Däremot har han inte rätt till ersättning för i och för sig nyttiga men överflödiga kostnader. Avtalet kan naturligtvis ge andra bestämmelser i sådana frågor.

Utöver detta har hyrestagaren också ganska självklara rättsliga förpliktelser, som främst avser skyldigheten att respektera uthyrarens äganderätt. Han får sålunda inte sälja egendomen – framför allt inte så att köparen gör ett godtrosförvärv, han får inte pantsätta den och får han besök av kronofogden skall han se till att egendomen inte blir utmätt.

Mera ovisst är hur man skall se på hyrestagarens rätt att överlåta hyresrätten. Det är inte uteslutet att hyrestagaren har rätt att säga upp hyresavtalet om hyresvärden utan skäl vägrar att godta överlåtelsen, något som skulle vara en analogi med reglerna i 12 kap. 32 § jordabalken. En bättre lösning är emellertid i sådant fall att hyrestagaren ges en rätt att hyra ut egendomen i andra hand och därmed kvarstå som ansvarig för avtalets fullgörande i förhållande till uthyraren, men med rätt att säga upp avtalet om uthyraren vägrar sitt tillstånd utan godtagbara skäl. I princip måste dock sublokation anses otillåten utan uthyrarens tillstånd.

67 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1949 s. 87.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

64

Som har berörts i det föregående förutsätter hyra av utrymme som omfattas av ledningsrätt en särskild reglering när det gäller ansvaret för skador på ledningen till följd av brister i utrymmet, liksom skador som vållas på utrymmet eller på andra ledningar i utrymmet. Här kan det förefalla lämpligt att göra analogier med reglerna främst i 12 kap. jordabalken. I den mån som ledningsrättshavaren enligt avtal eller allmänna regler bär ansvar för underhåll av kanalisation och liknande anordningar bör han därmed vara ansvarig för skador som uppstår på den av hyrestagaren ägda ledningen. Under tiden som utrymmet är i bristfälligt skick bör hyrestagaren ha rätt till nedsättning av hyran. På motsvarande sätt har hyrestagaren ett ansvar för att skador inte uppstår på kanalisationen eller motsvarande anordning. Ansvaret för att andra ledningar i utrymmet inte skadas måste dock betraktas som utomobligatoriskt. Ifall hyrestagaren i en sådan situation missköter sig eller beter sig oskickligt, kan grund för förverkande av rätten till utrymmet föreligga.

Däremot kan man knappast anse att det finns skäl att analogisera med de hyresrättsliga reglerna av innebörd att nyttjanderätten är exklusiv. Ledningsrättsinnehavaren bör ha rätt till tillträde till utrymme för att utföra underhåll, inspektioner m.m., utan att han i förväg anmäler detta till hyrestagaren. Här kan man hysa delade meningar om vem som bör ansvara för detta. Den reglering som föreskrivs i 12 kap. 26 § jordabalken kan kanske utgöra en lämplig kompromiss.

På motsvarande sätt kan man kanske anse att reglerna i 12 kap. 27 § jordabalken kan innebära en förebild för regleringen på så sätt att om utrymmet övergivs så får ledningsrättshavaren återta det. Om åter ledningen ligger kvar sedan nyttjanderätten har upphört, kan reglerna i 8 kap.21 och 22 §§jordabalken lämpligen få motsvarande tillämpning.

Återlämnandeskedet, m.m.

Vid hyrestidens slut skall hyrestagaren återlämna egendomen till uthyraren. Förmodligen innebär detta att, om inte kontraktet anger något annat, att egendomen skall återlämnas hos uthyraren. Egendomen skall vara i avtalsenligt skick, eller, i brist på bestämmelser i avtalet, i normalt skick med hänsyn till ursprungligt skick och nyttjandet under hyrestiden, dvs. i princip fungerande men sliten.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

65

Det kan i sammanhanget kort konstateras att reglerna om kontraktsbrott ansluter till de vanliga, alltså regler om dröjsmål och fel. Påföljderna får väljas ur den vanliga arsenalen – prisavdrag, hävning och skadestånd.

2.2.8 Särskilt om hyra av ledning som innehas med ledningsrätt

Inledning

Hyra av ledning som innehas med ledningsrätt är något som knappast har förutsetts i lagstiftning eller litteratur. I båda fallen görs en tydlig åtskillnad mellan fast och lös egendom – dock kan en ledning av nämnt slag vara av bådadera slagen. Särskilt i litteraturen koncentreras uppmärksamheten på hyra av lösöre. De viktigaste fallen av hyra av annan lös egendom som byggnad på ofri grund och tomträtt är uttryckligen lagreglerade, medan behovet av reglering av andra typer av lös egendom, t.ex. värdepapper, har setts som mycket litet. Det kan därför finnas ett behov av att se över frågan från nya utgångspunkter. Man bör också beakta att det är fråga om en andrahandsupplåtelse när det gäller hyra av ledning som innehas med ledningsrätt. Själva ledningsrätten utgör därvid en upplåtelse i fast egendom, låt vara att den inte är grundad på avtal och därför faller utanför jordabalkens regler. Men även i de fall då en upplåtelse av rätt att dra fram ledning över mark har skett genom avtal gäller att reglerna om bl.a. sakrättsligt skydd i 7 kap. jordabalken inte omfattar andrahandsupplåtelser. Något mera ovisst ter det sig om upplåtelsen har skett genom servitut och därför ledningen skall ses som tillbehör till den härskande fastigheten (se vidare avsnitt 2.4.4). Till detta kommer att en bedömning måste göras av marknadens behov av hyra av sådan ledning som upplåtelseform, närmast i förhållande till existerande former för upplåtelser, däri inkluderat upplåtelser av kapacitet.

En särskild fråga som också förtjänar uppmärksamhet är om uthyrning av ledningar kan komma att strida mot ledningsrättslagens krav på att upplåtelsen måste ske för ett allmänt ändamål. Detta skulle t.ex. kunna vara fallet om ledningen hyrs ut i sin helhet för ett ändamål eller annars i en situation där ledningsrätt inte skulle ha kunnat beviljas om hyrestagaren hade varit ägare och begärt ledningsrätt. Det kan t.ex. vara fråga om en teleledning som på grund

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

66

av uthyrningen inte längre är ansluten till ett allmänt nät. Om så sker kan förmodligen fastighetsägaren begära att ledningsrätten upphävs. Naturligtvis måste man vid uthyrning av ledningar även uppmärksamma de villkor för ledningsrätten som har upptagits i ledningsbeslutet så att uthyrningen inte kommer att strida mot ledningsbeslutets innehåll (se avsnitt 2.2.6).

Om emellertid uthyrningen endast gäller en del av ledningen, t.ex. några av fiberparen i en fiberoptisk kabel, behöver detta inte innebära att det allmänna ändamålet förändras. Det kan inte uteslutas att man t.o.m. kan hyra ut alla fiberparen på detta sätt utan att kravet på allmänt ändamål åsidosätts – detta sätt att använda ledningen skiljer sig i princip inte från en användning där ledningens ägare hyr ut kapacitet i ledningen till olika intressenter; varje nyttjande av ledningen kan ses som enskilt, men sammantaget skulle det möjligen enligt ett betraktelsesätt kunna vara fråga om ett allmänt ändamål.

Upplåtelse av kapacitet eller ett visst fiberpar

Det förekommer förhållandevis ofta att en ägare av fiberoptiska kablar med ensamrätt upplåter ett visst fiberpar – dvs. en del av en ledning – till en nyttjare, som anser sig ha behov av en sådan ensamrätt, t.ex. av säkerhetsskäl. En viktig fråga för aktörerna är därvid att det klarläggs om, och i så fall i vilka hänseenden, det skall anses föreligga skillnader mellan, å ena sidan, sådana upplåtelser och, å andra sidan, upplåtelse av transmissionskapacitet.

Upplåtelse av kapacitet av detta slag är en ren tjänst, som inte kan medföra några sakrättsliga verkningar. Den är inte knuten till viss utrustning och det föreligger inga löften om på vilket sätt tjänsten skall fullgöras. Det är fullt möjligt för leverantören att använda annans utrustning för fullgörandet av uppdraget, utrustningen kan när som helst bytas ut, leverantören kan använda sig av underleverantörer osv. Går leverantören i konkurs utgör kundens fordran en vanlig oprioriterad kundfordran. Här finns ingen särskild förmånsrätt och ingen separationsrätt. Men med ett sådant arrangemang är det knappast möjligt att tvinga förvärvarna av egendomen efter konkursen att fortsätta att honorera kontraktet; fallet kan inte jämställas med t.ex. hur en nyttjanderätt i fast egendom behandlas vid exekutiv försäljning. Skälet är att rättigheten inte är lokaliserad till viss egendom. Mot bakgrund av det nu

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

67

anförda kan sägas att upplåtelse av transmissionskapacitet helt saknar fastighetsrättsliga aspekter och att en innehavare av ledningsrätt har rätt att upplåta viss kapacitet i en ledning till annan. Det kan i sammanhanget nämnas att sedan elmarknaden avreglerades gäller detta enligt 3 kap. 9 § ellagen för elektriska starkströmsledningar.68

När det gäller upplåtelse av ett visst fiberpar är rättsläget något mindre klart. Tillåtligheten av sådana upplåtelser, som är mycket vanliga, ifrågasätts emellanåt. Det handlar dock egentligen också i dessa fall om ett sätt att tillhandahålla kapacitet. Mot denna bakgrund kan i vissa fall även upplåtelser av detta slag anses vara tillåtna.

2.3 Synpunkter och förslag rörande frågorna om ändamål för ledningsrättsupplåtelse, om upplåtelse av nyttjanderätt i ledning som omfattas av ledningsrätt och om ledningsrätt i lös egendom

2.3.1 Inledning

Som har redovisats i kapitel 1 har vi genomfört en enkätundersökning i syfte att bredda underlaget för våra överväganden. Enkätfrågorna framgår av bilaga 2. Frågorna 1–8 i enkäten rörde spörsmål om ändamål för ledningsrättsupplåtelse, om upplåtelse av begränsad rätt i befintlig ledningsrätt samt om ledningsrätt i lös egendom. Vidare har vi, som även har redovisats i kapitel 1, anordnat en utfrågning om vissa frågor rörande vårt uppdrag. Som också har framgått av redovisningen i nyss nämnda kapitel har synpunkter på vårt uppdrag även inhämtats vid möten med enskilda intressenter.

När det gäller enkätsvaren som redovisas under avsnitt 2.3.4 bör uppmärksammas att dessa svar har utgått från en fråga om att utvidga tillämpningsområdet för den bestämmelse, 3 b § ledningsrättslagen, som vi föreslog i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (se kapitel 1 och avsnitt 2.1.2 samt bilaga 2).

68 I denna bestämmelse föreskrivs bl.a. att den som har nätkoncession är skyldig att på skäliga villkor överföra el för annans räkning.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

68

2.3.2 Bör tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas?

De flesta som har besvarat frågan har utan närmare motivering uttalat att det inte finns något behov av att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas till att omfatta andra slags ledningar eller tillbehör än dem som nu anges i lagen. En del av dem som har varit negativa eller tveksamma till en utvidgning har anfört att man bör inta en restriktiv hållning till varje tanke på utvidgning (Affärsverket svenska kraftnät, Fortum Distribution AB och Malmö kommun).

Några av dem som har besvarat denna fråga (Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun, Lantmäteriverket och Svenskt Vatten AB) har emellertid angett att det föreligger ett behov av att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas så att lagen blir tillämplig också på tunnlar för vatten eller avlopp. Enligt Lantmäteriverket bör detta övervägas eftersom sådana tunnlar kan utgöra ett direkt alternativ till en fysisk ledning. Dessutom har Svenskt Vatten AB i sammanhanget framhållit att en s.k. va-tunnel får anses ha samma funktion som en traditionell va-ledning. Lantmäteriverket har vidare anfört att det även bör övervägas om inte ledningsrätt bör kunna upplåtas för en tunnel som byggs för att exempelvis dra fram ledningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät för allmänt ändamål, att en sådan tunnel då får karaktären av en kanalisation – där olika operatörer kan anlägga ledningar – och att det skulle vara mer ändamålsenligt om ledningsrättslagen kunde användas i de nu nämnda situationerna för att lösa markåtkomstfrågan för hela ledningssträckningen. Även TeliaSonera AB har framhållit att det finns behov av att kunna upplåta ledningsrätt för kanalisationer för teleledningar. TeliaSonera AB har därvid anfört att i dagsläget kan ledningsrätt bara upplåtas för kanalisationer som vid förrättningstillfället utgör tillbehör till ledning för vilken ledningsrätt samtidigt upplåts, att man av den anledningen med stöd av ledningsrätten inte kan anlägga kanalisationer som skall svara mot framtida behov vid anläggande av teleledningar samt att man inte heller kan byta teleledningar i kanalisationen. Enligt TeliaSonera AB innebär det nämnda att ledningsrättslagen inte är möjlig att använda för ett modernt och rationellt byggande av teleinfrastruktur. Härutöver har TeliaSonera AB framhållit att möjligheten att med stöd av ledningsrätt anlägga kanalisation i praktiken skulle minska

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

69

intrånget på en fastighet, eftersom det – i stället för att behöva utföra markarbeten i samband med en reparation – skulle vara möjligt att dra om en ledning i en ledig kanalisation.

Svenska Kommunförbundet har dessutom fört fram att fjärrkyla framstår som en sådan produkt som 2 § första stycket 4 ledningsrättslagen syftar på, men att ett tillägg i lagtexten vore önskvärt för att undanröja osäkerheten.

2.3.3 Bör ledningsrätt för en viss sorts ledning ge rätt att dra fram ledningar av annat slag?

Flertalet synes ha ställt sig bakom tanken på att det från resurshushållningssynpunkt och av effektivitetsskäl finns fördelar med en ordning som ökar möjligheterna till samutnyttjande för skilda typer av ledningar. En majoritet av dem som har svarat har dock på olika grunder varit negativa eller tveksamma till att utvidga ledningsrättshavarens rätt att utnyttja det upplåtna utrymmet.

Lantmäteriverket har som skäl för detta synsätt angett bl.a. att bestämmelsen i 3 a § ledningsrättslagen tillkom för att lösa ett akut utbyggnadsbehov av nät för bredbandskommunikation, att grundprincipen bör vara att varje typ av ledning skall dras fram med stöd av en separat ledningsrätt och att olika ledningar på detta vis särskiljs har betydelse eftersom skilda säkerhetsbestämmelser, skyddsområden och sekretessregler kan gälla för användningen av ledningarna. Affärsverket svenska kraftnät har framhållit att det med hänsyn till de särskilda krav på driftsäkerhet m.m. som föreligger för det s.k. stamnätet normalt inte är lämpligt att samförlägga stamnätets ledningar med andra anläggningar. Liknande synpunkter har Sydkraft AB fört fram. Svensk Energi och Vattenfall AB har betonat att ledningsrättslagen är en lagstiftning av expropriativ karaktär och att det därför bör vara ett krav att de ytterligare ledningar som dras fram i ledningsrättsutrymmet omfattas av det ändamål för vilken ledningsrätten har meddelats. Vidare har Lantbrukarnas Riksförbund angett att den väg som lagstiftaren har slagit in på när det gäller 3 a § ledningsrättslagen inte bör fortsättas samt att en ordning som innebär att ledningar utan myndighetsprövning får dras fram med tvång inte är acceptabel ur fastighetsägarnas synvinkel och att ett sådant system utgör ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

70

Det har emellertid också angetts att det kan finnas ett behov av att ge rätt till samutnyttjande på samma sätt som enligt nuvarande 3 a § ledningsrättslagen (Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun). AB Stokab har framhållit att en sådan möjlighet kan vara värdefull för alla typer av befintlig kanalisation, som t.ex. tunnlar och värmerör som har tagits ur drift. Post- och telestyrelsen har anfört att det är att föredra om den befintliga infrastrukturen i form av ledningar kan utnyttjas på ett optimalt sätt och att det därför kan finnas behov av att komplettera existerande ledningsnät även på andra sätt än 3 a § ledningsrättslagen ger möjlighet till. Enligt Post- och telestyrelsen finns det redan i dag en framförhållning när det gäller användningen av utrymme inom en fastighet så till vida att det läggs ner rör för elektroniska kommunikationsnät för framtida bruk i anslutning till t.ex. framdragande av elledning. Det kan enligt Post- och telestyrelsen vara ändamålsenligt att utöka möjligheten att dra fram teleledningar jämte andra slags ledningar för att utnyttja ett utrymme på fastigheten. Enligt Stockholms kommun kan det av effektivitetsskäl finnas behov av att medge att ledningsrättsinnehavare får dra fram ytterligare ledningar i ledningsutrymmet. Stockholms kommun har dock betonat att förutsättningen för detta måste vara att fastighetsägaren inte drabbas av ökat intrång eller ökade kostnader vid framtida nödvändiga flyttningsarbeten i samband med markexploatering. Vidare har

Svenska Fjärrvärmeföreningen anfört att samma villkor som gäller för elektriska starkströmsledningar också bör gälla också för produkterna fjärrvärme och fjärrkyla. Enligt Svenska Kommunförbundet saknas det skäl att begränsa rätten att utnyttja utrymmet på det vis som anges i 3 a § ledningsrättslagen till innehavare av elektriska starkströmsledningar. Svenska Kommunförbundet har vidare anfört att även innehavare av ledningsrätt för andra typer av ledningar bör ha rätt att – där det är praktiskt möjligt – utnyttja utrymmet för framdragning av teleledningar, men att det innan en sådan förändring genomförs bör göras en utvärdering av tillämpningen av 3 a § ledningsrättslagen. Vasallen AB har angett att det synes finnas ett behov av samutnyttjande i alla de fall då befintlig ledningsgrav lämpar sig för ett sådant utnyttjande, t.ex. mellan ledningar för fjärrvärme och för el- och telefondistribution.

Fastighetsägarna Sverige har framhållit att en eventuell utvidgning av 3 a § ledningsrättslagen måste kopplas ihop med frågan om ersättning till fastighetsägarna och att nuvarande ersättningsprinciper måste ändras och bli mer generösa.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

71

2.3.4 Bör det införas en generell bestämmelse som möjliggör för alla ledningsrättshavare avseende ledning som ingår i elektroniska kommunikationsnät att upplåta nyttjanderätt?

En majoritet av dem som har besvarat denna frågeställning har varit positiva till en mera generell reglering vad gäller ledningsrättshavares möjlighet att upplåta nyttjanderätt till förmån för annan (t.ex. Affärsverket svenska kraftnät, AB Stokab, Fastighetsägarna

Sverige, Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun, Länsstyrelsen i Uppsala län, Malmö kommun, Post- och telestyrelsen, Stockholms kommun, Svensk Energi och Svenska Kommunförbundet). Många har som skäl för sitt ställningstagande åberopat att en vidgad möjlighet till nyttjanderättsupplåtelser skulle kunna underlätta samlokalisering och samutnyttjande. Andra har anfört konkurrens- eller likställighetsskäl för en mera generell reglering. Som har nämnts i avsnitt 2.3.1 bör dock noteras att dessa svar har utgått från den något mera snäva reglering som vi föreslog i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (se även avsnitt 2.1.2). Affärsverket svenska kraftnät har framhållit att avgörande för tillåtligheten av upplåtelse av nyttjanderätt i befintlig ledningsrätt bör vara att den tillkommande ledningens verksamhet ryms inom det i ledningsrättsupplåtelsen angivna ändamålet och att nyttjanderättsupplåtelsen inte medför något ytterligare fysiskt intrång på berörda fastigheter.

Bland dem som i olika utsträckning har varit negativa eller tveksamma till en möjlighet till upplåtelse av begränsad rätt i befintlig ledningsrätt har anförts att det – utöver möjligheten att upplåta viss nätkapacitet, del av ledning eller hel ledning till annan – saknas anledning att ändra ledningsrättslagen så att upplåtelse av nyttjanderätt blir möjlig (Fortum Distribution AB och Vattenfall AB). Enligt Lantbrukarnas Riksförbund löses behovet av upplåtelser av nyttjanderätt på ett tillfredsställande sätt genom frivilliga avtal.

Sveriges Jordägareförbund – som också har anfört att frivilliga uppgörelser bör vara utgångspunkten – har framhållit att det är en grundläggande princip inom såväl hyres- som arrenderätten att en nyttjanderättshavare inte får göra underupplåtelser utan fastighetsägarens samtycke samt att samma princip bör gälla också för underupplåtelser av ledningsrätt.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

72

2.3.5 Bör det införas en möjlighet för en innehavare av ledningsrätt att överlåta ledningar utan att samtidigt överlåta ledningsrätten?

Omkring tre fjärdedelar av dem som har besvarat denna fråga har varit negativa till möjligheten för en innehavare av ledningsrätt att överlåta sina ledningar, eller vissa av dem, till en nyttjanderättshavare utan att samtidigt överlåta ledningsrätten. Återstoden, cirka en fjärdedel, har alltså varit positiva till denna tanke.

Samtliga företrädare för olika ledningsägare med undantag för

AB Stokab har varit negativa. Affärsverket svenska kraftnät har exempelvis anfört att det nuvarande kravet i 35 § ledningsrättslagen, dvs. att äganderätten och ledningsrätten skall ha samma innehavare, är motiverat utifrån ett fastighetsägarperspektiv och att det inte föreligger något behov av att dela upp rättigheterna. TeliaSonera AB har framfört att om ledning skulle kunna överlåtas utan att ledningsrätten följde med skulle det lätt kunna uppstå oreda och bli otydligt vem som äger vad på vilken fastighet. Vidare har Vattenfall AB framhållit att det redan med gällande lagstiftning går att uppnå skisserat resultat, om aktuella ledningar ”bryts ut ur” ledningsrätten och avtal träffas om ledningen i fråga med ledningsrättshavaren och berörda fastighetsägare. Stockholms kommun har anfört bl.a. att om det skulle tillåtas att en ledning överlåts utan samtidig överlåtelse av ledningsrätten skulle det uppkomma behov för förvärvaren att erhålla tillstånd av fastighetsägaren för att kvarligga med ledningen. Post- och telestyrelsen har anfört att om ledningsrätten frikopplas från ägandet av ledningen ges operatörer en möjlighet att undkomma de krav på samlokalisering som myndigheten kan finna skäl att ställa enligt den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation. Lantmäteriverket har som grund för sin inställning påpekat risken för oreda. Svenska Kommunförbundet har framfört att oklarheten vad gäller rättsförhållandet mellan fastighetsägaren och nyttjanderättshavaren skulle öka ytterligare med en möjlighet av nu aktuellt slag.

AB Stokab har däremot menat att omotiverade inlåsningseffekter skulle kunna uppkomma i situationer där den överlåtna ledningen omfattas av nyttjanderätten. Fastighetsägarna Sverige har anfört att det kan finnas skäl för en möjlighet av nu aktuellt slag, men omständigheterna kan vara sådana att ett konkurrenshämmande synsätt gör sig gällande. Vidare har Institutet för fastighetsrättslig forskning gjort gällande att en sådan rätt kanske är behövlig om

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

73

ledningsrättsinstitutet skall kunna konkurrera om transaktioner som i dag baseras på nyttjanderättsavtal, där det förekommer att ledningsägare säljer t.ex. svart fiber till en sekundärnyttjare.

2.3.6 Bör ledningsrätt kunna upplåtas också i lös egendom?

Drygt hälften av dem som svarat på denna fråga har – många utan närmare motivering – ansett att det saknas behov av eller att det är olämpligt att införa en möjlighet att upplåta ledningsrätt i lös egendom. De skäl som har anförts mot en sådan möjlighet grundar sig i allmänhet på den uppfattningen att det nuvarande förfarandet med nyttjanderättsavtal är att föredra, bl.a. genom att man därmed bibehåller fastighetsägarens rådighet över marken (Lantbrukarnas

Riksförbund och Vasallen AB). Vidare har lämpligheten av att en officialrättighet grundas på en nyttjanderätt ifrågasatts, främst på grund av den senares svagare ställning (Lantmäterimyndigheten i Örebro kommun). Även svårigheter från registersynpunkt har framhållits (Malmö kommun).

I omkring en tredjedel av svaren har man dock tydligt uttalat att det finns ett behov av att kunna upplåta ledningsrätt även i lös egendom. Enligt Lantmäteriverket har detta behov funnits sedan lång tid. Från i första hand kommunalt håll har man gjort gällande att det särskilt finns ett behov av att kunna upplåta ledningsrätt i område som omfattas av tomträtt (Lantmäterimyndigheten i

Göteborgs kommun, Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun och Stockholms kommun). Även TeliaSonera AB har framhållit att upplåtelse i tomträtt uppvisar så stora likheter med upplåtelse i fast egendom att reglerna borde vara likadana för dessa. Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun har i detta sammanhang bl.a. anfört att en teleoperatör inte kan få ledningsrätt för ett tillbehör till ett elektroniskt kommunikationsnät, t.ex. en antenn, som skall placeras på en byggnad eller en anläggning som tillhör tomträttshavaren, eftersom byggnaden eller anläggningen utgör lös egendom. Ett annat konkret exempel som Lantmäterimyndigheten i

Stockholms kommun har tagit upp är då allmän ledning har anlagts inom byggnader i radhuslängor, där några av fastigheterna innehas med äganderätt och andra med tomträtt.

Byggnader, kanalisationer, master och elanläggningar är andra typer av lös egendom som särskilt har nämnts som exempel på egendom av detta slag i vilken ledningsrätt borde kunna upplåtas

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

74

(Lantmäteriverket, Post- och telestyrelsen, Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Kommunförbundet och Vattenfall AB). Post- och telestyrelsen har i det sammanhanget framhållit att man ser det som önskvärt att ledningsrätt även kan upplåtas i lös egendom, t.ex. i master. Enligt Post- och telestyrelsen skulle utbyggnaden av det s.k. 3G-nätet kunna påskyndas väsentligt genom den möjlighet till samlokalisering som då skulle uppkomma även beträffande lös egendom. Post- och telestyrelsen har under hand kommit in med kompletterande uppgifter angående behovet av att kunna upplåta ledningsrätt i lös egendom.69 Därvid har man framför allt betonat två faktorer som motverkar en utveckling mot en väl fungerande 3G-marknad. Dessa är dels svårigheterna att få till stånd avtal om nationell roaming, dels svårigheterna vad gäller samarbete om samnyttjande av infrastruktur.70 Ett samnyttjande av master skulle enligt Post- och telestyrelsen kunna ge nya operatörer möjlighet att etablera sig och konkurrera på villkor som är rimliga, vilket medför lägre kostnader för den nya radioinfrastrukturen och därmed möjlighet till lägre priser för slutkunderna samt bevarande av natur- och kulturvärden. Post- och telestyrelsen har vidare påpekat att det i samband med utbyggnaden av det s.k. UMTS-nätet finns tydliga indikationer på att avsaknaden av vilja till samnyttjande av befintlig infrastruktur används som ett medel till att försvåra för nya aktörer att etablera sig på marknaden.71 Härutöver har Post- och telestyrelsen anfört att reglerna i 4 kap. i lagen om elektronisk kommunikation endast innebär begränsade möjligheter att ålägga en operatör skyldighet till samnyttjande av master.72 En förändring av ledningsrättslagen som möjliggör ledningsrätt i lös egendom skulle enligt Post- och telestyrelsen utgöra ett värdefullt komplement till reglerna i det nämnda kapitlet i lagen om elektronisk kommunikation. Post- och telestyrelsen har också betonat att det nu påtalade behovet inte enbart gäller vid utbyggnaden av 3G-nätet, utan även vid en framtida utbyggnad av andra typer av radionät. Från Post- och telestyrelsen har dock framförts att man vid tillämpningen av 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation, som

69 Post- och telestyrelsen har dessutom i en skrivelse till regeringen den 30 maj 2002, Utbyggnaden av tredje generationens mobila telenät, påtalat vikten av samutnyttjande av såväl befintlig som ny radioinfrastruktur. 70 Med ”nationell roaming” avses en skyldighet att i vissa fall låta en annan operatörs abonnenter använda telenät för mobila tjänster. 71 UMTS (Universal Mobile Telecommunications System) är den tredje generationens system för mobilkommunikation (3G). Andra generationens mobiltelenät var GSM (Global Service for Mobile Communications). 72Prop. 2002/03:110 s. 165 ff. och 374 ff.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

75

möjliggör beslut om samlokalisering av bl.a. miljöskäl, har funnit att det med den nuvarande utformningen av lagen enbart har begränsade möjligheter att tvinga fram samlokalisering av miljöskäl.73

Som har framgått har vi anordnat en utfrågning om vissa preciserade frågor som rör vårt uppdrag (se kapitel 1), bl.a. frågan om upplåtelse av ledningsrätt i viss lös egendom. Vid utfrågningen framförde flertalet av deltagarna uppfattningen att det förelåg behov av en möjlighet av detta slag. Deltagarna var dock inte eniga när det gällde beskrivningen av problemen med att uppnå frivilliga avtal om samutnyttjande. Exempelvis framhöll TeliaSonera AB att kritiken från Post- och telestyrelsen är ogrundad, eftersom TeliaSonera AB har träffat avtal med andra operatörer såväl när det gäller GSM- som UMTS-området. Hi3G Access AB bekräftade däremot den av Post- och telestyrelsen lämnade beskrivningen av svårigheterna att teckna avtal om olika former av samutnyttjande med de operatörer som innehar den befintliga infrastrukturen på området. Post- och telestyrelsen har vidare under hand inkommit med uppgift om att 3G Infrastructure Services AB – som ägs av Hi3G Access AB, Vodafone Sverige AB och Orange Sverige AB – i tre fall har ansökt hos Post- och telestyrelsen om att TeliaSonera AB skall tillhandahålla samlokalisering. Dessutom har 3G Infrastucture AB ansökt om att motsvarande förpliktelse i tre fall skall riktas mot Tele2 Sverige AB samt i lika många fall mot

Svenska UMTS-nät AB, som ägs av TeliaSonera AB och Tele2

Sverige AB.

Olika synpunkter har förts fram när det gäller frågorna om behovet och lämpligheten av att upplåta ledningsrätt i område som omfattas av vägrätt enligt väglagen. Därvid har Vägverket hävdat att det skulle medföra betydande olägenheter för dess verksamhet om det tilläts en sådan möjlighet. Vägverket har som skäl för denna ståndpunkt främst anfört att man har gjort betydande investeringar i väganläggningarna och att dessa därför måste tillåtas användas utan de inskränkningar som ledningsrätt skulle medföra. Dessutom har Vägverket gjort gällande att man tar sitt samhällsansvar genom att träffa avtal med olika ledningsägare om rätt att förlägga ledningar inom vägområde. Enligt Vägverket kan i dessa fall samtliga relevanta frågor regleras i avtalen, bl.a. spörsmålen om vilka som får

73 Det kan nämnas att Post- och telestyrelsen i en rapport till regeringen den 17 december 2003, UMTS-utbyggnaden – statusrapport, bl.a. har föreslagit en översyn av bestämmelsen om samlokalisering i 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation i syfte att ge denna en mer adekvat utformning.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

76

dra fram ledningar, om hur regleringen av oförutsedda skador skall gå till, om olika trafiksäkerhetsföreskrifter, om hur visst skadeståndsansvar skall kunna avtalas bort samt om uppsägning av avtalet, t.ex. i samband med omläggning eller flyttning av vägen. Vägverket har förklarat att motsvarande reglering mellan parterna inte kan lösas genom beslut enligt ledningsrättslagen, att det krävs specialistkompetens inom olika områden för att kunna bedöma samtliga relevanta frågor samt att sådan kompetens saknas hos lantmäterimyndigheten.

I betänkandet Bredbandsnät i hela landet – Statens infrastruktur som resurs har Utredningen om IT-stomnät till vissa kommuner däremot påtalat behovet av att kunna upplåta ledningsrätt även i vägrätt.74 Synpunkter av detta slag har även Post- och telestyrelsen fört fram.

2.3.7 Övriga förslag och synpunkter

Utöver vad som ovan har framförts bör det enligt Lantmäteriverket utredas om ledningsrätt för radiomaster kan omfatta en rätt till s.k. fri sikt. Lantmäteriverket har anfört att för att en radiolänkstation skall kunna fungera krävs det helt fri sikt mellan antennerna och att om en byggnad eller annan anläggning uppförs kan denna fria sikt komma att brytas. Det bör därför enligt Lantmäteriverket redas ut om en ledningsrätt redan i dag kan omfatta rätt till fri sikt, främst genom 1 § andra stycket ledningsrättslagen, eller om en sådan möjlighet bör införas.

Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun, Post- och telestyrelsen och TeliaSonera AB har vidare på olika sätt betonat vikten av att lagtexten formuleras flexibelt och teknikneutralt för att lagstiftningen skall kunna följa den oerhört snabba teknikutvecklingen. Post- och telestyrelsen har i det sammanhanget framhållit att man, för att nå de åsyftade resultatet av de s.k. e-komdirektiven, i möjligaste mån bör göra ledningsrättslagens tillämpningsområde teknikoberoende – såväl vad gäller den beskrivande uppräkningen av olika typer av ledningar som benämningarna på tillbehör till dessa. TeliaSonera AB har dessutom anfört att man med en fokusering på ledningstypen riskerar att förlora förståelsen för att upplåtelse av ledningsrätt innebär en inskränkning över den del av en fastighet som belastas med ledningsrätt och att fokus därför i

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

77

stället bör ligga på det utrymme som tas i anspråk. Lantbrukarnas

Riksförbund (LRF) har i detta sammanhang anfört bl.a. att ledningsrättslagen är otydlig i frågorna om vad som enligt lagen är att anse som ledning respektive tillbehör till ledning och att detta i rättstillämpningen har lett till osäkerhet vad gäller frågan om ändamål för ledningsrättsupplåtelse. Enligt LRF bör därför utredningen överväga att i lagen definiera begreppet ledning. En sådan definition bör enligt LRF utgå från vad som i normalt språkbruk brukar uppfattas som ledning. LRF har vidare framhållit att man först härefter bör ta ställning till den först nämnda frågan, och att nästa steg sedan bör vara att klara ut behovet av att med ledningsrätt upplåta utrymme för andra anordningar än ledningar.

Institutionen för Infrastruktur vid Kungl. Tekniska Högskolan (KTH) har vidare anfört bl.a. att en tanke som nog inte har prövats är att ersätta ledningsrättslagen jämte en rad andra lagar med en lag för uttag av rätt till utrymme för ledningar och kommunikationer samt att man i så fall skulle kunna samordna ledningsrättslagen och fastighetsbildningslagen med avseende på järnväg samt väglagen i delar som gäller rättighetsuttag. En fördel med en sådan ordning skulle enligt KTH vara att tillståndsfrågor och frågor om markåtkomst skulle separeras på ett tydligt sätt.

Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun har anfört att ledningsrättslagen i dag inte medger ledningsrätt för t.ex. en intressents interna behov (t.ex. mellan arbetsplatser på medellångt avstånd från varandra). Enligt Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun skulle möjligtvis lagtexten när det gäller ändamålet för telekommunikationssystem för allmänt ändamål kunna kompletteras med en slutkläm enligt följande ”…eller som endast medför ringa intrång i jämförelse med nyttan.”.

Lantmäteriverket har dessutom uttalat att en fråga som bör studeras i detta sammanhang är problemet med att successivt ta i anspråk mark i en befintlig ”ledningskorridor”. Enligt Lantmäteriverket kan nämligen det ackumulerade intrånget överstiga vad en fastighetsägare skulle behöva tåla om alla ledningar skulle ha byggts ut samtidigt. Lantmäteriverket har anfört att ett sätt att lösa detta skulle kunna vara att på liknande sätt som i skattelagstiftningen beakta vilka intrång som har gjorts t.ex. under de senaste tio åren.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

78

2.4 Överväganden och förslag

2.4.1 Allmänna utgångspunkter

Avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen

Som har framgått innebär vårt återstående uppdrag i denna del bl.a. att vi skall undersöka om ledningsrättslagens tillämpningsområde bör utvidgas till att omfatta andra typer av ledningar eller andra sorters tillbehör än de som i dag anges i lagen. Enligt våra direktiv skall detta ske efter en avvägning mellan de skilda enskilda och allmänna intressen som här gör sig gällande. När det gäller denna avvägning anfördes i förarbetena till ledningsrättslagen bl.a. följande.75

Jag vill nu ta upp frågan om för vilka slags ledningar ledningsrätt skall kunna medges. Som jag förut har framhållit är reformens huvudsyfte att åstadkomma en samlad civilrättslig lagstiftning om upplåtelse av utrymme för ledningsändamål. Mot den bakgrunden skulle det i och för sig vara önskvärt att ledningsrätt kunde medges oavsett ledningens beskaffenhet eller det ändamål den tjänar. En begränsning av tillämpningsområdet leder också oundvikligen till vissa gränsdragningsproblem. För en ledningsägare kan det i en del fall bli svårt att avgöra om han bör försöka få bifall till en ansökan om ledningsrätt eller i stället bör nöja sig med det sakrättsliga skydd som kan erhållas genom inskrivning. Emellertid kan det nu anförda inte tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang. Ledningsrättslagens karaktär av tvångslagstiftning träder enligt min mening i förgrunden på ett sådant sätt att man inte kan underlåta att göra en avvägning mellan ledningsägarens och fastighetsägarnas intressen i de fall då frivillig uppgörelse inte kan träffas. En fastighetsägare skall självfallet inte behöva tåla att hans fastighet tas i anspråk för ledningsändamål, om nyttan av ledningen är obetydlig men intrånget stort. Det är sålunda nödvändigt att begränsa ledningsrättslagens tillämpningsområde med hänsyn till de olika ledningarnas beskaffenhet och ändamål. Av naturliga skäl kan denna begränsning inte avse endast de fall då tvångsupplåtelse har aktualiserats. Regleringen måste vara enhetlig. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att vidga ledningsrättslagens tillämpningsområde av den anledningen att parterna är överens om villkoren för upplåtelsen. En sådan ordning skulle innebära att en ledningsägare i vissa fall får ledningsrätt för en ledning som han i andra fall inte anses berättigad att dra fram över annans fastighet. Mot denna bakgrund ansluter jag mig, i likhet med remissinstanserna, till utredningens förslag att ledningsrättslagens tillämpningsområde bör begränsas med hänsyn till led-

ningens beskaffenhet och ändamål.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

79

Ledningsrättslagens tillämpningsområde är således begränsat med hänsyn till de olika ledningarnas beskaffenhet och ändamål (se vidare avsnitt 2.2.2). Det framgår dessutom av det nyss citerade avsnittet att de nuvarande gränserna för lagens tillämpningsområde är resultatet av en sådan intresseavvägning som nämns i våra direktiv. Enligt vår mening innebär detta att en utvidgning av det nuvarande tillämpningsområdet enbart bör göras om det finns ett klart konstaterat behov av en sådan åtgärd. Liksom några av dem som har besvarat enkätundersökningen menar vi således att en restriktiv hållning bör iakttas när man överväger frågan om att utvidga tillämpningsområdet för ledningsrättslagen.

Något om den valda lagstiftningstekniken

Vid tillkomsten av ledningsrättslagen var det förhållandet mellan, å ena sidan, expropriationslagen och frivilliga upplåtelser och, å den andra sidan, den föreslagna ledningsrättslagen som tilldrog sig det största intresset. Målsättningen var att skapa ett system som kunde skapa sakrättsligt skydd på ett annat sätt än genom inteckning och samtidigt tillskapa ett mindre kostnadskrävande förfarande än expropriation.

När Utredningen om ledningsrätt i betänkandet Ledningsrättslag skulle lägga förslag om för vilka ledningar ledningsrätt skulle kunna upplåtas tog den utgångspunkt i expropriationslagens bestämmelser om expropriationsändamål, som då endast förelåg i utredningsform.76 När denna fråga behandlades i förarbetena till ledningsrättslagen anfördes bl.a. följande.77

Av flera skäl, som bl.a. hänger samman med frågan om ledningsrättens förhållande till vissa servitut och önskemålet om en med hänsyn till funktionen enkel och tydlig gränsdragning, har det enligt utredningen inte varit möjligt att helt ansluta till förslaget. Utredningen har i stället funnit att lagen lämpligen bör gälla för vissa uppräknade ledningstyper, som karaktäriseras såväl av sin yttre beskaffenhet som av det tekniska ändamål de tjänar, och att indela dessa ledningstyper i fyra grupper.

Resonemanget om servitut kan i princip sägas gälla frågan om det är möjligt att finna en härskande fastighet, men också spörsmålet om hur servitutsändamålet beskrivs. Utredningen om ledningsrätt ville tydligtvis slå in på en annan väg än vad som hade tagits när det

76SOU 1972:57 s. 42 ff. 77 A. prop. s. 26.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

80

gällde bl.a. expropriationslagen och tanken att använda väglagen som modell hade då redan avvisats.78

Det svar som gavs i förarbetena är dock något oklart. Däri framhölls nämligen följande beträffande denna fråga.79

Utredningen har förordat att expropriationsutredningens förslag (SOU 1969:50) om expropriationsändamålen bör vara vägledande vid utformningen av ledningsrättslagens bestämmelser i denna del. I de hänseenden som här är av betydelse har nämnda förslag med vissa mindre justeringar lagts till grund för regleringen i ExL, som trätt i kraft den 1 januari 1973 (prop. 1972:109, CU 34, rskr 346). De allmänna expropriationsrättsliga bestämmelserna om rätt att dra fram och bibehålla ledningar är enligt min mening väl ägnade att tjäna som förebild vid avgränsningen av ledningsrättslagens tillämpningsområde. I likhet med utredningen har jag emellertid funnit att systematiken i ExL av olika skäl inte helt bör följas. I stället bör man som utredningen har föreslagit räkna upp de ledningstyper som skall omfattas av ledningsrättslagen. En sådan lösning skapar enligt min mening goda förutsättningar för en enkel och klar gränsdragning och innebär från lagteknisk synpunkt den fördelen att de olika ledningstyperna kan grupperas på ett naturligare sätt än om man varit hänvisad till att helt följa ExL:s grupperingar av expropriationsändamålen. Vidare finns det som utredningen framhållit ett praktiskt behov av att i vissa fall begränsa och i en del fall vidga ledningsrättslagens tillämpningsområde i förhållande till ExL.

Som redan har beskrivits i avsnitt 2.2.4 görs samtidigt en ganska snäv bestämning av vad som skall anses vara ledning. Detta begrepp ges inte någon definition i lagen, men det uttalades i förarbetena att som ledning får betraktas metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m.80 Till ledning räknas dessutom helt oundgängliga tillbehör såsom stolpar, stag, socklar och fästen samt rengöringsbrunnar och ventiler. Sådana anläggningar som rännsten, dike, kanal, timmerränna eller tunnlar anses däremot enligt motiven falla utanför begreppet.

En slutsats som kan dras av dessa utgångspunkter är att avsikten var att skapa en kasuistisk lagstiftning som är byggd på en enumerationsprincip. Tanken synes därmed ha varit att det skall vara lätt att avgöra vad som var en ledning.

Det finns egentligen inte någon förklaring i motiven till varför lagstiftaren har valt detta betraktelsesätt. Detta synsätt följer heller inte av motiveringen med avseende på förhållandet till expropriations-

78 A. bet. s. 33 ff. 79 A. prop. s. 90 f. 80 A. prop. s. 94 f. och 131.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

81

lagen. Det hade varit lätt att ansluta sig till expropriationslagens begrepp ”anläggning”, men då hade konsekvensen kanske blivit att också utrymme för tunnlar, timmerrännor och kanaler hade fått upplåtas med ledningsrätt. Frågan är om detta hade varit negativt för lagstiftningens tillämpning. En tänkbar förklaring kan emellertid ha varit att man önskade göra lagen särskilt klar och lätt att tillämpa. Det finns dock inte något stöd för ett sådant antagande i förarbetena.

Enligt vår mening får behovet av en teknikoberoende lagstiftning samt utvecklingen i rättspraxis (se avsnitt 2.2.4) sägas tala för att den valda metoden för lagstiftning bör överges. Samtidigt råder det ingen tvekan om att en mera generell lagstiftningsmetod skulle kunna innebära bl.a. att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen skulle utvidgas kraftigt och att lagen då skulle bli mycket lik expropriationslagen. Vår slutliga bedömning inom ramen för vårt arbete är därför att fördelarna med den nuvarande ordningen överväger dess nackdelar och att man därför inte bör överge den lagstiftningsteknik som har valts för ledningsrättslagen.

Något om det konstitutionella egendomsskyddet

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Exempelvis kan samhällets behov av mark för vägar och andra kommunikationsleder m.m. anses vara angelägna allmänna intressen.81 Kravet på angeläget allmänt intresse måste alltså vara uppfyllt för att ingrepp genom lagstiftning eller myndighetsbeslut över huvud taget skall få ske. Enligt grundlagstexten är det således inte möjligt att t.ex. låta enskilda lösa mark enbart i eget intresse (se även avsnitt 2.2.3). Den aktuella grundlagsregeln vänder sig främst till lagstiftaren, vilket medför att allmän lag inte får stiftas i strid med grundlagens regel om skydd för egendomsrätten.

81Prop. 1993/94:117 s. 48. För en sammanfattande redogörelse för egendomsskyddet i regeringsformen kan hänvisas t.ex. till 1999 års författningsutrednings delbetänkande Vissa grundlagsfrågor (SOU 2001:19 s. 77 ff.) samt till vårt delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83 s. 41 ff.).

