SOU 2010:44

Mål och medel - särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Den 24 april 2008 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol.

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Justitiedepartementet den 9 juli 2008 hovrättspresidenten Kathrin Flossing som särskild utredare.

Som experter förordnades från och med den 28 januari 2009 advokaten Anna Björklund, stf. konsumentombudsmannen Agneta Broberg, ordföranden Per Carlson (Patentbesvärsrätten), departementssekreteraren Thomas Carlson (Integrations- och jämställdhetsdepartementet), verksjuristen Kristina Gribbe (Post- och telestyrelsen), vice ordföranden Lars Johan Eklund (Arbetsdomstolen), ämnesrådet Tobias Eriksson (Justitiedepartementet), numera lagmannen Anders Hagsgård (Alingsås tingsrätt), juris kandidaten Ulf Hjerppe (Brottsoffermyndigheten), juris kandidaten Eva Jarnvall (Svenskt Näringsliv), kammarrättslagmannen Helena Jäderblom (Kammarrätten i Stockholm), hovrättsrådet Karin Kussak (Svea hovrätt), departementssekreterarna Tommy Larsson (Arbetsmarknadsdepartementet) och Erik Murray (Näringsdepartementet), sektionschefen Eva Mårtensson (Skatteverket), chefsjuristen Jörgen Nilsson (Domstolsverket), numera ämnesrådet Jonas Pontén (Justitiedepartementet), kanslichefen Elisabeth Sundlöf (Marknadsdomstolen), numera lagmannen Inger Söderholm (Attunda tingsrätt), numera chefsåklagaren Eva Thunegard, chefsjuristen Charlotte Zackari (Konkurrensverket) och advokaten Torgny Wetterberg.

Den 10 juni 2009 entledigades Thomas Carlson och Erik Murray från sina uppdrag från och med den 1 augusti samma år. Förstnämnda dag förordnades departementssekreterarna Catarina Erséus (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) och

Magnus Lindbäck (Näringsdepartementet) som experter från och med den 1 augusti 2009.

Den 23 november 2009 förordnades departementsrådet Jan Erlandsson (Justitiedepartementet) som expert.

Den 25 januari 2010 entledigades Catarina Erséus från sitt uppdrag. Samma dag förordnades departementssekreteraren Karin Sjöberg (Integrations- och jämställdhetsdepartementet) som expert.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 september 2008 hovrättsassessorn Henrik Fernqvist.

Utredningen har antagit namnet Målutredningen. Härmed överlämnas betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44).

I de fall de experter som har biträtt Målutredningen gör andra bedömningar än de som utredningen gör, redovisas experternas uppfattningar som huvudregel i betänkandetexten. Till betänkandet fogas också några särskilda yttranden.

Uppdraget är därmed slutfört.

Jönköping i juni 2010

Kathrin Flossing

/Henrik Fernqvist

Sammanfattning

Uppdraget

Målutredningen har haft i uppdrag att analysera om det finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende i syfte att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet. Med särskilda åtgärder avses lagreglerade särlösningar, t.ex. tidsfrister, sammansättningsregler som innebär att särskilda ledamöter deltar i handläggningen eller särskilda domstolar. I uppdraget har också ingått att analysera om de särskilda åtgärder som redan gäller för ett antal måltyper är ändamålsenliga eller om dessa bör tas bort eller förändras. Uppdraget har omfattat alla måltyper som förekommer i domstol.

Utredningen har vidare haft att särskilt belysa vilka konsekvenser det skulle få om ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen infördes.

Generella åtgärder

I allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol och specialdomstol handläggs totalt flera hundra olika typer av mål. Måltyperna kan hänföras till så gott som alla rättsområden och samhällssektorer. I de olika typerna av mål behandlas vitt skilda intressen. Gemensamt för i stort sett alla typer av mål är att det föreligger ett behov av ett snabbt avgörande. En annan sak som förenar nästan alla måltyper är att mycket står på spel för parterna. För att domstolen snabbt ska kunna fatta materiellt riktiga avgöranden krävs i de allra flesta fall att de domare som handlägger målen har omfattande kunskaper. Detta leder Målutredningen till slutsatsen att den allmänna ordningen för domstolsprövningen måste sörja för att alla mål avgörs inom rimlig tid och med hög kompetens.

Mycket har hänt under senare tid när det gäller domstolarnas verksamhet. Bara de senaste fem åren har den yttre organisation för domstolarna setts över och genomgått stora förändringar och målgrupper har flyttats både från, till och mellan de olika domstolsslagen. Flera andra reformer eller lagändringar som påverkar domstolarnas verksamhet har trätt i kraft eller kommer att göra det inom kort. Dessutom har domstolarna fått bättre ekonomiska förutsättningar de senaste åren och har kunnat satsa bl.a. på olika avarbetningsinsatser och kvalitetsarbete. Stora satsningar har gjorts på kompetensutveckling för domare, bl.a. har en Domstolsakademi etablerats.

Målutredningen bedömer emellertid att det krävs ytterligare förändringar för att domstolarna ska ha förutsättningar att avgöra samtliga mål med hög kvalitet och inom rimlig tid. I betänkandet behandlas därför några mer generella åtgärder som utredningen bedömer kan förbättra domstolarnas förutsättningar i dessa avseenden.

Ett generellt krav på prövningstillstånd i andra domstolsinstans

Utvecklingen har de senaste femton åren gått mot att krav på prövningstillstånd ställts upp för fler och fler typer av mål vid överklagande till hovrätt eller kammarrätt. Det är dock fortfarande många måltyper som inte omfattas av ett sådant krav. Dessa mål blir således föremål för en fullständig omprövning i den andra domstolsinstansen, också i de fall när den domstolen redan på ett tidigt stadium kan konstatera att klaganden inte har några utsikter till ändring. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig ordning, bl.a. därför att den många gånger innebär nackdelar i form av längre handläggningstider både för de aktuella målen och indirekt också för andra mål. Målutredningen bedömer att ett generellt krav på prövningstillstånd bör införas för överklagande till hovrätt och till kammarrätt. Det kan förväntas leda att hovrätterna och kammarrätterna i större utsträckning än i dag kan koncentrera sig på sådana underrättsavgöranden där en förnyad fullständig prövning är av värde, dvs. främst avgöranden som kan behöva ändras, med tids- och kvalitetsvinster som följd.

En mer formaliserad tidsplanering

I dag gör domstolarna i flertalet fall inte någon formaliserad bedömning av när handläggningen av ett visst mål kan förväntas bli avslutad. För många parter vore det dock värdefullt att kunna få ett besked om den beräknade sluttiden. Att det finns en beräknad sluttid har också den positiva effekten att fokus, för alla inblandade aktörer, sätts på att få målet klart för avgörande vid denna tidpunkt. En rimligt satt tid för avgörandet bör därför allmänt sett vara positivt för handläggningstiden i domstol. Målutredningen bedömer därför att domstolarna för alla mål bör göra en uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort och anteckna detta i sitt målhanteringssystem, (normalt i VERA).

Målutredningen bedömer att domstolarna som huvudregel bör upprätta en tidsplan för handläggningen av målet. En tidsplan bör i många fall kunna bidra till att strama upp och effektivisera handläggningen, bl.a. för att den klarlägger vad som förväntas av rätten, parter och ombud samt för att den fokuserar på processflödet. Om tidsplaner upprättas i större utsträckning, bör domstolarna vidare kunna bli betydligt mer restriktiva med att meddela anstånd, eftersom anstånd innebär en avvikelse från den plan som upprättats i samråd med parterna. Endast när det är obehövligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl, bör domstolen enligt utredningens uppfattning avstå från att upprätta en tidsplan.

Processkartläggningar

Omloppstiderna för mål som handläggs i domstol har förkortats de senaste åren. Domstolarnas målbalanser är vidare mindre nu än de var för några år sedan. Trots påtagliga förbättringar uppfyller domstolarna ännu inte alla verksamhetsmål. I syfte att ytterligare förkorta omloppstiderna och minska balanserna bör det därför undersökas om domstolarnas arbetsmetoder och arbetsformer kan förbättras. Ett första steg mot förbättrade arbetsformer är att göra en kartläggning av hur den handläggningsprocess som leder fram till domar och beslut ser ut i dag. En beskrivning på detaljnivå av flödet i handläggningsprocessen för ett mål – med angivande av vilka aktörer och aktiviteter som förekommer – från det att målet kommer in till domstolen tills det avgörs, gör det lättare att se problemområden och förbättringsmöjligheter. Det blir lättare att

avgöra bl.a. om någon aktivitet utförs utan att den skapar något egentligt värde för brukarna, t.ex. på grund av onödigt dubbelarbete. Vidare kan en processkartläggning visa om aktiviteterna utförs av rätt person, dvs. om arbetsfördelningen är optimal, och om aktiviteterna kan utföras tidigare i processen eller annars på ett mer effektivt sätt. Målutredningen bedömer att alla domstolar bör göra processkartläggningar. Domstolsverket bör ha en stödjande roll i detta arbete.

Tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål

Vid huvudförhandling i tvistemål ska tingsrätten som huvudregel bestå av tre lagfarna domare. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i vissa fall, bl.a. om rätten anser att det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det. En ordning med ensamdomare medför stora fördelar genom att den främjar snabbheten i förfarandet och motverkar onödigt höga rättegångskostnader. Att tingsrätten består av tre lagfarna ledamöter i stället för av en, innebär i praktiken i många fall att avgörandet försenas med ett antal månader. Det är därför angeläget att tresitssammansättningen inte används i andra fall än när detta är motiverat utifrån målets beskaffenhet. Målutredningen bedömer att det bör överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandling i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter. En sådan mer flexibel ordning bör leda till bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden samt till att parternas olika intressen kan beaktas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Ett alternativ eller ett komplement till en sådan ordning är att höja beloppsgränsen för vad som utgör mål om mindre värden, s.k. FT-mål.

Domstolsintern specialisering

Domstolsintern specialisering innebär att en domstol organiserar sin verksamhet så att endast vissa domare handlägger vissa typer av mål eller handlägger vissa typer av mål i större utsträckning än övriga domare på domstolen. Genom domstolsintern specialisering kan domarna tillägna sig särskild erfarenhet och särskilda kun-

skaper på olika områden. Det bör kunna leda till att handläggningen blir mer effektiv och till att omloppstiderna blir kortare. Specialiseringen kan vidare leda till ökad kvalitet i dömandet och till en mer enhetlig praxis. Det finns ett betydande utrymme för en mer långtgående domstolsintern specialisering i de allmänna domstolsslagen än den som förekommer i dag. Eftersom större domstolar har bättre förutsättningar än små att uppnå en hög specialiseringsgrad, har detta utrymme blivit ännu större till följd av de nyligen genomförda förändringarna av den yttre tingsrätts- och förvaltningsrättsorganisationen. Också de åtgärder som vidtagits för att skapa ett bredare rekryteringsunderlag för domaranställningar, förbättrar förutsättningarna för domstolsintern specialisering. Genom sådan specialisering kan i många fall ett stort kunskapsdjup uppnås. Målutredningen bedömer därför att behovet av särskild kompetens i domstolsförfarandet i stor utsträckning kan och bör mötas genom domstolsintern specialisering. För att på bästa sätt kunna utnyttja den kompetens som finns att tillgå bör alla domstolar bl.a. kartlägga vilka särskilda kunskaper och erfarenheter inom olika rättsområden som finns representerade bland domarna på domstolen.

Särskilda åtgärder

Som nämnts gör Målutredningen bedömningen att den allmänna ordningen för domstolsprövningen måste sörja för att alla mål avgörs så snart som möjligt och med hög kompetens. Mot den bakgrunden anser utredningen att särskilda åtgärder – dvs. författningsreglerade särlösningar – bör användas endast när det finns ett behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan särskild kompetens. Behovet av skyndsamhet eller kompetens för en viss måltyp bör vara särskilt stort i förhållandet till de behov som övriga måltyper har i dessa avseenden.

Användningen av särskilda åtgärder är nödvändig eller önskvärd i vissa fall. Samtidigt är användningen så gott som alltid förenad med nackdelar och risker. För att kunna uppnå det önskvärda positiva resultatet genom särskilda åtgärder måste nästan alltid något annat värdefullt gå förlorat. Det gör att särskilda åtgärder enligt utredningens uppfattning bör användas restriktivt. När det konstateras att en måltyp har behov av extra stor skyndsamhet eller

extra hög eller annan kompetens, bör vidare alltid den minst ingripande åtgärden som kan möta behovet användas.

Med utgångspunkt i det anförda har Målutredningen ställt upp ett antal principer för när det enligt utredningens uppfattning föreligger ett behov av särskilda åtgärder. Enligt utredningens bedömning föreligger ett behov av särskilda åtgärder för att uppnå särskild skyndsamhet när:

  • prövningen har betydelse för om en person ska vara fortsatt frihetsberövad,
  • särskilt skyddsvärda eller utsatta personer är parter och utgången i målet har betydelse för deras grundläggande levnadsbetingelser,
  • avgörandet blir meningslöst om det inte fattas inom viss kortare tid eller
  • särskilda skyndsamhetskrav följer av Sveriges internationella åtaganden.

Ett behov av särskilda åtgärder för att uppnå särskild kompetens föreligger enligt utredningens bedömning när:

  • den juridiska komplexiteten är stor eller när förfarandereglerna i hög grad avviker från de allmänna processrättsliga reglerna samtidigt som målunderlaget är klart begränsat eller
  • det för en korrekt prövning av saken krävs fackkunskap som inte kan, eller av processekonomiska skäl inte bör, mötas genom sakkunnigbevisning.

I betänkandet behandlas ett antal verktyg och metoder som är tänkbara att använda för att åstadkomma särskild skyndsamhet och särskild kompetens när ett behov av särskilda åtgärder har konstaterats. Också de för- och nackdelar som användningen är förknippad med behandlas. Dessutom redovisar utredningen sin bedömning av vilka åtgärder som är ändamålsenliga att använda och när en användning av respektive åtgärd bör komma i fråga. Till de behandlade verktygen och metoderna hör regler om förtur och tidsfrister, förkortad instanskedja, preklusionsregler, avgifter vid överklagande, ombudstvång, särskilda forumregler som leder till koncentration av mål till någon domstol eller några få domstolar, ambulerande expertdomare, regionalt samarbete mellan domstolar,

extern adjunktion, flexibla forumregler, särskilda ledamöter, särskilda domstolar knutna till domstolar inom de allmänna domstolsslagen samt fristående specialdomstolar.

De utgångspunkter och principer för användningen av särskilda åtgärder som ställs upp i betänkandet talar för att det finns skäl att ta bort eller förändra vissa av de särskilda åtgärder som redan gäller för ett antal måltyper. Det är dock inte möjligt att utifrån enbart dessa utgångspunkter och principer genomföra förändringar i de fall där den nuvarande ordningen står i strid med utredningens slutsatser. Innan det går att genomföra förändringar för någon av de i dag förekommande måltyperna, måste ett kompletterande underlag angående denna måltyp tas fram. I ett sådant sammanhang är det möjligt att fullt ut beakta den enskilda måltypens eventuella särdrag, något som inte är möjligt att göra inom ramen för Målutredningens övergripande uppdrag. Därutöver är det nödvändigt att göra närmare konsekvensanalyser av de förändringar som övervägs. Slutligen kan det också finnas skäl att undersöka andra faktorer än dem som Målutredningen har haft att beakta. I betänkandet lämnas därför inte några författningsförslag. Utredningen lyfter dock fram ett antal måltyper som i dag är föremål för särskilda åtgärder och där det kan finnas anledning att, efter en fördjupad analys av berört slag, överväga om åtgärderna bör tas bort eller förändras. Flertalet måltyper lyfter Målutredningen fram av det skälet att det enligt utredningens uppfattning är tveksamt om de har behov av särskild skyndsamhet eller särskild kompetens. I dessa fall kan det alltså närmare övervägas om den allmänna ordningen för domstolsprövningen är tillräcklig och ändamålsenlig samt om de särskilda åtgärderna ska tas bort. Andra måltyper som berörs har emellertid enligt utredningens bedömning ett behov av särskild skyndsamhet eller särskild kompetens. För några av dessa måltyper kan det dock ifrågasättas om inte någon annan särskild åtgärd än den som gäller i dag vore mer ändamålsenlig eller om alla de åtgärder som gäller i dag är motiverade. För ett par andra av dessa måltyper är den gällande särskilda åtgärden i och för sig ändamålsenlig men det kan ifrågasättas om den borde förändras i något avseende.

Migrationsmål

För migrationsmålen gäller i dag fem särskilda åtgärder. Målen är koncentrerade till tre av tolv förvaltningsrätter. De handläggs inom ramen för särskilda domstolar. Flertalet migrationsmål ska handläggas skyndsamt, dvs. med förtur. Instanskedjan är förkortad till två domstolsinstanser. Den andra domstolsinstansen, Migrationsöverdomstolen, ska meddela prövningstillstånd endast för prejudikatfall och extraordinära fall, inte för ändringsfall.

När det gäller den sistnämnda särskilda åtgärden har Målutredningen i tilläggsdirektiv fått i uppdrag att särskilt belysa vilka konsekvenser införande av ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen skulle få. Utredningen bedömer att en sådan förändring skulle få följande konsekvenser. Merkostnaden för Migrationsöverdomstolens verksamhet kan, beroende på hur mycket högre överklagandefrekvensen till domstolen blir, beräknas till mellan 58 miljoner och 113 miljoner kronor per år. Merkostnaden för offentliga biträden kan beräknas till mellan 14 miljoner och 28 miljoner kronor per år medan merkostnaden för Migrationsverkets verksamhet kan beräknas till mellan 59 miljoner och 121 miljoner kronor per år. Till följd av att fler migrationsmål kommer att överklagas och fler mål kommer att få prövningstillstånd, kommer den totala handläggningstiden i många fall bli klart längre. Det medför bl.a. förlängt psykiskt lidande för de enskilda parterna. Ett stort antal domare, föredragande och sekreterare skulle få rekryteras till Migrationsöverdomstolen. Prejudikatbildningen skulle påverkas negativt, om Migrationsöverdomstolen samtidigt ska behålla ansvaret för prejudikatbildningen.

Ett införande av ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen skulle alltså få inte önskvärda konsekvenser. Mot den bakgrunden förordar utredningen inte en sådan förändring.

När det gäller de övriga särskilda åtgärderna som gäller för migrationsmålen är det enligt utredningens bedömning tveksamt om alla är helt ändamålsenliga. Det finns emellertid några omständigheter som trots detta med styrka talar emot att, i varje fall inom en överskådlig framtid, genomföra några förändringar beträffande dessa åtgärder. En sådan omständighet är att den nya instans- och processordningen för migrationsmålen, som är en av de största reformerna i svenskt rättsväsende i modern tid, genom-

fördes relativt nyligen. Att ta bort de särskilda åtgärderna som i dag gäller för migrationsmålen skulle vidare leda till stora negativa konsekvenser. Till exempel skulle en förändring som innebär att den förkortade instanskedjan tas bort leda till längre handläggningstider. En längre instanskedja skulle vidare bl.a. medföra mycket betydande kostnadsökningar för det offentliga och ett behov av att rekrytera nya domare som svårligen skulle kunna mötas i dagens rekryteringssituation.

Att ta bort koncentrationen av migrationsmålen och sprida målen till alla tolv förvaltningsrätterna skulle skapa ett överskott av domare i vissa domstolar men också behov av nyrekrytering av domare, i detta fall till de nio förvaltningsrätter som i dag inte handlägger migrationsmål. Även detta rekryteringsbehov skulle vara svårt att möta. En nyrekrytering i den aktuella storleksordningen skulle vidare få flera följdeffekter. Till exempel skulle några domstolar bli betydligt större än i dag, vilket bl.a. skulle kunna medföra ett behov av t.ex. nya lokaler. Om koncentrationen av migrationsmålen togs bort, skulle vidare fler domare än i dag behöva hålla sig kontinuerligt uppdaterade om förhållandena i olika länder och regioner. Större resurser skulle alltså totalt sett behöva läggas på att upprätthålla den kunskap som behövs för att handlägga migrationsmålen.

Sammantaget gör Målutredningen bedömningen att de särskilda åtgärder som gäller för migrationsmålen inte nu bör tas bort eller förändras.

Förkortningar

a. anförd, anförda arbetstvistlagen lagen (1974:371) om rättegångar i arbetstvister bet. betänkande BO Barnombudsmannen BrOM Brottsoffermyndigheten CCJE Consultative Council of European Judges dir. kommittédirektiv dnr diarienummer DO Diskrimineringsombudsmannen Ds departementsserien DV Domstolsverket EG Europeiska gemenskapen/gemenskaperna EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning EU Europeiska unionen EU-domstolen Europeiska unionens domstol Europadomstolen

Den europeiska domstolen för de mänskliga rättligheterna

Europakonventionen

Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

EUT Europeiska unionens officiella tidning f. följande sida FBL fastighetsbildningslagen (1970:988) FDL lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål ff. följande sidor Filmgranskningslagen

lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram

FTL fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

FT-mål förenklade tvistemål, dvs. tvistemål som hand-

läggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken

Försörjningslagen

lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster

JO Justitieombudsmannen kap. kapitel KO Konsumentombudsmannen LAFD lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar LEK lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation LPT lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård LRV lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård LVM lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga MFL marknadsföringslagen (2008:486) MIG vägledande avgöranden från Migrationsöverdomstolen ML mönsterskyddslagen (1970:485) MÖD vägledande avgöranden från Miljööverdomstolen NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NOU Norges offentlige utredninger OHIM Office for Harmonization in the Internal Market PBL plan- och bygglagen (1987:10) PL patentlagen (1967:837) prop. proposition PTS Post- och telestyrelsen RH rättsfall från hovrätterna rskr. riksdagsskrivelse Rt. avgöranden från Norges Høyesterett RÅ Regeringsrättens årsbok s. sidan SFS Svensk författningssamling SkL skadeståndslagen (1972:207) SMP Significant Market Power SOU Statens offentliga utredningar TF tryckfrihetsförordningen

TFN Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet UtlL utlänningslagen (2005:716) VmL varumärkeslagen (1960:644) YGL yttrandefrihetsgrundlagen

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Uppdraget

Målutredningen har haft i uppdrag att analysera om det finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende i syfte att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet. I uppdraget har också ingått att analysera om de särskilda åtgärder som redan gäller för ett antal måltyper är ändamålsenliga eller om dessa bör tas bort eller förändras i något eller några avseenden. Uppdraget har omfattat alla måltyper som förekommer vid domstol. Om analysen utvisar att det finns behov av nya eller förändrade särskilda åtgärder, ska förslag på sådana åtgärder lämnas.

