Dir. 2015:48

En utökad beslutanderätt

Kommittédirektiv

En utökad beslutanderätt

för Konkurrensverket

Beslut vid regeringssammanträde den 30 april 2015

Sammanfattning

En särskild utredare får i uppdrag att utreda förutsättningarna

för att ge Konkurrensverket utökad beslutanderätt om sanktion-

er.

Utredaren ska bl.a.



analysera förutsättningarna för och behovet av utökad

egen beslutanderätt för Konkurrensverket i ärenden som

gäller otillåtna samarbeten, missbruk av dominerande

ställning och prövningar av företagskoncentrationer,



undersöka och redovisa handläggningstiden såväl hos

Konkurrensverket som i domstol,



undersöka och kartlägga andra relevanta rättsområden

där myndigheter i Sverige har egen beslutanderätt i fråga

om sanktioner eller likartade åtgärder, och



föreslå vilka förändringar som behövs av Konkurrens-

verkets beslutsfunktion och ledningsform, om utredaren

kommer fram till att Konkurrensverket bör få utökad rätt

att fatta beslut i någon eller några ytterligare ärende-

typer.

Utredaren ska lämna de förslag till författningsändringar

som övervägandena ger anledning till. Uppdraget ska redovisas

senast den 12 maj 2016.

Dir.

2015:48

2

Konkurrenslagens bestämmelser

Konkurrenslagen (2008:579) syftar till att undanröja och mot-

verka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktionen

av och handel med varor, tjänster eller andra nyttigheter. Lagen

innehåller förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan

företag (2 kap. 1 §) och förbud mot missbruk av dominerande

ställning (2 kap. 7 §). Dessutom innehåller konkurrenslagen

regler om kontroll av företagskoncentrationer (4 kap.).

Konkurrenslagen är utformad med EU-rätten som förebild.

Förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete respektive

förbudet mot missbruk av dominerande ställning har sin före-

bild i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Av förordning

(EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av

konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (nu artikel

101 och 102 i EUF-fördraget) följer att det för Konkurrensver-

ket och domstolarna finns en skyldighet att tillämpa artikel 101

och 102 i EUF-fördraget om nationell konkurrensrätt tillämpas

på avtal och förfaranden som kan påverka handeln mellan med-

lemsstaterna inom EU (artikel 3).

Ett företag som bryter mot något av förbuden i konkur-

renslagen eller artiklarna 101 eller 102 i EUF-fördraget kan

drabbas av administrativa sanktioner. Konkurrensverket får

ålägga ett företag att upphöra med överträdelsen (3 kap. 1 §)

och Stockholms tingsrätt kan på talan av verket ålägga företaget

att betala konkurrensskadeavgift (3 kap. 5 §). Konkurrensver-

kets åläggande respektive tingsrättens avgörande får överklagas

till Marknadsdomstolen, som är sista instans. Prövningstillstånd

krävs vid överklagande till Marknadsdomstolen.

På området för företagskoncentrationer finns det inga for-

mella krav på konvergens mellan nationell rätt och EU-rätt. I

princip ställer EU-rätten inga krav på medlemsstaternas lag-

stiftning när det gäller prövning av företagskoncentrationer. I

praktiken har dock konkurrenslagens regler om företagskon-

centrationer anpassats i betydande grad till EU-rätten, även om

regelsystemet inte primärt utformats med EU-rätten som före-

bild.

3

En företagskoncentration inbegriper företagssammanslag-

ningar (fusioner), förvärv av företag eller del av företag och

bildandet av vissa gemensamma företag. Även vissa föränd-

ringar i ägarstruktur eller kontrollfunktioner kan utgöra en före-

tagskoncentration. Om företagen i en koncentration har en om-

sättning som överstiger vissa i konkurrenslagen angivna

trösklar, ska koncentrationen anmälas till Konkurrensverket.