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

82

Även egendomsskyddet enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) tillförsäkrar varje fysisk eller juridisk person rätt till respekt för sin egendom och bygger på att det görs en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen samt att rimlig balans uppnås däremellan.82 Det bör framhållas att vid prövningen av försvarligheten av intrång i äganderätten gäller proportionalitetsprincipen, där nödvändigheten av det intrång som sker i det allmännas intresse balanseras mot den skada och olägenhet som den enskilde lider. Det allmänna ges här en förhållandevis vid egen bedömningsmarginal (margin of appreciation). Möjligheten att erhålla ersättning för intrånget spelar en väsentlig roll vid bedömningen av om detta har varit proportionerligt.

För att kunna godtas med hänsyn till skyddet för egendomsrätten enligt grundlagen och Europakonventionen krävs alltså sammanfattningsvis att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen enbart får utvidgas till att omfatta ledningar eller andra anordningar som kan anses vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Bestämmelser till skydd för allmänna och enskilda intressen

I 611 §§ledningsrättslagen återfinns bestämmelser om villkoren för upplåtelse av ledningsrätt. Enligt 6 § ledningsrättslagen skall en allmän behovs- och lämplighetsprövning beträffande frågan om viss rätt skall tillgodoses genom ledningsrätt äga rum innan en ledningsägare ges rätt att tvångsvis ta i anspråk utrymme för ledningsändamål på annans fastighet. Reglerna får i praktiken främst betydelse för att skydda motstående enskilda intressen. Behovsprövningen innebär att i första hand lantmäterimyndigheten skall pröva om ändamålet lämpligen kan tillgodoses på annat sätt än den sökande ledningsägaren har begärt.83 Den ledande principen vid denna prövning är att det alternativ skall väljas som vållar minst skada. Vid prövningen skall man inte beakta möjligheterna till inskrivning av frivilliga överenskommelser eller till expropriation. I stället handlar det om att bedöma om det kan finnas andra lämpliga alternativ för ledningsdragningen än det angivna. Det kan också

82 Den som har ett närmare intresse för konventionens egendomsskydd hänvisas till exempelvis Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2 uppl., 2002, s. 373 ff. Se även Carl-Henrik Ehrenkrona i Karnov 2002/03 s. 75. 83Prop.1973:157 s. 96 ff. och 131 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

83

förekomma att de motstående enskilda intressena, t.ex. fastighetsägarens, är av sådan styrka att ledningsägarens intresse av att ta mark i anspråk för ledningsändamål får ge vika.

När det gäller prövningen enligt 6 § ledningsrättslagen skall vidare fördelarna av upplåtelsen vägas mot olägenheterna från såväl allmän som enskild synpunkt. Om olägenheterna överväger, skall upplåtelsen vägras. Hänsyn bör i det sammanhanget inte bara tas till ekonomiska olägenheter, utan också till ideella värden. Eftersom sträckningen av en ledning och placeringen av ledningstillbehör kan påverka vad som händer på andra fastigheter, bör därför så långt det är möjligt en samlad bedömning av olägenheterna längs hela ledningssträckan göras.

Bestämmelserna i 6 § ledningsrättslagen kan också användas som skydd för allmänna intressen, t.ex. naturvårds- och miljösynpunkter.84

Enligt 6 a § ledningsrättslagen skall dock bestämmelserna i 6 § ledningsrättslagen inte tillämpas om det i en fastighetsplan har meddelats bestämmelser om ledningsrätt. Dessutom återfinns i 8 och 9 §§ledningsrättslagen bestämmelser till skydd för allmänna intressen i samband med planer. Dessa kompletteras med föreskriften i 10 § ledningsrättslagen, där det anges att ledningsrätt inte får upplåtas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. Det föreskrivs vidare att detta dock inte gäller när upplåtelsen är till övervägande nytta från allmän synpunkt. Om det föreligger ett koncessionsbeslut för en ledning, kan – oberoende av villkoren i 610 §§ledningsrättslagen – ledningsrätt upplåtas i enlighet med koncessionsbeslutet. Vidare framgår av 11 § ledningsrättslagen att särskilda säkerhetsföreskrifter för framdragning av ledningar skall beaktas när ledningsrätt skall upplåtas.

För att mark eller annat utrymme skall få tas i anspråk för ledningsändamål krävs enligt 12 § första stycket ledningsrättslagen att upplåtelsen inte medför ett alltför omfattande ingrepp i den fastighet mot vilken åtgärden vidtas. Den förutsättning som därvid ställs upp är att fastigheten inte får förorsakas synnerligt men. Bestämmelsen syftar till att skydda enskilda intressen och kan sägas utgöra ett komplement till reglerna i 6 § ledningsrättslagen.85 Om en upplåtelse av ledningsrätt skulle medföra ett kraftigt intrång på en fastighet, bör ledningsrätt i regel vägras redan med stöd av 6 § ledningsrättslagen. Fördelarna med upplåtelsen kan emellertid vara

84 A. s. 85 A. prop. s. 135 f.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

84

så stora att avvägningen mellan motstående intressen utfaller till den sökande ledningsägarens förmån. Inte heller i sådana fall behöver emellertid fastighetsägaren finna sig i intrång som kanske nästan helt inskränker hans rådighet över fastigheten.86 Innebörden av begreppet synnerligt men är svår att precisera, men det måste vara fråga om höggradiga intrång.87 Även om synnerligt men uppkommer, är fastighet enligt en undantagsregel i 12 § andra stycket ledningsrättslagen skyldig att avstå utrymme, om ledningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller om ledningen enligt ett koncessionsbeslut skall dras fram över fastigheten.

Det saknas enligt vår mening skäl att föreslå några förändringar i de nu redovisade reglerna till skydd för allmänna och enskilda intressen. En ansökan om ledningsrätt kommer således även fortsättningsvis att omfatta en prövning av frågan om ledningens närmare lokalisering med hänsyn till de motstående allmänna och enskilda intressen som kan finnas i det enskilda fallet. Dessutom utgår ersättning för det ianspråktagna utrymmet enligt samma principer som vid expropriation (13 § ledningsrättslagen). Som har framgått ingår det i vårt uppdrag att se över vissa frågor om ersättning till fastighetsägaren. Vi kommer att behandla dessa frågor i kapitel 5.

Allmänt om behovet av förändringar

Den del av infrastrukturen som utgörs av ledningar är en mycket viktig del av den totala samhälleliga infrastrukturen. Vid sidan av främst nyttjanderätts- och servitutsavtal är ledningsrätt numera det främsta instrumentet för att säkerställa rätten att dra fram och bibehålla ledningar över andras fastigheter. Det är vidare åtskilligt som talar för att upplåtelseformen i framtiden kommer att få en allt större betydelse. Rent teoretiskt är det naturligtvis möjligt att, som har nämnts i avsnitt 2.2.1, tvångsvis ta i anspråk mark för de allra flesta ledningsändamål med stöd av reglerna i expropriationslagen. Ledningsrättslagens förfarande med en förrättningsprocess måste dock betraktas som klart mer effektivt och mindre omständligt än ett domstolsförfarande enligt expropriationslagen. Detta skulle bli än mer påtagligt vid ett genomförande av vårt förslag att ge berörda

86 A. s. 87 A. s.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

85

fastighetsägare rätten att i vissa fall kunna få ersättning för sina ombudskostnader vid förrättning (se vidare avsnitt 5.4.4).

Sedan ledningsrättslagen trädde i kraft år 1973 har den tekniska utvecklingen gått mycket fort. Det har också skett omfattande omstruktureringar och utbyggnader av ledningsnäten. Dessutom har nya typer av telekommunikationssystem tillkommit. Ledningar och rätten till ledningar har därutöver blivit alltmer värdefulla tillgångar och för många företag utgör äganderätten eller dispositionsrätten till ledningar en grundläggande förutsättning för företagets verksamhet. Den fråga som då inställer sig är om ledningsrättsinstitutet tillgodoser de behov som finns i dag och som kan tänkas uppstå i framtiden.

Med de klarlägganden som har föreslagits i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät och i Justitiedepartementets promemoria med samma namn menar vi att den nuvarande uppräkningen av olika typer av allmännyttiga ledningar i 2 § första stycket ledningsrättslagen i allt väsentligt tillgodoser det behov som i dag finns av att på ett rättssäkert och effektivt sätt kunna ta i anspråk mark eller annat utrymme på fastighet för utbyggnaden av samhällets ledningsinfrastruktur.88 Vi menar vidare att resultatet av vår enkätundersökning i huvudsak får anses bekräfta denna bedömning.

När det gäller regleringens möjligheter att möta framtida behov är det framför allt bestämmelsen i 2 § första stycket 1 – som gäller för ledningar och vissa andra anläggningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät – som kommer i fokus. Skälet härtill är att området för elektronisk kommunikation är mycket dynamiskt och att utvecklingen av ny teknik för elektronisk överföring och för elektronisk kommunikation går oerhört snabbt. Det är därför svårt att se vad som kommer att hända längre fram i tiden än några år. I dagsläget får det dock anses föreligga liten risk för en utveckling de närmaste åren som skulle medföra att den nuvarande regleringen inte fullt ut skulle korrespondera med den nya teknik som kan tänkas komma.

Sammanfattningsvis menar vi således att det med de nyss nämnda föreslagna klarläggandena inte föreligger något behov av att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta andra typer av ledningar eller ledningstillbehör än de som i dag anges i lagen. Från några håll har dock angetts att det finns ett behov av att

88 A. bet. s. 72 ff. och 89 f. och a. utkast till lagrådsremiss s. 12 ff. och 27 ff.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

86

tillämpningsområdet för ledningsrättslagen vidgas till att omfatta också tunnlar eller rör som har karaktären av s.k. kanalisationer samt tunnlar för vatten eller avlopp (se vidare avsnitt 2.4.2). Vidare har den synpunkten framförts att det i lagtexten uttryckligen bör anges att produkten fjärrkyla omfattas av lagen (se nyss nämnda avsnitt).

Som förut har nämnts i avsnitt 2.1.2 innebär det återstående uppdraget i denna del dels att vi skall ta ställning till i vilken utsträckning och på vilka villkor en ledningsrätt för ett visst slag av ledning skall ge rätt att dra fram ledningar av annat slag inom det upplåtna utrymmet, dels att vi skall undersöka om det finns behov av att kunna upplåta ledningsrätt i lös egendom (se vidare avsnitten 2.4.3 respektive 2.4.4). Vad gäller den sistnämnda frågan kan det, utöver vad som har angetts i avsnitt 2.1.2, tilläggas att det i våra direktiv anges bl.a. att vi skall undersöka om ledningsrättslagens tillämpningsområde bör avgränsas på något annat sätt än för närvarande med hänsyn till den tekniska utveckling som har skett på kommunikationsområdet.

2.4.2 Tillämpningsområdet bör utvidgas till att omfatta även vissa andra anordningar än ledningar, m.m.

Förslag: Det skall även vara möjligt att få ledningsrätt för rör eller

annan anordning som anläggs för att dra fram och använda ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål eller koncessionspliktig elektrisk starkströmsledning, dvs. för vissa typer av kanalisationer. Ledningsrätt skall också kunna upplåtas för tunnlar för vatten och avlopp.

Inledning

Av förarbetena till ledningsrättslagen framgår att tunnlar inte inryms i begreppet ledning och att anordningar av detta slag därmed faller utanför lagens tillämpningsområde, men att lagen kan ge ett indirekt sakrättsligt skydd för en tunnel som uteslutande har till syfte att underlätta att en ledning dras fram.89 Med hänsyn till detta uttryckssätt torde lagstiftarens tanke inte ha varit att tunnlar skulle betraktas som tillbehör till ledning. Att tunnlar kan åtnjuta ett

89 A. prop. s. 94 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

87

indirekt sakrättsligt skydd bygger i stället på synsättet att en ledningsrättsinnehavare, på motsvarande sätt som när en ledning skall grävas ner i marken, enligt 22 § andra stycket 2 och 7 ledningsrättslagen exempelvis kan ges rätt att spränga en tunnel genom berget (se vidare avsnitt 2.2.6). Denna befogenhet, liksom rätten att bibehålla tunneln, ingår därmed i ledningsrätten och tunneln ges då ett indirekt sakrättsligt skydd. Nu har dock frågor uppkommit om att lagen bör ändras så att ledningsrätt också skall kunna upplåtas för tunnlar och liknande anordningar som kan karakteriseras som kanalisationer samt för tunnlar för vatten eller avlopp.

I sammanhanget bör kort beröras skillnaderna mellan, å ena sidan, rörledningar och avloppstrummor och, å andra sidan, tunnlar. En rörledning eller en avloppstrumma brukar bestå av ett helt omslutande och av människohand tillverkat material (betong, järn, plast e.d.). En tunnel däremot kan vara dels en underjordisk transportväg för bilar eller tåg, dels en distributionsled för vatten, gas, olja, kablar eller liknande. Tunnlar, som ofta har en cirkulär form och en viss storlek, kan drivas såväl i berg som i lösa jordmassor. I en tunnel kan sedan gjutas en halvcirkelformad botten där t.ex. avloppsvatten kan flyta fram. Om denna konstruktion omsluter en hel cirkelbåge, blir det i stället fråga om en i en tunnel framdragen rörledning eller avloppstrumma.

Frågan om behovet av ledningsrätt för kanalisationer

En eventuell möjlighet till ledningsrätt för olika anordningar som kan räknas som kanalisationer bör inte inskränkas till kanalisationer i form av ”tunnlar”. Anledningen till detta är att begreppet tunnel inte helt torde täcka de skilda typer av kanalisationer som för närvarande finns, t.ex. når vissa skyddshöljen för teleledningar inte upp till en sådan storlek att man kan tala om tunnlar. I den fortsatta framställningen avses därmed med uttrycket kanalisation – utöver kanalisationer i form av tunnlar – olika typer av skyddsrör (vanligtvis av plast eller betong) som är avsedda att inrymma fysiska ledningar.

Med tanke på ledningsrättslagens expropriativa karaktär inställer sig frågan om det kan anses vara ett angeläget allmänt intresse att utvidga tillämpningsområdet för lagen till att omfatta även anordningar av detta slag.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

88

Det kan till en början konstateras att det är ett av samhällsmålen för sektorn för elektronisk kommunikation att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer.90 Med dagens lagstiftning torde vidare ledningsrätt inte kunna beviljas för kanalisationer som skall byggas för att i framtiden dra fram ledningar som t.ex. ingår i elektroniska kommunikationsnät. Enligt den nuvarande regleringen är det nämligen bara möjligt att upplåta ledningsrätt för kanalisationer som vid förrättningstillfället utgör ledningstillbehör. Med andra ord kan man med stöd av 3 § ledningsrättslagen i dag enbart ge rätt att anlägga kanalisationer som är nödvändiga för att den beslutade ledningen skall fungera på ett bra sätt. Som exempel kan nämnas att fiberoptiska kablar, som är relativt ömtåliga, ofta skyddas genom att man samlar dem i en kanalisation. Det är dock inte ovanligt i den praktiska tillämpningen att ledningsrätt med stöd av 22 § andra stycket 5 ledningsrättslagen medges även för kanalisationer som innehåller viss reservkapacitet för framtida behov av ytterligare ledningar av samma slag. I dessa fall har emellertid ett antal ledningar alltid framdragits i samband med att kanalisationen har anlagts. Således har det då inte varit fråga om tomma rör.

Vad som nu har anförts får, liksom TeliaSonera AB har fört fram i sitt enkätsvar, emellertid anses vara en brist på så vis att den nuvarande ledningsrättslagen inte fullt ut kan användas för att på ett rationellt sätt bygga ut IT-infrastrukturen (se avsnitt 2.3.2). Även AB Stokab och Institutet för fastighetsrättslig forskning har vid vår utfrågning framhållit behovet av en möjlighet till ledningsrätt för tomma kanalisationer. Det måste vidare betraktas som en stor fördel att användningen av kanalisationer kan minska intrånget på de fastigheter som berörs genom att ägaren av en ledning utan grävningsarbeten kan komplettera eller byta ut de ledningar som först har dragits fram i kanalisationen. Mot bakgrund av det nu anförda råder det inte någon tvekan om att det är ett angeläget allmänt intresse att vidta åtgärder som kan underlätta utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät, t.ex. genom att utvidga ledningsrättslagens tillämpningsområde till att omfatta olika typer av kanalisationer.

Behovet av en möjlighet till ledningsrätt för kanalisationer får för närvarande anses vara störst när det gäller området för elektroniska kommunikationer. En sådan möjlighet kan dock vara ett alternativ

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

89

också för de övriga ledningstyper som tas upp i 2 § första stycket ledningsrättslagen. På nuvarande stadium ter sig dock behovet endast vara mera framträdande i fråga om elektriska starkströmsledningar, t.ex. finns det redan i dag en del s.k. regionnätledningar som är förlagda i tunnel. Enligt vad vi har inhämtat finns det dessutom planer på viss ytterligare tunnelförläggning av elektriska starkströmsledningar. Av det anförda får det således anses framgå att det även föreligger ett praktiskt behov av att kunna dra fram elektriska starkströmsledningar i kanalisationer. Därmed får även en möjlighet till ledningsrätt för kanalisationer som är avsedda att användas för elektriska starkströmsledningar anses uppfylla de krav på allmänintresse som grundlagen och Europakonventionen ställer när det gäller skyddet för egendom.

Ledningsrätt för kanalisationer för framtida ledningsdragning

Det bör inledningsvis nämnas att det inte är en möjlig lösning att komplettera exemplifieringen av vad som kan betraktas som tillbehör enligt 3 § ledningsrättslagen, eftersom det med nuvarande lagstiftning inte torde vara möjligt att bevilja ledningsrätt enbart för tillbehör. Tanken med den regel som nu föreslås är alltså att det för ledningsrätt för kanalisationer inte skall krävas att vissa ledningar läggs i redan från början, utan att lagen skall kunna tillämpas på helt tomma kanalisationer. Vad som skall åstadkommas är således en möjlighet till ledningsrätt för kanalisationer för framtida ledningsdragning.

Eftersom det inte är fråga om att utvidga själva ledningsbegreppet till att innefatta även vissa andra anordningar, bör den bestämmelse som nu föreslås inte föras in som en ny punkt i uppräkningen av olika sorters ledningar i 2 § första stycket ledningsrättslagen. Med tanke på att det handlar om att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta andra anordningar än ledningar bör den föreslagna bestämmelsen i stället föras in som en ny paragraf mellan 2 och 3 §§ledningsrättslagen.

När det sedan gäller frågan hur denna nya bestämmelse skall formuleras kan man självfallet tänka sig skilda lagtekniska lösningar. För att undvika tillägg av uttrycket ”…eller anordning…” i alla bestämmelser där det talas om ”ledning” har vi stannat för en lösning som innebär att det i den föreslagna paragrafen anges att vad som i lagen föreskrivs om ledning skall gälla även för rör eller

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

90

annan anordning som anläggs för att dra fram och använda sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 1 och 2 ledningsrättslagen. Med en bestämmelse av detta slag skall alltså ledningsrätt kunna upplåtas för vissa typer av kanalisationer och vid tillämpningen av lagen skall dessa hanteras på samma sätt som ledningar.

Som tidigare har nämnts har det i promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslagits en ny regel, 11 a §, i ledningsrättslagen som är avsedd att möjliggöra andrahandsupplåtelser (se avsnitt 2.1.2).91 Förslaget innebär att det i ett ledningsbeslut skall kunna ingå befogenhet för ledningsrättshavaren att inom det upplåtna utrymmet låta annan dra fram en ledning som uppfyller kraven i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. En innehavare av ledningsrätt enligt den nu föreslagna 2 a § ledningsrättslagen får då möjlighet att utan fastighetsägarens medgivande ge en annan rätt att inom det upplåtna utrymmet dra fram ledning av den typ som anges i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. Vid en förrättning som avser ledningsrätt för kanalisation enligt den nu föreslagna bestämmelsen måste dock den sökande yrka att få befogenhet enligt den i promemorian föreslagna bestämmelsen (11 a § ledningsrättslagen), om denne vill ha rätt att upplåta utrymme till annan. Ifall en sådan befogenhet inte ges kan sökanden endast dra fram egna ledningar i kanalisationen. Frågan om underrättelse till fastighetsägaren torde kunna lösas genom en föreskrift om detta i ledningsrättsbeslutet (22 § första stycket 7 ledningsrättslagen).

Ledningsrätt för tunnlar för vatten och avlopp

Även beträffande tunnlar för vatten eller avlopp inställer sig frågan om det kan anses vara ett angeläget allmänt intresse att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta också anordningar av detta slag (se avsnitt 2.4.1).

Till en början kan konstateras att tunnlar för vatten och avlopp kan fylla samma funktion som vatten- och avloppsledningar. Det förekommer också att tunnelsträckor, främst i storstadsområdena, ingår i allmänna vatten- och avloppsanläggningar.92 Vatten- och

91 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 28 ff. 92 De vatten- och avloppstunnlar som finns i dag har i huvudsak anlagts med stöd av servitutsavtal. Enligt vad vi har inhämtat från Svenskt Vatten AB har det dock också förekommit att tunnlar av detta slag har etablerats genom ledningsrätt. I dessa fall har enligt Svenskt Vatten AB lantmäterimyndigheterna benämnt tunneln som en större underjordisk ledning i form av en bergtunnel eller som en djupt liggande ledning.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

91

avloppstunnlar kan alltså sägas ha samma användningsområde som traditionella vatten- och avloppsanläggningar för allmänna ändamål. Vidare visar våra undersökningar att en möjlighet till ledningsrätt för vatten- och avloppstunnlar skulle skapa gynnsammare förutsättningar för utbyggnaden av det allmänna vatten- och avloppsnätet. Med hänsyn till det anförda uppfyller även en möjlighet till ledningsrätt för vatten- och avloppstunnlar kravet på att vara ett angeläget allmänt intresse. En utvidgning av detta slag får således anses tillgodose sådana vitala samhällsintressen att den kan godtas med hänsyn till skyddet för egendom i grundlagen och Europakonventionen.

Möjligheten att ta utrymme i anspråk för tunneländamål bör självfallet endast omfatta sådana tunnlar som fungerar som distributionsleder för vatten, avlopp och kablar. Det bör understrykas att den nu föreslagna utvidgningen inte innebär någon förändring av lagens tillämpningsområde avseende kanaler, utan anläggningar av detta slag skall alltjämt anses falla utanför tillämpningsområdet.

Liksom när det gäller frågan om ledningsrätt för rör eller andra anordningar som anläggs för att dra fram och använda ledningar av visst slag har vi i denna del diskuterat ett flertal olika lagtekniska lösningar. Vi har därvid valt att föreslå ett alternativ som – enligt samma mönster som ovan har föreslagits beträffande vissa kanalisationer – möjliggör ledningsrätt för tunnlar genom en ny bestämmelse i ledningsrättslagen. Eftersom det inte heller i detta fall är fråga om att utvidga ledningsbegreppet, förs denna bestämmelse inte in som en ny punkt i uppräkningen av olika sorters ledningar i 2 § första stycket ledningsrättslagen. I stället föreslår vi att det i samma paragraf som rörande ledningsrätt för kanalisationer föreskrivs att vad som i lagen anges om ledningar skall gälla även för tunnlar som används i stället för sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 3 ledningsrättslagen. Den nu föreslagna regeln innebär alltså att ledningsrätt kan upplåtas för vatten- och avloppstunnlar och att vad som i lagen anges om ledning skall tillämpas också beträffande tunnlar av nu aktuellt slag.

Kort om fjärrkyla

Beträffande spörsmålet om produkten fjärrkyla omfattas av den nuvarande regleringen i 2 § första stycket 4 ledningsrättslagen kan först – även om lagens förarbeten inte ger ett helt klart besked i

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

92

frågan – konstateras att uppräkningen i bestämmelsen endast är exemplifierande.93 Att uppräkningen i bestämmelsen inte skall betraktas som uttömmande illustreras relativt väl av vad som framfördes av Utredningen om ledningsrätt i betänkandet Ledningsrättslag, nämligen att ledningsrätt skulle kunna upplåtas för vad som i allmänhet kallas pipelines, dvs. rörledningar för annat än vatten och avfall – i första hand olja och gas, men även ledningar för fjärrvärme.94 Av det anförda kan således den slutsatsen dras att ledningsrättslagen gäller även för andra ledningar av pipelinekaraktär än de som explicit anges i 2 § första stycket 4 ledningsrättslagen. Enligt vad vi har erfarit är detta också det förhärskande synsättet i rättstillämpningen. Ett behov av tillägg skulle därmed endast kunna anses föreligga i ett läge där rättstillämpningen visar sig exkludera produkten fjärrkyla.

2.4.3 En vidgad möjlighet till andrahandsupplåtelser

Förslag: Möjligheten att göra andrahandsupplåtelser enligt före-

slagna 11 a § ledningsrättslagen skall utvidgas till att omfatta innehavare av samtliga i 2 § första stycket ledningsrättslagen uppräknade ledningsslag. Upplåtelserna skall dock även fortsättningsvis enbart få avse ledningar som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål.

Som har nämnts i avsnitt 2.1.2 föreslog vi i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät en ny bestämmelse i ledningsrättslagen, 3 b §, som skulle tillåta nyttjanderättsupplåtelser i ledning som omfattas av ledningsrätt. Förslaget kritiserades dock i vissa avseenden och i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss har valts en delvis annan lösning. Genom den modell som har valts för den i promemorian föreslagna bestämmelsen rörande upplåtelser i andra hand, 11 a § ledningsrättslagen, kan man utgå från att det synsättet att ledningsrätt – med undantag av den möjlighet som 3 a § ledningsrättslagen ger – endast skall innefatta rätt att dra fram de ledningar som har angetts i ett ledningsbeslut. Detta talar kraftigt mot att tillämpningsområdet för bestämmelsen i nuvarande 3 a § ledningsrätts-

93Prop. 1973:157 s. 93 f. och SOU 1972:57 s. 42 ff. och 56. 94 A. bet. s. 56.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

93

lagen utvidgas. Liksom har framhållits av Lantmäteriverket tillkom dessutom denna bestämmelse för att lösa ett akut uppbyggnadsbehov av nät för bredbandskommunikation. Mot denna bakgrund anser vi att man inte bör arbeta vidare enligt denna lagstiftningsmodell, dvs. att innehavare av ledningsrätt för viss typ av ledningar i vissa fall, utan ny prövning av lantmäterimyndigheten, skall kunna dra fram vissa andra sorters ledningar.

När det sedan gäller frågan om möjligheten till andrahandsupplåtelser bör utvidgas kan man självfallet tänka sig ett flertal skilda lösningar. Det bör dock inledningsvis slås fast att det med hänsyn till regleringen i 2 kap. 18 § regeringsformen inte är möjligt att införa en möjlighet att i ledningsbeslut ge en innehavare av ledning som inte har ett allmänt ändamål rätt att göra andrahandsupplåtelser avseende ledningar för allmänna ändamål. Utvidgningar av rätten att göra andrahandsupplåtelser bör alltså enbart omfatta ledningar av allmänt intresse.

En tänkbar modell är att innehavare av samtliga de i 2 § ledningsrättslagen angivna typerna av ledning, efter prövning av lantmäterimyndigheten, skulle kunna ges rätt att – själv eller genom andrahandsupplåtelse – dra fram vilka som helst av de i bestämmelsen uppräknade ledningsslagen. Det framstår dock knappast som rimligt att t.ex. en innehavare av ledningsrätt för teleledning skulle ges rätt att genom andrahandsupplåtelse dra fram en fjärrvärmeledning eller annan större ledning.

Vi anser i stället att huvudprincipen, med vissa undantag, bör vara att varje typ av ledning ges en egen ledningsrätt. Som har framhållits av Lantmäteriverket uppnås härigenom nödvändig publicitet och tydlighet när det gäller olika ledningar som har framdragits med stöd av ledningsrätt (se avsnitt 2.3.3). Även från rent ekonomiska synpunkter torde det ofta vara en fördel för ledningshavaren att ha separata ledningsrätter för varje ledningstyp, eftersom varje ledning då kan överlåtas för sig (35 § ledningsrättslagen).

Liksom Svenska Kommunförbundet har anfört i sitt enkätsvar menar vi att det emellertid bör vara möjligt att ge även ledningsrättshavare för andra typer av ledningar (enligt 2 § ledningsrättslagen) möjlighet att dra fram ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål. Vi anser att man kan tillåta detta eftersom den sekundära rättigheten då i allmänhet kommer att avse en ledning av betydligt mindre omfång än den som ursprungligen anlagts. Härigenom riskerar berörda fastighetsägare inte att drabbas av ledningar av en sådan storlek, och därmed

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

94

sådant intrång, som de kanske inte har räknat med. På motsvarande sätt som är tänkt att gälla beträffande den i promemorian föreslagna bestämmelsen om upplåtelser i andra hand bör någon tid för utförande inte anges i den här typen av kompletterande ledningsbeslut.

Sammanfattningsvis anser vi således att ledningsrättshavare avseende samtliga i 2 § första stycket ledningsrättslagen uppräknade ledningstyper bör ges rätt att låta annan dra fram och använda ytterligare ledning av det slag som anges i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen – dvs. i första hand ledningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät för allmänt ändamål – inom det upplåtna utrymmet. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen i 11 a § första stycket ledningsrättslagen bör kompletteras i enlighet med detta.

Som har framgått i avsnitt 2.3.5 har man i flertalet svar rörande enkätfrågan om att införa en möjlighet att överlåta ledning och tillhörande ledningsrätt var för sig uttryckt stor tveksamhet mot att ge innehavare av ledningsrätt möjlighet att överlåta sina ledningar till nyttjanderättshavaren utan att samtidigt överlåta ledningsrätten. Vi delar denna uppfattning och anser således att det inte är lämpligt att skapa en sådan möjlighet. Det främsta skälet till detta är att risken för oklara rättsförhållanden. Vidare kan fastighetsägarna få svårigheter att hålla sig informerade om vilka ledningsägare som för tillfället finns på deras fastigheter. Den nuvarande principen i 35 § ledningsrättslagen bör därför behållas, dvs. ägandet av ledning och ledningsrätt skall följas åt.

2.4.4 Ledningsrätt i lös egendom

Förslag: Ledningsrättsupplåtelser skall vara möjliga i vissa typer av

lös egendom. Det skall gälla tomträtt, byggnad eller annan anläggning som inte hör till berörd fastighet eller tomträtt samt väganordning enligt 2 § väglagen. Vid upplåtelse i byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten skall ledningsrätt samtidigt upplåtas i utrymme inom den fastighet eller tomträtt som anläggningen är belägen på. Om tomträtt i vilken ledningsrätt har upplåtits upphör att gälla, skall i stället den berörda fastigheten belastas av ledningsrätten.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

95

Inledning

Som förut har redovisats i avsnitt 2.2.1 följer det av 1 § ledningsrättslagen att ledningsrätt endast kan upplåtas i fastighet. Fastighetsbegreppet har i detta sammanhang samma innebörd som i fastighetsbildningslagen.95 Med fastighet avses därmed vad som har införts eller enligt bestämmelserna om registrering skall införas i fastighetsregistret. Ledningsrätt kan därför även upplåtas i sådan anläggning som på grund av reglerna i 2 kap. 1 § jordabalken utgör tillbehör till fastighet.96 Av det anförda följer alltså att ledningsrätt inte kan upplåtas i någon form av lös egendom. Vad som utgör lös egendom definieras negativt, nämligen genom att all egendom som inte utgör fast egendom enligt jordabalken är lös egendom (se vidare avsnitt 3.2.1).

Ledningsrätt kan således inte upplåtas i tomträtt eller i byggnad eller annan anläggning, t.ex. mast, torn, kraftledningsstolpe eller kanalisation som inte utgör fast egendom. Däremot är det redan i dag möjligt att, till följd av reglerna i 2 kap. 1 § andra stycket jordabalken, upplåta ledningsrätt i sådan byggnad eller anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån för fastigheten. Detsamma gäller i fråga om ledning för vilken ledningsrätt har beviljats, dock under förutsättning att det vid en förrättning har förordnats att rätten skall höra till fastigheten. De aktuella reglerna gäller även gemensamhetsanläggning eller annan anläggning enligt anläggningslagen, som är uppförd utanför fastigheten med stöd av servitut samt ledning enligt ledningsrättslagen om ledningsrätten har anknutits till fastighet med stöd av 1 § ledningsrättslagen.

Enligt 13 kap. 26 § jordabalken är tomträtt likställd med fast egendom vid expropriation eller liknande tvångsförvärv som avser tomträtten. När det gäller denna bestämmelse anfördes bl.a. följande i förarbetena till ledningsrättslagen.97

Bestämmelsen torde böra ges den tolkningen att tomträtten skall anses som fast egendom när fråga är om tvångsförvärv som berör tomträtten vare sig förvärvet riktar sig mot den fastighet som upplåtits med tomträtt eller mot själva tomträtten (jfr. prop. 1972:109 s. 388). Tas själva fastigheten i anspråk med ledningsrätt, berörs alltså inte tomträttens ställning utan denna kvarstår orubbad.

95 A. prop. s. 89. 96 A. prop. s. 25. 97 A. prop. s. 128 f.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

96

Det synes inte finnas något praktiskt behov av att instifta lednings-

rätt i tomträtt.

Ledningsrätt kan således inte upplåtas i annans tomträtt. Det har dock ansetts finnas ett behov av att kunna förordna att ledningsrätt skall höra till ledningsrättshavarens inskrivna tomträtt (1 § andra stycket ledningsrättslagen).98

Bör ledningsrätt kunna upplåtas även i lös egendom?

Ett av skälen bakom ledningsrättslagen var att skapa ett förfarande som var snabbt och billigt i jämförelse med expropriationsförfarandet, vilket ansågs vara alltför omständligt och kostsamt i förhållande till expropriationsobjektet.99 Till skillnad från reglerna i ledningsrättslagen gäller dessutom bestämmelserna om fastighet i expropriationslagen också i fråga om byggnad eller annan anläggning på annans mark (1 kap. 2 § andra stycket expropriationslagen). Detta innebär att sådana anläggningar, dvs. lös egendom, genom expropriation kan tas i anspråk med äganderätt, nyttjanderätt eller servitutsrätt. Beträffande tomträtt kan sådan rätt enligt 1 kap. 2 § första stycket expropriationslagen upphävas eller begränsas genom expropriation. Vid bedömningen av behovet att skapa en möjlighet att upplåta ledningsrätt även i lös egendom bör naturligtvis också tas hänsyn till förslagen i promemorian med utkast till lagrådsremiss. Som har nämnts tidigare har däri bl.a. föreslagits en ny bestämmelse i ledningsrättslagen, 11 a §, som gör det möjligt att i ett ledningsbeslut ge befogenhet för ledningsrättshavaren att låta annan dra fram och använda ytterligare ledning av samma slag inom det upplåtna utrymmet.

Vid tillkomsten av ledningsrättslagen fördes – förutom i fråga om tomträtt – inga egentliga resonemang om behovet av att kunna upplåta ledningsrätt också i lös egendom. Diskussionen rörande tomträtt berörde dock inte den särskilda frågan om behovet av att kunna upplåta ledningsrätt i olika byggnader eller anläggningar som hör till tomträtten. Av de exempel som har tagits upp i svaren på vår enkät framgår emellertid klart att det i situationer som dessa finns ett behov av en möjlighet till ledningsrätt när det gäller tomträtt (se avsnitt 2.3.6). Frågan om behovet av att kunna upplåta

98 A. prop. s. 86. 99 A. prop. s. 81.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

97

ledningsrätt i lös egendom synes således ha uppmärksammats först efter lagens tillkomst. Av enkätsvaret från Lantmäteriverket framgår dock att det sedan länge har funnits ett behov av att kunna upplåta ledningsrätt även i lös egendom, t.ex. i byggnad eller anläggning.

Till en början kan konstateras att egendom som är intressant vid framdragning av ledningar, särskilt i städerna, under de senaste årtiondena har splittrats upp på olika egendomsslag, t.ex. tomträtt eller broar som utgör lös egendom. Det innebär att det har blivit allt svårare för lantmäterimyndigheterna att bevilja ledningsrätt i städerna. En möjlighet att bevilja ledningsrätt i tomträtt eller lös egendom skulle därmed underlätta möjligheterna att dra fram ledningar i städerna.

De uppgifter som efter enkätundersökningen har inkommit från Post- och telestyrelsen talar dessutom starkt för behovet av en möjlighet till ledningsrätt i lös egendom (se avsnitt 2.3.6). Det kan exempelvis gälla ett önskemål från en operatör om att kunna utnyttja en annan operatörs mast för att där montera sin egen antenn. Eftersom de flesta master i dag utgör lös egendom, saknas det därmed möjlighet att upplåta ledningsrätt i dessa. Detta behov av samutnyttjande får, trots vissa motstridiga uppfattningar, anses ha bekräftats vid vår utfrågning (se kapitel 1 och avsnitt 2.3.6). Som påpekades vid utfrågningen kan det givetvis föreligga situationer där ett samutnyttjande av en anläggning inte är lämpligt. Ledningsrätt bör t.ex. endast komma till stånd om det finns tillgänglig kapacitet i den egendom som skall samutnyttjas och om samutnyttjande kan ske utan att egendomens funktion och tekniska säkerhet äventyras.100 I ett sådant fall bör dock först även prövas om problemet kan lösas genom beslut om samverkan mellan operatörerna. Denna fråga återkommer vi till i kapitel 4.

Det kan visserligen hävdas att den nuvarande möjligheten att enligt expropriationslagen ta i anspråk den här typen av egendom bör kunna vara tillräcklig. Vi menar emellertid att det i dag är än tydligare att förfarandet med expropriation är för omständligt och kostsamt i förhållande till expropriationsobjektet. Detta torde dessutom vara något som är särskilt framträdande i fråga om lös egendom. Det bör dessutom framhållas att regeringen i samband med införandet av ellagen klart uttalade att expropriation inte bör användas för elektriska starkströmsledningar.101 Vi anser att detta

100 Post- och telestyrelsens beslut den 28 november 2003 (Diarienummer 03-11084). 101Prop. 1996/97:136 s. 54.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

98

synsätt är lika aktuellt för ledningar för telekommunikation. Vidare är det en klar fördel om ett enhetligt förfarande kan tillämpas i fråga om en hel ledningssträckning – oberoende av om det är fast eller lös egendom som berörs. Härutöver finns det enligt vår uppfattning knappast några skäl att ha ett starkare skydd mot tvångsvis ianspråktagande för ägare av byggnad eller annan anläggning på annans mark än vad som gäller för ägaren av den berörda marken. Vad som nu har anförts visar enligt vår uppfattning att det i vissa fall finns behov av att också kunna upplåta ledningsrätt i bl.a. byggnader, kanalisationer, master eller elanläggningar på annans mark. Liksom redan är fallet i dag torde man kunna utgå från att parterna i första hand kommer att sträva efter att nå frivilliga överenskommelser till grund för ledningsbeslut. Det bör vidare framhållas att ett yrkande om ledningsrätt i lös egendom alltid prövas mot bakgrund av bestämmelserna i 611 §§ledningsrättslagen och att det finns regler om avsteg från dessa bestämmelser i 14 § ledningsrättslagen.

Med hänsyn till det anförda menar vi sammanfattningsvis att det i ledningsrättslagen bör införas en möjlighet att tvångsvis kunna ta i anspråk även lös egendom på annans mark. Mot bakgrund av de synpunkter som har framförts i enkäten bör den möjlighet som nu föreslås gälla alla de olika typer av ledningar som omfattas av ledningsrättslagen (se avsnitt 2.3.6). Regler om detta bör lämpligen införas i 1 § ledningsrättslagen.

En särskild fråga som berör 12 § ledningsrättslagen är om det bör vara möjligt att lösa in del av lös egendom. Detta kan ses som såväl olämpligt som civilrättsligt otillåtet på det sättet att en överlåtelse av en del av egendom kan sakna sakrättslig verkan. Det som vi här talar om är emellertid byggnader och andra anläggningar som i princip kan bli föremål för expropriation. Reglerna i expropriationslagen gäller ju även rättigheter i fast egendom liksom byggnad m.m. på ofri grund. I vårt fall kan det vara mest aktuellt att jämföra med rättighetsexpropriation, där t.ex. ett område eller en del av en fastighet eller av ett hus exproprieras med nyttjanderätt.102 Detta innebär att expropriation måste ses på ett helt annat sätt än sakrättsliga regler om överlåtelse av egendom som ingår i annan egendom. Detsamma gäller möjligheterna att expropriera fastighets- och byggnadstillbehör i förhållande till att överlåta dem enligt 2 kap. 7 § jordabalken. I stället för sakrättsliga spärrar finns det

102 Bouvin och Stark a. a. s. 26.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

99

särskilda spärrar i t.ex. 2 kap. 12 § expropriationslagen samt i bestämmelserna om vidgning av expropriation enligt 3 kap. 8 § expropriationslagen. När det gäller ledningsrätt finns liknande regler i 6 och 12 §§ledningsrättslagen.

Möjligheten bör inte gälla samtliga typer av lös egendom

Den nu föreslagna regleringen bör i princip enbart omfatta lös egendom som är av sådan relativt varaktig sort som skulle ha kunnat utgöra omedelbart fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken, om det hade varit samme ägare till fastigheten och den lösa egendomen. Enligt vår uppfattning bör man inte precisera tillämpningsområdet mer än så, eftersom det, som har påpekats i många enkätsvar, är viktigt att lagen är flexibel. Risken är annars att det relativt snart skulle krävas nya lagstiftningsprocesser i syfte att anpassa lagen till samhälls- och teknikutvecklingen.

Enligt 22 § första stycket 4 förordningen (2000:38) om fastighetsregister skall uppgift om ledningsrätt i fast egendom registreras i fastighetsregistrets allmänna del. Motsvarande bör självfallet gälla också för ledningsrätt i lös egendom. En särskild fråga är om detta krav med tanke på bestämmelserna om fastighetsregistrets byggnadsdel i 60–63 §§ förordningen om fastighetsregister medför att i princip endast den typ av byggnader eller andra anläggningar som redan är eller kan bli registrerade i fastighetsregistret kan komma i fråga för upplåtelse av ledningsrätt. Ett sådant krav skulle nämligen innebära att ledningsrätt i lös egendom endast skulle kunna upplåtas i byggnad som är eller kan bli registrerad i registrets byggnadsdel. I denna del av fastighetsregistret, som förs av kommunerna, registreras i huvudsak bostadsbyggnader och byggnader med viss verksamhet. En del kommuner registrerar också gäststugor och s.k. komplementbyggnader på tomtmark. Det har dock visat sig vara problematiskt med uppdateringen av vissa av dessa småbyggnader. I dag finns det omkring 60 000 byggnader på ofri grund som har ett taxeringsvärde överstigande 50 000 kr. Tillförlitliga uppgifter om ägarna till dessa byggnader återfinns i taxeringsregistret. När det gäller byggnader med ett värde mellan 10 000 och 50 000 kr är däremot uppgifterna om ägare betydligt osäkrare.103

103 År 1995 höjdes gränsen för när en byggnad på ofri grund skall ges ett taxeringsvärde från 10 000 till 50 000 kr.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

100

Det är vår uppfattning att det skulle bli en olämplig och onaturlig inskränkning av möjligheten att upplåta ledningsrätt i lös egendom, om endast sådana byggnader och andra anläggningar kunde komma i fråga som är registrerade eller kan registreras i fastighetsregistrets byggnadsdel. Som redan har nämnts bör principen i stället vara att det bör vara fråga om den sortens relativt varaktiga typ av lös egendom som, om det hade varit samme ägare till fastighet och den lösa egendomen, skulle kunna utgöra omedelbart fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken. I lagtexten bör detta uttryckas på det sättet att ledningsrätt får upplåtas i sådan byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet eller tomträtt.

Hur berörs fastighetsägaren?

En betydelsefull fråga är hur fastighetsägaren skall anses beröras av en upplåtelse av ledningsrätt i lös egendom på dennes fastighet. Ett sätt att se på saken skulle kunna vara att – t.ex. om en teleledning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål dras fram genom en byggnad eller annan anläggning på ofri grund – detta endast är en fråga som berör ägaren av anläggningen och innehavaren av ledningen. Detta skulle då medföra att ledningsrätten endast skulle behöva upplåtas i själva anläggningen och inte i den underliggande fastigheten. Ett sådant synsätt kan dock synas strida mot den grundläggande strukturen i det fastighetsrättsliga systemet. Även om ledningen rent fysiskt endast har kontakt med anläggningen på ofri grund, är det ju trots allt ändå så att även detta utrymme utgör en del av den berörda fastigheten.

När det gäller frivilliga upplåtelser är emellertid betraktelsesättet delvis ett annat. Enligt 8 kap.1920 §§jordabalken gäller visserligen att en arrendator inte utan fastighetsägarens samtycke får upplåta nyttjanderätt till arrendestället eller del av detta. Arrendatorn får dock enligt 8 kap. 20 § i balken hyra ut en egen byggnad på arrendestället, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för fastighetsägaren och inte annat har avtalats. Dessutom får arrendatorn enligt 8 kap. 19 § samma balk hyra ut ledigt utrymme i byggnad som ägs av fastighetsägaren och upplåta område av ouppodlad mark för upplagsplats eller liknande ändamål om det kan ske utan olägenhet för fastighetsägaren. Enligt reglerna i 12 kap. jordabalken får en hyresgäst i betydande omfattning göra en partiell uthyrning av lägenheten. Om en sådan i jordabalken tillåten andra-

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

101

handsupplåtelse sker, bör detta innebära att fastighetsägaren måste tåla att andrahandsnyttjaren får tillträde till egendomen i övrigt i den mån som det behövs för att kunna komma till och från den mark eller lägenhet som omfattas av andrahandsupplåtelsen. Det får dock betraktas som ovisst om ett liknande betraktelsesätt kan tillämpas också vid expropriativa upplåtelser.

