Prop. 1991/92:127

om ändringar i fastighetsbildningslagen (1970:988) m.m.

Regeringens proposition

. Wii?! 1991/92.127

om ändringar i fastighetsbildningslagen (19701988) Prop m-m- 1991/92:127

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 2 april 1992 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal ändringar i fastighetsbildningslagen (1970z988). Bl.a. föreslås att reglerna om fastighetsreglering ändras så att det blir lättare att genomföra detaljplan inom ramen för fastighetsreglerings- institutet.

I propositionen föreslås vidare åtskilliga ändringar i fastighetsbildningsla- gens regler om ersättning vid fastighetsrcglering. Ändringarna innebär bl.a. att dessa regler anpassas närmare till expropriationslagens (1972z719) ersätt- ningsregler. Vid sådana överföringar av mark eller rättigheter, som skulle ha kunnat ske enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller där det är uppenbart att expropriation skulle ha kunnat komma i fråga skall expropriationslagens ersättningsreglcr tillämpas fullt ut. I andra fall skall liksom för närvarande vinsten av regleringen kunna fördelas mellan de berörda fastigheterna.

Slutligen föreslås att den enskilde sakägarens rättsställning skall förstär- kas. Förslaget innebär i denna del att den enskilde sakägaren normalt alltid skall få full ersättning för sina kostnader vid överklagande av ett beslut om fastighetsreglering avseende överföring av mark eller rättighet, som skulle ha kunnat tas i anspråk enligt plan- och bygglagen eller där det är uppenbart att expropriation skulle ha kunnat komma i fråga. Även rättegångskostnads- reglerna i överrätt förändras i dessa fall till den enskilde sakägarens fördel.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (197O:988)l dels att 8 kap. 5 och 6 åå skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 34 5, 5 kap. 5, 10, 12 och 15—1955, 6 kap. 6 och 7 åå, 7 kap. 2 &, 15 kap. 2 5, 16 kap. 14 (5, 17 kap. 35 samt 18 kap. 2 5 skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya" paragrafer, 5 kap. 8 a, 103, 10 b, 12 a—12 c och 36 55, samt närmast före 36% en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 34 &

För utredning av fråga, vars bedö- mande krävcr särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till sa- ken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses föm'ngad får ej anlitas som sakkunnig.

För utredning av fråga, vars bedö- mande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten förordna lämplig person som sak- kunnig. Den som står i sådant för- hållande till saken eller till någon sakägare att det är ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet får inte anlitas. Den sakkun- nige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings- havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild

föreskrift är meddelad.

5 kap. 5 52

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fas- tighet som tillhör sökanden skall för- bättras. Kravet på att en fastighet skall förbättras gäller inte om regle- ringen har påkallats av en samfällig- hetsförening och berör en samfällig- het som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna.

Fastighetsreglcring som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fas- tighet som tillhör sökanden skall för- bättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras gäller inte om regle- ringen har begäns av en samfällig- hetsförening och berör en samfällig- het som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastig- hetsregleringen behövs för att få fas- tig/teten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller fastig- hetsplan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 5 andra stycket, skall

1 Lagen omtryckt 1971:1035. 2Senaste lydelse 1989:724.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbätt- ras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in- tresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beak- tas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli- gen angeläget.

8aå

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. ] 7 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) får över- föras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelsema i 7 och 8 555. Detsamma gäller ifråga om upp- hävande av servitut som besvärar så- dan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 59" utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän tr'ajikanläggning som avses i 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen.

10 53

Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som ge- nom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- jämnas värdeförändring som förart- ledes av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom regleringen övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet ge- nom inlösen ersätts enligt 8kap.

Ersättning enligt första stycket be- stämmes på grundval av värdering (likvidvärdering). Vid likvidvärde- ringen skall hänsyn tagas till egendo- mens användning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske med hänsyn särskilt till egendomens marknadsvärde.

Om en nyttjanderätt eller ett servi- tut skall fortsätta att gälla i mark eller byggnad till följd av ett förordnande enligt 33 är? eller 7 kap. 13 5, skall

3 Senaste lydelse 199011101.

.. Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering läggs till en fastig- het inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- jämnas värdeförändring som föran- leds av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom regleringen övergår till någon annan ägare.

Ersättning enligt första stycket be- stäms på grundval av värdering (lik- vidvärdering).

Nuvarande lydelse

likvidvärdet minskas. Minskningen skall motsvara den belastning som rättigheten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt än rättighe- ten. Kan minskning inte ske fullt ut, skall ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sak- ägama efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sak- ägare har av regleringen.

Föreslagen lydelse

10aå

Vid värdering av egendom enligt 105 tillämpas bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) med de undantag som framgår av tredje stycket.

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. ] eller 25 plan- och bygglagen(1987:10) och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat lik- nande tvångsförvärv, skall vid till- Iämpning av 4 kap. 3 5 första stycket expropriationslagen tiden för värde- stegringen räknas från dagen tio år före det att fastighetsregleringen be- gärdes.

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket skall det även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för den tillträ- dande fastigheten. I sådana fall till- lämpas inte bestämmelserna i 4 kap. 2 och 3 395 expropriationslagen om att värdestegring i vissa fall inte skall beaktas.

10bå

Om en nyttjanderätt eller ett servi- tut efter fastighetsregleringen skall fortsätta att gälla i mark eller bygg- nad till följd av ett förordnande enligt 33a5 eller 7 kap. 13 5, skall likvid- värdet minskas. Minskningen skall motsvara den belastning som rättig- heten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skada uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än rättig- heten. Kan minskning inte ske fullt ut, skall den ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sakägare har av regleringen.

125

Överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträ— der byggnaden skada som icke beak— tas enligt 10 eller 11 5, har han rätt till särskild ersättning för skadan. Det— samma skall gälla, om servitutsåt— gärd föranleder att byggnad rives el— ler ändras eller att byggnadens ägare på annat sätt tillfogas skada. Med för överföringen eller servitutsåtgärden att särskild rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighets- havaren berättigad till ersättning för den skada detta innebär. Vild som så- lunda föreskrivits om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets utövande ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång el- ler läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arren- datorn rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti- gad till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsva- rande dcn värdeminskning för fastig- heten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet ej kan minskas utan att skada uppkommer för inneha- vare av fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rät- tighetshavaren med motsvarande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres

Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sak- ägare sorn inte ersätts enligt 10 eller 11 5, skall även den skadan ersättas.

Är innehavaren av en rättighet, som minskar fastighetens värde, be- rättigad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med det belopp som mot— svarar den värdeminskning för fas- tigheten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte kan minskas utan att skada uppkommer för inne— havaren av en fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva- rande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som inte motsvaras av minsk- ning i likvidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen ge-

Nuvarande lydelse

på sådant sätt att ersättningen skall utgå.

Föreslagen lydelse

nomförs på sådant sätt att ersätt- ningen skall lämnas.

12 aå

Efter särskilt yrkande får fastig- hetsbildningsmyndig/teten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om så- dan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med fastighetsregleringen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år; som fastig- hetsbildningsmyndigheten bestämmer.

Avser regleringen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets- bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha- varen medger det. Besväras fastighe- ten av en gemensam inteckning, ford— ras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 1] & jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för nå- gon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

12bä

Denna lag är inte tillämplig ifråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter fastighetsreg- leringen och som inte har kunnat för- utses vid denna.

"izcs'

Om det är .lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets- hetsbildningsmyndigheten vid fastig- hetsregleringen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om er— sättning som har samband med regle- ringen men som rör ett rättsförhål- lande som "inte skall prövas enligt denna lag.

Vid prövning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 4 och 5—1 8 kap. Kostnaden för fastighets- bildningsmyndighetens prövning skall betalas av berörda sakägare so- lidariskt. Om sakägama inte har kommit överens om något annat, får

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fastighetsbildningsmyndigheten på yrkande av någon av dem besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de grunder som anges i 13 _5' .

15 &

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets- bildningsmyndighetcn upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om- fatta även kostnad som avses i 13 5, om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo- dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Är det påkallat med hänsyn till omständighetema, skall den betal- ningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall utgå från dag som be- stämmes med hänsyn till tiden för till- trädet och övriga förhållanden.

Om betalningen inte sker inom den tid som har fastställts enligt andra stycket, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 65 räntela- gen (1975:635 ). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta på er- sättningen även enligt 5 5' räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen in- träder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

1654

Om fastighet, som undergår vär- deminskning genom regleringen el- ler som helt eller delvis inlöses, sva- rar för fordran, skall fastighetsbild- ningsmyndighctcn förordna att så- dan ersättning jämtc ränta som, ef- ter avräkning om sådan behövs, till- kommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för personlig skada eller ersättning enligt 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock icke, om inneha- varna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastig- hetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig- hetsägare och fordringshavare som i

4Senaste lydelse 1977:362.

Om en fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som helt eller delvis inlöses, svarar för en fordran, skall fastig— hetsbildningsmyndigheten besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om sådan be- ' hövs, tillkommer fastighetsägaren

och som ej utgör ersättning enligt 125 första stycket, 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock inte, om inneha- varna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastig- hetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig- hetsägare och fordringshavare som

Prop. 1991/92zl27

Nuvarande lydelse

22 kap. 11 5 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, orn regleringen är väsentligen titan betydelse för ho- nonL

Föreslagen lydelse

föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om regleringen är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk- tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha- vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv- rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam- manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman- trädet sändes till rättsägarna minst två veckor'i förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn- digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

17 55

Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs sam- fälligheten och ta emot ersättning för mark som frångår den.

Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs sam- fälligheten och ta emot ersättning för mark som frångår den. Det- samma gäller ersättning med anled- ning av att servitut bildas, ändras el- ler upphävs.

Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt- ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings- beslutet ange varje delägares andel.

Ersättning som enligt 16 5 första stycket skall inbetalas till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.

18 56 Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in- tresse får avsteg göras i följande avseenden 1. 45 första stycket och 5 5 första stycket, om ägarna av de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

sSenaste lydelse 1989:724. 5Senaste lydelse 199021101.

Prop. 1991/92z127

Nuvarande lydelse

2. 65 andra stycket, 7 och 10 — 12 55, om de sakägare vilkas rätt är beroende av åtgärden samtycker till det,

Föreslagen lydelse

2. 65 andra stycket, 7 och 10—12 55 samt 155 tredje stycket, om de sakägare vilkas rätt är bero- ende av åtgärden samtycker till det,

3. 85, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt- rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 55, om det medges av den som ålägges att betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel- serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10—14 55 med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inne- havare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22kap. 115 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk- ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 175 lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 25 andra stycket samma lag var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.

Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam- fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen i stället för av delägarna.

195

Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 5 motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomt- rättshavaren samt 18 5 andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

Avser fastighetsregleringen en fas- tighet som har upplåtits med tomt- rätt, tillämpas 16 5 i fråga om ersätt— ning som tillkommer tomträttshava- ren samt 12 a 5 andra stycket och 18 5 andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

Verkställighet av fastighetsbildnings- myndighetens ersättningsbeslut

36 &

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- serna i detta kapitel förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbal— kens bestämmelser.

6 kap.

6 57 Överförs mark från en samfällig- Överförs mark från en samfällig- het, utgår ersättning endast till del- het eller upplåts eller ändras servitut ägare som har framställt yrkande om isarnfälld mark, utgår ersättning en- det under förrättningen. Ersättning dast till delägare som har framställt

7Senaste lydelse 1989:724.

Nuvarande lydelse

skall dock utan yrkande fastställas för sådan andel i marken vars värde överstiger tre procent av det basbe- lopp enligt lagen (1962:381) om all- män försäkring som gällde året in- nan förrättningen påbörjades. Er- sättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening eller när i annat fall ersättning enligt 5 kap. 175 andra stycket skall utbetalas till någon som företräder delägarna.

Föreslagen lydelse

yrkande om det under förrätt- ningen. Ersättning till en delägare skall dock fastställas utan yrkande när den kan antas överstiga tre pro- cent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan förrättningen påbörjades. Ersättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfäl- ligheten förvaltas av en samfällig- hetsförening eller när i annat fall er- sättning enligt 5 kap. 175 andra stycket skall utbetalas till någon som företräder delägarna.

758

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning för samfälld mark enligt 6 5 inte be- höver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansök- ningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut får i så- dana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrättningen.

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning enligt 6 5 inte behöver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastighetsbildnings- beslut får i sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samt- liga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrätt- ningen.

7 kap. 2 59

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts- lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 5 ' vattenlagen (1983z291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till- stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen- bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsre- glering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbild- ningsåtgärd och är av betydelse för denna.

Första-tredje styckena gäller inte servitut som avser avloppsledning för en fastigh et eller ledning för vatten till husbehavsförbrukning.

aSenaste lydelse 1989:724. 9Senaste lydelse 1983:658.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 kap. 2 510 Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn- digheten

1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 305 fjärde stycket eller tid- punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30b 5,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så- dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 5,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan

handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 35 om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 45 om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar- bete skall skiljas från uppdraget, 9. awisat överklagande.

9. awisat överklagande, 10. beslutat i fråga om hänvisning enligt 5 kap. 12 a 5,

11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. ]2c5'.

Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig- hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde- lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

16 kap. 14 5”

Fastighetsdornstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare dennes rätte- gångskostnad. I mål om inlösener- sättning skall dock sakägare som av- står mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad obe- roende av utgången i målet.

10Senaste lydelse 1990:450. ” Senaste lydelse 1987:124.

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare denncs rätte- gångskostnad .

I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma skall gälla i mål om ersättning för marköverföring el- ler reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a 5 andra stycket.

Nuvarande lydelse

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rätte- gångsbalken.

Föreslagen lydelse

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 el- ler 85 rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tilläm- pas 15 kap. 65 plan- och bygglagen (1987:10).

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö- religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu- nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 5 kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

17 kap.

Ifråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—1455, 155 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämpning. Beträjfande skyldighe- ten att svara för kostnad i mål om in- lösenersättning gäller dock, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rätte— gångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller8 5 samma balk, all- tid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar mot- parten genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdom- stolen.

Ifråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9—13 55, 145 första, fjärde och femte styck- ena, 155 andra stycket samt 16 5. Dock skall 16 kap. 15 5 andra stycket inte tillämpas när hovrätten återför- visar mål till fastighetsdomstolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket skall den som har att betala ersättning för mark eller rättig- het, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett så- dant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 65 plan- och bygglagen (1987:10). 1 övrigt skall bestämmelsema i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga skäl föreligger.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap. 2 5 I fråga om rättegången i högsta I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9 1055, 115 andra och tredje styck- och 10 55, 115 andra och tredje ena, 12—14 55, 155 andra stycket styckena, 12 och 1355, 145 första, samt 165 motsvarande tillämpning. fjärde och femte styckena, 15 5 andra Beträffande skyldigheten att svara stycket samt 16 5. Dock skall 16 kap. för kostnad i mål om inlösenersätt- 15 5 andra stycket inte tillämpas när ning gäller dock bestämmelsen högsta domstolen återförvisar mål därom i 17kap. 3 5 första stycket. Vi- till lägre rätt. dare skall 16 kap. 155 andra stycket ej tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt. I mål som avses i ]6 kap. 145 andra stycket gäller bestämmelserna i 17 kap. 35 andra stycket. Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om syn— nerliga skäl föreligger.

]. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 1955 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8kap. 5 och 655 fortfarande gälla, medan 5 kap. 10 a, 10b och 12 a 55 inte skall tillämpas. Om en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 55 tillämpas i sin nya lydelse.

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadSplan var avsedd för en- skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut- gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5kap., om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm— melse som enligt 17 kap. 45 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

4. Överförs mark som enligt en vid utgången avjuni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö- kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt- ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestäm- mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången avjuni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm- melse som enligt 17 kap. 4 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a5 andra stycket bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4 kap. expropriationslagen (1972:719) såvitt gäller 4kap. 35 andra stycket i den lagen gälla det styckets lydelse vid utgången avjuni 1987. _

6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 155 gäller fortfarande i fråga om ränta

för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 i sin äldre lydelse gälla.

2. Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) . dels att 13, 18, 19, 21 och 33 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 32 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

135

I fråga om ersättning för upplå- telse och inlösen enligt 12 5 äger 4 kap. expropriationslagen (1972: 719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 5 expropriationslagen skall härvid till- lämpas i fråga om värdeökning som ägt-rum under tiden från dagen tio år före det anläggningsförrättningen på- kallades.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till ersättning, skall det värde som till- godoräknas fastighetens ägare mins- kas med belopp motsvarande den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av ford- ran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

I fråga om ersättning för upplå— telse och inlösen enligt 125 gäller 5 kap. 10—12 55 fastighetsbildningsla- gen ( 1970.'988 ). Därvid skall inlösen inte anses som ett sådant tvångsför- värv sorn avses i 5 kap. 10 a 5 andra stycket fastighetsbildningslagen.

13a5

Ersättning enligt 13 5 skall beställt- rnas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hän visa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om så- dan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med anläggningsförrättningen. An- sökan orn särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år; som fastighetsbildningsmyndigheten be- stämmer.

Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastig- hetsbildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om ford- ringshavama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteck- ning, fordras dessutom de medgivan-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den från fastighetsägare och ford- ringshavare som föreskrivs för re- laxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan bety- delse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

13b5

Denna lag ärinte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.

13c5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets- bildningsmyndigheten vid förrätt-

ningen även pröva ett av en sakägare - framställt yrkande om ersättning som har samband med förrättningen men rör rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas be- stämmelserna i 5 kap. 12 c5 andra stycket fastighetsbildningslagen (1970.'988).

18 51

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas- tighet, som avses skola deltaga i an- läggningen eller som enligt en detalj- plan helt eller till viss del skall använ- das till allmän plats för vilken kom- munen inte ärhuvudman . Rätt att på- kalla förrättning tillkommer också kommunen och hyresgästorganisa- tion. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, påkalla en förrättning som angår ge- mensamhetsanläggning under fö- reningens förvaltning.

Länsstyrelsen kan påkalla förrätt- ning för inrättande av anläggning

1Senaste lydelse 1989:726.

Rätt att begära förrättning enligt denna lag har

]. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,

2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som är ge- mensam för flera fastigheter;

3. kommunen,

4. hyresgästorganisation.

En samfällighetsförening får, ef- ter beslut av föreningsstämman, be- gära en förrättning som angår ge- mensamhetsanläggning under för- eningens förvaltning.

Länsstyrelsen kan begära förrätt- ning för inrättande av anläggning

Nuvarande lydelse

som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren på- kalla förrättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägen- het av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att påkalla förrättning enligt denna lag finns be- stämmelser i 20 a 5 och 25 5 tredje stycket väglagen (1971:948).

Föreslagen lydelse

som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren be- gära förrättning för inrättande av så- dan anläggning varigenom olägen- het av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns be- stämmelser i 20 a 5 och 25 5 tredje stycket väglagen (1971:948).

En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet en- ligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

19 52

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24 och _27 — 40 55 fastighetsbildningslagen (1970:988). '

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1— 24 och 27 — 40 55 samt 6 kap. 6 och 755 fas- tighetsbildningslagen (1970:988).

Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be- röra hyresgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga- nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap. 15 5 fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.

21 53 Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg- ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör rådplägning ske med sakägama. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av anläggningen.

Har förrättningen påkallats en- dast av ägaren av fastighet, som fin- nes ej kunna tilläggas rätt att deltaga i anläggningen och som inte heller helt eller till viss del skall användas till allmän plats som avses i 18 5 första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.

Har förrättningen begärts endast av ägaren av fastighet, som finnes ej kunna tilläggas rätt att delta i anlägg- ningen och som inte heller helt eller till viss del skall användas till allmän plats eller trafikanläggning, som av- ses i 18 5 första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.

32a5

2Senaste lydelse 1989:726. 3Senaste lydelse 1987:126.

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- sema i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkerzs bestämmelser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till- trädaren rätt att få handräckning av

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen.

33 5

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 5 ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för- fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be- slutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu- tet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelsema [ första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. 2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och 33 55 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13a5 inte tillämpas.

3. Förslag till Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144) dels att 2, 16, 29 och 31 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 30 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale- ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in- går i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

(1) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till- godoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olj a, gas eller annan råvara eller pro- dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg- ningslagen (1973:1149).

13 a 5

Ersättning enligt 13 5 skall bestäm- mas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om så- dan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med ledningsrättsförrättningen. An- sökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten be- stämmer.

Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastig- hetsbildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om ford- ringshavama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteck-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ning, fordras dessutom de medgivan- den från fastighetsägare och ford- ringshavare som föreskrivs för re- laxation i 22 kap. ]1 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan bety- delse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

13 b 5 Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.

13 c 5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets- bildningsmyndigheten vid förrätt- ningen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med förrättningen men rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas be- stämmelserna i 5 kap. 12c5 andra stycket faslig/1etsbildningslagen (1970.'988).

16 51

I fråga om förrättning enligt I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1—24, 27— denna lag tillämpas 4 kap. 1—24, 35 och 37—40 55 fastighetsbildnings- 27—35 och 37—40 55 samt 6 kap. lagen (1970:988). 6 och 755 fastighetsbildningslagen

(1970:988).

Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led- ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägama hållas bara om särskilda skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en- ligt 215 till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.

Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig— het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.

Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan- derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses i 14 5 andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.

'Senaste lydelse 199l:l700.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

295

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i ledningsrätts- mål skall därvid tillämpas vad som enligt 16 kap. 145, 17kap. 35 och 18 kap. 2 5fastighetsbildningslagen gäl- ler i mål om inlösenersättning. Rör talan förrättning som avses i 33 5 till- lämpas dock vad som enligt nämnda paragrafer [ fastighetsbildningslagen

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål tillämpas på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall därvid tilläm- pas vad som gäller ifråga om sådana mål som avses i 16 kap. 145 andra stycket fastighetsbildningslagen. Rör talan förrättning som avses i 33 5 till- lämpas dock vad som gäller om rätte— gångskostnader i fastighetsbild- ningsmål i allmänhet.

gäller för fastighetsbildningsmål i allmänhet.

30 a 5

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- serna i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till- trädaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen.

31 5

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 5 ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led- ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu— tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5 .

1. Denna lag träder i kraft den 1januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 315 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a5 inte tillämpas.

3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 295 i sin äldre lydelse gälla. 21

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1987:11) om

exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 och 34 55 lagen (1987:11) om exploaterings— samverkan skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

165

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex- ploateringen. I fråga om sådan fas- tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 55, 75 första och andra styckena, 8—13 och 1855 samt 8 kap. 1—6 55 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17—23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 115 andra stycket eller 18 5, skall 5 kap. 20 5 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 5 denna lag tilläm- pas.

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex- ploateringen. I fråga om sådan fas- tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 55, 7 5 första och andra styckena, 8—12, 13 och 18 55 samt 8kap. 1—4 55 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17—23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 115 andra stycket eller 185, skall 5 kap. 205 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 45 denna lag tilläm— pas.

Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet enligt 135 har vunnit laga kraft.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild- ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.

345

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 205 gälla vad som föreskrivs beträffande mål om inlösenersättning.

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 205 gälla vad som föreskrivs beträffande sådana mål som avses i 16 kap. 145 andra stycket fastighetsbildningsla- gen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. 2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 345 i sin äldre lydelse gälla.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 55 lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

151

Har vid förrättning enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan bestämts att ägare av fas- tighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersätt- ning icke förfallit till betalning tidi- gare än ett år före utmätning eller konkursansökan, skall med ford- ringen följa förmånsrätt enligt 65 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Föreslagen lydelse

Har vid förrättning enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan bestämts att ägare eller tidigare ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfal- lit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmåns— rätt enligt 65 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 31 5 tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta- gas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som av- ses i 1 5 första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 315 tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning gö- ras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Angående skyldighet för ägare el- ler tidigare ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 15 första stycket samt angående rätt enligt 5kap. 31 5 tredje stycket fastighets- bildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning göras i fastig- hetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbcloppet av de ersättningar för vilka fas- tighet svarar enligt 1 5 första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

Bestämmelsen i första stycket till- lämpas även på beslut enligt 5kap. 12a5 första stycket fastighetsbild- ningslagen( ] 970:988 ) .

Denna lag träder i kraft den 1januari 1993.

[Senaste lydelse l987:]30.

Prop. 1.991/922127

J ustitiedepartementet Prop. 1991/92:127

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 april 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester- berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas, Dinkel- spiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask.

Föredragande: statsrådet Laurén

1. Inledning

År 1979 tillkallade regeringen särskilda sakkunniga för att se över fastighets— bildningslagstiftningen. De sakkunniga antog namnet fastighetsbildningsm- redningen (Ju 1979:11).

Utredningen har avlämnat fyra betänkanden, Fastighetbildning 1, Av- veckling av samfällda vägar och diken (SOU 1983:37), Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor (SOU 1983:38), Fastighetsbildning 3, Plangenomförande genom inlösenförrättning (SOU 1984:72) och Fastighetsbildning 4, Förrätt- ningsförfarande och boendeinflytande m.m. (SOU 1986:29). Betänkandena 1 och 4 har redan behandlats i annat sammanhang (se prop. 1988/89:77, BoUll, rskr. 255 och SFS 1989:724).

Jag ämnar nu ta upp de lagstiftningsfrågor som utredningen har behandlat i betänkandena 2 och 3. I anslutning härtill kommer jag även att behandla vissa förslag som har utarbetats inom justitiedepartementet och redovisats i promemorian (Ds 1988:41) ”Ersättning vid fastighetsreglering m rn” samt förslag som lantmäteriverket har lagt fram i sin rapport (1988z28) "Markåt- komst och ersättning”. Promemorian berör samma frågor som utredningen har behandlat i betänkandet 2, medan rapporten tar upp en de] frågor som har behandlats i betänkandet 3. Slutligen kommer jag också att ta upp de förslag om ändringar i 4 kap. expropriationslagen (1972:719) som har lagts fram i en inom bostadsdepartementet utarbetad promemoria (Ds Bo 1984:2) ”Expropriationsersättning” och som inte har behandlats i propositionen med följdlagstiftning till plan- och bygglagen (se prop. 1985/86:90 5.97). Såväl ut- redningens betänkanden som de båda promemoriorna och lantmäteriverkets rapport har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels sammanfattningen i utred- ningens betänkanden 2 och 3 som bilagorna ] och 2 , dels sammanfattningen och lagförslagen i promemorian Ds 1988:41 som bilagorna 3 och 4 , dels sammanfattningen ipromemorian Ds Bo 1984:2 som bilaga 5, dels lantmäte- riverkets sammanfattning och lagförslag i rapporten Markåtkomst och er- sättning som bilagorna 6 och 7 samt dels förteckningar över remissinstan- serna som bilagorna 8 — II.

Sammanställningar av remissyttrandena har gjorts inom bostadsdeparte- mentet såvitt gäller promemorian 1984:2 (Dnr R 2450-83) och inom justitie- 24

departementet såvitt gäller betänkandena, promemorian 1988:41 och lant- mäteriverkets rapport (Dnr 2583-83, 2474-83, 88-2412 och 89-642). Sam- manställningarna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 5 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som har utarbetats inom justitiedepartementet på grundval av tidigare förslag. Lagrådsremissens lagförslag och lagrådets yttrande bör fo- gas till protokollet i detta ärende som bilagorna 12 och 13.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har några redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.

2. Allmän motivering

2.1. Allmänna överväganden

2.1.1. Markåtkomst genom förrättning

Fastighetsbildningslagen (1970:988) innehåller regler om förutsättningarna för ändringar i fastighetsindelningen. Fastighetsbildning sker genom fastig- hetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet. Ge— nom fastighetsreglering kan vidare servitut bildas, ändras eller upphävas. För särskilda fall av fastighetsreglering finns regler om inlösen i 8 kap. fastig- hetsbildningslagen.

En fastighetsbildningsåtgärd berör ofta såväl allmänna som enskilda in- tressen. Regelsystemet i fastighetsbildningslagen bygger på principen att fas- tighetsbildningen är en enskild angelägenhet. Det allmännas inflytande är emellertid i vissa lägen mycket starkt. Fastighetsregleringsinstitutet har för- bundits med vissa tvångsmoment som innebär att ägaren är skyldig att under vissa förutsättningar tåla att hans fastighet ändras ifråga om storlek och ägo- anordning m.m.

Fastighetsbildningsfrågor handläggs av särskilda fastighetsbildningsmyn- digheter och prövas vid s.k. förrättning. Vid förrättningen utgörs fastighets- bildningsmyndigheten av en förrättningslantmätare och i vissa fall två lek- män, s.k. gode män. Förfarandet bygger på principen om officialprövning. Detta innebär att fastighetsbildningsmyndigheten har att på eget initiativ ta fram den utredning, t.ex. värderingsutlåtanden, som behövs för åtgärdens genomförande. Fastighetsbildningsmyndigheten har att se till samtliga sak- ägares intressen. Myndigheten skall också för sakägama klargöra innebör- den av vidtagna och planerade åtgärder. Som regel ingår det i förrättningen att det hålls ett sammanträde med sakägama. Vid ett sådant sammanträde har sakägama rätt att yttra sig och får också presentera egen utredning. Möj- ligheterna att förebringa utredning vid en förrättning är dock inte lika stora som i ett domstolsförfarande. EXempelvis saknar fastighetsbildningsmyndig- heten möjlighet att hålla vittnesförhör.

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut kan överklagas till fastighetsdom- stolen. Prövningen i fastighetsdomstolen sker som regel efter huvudförhand- ling. Fastighetsdomstolens utslag kan i sin tur överklagas till hovrätten och vidare till högsta domstolen.

Vid sidan av fastighetsbildningslagen finns andra lagar som reglerar for- merna för ianspråktagande av mark för skilda ändamål. Hit hör anläggnings- lagen (1973:1149), som innehåller bestämmelser om upplåtelse och inlösen av mark för gemensamhetsanläggningars behov. Hit hör även ledningsrätts- lagen (1973:1144), enligt vilken mark kan tas i anspråk för vissa slag av led- ningar. Såväl anläggningsfrågor som ledningsrättsfrågor prövas av fastighets- bildningsmyndigheten vid ett förrättningsförfarande som i huvudsak över- ensstämmer med vad som gäller enligt fastighetsbildningslagen.

Mark kan även tas i anspråk genom inlösen enligt plan- och bygglagen (1987:10) samt genom expropriation enligt expropriationslagen (1972:719). Vid sådant ianspråktagande tillämpas andra förfaranderegler. Någon för- rättning inför fastighetsbildningsmyndigheten förekommer inte. Frågor om inlösen enligt plan- och bygglagen prövas i stället direkt av fastighetsdomsto- len. Frågor om tillstånd till expropriation handläggs av regeringen eller i vissa fall av länsstyrelsen, medan frågor om expropriationsersättning prövas av fastighetsdomstolen.

De nu berörda lagarna överlappar i viss utsträckning varandra. Detta gäl- ler bl. a. beträffande sådan överföring av mark som är nödvändig för att ge- nomföra kommunala planer, exempelvis mark som enligt planen skall an- vändas för gatumark. Sådan marköverföring kan ske enligt bestämmelserna om inlösen i plan- och bygglagen. Redan vid fastighetsbildningslagens till- komst förutsattes emellertid att även fastighetsreglering skulle kunna komma till användning för marköverföring som behövs för att genomföra kommunala planer. Så har också skett i mycket stor utsträckning. I vissa si- tuationer är dock fastighetsreglering inte någon användbar metod för plan- genomförande. Det kan bero på särskilda bestämmelser i fastighetsbild- ningslagen, som inskränker möjligheterna att genomföra fastighetsregle- ring. Det har hävdats att de hinder som idag finns mot att genomföra kom- munala planer med hjälp av fastighetsreglering bör undanröjas. Det brukar därvid särskilt framhållas att förfarandet vid fastighetsreglering är enklare, smidigare och billigare- än det domstolsförfarande som byggnads- och expro- priationslagstiftningen förutsätter.

Fastighetsbildningsutredningen har i betänkandet 3 lagt fram förslag som syftar till att vidga möjligheterna att ta mark i anspråk genom förrättningsbe- slut. Utredningen har sålunda föreslagit att frågor om kommunal inlösen en- ligt vissa bestämmelser i byggnadslagen (1947z385) skall prövas vid en av fas- tighetsbildningsmyndigheten handlagd förrättning (inlösenförrättning), vil- ken skall regleras i en särskild lag. Beträffande förfarandet vid sådan förrätt- ning skall enligt förslaget bestämmelserna i fastighetsbildningslagen tilläm- pas utom i några avseenden där särskilda förfaranderegler föreslås, såsom exempelvis ifråga om kostnadsersättning. Byggnadslagen har numera ersatts av plan- och bygglagen.

Förslaget om en särskild lag om inlösenförrättning har avstyrkts av flerta- let remissinstanser. Till de avstyrkande instanserna hör hovrätten för Nedre

Norrland, Stockholms tingsrätt, Svenska kommunförbundet, samtliga kom- muner som yttrat sig, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsäga- reförbund. Förslaget har tillstyrkts av bl.a. lantmäteriverket, Lantbrukarnas Riksförbund och några länsstyrelser.

För egen del vill jag först peka på vissa undersökningar som redovisas i betänkandet 3 (s. 53—56) och som visar bl.a. följande. Det sker årligen cirka 3.000 fastighetsregleringar inom plan medan antalet fall av inlösen enligt byggnadslagstiftningen endast uppgår till omkring 25. Besvär över fastig- hetsbildningsmyndighetens ersättningsbeslut är mycket sällsynta. Detta får ses mot bakgrund av att parterna som regel är överens om ersättningen när regleringen begärs. Även i inlösenmål kommer parterna i stor utsträckning överens om ersättningen. Endast omkring 25 procent av målen prövas i sak av fastighetsdomstolen. De sakprövade målen överklagas i mycket stor ut- sträckning till hovrätten.

Fastighetsregleringsinstitutet utnyttjas således redan nu i det allt övervä- gande antalet plangenomförandefall. Att domstolsprövning sker är förhål- landevis sällsynt. I fall då sådan prövning sker kan det enligt min uppfattning i vissa fall vara en fördel ur kostnadssynpunkt att förrättningsformcn inte används utan att prövningen börjar i domstol.

Förslaget att ta bort möjligheten att begära inlösen direkt vid domstol är alltså inte invändningsfritt. Jag befarar vidare att den föreslagna lagen om inlösenförrättning skulle komplicera handläggningen vid fall av plangenom- förande som idag genomförs mycket smidigt med det nuvarande systemet. Mot bakgrund härav ansluter jag mig till flertalet remissinstansers uppfatt- ning att utredningens förslag till lag om inlösenförrättning inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Lantmäteriverket har i sin rapport lämnat några mindre långtgående för- slag som syftar till att underlätta plangenomförande inom ramen för fastig- hetsregleringsinstitutet. Samtidigt har verket pekat på möjligheten att an- vända förrättningsförfarandet som medel för att fastställa den ersättning som en fastighetsägare kan vara berättigad till på grund av kommunala planbe- slut och som annars skulle ha bestämts enligt plan- och bygglagens regler. Bl.a. i avsikt att underlätta användandet av förrättningsförfarandet för detta ändamål har lantmäteriverket föreslagit vissa ändringar i fastighetsbildnings- lagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen.

Det mest betydelsefulla av lantmäteriverkets förslag innebär att sådan marköverföring som skulle kunna komma till stånd genom inlösen enligt 6 kap. 17 5 plan- och bygglagen— dvs. vissa slag av marköverföring till kommun — skall få ske genom fastighetsreglering utan hinder av de särskilda begränsningar som gäller enligt fastighetsbildningslagen. Lantmäteriverkets övriga förslag i denna del syftar till att göra det lättare för den enskilde att i vissa fall initiera ett förrättningsförfarande. Enligt min uppfattning bör för- slagen i sina huvudsakliga delar genomföras. Jag kommer att redovisa skälen för min uppfattning i avsnitt 2.2.

Hänvisningar till S2-1-1

2.1.2. Ersättning vid fastighetsreglering m.m.

En fastighetsreglering innebär typiskt sett att mark överförs mellan fastighe- ter. För skillnaden mellan vad fastigheten tar emot resp. avstår i detta hän- seende skall det betalas ersättning i pengar.

Fastighetsbildningslagens ersättningsreglcr anknyter till det förhållandet att det - för att fastighetsreglering skall få ske — totalt sett alltid skall upp- komma en förbättring för de fastigheter som är berörda av en sådan regle- ring. Reglerna innebär att fastighetsägarna skall dela på denna reglerings- vinst. Detta kan i ett enskilt fall exempelvis leda till att ägaren till en fastighet som avstår från ett markområde kompenseras med ett belopp som är större än som strängt taget föranleds av de skador som regleringen för med sig. Skälet till detta är då att det överförda området är särskilt värdefullt för grannfastigheten.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen är uppbyggda på ett annat sätt med en mera skadeståndsrättslig inriktning. Vad som ersätts är den minsk- ning i sammer genom expropriationen. Expropriationslagens ersättningsreglcr tillämpas också vid inlösen enligt plan- och bygglagen och i fråga om ersättning enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen.

Enligt fastighetsbildningsutredningen behövs en bättre samordning mel- lan ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen och i expropriationslagen. Denna uppfattning, som framförs också i 1988 års promemoria, delas i all- mänhet av remissinstanserna. Jag har för egen del inte någon annan uppfatt- ning. Bl.a. är det en brist att reglerna i fastighetsbildningslagen inte innehål- ler någon motsvarighet till expropriationslagens regel om ersättning för s.k. företagsskada och att fastighetsbildningslagens regler om ersättning för s.k. personlig skada ger mindre möjligheter till ersättning än motsvarande regler i expropriationslagen om ersättning för övrig skada. Som ett ytterligare skäl för en översyn av reglerna kan anföras att de principer som ligger till grund för ersättningsbestämmelserna bör komma till bättre uttryck i lagtexten än vad som för närvarande är fallet.

Jag förordar följaktligen att det vidtas lagstiftningsåtgärder för att knyta ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande reg- ler i expropriationslagen.

Kommunförbundet och advokatsamfundet har i sina remissyttranden över 1988 års promemoria pekat på att det råder ett samband mellan fastighets- bildningslagens ersättningsreglcr och reglerna om sakägarens ställning vid förrättningen. Enligt deras uppfattning bör fastighetsbildningslagens ersätt- ningsreglcr inte ändras innan man tar slutlig ställning till frågan om vad som bör gälla om den enskildes rätt till ersättning för kostnader under förrätt- ningen. Den frågan behandlas i detta lagstiftningsärende och jag har beaktat den vid mina överväganden om hur ersättningsreglerna bör utformas. Dessa överväganden skall jag redovisa i avsnitt 2.3.

Hänvisningar till S2-1-2

2.1.3. Sakägares ställning vid förrättning m.m.

Det har i olika sammanhang hävdats att den enskilde sakägaren har en alltför svag ställning vid en förrättning, i synnerhet om den andra parten är en kom-

mun eller något annat resursstarkt organ. Den nuvarande lagstiftningen ger inte den enskilde sakägaren någon rätt till ersättning för egna ombuds- och utredningskostnader vid förrättning. När motparten företräder ett allmänt intresse har den enskilde sakägaren inte heller någon obetingad rätt till er- sättning för rättegångskostnader som uppkommer efter överklagande till fastighetsdomstolen av ett fastighetsbildningsbeslut. Denna ordning har kri- tiserats. Det har gjorts jämförelser med expropriations- och byggnadslag- stiftningen, där den enskilde sakägaren normalt har rätt till ersättning för sina kostnader vid fastighetsdomstolen. Både fastighetsbildningsutred- ningen och lantmäteriverket har lagt fram förslag som innebär att den en- skilde sakägaren i vissa fall skall kunna få ersättning för kostnader vid för- rättningen och vid rättegången i fastighetsdomstolen. För egen del kan jag inte tillstyrka förslagen om ersättning för kostnader vid förrättning. Där- emot delar jag uppfattningen att den enskilde sakägaren bör få vidgade möj- ligheter att erhålla ersättning för rättegångskostnader. Till dessa frågor åter- . kommer jag i avsnitt 2.4.

Lantmäteriverket har lagt fram två andra förslag som också syftar till att minska skillnaderna mellan förrättningsförfarandet och förfarandet enligt byggnads- och expropriationslagstiftningen. Det ena förslaget berör möjlig- heten att skjuta upp prövningen av sådana frågor, som inte lämpligen kan avgöras vid tiden för förrättningen. Det andra förslaget gäller fastighetsbild- ningsmyndighetens möjligheter att pröva frågor som inte skall bedömas en- ligt den för förrättningen gällande lagstiftningen. Förslagen bör enligt min mening läggas till grund för lagstiftning. Detsamma gäller beträffande ett av lantmäteriverket framställt förslag om att förenkla förfarandet vid faststäl- lande av ersättning i vissa fall samt om sakkunnigs ställning och medverkan- vid fastighetsbildningsförrättning. Till alla dessa frågor skall jag återkomma i avsnitt 2.5.

Hänvisningar till S2-1-3

2.2. Plangenomförande genom förrättning

2.2.1 Kommunens markåtkomst vid genomförande av en plan

Mitt förslag : Om ett markområde enligt en beslutad detaljplan skall användas för en allmän plats som kommunen är huvudman för, skall området kunna överföras till kommunen genom fastighetsreglering i större utsträckning än vad som gäller för närvarande.

Lantmäteriverkets fdrslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag innebär dock att möjligheterna att genomföra en fastighetsreglering blir större även i vissa andra fall (se rapporten s. 24—27).

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt lant- mäteriverkets förslag eller lämnat det utan erinran. Till dem som tillstyrkt förslaget hör bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, ett par kommuner, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Lantmätareförening och Lantmäteriets Civilingenjörsförening. Sveriges Advokatsamfund har avstyrkt förslaget, medan Svenska kommunförbundet har ställt sig tveksamt

Prop. 1991/922127

till det. Kommunstyrelsen i Stockholms kommun har uttalat att förslaget kan hota den enskildes rätt.

Bakgrund: För att fastighetsreglering skall få ske krävs dels att man upp- når en lämpligare fastighetsindelning eller en mera ändamålsenlig markan- vändning, dels att fördelarna överväger kostnaderna och olägenheterna av regleringen (se 5 kap. 4 5 fastighetsbildningslagen). Om dessa förutsätt- ningar är uppfyllda, kan fastighetsreglering ske även om berörda fastighets- ägare motsätter sig åtgärden. Det finns emellertid begränsningar i möjlighe- terna att genomföra fastighetsreglering mot fastighetsägares eller annan sak- ägarcs vilja (jfr 5 kap. 18 5 fastighetsbildningslagen). Vid fastighetsreglering skall sålunda iakttas att varje däri ingående fastighet får en sådan samman- sättning och utformning att den inte blir mindre lämplig än före regleringen för det ändamål som den skall användas till. Fastigheten får inte heller för- ändras så att dess graderingsvärde minskas väsentligt (se 5 kap. 85 fastig- hetsbildningslagen; ”fastighetsskydd”). Normalt får fastighetsreglering inte heller ske så att mark tillsammans med byggnad som finns på marken över- förs till annan fastighet (se 5 kap. 7 5 fastighetsbildningslagen; ”byggnads— skydd"). Bestämmelserna fungerar som ett skydd för den enskilde mot allt- för ingripande fastighetsregleringar. Vidare får mark där det finns elektrisk starkströmsledning, för vilken koncession erfordras, inte överföras, såvida inte ledningens ägare tillförsäkras rätt att behålla ledningen på marken (se 5 kap. 75 tredje stycket fastighetsbildningslagen). Det skydd, som dessa be- stämmelser ger, är emellertid inte absolut. Fastighetsreglering kan iviss be- gränsad utsträckning ändå ske genom bestämmelserna om inlösen i 8 kap. fastighetsbildningslagen. Dessa bestämmelser är avsedda att tillämpas vid sådana regleringar som syftar till en allmän förbättring av fastighetsbestån- det (omarronderingar) eller till att sammanföra områden som enligt fastig- hetsplan skall bilda en enda fastighet.

Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen gäller även vid marköverföring som syftar till att genomföra en kommunal plan, t.ex. gatumarksreglering. De begränsar således möjligheterna att i sådana fall till- gripa fastighetsreglering. Begränsningarna gäller också vid fastighetsregle- ring för bildande eller upphävande av servitut.

När den avsedda marköverföringen omfattar mark som enligt detaljplan är avsedd för annat än enskilt bebyggande och fastighetsreglering inte kan komma till stånd på grund av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighets- bildningslagen, kan ett tvångsvis överförande av marken i stället komma till stånd genom inlösen enligt 6 kap. 17 5 plan- och bygglagen. Kommunen har rätt att lösa mark, som enligt detaljplan skall användas för allmänna platser som kommunen är huvudman för (se 6 kap. 17 5 första stycket plan- och bygglagen). Kommunen får också lösa annan mark, som enligt planen skall användas för annat än enskilt bebyggande, under förutsättning att markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd (se 6 kap.17 5 andra stycket plan- och bygglagen).

Skälen för mitt förslag: För kommunen kan det vara en nackdel att tvingas använda plan- och bygglagens inlösenregler. Ett inlösenförfarande enligt plan- och bygglagen är if1ertalet fall långsanunare och mera kostsamt än för- rättningsförfarandet enligt fastighetsbildningslagen. Frågor om inlösen skall

prövas av domstol. Kommunen får därvid normalt bära såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader. Det kan inträffa att kommunen gentemot en av flera fastighetsägare som berörs av samma plan är tvingad att anhäng- iggöra talan om inlösen vid domstol, medan fastighetsreglering kan genom- föras gentemot övriga. Det kan också inträffa att marköverföringen visserli- gen i huvudsak kan komma till stånd genom förrättning enligt anläggningsla- gen men i någon mindre del — där anläggningslagen inte är tillämplig och hinder mot fastighetsreglering föreligger enligt 5 kap. 7 eller 8 5 fastighets- bildningslagen— måste ske genom inlösen enligt plan- och bygglagen. Osä- kerhet huruvida fastighetsreglering är möjlig kan också leda till att markåt- komstfrågan avgörs först efter två processer, den ena rörande tillämpningen av 5 kap. 7 eller 8 55 fastighetsbildningslagen och den andra rörande ersätt- ningsfrågan. Uppenbarligen kan sådana svårigheter fördröja plangenomför- andet. Ofta väljer kommunen i stället att få till stånd fastighetsägarens med- givande till fastighetsreglering genom att erbjuda en högre ersättning än som måhända motiveras av en objektiv värdering av fastigheten.

I det stora flertalet fall kommer parterna visserligen överens och några problem uppstår inte eftersom bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighets- bildningslagen då inte utgör hinder mot fastighetsreglering. Likväl är de olä- genheter som jag nyss har beskrivit så stora att det för övriga fall finns anled- ning att ändra lagen beträffande situationer där fastighetsreglering används i plangenomförande syfte.

Fastighetsreglering innehåller två olika moment. Det ena är frågan om själva marköverföringens tillåtlighet och omfattning. Det andra är frågan om den ersättning som skall lämnas. Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastig- hetsbildningslagen tar primärt sikte på det första momentet och kan föran- leda att marköverföringen inte anses tillåtlig. Visserligen torde bestämmel- serna åberopas främst då mera betydande värden berörs. Reglerna är emcl- lertid utformade så att de i det ena fallet kan förhindra en liten marköverfö- ring av obetydligt värde, medan de i ett annat fall kan sakna verkan i fråga om en överföring av ett mångdubbelt mera värdefullt område. Det första kan bli fallet när den fastighet som berörs är mycket liten. Det andra kan inträffa när en mycket stor fastighet måste avstå från ett obebyggt område som har ett betydande omfång men utgör en liten del av fastighetens totala areal. När 5 kap. 8 5 fastighetsbildningslagen tillämpas, skall det visserligen göras en helhetsbedömning, varvid bl.a. verkningarna för de enskilda sak- ägarna skall beaktas. Storleken av den ersättning som kan komma i fråga är emellertid i sig utan avgörande betydelse. Bestämmelserna är inte heller i första hand avsedda att begränsa möjligheterna att genom fastighetsregle- ring pröva omfattande och ekonomiskt betydelsefulla ersättningfrågor. De syftar i stället till att skydda fastigheten som sådan och byggnader som finns på den.

När det gäller fastighetsregleringar som sker för att till kommunen över- föra mark som enligt detaljplan skall användas för allmän plats för vilken kommunen är huvudman, är frågan om marköverföringens tillåtlighet och omfattning i princip redan avgjord genom planen. Fastighetsbildningsmyn- digheten är bunden av planens föreskrifter (se 3 kap. 2 5 fastighetsbildnings- lagen). En marköverföring kan under alla förhållanden komma till stånd ge-

Prop. 1991_/92:127

nom inlösen enligt plan- och bygglagen. De intressen som 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen skall tillgodose — fastighetens fortsatta lämplighet och byggnadernas bestånd — kan således genombrytas och kommunens rätt att få tillgång till marken är odiskutabel. För fastighetsägaren, som ställs in- för kommunens krav att få tillgång till marken, är det i stället ersättningsfrå- gan som är intressant.

Av det jag nu har sagt framgår att bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fas- tighetsbildningslagen inte i första hand syftar till att skydda fastighetsägarens rätt till ersättning. I rättspraxis har dock ersättningsfrågan vägts in vid till- lämpningen av 5 kap. 8 5 fastighetsbildningslagen (jfr NJA 1976 s. 139). Detta sammanhänger med att ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen och plan- och bygglagen hittills har varit utformade på olika sätt. Det har bl.a. inneburit att fastighetsägaren inte har ansetts kunna få ersättning för s.k. företagsskada vid fastighetsreglering. Med företagsskada avses att rest- fastighetens marknadsvärde minskas genom det företag, för vilket regle- ringen sker. Fastighetsägaren har alltså haft ett direkt intresse av att saken avgjorts genom inlösen enligt byggnadslagstiftningen, eftersom detta har in- neburit rätt till ersättning även för företagsskada. Som jag strax skall ut— veckla närmare (se avsnitt 2.3.2) bör emellertid för de fall som nu diskuteras i fortsättningen samma ersättningsreglcr gälla vare sig marköverföringen sker genom fastighetsreglering eller genom inlösen enligt plan- och byggla- gen. För fastighetsägarens rätt till ersättning kommer bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen då inte att ha någon egentlig bety- delse.

Bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 framstår mot denna bakgrund inte som ändamålsenliga i plangenomförandefallen. Den mest påtagliga effekten av bestämmelserna är att det i vissa fall är nödvändigt att föra frågan om mark— överföring m.m. till domstol. Det kan visserligen hävdas att ett domstolsför- farande ger bättre möjligheter för sakägama att åberopa utredning och över- huvudtaget utgör en garanti för att sakenavgörs på ett korrekt sätt. Advo- katsamfundet har lämnat synpunkter av detta slag och har hävdat att försla- get accentuerar fastighetsbildningsmyndighetens expropriativa funktion. Samfundet har samtidigt understrukit att expropriativa förfaranden i allt vä- sentligt bör ligga på domstol.

För egen del anser jag emellertid att förrättningsförfarandet i de fall som det här är fråga om ger en godtagbar säkerhet för den enskilde. Lantmäte- riorganisationen har en betydande erfarenhet och kompetens när det gäller prövning av ersättningsfrågor. Sakägarna har dessutom möjlighet att få fas- tighetsbildningsmyndighetens beslut överprövade i fastighetsdomstolen. De kan därvid åberopa ytterligare utredning. Någon avgörande skillnad från rättssäkerhetssynpunkt kommer därför inte att föreligga vare sig marköver- föringen sker i form av fastighetsreglering eller inlösen. Detta gälleri synner- het med hänsyn till mina förslag i ett senare avsnitt (2.4.2) om ändringari de rättegångskostnadsregler som gäller vid överklagande av fastighetsbild- ningsmyndighetens beslut. Dessa förslag innebär att den enskilde sakäga- rens ansvar för rättegångskostnader och hans möjligheter att erhålla ersätt- ning av motparten för egna kostnader skall bli desamma vid överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut som i en inlösenrättegång. Med

hänsyn härtill väger enligt min mening advokatsamfundets invändningar mot förslaget mindre tungt.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt delar jag lantmäteriverkets uppfatt- ning att fastighetsreglering bör få ske utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen i sådana fall då marköverföring eller reg- lering av rättighet skulle ha kunnat ske genom inlösen enligt 6 kap. 17 5 första stycket plan- och bygglagen, d.v.s. då det är fråga om mark som enligt detaljplan skall användas för allmän plats för vilken kommunen är huvud- man. En bestämmelse om detta bör tas in i en ny 8 a 5 i 5 kap. fastighetsbild- ningslagen.

Lantmäteriverkets förslag innebär att 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildnings- lagen inte heller skall utgöra hinder mot sådan marköverföring som sker ge- nom inlösen enligt 6 kap. 17 5 andra stycket plan- och bygglagen. Enligt be- stämmelsen i det stycket äger kommunen lösa mark som skall användas för annat än enskilt bebyggande, om markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd. Frågan om det kan komma till stånd en tvångsvis marköverföring genom inlösen enligt plan- och bygglagen är i dessa fall inte alltid så lätt att besvara. Svaret beror på om markens använd- ning för det i planen angivna ändamålet ”kan anses säkerställd”. Bedöm- ningen ide enskilda fallen av denna fråga kan ibland vara av ganska besvärlig natur. Med hänsyn till vad jag nu har anfört, anser jag att det därför bör förbehållas domstol att avgöra dessa fall. Jag är därför inte beredd att i detta avseende förorda något undantag från 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningsla- gen.

Hänvisningar till S2-2

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 2.1.1

2.2.2. Servitut för allmän trafikanläggning

Mitt förslag: Om det i en detaljplan har föreskrivits att mark som är avsedd för enskilt bebyggande även skall användas för allmän trafik- anläggning, får servitut som behövs för anläggningen bildas genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se rappor- ten s. 26).

Remissinstanserna: Någon erinran mot lantmäteriverkets förslag har inte framställts.

Skälen för mitt förslag: Om en detaljplan innehåller bestämmelser om att mark, som skall användas för enskilt bebyggande, även skall användas för allmän trafikanläggning, kan fastighetsägaren enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen kräva att den som skall vara huvudman för anläggningen förvär- var nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet. Plan- och bygglagen ger däremot inte kommun, som skall vara huvudman för anläggningen, någon möjlighet att lösa till sig en sådan rätt mot fastighetsägarcns vilja. En dylik bestämmelse fanns tidigare i 41 a 5 byggnadslagen (19472385), men den överfördes inte till plan- och bygglagen."

Motiveringen till detta var att frågan kunde lösas med hjälp av fastighetsbild- ningslagen eller annan lagstiftning (se SOU 1979:66 s. 381 och prop. 1985/86:1 s. 649).

Den fastighetsbildningsåtgärd som kan komma ifråga för att bereda ut- rymme för allmän trafikanläggning på mark, som är avsedd för enskilt be- byggande, är bildande av servitut genom fastighetsreglering. Det kan undan- tagsvis förekomma att en sådan åtgärd inte kan genomföras på grund av be- stämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen. Dessa begräns- ningar framstår inte som ändamålsenliga. Kommunens rätt att använda mar- ken för allmän trafikanläggning är fastlagd genom planen och det kan antas att kommunen i sista hand alltid skulle kunna få till stånd ett servitut genom expropriation enligt 2 kap. 2 5 expropriationslagen. Det är därför främst er- sättningsfrågan som är av intresse för fastighetsägaren. Såsom utvecklats i föregående avsnitt kommer bestämmelserna i 5 kap. 7 och 8 55 fastighets- bildningslagen inte att ha någon betydelse för fastighetsägarens rätt till er- sättning. Enligt min mening bör därför bestämmelserna inte hindra att man genom fastighetsreglering bildar sådana servitut som behövs för att inrätta en allmän trafikanläggning på mark som i övrigt är avsedd för enskilt bebyg- gande. Ett stadgande om detta bör tas in i fastighetsbildningslagen.

2.2.3. Markägarens möjligheter att initiera fastighetsreglering

Mitt förslag: Även om en fastighetsreglering inte innebär att mark- ägarens fastighet förbättras, skall regleringen få äga rum på begäran

av honom under förutsättning att åtgärden innebär att fastigheten bringas i överensstämmelse med detaljplan eller fastighetsplan.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverket har dock föreslagit en annan lagteknisk lösning (se rappor- ten s. 28 ff).

Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig i denna fråga har har varit positiva till lantmäteriverkets förslag.

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 kap. 5 5 första stycket fastighetsbildnings- lagen gäller att fastighetsreglering som har begärts av en sakägare får genom- föras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Tanken bakom bestämmelsen är att sökanden inte skall kunna tvinga andra fastighetsägare att tåla förändringar av deras fastigheter, om det inte är påkallat för att sökandens egen fastighet skall komma i åtnju- tande av en förbättring. Grunden för detta är i sin tur att söka bl.a. i det förhållandet att förbättringen ådrar ägaren en däremot svarande skyldighet att bidra till kostnaderna.

Det kan förekomma situationer då fastighetsägaren har ett i och för sig berättigat intresse av att få till stånd en fastighetsreglering, men då bestäm- melsen i 5 kap. 5 5 fastighetsbildningslagen hindrar honom från detta. Om ett markområde enligt detaljplan eller fastighetsplan är utlagt att användas för annat än enskilt bebyggande, begränsar det markägarens möjligheter att

utnyttja markområdet. Detta kan i sin tur påverka fastighetens värde. Om det är fråga om mark, som skall användas för allmänna platser för vilka kom- munen är huvudman, är kommunen enligt 14 kap. 15 plan- och bygglagen skyldig att lösa marken på markägarens begäran. Mark, som skall användas för allmänna platser, för vilka annan än kommunen är huvudman, är väghål- laren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt om detta begärs av markägaren. Om det uppstår tvist om vilken ersätt- ning som skall lämnas, prövas den av domstol. Enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen har fastighetsägaren en motsvarande rätt till ersättning, om hans fastighet enligt plan skall användas för allmän trafikanläggning.

I vissa fall skulle fastighetsreglering vara ett smidigare sätt att åstad- komma en uppgörelse mellan fastighetsägaren och kommunen. Vid en upp- görelse i form av en fastighetsreglering skulle mark kunna överföras och ser- vitut bildas i den omfattning som har förutsatts i planen. Ersättningsfrågor skulle kunna prövas av fastighetsbildningsmyndigheten. En sådan fastig- hetsreglering — som ju skulle innebära att en del av fastigheten togs i an- språk — skulle emellertid som regel inte kunna betecknas som en förbättring av fastigheten. Enligt nu gällande bestämmelser kan fastighetsägaren alltså inte få till stånd en sådan fastighetsreglering.

Jag kan inte se att det i fall som dessa finns skäl att förhindra att fastighets- reglering sker på fastighetsägarens egen begäran. En bestämmelse som ger honom möjlighet att själv få till stånd fastighetsreglering kommer inte att gå ut över andra sakägare. Den kommer givetvis inte heller att inverka på hans rätt att, om han så önskar, i stället väcka talan vid domstol med yrkande om inlösen eller dylikt enligt 14 kap. 1 och 2 55 plan- och bygglagen. Bestämmel- sen i 5 kap. 5 5 fastighetsbildningslagen bör därför ändras så att fastighetsreg- lering i de aktuella fallen kan ske på ansökan av den berörda fastighetsäga- ren.

2.2.4. Markägarens möjligheter att initiera anläggningsförrättning eller ledningsförrättning

Mitt förslag: Om en fastighet berörs av en i detaljplan angiven trafik- anläggning som är gemensam för flera fastigheter, skall fastighetens ägare ha rätt att ansöka om anläggningsförrättning enligt anläggnings- lagen även om fastigheten inte skall ha del i anläggningen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag är dock inte begränsat till gemensamma trafikan- läggningar som finns angivna i detaljplan utan avser alla i detalj- eller fastig- hetsplan förutsatta gemensamhetsanläggningar. Lantmäteriverket har dess- utom föreslagit en regel om rätt för fastighetsägare att påkalla förrättning enligt ledningsrättslagen (se rapporten s. 30—36).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig i dessa frågor har tillstyrkt lantmäteriverkets förslag eller lämnat dem utan erinran. Tele- verket har avstyrkt förslaget om att fastighetsägare skall få rätt att påkalla

förrättning enligt ledningsrättslagen och har härvid hänvisat bl. a. till att för- slaget skulle kunna leda till att förrättning måste hållas alltför tidigt. Stock- holms tingsrätt har anmält tveksamhet beträffande båda förslagen men har godtagit att fastighetsägaren får initiativrätt i fall då han har rätt att påkalla ersättning enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen.

Skälen för mitt förslag: Lantmäteriverkets förslag i denna del bygger — lik- som förslaget i föregående avsnitt — på tanken att den enskilde fastighetsäga- ren i vissa situationer kan ha ett eget intresse av att hans fastighet bringas i överensstämmelse med detalj-.eller fastighetsplan.

I 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen finns bestämmelser som berättigar fastig- hetsägaren till ersättning för det intrång som i planen förutsatta trafikanlägg- ningar och allmänna ledningar innebär. På fastighetsägarens begäran är hu- vudmannen för en trafikanläggning, som är gemensam för flera fastigheter, samt ledningshavare för allmän ledning skyldiga att förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i fastigheten i den omfattning som behövs för ända- målet. Tvister om detta prövas enligt plan- och bygglagens regler, dvs. vid domstol.

Om fastighetsägaren i stället kunde få till stånd förrättning enligt anlägg- ningslagen respektive ledningsrättslagen, skulle frågan om ersättning för in- trånget kunna prövas av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrättning. Vid en sådan prövning skulle gälla i huvudsak samma ersättningsreglcr som vid en prövning enligt plan- och bygglagen. Det kan hävdas att det skulle vara en fördel för fastighetsägaren att kunna få saken prövad på detta sätt, eftersom förrättningsförfarandet i många fall är enklare och snabbare än förfarandet enligt plan- och bygglagen.

Det är emellertid inte alltid som fastighetsägaren har rätt att påkalla för- rättning enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen. I ledningsrättslagen finns visserligen inte några bestämmelser om vem som äger påkalla förrätt- ning, men det torde vara förutsatt att endast ledningshavare har sådan rätt. Rätt att påkalla förrättning enligt anläggningslagen tillkommer ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen eller som enligt detaljplan helt eller delvis skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvud- man. Också kommunen eller en hyresgästorganisation har rätt att påkalla en sådan förrättning (se 18 5 anläggningslagen). Däremot har ägaren till en fastighet, som berörs av en gemensam trafikanläggning utan att själv delta i den, inte rätt att ansöka om förrättning.

Det kan alltså förekomma situationer då fastighetsägaren är hänvisad till plan- och bygglagens förfarande. Det finns anledning att överväga om inte fastighetsägaren borde tillerkännas initiativrätt i dessa fall också enligt an- läggningslagen resp. ledningsrättslagen.

I fråga om ledningsrättslagen framstår behovet av en sådan initiativrätt som ganska begränsat. Det torde vara förhållandevis sällsynt att det uppstår tvister som rör fastighetsägarens rätt enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen. I fall då det föreligger tvist är det inte säkert att ett förrättningsförfarande är enklare och smidigare än det förfarande som plan- och bygglagen föreskri- ver. Om det inte föreligger någon tvist, kan parterna givetvis på egen hand träffa ett servituts- eller nyttjanderättsavtal.

Enligt lantmäteriverket kan det emellertid finnas också andra skäl som ta-

lar för att fastighetsägaren borde få initiera förrättning enligt anläggningsla- gen eller ledningsrättslagen. Verket har hänvisat till bestämmelsen i plan- och bygglagen om att det är en förutsättning för bygglov att den sökta åtgär- den överensstämmcr med gällande planer (se 8 kap. 11 5 plan- och byggla- gen). Om det i planen har förutsatts att fastighetens mark skall tas i anspråk för gemensamhetsanläggningar eller ledningsrätter, skulle enligt lantmäteri- verket bygglov inte kunna beviljas så länge fastighctsbildningsmyndighcten inte har fattat något motsvarande anläggnings- eller ledningsrättsbeslut. Till skillnad från lantmäteriverket anserjag emellertid att bestämmelsen i 8 kap. 11 5 plan- och bygglagen inte i sig torde utgöra något skäl för att ändra gäl- lande regler om initiativrätt i anläggningslagen eller ledningsrättslagen. Kra- vet på planöverensstämmelse enligt den angivna bestämmelsen innebär nämligen inte att i planen förutsatta ledningsrätter eller gemensamhetsan- läggningar, i vilka fastigheten inte skall delta, måste ha kommit till stånd (jfr prop. 1985/86:1 s. 710).

En rätt för fastighetsägaren att initiera förrättning enligt ledningsrättsla- gen skulle också innebära vissa nackdelar. Främst är det då fråga om olägen- heterna av att förrättningen ibland måste hållas långt innan det är aktuellt att lägga ledningen.

Det anförda leder mig till slutsatsen att förslaget om att ge fastighetsäga- ren initiativrätt enligt ledningsrättslagen inte bör genomföras.

Vad jag nu har sagt torde i huvudsak gälla även beträffande förslaget om att utvidga fastighetsägares initiativrätt enligt anläggningslagen. Här kan det emellertid förekomma fall då fastighetsägaren över huvud taget inte har möjlighet att framställa krav på sådan ersättning som han förutsätts kunna få enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen. 1 fall då någon anläggningsförrätt- ning ännu inte har hållits och någon samfällighet för anläggningen därför inte heller har bildats, har han inte någon att vända sig mot med sina krav enligt plan- och bygglagen. Den motsvarande situationen, såvitt avser sådan all- män plats för vilken annan än kommunen är huvudman, uppmärksammades i följdlagstiftningen till plan- och bygglagen och föranledde då en utvidgning av fastighetsägarens initiativrätt (jfr prop. 1985/86:90 5.160 f). Jag anser det därför lämpligt att utvidga fastighetsägarens initiativrätt enligt anläggnings- lagen så att den svarar mot hans rätt till ersättning enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen.

2.3. Ersättningsregler

Hänvisningar till S2-3

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 2.1.2

2.3.1. Ersättning vid expropriation

Min bedömning: Expropriationslagens ersättningsregler bör för när- varande inte ändras.

Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag (se promemorian s. 43-45).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Enligt kommunförbundet (ma-

joriteten) är det angeläget att ändra expropriationslagen så att ersättning för förlorad handelsvinst inte i något fall kan komma i fråga.

Skälen för mitt förslag: Promemorian Ds Bo 1984:2, som i huvudsak för- anleddes av det då till lagrådet remitterade förslaget till plan- och bygglag, innehöll förslag om en omfattande omarbetning av 4 kap. expropriationsla- gen och en kodifiering av viss praxis. Chefen för bostadsdepartementet utta- lade i propositionen med följdlagstiftning till plan- och bygglagen att ut- gångspunkten för reformarbetet i det sammanhanget borde vara att endast sådana ändringar i expropriationslagen skulle göras som var nödvändiga om förslaget till plan- och bygglag genomfördes eller som var särskilt angelägna för att plan- och bygglagen skulle få avsedd effekt. Övriga förslag i 1984 års promemoria borde behandlas i ett senare sammanhang (se prop. 1985/86:90 s. 97).

De förslag i 1984 års promemoria som inte behandlades i följdlagstift- ningen till plan- och bygglagen avsåg väsentligen en redaktionell bearbetning av 4 kap. expropriationslagen och en kodifiering av viss praxis.

För egen del instämmer jag i uppfattningen i 1988 års promemoria att det inte finns skäl att nu redaktionellt bearbeta de grundläggande ersättnings- reglerna i expropriationslagen eller att kodifiera praxis i vidare mån än som redan har skett i följdlagstiftningen till plan- och bygglagen.

Den enda sakliga ändring som föreslogs i 1984 års promemoria gällde frå- gan om byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad handelsvinst resp. förlust av byggnadsarvode i vissa fall. I promemorian föreslogs att det i 4 kap. expropriationslagen skulle tas in en bestämmelse enligt vilken rätt till ersättning för övrig skada inte föreligger i fall då skadan har uppkommit ge- nom att ägaren har förlorat en möjlighet att med statliga bostadslån finan- siera en förväntad bebyggelse på den exproprierade egendomen (se prome- morian s. 15-20).

Bakgrunden till förslaget i 1984 års promemoria var en av riksdagen be- gärd översyn av ersättningsreglerna (se CU 1979/80:10, rskr. 169). Denna begäran tillkom med anledning av domar som högsta domstolen hade med- delat år 1979 angående byggnadsföretags rätt till ersättning för förlorad han- delsvinst resp. förlust av byggnadsarvode vid expropriation hos företaget av mark beträffande vilken det s.k. markvillkoret för statliga bostadslån inte gällde (se NJA 1979 s. 735). Enligt domarna skall vid en sådan expropriation lämnas ersättning för skada som orsakats av att företaget på grund av reg- lerna om den statliga bostadsfinansieringen ej kan förvärva ersättningsmark med de möjligheter till statliga bostadslån som förelåg beträffande den in- lösta marken. I 1984 års promemoria föreslogs att ersättning inte längre skall lämnas i sådana fall som avses med de nämnda domarna.

Det s.k. markvillkoret infördes år 1975 (se prop. 1974:150, CU 36, rskr. 372). Det innebar att bostadslån och räntebidrag för ny- eller ombyggnad av fastigheter som inte har förvärvats från kommunen eller från ett aktiebolag som helt ägs av kommunen och vars verksamhet uteslutande består i att för- värva eller förvalta mark endast beviljas om kommunen medger att så sker. Regeringen har nyligen föreslagit att markvillkoret skall avskaffas (se prop. 1991/92:56). Riksdagen har godtagit förslaget (se 1991/92:BoU 9, rskr.

1991/92:75). De ersättningsfrågor som behandlades i domarna från 1979 har därmed i viss utsträckning förlorat aktualitet.

Mot bakgrund av det anförda finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att genomföra förslaget i 1984 års promemoria. Kommunförbundet har förordat att en mera allmänt hållen bestämmelse skall införas. Det finns emellertid inget underlag för det. Enligt min mening kan det för övrigt inte komma i fråga att generellt ta bort rätten till ersättning för förlorad handels- vinst. Inte heller kan jag se att det finns något behov av att göra en begräns- ning av ersättningsrätten. Jag anser därför att det för närvarande inte bör vidtas några lagstiftningsåtgärder rörande den frågan. Det kan anmärkas att den kommitté som regeringen har tillkallat för att utreda frågan om grund- lagsskydd för äganderätten m.m. (dir. 1991:119) har fått i uppdrag att över- väga preciseringar som ytterligare förstärker den enskildes rätt till ersättning vid expropriation och liknande förfoganden.

Hänvisningar till S2-3-1

2.3.2. Ersättning vid fastighetsreglering

Mitt förslag: Ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen knyts när- mare till motsvarande regler i expropriationslagen.

Vid fastighetsregleringar i fall då marken hade kunnat tas i anspråk enligt plan- och bygglagen och vid andra fastighetsregleringar där det är uppenbart att marken hade kunnat tas i anspråk tvångsvis enligt annan lagstiftning skall expropriationslagens ersättningsreglcr tilläm- pas fullt ut.

Även i andra fall av fastighetsreglering skall likvidvärderingen gö- ras med beaktande av värderingsreglerna i expropriationslagen. I dessa fall skall dock några av expropriationslagens ersättningsregler inte tillämpas. Det gäller regeln om avdrag för företagsnytta samt den s.k. presumtionsregeln. I dessa fall skall vidare vinsten av regleringen fördelas mellan de berörda fastigheterna (vinstfördelning).

Vid alla slag av fastighetsreglering skall expropriationslagens regler om annan ersättning gälla i stället för de nuvarande reglerna i fastig- hetsbildningslagen om ersättning för personlig skada.

Förslaget i 1988 års promemoria: Överensstämmer med mitt förslag utom i fråga om vinstfördelningsregeln. Enligt promemorian skall vinstfördelning göras endast i sådana fall då ersättningen enligt expropriationslagens regler blir oskäligt låg med hänsyn till den vinst som uppkommer (se promemorian s. 28-37).

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker allmänt att ersättnings- reglerna i fastighetsbildningslagen knyts närmare till motsvarande regler i expropriationslagen och att expropriationslagens regler tillämpas fullt ut i den utsträckning som föreslagits i promemorian. Den i promemorian före- slagna vinstfördelningsregeln har kritiserats av många remissinstanser. En- ligt bl.a. lantmäteriverket och lantbruksstyrelsen är regeln inte lämplig vid fastighetsregleringar som sker för att få till stånd omarronderingar inom

lantbruket. Andra instanser anser att regeln ger alltför begränsade möjlighe- ter till vinstfördelning.

Bakgrund: Det nuvarande ersättningssystemet enligt fastighetsbildnings- lagen anknyter till det förhållandet att syftet med en fastighetsreglering är att förbättra de berörda fastigheterna. Regleringen skall leda till att det to- talt sett uppkommer en nytta (båtnad). Vinsten vid regleringen är båtnaden minus kostnaderna för fastighetsregleringsföretaget (inklusive förrättnings- kostnaderna). Eftersom det är fastighetsägarna som är regleringsföretagare och bär huvudansvaret för verksamheten har det ansetts naturligt att fastig- hetsägarna också skall dela på regleringsvinsten. Fastighetsbildningslagen bygger på ett system med s.k. indirekt vinstfördelning. Systemet är uppbyggt enligt följande.

För skillnaden mellan vad en fastighet å ena sidan tar emot i fråga om mark och andel i samfälld mark och å andra sidan avstår i sådant hänseende skall det utgå ersättning i pengar. Även sådan värdeförändring som föranleds av en servitutsåtgärd eller av att en byggnad eller annan anläggning genom regleringen övergår till annan ägare skall utjämnas genom ersättning i pengar (se 5 kap. 10 5 fastighetsbildningslagen).

Det värderingsförfarande genom vilket ersättningen beräknas kallas lik- vidvärdering. Varje område som ingår i regleringen åsätts ett likvidvärde som gäller för både den som avträder och den som tillträder egendomen. Vid likvidvärderingen fördelas båtnaden mellan den som skall tillträda området och den som skall avträda det. Denna vinstfördelning sker i praxis genom en indirekt metod som kan beskrivas på följande sätt. Man anknyter likvidvär- deringen till det värde eller den värdenivå som är relevant för den som avträ- der eller för den som tillträder. Eftersom ett område som byter fastighetstill- hörighet normalt har ett lägre marginellt värde för den som avträder än för den som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den som tillträder om lik- vidvärderingen anknyts till det värde som är relevant för den som avträder. Om likvidvärderingen å andra sidan anknyts till det värde som är relevant för den som tillträder, kommer båtnaden att tillföras den som avträder. Anknyts likvidvärderingen till en mellanliggande nivå, kommer båtnaden att fördelas mellan dem. Fastighetsbildningslagen innehåller inte någon föreskrift om hur likvidvärderingen skall ske med hänsyn till fördelningen av båtnaden, men lagen syftar till att den skall ske så att ett skäligt resultat uppnås (jfr prop. 1969:128 5. B 409).

Den berörda regeln kompletteras av vissa jämkningsbestämmelser i 5 kap. 11 5 fastighetsbildningslagen samt av bestämmelser om ersättning för per- sonlig skada i 5 kap. 12 5 fastighetsbildningslagen. Med personlig skada avses ekonomisk skada som inte ersätts enligt reglerna om likvidvärdering. Rätt till sådan ersättning finns emellertid bara ivissa bestämda situationer, nämli- gen vid reglcringsåtgärder som innebär ett ingripande beträffande byggnad eller annan anläggning och vid sådan åtgärd som medför att en arrenderätt upphör eller minskar i värde.

Värderingsreglcrna i 5 kap. gäller inte vid inlösen enligt 8kap. fastighets- bildningslagen. Ersättningsbestämmelserna vid inlösen har i stället utfor- mats med 4 kap. 1 5 expropriationslagen som förebild. Någon fullständig an-

passning av ersättningsreglerna vid inlösen till motsvarande regler i expro— priationslagen har dock inte skett.

Ersättningsreglerna i expropriationslagen har en skadeståndsrättslig in- riktning. Vad som skall ersättas är den minskning i sakägarens förmögenhet som uppkommer genom expropriationen. Ersättning utgår i form av löse- skilling, intrångsersättning och ersättning för övrig skada (annan ersättning).

Löseskilling utgår vid expropriation av hel fastighet och skall i princip motsvara fastighetens marknadsvärde. Intrångsersättning utgår vid expro- priation av del av fastighet och skall i princip motsvara den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommit genom expropriationen. An- nan ersättning utgår för skada som inte skall ersättas enligt reglerna om lö- seskilling eller intrångsersättning.

Principen att ersättningen skall avse fastighetens marknadsvärde eller minskade marknadsvärde frångås i vissa fall. Har det företag för vars genom- förande en fastighet exproprieras medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, skall löseskillihgén enligt 4kap. 25 expropria- fi'onsiagembestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. Detta gäller dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Om företaget har haft en sänkande inverkan på marknadsvärdet, brukar man tala om företagsskada. En inverkan i höjande riktning brukar kallas fö- retagsnytta.

Enligt den s.k. presumtionsregeln i 4kap. 35 expropriationslagen gäller vidäre' vidrbestämmande av löseskilling att sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om expropriation, dock högst femton år före talans väckande vid domstol, skall räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt.

Expropriationslagens ersättningsreglcr gäller inte bara vid expropriation utan också vid inlösen enligt t.ex. plan- och bygglagen. Även ersättningsreg- lerna i anläggningslagen och ledningsrättslagen hänvisar till expropriations- lagen.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande fråga är om det är godtagbart att ersättningen vid tvångsförfoganden i vissa fall-(fg_stiglletslajldningsfallen). bestäms efter en vinstfördelningsprincip och i andra fall (expropriationsfal- len) efter en skadeprincip.

Att ersättningsreglerna i expropriationslagen är utformade efter en skade- princip ter sig naturligt mot bakgrund av reglernas syfte att ersätta förlorad egendom. En vjnsgfördelningsprincip_i_e_xpropriationslagen skulle inte bara vara oaccepfabel från rättspolitisk synpunkt. Den skulle också skapa prak- tiska värderingsprobleni av en omfattning som knappast kan godtas.

Även ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen framstår som natur- liga om man ser till syftet med fastighetsregleringsinstitutet, som ju är att åstadkomma en förbättring av de berörda fastigheterna. Fastighetsbildnings- lagens ersättningsregler bygger som jag tidigare har nämnt på tanken att de

berörda fastighetsägarna i egenskap av regleringsföretagare bör få dela på Prop. 1991/92:127 regleringsvinsten (se prop. 1969:128s. B383).

Även andra omständigheter än de olika syftena med de båda instituten kan anföras för en ordning med delvis skilda ersättningsprinciper i expro- priationslagen och fastighetsbildningslagen. För det första är det allmänna intresset av ett genomförande ofta starkare i expropriationsfallen än i fastig- hetsbildningsfallen. Det enskilda intresset är vidare många gånger så fram- trädande i fastighetsbildningsfallen att det kan sättas i fråga om en tvångsrätt skulle kunna accepteras såvida inte ersättningsbeloppet bestämdes under hänsynstagande till den vinst som uppkommer för den som tillträder mar- ken. En sådan ordning leder till ersättningar som i praktiken motsvarar vad parterna skulle ha kommit överens om i normalfallet i en situation där någon tvångsrätt inte hade förelegat.

I lagstiftningsärendet råder en bred enighet om att fastighetsbildningsla- gen liksom hittills bör ge möjlighet till vinstfördelning.

Av det anförda framgår att det i princip inte bör. komma ifråga att ta bort vinstfördelningsprincipen ur fastighetsbildningslagen och helt ersätta den med expropriationslagens skadeprincip. En fördel med vinstfördelningsprin- cipen i dessa sammanhang torde vara att den främjar frivilliga uppgörelsen- För vinstfördelningssystemet talar också att det ligger i linje med strävan- dena att fördela exploateringsvinsterna på ett skäligt sätt inom ett exploate- ringsområde (jfr lagen (1987:11) om exploateringssamverkan).

Ersättningen ifall då apropriation eller annat liknande tvångsförvärv kan ske

När förhållandena är sådana att det är möjligt att alternativt ta egendomen i anspråk genom expropriation eller något annat liknande förfogande anses i gällande praxis att expropriationslagens regler bör beaktas vid likvidvärde- ringen (jfr prop. 19692128 5. B 547 och B 560). Det innebär att ersättning ut- går med det belopp som motsvarar minskningen av den avstående fastighe- tens marknadsvärde. Den som avstår marken tillförs alltså inte någon del i den eventuella vinst som uppkommer genom regleringen. I brist på lagstöd torde dock presumtionsregeln i 4kap. 35 expropriationslagen inte kunna beaktas vid värderingen.

I 1988 års promemoria föreslås - liksom i fastighetsbildningsutredningens förslag — att denna praxis skall lagfästas. När förhållandena vid en fastighets- reglering är sådana att det är möjligt att alternativt ta egendomen i anspråk genom expropriation eller något annat sådant förfogande skall ersättningen enligt förslaget bestämmas fullt ut enligt reglerna i 4 kap. expropriationsla- gen. Förslaget i 1988 års promemoria har godtagits eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

För egen del vill jag framhålla att det inte torde föreligga några principiella hinder mot att införa ett system där expropriationslagens regler, däribland presumtionsregeln, tillämpas av fastighetsbildningsmyndigheten vid fastig- hetsregleringar. Myndigheten har redan nu att hantera presumtionsregeln vid förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen. Till förmån för att göra presumtionsregeln tillämplig även vid vissa fastighetsregleringar 42

talar också praktiska skäl och önskvärdheten av att lika fall behandlas lika. Om presumtionsregeln inte kan tillämpas i fastighetsregleringssammanhang, kommer ju ersättningen till markägaren ivissa fall att bli lägre om mark inlö- ses enligt plan- och bygglagen än om marken överförs genom fastighetsregle- ring. En sådan ordning kan upplevas som orättvis, och den kan också leda till att förrättningsförfarandet utnyttjas i en mindre utsträckning än vad som är önskvärt. Även om presumtionsregeln 1 praktiken inte torde komma att tillämpas så ofta, bör det med hänsyn till det anförda finnas en möjlighet att tillämpa den även i fastighetsregleringssammanhang.

Över huvud taget talar enligt min uppfattning starka rättviseskäl för att expropriationslagens regler tillämpas fullt ut i sådana fall då det föreligger alternativa möjligheter till tvångsförfoganden. Annars kan i likvärdiga fall ersättningen komma att bli olika beroende på vilken lagstiftning som tilläm- pas. Att expropriationslagens ersättningsregler tillämpas fullt ut innebär inte — som en remissinstans har varit inne på — någon försvagning av det starka rättsskydd som markägaren är tillförsäkrad vid expropriation eller andra tvångsförfoganden. Markägaren skyddas av den allmänna begräns- ningen enligt 5 kap. 8 5 fastighetsbildningslagen i fråga om möjligheterna att genomföra fastighetsregleringar tvångsvis. I fall då regleringen kan genom- föras tvångsvis innebär förslaget i vissa hänseenden en utvidgning av fastig- hetsägarens möjligheter att få ersättning. När presumtionsregeln är tillämp- lig begränsas visserligen fastighetsägarens rätt till ersättning i förhållande till vad som gäller nu. Begränsningen är dock många gånger skenbar eftersom den ersättningsskyldige idag kan få till stånd en tillämpning av presumtions- regeln genom att väcka talan om inlösen vid domstol. Av betydelse är också mitt förslag om att markägarens ställning i fastighetsdomstolen skall förstär- kas i de aktuella ärendena (se avsnitt 2.4.2). Sammantaget innebär mina för- slag en. inte.oväsentlig-förstärkning av markägarens ställning. i I praktiken torde det komma i fråga att.tillämpa 4 kap. expropriationsla- gen fullt ut främst vid fastighetsreglering av mark som kan bli inlöst enligt plan- och bygglagen. Om inlösen här kan komma i fråga kan enkelt bedömas med ledning av detaljplanen. Kommunen är skyldig att lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är hu- vudman samt annan mark som enligt planen skall användas för annat än en- skilt bebyggande. Även väghållare och huvudmän för allmänna trafikanlägg- ningar kan åläggas att lösa mark enligt plan- och bygglagen (se 14 kap. 1 och 255 plan- och bygglagen, jfr 6 kap. 175 samma lag). Andra situationer då 4kap. expropriationslagen bör kunna tillämpas fullt ut är då egendomen al- ternativt kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat lik- nande tvångsförvärv.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag att expropriationslagens ersätt- ningsreglcr skall gälla fullt ut dels vid fastighetsregleringar av egendom som skulle ha kunnat tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 2 55 plan- och bygglagen, dels vid andra fastighetsregleringar om det är uppenbart att den berörda egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv.

Ersättningi andra fall

Vid andra fastighetsregleringar än sådana som nu har särskilt berörts bör, som tidigare sagts, ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen bygga på principen om vinstfördelning. Samtidigt bör man dock, sornjag tidigare har framhållit, knyta reglerna närmare till innehållet i 4kap. expropriationsla- gen.

Likvidvärderingen bör enligt min mening grundas på värderingsreglerna i 4kap. expropriationslagen. Reglerna om företagsnytta i 4kap. 25 och pre- sumtionsregeln i 4kap. 3 5 kan dock av naturliga skäl inte tillämpas vid fas- tighetsregleringar i allmänhet. Dessa regler bör kunna gälla endast i de tidi- gare nämnda fallen då 4kap. expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid likvidvärderingen. Däremot bör regeln i 4kap. 25 expropriationslagen om företagsskada kunna användas när likvidvärdet bestäms. Om det företag som föranlett fastighetsregleringen har medfört sänkande inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde, bör alltså ersättningen bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit, dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena på orten m.m.

Vid fastighetsregleringar i allmänhet bör man — som jag redan har fram- hållit — emellertid inte bara ta hänsyn till de nämnda bestämmelserna i expro- priationslagen i samband med likvidvärderingen. Den vinst som regleringen ger upphov till skall också beaktas när ersättningen bestäms. Regeln om vinstfördelning bör omfatta alla nu ifrågavarande rcgleringsfall. Regeln bör, liksom hittills, inte närmare ange hur vinstfördelningcn skall ske. Den bör i princip endast innebära att den som avträder egendom skall få en skälig del av regleringsvinsten. Vinstfördelningsrcgeln synes lämpligen kunna utfor- mas så att den anger att man — vid sidan av de angivna bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen— vid likvidvärderingen också i skälig utsträckning skall beakta det särskilda värde som egendomen har för den tillträdande fas- tigheten.

För fastighetsreglering som sker utan inlösen gäller för närvarande att per- sonlig skada kan ersättas bara i vissa bestämda situationer, nämligen vid reg- leringsåtgärder som innebär ett ingripande beträffande byggnad eller annan anläggning och vid sådana åtgärder som medför att en arrenderätt upphör eller minskar i värde (se 5 kap. 125 fastighetsbildningslagen). ] 1988 års pro- memoria har föreslagits att reglerna om ersättning för personlig skada utvid- gas så att de kommer att motsvara vad som gäller om ersättning för övrig skada enligt 4kap. 1 5 första stycket tredje meningen expropriationslagen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet re- missinstanser.

Personlig skada kan uppkomma vid fastighetsreglering även i andra fall än de som avses med ersättningsbestämmelserna. Ett exempel är att personlig skada drabbar en annan nyttjanderättshavarc än en arrendator. Ett annat exempel är att en ändrad ägoanordning framtvingar en ändrad produktions- inriktning för ettjordbruksföretag. ] sistnämnda fall torde de nuvarande reg- lerna innebära att ersättning skall utges till en arrendator, men inte till den fastighetsägare som själv brukar sin fastighet. Ett ytterligare exempel är det

Prop. 1991./_92:127

fallet att en fastighetsreglering innebär att en nyttjanderätt — t.ex. en jakt- rätt — upphör. I ett sådant fall föreligger inte enligt gällande regler någon skyldighet att lämna ersättning. Detta synes mindre väl förenligt med 2 kap. 185 regeringsformen (jfr NJA 1989 s. 20). Av det anförda framgår att det finns skäl att utvidga möjligheterna till ersättning för personlig skada. De nya bestämmelserna om det kan lämpligen utformas på samma sätt som reg- lerna om övrig skada i expropriationslagen.