Konkurrensverket ska pröva anmälan och ingripa mot företags-

koncentrationer som riskerar att påtagligt hämma förekomsten

eller utvecklingen av en effektiv konkurrens. Om Konkurrens-

verket finner att en företagskoncentration inte är konkurrens-

hämmande på nu angivet sätt, lämnas den utan åtgärd. Om kon-

centrationen riskerar att vara påtagligt konkurrenshämmande,

ska Konkurrensverket ingripa genom att väcka talan om förbud

eller åläggande mot koncentrationen vid Stockholms tingsrätt.

Tingsrättens avgörande får överklagas till Marknadsdomstolen,

som är sista instans. Prövningstillstånd krävs.

Handläggningen av konkurrenslagsärenden

Allmänt

Konkurrensverket är den myndighet som har det generella till-

synsansvaret inom konkurrensområdet och som prövar frågor

enligt konkurrenslagen och artiklarna 101 och 102 i EUF-

fördraget. Verket är ett enrådighetsverk, dvs. beslut fattas av

generaldirektören.

Liksom för andra myndigheter styrs handläggningen av

ärenden vid Konkurrensverket av myndighetsförordningen

(2007:515) och förvaltningslagen (1986:223). Om specialbe-

stämmelser avviker från innehållet i dessa bestämmelser så

gäller de, t.ex. reglerna i konkurrenslagen.

Konkurrensrättens förfaranderegler bygger på svensk pro-

cesstradition. EU-rätten har dock i viss utsträckning fungerat

som förebild även i fråga om konkurrenslagens förfarandereg-

ler. Viktigast har förordning (EG) nr 1/2003 och dess föregång-

are förordning nr 17/62 varit. Förordning (EG) nr 1/2003 inne-

fattar dock inte någon harmonisering av nationell processrätt,

och den vägledning som EU-rätten kan ge rör i första hand

4

tolkningen av de materiella bestämmelserna. När det gäller

frågor som rör förfaranden har avgöranden från EU:s domstolar

och kommissionen därför inte samma betydelse, utan vägled-

ning får hämtas i svenska förarbeten, praxis och doktrin.

Otillåtna samarbeten och missbruk av dominerande ställning

Konkurrensverket har haft beslutanderätt när det gäller bl.a.

ålägganden sedan 1993. Av förarbetena till 1993 års konkur-

renslag (prop. 1992/93:56 s. 36 f.) framgår att det framför allt

var intresset av snabbhet och effektivitet i förfarandet som an-

sågs tala för att Konkurrensverket fick möjlighet att fatta denna

typ av beslut. Beslut om ålägganden överklagas sedan den 1 juli

1998 direkt till Marknadsdomstolen.

Även den nuvarande ordningen att mål om konkurrensska-

deavgift prövas av Stockholms tingsrätt i första instans har gällt

sedan 1993 och någon annan ordning övervägdes inte i propo-

sitionen till lagen.

Företagskoncentrationer

Ordningen att Konkurrensverket ska väcka talan om förbud

eller åläggande mot en koncentration som riskerar att påtagligt

hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkur-

rens vid Stockholms tingsrätt har också gällt sedan 1993. Ge-

nom åren har ett antal ändringar genomförts i lagstiftningen i

syfte att uppnå effektiviseringar i handläggningen och effekti-

vare konkurrens till nytta för samhällsekonomin och konsumen-

terna. Detta har bl.a. gällt anpassningar till EU-rätten.

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 2014

infördes vissa åtgärder för att ytterligare förbättra effektiviteten

vid handläggning av koncentrationsärenden (prop. 2013/14:

135, bet. 2013/14:NU25, rskr. 2013/14:271).

5

Tidigare utredningar om förändringar av domstolsstruktur

och beslutanderätt för Konkurrensverket

Frågan om effektivisering av handläggningen av marknadsrela-

terad lagstiftning har under senare år varit uppe till diskussion

och analys i olika sammanhang och från lite olika utgångspunk-

ter.