Av bl.a. detta skäl anser vi att ledningsrätt alltid skall upplåtas även i den fastighet eller tomträtt på vilken den berörda anläggningen är belägen. Särskilt viktigt för vårt ställningstagande är behovet av att kunna registrera och publicera samtliga upplåtelser av ledningsrätt i lös egendom på ett effektivt sätt. Som redan har framgått är det endast viss typ av lös egendom som registreras i fastighetsregistret. Om registrering sker i berörd fastighet på lämpligt sätt, kan publiceringskravet uppfyllas. Dessutom aktualiseras frågan om ersättning till fastighetsägaren.

Ledningsrätt är som bekant ett expropriativt ingrepp. Därmed bör principerna för expropriation tillämpas. Den första fråga som då inställer sig är vad som händer med nyttjanderätten till marken om ledningsrätt upplåts i ett utrymme i en mobiltelefonmast eller annan egendom som tillhör nyttjanderättshavaren. Normalt gäller att om en nyttjanderätt eller ett servitut uppkommer genom expropriation nyttjanderätten existerar men ligger utanför jordabalkens regler. Om däremot en rättighet begränsas genom expropriation, gäller att rättigheten (nyttjanderätten eller servitutet) består, men att denna får det ändrade innehåll som följer av expropriationstillståndet. Den ändrar emellertid inte i övrigt sin karaktär. I lagkommentaren till expropriationslagen har därvid angetts att om exempelvis ett avtalsservitut får ett mera begränsat utövningsområde genom expropriation så utgör rättigheten även fortsättningsvis ett avtalsservitut.104

Eftersom expropriationslagen kan tillämpas vid ianspråktagande av fastighetstillbehör och byggnadstillbehör, är resonemanget inte svårt att överföra till ledningsrätt i lös egendom, t.ex. en mobiltelefonmast.105 Om en mast och den del av marken som är föremål för nyttjanderättsupplåtelse tas i anspråk genom ledningsrätt, kommer därmed den avtalade nyttjanderätten att stå sig, men få det innehåll som anges i ledningsrättsbeslutet. Strängt taget bör dessa företeelser hållas isär, dvs. ianspråktagandet av del av en mast är en sak, medan markintrånget är en annan. Detta synsätt kommer till

104 Bouvin och Stark a. a. s. 29. 105 Bouvin och Stark a. a. s. 26.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

102

uttryck i reglerna i 1 kap.2 och 5 §§expropriationslagen. Rent praktiskt torde man dock kunna säga att också ianspråktagandet av masten berör nyttjanderätten och att denna nu kan sägas innebära rätt att uppföra och bibehålla del av mast.

Trots att beslutet om ledningsrätt avser lös egendom berörs alltså även fastighetsägaren. Beslutet kommer att gälla mot honom på samma sätt som en expropriation av en del av en byggnad också måste gälla mot fastighetsägaren. Om beslutet inte skulle gälla mot ägaren av fastigheten, kan man ifrågasätta hur meningsfullt det är. Men i och för sig kan man tänka sig att fastighetsägaren inte är berörd, utan att han endast, som t.ex. inom hyresrätten, har att tåla en andrahandsupplåtelse utan att för den skull komma i ett avtalsförhållande med andrahandshyresgästen. Hur man skall se på den frågan tycks emellertid förarbetena till expropriationslagen inte ta upp till behandling. De exempel som ges, t.ex. expropriation av byggnad på ofri grund, tyder emellertid starkt på att en sorts rättsförhållande till fastighetsägaren måste uppstå.

Det anförda torde emellertid stärka tanken att ett ledningsrättsbeslut av den typ som nu diskuteras också skall upplåtas i den berörda fastigheten. I själva verket löser ett sådant synsätt flera problem, bl.a. fördelningen av ersättning mellan t.ex. en mastägare och fastighetsägaren. Våra överväganden när det gäller frågan om ersättning vid ledningsrätt i lös egendom återfinns i avsnitt 5.4.3.

Av 1 § ledningsrättslagen bör på grund av vad som nu har sagts framgå att ledningsrätt alltid skall upplåtas även i den fastighet eller tomträtt på vilken den berörda anläggningen är belägen.

Skall ledningsrätten kunna tidsbegränsas?

Även om en ledningsrätt som upplåts i dag rättsligt sett gäller för all framtid är det dock ändå så beträffande de ledningar som omfattas av ledningsrättslagen att de successivt förändras och byts ut. Erfarenhetsmässigt medför samhälls- och teknikutvecklingen att ledningar, på samma sätt som annan infrastruktur, så småningom behöver byggas om, flyttas eller tas bort. Detta utgör dock inget skäl att ändra på huvudprincipen att ledningsrätt även fortsättningsvis skall vara obegränsad i tiden. Det kan emellertid finnas anledning att ha en mer flexibel syn på frågan när det gäller ledningsrätt som berör lös egendom, eftersom sådan egendom till sin natur vanligtvis är av kortare varaktighet än fast egendom.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

103

Ett av de främsta syftena med att införa ledningsrättsinstitutet var att skapa en officialrättighet som i likhet med servitut gäller utan begränsning i tiden. Om det nu skapas en möjlighet att upplåta ledningsrätt också i egendom vars varaktighet oftast är tidsbegränsad, kan det finnas skäl att föreskriva att ledningsrätten i den underliggande fastigheten trots detta inte skall tidsbegränsas. Intrångsersättningen till fastighetsägaren kommer då att grundas på den omständigheten att rättigheten inte är tidsbegränsad. Däremot bör intrångsersättningen till ägaren av den lösa egendomen normalt grundas på rättighetens varaktighet. Ifall innehavaren av ledningsrätten i den lösa egendomen, även efter det att anläggningen har borttagits, fortfarande har behov av exempelvis en mast får denne med en lösning av detta slag ansöka om omprövning för att få en egen ledningsrätt för en mast i den berörda fastigheten, varvid i förekommande fall de befintliga ledningsrätterna samtidigt bör upphävas. Det sistnämnda är nödvändigt eftersom ledningsrätt och ledning på grund av regeln i 35 § ledningsrättslagen alltid skall följas åt. Man kan alltså inte med nu gällande regler uppföra en anläggning med stöd av någon annans ledningsrätt.

Spörsmålet om ansvaret för förrättningskostnaderna vid omprövningsförrättningen skall avgöras enligt reglerna i 27 § andra stycket ledningsrättslagen. Det framstår som högst troligt att den skälighetsbedömning som skall göras enligt den nuvarande bestämmelsen i allmänhet skulle medföra att fastighetsägaren skulle få stå för förrättningskostnaderna. Vi menar emellertid att det i situationer av nu aktuellt slag är rimligt att det alltid är ledningsrättshavaren som skall svara för dessa kostnader och föreslår ett tillägg som föreskriver detta i 27 § andra stycket ledningsrättslagen.

Ett annat sätt att se på frågan skulle kunna vara att man ger den operatör som har fått ledningsrätt i annans anläggning rätt att själv uppföra en motsvarande anläggning för det fall att den ursprungliga anläggningen skulle tas bort. Frågan är dock hur ofta en sådan situation skulle kunna tänkas uppkomma. Modellen kan också komma att medföra att oanvända rättigheter tillskapas.

Ytterligare en lösning skulle kunna vara en modell där ledningsbeslutet i den berörda fastigheten redan vid bildandet begränsas till att gälla endast så länge rättigheten för anläggningen finns kvar. Det kan nämligen synas oskäligt att fastighetsägaren i dessa fall skulle drabbas av en ledningsrätt som gäller för all framtid, trots att den anläggning i vilken ledningsrätten skall utövas har borttagits. Den typ av anläggningar som det här är fråga om är normalt av

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

104

tämligen beständig art och har ett relativt högt värde. Detta torde medföra att anläggningarna, trots att de utgör lös egendom, oftast kommer att bestå under en avsevärd tid. En anläggning kan emellertid ha förlorat sin aktualitet eller nyttjanderättsavtalet ha löpt ut. Den berörde markägaren skulle då redan med stöd av de nuvarande reglerna i 33 § ledningsrättslagen kunna begära omprövning av ledningsbeslutet. För att omprövning skall få ske krävs därvid att sådana ändrade förhållanden har inträtt som väsentligt inverkar på frågan. Ledningsbeslutet kan då komma att ändras eller upphävas. Det finns i 33 § ledningsrättslagen också, som nyss har nämnts, regler om ersättning och kostnadsfördelning. I den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss har föreslagits en viss uppmjukning av reglerna i 33 § ledningsrättslagen.106 Ändringen har i första hand motiverats av önskemålet om att få till stånd omprövningar som krävs för att genomföra samtrafik- och tillträdesbeslut enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Mot bakgrund av dels det ursprungliga syftet med ledningsrätt, dvs. att den skall gälla utan begränsning i tiden, dels de föreslagna vidgade möjligheterna till omprövning av ett befintligt ledningsbeslut anser vi att det saknas anledning att nu föreslå en möjlighet att tidsbegränsa ett ledningsbeslut.

Ledningsrätt i tomträtt

Liksom ovan har konstaterats beträffande lös egendom som skulle kunna utgöra omedelbart fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken har det enligt vår mening visat sig finnas ett klart behov av att kunna få tillträde till byggnader och anläggningar som utgör tillbehör till tomträtt (13 kap. 9 § andra stycket jordabalken). Det bör därför införas en möjlighet att upplåta ledningsrätt även i tomträtt. Eftersom anläggningar som tomträttsinnehavaren har uppfört utgör tillbehör till tomträtten, är det ointressant att föra en diskussion om huruvida ledningsrätten bör upplåtas i anläggningen eller i själva tomträtten. I 1 § ledningsrättslagen bör, som redan har nämnts beträffande fastighet, också införas regler om att ledningsrätt får upplåtas i sådan byggnad eller annan anläggning som inte hör till tomträtt. På motsvarande sätt som har angetts ovan

106 A. utkast till lagrådsremiss s. 25 f. och 33 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

105

beträffande annan typ av lös egendom skall ledningsrätt då även upplåtas i den berörda tomträtten.

En särskild fråga är därvid effekterna av att tomträtt i vilken ledningsrätt har upplåtits upphör att gälla. Denna situation kan komma att bli tämligen vanlig, eftersom vissa kommuner – av ideologiska eller ekonomiska skäl – säljer ut fastigheter upplåtna med tomträtt. Om en fastighet som är upplåten med tomträtt friköps, gäller tomträtten till dess eventuell inskrivning har dödats. Fastighetsägaren svarar emellertid för rättighet som gäller i tomträtten oberoende av inskrivning, dvs. även om inskrivningen har dödats (13 kap. 22 § jordabalken).

Anläggningslagen och ledningsrättslagen är i vissa delar uppbyggda på ett likartat sätt. Det kan därför finnas anledning att göra jämförelser. I förarbetena till anläggningslagen behandlades frågan om konsekvenserna på tomträtts deltagande i en gemensamhetsanläggning av att tomträtt upphör.107 Det ansågs däri att bestämmelsen i 44 § anläggningslagen – utan särskild lagreglering – borde kunna ges en motsvarande tillämpning i detta fall, eftersom det var så sällan förekommande. När en tomträttsupplåtelse upphör får fastigheten därför, på motsatt sätt som då tomträtt upplåts, anses inträda automatiskt i gemensamhetsanläggningen. Bestämmelserna i 44 § anläggningslagen tar sikte på konsekvenserna för deltagande fastigheter i gemensamhetsanläggningen. I ledningsrättslagen finns ingen motsvarighet till 44 § anläggningslagen, vare sig när det gäller de s.k. härskande eller tjänande sidorna.

En fråga som först måste ställas när det gäller behovet av motsvarande lagreglering i ledningsrättslagen är betydelsen av 13 kap. 22 § jordabalken. Av förarbetena framgår att förvärvaren av tomträtten blir bunden av de förpliktelser som har gällt i tomträtten, t.ex. nyttjanderätt eller servitut, oberoende av om de varit inskrivna i tomträtten eller inte.108 Dessa regler torde dock endast avse avtalsrättigheter, dvs. inte ledningsrätt.

För att lösa problemet med effekterna av att tomträtt, i vilken ledningsrätt har upplåtits, upphör bör det införas en bestämmelse i ledningsrättslagen efter mönster av 44 § anläggningslagen. Av denna bör framgå att om fastigheten upplåts med tomträtt kommer ledningsrätt automatiskt i stället att gälla i tomträtten. Detta torde bli sällan förekommande, eftersom tomträttsinstitutet som har nämnts verkar vara under långsam avveckling. På nu angivna grunder bör

107Prop. 1973:160 s. 559 och 598. 108 NJA II 1953 s. 406 f.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

106

dock även regler skapas för det fall då tomträtt i vilken har upplåtits ledningsrätt upphör att gälla. Då sådant inträffar bör i stället den berörda fastigheten belastas av ledningsrätten.

Bör ledningsrätt kunna upplåtas även i vägrätt och i ledningsrätt?

I 12 § ledningsrättslagen regleras skyldigheten att avstå utrymme för ledning. Enligt 12 § fjärde stycket i lagen äger bestämmelserna i 1 kap.3 och 4 §§expropriationslagen motsvarande tillämpning vid upplåtelse och inlösen enligt ledningsrättslagen. Bestämmelsen i 1 kap. 3 § expropriationslagen behandlar effekter på särskild rätt till fastighet vid äganderättsexpropriation, medan 1 kap. 4 § samma lag behandlar effekter på bl.a. särskild rätt till fastighet då fastighet genom expropriation tas i anspråk med nyttjanderätt eller servitut. Särskild rätt som tillkommer staten samt vägrätt som tillkommer annan än staten har i nu nämnda bestämmelser fått ett särskilt skydd. Innebörden av dessa regler är bl.a. att vägrätt enligt 3033 §§väglagen inte kan rubbas vid expropriation. Detta gäller oavsett om det är fråga om statliga eller kommunala väghållare.

Reglerna i 12 § ledningsrättslagen tillkom efter förebild från 12 § anläggningslagen. I förarbetena till denna lag ansågs att de nyss nämnda reglerna i expropriationslagen innefattade lämpliga lösningar också i fråga om upplåtelse av servitutsrätt och vid inlösen enligt anläggningslagen. Lagrådet framhöll emellertid att den gjorda hänvisningen till ifrågavarande bestämmelser var mindre konsekvent med hänsyn till att staten tillhöriga fastigheter inte hade tillerkänts motsvarande undantagsställning vid anläggningsförrättning. Därför ansåg Lagrådet att vägrätt aldrig skulle kunna rubbas vid inrättande av gemensamhetsanläggning. Regeringen delade Lagrådets bedömning.109

I väglagen och i anläggningslagen finns vissa särskilda bestämmelser som reglerar förhållandet mellan en allmän och en enskild väg (20 a och 25 §§väglagen samt 29 § anläggningslagen). Dessa reglerar frågan om initiativrätt till förrättning enligt anläggningslagen, bl.a. i samband med att en allmän väg byggs, och ansvaret för förrättningskostnaderna i dessa fall. Någon motsvarande samordning finns inte med ledningsrättslagen. I förarbetena till led-

109Prop. 1973:160 s. 208 f., 544 f. och 591 f.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

107

ningsrättslagen hänvisades utan ytterligare motivering till den ovan nämnda lösningen avseende 12 § fjärde stycket anläggningslagen.110

Vid den praktiska tillämpningen av ledningsrättslagen har den egentliga innebörden av reglerna i 12 § fjärde stycket andra meningen ledningsrättslagen till skydd för vägrätt sällan kommit att prövas. Ledningsinnehavarna har nämligen i allmänhet träffat skriftliga nyttjanderättsavtal med väghållarna i vilka förhållandet mellan innehavaren av ledningen och väghållaren regleras. Enligt vår mening kan den nu aktuella bestämmelsen tolkas på två olika sätt.

Den första tolkningen innebär att bestämmelsen ”Utan hinder av dessa bestämmelser kan dock särskild rätt som tillkommer staten och ej utgör vägrätt rubbas” kan ses som ett absolut hinder mot all upplåtelse av ledningsrätt i område som belastas av vägrätt enligt väglagen. Denna regel är inte heller dispositiv. Helt oberoende av en lednings betydelse kan med denna tolkning en ledningshavare aldrig medges ledningsrätt i ett område av en fastighet som omfattas av vägrätt.

Den ifrågavarande bestämmelsen kan dock även tolkas på ett helt annat sätt, vilket belyses av ett opublicerat underrättsavgörande. Bakgrunden var den att Affärsverket svenska kraftnät hade erhållit ledningsrätt för en optokabel i en fastighet som omfattades av vägrätt. Med motiveringen att ledningsrätt inte kan upplåtas där vägrätt finns hade Vägverket under förrättningen motsatt sig ledningsrätt. I sitt överklagande av förrättningsbesluten anförde Vägverket bl.a. att rättigheten inte skulle få någon rättsverkan förrän den dag vägrätten upphörde. Domstolen avvisade emellertid Vägverkets överklagande, eftersom ledningsrättsbeslutet inte till någon del riktade sig mot Vägverket, och besluten inte heller på annat sätt påverkade Vägverkets rätt. Dock uttalade domstolen att ledningsrättsupplåtelsen inte gav någon rätt för ledningshavaren att utföra grävnings- eller annat anläggningsarbete i vägkroppen, utan att en sådan rätt först kan uppkomma efter det att väghållningsmyndigheten har lämnat tillstånd enligt 44 § väglagen.111

Även om det enligt vår mening finns fog för den sistnämnda tolkningen, får rättsläget när det gäller tillämpningen av den aktuella bestämmelsen betraktas som något oklart.

Frågan är då om det kan anses föreligga behov av att i vissa fall kunna upplåta ledningsrätt direkt i själva vägrätten eller på annat

110Prop. 1973:157 s. 136 f. 111 Växjö tingsrätts, fastighetsdomstolen, slutliga beslut den 18 juni 2002 i mål nr F 458-02.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

108

sätt så att väghållaren inte kan motsätta sig att ledningar dras fram inom vägområdet. Till en början kan konstateras att vägrätt är en form av nyttjanderätt och att det därmed är fråga om lös egendom. Det är vidare vanligt att olika sorters ledningar som ledningsrättslagen är tillämplig på behöver anläggas så att de på något vis berör områden med vägrätt. I flertalet fall handlar det därvid om att ett vägrättsområde behöver korsas. Det är emellertid också vanligt, särskilt när det gäller bredbandskablar, att det finns önskemål om att förlägga dessa utefter vägens sträckning, inom vägområdet. Ledningarna förläggs då i vägslänten, dvs. utanför själva vägbanan. Normalt löses rättighetsfrågan i dessa sammanhang genom att ett nyttjanderättsavtal träffas med Vägverkets berörda regionkontor. Ersättning erläggs i förhållande till antalet längdmeter ledning som framdrages. Ersättningsbeloppet beror även på avståndet från beläggningskant.

Från principiell synpunkt kan ifrågasättas det riktiga i att bibehålla ett system där väghållaren har en i huvudsak oinskränkt befogenhet att bestämma över vägområdet – oavsett vilka andra allmänna intressen som föreligger. Liksom Utredningen om ITstomnät till vissa kommuner har framhållit i betänkandet ”Bredbandsnät i hela landet – Statens infrastruktur som resurs” menar vi att det inte längre ter sig ändamålsenligt att vägrätten skall vara fredad från möjligheten att bevilja ledningsrätt.112 Som den nämnda utredningen har betonat förefaller det omotiverat att det skulle vara möjligt att upplåta ledningsrätt i spårområde för järnväg, men samtidigt inte i vägrättsområde.

Även om de principer som har slagits fast i det ovan nämnda underrättsavgörandet skulle visa sig bärande också vid en eventuell prövning i högre instans, är det ju ändå så att 44 § väglagen i sådana fall skulle ge väghållaren en oinskränkt befogenhet att avgöra när och om ledningar får dras inom vägområdet. En fråga som då blir väsentlig att klara ut är innebörden av 44 § tredje stycket väglagen. Av denna följer bl.a. att kravet enligt 44 § första stycket väglagen på väghållningsmyndighetens tillstånd för att dra ledning kan ersättas av tillstånd som har meddelats enligt annan lag eller författning. Spörsmålet är närmare bestämt om ett ledningsbeslut kan betraktas som ett sådant tillstånd. Förarbetena till 44 § väglagen hänvisar till föregångaren till denna bestämmelse, nämligen 40 § lagen (1943:431) om allmänna vägar.113 I kommentaren till 1943 års

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

109

väglag, som grundar sig på förarbetena till lagstiftningen, sägs bl.a. följande om 40 § i denna lag.114

Understundom erfordras för ledningsarbete i väg särskilt tillstånd av annan än väghållaren; sådant tillstånd kan meddelas genom koncession, dom i vattenmål eller syneförrättning. Därest tillstånd som nu sagts är behövligt, har väghållaren att tillse, att sådant tillstånd lämnats; föreligger ej tillstånd, skall väghållaren hänvisa vederbörande att i föreskriven ordning göra ansökan därom. Om däremot tillstånd lämnats, kan väghållaren icke vägra sökanden att framdraga ledningen utan har allenast beträffande arbetets bedrivande och vad därmed sammanhänger meddela sådana föreskrifter, som kunna erfordras med hänsyn till samfärdseln och väghållningen. Därest åter fråga är om ledning, för vars framdragande särskilt tillstånd icke erfordras, har väghållaren att pröva, huruvida medgivande till arbetet bör lämnas, samt, om arbetet medgives, utfärda sådana närmare föreskrifter som nyss nämnts.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts anser vi att det finns ett klart behov av att i vissa fall kunna skapa en rätt för ledningshavare att dra fram och underhålla en ledning som är belägen i väghållarens väganordning avseende en allmän väg (1 och 2 §§väglagen). Ytterligare en fråga i detta samanhang är om en väganordning kan anses utgöra en del av vägrätten. I 30 § väglagen definieras begreppet vägrätt. Det synes i väglagen, i motsats till jordabalkens regler om tomträtt, saknas en direkt rättslig koppling mellan vägrätt och väganordning. Orsaken torde rimligen vara att det vid lagens tillkomst inte fanns något påtagligt behov av det nu beskrivna synsättet. Själva uppbyggnaden och syftet med väglagen skulle mycket väl kunna vara att vägrätt och anordning som har anlagts med stöd av denna utgör en sammanhållen rättslig enhet. Innebörden av detta synsätt skulle i så fall bli att det räcker med att ge möjlighet att upplåta ledningsrätt i själva vägrätten. Vi anser dock att detta resonemang är något osäkert. Ett alternativ skulle då vara att göra nödvändiga ändringar i väglagen. Vi saknar dock den överblick som krävs för att kunna bedöma alla konsekvenser av en sådan lösning.

Ledningsrättslagen bör på grund av vad nu har sagts ändras så att det uttryckligen framgår att ledningsrätt kan upplåtas också inom område som omfattas av vägrätt. Detta kan uppnås genom en ändring i 1 § ledningsrättslagen, där det då bör framgå att ledningsrätt kan upplåtas i utrymme inom väganordning. Innebörden av en sådan upplåtelse får då anses vara att ledningen får anbringas i eller på sådana anläggningar som på grund av reglerna i väglagen utgör

114 Alfred Bexelius och Voldmar Körlof, Väglagarna, 2 uppl., 1965, s. 91.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

110

väganordning (2 § väglagen). Av ledningsbeslutet bör tydligt framgå hur den avsedda ledningen skall anläggas.

Genom de möjligheter till andrahandsupplåtelser som har föreslagits i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss torde det, tillsammans med de ändringar som vi nu föreslår, inte finnas något behov av att upplåta ledningsrätt i ledningsrätt.115Detta innebär dock inte att det skulle saknas situationer där en ledning eller en mast som har anlagts med stöd av ledningsrätt behöver tas i anspråk för en ytterligare ledningsrätt. Den rättsliga konstruktionen blir då att ledningsrätt upplåts i anläggningen – oavsett om denna utgör fast egendom eller inte. Samtidigt förordnas huruvida den nya ledningsrätten skall ha företräde framför den befintliga (12 § fjärde stycket ledningsrättslagen).

Ett möjligt scenario

Behovet för en teleoperatör av att i vissa fall kunna utnyttja annan operatörs lösa egendom för att där montera sina egna anläggningar bör normalt kunna lösas genom en frivillig överenskommelse mellan parterna. Har den befintliga anläggningen uppförts med stöd av ett nyttjanderättsavtal kan därvid den tillkommande operatören försöka få till stånd ett eget nyttjanderättsavtal med anläggningens ägare. Om den befintliga nyttjanderätten inte medger någon andrahandsupplåtelse, måste då den nytillkomne operatören även träffa ett avtal med fastighetsägaren. Ifall den befintliga anläggningen däremot har uppförts med stöd av ledningsrätt, kan en andrahandsupplåtelse grundas på en befogenhet meddelad enligt den i den tidigare nämnda promemorian föreslagna 11 a § ledningsrättslagen.116 För den händelse en sådan befogenhet saknas, kan den erhållas genom en komplettering av ledningsbeslutet. Om operatören vägrar att göra en andrahandsupplåtelse kan den nye operatören ansöka om att få ledningsrätt i den befintliga anläggningen.

Mot bakgrund av vad Post- och telestyrelsen i olika sammanhang har framhållit i fråga om svårigheterna att få till stånd samarbete mellan de olika operatörerna är det också rimligt att anta att det många gånger kommer att vara svårt att uppnå frivilliga överenskommelser. Om det då i stället görs en ansökan om ledningsrätt i

115 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 29 ff. 116 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 29 ff.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

111

den lösa egendomen, är det i sedvanlig ordning en fråga för lantmäterimyndigheten att bedöma huruvida förutsättningarna för att upplåta ledningsrätt är uppfyllda. Reglerna för denna prövning bör vara utformade så att det sker en avvägning mellan de olika motstående intressen som föreligger, dvs. mellan ägaren av den lösa egendomen (t.ex. en mast) och den operatör som önskar få tillträde till egendomen. Eftersom ledningsrätt i lös egendom, som tidigare har framgått, även skall upplåtas i berörd fastighet, bör förrättningen inledas med denna prövning. Ifall det då möter hinder mot ledningsrätt i den berörda fastigheten, bör det av detta skäl inte heller kunna upplåtas ledningsrätt i den lösa egendomen. Några särskilda regler om detta torde dock inte behövas.

Enligt 6 § ledningsrättslagen får ledningsrätt inte upplåtas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller om olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. Bestämmelsen innebär inte att möjligheten att få till stånd en nyttjanderätt utgör ett hinder mot ledningsrätt. Syftet med ledningsrättslagen var ju att få till stånd en starkare rätt än vad en avtalsrättighet kunde erbjuda. I nuvarande 12 § ledningsrättslagen finns en spärr mot upplåtelser som innebär synnerligt men för berörd fastighet. Som ovan har nämnts kan det knappast anses motiverat att ha ett starkare skydd för lös egendom än för fast sådan. Frågan är då om det är rimligt att ha ett lika starkt skydd. Vi anser att så är fallet. Den typ av lösa egendom som föreslås kunna bli föremål för upplåtelse av ledningsrätt torde i flertalet fall vara av en tillräckligt permanent karaktär, och därmed också av motsvarande betydelse för ägaren, att det är rimligt med ett lika starkt skydd. Detta gäller inte minst i fråga om vägrätt. Det bör dock inte ges en möjlighet att inlösa lös egendom (se mera om detta i kap. 7). Bestämmelsen i 12 § första stycket ledningsrättslagen bör kompletteras med ett stadgande som klarlägger att den nyss nämnda spärren också skall tillämpas beträffande sådan egendom som inte hör till fastighet.

Enligt 4 kap. 8 och 14 §§ i lagen om elektronisk kommunikation kommer Post- och telestyrelsen att under vissa förutsättningar kunna förplikta en operatör att uppfylla rimliga krav på tillträde. Om ett lagakraftvunnet sådant beslut finns och operatören ansöker om ledningsrätt för att kunna uppfylla detta krav, uppkommer frågan hur prövningen enligt ledningsrättslagen bör se ut. En möjlig lösning skulle då kunna vara att det då görs en sedvanlig prövning enligt lagens bestämmelser till skydd för allmänna och

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

112

enskilda intressen (610 §§ledningsrättslagen). Ett alternativt sätt att se på frågan skulle kunna vara att jämföra detta administrativa beslut med ett koncessionsbeslut. Om det finns ett koncessionsbeslut, skall det enligt de nuvarande reglerna inte göras någon prövning enligt 610 §§ledningsrättslagen (11 § ledningsrättslagen). Det ligger nära till hands att undersöka om detta förenklade förfarande även skulle kunna gälla i de fall då Post- och telestyrelsen har meddelat en förpliktelse gentemot en operatör med stöd av 4 kap. 8 eller 14 § lagen om elektronisk kommunikation. Eftersom den prövning som Post- och telestyrelsen skall göra vid tillämpningen av de aktuella reglerna inte innefattar någon prövning av berörda fastighetsägares intressen, menar vi dock att det inte är lämpligt att tillämpa motsvarande förenklade förfarande i dessa fall.

Andrahandsnyttjarens ställning

Våra förslag innebär att befintliga ledningar skall kunna hyras ut eller att en annan person än ledningsrättshavaren skall kunna ges rätt att inom ledningsrättens utrymme dra fram en egen ledning m.m. Detta väcker frågor om en sådan andrahandsnyttjares rättsliga ställning. Särskilt accentuerat blir detta vid överlåtelse av ledningsrätten eller om ledningsrätten eller en viss sträcka av ledningen säljs exekutivt. Enligt våra direktiv skall vi också utreda frågan om det finns behov av besittningsskydd för sådan nyttjare. Som bekant utgör ledningsrätten i sig en upplåtelse i en fastighet. Fastighetsägarens inblandning är emellertid endast svag. Som diskuteras i avsnitt 3.3.4 bör en överlåtelse av ledningsrätt inte kräva fastighetsägarens inblandning, dvs. underrättelse till fastighetsägare bör inte vara ett sakrättsligt moment. Då gäller på motsvarande sätt att en andrahandsupplåtelse bör kunna ske utan att fastighetsägarens samtycke är nödvändigt (se även ovan under rubriken ”Hur berörs fastighetsägaren?”, där resonemanget dock förs kring ledningsrätt i lös egendom).

Utgångspunkten för våra resonemang är vad som har sagts tidigare i avsnitt 2.2.8, dvs. att reglerna i 7 kap. jordabalken inte omfattar andrahandsupplåtelser. Om ledningen har tryggats genom nyttjanderätt finns alltså inte något skydd för andrahandsnyttjaren. Ifall däremot ledningen har upplåtits med ledningsrätt och det har förordnats att ledningen skall höra till fastighet, torde dock läget

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

113

vara ett annat. Då sker upplåtelsen i fastigheten (2 kap. 1 § andra stycket jordabalken). Detsamma gäller fallet att ledningen har uppförts med stöd av servitut.117 Den är alltså inte att se som en andrahandsupplåtelse. Som exempel kan nämnas fallet att en bostadsrättsförening med stöd av servitutsrätt har uppfört ett parkeringshus på en angränsande fastighet. Garageplatserna hyrs sedan ut till medlemmarna i föreningen och överblivna platser hyrs ut till utomstående. På grund av den nämnda regeln i jordabalken måste det i båda fallen röra sig om vanlig hyra och inte om en andrahandsupplåtelse.

Detta innebär att sådana upplåtelser måste förbehållas vid en överlåtelse av ledningsrätten och ledningen. Man får också anta att en sådan nyttjanderätt måste kunna skrivas in. Eftersom den gäller i ett fastighetstillbehör, måste den tekniskt sett gälla i hela fastigheten. Om fastigheten säljs exekutivt måste således rättigheten hanteras enligt reglerna i 12 kap. utsökningsbalken. Det nu sagda innebär att rättsläget för en andrahandsnyttjare är radikalt olika beroende på om ledningsrätten skall betraktas som fast eller lös egendom.

Enligt vår mening måste detta rättsläge betraktas som otillfredsställande. Det är ju i realiteten fråga om egendom av samma slag och det finns inte anledning att låta frågan om den utgör fast eller lös egendom vara avgörande. Detta gäller desto mera eftersom samma ledningssträckning ibland kan vara fast och ibland lös egendom. En komplikation är att, som flera gånger har framhållits, ledningssträckningen kan vara tryggad med olika medel – såsom nyttjanderätt, servitut och ledningsrätt.

I sammanhanget kan även erinras om bestämmelsen i 7 kap. 2 § jordabalken, som innebär att bestämmelserna i 7 kap. i balken i tillämpliga delar gäller även hyresrätt i hus som inte hör till fastighet. Detta är ett exempel på ett brott mot de annars så stränga principerna i detta kapitel i jordabalken om att reglerna endast gäller upplåtelser i fast egendom. Det bör också framhållas att de tidigare förslagen till jordabalk hade en betydligt mera omfattande reglering av möjligheterna att tillämpa de sakrättsliga reglerna på upplåtelser i lös egendom. I sista omgången bestämde sig emellertid regeringen för en mera restriktiv hållning. Förutom byggnad på ofri grund kom reglerna om lös egendom endast att gälla tomträtt,

117 Peter Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., 1971, s. 132 ff.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

114

som ju i allt väsentligt likställs med fast egendom.118 I förslagen till jordabalk kunde dock även servitut, samfällighetsrätt och rätt till elektrisk kraft upplåtas i lös egendom och de sakrättsliga reglerna i vad som i förslagen motsvarade nuvarande 7 kap. i balken tillämpas. Dessutom fanns och finns alltjämt ytterligare bestämmelser om upplåtelser i lös egendom i offentligrättslig lagstiftning, som t.ex. tidigare vattenlagar. Våra förslag kan sägas ansluta sig härtill.

Enligt vår mening visar den nyss förda diskussionen att det är både möjligt och lämpligt att införa regler så att bestämmelserna i främst 7 kap. jordabalken och 12 kap. utsökningsbalken görs tillämpliga på upplåtelser i ledningsrätt, som utgör lös egendom. Frågan är emellertid om detta är tillräckligt. Som nyss har erinrats om kan en ledningssträckning vara tryggad genom olika metoder. Om en nyttjanderättshavare skall känna sig skyddad vid överlåtelse av ledningen (och ledningsrätten) eller vid exekutiv auktion, så krävs att skyddet också gäller de delar som endast är tryggade genom nyttjanderätt, vilket i många fall är det vanligaste. Det betyder att lagstiftningen måste ta sikte också på sådan ledningssträckning som inte är tryggad genom enbart ledningsrätt.

En tillämpning av reglerna i 7 kap. jordabalken och 12 kap. utsökningsbalken kan dock inte avse vilka ledningar som helst. Enligt vår mening är vårt uppdrag begränsat till sådana ledningar som omfattas eller kan omfattas av ledningsrätt. Frågan om en ledning kan omfattas av en ledningsrätt är emellertid inte något som bör anförtros enskilda parter och heller inte något som bör belasta förfarandet vid exekutiv auktion. Vi menar att det sakrättsliga skydd som nu diskuteras visserligen bör gälla överlåtelse eller exekutiv auktion av en viss ledningssträckning, men förutsätta att åtminstone någon del av den har blivit föremål för ledningsrätt. Förfarandet vid lantmäterimyndigheten innebär en prövning av om kravet på allmännyttigt ändamål m.m. uppfyllts. Lagändringar skulle i så fall kunna formuleras på följande sätt.

7 kap. 2 § jordabalken Detta kapitel gäller i tillämpliga delar även hyresrätt till hus, som inte hör till fastighet samt viss ledningssträckning, som helt eller delvis tryggats med ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) utan att det har förordnats att den skall utgöra fast egendom.

118 Peter Westerlind, Kommentar till jordabalken 7 kap., 1984, s. 184 ff. med gjorda hänvisningar.

SOU 2004:7 Ledningsrättens huvudsakliga innehåll

115

1 kap. 11 § utsökningsbalken Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt samt viss ledningssträckning, som helt eller delvis tryggats med ledningsrätt enligt ledningsrättslagen (1973:1144) utan att det har förordnats att den skall utgöra fast egendom.

I våra direktiv anges, som har nämnts, att vi skall utreda behovet av besittningsskydd för andrahandsnyttjare. Vi har dock funnit att det inte nu tycks föreligga något behov av att införa regler om något sådant – vare sig ledningen är att betrakta som fast eller lös egendom. Det skulle dessutom te sig som egendomligt om besittningsskydd skulle ges för ledningar som hyrs av en operatör, när denne själv inte åtnjuter besittningsskydd i förhållande till fastighetsägaren för ledningar som tryggats med nyttjanderätt. Detta fall löses dock genom att operatören kan få ledningsrätt för sådana ledningar.

De operatörer som har ledningar att hyra ut har i regel knappast något intresse av att vägra förlängning av upplåtelseavtal. I den mån det finns behov kan också parterna avtala om rätt till förlängning. Den som har hyrt en ledning kan också i de flesta fall få sitt intresse av fortsatt verksamhet tillgodosett genom ett avtal om upplåtelse av kapacitet i en annan operatörs ledning. När det gäller de fall då motsättningar kan råda mellan olika operatörer, t.ex. i samband med utbyggnaden av 3G-nätet, tycks reglerna i lagen om elektronisk kommunikation tillsammans med de regler om ledningsrätt i lös egendom som vi har föreslagit ge tillräckligt verksamma regler för dem som hyr utrymme i ledningar och master. Lösningen är alltså analog med vad som gäller för en operatör i förhållande till fastighetsägaren.

2.4.5 Uttrycket ledningsbeslut

Förslag: Begreppet ledningsbeslut skall ersättas med uttrycket

”ledningsrättsbeslut”.

Ledningsrättens huvudsakliga innehåll SOU 2004:7

116

Begreppet ”ledningsbeslut” har använts i ledningsrättslagen sedan lagens tillkomst.119 Ledningsbeslut utgör, som redan har framgått i t.ex. avsnitt 2.2.6, det grundläggande beslutet vid en förrättning enligt ledningsrättslagen. Frågan om uttrycket ledningsbeslut är en adekvat term i detta sammanhang har enligt uppgift från Lantmäteriverket varit ett diskussionsämne alltsedan lagen kom till.

I samband med arbetet med nya regler om överföring av fastighetstillbehör tog Lagrådet upp frågan.120 Lagrådet ansåg därvid att det borde framgå av beteckningen att beslutet är bärare av rättigheten ledningsrätt. Det uttalades i lagstiftningsärendet att terminologiska förändringar av sådant slag kan behövas, men att detta bör övervägas inom ramen för en större översyn av ledningsrättslagen. Det anfördes vidare att frågan om en sådan översyn bereddes inom Regeringskansliet.121 Den större översyn som åsyftades torde ha varit den som vi nu utför. Frågan berörs dock inte uttryckligen i våra direktiv.

Uttrycket ledningsbeslut är visserligen kort och enkelt att använda. I likhet med Lagrådet anser vi emellertid att det tydligt bör framgå att begreppet är bärare av rättigheten ledningsrätt. Det ligger då nära till hands att benämna beslutet ”ledningsrättsbeslut”. Vidare kan man göra en jämförelse med termen anläggningsbeslut (24 § anläggningslagen). Genom ett sådant beslut kan bl.a. inrättas den rättsliga figuren ”gemensamhetsanläggning”. Definitionen av en sådan anläggning återfinns i 1 § anläggningslagen. Vid en sådan jämförelse får uttrycket ”ledningsbeslut” anses vara tämligen intetsägande.

Nackdelen med begreppet ”ledningsrättsbeslut” är att det blir förhållandevis långt och kanske något tungt att uttala. Vi anser dock att fördelarna med detta uttryck, främst i fråga om en ökad tydlighet angående vad beslutet avser, klart överväger nackdelarna. I berörda paragrafer i ledningsrättslagen bör därför uttrycket ledningsbeslut i olika böjningsformer ersättas med motsvarande former av begreppet ”ledningsrättsbeslut”. Motsvarande ändring bör självfallet göras också i ledningsrättskungörelsen.

119Prop. 1973:157 s. 147 f. 120Prop. 2000/2001:138 s. 99. 121 A. prop. s. 58.

117

3 Ledningsrättsregister

3.1 Inledning

Enligt våra direktiv skall vi undersöka om det bör införas särskilda sakrättsliga regler vad gäller överlåtelse och pantsättning av en ledningsrätt som utgör lös egendom. Det anges i direktiven att vi därvid särskilt skall ta ställning till om det bör införas bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar som en förvärvare av en ledningsrätt eller den som får ledningsrätt pantsatt till sig skyddas mot anspråk från överlåtarens respektive upplåtarens borgenärer. Vi skall också enligt direktiven överväga panthavarens ställning vid en överlåtelse av ledningsrätten.

Dessutom anges det i våra direktiv att vi skall överväga om det finns behov av regler som ger nyttjanderättshavare skydd vid exempelvis överlåtelse eller exekutiv försäljning av en ledningsrätt.

Ett allmänt tillgängligt ledningsrättsregister skulle enligt våra direktiv kunna innehålla uppgifter om ledningsrättshavare och eventuella nyttjanderättshavare. Vi ges i direktiven uppdraget att bedöma vilket behov av ett sådant register som fastighetsägare, ledningsrättshavare och andra intressenter, såsom exempelvis olika marknadsaktörer, kan antas ha och hur registret skulle kunna användas i olika sammanhang. Enligt direktiven skall vi också uppskatta kostnaderna för uppbyggandet och för en löpande drift av registret och bedöma hur dessa kostnader skulle kunna finansieras samt, om vårt arbete ger underlag för det, ta ställning till om det bör inrättas ett register. Om vi kommer fram till att det bör inrättas ett register, anges i direktiven att vi även skall ta ställning till vem som bör föra registret och hur det bör regleras. Några förslag som förutsätter att ett register byggs upp skall dock enligt direktiven inte lämnas.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

118

3.2 Gällande rätt

3.2.1 När utgör ledning och ledningsrätt fast respektive lös egendom?

Det bör inledningsvis klargöras i vilka fall en ledning med därtill knuten ledningsrätt skall räknas som fast respektive lös egendom. Vad som utgör fast egendom regleras i 1 kap. 1 § jordabalken. I denna bestämmelse föreskrivs bl.a. att fast egendom är jord, dvs. mark och vatten, och att jorden är indelad i fastigheter.1 I fastigheten ingår byggnader och andra anläggningar som enligt 2 kap. 1 § jordabalken utgör fastighetstillbehör. Vidare ingår andelar i samfälligheter enligt 1 kap. 3 § fastighetsbildningslagen samt rättigheter i mark och vatten som har knutits till fastigheten i form av bl.a. servitut och delaktighet i gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen. De senare kan betraktas som en form av rättsliga tillbehör. Till byggnad hör s.k. byggnadstillbehör, som fast inredning och annat som byggnaden har försetts med för stadigvarande bruk (2 kap. 2 § jordabalken). Dessutom finns enligt 2 kap. 3 § i balken industritillbehör, som utgörs av maskiner och annan utrustning. Utöver detta gäller enligt 2 kap. 4 § jordabalken ett krav på att fastigheten och föremålet i princip skall vara i samma ägares hand för att föremålet skall kunna utgöra fastighetstillbehör. Motsatsvis gäller därför att all annan egendom, t.ex. föremål som har tillförts av nyttjanderättshavare, inte utgör fastighetstillbehör. Detta innebär bl.a. att byggnad på ofri grund utgör lös egendom.

Som har nämnts i avsnitt 2.2.1 är det möjligt att förordna att en ledning som har dragits fram med stöd av ledningsrätt skall höra till ledningsrättshavarens fastighet. Ledningen jämte eventuella ledningstillbehör får då karaktären av fastighetstillbehör (2 kap. 1 § jordabalken och 1 § ledningsrättslagen), dvs. fast egendom. Detta betyder att om fastigheten överlåts så omfattas ledningen med tillhörande ledningsrätt av överlåtelsen. Ledning och ledningsrätt kan därför inte avyttras separat. Vid pantsättning av fastigheten kommer vidare ledning och ledningsrätt att ingå i kreditunderlaget. Regler om sakrättslig verkan vid överlåtelse respektive pantsättning av fast egendom återfinns i 6 kap. jordabalken. Om det har förordnats att en ledning som har dragits fram med stöd av ledningsrätt skall höra till ledningsrättshavarens fastighet, innebär det nu

1 NJA II 1972 s. 8.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

119

anförda att en köpare av fastigheten eller en kreditgivare vet att ledning och ledningsrätt tillhör fastigheten.

Eftersom en ledningsrätt vanligtvis inte anknyts till viss fastighet, är dock det vanligaste att ledning med tillhörande ledningsrätt utgör lös egendom. Normalt kan en sådan ledning överlåtas och belånas som vilken lös egendom som helst, dvs. utan särskild myndighetsprövning eller registrering. Reglerna i 22 kap.114 §§jordabalken om inteckning i fast egendom är emellertid inte tillämpliga. Om det är fråga om en näringsidkare, kan vidare reglerna i lagen (2003:528) om företagsinteckning användas för att ta ut en sådan inteckning. Ledning med tillhörande ledningsrätt kommer då att ingå som en del av den egendom som omfattas av företagsinteckningen. Det finns dock sammanfattningsvis inte några särskilda sakrättsliga lagregler vad gäller överlåtelse och pantsättning av lös egendom.

En ledning eller ett ledningstillbehör som fastighetsägaren tillför sin fastighet blir alltså som utgångspunkt fastighetstillbehör enligt 2 kap. 1 § jordabalken, medan ledning och eventuella tillbehör förblir lös egendom om de tillförs av annan än ägaren till fastigheten. Detta betyder att en ledning kan vara fast egendom på vissa sträckor och lös egendom på andra delar av en ledningssträckning. Genom beslut enligt 12 a § ledningsrättslagen kan man emellertid åstadkomma att en ledning blir lös egendom samtidigt som den överförs på ledningsrättshavaren.