De ändringar i 5 kap. fastighetsbildningslagen som jag nu har förordat in- nebär att de särskilda ersättningsreglerna i 8kap. fastighetsbildningslagen blir obehövliga. Dessa regler bör därför upphävas. Detta föranleder en följdändring i 165 lagen om exploateringssamverkan. Vidare bör det göras en anpassning av ränteregeln i 5 kap. 15 5 tredje stycket fastighetsbildnings- lagen till vad som gäller enligt expropriationslagen.

Hänvisningar till S2-3-2

2.3.3. ErSättning vid förrättning enligt anläggningslagen

Mitt förslag: Vid förrättningar enligt anläggningslagen skall ersätt- ningsreglerna i fastighetsbildningslagen tillämpas i stället för, som för närvarande, ersättningsreglerna i expropriationslagen.

Förslaget i 1988 års promemoria överensstämmer med mitt förslag (se pro— memorian s. 38-40).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorieför- slaget eller lämnar detta utan erinran. Förslaget avstyrks bl.a. av de hörda domstolarna, vilka menar att den nu gällande ordningen fungerar tillfreds- ställande.

Skälen för mitt förslag: Ändamål som kan tillgodoses genom en servituts- eller samfällighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen kan i vissa fall också tillgodoses genom att en gemensamhetsanläggning inrättas enligt an- läggningslagcn. Med gemensamhctsanläggning avses en anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål som är av stadig- varande betydelse för dem. I fråga om en enskild väg gäller dock inte kravet på att vägen skall vara gemensam för flera fastigheter. Enligt anläggningsla- - gen kan nämligen upplåtas rätt att bygga väg för att tillgodose även en en- staka fastighets behov (se prop. 1973:160 5. 282). Också ett tillfälligt vägbe- hov kan tillgodoses (se 475 anläggningslagen).

I fråga om ersättning för upplåtelse eller inlösen av mark för en gemen- samhetsanläggning gäller som tidigare har nämnts expropriationslagens er- sättningsreglcr (se 135 anläggningslagen). Det innebär att vinstfördelning inte kan ske, om t.ex. en utfart ordnas enligt anläggningslagen. Hade samma utfart däremot ordnats genom en servituts- eller samfällighetsbildning enligt fastighetsbildningslagen, hade vinstfördelning kunnat tillämpas. Enligt min mening saknas det godtagbara skäl för en sådan skillnad.

Att ersättningsreglerna i anläggningslagen har anknutits till expropria- tionslagen och inte till fastighetsbildningslagen synes ha haft sin grund vä- sentligen i att förhållandet mellan ägaren till den av anläggningen belastade

fastigheten och deltagarna i anläggningen har ansetts förete större likhet med situationen vid expropriation än med situationen vid fastighetsreglering (jfr prop. 1973:160 5. 546). I förarbetena underströks också att tillkomsten av gemensamhetsanläggningar ofta betingas av hänsyn till allmänna intres- sen (se prop. s. 592).

Hållbarheten i de redovisade resonemangen kan enligt min mening disku- teras. Även en fastighetsreglering företer ju likheter med expropriation. Detta gäller särskilt vid ensidiga markavståenden. De allmänna intressena vid förrättningar enligt anläggningslagen torde vidare många gånger inte vara starkare än vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. Liksom fastighetsbildningslagen har anläggningslagen i huvudsak en privaträttslig karaktär (prop. 1973:160 5. 151). De ändamål som skall tillgodoses enligt an- läggningslagen torde som regel inte berättiga till expropriation (se 15 an- läggningslagen och 2kap. 1-3 55 expropriationslagen). Däremot kan utrym- men för gemensamhetsanläggningar tas i anspråk i vissa fall, om markens ägare begär det (se 14 kap. 1 och 2 55 plan- och bygglagen).

Av det anförda framgår att vinstfördelning bör ske vid vissa förrättningar enligt anläggningslagen för att ersättningssystemet inte skall bli inkonse- kvent. Det synes vara en rimlig ordning att vinstfördelning kan ske vid alla förrättningar enligt anläggningslagen utom i sådana fall då marken skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant tvångsförfo- gande. En sådan ordning kan åstadkommas genom att de nya ersättningsreg- ler i fastighetsbildningslagen som jag har förordat i avsnitt 2.3.2 tillämpas även vid anläggningsförrättningar.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag att den nuvarande hänvisningen i anläggningslagen till expropriationslagens ersättningsregler ersätts med en hänvisning till ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen.

Hänvisningar till S2-3-3

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.2

2.3.4. Ersättning vid förrättning enligt ledningsrättslagen

Mitt förslag: Den nuvarande hänvisningen i ledningsrättslagen till er- sättningsreglerna i expropriationslagen behålls, men ledningsrätt en- ligt ledningsrättslagen skall inte längre få upplåtas för en vatten- eller avloppsledning som tillgodoser endast en enstaka fastighets husbe- hov.

Förslaget i 1988 års promemoria motsvarar mitt förslag (se promemorian s. 41-42).

Remissinstanserna: Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erin- ran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Förslaget avstyrks av bl.a. Stockholms tingsrätt, som uttalar att lagstiftningen hittills har fungerat väl.

Skälen för mitt förslag: Ledningsrättslagen gäller för flera olika slags led- ningar, bl.a. allmänna teleledningar och andra allmänna svagströmsled- ningar, allmänna starkströmsledningar, vatten- och avloppsledningar samt ledningar för gas. Ledningsrättslagen gäller inte om utrymme för ledningen kan upplåtas med stöd av anläggningslagen (se 25 ledningsrättslagen).

Prop. 1991/92z127

Enligt 7 kap. 25 fastighetsbildningslagen får servitut som avser rätt att dra ledning enligt ledningsrättslagen inte bildas genom fastighetsreglering. Ge- nom fastighetsreglering får dock bildas servitut som avser avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

De ledningar som omfattas av ledningsrättslagen är av stort allmänt in- tresse. Vanligen kan expropriation äga rum i fråga om sådana ledningar (se 2 kap. 3 5 expropriationslagen). Mot bakgrund härav synes följdriktigt att er- sättningsreglerna i ledningsrättslagen hänvisar till expropriationslagen.

Den enda punkt där hänvisningen synes kunna diskuteras gäller ledningar som kan inrättas med stöd av undantagsbestämmelsen i 7 kap. 25 fastighets- bildningslagen. Tidigare har föreslagits att vinstfördelning skall ske vid servi- tutsbildningar enligt fastighetsbildningslagen som avser t.ex. vattentäkt eller utfart för enstaka fastighets behov. Genom hänvisningen i ledningsrättslagen till expropriationslagens ersättningsregler blir vinstfördelning inte möjlig om ledningen inrättas med stöd av ledningsrättslagen. .

Ett sätt att få till stånd ett konsekvent ersättningssystem synes vara att ut- forma reglerna så att ledningsrättslagen inte blir tillämplig på ledningar som kan inrättas med stöd av undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2 5 fastighetsbild— ningslagen. En sådan ordning motsvarar vad som gäller enligt ledningsrätts- lagen i fråga om ledningar som kan inrättas enligt anläggningslagen och har bl.a. den fördelen att ledningsrättslagens ersättningsregler kan behållas oförändrade. Det synes inte föreligga något hinder mot en sådan ordning. Jag föreslår därför att vatten- eller avloppsledning som endast tillgodoser en- staka fastighets husbehov inte skall få inrättas enligt ledningsrättslagen.

Hänvisningar till S2-3-4

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.3

2.4. Sakägares ställning vid marköverföring genom förrättning

Hänvisningar till S2-4

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 2.1.3

2.4.1. Kostnader vid förrättning

Min bedömning: Regler om rätt för sakägare att erhålla ersättning för kostnader som har uppkommit vid en förrättning bör inte införas.

Lantmäteriverkets förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten skall i vissa fall kunna besluta om ersättning till sakägare för kostnader för ombud eller biträde och för utredning. Detta skall gälla vid inlösen enligt 8 kap. fastig- hetsbildningslagen och vid åtgärder som avser ianspråktagande av mark eller rättighet som kunnat inlösas enligt plan- och bygglagen eller tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. Ersättning skall dock utgå endast Om det är befogat med hänsyn till partsförhållandena och in- trångets art. Beslutad ersättning skall anses som förrättningskostnad och normalt bäras av den som har nytta av förrättningen (se rapporten s. 65—93).

Remissinstanserna: Förslaget har avstyrkts av bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, Svenska kommunförbundet, Kommunaltekniska föreningen och Sveriges Lantmäta— reförening. Flera av dem har hävdat att förslaget skulle beröva förrättnings- förfarandet dess smidighet. En av de avstyrkande instanserna har i stället

föreslagit att den enskilde sakägaren skall få rätt till ersättning för egen in- ställelse. Till dem som tillstyrkt förslaget hör länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län. Några remissinstanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksför- bund och Sveriges Advokatsamfund, har förordat att sakägaren ges en ännu vidare rätt till ersättning.

Bakgrund: Vid en handläggning hos fastighetsbildningsmyndigheten sak- nar den enskilde sakägaren möjlighet att få ersättning för sina egna kostna- der vid förrättningen. Han kan sålunda inte få ersättning för egen inställelse vid förrättningssammanträde, för eget ombud eller biträde eller för egna ut- redningar. Enligt fast praxis beviljas sakägaren inte heller rättshjälp med bi- trädesförordnande i ärenden vid fastighetsbildningsmyndigheten. Vid för- rättningsförfarande gäller inte heller de vanliga rättsskyddsförsäkringarna.

Att sakägaren inte har rätt till ersättning för egna kostnader har föranlett kritik från skilda håll. Det har därvid hävdats att den enskilde sakägarens rättsställning behöver förstärkas, inte minst vid förrättningar med expropria- tiva inslag. Kritiken har bl.a. kommit till uttryck i en skrivelse från Lantbru- karnas Riksförbund till chefen för justitiedepartementet (Dnr 87-3825) samt i ett flertal remissyttranden i detta lagstiftningsärende. Det har därvid påta- lats att parterna vid förrättningen inte alltid ärjämbördiga, i synnerhet inte om ena parten är en kommun, en kraftintresscnt eller ett liknande resurs- starkt organ. Sådana organ har ofta tillgång till egna experter, som utför egna utredningar, vilka sedan åberopas vid förrättningen. Det har hävdats att den obalans som i sådana fall kan föreligga mellan sakägama inte alltid i tillräck- lig grad uppvägs av fastighetsbildningsmyndighetens utredningsplikt.

Skälen för min bedömning: Att en sakägare vid en förrättning — till skill- nad mot vad som gäller vid ett domstolsförfarande enligt plan- och bygglagen och expropriationslagen — inte är berättigad till ersättning för egna kostnader sammanhänger med förrättningsförfarandets särskilda karaktär. Förfaran- det skiljer sig i avgörande hänseenden från vad som gäller vid domstol. Me- dan ansvaret för processföringen och utredningen i en rättegång helt vilar på parterna, präglas förrättningsförfarandet av fastighetsbildningsmyndighe- tens skyldighet till officialprövning. Fastighetsbildningsmyndigheten har så- lunda till uppgift att aktivt verka för utredningen, om nödvändigt med hjälp av sakkunniga. Till myndighetens uppgifter hör även att — i en omfattning som saknar motsvarighet i domstolsprocessen — bistå sakägama med råd och upplysningar. Vidare är möjligheterna att förebringa utredning väsentligt olika i de båda typerna av förfarande. Vid en förrättning kan det inte före- komina någon muntlig bevisning. Vidare kan personlig inställelse inte åläg- gas och editionsföreläggande inte meddelas. ] vissa fall kan alltså en mera fullständig utredning inte läggas fram vid förrättningen utan först vid fastig- hetsdomstolen efter överklagande. Dessa förhållanden övervägdes vid fas— tighetsbildningslagens tillkomst och ansågs godtagbara med hänsyn till in- tresset av att förfarandet inför fastighetsbildningsmyndigheten skulle vara enkelt (jfr prop. 1969:128 5. B 191).

De nu angivna dragen i förrättningsförfarandet innebär att det normalt skall vara möjligt för sakägama att föra sin talan vid förrättningen utanjuri- diskt biträde eller expertmedverkan. Systemet kan sägas förutsätta att sak- ägarnas egna utredningar koncentreras till fastighetsdomstolen.

Enligt min mening är det inte lämpligt att ge förrättningsförfarandet nå- gon annan karaktär än det hittills har haft. Förfarandet bör således även i fortsättningen präglas av en strikt och aktiv officialprövning. Det är inte minst detta som gör förfarandet så smidigt. Lantmäteriverkets förslag skulle enligt min uppfattning kunna leda till att förrättningen får en mera rätte- gångsliknande karaktär. "Detta skulle minska snabbheten och smidigheten. Jag är inte heller övertygad om att det från rättssäkerhetssynpunkt är nöd- vändigt att införa de föreslagna ersättningsreglerna. Sakägarnas behov av ombud är ju inte lika stort vid en förrättning som vid en domstolsförhand- ling. De beslut som fattas vid förrättningen kan överprövas i två eller tre domstolsinstanser. Sakägarnas ställning vid en förrättning kan alltså inte jämföras med deras ställning i exempelvis ett expropriationsmål. Med en ak- tiv officialprövning bör också obalansen mellan sakägarna i huvudsak kunna elimineras. Detta gäller i synnerhet om fastighetsbildningsmyndigheten ge- nom förordnande av sakkunnig enligt 4 kap. 34 5 fastighetsbildningslagen utnyttjar den omfattande specialistkompetens som numera finns inom lant- mäteriorganisationen.

Lantbrukarnas Riksförbund har gjort gällande att det i vissa fall finns en risk för att fastighetsbildningsmyndigheten inte förmår göra en fullt opartisk värdering. Förbundet har härvid hänvisat framför allt till sådana fall då det statliga lantmäteriet i sin uppdragsverksamhet har tagit fram en utredning åt en part och denna utredning sedan åberopas vid en förrättning. Jag delar givetvis Lantbrukarnas Riksförbunds uppfattning att det är angeläget att så- kerställa att värderingarna görs på ett opartiskt sätt. Enligt uppgift från lant- mäteriverket torde det dock endast vara i ett fåtal fall som det har inträffat att en part vid en förrättning åberopar en utredning som lantmäteriet tidi- gare har utfört i sin uppdragsverksamhet. Även om så skulle vara fallet, finns det enligt min mening anledning att vidta åtgärder för att undanröja risken för att värderingarna inte görs på ett opartiskt sätt. Enligt vad jag har erfarit avser lantmäteriverket att precisera och skärpa de riktlinjer som i detta hän- seende gäller för lantmäteriets uppdragsverksamhet. Arbetet med dessa riktlinjer kommer att följas med uppmärksamhet från regeringskansliets sida. Bland annat mot denna bakgrund anser jag att det som Lantbrukarnas Riksförbund i denna del har framfört inte bör inverka på frågan om kost- nadsersättning.

Lantmäteriverkets förslag om ersättning till sakägare för kostnader skulle enligt min bedömning också leda till ökade kostnader för samhällsekonomin

i en omfattning som för närvarande inte låter sig försvaras. Lantmäteriverket .

har beräknat de direkta kostnaderna till sammanlagt cirka två miljoner kr. årligen. Jag befarar att kostnaderna skulle bli högre än så. Enligt min be- dömning skulle förslaget inte heller medföra några mera påtagliga bespa- ringar på andra områden.

Vad gäller sakägarens kostnader för egen inställelse har det länge ansetts naturligt att en fastighetsägare har att bevaka sina intressen i ett förrättnings- sammanhang utan någon särskild kompensation. Normalt är kostnaderna för inställelsen förhållandevis små och en rätt till ersättning för sådana kost- nader skulle alltså få liten betydelse. Den skulle emellertid leda till ett inte oväsentligt merarbete för fastighetsbildningsmyndigheten.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt anser jag att förslagen om rätt till ersättning för kostnader vid förrättning inte bör genomföras. Enligt min me- ning är det mera angeläget att förstärka den enskilde sakägarens ställning i rättegången vid fastighetsdomstolen. Till detta återkommer jag i nästa av- snrtt.

2.4.2. Rättegångskostnader vid överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut

Mitt förslag: Om ett fastighetsbildningsbeslut överklagas till fastig- hetsdomstolen skall den sakägare, som genom beslutet avstått eller upplåtit mark eller rättighet, kunna få ersättning för sina rättegångs- kostnader i fastighetsdomstolen, hovrätten och högsta domstolen i större omfattning än som hittills varit fallet. I fastighetsdomstolen skall han sålunda oberoende av utgången i målet ha rätt till ersättning för rättegångskostnader inte bara om målet gäller ersättning för inlö- sen enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen utan också om det gäller er- sättning för sådant ianspråktagande av mark eller rättighet som skulle ha kunnat ske enligt 14 kap. 1 och 2 55 plan- och bygglagen eller som uppenbarligen skulle ha kunnat komma till stånd genom expropria- tion eller annat liknande tvångsförvärv. Om han fört saken till fastig- hetsdomstolen utan tillräckliga skäl, skall domstolen dock kunna för- ordna att han skall bära sina egna kostnader. Har han uppenbarligen inlett rättegången i fastighetsdomstolen utan skälig grund, skall dom- stolen dessutom kunna förplikta honom att ersätta motparten för rät- tegångskostnader. Även beträffande rättegångskostnadsreglerna i överrätt görs i motsvarande fall en anpassning till de för den ersätt- ningsberättigade sakägaren mera förmånliga regler som gäller i mål om inlösen enligt fastighetsbildningslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (se rap- porten s. 96—99).

Remissinstanserna: Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Kommunförbundet har dock i annat sammanhang motsatt sig förändringar av rättegångskostnadsreglerna. '

Skälen för mitt förslag: Om ett fastighetsbildningsbeslut överklagas kom- mer saken att prövas vid fastighetsdomstolen. Enligt 16 kap. 14 5 första stycket fastighetsbildningslagen kan fastighetsdomstolen i sådant mål för- ordna, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, att sak- ägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare för rättegångskostna- der. Bestämmelsen ger domstolen en betydande frihet men torde normalt föranleda att förlorande part förpliktas ersätta vinnande part för rättegångs- kostnader. '

Vid överklagande av beslut om inlösenersättning enligt fastighetsbild- ningslagen och flertalet beslut enligt ledningsrättslagen gäller andra regler. Sakägare som avstår mark eller särskild rättighet har då enligt reglerna i 16

kap. 145 första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen rätt till er- sättning för sina kostnader i fastighetsdomstolen oberoende av utgången i målet. Samma regler anses gälla vid överklagande av beslut om inlösen eller upplåtande av utrymme enligt anläggningslagen (se prop. 1973:16O s. 556 och 599 samt RH 81:84). Dessa regler motsvarar i huvudsak vad som gäller vid expropriation och vid inlösen enligt plan- och bygglagen. I förarbetena till fastighetsbildningslagen diskuterades inte särskilt vad som skulle gälla vid en tvångsvis fastighetsreglering som inte skedde genom inlösen. Det har se- nare ifrågasatts om inte de regler som gäller i mål om inlösenersättning skulle kunna tillämpas även i andra mål om ersättning i samband med en tvångsvis fastighetsreglering. Högsta domstolen har emellertid i rättsfallet NJA 1983 s. 367 funnit att reglerna inte bör ges en så vidsträckt innebörd. Domstolen hänvisade därvid bl.a. till att frågan om en förändring av reglerna var under utredning.

Enligt min mening är de nuvarande rättegångskostnadsreglerna i fastig- hetsbildningslagen inte helt tillfredsställande. Om parterna i ett fastighets- bildningsärende har olika ekonomiska förutsättningar att anlita ombud eller göra egna utredningar, får detta större genomslag i fastighetsdomstolen än vid förrättningen. I domstolen är det nämligen — som tidigare berörts -— par- terna som har huvudansvaret för utredningen. Parterna kan inte heller på- räkna att domstolen tillhandahåller information och rådgivning i den ut- sträckning som fastighetsbildningsmyndigheten har gjort. Detta kan leda till en viss obalans i rättegången.

En sådan obalans framstår som särskilt otillfredsställande om det rör sig om fastighetsbildningsåtgärder med expropriativa moment. Jag tänker på fall där en och samma åtgärd kan genomföras såväl genom fastighetsregle- ring som genom inlösen enligt plan- och bygglagen eller expropriation. Om en kommun väljer att begära inlösen eller expropriation, har den enskilde sakägaren rätt att få full ersättning för sina rättegångskostnader. Om kom- munen i stället ansöker om fastighetsreglering, har den enskilde sakägaren endast begränsade möjligheter att få ersättning för rättegångskostnader. Det är svårt att motivera denna skillnad.

Vad jag nu har sagt talar för att rättegångskostnadsreglerna på fastighets- bildningslagens område bör vara mera förmånliga för den enskilde. Det finns visserligen inte anledning att ge varje sakägare, som avstår mark eller rättighet till kommun eller liknande organ, rätt till ersättning för rättegångs- kostnader. Däremot bör — såsom lantmäteriverket har föreslagit — den en- skilde ges rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnader i fall då den ak- tuella fastighetsregleringsåtgärden framstår som ett alternativ till expropria- tion, inlösen enligt plan- och bygglagen eller annat sådant förfogande. Lik- som i expropriations- och inlösenmål bör denna rätt till ersättning inte vara beroende av utgången i målet. Genom en sådan reglering kommer den en- skilde fastighetsägarens ställning i fastighetsdomstolen att vara densamma oavsett vilket förfarande — inlösen eller fastighetsreglering — som kommunen väljer.

Enligt min mening bör dessa för den enskilde sakägaren förmånliga rätte- gångskostnadsregler utformas så att de inte missbrukas eller föranleder onö- diga överklaganden. Redan i dag gäller enligt fastighetsbildningslagen att en

part, oberoende av utgången i målet, kan förpliktas att betala en kostnad som han har vållat motparten genom vårdslöshet eller försummelse (se 16 kap. 14 5 fastighetsbildningslagen och 18 kap. 6 5 rättegångsbalken). Vidare gäller att part kan få ersättning endast för sådana kostnader som varit skäli- gen påkallade för tillvaratagandet av hans rätt (se 16 kap. 14 5 fastighetsbild- ningslagen och 18 kap. 8 5 rättegångsbalken). I den förstnämnda regeln av- ses dock huvudsakligen kostnader som en part har förorsakat i en redan in- ledd rättegång. Den senare regeln är främst avsedd att reglera vilka kostna-' der som överhuvudtaget'kan ersättas inom ramen för reglerna om rätte- gångskostnader. Dessa regler torde därför inte kunna tillämpas enbart där- för att en part har fört talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut utan tillräckliga skäl.

Bland rättegångskostnadsreglerna i plan- och bygglagen finns en mera långtgående bestämmelse som är avsedd att utgöra en spärr mot okynnesta- lan. Om en fastighetsägare har väckt talan utan tillräckliga skäl, kan domsto- len enligt denna regel förordna att han skall bära sina egna kostnader. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes kostnader (se 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen). Någon motsvarande bestämmelse finns varken i fastighets- bildningslagen, ledningsrättslagen eller anläggningslagen.

Enligt min mening bör fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och anläggningslagen även i detta avseende innehålla samma reglering som plan- oeh bygglagen. Bestämmelsen i plan- och bygglagen ger på ett tydligt sätt uttryck för att en fastighetsägare inte kan påräkna ersättning för kostnader i samband med överklagande som sker utan tillräckliga skäl och för att han i mera kvalificerade fall av onödigt processande också kan bli skyldig att be- tala motpartens kostnader.

Det hittills anförda har endast tagit sikte på förhållandena i fastighetsdom- stolen. De nuvarande bestämmelserna om rättegångskostnaderna i överrätt anknyter i huvudsak till vad som gäller vid fastighetsdomstolen. Överrätten kan alltså, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, för- ordna att sakägare, som förlorar målet, skall ersätta annan sakägare för rät- tegångskostnad. De för den enskilde sakägaren mera förmånliga bestämmel- ser, som skall tillämpas vid fastighetsdomstolen i mål om inlösenersättning och mål enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen, gäller även i hovrät- ten och högsta domstolen, dock med den skillnaden att den enskilde sakäga- ren själv får svara för sina egna kostnader om han överklagar och förlorar målet. Den sistnämnda bestämmelsen överensstämmer med den motsva- rande regleringen i expropriationslagen och plan- och bygglagen.

De skäl som talar för en förändring av reglerna om rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen gör sig i samma utsträckning gällande beträffande rättegångskostnaderna i överrätt. I mål om ersättning för ianspråktagande av mark eller rättighet, som hade kunnat tas i anspråk enligt plan- och bygg- lagen eller genom expropriation eller liknande förfogande, bör därför i hov- rätten och högsta domstolen gälla samma bestämmelser om fördelning av rättegångskostnaderna som gäller i mål om ersättning vid inlösen enligt fas- tighetsbildningslagen. Givetvis finns det anledning att förhindra okynnes- processande även i överrätt. Den spärregel som jag berört i det föregående

och som har hämtats från 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen bör därför gälla även i hovrätten och högsta domstolen.

Hänvisningar till S2-4-2

2.5. Vissa frågor angående förfarandet vid förrättning m.m.

Hänvisningar till S2-5

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 2.1.3

2.5.1. Prövningen av svårbedömda skador

Mitt förslag: Uppkommer det vid en fastighetsreglering eller vid en förrättning enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen ersätt- ningsfrågor, som är svåra att bedöma vid förrättningstillfället men som kan antas bli lättare att utreda längre fram, får fastighetsbild- ningsmyndigheten, om det är lämpligt, undanta frågorna från ersätt- ningsbeslutet. Fastighetsbildningsmyndigheten skall i så fall hänvisa sakägare att senare, inom högst tio år, ansöka om att frågorna tas upp på nytt. Om sådan ansökan görs, skall de tidigare undantagna ersätt- ningsfrågorna prövas vid en ny förrättning.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Enligt lantmäteriverket skall dock, om sakägama är ense om det, en ersätt- ningsfråga kunna skjutas upp i mer än tio år. Lantmäteriverket har dessutom förordat att möjligheten att skjuta ersättningsfrågor på framtiden skall stå öppen i några situationer som inte kommer att omfattas av mitt förslag, främst frågor om framtida skador intill ledningsgator (se rapporten s. 45—59).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har varit positiva till lantmä- teriverkets förslag. Televerket har avstyrkt det, såvitt gäller ledningsrättsla- gen, under hänvisning till att det skulle urholka det skydd som ledningsrätten ger ledningshavaren. Stockholms tingsrätt och Samfundet för fastighetsvär- dering har uttalat sig för att frågor om löseskilling och intrångsersättning inte skall kunna skjutas på framtiden. Ytterligare ett par remissinstanser har ställt sig tveksamma till förslaget.

Skälen för mitt förslag: I 5 kap. 27 5 expropriationslagen finns en bestäm- melse som ger domstolen möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning för skada och intrång som inte lämpligen kan prövas i expropriationsmålet. Om domstolen fattar ett sådant beslut, anger den samtidigt en viss tid, högst tio år, inom vilken berörda sakägare kan få den uppskjutna ersättningsfrågan återupptagen. Övriga ersättningsfrågor avgörs genast av domstolen. Om nå- gon sakägare sedermera begär att den uppskjutna ersättningsfrågan skall återupptas, prövas den av domstolen i ett nytt mål.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i fastighetsbildningslagen, an- läggningslagen eller ledningsrättslagen. Enligt dessa lagar gäller i stället att fastighetsbildningsmyndigheten har att ta ställning till alla uppkommande ersättningsfrågor inöm ramen för förrättningen. I flertalet fall är detta säkert också det mest praktiska förfarandet. Ibland kan det emellertid vara svårt att vid förrättningstillfället bedöma alla effekter av förrättningsbeslutet. Det kan till följd därav också vara besvärligt att uppskatta i vilken omfattning beslutet kommer att medföra skador eller intrång. Framför allt kan det upp- stå svårigheter att bestämma ersättning för den förlust och kostnad som reg-

leringen vållar fastighetsägaren utöver förlusten av eller värdeminskningen på fastigheten, s.k. övrig skada. Det kan röra sig om kostnader med anled- ning av att en på fastigheten bedriven rörelse måste läggas ner, flytta eller byta inriktning. Ett annat exempel är kostnader att anskaffa en ersättnings- fastighet. Ofta kan sådana kostnader bestämmas till ett visst belopp först se- dan viss tid har förflutit. Även vissa andra skador, som ännu inte har kommit till synes, men som är att förvänta, kan vara svåra att uppskatta vid förrätt- ningstidpunkten. Även s.k. företagsskador, dvs. negativ inverkan som den verksamhet för vilken mark tas i anspråk kommer att få på restfastigheten, kan vara svåra att uppskatta vid förrättningstidpunkten. Ibland kan det först långt efter förrättningen framgå vilka störningar som en väg eller en flygplats för med sig.

Lantmäteriverket har särskilt påtalat svårigheterna att fastställa ersättning för awerkning av s.k. kantträd, dvs. träd som växer på marken närmast intill en ledningsgata och som med tiden måste awerkas eller beskäras. Kant- trädsproblemet är emellertid delvis av annat slag än de problem som sam- manhänger med övriga svårbedömda skador och jag kommer att ta upp det särskilt längre fram.

I de situationer som jag nyss nämnt — från kantträdsproblemet bortses alltså i det följande -— kan bristen på en formell möjlighet att skjuta upp be- stämmandet av ersättning föranleda problem. I praktiken hanteras detta på olika sätt. Det förekommer t.ex. att parterna i samband med förrättningen kommer överens om att ersättningsfrågan skall prövas längre fram. Skulle det emellertid då uppstå tvist mellan parterna, kan denna endast prövas av - domstol. Det förekommer också att fastighetsbildningsmyndigheten håller ett förrättningsärende vilande till dess att svårbedömda frågor kan besvaras med tillräcklig säkerhet. Att hålla ett förrättningsärende oavslutat kan emel- lertid vara förenat med olägenheter. Det är alltså angeläget att finna ett an- nat sätt att komma till rätta med problemet.

Det ligger då nära tillhands att införa en bestämmelse av det slag som finns i 5 kap. 27 5 expropriationslagen. Detta skulle också ligga väl i linje med min strävan att närma expropriationslagens och förrättningslagarnas regelsystem till varandra.

För en sakägare skulle det visserligen kunna vara en olägenhet att ersätt- ningsfrågorna inte genast får en slutlig prövning. Bland annat skulle det kunna medföra ökade kostnader. Det skulle också i vissa fall kunna vara olämpligt att inte bedöma samtliga ersättningsfrågor i ett enda sammanhang. Det gäller inte minst i sådana fall då vinsten av en reglering skall fördelas mellan flera sakägare.

I många fall torde emellertid ett framskjutande av skadeprövningen inte vara förenat med några mera betydande olägenheter. Det gäller bl.a. en del situationer där det idag tillämpas olika praktiska lösningar, delvis utanför förrättningens ram. Det bör i sådana situationer kunna överlåtas till fastig- hetsbildningsmyndigheten att avgöra om det är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga och, om så är fallet, inom hur lång tid som frågan måste tas upp på nytt. I en sådan lämplighetsprövning bör ligga att bestämmelsen till- lämpas med försiktighet och att fastighetsbildningsmyndigheten tar skälig hänsyn till en sakägares intresse av att få ett snabbt och slutligt avgörande

av en ersättningsfråga. Jag föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser motsvarande 5 kap. 27 & expropriationslagen förs in i fastighetsbildningsla- gen, ledningsrättslagen och anläggningslagen.

Lantmäteriverket har föreslagit att ersättningsfrågan normalt skall kunna skjutas upp i tio år. En remissinstans har hävdat att detta är en alltför lång tid. För egen del ansluter jag mig till lantmäteriverkets förslag i denna del. Tio år är den gräns som anges i 5 kap. 27 & expropriationslagen och jag ser inte något skäl att i förrättningssammanhang tillämpa en annan ordning. I den praktiska tillämpningen bör givetvis tiden inte sättas längre än som i det enskilda fallet kan antas vara nödvändigt.

Lantmäteriverket har emellertid gått ett steg längre och har föreslagit att det skall det vara möjligt att skjuta upp ersättningsfrågan längre tid än tio år, om parterna medger det. Ett behov av att hålla ersättningsfrågor öppna un- der längre tid än tio år torde emellertid huvudsakligen föreligga i de s.k. kantträdsfallen, vilka enligt min uppfattning inte bör omfattas av bestäm- melsen. I andra fall framstår det inte som meningsfullt att låta ersättningsfrå- gan stå öppen längre än tio år. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att i detta avseende välja en annan reglering än den som gäller enligt 5 kap. 27 & expropriationslagen. Ersättningsfrågor bör således inte få skjutas fram i mer än tio år.

Jag återkommer i specialmotivcringen till vissa frågor om bl.a. inteck- ningshavares medgivande och frågor om förfarande och värdering vid den nya förrättningen.

Jag har tidigare nämnt de s.k. kantträdsfallen, dvs. frågor om ersättning för träd som står på marken närmast intill ledningsgatan och som ledningsha- varen finner att detär nödvändigt att beskära eller awerka. Det är vanligt att ledningshavaren i ledningsrättsbeslutet ges rätt att i framtiden företa sådana åtgärder. Stöd för detta finns i förarbetena till ledningsrättslagen (jfr NJA II 1974 s. 192). Sådana avverkningar kan betraktas som förutsebara skador med anledning av ledningsrättsbeslutet. Skadornas omfattning är inte alltid lika svårbedömda som tidigare berörda skadetyper, men i praktiken har där- med sammanhängande ersättningsfrågor ändå ofta kommit att behandlas utanför förrättningen.

Fastighetsbildningsmyndigheten kan givetvis redan vid ledningsrättsför- rättningen söka uppskatta det framtida awerkningsbehovet och fastställa en engångsersättning. Från markägarhåll föredrar man dock vanligen att så inte sker. Även ur ledningshavarens synpunkt kan ett system med engångsersätt- ning framstå som mindre bra, eftersom den kommande awerkningen kan komma att störa umgänget med nya ägare till fastigheten.

Det har därför i praktiken blivit vanligt att fastighetsbildningsmyndighe— ten i ledningsrättsbeslutet fastställer att ledningshavaren har rätt att awerka träd utanför den egentliga ledningsgatan men avstår från att besluta om er- sättning för detta. Om det sedermera uppstår tvist om den ersättning som skall utgå, får parterna lösa denna utan medverkan av fastighetsbildnings— myndigheten.

Enligt lantmäteriverkets förslag bör fastighetsbildningsmyndigheten ges möjlighet att ta upp ersättningsfrågor av det aktuella slaget till prövning vid ny förrättning på samma vis som beträffande de ovan berörda svårbedömda

skadorna. Jag delar inte denna uppfattning. Först skall understrykas att det redan vid den ursprungliga förrättningen går att göra en uppskattning av ”kantträdsskador”, andra liknande skador och annat intrång som kan antas uppkomma i samband med tillsyn och underhåll av ledningar. Bedömningen av skadan måste visserligen i så fall i viss mån bygga på schabloniseringar, men detta får anses acceptabelt, särskilt med hänsyn till att det intrång som det här rör sig om inte torde vara mera betydande. Behovet av att skjuta upp värderingen är därför typiskt sett inte så stort som beträffande de tidigare behandlade intrångssituationerna.

Det kan också ifrågasättas om det är lämpligt att skjuta ”kantträdsskador” och liknande skador på framtiden. Det rör sig här om skador, som kan upp- träda vid upprepade tillfällen under en obegränsad framtid, alltså även efter den tioårsgräns som enligt min mening bör gälla i fråga om möjligheten att skjuta upp ersättningsfrågor. Rätten till ersättning skall enligt ledningsrätts- lagen i princip bedömas enligt reglerna om intrångsersättning i 4 kap. expro- priationslagen. Utgångspunkten blir därvid den marknadsvärdeminskning som den ianspråktagna fastigheten drabbas av. Som värdetidpunkt kommer normalt att gälla tidpunkten för tillträdet. Om skadeprövningen skjuts upp beträffande kantträd m.m., torde det emellertid vara naturligt att värde- ringen i stället sker med utgångspunkt i den förlust som fastighetsägaren gör i och med awerkningen av kantträden. Detta skulle emellertid kräva en kompletterande lagreglering av dessa ersättningsfrågor och det skulle leda till att ersättningsfrågan bedöms på olika sätt beroende på om den prövas omedelbart eller om den skjuts på framtiden. Slutligen framstår reglerna om fördelning av förrättnings- och rättegångskostnader — som på ledningsrättens område innebär att ledningshavaren normalt bär alla förrättningskostna- der — inte som lämpliga för ”kantträdsförrättningar” som skulle kunna initie- ras av båda parter.

Jag har mot bakgrund av det anförda stannat för att kantträdsfallen inte bör omfattas av möjligheten till uppskjuten skadeprövning. Inte heller anser jag att något särskilt regelsystem bör införas för dessa frågor. I stället vill jag betona vikten av att man — såsom också underströks i förarbetena till ledningsrättslagen- så långt möjligt tillvaratar de fördelar som ligger i att sakägarna träffar de överenskommelser som de anser lämpliga. Det finns normalt ingenting som hindrar dem att träffa avtal om att frågor om kantträd o.d. skall undantas från förrättningen och avgöras vid senare tidpunkt och att ersättning då skall utgå enligt vissa överenskomna riktlinjer. Fastighets- bildningsmyndigheten behöver i så fall inte fastställa någon ersättning för de skador som omfattas av sakägarnas överenskommelse annat än om denna överenskommelse skulle kunna gå ut över inteckningshavarnas rätt (se 145 andra stycket ledningsrättslagen). Om sakägama, när ersättningsfrågan se- dermera aktualiseras, inte kan komma överens om den ersättning som skall utgå, har de möjlighet att vända sig till domstol. Domstolen har då att pröva ersättningsfrågan på grundval av vad sakägama tidigare har kommit överens om. En tänkbar möjlighet vore visserligen att låta fastighetsbildningsmyn- digheten i stället för domstol pröva frågor av detta slag. Att låta fastighets- bildningsmyndigheten ta upp en ersättningstvist mellan enskilda till pröv- ning utan samband med någon pågående förrättning av fastighetsbildnings-

karaktär skulle emellertid enligt min mening innebära ett alltför långtgående avsteg från principen att sådana tvister skall handläggas av allmän domstol.

I detta sammanhang vill jag ta upp en näraliggande rättegångskostnads— fråga som Lantbrukarnas Riksförbund aktualiserat i en framställning till jus- titiedepartementet (Dnr 90-1707). Framställningen tar sikte på fall där en ledningshavare i ett ledningsrättsbeslut har tillagts en viss rättighet utan att någon ersättning därvid blivit bestämd och där frågan om ersättning senare prövas i rättegång. Enligt riksförbundet bör därvid tillämpas samma rätte- gångskostnadsbestämmelser som i ledningsrättsmål, d.v.s. ledningshavaren skall normalt stå både sina egna och fastighetsägarens kostnader. Förslaget syftar uppenbarligen bl.a. på kantträdsfallen.

För egen del kan jag inte tillstyrka riksförbundets förslag. I de fall som omfattas av förslaget har båda parter möjlighet att initiera domstolspröv- ning. Med hänsyn härtill är det också rimligt att att båda parter tvingas göra processekonomiska överväganden. De rättegångskostnadsregler som tilläm- pas i di5positiva tvistemål får därför anses lämpliga. Det kan tilläggas att fas- tighetsägaren alltid har möjlighet att påfordra att frågor om ersättning för förutsebara skador avgörs redan vid förrättningen.

Hänvisningar till S2-5-1

2.5.2. Prövning av frågor om skador under byggtiden m.m.

Mitt förslag: Fastighetsbildningsmyndigheten får möjlighet att vid fastighetsregleringsförrättning och vid förrättning enligt anläggnings- lagen och ledningsrättslagen pröva även sådana ersättningsfrågor som har samband med förrättningen men som inte skall prövas enligt den lagstiftning som gäller för förrättningen. Ett villkor är dock att de be- rörda sakägama går med på en sådan prövning. Ett ytterligare villkor är att det i det enskilda fallet är lämpligt att fastighetsbildningsmyn- digheten" prövar ersättningsfrågan.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Lantmäteriverkets förslag är dock begränsat till frågor om ersättning för vissa särskilda skador (se rapporten s. 60—62).

Remissinstanserna: Nästan alla instanser som yttrat sig i denna fråga har tillstyrkt lantmäteriverkets förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I expropriationslagen finns en bestämmelse som ger fastighetsdomstolen möjlighet att, om det är lämpligt, i expropriations- målet pröva frågor som har samband med expropriationen men som inte skall prövas enligt expropriationslagen. En motsvarande bestämmelse för vattendomstolen finns i vattenlagen (1983:291).

Enligt min mening talar praktiska hänsyn för att liknande bestämmelser införs i fastighetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen.

När fastighetsbildningsmyndigheten genomför en fastighetsreglering eller förordnar om upplåtelse eller inlösen enligt anläggningslagen eller lednings- rättslagen kan det inträffa att den anläggning som avses med förrättningen redan har börjat byggas. Byggnadsarbetena kan medföra skador eller andra

olägenheter för andra fastigheter som berörs av regleringen. Frågor om er- sättning för sådana skador får vanligtvis prövas enligt reglerna i miljöskade- lagen (1986:225). Fastighetsbildningsmyndigheten, vars kompetens är be- gränsad till de rättsförhållanden som regleras i den för förrättningen gäl- lande lagen, är inte behörig att pröva frågor om ersättning för dylika skador. Under arbetena kan uppkomma ett tillfälligt behov av att ta mark i anspråk. I den mån sådana tillfälliga markbehov inte kan tillgodoses genom fastig- hetsbildning kan berörda sakägare i förekommande fall avtala om upplåtelse av marken och om den ersättning som skall utgå. Även i sådana fall kan det emellertid uppstå tvister om ersättningens storlek. Inte heller sådana tvister äger fastighetsbildningsmyndigheten pröva. Parterna får i stället vända sig till domstol.

I vissa situationer av dessa slag skulle det ibland innebära påtagliga ratio- naliseringsvinster om ersättningsfrågorna kunde prövas omedelbart i anslut- ning till förrättningen. Lantmätarens vana att bedöma ersättningsfrågor torde normalt göra honom väl skickad att avgöra frågor av det här slaget.

Det finns visserligen omständigheter som talar mot en sådan lösning. Fas- tighetsbildningsmyndigheten är inte någon domstol och förrättningslantmä- taren har inte samma juridiska utbildning som en domare. Bevisning kan inte förebringas på samma vis som i domstol eftersom fastighetsbildnings- myndigheten saknar möjlighet att hålla vittnesförhör, förelägga personlig in- ställelse och infordra Skriftlig bevisning.

Om emellertid sakägama samtycker till att fastighetsbildningsmyndighe- ten prövar en fråga av det aktuella slaget, finns det normalt inte anledning att motsätta sig det. Det är därför enligt min mening rimligt att fastighets- bildningsmyndigheten får viss befogenhet att med berörda sakägares medgi- vande pröva ersättningsyrkanden som har samband med förrättningen men skall prövas enligt annan lagstiftning. Denna befogenhet bör dock inte vara obegränsad. Det kan förekomma ersättningsfrågor som inte bör tas upp vid förrättning. Det gäller t.ex. frågor som är särskilt omfattande eller som skil- jer sig påtagligt från de egentliga förrättningsfrågorna. Hit hör bland annat vållandefrågor. Sådana frågor bör fastighetsbildningsmyndigheten normalt inte handlägga ens med sakägarnas medgivande. Fastighetsbildningsmyndig- heten bör därför få pröva frågor som ligger utanför förrättningslagen endast om det är lämpligt i det enskilda fallet.