Enligt kommittédirektiven ska Målutredningen anlägga ett helhetsperspektiv och föreslå särskilda åtgärder endast för de måltyper eller grupper av mål där det särskilt behövs. Om Målutredningen för någon eller några måltyper föreslår en begränsad instansordning, ska också frågan hur prejudikatbildningen kan tillgodoses behandlas.

De föreslagna lösningarna ska enligt direktiven tillhandahållas inom ramen för de allmänna domstolsslagen. Om Målutredningen bedömer att det för någon måltyp inte är lämpligt att tillhandahålla en lösning inom de allmänna domstolsslagen, ska de överväganden som leder fram till den bedömningen redovisas.

I uppdraget har enligt tilläggsdirektiv till Målutredningen ingått att, oavsett vilken bedömning som görs av Migrationsöverdomstolens funktion, särskilt belysa vilka konsekvenser införande av ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen skulle få. Det gäller framför allt ekonomiska konsekvenser såväl i form av direkta ekonomiska konsekvenser för domstolar, utgifter för offentliga biträden och

kostnader som följer av att den enskilde är registrerad i Migrationsverkets mottagande, som eventuellt andra konsekvenser för det offentliga, konsekvenser för parter i målen, överklagandefrekvens, handläggningstid och prejudikatbildning. Vidare ska organisatoriska konsekvenser belysas. Även effekter i stort för asylprövning och mottagande av asylsökande ska belysas.

Uppdraget skulle redovisas senast den 15 juni 2010. Direktiven till Målutredningen (dir. 2008:49 och 2009:113) bifogas som bilaga 1 och 2.

1.2. Utredningsarbetet

Målutredningen höll sitt första sammanträde den 3 mars 2009. Därefter har utredningen hållit nio endagssammanträden och ett tvådagarssammanträde med experterna.

För att inventera behovet av särskilda åtgärder har Målutredningen genomfört en enkätundersökning. Två likartade enkäter skickades till tjugofem domstolar respektive drygt trettio myndigheter och organisationer. Mottagarna tillfrågades bl.a. om huruvida det är befogat att behålla de särskilda åtgärder som i dag gäller för ett antal måltyper, om det finns behov av nya särskilda åtgärder och i så fall för vilka måltyper samt om sina erfarenheter av s.k. domstolsintern specialisering. De allra flesta av de tillfrågade har svarat på enkäterna. Enkäterna och en sändlista bifogas som bilaga 3–5.

Målutredningen har från Domstolsverket hämtat in statistik över bl.a. omloppstiderna för vissa typer av mål, i vilken utsträckning prövningstillstånd meddelas av hovrätt, kammarrätt, Högsta domstolen och Regeringsrätten samt i vilken utsträckning högre domstolar ändrar lägre domstolars avgöranden. Domstolsverket har också bistått utredningen med att ta fram underlag för den analys utredningen har gjort över vilka konsekvenser ett införande av ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen skulle få.

Sekreteraren har besökt Konkurrensverket och diskuterat verkets rapport Åtgärder för bättre konkurrens (Konkurrensverkets rapportserie 2009:4), som bl.a. innehåller förslag om en mer samlad domstolsorganisation för de marknadsrelaterade målen. Utredaren och sekreteraren har också besökt Konkurrensverket och diskuterat domstolsförfarandet i konkurrensmål.

Sekreteraren har besökt Statskontoret och diskuterat regeringens uppdrag till Statskontoret att utvärdera domstolarnas inre organisation och arbetsformer (Ju2008/10399/DOM). Statskontoret har därefter redovisat uppdraget i rapporten Domstolarnas inre arbete – en utvärdering (2009:20).

Sekreteraren deltog den 5 oktober 2009 i ett seminarium som anordnades av Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd (SFIR) med titeln En effektiv domstolsordning för immaterialrätt, konkurrens- och marknadsrätt? Det övergripande syftet med seminariet var att diskutera hur den bästa domstolsordningen för mål inom dessa rättsområden kunde se ut.

Målutredningen deltog den 8 april 2010 i ett samrådsmöte med domstolscheferna för hovrätterna och kammarrätterna. Utredningen deltog den 20 maj i ett domarmöte med chefsdomarna från Göta hovrätt och från tingsrätterna under hovrätten. Vid mötena diskuterades utredningens uppdrag och de ställningstaganden utredningen vid dessa tidpunkter hade gjort.

Målutredningen har samrått med Miljöprocessutredningen (M 2007:04), Utvärderingsutredningen (Ju 2007:12), 2008 års sexualbrottsutredning (Ju 2008:12) Förvaltningslagsutredningen (Ju 2008:08) och Förvarsutredningen (Ju 2009:03).

Miljöprocessutredningen hade i uppdrag att dels utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövdes för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10, PBL), dels utreda och föreslå organisations- och författningsändringar för en samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. I uppdraget ingick bl.a. att överväga en ändrad instanskedja och undersöka förutsättningarna för prejudikatbildningen (dir. 2007:94, 2007:184 och 2008:119). En redogörelse för Miljöprocessutredningens överväganden och förslag finns i avsnitt 3.4.2.

Utvärderingsutredningen hade i uppdrag att utvärdera den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden. I uppdraget ingick bl.a. att undersöka om kravet på skyndsam handläggning hade uppfyllts och hur praxisbildningen hade fungerat (dir. 2007:119 och 2008:149). Utvärderingsutredningen redovisade sina slutsatser i betänkandet Den nya migrationsprocessen (SOU 2009:56) som berörs i avsnitt 3.4.3.

2008 års sexualbrottsutredning ska utvärdera tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform samt analysera frågan om Sveriges tillträde till Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell

exploatering och sexuella övergrepp och vilka lagändringar som i så fall kan krävas. I denna Europarådskonvention finns bl.a. bestämmelser om skyndsam handläggning av brottmål rörande sexuell exploatering och sexuella övergrepp mot barn (dir. 2008:94). 2008 års sexualbrottsutredning ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 oktober 2010.

Förvaltningslagsutredningen hade i uppdrag att se över bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) och lämna förslag till en ny lag. I uppdraget ingick att överväga vilka åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med alltför långa handläggningstider hos förvaltningsmyndigheter i enskilda fall. Därutöver skulle Förvaltningslagsutredningen bl.a. överväga om ett utvidgat omprövningsförfarande kunde bidra till att undanröja onödiga överklaganden eller se till att sakfrågorna blir mer renodlade och tydliga för domstol vid en efterföljande överprövning (dir. 2008:36). Förvaltningslagsutredningen redovisade nyligen sina slutsatser i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29). Betänkandet behandlas i kapitel 15.

Förvarsutredningen har i uppdrag att bl.a. genomföra en övergripande analys av utlänningslagens bestämmelser om förvar samt lägga fram nödvändiga förslag till författningsändringar eller andra åtgärder (dir. 2009:1, 2009:83 och 2010:3). I uppdraget ingår därmed frågan om det finns behov av särskilda åtgärder vid domstolsprövningen av mål där en utlänning är tagen i förvar. Förvarsutredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 juni 2010. Utredningen har dock begärt förlängd tid för att slutföra uppdraget.

Målutredningen har inte haft möjlighet att fullt ut beakta förslag respektive lagändringar som har lämnats respektive beslutats efter den 1 maj 2010.

1.3. Läsanvisningar

Betänkandet består av tre huvuddelar. Den första delen, som omfattar kapitel 2–16, innehåller främst en beskrivning av de särskilda åtgärder som används i dag men också av några andra förhållanden som har betydelse när användningen av särskilda åtgärder övervägs. Målutredningen behandlar specialdomstolar (kapitel 2), särskilda domstolar (kapitel 3), koncentration av mål till vissa domstolar (kapitel 4), domstolsintern specialisering

(kapitel 5), särskilda ledamöter (kapitel 6), sakkunnigbevisning (kapitel 7), tidsfrister och skyndsam handläggning (kapitel 8), förkortad instanskedja m.m. (kapitel 9), preklusion (kapitel 10), avtal om att inte överklaga en dom (kapitel 11), överlämnande av mål och ärenden (kapitel 12), skiljeförfarande (kapitel 13), en förändrad tingsrätts- och förvaltningsrättsorganisation (kapitel 14), några generella reformer (kapitel 15) och handläggningstider i de allmänna domstolsslagen (kapitel 16).

Den andra delen, kapitel 17–22, innehåller Målutredningens huvudsakliga överväganden. I kapitel 17 redogör utredningen för sin vision om ett modernt, sammanhållet och långsiktigt hållbart domstolsväsende. Kapitel 18 behandlar ett antal generella åtgärder som Målutredningen anser bör övervägas närmare. Kapitel 19 behandlar några centrala utgångspunkter för när särskilda åtgärder bör komma i fråga. I kapitel 20 beskriver Målutredningen principer för när det finns ett behov av särskilda åtgärder. Utredningen behandlar i kapitel 21 utförligt de verktyg och metoder som kan användas för att uppnå särskild skyndsamhet eller särskild kompetens. I kapitlet anger Målutredningen också när det enligt utredningens uppfattning är befogat att använda dessa metoder och verktyg. Målutredningen anger i kapitel 22 vilka måltyper som enligt utredningens uppfattning bör bli föremål för en fördjupad analys med utgångspunkt i de överväganden som utredningen har gjort i tidigare kapitel.

Den tredje delen, kapitel 23–24, innehåller överväganden som berör endast migrationsmålen. I kapitel 23 behandlar Målutredningen frågan om de särskilda åtgärder som i dag gäller för migrationsmålen är ändamålsenliga eller om de bör tas bort eller förändras i något eller några avseenden. Kapitel 24 innehåller en analys över vilka konsekvenser ett införande av ändringsfall som grund för att meddela prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen skulle få.

Bakgrund

2. Specialdomstolar

Domstolsväsendet är uppbyggt huvudsakligen kring två parallella domstolsorganisationer. Den ena, de allmänna domstolarna, utgörs av tingsrätterna som första instans, hovrätterna som andra instans och Högsta domstolen som sista instans. Den andra domstolsorganisationen, de allmänna förvaltningsdomstolarna, består av förvaltningsrätterna som första instans, kammarrätterna som andra instans och Högsta förvaltningsdomstolen (f.n. Regeringsrätten) som slutinstans.1

Vid sidan av de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna finns helt fristående s.k. specialdomstolar.2 Till specialdomstolarna räknas Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen, Arbetsdomstolen och Försvarsunderrättelsedomstolen.

Patentbesvärsrätten är en förvaltningsdomstol som prövar överklaganden av Patent- och registreringsverkets beslut i vissa immaterialrättsliga frågor. Patentbesvärsrättens beslut kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Marknadsdomstolen prövar som första och enda instans eller andra och sista instans vissa marknadsrättsliga mål (t.ex. marknadsförings- och konkurrensmål). Arbetsdomstolen prövar som första och enda instans eller andra och sista instans arbetsrättsliga tvister. Försvarsunderrättelsedomstolen prövar frågor om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet.

1 Regeringen har i den nyligen beslutade propositionen Utnämning av ordinarie domare (prop. 2009/10:181) föreslagit att Regeringsrätten den 1 januari 2011 ska byta beteckning till Högsta förvaltningsdomstolen (se också prop. 2009/10:80). Målutredningen har mot den bakgrunden valt att benämna domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen. 2 Det bör anmärkas att specialdomstol i 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken benämns särskild domstol. Som särskild domstol enligt angivet lagrum räknas, utöver specialdomstolarna, såväl de allmänna förvaltningsdomstolarna som de särskilda domstolar som är knutna till de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna, såsom fastighetsdomstolarna, miljödomstolarna och migrationsdomstolarna. Fortsättningsvis används, på samma sätt som i direktiven till Målutredningen, termen specialdomstolar.

Genomgående för specialdomstolarna är att de är relativt små, belägna i Stockholm och har en rikstäckande verksamhet. Utmärkande är också att de – till skillnad från övriga domstolar – inte bygger på ett instanssystem med en prejudikatsinstans som tredje och sista instans. Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i många mål den enda prövningsinstansen. Deras avgöranden kan dock komma under Högsta domstolens prövning vid frågor om resning och återställande av försutten tid.

Till skillnad från ordinarie domare vid de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna har i regel ledamöter vid specialdomstolar, med undantag av Patentbesvärsrätten, tidsbegränsade förordnanden.3 I vissa fall är uppgiften att vara ledamot en bisyssla.

I denna text beskrivs inledningsvis specialdomstolarnas verksamhet och ett antal av de måltyper som handläggs vid dessa domstolar. Därefter redovisas tidigare utredningars förslag om specialdomstolarnas verksamhet. Redovisningen innehåller bl.a. diskussioner om de argument som använts för att motivera specialdomstolarnas existens och om dessa motiv är bärkraftiga.

2.1. Patentbesvärsrätten

2.1.1. Domstolens verksamhet

Patentbesvärsrätten inrättades den 1 januari 1978 genom att den s.k. Besvärsavdelningen i Patent- och registreringsverket ombildades till en självständig förvaltningsdomstol (prop. 1976/77:96, bet. 1976/77:NU29, rskr. 1976/77:237). Ombildningen motiverades i huvudsak av rättssäkerhetsskäl.

Patentbesvärsrättens verksamhet regleras i första hand i lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten och förordningen (1988:346) med instruktion för Patentbesvärsrätten.

Domstolen överprövar beslut av Patent- och registreringsverket i ärenden om patent, varumärken och mönster samt namn och utgivningsbevis. Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklaganden av beslut av Statens jordbruksverk i ärenden om växtförädlarrätt

3 Ordförande i Arbetsdomstolen och Försvarsunderrättelsedomstolen anställs dock med fullmakt av regeringen som ordinarie domare i respektive domstol. I propositionen

Utnämning av ordinarie domare (prop. 2009/10:181) har regeringen föreslagit att också ordföranden i Marknadsdomstolen ska anställas med fullmakt av regeringen som ordinarie domare i domstolen (s. 69 ff.).

(1 § lagen om Patentbesvärsrätten). Tyngdpunkten i domstolens verksamhet ligger på prövningen av mål om patent och varumärken, dvs. mål som brukar hänföras till det industriella rättsskyddets område. Patentbesvärsrättens avgöranden kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. För att överklagandet ska tas upp till prövning förutsätts att Högsta förvaltningsdomstolen meddelar prövningstillstånd.

I Patentbesvärsrätten finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna (2 § lagen om Patentbesvärsrätten). Sedan 2003 har domstolen en organisation med tio ledamöter; fem lagfarna och fem tekniskt kunniga. En av de lagfarna ledamöterna är också domstolens ordförande.

Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra ledamöter får normalt inte sitta i rätten. Det finns emellertid en möjlighet att avgöra vissa patentmål i plenum. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar, mönster, varumärke, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift kan i vissa fall domstolens samtliga lagfarna ledamöter delta (4 och 5 §§ lagen om Patentbesvärsrätten).

I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller patentansökningar samt i mål om växtförädlarrätt ska minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten. En ledamot ska vara lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är obehövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar ska minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. Detsamma gäller i mål om mönster, varumärken, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift (4 § lagen om Patentbesvärsrätten).

Förfarandet i Patentbesvärsrätten är i stort detsamma som i de allmänna förvaltningsdomstolarna (jfr 8 § lagen om Patentbesvärsrätten). Det finns dock vissa skillnader. En sådan skillnad är att officialprövningen i Patentbesvärsrätten går längre än i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Om det finns särskilda skäl får domstolen t.ex. enligt 26 § patentlagen (1967:837), PL, pröva ett överklagande även om klaganden har återkallat sin talan.

Förfarandet är i princip skriftligt. I handläggningen får dock ingå muntlig förhandling, när det kan antas vara till fördel för utredningen. Muntlig förhandling ska vidare hållas, om part begär det och förhandlingen inte uppenbart är utan betydelse för målets bedömning (9 § lagen om Patentbesvärsrätten).

Under 2008 kom det in 53 patentmål till Patentbesvärsrätten. Domstolen avgjorde under samma år 67 patentmål. Medel-

behandlingstiden för dessa mål var 2,6 år, vilket var klart över det i regleringsbrevet uppställda målet att handläggningstiden för patentmålen ska vara högst ett år. Under samma år kom det in 240 övriga mål – dvs. mål om varumärken, mönster, namn samt utgivningsbevis för periodisk skrift – till Patentbesvärsrätten. Domstolen avgjorde under samma år 324 sådana mål. Medelbehandlingstiden för dessa mål var 1,8 år, vilket var över det i regleringsbrevet uppställda målet att handläggningstiden ska vara högst ett år.

Under 2009 kom det in 86 patentmål till Patentbesvärsrätten. Domstolen avgjorde under samma år 61 patentmål. Medelbehandlingstiden för dessa mål var 2,6 år. Under samma år kom det in 279 övriga mål till Patentbesvärsrätten. Domstolen avgjorde under samma år 350 sådana mål. Medelbehandlingstiden för dessa mål var 1,7 år.

2.1.2. Patentmål

De grundläggande patenträttsliga bestämmelserna finns i PL. Verkställighetsföreskrifter till PL finns i patentkungörelsen (1967:838). Lagen och kungörelsen kompletteras av patentbestämmelserna som utfärdas av Patent- och registreringsverket och bl.a. innehåller detaljerade regler om innehållet i och utformningen av en patentansökan.

Patent för Sverige kan meddelas dels av Patent- och registreringsverket, dels av Europeiska patentverket (European Patent Office) i Müchen. Patent- och registreringsverket kan meddela patent såväl på grund av en nationell patentansökan som en s.k. internationell patentansökan som fullföljs hos verket. Den senare ger möjlighet att samtidigt ansöka om patent i flera länder.

Den som har gjort en uppfinning, som kan tillgodogöras industriellt, eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått, kan efter ansökan beviljas patent på uppfinningen i Sverige och därigenom få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja uppfinningen. En uppfinning i PL:s mening föreligger om uppfinningen har teknisk karaktär och teknisk effekt och den är reproducerbar. Förenklat uttryckt innebär teknisk karaktär att uppfinningen utgör en teknisk lösning på ett problem och teknisk effekt att det är sannolikt att uppfinningen faktiskt löser de angivna problemet. Att den är

reproducerbar innebär att effekten erhålls vid ett upprepat riktigt utövande av uppfinningen.

Som uppfinning anses inte vad som enbart utgör en upptäckt, vetenskaplig teori eller matematisk metod. Inte heller en konstnärlig skapelse eller en plan, regel eller metod för intellektuell verksamhet, för spel eller för affärsverksamhet eller ett datorprogram eller ett framläggande av information, betraktas som sådana som en uppfinning i det patenträttsliga sammanhanget (1 § PL). Härutöver finns särskilda begränsningar av det patenterbara området när det gäller bl.a. växtsorter, djurraser, biologiska förfaranden för framställning av växter eller djur och biologiskt material (1 a § PL).

En grundläggande förutsättning för att en uppfinning ska vara patenterbar är att den kan tillgodogöras industriellt. Detta rekvisit har en vidare innebörd än i allmänt språkbruk och torde vara uppfyllt om uppfinningen inte saknar varje praktisk betydelse. Ett antal andra förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett svenskt patent ska beviljas. Ett grundläggande krav – från vilket det finns ett par i PL närmare angivna undantag – är att uppfinningen ska vara ny. Det betyder att en uppfinning inte kan vara del av känd teknik vid tiden för ansökans ingivande. Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt dagen före patentansökan, vare sig detta skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på annat sätt. Vidare krävs att uppfinningen väsentligen skiljer sig ifrån vad som tidigare varit känt, s.k. uppfinningshöjd (jfr 2 § PL).

Den ensamrätt som ett patent ger innebär, med vissa i PL angivna undantag, att ingen utan patenthavarens samtycke får utnyttja uppfinningen genom att t.ex. tillverka, bjuda ut, föra ut på marknaden eller använda ett patentskyddat alster eller föra in eller inneha ett sådant alster för något av dessa ändamål. Från ensamrätten undantas bl.a. utnyttjanden som inte sker yrkesmässigt (3 § PL). Under vissa omständigheter kan en patenthavare vidare genom domstols beslut tvingas att tolerera att annan utnyttjar patentet, så kallad tvångslicens (45–50 §§ PL).