3.2.2 Allmänt om sakrätt till lös egendom

Till sakrätten brukar man räkna spörsmål om hur en persons rätt till viss egendom skyddas från konkurrerande anspråk från andra som denna person inte har något avtal med. Anspråken kan vara av skilda slag. I vissa fall riktas anspråk mot egendomen som sådan och i andra fall mot det värde som egendomen representerar. Sakrätten kännetecknas med andra ord av skilda former av tredjemanskonflikter över egendom.

Ett konkurrerande anspråk som riktas mot egendom kan exempelvis uppkomma då någon har överlåtit viss egendom till en person och därefter överlåter samma egendom till en annan person (s.k. tvesalu eller dubbelöverlåtelse). Båda förvärvarna hävdar äganderätt till egendomen, men något av anspråken måste vika, eftersom det inte är möjligt att tillgodose bådas intressen. Det

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

120

skydd som den ena av dessa har vid en konflikt av detta slag brukar benämnas omsättningsskydd.2 Mera konkret handlar det i dessa situationer om vilka förutsättningar som gäller för företrädesrätt mellan konkurrerande förvärv.

En konflikt rörande det värde som egendomen representerar uppstår t.ex. om viss egendom har överlåtits, men inte har överlämnats till förvärvaren och överlåtaren försätts i konkurs innan detta hinner ske. I situationer som denna kolliderar förvärvarens anspråk på att få ut egendomen alternativt få tillbaka köpeskillingen med överlåtarens borgenärers anspråk på att få betalt. Inte heller i dessa fall kan allas intressen fullt ut tillgodoses. Det sakrättsliga skyddet för förvärvarens anspråk brukar benämnas borgenärsskydd, dvs. ett skydd för förvärvaren mot att dras in i överlåtarens insolvensförfarande.3

Som en grundläggande sakrättslig princip gäller i allmänhet att det inte är tillräckligt för förvärvaren att han har ett i förhållande till överlåtaren giltigt avtal. Det fordras oftast något ytterligare utöver själva avtalet för att avtalet skall kunna fullföljas och sakrättsligt skydd mot överlåtarens borgenärer skall uppnås. Vad som då måste komma till är en för utomstående kontrollerbar faktisk åtgärd av något slag. Denna åtgärd – sakrättsmomentet – skiljer sig åt för olika typer av egendom.

Huvudprincipen är tradition (överlämnande eller besittningsövergång), som alltså innebär att en förvärvare av lös egendom inte är skyddad mot överlåtarens borgenärer förrän besittningen har övergått till förvärvaren. Vid sidan av tradition förekommer denuntiation (underrättelse) till någon som skall prestera, vilket fyller funktionen som ersättning för tradition, registrering av olika slag, märkning samt, i vissa situationer, själva avtalet.4 När det gäller byggnad på ofri grund anses förvärvaren vinna sakrättsligt skydd redan genom avtalet om överlåtelse.5 När det gäller nyttjanderätt till fast egendom är rättspraxis oklar. I rättsfallet NJA 1979 s. 451 har Högsta domstolen ansett att sakrättsligt skydd uppstår redan

2 För en redogörelse för frågan om omsättningsskyddet inom sakrätten kan t.ex. hänvisas till en framställning från senare år – nämligen Göran Millqvist, Sakrättens grunder, En lärobok i sakrättens grundläggande frågeställningar avseende lös egendom, 2 uppl., 2002, s. 39 ff. Det bör dock framhållas att den sakrättsliga litteraturen är omfattande. En annan framställning som bör nämnas är Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl., 1996. Härutöver bör nämnas de breda och systematiska verken av Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973, och av Knut Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985. 3 Även i fråga om borgenärsskyddet inom sakrätten kan hänvisas till Millqvist a. a. s. 59 ff. 4 A. a. s. 87 ff. samt även t.ex. Håstad a. a. s. 93 ff. 5 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1952 s. 207.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

121

genom överlåtelseavtalet. Fallet var dock speciellt och gällde skogsavverkningsrätt. Fastighetsägaren hade då ett mycket litet intresse av vem som utförde avverkningen, bl.a. eftersom vederlaget redan hade uppburits. I ett senare fall ansågs dock att denuntiation till fastighetsägaren krävdes. Fallet gällde överlåtelse av hyresrätt till lokal, där förvärvaren fortsättningsvis skulle betala hyra.6 Enligt vår mening är det troligt att principen i det första nämnda rättsfallet är tillämplig när det är fråga om överlåtelse av ledningar och ledningsrätt (se avsnitt 3.4.2). Hur man skall se på saken om ledningen har dragits fram med stöd av nyttjanderätt skall diskuteras i det följande (se avsnitt 3.4.4).

3.2.3 Lagen om fastighetsregister, m.m.

I 1 § första stycket lagen (2000:224) om fastighetsregister föreskrivs att det för vissa i lagen angivna ändamål med hjälp av automatiserad behandling skall föras ett register benämnt fastighetsregistret. Detta skall ge offentlighet åt den information som ingår i registret (s.k. fastighetsanknuten information). Det är registrets grundläggande syfte. Den centrala tanken med registret är enligt förarbetena att det skall utgöra en informationsdatabas till nytta för samhällslivet i stort.7 Registret innehåller en stor mängd personuppgifter. För de personuppgifter som ingår i registret gäller den väsentliga inskränkningen att de enbart får behandlas för de preciserade ändamål som anges i sex skilda punkter i 2 § lagen om fastighetsregister. Dessutom återfinns ytterligare begränsningar för vissa former av användning av personuppgifter i 7–10 §§ lagen om fastighetsregister.

Enligt 1 § andra stycket lagen om fastighetsregister avses med personuppgifter i denna lag detsamma som i personuppgiftslagen (1998:204). Av 3 § personuppgiftslagen framgår att en personuppgift är all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet.

Gemensamt för de registerändamål som räknas upp i 2 § lagen om fastighetsregister är att registret skall tillhandahålla uppgifter för olika verksamheter eller liknande. Ändamålsbeskrivningarna får genom den reglering som personuppgiftslagen innehåller betydelse för vilken insamling och annan behandling av personuppgifter i

6 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1988 s. 257. 7Prop. 1999/2000:39 s. 134.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

122

registret som är tillåten. Med behandling av personuppgifter avses varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas utlämnande av uppgift samt insamling, användning, bearbetning och samkörning av uppgifter. Av offentlighetsprincipen följer dock att de i lagen uppställda ändamålen inte får inskränka skyldigheten för myndigheter att lämna ut uppgifter.8

Inledningsvis föreskrivs i den första punkten att registret kan ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för verksamhet för vilken staten eller en kommun ansvarar enligt lag eller annan författning – häri inbegrips även verksamhet som staten eller kommuner är skyldiga att bedriva, men som kan överlåtas på annan när det gäller genomförandet, t.ex. sophämtning – och som avser sådan egendom (t.ex. fastigheter, tomträtter eller byggnader) som registreras i registret. Verksamheten måste vidare vara av sådant slag att fullgörandet förutsätter tillgång till fastighetsanknuten information – exempelvis för att användas som underlag för planering, prövningar eller beslut – eller avse fullgörande av föreskriven skyldighet om underrättelse.9

Enligt andra punkten kan registret ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för omsättning av sådan egendom som registreras i fastighetsregistret. Det är således fråga om att tillhandahålla uppgifter för bl.a. vissa kommersiella ändamål. Verksamheter som bedriver omsättning av fastigheter utövas av bl.a. banker och andra kreditinstitut. Som ytterligare exempel kan nämnas mäklare och fastighetsvärderare, men även omsättning som sker mellan privatpersoner utan professionell hjälp omfattas av regleringen.10

Fastighetsregistret kan vidare enligt tredje punkten ha till ändamål att tillhandahålla uppgifter för kreditgivning, försäkringsgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet där fastighetsanknuten information utgör underlag för prövningar eller beslut. Vad som avses är verksamhet där fastigheter, tomträtter eller byggnader inte utgör det centrala i verksamheten, men där uppgifter om sådan egendom kan vara av vitalt intresse. Kreditupplysningsverksamhet och löpande åtgärder som innebär kontroll av vem som är ägare till en fastighet i sådana fall då detta är befogat (t.ex. på

8 A. prop. s. 135. 9 A. prop. s. 135 f. 10 A. prop. s. 136.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

123

grund av en affärsförbindelse eller en rättstvist) innefattas av ändamålet.11

Ändamålet enligt den fjärde punkten medger att registret används för fastighetsförvaltning, byggande och liknande. Begreppet ”byggande” skall enligt förarbetena ses i vid bemärkelse. Det tar sikte på samtliga stadier från projektering till uppförande av t.ex. hus. Även begreppet fastighetsförvaltning skall ges en vid tolkning.12

Enligt femte punkten får registret användas för aktualisering, komplettering eller kontroll av fastighetsanknuten information som finns i kund- eller medlemsregister eller liknande register. Bestämmelsen får betydelse i fall då den som anlitar fatighetsregistret redan har ett eget personregister. Detta register får innefatta enbart personer som redan står i någon etablerad förbindelse med den som för registret. Fastighetsregistret får däremot inte användas för att aktualisera eller komplettera rena marknadsföringsregister.13

I sjätte punkten anges att fastighetsregistret får användas för uttag av urval av personuppgifter för direkt marknadsföring. Enligt 11 § personuppgiftslagen får urvalsdragning inte äga rum om någon har motsatt sig sådan användning genom s.k. direktreklamspärr.14

Av 3 § första stycket lagen om fastighetsregister framgår att registret skall vara uppdelat i flera olika delar. Begreppet ”del” används främst för att klargöra den innehållsmässiga uppbyggnaden av fastighetsregistret. Indelningen i skilda delar har emellertid också viss rättslig betydelse. Reglerna om behörighet att föra in uppgifter i registret liksom reglerna om skadestånd och rättelse skiljer sig sålunda delvis åt mellan de olika delarna av registret (4, 13 och 14 §§ lagen om fastighetsregister). De rättsverkningar som är knutna till inskrivning enligt jordabalken inträder bara om ett visst förhållande förs in i fastighetsregistrets inskrivningsdel. På motsvarande sätt får registrering av nybildning eller ombildning av fastighet rättsverkan först om uppgiften förs in i fastighetsregistrets allmänna del.15 Fastighetsregistret skall innehålla en allmän del (fastighetsdel), en inskrivningsdel, en adressdel, en byggnadsdel och en taxeringsuppgiftsdel.

11 A. prop. s. 136 f. 12 A. prop. s. 137. 13 A. s. 14 A. s. 15 A. prop. s 138.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

124

Registret får enligt 3 § andra stycket lagen om fastighetsregister även innehålla annan information som har samband med information som ingår i någon av registrets delar (tilläggsinformation). Denna information måste redovisas skild från registrets övriga delar.

Vidare får regeringen enligt bestämmelsens tredje stycke meddela närmare föreskrifter om vilken fastighetsanknuten information jämte tilläggsinformation som skall ingå i registret.

I lagen om fastighetsregister återfinns vidare bestämmelser om behörighet att föra in uppgifter i registret och om personuppgiftsansvarig i 4–6 §§, om direktåtkomst samt urval och bearbetningar i 7–9 §§, om utlämnande på upptagning för automatiserad behandling (10 §) samt om avgifter, överklagande, skadestånd och rättelse i 11–14 §§.

Som nyss har nämnts får regeringen meddela närmare föreskrifter om innehållet i de olika delarna i fastighetsregistret och om tilläggsinformation. I 22 § första stycket 4 förordningen om fastighetsregister anges att beträffande fastigheter och samfälligheter skall rättigheter avseende ledningsrätt redovisas.

3.2.4 Sökning i fastighetsregistrets nuvarande rättighetsredovisningssystem

I föregående avsnitt har vi kortfattat beskrivit de krav som bl.a. lagen om fastighetsregister uppställer i fråga om fastighetsregistrets innehåll. Lantmäteriverket – som enligt 2 § första stycket förordningen om fastighetsregister ansvarar för drift och förvaltning av fastighetsregistret – bedriver ett ständigt pågående utvecklingsarbete för att förbättra registrets olika funktioner. Det främsta målet är därvid att systemet skall få en så bred användning som möjligt inom samhällslivets olika områden. Samtidigt strävas efter att inmatning och förändring av uppgifter i fastighetsregistret skall kunna ske så effektivt och rättssäkert som möjligt.

Som ett led i denna strävan utvecklades ett s.k. rättighetsredovisningssystem, som introducerades år 1993. I detta system har varje registrerad rättighet getts en egen sökbar och unik identitet. De rättigheter som registreras i systemet är officialservitut, avtalsservitut, officialnyttjanderätt (bl.a. ledningsrätt), utrymme för gemensamhetsanläggning samt vissa rättigheter enligt anläggningslagen. För varje rättighet kan t.ex. redovisas information om ändamål,

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

125

fastigheter som är berörda av rättigheten, karthänvisning, förändringar som skett av rättigheten samt anmärkningar, bl.a. om rättigheten är tidsbegränsad.

När det gäller ledningsrätter går det att söka information via registerbegreppet ledningshavare, varvid viss historik sparas. Rättigheten redovisas även på varje berörd fastighet. Rättighetens identitet består av aktbeteckning följt av punkt och löpnummer, t.ex. 29–80/983.2. Det finns i dag omkring 25 000 terminaler, bl.a. hos banker och andra kreditinstitut, som är uppkopplade till fastighetsregistret. Från 95 procent av dessa går det endast att läsa och skriva ut information, dvs. det är inte möjligt att göra några förändringar av innehållet i registret.16

Användaren har ett antal olika möjligheter att söka information i rättighetsredovisningssystemet. Det finns möjlighet att söka med utgångspunkt från rättighetens identitet, med hjälp av aktbeteckning (hela eller del av), söka efter rättigheter under en akt, söka efter de rättigheter en fastighet, samfällighet eller gemensamhetsanläggning är berörd av (förmån eller last), söka med utgångspunkt från viss ledningshavare i ett län (får då uppgift om dennes ledningsrätter), söka efter de akter som har förändrat den sökta rättighetens s.k. berörkrets eller, slutligen, begära uppgift om viss rättighet är föremål för ajourföring, och i så fall vilken myndighet som utför denna.

När det gäller rättighetsredovisningssystemets uppgifter om ledningsrätt är det väsentligt att notera att uppgifterna om ledningshavare, som i systemet motsvarar innehavare av ledningsrätt, vare sig är kompletta eller uppdaterade (se vidare avsnitt 3.4.2). Inte heller görs det någon kontroll av uppgifterna med hjälp av Patent- och registreringsverkets bolagsregister. Trots dessa brister anses uppgifterna vara till stor i hjälp i olika sammanhang, t.ex. för myndigheter och företag.

16 Det kan nämnas att fastighetsregistrets inskrivningsdel för närvarande är föremål för en stor översyn. Tanken är att systemet i framtiden skall kunna omfatta elektronisk ingivning, handläggning och arkivering. Lantmäteriverkets arbete med översynen sker i samarbete med Domstolsverket och de sju inskrivningsmyndigheterna. Projektet skall pågå till december 2005.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

126

3.3 Synpunkter och förslag rörande frågorna om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt och om ledningsrättsregister

3.3.1 Inledning

Som redan har framgått har vi genomfört en enkätundersökning i syfte att bredda underlaget för våra överväganden (se kapitel 1). Enkätfrågorna framgår av bilaga 2. Frågorna 9–11 i enkäten gällde olika spörsmål om sakrättsligt skydd vid bl.a. överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt som inte är fastighetsanknuten. Vidare innehöll frågorna 18–22 i enkäten frågeställningar avseende ett eventuellt införande av ett särskilt ledningsrättsregister.

3.3.2 Bör det införas särskilda sakrättsliga regler för överlåtelse och pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt?

En majoritet av dem som har besvarat denna fråga har varit positiva till eller, i vart fall, inte främmande för tanken på ett införande av särskilda sakrättsliga regler vid överlåtelse eller pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt i de fall då ledningsrätten inte är fastighetsanknuten. Några av dem som har framfört denna uppfattning – Institutionen för Infrastruktur vid Kungl. Tekniska

Högskolan och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) – har anfört bl.a. att ledningar av nu aktuellt slag ofta representerar stora värden och att det därför är viktigt att de sakrättsliga momenten vid överlåtelse och pantsättning blir klara. AB Stokab, Stockholms kommun, TeliaSonera AB och Vasallen AB har framhållit att med klara och tydliga regler skulle överlåtelser och finansiering kunna ske mer kostnadseffektivt och med större trygghet. Svenska Kommunförbundet har anfört att det visserligen inte har framkommit några signaler om att det har uppstått några problem i dessa avseenden, men att behovet av särskilda sakrättsliga regler torde kunna komma att öka i takt med att ägandet av ledningar i allt större utsträckning övergår till kommersiella aktörer.

En del av dem som har varit negativa eller tveksamma till regler av nu aktuellt slag, Affärsverket svenska kraftnät och Institutet för fastighetsrättslig forskning (IFF), har – IFF med hänvisning till rättspraxis – hävdat att gällande rätt innebär att sakrättsligt skydd för

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

127

förvärvaren torde uppkomma redan genom avtalet om överlåtelse.17IFF har i detta sammanhang, också här under åberopande av viss rättspraxis, dessutom hävdat att belåning på samma sätt torde kunna ske genom s.k. säkerhetsöverlåtelse, medan öppen pantsättning däremot torde kräva ett särskilt sakrättligt moment i form av denuntiation till fastighetsägaren eller möjligen till lantmäterimyndighet.18 Vidare har IFF anfört att eftersom en ledningsrätt är överlåtbar ingår den i en näringsidkares företagshypotek samt att ledningsrätten säkerligen också kan bli föremål för avbetalningsköp och finansiell leasing.19 Har även ledningen överlåtits eller pantsatts gäller enligt IFF på grund av bestämmelsen i 35 § ledningsrättslagen det sakrättsliga skyddet utan vidare också för ledningen. När det gäller överlåtelse av ledningsrätt krävs det enligt IFF:s uppfattning knappast att ett särskilt register inrättas, utan det är tillräckligt att avtalsprincipen bekräftas i motiven till nya regler om pantsättning. IFF har dock anfört att pantsättning av ledningsrätt inte är en så stor fråga att ett nytt registersystem bör införas. Enligt IFF synes det mera motiverat att införa nya regler om registerpanträtt i nyttjanderätt till fast egendom (bostadsrätt, lokalhyresrätt, arrenderätt och nyttjanderätt till ledningar) och byggnader på annans mark. IFF har därvid anfört att för ledningsrättens del bör en minimalistisk lösning eftersökas och att ett nytt tredje stycke i 35 § ledningsrättslagen om att ledningsrätt pantsätts genom underrättelse skulle kunna vara en lösning. Post- och telestyrelsen, Svensk

Energi och Vattenfall AB har framfört att det är svårt att se några förtjänster med lagändringar som medför att ledningar ges flera möjligheter att utgöra kreditunderlag än annan lös egendom.

Vad gäller spörsmålet om det, vid överlåtelse eller pantsättning av en ledning, finns behov av ett sakrättsligt skydd för andrahandsnyttjare har ett flertal av dem som har besvarat frågan varit positiva till eller – i vart fall – ansett att det finns skäl att överväga ett införande av sådana regler. Att nyttjanderätten består medför enligt

Fastighetsägarna Sverige att de samlokaliseringsfördelar, som andrahandsupplåtelsen från början har inneburit från fastighetsägarsynpunkt, inte behöver rubbas. Lantmäteriverket har i sammanhanget anfört att det finns ett behov av sådana regler för undvikande av rättsförluster. Enligt Lantmäteriverket kan andrahandsnyttjarens

17 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1979 s. 451. 18 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1988 s. 257. 19 Det bör noteras att sedan IFF avgav sitt enkätsvar har lagen (1984:649) om företagshypotek ersatts av lagen om företagsinteckning.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

128

utrustning i nu aktuella fall vara svår att skilja från den utrustning som ägs av upplåtaren. Lantmäteriverket har därför förordat att upplåtelsen bör registreras i ett ledningsrättsregister. Det har från Lantmäteriverkets sida tillagts att en sådan registrering även skulle vara till nytta för lantmäterimyndigheter vid olika sorters förrättningar och i samband med s.k. myndighetsservice (se vidare nästa avsnitt). Vasallen AB har hävdat bl.a. att ett sakrättsligt skydd för nyttjanderättshavare skulle utjämna styrkeförhållandena mellan ledningsrättshavaren och andrahandsnyttjaren samt öka förutsebarheten och förhindra att civilrättsliga alternativ, som inte är lätta att överblicka, skulle uppstå.

Av dem som har varit negativa eller uttryckt tveksamhet har Affärsverket svenska kraftnät anfört att det från ledningsägarnas perspektiv inte torde finnas något behov av ett sakrättsligt skydd för andrahandsnyttjare. IFF har i sammanhanget anfört bl.a. att skydd för sekundär nyttjanderätt helst bör införas generellt i jordabalken och i utsökningsbalken. Enligt LRF kan det förmodas föreligga ett behov av ett sakrättsligt skydd vid underupplåtelser av nu aktuellt slag. LRF har dock framhållit att ett sådant skydd även torde föreligga vid andra former av andrahandsupplåtelser och att det därför inte framstår som befogat att föreslå en separat lösning om sakrättsligt skydd avseende andrahandsupplåtelser av nu aktuellt slag.

3.3.3 Bör det införas ett särskilt ledningsrättsregister?

En majoritet av dem som har besvarat frågan om det bör införas ett särskilt ledningsrättsregister har på olika sätt uttryckt sig i positiva termer beträffande tanken på ett sådant register. Många i denna grupp har vidare klart uttryckt att det finns ett behov av ett särskilt ledningsrättsregister, bl.a. AB Stokab, Fastighetsägarna Sverige,

Statens fastighetsverk, Stockholms kommun, Svenska Kommunförbundet och Sydkraft AB. Som skäl för denna ståndpunkt har AB

Stokab åberopat sakrättslig trygghet, ordning och reda samt utökade möjligheter att komma i kontakt med ledningsrättshavare och eventuella andrahandsnyttjare. Fastighetsägarna Sverige har vidare lyft fram att med ett ledningsrättsregister skulle man vid markarbeten lättare kunna komma i kontakt med ledningsrättshavare och därmed få klart för sig ledningsdragningar och annat som kan behövas för att undvika risk för skada på ledningarna vid

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

129

arbetenas utförande. Liknande synpunkter har Lantbrukarnas Riksförbund och Vasallen AB fört fram. Lantmäteriverket – som dock har förordat att man i första hand bör undersöka möjligheten att komplettera det nuvarande systemet för rättighetsredovisning, som ingår i det befintliga fastighetsregsistret – har anfört att ett register skulle innebära stora fördelar för enskilda fastighetsägare, ledningshavare, kreditgivare samt olika statliga och kommunala myndigheter. Enligt Lantmäteriverket efterfrågas information om ledningar och deras ägare vid fysisk planering, anläggningsarbeten, räddningsinsatser, miljöövervakning, förrättningsverksamhet och annan myndighetsverksamhet. Synpunkter av liknande slag har dessutom bl.a. Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun,

Malmö kommun, Statens fastighetsverk, Stockholms kommun,

Sydkraft AB och Vasallen AB fört fram. Malmö kommun har dock betonat att en väsentlig förutsättning för ett särskilt ledningsrättsregister är att erforderliga inrapporteringar görs så att registret kan hållas uppdaterat. Svenska Kommunförbundet har anfört bl.a. att dagens system inte synes ha lett till några problem, eftersom ledningsrättshavarna i regel har varit offentliga organ som inte upphör och handeln med ledningar och ledningsrätter har varit begränsad. Med den pågående utvecklingen mot kommersiella aktörer som ledningsrättshavare och handel med ledningar och ledningsrätter torde enligt Svenska Kommunförbundet behovet av registrering öka för fastighetsägaren.

Andra av dem som har besvarat frågan om behovet av ett särskilt ledningsrättsregister – bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, Fortum

Distribution AB, Svensk Energi, Svenskt Vatten AB, Sveriges Lantmätareförening och Vattenfall AB – har varit negativa eller tveksamma till tanken på ett särskilt ledningsrättsregister på den grunden att det skulle vara tillräckligt att använda det befintliga fastighetsregistret i större utsträckning. Affärsverket svenska kraftnät har därvid anfört att genom ett uppdaterat fastighetsregister skulle det vara möjligt för en fastighetsägare att se vem som innehar ledningsrätter inom fastigheten. Enligt Affärsverket svenska kraftnät skulle eventuella oklarheter beträffande sakrättsliga skyddet kunna undanröjas om ledningsrättslagen kompletteras med regler om skyldighet att anmäla överlåtelse av ledningar och ledningsrätter samt regler om att den som förvärvar ledningsrätten eller som har panträtt i denna uppnår sakrättsligt skydd då överlåtelsen respektive pantsättningen har registrerats. Post- och telestyrelsen har fört fram att möjligheterna till samlokalisering vid utbyggnad av

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

130

elektroniska kommunikationsnät skulle underlättas om bl.a. operatörena på denna marknad skulle kunna få tillgång till identifikationsuppgifter från ett officiellt register. Svensk Energi har anfört att en lösning av detta slag dock förutsätter att samtliga uppgifter som i dag kan anges i registret i praktiken också läggs in och hålls uppdaterade. Fastighetsregistrets rättighetsdel skulle då enligt Svensk Energi kunna fylla samma funktion som ett rent ledningsrättsregister.

När det gäller frågan vilka uppgifter – förutom uppgifter om ledningsrättshavarens namn jämte organisations- eller personnummer samt typ av ledning – som bör registreras har nämnts uppgifter om adress och telefonnummer till ledningsrättshavaren, om ledningsrättshavarens samtliga ledningsrätter samt om ledningarnas placering och eventuella andrahandsnyttjare.20

Lantmäteriverket har anfört att det, om man anförtros uppgiften att bygga upp registret, kommer att behövas ett resurstillskott från staten. Enligt Lantmäteriverket bör dock kostnaderna för drift och förvaltning kunna täckas av s.k. användaravgifter. Affärsverket svenska kraftnät har angett att det skulle vara rimligt att betala en avgift motsvarande självkostnadspris, men att det är svårt att uppskatta vad som skulle vara en rimlig kostnad. När det gäller frågan om avgifter har Svensk Energi anfört att en registreringsavgift på några hundra kronor skulle kunna vara ett sätt, men att registret hellre skulle kunna finansieras genom användaravgifter. Även Vattenfall AB har förordat finansiering genom användaravgifter. Svenska Kommunförbundet har förklarat att man ser det som rimligt att ett register skulle finansieras av ledningsrättshavarna. TeliaSonera AB har dock fört fram att kostnaderna för att bilda ledningsrätt i sig är mycket höga, att detta utgör ett hinder mot ett rationellt utnyttjande av ledningsrättsinstitutet samt att om alternativet ledningsrätt belastas ytterligare kommer detta att ytterligare försvåra institutets användning.

20 Det kan i sammanhanget även vara intressant att notera vad Utredningen om IT-stomnät till vissa kommuner har redovisat i betänkandet Bredbandsnät i hela landet (SOU 2003:78 s. 54 och 61), nämligen att Vägverket i dag inte har någon samlad bild över exakt hur mycket fiberkabel som är anlagd i vägbankarna och att när nya nät byggs i dag så läggs de in i Vägverkets vägdatabank, men att stora delar av det nät som tidigare har anlagts inte finns med i databasen. Vidare har utredningen angett dels att om Vägverket i dag skall ta fram information om all kabel som har förlagts krävs det ett stort efterforskningsarbete, bl.a. på regionnivå, dels att det uppstår problem för Vägverket när en aktör gräver ned ledningar och sedan vill överlåta ledningar till andra aktörer, eftersom en sådan överlåtelse fordrar tillstånd från väghålllaren. Enligt utredningen kräver Vägverket i de avtal som skrivs med operatörerna att få kännedom om sådana överlåtelser, men sådan information lämnas inte alltid.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

131

3.4 Överväganden

3.4.1 Inledning

Som har angetts i avsnitt 3.1 innebär vårt uppdrag i denna del dels att vi skall överväga olika frågor om sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning av en ledningsrätt som utgör lös egendom, dels att vi skall utreda frågan om inrättande av ett ledningsrättsregister. När det gäller den sist nämnda frågan pekas i direktiven på två omständigheter som skulle kunna motivera ett ledningsrättsregister. För det första anges att ett register med uppgifter om aktuella ledningsrättshavare och eventuella andrahandsnyttjare skulle kunna underlätta för enskilda och för det allmänna att komma i kontakt med dem. För det andra sägs det att ett ledningsrättsregister även skulle kunna ligga till grund för regler om sakrättsligt skydd i samband med överlåtelse eller pantsättning.

Beträffande registerfrågan anges det dock att vi inte får lägga fram några förslag som förutsätter att ett register byggs upp. Det anförda uppfattar vi på det viset att frågan om inrättande av ett ledningsrättsregister skall övervägas i enlighet med direktiven, men att vi är förhindrade att lägga fram författningsförslag som innebär att ett helt nytt register skapas. Enligt vår mening är det inte heller förenligt med direktiven att lägga fram förslag som innebär att befintliga register på ett eller annat sätt ges tilläggsfunktioner. Om vi skulle finna att det av någon anledning föreligger behov av författningsändringar, kommer vi således enbart att kunna diskutera olika möjliga alternativ till lösning.

Avslutningsvis kan konstateras att den del av uppdraget som gäller frågan om att vi skall överväga om det finns behov av särskilda sakrättsliga regler till skydd för nyttjanderättshavare får anses ha hanterats i den tidigare omnämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss. När det gäller förslaget som möjliggör andrahandsupplåtelser anges däri nämligen bl.a. att avtalen, som förutsätts krävas vid sidan av lantmäterimyndighetens beslut, bör följa de regler som gäller för den upplåtelseform som de är att hänföra till, dvs. anläggningsarrende, lägenhetsarrende eller lokalhyra (se avsnitt 2.1.2).21 Detta får anses innefatta också de sakrättsliga regler som gäller för respektive upplåtelseform.

21 A. utkast till lagrådsremiss s. 23 f.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

132

3.4.2 Behovet av att kunna finna ledningsrättshavaren och eventuella andrahandsnyttjare

Bedömning: Behovet av ett ledningsrättsregister för att kunna

komma i kontakt med ledningsrättshavaren och eventuella andrahandsnyttjare är inte så stort att det motiverar att ett särskilt sådant register inrättas. I stället bör det befintliga fastighetsregistret användas för detta ändamål.

Inledning

Som har framgått återfinns i fastighetsregistret uppgifter om ledningsrätter (se avsnitt 3.2.3). Registret innehåller därvid information om de utrymmen som har upplåtits med ledningsrätt, men saknar uppgifter om vilka som innehar ledningsrätterna. Fastighetsregistret kan dock innehålla uppgift om vem som är ledningshavare.22 Uppgifter av detta slag är dock frivilliga, vilket medför att registrets redovisning i detta avseende får betraktas som bristfällig. Vidare förs uppgift om ledningshavare in som s.k. fritext i registret. Detta medför att en och samma ledningshavare kan vara registrerad t.ex. under olika namnformer eller med en äldre stavning av namnet. Dessutom uppdateras inte uppgifterna, eftersom det inte sker någon avisering vid ägarbyten, namnändringar, fusioner eller andra typer av förändringar. Det återfinns således åtskilliga juridiska personer i registret som inte längre existerar. I fastighetsregistret görs det alltså normalt inte någon anteckning om vem som innehar en ledningsrätt som belastar en fastighet. Det framgår av den aktuella bestämmelsen (22 § förordningen om fastighetsregister) att detta gäller för alla slag av s.k. officialrättigheter, dvs. rättigheter av offentligrättslig karaktär.23

Samtidigt bör det påpekas att det saknas bestämmelser som reglerar den civilrättsliga sidan av en övergång av rättigheter av detta slag. För avtal om upplåtelse av andra nyttjanderättsformer än arrenden och tomträtt finns alltså inga speciella krav, utan reglerna i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (den s.k. avtalslagen) är tillämpliga. När det

22 Begreppet ”ledningshavare” används i registersammanhang på förmånssidan för ledningsrätt. 23 Med detta avses bruksrättigheter som är baserade på expropriation eller liknande tvångsförvärv, t.ex. ledningsrätt. Även uttrycket tvångsrättighet används för att beskriva rättigheter av nu aktuellt slag.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

133

gäller de vanligaste officialrättigheterna, t.ex. servitut eller ledningsrätt som är tillbehör till fast egendom, torde det förhållandet att rättighetshavaren inte antecknas dock knappast innebära något problem, eftersom den berättigade alltid är fastigheten och därmed dess ägare. Dessutom förutsätts det när det gäller vägrätt att väghållaren, dvs. rättighetshavaren, är staten eller en kommun (5 § väglagen), vilket medför att vägrätten inte kan överlåtas i vanlig mening. Vad däremot gäller nyttjanderätter som har skapats genom expropriation eller ledningsrätt får det betraktas som något mera oklart hur man skall se på saken. Beträffande en nyttjanderätt som har tillkommit genom tvångsförfoganden av detta slag torde det inte finnas några hinder mot att den överlåts. Inte heller behöver fastighetsägaren lämna tillstånd till en sådan överlåtelse. Som vi ser det får detta anses gälla även beträffande ledningsrätt. Om överlåtelse kan ske utan någon som helst medverkan av fastighetsägaren, torde detsamma gälla också vid pantsättning av rättigheten. I likhet med Affärsverket svenska kraftnät och Institutet för fastighetsrättslig forskning menar vi därmed att sakrättsligt skydd i dessa fall får anses uppkomma genom själva avtalet (se avsnitten 3.2.2 och 3.3.2).

Behövs det ett särskilt ledningsrättsregister för att kunna komma i kontakt med ledningsrättshavare och eventuella nyttjanderättshavare?

Officialrättigheter kan inte rubbas med civilrättsliga medel. Om nyttjanderätten eller servitutet missbrukas på något sätt, får fastighetsägaren i stället använda sig av andra metoder för att åstadkomma rättelse. Fastighetsägaren kan således knappast anses ha något mera framträdande behov av att kunna komma i kontakt med ledningsrättshavare och eventuella andrahandsnyttjare för att lösa problem som rör nyttjanderätten eller servitutet. Vidare har den väsentliga frågan om ersättning lösts genom att enbart engångsersättning förekommer vid instiftande av tvångsrättigheter. Det kan därmed konstateras att det i stort sett endast är i två sammanhang som det är viktigt för en fastighetsägare att kunna komma i kontakt en ledningsrättshavare eller en möjlig andrahandsnyttjare.

För det första kan detta behövas om fastighetsägaren har anspråk på ersättning eller liknande på grund av skador på fastigheten till följd av arbeten på ledning eller ledningstillbehör. Dessutom kan

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

134

det finnas behov av att komma i kontakt med exempelvis ledningsrättshavaren om fastighetsägaren eller någon annan råkar skada ledning eller tillbehör till denna och därför vill klara ut skuld- och ersättningsfrågor. Som exempel kan nämnas situationen att ett stag till en ledningsstolpe blir påkört och skadat av en skogsmaskin. Det bör dock påpekas att det i ledningsbeslut kan tas in krav på underrättelse till ledningsrättshavare innan vissa åtgärder vidtas, t.ex. att fastighetsägaren är skyldig att underrätta en innehavare av ledningsrätt innan grävningsarbeten påbörjas. Också det allmänna kan ha behov av att komma i kontakt med en ledningsrättshavare. Det kan därvid handla om att en ledning måste flyttas i samband med ett vägbygge eller annars i samband med ändrade förhållanden (33 § ledningsrättslagen).

Frågan är om det nu anförda utgör tillräckliga skäl för att tillskapa ett särskilt register för ledningsrätt. Enligt vår mening torde behovet av ett sådant register inte vara tillräckligt stort. Om ledningarna är upplåtna med ledningsrätt, visar alltid ledningsbeslutet till vem upplåtelsen har skett. Och om ledningarna med tillhörande ledningsrätt har överlåtits torde i allmänhet upplysningar om förvärvaren kunna erhållas från den till vilken ledningsrättsupplåtelsen skedde från början. Ifall detta inte skulle lyckas finns alltid möjligheten att i officiella sammanhang tillämpa reglerna om kallelse på okända sakägare (16 § ledningsrättslagen och 4 kap. 18 § fastighetsbildningslagen). Till detta kommer att införandet och uppbyggnaden av ett särskilt ledningsrättsregister tveklöst skulle medföra betydande kostnader.

Det finns i sammanhanget skäl att också erinra om diskussionen om panträtt i byggnad på ofri grund. Det första förslaget i frågan, som lades fram av Byggnadspantutredningen i betänkandet Panträtt i registrerad nyttjanderätt, byggde på tanken att pantobjektet skulle bestå av nyttjanderätten till marken i förening med byggnad och annan egendom som nyttjanderättshavaren har där.24 Utredningens förslag ledde dock inte till lagstiftning, bl.a. därför att inskrivningsmyndigheterna saknade möjligheter att fullgöra de tilltänkta arbetsuppgifterna inom ramen för ett manuellt register. Vidare uttrycktes farhågor om att ett genomförande av förslaget skulle rasera det gällande systemet för fastighetsindelning och fastighetsredovisning. Slutligen var finansieringsfrågorna tveksamma.25

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

135

Ytterligare ett förslag lades fram i rapporten Kreditsäkerhet i byggnader på annans mark av en utredare med uppdrag att biträda Justitiedepartementet.26 Detta förslag vilade på tanken att endast byggnaden skulle bli föremål för registrering. Förslaget föll på grund av att behovet av en ny kreditsäkerhetsform enligt regeringen framstod som förhållandevis begränsat. Eftersom vinsterna med ett nytt system framstod som osäkra, ansågs det mycket tveksamt om ett nytt system – baserat på ett registreringsförfarande – skulle kunna finansieras av dem som skulle nyttja systemet. Det framhölls vidare att ett nytt system med nödvändighet skulle bli mycket komplicerat och därmed svårt att tillämpa. Inte heller detta förslag har alltså lett till lagstiftning.27

Vad som nu har nämnts talar alltså för att man bör ta till enklare lösningar än att föreslå ett särskilt ledningsrättsregister. Exempelvis skulle man – ungefär på samma sätt som registrering av pantbrev enligt 22 kap. 12 § jordabalken – kunna införa en möjlighet till frivillig registrering av innehav av ledningsrätt. Ett annat alternativ är att, som en slags ordningsföreskrift eller rentav som ett villkor för att överlåtelse av ledningsrätt skall vara giltig, kräva skriftlighet och registrering.

Enligt vad vi har inhämtat från Lantmäteriverket torde det inte möta några större hinder att göra nödvändiga tekniska ändringar i fastighetsregistret för att möjliggöra registrering av innehavare av ledningsrätt. Lantmäteriverket har dock ännu inte gjort någon bedömning vad gäller möjligheterna att registrera andrahandsnyttjare. Det bör vidare understrykas, som har framgått av avsnitt 3.2.4, att fastighetsregistrets inskrivningsdel för närvarande är föremål för en större översyn. Inom ramen för denna översyn, som beräknas pågå till utgången av år 2005, finns det redan en aktivitet inplanerad under innevarande år, som avser frågan om registrering av ledningsrättshavare i fastighetsregistret. I en förstudie kommer därvid att undersökas möjligheten att vidareutveckla det nuvarande rättighetsredovisningssystemet. I en senare etapp inom projektet kommer även att studeras rättighetshanteringen i såväl fastighetsregistrets allmänna del som dess inskrivningsdel. Syftet med denna studie kommer att vara att undersöka möjligheten att skapa ett samordnat rättighetsredovisningssystem.

Sammantaget menar vi att behovet av ett ledningsrättsregister för att komma i kontakt med ledningsrättshavaren och eventuella

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

136

andrahandsnyttjare sannolikt inte är så stort att det motiverar inrättandet av ett särskilt sådant register. Vi förordar i stället att det befintliga fastighetsregistret utnyttjas för ändamålet, t.ex. genom att det i 22 § förordningen om fastighetsregister förs in en föreskrift om registrering av innehav av ledningsrätt (se vidare avsnitt 3.4.4). Som har framgått innebär våra direktiv avseende denna del av uppdraget att vi inte skall lägga fram några konkreta författningsförslag. Frågan om att ge fastighetsregistret tilläggsfunktioner för att underlätta möjligheterna att komma i kontakt med ledningsrättshavare och eventuella andrahandsnyttjare bör dock övervägas i särskild ordning. Spörsmålet om några rättsverkningar i så fall skulle kunna knytas till en sådan registrering diskuteras i nästföljande två avsnitt.

3.4.3 Behovet av ett särskilt ledningsrättsregister som kan ligga till grund för sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning

Bedömning: Det bör inte heller inrättas ett särskilt ledningsrätts-

register som kan ligga till grund för sakrättsligt skydd vid överlåtelse eller pantsättning. I stället bör man, om något skall göras, även i detta avseende arbeta med det befintliga fastighetsregistret.

Inledning

Vid ledningsrättslagens tillkomst övervägde man att använda samma tillvägagångssätt som i väglagen för att sakrättsligt trygga rätten att dra fram och bibehålla ledningar på annans mark.28 Som bekant valdes dock en annan lösning. Detta har medfört att ledningsrätt i många fall sannolikt inte används för att trygga en hel ledningssträckning. De flesta ledningshavare torde i stället använda en kombination av frivilliga upplåtelser och ledningsrätt för att säkra markåtkomst för en ledningssträckning. Det bör samtidigt uppmärksammas att det finns ledningshavare som mera konsekvent använder sig av ledningsrätt för att trygga hela ledningssträckor. Till skillnad från vad som gäller för fastigheter, tomträtter, fartyg och luftfartyg är det alltså inte säkert att hela objektet för en överlåtelse eller en pantsättning är tillgängligt för registrering. Vår

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

137

bedömning, bl.a. efter att ha diskuterat frågan med företrädare för Svenska Bankföreningen, är att endast delar av en ledningssträckning knappast är av intresse som kreditobjekt. Det nu anförda får anses innebära att ett ledningsrättsregister i många fall enbart skulle fylla någon funktion som underlag för sakrättsligt skydd vid överlåtelse och pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt i fall när det rör sig om hela ledningssträckningar.

Finns det behov av ett särskilt ledningsrättsregister för sakrättsligt skydd vid överlåtelse och pantsättning?

Frågan är då om det i vissa situationer skulle vara av värde att tillskapa ett särskilt ledningsrättsregister. Tanken skulle i så fall närmast vara att försöka uppmuntra ledningsrättshavarna att ansöka om ledningsrätt för en hel ledningssträckning, dvs. även för de delar av sträckningen som är tryggade genom avtal. Med en hel ledningssträckning avses fortsättningsvis även vad som i enlighet med vad som nyss nämndes kan karakteriseras som en ekonomiskt sett värdefull del av en sådan sträckning.

Ett alternativ skulle självfallet kunna vara att – i ett särskilt ledningsrättsregister eller i det befintliga fastighetsregistret – införa en möjlighet att utsträcka ledningsrätten till att omfatta hela ledningssträckningen. Detta torde dock innebära att man i princip skulle anamma den tidigare förkastade väglagsmodellen. Det skulle dock kunna ske genom att, förutom ledningsrätterna, medge registrering av de olika avtal varigenom upplåtelse för ledningen har skett. En sådan registrering framstår dock som tidsödande och kostnadskrävande. Dessutom är det osäkert om sådana avtal alltid finns och om ledningshavarna i sådana fall har tillgång till handlingarna. Många avtal kan vidare vara så gamla att de har gått ut. Även om avtalet rent faktiskt tillämpas efter avtalstidens utgång kan lämpligheten av en registrering ifrågasättas. Härutöver kan man anta att en registrering i ett särskilt register i stor utsträckning skulle innebära dubbelarbete, eftersom de flesta avtalen förmodligen redan skulle vara inskrivna i fastighetsregistrets inskrivningsdel.

Till detta kan fogas den mera principiella invändningen att – i den mån man ser ledningen som en helhet, där hela anordningen med tillbehör krävs för att nå det åsyftade resultatet, t.ex. effektiv framledning av elektricitet, telefoni eller datakommunikation – en pantsättning av endast en del av denna helhet skulle strida mot

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

138

grundläggande sakrättsliga principer. Beträffande fast egendom är det klart att pantsättning endast kan ske av fastigheten i dess helhet. Att t.ex. pantsätta en ideell andel i egendomen är inte möjligt. När det gäller lös egendom anses en liknande princip gällande. Det handlar därvid om de s.k. sammanfogandefallen, dvs. när lös egendom som omfattas av äganderättsförbehåll eller liknande har infogats i annan lös egendom.29 Tanken är här att om egendomen infogas i annan lös egendom kan äganderättsförbehåll förlora sin verkan om egendomen där det infogats framstår som huvudegendomen. Detsamma anses gälla om sambandets brytande skulle kunna leda till betydande värdeförstöring.

Överfört på ledningar skulle detta kunna innebär att en pantsättning, som kan medföra att en ny ägare kan komma att inneha en del av ledningen, i vissa fall inte skulle kunna godtas med hänvisning till risken för värdeförstöring – nämligen om den nya ägaren inte skulle vilja samarbeta med de andra ägarna. Som exempel kan nämnas fallen att den nya ägaren bestämmer sig för att nedmontera sin del av ledningssträckningen eller ställer helt orimliga villkor för samarbetet.

Det nu anförda talar klart mot införandet av ett särskilt ledningsrättsregister som kan ligga till grund för sakrättsligt skydd i samband med överlåtelse eller pantsättning av ledning med tillhörande ledningsrätt. I stället förefaller det, om något skall göras, ligga närmare till hands att även i detta avseende arbeta med det befintliga fastighetsregistret (se vidare avsnitt 3.4.4).