Effektivisering av handläggningen av den konkurrensrätts-

liga lagtillämpningen har tagits upp i några rapporter från Kon-

kurrensverket, t.ex. Konkurrensen i Sverige under 90-talet –

problem och förslag (Konkurrensverkets rapportserie 2000:1),

med inriktningen att instansordningen för var verket skulle föra

talan om konkurrensskadeavgift borde ändras från tingsrätt till

Marknadsdomstolen. I rapporten Åtgärder för bättre konkurrens

– förslag (Konkurrensverkets rapportserie 2009:4, s. 242) åter-

kom Konkurrensverket i frågan med inriktningen att den mark-

nadsrelaterade lagstiftningen skulle effektiviseras om den inte

delades upp mellan prövning i olika domstolsslag, allmän dom-

stol, allmän förvaltningsdomstol och specialdomstol. Konkur-

rensverket anförde då att det fanns skäl att koncentrera hand-

läggningen av den marknadsrelaterade lagstiftningen till att

avdömas i ett och samma domstolsslag, allmän förvaltnings-

domstol eller allmän domstol.

I rapporten Åtgärder för bättre konkurrens – förslag (s. 244)

tog verket även upp frågan om att förutsättningslöst överväga

om verket skulle kunna få fatta beslut om konkurrensskadeav-

gift i enskilda ärenden. Denna fråga upprepades av Konkur-

rensverket i remissyttrandet (dnr N2013/1012/MK) över betän-

kandet Effektivare konkurrenstillsyn (SOU 2013:16) och i rap-

porten Konkurrensen i Sverige 2013 (Konkurrensverkets rap-

portserie 2013:10).

I betänkandet En ny konkurrenslag (SOU 2006:99) redovisa-

des en grundlig analys av om det fanns skäl för att föreslå att

Konkurrensverket skulle få en generell behörighet att fatta be-

slut om konkurrensskadeavgift. Den sammanfattande bedöm-

ning som gjordes var att det inte fanns tillräckliga skäl för att

föreslå att Konkurrensverket skulle få en sådan generell behö-

righet att fatta det första rättsligt bindande beslutet om konkur-

6

rensskadeavgift. Däremot föreslog utredningen att verket borde

få besluta om konkurrensskadeavgift i ärenden som inte är tvis-

tiga.

Utredningens

förslag

genomfördes

2008

(prop.

2007/08:135, bet. 2007/08:NU14, rskr. 2007/08:237).

Utredningen bedömde att en ordning där verket fattar beslut

om konkurrensskadeavgift förutsatte att besluten fattades av ett

råd eller ett liknande organ som var separerat från myndighet-

ens utredande verksamhet, och att en naturlig följd av detta var

att förfarandet vid verket skulle ta längre tid.

I Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åt-

gärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) konstatera-

des att de marknadsrättsliga (inklusive de konkurrensrättsliga)

och immaterialrättsliga målen tillhör de mest omfattande och

komplicerade som handläggs i domstol. Målen ansågs ha tyd-

liga rättsliga och principiella samband samtidigt som domstols-

prövningen av dem är uppdelad mellan allmän domstol, allmän

förvaltningsdomstol och specialdomstol. Enligt Målutredning-

ens uppfattning ökar en prövning i olika domstolsslag och olika

prejudikatinstanser risken för oenhetlig praxis, samtidigt som en

fördelning av mål som har ett gemensamt upphov på olika dom-

stolsslag och instansordningar försämrar möjligheterna att

bygga upp och upprätthålla specialistkompetens på de aktuella

rättsområdena. Målutredningens bedömning var att en mer sam-

lad domstolsprövning av de aktuella målen i ett domstolsslag

skulle förbättra förutsättningarna för en god prejudikatbildning

och ge upphov till mer bärkraftig verksamhet. Ställningstagan-

det utmynnade dock i att frågeställningarna behöver belysas

närmare innan det är möjligt att mer i detalj ange hur en eventu-

ell ny ordning för domstolsprövningen av de immaterialrättsliga

och marknadsrättsliga målen ska utformas.