I Sverige ska ansökan om patent göras skriftligen hos Patent- och registreringsverket. Ansökan ska bl.a. innehålla en beskrivning av uppfinningen, innefattande även ritningar om sådana behövs, samt bestämda uppgifter om vad som söks skyddat genom patentet (patentkrav). Vidare ska ansökan innehålla uppgift om hur uppfinningen kan tillgodogöras industriellt, om det inte följer av uppfinningens art. Beskrivningen av uppfinningen ska vara så tydlig att en fackman med ledning av den kan utöva uppfinningen (8 § PL).

Är ansökan formellt riktig och det inte heller finns några hinder mot patent, underrättas sökanden om att patent kan meddelas. Sökanden ska då betala en s.k. meddelandeavgift (19 § PL). När sökanden har betalat avgiften och om det fortfarande inte finns hinder mot patent, ska Patent- och registreringsverket bifalla ansökningen. När verkets beslut om att bifalla ansökningen har kungjorts, är ett patent meddelat (20 § PL).

Efter att ett patent är meddelat, kan var och en göra invändningar mot patentet under en period av nio månader (24 § PL). Invändningen kan leda till att ett meddelat patent upphävs eller begränsas, bl.a. om patentet har meddelats på något som ligger utanför det patenterbara området eller i strid mot villkoren om nyhet och uppfinningshöjd (25 § PL).

Ett slutligt beslut i ett patentärende får överklagas av den det gått emot, sökanden eller den som gjort invändningen (26 § PL). Överklagande görs hos Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Ett beslut av domstolen kan överklagas inom två månader till Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen; 27 och 75 §§ PL). För prövning i Regeringsrätten krävs, som nämnts, prövningstillstånd.

Ett meddelat patent kan upprätthållas i tjugo år från dagen för patentansökan. För läkemedel kan ett tilläggsskydd beviljas, vilket kan förlänga skyddstiden med högst fem år (jfr 105 § PL). För ett patent ska varje år betalas viss avgift (40 § PL).

Ett patent kan under vissa förutsättningar förklaras ogiltigt, bl.a. om det har meddelats på något som ligger utanför det patenterbara området eller i strid mot villkoren om nyhet och uppfinningshöjd. Talan om ogiltighet får väckas av den som lider förfång av patentet (52 § PL).

Om någon gör intrång i den ensamrätt som patent medför (patentintrång) och sker det uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, ska han eller hon dömas till böter eller fängelse i högst två år (57 § PL). Det finns vidare möjlighet att vid vite förbjuda den som gör patentintrång att fortsätta med intrånget (57 b § PL). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång ska också utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört (58 § PL).

Stockholms tingsrätt är exklusivt forum för de flesta patentmål, t.ex. mål om patents ogiltighet, om meddelande av tvångslicens och om straffrättsligt ansvar eller skadestånd för patentintrång

(65 § PL).4 Stockholms tingsrätts avgöranden kan i vanlig ordning överklagas till Svea hovrätt. Beträffande tingsrättens och hovrättens särskilda sammansättning i dessa mål, se avsnitt 6.1.5. Hovrättens avgöranden kan överklagas till Högsta domstolen.

2.1.3. Mål om mönsterskydd

De grundläggande bestämmelserna om mönsterskydd finns i mönsterskyddslagen (1970:485), ML. Verkställighetsföreskrifter till ML finns i mönsterskyddsförordningen (1970:486).

Den som har skapat ett mönster (formgivaren) eller den till vilken formgivarens rätt har övergått kan genom registrering få ensamrätt till mönstret, s.k. mönsterrätt (1 a § ML). Med mönster avses en produkts eller produktdels utseende, som bestäms av själva produktens detaljer eller av detaljer i produktens utsmyckning särskilt vad gäller linjer, konturer, färger, former, ytstrukturer eller material (1 § ML).

Mönsterrätt kan någon få endast om mönstret är nytt. Ett mönster anses som nytt om inget identiskt mönster har gjorts allmänt tillgängligt före viss dag, normalt dagen för registreringsansökan. Mönster ska anses som identiska trots att de skiljer sig åt, om skillnaderna föreligger endast i oväsentliga avseenden (2 § ML).

Vidare kan mönsterrätt erhållas endast om mönstret är särpräglat. Ett mönster anses ha särprägel om en kunnig användares helhetsintryck av mönstret skiljer sig från helhetsintrycket av varje annat mönster som har gjorts allmänt tillgängligt före viss dag, normalt dagen för registreringsansökan. Vid bedömningen av om mönstret har särprägel ska hänsyn tas till det variationsutrymme som funnits för formgivaren vid framtagandet av mönstret (2 § ML).

Mönsterrätt innebär, med vissa undantag, att ingen får utnyttja mönstret utan samtycke från den som är innehavare av mönsterrätten (mönsterhavaren). Förbudet mot utnyttjande omfattar särskilt att tillverka, bjuda ut, marknadsföra, införa till eller utföra från Sverige eller använda en produkt som mönstret ingår i eller används på eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål (5 § ML). Från mönsterrätten undantas bl.a. utnyttjanden som företas för privat bruk och utan vinstsyfte (7 § ML).

4 Angående att Stockholms tingsrätt är exklusivt forum, se avsnitt 4.1.6.

Den som vill ansöka om registrering av ett mönster ska göra detta skriftligen hos Patent- och registreringsverket. Ansökan ska bl.a. innehålla uppgifter om vem som har skapat mönstret och om den produkt eller de produkter som mönstret är avsett att användas på eller ingå i samt bildmaterial som visar mönstret (10 § ML).

Om ansökningshandlingarna är fullständiga och Patent- och registreringsverket inte finner något hinder mot registrering, ska mönstret tas in i registret och en kungörelse om det utfärdas. Den som vill invända mot registreringen ska göra det skriftligen hos Patent- och registreringsverket inom två månader från kungörelsedagen (18 § ML). Verket ska efter invändning häva en registrering helt eller delvis, bl.a. om hinder mot mönsterrätt har förelegat och hindret fortfarande består. Om det inte finns något hinder mot mönsterrätten, ska Patent- och registreringsverket avslå invändningen (20 § ML).

Patent- och registreringsverket slutliga beslut får överklagas till Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen) inom två månader från beslutets dag (22 och 47 §§ ML).

Frågor om mönsterskydd kan komma under allmän domstols prövning i ett flertal fall. En registrering kan under vissa förhållanden hävas av tingsrätt (31 § ML). Tingsrätt prövar även frågor om ansvar och ersättningsskyldighet för s.k. mönsterintrång (35 och 36 §§ ML). Alla tingsrätter är behöriga att pröva dessa mål. Finns det enligt rättegångsbalkens regler ingen behörig domstol för talan om bl.a. hävande av mönsterregistering, ska talan väckas vid Stockholms tingsrätt (43 § ML). Tingsrätternas avgöranden överprövas enligt allmänna regler.

2.1.4. Mål om varumärken

Bestämmelser om skydd för varukännetecken finns i varumärkeslagen (1960:644), VmL. Verkställighetsföreskrifter till lagen finns i varumärkesförordningen (1960:648).

Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning. Det förutsätter dock att tecknen kan särskilja varor (och/eller tjänster) som tillhandahålls i en näringsverksamhet från sådana som

tillhandahålls i en annan. Genom registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet (1 § VmL).

Också utan registrering förvärvas ensamrätt till ett varumärke, när märket har blivit inarbetat. Ett kännetecken anses inarbetat, om det i Sverige inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som beteckning för de varor som tillhandahålls under kännetecknet (2 § VmL).

Rätten till ett varukännetecken innebär, att annan än innehavaren inte får i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat sätt (4 § VmL). Kännetecken anses enligt huvudregeln förväxlingsbara endast om de avser varor av samma eller liknande slag (6 § VmL).

Patent- och registreringsverket för varumärkesregistret, i vilket varumärken registreras (12 § VmL). Ett varumärke får registreras endast om det har särskiljningsförmåga (13 § VmL). I VmL räknas vidare ett flertal omständigheter upp som utgör hinder mot registrering. Ett varumärke får inte registreras om t.ex. märket är ägnat att vilseleda allmänheten (14 § VmL).

Den som vill låta registrera ett varumärke ska ge in en skriftlig ansökan om detta till Patent- och registreringsverket. Ansökan ska innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt uppgift om de varor för vilka märket är avsett; dessutom ska märket tydligt anges (17 § VmL).

Är ansökningshandlingarna fullständiga och finns det inte något hinder för registrering, ska varumärket tas in i registret och en kungörelse om detta utfärdas. Den som vill framställa invändning mot registreringen ska göra detta skriftligen till Patent- och registreringsverket inom två månader från kungörelsedagen (20 § VmL). Verket ska efter invändning upphäva registreringen, om det finns något hinder mot denna. I annat fall ska Patent- och registreringsverket avslå invändningen (21 § VmL).

Registrering gäller från ansökan till dess tio år har förflutit från registreringsdagen. Den kan förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från utgången av föregående registreringsperiod (22 § VmL).

Patent- och registreringsverkets slutliga beslut i varumärkesärenden får överklagas av den som beslutet har gått emot. Överklagande görs hos Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag. Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får

överklagas till Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen) inom två månader från beslutets dag (47 § VmL).

En registrering av ett varumärke kan under vissa omständigheter hävas av tingsrätt. Det gäller bl.a. om märket har registrerats i strid mot bestämmelserna i VmL eller om märket efter registrering blivit vilseledande eller har förlorat sin särskiljningsförmåga (25 § VmL). Alla tingsrätter är behöriga att pröva denna typ av mål. Om märkesinnehavaren inte har hemvist i Sverige, ska frågan om registreringens hävande prövas av Stockholms tingsrätt. Tingsrätt prövar också frågor om förbud mor att använda vilseledande varukännetecken (35 § VmL). Dessutom prövar tingsrätt bl.a. frågor om ansvar och ersättningsskyldighet m.m. för s.k. varumärkesintrång samt om ett visst förfarande utgör intrång i sådan rätt (37, 38 och 44 §§ VmL). Målen överprövas enligt allmänna regler.

2.2. Marknadsdomstolen

2.2.1. Domstolens verksamhet

Marknadsdomstolen inrättades den 1 januari 1971 när lagen om otillbörlig marknadsföring trädde i kraft. Domstolen benämndes till utgången av 1972 Marknadsrådet. Marknadsdomstolen övertog dessutom Näringsfrihetsrådets uppgifter enligt den dåvarande konkurrenslagstiftningen, dvs. lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, den s.k. konkurrensbegränsningslagen.

Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), MFL, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, luftfartslagen (1957:297) och lagen (1986:436) om näringsförbud.

Dessutom handlägger Marknadsdomstolen mål enligt de s.k. annexlagarna till MFL. Bestämmelser i dessa lagar som rör marknadsföring hänvisar till MFL i fråga om sanktioner m.m. Annexlagarna är konsumentkreditlagen (1992:830), lagen (1992:1672) om paketresor, tobakslagen (1993:581), alkohollagen

(1994:1738), lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, prisinformationslagen (2004:347), distans och hemförsäljningslagen (2005:59) och lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Marknadsdomstolen är för vissa mål enligt de angivna lagarna första och enda domstol (se t.ex. 7 kap. 1 § konkurrenslagen). För andra måltyper är Marknadsdomstolen andra och sista instans (se t.ex. 7 kap. 2 § samma lag).

I lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. regleras förfarandet i Marknadsdomstolen. Bestämmelserna i 14–22 §§ angiven lag tillämpas dock inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, luftfartslagen eller lagen om näringsförbud. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller bestämmelserna i dessa lagar. För förfarandet i Marknadsdomstolen gäller vidare förordningen (1988:1564) med instruktion för Marknadsdomstolen.

Vid handläggningen i Marknadsdomstolen är olika regler tillämpliga beroende på vad målet eller ärendet avser. För de mål och ärenden som undantas från lagen om marknadsdomstol m.m. framgår regler om förfarandet i respektive lag. Enligt lagen om marknadsdomstol m.m. ska en ansökan vara skriftlig och innehålla de skäl på vilka ansökan grundas och den utredning som sökanden åberopar (13 § lagen om marknadsdomstol m.m.). Målen avgörs efter muntlig förhandling inför domstolen eller efter föredragning. Domstolen tillämpar i huvudsak rättegångsbalkens bestämmelser om indispositiva tvistemål. Samtliga av Stockholms tingsrätt meddelade avgöranden i konkurrensärenden och konkurrensmål som får överklagas till Marknadsdomstolen omfattas av systemet med prövningstillstånd. Reglerna i rättegångsbalken om prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt tillämpas vid överklagande av Stockholms tingsrätts domar och beslut enligt konkurrenslagen (jfr 8 kap. 5 § konkurrenslagen).

Marknadsdomstolen består av en ordförande, en vice ordförande samt fem särskilda ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna ska vara jurister och ha erfarenhet som domare. De andra särskilda ledamöterna ska vara ekonomiska experter (3 och 4 §§ lagen om marknadsdomstol m.m.). Ordföranden tjänstgör i domstolen på heltid. För de övriga är ledamotskapet ett extrauppdrag. Marknadsdomstolen är beslutsför, när ordföranden och tre andra ledamöter är närvarande (9 § angiven lag). Angående frågan om deltagande av ekonomiska experter, se avsnitt 6.3.1.

Under 2008 kom det in 43 mål till Marknadsdomstolen. Av dessa var 38 mål enligt MFL, 1 mål enligt konkurrenslagen och 4 mål enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Domstolen avgjorde under samma år 32 mål. Medianåldern för avgjorda mål och ärenden, exklusive de som avskrevs med anledning av återkallelse, var 14 månader. Det var något över domstolens målsättning att målen ska kunna avgöras inom ett år. Uppdelat på måltyp var medianåldern för avgjorda mål och ärenden enligt konkurrenslagen 20 månader, MFL 13 månader och lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare 16 månader (Marknadsdomstolens Årsredovisning för 2008).

Under 2009 kom det in 57 mål till Marknadsdomstolen. Av dessa var 50 mål enligt MFL, 4 mål enligt konkurrenslagen, 2 mål enligt lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och 1 mål enligt lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Domstolen avgjorde under samma år 59 mål. Medianåldern för avgjorda mål och ärenden, exklusive de som avskrevs med anledning av återkallelse, var 12 månader. Uppdelat på måltyp var medianåldern för avgjorda mål och ärenden enligt konkurrenslagen 13 månader, MFL 12 månader och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 12 månader (Marknadsdomstolens Årsredovisning för 2009).

2.2.2. Mål enligt marknadsföringslagen

En central lagstiftning på marknadsrättens område är MFL. Flera andra lagar på området hänvisar, som nämnts, till denna lag i fråga om sanktioner m.m. MFL syftar till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot

konsumenter och näringsidkare (1 §). Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet (2 §).

MFL innehåller förbud mot olika former av otillbörlig marknadsföring, t.ex. får marknadsföring inte strida mot god marknadsföringssed (5 §). Med god marknadsföringssed avses god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter (3 §). Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (6 §).

En näringsidkare får enligt MFL inte använda sig av aggressiv marknadsföring. Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel. Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (7 §).

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte heller använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, t.ex. i framställningar som rör produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper eller produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö (10 §). Sådan marknadsföring är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (8 §).

I MFL föreskrivs att Bilaga I till EG-direktivet 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder ska gälla som lag i Sverige (4 §).5Regeringen har tillkännagett bilagan i Svensk författningssamling (SFS 2008:487). Vid en prövning av någon av bestämmelserna i bilagan ska MFL tillämpas. Bilagan innehåller en uppräkning i 31 punkter på marknadsföringsåtgärder som alltid är att anse som otillbörliga. Punkterna 1–23 avser vilseledande marknadsföring och punkterna 24–31 aggressiv marknadsföring (7 § fjärde stycket och 8 § andra stycket MFL). Ett exempel i bilagan på vilseledande

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, EUT L 149, 11.6.2005, s. 22 (Celex 32005L0029).

marknadsföring som alltid är otillbörlig är t.ex. att beskriva en produkt som ”gratis”, ”kostnadsfri”, ”utan avgift” eller liknande om konsumenten måste betala annat än den oundvikliga kostnaden för att svara på affärsmetoden och hämta eller betala för leverans av produkten (punkten 20). Ett exempel på en aggressiv marknadsföring som alltid är otillbörlig är att i en annons direkt uppmana barn att köpa eller att övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem (punkten 28).

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 § MFL). En näringsidkare som vid marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan (24 § MFL). Ett förbud eller åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 § MFL).

Enligt 29 § MFL får en näringsidkare under vissa förhållanden åläggas att betala en särskild avgift, så kallad marknadsstörningsavgift. En förutsättning är att näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet, har brutit mot vissa av MFL:s bestämmelser, bl.a. bestämmelserna om aggressiv eller vilseledande marknadsföring, någon av bestämmelserna i bilaga I till det tidigare nämnda EG-direktivet eller mot vissa bestämmelser i andra lagar, t.ex. 4 kap. 10 § alkohollagen. Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning (31 § MFL). När avgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (32 § MFL).

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i MFL eller mot någon av punkterna i bilaga I till EG-direktivet 2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare. När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art (37 § MFL).

Talan om förbud eller åläggande väcks, som huvudregel, vid Marknadsdomstolen (jfr 47 § MFL). Talan om marknadsstörningsavgift väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen (KO). Om KO i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift, får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av närings-

idkare väcka en sådan talan (48 § MFL). Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av MFL väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt (49 § MFL). Talan om skadestånd väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken (50 § MFL).

En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdömande av vite överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten (52 § MFL).

Vid huvudförhandling i mål enligt MFL ska Stockholms tingsrätt som huvudregel bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter (54 § MFL).6Från huvudregeln finns vissa undantag. I bl.a. mål som bara rör skadestånd får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap.3 a, 3 c och 3 d §§rättegångsbalken (56 § MFL).

I mål om skadestånd enligt MFL gäller vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om dispositiva tvistemål. För mål om förbud, åläggande och marknadsstörningsavgift gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om indispositiva tvistemål (59 § MFL). När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter överklagande ska det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande (60 § MFL).

2.2.3. Mål enligt konkurrenslagen

Konkurrenslagen har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster eller andra nyttigheter (1 kap. 1 §). Lagen innehåller förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. Avtal mellan företag som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen på marknaden på ett märkbart sätt är, om inte annat följer av konkurrenslagen, förbjudna. Det gäller särskilt avtal som t.ex. innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt

6 Angående att ekonomiska experter ingår i rätten, se avsnitt 6.3.1.

fastställs eller att marknader eller inköpskällor delas upp (2 kap. 1 §). Förbudet mot konkurrensbegränsande avtal mellan företag gäller inte för avtal, om vissa i konkurrenslagen angivna förutsättningar är uppfyllda. Från förbudet gäller också undantag för vissa grupper av avtal, s.k. gruppundantag. Förbudet gäller inte heller under vissa i lagen angivna förutsättningar för t.ex. avtal inom en primär lantbruksförening som avser samverkan mellan medlemmar och skriftliga avtal mellan taxiföretag. Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor som omfattas av förbudet är ogiltiga (2 kap. 6 §).

Av konkurrenslagen följer vidare att missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på marknaden är förbjudet. Sådant missbruk kan bestå i t.ex. att direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försäljningspriser eller andra oskäliga avtalsvillkor och att begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna (2 kap. 7 §).

Om ett företag överträder förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning, får Konkurrensverket ålägga företaget att upphöra med överträdelsen (3 kap. 1 §). Om Konkurrensverket i ett visst fall beslutar att inte meddela ett sådant åläggande, får Marknadsdomstolen göra det på talan av ett företag som berörs av överträdelsen (3 kap. 2 §).

Konkurrenslagen innehåller också en regel som gör det möjligt att pröva konkurrenskonflikter som uppstår när staten, en kommun eller ett landsting säljer varor och tjänster på marknaden i konkurrens med privata aktörer (3 kap. 27 §, förbud mot konkurrensbegränsade säljverksamhet). Den regeln kompletterar förbuden mot konkurrensbegränsade samarbete respektive missbruk av dominerande ställning.

Stockholms tingsrätt får på talan av Konkurrensverket besluta att ett företag ska betala en särskild avgift (konkurrensskadeavgift), om företaget eller någon som handlar på dess vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har överträtt bl.a. förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning (3 kap. 5 §). Avgiften ska bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. Vid den bedömningen ska det beaktas hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Vid bedömningen av överträdelsens allvar ska överträdelsens art, marknadens omfattning och betydelse samt överträdelsens konkreta eller potentiella påverkan på konkurrensen på marknaden beaktas särskilt (3 kap. 8 §). I konkurrenslagen räknas vissa försvårande

och förmildrande omständigheter upp som särskilt ska beaktas vid prövning (jfr 3 kap. 9 och 10 §§). När avgiftens storlek bestäms ska, förutom omständigheter hänförliga till själva överträdelsen, också beaktas om företaget tidigare har överträtt angivna förbud eller om företaget snabbt har upphört med överträdelsen sedan den påtalats av Konkurrensverket eller företagets ekonomiska situation (3 kap. 11 §). Konkurrensskadeavgiften får inte överstiga tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår (3 kap. 6 §). I vissa angivna fall, bl.a. i ringa fall, får konkurrensskadeavgift inte påföras (3 kap. 7 §). Under vissa förutsättningar får avgiften efterges eller sättas ned (jfr 3 kap. 12–15 §§). I stället för att väcka talan om konkurrensskadeavgift får Konkurrensverket, om verket bedömer att sakomständigheterna rörande överträdelsen är klara, förelägga ett företag att betala en sådan avgift, s.k. avgiftsföreläggande (3 kap. 16 §).