Enligt min mening finns det inte skäl att — som lantmäteriverket har före— slagit — begränsa bestämmelsen till frågor om ersättning för skador under byggtiden. Bestämmelsen bör i stället ges i huvudsak samma utformning som de motsvarande bestämmelserna i expropriationslagen och vattenlagen. Detta möjliggör en flexibel tillämpning av bestämmelsen i alla de olika er- sättningsfrågor som kan uppkomma i anslutning till förrättningen.

. Prop. 1991/92:127

Hänvisningar till S2-5-2

2.5.3. Fastställande av ersättning när samfälld mark tas i anspråk

Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten tillskapar servitut i samfälld mark skall fastighetsbildningsmyndigheten vara skyldig att fastställa ersättning endast till sådana delägare som har framställt yr- kande om det, såvida inte ersättningen kan antas komma att överstiga tre procent av basbeloppet. Motsvarande skall tillämpas även vid upp- låtelse och inlösen enligt ledningsrättslagen och anläggningslagen. Vi— dare skall ett enklare underrättelseförfarande kunna tillämpas vid vissa förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen.

Lantmäteriverkets förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Förslaget om ett enklare underrättelseförfarande vid vissa förrättningar en- -

ligt anläggningslagen och ledningsrättslagen saknar dock motsvarighet i lant- mäteriverkets förslag (se rapporten s. 63—64).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del har ställt sig positiva till lantmäteriverkets förslag.

Skälen för mitt förslag: Samfälligheter medför ofta merarbete vid fastig- hetsbildningsförrättningar. Det kan gälla arbetet med att utröna vilka som är delägare i samfälligheten, att delge delägarna kallelse och att fastställa den ersättning som varje delägare är berättigad till. För att fastighetsbild- ningsmyndigheten inte ska behöva lägga ner oproportionerligt mycket ar- bete på dessa frågor finns i 6 kap. 6 & fastighetsbildningslagen en regel som syftar till att rationalisera hanteringen. Regeln, som modifierades genom en lagändring år 1989 (prop. 1988/89:77, BoUll, SFS 1989:724), är utformad så att ersättning för mark som överförs från samfällighet utgår endast om yrkande framställs under förrättningen eller om värdet av andelen i den överförda marken överstiger tre procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. När samfälligheten förvaltas av en samfäl- lighetsförening eller när det finns någon som har befogenhet att uppbära me- del för samfällighetens räkning skall ersättning dock alltid fastställas.

Bestämmelsen i 6 kap. 6 & fastighetsbildningslagen gäller vid marköverfö- ring men inte vid upplåtande av servitut i den samfällda marken. I det senare fallet måste således fastighetsbildningsmyndighetcn fortfarande fastställa er- sättning för varje delägare. Kostnaderna för detta står ibland inte i rimlig proportion till de många gånger obetydliga ersättningsbeloppen. Det finns alltså anledning att utvidga bestämmelsen i 6 kap. 6 & fastighetsbildningsla- gen till att gälla också fastställande av ersättning när servitut upplåts i sam- fälld mark.

Bestämmelsen i 6 kap. 6 & fastighetsbildningslagen saknar motsvarighet i anläggningslagen och ledningsrättslagen. Även när det gäller upplåtelse eller inlösen av samfälld mark enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen står kostnaderna för att fastställa ersättning ibland inte i rimligt förhållande till den ersättning som kan komma att lämnas. I likhet med lantmäteriverket anser jag därför att den ordning som anges i 6 kap. 65 fastighetsbildningsla— gen skall tillämpas även på anläggningslagens och ledningsrättslagens områ— den.

16 kap. 7 & fastighetsbildningslagen finns ytterligare ett stadgande som är ägnat att underlätta fastighetsbildning som rör samfälld mark. Bestämmel- sen gäller enbart samfälligheter som inte längre används av delägarna för gemensamt ändamål. Det har ansetts att det då normalt är fråga om onyttiga samfälligheter med ringa ekonomiskt värde, varför delägarna inte har något egentligt intresse att bevaka vid förrättningen (jfr prop. 1988/89:77 s. 41). Är det i fråga om en sådan samfällighet uppenbart att ersättning inte behöver fastställas, om det inte framställs något yrkande om det enligt 6 kap. 6 5, är det inte nödvändigt att underrrätta samtliga delägare i samfälligheten om förrättningen. Det räcker att en eller flera av delägarna, som inte på annan grund är sakägare, underrättas om förrättningsansökningen. Bestämmelsen gör det möjligt att undvika en fullständig, ofta besvärlig utredning av del- ägarkretsen eller ett kostsamt kungörelseförfarande.

Bestämmelsen i 6 kap. 7 & fastighetsbildningslagen har inte någon motsva- righet i anläggningslagen eller ledningsrättslagen. Syftet bakom denna be- stämmelse gör sig emellertid i lika hög grad gällande vid förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen som vid fastighetsregleringar. Jag föreslår därför att den ordning som anges i 6 kap. 7 & fastighetsbildningslagen skall tillämpas även vid förrättningar enligt anläggningslagen och lednings- rättslagen.

Hänvisningar till S2-5-3

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.1

2.5.4. Sakkunnigs medverkan vid förrättning

Mitt förslag: När fastighetsbildningsmyndigheten behöver expert- medverkan skall den alltid förordna experten som sakkunnig. Den som har förordnats till sakkunnig skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

Fastighetsbildningsutredningens och lantmäteriverkets förslag: Överens- stämmer i huvudsak mcd mitt förslag men innebär en mera långtgående skyl- dighet för sakkunnig att närvara vid sammanträde (se SOU 1984:72 s. 77—78 och lantmäteriverkets rapport 5. 95).

Remissinstanserna: Fastighetsbildningsutredningens och lantmäteriver- kets förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Två remiss- instanser har dock motsatt sig förslaget om sakkunnigs närvaro vid samman- träde och en av dessa har även uttalat sig mot förslaget om förordnande av sakkunnig.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 kap. 34 5 första stycket fastighetsbild- ningslagen får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig för utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap. Den sakkunnige fungerar som opartisk medhjälpare till myndigheten. Hans ut- redning läggs vanligen fram i skriftlig form för myndigheten, men det är också möjligt att han muntligen redovisar sin utredning vid ett samman- träde. En sådan muntlig utsaga skall i princip redovisas i förrättningsproto- kollet (se 10 & fastighetsbildningskungörelsen, 1971:762). Ersättning till en sådan sakkunnig är att hänföra till förrättningskostnad och skall bestämmas av fastighetsbildningsmyndighetcn.

Inom det statliga lantmäteriväsendet har efter hand utbildats ett arbetssätt som innebär att de olika organisationsområdena samverkar. Ett viktigt led i denna samverkan utgörs av den specialistservice som överlantmätarmyndig- heterna och särskilda regionenheter för fastighetsekonomi lämnar fastig- hetsbildningsmyndigheten i värderingsfrågor m.m. Vidare lämnar lantmäte- riverket i viss utsträckning service till fastighetsbildningsmyndigheterna i olika frågor. Stöd för detta förfarande finns i 4 kap. 34 5 fastighetsbildnings- lagen.'Denna specialistservice utförs oftast utan att något sakkunnigförord— nande meddelas.

Vid tillämpningen av den redovisade ordningen med expertmedverkan utan formella sakkunnigförordnanden har en expert som fastighetsbildnings- myndigheten anlitat formlöst inte samma krav på sig som en expert som har ett sakkunnigförordnande. Det finns vidare inte någon garanti för att läm- nade uppgifter blir dokumenterade på samma sätt som gäller beträffande ut- saga av sakkunnig enligt 10 & fastighetsbildningskungörelsen (1971:762). Jag delar utredningens och flertalet remissinstansers uppfattning att förrätt- ningsverksamheten skulle vinna på att experten alltid knyts till fastighets- bildningsmyndigheten genom ett formligt förordnande. Jag föreslår därför att myndigheten, när den behöver expertmedverkan, alltid skall förordna experten som sakkunnig. Lagtekniskt kan detta åstadkommas genom att or- den ”anlita biträde av sakkunnig” i 4 kap. 34 5 första stycket fastighetsbild- ningslagen byts ut mot orden ”förordna lämplig person som sakkunnig”.

För närvarande saknar fastighetsbildningslagen bestämmelser som anger i vilken utsträckning en sakkunnig behöver vara närvarande vid förrättnings- sammanträde. Det är uppenbart att en sådan närvaro ofta är lämplig. Om den sakkunnige är närvarande vid sammanträdet, har sakägarna möjlighet att ställa frågor till honom. Härigenom kan eventuella oklarheter redas ut och brister rättas till. Å andra sidan är det knappast lämpligt med en ordning som kräver att den sakkunnige alltid är närvarande vid sammanträde. Vid sammanträdet skall kanske den fråga, som den sakkunnige har yttrat sig om, inte behandlas. I andra fall kan det vara tillräckligt att den sakkunnige har yttrat sig skriftligen. Det gäller i synnerhet om det skriftliga utlåtandet fram- står som klart och fullständigt och sakägama inte särskilt har begärt att den sakkunnige skall vara med vid sammanträdet. Bestämmelsen bör med hän- syn härtill utformas så att fastighetsbildningsmyndigheten ivarje särskilt fall skall pröva om den sakkunniges närvaro kommer att vara av betydelse.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt föreslår jag att det görs ett tillägg till 4 kap. 34 5 första stycket fastighetsbildningslagen av det innehållet att den sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av bety- delse för utredningen.

Hänvisningar till S2-5-4

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.1

2.6. Ikraftträdande m.m.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1993.

I några fall behövs särskilda övergångsbestämmelser. Det gäller framför allt de föreslagna ändringarna i ersättningsreglerna. På det området bör grundprincipen vara att de äldre reglerna fortfarande skall gälla vid förrätt- ningar där ansökan har gjorts före ikraftträdandet. På så sätt säkerställer

man bl.a. att arbete som har lagts ner på en förrättning inte blir onyttigt på grund av att reglerna ändras.

Också i andra fall — bl.a. beträffande ändringarna i rättegångskostnads- reglerna — finns behov av särskilda övergångsbestämmelser. Jag återkommer till det i specialmotivcringen.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.1

2.7. Kostnadseffekter

I kostnadshänseende torde den föreslagna anpassningen till expropriations- lagens ersättningssystem endast få marginell betydelse såväl för de enskilda sakägama som för det allmänna. Tydligare och mera konsekventa ersätt- ningsregler bör dock — i vart fall på sikt — kunna leda till att förrättningsförfa- randet blir snabbare och billigare.

De utvidgade möjligheterna att genomföra planer genom förrättningsför- farande torde innebära kostnadsminskningar för det allmänna.

De nya rättegångskostnadsreglerna kan komma att medföra vissa mindre kostnadsökningar för kommunerna. Vid överklagande av fastighetsregle- ringar, som sker i plangenomförande syfte, kommer kommunerna att få bära motparternas rättegångskostnader i större utsträckning än hittills. Antalet överklagade förrättningar av de slag, som omfattas av de nya bestämmel- serna, är emellertid för närvarande mycket litet. Det saknas anledning tro att reformen kommer att leda till några beaktansvärda kostnadsökningar. Dessa torde för övrigt uppvägas av de nyss nämnda kostnadsminskningarna för plangenomförande.

I övrigt torde mitt förslag inte ha några särskilda kostnadseffekter.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen 21970z988) . lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan . lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av f stighetsbildning.

Beträffande lagförslagen under 2 — 4 har jag samrått med statsrådet Thur- din.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

4 Specialmotivering

4.1. Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

4 kap. 345

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten förordna lämplig person som sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att det är ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet får inte anlitas. Den sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings- havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

(Jfr 4 kap. 345 i SOU 1984:72 och i lantmäteriverkets rapport).

Ändringarna i paragrafens första stycke innebär bl.a. att fastighetsbildnings- myndigheten i fortsättningen alltid skall meddela ett formligt förordnande för en sakkunnig som anlitats för utredning av någon särskild fråga. Hithö— rande frågor har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.4. Paragrafen har också genomgått viss redaktionell jämkning.

5 kap.

Förevarande kapitel i fastighetsbildningslagen innehåller allmänna bestäm- melser om fastighetsreglering. Kapitlet inleds med ett avsnitt om grunderna för fastighetsreglering. Det nu framlagda lagförslaget innebär en ändring i dessa avsnitt (5 5) och ett tillägg till bestämmelserna i avsnittet (8 a 5). I båda fallen är syftet att underlätta plangenomförande (jfr avsnitten 2.2.1—2.2.3 i den allmänna motiveringen).

Genom ändringarna i 10, 12 och 15 555 jämte den nya 10aå knyts ersätt- ningsreglerna i fastighetsbildningslagen närmare till motsvarande regler i ex- propriationslagen. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2) skall fastighetsbildningslagen liksom hittills ge möjlighet till vinstfördelning när ersättningen bestäms. De nya reglerna innebär att värde- ringen skall grundas på expropriationslagens princip om skadeersättning. Värderingen skall också innefatta en skälig vinstfördelning. Någon vinstför- delning skall emellertid inte komma i fråga vid reglering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 25 plan- och bygglagen och inte heller vid reglering i andra fall om det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat sådant tvångs- förfogande.

De nya reglerna innebär i korthet följande. Om värdet av det som genom fastighetsreglering läggs till en fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen tas från fastigheten, skall skillnaden utjämnas genom ersättning i pengar. Ersättningen skall liksom hittills bestämmas på grundval av en likvidvärdering. De särskilda reglerna

i 8kap. 5 och 655 om ersättning vid inlösen upphävs, och reglerna i 5kap. blir därmed tillämpliga också vid fall av inlösen.

De fall då vinstfördelning skall ske behandlas i 10aå första och tredje styckena (”vinstfördelningsfallen”) medan de fall då vinstfördelning inte Skall Ske behandlas i 10a5 första och andra styckena (”expropriationsfal- len”).

I vinstfördelningsfallen skall bestämmelserna i 4kap. expropriationsla- gen — bl.a. regeln om ersättning för företagsskada — beaktas, dock inte pre- sumtionsregeln i 4kap. 35 och inte heller regeln om företagsnytta i 4kap. 2 5. Vidare skall vinstfördelning ske genom att man när likvidvärdet bestäms tar skälig hänsyn till egendomens värde för den tillträdande fastigheten. Syf- tet med vinstfördelningsregeln är att få till stånd ersättningar som motsvarar vad parterna skulle ha kommit överens om i normalfallet i en situation där någon tvångsrätt inte hade förelegat. Lagbestämmelsen anger inte om vinst- fördelningen skall göras enligt en direkt eller en indirekt metod (jfr vad som anförts om metodfrågan i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2). Här får den lösning väljas som är lämpligast i det enskilda fallet. Även i Övrigt har frågan om hur vinstfördelningcn skall ske i stor utsträckning överlämnats till rättstillämpningen.

I expropriationsfallen skall likvidvärderingen ske helt enligt bestämmel- serna i 4kap. expropriationslagen. Även presumtionsregeln och regeln om företagsnytta skall alltså tillämpas.

Genom hänvisningen i 10 a 5 till 4kap. expropriationslagen kommer reg- lerna i den lagen om värdetidpunkt och värdejustering vid förhandstillträde att bli tillämpliga. Likvidvärderingen skall alltså i normalfallet hänföra sig till de förhållanden som råder den dag då ersättningen bestäms. Har egendo- men tillträtts dessförinnan skall dock tillträdesdagen vara värdetidpunkt. Därvid skall likvidvärdet räknas upp vid en eventuell höjning av det all- männa prisläget (se 4kap. 4 & expropriationslagen). Uppräkning torde böra ske från tillträdesdagen även i fall då tillträde rent faktiskt har skett före ikraftträdandet av de nya reglerna (jfr NJA 1980 s. 478).

Vid likvidvärderingen skall också beaktas de särskilda reglerna i 4 kap. 1 & tredje stycket och 59 expropriationslagen. Dessa regler innebär i princip dels att den exproprierande inte skall behöva ersätta värden som han själv har skapat, dels att ersättning inte behöver utgå för värden som tillskapats bara för att höja expropriationsersättningen. Vid likvidvärderingen skall också beaktas skador på resterande fastighetsdel, liksom s.k. företagsskada. I undantagsfall kan det vara så att det inte är den som skall tillträda marken som skall ersätta skador på resterande fastighetsdel eller en företagsskada. I så fall skall den tillträdande kompenseras av den sakägare som skall ersätta skadan (se 119 första stycket).

I följdlagstiftningen med anledning av plan- och bygglagen gjordes vissa ändringar i 4kap. expropriationslagen. Det infördes dels en ny fjärde me- ning i 1 5 första stycket och dels en ny paragraf, 3 a 5 (se SFS 1987:123). Även dessa regler skall tillämpas när likvidvärdet bestäms. Detta innebär inte nå- gon saklig ändring i förhållande till vad som gäller nu.

Genom de lagändringar som föreslås i förevarande lagstiftningsärende ut- mönstras begreppet ersättning för personlig skada ur fastighetsbildningsla-

gen. Det ersätts med expropriationslagens begrepp annan ersättning (se änd- ringar i 125 första stycket i förevarande kapitel i fastighetsbildningslagen). Genom den nya regeln utvidgas ersättningsmöjlighetcrna enligt fastighets- bildningslagen så att de motsvarar dem som föreligger enligt expropriations- lagen.

Enligt den nya lydelsen av 1555 skall det utgå ränta på ersättningen enligt de principer som gäller vid expropriation.

I ifrågavarande avsnitt av 5 kap. fastighetsbildningslagen har vidare i två nya paragrafer, 12 a och 12 b 55, tagits in bestämmelser som berör möjlighe- terna att pröva ersättningsfrågor efter den egentliga regleringsförrättningen. Huvudregeln — som det inte har ansetts nödvändigt att ange i lagtexten — är att alla ersättningsfrågor med anledning av en reglering skall prövas vid för- rättningen. Det gäller även förutsebara skador som vid förrättningstidpunk- ten ännu inte har framträtt. Något hinder mot att längre fram ta upp fram- tida, vid förrättningen oförutsebara skador skall inte finnas. Frågor om er— sättning för sådana skador skall emellertid inte prövas enligt fastighetsbild- ningslagens regler. Detta har kommit till uttryck i 12 b &. Frågor om ersätt- ning för skador som har varit synbara eller förutsebara vid förrättningen skall enligt den nya 12 a & kunna skjutas på framtiden. Fastighetsbildnings- myndigheten har tillagts befogenhet att hänvisa sakägare att senare föra ta- lan om ersättning för sådana skador. När en ersättningsfråga av sådant slag återupptas skall den prövas av fastighetsbildningsmyndigheten vid förrätt- ning.

Härutöver har i ytterligare en ny paragraf 12 c & tagits in bestämmelser som ger fastighetsbildningsmyndigheten möjlighet att vid förrättningen pröva ersättningsfrågor som har uppkommit i samband med förrättningen, men som inte skall prövas enligt fastighetsbildningslagen.

I förevarande avsnitt av fastighetsbildningslagen har därutöver gjorts en lagteknisk förändring. Till följd härav har en ny paragraf, 10b9', tagits in i lagen.

Till följd av en hänvisning i 11 kap. 855 kommer ersättningsreglerna i 5 kap. att få betydelse också vid klyvning av fastighet.

Det är att märka att de föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i fastighetsbildningslagen innehåller regler som kan vara av bety- delse även för förrättningar där ansökan har gjorts efter ikraftträdandet (se punkterna 3-5). Innebörden av dessa regler framgår av specialmotivcringen till övergångsbestämmelserna.

55

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kra- vet på att fastigheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen behövs för att få fastigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller fastighetsplan. Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 45 andra stycket, skall

göras mer omfattande än vad som krävs för att sökandens fastighet skall för- bättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktans- värda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli- gen angeläget.

(Jfr 5 kap. 5 5 andra stycket i lantmäteriverkets rapport)

I paragrafens första stycke uppställs sedan tidigare ett krav på att fastighets- reglering skall medföra en förbättring av sökandens fastighet. Om så inte blir fallet, får regleringen inte genomföras. I första stycket görs dock ett undan- tag från detta krav för ett visst fall rörande samfälligheter. Stycket komplet- teras nu med en bestämmelse som innebär att förbättringsvillkoret inte hel- ler gäller när syftet med fastighetsregleringen är att bringa fastigheten i bättre överensstämmelse med gällande detalj- eller fastighetsplan. Skälen för denna komplettering har behandlats i den allmänna motiveringen, av- snitt 2.2.3.

Den nya bestämmelsen är tillämplig såväl när sökanden ansöker om över- föring av mark från den egna fastigheten som då han vill upplåta servitut i fastigheten. Av bestämmelsen följer att en fastighetsägare kan initiera även en åtgärd som utplånar hela fastigheten under förutsättning att detta står i överensstämmelse med planen.

8aä

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) får överföras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 55. Detsamma gäller ifråga om upphävande av ser- vitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 555 utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 2 9" plan- och bygglagen.

(Jfr 5 kap. 8 aå i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser som utvidgar möjligheterna att i vissa fall genomföra fastighetsreglering oberoende av samtycke från de sakägare som berörs av åtgärden. Skälen för bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.2.1. och 2.2.2.

Första meningen avser överföring av mark, som enligt detaljplan skall an- vändas för allmän plats för vilken kommuncn är huvudman. Sådan mark- överföring skall kunna ske genom fastighetsreglering även om den skulle stå i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 5 och berörda sakägare inte har sam- tyckt till åtgärden. Vilken mark som berörs av bestämmelsen torde enkelt kunna utläsas av detaljplanen.

I andra meningen finns en motsvarande regel om upphävande av servitut. Någon enstaka gång kan en fastighetsregleringsåtgärd som innebär att ett servitut upphävs stå i strid med bestämmelserna i 7 eller 8 5. Åtgärden skall likväl kunna företas, om enligt detaljplan-den mark som belastas av servitu- tet skall användas för allmän plats för vilken kommunen är huvudman.

Tredje meningen klargör att det — utan hinder av bestämmelserna i 7och

8 55 — går att genom fastighetsreglering bilda servitut som behövs för inrät— tande av vissa slag av allmän trafikanläggning. Bestämmelsen i tredje me— ningen syftar på sådana fall då det i en detaljplan finns bestämmelser om att mark som är avsedd för enskilt bebyggande skall användas även för en all- män trafikanläggning. Enligt 14 kap. 25 plan- och bygglagen (1987:10) skall i sådana fall den som skall vara huvudman för anläggningen förvärva nyttjan- derätt eller annan särskild rätt i berörd fastighet, om fastighetsägaren begär det.

105

Om värdet av den mark och de andelar i samfälld mark som genom fastig- hetsreglering läggs till en fastighet inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastigheten, utjämnas skillnaden genom ersättning i pengar. På samma sätt utj ämnas värdeförändring som föranleds av servituts- . åtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning genom regleringen över- går till någon annan ägare. Ersättning enligt första stycket bestäms på grundval av värdering (likvid- värdering).

(Jfr 5 kap. 105 i promemorian Ds 1988:41)

Första stycket

Ändringen i första stycket hänger samman med att de särskilda reglerna i 8 kap. om ersättning vid inlösen upphävs. Ersättning i inlösenfall skall alltså i fortsättningen bestämmas enligt reglerna i förevarande 5 kap.

Andra stycket

1 andra stycket slås fast att ersättningen vid fastighetsreglering skall bestäm- mas på grundval av en likvidvärdering. De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om hur likvidvärderingen skall gå till ersätts av nya regler som har tagits in i 10a 5.

Det nuvarande tredje stycket i 105 har av lagtekniska skäl flyttats till 10 b 5.

1035

Vid värdering av egendom enligt 105 tillämpas bestämmelsema i 4 kap. ex- propriationslagen (1972: 719) med de undantag som framgår av tredje stycket.

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 25 plan- och bygglagen (1987:10) och vid värderingi andra fall där det är uppen- bart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat liknande tvångsförvärv, skall vid tillämpning av 4 kap. 35 första stycket expropriationslagen tiden för värdestegringen räknas från dagen tio år före det att fastighetsregleringen begärdes.

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket skall det även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för den tillträdande fastigheten. I sådana fall tillämpas inte bestämmelsema i 4 kap. 2 och 3.55 expropriationslagen om att värdestegringi vissa fall inte skall beaktas.

Prop.'1991/92:127

(Jfr 5kap. 105 andra — fjärde styckena i departementspromemorian Ds 1988:41)

Paragrafen, som är ny, innehåller de nya bestämmelserna om likvidvärde- ringen. Första stycket innehåller den grundläggande regeln att likvidvärde- ringen skall — med vissa undantag — ske med användande av bestämmelserna i 4kap. expropriationslagen (1972:719). Andra stycket innehåller ett undan- tag som tar sikte på expropriationsfallen. I tredje stycket finns särskilda reg- ler för övriga fall om bl.a. vinstfördelning.

Första stycket

Huvudregeln i 5 kap. är att likvidvärderingen skall ske med tillämpning av bestämmelserna i 4kap. expropriationslagen. Den frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2).

Andra stycket

Andra stycket gäller sådana fall då det är fråga om värdering av egendom som kunnat tas i anspråk enligt 14 kap. 1 och 2 55 plan- och bygglagen eller som uppenbarligen alternativt kunnat tas i anspråk genom expropriation el- ler något annat liknande tvångsförvärv.

Andra stycket är inte tillämpligt på fall av inlösen enligt 8 kap. fastighets- bildningslagen. Inte heller är stycket tillämpligt vid inlösen enligt 12 5 an- läggningslagen (1973:1149). Bestämmelserna i förevarande stycke gäller däremot vid sådan fastighetsreglering mellan en tvångsförvärvare och be- rörda sakägare som avses i 5 kap. 35 andra stycket.

I de fall som omfattas av andra stycket gäller — till följd av vad som anges i första stycket — att 4 kap. expropriationslagen skall tillämpas fullt ut vid lik— vidvärderingen. Ett särskilt problem i dessa fall är den s.k. presumtionstid- punkten (jfr 135 anläggningslagen, 135 ledningsrättslagen och 215 andra stycket lagen om exploateringssamverkan), dvs. den tidpunkt från vilken värdeökningen skall räknas när 4kap. 35 expropriationslagen tillämpas. I förevarande andra stycket anges att denna tidpunkt skall vara dagen tio år före det att fastighetsregleringen begärdes.

Tredje stycket

I tredje stycket behandlas Specialregler för likvidvärderingen i andra fall än sådana som avses i andra stycket.

Enligt tredje stycket skall s.k. vinstfördelning (se allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2) ske i de fall som omfattas av stycket.

Även vid sådana fall då vinstfördelning skall ske, skall värderingen grun- das på bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen. Presumtionsregeln i 4 kap. 3 5 och regeln om företagsnytta i 4kap. 25 skall dock inte beaktas.

Det föreligger inte någon skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att alltid beräkna vilken ersättning som skulle ha bestämts enligt de tillämp- liga bestämmelserna i expropriationslagen. Vid t.ex. regleringar i omarron-

deringssyfte kan det vara praktiskt att — utan att göra någon sådan beräk- ning — med tillämpning även av vinstfördelningsrcgcln liksom hittills be- stämma likv-idvärdet på ett indirekt sätt genom s.k. parcellvärdering (dvs. värdering av det särskilda området för sig utan anknytning till någon be- stämd fastighet). En sådan samlad bedömning bör kunna ske också i andra fall då det är lämpligt, t.ex. i sådana fall då kostnaderna för det värderingsar— bete som krävs för en värdering av skada och vinst blir mycket stora och den aktuella ersättningen under alla förhållanden bedöms bli låg. I sådana fall bör ersättningen kunna fastställas genom en indirekt vinstfördelning efter en skönsmässig bedömning.

I andra fall, företrädesvis sådana som endast rör ett fåtal fastigheter, kan det vara lämpligt att värderingen går till så att fastighetsbildningsmyndighe- ten först gör en beräkning av skadan enligt de tillämpliga bestämmelserna i expropriationslagen och därefter beräknar och fördelar vinsten på ett skäligt sätt. Vinstfördelningen skall, som tidigare sagts, syfta till att ersättningsbe- loppet bestäms så att det motsvarar vad som normalt skulle ha överenskom- mits i en situation där någon tvångsrätt inte hade förelegat.

För att vinstfördelning skall ske krävs till en början att det uppkommer en vinst genom att egendomen tas i anspråk. Det kan här vara fråga om fall där mark överförs för att användas för ett ändamål som ger marken ett betydligt högre värde än dess marknadsvärde före regleringen. Det kan också vara så att en marköverföring eller en servitutsåtgärd skapar möjligheter att an- vända annan mark på ett mera lönsamt sätt. Ett typiskt exempel är att till- komsten av ett servitut är en förutsättning för att en bebyggelse skall komma till stånd. Å andra sidan är det tydligt att någon vinst inte uppkommer i fall då regleringen endast förhindrar en värdeminskning. Ett exempel på en så- dan reglering kan vara att en ny likvärdig utfart ordnas från en fastighet där- för att den gamla utfarten inte längre får användas.

Vinsten skall fördelas på ett skäligt sätt. Vad som är skäligt i detta hän- seende får avgöras från fall till fall i rättstillämpningen med ledning av princi- pen att vinsten bör fördelas på det sätt som skulle ha skett vid en ”normal" frivillig överlåtelse.

I det följande diskuteras vad den nya 10a5 innebär för några olika regle- ringsfall.

Överföring av mark som skall ingå i fastighet för enskilt bebyggande

Fastighetsreglering för överföring av mark som enligt en fastighetsplan skall ingå i en fastighet för enskilt bebyggande kan ske enligt reglerna i föreva- rande kapitel eller enligt 8kap. 45 (senaste lydelse, se SFS 1987:124). Det blir i sådana fall reglerna i första och tredje styckena i förevarande paragraf som skall tillämpas, däri inbegripet regeln om att hänsyn skall tas till egendo- mens värde för den tillträdande fastigheten.

Eftersom det är fastigheten i sin helhet som bär den byggrätt vilken grun- dar värdet, anses varje område av fastigheten böra ha samma värde per kvadratmeter oavsett var på fastigheten bebyggelsen skall ligga ( jfr NJA 1956 s. 603). Man söker alltså efter det totala marknadsvärdet för fastigheten och fördelar detta lika per kvadratmeter. Denna s.k. genomsnittsvärdeprin-

cip bör ses som en huvudregel som kan frångås, om det behövs för att man skall uppnå ett rimligt resultat. Undantag från huvudregeln torde således många gånger vara motiverat då mark överförs från en bebyggd till en obe- byggd fastighet eller då mark tillförs en redan bebyggd fastighet. I det först angivna fallet kan markområdets värde för den avstående fastigheten i reali- teten tänkas vara större än dess värde enligt genomsnittsvärdeprincipen. I så fall måste givetvis detta värde ersättas. I det sist angivna fallet torde värdet av markområdet motsvara dess marginalvärde för den tillträdande fastighe- ten.

Även i andra fall kan en tillämpning av huvudregeln böra modifieras. En fastighetsdel kan ha övervärden t.ex. i form av grus eller skog. Dessa värden bör tillgodoräknas fastighetsdelens ägare, om han skulle kunnat tillgodogöra sig dem utan att markens lämplighet som tomtplats skulle ha försämrats. En likartad bedömning torde få göras när den nybildade tomtens marknads- värde är betingat av att anslutningsavgift eller andra normalt förekommande kostnader erlagts för någon av tomtdelarna. Det mervärde som detta medför bör hänföras till den tomtdelen. Vidare torde ägaren av en fastighetsdel böra få tillgodogöra sig den värdeökning för den totala tomten som uppstått på grund av åtgärder, t.ex. schaktning, som han har vidtagit för att underlätta tomtens bebyggande.

De redovisade resonemangen kan också tillämpas när det gäller fastighets- reglering för enskild bebyggelse i fall där detaljplan föreligger men fastig- hetsplan över fastighetsindelningen saknas samt när fastighetsreglering för enskild bebyggelse sker inom ett område där någon detaljplan inte föreligger (jfr NJA 1989 s. 431).

Överföring av mark som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats

Hänvisningen i förevarande paragraf till 4 kap. expropriationslagen leder till att likvidvärde inte skall fastställas för mark som ingår i allmän väg och som enligt en detaljplan är avsedd för sådan allmän plats för vilken kommunen är huvudman (se 4 kap. 1 5 första stycket fjärde meningen expropriationsla- gen). Hänvisningen leder vidare till att likvidvärdet för mark som enligt en detaljplan är avsedd för allmän plats skall bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde närmast innan marken angavs som allmän plats (se 4 kap. 3 a & expropriationslagen). Det anförda innebär ingen förändring i sak i förhållande till vad som gäller nu.

När det gäller fastighetsregleringar för överföring av mark som enligt de- taljplan skall ingå i allmän plats bör ersättningen bestämmas med beaktande av eventuell företagsskada, t.ex. i form av buller. Ersättningen skall i ifråga- varande fall bestämmas utan tillämpning av vinstfördelningsregeln. Presum- tionsregeln kan bli tillämplig när ersättningen bestäms. '

Överföring av mark som enligt detaljplan utgör kvartersmark för allmänt ändamål

Det finns inte några särskilda regler för hur ersättningen skall bestämmas för mark som enligt en detaljplan utgör kvartersmark för allmänt ändamål.

Dessa fall torde emellertid som regel falla under bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf. I ersättningspraxis har ansetts att mark av det här aktuella slaget i princip skall jämställas med kvartersmark för enskilt bebyggande (jfr prop. 1985/86:905. 101). En tillämpning av pre- sumtionsregeln kan dock leda till att värderingen grundas på den markan- vändning som var tillåten tio år före ansökan om fastighetsreglering (jfr SOU 1983:38 s. 73-74).

Överföring av mark i omarronderingssyhe

Vid värderingen får man när det gäller jordbruksmark normalt tillämpa be- stämmelserna i första och tredje styckena. Vidare får man begagna sig av den indirekta vinstfördelningsmetoden och bestämma respektive områdes värde med utgångspunkt från de genomsnittsförhållanden som föreligger i regle- ringsområdet. Detta innebär ingen ändring i sak jämfört med vad som gällt hittills. Även när det gäller skogsmark bör den etablerade värderingsmeto- den användas.

Regleringslikvid vid servitutsåtgärd

Vid bildandet av servitut skall enligt nu gällande regler likvidvärdet bestäm- mas med ledning av de värdeförändringar som den tjänande och den härs- kande fastigheten undergår. Värdet av servitutet för den härskande fastighe- ten, det s.k. positiva värdet, torde regelmässigt överstiga servitutets negativa värde, dvs. den minskning av den tjänande fastighetens värde som föranleds av servitutsbelastningen. Frågan om det ena eller det andra värdet skall läg- gas till grund för likvidvärdet eller om detta skall bestämmas till ett belopp mellan dessa värden avgörs enligt gällande regler med hänsyn till förhållan- dena i det särskilda fallet. Även vid servitutsåtgärder skall givetvis vinstför- delningcn syfta till en ersättning som ligger i linje med vad som kan antas ha överenskommits i normalfallet vid en frivillig upplåtelse.

De nu föreslagna reglerna innebär inte någon förändring av principerna för beräkningen av likvidvärdet. Avser regleringen ett servitut som kan tas i anspråk enligt plan- och bygglagen (1987:10) skall vinstfördelning inte ske. 1 ett sådant fall kan också presumtionsregeln tillämpas (se andra stycket av förevarande paragraf). Motsvarande gäller i fråga om andra servitut som up- penbarligen kan inrättas tvångsvis enligt annan lagstiftning, dock ej servitut som endast kan inrättas enligt anläggningslagen (se vidare avsnitt 4.2).

Ersättningsfrågor aktualiseras också vid upphävande av ett servitut samt vid begränsning, flyttning eller ändring av detta. Förslaget innebär, liksom gällande rätt, att vinstfördelning kan ske även i sådana situationer. Flera re- missinstanser har pekat på att vinstfördelning i dag i praxis sker vid upphä- vande av s.k. skogsfångsservitut. Någon ändring av denna praxis ärinte av- sedd.

IObä

Om en nyttjanderätt eller ett servitut efter fastighetsregleringen skall fortsätta att gälla i mark eller byggnad till följd av ett förordnande enligt 33 a 5 eller 7

kap. 13 5, skall likvidvärdet minskas. Minskningen skall motsvara den belast- ning som rättigheten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att skada uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än rät- tigheten. Kan minskning inte ske fällt ut skall den ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sakägare har av regleringen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian Ds 1988:41)

Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning det nuvarande tredje stycket i 10 5.

125

Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sakägare som inte ersätts enligt 10 eller 11 5, skall även den skadan ersättas.

Är innehavaren av en rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti- gad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräk- nas fastighetens ägare minskas med det belopp som motsvarar den värde- minskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte kan minskas utan att skada uppkommer för innehavaren av en fordran med bättre rätt, minSkas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva- rande belopp.

Skyldigheten att betala ersättning, som inte motsvaras av minskning i lik- vidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomförs på sådant sätt att ersättningen skall lämnas.

(Jfr 5 kap. 12.8; i departementspromemorian Ds 1988:41)

Första stycket

I första stycket har tagits in en motsvarighet till bestämmelsen om annan er- sättning i 4 kap. 1 5 första stycket tredje meningen expropriationslagen. Den nya regeln ersätter de nuvarande bestämmelserna i första och andra styck- ena av förevarande paragraf om ersättning för personlig skada. Bakgrunden till den nya regleringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.2. Den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till regeln i expropria- tionslagen bör bli vägledande vid tillämpningen av den nya regeln i föreva- rande paragraf. Ett speciellt fall där den nya regeln kan komma att tillämpas är vid en fastighetsreglering som syftar till att upphäva skogsfångsservitut (jfr prop. 1978/79:38 s. 11). '

Vid tillämpningen av regeln om ersättning för övrig skada i sådana fall då en vinstfördelning har skett måste beaktas att ersättning bör lämnas endast för en sådan ekonomisk skada som inte täcks av likvidvärdet inklusive vinst- andelen. Detta innebär att bagatellartade ”personliga skador” som uppen- barligen ligger inom vinstandelen inte behöver prövas i detalj.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall självmant utreda om annan ersätt- ning skall lämnas. Om sakägaren inte gör gällande att någon sådan skada som avses i förevarande paragraf uppkommer, bör endast en summarisk ut- redning göras. Sakägare är bl.a. ägare till fastighet som berörs av regleringen (se 4 kap. 11 5). Även den som har nyttjanderätt till sådan fastighet kan vara sakägare (se 5 kap. 34 å)-

Prop. 1991/921127

Det ligger i sakens natur att frågan om annan ersättning inte kan officialut- redas på samma sätt som en intrångsersättning. Fastighetsbildningsmyndig- heten blir här på ett helt annat sätt beroende av sakägarnas medverkan i ut- redningen. Det bör åligga fastighetsbildningsmyndigheten att allmänt infor- mera sakägarna om möjligheterna till annan ersättning.

Många gånger står det utan vidare klart att det uppkommer en skada som skall kompenseras genom annan ersättning. Om inlösen sker av en hel bo- stadsfastighet uppkommer t.ex. flyttningskostnader. Vid intrång av vägar el— ler ledningar i jordbruksmark brukar ersättningen beräknas enligt schablo- ner (s.k. ersättningsnormer) och enligt dessa lämnas i vissa fall regelmässigt annan ersättning. I fall då skadan är förutsebar bör det åligga fastighetsbild— ningsmyndigheten att fullständigt klarlägga ersättningsmöjligheterna. När det inte kan förutses uppkomma någon skada bör fastighetsbildningsmyn- digheten, efter att ha informerat sakägarna allmänt om ersättningsmöjlighe- terna, höra efter om det finns ersättningsyrkanden. Framställs inte något så- dant yrkande, har fastighetsbildningsmyndigheten inte någon anledning att längre sysselsätta sig med frågan. Om ersättning yrkas, får prövas om skadan är ersättningsgill och i så fall hur stor ersättning som skall lämnas. Därvid bör det normalt ankomma på sakägaren att lägga fram värdcringsunderlag, t.ex. bokföring eller verifikationer på uppkomna kostnader. Om någon så- dan utredning inte kan företes, får beslutet givetvis grundas på det tillgäng- liga underlaget.

Andra stycket

Detta stycke motsvarar det nuvarande tredje stycket.

Tredje stycket

Detta stycke motsvarar det nuvarande fjärde stycket.

12 aå

Efter särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med fastighetsregle- ringen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.

Avser regleringen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighetsbild- ningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringshavaren medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före- skrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

(Jfr 5 kap. 15 aå i lantmäteriverkets rapport).

Första stycket

Första stycket innehåller en bestämmelse som ger fastighetsbildningsmyn- digheten möjlighet att skjuta prövningen av vissa ersättningsfrågor på fram-

tiden. Frågan har behandlats iden allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. Där har förordats att bestämmelsen skall tillämpas försiktigt. Det får inte komma ifråga att fastighetsbildningsmyndigheten underlåter att ta ställning till en er- sättningsfråga enbart därför att avgörandet är rättsligt komplicerat eller av känslig art. Huvudregeln skall liksom tidigare vara att skade- och intrångs- frågor slutregleras utan dröjsmål. För att en ersättningsfråga skall skjutas på framtiden enligt den nu aktuella bestämmelsen fordras att det verkligen kommer att finnas ett bättre beslutsunderlag i framtiden och att ett uppskov är nödvändigt för att uppnå godtagbar kvalitet på ersättningsbeslutet.

Givetvis får det inte heller komma i fråga att skjuta upp ett ersättningsbe- slut därför att man vill avvakta eventuella oförutsebara skador. Frågor om ersättning för framtida skador som inte kunnat förutses vid förrättningen skall — såsom framgår av 12 b 5 — överhuvudtaget inte prövas enligt fastig- hetsbildningslagen.

Som framgår av lagtexten har fastighetsbildningsmyndigheten att särskilt överväga om det är lämpligt att skjuta upp en ersättningsfråga. Möjlighe- terna att i framtiden få tillgång till ett bättre beslutsunderlag får vägas mot olägenheterna av att ersättningsfrågorna inte avgörs omedelbart och i ett sammanhang. Kan det redan på det föreliggande materialet bedömas att ett visst ersättningskrav inte är ersättningsgillt, finns det givetvis inte skäl att skjuta upp ersättningsfrågan. En situation där det också som regel får anses olämpligt att ersättningsfrågor skjuts på framtiden är den då vinsten av regle- ringen skall fördelas mellan sakägama. Vinstfördelningen skall ske inom ra- men för likvidvärderingen, som i sin tur skall spegla de berörda fastigheter- nas värdeförändringar. Om en fråga som hänger samman med likvidvärde- ringen skjuts fram, måste även vinstfördelningcn skjutas på framtiden. Detta framstår normalt inte som lämpligt.

Främst torde den föreslagna regeln kunna tillämpas på olika slag av s.k. annan ersättning. Under remissbehandlingen har hävdats att den motsva- rande bestämmelsen i 5 kap. 27 & expropriationslagen inte ger möjlighet att skjuta fram prövningen av de andra ersättningsslag som kan komma i fråga enligt expropriationslagen, nämligen löseskilling och intrångsersättning. Detta skulle följa av att värdetidpunkten såvitt avser löseskilling och in- trångsersättning skall vara dagen för dom alternativt tidpunkten för för- handstillträde. Det finns enligt min mening emellertid inte anledning att helt begränsa användandet av den nu föreslagna regeln till annan ersättning. I tidigare rättspraxis har uppskov med skadeprövningen beviljats beträffande bullerintrång å restfastigheten (jfr NJA 1960 s. 277). Expropriationslagens utformning ger också vid handen att bestämmelsen i 5 kap. 27 & avser även frågor om löseskilling och intrångsersättning (se bl.a. 6 kap. 20 å). Särskilt när det gäller ersättning för s.k. företagsskada torde ett uppskov ibland göra det möjligt att komma till ett mera rättvist resultat än vad som annars skulle ha varit möjligt. Även bedömningen av skada och intrång som skall ersättas inom ramen för löseskilling eller intrångsersättning bör därför kunna skjutas på framtiden. Sådan skada eller sådant intrång skall visserligen ersättas på grundval av marknadsvärdena vid värdetidpunkten, dvs. tidpunkten för er- sättningens bestämmande eller, om tillträde ägt rum, tillträdestidpunkten. Uppgifter om dessa marknadsvärden torde normalt kunna inhämtas utan att

ersättningsfrågan skjuts fram. Undantagsvis kan det dock vara en fördel att skjuta en sådan fråga på framtiden, framför allt då det inte finns någon en- hetlig uppfattning om restfastiglietens marknadsvärde därför att omfatt- ningen av framtida immissioner är oklar.