När det gäller ledningar som kan bli föremål för ledningsrätt, men som har tryggats på frivillig väg, t.ex. genom avtal om nyttjanderätt, kan övervägas om inte motsvarande anteckningar skulle kunna göras i fastighetsregistrets inskrivningsdel. En sådan lösning skulle dock fordra ett övervägande av effekterna av reglerna i 7 kap. 8 § jordabalken, som innehåller bestämmelser om vad som gäller sakrättsligt vid ändring i eller tillägg till ett upplåtelseavtal.

29 Millqvist a. a. s. 24 f. och Håstad a. a. s. 182 ff.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

139

3.4.4 En tänkbar modell för att uppnå sakrättslig verkan i vissa fall

Säkerhetsöverlåtelse

En konstruktion som skulle kunna medföra att anteckningar i fastighetsregistret om innehav i vissa fall skulle kunna ges sakrättslig verkan är att använda kreditsäkerhetsformen säkerhetsöverlåtelse. Med ”säkerhetsöverlåtelse” brukar avses en pantsättning som framstår som en överlåtelse, men där äganderätten återgår till överlåtaren när skulden är betald. Det är alltså inte fråga om ett köp i vanlig mening, utan en kreditgivning mot säkerhet i viss egendom. Metoden kan dock inte användas beträffande fast egendom, men väl när det gäller lös egendom, som inte utgör lösöre. Med ett tillkommande sakrättsligt moment – t.ex. registrering enligt lagen (1845:50) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköpslagen) – kan man dock tänka sig säkerhetsöverlåtelse av lösöre.30

Den nu diskuterade lösningen bygger på tanken att en ledningssträckning i sin helhet kan utgöra en ekonomisk eller administrativ enhet som har ett sådant ekonomiskt värde att den kan realiseras. Eftersom en sådan enhet kan överlåtas i sin helhet, torde den även kunna pantsättas. Vad som är att betrakta som en sådan ekonomiskt värdefull sträckning eller del av sträckning som kan bli föremål för överlåtelse eller pantsättning får bli en fråga för parterna och olika marknadsaktörer att avgöra. Det skulle alltså kunna handla om ledningar med eventuella tillbehör som helt eller delvis är tryggade med ledningsrätt.

Enligt den nu skisserade konstruktionen skulle det kunna föreskrivas att överlåtelse och pantsättning endast får ske av ledningssträckningen i dess helhet genom säkerhetsöverlåtelse, att denna överlåtelse i så fall skall antecknas i fastighetsregistret samt att – om sådan registrering inte har skett – säkerhetsöverlåtelsen inte skall vara gällande mot ledningsägarens borgenärer. Den nu tänkta lösningen skulle alltså innebära ett frångående av principen att sakrättsligt skydd sker vid överlåtelse och pantsättning genom avtalet. Det skulle med en lösning av detta slag också ligga nära till hands att föreslå en registrering på motsvarande sätt vid ordinär överlåtelse av ledning. Om en del av en ledning utgör fastighetstillbehör, dvs. fast egendom, kan den nu tänkta metoden inte använ-

30 Millqvist a. a. s. 101.

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

140

das. Det skulle då kunna vara befogat att med stöd av 16 och 34 §§ledningsrättslagen upphäva ett förordnande om att ledningsrätt skall utgöra fastighetstillbehör.

Med den nu diskuterade modellen torde man få en fungerande ordning för pantsättning och överlåtelse. Värdet skulle då kunna bestå i dels att den nya ägaren till ledningen kan ta ut avgifter av dem som vill utnyttja ledningen (t.ex. kapacitetsupplåtelse), dels att den nya ägaren kan integrera ledningen i ett eget nät.

Vad som är utgångspunkten för det sakrättsliga momentet vid dessa typer av transaktioner kompliceras i viss mån av Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1988 s. 257.31 Som tidigare har anförts kan man enligt vår uppfattning utgå från att förvärvaren av nyttjanderätten får sakrättsligt skydd gentemot överlåtarens borgenärer redan genom överlåtelseavtalet. I det nämnda rättsfallet har Högsta domstolen dock förklarat att förvärvare av hyresrätt vinner skydd mot överlåtarens borgenärer genom underrättelse till hyresvärden av överlåtelsen. Detta medför att underrättelse kommer att vara det sakrättsligt verkande momentet såväl vid överlåtelse som vid pantsättning på den kommersiella hyresrättens område.

Enligt vår mening finns det dock starka skäl att undvika underrättelse som sakrättsligt moment när det gäller nyttjanderätt till ledningar. Antalet fastighetsägare som kan beröras kan helt enkelt komma att vara för stort. Det framstår knappast som en lämplig ordning att en överlåtelse blir sakrättsligt ogiltig därför att någon enstaka fastighetsägare av misstag inte har underrättats.

En annan sak är dock att det ligger i ledningsrättshavarens eller andrahandsnyttjarens intresse att underlätta för den som tar över ledningar m.m. genom att underrätta fastighetsägarens så att denne vet att det kommer en ny operatör (ägare). Det är också bra om fastighetsägaren vet till vem som uppgift om koder eller lås kan ges.

En annan fråga som enligt vår uppfattning kan ställa till problem är spörsmålet om fastighetsägarens tillstånd krävs vid en överlåtelse av en ledning som har tryggats genom nyttjanderätt. Det anges ofta att överlåtelse av nyttjanderätt enligt huvudregeln kräver fastighetsägarens samtycke. När det gäller frågan om och i vilken utsträckning en fastighetsägare bör tåla personskifte på nyttjarsidan är naturligtvis det avgörande hur beroende fastighetsägaren är av nyttjanderättshavarens person.

31 Anders Victorin, Kommersiell hyresrätt, 3 uppl., 2003, s. 211 ff.

SOU 2004:7 Ledningsrättsregister

141

Mot detta kan ställas nyttjanderättshavarens intresse av att kunna tillgodogöra sig värdet av arbete och investeringar genom att överlåta nyttjanderätten. Beträffande ledningar bör nyttjanderättshavarens person ha en underordnad roll för fastighetsägaren, som rimligen är tillräckligt skyddad genom rätten att säga upp nyttjanderättshavaren om denne missköter sig, t.ex. genom att inte betala avgifter om de utgår periodiskt eller genom att gå för hårt fram vid underhållsarbeten på ledningen. Fastighetsägaren har dessutom rätt till ersättning för skada.

Ledningsrätt som villkor för giltig överlåtelse och pantsättning

Att ställa upp ledningsrättsupplåtelse som krav för giltig överlåtelse av en rätt till ledning som har tryggats genom avtal om servitut eller nyttjanderätt skulle naturligtvis föra för långt. Det kan dock finnas skäl att begränsa möjligheterna att använda ledningar som underlag för kredit, om de inte har upplåtits med ledningsrätt. Syftet skulle i så fall vara att stimulera till en ökad användning av ledningsrättsinstitutet.

En möjlighet att uppnå detta är att anknyta till reglerna i 17 kap. jordabalken om skydd mot dubbelupplåtelser. Detta skulle innebära att enbart den som har registrerat innehav av ledningsrätt i fastighetsregistret skulle ha företrädesrätt i förhållande till annan förvärvare. Med en lösning av detta slag skulle ledningar med tillhörande ledningsrätt, som utgör lös egendom, i sakrättsligt hänseende jämställas med fast egendom.

Det bör emellertid påpekas att 16 § ledningsrättslagen är utformad för att inskrivna servitut eller nyttjanderätter enkelt och billigt skall kunna omvandlas till ledningsrätt. Därför kan normalt sådana förrättningar genomföras utan sammanträde. Inte heller behöver något hänskjutande av ärendet göras till en sådan kommunal nämnd som avses i 21 § ledningsrättslagen. Enligt vad som har inhämtats från Lantmäteriverket har det dock visat sig att den här förenklade förrättningsformen inte har kommit till särskilt stor användning. Skälet är enligt Lantmäteriverket främst att ledningsägarna oftast önskar erhålla en enhetlig ledningsrätt längs hela ledningssträckan. Detta går sällan att uppnå vid omvandling enligt 16 § ledningsrättslagen, eftersom de olika avtalen härrör sig från skilda tidsperioder och därför inte är enhetligt utformade. Ledningsägarna har då föredragit att få nyupplåtelser av lednings-

Ledningsrättsregister SOU 2004:7

142

rätt samtidigt som de gamla avtalen har upphävts. Vid omvandling får nämligen inte några ändringar av de avtalade villkoren göras.

Enligt vår mening finns det i fråga om det sakrättsliga skyddet skäl att uppmärksamma frågan om rätten att dra fram och använda ledningar över andras fastigheter som regel bör tryggas med ledningsrätt. Tillräckligt skulle måhända vara att uppnå det sakrättsliga skyddet om enbart en viss del av en ledningssträckning är tryggad med ledningsrätt. Det är därvid möjligt att modeller för en fungerande lösning får sökas på helt andra områden. Skälet till detta är att en generell övergång till ledningsrätt på nuvarande stadium skulle medföra stora kostnader för de olika ledningshavarna samtidigt som det skulle ta mycket lång tid att genomföra.

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

152

skälet till att Post- och telestyrelsen har getts möjlighet att meddela förpliktelser enligt 4 kap. 8 och 14 §§ lagen om elektronisk kommunikation. Vidare bör framhållas att flertalet av dem som har besvarat enkäten är positiva till en lagreglerad samverkan i någon form.

Självfallet är det positivt om frivilliga överenskommelser kan träffas. Samtidigt får, som nyss har berörts, behovet av särskilda regler om samverkan anses vara tämligen väldokumenterat. Behovet av lagreglerade samverkansbestämmelser har därvid på vissa områden, t.ex. när det gäller ledningar förlagda i gatumark, förelegat under en följd av år. Det får dock anses ha blivit accentuerat i samband med senare års stora bredbandsutbyggnad, där det är vanligt att olika operatörer delar utrymme i samma ledningsgrav. Frågan om samverkansregler har även aktualiserats i samband med den pågående utbyggnaden av det s.k. 3G-systemet. Härutöver får vårt förslag om att ledningsrätt också skall kunna upplåtas i lös egendom anses medföra ett ökat behov av någon form av lagreglerad samverkan mellan olika ledningsägare (se avsnitt 2.4.4). Liksom Svenska Kommunförbundet har påtalat i sitt enkätsvar föreligger det dessutom ett behov av regler för samverkan mellan innehavare av ledningsrätt och fastighetsägare samt mellan ledningsrättshavare och ledningsägare som har tryggat utrymmet på annat sätt än genom ledningsrätt.

När förutsättningar saknas för en frivillig samverkan framstår det som en stor fördel om berörda ledningsägare skulle kunna vända sig till en myndighet för att få frågan prövad på ett objektivt sätt och enligt fastställda regler. Motsvarande gäller när önskemål finns om att ge en ingången överenskommelse sakrättsligt skydd. Konsekvenserna av att överenskommelse inte kan träffas skulle annars i vissa fall kunna bli alltför stora, eftersom vissa från allmän synpunkt betydelsefulla ledningar även i fortsättningen skulle ha ett oklart rättsligt förhållande gentemot varandra och gentemot berörda fastigheter.

Många gånger torde vidare en ordning med lagreglerade samverkansbestämmelser kunna bidra till att frivilliga uppgörelser träffas. Dessutom får erfarenheterna av olika former av fastighetssamverkan inom fastighetsrätten anses vara mycket positiva. Regler av detta slag har funnits under lång tid och för fastighetsägare och andra berörda har det visat sig innebära en stor trygghet att kunna grunda sina förvaltningsbeslut på en av myndighet grundad samverkan. Reglerna om initiativrätt till fastighetssamverkan har ofta

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

153

varit utformade på liknande sätt som de nu är i anläggningslagen, dvs. det är tillräckligt att en fastighetsägare eller motsvarande ansöker för att frågan skall tas upp till prövning. Vid förrättningen görs sedan en avvägning mellan skilda enskilda intressen och också av de allmänna intressena (se vidare avsnitt 4.4.4). Detta innebär att det inte på något vis är självklart att en ansökan slutligen resulterar i en gemensamhetsanläggning.

4.4.2 Tänkbara lagstiftningsmodeller

Som har konstaterats i föregående avsnitt krävs det någon form av lagreglering när det gäller samverkansfrågorna. Spörsmålet är då vilka krav som bör uppställas på ett framtida system för samverkan. Med ledning av vad som har framkommit under vårt arbete menar vi att följande krav bör ställas upp på ett framtida system för samverkan mellan olika innehavare av teleanläggningar, andra ledningar samt fastighetsägare. Målsättningen för ett sådant system är självfallet att det i möjligaste mån skall uppfylla samtliga krav som ställs upp.

Frivilliga avtal bör inte förhindras eller motverkas. Många gånger kan sådana avtal läggas till grund för beslut vid förrättning.

Tvångsregler bör ingå. Dessa kan utgöra en bra grund för frivilliga avtal eller myndighetsbeslut varigenom en konflikt löses.

Rättsförhållandet mellan de olika parterna bör vara tydligt, säkert och tillräckligt långsiktigt. Detta gäller bl.a. skyldigheten att anlägga, underhålla och förnya gemensamma delar, frågor om kostnadsfördelning och störningsrisker, säkerhets- och miljöfrågor samt ansvaret för återställningsarbeten då anläggningen har tjänat ut.

• Rättsförhållandet bör publiceras på ett effektivt sätt.

Varje anläggningsägare bör fritt kunna förfoga över sin egen anläggning, dvs. kunna sälja, upplåta kapacitet samt andrahandsupplåta och belåna.

• Vid överlåtelse av en ledning eller annan anläggning bör den nye ägaren automatiskt, dvs. utan särskild avtalsreglering, överta den tidigare ägarens rättigheter och skyldigheter.

• Systemet bör vara så enkelt som möjligt samt gärna anknyta till någon befintlig ordning för fastighetssamverkan, t.ex. systemet med gemensamhetsanläggning och samfällighetsförening.

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

154

Det skall finnas en företrädare för denna samverkan för att fastighetsägare, myndigheter och andra utan svårigheter skall kunna komma i kontakt med dem som samverkar.

Naturligtvis kan man tänka sig en mängd principiellt olika lagtekniska lösningar när det gäller frågan om samverkan mellan olika innehavare av ledningar och andra anläggningar samt med vissa fastighetsägare. I direktiven nämns, som redan har framgått, lagstiftningslösningar som innebär ett användande av de befintliga reglerna rörande gemensamhetsanläggning respektive ekonomisk förening. Dessa bör därför i första hand övervägas. Mot bakgrund av de krav som vi nyss har formulerat och de synpunkter som har framförts i enkätsvaren, menar vi att man härutöver bör studera reglerna dels i ledningsrättslagen, dels lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Även reglerna om bostadsrätt i bostadsrättslagen bör studeras för att möjligtvis kunna fungera som förebild vid utformandet av särskilda regler om samverkan mellan skilda innehavare av parallella ledningar.

Gemensamhetsanläggning och samfällighetsförening

Detta system synes rent allmänt vara lämpligt att använda. Man måste dock beakta att det finns vissa olikheter mellan traditionella gemensamhetsanläggningar och anläggningar av nu aktuellt slag. Enligt nuvarande bestämmelser består nämligen en gemensamhetsanläggning av en eller flera fysiska anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem. När det är fråga om en kanalisation där ett antal olika ledningar – med sina respektive ledningsrätter med skilda ägare – skall dras fram, kan det finnas behov av att kunna inrätta själva den fysiska kanalisationen och utrymme för denna som en gemensamhetsanläggning. Ledningarna är då inte tänkta att ingå i gemensamhetsanläggningen, eftersom önskemålet från ägarna av ledningarna, enligt vad som har kommit fram i enkätsvaren, synes vara att dessa även fortsättningsvis skall ha full ägande- och dispositionsrätt till sina ledningar. Den nuvarande bestämmelsen i 2 § anläggningslagen kan dock innebära ett problem i sammanhanget. Enligt denna ingår inte fysiska eller juridiska personer som t.ex. ledningsägare i den krets för vilka en gemensamhetsanläggning kan inrättas. Möjligtvis skulle dock en separat ledning kunna betraktas

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

155

som en ”…annan anläggning som ej hör till fastighet…”. Med en sådan tolkning av detta uttryckssätt skulle en gemensamhetsanläggning kunna inrättas och samfällighetsförening bildas. Enligt 1 § andra stycket och 3 § lagen om förvaltning av samfälligheter är vidare ägare av annan anläggning som har del i samfällighet enligt bl.a. anläggningslagen att anse som delägare i samfälligheten.

Det förekommer emellertid fall då det överhuvudtaget inte finns någon fysisk anläggning som skall ägas gemensamt, dvs. vara samfälld för delägarna. Så är fallet om ett antal ledningar med olika ägare och olika ledningsrätter är förlagda i samma ledningsgrav, dvs. utan kanalisation. Det nu sagda förutsätter dock att man inte betraktar den fysiska s.k. grusbädden och eventuella skyddsmarkeringar m.m. som en sådan anläggning. Möjligen skulle man i sådana fall kunna tänka sig att själva företeelserna gemensamt underhåll, säkerhet, miljö och återställning tillsammans betraktas som en gemensamhetsanläggning. Det kan nämnas att det i rättstillämpningen finns exempel på anläggningar som har accepterats som gemensamhetsanläggning, trots att det knappast finns någon verklig fysisk anläggning – åtminstone inte någon som har iordningställts av människohand. Som exempel kan nämnas skötseln av ett grönområde, där man endast skall ta hand om befintliga åker-, ängs- eller skogsmarker inom en detaljplan, utan att göra några särskilda anläggningar där. Landskapsvård är ett annat liknande ändamål, som måhända är än mer extensivt.9 Ett ytterligare exempel är s.k. ”yttre underhåll”, som i vissa fall endast avser själva samordningen för att få en enhetlighet inom ett känsligt bebyggelseområde, t.ex. vid kulturminnesmärkning. För närvarande är det enligt vår mening i viss mån osäkert om anläggningslagen är tillämplig på anläggningar av mer eller mindre abstrakt karaktär, dvs. där det inte ingår någon gemensam fysisk anläggning. Om man väljer en lösning som innebär att anläggningslagen används, torde det därför i klarhetens namn krävas vissa förtydliganden i 1 § anläggningslagen.

Med en lösning av detta slag skulle situationen många gånger vara så att varje ledningsägare också skulle komma att ha ledningsrätt för sin egen ledning. Hur ledningsrättsutrymmet skall avgränsas gentemot utrymmet för gemensamhetsanläggningen får därvid avgöras då gemensamhetsanläggningen inrättas (12 § tredje stycket anläggningslagen). Vid överlåtelse av ledning som är deltagare i en gemensamhetsanläggning som har inrättats antingen för kanalisation

9 A. prop. s. 182.

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

156

eller för en ledningsgrav med grusbädd blir en ny ledningsägare automatiskt – på grund av reglerna i 1, 3 och 17 §§ lagen om förvaltning av samfälligheter – både delägare och medlem. Detta gäller oberoende av om ledningen är framdragen med stöd av ledningsrätt, servitut eller nyttjanderätt.

Om t.ex. en ny operatör vill lägga ned sin ledning i ledningsgravens grusbädd eller dra fram den i kanalisationen, kan detta lösas på olika sätt. Det kan ske antingen genom omprövning av anläggningsbeslutet (35 § anläggningslagen) eller genom inträde med stöd av överenskommelse mellan den inträdande och samfällighetsföreningen (43 § anläggningslagen). Den tillkommande operatören blir då i båda fallen delägare i gemensamhetsanläggningen och samfällighetsföreningen på samma grunder som de tidigare delägarna. Det bör dock inte accepteras någon sorts mellanform där en ledningsägare genom andrahandsupplåtelse enligt den i den tidigare nämnda promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslagna regeln, 11 a § ledningsrättslagen, ger någon annan rätt att dra fram en ledning, varefter även den senare medges inträde i gemensamhetsanläggningen (se avsnitten 2.1.2 och 2.4.3).10 Det bör dock i dessa sammanhang inte uppställas något hinder mot en andrahandsupplåtelse i sig.

Regler om ekonomisk reglering vid inträdet finns redan (37 och 39 §§anläggningslagen). Den tillkommande operatören måste även säkra rätten att dra fram och underhålla ledningen i förhållande till fastighetsägaren, vilket kan ske antingen genom ledningsrätt eller avtal.

Ledningsrätt

Som Lantmäterimyndigheten i Stockholms kommun har framhållit i sitt enkätsvar regleras samverkan mellan flera ledningsrättshavare i dag många gånger genom föreskrifter i ledningsbeslutet. TeliaSonera AB har vidare förordat denna metod. I beslut rörande nyare ledningsrätter får då regleras hur dessa skall samverka med äldre ledningsrätter. Lantmäteriverket har i sitt enkätsvar anfört att det sannolikt mest ändamålsenliga i så fall skulle vara att direkt i ledningsrättslagen införa erforderliga regler.

Vi anser att en möjlig lösning skulle kunna vara att komplettera ledningsrättslagen med regler om samverkan. Under förutsättning att samtliga berörda ledningar var framdragna med stöd av lednings-

10 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 29 ff.

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

157

rätt skulle detta vara den mest närliggande lösningen. Som har framgått ovan finns det dock behov av att lösa samverkansfrågorna även då så inte är fallet. Detta gör det mindre lämpligt att utgå från ledningsrättslagen.

Ekonomisk förening

Trots den osäkerhet som får anses föreligga vad gäller lagens tillämplighet i de nu tänkta situationerna, dvs. om föreningen skall anses vara av ekonomisk eller ideell typ, kan man ändå tänka sig att en ekonomisk förening bildas för att lösa behovet av samverkan mellan olika innehavare av ledningsrätt för teleledningar. Reglerna för bildande överensstämmer i stort med bestämmelserna i lagen om förvaltning av samfälligheter. Medlemmarna, dvs. ägarna av de berörda ledningarna, skall därvid anta stadgar och välja styrelse (2 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar). Föreningen skall registreras inom sex månader (2 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar). Om en medlem som är ledningsägare har överlåtit sin ledning och sin andel, skall förvärvaren av ledningen ansöka om inträde i föreningen inom sex månader (3 kap. 3 § lagen om ekonomiska föreningar). Medlemskapet följer dock inte på något sätt med äganderätten till ledningen. Förvärvaren kan nämligen vägras inträde och har då rätt att få ut sin medlemsinsats (3 kap. 3 § och 4 kap. 1 § lagen om ekonomiska föreningar).

Vattensamfälligheter

Lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet kan vara av intresse vid diskussion om tänkbara lagstiftningsmodeller för samverkan mellan olika innehavare av ledningsrätt för teleledningar m.m. Det gäller då främst möjligheten att ta med även andra än fastighetsägare som delägare, t.ex. väghållare eller den som har tillstånd till vattentäkt för bevattning.

Bostadsrätt

Reglerna om bostadsrätt skulle också kunna fungera som förebild för en lagstiftning om samverkan mellan olika innehavare av ledningsrätt för teleledningar m.m. Det skulle då förutsätta att de olika

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

158

operatörerna gemensamt kom överens om att bilda en förening som skulle äga samtliga ledningar och kanalisationer m.m. De olika delägarna skulle sedan få en stark nyttjanderätt till ”sina” respektive ledningar. Det är dock osäkert om operatörerna skulle godta en sådan modell, eftersom de enligt vad som har framkommit i enkäten önskar bibehålla full äganderätt till sina anläggningar. Nyttjanderätten skulle både kunna belånas och överlåtas. De nuvarande reglerna om publicering synes vara otillräckliga.

4.4.3 Valet av modell

Förslag: Den nuvarande regleringen för fastighetssamverkan i anlägg-

ningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter bör användas för ett system för samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar av samma eller skilda slag samt mellan ledningshavarna och vissa fastighetsägare.

Vi anser att man vid lagstiftningsarbete av nu aktuellt slag i största möjliga utsträckning bör sträva efter att tillämpa befintliga regler och system. Detta är dessutom den metod som direktiven anvisar i denna del (se avsnitt 4.1). Genomgången i föregående avsnitt får anses visa att de nuvarande reglerna för fastighetssamverkan i anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter bäst motsvarar de ovan uppställda kraven på ett system för samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar av samma eller olika slag samt mellan ledningshavarna och vissa fastighetsägare. Behov av samverkan kan dessutom finnas i fråga om master för telekommunikation. Den enda lagändring som krävs med detta alternativ är enligt vår uppfattning en smärre justering av 1 § anläggningslagen. Av den gjorda genomgången får vidare anses framgå att det främsta alternativet till att utgå från anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter är att göra ändringar i ledningsrättslagen. För att inte bryta ledningsrättslagens systematik skulle man dock i så fall tvingas begränsa sig till att endast hantera samverkan i de fall då ledningarna är framdragna med stöd av ledningsrätt. Enligt vår mening skulle detta emellertid bli en alltför stor begränsning av förslagets tillämpningsområde.

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

159

4.4.4 Närmare om den valda lösningen

Förslag: Även om en anläggning avser endast eller huvudsakligen

ett utrymme skall gemensamhetsanläggning kunna inrättas för att uppnå samverkan mellan främst olika ledningsägare. Det behöver således inte handla om en fysisk anläggning. I stället kan det röra sig om behovet av att samverka om exempelvis underhåll, ombyggnadsarbeten, tillfällig flyttning av ledning eller hantering av miljöfrågor.

Allmänt

Anläggningslagen reglerar samverkan mellan fastigheter. Av 2 § anläggningslagen framgår dock att lagens bestämmelser om fastigheter även är tillämpliga på inskriven tomträtt och på gruva samt, om det är lämpligt, på byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastighet samt på naturreservat. Vi anser att den typ av ledningar som det här är fråga om normalt kommer att bestå under lång tid och att de oftast representerar stora ekonomiska värden. Ledningar som inte utgör fastighetstillbehör med stöd av reglerna i 2 kap. 1 § jordabalken torde därför i allmänhet kunna omfattas av lagen.11Detta bör gälla vare sig de är framdragna med stöd av ledningsrätt eller inte. Om ledningarna är framdragna med stöd av servitut – eller med ledningsrätt som har anknutits till en härskande fastighet med stöd av 1 § andra stycket ledningsrättslagen – är ledningarna däremot fastighetstillbehör. Ifall en gemensamhetsanläggning skall inrättas, blir det i sådana fall den härskande fastigheten som skall anslutas.

Inrättande av gemensamhetsanläggning

Vid inrättande av en gemensamhetsanläggning skall enligt 1 och 2 §§anläggningslagen först bedömas om den tänkta anläggningen kommer att tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för de berörda fastigheterna eller andra anläggningar som inte hör till fastighet. Som har framgått ovan görs i anläggningslagen, i motsats till i ledningsrättslagen, ingen uppräkning av vilka skilda typer av anläggningar som lagen är tillämplig på. I lagen (1966:700) om vissa

11 A. prop. s. 185.

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

160

gemensamhetsanläggningar – som var föregångaren till anläggningslagen – fanns däremot en sådan uppräkning. Det bör dock nämnas att denna var exemplifierande. Anläggningslagen ersatte dels denna lag, dels 2 kap. lagen (1939:608) om enskilda vägar. Lagstiftaren valde då medvetet att undvika en uppräkning av olika godtagbara anläggningstyper. Det avgörande rekvisitet skulle, som redan har nämnts, i stället vara att anläggningen skall tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Den i 1 § lagen om vissa gemensamhetsanläggningar och i motiven därtill gjorda exemplifieringen ansågs dock även i fortsättningen som vägledande.12 Som också redan har framgått har lagen om vissa gemensamhetsanläggningar och anläggningslagen i praktiken tillämpats på en mängd olika sorters anläggningar. Det har då rört sig om allt från centralantenn, yttre underhåll av radhus och landskapsvård till milslånga vägar (se vidare avsnitt 4.2.1). Prövningen har därvid, helt i enlighet med lagstiftarens avsikt, inte skett med utgångspunkt från en viss typ, storlek eller liknande. I stället har prövats om det varit fråga om ett ändamål av stadigvarande betydelse för fastigheterna.

Som nämnts ovan har det ibland varit fråga om anläggningar av abstrakt karaktär. Vi anser att utgångspunkten för prövningen skall vara densamma som hittills. Eftersom det föreligger viss oklarhet när det gäller lagens tillämplighet på anläggningar som mer eller mindre är av annan än fysisk karaktär, bör det – som har nämnts i föregående avsnitt – föras in ett förtydligande om detta i 1 § anläggningslagen.

Naturligtvis skall prövning av om en gemensamhetsanläggning skall få inrättas ske enligt de nu gällande villkoren i 511 §§anläggningslagen. Som har angetts återfinns i 16 § anläggningslagen regler om i vilka fall avsteg får göras från olika tvingande regler. Innebörden av detta är exempelvis att en ledningsägare inte kan tvingas in i en samverkan om anläggningen inte bedöms vara av väsentlig betydelse för dennes räkning (5 § anläggningslagen). De nuvarande reglerna om skyldighet att avstå utrymme i 12 § anläggningslagen torde i huvudsak kunna fungera även vid den här delvis nya formen av samverkan. Detsamma gäller reglerna om ersättning för utrymme m.m. (1313 c §§anläggningslagen).

Det är vidare av väsentlig betydelse att bedöma konsekvenserna av den nuvarande 14 § anläggningslagen. Enligt denna är gemensamhetsanläggning och rätt till utrymme samfällda för de fastig-

12 A. prop. s. 178.

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

161

heter som deltar i anläggningen. Vidare är inlöst mark samfälld för de fastigheter för vilka inlösen skett. För anläggningens utförande och drift utgör de deltagande fastigheterna en särskild samfällighet. Konsekvensen blir då att de gemensamma fysiska anläggningarna (då sådana finns), tillsammans med rätten till utrymme, blir samfälld egendom för alla delägare, dvs. även för de delägare som endast äger ledningar. Dessutom kommer de eventuellt deltagande fastigheterna, tillsammans med ledningarna, att utgöra en associationsrättslig samfällighet för anläggningens utförande och drift. För förvaltningen av denna är då lagen om förvaltning av samfälligheter omedelbart tillämplig (1 och 3 §§ lagen om förvaltning av samfälligheter). Det blir dock inte fråga om någon ny typ av rättsligt förhållande. Redan i dag kan nämligen inrättas gemensamhetsanläggningar där det förekommer en blandning mellan fastigheter och byggnader eller andra anläggningar på ofri grund. Det finns även anläggningar som helt är inrättade för byggnader på ofri grund, t.ex. när det gäller viss typ av fritidsbebyggelse och kolonistugeområden. I sådana fall bör man – för det fall då både fastigheter och anläggningar som inte hör till fastighet deltar i anläggningen – dock beakta regeln i 6 § andra stycket anläggningslagen. Denna bestämmelse har tillkommit för att skydda sådana fastighetsägare från risken för kostnadsövervältring. Förmånsrättssystemet i lagen om förvaltning av samfälligheter är nämligen endast tillämpligt på fastigheter. Enligt lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter och 6 § förmånsrättslagen (1970:979) innebär detta att obetalda skulder till föreningen kan komma att tvångsvis uttaxeras från delägarfastigheter, trots att skulden hänför sig till ledningsägare.13 Prövningen enligt 6 § andra stycket anläggningslagen kan således resultera i att en yrkad gemensamhetsanläggning inte kan inrättas. En sådan situation skulle kunna uppstå om kostnaderna för utförande och drift av gemensamhetsanläggningen kan förväntas bli höga och dessutom ledningarnas ägare kommer att få en betydande del av andelstalen. Ett sätt att lösa det uppkomna problemet kan då i vissa fall vara att inte ta med några fastigheter i gemensamhetsanläggningen, utan endast de berörda ledningarna. Om detta inte är ett realistiskt alternativ får andra lösningar sökas, helt grundade på civilrättsliga avtal mellan parterna.

13 Hovrättens för Nedre Norrland utslag den 6 juni 1989 i mål UÖ 102, där 6 § andra stycket anläggningslagen ansågs utgöra hinder mot att inrätta en väg som gemensamhetsanläggning, eftersom endast en fastighet avsågs delta och övriga delägare var fritidshus på arrendetomter.

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

162

En gemensamhetsanläggnings ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt skall anges i ett anläggningsbeslut (24 § anläggningslagen). Däri skall således beskrivas vilka slags anläggningar och nyttigheter som ingår. Det kan i nu aktuella fall vara fråga om en kanalisation eller en ledningsgrav med grusbädd eller sådan i kombination med nyttigheter som inte består av fysiska anläggningar. Dessa nyttigheter avser då själva samverkan som sådan. Det kan mer eller mindre vara fråga om en abstrakt anläggning. I dessa fall bör det tydligt beskrivas vilka frågor som skall hanteras gemensamt, t.ex. samordning av ombyggnadsarbeten, permanent eller tillfällig flyttning av ledning, hantering av miljöfrågor eller säkerhetsfrågor, kontakter med myndigheter eller samordning av återställningsarbeten då ledningarna tas bort.

På marknaden finns ett antal olika samverkansavtal mellan berörda parter. Avtalen berör bl.a. frågor om markåtkomst och ersättning samt skyldigheten att i vissa fall flytta sin ledning. Vissa av dessa avtal avses att såsom överenskommelser kunna läggas till grund för beslut enligt ledningsrättslagen. Dessa avtal bör också kunna vara till stor hjälp vid diskussioner om lämpligt innehåll i den nya typ av anläggningsbeslut som nu diskuteras.14

De fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningen skall anges i anläggningsbeslutet. Detta innebär att, förutom eventuella fastigheter, skall anges de olika ledningar som skall delta i anläggningen med stöd av 2 § anläggningslagen. Dessutom skall det utrymme som upplåts för anläggningen anges, liksom eventuell fastighet eller del därav som skall inlösas. Det finns även möjlighet att ange tid för anläggningens bestånd om detta är aktuellt. I anläggningsbeslutet skall anges den tid inom vilken anläggningen skall vara utförd. Är det då helt och hållet fråga om en anläggning av annan än fysisk karaktär bör sådan tid inte behöva anges. Detta bör dock inte kräva en lagändring. I anläggningsbeslutet kan också

14 Som har framgått har t.ex. Svensk Energi och Telia Sverige AB tecknat s.k. sambyggnadsavtal. Vidare tecknade Svenska Kommunförbundet och dåvarande Televerket år 1989 s.k. markavtal. År 2000 tecknade Affärsverket svenska kraftnät, Svensk Energi och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) ramavtal om överföringsledningar. Dessutom har Svenska Elverksföreningen och LRF år 1996 tecknat avtal om kraftledningsintrång avseende lokala elnät. Dåvarande Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftverksföreningen utarbetade år 2000, efter överenskommelse med Konsumentverket, ”Allmänna avtalsvillkor för försäljning av el till konsument” (EL 2000 K) samt ”Allmänna avtalsvillkor för anslutning av elektriska anläggningar till elnät och överföring av el till sådana anläggningar (konsument)” (NÄT 2000K). LRF och 3G Infrastructure Services AB träffade år 2002 samarbetsavtal om utbyggnad av allmänna mobilnät. HSB:s Riksorganisation och mobiltelefonoperatörerna samt deras infrastrukturbolag träffade år 2003 avtal som skulle ge bostadsrättsföreningar ramverk för hyresavtal.

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

163

tas in eventuellt behövliga föreskrifter för anläggningens utförande och drift. För varje deltagande fastighet m.m. skall anges andelstal för deltagande i dels utförande, dels drift av anläggningen (15 § anläggningslagen). Andelstalet för utförande skall främst beräknas utifrån den nytta fastigheten har av anläggningen. Andelstalet för drift skall bestämmas främst med hänsyn till den omfattning i vilken fastigheten beräknas använda anläggningen. Även om det helt och hållet är fråga om en anläggning av annan än fysisk karaktär bör andelstal för utförande anges. Det torde dock inte innebära något problem, eftersom man helt enkelt kan låta detta andelstal motsvara andelstalet för drift. Detta är i själva verket vanligt vid många andra sorters anläggningar. Det får emellertid antas att överenskommelser enligt 16 § anläggningslagen normalt kommer att träffas, som bl.a. reglerar de olika ledningsägarnas andelstal i gemensamhetsanläggningen. Om överenskommelser inte kan uppnås måste emellertid lantmäterimyndigheten ändå meddela beslut i frågan, vilket sedan kan överklagas. Eftersom detta är ett i huvudsak nytt område torde det krävas centralt utvecklingsarbete när det gäller principerna för hur andelstal skall beräknas i denna typ av anläggning. Detta arbete bör lämpligen utföras av Lantmäteriverket. Det finns dock redan visst arbete som har utförts inom främst Svenska Kommunförbundet, som bör kunna vara av intresse i detta sammanhang. Om lantmäterimyndigheten vid förrättningen anser sig ha behov av särskild fackkunskap finns det möjlighet att förordna s.k. sakkunnig (19 § anläggningslagen och 4 kap. 34 § fastighetsbildningslagen).

Förvaltning av gemensamhetsanläggning

Som redan har framgått kommer lagen om förvaltning av samfälligheter att bli direkt tillämplig även på den nu aktuella typen av samfälligheter (1 § lagen om förvaltning av samfälligheter). Detta kräver därför inte någon lagändring. Konsekvensen blir då att det automatiskt kommer att föreligga s.k. delägarförvaltning, såvida ingen samfällighetsförening bildas (4 § lagen om förvaltning av samfälligheter). Sannolikt är det emellertid att föredra att samfällighetsförening bildas redan i anslutning till att gemensamhetsanläggningen inrättas. Sådan förening bildas vid sammanträde med delägarna genom att de antar stadgar och utser styrelse (20 § lagen om förvaltning av samfälligheter). Som ovan har nämnts har Lantmäteriverket utarbetat normalstadgar som i allmänhet används. Det finns dock möjlighet

Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar SOU 2004:7

164

att avvika från dessa i flera avseenden. Grundläggande krav på stadgeinnehåll finns i lagens 28 §. Mot bakgrund av syftet med den nu beskrivna samverkan för ett nytt ändamål och med delvis nya typer av intressenter, kan det starkt ifrågasättas om förvaltningsformen delägarförvaltning överhuvudtaget skall tillåtas i detta sammanhang. Vi anser att mycket talar för att samfällighetsförening alltid bör bildas i dessa fall. Bestämmelsen i 20 § andra stycket lagen om förvaltning av samfälligheter innehåller dock redan ett sådant krav för de fall det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att samfällighetsförening bildas. Då är nämligen lantmäterimyndigheten skyldig att tillse att förening bildas. Vi utgår från att allmänintresset av att samfällighetsförening bildas normalt kan förutsättas vara så stort att väsentlighetsvillkoret blir uppfyllt. Någon lagändring erfordras därför inte.

En samfällighetsförenings ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats (18 § lagen om förvaltning av samfälligheter). Detta innebär att anläggningsbeslutet utgör den grundläggande ramen för förvaltningen. Styrelsen skall – i den mån beslutet inte strider mot lag eller stadgar (35 § lagen om förvaltning av samfälligheter) – handha föreningens angelägenheter i överensstämmelse med lagen om förvaltning av samfälligheter, stadgarna och föreningsstämmobeslut. Innebörden av detta är att styrelsen är skyldig att beakta särskild lagstiftning om t.ex. säkerhets- och miljöfrågor.

Eftersom flertalet förvaltningsfrågor när det gäller den nu aktuella typen av samverkan mellan olika ledningsägare sannolikt torde ha ekonomisk betydelse, kan man utgå från att det blir mycket vanligt med omröstning enligt andelstalsmetoden (se avsnitt 4.2.1). En delägare som då har t.ex. 40 procents andel i anläggningen kan – under förutsättning att samtliga delägare är närvarande – vid omröstning endast utnyttja maximalt 20 procent. En betydande fördel med föreningsförvaltning jämfört med delägarförvaltning är att man alltid kan komma fram till ett beslut utan att blanda in extern hjälp.

Ledningsrätt

Förutom i förevarande avsnitt har vi i avsnitten 2.2.6, 2.4.6 och 5.4.5 diskuterat möjligheten att i lednings- och anläggningsbeslut ta in bestämmelser om flyttning av ledning. Vi har dock inte lagt fram något förslag om att införa en sådan möjlighet. Som har framgått

SOU 2004:7 Samverkan mellan olika innehavare av parallella ledningar

165

ovan anser vi att samtliga ledningar som skall ingå i gemensamhetsanläggningen inte skall behöva vara framdragna med stöd av ledningsrätt. Övriga typer kan vara sådana som är framdragna med stöd av nyttjanderätt eller servitut samt kommunala ledningar på kommunens egna fastigheter. Som också har framgått är tanken att en gemensam förvaltningsåtgärd för samfällighetsföreningen skall kunna vara att i vissa fall flytta en eller flera ledningar. Om en ledning är framdragen med stöd av ledningsrätt, skulle det då kunna uppstå problem med kolliderande rättigheter. Därför måste andra lösningar sökas. En sådan lösning skulle därvid kunna vara att låta anläggningsbeslutet undertrycka tidigare ledningsbeslut, dvs. ledningsrättshavaren skall inte kunna hindra en flyttning som har beslutats av den förvaltande samfällighetsföreningen. Ett sådant anläggningsbeslut kan dock redan meddelas med stöd av 12 § tredje stycket anläggningslagen. Lantmäterimyndigheten kan således förordna att rätten till utrymme för gemensamhetsanläggningen skall ha företräde framför ledningsrätten. Ett sådant förordnande bör då preciseras så att det klart framgår att det endast är flyttningsfrågan som regleras. Några ytterligare bestämmelser behövs därmed inte för att reglera denna fråga.

Det kan diskuteras om det i ledningsrättslagen bör införas ytterligare en hänvisning till anläggningslagen beträffande frågan om samverkan mellan olika ledningsägare. Av bestämmelsen i 2 § andra stycket ledningsrättslagen framgår att ledningsrättslagen inte gäller om utrymme kan upplåtas med stöd av anläggningslagen. Detta får anses vara tillräckligt. Denna bestämmelse skulle kunna tolkas så att det inte skulle vara möjligt att upplåta ledningsrätt för sådana ledningar som senare skall ingå i en gemensamhetsanläggning för samverkan mellan olika ledningar. Som har framgått ovan är det ju vid denna typ av samverkan inte frågan om att de enskilda ledningarna skall ägas och förvaltas gemensamt. Det är alltså inte ledningarna som är förvaltningsobjekt. För att tydliggöra detta anser vi att det bör införas en ny mening i 2 § andra stycket ledningsrättslagen. Av denna bör framgå att bestämmelser om samverkan mellan olika ledningsägare m.fl. finns i 1 § anläggningslagen.

I bilaga 6 redovisas två exempel på anläggningsbeslut där gemensamhetsanläggning har inrättats för att etablera samverkan mellan olika ledningsägare. Övriga beslut vid förrättningen redovisas alltså inte i detta exempel.

167

5 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

5.1 Inledning

Enligt våra direktiv skall vi, om vi föreslår en utvidgning av ledningsrättslagens tillämpningsområde – t.ex. till nya slag av ledningar eller till anordningar som inte utgör ledningar – förutsättningslöst pröva om de nuvarande ersättningsprinciperna är lämpliga även i dessa fall.

Om vi föreslår att det bör införas en möjlighet för ledningsrättshavare att själv anlägga nya slag av ledningar inom ledningsrättsutrymmet eller en möjlighet för innehavare av ledningsrätt att ge någon annan rätt att anlägga nya ledningar inom utrymmet, skall vi enligt direktiven pröva om detta ger anledning att justera nuvarande ersättningsprinciper eller införa nya regler om hur ersättningen skall bestämmas i dessa fall.

Det bör också nämnas att det i direktiven anges att vi får ta upp även andra frågor som har anknytning till de frågor som uttryckligen anges i direktiven, men att det inte ingår i uppdraget att föreslå grundlagsändringar.

Avslutningsvis sägs det i direktiven att vi skall redovisa vilka ekonomiska konsekvenser som förslagen i dessa delar kan antas få.

5.2 Gällande rätt

5.2.1 Kort om grundlagens regel om rätt till ersättning, m.m.

Grundlagens bestämmelser om skydd för egendomsrätten återfinns i 2 kap. 18 § regeringsformen. Bestämmelserna fick sin nuvarande lydelse den 1 januari 1995 i samband med att Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt (se även avsnitt 2.4.1).1

Den grundlagsfästa rätten till ersättning slås fast i paragrafens andra stycke, där det uttryckligen anges att ersättning skall utgå vid

1Prop. 1993/94:117 s. 13 ff. och 48 ff.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

168

ingrepp i enskilds egendom. Rätt till ersättning föreskrivs till en början vid tvångsavhändelse genom expropriation eller annat sådant liknande förfogande. Dessutom anges i bestämmelsen att motsvarande rätt till ersättning skall utgå vid sådana rådighetsinskränkningar avseende mark och byggnader som medför att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten.2 Ersättningsrätten innebär att den drabbade skall hållas skadeslös och att inte enbart symboliska belopp skall betalas ut. I bestämmelsen föreskrivs också att ersättning skall bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Som redan har nämnts i avsnitt 2.4.1 innebär egendomsskyddet enligt Europakonventionen bl.a. att man vid prövningen av försvarligheten av äganderättsintrång skall göra en proportionalitetsavvägning, där nödvändigheten av det intrång som sker i det allmännas intresse skall balanseras mot den enskildes intresse. Vid avgörandet av om ingreppet är proportionerligt skall hänsyn tas till om den enskilde tillerkänns ersättning och i övrigt till de omständigheter under vilka ingreppet sker. Det krävs dock inte att full ersättning måste lämnas under alla förhållanden.3

2 När det gäller ersättningsrätten vid rådighetsinskränkningar har kvalifikationsgränsen hämtats från gällande rätt på området. Syftet med ändringen var alltså att slå fast gällande ersättningsprinciper vid rådighetsinskränkningar utan att vare sig utvidga eller inskränka rätten till ersättning. Det har dock ifrågasatts om inte lagtexten har fått en sådan utformning att den faktiskt har utvidgat ersättningsrätten. Diskussionen rörande stadgandets innebörd kan kortfattat sägas handla om olika metoder för grundlagstolkning. Se Bertil Bengtsson, En problematisk grundlagsändring, SvJT 1994 s. 920 ff. och Bengtssons monografi Grundlagen och fastighetsrätten, 1996 samt Staffan Vängby, Till frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen, SvJT 1996 s. 892 ff. och Bengtsson, Replik till frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen, SvJT 1996 s. 898 ff. Även andra jurister har deltagit i diskussionen om bestämmelsens innebörd. För en översiktlig redogörelse för denna debatt och diskussionen i samband med miljöbalkens införande kan hänvisas till 1999 års författningsutrednings delbetänkande Vissa grundlagsfrågor (SOU 2001:19 s. 93 ff.). I betänkandet diskuterade utredningen några tänkbara preciseringar av bestämmelsens utformning, dock utan att kunna enas om något förslag (s. 105 ff.). 3 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2 uppl., 2002, s. 373 ff.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

169

5.2.2 Ersättningsbestämmelserna i ledningsrättslagen

Ersättning för utrymme

I 12 § ledningsrättslagen regleras skyldigheten att avstå mark eller annat utrymme på en fastighet. Vidare innehåller 12 a § samma lag regler om frigörande av fastighetstillbehör. Bestämmelser om ersättning för dessa fall återfinns i 1313 d §§ledningsrättslagen.