Om ett företag uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bl.a. förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning, ska företaget ersätta den skada som därigenom uppkommer (3 kap. 25 §). Frågor om skadestånd följer allmänna forumregler och kan därmed komma under samtliga tingsrätters prövning. Stockholms tingsrätt är emellertid alltid behörig att pröva mål om skadestånd enligt konkurrenslagen (3 kap. 26 §).

Vissa av Konkurrensverkets beslut, bl.a. åläggande att ett företag ska upphöra med överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning, får överklagas hos Marknadsdomstolen (7 kap. 1 §). Domar och beslut av Stockholms tingsrätt i mål och ärenden enligt konkurrenslagen överklagas – med undantag av mål där talan förs om att döma ut vite och vissa mål om skadestånd – hos Marknadsdomstolen.

Vid handläggningen i domstol är olika regelsystem tillämpliga beroende på vad målet avser. I mål om konkurrensskadeavgift tillämpas rättegångsbalkens regler för indispositiva tvistemål (8 kap. 2 §). I skadeståndsmål tillämpas rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål. Vid Marknadsdomstolens handläggning av ett överklagat beslut från Konkurrensverket att ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning, tillämpas lagen om domstolsärenden (8 kap. 1 §).

Vid huvudförhandling i mål enligt konkurrenslagen ska Stockholms tingsrätt som huvudregel bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter. I vissa

fall, bl.a. i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra eller tredje stycket rättegångsbalken, ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare eller en lagfaren domare och en ekonomisk expert (8 kap. 8–10 §§). Marknadsdomstolens sammansättning vid avgörande av mål enligt konkurrenslagen följer av de allmänna bestämmelserna i lagen om marknadsdomstol m.m.

2.3. Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen, som inrättades den 1 januari 1929, prövar arbetsrättsliga tvister. Som arbetstvist räknas varje tvist som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. För domstolens verksamhet gäller lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) och förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen.

I många arbetstvister dömer Arbetsdomstolen som första och enda instans. Vissa arbetstvister prövas dock av tingsrätt som första instans. För att en arbetstvist ska få föras direkt till Arbetsdomstolen krävs två saker. Talan måste väckas av en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av en arbetsgivare som själv har slutit kollektivavtal. Dessutom måste målet gälla tvist om kollektivavtal eller tvist som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (t.ex. föreningsrättstvister eller tvister om förhandlingsrätt) eller tvist mellan parter som är bundna av kollektivavtal eller tvist som angår arbetsplats där kollektivavtal gäller (jfr 2 kap. 1 § arbetstvistlagen). Att Diskrimineringsombudsmannens (DO) talan i arbetsrättsliga diskrimineringstvister förs i Arbetsdomstolen framgår av 6 kap. 2 § diskrimineringslagen (2008:567).

I andra typer av arbetstvister ska talan väckas vid tingsrätt (2 kap. 2 § arbetstvistlagen). För en enskild arbetstagare som inte är medlem i eller inte har stöd av någon facklig organisation gäller alltså att talan ska väckas vid tingsrätt. Detsamma gäller en arbetsgivare som inte har stöd av en arbetsgivarorganisation. Tingsrättens avgörande i en sådan tvist kan överklagas till Arbetsdomstolen. För att Arbetsdomstolen ska överpröva målet krävs att domstolen meddelar prövningstillstånd (4 kap. 12 § arbetstvistlagen jämte 49 kap. 12 § rättegångsbalken). I vissa fall kan också en central förvaltningsmyndighets beslut överklagas till Arbetsdomstolen (se

7 § lagen [1969:93] om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt).

Både när Arbetsdomstolen är första instans och när domstolen är överrätt till en tingsrätt eller en central förvaltningsmyndighet innebär Arbetsdomstolens dom ett slutligt avgörande av tvisten. Arbetsdomstolens domar kan alltså inte överklagas (2 kap. 4 § arbetstvistlagen).

Arbetsdomstolens sammansättning m.m. regleras i 3 kap. arbetstvistlagen. Domstolen består av högst fyra ordförande, högst fyra vice ordförande samt sjutton andra ledamöter. Ordförande anställs sedan den 1 juli 2008 med fullmakt av regeringen som ordinarie domare (1 § och prop. 2007/08:72). Ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter utses bland personer som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Ordförande och vice ordförande ska vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. De tre andra ledamöterna ska ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden (2 §). Av övriga fjorton ledamöter utses fyra efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv, två efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting, en efter förslag av Arbetsgivarverket, fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation och en efter förslag av Sveriges Akademikers Centralorganisation (3 §). Dessa ledamöter brukar benämnas intresseledamöter.

Arbetsdomstolen är domför med en ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen ska högst tre och lägst en delta. Högst fyra och lägst två intresseledamöter ska delta, lika många för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. I vissa fall är Arbetsdomstolen domför med en ordförande samt en ledamot från vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, t.ex. vid huvudförhandling i mål som saknar betydelse för ledning av rättstillämpningen eller i övrigt är av enklare slag (6 §). I mål där yrkandet helt eller delvis grundas på ett sådant förhållande som avses i diskrimineringslagen är Arbetsdomstolen som huvudregel domför med ordförande samt fyra andra ledamöter, bl.a. en intresseledamot för vardera arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är Arbetsdomstolen domför med tre lagfarna domare (6 a §).

Rättegången i Arbetsdomstolen regleras av bestämmelser i arbetstvistlagen. Därutöver gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegången i

dispositiva tvistemål (jfr 5 kap. 3 § arbetstvistlagen). I mål där Arbetsdomstolen är första och enda domstol tillämpas rättegångsbalkens regler om rättegången i tingsrätt. När Arbetsdomstolen är fullföljdsinstans tillämpas de bestämmelser i rättegångsbalken som gäller rättegången i hovrätt.

Under 2008 kom det in 403 mål till Arbetsdomstolen, varav 277 mål anhängiggjordes i Arbetsdomstolen som första instans och 126 mål fullföljdes till Arbetsdomstolen från tingsrätt. Domstolen avgjorde under samma år 411 mål. Medianåldern för de avgjorda mål som anhängiggjordes i Arbetsdomstolen var åtta månader och för de mål som fullföljdes till Arbetsdomstolen från tingsrätt tre månader. Den största gruppen mål rörde tvister enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd. Andra vanliga måltyper var tvister om kollektivavtalstolkning och tvister enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet (Arbetsdomstolens Årsredovisning för 2008).

Under 2009 kom det in 432 mål till Arbetsdomstolen, varav 292 mål anhängiggjordes i Arbetsdomstolen som första instans och 140 mål fullföljdes till Arbetsdomstolen från tingsrätt. Domstolen avgjorde under samma år 450 mål. Medianåldern för de avgjorda mål som anhängiggjordes i Arbetsdomstolen var sju månader och för de mål som fullföljdes till Arbetsdomstolen från tingsrätt tre månader. Också under 2009 var den vanligaste måltypen tvister enligt lagen om anställningsskydd (Arbetsdomstolens Årsredovisning för 2009).

2.4. Försvarsunderrättelsedomstolen

I försvarsunderrättelseverksamhet får Försvarets radioanstalt under vissa förutsättningar hämta in signaler i elektronisk form vid signalspaning. Sådan spaning får endast ske i de fall regeringen, Regeringskansliet eller Försvarsmakten närmare bestämt dess inriktning. Spaningen får ske endast i syfte att kartlägga vissa förhållanden, bl.a. yttre militära hot mot landet, strategiska förhållanden avseende internationell terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen, allvarliga yttre hot mot samhällets infrastrukturer samt främmande makts agerande eller avsikter av väsentlig betydelse för svensk utrikes-, säkerhets- eller försvarspolitik (1 och 4 §§ lagen [2008:717] om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet och

2 § förordningen [2008:923] om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Det finns också ett flertal andra begränsningar för vad signalspaningen får avse och hur den får genomföras.

Försvarets radioanstalt ska ansöka om tillstånd hos Försvarsunderrättelsedomstolen för signalspaning. Ansökan ska innehålla uppgift om bl.a. det inhämtningsuppdrag som ansökan avser, med en närmare redogörelse för det behov som föranleder ansökan och uppgift om vilken inriktning uppdraget hänför sig till, de sökbegrepp eller kategorier av sökbegrepp som är avsedda att användas vid inhämtningen och vilken tid tillståndet ska gälla (4 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet).

Försvarsunderrättelsedomstolen, som inrättades den 1 december 2009, prövar således frågor om tillstånd till signalspaning enligt lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Domstolen består av en ordförande, en eller högst två vice ordförande samt minst två och högst sex särskilda ledamöter. Ordföranden anställs med fullmakt av regeringen som ordinarie domare i domstolen. Vice ordförande och särskilda ledamöter förordnas av regeringen för fyra år. Ordföranden och vice ordförandena ska vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare. Övriga ledamöter ska ha särskild kunskap om förhållanden av betydelse för domstolens verksamhet. (1–3 §§ lagen [2009:966] om Försvarsunderrättelsedomstol).

Försvarsunderrättelsedomstolen är domför med ordförande och två särskilda ledamöter. Fler än tre ledamöter får inte delta i ett avgörande. Ordföranden får ensam på domstolens vägnar bl.a. företa förberedande åtgärder och besluta om avskrivning (9 och 10 §§ angiven lag).

Handläggningen i Försvarsunderrättelsedomstolen följer med vissa närmare angivna undantag bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Ett integritetsskyddsombud ska bevaka enskildas integritetsintresse i mål vid domstolen. Ombudet har rätt att ta del av det som förekommer i målet och att yttra sig. Ett integritetsskyddsombud ska vara svensk medborgare och ska vara eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare (5, 6 och 11 §§ samma lag).

2.5. Tidigare utredningsförslag m.m.

Specialdomstolarna och deras verksamhet har varit föremål för överväganden i flera sammanhang. I detta avsnitt lämnas en redogörelse för de utredningar, promemorior och skrivelser som behandlat dessa frågor.

Sedan 1988 har två specialdomstolar, Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen, lagts ned. Dessutom har en allmän förvaltningsdomstol, den mellankommunala skatterätten, lagts ned. I samband med att frågan om nedläggningen av dessa domstolar diskuterades redogjorde regeringen för sin syn på specialdomstolarnas roll inom domstolsväsendet. I detta avsnitt presenteras därför också motiven till dessa nedläggningar.

2.5.1. Regeringens proposition Om ändringar i taxeringsorganisationen

Den mellankommunala skatterätten var en fristående allmän förvaltningsdomstol med säte i Stockholm. Domstolen, som inrättades den 1 juli 1981, prövade vissa mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna, främst mål rörande taxering av alla aktiebolag som ingick i en koncern, om bolagen hade lämnat eller skulle ha lämnat självdeklaration inom skilda län. Det innebar att mål rörande taxering av i princip alla börsbolag och deras dotterbolag samt ett stort antal mindre och medelstora företag prövades av den mellankommunala skatterätten.

Domstolen avskaffades den 1 juli 1988. I propositionen 1986/87:47 Om ändringar i taxeringsorganisationen, som behandlade denna fråga, angav departementschefen att det med visst fog kunde hävdas att den mellankommunala skatterätten för storföretagens del fungerade som en specialdomstol. Vid remissbehandlingen hade det, inte minst från näringslivshåll, framhållits att prövningen av storföretagens taxeringar även fortsättningsvis borde avgöras av den mellankommunala skatterätten, bl.a. därför att domstolen hade en betydande sakkunskap inom företagsbeskattningens område med åtföljande förtroende hos de berörda skattskyldiga.

Enligt departementschefens mening var en grundläggande förutsättning för att en domstol av den mellankommunala skatterättens slag skulle få finnas att målområdet var så speciellt att det

inte borde ankomma på någon länsrätt att handlägga målgruppen i fråga. De reformer som hade genomförts för att förenkla de materiella och formella skattereglerna hade dock enligt departementschefen medfört att det inte längre förekom någon sådan målgrupp hos den mellankommunala skatterätten. Departementschefen fann inte heller i övrigt att det förelåg tillräckliga skäl för att behålla domstolen. Han förordade därför att den mellankommunala skatterätten skulle avskaffas och att de målgrupper som handlades av domstolen skulle föras över till länsrättsorganisationen (prop. 1986/87:47 s. 90 ff.).

2.5.2. Promemorian Domstolsväsendet – Organisation och administration i framtiden

I promemorian Domstolsväsendet – Organisation och administration i framtiden (Ds 1992:38) behandlades övergripande strukturella frågor om domstolsväsendets framtida organisation och administration. Det framhölls i promemorian att en given utgångspunkt för framtidens domstolsorganisation är att den ska bygga på ett treinstanssystem med tyngdpunkten i rättsskipningen i första instans, överprövning i en andra instans och en renodlad prejudikatinstans som tredje och sista instans. I promemorian framhölls vidare att domstolsväsendet ska vara uppbyggt kring två parallella domstolsorganisationer och att man i övrigt bör sträva efter ett mer sammanhållet domstolsväsende (s. 55). Beträffande specialdomstolarna slogs fast att, även om varje specialdomstol måste bedömas för sig, starka skäl talade för att specialdomstolarna avskaffades och att deras verksamhet inordnades i de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna (s. 8). Som ett första steg i den riktningen föreslogs att Försäkringsöverdomstolen skulle läggas ned (129 ff.). I promemorian angavs att övriga specialdomstolar skulle utredas separat inom Justitiedepartementet (se redogörelsen för Ds 1993:34 i nästa avsnitt).

Beträffande Patentbesvärsrätten uttalades bl.a. följande (s. 150 f.):

En översyn av PBR bör i första hand inriktas på att i största möjliga utsträckning koncentrera måltyperna enligt respektive lagstiftning till ett domstolssystem.

Beträffande patentansökningar och patentmål gäller att de ofta avser samma sakfrågor, dvs. om patentlagens bestämmelser om patent-

villkor är uppfyllda. En utgångspunkt för övervägandena om mål om patentansökan ska därför vara att de bör handläggas av Stockholms tingsrätt. Mot detta bör vägas att det står i bättre överensstämmelse med den nu gällande ordningen att överklagande av central förvaltningsmyndighets beslut sker till allmän förvaltningsdomstol. En sådan ordning bör därför ställas mot de fördelar som finns med att koncentrera frågor om patent till en och samma domstol. Viktiga faktorer är att frågor om patent ställer särskilda krav på domstolens ledamöter och att det finns ett behov av kompetent teknisk sakkunskap.

Det anförda gäller också i vissa delar för varumärkes- och mönstermål, även om behovet av teknisk sakkunskap inte har ansetts nödvändig i dessa mål. För varumärkes- och mönstermål bör särskilt beaktas beröringspunkterna med patentmålen.

Beträffande Marknadsdomstolen uttalades i promemorian att det, bl.a. mot bakgrund av den begränsade måltillströmningen, bör övervägas om domstolen ska avskaffas och om domstolens funktioner ska inordnas (t.ex. i form av specialavdelningar) i det allmänna domstolsväsendet (s. 149).

När det gällde Arbetsdomstolen konstaterades i promemorian att det nyligen hade beslutats ändringar i domstolens målområde och arbetsformer. I promemorian angavs att det fanns anledning att avvakta en utvärdering av dessa förändringar innan några organisatoriska förändringar såvitt gällde Arbetsdomstolen övervägdes (s. 155).

Remissbehandlingen av promemorian utvisade att det fanns en stark uppslutning bakom tanken att specialdomstolar bör accepteras bara om det finns starka skäl för en särreglering inom ett visst rättsområde. Många av de remissinstanser som uttalade sig särskilt om Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen förordade dock att dessa domstolar borde behållas.7

Promemorians förslag angående Försäkringsöverdomstolen ledde till ett beslut av riksdagen som innebar att domstolen upphörde den 1 juli 1995 (prop. 1992/93:215, bet. 1992/93:JuU33, rskr. 1992/1993:372).

7 En sammanställning om drygt 800 sidor av remissyttranden finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju1995/92/F2).

2.5.3. Promemorian Specialdomstolar i framtiden

Promemorian Specialdomstolar i framtiden (Ds 1993:34) var en uppföljning av den i föregående avsnitt behandlade Ds 1992:38 såvitt avsåg specialdomstolarnas ställning inom domstolsväsendet. I promemorian konstaterades att det i huvudsak har använts tre argument för att motivera existensen av en specialdomstol, nämligen önskemålet om att upprätthålla ett specialkunnande inom domstolen, att skapa förutsättningar för en snabb process och att rättskipningen omfattas av parternas förtroende om intresseledamöter deltar i dömandet.

Beträffande snabbheten i förfarandet uttalades i promemorian bl.a. följande (s. 17 f.):

När det gällde snabbheten i förfarandet kan det konstateras att handläggningen av en viss typ av ärenden i och för sig prioriteras i speciella organ om dessa handlägger bara denna ärendetyp. Ett specialorgan utgör emellertid i sig ingen garanti för ett snabbt förfarande. […]

I och för sig är instanskedjan för mål som handläggs i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna längre än för mål som handläggs i specialdomstolarna. Detta kan leda till att det tar längre tid för ett slutligt avgörande i de mål som överklagas hos de förra. Instansordningen här hänger samman med domstolarnas olika roller i systemet. Talan skall i princip väckas i den första instansen och de högre domstolarna skall endast överpröva de domar som har överklagats från den närmast lägre instansen. Tyngdpunkten i rättsskipningen skall således vara förlagd till första instans med möjlighet till överprövning i andra instans. Den tredje och sista instansen skall vara en prejudikatinstans. Genom de olika rollerna hos de tre domstolsinstanserna kan en hög grad av rättssäkerhet uppnås samtidigt som rättsbildningen gynnas. För den övervägande delen av rättsskipningen anses detta vara en självklarhet. Det är svårt att se att det finns anledning att sätta kraven lägre för vissa specialområden. […]

Handläggningstider m.m. är framför allt en fråga om resurser och prioriteringar. Det är således fullt möjligt att inom de allmänna domstolsorganisationerna åstadkomma ett snabbt förfarande genom olika regler om förtur m.m. Kravet på snabbhet utgör således inget skäl för ett specialorgan.

Beträffande behovet av särskild sakkunskap uttalades i promemorian bl.a. följande (s. 19 f.):

Varje rättsområde kan sägas vara unikt i varierande grad och fordra speciella kunskaper. Det finns en mängd frågor inom varje sakområde som kan prövas av domstol. Det är inte ovanligt att den som ägnar sig åt ett rättsområde anser att just detta är så speciellt i förhållande till andra områden att det även kräver en särskild ordning för domstols-

prövning, dvs. att det bör finnas en särskild domstol för just det området. Konsekvenserna av ett sådant resonemang är att det skulle inrättas en specialdomstol för varje särskilt sakområde. Det säger sig självt att en sådan ordning skulle leda till en resursslukande organisation samtidigt som det strider mot intresset att domstolarna har allmän kompetens. Det innebär vidare svåröverskådliga rättegångssystem och risk för kompetenskonflikter mellan domstolar.

I de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna dömer yrkesdomare med eller utan nämndemän. För att underlätta handläggningen av exempelvis invecklade mål med teknisk eller ekonomisk anknytning har man ibland frångått denna sammansättning och förstärkt domstolen med ledamöter som har särskilda fackkunskaper. […] Som exempel från de allmänna förvaltningsdomstolarna kan nämnas de särskilda ledamöter som deltar vid mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen m.fl. lagar. Från de allmänna domstolarna kan nämnas de särskilda ledamöter som kan ingå vid prövningen av s.k. ekobrottmål. […] Utmärkande för denna typ av ledamöter är att de skall ha särskilda kunskaper inom ett visst sakområde. Det är inte ovanligt att de har teknisk eller ekonomisk sakkunskap.

Kravet på specialkunnande inom domstolarna gäller i allmänhet inte bara tekniska frågor utan också juridiska. En jurist som arbetar inom ett begränsat område av det juridiska fältet tillägnar sig med tiden specialkunnande inom detta område. Det gäller såväl mera allmänna och förhållandevis enkla frågor om t.ex. hur lagstiftningen inom området är uppbyggt och var rättskällorna återfinns som invecklade juridiska frågor.

Detta krav tillgodoses naturligtvis särskilt tydligt i specialdomstolarna och i de till de allmänna domstolarna knutna särskilda domstolarna. Samma resultat åstadkommer man inom domstolsväsendet i övrigt i de fall man koncentrerar målen till vissa domstolar eller när mål speciallottas på vissa avdelningar eller rotlar inom en domstol.

Av det sagda följer att krav på sakkunskap inom skilda områden inte förutsätter fristående specialdomstolar.

När det gällde intresseledamöter konstaterades i promemorian att det i princip inte är lämpligt att det vid en domstols avgörande deltar ledamöter som kan uppfattas som representanter för vissa särintressen och att utgångspunkten måste vara att intresseledamöter inte deltar i den dömande verksamheten (s. 21 ff.).

I promemorian föreslogs att Patentbesvärsrätten skulle avskaffas som fristående domstol och att domstolens uppgifter togs över av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Patent- och registreringsverkets beslut skulle enligt förslaget överklagas till Länsrätten i Stockholm. De allmänna förvaltningsprocessrättsliga

reglerna skulle gälla vid prövningen av dessa mål. I patentbesvärsmålen skulle dock tekniska ledamöter medverka både i länsrätten och i kammarrätten. En majoritet av de remissinstanser som yttrade sig över förslaget avstyrkte detsamma. Kritiken riktade sig bl.a. mot att instanskedjan förlängdes (från två till tre instanser) och att det skulle ta längre tid att få ett slutligt beslut till stånd, att kvaliteten på avgörandena skulle sjunka och att kompetens och sakkunskap skulle skingras. Ett betydande antal remissinstanser tillstyrkte att Patentbesvärsrätten skulle upphöra som en fristående specialdomstol men hade synpunkter på och invändningar mot de lösningar som föreslagits. Förslaget att föra över verksamheten i Patentbesvärsrätten till allmän förvaltningsdomstol föranledde inte någon åtgärd från regeringens sida.