Lantmäteriverket har särskilt berört möjligheterna att skjuta upp en er- sättningsfråga med hänsyn till att ett beslut om att upplåta mark skulle kunna försvåra den framtida användningen av den fastighet, vars mark tagits i an- språk (rapporten s. 53 1). Enligt min uppfattning finns det endast ett ganska begränsat utrymme för att på sådana grunder skjuta frågor om löseskilling och intrångsersättning på framtiden. Sådan ersättning skall ju i princip be- stämmas med hänsyn till förhållandena vid värdetidpunkten. Ett uppskov med ersättningsbeslutet torde därför inte medföra bättre beslutsunderlag. Endast om det vid förrättningen inte finns någon entydig utredning om marknadsvärdet bör frågan om löseskillingens eller intrångsersättningens storlek kunna skjutas upp. Däremot torde det finnas större utrymme för att i liknande situationer skjuta upp frågor om annan ersättning. Det gäller ex- empelvis det fallet att ledningsservitut eller ledningsrätt upplåts i kommunal gatumark. En sådan upplåtelse kan många gånger begränsa kommunens möjligheter till om- eller utbyggnad av gatan. Den skada som detta innebär kan i det enskilda fallet vara omöjlig att genast beräkna.

Ett ledningsservitut eller en ledningsrätt kan vara förenad med en rätt för ledningshavaren att i framtiden vidta vissa åtgärder för ledningens tillsyn och skydd. Det kan t.ex. vara fråga om rätt att awerka eller beskära kantträd. Frågor om ersättning för det intrång som detta innebär för fastighetsägaren torde regelmässigt böra. avgöras i samband med fastighetsbildningen och så- ledes inte skjutas på framtiden med stöd av förevarande paragraf.

Det är givet att fastighetsbildningsmyudigheten, när den bedömer om det är lämpligt att skjuta en ersättningsfråga på framtiden, särskilt måste beakta sakägarnas intresse av att så snart som möjligt få till stånd en slutlig prövning av ersättningsfrågan. Om å andra sidan alla berörda sakägare medger att en ersättningsfråga skjuts upp, finns det mindre anledning för fastighetsbild— ningsmyndigheten att motsätta sig detta.

Om fastighetsbildningsmyndigheten finner att det föreligger förutsätt- ningar för att skjuta ersättningsfrågan på framtiden, skall myndigheten hän- visa den ersättningsberättigade att föra talan om ersättning vid särskild för- rättning. I ett sådant beslut skall givetvis ersättningsfrågan preciseras. Hän— visningen skall rikta sig till viss person och blir därigenom avgörande för vem som senare har rätt att återkomma med ersättningsanspråk. En genom- gående princip vid tillämpningen av fastighetsbildningslagen är visserligen att ställningen som sakägare för en fastighet är knuten till äganderätten till fastigheten (se NJA 1985 s. 368; även vattenlagens ersättningssystem bygger på en sådan princip, se NJA 1989 s. 529). Saken ställer sig emellertid annor- lunda när den egentliga förrättningen avslutats och en namngiven person gi- vits hänvisning att senare återkomma med ytterligare ersättningsanspråk. Endast den som fått sådan hänvisning — eller dennes rättsinnehavare -— kan senare begära att ersättningsfrågan tas upp på nytt. Har fastigheten under mellantiden försätts, kommer den nye ägaren inte att vara sakägare vid den

nya förrättningen. Rätten till ersättning kommer således inte längre att vara knuten till fastigheten.

Det är enligt min mening mest följdriktigt att även skyldigheten att utge eventuell ytterligare ersättning åvilar den som skulle ha ålagts ersättnings- skyldighet om frågan prövats vid den ursprungliga förrättningen, dvs. den som vid den tidpunkten ägde den fastighet som tillförts mark eller rättighet. - Har fastigheten under mellantiden överlåtits till någon annan, kan således endast den tidigare ägaren åläggas ytterligare personlig ersättningsskyldig- het.

Vad som nu har anförts om vem som är ersättningsberättigad respektive ersättningsskyldig kan naturligtvis påverkas av eventuellt förekommande av- tal mellan berörda parter.

Det är naturligt att fordran på ersättning för skada som åsamkas sakägare genom fastighetsreglering skall åtnjuta förmånsrätt i den fastighet som har förbättrats och ökat ivärde genom regleringen. Detta har kommit till uttryck i 1 5 lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbild- ning. Har sålunda vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen bestämts att ägaren av en fastighet skall utge ersättning till en annan sakägare, är denna fordran också förenad med förmånsrätt enligt 6 5 1 förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrätten gäller dock endast om fordringen har förfallit till betalning tidigast ett år före utmätning eller konkursansökan. Enligt det i förevarande lagstiftningsärende framlagda förslaget till ändring i den lagen (se lagförslag 5) bör förmånsrätten gälla även om ersättningsfrågan skjutits upp enligt förevarande paragraf och den som åläggs betalningsskyldighet inte längre är ägare till fastigheten när ersättningsfrågan avgörs.

Har fastighetsbildningsmyndigheten hänvisat sakägare att föra talan om ersättning vid särskild förrättning och kommer sedan sådan förrättning till stånd, skall den nya förrättningen givetvis handläggas enligt de förfarande- regler som finns i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Detta torde inte kräva nå- got uttryckligt stadgande.

Även när det gäller värdering av skada och intrång (5 kap. 10 — 12 åå), fördelning av kostnader för förrättningen (13 och 14 55), ränta, förfallodag och avräkning (15 5) samt betalning (16 och 17 55) är det naturligt att samma regler tillämpas som vid en vanlig fastighetsregleringsförrättning. Någon ut- trycklig bestämmelse om detta torde inte vara behövlig.

Från lantmäteriverkets sida har uttalats att värderingen av skadan eller intrånget skall knytas till tidpunkten för det senarelagda ersättningsbeslutet. Jag delar denna uppfattning såvitt gäller sådan ersättning som ska utgå så- som annan ersättning. I det stora flertalet fall torde det vara frågor om just sådan ersättning som skjuts på framtiden.

Skall emellertid ersättningen utgå såsom löseskilling eller intrångsersätt- ning, blir värdetidpunkten normalt en annan. Enligt 4 kap. 3 & expropria— tionslagen skall löseskilling och intrångsersättning bestämmas med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller, om fastigheten har tillträtts dessförinnan, när tillträdet skedde. Enligt 4 kap. 4 & samma lag skall hänsyn inte tas till de ändringar i fastighetens värde som uppkommer efter tillträdet. Ersättningen skall emellertid kunna jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som skett därefter. När en uppskjuten er-

sättningsfråga avgörs har tillträde som regel redan skett. Det blir därför för- hållandena vid tillträdet som skall läggas till grund för värderingen. Det in- nebär emellertid inte att endast skador som framträtt vid tiden för tillträdet kan beaktas. Medför regleringen en förutsebar skada, vars omfattning inte har kunnat preciseras vid den ursprungliga förrättningen, bör den sedermera uppmätta skadan kunna läggas till grund för bedömningen av skadans eko- nomiska betydelse.

Det sagda kan åskådliggöras genom följande exempel. Vid en fastighets- reglering finner fastighetsbildningsmyndigheten att det finns anledning att räkna med att verksamheten på det reglerade området kommer att orsaka immissioner på restfastigheten. Eftersom omfattningen av immissionerna är Oklar beslutar fastighetsbildningsmyndigheten att hänvisa fastighetens dåva- rande ägare att föra talan om ytterligare ersättning för företagsskada (immis- sioner). Samtidigt fastställer fastighetsbildningsmyndigheten viss ersättning, som motsvarar den marknadsvärdeminskning som förlusten av det reglerade området innebär. Hänsyn tas därvid inte till de förväntade immissionerna. Det reglerade området tillträds. Sedermera konstateras att verksamheten på området föranleder immissioner av viss preciserad omfattning. Restfastighe- tens ägare ansöker då om ny förrättning enligt förevarande paragraf. Vid denna beräknar fastighetsbildningsmyndigheten på nytt det intrång som reg- leringen inneburit, denna gång med beaktande av den faktiska immission, som uppmätts efter regleringen, men fortfarande på grundval av de priser som gällde på marknaden vid tiden för regleringen/tillträdet. Intrångsersätt- ningen skall sammanlagt motsvara den värdeminskning som immissionerna jämte förlusten av marken skulle ha förorsakat om det vid tidpunkten för regleringen/tillträdet varit känt att immissionerna skulle få den omfattning som de faktiskt fått. (Om immissionerna bedöms som allmänvanliga kan er- sättningen dock komma att justeras nedåt med hänsyn till vad fastighets- ägare i allmänhet får tåla utan ersättning; jfr NJA 1977 s. 424.)

Andra stycket

Ett uppskovsbeslut kan få konsekvenser för rättsägare, som inte är sakägare vid förrättningen. Det gäller framför allt inteckningshavare i fastigheten. Den rätt att tillgodogöra sig ersättning, som de har enligt 16 &, kan genom ett uppskovsbeslut delvis komma att skjutas på framtiden. De har inte några garantier för att den uppskjutna ersättningsfrågan någonsin tas upp på nytt av fastighetsbildningsmyndigheten. I många fall kan sakägama komma att göra upp sinsemellan och någon fördelning av ersättningen enligt 16 & kom- mer då aldrig till stånd. För att skydda inteckningshavarnas rätt har i föreva- rande stycke intagits en bestämmelse om att fastighetsbildningsmyndigheten i dessa fall som regel måste inhämta medgivande från vissa rättsägare innan den beslutar att undanta en ersättningsfråga från ersättningsbeslutet. Kra- ven på sådant medgivande är enligt förslaget desamma som beträffande medgivande enligt 16 5. Detta innebär bl.a. att något medgivande inte behö- ver inhämtas om ett beslut att undanta en ersättningsfråga från ersättnings- beslutet är väsentligen utan betydelse för inteckningshavarna.

12bå

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter fastighetsregleringen och som inte har kunnat förutses vid denna.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

I denna paragraf klargörs att fastighetsbildningslagens regler inte är tillämp- liga i fråga om ersättning för skada eller intrång som har uppstått efter fastig- hetsregleringen och inte kunnat förutses vid denna. Stadgandet torde över- ensstämma med vad som redan tidigare har ansetts gälla (jfr prop. 1973:157 s. 138). En motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 7 & expropriationslagen.

Av stadgandet följer att fastighetsbildningsmyndigheten inte är behörig att pröva fråga om skada och intrång, som uppstått efter regleringen och inte heller har kunnat förutses vid denna. Skadeståndstalau får i stället prövas av domstol enligt de Skadeståndsrättsliga regler som gäller utanför fastighets- bildningslagens område.

12cä

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets/zetsbild- ningsmyndigheten vid fastighetsregleringen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med regleringen men som rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid prövning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 4 och 15— 18 kap. Kostnaden för faslig/1etsbildningsmyndighetens prövning skall betalas av berörda sakägare solidariskt. Om sakägama inte har kommit överens om något annat, får fastighetsbildningsmyndigheten på yrkande av någon av dem besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de grunder som anges i 13 &.

(Jfr 5 kap. 12 a 5 i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen är ny. Den ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att pröva vissa tvister mellan sakägama. Skälen för att fastighetsbildningsmyndighc- ten bör ha denna befogenhet har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2. Enligt lantmäteriverkets förslag skulle bestämmelsen begrän- sas till frågor om ersättning för skador i samband med arbeten på den anlägg- ning för vilken mark tagits i anspråk. Bestämmelsen har emellertid i stället getts en utformning som anknyter till det motsvarande stadgandet i 5 kap. 3 & expropriationslagen. Det torde visserligen främst vara ersättningsfrågor av det slag som lantmäteriverket har angivit som kommer att prövas enligt den nya bestämmelsen. Det kommer då huvudsakligen att ske med tillämpning av miljöskadelagen (19861225) eller skadeståndslagen. I samband med fas- tighetsreglering kan emellertid förekomma även andra tvister, som det kan finnas skäl att pröva vid förrättningen. Ett exempel är frågor om ersättning för tillfälligt upplåtande av mark i samband med regleringsföretagets genom- förande. Ett annat exempel är ersättning för miljöskador med anknytning till verksamheten på den andra fastigheten. Ett grundläggande krav måste dock vara att det finns ett naturligt samband med de egentliga förrättnings- frågorna.

En förutsättning för att fastighetsbildningsmyndigheten skall kunna ta upp

ett yrkande av det här slaget till prövning är att det är lämpligt att så sker. I förarbetena till den motsvarande bestämmelsen i expropriationslagen har uttalats att yrkandet skall ha sådant samband med expropriationen att det ter sig naturligt och ändamålsenligt att behandla det samtidigt med expro- priationsfrågorna samt att domstolen också bör beakta den exproprierandes intresse av att avgörandet av expropriationsmålet inte fördröjs. Detta bör i motsvarande mån gälla när fastighetsbildningsmyndigheten bedömer om det är lämpligt att myndigheten prövar en tvist med stöd av förevarande para- graf.

Endast yrkanden från sakägare kan prövas. Det ligger i sakens natur att yrkandena måste rikta sig mot annan sakägare. Det måste dessutom vara fråga om ersättningsyrkanden. Såväl fastställelseyrkanden som yrkanden om fullgörelse i annat än pengar faller utanför bestämmelsen.

Fastighetsbildningsmyndigheten får pröva frågor som ligger utanför fastig- hetsbildningslagen endast om alla berörda sakägare medger det. I detta av- seende är bestämmelsen mera restriktiv än den motsvarande bestämmelsen i 5 kap. 3 & expropriationslagen. Medgivandena bör givetvis på lämpligt sätt komma till uttryck i förrättningshandlingarna. Med berörda sakägare avses här endast de som är parter i tvisten. Hänsyn måste dock givetvis tas till öv- riga sakägares intresse av att förrättningen inte fördröjs.

Andra stycket

Att de ersättningsfrågor som avses i första stycket inte skall bedömas enligt fastighetsbildningslagens regelsystem hindrar inte att lagens förfarandereg- ler bör vara tillämpliga vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning och vid överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut. I andra stycket av förevarande paragraf anges därför att bestämmelserna i 4 kap. och 15—18 kap. skall tillämpas i dessa fall.

Till grund för den prövning som sker vid förrättningen måste ligga klara yrkanden och grunder. Fastighetsbildningsmyndigheten får givetvis inte gå in på andra ersättningsfrågor än dem som sakägama vill ha prövade. Är de ense om vissa sakförhållanden, är detta bindande för fastighetsbildnings- myndigheten. I så måtto bör alltså förfarandet präglas av en dispositions- princip. I övrigt bör emellertid fastighetsbildningsmyndigheten handlägga nu aktuella frågor på samma sätt som frågor om s.k. annan ersättning. Har ett yrkande väl framställts, bör fastighetsbildningsmyndigheten alltså klar— lägga vad som gäller och vilken utredning som behövs. Liksom i frågor om annan ersättning bör det i första hand ankomma på sakägaren att ta fram den skriftliga bevisning som denne har tillgång till. Om sakägama begär det, bör fastighetsbildningsmyndigheten också själv kunna föranstalta om utred- ning, framför allt när det gäller värderingsutlåtanden.

I andra meningen av förevarande stycke har intagits bestämmelser om an- svaret för och fördelningen av kostnader som uppkommer vid prövningen av de nu aktuella frågorna. Det är naturligt att kostnaden för fastighetsbild- ningsmyndighetens arbete bärs av de berörda sakägama, dvs. av dem som är parter i den tvist som prövas. Det har ansetts att parterna gentemot staten bör svara för dessa kostnader solidariskt.

Prop. 1991/92z127

Fördelningen av förrättningskostnaderna mellan parterna är en fråga som i första hand har överlämnats till dem själva att avgöra. Fastighetsbildnings- myndigheten ges visserligen möjlighet att förordna om fördelning av förrätt- ningskostnaderna mellan de berörda sakägama, men myndigheten skall där- vid vara bunden av vad sakägama har kommit överens om. Det torde rentav vara lämpligt att myndigheten, innan den påbörjar prövningen av den sär- skilda ersättningsfrågan, fäster sakägarnas uppmärksamhet på kostnadsfrå- gan och uppmanar dem att träffa överenskommelse om hur kostnaderna skall fördelas. Om sakägama kommer överens om att någon fördelning av förrättningskostnaderna inte skall ske, gäller givetvis denna överenskom- melse. Finns inte någon sådan överenskommelse men har sakägama i stället träffat avtal om någon särskild fördelningsgrund — exempelvis fördelning ef- ter huvudtalet eller fördelning enligt rättegångsbalkens regler — är fastighets- bildningsmyndigheten bunden därav. Föreligger det inte någon överenskom- melse om vilken fördelningsgrund som skall tillämpas, får fastighetsbild- ningsmyndigheten — såsom anges i lagtexten — fördela kostnaderna enligt de grunder som anges i 135 i förevarande kapitel av fastighetsbildningslagen. Detta innebär en fördelning med hänsyn främst till den nytta som varje sak- ägare har av förrättningen och föranleder normalt att kostnaderna fördelas på samma vis som beträffande kostnaderna för de egentliga förrättningsfrå- gorna. En sådan fördelning torde vara naturlig i de fall där kostnaden för den särskilda ersättningsfrågan är av mindre omfattning i jämförelse med de egentliga förrättningskostnaderna. Anser någon av sakägama att denna för- delningsgrund skulle ge ett orimligt resultat och kan han inte träffa överens- kommelse med motparten om någon annan fördelningsgrund, har han möj- lighet att motsätta sig att fastighetsbildningsmyndigheten överhuvudtaget prövar den särskilda ersättningsfrågan.

Den nu angivna bestämmelsen avser endast förrättningskostnader. Försla- get ger inte fastighetsbildningsmyndigheten någon möjlighet att" besluta om fördelning av parternas egna kostnader.

Om ett beslut som fastighetsbildningsmyndigheten har fattat med stöd av förevarande paragraf överklagas, skall domstolsprövningen ske enligt samma regler som vid Överklagande av andra frågor som har prövats vid för- rättningen. Det innebär bland annat att rättegångskostnaderna i fastighets- domstolen skall fördelas enligt 16 kap. 14 5 första stycket fastighetsbildnings- lagen. Det finns givetvis inte något utrymme för att tillämpa den särskilda rättegångskostnadsregel som gäller i mål om inlösenersättning m.m.

Reglerna i 5 kap. är särskilt avpassade för fastighetsregleringssituationer. De bör därför inte gälla vid fastighetsbildningsmyndighetens prövning av nu aktuella frågor. Det har inte ansetts erforderligt att särskilt erinra om detta i lagtexten, eftersom det följer direkt av förutsättningen i paragrafens första stycke att det är fråga om ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut i en sådan ersättningsfråga som avses i första stycket av förevarande paragraf skall således inte tas upp i av- räkningsinstrument. Bestämmelserna om förfallotidpunkt och ränta i 15 5 skall inte tillämpas. Den beslutade ersättningen skall inte inbetalas till läns- styrelsen enligt bestämmelserna i 16 å och innehavare av pantbrcv i de be-

rörda fastigheterna kan inte rikta några anspråk på ersättningen. I stället för fastighet5bildningslagens ränteregler kommer räntelagens (1975:635) regler att bli tillämpliga. Enligt 4 5 andra stycket räntelagen löper en skadestånds- fordran med ränta från och med en månad efter det att borgenären har fram- ställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till om- ständigheterna skäligen kan begäras av honom; gäldenären är dock inte skyl- dig att utge ränta för tid innan han fick del av kravet och utredningen. Enligt 4 & tredje stycket räntelagen gäller vidare att ränta på förfallen fordran bör- jar utgå senast vid delgivning av ansökan om betalningsföreläggande eller

stämning.

15%

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighetsbild- ningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fas- tighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om- fatta även kostnad som avses i 13 5, om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo- dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Om betalningen inte sker inom den tid som har fastställts enligt andra stycket, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 6 5 räntelagen(1975:635 ). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta på ersätt- ningen även enligt 5 & räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen inträder. Om tillträde har skett endast delvis och skyl- dighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

(Jfr 5 kap. 15 å i departementspromemorian Ds 1988:41)

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2) har ränteregeln i tredje stycket ändrats och utformats efter mönster av ränteregeln i 6 kap. 16 & expropriationslagen (ang. den bestämmelsen se prop. 1975:1025.151). Äldre bestämmelser skall dock fortfarande gälla i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta upp- kommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden däref- ter (se punkt 6 i övergångsbestämmelserna till förevarande lag).

165

Om en fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som helt eller delvis inlöses, svarar för en fordran, skall fastighetsbildningsmyn- digheten besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om sådan behövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning enligt 1 2 9 första stycket, 27 & eller 305 tredje stycket skall inbetalas till den myndig- het som regeringen bestämt. Detta gäller dock inte, om innehavarna av samt- liga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 & jordabalken. Om regleringen är

väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgi- vande av denne.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk- tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha- vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv- rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam- manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman- trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn- digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder'för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

(Jfr 5 kap. 16 å i departementspromemorian Ds 1988:41)

Första stycket har jämkats redaktionellt så att ”ersättning för personlig skada” bytts ut mot ”ersättning enligt 125 första stycket”.

17å

Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en för- rättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs samfällighe- ten och ta emot ersättning för mark som frångår den. Detsamma gäller ersätt- ning med anledning av att servitut bildas, ändras eller upphävs.

Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt- ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings- beslutet ange varje delägares andel. '

Ersättning som enligt 16 5 första stycket skall inbetalas till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

I paragrafens första stycke finns sedan tidigare ett stadgande om skyldighet för samfällighetsförening att utge ersättning för mark som tillförs samfällig- heten och om rätt för sådan förening att ta emot ersättning för mark som frångår den. I konsekvens med ändringen i 6 kap 6 & fastighetsbildningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.3) har bestämmelsen utvidgats till att omfatta även ersättning i anledning av att servitut bildas, ändras eller upphävs.

185

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in- tresse får avsteg göras i följande avseenden

1. 45 första stycket och 5 5 första stycket, om ägarna av de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 65 andra stycket, 7 och 10-12 55 samt 15 9" tredje stycket, om de sakägare vilkas rätt är beroende av åtgärden samtycker till det,

3. 85, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt- rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 55, om det medges av den som ålägges att betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala och om awikelsen från bestämmel- serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10— 14 55 med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha- vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 115 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk- ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 175 lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 25 andra stycket samma lag var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.

Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam- fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen i stället för av delägarna.

(Jfr 5 kap. 18å i departementspromemorian Ds 1988:41)

Genom ändringen av första stycket 2 har parterna möjlighet att komma överens om att awika från den nya ränteregeln i 155 tredje stycket.

195

Avser fastighetsregleringen en fastighet som har upplåtits med tomträtt, till- Iämpas 165 i fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavaren samt 12a 5 andra stycket och 18 å andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

När det är fråga om ersättning till tomträttsinnehavare kan ett beslut att skjuta upp en ersättningsfråga enligt 12 a & få betydelse även för fordrings- ägare med säkerhet i tomträtten. Det i 12 a & andra stycket stadgade kravet på medgivande har därför ansetts böra gälla även innehavare av fordran i tomträtt.

365

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i detta kapitel förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkstäl- las enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen är ny. Den behandlar frågan om verkställighet av ersättningsbe- slut som fattas av fastighetsbildningsmyndigheten.

Vid fastighetsbildningslagens tillkomst år 1970 förutsattes att fastighets- bildningsmyndighetens ersättningsbeslut skulle kunna verkställas på samma sätt som domstols lagakraftägande dom och att avräkningsinstrumentet där- vid skulle fungera som exekutionsurkund. Någon uttrycklig bestämmelse om detta ansågs inte vara nödvändig (se prop. 1969:128 s. B 433 f.). I fastighets- bildningslagen finns därför inte några föreskrifter om verkställighet av beslut rörande skyldighet för sakägare att utge ersättning till andra sakägare.

Frågor om verkställighet regleras sedan år 1982 huvudsakligen i utsök- ningsbalken. Enligt 3 kap. 1 (j 6 p. utsökningsbalken får verkställighet ske av förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas. Då fastighetsbildningslagen saknar sådana föreskrifter ger lagrummet inte stöd för verkställighet av beslut enligt fastighetsbildningslagen. I 13 5 lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken anges emellertid att en för- valtningsmyndighets beslut, som meddelats enligt en bestämmelse som till- kommit före balkens ikraftträdande, får verkställas utan hinder av 3 kap. 1 5 6 p. utsökningsbalken om ett sådant beslut före ikraftträdandet har fått verkställas utan stöd av särskild föreskrift. Eftersom fastighetsbildningsmyn- dighetens ersättningsbeslut i fastighetsbildningsfrågor redan före utsök- ningsbalkcns tillkomst varit verkställbara utan särskild verkställighetsföre- skrift, utgör stadgandet i 13 & promulgationslagen grund för verkställighet av fastighetsbildningsmyndighetens beslut i fastighetsbildningsfrågor. Det ger emellertid inte stöd för verkställighet av beslut som fattas med stöd av den nya bestämmelsen i 5 kap. 12 c 5.

Det har därför ansetts nödvändigt att ta in en bestämmelse rörande verk- ställbarhet i fastighetsbildningslagen. Att införa en sådan bestämmelse i fall som omfattas av 5 kap. 12 c 5 utan att samtidigt införa" motsvarande för andra ersättningsbeslut kan leda till missförstånd. Det har därför ansetts att det i 5 kap. bör tas in en allmän föreskrift om att verkställighet får ske av beslut om att någon skall utge ersättning till en sakägare. Denna bestämmelse bör införas i en ny 36 &.

Flertalet beslut, som det här är fråga om, upptas normalt i det avräknings- instrument, som fastighetsbildningsmyndigheten har att upprätta enligt 5 kap. 15 5. Detta omfattar först och främst beslut om inlösen- och intrångser- sättning jämte ersättning för övrig skada. I avräkningen skall normalt även beaktas respektive sakägares ansvar mot annan sakägare för förrättnings- kostnader (jfr 5 kap. 15 5). Även ersättning för rivning eller flyttning av byggnad kan vara att beakta i avräkningen (jfr 5 kap. 24 och 27 55). Alla ersättningsbeslut behöver dock inte tas upp i avräkningen. Beslut om att sak- ägare skall ersätta annan sakägare för förrättningskostnader eller flyttnings- kostnader kan tas upp på annat sätt (jfr 5 kap. 15 och 27 55). Beslut om förskott i samband med förtida tillträde samt beslut om ersättning i fall som omfattas av 12 c åskall tas upp på annat sätt. Även sådana fristående ersätt- ningsbeslut omfattas av den föreslagna verkställighetsföreskriften.

Det bör påpekas att föreskriften endast berör det kostnadsansvar som nå- gon har gentemot en sakägare. Vid en fastighetsreglering aktualiseras även andra ersättningsfrågor. En sakägare ådrar sig vanligen kostnadsansvar gent- emot staten för olika förrättningskostnader. Han kan även bli skyldig att utge förskott till syssloman. I dessa fall gäller andra verkställighetsföreskrif-

ter. En sakägares ersättningsskyldighet gentemot staten för taxeavgift och för kostnader för hantlangning samt andra förrättningskostnader som staten har förskjutit regleras i lantmäteritaxan (1971:1101). Kostnaderna skall de- biteras respektive sakägare i särskilda räkningar. Erläggs inte debiterat be- lopp i tid får utmätning ske. Beslut om förskott till syssloman skall enligt 9 kap. 3 & fastighetsbildningslagen tas upp i en särskild debiteringslängd. Ett belopp som är debiterat och förfallet till betalning får enligt 9 kap. 4 & fastig- hetsbildningslagen tas ut enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Den nu an- givna regleringen gäller oförändrad.

Den föreslagna föreskriftens placering och utformning medför att den blir direkt tillämplig endast på ersättningsbeslut som fattas i samband med fastig- hetsreglering. Till följd av bestämmelsen i 11 kap. 8 & fastighetsbildningsla- gen, som stadgar att bestämmelserna i 5 kap. om ersättning till sakägare skall äga motsvarande tillämpning vid klyvning, kommer den emellertid att gälla även ersättningsbeslut som fattas i samband med klyvning. Däremot finns det inte något behov av motsvarande verkställighetsföreskrift vid andra for- mer av fastighetsbildning eller vid fastighetsbestämning. I sådana fall kan det nämligen inte komma i fråga att ålägga en sakägare att utge ersättning till annan sakägare.

6 kap. 65

Överförs mark från en samfällighet eller upplåts eller ändras servitut i sam- fälld mark, utgår ersättning endast till delägare som har framställt yrkande om det under förrättningen. Ersättning till en delägare skall dock fastställas utan yrkande när den kan antas överstiga tre procent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan förrättningen påbörjades. Ersättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfällighe- ten förvaltas av en samfällighetsförening eller när i annat fall ersättning en- ligt 5 kap. 175 andra stycket skall utbetalas till någon som företräder deläg- arna.

75

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning enligt 6 5 inte behöver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastig- hetsbildningsbeslut får i sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrätt- ningen.

(Jfr 6 kap. 6 5 i lantmäteriverkets rapport)

Ändringarna i dessa bestämmelser har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.3. De förenklade regler som tillämpas vid överföring av samfälld mark utvidgas nu till att gälla även när servitut upplåts i samfälld mark.

7 kap. 25

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrättsla- gen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 5 vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till- stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen- bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreg- lering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildnings- åtgärd och är av betydelse för denna.

(Jfr 7kap. 25 i departementspromorian Ds 1988:41)

Ändringen av denna paragraf innebär att undantagsregeln i sista stycket upphävs. Enligt den regeln gäller inte första-tredje styckena servitut som av- ser avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsför- brukning.

Genom den föreslagna ändringen av ledningsrättslagen (se avsnitt 4.3) blir undantagsregeln obehövlig såvitt avser första stycket.

Undantagsregeln i övrigt torde ha betydelse endast för de vattenrättsliga servituten, dvs. för fall som regleras i andra stycket (se prop. 1969:128 s. B 549 f). Bestämmelserna i detta stycke är emellertid för närvarande utfor- made så att de inte torde kunna hindra servitut som avses med undantagsre- geln (jfr 4 kap. 1 a och 2 55 vattenlagen).

15 kap. 25

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn- digheten

1. awisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 & fjärde stycket eller tid- punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30 b 5,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så- dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 ä,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 5 om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 5 om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar- bete skall skiljas från uppdraget,

9. awisat överklagande, 10. beslutat ifråga om hänvisning enligt 5 kap. 12a 5, 11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. 12 c 5.

Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig- hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde- lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Tiden för överklagande av fastighetsbildningsbeslut är normalt fyra veckor från det att förrättningen avslutades eller förklarades inställd. Vissa beslut får emellertid överklagas endast inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades. Det senare gäller bl.a. sådana ställningstaganden under på- gående förrättning som är av betydelse för det följande förrättningsförfaran- det. De olika slag av beslut för vilka den kortare besvärsfristen gäller finns angivna i förevarande paragraf.

Om fastighetsbildningsmyndigheten har tagit ställning till en begäran från sakägare om att en ersättningfråga enligt 5 kap. 12 a 5 skall skjutas på framti- den, kan det som regel vara rimligt att den som är missnöjd med fastighets- bildningsmyndighetens beslut kan få denna fråga överprövad i fastighets- domstolen innan fastighetsbildningsmyndigheten har gått in i prövning av er- sättningsfrågorna. För att detta skall vara möjligt bör fastighetsbildnings- myndighetens beslut i fråga om framskjutande av skadeprövning kunna överklagas särskilt enligt förevarande paragraf. Detta överensstämmer med motsvarande reglering i expropriationslagen (se 5 kap. 27 å andra stycket expropriationslagen).

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att inte uppta en fråga av det slag som avses i 5 kap. 12 c 5 till prövning är att likställa med ett awisningsbeslut och bör därför kunna överklagas. För att ett överklagande i en sådan'fråga skall vara meningsfullt måste det finnas en möjlighet att få frågan överprö- vad innan förrättningen avslutats. Det är därför naturligt att beslut i denna fråga överklagas i den ordning som anges i förevarande paragraf.

I förevarande paragraf har därför tagits upp två nya punkter, vari det an- ges att beslut av de nu angivna slagen får överklagas särskilt.

16 kap. 145

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständig- heterna, besluta att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad.

I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller sär- skild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma skall gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som avses i 5 kap. ] Oa 5 andra stycket.

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 & rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen (1987:10).

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö- religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu- nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 & kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

(Jfr 16 kap. 145 i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegångskostnader i fastighets— domstolen. Skälen för ändringarna har behandlats i den allmänna motive- ringen, avsnitt 2.4.2. Paragrafen har dessutom omarbetats redaktionellt.

I dispositiva tvistemål gäller enligt 18 kap. 1 & rättegångsbalken att part som förlorar målet skall ersätta motparten för rättegångskostnader, såvida inte annat är stadgat. Vid fastighetsbildningslagens tillkomst ansågs de spe- ciella förhållandena i fastighetsmål påkalla en viss modifiering av denna be- stämmelse. Huvudregeln i fastighetsbildningslagen— uttryckt i 16 kap. 14 5 första stycket — är därför att fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, kan förordna att en sakägare som förlo- rar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Detta får anses gälla bl.a. när en enskild sakägare överklagar fastighetsreglering rö- rande exempelvis överföring av mark till kommun.

Från denna huvudregel finns två undantag. Det ena undantaget finns i det nuvarande tredje stycket av 16 kap. 14 & fastighetsbildningslagen. Denna be- stämmelse rör skyldigheten för stat eller kommun, som uppträder som före- trädare för allmänt intresse, att i vissa fall ersätta enskild sakägare för kost- nader. I sådana fall gäller som huvudregel att vardera parten står sina kostna- der och att enskild sakägare, som vinner målet, kan få ersättning för sina kostnader endast om det föreligger synnerliga skäl. Det bör betonas att denna regel inte gäller när staten eller kommunen uppträder som sakägare. Ett ytterligare undantag är bestämmelsen — hittills intagen i 16 kap. 14 5 första stycket andra meningen — att sakägare som avstår från mark eller sär- skild rättighet i mål om inlösenersättning är berättigad till ersättning för rät- tegångskostnader oberoende av utgången i målet.

De ändringar som nu görs innebär att den sistnämnda regeln, som hittills gällt enbart i mål om inlösenersättning, även skall gälla i mål om ersättning för sådan marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat ge- nomföras genom ianspråktagande enligt plan- och bygglagen eller som up- penbarligen hade kunnat komma till stånd genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv. I sådana mål skall alltså den enskilde sakägaren — oberoende av utgången i målet — ha rätt till ersättning av motparten för egna kostnader. Detta har kommit till uttryck i paragrafens andra stycke. Det lig- ger i sakens natur att den enskilde sakägaren i sådana fall normalt inte heller skall vara skyldig att utge ersättning för annans rättegångskostnader.

Reglerna i andra stycket modifieras av bestämmelserna i tredje stycket. Liksom tidigare skall — såsom följer av hänvisningen till 18 kap. 6 & rätte- gångsbalken — en enskild sakägare alltid kunna förpliktas att ersätta motpar- ten kostnader Som han vållat denne genom försummelse under rättegången. Dessutom skall han -— i enlighet med hänvisningen till 18 kap. 8 & rättegångs- balken — kunna få ersättning av motparten enbart för sådana kostnader som varit påkallade för tillvaratagandet av hans rätt. De ändringar som nu görs innebär att det genom en hänvisning i tredje stycket till 15 kap. 6 5 plan—

och bygglagen införs en ytterligare modifiering av reglerna i andra stycket. Genom denna hänvisning får fastighetsdomstolen möjlighet att förordna att fastighetsägare som överklagat fastighetsbildningsmyndighetens beslut utan tillräckliga skäl skall stå sina egna kostnader i fastighetsdomstolen. Undan- tagsvis — när fastighetsägares överklagande uppenbart skett utan tillräcklig grund — skall fastighetsdomstolen också kunna förplikta den enskilde sak- ägaren att ersätta motparten för rättegångskostnader. Vid tillkomsten av be- stämmelsen i 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen uttalades bl.a. att sakägare som förlorat målet borde kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad, om skillnaden mellan parternas ståndpunkter varit små eller det eljest varit övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna uppnås genom en rättegång (se BoU 1986/87:1 s 1601). Detta uttalande kan tjäna som riktlinje även när bestämmelsen tillämpas i fastighetsbildnings- mål. När det gäller okomplicerade frågor får som regel den sakägare som deltagit i ett förrättningssammanträde och haft möjlighet att läsa fastighets- bildningsmyndighetens beslut förutsättas ha förmåga att bedöma det befo- gade i ett överklagande.

Det bör betonas att reglerna i andra stycket enbart gäller i mål om ersätt- ning och således inte i mål som endast rör tillåtligheten av viss fastighetsbild- ningsåtgärd. I sådana mål skall liksom hittills domstolen kunna förplikta sak- ägare som förlorar målet att, efter vad som är skäligt med hänsyn till omstän— digheterna, ersätta annan sakägare för rättegångskostnader. Den nya regle- ringen påverkar inte heller den enskilde sakägarens rätt att erhålla ersättning för rättegångskostnader av företrädare för allmänt intresse, som inte sj älv är sakägare i målet.

17 kap.

35

I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9 — 13 55, 14 5 första, fjärde och femte styckena, 15 å andra stycket samt 16 &. Dock skall 16 kap. 15 å andra stycket inte tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket skall den som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om inte annat följer av 18 kap. 6 eller 8,6 rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han orsa- kar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen (1987:10). I övrigt skall bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga skäl föreligger.

(Jfr 17 kap. 3 5 i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen behandlar förfarandet i hovrätten. Ändringen berör endast rätte- gångskostnadsreglerna.

Även i hovrätten gäller som huvudregel att domstolen får, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorat målet skall ersätta annan sakägare för rättegångskostnader.

I mål om inlösenersättning tillämpas — liksom vid fastighetsdomstolen — en specialregel. Regeln har dock en något annorlunda utformning i hovrätten än vid fastighetsdomstolen. Den vars egendom har blivit inlöst behöver inte betala motpartens kostnader i hovrätten ens om han förlorar målet. Han har vidare rätt till ersättning av motparten för rättegångskostnader utom i de fall då han själv har överklagat och förlorat. Paragrafen ändras nu så att tillämp- ningsområdet för denna regel utvidgas till att även gälla i mål om ersättning för sådan marköverföring eller reglering av rättighet som hade kunnat ske enligt plan- och bygglagen eller som uppenbarligen hade kunnat komma till stånd genom expropriation eller annat liknande tvångsförvärv.

Den angivna specialregeln kommer liksom tidigare att modifieras av be- stämmelserna i 18 kap. 6 och 8 55 rättegångsbalken. I nu förevarande para- graf införs — liksom i 16 kap. 14 å — en hänvisning till 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen. Detta får betydelse i de fall då en sakägare som avstår eller upplå- ter mark eller rättighet överklagar fastighetsdomstolens utslag men förlorar målet i hovrätten. Detta skulle normalt föranleda att vardera parten får stå sina kostnader. Hänvisningen till 15 kap. 6 & plan- och bygglagen innebär emellertid att den förlorande parten, om han uppenbart har saknat skälig grund för sitt överklagande, kan förpliktas att betala motpartens kostnader.

18 kap. 2?)

Ifråga om rättegången i högsta domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9 och 10 $&, 11 å andra och tredje styckena, 12 och 13 55, 14 5 första, fjärde och femte styckena, 15 å andra stycket samt 16 &. Dock skall 16 kap. 15 & andra stycket inte tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket gäller bestämmelserna i 1 7kap. 3 5 andra stycket. .

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om syn- nerliga skäl föreligger.

(Jfr 18 kap. 2?) i lantmäteriverkets rapport)

I denna paragraf finns bestämmelser om förfarandet i högsta domstolen. Ändringen, som berör frågor om rättegångskostnader, innebär att samma rättegångskostnadsregler gäller i högsta domstolen som i hovrätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna har berörts i avsnitt 2.6 i den allmänna motive- ringen.

Punkterna 1—2

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 55 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 8 kap. 5 och 6 55 fortfa- rande gälla, mcdan 5 kap. 10 a, 10 b och 12 a 55 inte skall tillämpas. Om en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 55 tillämpas i sin nya lydelse.

(Jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian Ds 1988:41)

Att de äldre ersättningsreglerna fortfarande skall gälla i fråga om förrätt- ningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet är påkallat dels av rättssäker— hetsskäl, dels för att förhindra att utfört värdcringsarbete blir onyttigt. De nya reglerna i 5kap. 12b och 12 c55 blir dock alltid tillämpliga efter ikraft- trädandet.

Ett fastighetsrcglcringsbeslut kan ha ett inslag av expropriativt förfo- gande. Enligt 2 kap. 18 5 regeringsformen skall ersättning utgå för förlust som sådana förfoganden orsakar. 5 kap. 12 5 i sin hittillsvarande lydelse inne- bär emellertid att en nyttjanderättshavare, vars rätt utplånas genom regle- ringen, i vissa fall inte kan få ersättning för den skada som detta orsakar ho- nom. Bestämmelsen framstår i sådana fall som mindre väl förenlig med den nämnda grundlagsbestämmelsen. Det har därför föreskrivits att den nya ly- delsen av 5kap. 125 — och till följd härav även 5 kap. 16 5— skall tillämpas om en sakägare begär det.

Till följd av en hänvisning i 11 kap. 8 5 kommer bestämmelserna i föreva- rande punkt att få betydelse också i fråga om klyvning av fastighet.

Punkterna 3—5

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads— eller byggnadsplan var avsedd för en- skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut- gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5kap., om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm- melse som enligt 17 kap. 4 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

4. Överförs mark som enligt en vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö- kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt- ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägarc begär det, bestäm- mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm- melse som enligt 17 kap. 45 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

5. När ersättning enligt 5 kap. 10a5 andra stycket bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4kap. expro- priationslagen (1972:719) såvitt gäller 4kap. 35 andra stycket i den lagen gälla det styckets lydelse vid utgången av juni 1987.

(Jfr punkterna 3—5 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian Ds 1988:41)

Anpassningen av ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen till motsva- rande regler i expropriationslagen har skapat behov av övergångsregler som motsvarar punkterna 2—4 i övergångsbestämmelserna till de ändringar i ex- propriationslagen som har gjorts i följdlagstiftningen till plan- och bygglagen

(SFS 1987:123). Den närmare innebörden av dessa övergångsregler framgår av prop. 1985/86:90 (se särskilt s. 144—145). Det ligger i sakens natur att punkterna 3-5 skall tillämpas också på förrättningar som avses i punkt 2.

Punkt 6

6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 155 gäller fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

(Jfr punkt 6 i övergångsbestämmelserna i departementspromemorian Ds 1988:41).

Den nya ränteregeln i 5 kap. 15 5 har försetts med övergångsregler som mot- SVarar dem som beslutades när motsvarande ränteregel infördes i expropria- tionslagen (se övergångsreglerna till SFS 1975:659, prop. 1975:102, LU 30, rskr. 234).

Punkt 7

7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 i sin äldre lydelse gälla.

(Bestämmelsen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

De nya rättegångskostnadsreglerna påverkar de processekonomiska förut- sättningarna för överklagande. De bör därför gälla först om det överklagade avgörandet har meddelats efter ikraftträdandet.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

135

I fråga om ersättning för upplåtelse och inlösen enligt 125 gäller 5 kap. 10— 12 55fastighetsbildningslagen (1970.'988). Därvid skall inlösen inte anses som ett sådant tvångsförvärv som avses i 5 kap. 10 a 5 andra stycket fastighetsbild- ningslagen.