Enligt 13 § första stycket ledningsrättslagen skall ersättning för upplåtelse och inlösen samt vid frigörande av fastighetstillbehör bestämmas enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen (se vidare i avsnitt 5.2.3). Bestämmelsen är dock dispositiv (14 § ledningsrättslagen). Det är i normalfallet fastighetsägaren som är ersättningsberättigad, men även innehavare av särskild rätt kan ha rätt till ersättning.4 Begreppet ”särskild rätt” har i sammanhanget samma innebörd som i 1 kap. 2 § expropriationslagen, dvs. nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt, t.ex. ledningsrätt.5 Det som fortsättningsvis sägs om fastighetsägare kan således också gälla för andra sakägare.

Av bestämmelserna i 2 § ledningsrättskungörelsen och 18 § fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) följer att den ersättning som utgår enligt 13 § ledningsrättslagen enligt huvudregeln skall betalas in till Lantmäteriverket för att sedan fördelas av länsstyrelsen (30 § andra stycket ledningsrättslagen samt 5 kap. 16 § fastighetsbildningslagen). Detsamma gäller förskott som skall erläggas enligt 25 eller 25 a § ledningsrättslagen. Om ersättning skall utgå, men så inte sker, blir bestämmelserna i 30 och 31 §§ledningsrättslagen om verkställighet m.m. tillämpliga.

Vidare föreskrivs i 13 § andra stycket ledningsrättslagen att om en innehavare av en rättighet, som minskar fastighetens värde, är berättigad till ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetsägaren enligt första stycket minskas med det belopp som motsvarar den värdeminskning för fastigheten som rättigheten har inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetsägaren inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av fordran med bättre rätt, minskas enligt vad som också föreskrivs i detta stycke i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

4Prop. 1973:157 s. 138. 5 A. prop. s. 145 och Åke Bouvin och Hans Stark, Expropriationslagen, En kommentar, 2 uppl., s. 30 ff.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

170

Svårbedömd skada

Huvudregeln enligt 13 a § första stycket ledningsrättslagen är att ersättning enligt 13 § i lagen skall bestämmas i pengar att betalas ut på en gång.6 Det bör påpekas att denna föreskrift inte påverkar den möjlighet som finns enligt 25 § ledningsrättslagen att förordna om förskott. Regleringen i 13 a § första stycket samma lag innehåller dock också en bestämmelse som gör det möjligt att skjuta upp prövningen av en skada som är svårbedömd. Därvid föreskrivs att efter särskilt yrkande får lantmäterimyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare till att vid en särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med ledningsförrättningen. Det föreskrivs vidare i bestämmelsen att ansökan om en sådan förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som lantmäterimyndigheten bestämmer.

I förarbetena betonades att bestämmelsen skall tillämpas med försiktighet och att det inte får förekomma att lantmäterimyndigheten underlåter att ta ställning till en ersättningsfråga enbart därför att avgörandet är rättsligt komplicerat eller av känslig art. Det framhölls vidare att huvudregeln skall vara att skade- och intrångsfrågor skall slutregleras utan dröjsmål. Dessutom betonades att för att en ersättningsfråga skall få skjutas på framtiden enligt denna bestämmelse krävs det att det verkligen kommer att finnas ett bättre beslutsunderlag i framtiden och att ett uppskov är nödvändigt för att uppnå godtagbar kvalitet på ersättningsbeslutet.7 Vid bedömningen av om det är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga får möjligheterna att i framtiden få tillgång till ett bättre beslutsunderlag vägas mot olägenheterna av att ersättningsfrågorna inte avgörs omedelbart och i ett sammanhang. Att samtliga berörda sakägare medger att en ersättningsfråga skjuts upp minskar skälen för lantmäterimyndigheten att motsätta sig detta.8 Det förhållandet att en ersättningsfråga har skjutits på framtiden och alltså är oreglerad utgör givetvis inte hinder mot tillträde (24 och 25 §§ledningsrättslagen).

Som tidigare har framgått (se avsnitten 2.2.2 och 2.2.6) kan en ledningsrätt vara förenad med rätt för innehavaren av ledningsrätten att i framtiden vidta vissa åtgärder för ledningens tillsyn och skydd, t.ex. genom en rätt att avverka eller beskära kantträd längs en s.k. kraftledningsgata i skog. I motiven betonades emellertid särskilt att

6 Regler motsvarande 13 a–c §§ ledningsrättslagen återfinns i 5 kap. 12 a–c §§ fastighetsbildningslagen och 13 a–c §§ anläggningslagen. 7Prop. 1991/92:127 s. 74 och 99. 8 A. prop. s. 74 f.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

171

frågor om ersättning för framtida intrång i samband med tillsyn och underhåll inte regelmässigt bör skjutas på framtiden.9 Om en ny förrättning kommer till stånd – dvs. vid prövningen av en uppskjuten ersättningsfråga – skall samma regler för förfarandet tillämpas som vid en vanlig ledningsförrättning. Även i fråga om ersättningens beräkning samt ränta, betalning och fördelningen av förrättningskostnaderna skall samma regler gälla som vid vanliga förrättningar.10

Av reglerna i 13 a § andra stycket ledningsrättslagen följer att lantmäterimyndigheten måste inhämta vissa rättsägares – framför allt från inteckningshavare i den fastighet som förrättningen avser – medgivande till ett uppskovsbeslut.11 Detta krävs dock inte om beslutet väsentligen är utan betydelse för dem.

Oförutsedd skada

I bestämmelsen i 13 b § ledningsrättslagen föreskrivs att lagen inte är tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna. När lantmäterimyndigheten bestämmer ersättning med anledning av upplåtelse eller inlösen enligt 13 § i lagen skall således samtliga förutsebara skador beaktas, såvida inte lantmäterimyndigheten med stöd av 13 a § ledningsrättslagen har beslutat att skjuta viss ersättningsfråga på framtiden. Frågor om ersättning för därefter uppkommande skador, som inte har kunnat förutses, kan inte prövas vid förrättning, utan får i händelse av tvist behandlas vid domstol enligt de skadeståndsrättsliga regler och principer som gäller utanför förrättningslagstiftningens område.

Bestämmelsen avser dock inte att inskränka möjligheten att vid ändrade förhållanden hålla ny förrättning enligt 33 § ledningsrättslagen. Vid en sådan ny förrättning kan ledningsrätt ändras eller upphävas. Om ett sådant beslut fattas, kan ledningsrättshavaren bli berättigad till ersättning för skada som detta vållar honom. Däremot kan det inte bli aktuellt att vid en ny förrättning enligt 33 § ledningsrättslagen tillerkänna ägaren av en fastighet som tidigare har tagits i anspråk ytterligare ersättning för detta.12

9 A. prop. s. 99. 10 A. prop. . 94. 11 A. prop. s. 77. 12 A. prop. s. 99.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

172

Prövning av annat rättsförhållande, m.m.

Enligt bestämmelsen i 13 c § första stycket ledningsrättslagen får lantmäterimyndigheten, om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, vid förrättningen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med förrättningen, men som rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt ledningsrättslagen. Genom bestämmelsen får lantmäterimyndigheten således möjlighet att på sakägares yrkande pröva även ersättningsfrågor som inte skall prövas enligt ledningsrättslagen.13 Ersättningsyrkandena måste självfallet rikta sig mot annan sakägare. Främst torde bestämmelsen tillämpas på tvister som rör frågor om ersättning för skador i samband med arbeten på den fastighet som rymmer den anläggning för vilken marken har tagits i anspråk. Vid handläggningen av dessa frågor skall bestämmelserna i 5 kap. 12 c § andra stycket fastighetsbildningslagen tillämpas (13 c § andra stycket ledningsrättslagen).

Av 13 d § ledningsrättslagen följer att frågan om eventuell ytterligare ersättning på grund av framdragning och användning av ledning enligt bestämmelsen i 3 a § ledningsrättslagen också skall prövas enligt 4 kap. expropriationslagen (se avsnitt 2.2.5 och nästa avsnitt).

5.2.3 De nuvarande ersättningsprinciperna

Grundprinciperna för ersättning

Som har angetts i avsnitt 5.2.2 innebär bestämmelsen i 13 § första stycket ledningsrättslagen att ersättning för upplåtelse och inlösen samt vid frigörande av fastighetstillbehör skall bestämmas enligt reglerna i 4 kap. expropriationslagen. Ersättning skall således utgå enligt expropriationsrättsliga principer.14

Grundprincipen för ersättningsbestämmelserna i expropriationslagen är enligt förarbetena att den som är föremål för expropriation bör ha samma förmögenhetsställning efter expropriationen som om denna inte hade ägt rum.15 Det är med andra ord minskningen av fastighetsägarens förmögenhet som skall ersättas. Av detta följer

13 A. prop. s. 78 ff. och 99 f. 14 För en mera utförlig redogörelse för expropriationslagens ersättningsbestämmelser och rättspraxis på området kan hänvisas t.ex. till Bouvin och Stark a. a. s. 152 ff. 15Prop. 1971:122 s. 165 ff.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

173

också den allmänna principen att det enbart är skada som uppstår genom expropriationen eller den exproprierade delens användande som skall ersättas.16 En grundläggande förutsättning för rätt till ersättning är vidare att det har uppstått en ekonomisk skada. Ersättning utgår inte i något fall för affektionsvärden och liknande.17 Att enbart ekonomiska skador ersätts innebär alltså att s.k. ideella skador inte är ersättningsgilla. Detta medför att ersättning inte skall betalas ut för t.ex. psykiskt lidande som fastighetsägaren har drabbats av till följd av expropriationen. Det bör dock påpekas att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1988 s. 376 slog fast att psykiska störningar (oro för påverkan av lednings elektriska och magnetiska fält) och estetiska störningar (förfulad omgivning) i sig kan påverka en fastighets marknadsvärde i en omfattning som inte är betydelselös. I det aktuella målet fann dock Högsta domstolen att värdeminskningen inte var större än vad fastighetsägaren fick anses tåla.

De centrala ersättningsbestämmelserna återfinns i 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen, som har följande lydelse.

För fastighet, som exproprieras i sin helhet, skall, i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan, betalas löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Exproprieras del av fastighet, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde, som uppkommer genom expropriationen. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, skall även sådan skada ersättas. Expropriationsersättning skall dock inte betalas för mark som ingår i allmän väg och som enligt en detaljplan är avsedd för sådan allmän plats för vilken kommunen är huvudman.

Av stycket följer alltså att man skiljer på tre slags ersättningar. Löseskilling skall betalas då en hel fastighet exproprieras. Intrångsersättning utgår vid expropriation av del av fastighet. Annan ersättning avser ersättning för andra ekonomiska förluster som fastighetsägaren kan göra på grund av expropriationen.

De centrala elementen är vidare dels marknadsvärdet hos en fastighet som helt tas i anspråk, dels marknadsvärdesminskningen hos en fastighet som delvis tas i anspråk. Enligt huvudregeln skall således ersättning betalas med utgångspunkt från fastighetens marknads-

16 Bouvin och Stark a. a. s. 160 ff. 17 A. prop. s. 192.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

174

värde. Från denna huvudregel finns dock en rad undantagsregler i 4 kap. 1 § andra och tredje styckena samt 25 §§expropriationslagen. På grund av dessa bestämmelser kan ersättningen bestämmas lägre än vad som svarar mot marknadsvärdet eller minskningen av detta. Till följd av bestämmelserna i 4 kap. 2 § expropriationslagen kan det dessutom i vissa fall bli fråga om att döma ut en ersättning som är större än marknadsvärdet eller minskningen i detta.

Med marknadsvärde menas det mest sannolika pris fastighetsägaren skulle få vid en tänkt försäljning av fastigheten på den öppna marknaden.18 Närmare bestämt handlar det om att bestämma det pris som en fastighet av aktuellt slag sannolikt skulle kosta om den bjöds ut till försäljning på den allmänna marknaden vid en viss tidpunkt under av expropriationen opåverkade förhållanden. Vid uppskattningen av fastighetens värde skall därmed hänsyn inte tas till sådana värdepåverkande faktorer som kan föranledas av expropriationen, t.ex. den värdehöjande effekt som kan uppstå genom den exproprierandes särskilda intresse av att förvärva fastigheten – eller ta i anspråk den aktuella egendomen – eller den värdesänkande effekt som kan komma av att fastigheten kan vara svår att sälja på den allmänna marknaden på grund av den expropriation som är aktuell.19

För fastighet som exproprieras i sin helhet skall ersättning alltså utgå i form av löseskilling med ett belopp som svarar mot fastighetens marknadsvärde. Vilka metoder som skall användas för att bestämma marknadsvärdet framgår inte av ersättningsbestämmelserna, utan domstolarna har frihet att utnyttja de värderingsmetoder som med största sannolikhet leder till ett rättvisande resultat (se även avsnitt 5.4.2).20 Av stor betydelse för valet av värderingsmetod förutsattes vid lagens tillkomst helt naturligt bli frågan om vilken utredning som finns tillgänglig. Det anförda innebär alltså att domstolen kan använda den metod som i det enskilda fallet gör det lättast att komma så nära det verkliga marknadsvärdet som möjligt. Marknadsvärdet bestäms dock vanligen enligt ortsprismetoden (ortsprisjämförelser). Andra metoder som brukar användas är

18 För mer detaljerade studier av olika värderingsmetoder m.m. kan – utöver Bouvin och Stark a. a. s. 176 ff. – hänvisas t.ex. till Richard Hager, Värderingsrätt, Särskilt om ersättning och värdering vid expropriation, 1998, s. 142 ff. och s. 373 ff., Leif Norell, Ersättning för intrång i jordbruksfastigheter, Principer för en rättsenlig värderingsmetodik – speciellt med sikte på markåtkomst för vägar och järnvägar, 2001, s. 127 ff. samt Anders Victorin, Expropriation och fastighetskris – ett dilemma för officialvärderingen?, Festskrift till Bertil Bengtsson, 1993, s. 506 ff. 19 A. prop. s. 171 f. och t.ex. Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2002 s. 45. 20 A. s.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

175

avkastningsvärdemetoden (avkastningskalkyl) och produktionskostnadsmetoden (beräkning av tekniskt nuvärde). 21

I korthet kan ortsprismetoden sägas gå ut på att man gör en analys av köp på den fria marknaden av fastigheter som är jämförbara med expropriationsobjketet. De materiella skillnaderna mellan jämförelsefastigheterna och objektet för expropriationen samt skillnaden i tid mellan jämförelseköpen och värderingstidpunkten är då faktorer som skall vägas in. Lika kort innebär avkastningsvärdemetoden att man gör en beräkning av värdet med utgångspunkt från expropriationsobjektets sannolika framtida avkastning. Vanligtvis försöker man beräkna nuvärdet av den framtida, årliga nettoavkastningen genom kapitalisering eller diskontering efter en lämplig antagen räntesats. Det förekommer också att beräkningen görs utifrån en s.k. bruttokapitalisering. Produktionskostnadsmetoden innefattar dels en beräkning av återanskaffningskostnaden för ett objekt av motsvarande art, dels en nedräkning härav med hänsyn till byggnadens värdeminskning på grund av ålder och bruk.

Som nyss har nämnts anvisar expropriationslagen inte någon särskild värderingsmetod. Det framhölls dock i förarbetena att utredningsarbetet i expropriationsmålen i först hand skall inriktas på att få fram material som gör det möjligt att tillämpa ortsprismetoden. Först om sådant material inte finns att tillgå eller är klart otillfredsställande har man således anledning att bestämma löseskillingen på grundval av någon av de andra metoderna.22 Tanken kan alltså sägas ha varit att lagstiftningen snarare skall ange målet för värderingen än metoderna.

Vid expropriation av del av fastighet skall det betalas intrångsersättning som till sitt belopp skall svara mot den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom expropriationen. Marknadsvärdet före och efter expropriationen beräknas enligt de riktlinjer som gäller för beräkningen av löseskillingen vid expropriation av hel fastighet. Det är dock inte säkert att – exempelvis om en fastighet styckas i två delar – summan av de nya fastigheternas värde blir detsamma som den ursprungliga fastighetens värde. Den fastighet som ägaren har kvar kan t.ex. ha blivit mindre lämpad för sitt ändamål. Detta är då något som skall ersättas.

Det bör framhållas att det i praktiken kan vara svårt att använda denna metod (s.k. differensmetoden), om värderingen av de två

21 A. prop. s. 172 f. 22 A. s.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

176

marknadsvärdena skall göras med gängse värderingsmetoder.23 När det gäller att uppskatta en marknadsvärdesminskning vid förlust av små markområden brukar i stället intrångsersättning bestämmas genom s.k. direktuppskattning. Beträffande denna metod för att bestämma ersättning gjordes bl.a. följande uttalanden i förarbetena.24

Det kan givetvis ibland, t.ex. när det exproprierande området utgör endast en ringa del av fastigheten, vara svårt att påvisa någon skillnad i marknadsvärde mellan den odelade fastigheten och restfastigheten. Som regel torde man dock med fog kunna räkna med att en viss skillnad föreligger åtminstone såtillvida att en köpare inte skulle kunna vara beredd att avstå från någon del av fastigheten utan reduktion av priset. Mot bakgrund härav synes det motiverat att i sådana fall döma ut ersättning bestämd exempelvis till ett visst belopp per m2.

Detta synsätt har även bekräftats i praxis.25 Det är vidare viktigt att framhålla att tillämpning av normer och schabloniserade värderingsmetoder sedan länge är det vanliga tillvägagångssättet för att bestämma ersättning bl.a. vid intrång av vägar och elektriska starkströmsledningar.26 Som exempel på normer kan nämnas 1950 års skogsnorm och 1974 års åkernorm, vilka används för att bestämma ersättning för intrång av s.k. luftledning i skogs- respektive åkermark. Vidare kan som exempel på schabloniserade värderingsmetoder nämnas Lantmäteriverkets metoder för att bestämma ersättning för intrång av underjordiska ledningar i tomtmark och i jordbruksmark.27

Den intrångsersättning som utgår skall alltså omfatta dels värdet av den förlust av mark som exproprieras, dels värdet av skada och intrång på restfastigheten. S.k. företagsskada, dvs. värdepåverkan som beror på verksamheten på den exproprierade delen, ersätts inte enligt denna bestämmelse, utan regleras i 4 kap. 2 § expropriationslagen (se nästa avsnitt).

Som ovan har nämnts kan fastighetsägaren vara berättigad till ersättning för annan skada än som täcks av löseskilling och intrångsersättning. Ersättning för ”annan skada” avser dock enbart skador

23 Norell a. a. s. 133 ff. och 176 ff. 24 A. prop. s. 189. Vidare kan hänvisas till prop. 1973:157 s. 138 och prop. 1974:83 s. 164, där det i det förstnämnda fallet bl.a. sägs att i sådana fall då det är svårt att påvisa någon skillnad i fastighetens marknadsvärde före och efter ianspråktagandet aktualiseras en tillämpning av normer – i den mån de inte kan anses som föråldrade. Det kan också hänvisas till Bouvin och Stark a. a. s. 190. 25 Ett avgörande från senare tid är Svea hovrätts utslag den 4 juli 2003 i mål Ö 5355-02. Detta avgörande har dock på grund av överklagande ännu inte vunnit laga kraft. 26 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1959 s. 354. 27 Norell a. a. s. 156 ff. samt LMV-rapport 1999:7 och LMV-rapport 1991:6.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

177

av ekonomisk art. Den ekonomiska skadan kan bestå antingen i att fastighetsägaren drabbas av en direkt utgift eller att denne går miste om en påräknad inkomst.28 Lika med kontanta inkomster anses dels värdet av naturaförmåner, dels värdet av eget arbete som fastighetsägaren utför och annat sådant som med någon grad av säkerhet kan skattas i pengar. Som redan har nämnts kompenseras inte affektionsvärden och liknande. Syftet med ersättningen skall även här vara att ge fastighetsägaren möjlighet att bibehålla det ekonomiska läge som skulle ha förelegat om inte någon expropriation inte hade skett.29Liksom inom skadeståndsrätten måste det föreligga ett adekvat orsakssammanhang mellan expropriationen och skadan. I allmänhet skall någon ersättning inte utgå om skadan skulle ha inträffat även om expropriationen inte hade kommit till stånd. Om förhållandena är sådana att skada under alla förhållanden skulle ha inträffat men expropriationen gör skadan större än annars, bör ersättningen begränsas till merbeloppet.30 I vissa speciella situationer kan emellertid gällande regler om konkurrerande skadeorsaker leda till en annan bedömning.

Särskilt om bestämmande av ersättning vid rättighetsexpropriation

Av 1 kap. 5 § första stycket expropriationslagen följer att de ovan redovisade ersättningsbestämmelserna skall tillämpas också vid rättighetsexpropriation, dvs. expropriation som riktar sig mot rättighet eller som innebär tillskapande av rättighet (se vidare avsnitt 5.4.3). Vad som i bestämmelsen anges om ersättning för skada som uppkommer för ägaren till fastigheten gäller därmed också för innehavare av särskild rätt som avstås eller rubbas på grund av expropriationen. Vid upplåtelse av en rättighet till fastighet anses att värderingen skall ske enligt reglerna för delexpropriation.31 Ersättningen skall alltså bestämmas med hänsyn till den förändring som därigenom orsakas i värdet på den fastighet vari rättigheten stiftas. Det nu anförda innebär alltså att reglerna om ersättning i 4 kap. 1 § expropriationslagen skall tillämpas också vid intrång i en nyttjanderätt, t.ex. ett anläggningsarrende, eller ett servitut.

Om expropriationen för med sig att en befintlig rättighet upphör, är det rättighetens art som avgör vilka regler som skall tillämpas,

28 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1960 s.125 (I och II). 29 A. prop. s. 192. 30 Bouvin och Stark a. a. s. 193. 31 Bouvin och Stark a. a. s. 200 ff.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

178

dvs. vilket slag av ersättning som skall betalas. När det rör sig om servitut eller annan rättighet som är knuten till innehavet av en viss fastighet är det reglerna för delexpropriation som skall tillämpas. Det innebär att ersättningen i ett sådant fall bestäms med hänsyn till förändringen i den härskande fastighetens värde. Beträffande rättigheter av annat slag, t.ex. arrende- eller hyresrätt, skall ersättningen i stället bestämmas i form av löseskilling, om rättigheten bringas att upphöra i sin helhet. Ifall rättigheten endast upphör delvis skall reglerna om delexpropriation tillämpas, varvid innehavet av rättigheten jämställs med äganderätt till fastigheten. Detta innebär att rättighetshavaren är berättigad till flyttningsersättning vid rättighetens upphörande. I vissa situationer torde hyresgäster, som på grund av högre hyreskostnad för den bostad som har anvisats dem i anledning av expropriation, kunna vara berättigade till ersättning.32

Den som innehar en arrende- eller hyresrätt har den formellt för en viss kontrakterad tid. Expropriationsersättningen skall i sådana fall i första hand syfta till att kompensera rättighetshavaren för de förluster som uppstår genom att kontraktet bryts i förtid.33 Om rätt till förlängning föreligger, bör ersättning utgå också för viss tid efter kontraktstidens utgång.

De viktigaste undantagen från huvudregeln i 4 kap. 1 § expropriationslagen

Som förut har angetts finns det några undantag från huvudregeln i 4 kap. 1 § första stycket expropriationslagen. De viktigaste undantagsreglerna är bestämmelserna i 4 kap. 2 § respektive 4 kap. 3 § första stycketexpropriationslagen.

I 4 kap. 2 § expropriationslagen (den s.k. influensregeln) föreskrivs att om det företag för vars genomförande en fastighet exproprieras har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde så skall löseskillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. Vad som nu har sagts skall dock enligt bestämmelsen endast gälla i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållan-

32 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1981 s. 1025. Från rättspraxis kan även framhållas Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1981 s. 733 och NJA 1989 s. 824 samt också RH 1981:56. Det bör dock nämnas att rättsfallet NJA 1981 s. 733 är omdiskuterat (se Johan Gyllensvärd, Svensk rättspraxis, SvJT 1985 s. 126 f.). 33 Bouvin och Stark a. a. s. 201.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

179

dena i orten eller till förekomsten av likartad inverkan under jämförbara förhållanden. En förutsättning för att denna regel skall tillämpas är således att expropriationsföretaget har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. I sammanhanget skall beaktas dels den faktiska förändringen, dels förändringens relativa storlek. Om förändringen har varit av den storlek som krävs enligt regeln, räknar man fram det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft, om sådan inverkan inte hade förekommit. Ersättningen skall i sådana fall motsvara detta marknadsvärde i den mån det är skäligt med hänsyn till vad som är orts- eller allmänvanligt.34Vid denna bedömning beaktas såväl företagets positiva som dess negativa inverkan på marknadsvärdet. Exempelvis kan en planerad expropriation för en väg genom förväntat buller leda till en sänkning av marknadsvärdet (s.k. företagsskada). På motsvarande sätt kan den planerade vägen ge upphov till en ökning av marknadsvärdet genom att fastigheten får tillgång till bättre kommunikationer (s.k. företagsnytta). För att man skall bortse från inverkan av expropriationsföretaget skall man således bedöma om denna inverkan är orts- eller allmänvanlig.

Vid delexpropriation skall vad som i bestämmelsen anges om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Detta medför att marknadsvärdet före expropriationen beräknas till det värde fastigheten skulle ha haft om någon inverkan av företaget inte hade förekommit, medan marknadsvärdet efter expropriationen, dvs. på restfastigheten, beräknas med beaktande av en sådan inverkan.

Ett annat undantag från huvudregeln är bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket expropriationslagen (s.k. presumtionsregeln), som innebär att en ökning av en fastighets värde i vissa fall skall antas bero på förväntningar om en ändring av markens tillåtna användningssätt. Syftet med bestämmelsen – som gäller oavsett för vilket ändamål expropriationen utförs – är att dämpa markvärdestegring och dra in åt samhället viss värdestegring som är en följd av samhällets egna insatser.35 På grund av den i bestämmelsen uppställda presumtionen gäller detta alltså bara så länge det inte kan visas att värdeökningen har andra orsaker. Regeln är alltså formulerad som en bevisbörderegel. Det åvilar därvid den exproprierande att styrka

34 Bouvin och Stark a. a. s. 206 ff. För en klargörande beskrivning av tillämpningen av de s.k. ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten kan också hänvisas till Anders Eriksson, Rätten till skadestånd vid miljöskador, 1986, s. 67 ff. 35 Bouvin och Stark a. a. s. 211.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

180

att en värdeökning av någon betydelse har skett under presumtionstiden och även hur stor denna är. Det är därför nödvändigt att i målet utreda såväl det aktuella värdet som värdet vid den s.k. presumtionstidpunkten. Huvudregeln är att denna ligger tio år före ansökan om expropriationstillstånd, dock högst 15 år före talans väckande vid domstol. Detta innebär att det inte är möjligt att helt bortse från förväntningsvärden, utan det är endast sådana förväntningsvärden som har uppstått efter presumtionstidpunkten som inte är ersättningsgilla.

Om den exproprierande lyckas styrka att värdeökningen är av någon betydelse, förutsätts enligt presumtionsregeln att denna värdeökning beror på förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Det ankommer då på fastighetsägaren att styrka att värdeökningen har andra orsaker för att han skall kunna tillgodogöras denna ökning av fastighetens värde. I det sammanhanget skall man beakta alla förändringar i fastighetens skick som har skett under presumtionstiden. Regeln kan således leda till att expropriationsersättningen bestäms till ett belopp som understiger marknadsvärdet.36

Vid delexpropriation skall vad som i bestämmelsen anges om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före expropriationen. Denna regel innebär att man vid beräkningen av värdet på fastigheten före expropriationen under vissa förutsättningar skall bortse från viss värdeökning som har inträffat under de senaste tio åren. När det gäller att bestämma restfastighetens värde skall emellertid denna värdeökning i princip medräknas. Samtidigt måste dock beaktas att expropriationen kan ha inneburit att ett övervärde som avser odelade fastigheten har reducerats eller helt fallit bort såvitt avser restfastigheten.37

5.2.4 Andra ersättningsbestämmelser av betydelse

Ersättningsprinciperna i expropriationslagen tillämpas också vid tvångsförfoganden enligt annan fastighetsrättslig lagstiftning än ledningsrättslagen.38 Detta innebär bl.a. att ersättning bestäms i

36 För belysande exempel på presumtionsregelns verkan kan hänvisas till a. a. s. 211 ff. och Thomas Kalbro, Har expropriationslagens presumtionsregel spelat ut sin roll ?, SvJT 2003, s. 540 ff. 37 A. prop. s. 191. 38 Markersättningsutredningens betänkande Presumtionsregeln i expropriationslagen (SOU 1996:45 s. 39) innehåller en uppräkning av bestämmelser i olika lagar som föreskriver att expropriationslagens ersättningsregler skall gälla vid tvångsförfoganden. Det bör dock upp-

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

181

form av löseskilling eller intrångsersättning och att ersättningen normalt fastställs med utgångspunkt i den marknadsvärdesprincip och de undantag från denna som nyss kort har beskrivits i föregående avsnitt.

Det finns dock också en del ersättningsregler som innehåller en annan ersättningsprincip än marknadsvärdesprincipen. I 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen återfinns nämligen – utöver en hänvisning till expropriationslagens bestämmelser om ersättning – även en s.k. vinstfördelningsregel. Denna specialregel, som innebär att bestämmelsen om avdrag för företagsnytta och presumtionsregeln inte skall tillämpas (4 kap.2 och 3 §§expropriationslagen), gör det möjligt att i vissa fall besluta om ett högre ersättningsbelopp än skadan.39 Vidare gäller enligt regeln att vinsten av regleringen skall fördelas mellan de berörda fastigheterna – dvs. i princip mellan den som tillträder ett område och den som avträder det – på grundval av en likvidvärdering. Vinsten kan i många fall bestämmas genom en s.k. direkt vinstdelning, som innebär att ersättningen först beräknas enligt de tillämpliga reglerna i expropriationslagen och att man därefter beräknar och fördelar vinsten. Enligt motiven är det dock godtagbart att i vissa situationer göra en s.k. indirekt vinstdelning efter mera skönsmässiga grunder.40

Vinsten skall fördelas på ett skäligt sätt. Vad som är skäligt får enligt förarbetena avgöras från fall till fall med ledning av principen att vinsten skall fördelas på det sätt som skulle ha skett vid en ”normal” frivillig överlåtelse. När det gäller ersättning vid överföring av mark som skall ingå i fastighet för enskilt bebyggande rekommenderades dock att ersättningen som huvudregel bör bestämmas enligt den s.k. genomsnittsvärdesprincipen, som innebär att man söker efter det totala marknadsvärdet för den ombildade fastigheten och fördelar detta lika per kvadratmeter. 41

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 12 eller 12 a § anläggningslagen gäller ersättningsbestämmelserna i 5 kap.1012 §§fastighetsbildningslagen (13 § anläggningslagen). Hänvisningen till fastighetsbildningslagens ersättningsregler medför alltså

märksammas att införandet av miljöbalken har medfört att motsvarigheterna till bestämmelserna i 25 § naturvårdslagen (1964:822) respektive 11 § miljöskadelagen (1986:225) numera återfinns i 32 kap.2, 11 och 32 §§miljöbalken. Vidare bör nämnas att vattenlagen (1983:291) har inarbetats i miljöbalken samt i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. 39Prop. 1991/92:127 s. 44 f. och 68 ff. 40 A. prop. s. 68 f. 41 A. prop. s. 69 f.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

182

att ersättning normalt skall bestämmas enligt expropriationslagens bestämmelser, men att också den i 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen angivna vinstfördelningsregeln skall tillämpas.42 Ersättningen i nu aktuella fall torde kunna bestämmas enligt samma principer som gäller för tillämpningen av 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen.43

I sammanhanget bör man också nämna den regel om ersättning för utnyttjande av annans egendom som återfinns i 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation. Enligt denna bestämmelse kan samlokaliseringsskyldighet eller skyldighet om gemensamt utnyttjande av egendom föreskrivas inte endast för den operatör som har en dominerande ställning på en viss marknad, utan även för andra operatörer. En förutsättning för detta är dock att skyldigheten krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering m.m.44 Så kan enligt förarbetena vara fallet när det saknas möjlighet till genomförbara alternativa lokaliseringar.45 Enligt bestämmelsen skall vidare ersättningen för utnyttjandet vara marknadsmässig. Beträffande denna fråga uttalade regeringen bl.a. följande i motiven.46

Ersättningen för utnyttjandet av annans egendom med stöd av bestämmelsen skall vara marknadsmässig. Därvid måste dock bortses från det förhållandet att den berättigade parten i ett aktuellt fall ofta saknar alternativ. Ledning måste då i stället sökas från förhållanden där en fungerande marknad finns eller så får priset vid en tänkt marknad uppskattas efter skälighet. Den som har förpliktats att lämna tillträde med stöd av paragrafen skall ingå ett avtal om upplåtelse med den berättigade parten. Om den förpliktande skulle underlåta att göra detta på de villkor som angetts i beslutet, kan tillsynsmyndigheten meddela förelägganden för beslutets efterlevnad. Paragrafen utgör dock inte självständig grund för att få till stånd en upplåtelse genom tvång.

För att uppnå en tvångsupplåtelse av detta slag krävs särskilda beslut. Detta klargörs i 1 kap. 5 § lagen om elektronisk kommunikation,

42 A. prop. s. 92. 43 A. prop. s. 93. 44 Av 4 kap. 8 § 5 lagen om elektronisk kommunikation följer att en operatör av konkurrensskäl kan förpliktas att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande. Ersättning skall då bestämmas enligt reglerna i 4 kap. 11–12 §§ lagen om elektronisk kommunikation. Detta innebär kort uttryckt att allt från kostnadsorienterad till marknadsmässig ersättning kan utgå. 45Prop. 2002/03:110 s. 381. 46 A. prop. s. 382. Det kan nämnas att Post- och telestyrelsen i ett beslut den 28 november 2003 har avslagit en begäran om samlokalisering enligt 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation (Diarienummer 03–11084). Den ersättningsfråga som var uppe i ärendet kom därmed inte att prövas.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

183

där det stadgas att ett beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation inte ersätter tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag. Av detta följer att beslut om exempelvis samlokalisering enligt 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation inte ersätter föreskriven prövning enligt t.ex. ledningsrättslagen, expropriationslagen, fastighetsbildningslagen, plan- och bygglagen eller miljöbalken. Detta torde innebära att det för tvångsvis upplåtelse och åtkomst till annans egendom, t.ex. i form av samlokalisering i master, fordras beslut om ledningsrätt eller expropriation för tillträde till egendomen.47

Ersättningsbestämmelsen i 4 kap. 14 § lagen om elektronisk kommunikation innebär således att den ersättning som i ett samlokaliseringsfall skall utgå till den operatör som förpliktas att lämna tillträde skall vara ”marknadsmässig”, medan den ersättning som denne har utgett till fastighetsägaren har bestämts enligt ersättningsprinciperna i expropriationslagen.

Avslutningsvis förtjänar också att nämnas att en arbetsgrupp inom Regeringskansliet i departementspromemorian Inför en ändrad minerallag har föreslagit att det i minerallagen bör införas en särskild ersättning, mineralavgiften, som – utöver den ersättning som utgår enligt gällande regler – skall utgå till fastighetsägare vid gruvbrytning.48 Den föreslagna avgiften, som skall betalas av koncessionshavaren och som har den tidigare jordägaravgälden som förebild, skall motsvara två promille av ett genomsnittsvärde av inom området mängd brutet mineral. Arbetsgruppens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

5.2.5 Något om ersättning vid avtalsupplåtelser

Som har nämnts tidigare tryggas rätten att dra ledningar över annans mark oftast genom att ägaren av ledningen och fastighetens ägare träffar ett nyttjanderätts- eller servitutsavtal (se avsnitt 2.2.1). Ersättningsnivåerna överstiger då ofta de nivåer som erhålls vid en tillämpning av expropriationslagens bestämmelser om ersättning. Som också redan har nämnts i avsnitt 2.2.1 förekommer det ofta att frivilliga överenskommelser träffas som sedan läggs till grund för förrättningsbeslut enligt ledningsrättslagen.

47 A. prop. s. 356. 48Ds 2002:65 s. 85 ff. och 150 f.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

184

Vid fastställandet av ersättningen har utgångspunkten oftast varit de ersättningsnivåer som gäller enligt 4 kap. expropriationslagen. På detta har sedan gjorts ett visst schabloniserat tillägg. Som ett exempel på vilka belopp det kan handla om kan nämnas de avtal som Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har tecknat med bl.a. TeliaSonera AB. Vid dragning av jordkabel i åker utgår därvid en engångsersättning på 3 kr 30 öre per meter. Ersättningen för dragning av en kabel på en kilometer uppgår sålunda till 3 300 kr. När det gäller de ersättningsnivåer som träffas mellan fastighetsägare och de operatörer som står för den s.k. 3G-utbyggnaden har dock utgångspunkten varit en annan. Det är i det sammanhanget viktigt att tänka på att operatörerna genom egna utfästelser som har omvandlats till tillståndsvillkor har förbundit sig att klara av utbyggnaden inom en viss tidsram. Dessa har dock kommit i tidsnöd och det har varit samarbetsproblem mellan operatörerna. Detta innebär i vissa fall i praktiken, i vart fall när det gäller radionätet, att förhandlingspositionerna har påverkats. Dessutom bör man beakta den oklarhet som råder i frågan om ledningsrätt kan beviljas för t.ex. basstationer som saknar direkt förbindelse med en fysisk ledning (se avsnitt 2.2.4).

Som ett exempel från området för mobiltelefoni kan nämnas att LRF och 3G Infrastructure Services AB har träffat ett avtal benämnt ”Samarbetsavtal om utbyggnad av allmänna mobilnät”. På grundval av detta avtal och särskilt framtagna formulär har sedan träffats omkring 2 000 avtal om upplåtelser av master och s.k. teknikbodar. Upplåtelserna har skett i form av anläggningsarrenden och avtalstiden är normalt 12–15 år. Ersättningen skall enligt avtalen bestämmas enligt marknadsmässiga grunder och den genomsnittliga arrendeavgiften till fastighetsägaren har när det gäller upplåtelser av både mast och teknikbod på landsbygden bestämts till omkring 10 000 kr per år. Om upplåtelsen endast har avsett teknikbod, har den genomsnittliga arrendeavgiften uppgått till 5 000 kr per år. Det bör dock påpekas att andra marknadsaktörer har uppgett lägre belopp. TeliaSonera AB har t.ex. angett att de endast undantagsvis har betalat ersättningar motsvarande ovanstående belopp. Enligt TeliaSonera AB är det normala att man kommer överens om ett engångsbelopp, där exempel finns på avtal där engångsersättning på 2 000 kr har betalats.

När det gäller avtalsupplåtelser inom mobiltelefoniområdet i stadsbebyggelse får man skilja på om en antenn behöver placeras i en mast eller om befintliga anläggningar kan användas, t.ex. en hög

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

185

byggnad eller ett vattentorn. Om det finns möjlighet att använda befintliga anläggningar, kan generellt sett sägas att operatörer är beredda att betala en högre ersättning än om de är tvungna att bygga en egen mast. Det som dock är av störst betydelse för vilken ersättning som man vill erlägga är annars den potentiella användarkretsen. Som exempel på vilka ersättningsnivåer som gäller kan nämnas att de årliga ersättningarna, enligt vad vi har inhämtat från Fastighetsägarna Sverige, kan ligga på omkring 30 000–40 000 kr i Stockholms förorter och på 50 000–60 000 kr i de mer centrala delarna av Stockholm. Det har dock förekommit ersättningar på upp till 90 000 kr om året för att få placera antenn med tillhörande utrustning i en byggnad i centrala Stockholm. Även på detta område finns det marknadsaktörer som har uppgett lägre belopp. Exempelvis har TeliaSonera AB uppgett att man endast undantagsvis har betalat dessa belopp.

Det bör dessutom nämnas att det även har träffats ramavtal på området för elektriska starkströmsledningar. När det gäller s.k. överföringsledningar har Affärsverket svenska kraftnät och Svensk Energi, å ena sidan, och LRF, å den andra sidan, träffat ett sådant avtal. Vidare har Svensk Energi och LRF träffat ett avtal av detta slag när det gäller det lokala elnätet. Utgångspunkten i dessa avtal är de ersättningsnivåer som gäller enligt 4 kap. expropriationslagen jämte ett visst schabloniserat tillägg. På de grunder som anges i ramavtalen och särskilt framtagna formulär träffas sedan särskilda s.k. markupplåtelseavtal, som ofta läggs till grund för ledningsbeslut. LRF har även tecknat ramavtal med TeliaSonera AB avseende upplåtelse av mark för teleanläggningar. Detta är i stora drag uppbyggt på samma sätt som avtalen på området för elektriska starkströmsledningar.

5.3 Synpunkter och förslag rörande frågan om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

5.3.1 Inledning

Som har angetts i kapitel 1 har vi genomfört en enkätundersökning för att få fram ett så bra underlag som möjligt för våra överväganden. Enkätfrågorna framgår av bilaga 2. Därvid rörde frågorna 16 och 17 spörsmål om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt. Det bör noteras att frågan om ersättningsbestämmelserna bör förändras

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

186

i första hand ställdes mot bakgrund av de förtydliganden i 2 och 3 §§ledningsrättslagen som vi föreslog i vårt delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (se vidare avsnitt 2.1.2 och bilaga 2).49

5.3.2 Bör ersättningsfrågorna hanteras på något annat sätt än i dag?

En majoritet av dem som har besvarat enkäten – bl.a. Affärsverket svenska kraftnät, AB Stokab, Fortum Distribution AB, Linköpings kommun, Post- och telestyrelsen, Svensk Energi och Sydkraft AB – har anfört att det saknas anledning att förändra dagens regler om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt. Vidare har Lantmäteriverket uttryckt stor tveksamhet till tanken på en ändring av det nuvarande regelverket och därvid bl.a. framhållit att den mest omfattande ändring som kan föreslås inom ramen för vårt uppdrag är att i ledningsrättslagen införa den möjlighet till vinstfördelning som i dag finns i 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen och 13 § anläggningslagen. Enligt Lantmäteriverket kan nämligen en ändring i ledningsrättslagen inte ses isolerad från hela det nuvarande ersättningssystemet när det gäller intrång i fast egendom. För att bibehålla dagens logiska och systematiska system skulle enligt Lantmäteriverket andra ändringar av ersättningssystemet i ledningsrättslagen än de nu nämnda kräva motsvarande ändringar i övriga lagar som behandlar intrång i fast egendom. Lantmäteriverket har även förklarat att det inom ramen för dagens lagstiftning sker en viss utveckling inom förrättningsvärderingen mot högre ersättningsnivåer. TeliaSonera AB har anfört bl.a. att om ersättningssystemet för ledningsrätt skall ses över innebär det rimligen att också att regleringen i 4 kap. expropriationslagen måste ses över. Enligt TeliaSonera AB skulle detta medföra stora förändringar för bl.a. hela samhällsbyggnadsprocessen. TeliaSonera AB har vidare framhållit att man inte kan bortse från att nuvarande regler på området mycket aktivt har bidragit till att möjliggöra utbyggnaden av den nuvarande infrastrukturen med vägar, el, vatten- och avlopps- och telenät. Dessutom har TeliaSonera AB fört fram att om man i stället skulle införa ett system med vinstdelning så skulle man ställas inför svåra tillämpningsproblem. Därvid har TeliaSonera AB anfört att om lönsamheten i glesbygd skall fördelas på den enskilda nätdelen bör det också bli fråga om förlust-

49SOU 2002:83 s. 72 ff. och 89 f.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

187

delning, att om lönsamheten skall beräknas på ledningsägarens hela nät så kommer det att leda till att utbyggnaden av infrastrukturen i glesbygdsområden att försvåras samt att konsekvensen då skulle bli att samhället på olika sätt skulle få gå in och stödja glesbygdsutbyggnaden. Liknande synpunkter har Vattenfall AB fört fram.