I fråga om Marknadsdomstolen lades det inte fram några konkreta förslag i promemorian. Det anfördes dock att Marknadsdomstolen borde avskaffas som självständig specialdomstol och inordnas som en specialfunktion i Svea hovrätt. Reformen borde inriktas på att mål som prövas av Marknadsdomstolen ska prövas av tingsrätt i första instans och att målen inte ska kunna överklagas till Högsta domstolen. Mot bakgrund bl.a. av att reformen fordrade ytterligare överväganden beträffande forum- och förfaranderegler föreslogs inga lagändringar.

Remissutfallet för slutsatserna i promemorian i denna del var blandat. En knapp majoritet av dem som yttrade sig var positiva till att Marknadsdomstolen inordnades som en specialfunktion i Svea hovrätt. Några av remissinstanserna menade dock att Högsta domstolen borde ha den prejudikatbildande funktionen. Av de remissinstanser som var negativa till promemorians slutsatser framhöll de flesta vikten av snabba avgöranden på marknadsrättens område och att Marknadsdomstolens prejudikatbildande funktion borde behållas. I ett par remissvar påpekades att en del målgrupper hos Marknadsdomstolen närmast är sådana som hör hemma i de allmänna förvaltningsdomstolarna.

I promemorian lades inte några konkreta förslag fram angående Arbetsdomstolen. Det framhölls dock att det finns många fördelar med att renodla Arbetsdomstolens uppgifter till att avse tvister som rör framför allt tolkning och tillämpning av kollektivavtal, förenings- och förhandlingsrätten samt fredsplikten på grund av lag eller avtal.

Av de remissinstanser som yttrade sig beträffande Arbetsdomstolen var många positiva till den riktning som angavs i

promemorian. Några remissinstanser ville gå längre och helt avskaffa domstolen. Flera remissinstanser framhöll vikten av snabba förfaranden och kompetens hos domstolen på arbetsrättens område. Vidare framhölls att det nära sambandet mellan lag och kollektivavtal försvårar en sådan uppdelning som skisserats i promemorian.

En fullständig sammanställning av remissvaren finns intagen i promemorian Ds 1994:17.

2.5.4. Regeringens proposition Upphörande av Bostadsdomstolen m.m.

Bostadsdomstolen inrättades den 1 juli 1975 och prövade som slutinstans överklaganden av hyresnämndernas beslut. Domstolen handlade således vissa hyresrättsliga frågor. Bostadsdomstolen avskaffades den 1 juli 1994. I propositionen 1993/94:200 Upphörande av Bostadsdomstolen m.m., som behandlade denna fråga, redogjorde regeringen relativt utförligt för sin generella syn på specialdomstolar och specialisering i övrigt inom domstolsväsendet. Regeringen angav att en principiell utgångspunkt bör vara att flertalet av de måltyper som för närvarande handläggs av specialdomstolar i framtiden bör prövas av de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna (s. 29). När det gällde resursutnyttjande i domstolsväsendet anfördes bl.a. följande (s. 31 f.):

Ett problem som i detta sammanhang bör beröras är att en alltför långt driven specialisering, särskilt om den sker med hjälp av specialdomstolar för prövning av speciella frågor, kan innebära att domstolsväsendets totala resurser kan komma att utnyttjas på ett sätt som inte är det allra bästa. Inom de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna har man i stor utsträckning överlåtit åt domstolarna själva att, med ledning av materiell och processuell lagstiftning och annan normgivning, göra de prioriteringar som måste göras mellan olika måltyper. Det är bara i undantagsfall som regeringen och riksdagen har velat utföra prioriteringen genom att föreskriva att vissa mål eller ärenden ska behandlas med förtur. Det har då främst rört frågor om frihetsberövande eller andra ingripande förhållanden i en enskilds angelägenheter. Specialdomstolarna är ett undantag från den huvudregeln på så sätt att man givit just de mål och ärenden som behandlas där en särställning genom att bryta ut dem från de övergripande prioriteringar som måste göras inom ramen för de allmänna domstolarnas eller de allmänna förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Det är inte givet att just dessa mål och ärenden i samtliga fall förtjänar en sådan särbehandling. Det får också antas att resurserna

inom domstolsväsendet som helhet utnyttjas bättre om avvägningarna mellan hur stora resurser som ska sättas in på den ena eller den andra måltypen kan ske över ett så brett fält som möjligt och alltså inom så få separata domstolsorganisationer som möjligt.

När det gällde ett effektivt resursutnyttjande pekade regeringen också på att specialdomstolarna genomgående var relativt små och att kostnaden för administrationen därför blev förhållandevis hög samtidigt som organisationen var sårbar och saknade flexibilitet. Det fanns också problem med att rekrytera personal till specialdomstolarna, framför allt föredragande (s. 36).

Vidare anfördes i propositionen att förekomsten av domstolar med speciella måltyper vid sidan av dem med mer allmän kompetens skapar avgränsningsproblem. Det framhölls att det för den enskilde ibland kunde vara svårt att ”hitta rätt”, särskilt när en specialdomstol handlade frågor som hade beröring med dem som förekom i de allmänna domstolarna eller allmänna förvaltningsdomstolarna. Det kunde också för domstolarna själva vara oklart vilken domstol som skulle handlägga ett visst mål. Dessutom kunde det enligt regeringen inträffa att frågor som borde handläggas i ett sammanhang handlades i skilda domstolar. Det fanns enligt regeringen också en risk för att rättsfrågorna kunde komma att bedömas olika i skilda domstolsorganisationer (s. 36).

2.5.5. Regeringens skrivelse Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan

Regeringen överlämnade i april 2000 skrivelsen Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan (skr. 1999/2000:106) till riksdagen. Skrivelsen innehöll en bred redogörelse för det då pågående och planerade reformarbetet i fråga om domstolsväsendet. Angående detta reformarbete, se vidare kapitel 14.

I det avsnitt i skrivelsen som är inriktat på specialdomstolarna (11.7) angavs att en allomfattad princip under det senaste decenniet varit att specialdomstolar utanför de allmänna domstolarna och allmänna förvaltningsdomstolarna bör undvikas. Stor samstämmighet sades råda om att en lösning – exemplifierad med fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna – inom de allmänna domstolarna i normalfallet är en betydligt bättre lösning. Personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad sårbarhet och högre effektivitet talade enligt regeringen för en lösning med en samman-

hållen organisation. Samtidigt betonade regeringen att det kunde finnas mål som bäst hanterades i en specialdomstol utanför de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.

I skrivelsen behandlades patentprocessen särskilt. Regeringen anförde bl.a. följande. Domstolsprövning av vissa frågor som rör det industriella rättsskyddet sker dels i Patentbesvärsrätten, dels i allmän domstol. Möjligheten att få kvalificerad bedömning i patentmål är av stor betydelse för näringslivet. Patentprocessen kräver en långtgående såväl juridisk som teknisk sakkunskap, samtidigt som verksamheten inte ger underlag för mer än ett begränsat antal specialister. Den speciella kompetens som krävs i patentmål bör om möjligt samlas i en domstol. Regeringen har därför tillsatt en utredning som ser över organisationen avseende dessa mål. Angående utredningens närmare uppdrag och slutsatser, se nästa avsnitt.

2.5.6 1999 års patentprocessutredning

I mars 2001 överlämnade 1999 års patentprocessutredning betänkandet Patentprocessen m.m. (SOU 2001:33) till regeringen. Utredningen, som nämndes i den skrivelse som behandlades i föregående avsnitt, hade i uppdrag att se över ordningen för prövning av patentmål och vissa andra mål inom det industriella rättsskyddet som handläggs i Patentbesvärsrätten och i Stockholms tingsrätt. I uppdraget ingick att överväga om verksamheten i Patentbesvärsrätten, helt eller delvis, kunde inordnas i allmän domstol, i första hand Stockholms tingsrätt.

Utredningen förslog att Patentbesvärsrättens prövning av mål om patent, varumärken, mönster och växtförädlarrätt skulle föras över till Stockholms tingsrätt. Enligt förslaget skulle den i tingsrätten sammanförda verksamheten hållas samman inom en avgränsad enhet kallad Patentdomstolen och ges karaktären av en särskild domstol (jfr 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken). Utredningen föreslog vidare att Patentbesvärsrättens prövning av mål om namn och utgivningsbevis för periodiska skrifter skulle överföras till länsrätt.

Utredningen bedömde att en Patentdomstol kunde tillgodose kraven på specialistkompetens hos domarna och effektivitet i handläggningen. Dessutom medgav kopplingen till en stor allmän domstol enligt utredningen en större flexibilitet i fråga om bl.a.

administration, personalförsörjning och kompetensutveckling, vilket skulle innebära att verksamheten lättare kunde anpassas till ojämnheter i måltillströmningen och andra förhållanden.

Flera remissinstanser ställde sig tveksamma till förslaget. De anförde bl.a. att förslaget inte tillgodosåg kravet på teknisk och patenträttslig kompetens i andra instans.8

Regeringen har i budgetpropositionen för år 2004 (prop. 2003/04:1 Utgiftsområde 4 s. 32) anfört bl.a. att Patentbesvärsrätten bör upphöra och att dess uppgifter bör föras över till Svea hovrätt samt att denna och andra frågor kommer att övervägas i en departementspromemoria.

8 En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2001/2800/DOM).

3. Särskilda domstolar

Till de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna är ett antal s.k. särskilda domstolar knutna.1 Till de särskilda domstolarna räknas fastighetsdomstolarna, miljödomstolarna (inklusive Miljööverdomstolen) och migrationsdomstolarna (inklusive Migrationsöverdomstolen).2 Fastighets- och miljödomstolarna är knutna till några av de allmänna domstolarna medan migrationsdomstolarna är knutna till några av de allmänna förvaltningsdomstolarna.

De särskilda domstolarna är specialiserade på en eller flera typer av mål och är exklusivt behöriga att pröva dessa. I fastighets- och miljödomstolarna finns ledamöter med särskild kunskap i de frågor dessa domstolar prövar. Motsvarande ledamöter finns inte i migrationsdomstolarna.

Instanskedjan är kortare för mål som prövas av migrationsdomstolarna och för vissa mål som prövas i miljödomstolarna än vad som gäller för flertalet mål som prövas i allmän förvaltningsdomstol eller i allmän domstol. De mål som prövas av fastighetsdomstolarna följer den instansordning som normalt gäller för mål som prövas av allmän domstol, dvs. tingsrätt (fastighetsdomstol) – hovrätt – Högsta domstolen.

I detta kapitel beskrivs inledningsvis de särskilda domstolarnas verksamhet och ett antal av de måltyper som handläggs vid dessa domstolar. Därefter redovisas en rapport från Domstolsverket som redovisar den översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet som

1 Det bör anmärkas att termen särskild domstol här inte har samma betydelse som den har i 10 kap. 17 § fösta stycket 1 rättegångsbalken. Termen har här en betydligt snävare innebörd än den har i rättegångsbalken. Se vidare kapitel 2 fotnot 2. 2 Att fastighetsdomstolar är särskilda domstolar följer av Högsta domstolens uttalanden i bl.a. NJA 1979 s. 107. Att miljödomstolarna ska betraktas som särskilda domstolar framgår av prop. 1997/98:45 Del 2 s. 226. Mot bakgrund av de skäl som Högsta domstolen redovisade i nyss nämnda rättsfall och vad regeringen anförde i prop. 2004/05:170 s. 110 ff. angående särskilda benämningar på migrationsdomstolarna, bör även dessa domstolar betraktas som särskilda domstolar.

verket gjort. Vidare behandlas Miljöprocessutredningens förslag om fastighets- och miljödomstolar samt propositionen Mark- och miljödomstolar (prop. 2009/10:215), som innehåller regeringens överväganden beträffande Miljöprocessutredningens förslag. Slutligen redovisas Utvärderingsutredningens utvärdering av migrationsdomstolsreformen.

3.1. Fastighetsdomstolarna

3.1.1. Domstolarnas verksamhet

Fastighetsdomstolarna infördes den 1 juli 1969 (prop. 1969:44, bet. 1LU 1969:38, rskr 1969:283). Domstolarna övertog prövningen av mål om fastighetsbildning från de s.k. ägodelningsrätterna. Bakgrunden till förändringen var främst att handläggningen vid ägodelningsrätterna tog längre tid än vad som kunde godtas. Detta ansågs bero på bl.a. att ordföranden i ägodelningsrätten, som hade sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till allmän underrätt, inte kunde ägna tillräcklig tid åt fastighetsbildningsmålen. Det stora antalet ägodelningsrätter ansågs också bidra till tidsutdräkten i handläggningen, eftersom det ledde till att ägodelningsdomarna fick så begränsad erfarenhet av fastighetsbildningsmålen att de fick ägna mer tid åt dem än vad som annars skulle ha behövts (a. prop. s. 203 ff.). Bildandet av fastighetsdomstolarna innebar att antalet domstolar som handlade fastighetsbildningsmål minskade. De nya fastighetsdomstolarna kom, utöver dessa mål, även att handlägga bl.a. expropriationsmål.

Särskilda bestämmelser om fastighetsdomstolar finns i lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål (FDL). Det ska enligt FDL finnas en fastighetsdomstol i varje län. Regeringen kan dock föreskriva att annat område än län ska utgöra domkrets för fastighetsdomstol eller att flera fastighetsdomstolar ska finnas för samma område. Den tingsrätt som regeringen bestämmer ska vara fastighetsdomstol (1 § första stycket).

Av kungörelsen (1971:549) om fastighetsdomstol framgår att 23 tingsrätter, i princip en i varje län, är fastighetsdomstolar (jfr 1 §). Därutöver är Eskilstuna och Sundsvalls tingsrätt fastighetsdomstol i vissa mål och ärenden (jfr 2 § samma kungörelse). Det innebär att 25 av landets 47 tingsrätter är fastighetsdomstolar.

I FDL finns inte någon uppräkning av när lagen är tillämplig. I stället anges att fastighetsdomstol tar upp mål eller ärende enligt vad som föreskrivs i särskild lag eller annan författning. Sådana föreskrifter finns i ett stort antal författningar (se följande avsnitt). Ett mål som ska prövas av fastighetsdomstol benämns i FDL fastighetsmål (1 § andra stycket). Fastighetsmålen kan delas in i fastighetsbildningsmål, expropriationsmål, tomträtts- och arrendemål samt övriga mål.

Bestämmelser om handläggning av mål och ärenden vid fastighetsdomstolarna finns i FDL och i vissa speciallagar. I den mån någon bestämmelse saknas i dessa lagar, gäller rättegångsbalken (jfr 2 § FDL och prop. 1969:44 s. 250).

Fastighetsdomstolen är som huvudregel domför med två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot (s.k. fastighetsråd) och två nämndemän. Från denna huvudregel finns ett antal undantag. Ordföranden kan exempelvis bestämma att ytterligare ett fastighetsråd ska ingå i rätten. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får ytterligare en lagfaren ledamot och en nämndeman ingå. Vidare ska rätten bestå av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän i mål eller ärende om arrende och mål om tvångsförvaltning (3 § FDL). Det finns också ett antal fall där fastighetsdomstolen är domför utan nämndemän eller med endast en lagfaren ledamot (jfr 4 § FDL). Angående frågan om deltagande av fastighetsråd, se vidare avsnitt 6.4.1.

Fastighetsdomstolarnas prövning omfattar dels förstainstansprövningar, dels prövningar av överklagade ärenden. Till den förstnämnda kategorin hör bland annat tomträtts- och expropriationsmål. Dessa mål avgörs genom dom. Till den senare kategorin hör bl.a. mål om fastighetsbildning. Dessa mål avgörs genom utslag (se t.ex. 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen [1970:988], FBL).

Fastighetsmål avgörs enligt huvudregeln efter huvudförhandling. Sådan förhandling hålls i samband med att domstolen håller syn på fastigheten eller, om syn inte behövs, på plats som bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår (10 § FDL). Många fastighetsmål avgörs dock på handlingarna. Det kan exempelvis ske om talan är uppenbart ogrundad eller att enighet om utgången föreligger (jfr t.ex. 16 kap. 8 § FBL).

En fastighetsdomstols domar och utslag får som huvudregel överklagas till hovrätt (jfr 2 § FDL). I FDL finns bestämmelser om hovrättens sammansättning vid handläggning av fastighetsmål. Som huvudregel ska ett fastighetsråd ingå i hovrätten, om inte hovrätten

finner att medverkan av fastighetsråd uppenbart inte behövs. Om särskilda skäl föreligger, kan hovrätten bestämma att två fastighetsråd ska delta i handläggningen. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna ledamöter. Ett fastighetsråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna (13 § FDL). Fastighetsråd i hovrätten ska, på samma sätt som i fastighetsdomstol, ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering (14 § FDL). Hovrättens domar och utslag i fastighetsmål får, som huvudregel, överklagas till Högsta domstolen.

År 2009 avgjorde fastighetsdomstolarna 1 376 mål och ärenden.

3.1.2. Mål om fastighetsbildning m.m.

Fastighetsbildningslagen

Fastighetsbildning är en åtgärd som vidtas enligt FBL och som innebär att fastighetsindelningen ändras, att servitut bildas, ändras eller upphävs eller att en byggnad eller annan anläggning som hör till en fastighet överförs till en annan fastighet (1 kap. 1 §). Fastighetsbildning sker enligt FBL som fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter, och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning, om den avser nybildning av fastighet (2 kap. 1 §).

FBL anger relativt utförligt förutsättningarna för att fastighetsbildning ska få ske. Fastighetsbildning ska t.ex. som huvudregel ske så, att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar varaktigt lämpad för sitt ändamål. Fastighetsbildning får inte äga rum, om ändamålet med hänsyn till sin art och övriga omständigheter bör tillgodoses på något annat sätt än genom fastighetsbildning (3 kap. 1 §). Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning normalt inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna (3 kap. 2 §).

Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning, som handläggs av lantmäterimyndighet (2 kap. 2 §). Förfarandet regleras i 4 kap. FBL.

FBL innehåller även bestämmelser om fastighetsbestämning. Genom fastighetsbestämning avgörs frågor om hur fastighetsindelningen är beskaffad, om en ledningsrätt eller ett servitut gäller

och vilket omfång rätten har och om byggnader eller andra anläggningar hör till en fastighet enligt 2 kap. 1 § jordabalken (1 kap. 1 § FBL). Fastighetsbestämning handläggs av lantmäterimyndigheten vid förrättning. Har fastighetsbestämningen samband med fastighetsbildning, handlägges åtgärderna gemensamt vid en förrättning, om inte särskilda skäl föranleder annat (14 kap. 2 § FBL). Fråga som upptagits vid fastighetsbestämning avgöres genom beslut av lantmäterimyndigheten, s.k. fastighetsbestämningsbeslut (14 kap. 4 § FBL).

Lantmäterimyndighetens fastighetsbildnings- och fastighetsbestämningsbeslut får överklagas till fastighetsdomstol (15 kap. FBL). Beträffande rättegången i fastighetsbildningsmål finns särskilda bestämmelser i 16 kap. FBL som bl.a. behandlar frågor om kommunicering, huvudförhandling och rättegångskostnader.

Fastighetsdomstolens utslag eller beslut får, som huvudregel, överklagas till hovrätten (17 kap. 1 § FBL). Beträffande rättegången i hovrätten i fastighetsbildningsmål finns särskilda bestämmelser i 17 kap. FBL. Hovrättens utslag eller beslut får, som huvudregel, överklagas till Högsta domstolen. Även beträffande rättegången i Högsta domstolen finns särskilda bestämmelser i FBL (18 kap.).

Som ett led i fastighetsreglering kan vissa för de s.k. sakägarna gemensamma arbeten verkställas (5 kap. 1 § FBL). Gemensamt arbete ombesörjes av sakägarna enligt vad de kommer överens om. Om sakägare begär det eller lantmäterimyndigheten finner att det behövs, ska dock arbetet och vad som sammanhänger med det ombesörjas av en eller flera sysslomän (9 kap. 2 § FBL). När syssloman frånträder sitt uppdrag, ska han eller hon avge redovisning för sin förvaltning. Sakägare som vill klandra sysslomannens redovisning eller annars föra talan mot denne med anledning av förvaltningen ska väcka talan vid fastighetsdomstol (9 kap. 5 § FBL).

Anläggningslagen

Enligt anläggningslagen (1973:1149) kan anläggning inrättas som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (gemensamhetsanläggning). Fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning som handläggs av lantmäterimyndighet (1 och 4 §§). I anläggningslagen finns

bestämmelser om skyldighet att avstå utrymme för gemensamhetsanläggning och ersättning för sådant avstående (12 och 13 §§).

Lantmäterimyndighetens anläggningsbeslut får överklagas till fastighetsdomstol. Beträffande rättegången i anläggningsmål i fastighetsdomstol, hovrätt och Högsta domstolen hänvisas till 16– 18 kap. FBL (31 § anläggningslagen).