(Jfr 135 i departementspromemorian 1988:41)

Genom ändringen av 135 anläggningslagen kommer ersättningsreglerna i 5 kap. 10—12 55 fastighetsbildningslagen— och inte som för närvarande er- sättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen— att bli tillämpliga vid anlägg- ningsförrättningar. Därvid skall inlösen enligt 125 anläggningslagen inte an- ses som ett sådant tvångsförvärv som anges i 5 kap. 10a5 andra stycket fas- tighetsbildningslagen. Bakgrunden till förslaget framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.3. Hänvisningen till reglerna i fastighetsbildnings- lagen medför att även de särskilda reglerna i punkterna 3—5 i övergångsbe- stämmelserna till ändringen i fastighetsbildningslagen skall tillämpas. En så- dan ordning torde gälla utan någon uttrycklig bestämmelse i anläggningsla- gen.

Ändringen av anläggningslagens ersättningsreglcr får olika betydelse för olika förrättningar.

För sådana förrättningar där marken för gemensamhetsanläggningen kan

tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 25 plan- och bygglagen kommer ersätt- ningen även med de nya reglerna att fullt ut bestämmas enligt ersättningsreg- lerna i expropriationslagen. Här kommer alltså ändringen inte att ha någon betydelse. Ändringen får inte heller någon inverkan på andra förrättningar där anläggningen kan genomföras tvångsvis enligt annan lagstiftning än an- läggningslagen (se 5 kap. 10a5 andra stycket fastighetsbildningslagen).

Däremot kommer ändringen att få betydelse för sådana förrättningar där det allmänna intresset är svagt och inlösen m.m. enligt annan lagstiftning inte kan ske. En förutsättning härför är dock givetvis att inrättandet av ge- mensamhetsanläggningen möjliggör en vinstgivande markanvändning. Den som t.ex. vill utföra en exploatering för fritidsbebyggelse kan få dela med sig av vinsten på exploateringen till en annan markägare som avstår utrymme för en gemensamhetsanläggning, om anläggningen är en förutsättning för att exploateringen skall kunna ske. Det kan t.ex. vara fråga om en anläggning för båtplatser och bryggor. I ett sådant fall kan det i många fall vara skäligt att vinsten fördelas enligt genomsnittsvärdeprincipen med ledning av area- len av den mark inklusive vattenområden som vardera fastigheten har till- skjutit till exploateringen (jfr 11 5 andra stycket lagen, 1987:11, om exploate- ringssamverkan).

Några exakta anvisningar för hur vinstfördelningcn skall gå till kan inte ges. De överväganden som redovisas i specialmotivcringen till 5 kap. 10a5 fastighetsbildningslagen torde kunna appliceras även på de nu ifrågavarande fallen.

Det nuvarande andra stycket i 135 blir obehövligt genom hänvisningen till 5 kap. 12 5 andra stycket fastighetsbildningslagen. Detta stycke i 13 5 har därför fått utgå.

13a5

Ersättning enligt 13 5 skall bestämmas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hän- visa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med anläggningsför- rättningen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.

Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets- bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha- vama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteclating, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före- skrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

(Jfr 25 a 5 i lantmäteriverkets rapport)

I första stycket första meningen har införts ett stadgande om att ersättning för inlösen eller upplåtelse av utrymme skall bestämmas i pengar att betalas på en gång. Bestämmelsen, som har en motsvarighet i 5 kap. 27 5 expropria- tionslagen, överensstämmer med vad som gällt även tidigare. Den avser inte att inskränka i möjligheterna att enligt 27 5 i förevarande lag förordna om förskott.

Genom bestämmelsen i första stycket andra meningen får fastighetsbild- ningsmyndigheten möjlighet att i samband med upplåtelse eller inlösen av mark skjuta prövningen av svårbedömda ersättningsfrågor på framtiden. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 12 a & fastighetsbildningslagen och 13 a & ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. Uttalandena i specialmotivcringen till 5 kap. 12 a & fastighetsbildningslagen om'förutsättningarna för att tillämpa bestäm- melsen äger i huvudsak giltighet även på anläggningslagens område.

Kommer ny förrättning till stånd, skall samma förfaranderegler tillämpas som vid en vanlig anläggningsförrättning. Något särskilt stadgande om detta har inte ansetts vara nödvändigt. Även i fråga om ersättningens beräkning samt ränta och betalning kommer samma regler att gälla som vid vanliga för- rättningar (jfr specialmotiveringen till 5 kap. 12 a 5 första stycket fastighets- bildningslagen). Också beträffande fördelningen av förrättningskostnaderna blir samma regler tillämpliga.

Som framgår av 13 5 skall ersättning för upplåtelse och inlösen enligt före- varande lag fastställas enligt bestämmelserna i fastighetsbildningslagen. Er- sättningen skall — i enlighet med 32 å i förevarande lag — erläggas inom tre månader efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft. Vidare skall ränta utgå enligt bestämmelserna i 32 &. Slutligen skall förrättningskostnaderna fördelas mellan ägarna av de fastigheter som deltar i anläggningen (jfr 29 5). Detta torde inte kräva någon särskild reglering.

I 26 och 27 55 finns bestämmelser som gör rätten till tillträde av upplåtet utrymme beroende av att ersättning har erlagts. Det förhållandet att en er- sättningsfråga skjutits på framtiden och alltså fortfarande är oreglerad utgör naturligtvis inte hinder mot tillträde.

Av reglerna i paragrafens andra stycke följer att fastighetsbildningsmyn- digheten måste inhämta vissa rättsägares medgivande till ett uppskovsbeslut, såvida detta inte är väsentligen utan betydelse för dem (jfr 5 kap. 12 a & andra stycket fastighetsbildningslagen).

13b5

Denna lag ärinte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som motsvarar den som tas in i 5 kap. 12 b & fastighetsbildningslagen. När fastighetsbildningsmyndighe- ten bestämmer ersättning med anledning av upplåtelse eller inlösen enligt anläggningslagen skall samtliga förutsebara skador beaktas, såvida fastig- hetsbildningsmyndigheten inte med stöd av 13 a & beslutat att skjuta viss er- sättningsfråga på framtiden. Frågor om ersättning för därefter uppkom- mande skador, som inte kunnat förutses vid förrättningen, kan inte prövas vid förrättning utan får i händelse av tvist behandlas vid domstol enligt de skadeståndsrättsliga regler som gäller utanför förrättningslagstiftningens område. I 35 & anläggningslagen finns visserligen en föreskrift som ger möj- lighet att i vissa fall hålla en ny förrättning, bl.a. på grund av ändrade förhål-

landen. Vid en sådan ny förrättning kan emellertid inte fastställas ytterligare ersättning för tidigare beslutad upplåtelse eller inlösen.

13cä

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighetsbildnings- myndigheten vid förrättningen även pröva ett av en sakägare framställt yr- kande om ersättning som har samband med förrättningen men rör rättsförhål- lande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas bestämmel- serna i 5 kap. 12 c 5 andra stycket fastighetsbildningslagen (1970.'988).

(Jfr 13 & tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som ger fastighetsbild- ningsmyndigheten möjlighet att på sakägares yrkande pröva även ersätt- ningsfrågor som inte skall prövas enligt anläggningslagen. Bestämmelsen motsvarar stadgandena i 5 kap. 12 c & fastighetsbildningslagen och 13 c & led- ningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har behandlats i den allmänna mo- tiveringen, avsnitt 2.5.2.

Uttalandena i specialmotiveringen till 5 kap. 12 c & fastighetsbildningsla- gen angående förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen äger giltighet även på 13 c & anläggningslagen.

Beträffande andra stycket hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 kap. 12 c lj andra stycket fastighetsbildningslagen.

185

Rätt att begära förrättning enligt denna lag har

]. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,

2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter;

3. kommunen,

4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, begära en förrättning som angår gemensamhetsanläggning under föreningens förvalt- ning.

Länsstyrelsen kan begära förrättning för inrättande av anläggning som sty- relsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren begära för- rättning för inrättande av sådan anläggning varigenom olägenhet av förvär- vet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns bestäm- melser i 20 a 5 och 25 & tredje stycket väglagen (1971:948).

En samfällighetsförening som förvaltas av en exploateringssamfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning en- ligtdenna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

(Jfr 18 å i lantmäteriverkets rapport)

I första stycket har skett en viss utvidgning av den krets som äger påkalla förrättning enligt anläggningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt

2.2.4). En fastighetsägares initiativrätt kommer därigenom att svara mot hans rätt enligt 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen att erhålla ersättning för det intrång som en planerad trafikanläggning, gemensam för flera fastigheter, innebär. Paragrafens första stycke har omarbetats redaktionellt. I samband därmed har styckets sista mening brutits ut så att den utgör ett nytt andra stycke.

195

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24 och 27 -40 55 samt 6 kap. 6 och 7 55 fastighetsbildningslagen (1970:988).

Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be- röra hyresgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga- nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap. 15 & fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.

(Jfr 13 & fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)

1 paragrafen har intagits hänvisningar till 6 kap. 6 och 7 så fastighetsbild- ningslagen. Därigenom åstadkommes vissa förenklingar när samfälld mark tas i anspråk enligt anläggningslagen (jfr den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.3). Av hänvisningen till 6 kap. 6 & fastighetsbildningslagen följer att fas- tighetsbildningsmyndigheten, när den med stöd av anläggningslagen upplå- ter utrymme i samfälld mark eller beslutar om inlösen av sådan mark, i vissa fall kan underlåta att fastställa ersättning till samtliga delägare. Hänvis- ningen till 6 kap. 7 & fastighetsbildningslagen innebär att fastighetsbildnings- myndigheten i en del fall även får underlåta att kalla samtliga delägare i sam- fälligheten och i stället kan nöja sig med ett enklare underrättelseförfarande.

219

Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg- ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör rådplägning ske med sakägama. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av anläggningen.

Har förrättningen begärts endast av ägaren av fastighet, som finnes ej kunna tilläggas rätt att delta i anläggningen och som inte heller helt eller till viss de] skall användas till allmän plats eller trafikanläggning, som avses i 18 5 första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

I andra stycket har tillagts orden ”eller trafikanläggning”. Ändringen är en konsekvens av utvidgningen i fastighetsägares rätt att påkalla förrättning (jfr 18 s).

32aä

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsölmingsbalkens bestämmeLser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträ-

daren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i be- sittning av egendomen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Förevarande paragraf innehåller i första stycket en bestämmelse som mot- svarar den som tas in i 5 kap. 36 & fastighetsbildningslagen. Den verkställig- hetsföreskrift som har tagits in i förevarande paragraf avser såväl beslut om ersättning för upplåtet eller inlöst område som övriga ersättningsfrågor som med stöd av förevarande lag kan prövas vid förrättningen. Beträffande den ersättningsskyldighet som kan åvila en sakägare gentemot statsverket för taxeavgift m.m. gäller en särskild verkställighetsföreskrift enligt lantmäteri- taxan (1971:1101).

1 andra stycket har tagits in en bestämmelse om verkställighet av beslut som innebär att någon åläggs att avträda mark eller byggnad. En sådan verk- ställighetsföreskrift finns redan i 5 kap. 32 & fastighetsbildningslagen. Det har rått viss oklarhet om motsvarande beslut enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen är verkställbara. Denna oklarhet undanröjs nu.

Bestämmelsen får betydelse för verkställighet av tillträdesbeslut enligt 26, 27 och 27 a & anläggningslagen. Tillträde enligt 26 och 27 55 förutsätter att anläggningsbeslutet har vunnit laga kraft. Föreligger inte sådana omständig- heter som anges i 27 &, måste dessutom ersättningen enligt 13 å ha betalats. Kronofogdemyndigheten har att pröva om dessa förutsättningar är upp- fyllda. Om så är fallet, är tillträdesbeslut av detta slag —vilka inte får överkla- gas särskilt — omedelbart verkställbara. I fråga om beslut om förtida tillträde enligt 27 a & gäller att de kan överklagas särskilt med stöd av 30 & jämförd med 15 kap. 3 & fastighetsbildningslagen. Beslutet behöver dock inte ha vun- nit laga kraft för att det skall kunna verkställas. Detta följer av 27 a & jämfört med 5 kap. 30 a & fastighetsbildningslagen. Det fordras dock att den tillträ- dande har fullgjort fastighetsbildningsmyndighetens föreskrifter om förskott m.m.

335

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 å ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för- fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be- slutet i denna de] utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu- tet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5.

(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen innehåller bestämmelser om att ett anläggningsbeslut under vissa förhållande förfaller. Så är bland annat fallet om ersättning enligt 13 5 inte

erläggs inom ett år från det att—ersättningsbeslutet vann laga kraft och den Prop. 1991/92:127 som enligt beslutet tillerkänts sådan ersättning inte heller begärt verkställig- het av beslutet i denna del. En underlåtelse att erlägga sådan ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt den nya bestämmelsen i 13 a 5 har emellertid inte ansetts böra få till följd att anläggningsbeslutet förfaller. Så- dan ersättning kan ju komma att fastställas först lång tid efter det att den ianspråktagna marken tillträtts och anläggningen utförts.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och 33 55 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 a5 inte tillämpas.

(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i departementspromemo- rian Ds 1988:41)

I övergångshänseende gäller att de nya ersättningsreglerna skall tillämpas endast vid förrättningar som har anhängiggjorts efter ikraftträdandet (jfr punkt 2 i övergångsbestämmelserna till ändringarna i fastighetsbildningsla-

gen).

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.1

4.3. Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

25

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale- ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in- går i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan och inte tillgodoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro- dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg— ningslagen (1973:1149).

(Jfr 25 i departementspromemorian Ds 1988:41)

Ändringen innebär att ledningsrättslagen inte längre kommer att gälla för vatten- och avloppsledningar som tillgodoser endast en enstaka fastighets 98

husbehov. Ifråga om sådana ledningar kan i fortsättningen endast reglerna i fastighetsbildningslagen tillämpas. Bakgrunden till den nya ordningen framgår av den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.4.

13a5

Ersättning enligt 13 5 skall bestämmas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighetsbildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hän- visa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om sådan ersättning för skada och intrång som är svår att uppskatta i samband med ledningsrättsför— rättningen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år; som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer.

Avser fön'ättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets- bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha- vama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som före- skrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

(Jfr 23 a 5 i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 a 5 fastighetsbildningslagen och 13 a 5 an- läggningslagen. Bakgrunden till _de nya bestämmelserna har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.1. De synpunkter som har lämnats i spe- cialmotiveringen till 5 kap. 12 a 5 fastighetsbildningslagen rörande bestäm- melsernas tillämpningsområde har i huvudsak giltighet även på lednings- rättslagens område. Såsom tidigare har angivits bör frågor om ersättning för framtida intrång i samband med tillsyn och underhåll av ledningar regelmäs- sigt inte skjutas på framtiden.

13b5

Denna lag är inte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse som motsvarar de bestäm- melser som tas in i 5 kap. 12b5 fastighetsbildningslagen och 13 b 5 anlägg- ningslagen. Bestämmelsen avser inte att inskränka imöjligheten att vid änd- rade förhållanden hålla ny förrättning enligt 33 5 ledningsrättslagen. Vid en sådan ny förrättning kan ledningsrätt ändras eller upphävas. Om ett sådant beslut fattas, kan ledningshavaren bli berättigad till ersättning för skada som detta vållar honom. Däremot kan det inte bli aktuellt att vid en ny förrätt- ning enligt 33 5 tillerkänna ägaren av en fastighet som tidigare har tagits i anspråk ytterligare ersättning för detta.

13c5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighetsbildnings- myndigheten vid förrättningen även pröva ett av en sakägare hamställt yr-

kande om ersättning som har samband med förrättningen men rör ett rättsför- hållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas bestämmel- serna i 5 kap. 12 c5 andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).

(Jfr 13 5 tredje stycket i lantmäteriverkets rapport)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 c 5 fastighetsbildningslagen och 13 c 5 an- läggningslagen. Fastighetsbildningsmyndigheten får genom denna bestäm- melse möjlighet att på sakägares yrkande pröva även ersättningsfrågor som inte skall prövas enligt ledningsrättslagen. Skälen för bestämmelsen har be- handlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.5.2.

165

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24, 27 — 35 och 37 - 40 55 samt 6 kap. 6 och 7 55 fastighetsbildningslagen (1970:988).

Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led- ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägama hållas bara om särskilda skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en- ligt 21 5 till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.

Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig- het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.

Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan- derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses i 14 5 andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.

(Jfr 13 5 fjärde stycket i lantmäteriverkets rapport)

Ändringen i förevarande paragraf motsvarar den ändring som görs i 19 5 an— läggningslagen.

295

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) om rätte- gången i fastighetsbildningsmål tillämpas på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall därvid tillämpas vad som gäller ifråga om sådana mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket fastighets- bildningslagen. Rör talan förrättning som avses i 33 5 tillämpas dock vad som gäller om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål i allmänhet.

(Jfr 295 i lantmäteriverkets rapport)

I denna paragraf, som rör frågor om domstolsprövningen vid överklagande av fastighetsbildningsmyndighetens beslut, hänvisas till bestämmelserna i 16 — 18 kap. fastighetsbildningslagen. Med anledning av ändringarna i fastig- hetsbildningslagen har det gjorts en redaktionell ändring i andra och tredje meningarna i förevarande paragraf. Huvudprincipen för fördelningen av rät- tegångskostnaderna i ledningsrättsmål — frånsett sådana som rör 33 5 led-

ningsrättslagen — har hittills varit att fastighetsägare, som avstår mark eller utrymme, dels har rätt till ersättning för kostnader vid fastighetsdomstolen oberoende av utgången i målet och dels har rätt till ersättning för kostnader i hovrätt och högsta domstolen utom då han själv överklagat och förlorat. I detta avseende innebär mitt förslag inte någon ändring. Den i 16 kap. 14 5 tredje stycket fastighetsbildningslagen intagna hänvisningen till 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen kommer emellertid att få genomslag även i lednings- rättsmål.

30a5

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmelserna i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har tillträ- daren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i be- sittning av egendomen.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Förevarande paragraf innehåller i första stycket en bestämmelse som mot- svarar de bestämmelser som tas in i 5 kap. 36 5 fastighetsbildningslagen och 32a 5 första stycket anläggningslagen.

I andra stycket har tagits in en föreskrift om verkställighet av beslut som ålägger någon att avträda mark eller byggnad (jfr 5 kap. 32 5 fastighetsbild- ningslagen och 32 a 5 andra stycket anläggningslagen).

315

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 5 ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led- ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu- tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5.

(Tillägget saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Tillägget av ett femte stycke motsvarar den ändring som görs i 33 5 anlägg- ningslagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 315 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13a5 inte tillämpas.

3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 29 5 i sin äldre lydelse gälla.

(Jfr ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i departementspromemo- rian Ds 1988:41)

De nya rättegångskostnadsreglerna skall tillämpas endast om det överkla- gade avgörandet meddelats efter ikraftträdandet. Bestämmelsen i 13 a 5 och den därmed sammanhängande nya lydelsen av 31 5 gäller endast i ärenden som har anhängiggjorts efter lagens ikraftträdande. I övrigt finns inte behov av några särskilda övergångsregler.

Hänvisningar till S4-3

  • Prop. 1991/92:127: Avsnitt 4.1

4.4. Förslaget till lag om ändringi lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

Enligt lagen om exploateringssamverkan får fastighetsbildningsmyndighe- ten i vissa fall förordna om marköverföring genom fastighetsreglering.

165

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom samverkans- området ske i den utsträckning som krävs för att genomföra exploateringen. I fråga om sådan fastighetsreglering gäller bestämmelserna i fastighetsbild- ningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 55, 7 5 första och andra styckena, 8 — 12, 13 och 18 55 samt 8 kap. 1-4 55 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17-23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 115 andra stycket eller 18 5, skall 5 kap. 20 5 fastighetsbildningslagen tillämpas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 5 denna lag tillämpas.

Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet enligt 13 5 har vunnit laga kraft.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild- ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.

(Jfr 16 5 i promemorian Ds 1988:41)

Undantaget i första stycket från bestämmelserna i 8kap. 5 och 655 fastig- hetsbildningslagen har tagits bort eftersom dessa bestämmelser har upp- hävts. Av andra och tredje meningen följer nu att även de nya bestämmel- serna i 5 kap. 12 a — 12 c 55 fastighetsbildningslagen blir tillämpliga vid fastig- hetsreglering av förevarande slag.

345

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) om rätte- gången ifastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastighetsreglering enligt 19 eller 20 5 gälla vad som föreskrivs beträffande sådana mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket fastighetsbildningslagen.

(Jfr 34 5 i lantmäteriverkets rapport)

Vid exploateringsförrättning kan även fastighet som inte ingår i exploate- ringssamfällighet tvingas avstå mark (19 och 20 55 förevarande lag). Om fas-

tighetsbildningsmyndighetens beslut om ersättning för sådan fastighetsregle- ring överklagas, skall domstolarna enligt andra meningen i förevarande pa- ragraf tillämpa samma rättegångskostnadsregler som gäller i mål om inlösen- ersättning enligt fastighetsbildningslagen.

De ändringar som nu görs i 16 kap. 14 5 fastighetsbildningslagen, föranle- der en redaktionell ändring i förevarande paragrafs andra mening. Det kan tilläggas att den i 16 kap 14 5 tredje stycket fastighetsbildningslagen intagna hänvisningen till 15 kap. 6 5 plan- och bygglagen kommer att få genomslag även i förevarande lag (jfr 29 5 ledningsrättslagen).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993

2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 34 5 i sin äldre lydelse gälla.

(Övergångsbestämmelserna saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rap- port)

Den nya lydelsen av 34 5 skall tillämpas endast i de fall då det överklagade avgörandet har meddelats efter ikraftträdandet.

4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

1.5

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan bestämts att ägare eller tidigare ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på er- sättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller kon- kursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt enligt 65 1 förmåns- rättslagen (1970:979).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 31 5 tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta- gas inom föreskriven tid.

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Har sakägare vid fastighetsbildningsförrättning förpliktats att i egenskap av ägare till fastighet utge ersättning till annan sakägare, är fordringen på er- sättning förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 5 1 förmånsrättslagen (1970:979). Förmånsrätten kan dock endast göras gällande om utmätning el- ler konkursansökan sker inom ett år från det att fordran förföll till betalning.

Fastställs ytterligare ersättning vid särskild förrättning enligt 5 kap. 12 a 5 fastighetsbildningslagen, skall denna ersättning utges av samma person som skulle ha förpliktats att utge ersättningen om ersättningsfrågan prövats i sin helhet vid den ursprungliga förrättningen. Har fastigheten under mellanti- den försålts, är det alltså den tidigare ägaren som skall åläggas ytterligare ersättningsskyldighet. Det har ansetts följdriktigt att fordran avseende skada och intrång som åsamkats annan genom fastighetsreglering även i detta fall

Prop. 1.991/92:127

skall utgå med förmånsrätt i den fastighet som förbättrats och ökat i värde genom regleringen. Förmånsrätt har därför ansetts böra gälla också för ford- ran på ersättning som någon i egenskap av tidigare ägare av fastighet åläggs att utge. Detta regleras genom ändringen i paragrafens första stycke. Vad den nye ägaren av fastigheten till följd av förrnånsrätten kan tvingas utge har han givetvis rätt att regressvis kräva tillbaka av den personligen betalnings-

skyldige.

25

Angående skyldighet för ägare eller tidigare ägare av fastighet att utge ersätt- ning som avses i 1 5 första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 5 tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning göras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fas- tighet svarar enligt 1 5 första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

Bestämmelsen i första stycket tillämpas även på beslut enligt 5 kap. 12a 5 första stycket fastighetsbildningslagen (1970.'988).

(Paragrafen saknar motsvarighet i lantmäteriverkets rapport)

Ändringen i 1 5 medför att en fastighetsköpare kan komma att beröras av ett tidigare beslut, varigenom sakägare har hänvisats att i framtiden föra talan om ersättning för skada och intrång. Den ytterligare ersättning som seder- mera fastställs kan ju komma att utgå ur fastigheten. Det är därför naturligt att beslutet ges sådan publicitet att en presumtiv köpare kan skaffa sig kän- nedom om det. Beslutet bör därför antecknas i fastighetsboken. En bestäm- melse om detta har införts i 2 5. Av 7 5 lagen (1973:98) om inskrivningsregis- ter följer att beslutet också skall antecknas i inskrivningsregistret.

Några särskilda övergångsbestämmelser till ändringarna i förevarande lag behövs inte.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen dels föreSIår riksdagen att anta förslagen till 1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) 2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) 3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) 4. lag om ändringi lagen (1987:11) om exploateringssamverkan 5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om 6. ersättning vid expropriation (avsnitt 2.3.1).

6. Beslut Prop. 1991/92:127

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens Prop. 1991/92:127 betänkande Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor (SOU

Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv utföra en översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i direktiven vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa, som rör sanering av fastighetsindelningen, har utredningen behandlat med förtur. Resultatet av det arbetet har lagts fram i delbetänkandet (SOU 1983:37) Fastighetsbildning 1, Avveckling av samfällda vägar och diken. En annan av de frågor som utredningen särskilt skall beakta har i direkti- ven redovisats under rubriken ”Ersättningsfrågor”. Det är utredningens för- slag i dessa frågor som presenteras i det nu föreliggande andra delbetänkan- det. Förslaget innebär vi55a ändringar i de nuvarande ersättningsreglerna i 5 och 8 kap. FBL samt i 4 kap. ExL.

Regleringslikvid vid marköverföring

I direktiven uttalas att utredningen i första hand bör överväga en ordning som innebär en anspassning till expropriationslagens ersättningsregler. Här- vid bör övervägas om det är lämpligt att göra undantag för exempelvis större fastighetsregleringar inom jord- och skogsbruket vid vilka det samtidigt vid- tas värdehöjande åtgärder, exempelvis byggande av vägar.

Utredningen har behandlat ersättningsområdet utifrån vissa typsituatio- ner. Utredningen har härvid gjort följande överväganden.

Tomtmark

När mark tas i anspråk för tomtbildning enligt byggnadslagen eller expro- priationslagen har i rättspraxis utbildats vissa ersättningsprinciper. Huvudre- geln är att för mark som skall bilda en tomt för bebyggelse och som är i olika ägares hand skall varje område av tomten anses ha samma värde per kvad- ratmeter oavsett var på tomten bebyggelse skall ligga. Man söker alltså det totala marknadsvärdet för tomten och fördelar detta lika per kvadratmeter. Med ledning av ett på sådant sätt bestämt genomsnittsvärde erhålls värdet för det överförda området. Det förekommer emellertid situationer då en till- lämpning av huvudregeln skulle ge ett stötande resultat. För dessa situatio- ner har utbildats särskilda undantagsregler.

När mark, som enligt stadsplan och tomtindelning skall utgöra tomt, över- förs genom fastighetsreglering har nu nämnda ersättningsprinciper på bygg- nads- och expropriationslagstiftningens område kommit att tillämpas. Vid tomtbildning inom detaljplanelagt men ej tomtindelat område och inom om- råde där varken detaljplan eller tomtindelning föreligger har det däremot inte varit lika självklart att tillämpa nämnda värderingsregler av hänsyn till den vid fastighetsreglering gällande vinstfördelningsprincipen.

Utredningen föreslår emellertid att genomsnittsvärdeprincipen bör gälla som huvudregel även för sist nämnda tomtbildningsfall. Härigenom tillska- pas enkla och enhetliga regler vid fastighetsreglering som avser överföring 106

av mark som skall ingå i tomt. Dessa regler kommer därtill att stå i överens- Prop. 1991/922127 _ stämmelse med de i praxis på byggnads- och expropriationslagstiftningens Bilaga 1 område utbildade ersättningsprinciperna. Utredningens finner det otillfredsställande att de nu nämnda ersättnings- principerna saknar uttryckligt lagstöd. Det måste anses önskvärt att man i lagstadgande försöker ange huvuddragen av den praxis som kan anses före- ligga. Utredningen föreslår därför — med ett motsvarande förslag från PBL- utredningen (SOU 1979z65—66) som förebild — att i 4 kap. ExL införs en ny 3 a 5 vari de ersättningsprinciper som tillämpas i praxis beträffande bebyggel- semark blir kodifierade. För att dessa principer skall komma till uttryck i fastighetsbildningslagen föreslår utredningen att i en ny 10 a5 i 5 kap. FBL stadgas att ersättningsreg- lerna i 4 kap. ExL skall gälla i tillämpliga delar. Den förordade hänvisningen i fastighetsbildningslagen till ersättningsreg- lerna i 4 kap. ExL innebär att inte bara 4 kap. 3 a5 blir tillämplig utan jämväl de övriga reglerna i nämnda kapitel. Utredningen har funnit hinder häremot föreligga bara i två hänseenden. Enligt utredningens uppfattning bör regeln om företagsnytta i 4 kap. 25 och presumtionsregeln i 4 kap. 3 5 gälla endast i de tomtbildningsfall då tillträdaren är expropriationsberättigad eller innehar motsvarande inlösenrätt.

Mark för allmän plats

Ianspråktagande av mark som enligt stadsplan skall ingå i allmän plats kan alltid ske enligt reglerna om avstående av mark i byggnadslagen (415) men också genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagen. Detta har i praxis — med stöd av uttalanden i förarbetena till fastighetsbildningslagen— lett till att när fastighetsreglering tillämpas i detta sammanhang regleringslik- viden skall bestämmas så att markägaren erhåller samma ersättning som om marken frångätt honom genom avstående enligt byggnadslagen.

Bland de värderingsregler på byggnadslagstiftningens område, som äger tillämpning, märks först och främst den — likaledes i praxis utbildade — regeln att ersättning för gator, parker och motsvarande anläggningar skall bestäm- mas med utgångspunkt i de planförhållanden, tillåten byggnadsrätt m.m. som gällde närmast före den plan varigenom marken lades ut till gata c.d.

Vid inlösen av mark enligt byggnadslagen gäller härutöver expropriations- lagens regler i tillämpliga delar.

De nu nämnda värderingsreglerna på byggnadslagstiftningens område är således tillämpliga i nu ifrågavarande rcgleringsfall. I ett avseende föreligger emellertid osäkerhet om denna tillämpning. Genom det i utredningens di- rektiv omnämnda rättsfallet NJA 1976 s. 139 (det s.k. Ängelholmsfallet) har tveksamhet uppkommit om möjligheten att vid fastighetsreglering ersätta företagsskada. Tveksamhet råder också i fråga om vilken inverkan före- komsten av sådan skada har på regleringsåtgärdens tillåtlighet.

Som utredningen ovan uttalat är det önskvärt att man i lagstadgande för- söker ange huvuddragen av den värderingspraxis som råder. Detta kan ske genom att man beträffande nu avhandlade marköverföringssituationcr i fas- tighetsbildningslagen föreskriver att 4 kap. ExL skall gälla. 107

När det gäller ersättning för företagsskada finns det enligt utredningens Prop. 1991/92:127 mening inget bärande skäl för att göra skillnad mellan ett plangenomförande Bilaga 1 enligt reglerna om fastighetsreglering och ett sådant enligt byggnadslagens regler om inlösen. Utredningen föreslår därför att ersättning för sådan skada skall kunna utgå även i regleringsfallet. Hänvisningen till 4kap. ExL skall således också gälla 25.

Den ovannämnda på praxis vilande regeln om att gatumark m.m. skall er- sättas efter dess värde enligt det användningssätt som gällde nämrast före fastställandet av den plan varigenom marken lades ut till gata kommer inte att omfattas av en hänvisning i fastighetsbildningslagen till 4kap. ExL. Ef- tersom regeln får anses vara en av de grundläggande när det gäller bestäm- mande av ersättning för mark som skall ingå i allmän plats förordar utred- ningen att även den får inflyta i fastighetsbildningslagen.

Kvartersmark för allmänt ändamål och specialområden

Liksom beträffande mark för allmän plats kan kvartersmark som lagts ut för allmänt ändamål och specialområden tas i anspråk enligt regler om av- stående av mark i byggnadslagen. De värderingsprinciper som därvid gäller torde i stort sett stämma överens med dem som tillämpas vid värdering av mark för allmän plats. Beträffande kvartersmark för allmänt ändamål tilläm- pas dock i vissa situationer andra, på praxis grundade, ersättningsprinciper.

Sker plangenomförandet avseende mark som utlagts till kvartersmark för allmänt ändamål eller specialområde genom fastighetsreglering anses — lik- som beträffande mark för allmän plats — de värderingsregler som gäller på byggnadslagens område tillämpliga.

I stort sett ersätts således nu avhandlad mark efter samma principer som mark för allmän plats. Mot bakgrund härav föreslår utredningen, av samma skäl som anförts beträffande mark för allmän plats, att man i fastighetsbild- ningslagen föreskriver att 4kap. ExL skall tillämpas vid likvidvärderingen i samband med överföring av mark som skall utgöra kvartersmark för allmänt ändamål eller ingå i specialområde.

Utredningen har inte funnit tillräckliga skäl för att i fastighetsbildningsla- gen lagfästa de särskilda, i praxis utbildade, värderingsregler som i vissa si- tuationer gäller när kvartersmark för allmänt ändamål tas i anspråk. Med utredningens lagförslag åsyftas dock inte någon ändring i denna praxis.

Mark som skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller motsvarande inlösenförfarande i stället för genom fastighetsreglering

När förhållandena är sådana att det är möjligt att ta marken i anspråk genom expropiation eller motsvarande inlösenförfarande, t.ex. enligt inlösenreg— lerna i anläggningslagen, ledningsrättslagen, vattenlagen m.fl. i stället för genom fastighetsreglering anses i praxis att reglerna i 4 kap. ExL bör beaktas vid likvidvärderingen. Denna praxis torde i viss mån stödja sig på uttalanden i fastighetsbildningslagens förarbeten.

Utredningen föreslår att nu nämnda praxis lagfästes genom att man i fas- tighetsbildningslagen hänvisar till 4 kap. ExL. 108

Jordbruks- och skogsbruksmark Prop. 1991/92;127

Bilaga 1 Vid regleringsföretag inom jordbruks- och skogsbruksområden uppkommer ' ofta en ganska betydande vinst, beroende på den båtnad i brukningshän- seende som vinns. Denna vinst skall fördelas mellan avträdare och tillträ- dare. Bestämmer man sig för en anpassning till expropriationslagens ersätt- ningsbestämmelser blir konsekvensen att tillträdaren i princip alltid kommer att förbehållas hela regleringsvinsten.

Utifrån en strävan att åstadkomma enkla och enhetliga ersättningsregler för alla regleringssituationer har utredningen vägt olika skäl för och emot en anpassning till expropriationslagen. Utredningen har därvid funnit att de nuvarande ersättningsreglerna bör behållas. Det avgörande för detta ställ- ningstagande har främst varit följande. Det skulle framstå som stötande om ägaren till en fastighet, från vilken mark tas i anspråk för genomförande av ett från rationaliseringssynpunkt angeläget företag och som inte ökar i värde genom regleringen, inte får del i regleringsvinsten. En anpassning till expro- priationslagen skulle sannolikt göra det svårt att få till stånd frivilliga över- enskommelser. Den avstående fastighetens ägare skulle förmodligen bli mindre benägen att medverka till en önskvärd fastighetsreglering, om vid bestämmande av regleringslikviden inte skall beaktas den värdeökning den mottagande fastigheten undergår.

De nuvarande reglerna i fastighetsbildningslagen om bestämmande av regleringslikvid, vilka utredningen således föreslår alltjämt skall gälla i omarronderingsfallen, innehåller inget om att en uppkommen vinst skall för- delas och än mindre hur en sådan fördelning skall gå till. För att avhjälpa denna brist föreslår utredningen i en ny 10b5 i 5kap. FBL att vinstfördel- ning skall äga rum samt att denna som huvudregel skall ske enligt proportionalitetsprincipen. Principen innebär att båtnaden eller nyttan av regleringen och de gemensamma kostnaderna fördelas mellan de i regle- ringsföretaget deltagande fastigheterna i förhållande till vardera fastighetens värdeförändring. Skulle en på detta sätt utförd fördelning ge ett uppenbart oskäligt värderingsresultat får fördelningen ske på annat sätt. I de fall där det inte praktiskt går att med någon större säkerhet beräkna de berörda fas- tigheternas värdeförändring kan principen naturligtvis inte heller tillämpas. Nuvarande ordning om bestämmande av endast en likvidvärdenivå när frå- gan är om större omarronderingsföretag rubbas således inte av utredningens förslag.

Utredningen är medveten om att det någon gång kan uppkomma svårighe- ter att avgöra om en regleringsåtgärd skall bedömas enligt expropriationsla- gen eller betraktas som omarrondering och därmed bedömas enligt den före- slagna 10b 5. Denna gränsdragning torde med nödvändighet få överlämnas åt rättstillämpningen. Vägledande för denna måste i första hand vara det övervägande syftet med fastighetsbildningsåtgärdcn.

Mark som tas i anspråk enligt reglerna om inlösen i 8 kap. FBL

Fastighetsbildningslagen behandlar två fall av inlösen, nämligen inlösen i all- mänhet som gäller oberoende av planförhållanden och inlösen av tomtdel 109 som gäller endast inom områden med fastställd tomtindelning.

Ersättningsreglerna i 8 kap. FBL har inte samma innehåll som ersättnings- Prop. 1991/92:127 reglerna i 5 kap. FBL. Vid tillämpning av de olika reglerna uppnås emeller- Bilaga 1 tid i praktiken samma ersättningsresultat. Med hänsyn härtill och eftersom 8kap. FBL är inordnat i fastighetsbildningslagens tredje avdelning som har rubriken ”Fastighetsreglering” har utredningen funnit det överflödigt att ha två uppsättningar värderingsregler för fastighetsreglering.

Utredningen förordar därför att ersättningsreglerna i 8kap. FBL får utgå och att ersättning för mark som inlöses bestäms enligt reglerna i 5 kap. FBL. Vid inlösen av tomtdel skall därvid, såsom för motsvarande markavstående enligt 5 kap., de nya reglerna i 5 kap. 10 a5 tillämpas. När det gäller inlösen enligt 8 kap. 1 5 torde den vanligaste typsituationen vara den där inlösen sker för att åstadkomma storleksrationaliseringar inom jord- och skogsbruket. Vid motsvarande markavstående enligt 5kap., som för övrigt ofta sker i kombination med inlösen, har förordats att ersättningen skall bestämmas en- ligt 5 kap. 10b 5. Samma ersättningsregel bör därvid helt naturligt gälla vid det sist nämnda slaget av inlösen.

Vid sidan av de nu behandlade inlösenfallen — för genomförande av stor- leksrationaliseringar inom jord- och skogsbruket samt för bildande av tomt — kan det givetvis finnas andra situationer där det blir aktuellt med inlösen. Utredningen har den uppfattningen att sådana fall i värderingshänseende

skall låta sig inrymmas under någon av de tidigare beskrivna typsituatio- nerna.

Regleringslikvid vid servitutsåtgärd m.m.

Servitutsåtgärder kan företas antingen enligt fastighetsbildningslagen eller enligt exempelvis expropriationslagen, byggnadslagen och anläggningsla- gen. Vid tillämpning av sist nämnda tre lagar gäller i värderingshänseende att ersättning för servitutsåtgärden skall bestämmas enligt reglerna i 4kap. ExL.

När en servitutsåtgärd sker enligt fastighetsbildningslagen men alternativt skulle ha kunnat företas enligt expropriationslagen m.fl. finns stöd i fastig- hetsbildningslagens förarbeten för att vid regleringslikvidens bestämmande tillämpa ersättningsreglerna i expropriationslagen. I praxis har sådan rätts- tillämpning ägt rum i stor utsträckning.

Utredningen har tagit fasta på denna praxis och anser sig kunna föreslå att denna lagfästs i fastighetsbildningslagen.

Utredningen har emellertid kommit fram till att det är möjligt att gå längre och alltid tillämpa expropriationslagens ersättningsregler när servitutsåtgär- den företas enligt fastighetsbildningslagen. Utredningen föreslår därför att hänvisningen i den nya 5 kap. 10a 5 FBL till 4kap. ExL skall gälla också vid bildande, upphävande och ändring m.m. av servitut.

Vad utredningen nu föreslår för servitutsfallen skall enligt förslaget gälla också vid fastighetsreglering för byggnad eller annan anläggning på annans mark.

Ersättning för personlig skada Prop. 1991/92:127 Den begränsning av möjligheten till ersättning för personlig skada vid fastig— Bilaga 1 hetsreglering som föreligger i förhållande till motsvarande möjlighet vid ex- propriation har utredningen ej funnit motiverad. Utredningen förordar att det vid fastighetsreglering liksom vid expropriation skall gå att få ersättning för sådan skada fullt ut.

Vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen ankommer det på förrätt— ningsmannen såsom en officialplikt att utföra värdering och bestämma er- sättning. En generell rätt till ersättning för personlig skada skulle därför kunna leda till ett mera omständligt och tyngande förrättningsförfarande. För att motverka sådana olägenheter föreslår utredningen att ersättning för personlig skada skall bestämmas endast efter yrkande vid förrättningen. Trots kravet på yrkande skall det dock ankomma på förrättningsmannen att aktivt verka för att upplysa om möjligheten till ersättning för personlig skada och höra efter bland sakägama om det finns någon som yrkar sådan ersätt- ning.

Övrigt

Utredningen föreslår en ändring av räntebestämmelsen i 5kap. 155 FBL. Förslaget innebär att bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller en- ligt 6 kap. 165 ExL.

Utredningen föreslår vidare en ändring av 4 kap. 45 ExL som innebär att begreppet värdetidpunkt förs in i lagtexten och att den tidigare underför- stådda huvudregeln, att tidpunkten för expropriationsmålets avgörande skall vara värdetidpunkt, kodifieras. Förslaget bygger på ett motsvarande förslag av PBL-utredningen.

I övrigt har utredningens överväganden i värderingshänseende inte föran- lett andra förslag till ändringar än en smärre justering i regeln om gradering i 5 kap. 95 FBL.

Sammanfattningen i fastighetsbildningsutredningens Prop. 1991/92:127 betänkande Fastighetsbildning 3, Plangenomförande genom

Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv se över fastighets- bildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i direktiven vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa har i direktiven redovisats under rubriken ”Plangenomförande genom fastig- hetsreglering m.m.” Utredningen har valt att behandla denna fråga i delbe- tänkande.

I stor utsträckning sker i praktiken det rättsliga genomförandet av fast- ställda planer vid lantmäteriförrättningar med användande av fastighetsbild- ningslagstiftningen. Utvecklingen synes gå mot ett ännu större användnings- område för förrättningsförfarandet. Här åsyftas bl.a. regeringens lagrådsre- miss den 20 oktober 1983 med förslag till lag om exploateringssamverkan. Enligt förslaget skall frågor om exploateringssamverkan prövas vid förrätt- ning — exploateringsförrättning — som handläggs av fastighetsbildningsmyn- digheten.

Av genomförandeinstrumenten har fastighetsregleringsinstitutet i fastig- hetsbildningslagen kommit att inta en framträdande plats. Fastighetsregle- ring har alltmer kommit att användas i situationer, där tidigare det normala varit att vidta de rättsliga genomförandeåtgärderna enligt expropriationslag- stiftningen.

Regleringsinstitutet har emellertid ett visst begränsat tillämpningsom- råde, vilket till en del hämmar dess användbarhet som genomförandemedel. I praktiken gäller detta främst vid genomförande av stadsplan i de avseenden kommunen är huvudman. Fastighetsreglering kan sålunda användas för att tvångsvis minska en fastighet endast i den begränsade omfattning som är till- låten enligt 5kap. 85 FBL. För användande av fastighetsreglering fordras också att den som tar mark i anspråk äger en lämplig fastighet till vilken marköverföringen kan ske. Även i andra avseenden kan begränsningar av institutets användningsområde föreligga. Högsta domstolen har i det s.k. Ängelholmsmålet (NJA 1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överfö- ringi enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till gatumark inte kan tillåtas när avsevärda buller- och andra miljöstörningar kan väntas uppstå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning. I må- let uttalar högsta domstolen att ”kostnad till förebyggande av s.k. företags- skada ej lärer kunna ersättas vid fastighetsreglering”. Detta uttalande har uppfattats så att det förhållandet att ersättningsbestämmelserna i fastighets- bildningslagen inte gör det möjligt att ersätta företagsskada, var en av anled- ningarna till att fastighetsreglering inte kunde genomföras i målet.