I promemorian Patent- och marknadsdomstol (Ds 2014:2)

gjordes kompletterande överväganden till det som anfördes i

Målutredningens betänkande om hur en ny ordning för dom-

stolsprövning av de immaterialrättsliga, marknadsrättsliga och

konkurrensrättsliga målen och ärendena bör vara utformad. I

promemorian bedömdes att en enhetlig och koncentrerad dom-

stolsprövning på de aktuella rättsområdena är nödvändig. Det

föreslogs att domstolsprövningen av de immaterial-, marknads-

7

och konkurrensrättsliga målen och ärendena skulle samlas i en

särskild domstol i första och andra instans inom ramen för de

allmänna domstolarna (Patent- och marknadsdomstolen och

Patent- och marknadsöverdomstolen). I processuellt hänseende

föreslogs flera åtgärder i syfte att säkerställa en effektiv hand-

läggning. Målsättningen med den föreslagna reformen var att

skapa en domstolsprövning som motsvarar högt ställda krav på

effektivitet och kvalitet.

Promemorian tog även upp frågan om Konkurrensverket

borde ges beslutanderätt i fler mål- och ärendetyper. Det konsta-

terades att som utgångspunkt ska domstolarnas verksamhet i

möjligaste mån fokusera på dömande uppgifter och att en ren-

odling av domstolarnas uppgifter förbättrar förutsättningarna

för att bedriva den rättskipande verksamheten på ett mer effek-

tivt sätt och med hög kvalitet. Om ärenden inte är av sådan ka-

raktär att en domstolsprövning är nödvändig, bör utgångspunk-

ten vara att de flyttas från domstol till förvaltningsmyndighet

(se t.ex. prop. 2010/11:119 s. 27). Ärendena kommer i dessa fall

att kunna prövas av domstol efter överklagande. Det påpekades

vidare att en förutsättning för att kunna flytta prövningen av

frågor från domstol som första instans är att det finns en för-

valtningsmyndighet som har tillräcklig kompetens för att kunna

hantera frågorna.

Konkurrensverket är tillsynsmyndighet för stora delar av

konkurrenslagstiftningen i Sverige. Verket ska bedriva tillsyn

på ett effektivt och rättssäkert sätt och har byggt upp en kompe-

tens och organisation för att på ett kvalificerat sätt utföra tillsy-

nen av att reglerna följs på marknaderna. Ett skäl för att på nytt

överväga Konkurrensverkets möjligheter att besluta om t.ex.

sanktioner vid överträdelser är att detta bättre skulle överens-

stämma med den ordning som gäller i flera andra medlemsstater

inom EU, där konkurrensmyndigheterna har egen beslutanderätt

i frågor om t.ex. sanktionsavgift och förbud mot företagskon-

centrationer. Samtidigt uttalas att frågan om i vilken utsträck-

ning Konkurrensverket kan ges möjlighet att i ytterligare fall

meddela beslut på konkurrensrättens område inte är oproblema-

tisk och det finns, som tidigare utredningar pekat på, flera vik-

8

tiga aspekter att väga in vid en sådan bedömning – inte minst

rättssäkerhetsaspekter.

Utredningsbehovet – betydelsen av effektiva

och ändamålsenliga verktyg för lagtillämpningen

Syftet

Syftet med utredningen är att analysera förutsättningarna för

och behovet och lämpligheten av att ge utökad beslutanderätt

till Konkurrensverket. Utgångspunkten är att ytterligare effekti-

visera handläggningsprocessen i konkurrenslagsärenden och

även skapa större överensstämmelse mellan de nationella lag-

regler som finns i dag och de befogenheter som EU-

kommissionen har för att sanktionera överträdelser av de kon-

kurrensrättsliga reglerna.