Från några håll har det härutöver, utan att det har gjorts några ställningstaganden till frågan om dagens regler bör ändras eller inte, anförts att det nuvarande systemet bör ses över. Exempelvis har

Institutionen för Infrastruktur vid Kungl. Tekniska Högskolan (KTH) framhållit att samhällsutvecklingen, bl.a. genom att traditionellt offentliga uppgifter har överförts till den privata sektorn, och en delvis ny tillämpning av ledningsrättslagen motiverar att frågan om en regel motsvarande 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen bör föras in i ledningsrättslagen blir föremål för en översyn. KTH har dock betonat att frågan om skadeersättning eller vinstfördelning inte enbart berör ledningsrättslagen. Synpunkter av liknande slag har anförts också av Lantmäterimyndigheten i Örebro kommun, Malmö kommun, Svenska Kommunförbundet och Sveriges Lantmätareförening.

Fastighetsägarna Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Lantmäterimyndigheten i Göteborgs kommun, Statens fastighetsverk, Sveriges Jordägareförbund och Vasallen AB har emellertid angett att de anser att dagens ersättningsbestämmelser bör ändras. De skäl som har åberopats till stöd för detta synsätt grundar sig i allmänhet på den uppfattningen att utvecklingen på området för tele- och datakommunikation från allmännyttig verksamhet till verksamhet med mer framträdande kommersiella inslag motiverar generösare ersättningsregler än i dag. LRF har i sammanhanget anfört bl.a. att huvudinriktningen på en ersättningsreform bör vara att den förhärskande skadeprincipen överges och att man i stället närmar sig de principer som gäller vid avstående av mark på frivillighetens väg.

Om ersättningen till fastighetsägaren skall framstå som rättfärdig, räcker det enligt LRF inte med ett pris på den mistade marken efter marknadsvärdet. De flesta fastighetsägare är enligt LRF nämligen nöjda med sitt innehav och är inte beredda att sälja marken till ett marknadspris. LRF har anfört att dessa därför – utöver marknadspriset – bör vara berättigade till en viss tilläggsersättning. Statens fastighetsverk har anfört att det beträffande ledningar som anläggs av privata rättssubjekt för kommersiella ändamål är skäligt med regler som medger vinstdelning mellan fastighetsägare och ledningsinnehavare. Sveriges Jordägareförbund har framfört synpunkter

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

188

som i allt väsentligt överensstämmer med vad som har framhållits av LRF och Statens fastighetsverk. Vidare har Vasallen AB bl.a. fört fram att en vinstdelningsprincip eller en högre ersättningsnivå synes mer skäligt. Enligt Vasallen AB bör detta i vart fall gälla för landsbygden, där placeringen av master kan ske mer godtyckligt än på andra platser.

5.3.3 Övriga förslag och synpunkter

Svenska Kommunförbundet har utöver vad som har anförts ovan framhållit att frågan huruvida intrångsersättningen kan anses som skälig i vissa fall beror på dels fastighetsägarens möjligheter att i framtiden få till stånd en ändring av ledningens sträckning eller en tillfällig flyttning av ledningen, dels hur kostnaderna för åtgärder av detta slag skall fördelas. Med den nuvarande regleringen för ändring av ledningsrätt och kostnadsfördelning är ersättningsbestämmelserna, enligt Svenska Kommunförbundet, utifrån ett gatuhållar- och skattebetalarperspektiv inte utformade på ett tillfredsställande sätt.

Svenska Kommunförbundet har därvid anfört att gatuhållarens arbete med att ändra gator fördyras genom att den nuvarande regleringen torde innebära att det är gatuhållaren som skall stå för de ökade kostnader som en, tillfällig eller permanent, flyttning av de i gatumarken förlagda ledningarna för med sig. Genom att göra ersättningsreglerna mera förmånliga för fastighetsägaren skulle dessa brister enligt Svenska kommunförbundet till viss del kunna kompenseras. Svenska Kommunförbundet har anfört att det dock torde bli svårt att hitta ersättningsregler som både passar in i ledningsrättslagens systematik med ett engångsbelopp för intrånget och samtidigt ger ett rättvist resultat. Det bör därför enligt Svenska Kommunförbundet införas regler i ledningsrättslagen som ålägger ledningsrättshavaren att på egen bekostnad vidta de åtgärder som behövs för att en ändring av en gata skall kunna genomföras. Svenska Kommunförbundet har avslutningsvis framhållit att en motsvarande ordning redan gäller för elledningar och vissa koncessionspliktiga ledningar som har dragits fram inom område för bl.a. allmän väg, vissa enskilda vägar, järnväg och tunnelbana (22 § ellagen). Också

Stockholms kommun har anfört att ersättningsreglerna bör utformas så att fastighetsägare vid samhällsnyttig exploatering inte belastas för ökade kostnader för nödvändig flyttning av ledningar.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

189

Vattenfall AB har beträffande frågan om behovet av en möjlighet att i ledningsrättsbeslut särskilt ta in en flyttningsskyldighet underhand framfört att detta genom regleringen i 33 § ledningsrättslagen – som innebär att en meddelad ledningsrätt kan ändras eller upphävas om ändrade förhållanden som väsentligen inverkar på en meddelad ledningsrätt uppkommer – redan i dag är reglerat på ett tillfredsställande sätt. Med ändrade förhållanden torde i detta sammanhang, enligt Vattenfall AB, avses dels ledning i allmän platsmark där gatan ändras i sitt utförande så att ledning behöver flyttas, dels ändrad markanvändning, dvs. att allmän plats konverteras till t.ex. kvartersmark så att ledning behöver flyttas. Enligt Vattenfall AB:s erfarenhet är situationer av detta slag inte särskilt frekventa, men när de uppstår är kostnaderna för flyttning höga. Vattenfall AB har vidare angett att när ledningsrätt ändras eller upphävs skall ledningsrättshavaren erhålla ersättning för den skada som har uppkommit genom åtgärden samt att kostnaden för skadan i sådana fall skall fördelas mellan övriga sakägare efter vad som är skäligt med hänsyn taget till främst den nytta de har av åtgärden. En rättsenlig tillämpning av regeln innebär enligt Vattenfall AB typiskt sett att kostnaden för flytten betalas av den som begär flytten, som ju är den som har nyttan av densamma, med avräkning av värdet av att ledningen har förnyats. Detta torde, enligt Vattenfall AB, innebära en alltigenom rättvis och rationell fördelning av konsekvenserna. Vattenfall AB har framhållit att den nuvarande regleringen innebär en för samhället optimal fördelning av de totala kostnaderna för den ändrade markanvändning som man vill få till stånd genom en ändrad eller upphävd ledningsrätt. Enligt Vattenfall AB är fördelningen både samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt effektiv genom att incitamenten som ligger i själva fördelningsprincipen leder till effektiv hushållning, dvs. att den som begär en flyttning gör det bara när flyttningen totalt sett är ekonomiskt nyttig. Om det föreslås att en möjlighet till flyttningsåläggande bör tas in i lagen och ett sådant skall beaktas i ersättningsbeslutet, kommer enligt Vattenfall AB den hittillsvarande balansen att starkt förskjutas till fastighetsägares och exploatörers fördel. Vattenfall AB har vidare framhållit att i vart fall när det gäller elektriska starkströmsledningar i stam- och överföringsnäten brukar kostnaden för en flyttning eller ombyggnad vida överstiga den ersättning som utgår för ledningsrättsupplåtelsen. Konsekvensen av ett flyttningsåläggande skulle därmed enligt

Vattenfall AB bli att den totala kostnaden för t.ex. en ändrad markanvändning för ett område där en ledningsrätt tidigare har

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

190

meddelats i praktiken helt och hållet skulle falla på ledningsrättshavaren, medan fastighetsägaren eller exploatören helt skulle undgå denna kostnad.

5.4 Överväganden och förslag

5.4.1 Inledning

Vårt uppdrag i denna del innebär, som har angetts i avsnitt 5.1, att vi – om vi föreslår utvidgningar av ledningsrättslagens tillämpningsområde – förutsättningslöst skall pröva om de nuvarande ersättningsprinciperna är lämpliga även i dessa fall. Som därvid också har angetts har vi dessutom i uppdrag att, om vi föreslår att det införs en möjlighet för ledningsrättshavaren att själv anlägga nya slag av ledningar inom ledningsrättsutrymmet, pröva om detta ger anledning att justera nuvarande ersättningsprinciper eller införa nya regler om hur ersättningen skall bestämmas för dessa fall. Detsamma gäller i fall vi föreslår en möjlighet för ledningsrättshavaren att ge någon annan rätt att anlägga nya ledningar inom ledningsrättsutrymmet.

Uppdraget innebär med andra ord att vi, om det föreslås utvidgningar av tillämpningsområdet för ledningsrättslagen, skall pröva om de nu gällande ersättningsbestämmelserna och de principer som dessa vilar på skall ändras för just utvidgningsfallen. Direktiven ger alltså inte något utrymme för en översyn av grunderna för ledningsrättslagens ersättningssystem, dvs. egentligen reglerna i 4 kap. expropriationslagen. Det allmänna uttalandet om att vi får ta upp också frågor som har anknytning till de spörsmål som anges i direktiven medför inte att vi kraftigt kan utvidga det däri uttryckligen angivna och väl preciserade uppdraget i ersättningsfrågan. Sammanfattningsvis menar vi att vårt uppdrag i denna del är begränsat till att överväga om de nuvarande ersättningsprinciperna skall kompletteras när det gäller de fall som täcks in av de utvidgningar av ledningsrättslagens tillämpningsområde som har föreslagits i detta betänkande. Som har framgått av avsnitten 2.4.2 och 2.4.4 har vi föreslagit ett flertal ändringar – ledningsrätt för vatten- och avloppstunnlar samt för kanalisationer och ledningsrätt i lös egendom – som innebär att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas. Dessutom har vi i avsnitt 2.4.3 föreslagit att möjligheterna till andrahandsupplåtelser skall vidgas. Frågan är således om även andra ersättningsprinciper än dagens bör gälla för dessa fall.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

191

Det bör också nämnas att Justitiedepartementet i promemorian med utkast till lagrådsremiss, utan att ta ställning till om det innebär en utvidgning av lagens tillämpningsområde eller inte, har föreslagit att möjligheten att få ledningsrätt för t.ex. basstationer som saknar direkt förbindelse med en fysisk ledning bör komma till direkt uttryck i lagtexten (se avsnitt 2.1.2).50 Som har nämnts i avsnitt 2.2.4 har Högsta domstolen beslutat pröva frågan om gällande rätt medger ledningsrätt för anläggningar av ifrågavarande slag. Detta kommer sannolikt att innebära ett klarläggande av om regeringens förslag som möjliggör ledningsrätt för basstationer utan förbindelse med någon fysisk ledning är en kodifiering av gällande praxis eller en utvidgning av tillämpningsområdet.

5.4.2 Bör även andra ersättningsprinciper införas för det utvidgade området?

Bedömning: Det bör inte införas andra ersättningsprinciper för de

fall som täcks in av de utvidgningar av tillämpningsområdet som vi nu har föreslagit. Däremot bör det göras en övergripande översyn av reglerna om ersättning vid expropriativa ingrepp.

Frågan om andra ersättningsprinciper bör införas för vissa fall

Som har framgått har det från flera håll framförts att det också i ledningsrättslagen bör införas ersättningsbestämmelser som grundar sig på en annan, mera generös, ersättningsprincip än marknadsvärdesprincipen (se avsnitten 2.3.3 och 5.3.2). Detta synsätt bygger på uppfattningen att det med hänsyn till senare års tvångsförvärv av mark och rättigheter för delvis privata och kommersiella ändamål, t.ex. ledningar för tele- och datakommunikation, är skäligt med generösare ersättningsregler än i dag. Vad som då har diskuterats är införandet av någon form av förhöjd ersättning eller tilläggsersättning när privata rättssubjekt anlägger ledningar för såväl allmännyttiga som kommersiella ändamål.51 Det bör betonas att det själv-

50 A. utkast till lagrådsremiss s. 12 ff. och 27 f. 51 Vid sidan av vad som har framkommit i vår enkät kan nämnas att Barbro Julstad och Victorin, Det IT-rättsliga Observatoriets rapport 12/2000, Ledningsrätt i IT-tider – en kvartssekel gammal form måste anpassas till IT-satsningarna, s. 31 f., bl.a. har framfört synpunkten att man i fråga om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt i vissa fall bör slå in på en generösare linje än i dag. Enligt Julstad och Victorin skulle detta kunna ske i form av en viss schabloniserad tilläggsersättning utöver marknadspriset. Också Norell a. a. s. 180 f. har fört fram tankar på ersättning för effekter på fastigheten som inte orsakar någon fysisk

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

192

fallet fortfarande alltid måste vara fråga om tvångsförvärv som klarar kravet på att vara av angeläget allmänt intresse, dvs. som uppbärs av ett betydelsefullt samhällsintresse.

Det kan inledningsvis slås fast att det naturligtvis i och för sig är möjligt att också i ledningsrättslagen införa regler om ersättning som innehåller en annan ersättningsprincip än den som gäller i dag. Enligt vår mening är det dock olämpligt att införa andra ersättningsprinciper enbart för det utvidgade området. Ett tillskapande av särlösningar för utvidgningsfallen skulle nämligen leda till gränsdragningsproblem och omotiverade skillnader mellan likartade ledningsrättsupplåtelser. Exempelvis kan det inte anses godtagbart att ersättning för ledningsrätt för kanalisationer som anläggs för att i framtiden dra fram ledningar skall bestämmas efter andra principer än ledningsrätt för kanalisationer som vid förrättningstillfället utgör ledningstillbehör, dvs. som är nödvändiga för att den beslutade ledningen skall fungera på ett bra sätt (se avsnitt 2.4.2). Samma problem kan – beroende på vilket ställningstagande som görs av Högsta domstolen – komma att uppstå när det gäller frågan om ledningsrätt för basstationer (se avsnitten 2.1.2 och 2.2.4). På nu anförda grunder bör man avstå från att lägga fram förslag till nya ersättningsbestämmelser som enbart skall gälla för det utvidgade området. 52

Det bör göras en översyn av reglerna om ersättning i expropriationslagen

En helt annan sak är att det kan vara dags att se över frågan om ersättning vid olika typer av expropriativa ingrepp i ett vidare sammanhang. Vad som därvid främst kan anses tala för en sådan bredare översyn av ersättningsprinciperna i expropriationslagen är

skada på fastigheten och inte heller primärt leder till en förändring av den ekonomiska avkastningen, utan som snarare kan betraktas som en rättslig belastning på fastigheten. Även Fredrik Bonde, Expropriation med kommersiella förtecken – några ersättningsfrågor, SvJT 2003 s. 970 ff., har hävdat bl.a. att nuvarande ersättningsregler inte ger skäliga och rättvisa ersättningar vid expropriation med kommersiella förtecken och att dagens system därför behöver kompletteras med en regel om vinstfördelning. 52 Det bör påpekas att det i samband med införandet av ellagen – beträffande förhållandet mellan expropriationslagen och ledningsrättslagen – gjordes uttalanden av innebörd att ändringar i lagstiftningen inte bör leda till att innehavare av ledningar väljer expropriationsförfarandet i stället för förfarandet enligt ledningsrättslagen (prop. 1996/97:136 s. 56). Med en ordning som möjliggör en mera generös ersättning för utvidgningsfallen skulle detta kunna leda till överflyttningseffekter av detta slag. Detta dock under förutsättning att tillstånd till expropriation inte vägras med stöd av 2 kap. 12 § expropriationslagen.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

193

att gränserna för vad som hanteras i offentlig respektive enskild regi bl.a. genom de senaste decenniernas avregleringar och privatiseringar har luckrats upp. Detta innebär således att ansvar för samhällelig infrastruktur på vissa områden har överförts till privata rättssubjekt med vinstintressen eller, i vart fall, till offentligt ägda rättssubjekt med stora krav på affärsmässighet och lönsamhet. Genom denna förskjutning – som i och för sig inte har påverkat det allmänna intresse som ligger till grund för infrastrukturen – kan teleområdet principiellt sägas ha kommit att likna den situation som vid ledningsrättslagens tillkomst gällde för överföringsnätet på området för elektriska starkströmsledningar, dvs. en blandning av privata rättssubjekt samt statliga och kommunala organ och bolag. Det nu anförda väcker enligt vår uppfattning frågor om vad som i olika situationer kan betraktas som skälig ersättning för tvångsförvärv.

Vidare kan möjligen även grundlagens och Europakonventionens regler om möjlighet till ersättning och ersättningens storlek vid expropriativa ingrepp anses tala för att ersättningsfrågan i nu aktuella fall ses över i ett vidare perspektiv (se avsnitt 2.4.1). I vart fall regleringen enligt Europakonventionen torde kräva att ersättningen blir högre när allmänintresset är mindre, dvs. styrkan i det allmänna intresset kan ha betydelse för vad som kan betraktas som skälig ersättning vid ett tvångsingrepp.

Till detta kommer att den accelererande infrastrukturutbyggnaden på många områden, t.ex. när det gäller utbyggnaden av det s.k. 3Gnätet, onekligen kan anses innebära en ökad – mestadels administrativ – belastning på berörda fastigheter. Det bör också påminnas om att det på senare tid har införts och möjligtvis kommer att införas ersättningsbestämmelser vid tvångsupplåtelser som inte grundar sig på expropriationslagens ersättningsprinciper (se avsnitt 5.2.4).

Enligt vår mening talar det anförda starkt för att frågan om ersättning vid olika slag av expropriativa ingrepp bör bli föremål för en särskild översyn. Det som då främst bör diskuteras är införandet av någon form av påslag utöver den ersättning som expropriationslagen föreskriver i dag. Ett annat alternativ som kan övervägas är en ordning som innebär att annat än skadeprincipen kan tillämpas i vissa fall. Det får emellertid betraktas som tveksamt om den regel om vinstfördelning som återfinns i 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen, som ju bygger på principen att vinsten skapas av och fördelas mellan de fastigheter som berörs, skulle kunna fungera som en förebild för en princip om vinstfördelning i expropriationslagen.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

194

Trots det rättssystematiska samband som föreligger mellan, å ena sidan, ledningsrättslagen och, å andra sidan, fastighetsbildningslagen och anläggningslagen torde ett införande av bestämmelser som bygger på denna princip sannolikt kräva andra metoder för att identifiera, beräkna och fördela vinsten.

Av stort intresse vid en översyn blir naturligtvis också frågorna om hur stora kostnadsökningar ett reformerat ersättningssystem skulle föra med sig och om hur stor del som i så fall skulle vältras över på slutanvändarna, dvs. konsumenterna. En annan väsentlig fråga blir också vilken inverkan ett reformerat system skulle ha på konkurrensen på de olika marknader som har avreglerats, t.ex. telemarknaden.

Det kan i sammanhanget även nämnas att Markersättningsutredningen i betänkandet Presumtionsregeln i expropriationslagen bl.a. studerade problematiken kring s.k. privata exproprianter.53Markersättningsutredningen, som därvid framförde uppfattningen att det inte är självklart att privata rättssubjekt skall få åberopa presumtionsregeln och åtnjuta samma förmån som ett allmänt rättssubjekt, konstaterade att expropriationslagen emellertid inte i övrigt innehåller någon särreglering av de fall där ett privat rättssubjekt exproprierar och att det därför inte var en bra idé att bryta ut presumtionsregeln för att ändra den i nu aktuellt hänseende. Enligt Markersättningsutredningen borde en sådan ändring i stället göras i ett annat sammanhang där ett större grepp tas kring frågorna om privata rättssubjekt som exproprianter.

Sammanfattningsvis menar vi alltså att det är olämpligt att föreslå särlösningar som enbart omfattar utvidgningsfallen och att det finns starka skäl för en övergripande översyn av reglerna om ersättning vid expropriativa ingrepp. Ett införande av någon annan form av ersättningsprincip i ledningsrättslagen är dock en reform som kräver betydligt mera ingående överväganden än som ryms inom ramen för detta uppdrag.

En diskussion om alternativa värderingsmetoder

Som nyss har nämnts saknar expropriationslagen särskilda regler om hur en fastighets marknadsvärde skall bestämmas (se avsnitt 5.2.3). I motiven återfinns emellertid uttalanden om vilka metoder för värdering som bör användas. Däri framhölls – som också har

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

195

nämnts i avsnitt 5.2.3 – tre särskilda metoder, nämligen ortspris-, avkastningsvärde- och produktionskostnadsmetoderna. Vidare gjordes också vissa uttalanden om värdering av rörelser.54 Det vanligaste i rättstillämpningen är dock att ersättning för intrång av ledningar bestäms med stöd av värderingsnormer eller andra schablonmetoder (se avsnitt 5.2.3). Den nuvarande tillämpningen av reglerna framstår dock inte som självklar.

Enligt vår mening bör nämligen expropriationslagens inriktning innebära att det finns ett betydande utrymme dels för utveckling av de olika värderingsmetoderna, dels för en diskussion om vilken skada det är som skall ersättas eller, med expropriationslagens terminologi, hur stor minskningen av fastighetens marknadsvärde är på grund av den vidtagna åtgärden.

Det bör även framhållas att en utveckling av motsvarande slag äger rum inom ett närgränsat område, nämligen i fråga om ersättning för rörelseskada m.m. vid obehörig uppsägning inom lokalhyresförhållanden. Vid bestämmande av ersättning har på detta område hittills i huvudsak använts tre skilda metoder för beräkning av ersättning (avkastningsvärdes-, substansvärdes- och likvidationsvärdesmetoderna). I praxis har nu dessutom också för vissa fall accepterats ytterligare en beräkningsmetod (marknadsvärdesmetoden).55 Det bör vidare enligt vår mening inte föreligga några principiella hinder mot att använda modernare varianter av exempelvis avkastningvärdemetoden såsom t.ex. cash-flow-analys.

En annan faktor, som enligt vår uppfattning mycket väl bör kunna tas med i en ersättningsberäkning, är fastighetsägarens möjligheter att göra upplåtelser i fastigheten. När det gäller ledningar är det uppenbart att en sådan möjlighet i realiteten existerar, eftersom troligtvis det stora flertalet av alla ledningsupplåtelser sker på frivillig väg. Det kan mycket väl tänkas att det råder konkurrens om utrymme för sådana upplåtelser på fastigheten. Om emellertid en intressent bestämmer sig för att utnyttja ledningsrättsinstitutet, går fastighetsägaren miste om den möjligheten. Vi anser att förlusten av en sådan möjlighet borde kunna beaktas då ersättningen bestäms. Till detta kommer att det framstår som otillfredsställande om en operatör skall kunna dra tillbaka ett erbjudande om ”marknads-

54 A. prop. s. 192. 55RH 1999:45 och RH 2001:1. För en vidare diskussion kan hänvisas till Victorin, Kommersiell hyresrätt, 3 uppl., 2003, s. 82 ff. Det finns också anledning att jämföra med Högsta domstolens praxis i skadeståndsmål, där man synes mena att det föreligger en mera liberal inställning till hur skada skall beräknas (Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1995, s. 415 ff.).

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

196

mässig” ersättning i och med att han övergår till att begära ledningsrätt – även om detta naturligtvis går för sig med dagens regler.

Vad gäller värdeersättning inom skadeståndsrätten tillämpas principer som ganska mycket påminner om de som gäller vid expropriativa förvärv. De skadeståndsrättsliga bedömningarna framstår dock medvetet som mindre beroende av ekonomiska beräkningsmodeller, som ju oftast bygger på det mest sannolika värdet.56När egendomen har förstörts på ett eller annat sätt är det återanskaffningsvärdet som ersätts, dock i förekommande fall med avdrag för värdeminskning på grund av ålder och bruk. Det bör emellertid framhållas att denna metod uttryckligen har ansetts kunna användas i vissa fall när det gäller bestämmande av expropriationsersättning.57 Försäljningspriset och bruksvärdet kommer endast i undantagsfall i fråga som norm för värdeersättningen. Vid partiell skada kan ersättning motsvarande återanskaffningskostnaden vid totalskada beräknas på två sätt. En metod är att först fastställa värdet före skadan och därjämte fastställa restvärdet. Ersättningen utgörs av skillnaden mellan dessa värden. Metoden gör det möjligt för den skadelidande att sälja den skadade egendomen och med dessa intäkter samt skadeståndet anskaffa egendom liknande den skadade. Det kan dock i vissa fall vara ett problem att en ersättningsanskaffning fördyras av mellanhänder. Man får alltså ta hänsyn till att kostnaden för återanskaffning kan vara högre än ett försäljningspris. En annan metod är att ersätta kostnaden för reparation. Detta medges om inte reparationen ter sig som ett klart dyrare alternativ. Om reparation har skett och värdeminskning ändå kvarstår, skall ersättning ges också för detta.

Det finns också i rättspraxis exempel på skadeståndsrättens stora flexibilitet när det gäller att ta ställning till vad som är ersättningsgill skada och till hur ersättningen skall bestämmas.58 Att det är återanskaffningsvärdet som är avgörande för skadans beräkning stämmer på det hela taget överens med expropriationslagens huvudprincip, nämligen att fastighetsägaren skall sättas i samma förmögenhetssituation efter expropriationen som om denna inte hade ägt rum. Samtidigt är det ju svårt att komma med utredning beträffande återanskaffningsvärdet när det gäller fastigheter, eftersom den ena inte är den andra lik. Det finns ändå situationer när detta synsätt skulle kunna vara relevant. Som exempel kan nämnas fallet

56 Hellner a. a. s. 416 ff. 57 Bouvin och Stark a. a. s. 190. 58 Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1991 s. 269 och NJA 1995 s. 249.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

197

att en elektrisk starkströmsledning har dragits fram i villabebyggelse. Ett annat tänkbart fall är när en sändarmast har monterats på fasaden till ett bostadshus och det kan göras troligt att lägenheterna i huset blir svårare att hyra ut på grund av rädsla för att masten har negativa hälsoeffekter. Man kan också tänka sig att fastighetsägaren kan begära ersättning för kostnader som han har lagt ned på fastigheten – även om dessa inte mera uppenbart påverkar fastighetens värde, t.ex. kan fastighetsägaren ha lagt ned kostnader på att plantera vissa träd, som huggs ned på grund av ledningsdragningen. Det kan också vara fråga om ersättning för kostnader som blir onyttiga genom framdragande av ledningen. En komplikation i sammanhanget är att full ersättning för minskningen i marknadsvärdet kanske inte utgår på grund av reglerna om s.k. orts- och allmänvanlighet i 4 kap. 2 § expropriationslagen, men här gäller att de skadeståndsrättsliga reglerna i miljöbalken har samma innebörd. Som exempel kan nämnas kostnader för stubbrytning.

5.4.3 Ersättning vid ledningsrätt i lös egendom

Bedömning: Ersättningsbestämmelserna i 4 kap. expropriations-

lagen kan tillämpas också vid upplåtelse av ledningsrätt i lös egendom.

Inledning

Det bör inledningsvis framhållas att som föremål för expropriation anges i 1 kap. 1 § expropriationslagen i första hand fastighet och särskild rätt till fastighet. Att föremålet för expropriation anges vara ”fastighet” betyder inte att expropriation inte kan avse all sorts fast egendom. Expropriation kan nämligen omfatta även del av fastighet, andel i fastighet samt samfällighet och del av eller andel i samfällighet.59 Expropriation kan också avse tillbehör till fastighet, om ett sådant partiellt ianspråktagande är tillräckligt för att tillgodose ändamålet med expropriationen.60 Det finns vidare i 13 kap. 26 § andra stycket jordabalken en uttrycklig bestämmelse som jämställer tomträtt med fast egendom vid expropriation. I vissa situationer kan dock tomträtt betraktas som en rättighet (se avsnitt 2.2.1). Den närmare innebörden av begreppet ”särskild rätt”

59 Bouvin och Stark a. a. s. 25 f. 60 Bouvin och Stark a. a. s. 26.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

198

definieras, som redan har nämnts i avsnitt 2.2.1, i 1 kap. 2 § första stycket expropriationslagen. Begreppet omfattar bl.a. nyttjanderätter i form av t.ex. arrende, hyra och tomträtt. Andrahandsrättigheter torde dock inte vara att betrakta som särskild rätt.61

Av 1 kap. 2 § andra stycket samma lag framgår att byggnad eller annan anläggning på annans mark jämställs med fastighet vid tillämpningen av lagen. Som exempel kan nämnas sådan byggnad som bostads- eller anläggningsarrendator har på en arrenderad fastighet. Det nu anförda innebär alltså – som redan har konstaterats i avsnitt 5.2.3 – att expropriationslagens bestämmelser kan användas för att ta i anspråk vissa typer av lös egendom. Möjligtvis skulle man kunna tänka sig att tillämpa regeln om rättighetsexpropriation i 1 kap. 5 § expropriationslagen. Enligt vår bedömning spelar valet av expropriationsform ingen roll från ersättningssynpunkt. Oavsett hur man ser på saken torde med andra ord resultatet bli detsamma i fråga om ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt i lös egendom.

Om föremålet för expropriationen är äganderätt till fast egendom, brukar man tala om äganderättsexpropriation, medan expropriation som riktar sig mot rättighet eller innebär tillskapande av rättighet kallas rättighetsexpropriation.62 Genom äganderättsexpropriation utsläcks inte bara föregående fastighetsägares rätt, utan även en bestående särskild rätt till egendom (s.k. osjälvständig rättighetsexpropriation). Expropriation kan emellertid också vara direkt inriktad på en rättighet, utan att fastigheten samtidigt tas i anspråk. Genom expropriation kan som framgår av 1 kap. 1 § expropriationslagen nyttjanderätt eller servitut upplåtas. Enligt bestämmelsen kan också särskild rätt till fastighet upphävas eller begränsas genom expropriation. Dessa båda former av rättighetsexpropriation, vilka riktar sig mot olika personer – i det förra fallet mot fastighetsägaren och i det senare mot rättighetshavaren, brukar föras samman under begreppet självständig rättighetsexpropriation.63 Att tomträtt som nyss har nämnts jämställs med fast egendom innebär att rättigheten kan överföras från tomträttshavaren till annan genom äganderättsexpropriation. Det är dock också möjligt att betrakta den som en rättighet i expropriationssammanhanget. Därmed kan tomträtten också upphävas eller begränsas i enlighet med reglerna om självständig rättighetsexpropriation.

61 Bouvin och Stark a. a. s. 32 ff. 62 Bouvin och Stark a. a. s. 23. 63 A. s.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

199

Av 1 kap. 5 § första stycket expropriationslagen följer vidare att bestämmelserna om expropriation av fastighet, t.ex. reglerna om ersättning, skall tillämpas om särskild rätt till fastighet exproprieras eller rubbas.

De vanliga ersättningsbestämmelserna kan tillämpas även vid upplåtelse av ledningsrätt i lös egendom

Vi har i avsnitt 2.4.4 föreslagit att det i ledningsrättslagen införs en möjlighet att upplåta ledningsrätt även i visst slag av lös egendom på annans mark. En fråga som då inställer sig är hur ersättningen skall bestämmas i dessa fall. Frågan om beräkningen av ersättning till sakägarna vid upplåtelse i lös egendom är som vi bedömer det principiellt sett okomplicerad, eftersom de vanliga reglerna om intrångsersättning och ersättning för annan skada enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen kan användas (se avsnitten 5.2.2 och 5.2.3). Redan här vill vi dock slå fast att man bör hålla fast vid huvudprincipen vid expropriativa ingrepp, dvs. att ersättning skall utgå i form av engångsersättning (se avsnitt 5.2.2).

Utgångspunkten är att var och en av de berörda sakägarna – dvs. dels ägaren av den lösa egendomen, dels fastighetsägaren – skall erhålla ersättning i förhållande till intrånget för egen del. Som har framgått av avsnitt 2.4.4 anser vi att ledningsrätt alltid skall upplåtas även i berörd fastighet. Reglerna om ersättning för annan skada kan vidare anses utgöra en garanti för sakägaren att denne skall försättas i samma ekonomiska situation efter som före intrånget.

Detta innebär alltså att ersättning för intrång i en nyttjanderätt, t.ex. i ett anläggningsarrende, i första hand skall bestämmas som intrångsersättning. Eftersom marknadsvärdesprincipen gäller, skulle därmed värderingsproblemet gå ut på att bestämma minskningen av arrenderättens värde, dvs. skillnaden mellan arrenderättens värde före och efter intrånget. Vidare skulle ”annan ersättning” betalas för den ersättningsgilla skadan utöver minskningen av arrenderättens marknadsvärde. När det gäller ersättning till nyttjanderättshavaren, dvs. ägaren till den lösa egendomen, är dock frågan om ersättningens storlek påverkad av att nyttjanderätten är begränsad i tiden. De värderingsmetoder som kommer till användning förefaller emellertid inte ta hänsyn till detta, utan förutsätter att nyttjanderätten kan komma att fortsätta i all framtid. Vad som nu har sagts

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

200

kommer kanske klarast till uttryck när det gäller beräkningen av rörelseskada vid obehörig uppsägning i lokalhyra, som klart bygger på expropriationsrättslig grund. Det bör därvid noteras att det där, liksom vid nyttjanderättsformen anläggningsarrende, föreligger ett indirekt besittningsskydd.64 Beträffande såväl arrende- som hyresavtal skall expropriationsersättningen, som har nämnts ovan i avsnitt 5.2.3, i första hand kompensera rättighetshavaren för de förluster som uppstår genom att kontraktet bryts i förtid. Om rätt till förlängning föreligger, bör dock ersättning utgå också för viss tid efter avtalstidens utgång. Detta sker då med tillämpning av den grundläggande värderingsregel som går ut på att bedöma den sannolika utvecklingen i det fall expropriationen inte hade kommit emellan med den situation som har uppstått genom expropriationen.65 I praxis rörande äldre regler i expropriationslagen finns exempel på hur den nu aktuella frågan har hanterats.66 Härav kan egentligen sägas följa att man skall göra en sedvanlig skadeståndsrättslig bedömning av expropriationens konsekvenser, dvs. jämföra utfallet av denna med en sannolik utveckling utan expropriation. Ersättning till nyttjanderättshavaren och till fastighetsägaren skall alltså ges som om upplåtelsen skall vara för all framtid. I vissa fall kan detta dock modifieras om det kan visas att det exempelvis förelåg en besittningsskyddsbrytande grund enligt 11 kap. jordbalken.

Ersättning till såväl tomträtts- och vägrättshavare som ägare eller innehavare av särskild rätt i lös egendom kan i allt väsentligt bestämmas i enlighet med vad som nyss har beskrivits.

Det är emellertid viktigt att framhålla att de närmare principerna för skadeuppskattningen i olika situationer naturligtvis i vanlig ordning får bli en fråga för de rättstillämpande organen. Självfallet kommer också Lantmäteriverkets arbete med att ta fram relevanta rekommendationer för värdering spela en central roll. Tillämpning av schabloner och värderingsnormer torde därmed sannolikt kunna komma att förenkla tillämpningen. För att illustrera vilka överväganden rörande skade- och intrångseffekter som typiskt sett kan komma att behöva göras i en värderingssituation diskuteras i det följande några tänkta typfall. Diskussionen förs utifrån ett praktiskt

64 För en ingående redogörelse för principerna för beräkningen av rörelseskada vid obehörig uppsägning i lokalhyresförhållanden kan hänvisas till Victorin, Kommersiell hyresrätt, 3 uppl., 2003, s. 80 ff. 65 Bouvin och Stark a. a. s. 201. 66 Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 1955 s. 530 och 1959 s. 666. Ett exempel från hyresrättens område från senare tid är RH 2001:1.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

201

perspektiv och omfattar i huvudsak det som i värderingsprocessen betecknas som identifiering av skade- och intrångseffekter.67

Ett exempel på skadebedömning vid upplåtelse av ledningsrätt i anläggning som har upplåtits med nyttjanderätt eller ledningsrätt

När det gäller frågan om vilka bestående skade- och intrångseffekter som – t.ex. vid en upplåtelse av ledningsrätt för en antenn i en befintlig mast för mobiltelefoni som är anlagd med stöd av ett nyttjanderättsavtal – kan tänkas uppstå för innehavaren av den lösa egendomen (masten) är det lämpligt att dela in problemet i två områden.

Först bör därvid fastställas vilka effekter av detta slag som är direkt knutna till den anläggning som tas i anspråk. Exempelvis kan det vara fråga om ökad tidsåtgång dels vid underhåll av masten, dels för samråd. Naturligtvis kan man tänka sig även andra slag av påtvingat samarbete som kan ses som adekvata negativa effekter av ledningsrättsupplåtelsen.

Det bör sedan fastställas vilka effekter som direkt drabbar den rörelse som anläggningen ingår i. Naturligtvis kan rörelsen sägas också drabbas av de nyss nämnda effekterna av upplåtelsen. Det kan dock möjligen tänkas finnas andra typer av effekter som på ett annat sätt drabbar rörelsen.

Nästa steg i värderingsprocessen kan i korthet sägas vara att de skade- och intrångseffekter som är direkt knutna till anläggningen skall uttryckas som en årlig skada. Denna måste därefter omvandlas till ett engångsbelopp, varvid kalkylperiodens längd och kalkylräntefoten är huvudparametrar. Beträffande intrång som drabbar arrendatorer brukar, vid praktisk värdering, som regel arrendeperiodens återstående längd läggas till grund för ersättningsberäkningen. För tiden därefter brukar man förutsätta att arrendatorn får en sänkt arrendeavgift och därigenom går skadefri.68 Denna beräkningsprincip tillämpas t.ex. även vid intrång av allmänna vägar på jordbruksfastigheter.

I en situation av nu aktuellt slag framstår det dock inte som realistiskt att tillämpa den värderingsmetodik som nu har beskrivits för jordbruksarrende. Snarare torde effekten bli den motsatta,

67 Norell a. a. s. 34 och 39 ff. 68 Norell, Intrång i areella näringar, Principer för att bestämma ersättning enligt expropriationslagen, 1989, s. 89 ff.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

202

nämligen att fastighetsägaren på grund av samutnyttjandet av masten kommer att kunna förhandla upp arrendeavgiften efter det att arrendeavtalet har gått ut. Detta medför att man vid ersättningsberäkningen även bör ta hänsyn till förhållandena efter innevarande arrendeperiod. Självfallet är det inte möjligt att göra några säkra bedömningar av förhållandena efter arrendeperiodens utgång. Om det enbart återstår en kort tid, ter det sig emellertid rimligt att utgå från att arrendeavtalet kommer att förlängas. Däremot kan det – om det återstår lång tid av avtalet – kanske vara rimligt att utgå från den återstående arrendetidens längd.

I det nu aktuella fallet kan fastighetsägaren naturligtvis komma att drabbas av intrång i samband med anläggningsarbetet, dvs. när den nya antennen skall monteras i masten. Dessutom kommer ägaren av fastigheten troligen att drabbas av vissa andra bestående intrångseffekter. Det torde därvid främst handla om olägenheter i samband med tillsyn och underhåll av den tillkommande antennen. Ett annat exempel är en ökad samrådsskyldighet för fastighetsägaren i samband med egna arbeten på fastigheten. Värderingen av effekter av detta slag torde inte kunna göras på annat sätt än schablonmässigt.

Ett exempel på skadebedömning vid upplåtelse av ledningsrätt i område som omfattas av tomträtt

Skade- och intrångseffekterna för tomträttshavaren kommer naturligtvis att bli beroende av vilket slag av anläggning som det rör sig om. Också här bör det göras en uppdelning mellan dels det direkta ianspråktagandet av mark och byggnader, dels övriga effekter. Med ”övriga effekter” avses t.ex. administrativa olägenheter liksom psykiska störningar (se avsnitt 5.2.3) av olika slag. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas olustkänslor av att någon har rätt att beträda det aktuella området för besiktning.

När det gäller den första gruppen av effekter torde dessa – om det gäller tomträtt för bostadsändamål – kunna värderas enligt de metoder som i dag används vid intrång på vanlig tomtmark, dvs. på en fastighet som inte är belastad med tomträtt. Den andra, mera diffusa, gruppen av effekter kan däremot vara svår att kvantifiera. Beträffande dessa får i stället göras en direkt bedömning av intrångets inverkan på tomträttens värde.

Vid bestämmande av ersättningsbelopp i nu aktuella fall ter det sig rimligt att ersättningarna blir något lägre än vid intrång på en

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

203

fastighet som inte är belastad med tomträtt. Detta torde i så fall kunna beaktas på två olika sätt. Antingen genom att ersättningen reduceras med en rimlig faktor. Eller genom att man tar hänsyn till tidsaspekten på ett noggrannare sätt, dvs. utgår från återstående avtalstid och gör en bedömning av om tomträttshavarens skada kan komma att minska efter en omförhandling av tomträttsavgälden.

Efter en omprövning av tomträttsavgälden kan fastighetsägaren komma att drabbas av skada i form av minskade avgälder. Det får dock sägas ligga i sakens natur att det kan vara svårt att uppskatta storleken av en sådan skada. Sannolikt torde emellertid inte den skada som drabbar tomträttshavaren helt slå igenom när det gäller fastighetens värde. I praktiken torde fastighetsägarens skada få uppskattas genom någon form av schabloner.

Ett exempel på skadebedömning vid upplåtelse av ledningsrätt i område som omfattas av vägrätt

De bestående skade- och intrångseffekter som kan tänkas drabba väghållaren torde bestå i olägenheter dels i samband med underhåll och reparationer av vägkroppen, dels i samband med underhåll av ledning eller anläggning som har placerats i området med stöd av ledningsrätt. Dessutom kan man kanske tänka sig olägenheter i form av fördyrad administration.

Effekter av detta slag kan knappast kvantifieras och värderas på annat sätt än med hjälp av schabloner, t.ex. ett visst belopp per meter ledning. Vidare bör beloppets storlek variera beroende på avståndet till vägkanten. Detta är den metod som enligt Vägverket i dag vanligtvis används vid avtalsupplåtelser rörande optokablar inom vägrättsområden. Det bör betonas att oförutsedda skador, t.ex. att vägen eller ledningen går sönder så att det krävs särskilda insatser utöver normalt underhåll, naturligtvis inte kan betraktas som en skada som har orsakats av ledningsrättsupplåtelsen. Sådana skador täcks således inte av ett schablonbelopp som bestäms vid förrättningen i samband med upplåtelsen.

Om ledningsrätt, som vi har föreslagit i avsnitt 2.4.4, upplåts i enbart väganordning uppstår frågan om vad som händer ifall vägen dras in. Reglerna i 32 § väglagen föreskriver inte att användningen av området som väg i sådana fall skall upphöra automatiskt. Efter det att väghållaren har påkallat förrättning enligt anläggningslagen, torde vägen ofta i stället övergå till att bli enskild väg (25 § andra

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

204

stycket väglagen). Mot bakgrund av reglerna i 32 § väglagen kan det vara rimligt att anse att äganderätten till vägkroppen då övergår till de delägande fastigheterna i gemensamhetsanläggningen. Med detta synsätt bör ledningsrättshavaren söka ny förrättning för att fortsättningsvis få ledningsrätten säkrad i vägkroppen – såvida man inte kan anse att rättigheten, trots ägarbytet, fortsätter att gälla däri. Frågan om äganderätten till vägkroppen i fall som dessa är alltså inte klarlagd. Alternativet är att fastighetsägaren anses bli ägare. Inte heller är frågan om eventuell automatik klarlagd. Vi anser dock att fastighetsägaren, oberoende av vad som skall anses gälla i dessa fall, inte lider någon skada, eftersom ersättning redan har utgått för att marken har tagits i anspråk.

Vad händer om en nyttjanderätt upphör?

En väsentlig fråga är hur man skall se på saken om en nyttjanderätt för en anläggning av något skäl upphör, t.ex. några år efter ett beslut om ledningsrätt har meddelats (se även avsnitt 2.4.4). Som vi ser det måste man här skilja på olika situationer. Om uppsägning sker från fastighetsägarens sida enligt en besittningsskyddsbrytande grund (11 kap. 5 § jordabalken), föreligger självfallet inte någon rätt till ersättning för nyttjanderättshavaren. Den intresseavvägning som därvid sker innebär att denne får bära en viss risk. En särskild fråga i sammanhanget är hur man skall se på andrahandsupplåtelser. Ett rimligt betraktelsesätt är enligt vår mening att andrahandsnyttjaren har besittningsskydd i förhållande till förstahandsnyttjaren, men att någon ersättning till andrahandsnyttjaren inte bör utgå, om uppsägningen har föranletts av besittningsskyddsbrytande skäl från fastighetsägarens sida. Om däremot uppsägningen har berott på förstahandsnyttjarens avtalsbrott bör ersättning utgå från förstahandsnyttjaren till andrahandsnyttjaren. Det finns från hyresrättens område exempel på detta synsätt.69

Hur man skall se på saken om det är fråga om en tvångsupplåtelse i lös egendom har knappast behandlats tidigare, eftersom ju upplåtelser av detta slag gäller utan begränsning i tiden. Man har helt enkelt inte förutsett att tvångsupplåtelser skall upphöra. I praktiken kan det dock ändå bli så. Det kan exempelvis tänkas att en byggnad eller mast som utgör lös egendom rivs utan att den återuppförs. I en sådan situation kan en ledningsrätt, även om den

69 Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 1991 s. 419.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

205

fortfarande gäller, bli onyttig. Det är då rimligt att tänka sig att ändrade förhållanden får anses ha inträtt och att en ny förrättning enligt 33 § ledningsrättslagen leder till att ledningsrätten upphör. I första hand får man förutsätta att ledningsrättshavaren tar initiativ till detta, varvid kostnader enligt huvudregeln i 27 § ledningsrättslagen får bäras av honom. Om emellertid ledningsrättshavaren underlåter att klara upp situationer tvingas fastighetsägaren att agera. Det är rimligt att i sådant fall kostnaderna också i ett sådant fall bärs av ledningsrättshavaren. I 27 § ledningsrättslagen bör därför införas en bestämmelse om detta.