Utredningens uppgift har i första hand varit att finna en lösning som leder till att de nu nämnda begränsningarna elimineras i så stor utsträckning som möjligt. En sådan reform av regleringsinstitutet skulle göra detta till ett ef- fektivare instrument för genomförande av stadsplan.

Utredningen har emellertid gått längre i sitt arbete. Ett medel vid sidan om fastighetsreglering, som dagens lagstiftning erbju- der för att till kommunen överföra mark eller rättigheter som kommunen 112

får ta i anspråk, är inlösen enligt byggnadslagen. I många fall kan de båda Prop. 1991/92:127 instrumenten vara alternativ till varandra. Kommunen kan sålunda ofta välja Bilaga 2 vilket genomförandemedel den vill tillämpa. Det är emellertid inte utan be- tydelse vilket medel kommunen väljer. Fastighetsreglering påkallas genom ' ansökan till fastighetsbildningsmyndigheten som avgör frågan genom ett för- rättningsförfarande, medan inlösen innebär att kommunen väcker talan mot fastighetsägaren vid fastighetsdomstolen. Förrättningsförfarandet skiljer sig från domstolsförfarandet i flera viktiga hänseenden. Förrättningsförfarandet bygger på officialprincipen, dvs. fastighetsbildningsmyndigheten har att sörja för att ärendet blir i alla avseenden ordentligt utrett. Denna princip ligger bakom det förhållandet att fastighetsbildningslagen inte ger möjlighet att tillerkänna sakägare ersättning av motpart för hans egna kostnader med anledning av förrättningen. Förutom olikheter på den processuella sidan skiljer sig de båda genomförandemedlen även åt i materiellträttsligt av- seende. Härvid märks särskilt att vid fastighetsreglering måste en prövning ske med hänsyn till villkoren i 3 och 5 kap. fastighetsbildningslagen, medan däremot kommunens inlösenrätt enligt byggnadslagen i princip är ovillkor- lig.

En reform av fastighetsregleringsinstitutet på sätt ovan nämnts — och som i visst avseende kommer till stånd om utredningens förslag till ändrade er- sättningsregler i 5 kap. FBL, framlagt i delbetänkandet (SOU 1983:38) Fas- tighetsbildning 2," Ersättningsfrågor, genomförs — skulle förbättra reglerings- institutet som plangenomförandemedel. Stora olikheter skulle emellertid fortfarande komma att bestå mellan fastighetsreglering och inlösen. Utred- ningen har mot nämnda bakgrund ställt sig frågan om det är nödvändigt att i rättsordningen behålla två skilda förfaranden för i princip samma ändamål. Av skäl som är närmare redovisade i den allmänna motiveringen har utred- ningen funnit det tillräckligt med enbart ett förfarande, nämligen förrätt- ningsförfarandet.

Utredningen har därför löst förevarande uppgift genom att föreslå att fråga om kommunal inlösen enligt byggnadslagen, skall prövas vid särskild förrättning (inlösenförrättning), som handläggs av fastighetsbildningsmyn— digheten, oavsett om inlösenåtgärden påkallats av kommunen eller den en- skilde fastighetsägaren.

De regler som skall gälla beträffande inlösenförrättning har lagts fram i en ny lag kallad lagen om inlösenförrättning med en tillhörande förordning. Lagförslaget, vilket i vissa hänseenden utformats med den finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter som förebild, innehåller i huvudsak följande.

Lagen skall äga tillämpning 1 fråga om inlösen enligt 18,18 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 5 byggnadslagen. '

Beträffande förfarandet vid inlösenförrättning äger huvuddelen av be- stämmelserna i 4 kap. FBL tillämpning. Vidare skall bestämmelserna i 5 kap. 15—17, 19, 21-23, 25—33 och 35 55 FBL tillämpas. I några avseenden gäller emellertid särskilda förfaranderegler.

Handläggningen av inlösenförrättningar kommer i allmänhet att innefatta ståndpunktstaganden av sådan beskaffenhet, att den ställer särskilda ford- ringar på den tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten som tilldelas 113

sådan uppgift. Det är därför viktigt att tjänstemannen ifråga besitter tillräck- Prop. 1991/92:127 lig kompetens. Utredningen föreslår i ett tillägg till 365 lantmäteriinstruktio- Bilaga 2 nen att behörighet att handlägga inlösenförrättning tillkommer endast tj äns- teman som innehar sådan kompetens som enligt 405 lantmäteriinstruktio- nen erfordras för att komma i fråga till tjänst som chef för en fastighetsbild- ningsmyndighet. Till skillnad mot vad som föreskrivs i 405 har i tillägget till 365 framhållits utbildning i fastighetsekonomi, eftersom sådan utbildning får bedömas som särskilt värdefull vid handläggning av inlösenfrågor.

En annan fråga rörande kompetensen som utredningen tar upp gäller ex- pertmedverkan vid inlösenförrättning. Utredningen anser att det är tillräck- ligt att bygga expertmedverkan på sakkunniginstituteti 4 kap. 345 FBL. Ut- redningen pekar också på möjligheten med s.k. parallellförordnanden. Vi- dare föreslår utredningen i ett nytt andra stycke till 4kap. 34 5 FBL att vid förrättningssammanträde, där fråga förekommer för vars utredning sakkun- nig förordnas, denne skall närvara om det inte är obehövligt. Utredningen föreslår också att när fastighetsbildningsmyndigheten behöver expertmed- * verkan, skall myndigheten alltid förordna experten som sakkunnig. Försla- get kommer till uttryck genom en ändring i förevarande paragrafs första stycke.

När fastighetsdomstolen handlägger mål om inlösen enligt byggnadslagen deltar alltid nämndemän i avgörandena. Genom utvecklingen mot använ- dande av lantmäteriförrättning i stället för av domstolsförfarande vid hand- läggning av inlösenfrågor har lekmannainflytandet över sådana frågor kom- mit att minska i första instans. Den av utredningen förordade reformen, som innebär att fastighetsbildningsmyndigheten skall ersätta fastighetsdomstolen som första instans i mål om inlösen, får till konsekvens att det inte längre finns någon garanti för att lekmän kommer att medverka vid handläggningen av nu nämnda frågor. Eftersom medverkan av lekmän är obligatorisk vid fas- tighetsdomstolens handläggning av inlösenfrågor, talar starka skäl för att så också bör vara fallet vid fastighetsbildningsmyndighetens handläggning av dessa frågor. Utredningen är dock inte beredd att gå så långt som till att före- slå obligatorisk medverkan av lekmän vid inlösenförrättningar. Det är emel- lertid viktigt att lekmannainflytandet blir väl tillgodosett vid sådana förrätt- ningar. Utredningcn föreslår att, om det vid inlösenförrättning skall hållas sammanträde med sakägarna, skall två gode män ingå i myndigheten, såvida inte sakägama enas om att sådan medverkan ej skall ske. Det förordas att kostnaderna för dessa gode män inte skall finansieras genom lantmäteritaxan utan genom anslag från staten.

När inlösenåtgärd avser avstående av mark får, enligt utredningens för- slag, fastighetsbildningsmyndigheten på begäran av kommunen förordna att marken skall överföras till fastighet som tillhör kommunen, om en sådan åt- gärd leder till en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Inlösenförfarandet kan därmed ge samma resultat i fråga om fastighetsindelningen som fastig- hetsreglering.

I fråga om inlösenersättning och grunderna för bestämmande av sådan er- sättning innehåller lagförslaget regler som överensstämmer med motsva- rande bestämmelser i expropriationslagen.

Beträffande förrättningskostnader vid inlösenförrättning föreslår utred- 114

ningen att kommunen skall svara för dessa i den mån ej annat följer vid en Prop. 1991/92:127 motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken. Har inlö- Bilaga 2 senåtgärd sökts av annan än kommunen och awisas ansökan eller inställs förrättningen, svarar dock sökanden för uppkomna kostnader, om inte sär- skilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten bestäms på an- nat sätt.

En fråga som utredningen ägnat särskild uppmärksamhet gäller den en- skilde sakägarens rättsställning vid inlösenförrättning.

Den utveckling som har skett mot ett ökat användande av förrättningsför- farandet vid tvångsförvärv av fast egendom i situationer där tidigare hand- läggningen ankommit på domstol har föranlett att det i skilda sammanhang rests krav på en förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning vid lantmäteriförrättningar med expropriationsrättsliga inslag. Utredningens överväganden och förslag angående ett utökat användande av lantmäteriför- rättning för det rättsliga genomförandet av planer har ställt frågan än mer i blickpunkten. Vad spörsmålet närmare gäller är om den enskilde sakägaren skall ha rätt att erhålla gottgörelse för kostnader som han haft i anledning av sin talan vid inlösenförrättningen.

Den inlösenreform som utredningen har föreslagit innebär att det expro- priationsrättsliga förfarande, som det är fråga om vid inlösen enligt bygg- nadslagen, i framtiden enbart skall kunna ske vid lantmäteriförrättning. Detta talar otvivelaktigt för att frågan om ersättning för sakägares egna kost- nader vid inlösenförrättning löses på samma sätt som vid expropriation. Det kan vara av både psykologiska och sakliga skäl angeläget att synpunkter från den enskilde — som sällan själv har någon nytta av en inlösenåtgärd — blir klart och fullständigt framlagda inför fastighetsbildningsmyndigheten, något som den enskilde inte alltid är i stånd att göra utan hjälp. Härtill kommer att det måste vara önskvärt att i största möjliga utsträckning undvika att t.ex. tvister om ersättningen förs vidare till domstol. En förstärkning av den en- skildes rättsställning är ägnad att skapa bättre underlag för fastighetsbild- ningsmyndighetens avgöranden och därmed bidra till att handläggningen be- gränsas till förrättningen.

De förstärkningsåtgärder i fråga om sakägares rättsställning som det kan bli fråga om får emellertid inte leda till en förändring av karaktären hos för- rättningsförfarandet. Detta måste även i framtiden präglas av snabbhet och enkelhet. Det kan därför inte komma i fråga att helt likställa den enskilde mark- eller rättighetsinnehavarens rättsliga status vid inlösenförrätning med den som gäller för honom i expropriationsmål.

I den finska inlösningslagen föreskrivs att sökanden av en inlösenförrätt- ning skall åläggas betala nödvändiga kostnader, som åsamkats ägare till egendom som skall inlösas, för bevakning av dennes rätt vid förrättningen. Till kostnader som ersätts, om de bedöms nödvändiga, hör förlorad arbets- förtjänst, resekostnader, ombudskostnader och utredningskostnader. I rätts- tillämpningen tolkas begreppet ”nödvändiga kostnader” restriktivt.

Enligt utredningens uppfattning utgör en lösning efter finsk modell en lämplig avvägning mellan kraven på en förstärkt rättsställning för den en- skilde sakägaren i förrättningen å ena sidan och kraven på en snabb och en- kel handläggningsforrn å andra sidan. Utredningen föreslår att kommunen 115

med vissa undantag skall ersätta annan sakägare sådana kostnader som varit Prop. 1991/92:127 nödvändiga för att ta tillvara dennes rätt vid inlösenförrättningen. Kostnader Bilaga 2 för vilka ersättning kan utgå är ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan, utgift för utredning samt kostnad för ombud eller biträde.

Begreppet nödvändiga kostnader skall ges en restriktiv tolkning. Kostnader som överstiger inlösenersättningens storlek är i princip att be- döma som inte nödvändiga.

Ersättning för inställelse och tidspillan får inte bestämmas till högre be- löpp än vad som följer av förordningen (1982:805) om ersättning av all- männa medel till vittnen, m.m.

Vid bedömningen av om ombud- eller biträdeskostnader varit nödvändiga skall hänsyn tas till möjligheten för sakägare som ej har motstridiga intressen att anlita samma ombud eller biträde.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall på anfordran lämna sakägare be- sked om huruvida denne kan påräkna kostnadsersättning för en tillämnad utredning. '

Utredningen har inte ansett det erforderligt att i fråga om inlösenförrätt- ning föreslå någon ändring av den ordning som i dag gäller beträffande rätts- hjälp vid lantmäteriförrättning. Utredningen har emellertid ansett det lämp- ligt att efter förebild från regeln i 7 kap. 55 ExL föreslå en regel som ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att besluta om förskott.

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut förs vid fastighetsdom- stol. Fullföljd från denna domstol kan ske till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Såväl fidlföljdsregler som bestämmelser om rättegången ansluter så nära som möjligt till bestämmelserna i 15—18 kap. fastighetsbildningsla- gen.

Beträffande rättegångskostnad föreslås regler motsvarande fastighetsbild- ningslagens bestämmelser för de fall då fastighetsbildningsmål rör inlösener- sättning. Detta innebär att i mål mellan kommunen och enskild sakägare vid fastighetsdomstolen kommunen, oberoende av utgången, skall ersätta den enskilde sakägaren dennes rättegångskostnader, om annat ej följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att kommunen, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 85 samma balk, alltid själv skall bära sina kost- nader samt kostnad som kommunen orsakar motparten genom att själv full- följa talan. De ifrågavarande förmånligare rättegångskostnadsreglerna skall dock inte gälla om målet avser fullföljd mot beslut av fastighetsbildnings- myndigheten att awisa förrättningsansökningen eller inställa förrättningen, när förrättningen sökts av annan än kommunen. I sådana mål tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 35 och 18kap. 25 FBL gäller beträffande andra fastighetsbildningsmål än sådana om inlösenersättning.

I en ny 8c5 i 5 kap. och genom ändringari 2 och 955 i 7kap. FBL föreslås att avstående av mark och bildande eller upphävande av servitut som kan ske genom inlösen inte får åstadkommas med tillämpning av fastighetsreglering, såvida inte sakägama medger det.

I betänkandet föreslås också att bestämmelserna 18 kap. FBL om inlösen arbetas in i 5kap. FBL (5 kap. 8och 8b 55) och i FBK (17c5). I samband därmed utmönstras begreppet inlösen från fastighetsbildningslagen. Änd- 116

ringarna innebär bl.a. att samma regler blir tillämpliga vid genomförande Prop. 1991/92:127 av tomtindelning med användning av fastighetsreglering. Förslagen kräver Bilaga 2 justeringar av 16kap. 14 5, 17kap. 35 och 18kap. 25 FBL.

I FBK föreslås en ny paragraf — 17b5 — av innehåll att sakägare skall i kallelse till första sammanträdet, som skall hållas i en fastighetsbildningsför— rättning, erinras om sin rätt att begära att gode män skall ingå i fastighets— bildningsmyndigheten.

I betänkandet föreslås slutligen upphävande av 143 och 14655 BL samt ändringar i 47 och 13755 samma lag.

Prop. 1991/92:127

SAMMANFATTNINGEN I DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1988:41, ERSATPNING VID FASTIGHETSREGLERING M.M.

I denna promemoria föreslås att ersättningsreglerna i fastighetsbildningsla- gen (1970:988) anpassas till motsvarande regler i expropriationslagen (1972:719). Likvidvärdet enligt fastighetsbildningslagen skall i princip mot- svara ersättningen enligt expropriationslagens regler. Regeln i 4 kap. 2 5 ex— propriationslagen om avdrag för s.k. företagsnytta och den s.k. presumtions- regeln i 4 kap. 3 5 expropriationslagen skall dock endast tillämpas i vissa spe— ciella fall, nämligen då marken kan bli inlöst enligt plan- och bygglagen (1987:10) samt i andra fall då det är uppenbart att möjlighet till expropria- tion eller något annat sådant förfogande föreligger. Expropriationslagens regler om annan ersättning föreslås ersätta reglerna om ersättning för per- sonlig skada i fastighetsbildningslagen.

De nya expropriationsrättsligt färgade reglerna i fastighetsbildningslagen kompletteras med en regel om att vinstdelning skall ske i åådana fall då er- sättningen annars skulle bli oskäligt låg med hänsyn till den vinst som upp- kommer. Regeln om vinstdelning skall inte tillämpas i de nyss angivna spe- ciella fall där inlösen eller något annat sådant förfogande kan ske.

Den nuvarande hänvisningen i anläggningslagen (1973:1149) till ersätt- ningsreglerna i expropriationslagen föreslås bli ersatt av en hänvisning till de nya ersättningsreglerna i fastighetsbildningslagen. Ersättningsreglerna i ledningsrättslagen(1973:1144) ändras inte, men ledningsrätt föreslås inte längre få upplåtas för ledning som kan tryggas genom servitut enligt fastig— hetsbildningslagen.

Förslagen i promemorian bygger på fastighetsbildningsutredningens be- tänkande (SOU 1983:38) Fastighetsbildning 2 Ersättningsfrågor. Promemo- rieförslaget ger dock, till skillnad från utredningens förslag, möjlighet till vinstdelning vid servitutsbildning. En annan viktig skillnad är att förslaget i promemorian om ändring av ersättningsreglerna i anläggningslagen saknar motsvarighet i fastighetsbildningsutredningens förslag.

Lagförslagen i Ds 1988:41, Ersättning Vid

1 Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1 dels att 8 kap. 5 och 6 55 skall upphöra att gälla, deLs att 5kap. 9, 10, 11, 12, 15, 16 och 1855 samt 7kap. 25 skall ha föl- jande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5kap. 12a5, av följande ly- delse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 9 5 I den utsträckning det är nödvändigt för genomförande av fastighetsregle- ring skall särskilda graderingsvärden fastställas för områden som ingår i reg- leringen.

Graderingsvärdet för ett område bestämmes med hänsyn särskilt till områdets avkastning och marknads-

Graderingsvärdet för ett område bestäms med hänsyn särskilt till om- rådets marknadsvärde.

värde.

Värderingen grundas på områdets beskaffenhet i obebyggt skick och dess tjänlighet för det ändamål vartill det lämpligen bör användas. Berör rcgle- ringen till någon del mark som bör användas till jordbruk, får dock all mark som ingår i regleringen värderas efter markens tjänlighet för jordbruksända- mål, om särskilda skäl föranleder det. Vid värderingen beaktas även tillfäl- liga förhållanden, om ej särskilda skäl föranleder att värdena grundas enbart på förhållanden av bestående natur. Område som är avsett för skogsbruk värderas som om det vore bevuxet med skog vilken med hänsyn till markens godhetsgrad är av normal beskaffenhet enligt förhållandena i orten.

Fastighets graderingsvärde utgör summan av graderingsvärdena för fastig- heten enskilt tillhöriga områden och på fastigheten bclöpande andelari mot- svarande värden för samfälld mark.

105

Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som ge- nom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- '

jämnas värdeförändring som föran- ledes av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom reglering övergår till annan ägare. Vad som frångår fastighet ge- nom inlösen ersätts enligt 8 kap. Ersättning enligt första stycket be- stämmes på. grundval av värdering

lLagen omtryckt 1971:1035.

Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering läggs till fastighet inte motsvarar värdet av vad som ge- nom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- jämnas värdcförändring som föran- leds av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom regleringen övergår till annan ägare.

Ersättning enligt första stycket be- stäms på grundval av värdering (lik-

Bilaga 4

Nuvarande lydelse

(likvidvärdering). Vid likvidvärde- ringen skall hänsyn tagas till egendo- mens användning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske med hänsyn särskilt till egendomens marknadsvärde.

Föreslagen lydelse

vidvärdering). Vid värderingen till- lämpas 4kap. expropriationslagen(1972: 719), om inte annat föreskrivs i denna lag.

Vad som sägs i 4 kap. 2 och 3 55 wc- propriationslagen om att värdesteg- ring i vissa fall inte skall beaktas gäl- ler endast vid

]. reglering av mark eller rättighet som kan bli inlöst enligt 14 kap. 1 eller 25 plan- och bygglagen (1987:10), eller

2. regleringi andra fall, om det är uppenbart att marken eller rättighe- ten skulle ha kunnat tas i anspråk ge- nom expropriation eller något annat sådant förfogande.

Vid tillämpning av 4 kap. 3 5 första stycket expropriationslagen räknas tiden för värdestegn'ngen från dagen tio år före det fastighetsregleringen påkallades.

115

Genomföres regleringen på så- dant sätt att ägare av fastighet lider förlust genom att fastighetens värde minskas utan att han kan få gottgö- relse enligt andra bestämmelser eller genom att han ålägges betala belopp som överstiger fastighetens värde- höjning, skall resultatet av den eko- nomiska uppgörelsen enligt 105 jämkas så att förlusten täckes. Över- stiger den enligt 105 beräknade er- sättningen för vad som genom över- föring frångår fastighet i väsentlig mån den värdeminskning som över- föringen innebär för fastigheten, skall jämkning ske, om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen an- vändes för förstärkning av fastighet, icke överensstämmer med likvidvär- det, skall jämkning enligt första stycket också ske, såvida det ej med- för avsevärd olägenhet för sakägare.

Genomföres regleringen på så- dant sätt att ägare av fastighet lider förlust genom att han åläggs betala belopp som överstiger fastighetens värdehöjning, skall resultatet av den ekonomiska uppgörelsen enligt 105 jämkas så att förlusten täcks.

Om kostnaden för att anskaffa egendom, som vid regleringen an- vänds för förstärkning av fastighet, inte överensstämmer med likvidvär- det, skall skälig jämkning ske, så- vida det ej medför avsevärd olägen- het för sakägare.

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12.5

Överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträ- der byggnaden skada som icke beak- tas enligt 10 eller 11 5, har han rätt till särskild ersättning för skadan. Det- samma skall gälla, om servitutsåt- gärd föranleder att byggnad rives el- ler ändras eller att byggnadens ägare på annat sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighets- havaren berättigad till ersättning för den skada detta innebär: Vad som så- lunda föreskrivits om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets utövande ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång el- ler läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde föningas, har arren- datorn rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti- gad till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsva- rande den värdeminskning för fastig- heten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet ej kan minskas utan att skada uppkommer för inne- havare av fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rät- tighetshavaren med motsvarande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde enligt tredje stycket, fördelas mellan Sakägarna efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomföres på sådant sätt att ersättningen skall utgå.

Om det vid fastighetsreglering uppkommer skada för sakägare som inte ersätts enligt 10 eller 11 5, skall även sådan skada ersättas.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti- gad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med det belopp som mot- svar den värdeminskning för fastig- heten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet ej kan minskas utan att skada uppkommer för inne- havare av fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rät- tighetshavaren med motsvarande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till deras nytta av att regleringen genomförs på sådant sätt att ersättningen skall utgå.

12a5

Om den ersättning som enligt 10— 1255 tillkommer en fastighetsägare är oskäligt låg med hänsyn till den vinst som uppkommer genom att egendomen tas i anspråk, skall fastig-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:127 Bilaga 4

hetsägaren tillgodoräknas en skälig del i värdestegringen.

Första stycket gäller inte vid så- dana regleringar som avses i 105

tredje stycket.

15 5

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets- bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om- fatta även kostnad som avses i 13 5, om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo- dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betal— ningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall utgå från dag som be- stämmes med hänsyn till tiden för till- trädet och övriga förhållanden.

Om den betalningstid som har fast- ställts enligt andra stycket inte iakt- tas, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 65 räntela- gen ( ] 975.635 ). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår även ränta på ersättningen enligt 55 räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen in- träder. Detta räntebelopp får jämkas, om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen .skulle vara oskäligt.

16 52

Om fastighet, som undergår vär- deminskning genom regleringen el- ler som helt eller delvis inlöses, sva- rar för fordran, skall fastighetsbild- ningsmyndigheten förordna att så- dan ersättning jämte ränta som, ef- ter avräkning om sådan behövs, till- kommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för personlig skada eller ersättnng enligt 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock icke, om inneha— varna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastig- hetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig-

2Senaste lydelse 19771362.

Om fastighet, som undergår vär- deminskning genom regleringen el- ler som helt eller delvis inlöses, sva- rar för fordran, skall fastighetsbild- ningsmyndigheten förordna att så- dan ersättning jämte ränta som, ef- ter avräkning om sådan behövs, till- kommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning enligt 1.25 första stycket eller 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämt. Detta gäl- ler dock inte, om innehavarna av samtliga fordringar, för vilka fastig- heten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastighetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

hetsägare och fordringshavare somi och fordringshavare som i 22 kap. 22 kap. 115 jordabalken föreskrives 115 jordabalken föreskrivs för re- för relaxation. Medgivande av rätts- laxation. Medgivande av rättsägare ägare fordras ej, om regleringen är fordras ej, om regleringen är väsent- väsentligen utan betydelse för ho- ligen utan betydelse för honom.

nom. Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna

om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk- tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha- vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv- rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam- manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman- trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn- digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

18 5

Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in- tresse får avsteg göras i följande avseenden

1. 4 5 första stycket och 5 5 första stycket, om ägarna av de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

2. 65 andra stycket, 7 och 10— 2. 65 andra stycket, 7 och 10—12 1255, om de sakägare vilkas rätt är a55 samt 15 5 tredje stycket, om de beroende av åtgärden samtycker till sakägare vilkas rätt är beroende av "det, åtgärden samtycker till det,

3. 8 5, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt- rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 55, om det medges av den som ålägges att betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala och om avvikelsen från bestämmel- serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10— 1455 med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha- vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 115 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk- ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom.

7 kap. 2 53 Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts- lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

JSenaste lydelse 19832658.

Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 5 vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till- stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen- bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsre- glering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbild- ningsåtgärd och är av betydelse för denna.

Första—tredje styckena gäller inte servitut som avseravloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

2. Den äldre lydelsen av 5 kap. 10—12 och 16 55 samt 8kap. 5—6 55 gäller fortfarande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 och vid ikraftträ- dandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1997, skall ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987. Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 45 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.

4. Överförs mark som enligt en vid ikraftträdandet gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersättningen, om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållan- den och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987. Vad som sägs i första stycket skall även tillämpas i fråga om annan plan eller bestämmelse som enligt 17 kap. 4 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäller som detaljplan.

5. Om 4kap. 35 expropriationslagen (1972:719) skall tillämpas när ersätt- ningen bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, gäller paragrafens andra stycke i sin lydelse vid utgången av juni 1987.

6. Den äldre lydelsen av 5kap. 15 5 gäller fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

2 Förslag till Prop. 1991/92:127 Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 135 anläggningslagen (1973:1149) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 5

I fråga om ersättning för upp- I fråga om ersättning för upplå- låtelse och inlösen enligt 125 telse och inlösen enligt 125 gäller äger4kap. expropriationslagen 5kap. 10-12a 55 fastighetsbildnings- (1972:719) motsvarande tillämp- lagen (1970.'988). ning. 4kap. 35 expropriationslagen skall härvid tillämpas ifråga om vär- deökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det anlägg- ningsförrättningen påkallades.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till ersättning, skall det värde som till- godoräknas fastighetens ägare mins— kas med belopp motsvarande den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada uppkomrnerför innehavare av ford- ran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande beloppp.

_ Denna lag träder ikraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller fortfa- rande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.

3 Förslag till Prop. 1991/92:127 Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 25 ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale- ring, fjärnnanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in- går i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning.,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet, .

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller visst ort eller

d) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till- godoser endast enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro- dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg- ningslagen (1973:1149).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. Äldre bestämmelser gäller fortfa- rande i fråga om förrättningar där ansökan gjorts före ikraftträdandet.

Bilaga 4

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1987:11) om

exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 5 lagen (1987:11) om exploateringssamverkan skall ha följande lydelse.

165

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex- ploateringen. I fråga om sådan fas- tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 555, 75 första och andra styckena, 8—13 och 18 55 samt 8kap. 1—655 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17—23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 115 andra stycket eller 18 5, skall 5kap. 205 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 45 denna lag tilläm- pas.

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex- ploateringen. I fråga om sådan fas- tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 555, 75 första och andra styckena, 8—13 och 1855 samt 8kap. 1-455 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17—23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 235 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 115 andra stycket eller 18 5, skall 5 kap. 205 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 45 denna lag tilläm- pas.

Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet enligt 135 har vunnit laga kraft.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild- ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.

SAMMANFATTNINGEN I DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1984:2, EXPROPRIATIONSERSATTNING

Hela fjärde kapitlet i expropriationslagen redigeras om. Kapitlet delas in med fyra underrubriker nämligen allmänna värderingsbestämmelser, sär- skilda värderingsbestämmelser för mark utan detaljplan, särskilda värde- ringsbestämmelser för mark som enligt detaljplan är avsedda för enskilt be- byggande samt särskilda värderingsbestämmelser för mark som enligt detalj - plan är avsedd för annat än enskilt bebyggande.

Flera begrepp som i dag används i expropriationsrättsliga sammanhang definieras i lagtexten.

Reglerna om vilka planförhållanden som skall ligga till grund för ersätt- ningens bestämmande förenklas. Enligt förslaget skall huvudregeln vara att marknadsvärdet bestäms med hänsyn till den plansituation som förelåg vid ansökan om expropriation.

Den s.k. presumtionsregeln i nuvarande 4 kap. 3 5 första stycket begränsas till sådana situationer där den fyller en praktisk funktion, nämligen för mark som saknar detaljplan.

Under en detalj plans genomförandetid skall marknadsvärdet ersättas fullt ut beträffande mark som är avsedd för enskilt bebyggande. Efter genornfö- randetidens slut skall ersättningen bestämmas med hänsyn till det marknads- värde som grundas på den pågående markanvändningen. Ersättningen får dock inte understiga en fjärdedel av det värde fastigheten skulle ha om pla- nen fick genomföras.

Nuvarande praxis i ersättningsmål kodifieras beträffande bl.a. mark för allmän plats och mark som enligt fastighetsplan skall utgöra en tomt.

Beträffande mark som enligt detaljplan är avsedd för något annat ändamål än enskilt bebyggande föreslås värderingsregler som gör det möjligt att uppnå en värdeutjämning inom ett detaljplaneområde.

Rätten till ersättning slopas för skada som uppkommer genom att ägaren förlorar en möjlighet att med statliga bostadslån finanisera en förväntad be- byggelse på den exproprierade egendomen.

SAMMANFATTNINGEN I LANTMÄTERIVERKETS Prop. 1991/92:127 RAPPORT 1988z28, MARKÅTKOMST OCH

I rapporten föreslås ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen i syfte att ytterligare effektivisera denna lagstiftning som medel för att lösa frågor om markåtkomst och ersättning vid plangenomförande och vid upplåtelse av ledningsrätt m.m.

Med fastighetsbildningslagstiftningen avses i huvudsak fastighetsbild- ningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen. Genom fastighetsreg- lering enligt fastighetsbildningslagen eller anläggningsförrättning enligt an- läggningslagen löses i dag i stor omfattning bl.a. frågor om markåtkomst och ersättning vid plangenomförande, t.ex. överförande av gatumark i kommu- nens hand och inrättande av gemensam väghållning i områden där kommu- nen inte skall ha genomförandeansvar. Genom förrättning enligt lednings- rättslagen löses frågor om rätt att dra fram kraftledningar över annans mark och frågor om ersättning för sådan upplåtelse. I fråga om alla de nämnda lagarna gäller att avgörandena oftast grundas på överenskommelse mellan berörda sakägare men att beslut kan meddelas även mot sakägares bestri- dande om de förutsättningar som anges i lagarna är uppfyllda.

Ändringar föreslås nu i huvudsak i följande avseenden. För att underlätta kommunernas åtkomst av gatumark och andra all- männa platser i detaljplan föreslås- att de materiella villkoren för fastighets- reglering som sker i Sådant syfte skall ändras så att vissa nu existerande be- gränsningar av fastighetsbildningslagens användbarhet i detta avseende fal- ler bort. Förslaget, som berör 5 kap. 7 och 8 55 fastighetsbildningslagen, in- nebär att fastighetsreglering i det berörda avseendet helt likställs med inlö- sen enligt plan- och bygglagen.

Också i fråga om ersättning föreslås förbättringar i fastighetsbildningslag- stiftningen som syftar till ökad jämställdhet med vad som gäller vid inlösen och expropriation. Möjlighet föreslås bl.a. att senarelägga prövningen av speciellt svårbedömda Skador på liknande sätt som kan ske enligt en bestäm- melse i expropriationslagen (5 kap. 27 5). Man får på det sättet bättre möjlig- het till en säker och rättvis bedömning av vissa komplicerade skador, t.ex. vid anläggande av ledningar i mark och vid s.k. rörelseskador. Skador som uppstår genom awerkning av kantträd längs kraftledningar i anslutning till ledningsgatas underhåll föreslås kunna regleras enligt ledningsrättslagen i anslutning till att skadan inträffar. Sådana successivt uppkommande skador skall alltså enligt förslaget inte behöva regleras vid upplåtelsetillfället.

Också i ett tredje avseende föreslås ändringar som innebär ett visst när- mande mellan fastighetsbildningslagstiftningen och domstolsförfarande. Ändringarna syftar till att i vissa fall öppna möjlighet för en sakägare att vid en förrättning få ersättning av motparten för kostnader för ombud och utred- ningar. .

Sådan möjlighet finns inte för närvarande och behövs vanligen inte heller, eftersom fastighetsbildningsmyndigheten ex officio skall utreda det som be- höver utredas för förrättningens handläggning, t.ex. markpriser och lik- nande till grund för bestämmandet av ersättning för markupplåtelse. Myn- 129

Bilaga 6

digheten skall också aktivt bistå sakägama på sådant sätt att juridiskt ombud eller tekniskt biträde inte skall behövas.

För vissa särskilda fall finns det emellertid skäl att föra in regler som ger sakägare möjlighet att anlita sakkunnigt ombud eller biträde vid förrättning utan att han själv behöver stå för kostnaden. De situationer som åsyftas är sådana som berör en sakägare på ett expropriationsliknande sätt. Om det handlar om ett förhållandevis stort intrång och om det är obalans mellan sak- ägarna när det gäller deras förutsättningar att rätt bedöma frågorna vid för- rättningen bör det vara möjligt att besluta att en sakägares kostnader för om- bud och utredningar skall räknas in bland förrättningskostnaderna och beta- las av den eller de sakägare som främst har nytta av förrättningen.

Den föreslagna nya möjligheten skall tillämpas restriktivt för att inte för- rättningsförfarandet skall belastas med frågor av det angivna slaget i så stor om fattning att förfarandets karaktär ändras och fördelarna med förrätt- ningsförfarandet — bl.a. dess relativa snabbhet och enkelhet — äventyras.

Vissa ändringar föreslås också i reglerna om fördelning av rättegångskost- nader vid överprövning i domstol av förrättningar enligt fastighetsbildnings- lagstiftningen.

Förslagen i rapporten berör vid sidan av de förut nämnda lagarna också lagen om exploateringssamverkan.

Lantmäteriverkets förslag till författningstext

(LMV-rapport 1988:28)

1. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap. 25 fjärde stycket

Till förrättningskostnader hän- föres taxeavgift, ersättning till sak- kunnig och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeav- giften samt ersättning för skada en- ligt 4kap. 385 tredje stycket.

Till förrättningskostnader hän- föres taxeavgift, ersättning till sak- kunnig och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeav- giften, kostnadsersättning enligt 4kap. 34a5 samt ersättning för skada enligt 4kap. 385 tredje stycket.

4 kap. 345 första stycket

För utredning av fråga, vars bedö- mande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till sa- ken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunning.

För utredning av fråga, vars bedö- mande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten förordna biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till sa- ken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte förordnas. Den sakkunnige skall närvara vid sammanträde, om det inte är obehövligt.

34a5

Fastighetsbildningsmyndigheten kan, om det är befogat med hänsyn till partsförhållandena och intrångets omfattning, besluta om ersättning till sakägare för kostnader för ombud el- ler biträde och för utredning såvida dessa kostnader är nödvändiga för att ta tillvara sakägarens rätt vid för- rättningen.

Ersättning enligt första stycket kan utgå vid åtgärd enligt 8 kap. eller vid sådana åtgärder som avser ianspråk- tagande av mark eller rättighet som kan bli inlöst enligt plan- och byggla- gen (1987:10) eller som kan tas ian- språk genom expropriation eller an- nat sådant förfogande.

Vid bedömning av om ombuds- el- ler biträdeskostnader har varit nöd- vändiga skall fastighetsbildnings— myndigheten ta hänsyn till möjlighe- tema för sakägare som inte har mot-

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stridiga intressen att anlita samma ombud eller biträde.

På ersättningsbeloppet skall beta- las ränta enligt 65 räntelagen (1975:635) från dagen då förrätt- ningen avslutas till dess betalning sker.

34bå

Beslut om att sakägare skall vara berättigad till ersättning för sådana kostnader som avses i 34 a 5 medde- las senast vid första sammanträdet. Om frågan väcks först senare eller om det av särskilda skäl är lämpli- gare med ett senare beslut skall beslut meddelas så snart det är möjligt.

På begäran skall fastighetsbild- ningsmyndigheten lämna sådan sak- ägare besked om huruvida han kan påräkna kostnadsersättning för en tillämnad utredning.

Fastighetsbildningsmyndigheten får förordna att förskott skall betalas på den ersättning som kan komma att bestämmas. Innan förordnande meddelas skall den som har att betala förskott ges tillfälle att yttra sig. Har förskott beslutats får den slutliga er- sättningen inte bestämmas till lägre belopp än förskottet.

Slutligt beslut om kostnadersätt— ning meddelas isamband med att för- rättningen avslutas.

5 kap. 55 (nytt andra stycke)

Vid tillämpning av första stycket skall åtgärd som bringar fastighetsin- delningen i bättre överensstämmelse med gällande detaljplan eller fastig- hetsplan anses som förbättring.

8a5

Mark eller rättighet som kan inlö- sas enligt 6kap. I 7 5 plan- och bygg- lagen (1987:10) får överföras eller upphävas genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7— 8 55 i detta kapitel. Bestämmelserna hindrar inte heller att servitut bildas för sådan allmän trafikanläggning som avses [ 14kap. 25 plan- och

bygglagen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/922127

12 a 5 Bilaga 7

Frågan om ersättning för skada, som uppstått genom arbeten på den anläggning för vilken mark tagits i anspråk och som inte skall ersättas enligt 10—1255, får prövas av fastig- hetsbildningsmyndigheten om be- rörda sakägare medger det.

15 a 5

Efter särskilt yrkande får fastig- hetsbildningsmyndigheten besluta att fråga om ersättning enligt 10—1255 för skada, som inte lämpligen kan prövas i förrättningen, skall undan- tas från ersättningsbeslutet och på an- sökan av sakägare få prövas i ny för- rättning. Sådan ansökan skall göras inom den tid, högst tio år; som fastig- hetsbildningsmyndigheten bestäm- mer; om inte berörda sakägare med- ger att ansökan får göras utan be- gränsning till viss tid.

För beslut enligt första stycket äger 18 5 andra stycket motsvarande till- lämpning.

6 kap. 65 första stycket

Överföres mark från samfällighet, Vid ianspråktagande av andel i el- skall ersättning i pengar eller annat ler mark från en samfällighet, utgår vederlag utgå för marken endast om ersättning endast till delägare som yrkande framställes under förrätt- framställt yrkande om det. Ersätt- ningen eller om det finns anledning ningskall dock utan yrkande faststäl- antaga att fastighetens andel i marken las för sådan andel vars värde över- har ett ej obetydligt värde. stiger tre procent av det enligt lagen

( ] 962.381 ) om allmän försäkring gällande basbeloppet året innan för- rättningen påbörjades.

15 kap. 25 första stycket

Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myn- digheten

1. awisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller awisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 305 fjärde stycket,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så- dan skadelidande som avses i 4kap. 38 5,

5. beslutat i fråga om rättelse enligt 4kap. 42 5,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning, 133

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. beslutat enligt 9kap. 35 om fördelning av kostnaderna för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 45 om utdebitering av sådana kostnader, 8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar- bete skall skiljas från uppdraget.

9. beslutat i fråga om rätten till kostnadsersättning enligt 4 kap. 34 b 5 första stycket.

16 kap. 145 första och andra stycket

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare dennes rätte- gångskostnad. I mål om inlösener- sättning skall dock sakägare som av- står mark eller särskild rättighet få gottförelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18kap. 6 eller 85 rätte- gångsbalken.

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare dennes rätte- gångskostnad. Sakägare som avstår eller upplåter mark eller rättighet ge- nom sådan åtgärd som avses i 4 kap. 34 a 5 andra stycket skall dock i mål om ersättning få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i må- let.

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rätte- gångsbalken. Ogillas i mål enligt första stycket andra meningen talan

som fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet äger 15 kap. 65 plan- och bygglagen (1987:10) motsvarande tillämpning.

17 kap. 35 första stycket

Ifråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—1455, 155 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämpning. Beträffande skyldighe- ten att svara för kostnad i mål om in- lösenersättning gäller dock, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rätte- gångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning, om ej annat följer av 18kap. 6 eller 85 samma balk, alltid själv skall bära sina kost- nadert samt kostnad som han orsa- kar motparten genom att själv full- följa talan. Vidare skall 16 kap. 155 andra stycket ej tillämpas när hov- rätten återförvisar mål till fastighets- domstolen.

I fråga om rättegången i hovrätten äger 16kap. 3, 7 och 9—1455, 155 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämpning. Beträffande skyldighe- ten att svara för kostnad i mål som avses i 16kap. 145 första stycket andra meningen gäller dock, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rätte- gångsbalken, att den som har att utge ersättning, om ej annat följer av 16 kap. 145 andra stycket andra me- ningen eller av 18 kap. 6 eller 85 rät— tegångsbalken, alltid sj älv skall bära sina kostnadert samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 155 andra stycket ej tilläm- pas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdomstolen.

Prop. 1991/92z127

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:127

18kap. Bilaga 7 25 första stycket

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16kap. 3, 7, 9 och 1055, 115 andra och tredje styck- ena, 12—1455, 155 andra stycket samt 165 motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlösenersätt- ning gäller dock bestämmelsen därom i 17kap. 35 första stycket. Vidare skall 16 kap. 155 andra stycket ej tillämpas när högsta dom- stolen återförvisar mål till lägre rätt.

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 1055, 115 andra och tredje styck- ena, 12—1455, 155 andra stycket samt 165 motsvarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål som avses i 16 kap. 145 första stycket andra meningen gäller dock bestämmelsen därom i 17kap. 35 första stycket. Vidare skall 16 kap. 155 andra stycket ej tillämpas när högsta domstolen åter- förvisar mål till lägre rätt.

2. Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen

13 5 tredje och fjärde styckena

Fråga om ersättning för skada, som uppstått genom arbeten på den anläggning för vilken marken tagits i anspråk och som inte skall ersättas enligt första stycket, får prövas av fastighetsbildningsmyndigheten om berörda sakägare medger det.

Vid ianspråktagande av samfälld mark äger 6kap. 6 5 fastighetsbild- ningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning.

155 första stycket

Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats att ledningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag får frå- gan doek upptagas utan ansökan.

Ledningsrättsfråga upptages efter ansökan. Har vid fastighetsreglering förordnats att lcdningsrättsfråga skall prövas enligt denna lag får frå- gan dock upptagas utan ansökan. Rätt att påkalla förrättning tillkom- mer även ägare av fastighet som en- ligt en detaljplan eller fastighetsplan skall tas i anspråk för ledning.

23a5

Ersättning enligt 13 5 skall bestäm- mas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheten besluta att fråga om ersättning för skada, som inte lämpligen kan prövas i förrätt- ningen, skall undantas från ersätt- ningsbeslutet och på ansökan av sak- ägare få prövas senare i ny förrätt- ning. Sådan ansökan skall göras

Bilaga 7

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inom den tid, högst tio år; somfastig— hetsbildningsmyndigheten bestäm- mer; om inte berörda sakägare med- ger att ansökan får göras utan be- gränsning till viss tid.

För beslut enligt första stycket äger 14? andra 'stycket motsvarande till- lämpning.

275 fjärde stycket

Till förrättningskostnader hän- föres taxeavgift, ersättning till sak- kunnig, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersätt- ning för sådan skada som avses i 4kap. 385 tredje stycket fastighets- bildningslagen (1970:988).

Till förrättningskostnader hän- föres taxeavgift, ersättning till sak- kunnig, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften, kostnadser- sättning enligt 4 kap. 34 a.? samt er- sättning för sådan skada som avses i 4kap. 385 tredje stycket fastighets- bildningslagen (1970:988).