Vikten av väl fungerande konkurrens

Väl fungerande konkurrens är en av hörnstenarna i marknads-

ekonomin. Utan den drivkraft som konkurrensen innebär ökar

risken att företag inte utvecklas. Moderna och tydliga konkur-

rensregler är en förutsättning för att undanröja hinder för en väl

fungerande konkurrens och för att skapa väl fungerande mark-

nader. Det innebär att Konkurrensverkets instrument och befo-

genheter i tillsynsutövningen ska vara behovsanpassade och

uppdaterade så att tillsynen kan bedrivas snabbt, rättssäkert och

effektivt. Något som i flera tidigare utredningar har tillmätts en

central betydelse är kraven på rättssäkerhet och garantier för att

det finns en förvaltningsmyndighet i första instans som har till-

räcklig kompentens för att hantera frågorna av central be-

tydelse.

Med hänsyn till konkurrensfrågornas betydelse och den

komplexa problematik som ofta ryms i dessa ärenden är det av

central betydelse att en utökad beslutsrätt säkerställer rätts-

säkerheten och att kvaliteten i beslutsfattandet förblir mycket

hög.

9

Mot bakgrund av bl.a. erfarenheter av tillämpningen av kon-

kurrenslagen, harmoniseringen inom EU och en ökad gränsö-

verskridande företagsverksamhet finns ett behov av översyn av

Konkurrensverkets beslutsbefogenheter. Detta gäller inte minst

på grund av företagens befogade intresse av snabba och effek-

tiva men självklart också rättssäkra processer. Därför bör frågan

om utökad möjlighet för Konkurrensverket att kunna meddela

beslut i första instans i fler ärendetyper utredas.

Tidigare överväganden

I samband med översynen av den äldre konkurrenslagen, vilken

resulterade i att en helt ny konkurrenslag infördes den 1 no-

vember 2008 (prop. 2007/08:135), genomfördes ett antal åtgär-

der för att effektivisera och därmed påskynda handläggnings-

processen bl.a. i fråga om förbudsbestämmelserna. Bland annat

infördes en utökad beslutanderätt för Konkurrensverket i de fall

där det kunde bli aktuellt att utfärda ett avgiftsföreläggande.

Vidare infördes en möjlighet för Konkurrensverket att förena

beslut om att godta frivilliga åtaganden med vite. Möjligheten

gäller frivilliga åtaganden i ärenden om att ett företag eventuellt

kan ha överträtt någon av förbudsbestämmelserna i konkur-

renslagen eller EUF-fördraget. En annan åtgärd var att det in-

fördes krav på prövningstillstånd i Marknadsdomstolen för

samtliga avgöranden i konkurrensärenden och konkurrensmål

som meddelats av Stockholms tingsrätt. Inom ramen för det

lagstiftningsarbetet fann regeringen dock inte tillräckliga skäl

för att ge Konkurrensverket en generell behörighet att fatta det

första rättsligt bindande beslutet om konkurrensskadeavgift.

Regeringen fann då inte heller i övrigt skäl att genomföra några

genomgripande förändringar i det processuella regelverket för

handläggningen av mål och ärenden på konkurrensrättslig

grund.

I vilken utsträckning som det är lämpligt att låta förvalt-

ningsmyndigheter pröva frågor om t.ex. sanktionsavgifter dis-

kuteras utförligt i betänkandet Marknadsmissbruk II (SOU

2014:46 s. 325 f.). I sammanhanget hänvisas till riktlinjer som

regeringen utfärdat (skr. 2009/10:79, bet. 2009/10:FiU12, rskr.