Ledningsrättslagen

Enligt ledningsrättslagen (1973:1144) kan den som för ledning, t.ex. vatten- och avloppsledning, eller annan anordning vill utnyttja utrymme inom fastighet få rätt till det (ledningsrätt). Ledningsrätt omfattar enligt vad som bestäms vid förrättningen befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och använda en ledning eller annan anordning. Fråga om ledningsrätt prövas vid förrättning som handläggs av lantmäterimyndigheten (1 och 2 §§). I ledningsrättslagen finns bestämmelser om skyldighet att avstå utrymme för ledning eller annan anordning och ersättning för sådant avstående (12 och 13 §§).

Lantmäterimyndighetens ledningsbeslut får överklagas till fastighetsdomstol. Beträffande rättegången i mål om ledningsrätt i fastighetsdomstol, hovrätt och Högsta domstolen hänvisas till 16– 18 kap. FBL (29 § ledningsrättslagen).

Lagen om exploateringssamverkan

Enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan får beslutas att ägare till fastigheter med mark inom ett visst område (samverkansområde) i samverkan ska vidta de åtgärder inom området som behövs för att ställa i ordning viss mark för bebyggelse och för att utföra sådana anordningar som behövs för bebyggelsen (exploateringssamverkan). Frågor om exploateringssamverkan prövas vid förrättning (exploateringsförrättning) som handläggs av lantmäterimyndigheten (1 och 2 §§). Förfarandet kan leda till att mark överförs till annan fastighet eller till en samfällighet (19 och 20 §§). I dessa fall ska ersättningen bestämmas med tillämpning av vissa bestämmelser i expropriationslagen (1972:719).

Lantmäterimyndighetens beslut får överklagas till fastighetsdomstol. Beträffande rättegången i fastighetsdomstol, hovrätt och

Högsta domstolen hänvisas till 16–18 kap. FBL (34 § lagen om exploateringssamverkan).

Lagen om äganderättsutredning och legalisering

Äganderättsutredning får enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering bl.a. ske beträffande område där äganderätten till fast egendom är oviss, om det från allmän och enskild synpunkt är av väsentlig betydelse att ovissheten undanröjs och åtgärder härför lämpligen bör vidtas i ett sammanhang. Sådan utredning får även annars ske beträffande område där fastighetsägarna i betydande omfattning saknar lagfart. Äganderättsutredning får också ske beträffande en enstaka fastighet, om den som gör anspråk på fastigheten inte kan erhålla lagfart på grund av oklarhet om eller brist i föregående ägares åtkomst (1 §). Äganderättsutredning sker vid förrättning, som handläggs av lantmäterimyndigheten (2 §). Sedan behövliga sammanträden hållits, ska lantmäterimyndigheten pröva vem som bör anses vara ägare till varje särskild fastighet eller till mark inom fastighet eller inom samfällighet enligt FBL samt upprätta förteckning i enlighet härmed, s.k. äganderättsförteckning (9 §).

Lantmäterimyndighetens beslut om bl.a. äganderättsförteckning får överklagas till fastighetsdomstol. Beträffande rättegången i fastighetsdomstol, hovrätt och Högsta domstolen hänvisas till 16– 18 kap. FBL (27 § lagen om äganderättsutredning och legalisering).

Förordning om avgifter vid lantmäteriförrättningar

I förordningen (1995:1459) om avgifter vid lantmäteriförrättningar finns bestämmelser om avgifter för förrättningar som handläggs av en lantmäterimyndighet och om beslut om debitering av förrättningskostnader. Lantmäterimyndighets beslut om debitering av förrättningskostnader får överklagas till fastighetsdomstol (10 §).

3.1.3. Mål om expropriation m.m.

Expropriationslagen innehåller regler som ger möjlighet att under vissa förutsättningar och för vissa ändamål ta i anspråk egendom genom expropriation.3 Ett mål om expropriering föregås av ett särskilt tillståndsbeslut, som ska fullföljas genom ansökan om stämning inom ett år från det att tillståndet beviljades (3 kap. 1 och 6 §§). För en fastighet som exproprieras ska som huvudregel löseskilling betalas med ett belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom expropriationen, ska även sådan skada ersättas (jfr 4 kap. 1 §). Första domstol i expropriationsmål är fastighetsdomstol (5 kap. 1 §). I 5 kap. expropriationslagen finns ett betydande antal rättegångsregler som bl.a. gäller utfärdande av stämning (6 §), förberedelse (12 §), vad domstolens prövning får avse i fråga om ersättningens storlek (25 och 26 §§) och vad som får ligga till grund för domstolens prövning (28 §).

Lagen (1978:160) om vissa rörledningar innehåller regler för rörledning för transport av råolja eller produkt av råolja eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle (1 §). Mål enligt den lagen gällande ersättning för skada eller intrång i anledning av återställningsåtgärder, prövas av fastighetsdomstol (18 § tredje stycket). Liknande regler om ersättning för skada eller intrång med anledning av återställandeåtgärder och som innebär att talan prövas av fastighetsdomstol finns i 2 kap. 21 § tredje stycket ellagen (1997:857) och 2 kap. 17 § tredje stycket naturgaslagen (2005:403).

Jordförvärvslagen (1979:230) uppställer krav på tillstånd för förvärv av lantbruksegendom i vissa fall. Talan om inlösen av sådan fastighet där förvärvstillstånd vägrats på grund av att fastigheten behövs för att främja bl.a. sysselsättningen på orten, ska väckas i fastighetsdomstol (12 § andra stycket).

Plan- och bygglagen (1987:10), PBL, innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. En kommun får enligt lagen lösa bl.a. mark eller annat utrymme som enligt en detaljplan ska användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman (6 kap. 17 §). I vissa fall är en kommun skyldig att lösa mark eller att utge ersättning för skada som

3 I betänkandet Nya ersättningsbestämmelser i expropriationslagen, m.m. (SOU 2008:99) föreslår Utredningen om expropriationsersättning förändrade regler för ersättning vid expropriation. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet.

fastighetsägaren lider till följd av olika former av intrång i fastighetsägares rätt på grund av planläggning (jfr 14 kap. 1–8 §§). I mål om inlösen och ersättning tillämpas i princip expropriationslagen (15 kap. 1 § PBL). Det innebär att sådana mål prövas av fastighetsdomstol.

Lagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling innehåller bestämmelser om upphörande av rätten att driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi till följd av omställningen av energisystemet i Sverige. Regeringen får beträffande varje kärnkraftsreaktor besluta att rätten att driva reaktorn för att utvinna kärnenergi ska upphöra att gälla vid den tidpunkt som regeringen anger (2 §). Om rätten att driva en kärnkraftsreaktor för att utvinna kärnenergi upphör, har en tillståndshavare och ägare till fastighet som har använts vid reaktordrift rätt till viss ersättning av staten (jfr 5–7 §§). Talan om sådan ersättning ska väckas vid fastighetsdomstol (8 §).

Enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter krävs som huvudregel särskilt tillstånd för undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi (1 §). Föranleder undersökningen skada eller intrång, ska ersättning lämnas. Tvist om ersättning prövas av fastighetsdomstol (18 §). Även talan beträffande annan ersättningsskyldighet som enligt nämnda lag kan uppkomma i anledning av torvbrytning prövas av fastighetsdomstol (se t.ex. 23 och 29 §§).

Minerallagen (1991:45) gäller undersökning och bearbetning av fyndigheter på egen eller annans mark av ett antal angivna mineraliska ämnen, bl.a. olja och diamant (1 kap. 1 §). Undersökning och bearbetning får som huvudregel endast utföras av den som har tillstånd (1 kap. 4 §). Vissa tvister om olika ersättningsfrågor som kan uppkomma enligt minerallagen prövas av fastighetsdomstol som första instans (8 kap. 11 §). Fastighetsdomstol prövar enligt lagen vidare överklagande beslut av den s.k. bergmästaren angående bl.a. ersättning för skada eller intrång i anledning av undersökningsarbete eller bearbetningskoncession. Dessutom överklagas beslut av förrättningsmyndigheten om bl.a. markanvisning till fastighetsdomstol (16 kap. 1 §).

Om ett nätföretag, som använder en elektrisk anläggning med stöd av en nätkoncession enligt 2 kap. 1 § första stycket ellagen, i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagen, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen eller enligt villkor i nätkoncessionen, ska förvaltningsrätten, efter ansökan av

nätmyndigheten, besluta om särskild förvaltning av den elektriska anläggningen. (1 kap. 2 § lagen [2004:875] om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar). Om en varaktigt tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas, får staten lösa in anläggningen. Mål om inlösen av elektrisk anläggning och klander av förvaltningen prövas av fastighetsdomstol (1 kap. 5 § och 3 kap. 17 § samma lag).

Enligt väglagen (1971:948) ska fastighetsdomstol pröva mål om någon vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen. Även väghållaren kan påkalla fastighetsdomstolens prövning (66 §). Om en kommun som tillhandahållit mark till staten för väg inte kan komma överens med staten om ersättning, får talan väckas i fastighetsdomstol (70 §).

Den rättighetsinnehavare som inte är nöjd med den ersättning som Fiskeriverket erbjudit enligt lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskilds fiskerätt får väcka talan mot staten i fastighetsdomstol (4 §).

Frågor om inlösen och ersättning enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg ska prövas av fastighetsdomstol (4 kap. 5 §). Detsamma gäller för frågor om inlösen och ersättning enligt lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (2 kap. 25 § och 3 kap. 20 §).

Om en fastighetsägare av en hyresfastighet försummar vården av fastigheten, kan hyresnämnden enligt bostadsförvaltningslagen (1977:792) under vissa förutsättningar besluta att ställa fastigheten under förvaltning av särskild förvaltare, s.k. tvångsförvaltning (2 §). Är fastigheten ställd under tvångsförvaltning men är förhållandena så att en tillfredsställande förvaltning inte kan uppnås, får fastigheten inlösas av kommunen. Talan om inlösen ska väckas i fastighetsdomstol (28 §). Om ägaren till fastigheten vill klandra förvaltarens redovisning, ska han eller hon väcka talan mot förvaltaren i fastighetsdomstol (23 §).

3.1.4. Tomträtts- och arrendemål

I 13 kap. jordabalken finns bestämmelser om tomträtt. Med tomträtt avses upplåtande av nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid för visst ändamål och mot en årlig avgift (1 §). Fastighetsdomstol handlägger mål angående omprövning eller jämkning av avgift, klander av uppsägning eller bestämmande av lösesumma avseende tomträtter (23 §).

I 8 kap. jordabalken finns bestämmelser om arrende, dvs. upplåtelse av jord till nyttjande mot betalning. Flera tvister om arrende, bl.a. frågor om förlängning av arrendeavtal vid jordbruks- eller bostadsarrende, prövas av arrendenämnd i första instans (30 §). De arrendetvister som inte uttryckligen prövas av arrendenämnd ska prövas av fastighetsdomstol. Dessutom prövar fastighetsdomstol ärenden om utseende av s.k. synesmän (32 §).

3.1.5. Övriga mål

Beträffande flertalet av de åtgärder som kan vidtas enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter kan talan väckas i fastighetsdomstol av den fastighetsägare som har del i samfälligheten, om denne inte är nöjd med de beslut som fattats av densamma (se 15, 46, 53 och 54 §§).

Enligt lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag, får lantmäterimyndighetens beslut om vem som har rätt att utfå förvaltade medel och beslut om fördelning av förrättningskostnaderna överklagas till fastighetsdomstol (12 §).

Fastighetsdomstol prövar enligt lagen (1972:114) med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning vissa ersättningsfrågor enligt konventionen (5 §).

3.2. Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen inrättades år 1999 i samband med att miljöbalken trädde i kraft (prop. 1997/98:45, bet. 1997/98:JoU20, rskr. 1997/98:278). Det främsta syftet med miljöbalken var att den splittrade lagstiftningen på området skulle sammansmältas och samlas till en homogen lagstiftningsprodukt. De processuella bestämmelserna och prövningssystemet skulle också samordnas och anpassas till de materiella reglerna. Tanken var att ett sådant sammansmält system med en enhetlig struktur skulle få betydelse för uppkomsten av en gemensam praxis och bidra till kunskapen om och förståelsen för miljöbalkens mål. Bland de grundläggande anspråk som i övrigt borde ställas på prövningssystemet nämndes i förarbetena behovet av att uppfylla Europakonventionens krav på domstolsprövning, att begränsa användningen av rättsprövningsinstitutet och att avlasta regeringen

prövningen av överklaganden i mer traditionella förvaltningsärenden. Vidare ställdes anspråk på bl.a. rättssäkerhet i förfarandet, enklare instansordning samt effektivitet och hänsyn till kostnadsaspekter (a. prop. Del 1 s. 458). Reformen innebar att flertalet mål med miljöanknytning som tidigare prövades av regeringen, de allmänna förvaltningsdomstolarna, tingsrätterna, fastighetsdomstolarna, vattendomstolarna och Koncessionsnämnden numera prövas av miljödomstolarna.

Umeå, Östersunds, Nacka, Växjö och Vänersborgs tingsrätter är miljödomstolar (1 § förordningen [1998:1323] om miljödomstolarnas domkretsar). Vissa mål inleds i miljödomstol. Andra mål prövar miljödomstol efter överklagande från länsstyrelsen och andra statliga myndigheter. I 20 kap. 2 § första stycket miljöbalken anges vilka typer av mål som inleds i miljödomstol. Som första instans avgör miljödomstol bl.a. mål om tillstånd att bedriva större miljöfarliga verksamheter, s.k. A-verksamheter. Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader, anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller miljön (a. prop. Del 2 s. 107, jfr också 9 kap. 1 § miljöbalken). Regeringen har i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd angett om en verksamhet eller en åtgärd kräver tillstånd och om tillståndsfrågan ska prövas av miljödomstol eller av länsstyrelsen. Till exempel söks tillstånd hos miljödomstolen för anläggning för framställning av pappersmassa av trä eller andra fibrösa material eller av mer än 10 000 ton returfibermassa per kalenderår och för anläggning för behandling eller lagring av obestrålat kärnbränsle (punkterna 21.10 och 23.50 i bilagan). Även för bl.a. kärnkraftverk och vindkraftverk av viss storlek söks tillstånd hos miljödomstol (jfr punkten 40.30). Miljödomstol prövar som första instans också flertalet mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar, mål om olika typer av ersättning och mål om utdömande av vite (20 kap. 2 § miljöbalken).

Länsstyrelsen och andra statliga myndigheter beslut enligt miljöbalken får normalt överklagas till miljödomstol (20 kap. 2 § andra stycket miljöbalken). Det gäller bl.a. länsstyrelsens beslut om tillstånd att bedriva viss miljöfarlig verksamhet, s.k. B-verksamhet. Som tidigare nämnts har regeringen i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd angett om en verksamhet eller åtgärd kräver tillstånd och om tillståndsfrågan ska prövas av

miljödomstol eller av länsstyrelsen. Till exempel söks tillstånd hos länsstyrelsen för anläggning för djurhållning med mer än 40 000 platser för fjäderfän eller mer än 750 platser för suggor eller anläggning för utvinning och produktion av asbest (punkterna 1.10 och 13.60 i bilagan). Även för anläggning för att genom biokemiska processer i industriell skala tillverka läkemedelssubstanser eller anläggning för tillverkning av batterier eller ackumulatorer där inte kadmium, bly eller kvicksilver ingår sökts tillstånd hos länsstyrelsen (punkterna 24.20 och 31.20). Länsstyrelsens beslut i tillståndsfrågan kan alltså överklagas till miljödomstol. Även länsstyrelsens beslut i fråga om bl.a. tillstånd till markavvattning kan överklagas till miljödomstol.

Vid miljödomstolarnas tillståndsprövning är de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken av central betydelse. I kapitlet uppställs bl.a. krav på att alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte ska vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik (3 §). Det uppställs också krav på att alla som bedriver en verksamhet ska hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning (5 §). För en verksamhet som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det dessutom väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön (6 §). Det är den som söker ett tillstånd som har att visa att verksamheten kan bedrivas på ett miljömässigt godtagbart sätt i förhållande till hänsynsreglerna (1 § och a. prop. Del 2 s. 13).

Vid tillståndsprövningen är också hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken av stor betydelse. De grundläggande hushållningsbestämmelserna i 3 kap. ska främja väl genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål att utnyttja marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt (a. prop. Del 2 s. 28). Till exempel anges i 1 § att mark- och vattenområden ska användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde ska ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. I 3 § föreskrivs att mark- och vattenområden som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som kan skada naturmiljön. Vidare finns i

3 kap. skyddsbestämmelser som avser särskilda verksamheter, bl.a. jord- och skogsbruk, rennäringen och yrkesfisket (4 och 5 §§). I miljöbalken och andra författningar finns vidare ett stort antal hänsyns- och miljökrav som, beroende på förutsättningarna i det enskilda fallet, kan bli tillämpliga vid tillståndsprövningen.

Miljödomstolen består som huvudregel av en ordförande som ska vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen. Miljöråd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten ska ha erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet (20 kap. 4 § miljöbalken).

I vissa fall är miljödomstolen domför med ett mindre antal ledamöter. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är miljödomstolen normalt domför med ordföranden och ett miljöråd. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken, dvs. när huvudförhandling hålls i förenklad form respektive när målet är av enkel beskaffenhet eller parterna samtycker till att en domare avgör målet. Avgörs sådana mål i sak utan huvudförhandling ska dock ordinär sammansättning gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet. Även mål som inletts i en kommun eller en förvaltningsmyndighet eller som gäller utdömande av vite kan, under vissa förutsättningar, avgöras av ordföranden och ett miljöråd (20 kap. 5 § miljöbalken). Angående frågan om miljörådens medverkan, se avsnitt 6.4.2.

Miljödomstolens domar eller beslut får, som huvudregel, överklagas till Miljööverdomstolen. Vid överklagande till Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit överklagat mål krävs prövningstillstånd (23 kap. 1 § miljöbalken). Miljööverdomstol är Svea hovrätt (20 kap. 1 § miljöbalken). Miljööverdomstolen är slutinstans för mål som i första instans har prövats av en kommun eller en förvaltningsmyndighet (23 kap. 8 § miljöbalken). I övriga mål, dvs. mål som miljödomstol prövat som första instans, dömer Högsta domstolen som sista instans (20 kap. 1 § miljöbalken).

För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol ska det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre ska vara lagfarna. Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd ska Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna (20 kap. 11 § miljöbalken). Även för tjänstgöring i Miljööverdomstolen bör enligt förarbetena särskild vikt läggas vid att lagfarna domare och miljöråd har gedigna kunskaper inom miljörättens område (a. prop. Del 2 s. 231).

Det finns i miljöbalken ett stort antal processuella bestämmelser, särskilt i fråga om mål om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Miljöbalkens processregler kompletteras emellertid, beroende på vilken typ av mål eller ärende det är fråga om, av rättegångsbalkens tvistemålsregler, lagen om domstolsärenden, förvaltningslagen (1986:223) respektive förvaltningsprocesslagen.

År 2009 avgjorde miljödomstolarna 1 910 mål och ärenden.

3.3. Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen

En ny utlänningslag (2005:716), UtlL, med en ny instans- och processordning för utlännings- och medborgarskapsärenden trädde i kraft den 31 mars 2006 (prop. 2004/05:170Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden och prop. 2004/05:172

Uppehållstillstånd för tribunalvittnen, bet.

2004/05:SfU17 och 18 samt rskr. 2005/06:1 och 2). Den nya instans- och processordningen innebar att Utlänningsnämnden lades ned och att överprövningen av Migrationsverkets beslut flyttades över till tre migrationsdomstolar. Migrationsdomstolarnas avgöranden får överklagas till Migrationsöverdomstolen.

Syftet med reformen var att uppnå en ökad öppenhet och rättssäkerhet i asylprocessen genom att låta överprövningen ske i domstol. Som grundläggande krav på den nya instans- och processordningen framhölls i lagstiftningsarbetet bl.a. ökad öppenhet, möjlighet till muntlig förhandling, tvåpartsprocess och skyndsam handläggning (prop. 2004/05:170 s. 105).

Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö och Förvaltningsrätten i Göteborg är migrationsdomstolar (6 a § förordningen [1977:937] om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.). Kammarrätten i Stockholm är Migrationsöverdomstol (16 kap. 1 § UtlL).

Beträffande antalet migrationsdomstolar och vilka länsrätter (numera förvaltningsrätter) som kunde komma i fråga som migrationsdomstolar anförde regeringen i förarbetena bl.a. följande (a. prop. s. 110):

De domstolar som skall handlägga de aktuella målen måste kunna möta de förändringar i tillströmningen av mål som är en följd av förändringar av bl.a. antalet asylsökande. De aktuella domstolarna skall också ha en organisation som kan bygga upp och vidmakthålla den särskilda erfarenhet och kompetens som handläggningen av de aktuella målen kräver. Domstolarna bör således vara av sådan storlek att de inte blir alltför sårbara från flexibilitetssynpunkt. De bör också vara av sådan storlek att den nya måltypen inte blir helt dominerande och de därmed mer eller mindre får karaktären av specialdomstol.

Regeringen bedömde att de länsrätter som uppfyller dessa behov var de tre största länsrätterna, dvs. Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Skåne län och Länsrätten i Göteborg.

Migrationsdomstolarna överprövar Migrationsverkets beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, avvisning och utvisning enligt UtlL och beslut om medborgarskap enligt lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. Dessa domstolar överprövar även vissa beslut av en polismyndighet, bl.a. beslut om förvar (14 kap. 9 § UtlL).