295

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i lednings- rättsmål skall därvid tillämpas vad som enligt 16kap. 145, 17kap. 3.6 och 18kap. 25 fastighetsbildningsla- gen gäller i mål om inlösenersättning. Rör talan förrättning som avses i 335 tillämpas dock vad som gäller för fastighetsbildningsmål i allmän- het.

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i lednings- rättsmål skall därvid tillämpas vad som gäller i fråga om sådana mål som avses i 16 kap. 14 5 första stycket andra meningen fastighetsbildnings- lagen. Rör talan förrättning som av- ses i 33 ?) tillämpas dock vad som gäl- ler för fastighetsbildningsmål i all- mänhet.

3. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen

13å tredje och fjärde styckena

Fråga om ersättning för skada, som uppstått genom arbeten på den anläggning för vilken mark tagits i anspråk och som inte skall ersättas enligt första stycket, får prövas av fastighetsbildningsmyndigheten om berörda sakägare medger det.

Vid ianspråktagande av samfälld mark äger 6kap. 6 5 fastighetsbild- ningslagen(1970:988) motsvarande tillämpning.

185 första stycket

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas-

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas-

Bilaga 7

Nuvarande lydelse

tighet, som avses skola deltaga i an- läggningen eller som enligt en de- taljplan helt eller till viss de] skall användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman. Rätt att påkalla förrättning tillkommer också kommunen och hyresgästor- ganisation. -

Föreslagen lydelse

tighet, som avses skola deltaga i an- läggningen eller som enligt en de- taljplan eller en fastighetsplan helt eller till viss del skall användas till allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller till anlägg- ning som är gemensam för flera fas- tigheter. Rätt att påkalla förrättning tillkommer också kommunen och hyresgästorganisation.

25a5

Ersättning enligt 13 5 skall bestäm- mas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheten besluta att fråga om ersättning för skada, som inte lämpligen kan prövas i förrätt- ningen, skall undantas från ersätt- ningsbeslutet och på ansökan av sak- ägare få prövas senare i ny förrätt- ning. Sådan ansökan skall göras inom den tid, högst 10 år; som fastig— hetsbildningsmyndigheten bestäm- mer, om inte berörda sakägare med- ger att ansökan får göras utan be- gränsning till viss tid.

För beslut enligt första stycket äger 16 5 andra stycket motsvarande till- lämpning.

4. Förslag till lag om ändring i lagen om

exploateringssamverkan

345

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 335. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 205 gälla vad som föreskrivs beträffande mål om inlösenersätming.

Bestämmelserna i 16—18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 205 gälla vad som föreskrivs beträffande sådana mål som avses i 16 kap. 14 5' första stycket andra meningen fastig- hetsbildningslagen.

REMISSYTTRANDEN ÖVER FASTIGHETSBILDNINGSUTREDNINGENS BETÄNKANDE (sou 1984:72) FASTIGHETSBILDNING 3, PLANGENOMFÖRANDE GENOM INLÖSENFÖRRÄ'ITNING

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, statens planverk, statens lantmäteriverk, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Svenska kommunförbundet, Stock- holms kommun, Göteborgs kommun, Halmstads kommun, Norrköpings kommun, Västerås kommun, Kalmar kommun, Lantbrukarnas Riksför- bund, Näringslivets Byggnadsdelegation, Svenska Kommunal-tekniska för- eningen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sve— riges Jordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveriges Villaägare- förbund och Lantmäteriets Civilingenjörsförening.

REMISSYTTRANDEN ÖVER Prop. 1991/92:127 DEPARTEMENTSPROMEMORIAN Ds 1988:41,

Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, lantbruksstyrelsen, statens lantmäteriverk, plan- och bestadsverket, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Väs- ternorrlands län, Lantbrukarnas Riksförbund, Näringslivets Byggnadsdele- gation, Samfundet för fastighetsvärdering, Svenska Kommunal-tekniska för- eningen, Svenska Kommunförbundet, Malmö kommun, Stockholms kom- mun, Västerås kommun, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsäga- reförbund, Sveriges J ordägareförbund, Sveriges Lantmätareförening, Sveri- ges Villaägareförbund och Riksförbundet Vi i Småhus. Lantbruksstyrelsen har bifogat ett yttrande från lantbruksnämnden i Kopparbergs län, och lant- mäteriverket har bifogat ett yttrande från Lantmäteriet, Fastighetsekonomi Syd. Malmö kommun har åberopat yttranden från kommunens byggnads- och fastighetsnämnder.

REMISSYTTRANDEN ÖVER DEPARTEMENTSPROMIEMORIAN Ds Bo 1984:2, EXPROPRIATIONSERSATTNING

Efter remiss har yttrande över promemorian avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorr- lands län, Kungliga tekniska högskolan, HSBs riksförbund, Hyresgästernas riksförbund, Institutet för värdering av fastigheter, Lantbrukarnas Riksför- bund, Näringslivets Byggnadsdelegation, SABO, Samfundet för fastighets— värdering, Svenska Bankföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska Sparbanksföreningen, Svenska Kommunaltekniska föreningen, Svenska Kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun, Svenska Riksbyggen, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Fastighetsägare- förbund, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Villaägareförbund. Läns- styrelsen i Västernorrlands län har bifogat ett yttrande från Sundsvalls kom- mun.

REMISSYTTRANDEN ÖVER ' Prop. 1991/92427 LANTMATERIVERKETS RAPPORT (198828)

Efter remiss har yttrande över rapporten avgivits av hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, televerket, banverket, länsstyrelsen i Stock— holms l_än, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, statens vattenfallsverk, domstolsverket, plan- och bostadsverket, Svenska Kommunförbundet, Stockholms kommun, Norrköpings kommun, Kalmar kommun, Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Elverksföreningen, Svenska Värmeverks- föreningen, Svenska Gasföreningen, Svenska Kommunaltekniska för- eningen, Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Villaägareförbund, Nä- ringslivets Byggnadsdelegation, Samfundet för fastighetsvärdering, Sveriges lantmätareförening och Lantmäteriets civilingenjörsförening.

1 Förslag till Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)1

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988) dels att 8 kap. 5 och 6 55 skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 34 5, 5 kap. 5, 10, 12 och 15—1955, 6 kap. 6 och 755, 7 kap. 2 5, 15 kap. 2 5, 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 samt 18 kap. 2 5 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya paragrafer, 5 kap. 8 a, 10 a, 10 b, 12 au12 c och 3655, samt närmast före 365 en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap 34 5

För utredning av fråga, vars bedö- mande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till sa- ken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.

För utredning av fråga, vars bedö- mande kräver särskild fackkunskap, får fastighetsbildningsmyndigheten förordna lämplig person som sak- kunnig. Den som står i sådant för- hållande till saken eller till någon sakägare att det är ägnat att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet får inte anlitas. Den sakkun- nige skall närvara vid sammanträde, om det kan antas vara av betydelse för utredningen.

Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befattnings- havare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.

5 kap. 5 52

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fas- tighet som tillhör sökanden skall för- bättras. Kravet på att en fastighet skall förbättras gäller inte om regle- ringen har påkallats av en samfällig- hetsförening och berör en samfällig- het som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna.

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fas- tighet som tillhör sökanden skall för- bättras. Kravet på att fastigheten skall förbättras gäller inte om regle- ringen har begärts av en samfällig- hetsförening och berör en samfällig- het som inte längre är av gemensam betydelse för delägarfastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastig- hetsregleringen behövs för att få fas- tigheten att stämma bättre överens med gällande detaljplan eller fastig- hetsplan.

Har regleringen påkallats av annan än sakägare eller innebär ansökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 5 andra stycket, skall

' Lagen omtryckt 197111035 2Senaste lydelse 1989:724.

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

göras mer omfattande än som krävs för att sökandens fastighet skall förbätt- ras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in- tresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen av sådan fråga skall främst deras mening beak- tas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerli— gen angeläget.

8a5

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) får över- föras genom fastighetsreglering utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 55. Detsamma gäller ifråga om upp- hävande av servitut, som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 5 första och tredje styckena plan- och bygglagen. Bestämmelserna i 7 och 8 55 utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 2 5 plan- och bygglagen.

10 53

Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering tillägges fastighet icke motsvarar värdet av vad som ge- nom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- jämnas värdeförändring som föran- ledes av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom regleringen övergår till annan ägare. Vbd som frångår fastighet ge- nom inlösen ersätts enligt 8kap.

Ersättning enligt första stycket be- stämmes på grundval av värdering (likvidvärdering). Vid likvidvärde— ringen skall hänsyn tagas till egendo- mens användning för det ändamål som föranleder det högsta värdet samt till förhållandena vid tillträdet, om ej annat följer av att avträdaren har rätt att tillgodogöra sig skog eller gröda. I övrigt skall värderingen ske med hänsyn särskilt till egendomens marknadsvärde.

Om en nyttjanderätt eller ett servi- tut skall fortsätta att gälla i mark eller

3 Senaste lydelse 1990:1101.

Om värdet av den mark och de an- delar i samfälld mark som genom fastighetsreglering läggs till en fastig- het inte motsvarar värdet av vad som genom regleringen frångår fastighe- ten, utjämnas skillnaden genom er- sättning i pengar. På samma sätt ut- jämnas värdeförändring som föran- leds av servitutsåtgärd eller av att byggnad eller annan anläggning ge- nom regleringen övergår till någon annan ägare.

Ersättning enligt första stycket be- stäms på grundval av värdering (lik— vidvärdering).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/922127 byggnad till följd av ett förordnande Bilaga 12 enligt 33 a5 eller 7 kap. 13 5, skall likvidvärdet minskas. Minskningen skall motsvara den belastning som rättigheten medför för tillträdaren, i den mån minskning kan ske utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt än rättighe- ten. Kan minskning inte ske jiillt ut, skall ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sak- ägama efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sak- ägare har av regleringen.

10 a5

Vid värdering av egendom enligt 105 tillämpas bestämmelserna i 4 kap. expropriationslagen (1972:719) med de undantag som framgår av tredje stycket.

Vid värdering av egendom som kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1 eller 25 plan- och byglagen (1987:10) och vid värdering i andra fall där det är uppenbart att egendomen i stället skulle ha kunnat tas i anspråk genom expropriation eller något annat lik- nande tvångsförvärv, skall vid till- lämpning av 4 kap. 3 5 första stycket expropriationslagen tiden för värde- stegringen räknas från dagen tio år före det att fastighetsregleringen be- gärdes. '

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket skall även tas skälig hänsyn till egendomens värde för den tillträdande fastigheten. I så- dana fall tillämpas inte bestämmel— serna i 4 kap. 2 och 355 expropria- tionslagen om att värdestegring i vissa fall inte skall beaktas.

10 b 5

Om en nyttjanderätt eller ett servi- tut efter fastighetsregleringen skall fortsätta att gälla i mark eller bygg- nad till följd av ett förordnande enligt 33a5 eller 7 kap. 13 5, skall likvid- värdet minskas. Minskningen skall motsvara den belastning som rättig- heten medför för tillträdaren, i den 144

Bilaga 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mån minskning kan ske utan att skada uppkommer för den som har en fordran med bättre rätt än rättig- heten. Kan minskning inte ske fullt ut skall den ersättning som till följd härav skall betalas fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till den nytta som varje sakägare har av regleringen.

125

Överföres mark på vilken finns byggnad och lider den som frånträ- der byggnaden skada som icke beak- tas enligt 10 eller 11 5, har han rätt till särskild ersättning för skadan. Det- samma skall gälla, om servitutsåt- gärd föranleder att byggnad rives el- ler ändras eller att byggnadens ägare på annat sätt tillfogas skada. Medför överföringen eller servitutsåtgärden att särskild rätt att nyttja byggnaden upphör helt eller delvis, är rättighets- havaren berättigad till ersättning för den skada detta innebär. Vad som så- lunda föreskrivits om byggnad gäller också annan anläggning.

Om för fastighet som besväras av arrende något område för arrendets utövande ej kunnat utläggas eller om fastigheten så ändrats till omfång el- ler läge att arrenderätten helt upphör eller dess värde förringas, har arren- datorn rätt till ersättning för skadan.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berätti- gad till ersättning enligt första eller andra stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsva- rande den värdeminskning för fastig- heten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet ej kan minskas utan att skada uppkommer för inneha- vare av fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rät- tighetshavaren med motsvarande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som ej motsvaras av minskning i likvidvärde enligt tredje stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn till deras

Om det vid fastighetsreglering uppkommer sådan skada för sak- ägare som inte ersätts enligt 10 eller 11 5, skall även den skadan ersättas.

Är innehavaren av en rättighet, som minskar fastighetens värde, be- rättigad till ersättning enligt första stycket, skall det likvidvärde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med det belopp som mot- svarar den värdeminskning för fas- tigheten som rättigheten inneburit. Om likvidvärdet inte kan minskas utan att skada uppkommer för inne— havaren av en fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsva- rande belopp.

Skyldigheten att betala ersätt- ning, som inte motsvaras av minsk- ning i likvidvärde enligt andra stycket, fördelas mellan sakägama efter vad som är skäligt med hänsyn

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

nytta av att regleringen genomföres på sådant sätt att ersättningen skall utgå.

Föreslagen lydelse

till deras nytta av att regleringen ge- nomförs på sådant sätt att ersätt- ningen skall lämnas.

12a5

Efter särskilt yrkande får fastig- hetsbildningsrnyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om er- sättning för skada och intrång, som är svår att uppskatta i samband med fastighetsregleringen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år, som fastighets- bildningsmyndigheten bestämmer.

Avser regleringen en fastighet som svarar för en fordran, får fastighets- bildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om fordringsha- varen medger det. Besväras fastighe- ten av en gemensam inteckning, ford- ras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan betydelse för nå- gon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

12b5

Denna lag ärinte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter fastighetsreg- leringen och som inte har kunnat för- utses vid denna.

12c5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets— hetsbildningsmyndigheten vid fastig- hetsregleringen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om er- sättning som har samband med regle- ringen men som rör ett rättsförhål- lande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid prövning enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 4 och 15— 18 kap. Kostnaden för fastighetsbild- ningsrnyndighetens prövning skall betalas av berörda sakägare solida- riskt. Om sakägama inte har kommit överens om något annat, får fastig-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92z127

hetsbildningsmyndigheten på yr- Bilaga 12

kande av någon av dem besluta att kostnaden slutligt skall fördelas efter de grunder som anges i 13 5 .

15 &

Mellan ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen skall fastighets- bildningsmyndigheten upprätta avräkning utvisande vad som skall mottagas och utges i ersättningar för varje fastighet. Berör ersättningsbeslut annan än fastighetsägare, skall avräkningen avse även honom. Avräkningen skall om- fatta även kostnad som avses i 13 5, om och i den mån det lämpligen kan ske och beloppet fastställts av fastighetsbildningsmyndigheten eller blivit slutligt bestämt genom godkännande eller på annat sätt.

För belopp som skall betalas enligt första stycket fastställes förfallodag. Om betalningsskyldigheten behöver fördelas på längre tid, avpassas förfallo- dagarna så, att minst en femtedel av beloppet erlägges årligen.

Är det påkallat med hänsyn till omständigheterna, skall den betal- ningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som ej är betalt. Räntan skall utgå från dag som be- stämmes med hänsyn till tiden för till- trädet och övriga förhållanden.

Om betalningen inte sker inom den tid som har fastställts enligt andra stycket, utgår ränta på obetalt belopp från förfallodagen enligt 65 räntela- gen ( 1975.'635 ). Har tillträde ägt rum före förfallodagen, utgår ränta även på ersättningen enligt 55 räntelagen från dagen för tillträdet till dess att betalning sker eller förfallodagen in- träder. Om tillträde har skett endast delvis och skyldighet att i sådant fall betala ränta på hela ersättningen skulle vara oskälig, får räntebeloppet jämkas.

16 54

Om fastighet, som undergår vär— deminskning genom regleringen el- ler som helt eller delvis inlöses, sva- rar för fordran, skall fastighetsbild- ningsmyndigheten förordna att så- dan ersättning jämte ränta som, ef- ter avräkning om sådan behövs, till- kommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning för personlig skada eller ersättning enligt 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock icke, om inneha- varna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastig- hetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig- hetsägare och fordringshavare som i

4Senaste lydelse 19771362.

Om en fastighet, som undergår värdeminskning genom regleringen eller som helt eller delvis inlöses, svarar för en fordran, skall fastig- hetsbildningsmyndigheten besluta att sådan ersättning jämte ränta som, efter avräkning om sådan be- hövs, tillkommer fastighetsägaren och som ej utgör ersättning enligt 125 första stycket, 275 eller 305 tredje stycket skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestämt. Detta gäller dock inte, om inneha- varna av samtliga fordringar, för vilka fastigheten svarar, medgivit att ersättning utbetalas direkt till fastig- hetsägaren. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dess- utom de medgivanden från fastig- hetsägare och fordringshavare som

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

22 kap. 11 5 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen. utan betydelse för ho- nom

Föreslagen lydelse

föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om regleringen är väsentligen utan betydelse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

Inbetalda medel fördelas av länsstyrelsen. Därvid äger bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auk- tion motsvarande tillämpning. Har medel inbetalats för fastighet som i sin helhet inlösts eller eljest tagits i anspråk vid regleringen, har dock inneha- vare av fordran, som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten, rätt att för kapitalvärdet av belopp, som fastställts men ännu ej förfallit till betalning, få utdelning med samma rätt som för fordringen i öv- rigt. Kapitalvärdet beräknas efter en räntefot av fem procent om året. Sam- manträde för fördelningen hålles så snart det kan ske. Kallelse till samman- trädet sändes till rättsägarna minst två veckor i förväg.

Även i annat fall än som avses i första stycket får fastighetsbildningsmyn- digheten förordna att in- och utbetalningar av belopp, som skall utgå med anledning av regleringen, skall ske genom myndighets förmedling. Närmare föreskrifter härom meddelas av regeringen.

Skall medel inbetalas till myndighet på grund av bestämmelserna i denna paragraf, ankommer det på myndigheten att vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige.

17 55

Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs sam- fälligheten och ta emot ersättning för mark som frångår den.

Om samfälld mark som förvaltas av samfällighetsförening berörs av en förrättning, skall föreningen utge ersättning för mark som tillförs sam- fälligheten och ta emot ersättning -för mark som frångår den. Det—

samma gäller ersättning med anled- ning av att servitut bildas, ändras el- ler upphävs.

Förvaltas samfälligheten av en styrelse eller förvaltare med befogenhet att uppbära medel som tillkommer samfälligheten, skall ersättningen betalas ut till styrelsen eller förvaltaren, om inte någon delägare begär att den ersätt- ning som belöper på hans andel skall utbetalas till honom. Endast om en sådan begäran framställs, skall fastighetsbildningsmyndigheten i ersättnings- beslutet ange varje delägares andel.

Ersättning som enligt 16 5 första stycket skall inbetalas till myndighet skall räknas av innan utbetalning sker till en samfällighetsförening, styrelse eller förvaltare.

18 56' Från nedan angivna bestämmelser i detta kapitel till skydd för enskilt in- tresse får avsteg göras i följande avseenden 1. 45 första stycket och 5 5 första stycket, om ägarna av de fastigheter som beröres av regleringen medger det,

SSenaste lydelse 1989:724. 6Senaste lydelse 199011101.

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

2. 65 andra stycket, 7 och 10- 1255, om de sakägare vilkas rätt är beroende av åtgärden samtycker till

Föreslagen lydelse 2. 65 andra stycket, 7 och 10-12 55

samt 15 5 tredje stycket, om de sak- ägare vilkas rätt är beroende av åt—

det, gärden samtycker till det,

3. 85, om fastighetens ägare och, om fastigheten är upplåten med tomt— rätt, även tomträttshavaren medger det,

4. 13 och 14 55, om det medges av den som ålägges att betala mer än han annars skulle ha varit skyldig att betala och om awikelsen från bestämmel- serna icke sker i otillbörligt syfte.

Avser regleringen fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 10— 1455 med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens inneha— vare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 115 jordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande av rätts- ägare fordras ej, om regleringen är väsentligen utan betydelse för honom.

Ägares och tomträttshavares medgivande enligt första stycket 3 till minsk— ning av fastighets graderingsvärde skall upprättas skriftligen. Beträffande rätten att lämna sådant medgivande gäller samma villkor som för överlåtelse av fast egendom. Sådant samtycke av sambo som avses i 175 lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem krävs dock endast om ärende om anteckning i fastighetsboken av anmälan enligt 2 5 andra stycket samma lag var upptaget på inskrivningsdag när medgivandet gjordes.

Medgivande eller samtycke enligt första stycket till åtgärd som berör sam- fälld mark skall, om samfälligheten förvaltas av en samfällighetsförening, lämnas av föreningen i stället för av delägarna.

195

Avser fastighetsreglering fastighet som upplåtits med tomträtt, äger 16 5 motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomt- rättshavaren samt 18 5 andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

Avser fastighetsregleringen en fas- tighet som har upplåtits med tomt- rätt, tillämpas 16 5 i fråga om ersätt- ning som tillkommer tomträttshava- ren samt 12 a 5 andra stycket och 18 5 andra stycket beträffande fordran i tomträtten.

Verkställighet av fastighetsbild- ningsmyndighetens ersättningsbeslut

36 &

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- serna i detta kapitel förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbal- kens bestämmelser.

6 kap.7 6 5 Överförs mark från en samfällig- het, utgår ersättning endast till del- het eller upplåts eller ändras servitut ägare som har framställt yrkande om isamfälld mark, utgår ersättning en— det under förrättningen. Ersättning dast till delägare som har framställt

Överförs mark från en samfällig-

7 Senaste lydelse 1989:724.

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

skall dock utan yrkande fastställas för sådan andel i marken vars värde överstiger tre procent av det basbe- lopp enligt lagen (1962:381) om all— män försäkring som gällde året in- nan förrättningen påbörjades. Er- sättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfälligheten förvaltas aven samfällighetsförening eller när i annat fall ersättning enligt 5 kap. 175 andra stycket skall utbetalas till någon som företräder delägarna.

Föreslagen lydelse

yrkande om det under förrätt- ningen. Ersättning till en delägare skall dock fastställas utan yrkande när den kan antas överstiga tre pro- cent av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde året innan förrättningen påbörjades. Ersättning skall alltid fastställas utan yrkande när samfäl- ligheten förvaltas av en samfällig- hetsförening eller när i annat fall er- sättning enligt 5 kap. 175 andra stycket skall utbetalas till någon som företräder delägarna.

758

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning för samfälld mark enligt 6 5 inte be- höver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansök- ningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastighetsbildningsbeslut får i så- dana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samtliga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrättningen.

Om en samfällighet inte brukas av delägare för gemensamt ändamål och det är uppenbart att ersättning enligt 6 5 inte behöver fastställas utan yrkande, får underrättelse om förrättningsansökningen lämnas till någon eller några av de delägare som inte på annan grund är sakägare i förrättningen. Fastighetsbildnings— beslut får i sådana fall meddelas och förrättningen avslutas utan att samt- liga delägare i samfälligheten har fått tillfälle att yttra sig i förrätt- ningen.

7 kap. 2 59

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrätts- lagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 5 vattenlagen (1983:291) får bildas genom fastighetsreglering endast om till- stånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppen- bart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreg- lering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildnings- åtgärd och är av betydelse för denna.

Första-tredje styckena gäller inte servitut som avser avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

” Senaste lydelse 1989:724. 9Senaste lydelse 1983:658.

Bilaga 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 2 510 Fastighetsbildningsmyndighetens beslut skall överklagas särskilt, om myn- digheten

1. awisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,

2. ogillat jäv mot förrättningsman,

3. beslutat i fråga om förskott enligt 5 kap. 30 5 fjärde stycket eller tid- punkt för rättighetshavares skyldighet att avträda mark enligt 5 kap. 30 b 5,

4. beslutat i fråga om ersättning till sakkunnig eller syssloman eller till så- dan skadelidande som avses i 4 kap. 38 5,

5. beslutat i fråga om rättelse av förrättningsbeslut, karta eller annan handling,

6. beslutat att gemensamt arbete skall utföras enligt denna lag eller att fråga om sådant arbete skall prövas enligt annan lagstiftning,

7. beslutat enligt 9 kap. 3 5 om fördelning av kostnader för gemensamt arbete eller enligt 9 kap. 4 5 om utdebitering av sådana kostnader,

8. beslutat att syssloman som fått i uppdrag att ombesörja gemensamt ar- bete skall skiljas från uppdraget,

9. avvisat överklagande. 9. awisat överklagande,

10. beslutat i fråga om hänvisning enligt 5 kap. 12a 5,

11. beslutat att inte pröva en fråga som avses i 5 kap. 1265.

Skrivelsen med överklagande enligt denna paragraf skall ges in till fastig- hetsbildningsmyndigheten inom tre veckor från den dag då beslutet medde- lades. Överklagande får göras av sakägare. Beslut som avses i 1, 4, 5 och 8 får överklagas även av annan som beslutet rör.

16 kap. 14 5"

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare dennes rätte- gångskostnad. I mål om inlösener- sättning skall dock sakägare som av- står mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad obe- roende av utgången i målet.

10 Senaste lydelse 19901450. ” Senaste lydelse 1987:124.

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, besluta att sak- ägare som förlorar målet skall er- sätta annan sakägare dennes rätte- gångskostnad.

I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma skall gälla i mål om ersättning för marköverföring el- ler reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a 5 andra stycket.

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rätte- gångsbalken.

Föreslagen lydelse

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 el- ler 85 rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tilläm- pas 15 kap. 65 plan- och bygglagen

(1987:10).

Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan domstolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl fö- religger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast kommu- nen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 5 kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan domstolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsverket.

17 kap.

I fråga om rättegången i hovrätten äger 16 kap. 3, 7 och 9—14 55, 15 5 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämpning. Beträffande skyldighe- ten att svara för kostnad i mål om in- lösenersättning gäller dock, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rätte- gångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller8 5 samma balk, all- tid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar mot- parten genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdom- stolen.

35

I fråga om rättegången i hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9—13 55, 14 5 första och fjärde—femte styck- ena, 15 5 andra stycket samt 16 5. Dock skall 16 kap. 15 5 andra stycket inte tillämpas när hovrätten återförvisar mål till fastighetsdom- stolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket skall den som har att betala ersättning för mark eller rättig- het, om annat inte följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett så- dant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 65 plan- och bygglagen (1987:10). I övrigt skall bestämmelsema i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga

skäl föreligger.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 kap.

I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 55, 11 5 andra och tredje styckena, 12 — 14 55, 15 5 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämpning.

Betråfande skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlösenersätt- ning gäller dock bestämmelsen därom i 17kap. 3 5 första stycket. V- dare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

25

I fråga om rättegången i högsta domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9 och 10 55, 11 5 andra och tredje styckena, 12 och 13 5.5, 14 5 första och fjärde — femte styckena, 15 5 andra stycket samt 16 5. Dock skall 16 kap. 15 5 andra stycket inte till- lämpas när högsta domstolen åter- förvisar mål till lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket gäller bestämmelsema i 17 kap. 3 5 andra stycket.

Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om syn- nerliga skäl föreligger.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 5 kap. 10, 12, 16 och 19 55 samt 8 kap. 5 och 655 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 5 kap. 10 a, 10b och 12 a 55 inte tillämpas. Om en sakägare begär det, skall dock 5 kap. 12 och 16 55 tillämpas i sin nya lydelse.

3. Överförs mark som enligt en före utgången av år 1978 fastställd och vid utgången av juni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för en- skilt bebyggande och har ansökan om fastighetsreglering gjorts före ut- gången av juni 1997, skall ersättningen enligt bestämmelserna i 5kap., om markens ägare begär det, bestämmas med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid utgången av juni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm- melse som enligt 17 kap. 4 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

4. Överförs mark som enligt en vid utgången avjuni 1987 gällande stads- eller byggnadsplan var avsedd för annat än enskilt bebyggande och har ansö- kan om fastighetsreglering gjorts före utgången av juni 1991, skall ersätt- ningen enligt bestämmelserna i 5 kap., om markens ägare begär det, bestäm- mas med hänsyn till de planförhållanden och de ersättningsprinciper som gällde vid utgången av juni 1987. Första stycket skall tillämpas även i fråga om annan plan eller bestäm- melse som enligt 17 kap. 4 5 första stycket plan- och bygglagen (1987:10) gäl- ler som detaljplan.

5. När ersättning enligt 5 kap. 10 a 5 andra stycket bestäms för mark inom stads- eller byggnadsplan, skall hänvisningen till 4kap. expropriationslagen (1972:719) såvitt gäller 4 kap. 3 5 andra stycket i den lagen gälla det styckets lydelse vid utgången av juni 1987.

6. Den äldre lydelsen av 5 kap. 155 gäller fortfarande i fråga om ränta för tid före ikraftträdandet. Har skyldighet att utge ränta uppkommit före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser även för tiden därefter.

7. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 g och 13 kap. 2 s i sin äldre lydelse gälla. 153

Bilaga 12

2 Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) dels att 13, 18, 19, 21 och 33 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 32 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

135

I fråga om ersättning för upplå- telse och inlösen enligt 125 äger 4 kap. expropriationslagen (1972:719) motsvarande tillämpning. 4 kap. 3 5 expropriationslagen skall härvid till- lämpas i #åga om värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före det anläggningsförrättningen på- kallades.

Är innehavare av rättighet, som minskar fastighets värde, berättigad till ersättning, skall det värde som till- godoräknas fastighetens ägare mins- kas med belopp motsvarande den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastighetens ägare ej kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av ford- ran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighetshavaren med motsvarande belopp.

I fråga om ersättning för upplå- telse och inlösen enligt 125 gäller 5kap. 10—12 55 fastighetsbildnings- lagen (1970:988). Därvid skall inlö- sen inte anses som ett sådant tvångs- förvärv sorn avses i 5 kap. 10 a5 andra stycket fastighetsbildningsla- gen.

13a5

Ersättning enligt I 3 5 skall bestäm- mas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheten, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om er- sättning för skada och intrång som är svår att uppskatta [ samband med an- läggningsförrättningen. Ansökan om särskild förrättning skall göras inom den tid, högst tio år; som fastighets- bildningsmyndigheten bestämmer.

Avser förrättningen en fastighet som svarar för en fordran, får fastig- hetsbildningsmyndigheten besluta enligt första stycket endast om ford- ringshavama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteck- ning, fordras dessutom de medgivan- den från fastighetsägare och ford- ringshavare som föreskrivs för re-

Bilaga 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Iaxation i 22 kap. 11 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan bety- delse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

13b5

Denna lag ärinte tillämplig i fråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat fömtses vid denna.

13c5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets- bildningsmyndigheten vid förrätt-

ningen även pröva ett av en sakägare _ framställt yrkande om ersättning som har samband med förrättningen men rör rättsförhållande som inte skall

provas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första stycket tillämpas be- stämmelserna i 12c5 andra stycket

fastighetsbildningslagen (1970.'988).

18 51

Rätt att påkalla förrättning enligt denna lag tillkommer ägaren av fas- tighet, som avses skola deltaga i an-_ läggningen eller som enligt en detalj- plan helt eller till viss del skall använ- das till allmän plats för vilken kom- munen inte ärhuvudman . Rätt attpå- kalla förrättning tillkommer också kommunen och hyresgästorganisa- tion. En samfällighetsförening får, efter beslut av föreningsstämman, påkalla en förrättning som angår ge- mensamhetsanläggning under för- eningens förvaltning.

Länsstyrelsen kan påkalla förrätt- ning för inrättande av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren på- kalla förrättning för inrättande av

1Senaste lydelse 1989:726.

Rätt att begära förrättning enligt denna lag har

1. ägaren av en fastighet som skall delta i anläggningen,

2. ägaren av en fastighet som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas för allmän plats för vilken kommunen inte är huvudman eller för trafkanläggning som är ge- mensam för flera fastigheter,

3. kommunen,

4. hyresgästorganisation. En samfällighetsförening får, cf- ter beslut av föreningsstämman, be— gära en förrättning som angår ge- mensamhetsanläggning under före- ningens förvaltning.

Länsstyrelsen kan begära förrätt- ning för inrättandc av anläggning som styrelsen finner vara av större betydelse från allmän synpunkt.

Vid expropriation eller liknande tvångsförvärv får förvärvaren be- gära förrättning för inrättande av så-

Prop. 1991/92c127

Bilaga 12

Nuvarande lydelse

Sådan anläggning varigenom olägen- het av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att påkalla förrättning enligt denna lag finns be- stämmelser i 20 a 5 och 25 5 tredje stycket väglagen (1971:948).

Föreslagen lydelse

dan anläggning varigenom olägen- het av förvärvet kan undanröjas, minskas eller förebyggas.

Om rätt för väghållare att begära förrättning enligt denna lag finns be- stämmelser i 20 a 5 och 25 5 tredje stycket väglagen (1971:948).

En samfällighetsförening som förvaltar en exploateringssamfällighet en- ligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får begära förrättning enligt denna lag, om åtgärden syftar till att genomföra sådan samverkan.

19 52

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 -24 och 27 — 40 55 fastighetsbildningslagen (1970:988).

I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24 och 27 — 40 55 samt 6 kap. 6 och 7 55 fas— tighetsbildningslagen (1970:988).

Har hyresgästorganisation påkallat förrättningen eller kan den eljest be- röra hyrcsgästers rätt, skall fastighetsbildningsmyndigheten underrätta orga- nisationen om tid och plats för sammanträde eller, i fall som avses i 4 kap. 15 5 fastighetsbildningslagen, om förrättningen innan denna avslutas.

21 53 Fastighetsbildningsmyndigheten skall utreda förutsättningarna för anlägg- ningen och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Härvid bör rådplägning ske med sakägama. Vid behov skall samråd ske med de myndigheter som beröres av anläggningen.

Har förrättningen påkallats en- dast av ägaren av fastighet, som fin- nes ej kunna tilläggas rätt att delta i anläggningen och som inte heller helt eller till viss de] skall användas till allmän plats som avses i 18 5 första stycket, föreligger hinder mot att inrätta anläggningen.

Har förrättningen begärts endast av ägaren av fastighet, som finnes ej kunna tilläggas rätt att delta i an-

läggningen och som inte heller helt eller till viss del skall användas till allmän plats eller trafikanläggning, som avses i 18 5 första stycket, före— ligger hinder mot att inrätta anlägg- ningen.

32a5

2Senaste lydelse 1989:726. 3Senaste lydelse 1987:126.

Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- serna i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till— trädaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/923127

33 5 Bilaga 12

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 5 ej till fullo betalats i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är anläggningsbeslutet förfallet. Anläggningsbeslutet är även för- fallet, om anläggningen ej utförts inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt anläggningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller be- slutet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att anläggningsbeslu- tet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5.

1. Denna lag träder i kraft den ] januari 1993. 2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 13 och 33 55 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13 35 inte tillämpas.

Bilaga 12

3 Förslag till Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144) dels att 2, 16, 29 och 31 55 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 13 a, 13 b, 13 c och 30 a 55, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 5

Lagen gäller för ledningar av följande slag,

1. allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signale- ring, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål,

2. elektrisk starkströmsledning för vilken koncession fordras eller som in- går i telekommunikationssystem,

3. vatten- eller avloppsledning som

a) ingår i allmän va-anläggning,

b) förser samhälle med vatten eller därifrån bortför avloppsvatten eller annan orenlighet,

c) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

d) medför endast ringa intrång i d) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan, jämförelse med nyttan och inte till- godoser endast en enstaka fastighets husbehov,

4. ledning genom vilken fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller pro- dukt transporteras från produktionsställe, upplag eller lastplats och som

a) tillgodoser ett allmänt behov,

b) gagnar näringsverksamhet eller kommunikationsanläggning av bety- delse för riket eller viss ort eller

c) medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan. Lagen gäller ej om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anlägg-

ningslagen (1973:1149). -

13 a 5

Ersättning enligt 13 5 skall bestäm- mas i pengar att utbetalas på en gång. Efter särskilt yrkande får fastighets- bildningsmyndigheterl, om det är lämpligt, hänvisa sakägare att vid särskild förrättning föra talan om er- sättning för skada och intrång, som är svår att uppskatta i samband med Iedningsrättsförrättningen. Ansö- kan om särskild förrättning skall gö- ras inorn den tid, högst tio år, som fastighetsbildningsmyndigheten bestämmer

Avser förrättningen en fastighet .som svarar för en fordran, får fastig- hetsbildningsmyrldigheten besluta enligt första stycket endast om ford- ringshavama medger det. Besväras fastigheten av en gemensam inteck-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:127

ning, fordras dessutom de medgivan- Bilaga 12 den från fastighetsägare och ford- ringshavare som föreskrivs för re- laxation i 22 kap. I I 5 jordabalken. Om beslutet är väsentligen utan bety- delse för någon rättsägare, krävs dock inte något medgivande av denne.

13 b 5 Denna lag är inte tillämplig ifråga om ersättning för skada eller intrång som uppkommer efter förrättningen och som inte har kunnat förutses vid denna.

13 c 5

Om det är lämpligt och berörda sakägare medger det, får fastighets- bildningsmyndigheten vid förrätt- ningen även pröva ett av en sakägare framställt yrkande om ersättning som har samband med förrättningen men rör ett rättsförhållande som inte skall prövas enligt denna lag.

Vid handläggning av frågor som avses i första Stycket tillämpas be- stämmelsema [ 12c5 andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).

16 5'

I fråga om förrättning enligt I fråga om förrättning enligt denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24, denna lag tillämpas 4 kap. 1 — 24, 27 — 35 och 37 — 40 55 fastighetsbild- 27 — 35 och 37 — 40 55 samt 6 kap. 6 ningslagen (1970:988). och 7 55 fastighetsbildningslagen

(1970:988).

Avser förrättning endast att inskrivet servitut eller inskriven nyttjanderätt avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning skall förändras till led- ningsrätt, skall dock sammanträde med sakägama hållas bara om särskilda skäl talar för det. Vid sådan förrättning behöver ärendet inte hänskjutas en- ligt 215 till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet.

Vid förrättning som avses i andra stycket får inskrivet servitut avseende rätt att framdraga och bibehålla ledning, som utgör tillbehör till annan fastig- het eller annan inskriven tomträtt än den där ledningen finns, förändras till ledningsrätt endast om därvid förordnas att ledningsrätten skall höra till den fastighet eller tomträtt till vilken ledningen hör.

Svarar fastighet för fordran, får inskrivet servitut eller inskriven nyttjan- derätt förändras till ledningsrätt endast om sådana medgivanden som avses i 14 5 andra stycket föreligger. Medgivande av rättsägare behövs dock ej, om förändringen är väsentligen utan betydelse för honom.

1 Senaste lydelse 1991 : 1700. 159

Bilaga 12

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

295

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål äger motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i ledningsrätts- mål skall därvid tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 5, 17kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 fastighetsbildningslagen gäl- ler i mål om inlösenersättning. Rör talan förrättning som avses i 33 5 till- lämpas dock vad som enligt nämnda paragrafer i fastighetsbildningslagen gäller för fastighetsbildningsmål i allmänhet.

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål tillämpas på mål som fullföljts enligt 28 5. I fråga om rättegångskostnad i ledningsrättsmål skall därvid tilläm- pas vad som gäller ifråga om sådana mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket fastighetsbildningslagen. Rör talan förrättning som avses i 33 5 till- lämpas dock vad som gäller om rätte- gångskostnader i fastighetsbild- ningsmål i allmänhet.

30a5

Fastig/letsbildningsmyndighetens beslut att med stöd av bestämmel- sema i denna lag förplikta någon att lämna ersättning till en sakägare får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser.

Vägrar någon utan skäl att avträda mark eller byggnad i rätt tid, har till- trädaren rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av egendomen.

31 5

Har inom ett år efter det att ersättningsbeslutet vann laga kraft ersättning enligt 13 5 ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verkställighet av beslutet i denna del, är ledningsbeslutet förfallet. Ledningsbeslutet är även förfallet, om led- ningen ej kommit till stånd inom den tid som bestämts i beslutet.

Skall enligt ledningsbeslutet fastighet eller del därav inlösas, gäller beslu- tet i denna del utan hinder av bestämmelserna i första stycket.

Om särskilda skäl föreligger, får fastighetsbildningsmyndigheten besluta om förlängning av tid som anges i första stycket.

Ersättning som betalats får ej återkrävas på grund av att ledningsbeslutet förfallit enligt denna paragraf.

Bestämmelserna i första stycket första meningen gäller inte ersättning som fastställts vid särskild förrättning enligt 13 a 5.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Har ansökan om förrättning gjorts före ikraftträdandet, gäller 31 5 i sin äldre lydelse. I sådant fall skall 13a5 inte tillämpas.

3. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 295 i sin äldre lydelse gälla.

Bilaga 12

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1987:11) om

exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 16 och 34 55 lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

165

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex- ploateringen. I fråga om sådan fas— tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 55, 7 5 första och andra styckena, 8—13 och 18 55 samt 8 kap. 1—6 55 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17—23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 11 5 andra stycket eller 18 5, skall 5 kap. 20 5 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 5 denna lag tilläm- pas.

Vid en exploateringsförrättning skall fastighetsreglering inom sam- verkansområdet ske i den utsträck- ning som krävs för att genomföra ex— ploateringen. I fråga om sådan fas- tighetsreglering gäller bestämmel- serna i fastighetsbildningslagen (1970:988). I stället för 5 kap. 4 och 5 555, 7 5 första och andra styckena, 8—12, 13 och 18 55 samt 8kap. 1—4 55 fastighetsbildningslagen skall dock gälla 11, 15 och 17-23 55 denna lag. Innebär överenskommelse enligt 23 5 att en fastighet tilldelas avsevärt mera mark än som följer av 11 5 andra stycket eller 18 5, skall 5 kap. 20 5 fastighetsbildningslagen tilläm- pas. Vid fastighetsregleringen skall bestämmelsen i 4 5 denna lag tilläm- pas.

Fastighetsreglering enligt denna lag får ej ske innan exploateringsbeslutet enligt 13 5 har vunnit laga kraft.

Förrättningar enligt denna lag har företräde framför annan fastighetsbild- ningsförrättning inom samverkansområdet som berör exploateringen.

345

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål Som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 20 5 gälla vad som föreskrivs beträffande mål om inlösenersättning.

Bestämmelserna i 16 — 18 kap. fas- tighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas på mål som fullföljs enligt 33 5. Därvid skall i fråga om ersättning med anledning av fastig- hetsreglering enligt 19 eller 20 5 gälla vad som föreskrivs beträffande sådana mål som avses i 16 kap. 14 5 andra stycket fastighetsbildningsla- gen.

1. Denna lag träder i kraft den 1januari 1993. 2. Har det överklagade avgörandet meddelats före ikraftträdandet, skall 345 i sin äldre lydelse gälla.

Bilaga 12

5 Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom föreskrivs att 1 och 255 lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

151

Har vid förrättning enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan bestämts att ägare av fas- tighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersätt- ning icke förfallit till betalning tidi- gare än ett år före utmätning eller konkursansökan, skall med ford- ringen följa förmånsrätt enligt 65 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Har vid förrättning enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988) eller lagen (1987:11) om exploaterings- samverkan bestämts att ägare eller tidigare ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har fordran på ersättning icke förfal- lit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmåns- rätt enligt 65 1 förmånsrättslagen (1970:979).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5 kap. 315 tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat utta- gas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som av- ses i 1 5 första stycket samt angående rätt enligt 5kap. 315 tredje stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning gö- ras i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

25

Angående skyldighet för ägare el- ler tidigare ägare av fastighet att utge ersättning som avses i 15 första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 5 tredje stycket fastighets- bildningslagen (1970:988) att uttaga skog skall anteckning göras i fastig- hetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka fas- tighet svarar enligt 1 5 första stycket icke till ettusen kronor, skall anteckning dock ej ske.

Bestämmelsen i första stycket till- lämpas även på beslut enligt 5 kap. 12a5 första stycket fastighetsbild- ningslagen (1 970: 988 ) .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

1 Senaste lydelse 1987:130.

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-24

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi- tierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

3. lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144),

4. lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan,

5. lag om ändring i lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Anders- son.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.