Om ledningsrätten i ett sådant fall upphör är ledningsrättshavaren enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer berättigad till ersättning för den skada som kan ha uppstått på grund av åtgärden. Vi ser ingen anledning att närmare penetrera dessa frågor, som helst bör lämnas till rättstillämpningen. Nämnas bör dock ledningsrättshavaren (förstahandsnyttjaren) i sådant fall kan komma att ansvara mot en andrahandnyttjare av egendomen.

När det gäller ledningsrätt i lös egendom kan emellertid ledningsrättshavaren i vissa fall ses som en andrahandsnyttjare, nämligen om hans eller hennes rätt härleder sig från en person med nyttjanderätt (arrenderätt, m.m., men knappast tomträtt, som jämställs med äganderätt till fast egendom) i den fasta egendomen. Det är alltså denna person som äger byggnaden som ledningsrätten är upplåten i. Det innebär att den som har nyttjanderätt eller ledningsrätt i den förstnämnda personens rätt eller egendom bör ses som en tredjehandsnyttjare. Detta förändrar dock inte det principiella förhållandet – det är fortfarande fråga om en nyttjanderätt eller ledningsrätt (i lös egendom).

När det gäller lös egendom, t.ex. en mast, som en förstahandsnyttjare har uppfört på fastighetsägarens egendom finns regler om lösningsrätt för fastighetsägaren i 8 kap. 21 § jordabalken. Man kan förmoda att fastighetsägaren inte är intresserad av att lösa sådan egendom om det finns en ledningsrätt för en annan operatör än förstahandsnyttjaren att utnyttja masten. En sådan ledningsrätt bör regelmässigt innebära en rätt till omprövning så att den andre operatören kan få sin ledningsrätt ändrad – den gäller ju redan i fastigheten, men den kan vidgas att omfatta en rätt att uppföra en ny mast. Det enklaste för båda parter är då att den befintliga masten övertas av den andra operatören. Vi har gjort bedömningen att det inte föreligger skäl för regler att ge den andra operatören rätt att överta eller lösa en sådan mast eller jämförlig egendom.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

206

5.4.4 Ombudskostnader

Förslag: Till förrättningskostnaderna skall även räknas ersättning

för sakägares kostnader för ombud eller biträde eller för egen utredning som har varit nödvändiga för att ta till vara sakägarens rätt vid förrättningen.

Inledning

Vi har föreslagit att tillämpningsområdet för ledningsrättslagen utvidgas till att omfatta också kanalisationer samt tunnlar för vatten och avlopp (se avsnitt 2.4.2). Vidare har vi föreslagit en vidgad möjlighet till andrahandsupplåtelser samt att ledningsrätt även skall kunna upplåtas i vissa typer av lös egendom (se avsnitten 2.4.3 och 2.4.4). Även om vi inte har föreslagit några förändringar vad gäller principerna för bestämmande av ersättning vid ledningsrättsupplåtelser, kan de föreslagna förändringarna komma att leda till att ersättningsfrågorna i vissa fall blir något mera sammansatta än i dag. I avsnitt 5.4.2 har vi dessutom fört en diskussion om alternativa värderingsmetoder. Det nu anförda väcker frågor om sakägares behov av egen tillgång till sakkunskap – trots att lantmäterimyndigheten har utredningsplikt och bistår med råd och upplysningar samt när överenskommelser inte kan uppnås utför officialvärdering – och om sakägares möjlighet att erhålla ersättning för ombudskostnader vid ledningsrättsförrättningen.

Frågeställningarna har varit föremål för diskussion vid ett flertal tillfällen. Det senaste förslaget i fråga om ombudskostnader lades fram år 2000 av Lantmäteriverket och Naturvårdsverket i den gemensamma rapporten Naturskyddsförrättning för genomförande av områdesskydd enligt miljöbalken (mera härom nedan).70

De nuvarande reglerna

Enligt 27 § första stycket ledningsrättslagen skall ledningens innehavare svara för förrättningskostnaderna i den mån inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Huvudregeln innebär alltså att det är ledningens innehavare som skall svara för alla förrättningskostnader vid en upplåtelse av ledningsrätt. Om emellertid förrättningskostnaderna blir onödigt

70 LMV-rapport 2000:11 och Naturvårdsverket Rapport 5133 s. 49 ff. och 75 ff.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

207

stora till följd av vårdslöst beteende från andra sakägares sida, kan även en vårdslös sakägare åläggas ett kostnadsansvar för merkostnaderna. I enlighet med hänvisningen till bestämmelserna i 18 kap. 8 § rättegångsbalken torde kostnader för onödiga utredningar m.m., som lantmäterimyndigheten på grund av sakägares agerande har varit tvungen att utföra, kunna fördelas bland sakägarna.

71

Ledningens

innehavare skall dessutom också ensam svara för förrättningskostnaderna när det är fråga om en s.k. omvandlingsförrättning enligt 16 § andra stycket ledningsrättslagen.

I 27 § andra stycket ledningsrättslagen återfinns ytterligare undantag från huvudregeln. Däri föreskrivs att en annan fördelning av kostnaderna för förrättningen skall ske i fall då lantmäterimyndigheten har tagit initiativ till sådan ledningsförrättning som inte avser omvandling samt i fråga om omprövningsförrättning enligt 33 § ledningsrättslagen som har påkallats av annan sakägare än ledningsrättshavare. I dessa fall skall förrättningskostnaderna fördelas efter vad som är skäligt. Till grund för denna bedömning bör ligga den nytta som sakägarna har haft av förrättningen.

72

Av 27 § fjärde stycket ledningsrättslagen framgår vad som är förrättningskostnad. Som sådan kostnad räknas taxeavgift, ersättning till sakkunnigt biträde vid förrättningen, utgift för hantlangning som inte ingår i taxeavgiften samt ersättning för sådan skada som avses i 4 kap. 38 § tredje stycket fastighetsbildningslagen.

Till förrättningskostnaderna hör alltså inte ersättning för en sakägares eget arbete eller för den utredning som denne har låtit utföra. Inte heller kostnader för en sakägares inställelse till förrättningssammanträde skall räknas in i denna kostnad. Som skäl för detta framhölls vid ledningsrättslagens tillkomst främst att inte heller reglerna i fastighetsbildningslagen och anläggningslagen berättigar sakägare till ersättning för eget arbete och liknande.73 Ombudskostnader eller andra kostnader som en sakägare har för att ta till vara sin rätt är med andra ord inte ersättningsgilla inom den s.k. förrättningslagstiftningen.74 Motivet till detta är enligt förarbetena till fastighetsbildningslagen att lantmäterimyndigheten, till skillnad

71Prop. 1972:109 s. 245 och 321. 72Prop. 1973:157 s. 152. 73 A. prop. s. 112. 74 För en redogörelse för den s.k. förrättningslagstiftningens innehåll samt för tidigare utredningsförslag i frågan kan hänvisas till den nyss nämnda rapporten från Lantmäteriverket och Naturvårdsverket(s. 28 ff. respektive 49 f.).

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

208

från en domstol, i princip inte grundar sina beslut på utredningar och bevis som sakägarna själva lägger fram.75

Enligt 29 § ledningsrättslagen skall bestämmelserna i 16–18 kap. fastighetsbildningslagen om rättegången i fastighetsbildningsmål tillämpas på mål som har överklagats enligt 28 § ledningsrättslagen. Detta innebär bl.a. att annan sakägare än ledningens innehavare – oberoende av utgången i målet – i princip alltid får ersättning för sina rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen när det är fråga om upplåtelse av ledningsrätt. Avser frågan omprövning av tidigare beslut enligt 33 § ledningsrättslagen skall emellertid kostnaderna för rättegången fördelas mellan sakägarna efter vad som är skäligt.

Förslaget i Lantmäteriverkets och Naturvårdsverkets rapport

I den aktuella rapporten föreslogs ändringar i miljöbalken och anläggningslagen samt en ny lag om naturskyddsförrättning. Syftet med dessa förslag var att åstadkomma ett effektivare genomförande av vissa beslut om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken. Dessutom föreslogs, som nyss har nämnts, att sakägare vid naturskyddsförrättning skall ges rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för ombud och egen utredning vid förrättningen.76

I rapporten betonades att det framlagda förslaget om naturskyddsförrättning i viss mån hade en annan tyngdpunkt än den gällande förrättningslagstiftningen – främst så till vida att förrättningsprövningen enligt förslaget i hög grad är inriktad på frågor om ersättning och inlösen. Det framhölls vidare i rapporten att den behovsbild som hade redovisats i några av de tidigare utredningarna snarare hade accentuerats än förbleknat under de år som hade gått sedan förslaget senast lades fram.77 Vad som då hade åberopats som skäl för en rätt till kostnadsersättning i nu aktuellt avseende var bl.a.

att det av både psykologiska och sakliga skäl var angeläget att synpunkter från den enskilde blir klart och fullständigt framlagda inför lantmäterimyndigheten och att detta var något som den enskilde inte är i stånd att göra utan hjälp,

att det måste vara önskvärt att i största möjliga utsträckning undvika att t.ex. tvister om ersättningen förs vidare till domstol,

75 A. a. s. 33 samt prop. 1969:128 s. B 191 ff. och 591. 76 A. a. s. 49 ff. och 75 ff. 77 A. a. s. 51.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

209

att styrkeförhållandena mellan parterna vid sådana förrättningar ofta kan vara ojämna och att den enskilde sakägaren därför kan känna sig så pressad av situationen att möjligheterna till överenskommelser försämras,

att mängden av juridiska och ekonomiska regler och bedömningar kan medföra att sakägaren upplever ett behov av att ha en egen tillgång till viss kunskap trots att lantmäterimyndigheten bistår med vägledning och förklaringar, samt

att närvaro av ombud i sådana situationer skulle leda till ett bättre förhandlingsklimat genom den psykologiska jämvikt som uppstår, vilket i sin tur leder till en både snabbare och mera rättssäker handläggning.

Vid behandlingen av det senare av dessa förslag gjordes dock bedömningen att förrättningsförfarandet även i fortsättningen bör präglas av en strikt och aktiv officialprövning.78 De framlagda förslagen ansågs därvid minska snabbheten och smidigheten i förrättningsförfarandet genom att detta får en mera rättegångsliknande karaktär.

I den nu aktuella rapporten anfördes att bedömningen från de tidigare utredningsförslagen kvarstod, nämligen att det är ändamålsenligt med medverkan av ombud vid handläggning av ärenden med en resursstark part på den ena sidan och en enskild fastighetsägare på den andra. Det framhölls vidare att det i praktiken redan är så att det träffas överenskommelser om att ombudskostnader skall ersättas dels i samband med frivilliga förhandlingar om avtal, dels vid olika slag av förrättningar, t.ex. vid utbyggnaden av järnvägar. 79

Mot den nu angivna bakgrunden föreslogs i rapporten att lantmäterimyndigheten vid en naturskyddsförrättning, på begäran av sakägare, skall kunna besluta om att motparten, dvs. normalt staten eller kommun, ersätter sakägaren för kostnader för ombud, biträde och för egen utredning. Med hänvisning till de speciella förfaranderegler som gäller vid en lantmäteriförrättning föreslogs att rätten till ersättning begränsas i förhållande till vad som gäller vid domstolsprövning. Det föreslogs därvid en begränsning av ersättningsrätten till sådana kostnader som är nödvändiga för att sakägaren skall

78Prop. 1991/92:127 s. 47 ff. 79 Den nu diskuterade frågan har också behandlats av Peter Ekbäck, Förfaranden vid planering och markåtkomst, 2000, s. 201 ff., som bl.a. har fört fram uppfattningen att de legala begränsningarna av förrättningens utredningsformer, vilka syftar till att minska de processuella kostnaderna, kan ske på bekostnad av den materiella utredningskvaliteten samt att kostnadstäckningskravet vid lantmäteriförrättningar kan verka i begränsande riktning vad gäller resursinsatserna under utredningsskedet.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

210

kunna tillvarata sin rätt vid förrättningen. Beträffande frågan om vad som bör bedömas som ”nödvändiga kostnader” anfördes i rapporten följande.80

Liksom enligt Fastighetsbildningsutredningens förslag bör egna utredningar endast undantagsvis anses som nödvändiga, eftersom lantmäterimyndigheten har det grundläggande utredningsansvaret. Vid bedömningen huruvida ombudskostnader är nödvändiga skall vidare beaktas möjligheten för sakägarna att använda sig av gemensamt ombud. Givetvis kan inte lagregleras att sakägarna måste ha samma ombud, men kostnadsersättningen kan begränsas till det belopp som hade blivit aktuellt om de hade enats om gemensamt ombud eller biträde.

Det anfördes vidare att sakägarens inställelsekostnader inte bör vara ersättningsgilla, eftersom det merarbete som en hantering av dessa kostnader för ett stort antal sakägare inte skulle stå i rimlig proportion till den begränsade fördel detta skulle innebära för sakägarna.

Förslaget i rapporten, som har remissbehandlats, bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Rätt till kostnadsersättning vid ledningsrättsförrättning

Det ingår inte i vårt uttryckliga uppdrag att överväga frågan om att införa en möjlighet att vid ledningsrättsförrättning besluta om kostnadsersättning till en sakägare. Vi menar dock att det allmänna uttalandet i våra direktiv om att vi får ta upp även andra spörsmål som har anknytning till de frågor som direkt tas upp i direktiven gör att vi kan behandla den nu aktuella frågan.

Lantmäterimyndighetens utredningsplikt enligt officialprincipen är absolut och garanterar i allmänhet en effektiv och rättssäker behandling. Den psykologiska och sakliga betydelsen av att sakägaren har egen tillgång till juridisk och ekonomisk sakkunskap i form av ett ombud eller ett biträde bör dock inte undervärderas. Tvärtom menar vi – liksom tidigare har angetts i rapporten – att närvaron av ombud eller biträde skulle främja ett bättre förhandlingsklimat mellan parterna och därmed kunna leda till en handläggning som uppfattas som mer rättssäker. Att sakägaren genom eget ombud eller biträde på ett klart och tydligt kan lägga fram sina synpunkter måste med andra ord anses vara till fördel för

80 A. a. a. s.

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

211

utredningen. Vi delar således den i den ovan nämnda rapporten framförda uppfattningen att det är funktionellt med medverkan ombud vid handläggning av ärenden där styrkeförhållandena mellan parterna är ojämna. Vidare är det vidare i praktiken vanligt med överenskommelser i samband med avtalsdiskussioner eller vid förrättning som innebär att ledningshavaren skall ersätta sakägarens ombudskostnader.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det i 27 § ledningsrättslagen görs ett tillägg som innebär att sakägare skall kunna tillerkännas ersättning för kostnader för ombud eller biträde eller för egen utredning vid förrättningen. Med hänvisning till de speciella processregler som gäller enligt förrättningslagstiftningen bör dock – liksom enligt rapportens förslag – enbart ”nödvändiga” ombuds-, biträdes- eller utredningskostnader vara ersättningsgilla. Vi har även övervägt andra sätt att formulera denna bestämmelse. Exempelvis kan man tänka sig att rätten till ersättning begränsas till ett visst antal timmars arbete och en viss fastställd timersättning. Ett annat alternativ är att begränsa ersättningsrätten till ett visst belopp. Lösningar utformade efter dessa modeller kräver dock ytterligare överväganden. Den nu föreslagna lösningen framstår dessutom som lämplig i detta sammanhang.

Tanken med den föreslagna begränsningen till nödvändiga kostnader är att rätten till ersättning skall vara klart mera begränsad än i ett expropriationsmål. I likhet med förslaget i rapporten bör egna utredningar endast undantagsvis anses som nödvändiga, eftersom lantmäterimyndigheten har det grundläggande ansvaret för utredningen. Vid bedömningen av om ombudskostnader har varit nödvändiga bör vidare, som har anförts i rapporten, beaktas möjligheten för sakägarna att använda sig av ett gemensamt ombud. I det sistnämnda fallet kan därvid kostnadsersättningen till sakägarna sättas ned till det belopp som hade blivit aktuellt om de hade enats om ett gemensamt ombud eller biträde. Innebörden av den nu föreslagna bestämmelsen blir naturligt nog även att det inte är självklart att ersättning av den här typen kommer att betalas ut vid varje ledningsrättsförrättning eller till varje sakägare. Lantmäterimyndigheten skall alltså göra en prövning i varje enskilt fall.

Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt SOU 2004:7

212

5.4.5 Flyttningsåligganden

Bedömning: Det finns behov av en möjlighet att ta in krav på

flyttningsskyldighet i ett ledningsbeslut. Denna fråga bör dock utredas i annat sammanhang.

Frågan huruvida ett ledningsbeslut även kan innefatta en skyldighet för ledningsrättshavaren att i vissa klart definierade situationer flytta sin ledning på egen bekostnad har, som har framgått i avsnitt 2.2.6, under lång tid varit föremål för diskussion i olika sammanhang. I rättstillämpningen har vidare yrkanden om att ta in flyttningsåligganden i ledningsbeslut i flertalet fall inte tillgodosetts (se nyss nämnda avsnitt). Skälet har då varit att sådana åligganden skulle strida mot en av de grundläggande principerna i ledningsrättslagen, nämligen att rättigheten skall gälla för all framtid.

Självfallet innebär en skyldighet för en ledningsrättshavare att utan kostnadsersättning flytta en ledning att intrånget på den berörda fastigheten minskar. Spörsmålet om detta får sådana ekonomiska effekter som Vattenfall AB har gjort gällande i avsnitt 5.3.3 torde dock bli beroende av en jämförelse mellan hur intrångsersättningen beräknas i dag (utan flyttningsåliggande) och hur en beräkning skulle göras i ett eventuellt framtida system (med flyttningsåliggande). Det bör betonas att det är fullt tänkbart att uppnå motsvarande effekt också genom att inrätta en gemensamhetsanläggning med uppgift att bl.a. flytta de delägande ledningarna i vissa klart definierade fall (se avsnitt 4.4.4).

Som har framgått av avsnitt 2.2.6 menar vi att det i en del situationer kan finnas behov av att kunna ta in ett krav på flyttningsskyldighet i ett ledningsbeslut, men att detta torde fordra en lagändring. Enligt vår mening skulle det därvid te sig naturligt att möjliggöra detta genom en ny punkt i 22 § första stycket ledningsrättslagen om att det i ett ledningsbeslut kan anges föreskrifter om flyttning och villkoren för denna. Ett tänkbart exempel på det senare skulle då kunna vara ett krav på att det ställs någon form av ekonomisk säkerhet för täckande av flyttningskostnaderna.

Med hänvisning till det allmänna uttalandet i våra direktiv om att vi även får ta upp andra frågor som har anknytning till vårt uttryckliga uppdrag är vi – på samma sätt som beträffande frågorna om ledningsrätt i lös egendom, om begreppet ledningsbeslut och om ombudskostnader – i och för sig oförhindrade att överväga den nu aktuella frågan (se avsnitt 2.1.2). Att föreslå en ändring av nu

SOU 2004:7 Ersättning vid upplåtelse av ledningsrätt

213

diskuterat slag fordrar dock avsevärt mera ingående överväganden än vad som har varit möjliga att göra inom ramen för detta uppdrag. Vi tänker då främst på frågorna om hur prövningen av yrkanden om flyttningsåligganden skall gå till samt de ekonomiska konsekvenserna med en ordning av nu aktuellt slag, Vi förordar därför att frågan utreds vidare i ett annat sammanhang. Liksom Svenska Kommunförbundet har anfört kan det nu diskuterade spörsmålet anses ha betydelse för frågan om intrångsersättning i vissa fall kan anses skälig (se avsnitt 5.3.3). Denna tydliga koppling till det expropriationsrättsliga regelsystemet talar för att frågeställningen tas upp i samband med ett större grepp om frågan om ersättning vid expropriativa ingrepp (se avsnitt 5.4.2).

215

6 Konsekvenser

6.1 Inledning

Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) skall – om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda – en beräkning av dessa konsekvenser göras i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, skall dessa redovisas. Vidare gäller enligt bestämmelsen att en finansiering skall föreslås när det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting.

Om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, skall enligt 15 § kommittéförordningen konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Enligt bestämmelsen gäller detsamma när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att uppnå de integrationspolitiska målen.

När det gäller redovisningen av förslagens konsekvenser för små företag, skall vi enligt våra direktiv samråda med Näringslivets Nämnd för Regelgranskning (NNR).

6.2 Ekonomiska konsekvenser

Vi föreslår i detta betänkande bl.a. en ändring i 1 § ledningsrättslagen som innebär att ledningsrätt även skall kunna upplåtas i olika typer av lös egendom (se avsnitt 2.4.4). Detta gäller tomträtt, sådan byggnad eller annan anläggning som inte hör till berörd fastighet eller tomträtt samt väganordning enligt 2 § väglagen.

Konsekvenser SOU 2004:7

216

Tomträtt, som är ett alternativ till äganderätt, används för att kunna uppföra många olika typer av byggnader och anläggningar, som t.ex. småhus, kommersiella byggnader och industribyggnader. Vidare får tomträtt enbart upplåtas i fastighet som tillhör staten eller kommun eller som annars ägs av det allmänna (13 kap. 2 § jordabalken). Den helt dominerande mängden upplåtelser görs av kommuner. Tomträttsinstitutet används dock endast i ett mindre antal av landets kommuner. Det bör härutöver nämnas att en del kommuner har påbörjat en försäljning till tomträttshavarna av fastigheter som har upplåtits med tomträtt. Den föreslagna utvidgningen av reglerna i 1 § ledningsrättslagen innebär därför att ägare av skilda typer av byggnader och anläggningar kan komma att beröras av upplåtelse av ledningsrätt. Kompensation för intrånget kommer då att utgå enligt regler som grundar sig på expropriationslagens ersättningsbestämmelser. Detta innebär att berörda tomträttsinnehavare får kompensation för den skada som de drabbas av (se avsnitt 5.4.3). Denna ersättning kan dock komma att bli lägre än den ersättning som tomträttshavare i dag erhåller enligt frivilliga avtal mellan parterna. Det är alltid ledningsrättshavaren, dvs. stat, kommun eller företag, som betalar ut sådana ersättningar. För ledningshavarna kommer vårt förslag i vissa fall att medföra betydande fördelar, eftersom utbyggnaden av bl.a. ledningsnät kommer att kunna ske på ett mera kostnadseffektivt sätt. Förslaget innebär vidare att ledningsrätt normalt inte skall upplåtas i den fastighet som har upplåtits med tomträtt (se avsnitt 2.4.4). Det torde därför bli ovanligt att fastighetsägaren, dvs. i allmänhet kommunen, berörs av upplåtelsen.

Möjligheten att upplåta ledningsrätt även i sådan byggnad eller annan anläggning som inte hör till berörd fastighet eller tomträtt kommer sannolikt att innebära de mest omfattande ekonomiska konsekvenserna av våra olika förslag (se avsnitt 2.4.4). Förslaget kommer att möjliggöra ledningsrättsupplåtelser i olika byggnader och anläggningar, t.ex. master, torn, kraftledningsstolpar och kanalisationer. I dag kan sådana anläggningar tas i anspråk för att dra fram ledningar endast om avtal kan träffas med anläggningens ägare. Anläggningarnas ägare kan om vårt förslag genomförs komma att uppbära lägre ersättning vid upplåtelse enligt ledningsrättslagen än vad som skulle ha varit fallet vid frivilliga avtal (se avsnitt 5.2.5). För de ledningsrättshavare som tvångsvis ges rätt att nyttja annans anläggningar innebär detta givetvis motsvarande kostnadsminskningar.

SOU 2004:7 Konsekvenser

217

Vägrätt innehas i allmänhet av staten genom Vägverket. Även kommun kan dock i vissa fall vara väghållare och därmed innehavare av vägrätt (5 och 30 §§väglagen). Den föreslagna möjligheten att kunna upplåta ledningsrätt även i väganordning enligt 2 § väglagen medför därför främst konsekvenser för Vägverket. Olika typer av sådana ledningar som anges i 2 § ledningsrättslagen, i första hand teleledningar, anläggs redan i dag inom område med vägrätt. Rätten att göra detta grundas emellertid på avtal mellan ledningsägaren och Vägverket. Vårt förslags konsekvenser för Vägverket blir att ledningsägare med ledningsrätt får en för all framtid gällande rätt att ha kvar sina ledningar inom ett visst vägområde. Vidare kommer ersättningen för upplåtelsen, såvida överenskommelse inte kan träffas mellan parterna, att grundas på reglerna i expropriationslagen. Detta kan i vissa fall komma att innebära att Vägverkets ersättning för upplåtelser inom vägområdet blir lägre än i dag. Dessutom kan det i vissa fall bli fråga om att ledningar anläggs mot Vägverkets vilja. För ledningshavarna kommer vårt förslag, förutom de eventuellt lägre kostnaderna, i allmänhet inte att medföra några större konsekvenser, eftersom Vägverket redan i dag normalt låter innehavare av olika samhällsnyttiga ledningar dra fram dessa inom vägområde. I enstaka fall, nämligen när Vägverket vägrar släppa fram en ledningshavare, skulle det dock kunna inträffa att lantmäterimyndigheten vid en avvägning mellan de skilda intressena finner att ledningsrätt skall få upplåtas.

Vi har även föreslagit att ledningsrätt skall kunna upplåtas för kanalisationer och för tunnlar för vatten och avlopp samt att gemensamhetsanläggning skall kunna inrättas för att lösa frågor om samverkan mellan olika ledningsägare (se avsnitten 2.4.2 och 4.4). Dessa förslag kommer att medföra att fler fastighetsägare än i dag kommer att beröras av ledningsrättsupplåtelser och gemensamhetsanläggningar för att tillgodose dessa nya behov. Skillnaden gentemot nuvarande förhållanden torde dock endast bli marginell. Ledningsrätt kan nämligen redan i dag upplåtas för kanalisationer, men då endast i samband med att ledningsrätt upplåts för t.ex. en teleledning. Ledningsrätt för tunnlar för vatten och avlopp kommer sannolikt att bli aktuellt mycket sällan. Den nya typen av gemensamhetsanläggningar kommer troligtvis oftast att inrättas för redan befintliga ledningar.

Vårt förslag till ändring av den föreslagna regeln i 11 a § ledningsrättslagen kommer att möjliggöra för en ledningsrättshavare att få befogenhet att, förutom den primära ledningen, även låta

Konsekvenser SOU 2004:7

218

annan dra fram och använda en ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål (se avsnitt 2.4.3). De berörda fastighetsägarna kommer att få ersättning för den uppskattade skadan enligt de i expropriationslagen grundade reglerna. Skillnaden mot i dag blir emellertid att om ledningsrättshavaren har erhållit de nu nämnda befogenheterna kan den nya ledningen sedan anläggas utan ansökan om ny förrättning eller avtal med fastighetsägaren.

En ledningsrättsförrättning kan göras på initiativ av en fastighetsägare som – sedan rätten att ha kvar anläggningen har upphört – önskar att en befintlig ledningsrätt i t.ex. en mast eller annan anläggning på ofri grund skall upphävas (se avsnitt 2.4.4). Vi har föreslagit en ändring i 27 § andra stycket ledningsrättslagen som medför att kostnaderna för en sådan förrättning skall betalas av ledningsrättshavaren. Utan denna nya regel skulle kostnaderna ha fördelats mellan fastighetsägaren och ledningsrättshavaren efter vad som är skäligt. Förslaget innebär alltså att kostnaderna i stället helt kommer att falla på ledningsrättshavaren.

Vi har föreslagit ett tillägg i 27 § ledningsrättslagen som innebär att ledningsrättshavaren skall betala ersättning för sakägares kostnader för ombud eller biträde eller för egen utredning som varit nödvändiga för att ta till vara sakägarens rätt vid förrättningen (avsnitt 5.4.4). Förslaget innebär att ledningshavarnas kostnader för förrättningar enligt ledningsrättslagen sannolikt kommer att öka i viss mån. Som har framgått av den allmänna motiveringen anser vi emellertid att det är funktionellt med medverkan av ombud vid handläggning av ärenden där styrkeförhållandena är ojämna. Detta torde i många fall innebära att hela förrättningsförfarandet underlättas och därmed kan genomföras mer kostnadseffektivt än i dag. Samtidigt torde frekvensen av överklaganden – och därmed domstolsprocesser – komma att minska. Det är nämligen i dag inte ovanligt att fastighetsägare avstår från att föra sin talan fullt ut vid förrättningen, och i stället inväntar behandlingen i domstol, där ersättning för ombudskostnader erhålls. Som har anförts i avsnitt 5.4.4. är det också vanligt att ledningshavaren träffar avtal med berörda fastighetsägare med innebörden att ledningshavaren skall ersätta sakägarnas ombudskostnader. Vi bedömer därför att de totala kostnadsökningarna för ledningshavarna inte kommer att bli särskilt stora. Detta under förutsättning att jämförelsen innefattar även eventuella domstolskostnader.

SOU 2004:7 Konsekvenser

219

Vi bedömer att våra förslag inte medför några samhällsekonomiska konsekvenser utöver vad som nu har beskrivits.

6.3 Konsekvenser i övrigt

Vi anser att våra förslag saknar betydelse för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, jämställdheten mellan kvinnor och män samt möjligheterna att uppnå de integrationspolitiska målen. Någon redovisning av sådana konsekvenser kan vi därför inte lämna.

Vid ett genomförande av våra förslag kommer sannolikt antalet lednings- och anläggningsförrättningar hos de statliga och kommunala lantmäterimyndigheterna att öka i viss begränsad utsträckning. Denna ökning kommer då att i motsvarande grad minska de arbetsinsatser med civilrättsliga avtal som olika juridiska konsulter utför i dag. Vi bedömer därför att våra förslag knappast kommer att påverka den totala sysselsättningen i nämnvärd omfattning.

Av tidsskäl hade vi i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät inte möjlighet att lägga fram en analys av förslagens betydelse för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags.1Justitiedepartementets promemoria med utkast till lagrådsremiss, som ju som bekant bygger på förslagen i vårt delbetänkande, innehåller dock en redovisning av konsekvenser för bl.a. småföretagare.2 Någon ytterligare redovisning av konsekvenser av förslagen i vårt delbetänkande krävs därför inte. Redovisningen i det följande beträffande konsekvenserna för små företag görs därmed enbart mot bakgrund av de förslag vi lämnar i detta betänkande.

Vi har haft föreskriven kontakt med NNR, som därvid har framhållit att de frågor som vi behandlar berör små företag från olika perspektiv, nämligen som fastighetsägare, ledningsrättshavare och företag som bedriver verksamhet där nya möjligheter till samutnyttjande kan realiseras. Man har dessutom anfört att den konsekvensutredning som vi skall göra i denna del riskerar att bli mångfacetterad samt att det av detta skäl inte är helt lätt att göra en djupgående analys på alla områden där små företag kan komma att påverkas av förslagen. NNR har dock nämnt tre områden som särskilt bör belysas. Dessa är ersättningen till fastighetsägaren vid olika sorters

1SOU 2002:83 s. 87. 2 A. utkast till lagrådsremiss s. 26.

Konsekvenser SOU 2004:7

220

intrång, konkurrensförhållandet mellan stora och små företag och de administrativa kostnader som kan uppstå för små företag till följd av förslagen.

Vi har ovan bl.a. redovisat våra förslags ekonomiska effekter för enskilda företag (se avsnitt 6.2). Beträffande ledningsrättshavarna kan det vidare knappast anses röra sig om ”små företag”. De som kommer att begära ledningsrätt i andras anläggningar eller själva kommer att beröras av att ledningsrätt upplåts i deras anläggningar – liksom sådana som kommer att ingå i gemensamhetsanläggningar för samverkan mellan olika ledningsägare – är i stället ett antal stora och, i allmänhet, välkända företag. Som exempel på företag som kommer att beröras kan nämnas AB Stokab, Fortum Distribution AB, Hi3G Access AB, Svenska UMTS-nät AB, Sydkraft AB, TeliaSonera AB, Tele2 Sverige AB, Vattenfall AB och Vodafone Sverige AB. Mot denna bakgrund bedömer vi att vårt förslag inte kommer att ha någon påverkan på konkurrensförhållandena mellan stora och små företag.

Självfallet kan vissa små företag, som t.ex. lantbruk och småindustrier, komma att beröras av ledningsrättsupplåtelser och gemensamhetsanläggningar på sina fastigheter. De kan då få viss ökning av sina administrativa kostnader. Redan de nuvarande ersättningsreglerna innebär dock att de i allmänhet kan få kompensation för dessa merkostnader (se mera om detta i kap. 5 och avsnitt 6.2).

Trots att det i kommittéförordningen inte nämns något om att eventuella konsekvenser för miljön skall redovisas anser vi att en sådan beskrivning kan vara i hög grad motiverad. Våra förslag medför att befintlig infrastruktur av varierande slag i vissa fall kan utnyttjas för anläggande av nya allmännyttiga ledningar även i sådana situationer där ägaren av denna infrastruktur motsätter sig ledningsdragning. Det kan röra sig om t.ex. byggnader, vägar, broar, master, stolpar och kanalisationer. Genom att sådana befintliga byggnader och anläggningar kommer att kunna utnyttjas i större utsträckning behöver ny mark inte tas i anspråk eller nya liknande anläggningar, t.ex. master, uppföras i dess omedelbara närhet. Våra förslag när det gäller 11 a § ledningsrättslagen innebär även en utökad möjlighet för befintliga ledningsrättshavare att inom samma utrymme kunna ges rätt att dra fram även ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål. Även vårt förslag om att olika ledningsägare skall kunna samverka inom ett gemensamt utrymme får positiva effekter genom att det totala utrymmesbehovet och resursåtgången för anläggande av de berörda ledningarna minskar

SOU 2004:7 Konsekvenser

221

(1 § anläggningslagen). Sammantaget får de ökade möjligheterna till att få till stånd samlokalisering anses vara positivt från miljösynpunkt och för landskapsbilden.

223

7 Författningskommentar

7.1 Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen

I 6 a, 22–24, 25 a, 28, 31 och 32 §§ har ordet ”ledningsbeslut” i skilda böjningsformer bytts ut mot termen ”ledningsrättsbeslut”. Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.4.5. Som har anförts i detta avsnitt medför ändringen att det tydligare framgår att beslutet är bärare av rättigheten ”ledningsrätt”.

1 §

Enligt denna lag kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom

1. fastighet,

2. tomträtt,

3. byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten, eller

4. väganordning enligt 2 § väglagen (1971:948)få rätt därtill (ledningsrätt). Vid upplåtelse av utrymme enligt första stycket 3 skall ledningsrätt samtidigt upplåtas i utrymme inom den fastighet eller den tomträtt som byggnaden eller anläggningen är belägen på.

Fråga om ledningsrätt prövas vid förrättning. Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda ledningen. På begäran av ledningens innehavare kan bestämmas att ledningsrätt skall höra till dennes fastighet eller inskrivna tomträtt.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om ledningsrätt. Den närmare innebörden av den nuvarande bestämmelsen har redovisats i avsnitten 2.2.1 och 2.2.2. I den allmänna motiveringen har förslaget behandlats i avsnitt 2.4.4.

Författningskommentar SOU 2004:7

224

Ändringen i första stycket möjliggör ledningsrättsupplåtelser även i vissa typer av lös egendom. Det gäller tomträtt, byggnad eller annan anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten samt väganordning enligt 2 § väglagen. För att öka tydligheten har stycket även ändrats redaktionellt.

När det gäller tomträtt är det i allmänhet fråga om att dra fram en ledning som på något sätt fysiskt kommer att beröra en byggnad eller annan anläggning som har uppförts med stöd av tomträtten. Eftersom en sådan anläggning då utgör tillbehör till tomträtten (13 kap. 9 § andra stycket jordabalken), görs upplåtelsen i själva tomträtten. Man behöver alltså inte skilja mellan tomträtten och eventuella tillbehör till denna. När ledningsrätt upplåts i tomträtt blir det också, som bestämmelserna är utformade, möjligt att upplåta ledningsrätt även i den fastighet som är upplåten med tomträtt. Normalt torde detta dock inte erfordras, bl.a. mot bakgrund av den föreslagna 34 b § ledningsrättslagen.

När ledningsrätt upplåts i byggnad eller anläggning som inte hör till fastigheten eller tomträtten uppställs i andra stycket, som är nytt, krav på att ledningsrätt samtidigt skall upplåtas i utrymme inom den fastighet eller den tomträtt som byggnaden eller anläggningen är belägen på. Skälet till att det här inte ges någon valfrihet är att en ledningsrättshavare med rätt att på något sätt använda en nyttjanderättshavares anläggning regelmässigt måste lösa behovet av tillträde till den berörda fastigheten eller tomträtten. I annat fall saknas ju rättslig möjlighet att ta sig till och från den egna ledningen.

Det kan emellanåt finnas behov av att dra fram ledning inom område som omfattas av vägrätt enligt väglagen. De nya bestämmelserna ger möjlighet att upplåta ledningsrätt inom väganordning enligt 2 § väglagen. Anledningen till att de nya reglerna endast gäller vägområde enligt väglagen är att det redan i dag är möjligt att upplåta ledningsrätt inom område som omfattas av gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser. Uttrycket ”vägområde” används visserligen inte i anläggningslagen, men i 46 § anläggningslagen återfinns bestämmelser om väganordningar som motsvarar 2 § väglagen. Väganordning som har uppförts enligt anläggningslagen är alltid tillbehör till de delägande fastigheterna (2 kap 1 § jordabalken). Skälet till att begreppet ”vägrätt” (30 § väglagen) inte används i lagtexten är att det i väglagen saknas regler om vad som utgör tillbehör till vägrätt. Normalt anläggs ledningar inom vägområde rent fysiskt genom att de dras fram i själva vägkroppen. Vägkroppen utgör en viss typ av väganordning.

SOU 2004:7 Författningskommentar

225

Sådan anordning definieras som anordning som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som har kommit till stånd genom väghållarens försorg eller har övertagits av denne (2 § väglagen). Det förekommer även att ledningar (främst tele) anbringas i stolpar och andra väganordningar som har anlagts ovanpå vägkroppen. Som exempel på väganordning kan nämnas slänt, bankett, dike, upplagsplats, trumma, skyddsvärn, vägmärke, bro, stängsel, tryckbank, avschaktning, täckt in- och utlopp för trumma, vändplats, trafikplats, permanent snöskärm, parkeringsplats och hållplats.1

Den nu aktuella regeln har alltså utformats på föreslaget vis för att ge möjlighet att upplåta ledningsrätt inom område med vägrätt enligt väglagen oberoende av var och hur ledningarna rent tekniskt anläggs. Vägområde utgörs av den mark som har tagits i anspråk för väganordning (3 § väglagen). På motsvarande sätt som i fråga om tomträtt blir det möjligt att upplåta ledningsrätt även i fastighet som omfattas av vägområde enligt väglagen. Detta följer av 1 § ledningsrättslagen utan att det specifikt behöver anges. Normalt behöver dock en sådan upplåtelse inte göras, eftersom vägrätt i allmänhet består under relativt lång tid. Ifall det emellertid senare blir aktuellt att flytta eller ta bort vägen, kan ledningsrättshavaren, om denne önskar behålla ledningen på samma plats, ansöka om ledningsrätt i berörda fastigheter. I vissa fall dras ledningarna under vägkroppen, dvs. i naturliga jordlager som inte har tillförts i samband med vägbyggandet. Ledningar kan ibland även dras fram nere i berggrunden. I nu nämnda fall får det vid förrättningen, efter yrkande, avgöras om ledningsrätt även skall upplåtas i den berörda fastigheten. Behovet av att upplåta ledningsrätt i ledningsrätt behandlas i författningskommentaren till 12 § ledningsrättslagen.

Tredje stycket, som är nytt, består av tidigare första stycket andra meningen.

Ändringarna i fjärde stycket, som består av tidigare andra stycket, är främst av språklig karaktär. Dessutom byts uttrycket ”inom fastigheten vidtaga” ut mot ”vidta”. Detta görs eftersom ledningsrätt enligt första stycket föreslås kunna upplåtas inte bara i fastighet utan även i viss typ av lös egendom. Det bör framhållas att termen ”ledningsrättshavare” inte bör användas i stycket, eftersom det på detta stadium ännu inte har fattats något beslut i ledningsrättsfrågan.

1Prop. 1971:123 s. 111 f. och 146 ff.

Författningskommentar SOU 2004:7

226

2 §

2

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som behövs för sådana ledningar som avses i 1,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller

d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Anordning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål men som inte utgör ledning skall vid tillämpningen av denna lag anses som ledning enligt första stycket 1.

Lagen gäller inte om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anläggningslagen (1973:1149). Bestämmelser om samverkan mellan olika ledningsägare finns i 1 § andra stycket anläggningslagen.

I paragrafens tredje stycke har införts en ny mening. Syftet med den nya bestämmelsen är att tydliggöra att den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket inte utgör något hinder mot att inrätta ledningsrätt för sådana ledningar som senare kan komma att ingå i samverkan enligt 1 § andra stycket anläggningslagen. I den allmänna motiveringen har förslaget behandlats i avsnitt 4.4.4

2 Lydelse enligt utkast till lagrådsremiss.

SOU 2004:7 Författningskommentar

227

2 a §

Vad som i denna lag föreskrivs om ledning skall även gälla för rör eller annan anordning som anläggs för att dra fram och använda ledning som anges i 2 § första stycket 1 och 2. Detsamma skall gälla för tunnlar som används i stället för sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 3.

Paragrafen är ny. Den innehåller regler som gör det möjligt att upplåta ledningsrätt även för vissa andra typer av anordningar än ledningar. Vid sådan förrättning gäller alla de nuvarande bestämmelserna i lagen, t.ex. om ledningsrättsbeslut, ersättning och tid för utförande. I den allmänna motiveringen har förslaget behandlats i avsnitt 2.4.2.

Eftersom det inte är fråga om att utvidga själva ledningsbegreppet till att innefatta även vissa andra anordningar, har den bestämmelse som nu föreslås inte förts in som en ny punkt i uppräkningen av olika sorters ledningar i 2 § första stycket ledningsrättslagen. Med tanke på att det handlar om att utvidga lagens tillämpningsområde till att omfatta andra anordningar än ledningar har den föreslagna bestämmelsen i stället förts in som en ny paragraf mellan 2 och 3 §§ledningsrättslagen.

Som har nämnts i avsnitt 2.4.2 innebär bestämmelsen att ledningsrätt skall kunna upplåtas för vissa typer av kanalisationer och vid tillämpningen av lagen skall dessa hanteras på samma sätt som ledningar.

Som också tidigare har nämnts har Justitiedepartementet i sin promemoria med utkast till lagrådsremiss föreslagit en ny bestämmelse, 11 a §, i ledningsrättslagen som är avsedd att möjliggöra andrahandsupplåtelser (se avsnitt 2.1.2).3 Förslaget innebär att det i ett ledningsbeslut skall kunna ingå befogenhet för ledningsrättshavaren att inom det upplåtna utrymmet låta annan dra fram en ledning som uppfyller kraven i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. En innehavare av ledningsrätt enligt den nu föreslagna 2 a § ledningsrättslagen får, om sådan befogenhet ingår i ledningsrätten, möjlighet att utan fastighetsägarens medgivande ge en annan rätt att inom det upplåtna utrymmet dra fram ledning av den typ som anges i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. Det bör understrykas att den i utkastet till lagrådsremiss föreslagna bestämmelsen

3 A. utkast till lagrådsremiss s. 17 ff. och 28 ff.

Författningskommentar SOU 2004:7

228

inkluderar en rätt för ledningsrättshavaren att själv dra fram och använda ledningen i stället för att låta någon annan göra det. Frågan om underrättelse till fastighetsägaren torde kunna lösas genom en föreskrift om detta i ledningsrättsbeslutet (22 § första stycket 7 ledningsrättslagen).

I paragrafens första mening föreskrivs att vad som i ledningsrättslagen föreskrivs om ledning även skall gälla för rör eller annan anordning som anläggs för att dra fram och använda ledning som anges i 2 § första stycket 1 och 2 i lagen. Detta innebär att ledningsrätt kan upplåtas för olika typer av rör eller andra anordningar (t.ex. kanalisationer) som anläggs för att sedan i dessa dra fram ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål eller elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som behövs för sådana ledningar som avses i 2 § första stycket 1 ledningsrättslagen. De nya reglerna kommer bl.a. att medföra att ledningsrätt kan upplåtas för en kanalisation trots att det för tillfället inte är aktuellt att dra fram någon ledning alls i kanalisationen. I ledningsrättsbeslutet skall då anges tid för utförande av röret eller anordningen. Denna tid avser då endast själva röret och således inte de ledningar som senare kommer att dras fram i röret. Detta sätt att utföra ledningsbyggande och säkra åtkomsten till mark kan vara värdefull t.ex. i sådana fall då det ges möjlighet att i samband med andra anläggningsåtgärder dra fram en kanalisation för framtida behov. Så sker redan i dag, men skillnaden är att för närvarande torde inte ledningsrätt kunna upplåtas för kanalisationen. Givetvis ingår i ledningsrätten för t.ex. en kanalisation även rätten att dra fram ledningar i denna. Av ledningsrättsbeslutet bör framgå det högsta antalet ledningar som får dras fram i kanalisation eller dylikt. Detta är betydelsefullt eftersom intrånget får anses vara i viss mån beroende härav, då kravet på underhållsåtgärder normalt ökar med antalet ledningar. Utan befogenhet meddelad med stöd av den föreslagna 11 a § ledningsrättslagen kan, som framgått ovan, dock inga andrahandsupplåtelser göras.

Av paragrafens andra mening framgår att vad som sägs i första meningen också skall gälla för tunnlar som används i stället för sådana ledningar som anges i 2 § första stycket 3 i lagen.

Möjligheten att ta utrymme i anspråk för tunneländamål bör självfallet endast omfatta sådana tunnlar som fungerar som distributionsleder för vatten och avlopp. Det bör understrykas att den nu föreslagna utvidgningen inte innebär någon förändring av lagens