Rätt till uppehållstillstånd kan föreligga på ett flertal grunder. Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har som huvudregel rätt till uppehållstillstånd (5 kap. 1 § UtlL). Med flykting avses en utlänning som bl.a. befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 § UtlL). Med alternativt skyddsbehövande avses bl.a. en utlänning som i andra fall befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att det finns grundad anledning att anta att

utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, och utlänningen inte kan, eller på grund av nyss nämnda risk inte vill, begagna sig av hemlandets skydd (jfr 4 kap. 2 § UtlL). Med övrig skyddsbehövande avses bl.a. en utlänning som i andra fall befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp (jfr 4 kap. 2 a §).

Uppehållstillstånd kan också ges till en utlänning som har viss anknytning till Sverige, t.ex. är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning här (5 kap. 3 § UtlL). Uppehållstillstånd får dessutom ges till en utlänning som bl.a. har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges (5 kap. 3 a § UtlL). Vidare får uppehållstillstånd i vissa fall beviljas en utlänning som har erbjudits tillsvidareanställning i Sverige eller som har sin försörjning ordnad på annat sätt än genom anställning (jfr 5 kap. 5 § UtlL). En utlänning som har för avsikt att studera i Sverige och som har antagits till högskoleutbildning här ska beviljas uppehållstillstånd för studietiden om han eller hon har sin försörjning under studietiden och sin återresa tryggad genom egna medel, stipendium eller på annat liknande sätt, har heltäckande sjukförsäkring som gäller i Sverige och inte utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa (4 kap. 5 § utlänningsförordningen [2006:97]).

Arbetstillstånd får bl.a. ges till en utlänning som erbjudits säsongsarbete, en anställning inom ett yrke där det råder tillfällig brist på arbetskraft eller som deltar i internationellt utbyte (6 kap. 1 § UtlL).

En utlänning får avvisas bl.a. om han eller hon saknar pass när det krävs pass för inresa eller vistelse i Sverige, om han eller hon saknar visering, uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige eller om det vid utlänningens ankomst till Sverige kommer fram att han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar det tillstånd som krävs för inresa där (8 kap. 1 § UtlL). En utlänning som inte

avvisas får utvisas ur Sverige om han eller hon uppehåller sig här men saknar pass eller de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet (8 kap. 7 § UtlL).

En migrationsdomstols beslut får överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av en polismyndighet får dock inte överklagas. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas (16 kap. 9 § UtlL).

Prövningstillstånd krävs, med visst undantag, vid överklagande till Migrationsöverdomstolen (jfr 16 kap. 11 § UtlL). Prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av domstolen, s.k. prejudikatdispens, eller det annars finns synnerligt skäl att pröva överklagandet, s.k. extraordinär dispens (16 kap. 12 § UtlL). Däremot meddelas inte prövningstillstånd av det skälet att anledning förekommer till ändring i det slut vartill migrationsdomstolen kommit, s.k. ändringsdispens (jfr 34 § andra stycket 2 förvaltningsprocesslagen). I förarbetena framhöll regeringen att Migrationsöverdomstolen såsom högsta instans ska ha ansvaret för praxisbildningen och att detta ställer krav på att domstolen på ett effektivt sätt kan bidra till rättsbildningen och tillförsäkra en förutsebar och enhetlig rättspraxis. För att uppfylla detta krav ansåg regeringen att Migrationsöverdomstolen endast skulle kunna meddela prövningstillstånd på grunderna prejudikatsdispens och extraordinär dispens. De föreslagna dispensgrunderna kunde enligt regeringen vidare förväntas bidra starkt till att målens totala handläggningstid i instanskedjan begränsades (a. prop. s. 132).

I stor utsträckning gäller lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, LAFD, och förvaltningsprocesslagen för migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen (jfr 16 kap. 1 § andra stycket UtlL). Utlänningslagen innehåller emellertid vissa ifrån dessa lagar avvikande bestämmelser, bl.a. i fråga om instansordning, skyndsam handläggning och domkretsindelning. Regeringen angav i förarbetena att flera av dessa avvikelser var sådana att det borde klargöras att när länsrätterna och kammarrätten handlade utlännings- och medborgarskapsmålen, gör domstolarna detta i en särskild egenskap. Ett sådant klargörande gjordes enligt regeringen lämpligen genom att länsrätterna och kammarrätten i den nya ordningen hade särskilda benämningar, migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstol. Att antalet inkommande mål kunde komma att variera i hög utsträckning och i

snabb takt ställde enligt regeringen stora krav på att styrning av verksamheten i den nya ordningen. En effektiv styrning förutsatte enligt regeringen att verksamheten i domstolarna i den nya ordningen i viss mening kunde särskiljas från länsrätternas och kammarrätternas övriga verksamhet. Också detta talade för särskilda benämningar på domstolarna. Därutöver talade enligt regeringen även budgettekniska skäl och för domstolarna rent administrativa skäl för särskilda benämningar (a. prop. s. 110 ff.).

I LAFD finns bestämmelser om förvaltningsrätts och kammarrätts domförhet som är tillämpliga även för migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen. Migrationsdomstol är som regel domför med en lagfaren domare och tre nämndemän (17 § LAFD). I vissa fall är emellertid en migrationsdomstol domför med en lagfaren domare ensam. Det gäller bl.a. vid avgörande i sak av mål av enkel beskaffenhet, om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt (18 § LAFD).

Migrationsöverdomstolen är som regel domför med tre lagfarna domare. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är domstolen domför med två ledamöter, om de är ense om slutet (12 § LAFD). För Migrationsöverdomstolens del finns i utlänningslagen en särbestämmelse enligt vilken ett mål eller en viss fråga i ett mål får avgöras av domstolen med sju lagfarna ledamöter (16 kap. 3 §). Sammansättningen får användas om domstolen vid handläggningen av målet anser att avgörandet kan få stor principiell betydelse. Bestämmelsen är avsedd att ge Migrationsöverdomstolen, i egenskap av prejudikatsinstans i utlänningsärenden, en möjlighet att avgöra ett mål eller en fråga i förstärkt sammansättning i de fall detta behövs för att främja en enhetlig praxisbildning (a. prop. s. 123). Vid förstärkt sammansättning i Migrationsöverdomstolen ska presidenten eller en lagman vara ordförande och övriga ledamöter ska vara eller ha varit ordinarie domare (22 a § förordningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion).

Under 2009 kom det in knappt 22 500 mål till migrationsdomstolarna. Av de inkomna målen var knappt 11 600 mål asylmål. Dessa mål utgör en stor del av arbetsbelastningen på migrationsdomstolarna. Under året avgjorde domstolarna knappt 22 900 mål, varav cirka 13 100 asylmål.

Regeringens verksamhetsmål för migrationsdomstolarna är att medianåldern för avgjorda mål inte bör överstiga fyra månader.

Medianåldern för under 2009 avgjorda mål var sammantaget för migrationsdomstolarna 4,4 månader.

3.4. Utredningar och rapporter

3.4.1. Domstolsverkets rapport – Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet

Domstolsverket fick i regleringsbrevet för år 2005 i uppdrag att göra en översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet. Uppdraget redovisades i rapporten Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet (DV 2006:2). Domstolsverket föreslog att antalet fastighetsdomstolar skulle minskas från 25 till 7 och att de huvudsakligen skulle lokaliseras till de tingsrätter som är miljödomstolar. Den främsta anledningen till förslaget var att Domstolsverket bedömde att en högre koncentration av fastighetsmålen måste leda till en förhöjd kompetens hos framför allt de lagfarna ledamöterna. Förslaget innebar enligt Domstolsverket också att samtliga fastighetsdomstolar skulle få ett målunderlag som kan sysselsätta minst ett fastighetsråd vid varje fastighetsdomstol samt att förutsättningarna för att ha ett specialiserat beredningsstöd förbättras. Verket anförde vidare att förändringen möjliggjorde ett utbyte mellan domare i fastighets- och miljödomstol.

I rapporten angavs att de domare som handlägger fastighetsmål måste ha kännedom om ett tämligen komplext regelverk. De måste därutöver ha en förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörsmål samt kunna se de aktuella problemen i ett större fastighetsrättsligt sammanhang. Antalet mål vid fastighetsdomstolarna var enligt rapporten högst varierande. Till vissa domstolar inkom färre än tio mål per år. Trots att fastighetsmålen krävde specialistkunskaper innebar det begränsade målunderlaget enligt Domstolsverket att många juristdomare som arbetade med fastighetsmål inte var i särskilt hög grad specialiserade på denna måltyp. Verket ansåg att specialiseringen i fastighetsdomstolarna, med några få undantag, framförallt handlade om att fastighetsråden var knutna till dessa domstolar. I detta avseende skiljde sig enligt Domstolsverket fastighetsdomstolarna från miljödomstolarna, i vilka de lagfarna ledamöterna i väsentligt större utsträckning var specialiserade (s. 38).

Domstolsverket konstaterade att många av dem som hade lämnat synpunkter under arbetet med uppdraget hävdade att man borde höja kompetensen och därmed öka kvaliteten och effektiviteten vid handläggningen av fastighetsmålen genom att skapa en organisation som i större utsträckning gav de lagfarna ledamöterna möjlighet att specialisera sig på fastighetsmål. Vissa tingsrätter påpekade emellertid risken med en alltför långt driven specialisering (s. 38). Domstolsverket anförde i rapporten att det naturligtvis var viktigt att värna domarnas generella kompetens men att det inte gick att komma ifrån att detta i så fall skulle ske på bekostnad av effektivitet. När det gällde fastighetsmålen ansåg verket att de, liksom miljömålen, var så särpräglade att det fanns mycket starka skäl för en specialisering. Syftet var enligt Domstolsverket inte att de lagfarna domarna i fastighetsdomstolarna skulle bli experter på samma sätt som fastighetsråden var. Avsikten var i stället att ge de lagfarna ledamöterna den rutin som behövdes för att omloppstiden för målen ska bli kortare och handläggningen och dömandet mer effektivt. För att kunna bygga upp en mycket hög kompetens i fastighetsdomstolarna ansåg Domstolsverket att man borde rikta in sig på att skapa en organisation som gav de lagfarna ledamöterna förutsättningar att i större utsträckning specialisera sig på fastighetsmål (s. 40).

Enligt rapporten ansåg ett flertal domare i fastighetsdomstolarna att dömandet i fastighets- och miljömål borde samordnas. Många målgrupper inom dessa kategorier sades ha beröringspunkter med varandra. Ett utbyte mellan domare i dessa domstolar kunde därför enligt rapporten leda till en breddning och fördjupning av kunnandet på båda håll. Vidare angavs att specialistkunskaper som vissa domare redan har bättre skulle kunna tillvaratas (s. 42).

3.4.2. Miljöprocessutredningen

Regeringen beslutade den 20 juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att dels utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och PBL, dels utreda och föreslå organisations- och författningsändringar för en samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna (dir. 2007:94). Utredningen, som därefter fick tilläggsdirektiv

(dir. 2007:184 och 2008:119), tog namnet Miljöprocessutredningen (M 2007:04).

Miljöprocessutredningen lämnade fem delbetänkanden och ett huvudbetänkande. I betänkandet En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) föreslog utredningen att de PBL-mål som i dag prövas av allmän förvaltningsdomstol i stället ska prövas av miljödomstol. Vidare föreslogs att Miljööverdomstolen under vissa förutsättningar skulle kunna avgöra principiellt viktiga mål i förstärkt sammansättning. Utredningen föreslog i det andra delbetänkandet Miljödomstolarna – domkretsar – lokalisering – handläggningsregler (SOU 2008:31) en ändrad domkretsindelning för miljödomstolarna. I betänkandet behandlades också miljödomstolarnas lokalisering och tillämpliga handläggningsregler. Några förslag till ändringar i dessa avseenden lämnades dock inte.

I sitt huvudbetänkande, Miljöprocessen (SOU 2009:10) föreslog Miljöprocessutredningen att fastighetsdomstolarna skulle avskaffas och att fastighetsmålen i stället skulle prövas av miljödomstolarna. Lagen om domstolar i fastighetsmål skulle enligt förslaget ersättas av en ny lag om miljödomstolar, som bl.a. skulle innehålla särskilda regler om domstolarnas sammansättning och bestämmelser om domstolarnas inbördes behörighet. I betänkandet föreslog utredningen vidare att nya prövningsmyndigheter, koncessionsnämnder för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet, skulle inrättas i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Nämnderna skulle som första instans pröva alla tillståndsärenden. Det gällde både ärenden som i dag prövas av länsstyrelsen som första instans och ärenden där förfarandet i dag inleds i miljödomstol. Miljödomstolarnas huvudsakliga verksamhet skulle enligt förslaget komma att bli att överpröva nämndernas beslut (s. 19 ff.).

Miljöprocessutredningen föreslog också en form av s.k. språngrevision. Miljööverdomstolen skulle enligt förslaget få överlämna ett mål till Högsta domstolen, om målet innehöll en fråga vars avgörande kan vara till vägledning för rättstillämpningen. Om ett mål överlämnades till Högsta domstolen, skulle denna domstol i vanlig ordning göra en prövning av frågan om prövningstillstånd. Om Högsta domstolen inte meddelade prövningstillstånd, skulle målet lämnas tillbaka till Miljööverdomstolen för avgörande. Utredningen vidhöll också sitt förslag att Miljööverdomstolen

under vissa förutsättningar skulle kunna avgöra principiellt viktiga mål i förstärkt sammansättning (s. 498 ff.).

Miljöprocessutredningens förslag behandlas i propositionen

Mark- och miljödomstolar (prop. 2009/10:215). Regeringen föreslår i propositionen att fem nya domstolar benämnda mark- och miljödomstolar bildas. De nya domstolarna ska enligt förslaget pröva miljömål, mål enligt plan- och bygglagen samt fastighetsmål.

Mark- och miljödomstolarnas avgöranden ska enligt förslaget kunna överklagas till den nuvarande Miljööverdomstolen, som föreslås byta namn till Mark- och miljööverdomstolen. Regeringen föreslår att de nya domstolarna ska vara belägna på de orter där de nuvarande miljödomstolarna ligger.

I propositionen gör regeringen bedömningen att Miljöprocessutredningens förslag om att Miljööverdomstolen ska få fatta beslut i förstärkt sammansättning i principiellt viktiga frågor inte bör genomföras. Samma bedömning gör regeringen om utredningens förslag om språngrevision.

Regeringen föreslår i propositionen att Mark- och miljööverdomstolens avgöranden i mål som inletts genom överklagande till mark- och miljödomstol som huvudregel inte ska kunna överklagas. Mark- och miljööverdomstolen ska dock i fastighetsmål och mål enligt plan- och bygglagen för frågor av särskild prejudikatintresse enligt förslaget kunna tillåta att avgörandet överklagas till Högsta domstolen genom en s.k. ventil.

3.4.3. Utvärderingsutredningen

Regeringen beslutade den 23 augusti 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera den nya instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden (dir. 2007:119). Utredningen, som därefter fick tilläggsdirektiv (dir. 2008:149), tog namnet Utvärderingsutredningen (Ju 2007:12).

Utvärderingsutredningen skulle främst klarlägga hur den nya instans- och processordningen uppfyller de grundläggande krav som ställdes upp vid dess införande. Utredningen skulle belysa bl.a. om öppenheten i asylprocessen har ökat, om kravet på skyndsam handläggning har uppfyllts och hur praxisbildningen har fungerat. Utvärderingsutredningen behandlade dessa frågor i sitt slutbetänkande Den nya migrationsprocessen (SOU 2009:56). Enligt utredningens bedömning hade öppenheten i asylprocessen ökat.

Det berodde på användningen och redovisningen av s.k. landinformation, på möjligheten till muntlig förhandling och på införandet av tvåpartsprocessen. När det gällde skyndsam handläggning konstaterade Utvärderingsutredningen att migrationsdomstolarna 2008 klarade regeringens verksamhetsmål för handläggningstiderna totalt och i allt väsentligt också sina egna verksamhetsmål samt att Migrationsöverdomstolen uppfyllde regeringens verksamhetsmål (s. 17 ff.).

När det gällde praxisbildningen anförde Utvärderingsutredningen bl.a. följande (s. 22 f.):

I egenskap av högsta instans har Migrationsöverdomstolen en viktig prejudikatbildande funktion. Domstolen har inrättat en särskild s.k. prejudikatavdelning som handlägger de migrationsmål som har beviljats prövningstillstånd. Genom att avgöra alla dessa mål på en och samma avdelning kan domstolen tillvarata kompetensen i organisationen och åstadkomma en enhetlig praxis. […] Migrationsöverdomstolen uttalar sig i sina avgöranden i första hand om tolkningen av utlänningslagen. Ett problem är att det saknas vägledning för underinstanserna i så kallade landfrågor. Dessa frågor handlar om vilka slutsatser som mot bakgrund av aktuell landinformation kan dras om t.ex. ett visst land eller en viss folkgrupp. Domare vid Migrationsöverdomstolen har uttryckt att de inte anser det vara domstolens uppgift att uttala sig vägledande i landfrågor, utan att belysa hur utlänningslagens rekvisit ska tolkas. Bristen på vägledning i landfrågor gör att det finns risk för att en sökande kan bli föremål för olika bedömningar beroende på vilken migrationsdomstol som dömer i ett mål. Avsaknaden av vägledande avgöranden beträffande landfrågor kan därför få konsekvenser för rättssäkerheten i migrationsprocessen. Under utredningsarbetet har behov av ändringsdispens i Migrationsöverdomstolen påtalats. En möjlighet till prövning av migrationsmålen i en högre instans skulle ligga väl i linje med en övergripande ambition att främja enskildas rättssäkerhet och rättstrygghet och således stärka det judiciella systemets legitimitet. Det finns skäl att överväga att på kammarrättsnivån införa en möjlighet till ändring av avgöranden för de mål som handläggs enligt utlänningslagen på motsvarande sätt som gäller för andra måltyper i förvaltningsprocessen. Inom ramen för denna utredning har konsekvenserna av ändringsdispens i Migrationsöverdomstolen inte kunnat undersökas och bedömas. Frågan om ändringsdispens i migrationsmål bör därför utredas närmare.

Utvärderingsutredningens betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Tilläggsdirektiven till Målutredningen har sin upprinnelse i Utvärderingsutredningens överväganden om ändringsdispens i Migrationsöverdomstolen.

4. Koncentration av mål till vissa domstolar

Huvudregeln är att alla allmänna domstolar eller alla allmänna förvaltningsdomstolar har behörighet att handlägga alla typer av mål som hör till respektive domstolsslag. Vilken domstol som är behörig att ta upp ett visst enskilt mål till prövning följer av ett stort antal forumregler.

För de allmänna domstolarnas del finns forumregler i 10 och 19 kap. rättegångsbalken. Forumreglerna utgår från ett allmänt forum, där talan kan väckas i de fall där något annat inte är särskilt föreskrivet. Allmänt forum i tvistemål är tingsrätten på den ort där svaranden har sitt hemvist och i brottmål den ort där brottet har förövats (10 kap. 1 § och 19 kap. 1 §rättegångsbalken). För de fall där dessa allmänna forumregler inte kan tillämpas anges ett antal subsidiära forum. Till exempel kan i tvistemål den som saknar känt hemvist i Sverige stämmas in på den ort där hans eller hennes egendom finns (10 kap. 3 § rättegångsbalken). För vissa fall finns även bestämmelser om konkurrerande forum, som ger möjlighet att få målet prövat också i något annat forum än det som följer av huvudregeln om allmänt forum. Till exempel kan talan mot näringsidkare i tvist mellan konsument och näringsidkare i vissa fall väckas vid tingsrätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist (10 kap. 8 a § rättegångsbalken). Inom några områden anges vidare vissa exklusiva forum. Till exempel prövas tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom av tingsrätten i den ort där fastigheten är belägen (10 kap. 10 § rättegångsbalken). I viss speciallagstiftning, t.ex. 42 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport och 8 § lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden, finns från rättegångsbalken avvikande bestämmelser om forum.

För de allmänna förvaltningsdomstolarnas del finns den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket LAFD. Av bestämmelsen följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom

vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning. Särskilda forumregler finns bl.a. i 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, 49 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring, 34 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), 28 § lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet och 6 § lagen om viten.1

De nyss nämnda forumreglerna för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol är generella i det avseendet att i princip vilken tingsrätt respektive förvaltningsrätt som helst kan bli behörig. Det stora flertalet typer av mål faller också under tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. Flertalet måltyper kan således förekomma vid alla allmänna domstolar respektive alla allmänna förvaltningsdomstolar.

Med undantag från de generella forumreglerna är för vissa typer av mål föreskrivet att de ska handläggas av specialdomstolar eller särskilda domstolar (jfr 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken). En redogörelse för handläggning av dessa mål har lämnats i kapitel 2 respektive 3.

För vissa speciella typer av mål och ärenden finns vidare särskilda forumregler som innebär att dessa mål eller ärenden koncentreras till en eller vissa domstolar (jfr 10 kap. 17 § första stycket 2 och 3 rättegångsbalken). Det är i första hand dessa typer av mål och ärenden som kommer att behandlas i detta kapitel.

Inledningsvis bör det dock anmärkas att redan utformningen av de allmänna forumreglerna innebär en koncentration av vissa typer av mål till vissa domstolar. Det gäller främst beträffande de typer av mål som förekommer i allmänna förvaltningsdomstolar.