10

2009/10:210) för när sanktionsavgifter bör användas och hur de

bör utformas för att tillgodose effektivitets- och rättssäkerhets-

krav. I riktlinjerna anges bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att

överlämna prövningen i fråga om avgiftsskyldighet till de all-

männa domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs bero-

ende av om överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och

när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme

för betydande skönsmässiga bedömningar. Det anförs vidare att

bestämmelserna om beräkning av avgiftsbelopp bör konstrueras

så att de utgår från ett mätbart moment i den aktuella överträ-

delsen, en parameter, som gör det möjligt att förutse och fast-

ställa hur stor avgiften ska bli i det särskilda fallet. Klara riktlin-

jer för hur avgifterna beräknas, anförs som en omständighet

som kan bidra till förtroendet för beslutsfattandet.

I betänkandet om marknadsmissbruk påpekas att varken rå-

dande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare

lagstiftningsärenden kan anses innebära något absolut eller

principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar be-

slut i sanktionsärenden som är att jämställa med en brottsankla-

gelse, eller om det i prövningen ingår ställningstagande till sub-

jektiva rekvisit. Avgörande för hanteringen av och beslutsord-

ningen för sådana ärenden är i stället en avvägning mellan, å

ena sidan, lämplighet och, å andra sidan, effektivitet i form av

ett enklare och snabbare beslutsförfarande.

En aspekt som enligt betänkandet bör vägas in i lämplig-

hetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller

upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika

uppgifter. För förtroendet för processen är det därför viktigt att

det tydligt framgår att den utredande verksamheten och besluts-

fattandet inte sammanblandas, och att det för alla också står

klart att så inte sker. Som utredningen också påpekar kan kom-

petens och sakkunskap inom ett specialområde påverka bedöm-

ningen av om det är lämpligt att låta en förvaltningsmyndighet

fatta det första rättsligt bindande beslutet.

11

Internationella förhållanden

De nordiska konkurrensmyndigheterna har i den gemensamma

rapporten – En vision för konkurrenspolitiken – Med blicken

mot 2020 – (1/2014, se även Konkurrensen i Sverige 2013,

Konkurrensverkets rapportserie 2013:10) behandlat frågeställ-

ningar relaterade till konkurrens och konkurrenspolitik. I rap-

porten poängteras betydelsen av att i en alltmer globaliserad

värld utveckla konkurrenskraft genom ökad produktivitet och

utveckling av nya produkter och tjänster. En slutsats som dras

efter en genomgång av de utredningsbefogenheter som finns i

de olika nordiska länderna är att det finns stort utrymme för att

stärka konkurrensmyndigheternas legala befogenheter för att

göra konkurrenspolitiken mer effektiv i framtiden.

Det konstateras i rapporten att de nordiska konkurrensmyn-

digheterna förefaller ha mindre effektiva rättsliga befogenheter

än EU-kommissionen med avseende på karteller och miss-

bruksärenden samt vid företagskoncentrationsprövningar.

Också EU:s medlemsländer har inom European Competition

Network (ECN) tagit fram rekommendationer som uttrycker

konkurrensmyndigheternas gemensamma syn på vilka minimi-

befogenheter de nationella konkurrensmyndigheterna bör ha

tillgång till för att kunna säkerställa en effektiv tillsyn av EU:s

konkurrensregler.

I kommissionens rapport Ten Years of Antitrust Enforce-

ment under Regulation 1/2003 (SWD 2014 230/2 – Achieve-

ments and Future Perspectives), görs en ländergenomgång och

utvärdering av medlemsstaternas verktyg bl.a. när det gäller de

sanktioner som varje nationell myndighet har att tillgå. I den del

av rapporten som benämns Commission Staff Working

Document – Enhancing competition enforcement by the Mem-

ber States’ competition authorities: institutional and procedural

issues (s. 18) räknas ett antal områden upp där en nationell

myndighet måste ha beslutsbefogenheter. Som ett exempel

anges förbudsbeslut. Vidare påpekas behovet av tillräckligt

avskräckande böter eller avgifter.

12

De områden som en utökad beslutanderätt för Konkurrens-

verket aktualiserats inom är av olika karaktär, vilket måste be-

aktas i utredningsarbetet.

Uppdraget

En särskild utredare ska



analysera förutsättningarna för, behovet och lämpligheten

av att ge utökad beslutanderätt för Konkurrensverket när det

gäller att fatta beslut om sanktioner för överträdelser av för-

buden mot konkurrensbegränsande samarbeten och miss-

bruk av dominerande ställning samt förbud mot eller åläg-

ganden i fråga om företagskoncentrationer,



göra en inventering och analys i relevanta delar av hand-

läggningstiden hos Konkurrensverket för de ärenden som

under de senaste sex åren lett till stämningsansökningar

med efterföljande domstolsprövning samt lämna en redogö-

relse för handläggningstiden i domstol av de ärenden som

har inletts av Konkurrensverket under samma tidsperiod,



lämna en schematisk översikt över Konkurrensverkets

handläggningsrutiner och beslutsrutiner för respektive ären-

detyp som verket handlägger i dag enligt konkurrenslagen

och artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget,



undersöka och kartlägga andra relevanta rättsområden där

förvaltningsmyndigheter i Sverige har en motsvarande be-

slutanderätt med tillhörande redogörelse för handläggnings-

och beslutsrutiner samt analysera vilka för- och nackdelar

som finns med respektive ordning och hur dessa kan appli-

ceras på en eventuellt utökad beslutanderätt för Konkur-

rensverket,



redovisa hur beslutsfattandet är organiserat i likartade frå-

geställningar i de nordiska länderna och i tillämpliga fall

inom EU samt redovisa eventuella pågående förändringsar-

beten som berör dessa frågor, och

13



föreslå vilka förändringar som behövs av Konkurrensver-

kets beslutsfunktion och ledningsform, om utredaren kom-

mer fram till att Konkurrensverket bör få utökad rätt att

fatta beslut i någon eller några ytterligare ärendetyper.

Utredaren ska beakta de olika krav och förutsättningar som

finns för prövning av varje ärendetyp.

I uppdraget ingår att lämna konkreta förslag för respektive

ärendetyp och bedöma om och i så fall på vilket sätt som en

förändring i beslutsnivån medför effektivisering av den sam-

manlagda beslutsprocessen. Utredaren ska således anlägga ett

helhetsperspektiv i arbetet med att föreslå förändringar i be-

slutsprocessen. Om utredaren i någon del bedömer att det finns

förutsättningar för en förändrad beslutsordning, ska utredaren

föreslå vilka förändringar av beslutsfunktion och ledningsform

för verket som behöver vidtas. Förslagen kan avse dels föränd-

ringar regeringen bör besluta om, dels sådan förändring som

lämpligen kan ske genom beslut av myndighetsledningen.

I uppdraget ingår även att bedöma hur eventuella förslag till

förändringar när det gäller utökad beslutanderätt kan förbättra

förutsättningarna för väl fungerande konkurrens och höja effek-

tiviteten i lagtillämpningsprocessen utan att kraven på rättssä-

kerhet eftersätts. I sammanhanget ska de krav som ställs i Euro-

peiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna tillgodoses.

Utredaren ska lämna de förslag till författningsändringar

som övervägandena ger anledning till.

Konsekvensbeskrivningar

Utredaren ska särskilt uppmärksamma ekonomiska konsekven-

ser för staten, kommuner, företag, myndigheter och enskilda

samt bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna. Frågan

om resursbehovet för berörda myndigheter ska belysas. Vid

eventuella statsfinansiella effekter ska utredaren föreslå finan-

siering inom berörda utgiftsområden. Utredaren ska vidare re-

dovisa personella konsekvenser av sina förslag.

14

Samråd och redovisning av uppdraget

Utredaren ska samråda med berörda myndigheter, såsom Kon-

kurrensverket, och berörda domstolar och med representanter

för näringslivet.

Uppdraget ska redovisas senast den 12 maj 2016.

(Näringsdepartementet)