Av 14 § andra stycket LAFD följer som tidigare nämnts att ett beslut som huvudregel ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Avgörande är således normalt var den myndighet ligger som har fattat det överklagade beslutet. I de fall en viss myndighet har verksamhet endast inom en förvaltningsrätts domkrets kommer alltså alla överklagade beslut från myndigheten att prövas av den förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten i Luleå prövar således alla överklagade beslut från Radiotjänst i Kiruna AB enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst samt beslut från Sametinget enligt viltskadeförordningen (2001:724) och rennäringslagen

1 Den angivna forumregeln i lagen om allmän försäkring kommer den 1 januari 2011 ersättas av en motsvarande regel i 113 kap. 14 § socialförsäkringsbalken (2010:110).

(1971:437). Beslut från Bolagsverket i Sundsvall enligt bl.a. årsredovisningslagen (1995:1554) överklagas till Förvaltningsrätten i Härnösand. Beslut från Energimarknadsinspektionen enligt ellagen och från Statens energimyndighet enligt lagen (2003:113) om elcertifikat överklagas, till följd av att båda myndigheterna ligger i Eskilstuna, till Förvaltningsrätten i Linköping. Samma förvaltningsrätt prövar överklagade beslut från Lotteriinspektionen i Strängnäs enligt lotterilagen (1994:1000) och från Inspektionen från arbetslöshetsförsäkring i Katrineholm enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Förvaltningsrätten i Stockholm överprövar beslut från ett flertal centrala myndigheter som ligger i Stockholm, bl.a. Post- och telestyrelsen (PTS) och Finansinspektionen. Den nu beskrivna koncentrationen av mål är således en följd av den allmänna forumregeln och är inte föranledd av någon specialdestinering i egentlig mening.

Det bör här nämnas att Domstolsverket på regeringens uppdrag har utrett frågan om en ny allmän forumregel för förvaltningsrätterna. I rapporten Ny allmän forumregel – för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans (DV 2009:4) föreslår Domstolsverket att ett beslut som överklagas av en fysisk person ska prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets klaganden är folkbokförd. Om klaganden inte är folkbokförd i Sverige, ska beslutet prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets han eller hon vistas. Ett beslut som överklagas av en juridisk person ska enligt förslaget prövas av förvaltningsrätten inom vars domkrets styrelsen har sitt säte eller där huvudkontoret finns. Saknas förutsättningar att bestämma forum utifrån dessa regler, ska beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets beslutet först har fattats.

Domstolsverket föreslår i rapporten att den allmänna forumregeln kompletteras med ett antal särskilda forumregler för vissa typer av mål. Dessa forumregler motiveras enligt Domstolsverket bl.a. av att det är olämpligt att vissa måltyper sprids på alla domstolar på grund av att de är sällsynta och regleras av en komplex lagstiftning. I andra typer av mål kan mer än en person vara klagoberättigad. Det gäller bl.a. för mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och mål om laglighetsprövning. Särskilda forumregler kan enligt Domstolsverket då behövas för att inte forumkonkurrens ska uppstå när de saklegitimerade parterna bor inom olika domkretsar. I rapporten

anges vidare att vissa måltyper, bl.a. migrationsmålen, av andra skäl inte bör omfattas av en ny allmän forumregel.

Domstolsverket föreslår i rapporten särskilda forumregler som innebär koncentration av mål som avser överklagade beslut från PTS, Finansinspektionen, Energimarknadsinspektionen, affärsverket Svenska kraftnät, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Veterinära ansvarsnämnden samt mål enligt plan- och bygglagen, kommunallagen, socialtjänstlagen och utlänningslagen.

Mot bakgrund av att flera stora målgrupper redan har forumregler som utgår från var den enskilde finns, samt att det för vissa måltyper föreslås särskilda forumregler, bedömer Domstolsverket att konsekvenserna avseende målfördelning för de föreslagna förvaltningsrätterna blir begränsade. Förslagen i rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Domstolsverkets rapport behandlas vidare i avsnitt 21.6.3.

4.1. Mål som handläggs av allmänna domstolar

4.1.1. Omvandling av fängelse på livstid

Lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid trädde i kraft den 1 november 2006. Av lagen följer att en domstol under vissa förutsättningar kan fatta beslut om omvandling av fängelse på livstid till ett tidsbestämt straff. I lagen finns bestämmelser om vad som krävs för att livstidsstraffet ska kunna omvandlas och hur förfarandet ska gå till. Lagen innehåller vidare en särskild forumregel som anger att en ansökan om omvandling tas upp av Örebro tingsrätt (6 §). I förarbetena framhölls som skäl för forumregeln att antalet ärenden årligen skulle bli relativt litet. Regeringen bedömde att ärendena, i synnerhet för att åstadkomma en enhetlig handläggning, borde koncentreras till endast en domstol. Örebro tingsrätt bedömdes vara geografiskt centralt belägen och rent storleksmässigt väl skickad att klara uppgiften. Regeringen ansåg därför att det fanns goda skäl att anförtro Örebro tingsrätt uppgiften att hantera prövningen om omvandling av livstidsstraff (prop. 2005/06:35 s. 27).

Under 2009 avgjorde Örebro tingsrätt 25 ärenden om omvandling av fängelse på livstid.

4.1.2. Sjömål

I sjölagen (1994:1009) finns bestämmelser om bl.a. ansvar för skada som uppkommer till följd av fartygs sammanstötning samt för olje- och atomskada (8, 10 och 11 kap.). Lagen innehåller vidare bestämmelser om ansvar för sakskada på gods och personskada som drabbar passagerare vid transport (13 kap. 25 § och 15 kap. 17 §). I sjölagen finns också vissa straffbestämmelser. Till exempel kan en befälhavare som försummar att se till att fartyget är sjövärdigt, dömas till böter eller fängelse i sex månader (20 kap. 1 §).

Sjölagen innehåller särskilda forumbestämmelser för tvistemål, brottmål och s.k. sjöförklaring enligt den lagen (18 kap. 10 § och 21 kap. 1 §). Sjöförklaring är en form av bevisupptagning som syftar till att utreda en händelse eller en olycka till sjöss eller på ett fartyg (18 kap. 6–8 §§). Första domstol i dessa typer av mål är någon av de tingsrätter som är s.k. sjörättsdomstolar. Luleå, Sundsvall, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs och Värmlands tingsrätter är sjörättsdomstolar (förordningen [1975:931] om sjörättsdomstolar).

I förarbetena har som skäl för koncentration av sjömålen till vissa domstolar framförts att sjölagstiftningen otvivelaktigt utgör ett särpräglat rättsområde samt att målen kräver speciell insikt och sakkunskap. Det begränsade antalet sjömål av mer kvalificerad art ansågs vidare medföra att endast ett mindre antal domare, åklagare och advokater kunde komma i beröring med sjörättsfrågor och därmed förvärva behövlig sakkunskap. Även behovet av en skyndsam handläggning framfördes som skäl för koncentration (prop. 1970:185 s. 16 och 23).

Forumbestämmelserna i sjölagen är tillämpliga även för andra sjörättsliga författningar. Av t.ex. 12 kap. 7 § fartygssäkerhetslagen (1988:49) framgår att sjölagens forumregler ska tillämpas för mål om ansvar och förverkande enligt fartygssäkerhetslagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Fartygssäkerhetslagen innehåller bestämmelser om krav på bl.a. fartygs sjövärdighet, lastning och bemanning (2, 3 och 5 kap.).

Under 2009 avgjordes i tingsrätt knappt 100 mål och ärenden enligt sjölagen.

4.1.3. Tryckfrihet och yttrandefrihet

Tryckfrihetsförordningen (TF) föreskriver om varje medborgares rätt att bl.a. i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst (1 §). TF innehåller också bestämmelser om straffrättsligt ansvar och ersättningsskyldighet för missbruk av tryckfrihet. Ansvar för missbruk av tryckfriheten kan utkrävas endast när tryckfrihetsbrott föreligger. Med tryckfrihetsbrott förstås i TF ett antal uppräknade gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag (7 kap. 1, 4 och 5 §§). Till de uppräknade gärningarna hör förtal, förolämpning, olaga hot, hot mot tjänsteman och övergrepp i rättssak (7 kap. 4 § 14–18).

I 12 kap. 1 § TF finns en särskild forumregel för tryckfrihetsmål. Till tryckfrihetsmål hänförs mål angående bl.a. ansvar eller enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott och ansökan om en skrifts konfiskering. Tryckfrihetsmål ska enligt forumregeln tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets länsstyrelsen har sitt säte. Utöver residensstäderna får även Eskilstuna, Norrköping och Helsingborgs tingsrätter ta upp tryckfrihetsmål (1 § förordningen [1991:1712] om behörighet för vissa tingsrätter att ta upp tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål).

Vad som främst skiljer tryckfrihetsmål från vanliga mål är juryns medverkan. I tryckfrihetsmål som gäller ansvar ska frågan om brott föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna avstår från juryprövning. När jury prövar om brott föreligger, ska så anses vara fallet om minst sex jurymän är ense om det (12 kap. 2 § TF). Friande utslag från juryn kan inte ändras, vare sig av underrätten eller efter fullföljd till högre rätt. Fäller juryn ska däremot rätten, som består av tre juristdomare, pröva ansvarsfrågan. Det är rätten ensam som bestämmer påföljd, skadestånd och annan rättsverkan.

I förarbetena till TF anfördes att antalet domstolar med behörighet att pröva tryckfrihetsmål, med hänsyn till målens säregna beskaffenhet och deras ringa antal, borde begränsas till i princip en i varje län. Att denna lösning valdes hängde samman med att jurymännen utses länsvis (jfr 12 kap. 3 § TF). Frågan om att inrätta en specialdomstol för tryckfrihetsmålen berördes också i förarbetena. Departementschefen avvisade dock den tanken av både principiella och praktiska skäl. Han hänvisade bl.a. till att det inte krävdes att

domstolens ledamöter hade någon särskild teoretisk eller praktisk förtrogenhet med de ämnen tryckfrihetsmålen rörde för att kunna pröva dessa. Därtill kom enligt departementschefen att det var fråga om en till antalet obetydlig grupp av mål och att en särskild domstol för dessa mål skulle medföra ökade kostnader (prop. 1948:230 s. 43 och 93 ff.).

I yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) anges att varje svensk medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (1 kap. 1 §). YGL innehåller bestämmelser om straffrättsligt ansvar och skadeståndsansvar vid missbruk av yttrandefriheten. Ansvar för missbruk av yttrandefriheten kan utkrävas endast när yttrandefrihetsbrott föreligger. De gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i TF ska anses som yttrandefrihetsbrott, om de begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt lag (5 kap. 1 § YGL). Beträffande rättegången i yttrandefrihetsmål hänvisas i YGL till 12 kap. TF. Det innebär bl.a. att den särskilda forumregeln i TF blir tillämplig på yttrandefrihetsmål.

TF och YGL kompletteras av viss följdlagstiftning. I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden finns bestämmelser om bl.a. rätt domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål, huvudförhandling inför jury samt överläggning och dom.

Under 2009 avgjordes 24 tryckfrihetsmål i tingsrätt.

4.1.4. Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden

Svea hovrätt är enligt ett stort antal lagar exklusivt forum för att pröva frågan om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. Forumregler med sådan innebörd finns i bl.a. 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, 7 § lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn, 38 § atomansvarighetslagen (1968:45), 7 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, 19 § lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss, 9 § lagen

(1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, 13 § lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område och 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Med avsteg från den normala instansordningen är således Svea hovrätt första instans i dessa mål. Hovrättens beslut får överklagas till Högsta domstolen.

Frågor om verkställighet av utländska domar har sedan lång tid varit koncentrerade till Svea hovrätt. I förarbetena till de äldsta av de nyss redovisade lagarna angavs inget uttryckligt skäl till den koncentrationen (se t.ex. prop. 1937:6). I nyare lagstiftningsärenden hänvisas ofta till att Svea hovrätt enligt annan lagstiftning är exklusivt forum för att pröva verkställighet av utländska domar. Därutöver har i något fall anförts att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning gör att prövningen bör koncentreras till en domstol (prop. 1984/85:124 s. 32).

I lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn finns bestämmelser om överflyttning av barn från Sverige. Barn som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här ska enligt 11 § samma lag på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som har tillträtt den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen). En ansökan om överflyttning av barn görs hos Stockholms tingsrätt (13 § samma lag).

2002 års vårdnadskommitté pekade i sitt betänkande Vårdnad –

Boende – Umgänge, Barnets bästa, föräldrars ansvar (SOU 2005:43) på att aktuella ärenden är av speciell karaktär, att det finns ett särskilt krav på skyndsam handläggning enligt konventionen och att en koncentration av ärendena i andra konventionsstater har gett betydande fördelar (Del A s. 333 ff.). Mot den bakgrunden bedömde regeringen att Sveriges åtaganden enligt konventionen bäst säkerställdes om handläggningen av samtliga dessa ärenden samlades till en tingsrätt. Regeringen konstaterade att barnet i de flesta fall inte har hemvist i Sverige. Eftersom Stockholms tingsrätt var reservforum för bl.a. vårdnadsmål och andra ärenden om verkställighet eller överflyttning av barn när barnet inte har hemvist i Sverige, bedömde regeringen att även aktuella ärenden borde samlas hos Stockholms tingsrätt (prop. 2005/06:99 s. 72).

4.1.5. Hyresmål

Svea hovrätt är exklusivt forum för att överpröva hyresnämndernas beslut (se bl.a. 12 kap. 71 § jordabalken, 31 § hyresförhandlingslagen [1978:304], 11 kap. 3 § bostadsrättslagen [1991:614] och 34 § bostadsförvaltningslagen [1977:792]). Hyresnämndernas beslut kan avse t.ex. ändring av hyresvillkor eller tillstånd till överlåtelse av hyresrätt (12 kap.54 och 37 §§jordabalken).

I dessa mål tillämpas lagen (1994:831) om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt. Lagen innehåller särskilda bestämmelser om muntlig förhandling och kallelse av part eller annan till sådan samt beslutens rättskraft m.m. (5–8 §§). Om särskild reglering saknas, ska hovrätten enligt lagen tillämpa 52 kap. rättegångsbalken (2 §). Hovrättens beslut i mål som överklagats dit från en hyresnämnd får inte överklagas (10 §). Med avsteg från den normala instansordningen är således Svea hovrätt slutinstans i dessa mål.

Före den 1 juli 1994 överprövades hyresnämnders beslut av Bostadsdomstolen. När frågan om den domstolens upphörande diskuterades i förarbetena uttalades att det var regeringens avsikt att hyresnämndernas verksamhet i framtiden ska inordnas i tingsrätterna. I linje med detta låg enligt regeringen att Bostadsdomstolens verksamhet övertogs av hovrätterna. Det mest önskvärda var då enligt regeringen att de uppgifter som åvilade Bostadsdomstolen togs över av alla hovrätter. Praktiska och personalmässiga hänsyn sades emellertid tala för att ett sådant steg i reformprocessen borde ske samtidigt med att hyresnämndernas verksamhet fördes över till tingsrätterna. Regeringen förordade därför att Svea hovrätt skulle träda i Bostadsdomstolens ställe som överinstans till hyresnämnderna (prop. 1993/94:200 s. 54 f.).

Under 2009 avgjorde Svea hovrätt knappt 500 mål som avsåg överprövning av beslut från hyresnämnderna.

4.1.6. Patentmål m.m.

Stockholms tingsrätt är, som nämnts i kapitel 2, exklusivt forum för de flesta patentmål, t.ex. mål om patents ogiltighet, om meddelande av tvångslicens och om straffrättsligt ansvar eller skadestånd för patentintrång (65 § PL). Forumbestämmelsen bygger på ett förslag från 1938 års patentutredning (SOU 1942:58). Som

motivering till detta förslag anförde patentutredningen i huvudsak följande (prop. 1944:176 s. 106 f.):

Det har ofta klagats över att intrångsmål för närvarande kunna komma att upptagas av alla allmänna underdomstolar i landet. Det kan gälla en domstol, som endast sällan får något patentmål till bedömande och därför helt naturligt icke har så goda förutsättningar att tränga in i de ofta svåra specialproblem, som föreligga på patenträttens område. Det skulle därför erbjuda stora fördelar, om Stockholms rådhusrätt gjordes till rätt domstol i första instans i alla patentmål. Där skulle man då kunna få ytterligare erfarenhet av sådana mål, och förutsättningarna för enhetlig rättstillämpning skulle förbättras.

Genom en sådan ordning skulle också i stort sett vinnas besparingar både ur det allmännas och ur patenthavarens synpunkt. När olika företag i skilda delar av landet göra intrång i ett visst patent, kan det nämligen nu vara vid flera domstolar, varigenom orsakats både besvär och kostnader. Det har också hänt mer än en gång, att olika underdomstolar i helt likartade mål kommit till skilda resultat, vilket orsakat osäkerhet.

Det skulle visserligen kunna göras gällande, att det för en svarande i ett intrångsmål, som är bosatt långt från Stockholm, kan vara besvärligt och dyrbart, att målet skall handläggas därstädes. Även en sådan svarande har ju dock intresse av att målet blir sakkunnigt handlagt, och den angivna synpunkten torde för övrigt knappast vara så tungt vägande. Oftast erfordras i patentmål en omfattande teknisk utredning, därvid i Stockholm bosatta sakkunniga till stor del anlitas. Med hänsyn härtill kan även i sådana fall, då svaranden bor å annan ort än Stockholm, totalkostnaden för honom stundom komma att minskas genom att handläggningen sker därstädes.

Det finns vidare en synpunkt, som måste anses tala starkt för att en enda domstol blir behörig i första instans i alla patentmål. Såsom nyss antytts, gäller det oftast i dessa mål att klarlägga invecklade och omtvistade tekniska förhållanden. Framför allt för att bedöma den å ömse sidor framförda tekniska utredningen är det lämpligt, att i domstolen såsom likställda domare finns ej blott rättskunniga utan även tekniskt utbildade ledamöter. Önskemål härom ha ej sällan framförts från de närmast berörda intressekretsarna. För närvarande finns ju sådana särskilda ledamöter i tvångslicensmål, och det skulle sålunda blott gälla att bygga vidare på något redan bestående. De tekniska ledamöterna böra givetvis vara personer med synnerligen framstående teknisk sakkunskap och med lämpliga kvalifikationer i övrigt. Det skulle nog därför möta svårigheter att erhålla lämpliga sådana ledamöter för ett flertal domstolar.

Departementschefen ansåg att förslaget var välgrundat. Ett par remissinstanser föreslog att en specialdomstol skulle införas för patentmålen och att den domstolens avgöranden inte skulle få

överklagas. Andra remissinstanser anförde att Stockholms rådhusrätts dom i patentmålen skulle få fullföljas direkt till Högsta domstolen. Departementschefen fann att det inte fanns skäl för något av dessa förslag (prop. 1944:176 s. 112).

Stockholms tingsrätt är exklusivt forum även i mål som rör tillämpningen av lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar (9 §) och mål som rör ersättning enligt lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar (14 §). Beträffande förstnämnda typ av mål angavs i förarbetena att de med hänsyn till det tekniska inslaget och till att lagens tillämpning anknyter till huruvida uppfinningen är patenterbar i Sverige, lämpligen borde handläggas av Stockholms tingsrätt i den sammansättning som anges i PL (prop. 1991/92:84 s. 18). Mål enligt lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar handlades tidigare av Arbetsdomstolen.

I 67 § VmL anges att Stockholms tingsrätt är exklusiv forum för flertalet mål om gemenskapsvarumärken.2 Systemet med gemenskapsvarumärken tillskapades genom rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.3Enligt artikel 91 i förordningen ska medlemsstaterna utse ett så begränsat antal domstolar för gemenskapsvarumärken som möjligt för att i första och andra instans handlägga mål om intrång i eller giltighet av ett gemenskapsvarumärke. Enbart dessa domstolar är behöriga att pröva frågor som avser bl.a. intrång i rätten till ett gemenskapsvarumärke (artikel 92). I förarbetena anfördes att avsikten med att begränsa antalet domstolar för gemenskapsvarumärken måste vara att målen om gemenskapsvarumärken ska koncentreras i första instans i syfte att få en ordning med en så enhetlig praxis som möjligt. Regeringen ansåg att det i ett inledande skede, innan det stod klart hur många mål det blev fråga om, fanns anledning att koncentrera de mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke som väcktes i Sverige till en enda domstol. Det naturliga valet var enligt regeringen Stockholms tingsrätt (prop. 1995/96:26 s. 24 ff.).

Av 52 § ML framgår att Stockholms tingsrätt är exklusivt forum också i flertalet mål om gemenskapsformgivning.4 Det gemenskapsrättsliga systemet för immaterialrättsligt skydd av formgivning infördes genom rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den

2 Alla tingsrätter är dock behöriga att pröva en ansökan om interimistiska åtgärder beträffande gemenskapsvarumärken. 3 EGT L 11, 14.1.1994, s. 1 (Celex 394R0040). 4 Alla tingsrätter är dock behöriga att pröva en ansökan om interimistiska åtgärder beträffande gemenskapsformgivning.

12 december 2001 om gemenskapsformgivning.5 Enligt artikel 80 i förordningen ska medlemsstaterna utse så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt, vilka ska vara behöriga att handlägga de måltyper som anges i förordningen, bl.a. mål som avser intrång i rätten till gemenskapsformgivning (jfr artikel 81). I förarbetena till 52 § ML övervägde regeringen två alternativ, antingen att utse ett begränsat antal domstolar med geografisk spridning eller att utse en enda domstol i första instans. Regeringen bedömde att det skulle komma att bli få mål om gemenskapsformgivning. En strävan efter en enhetlig praxis talade därför enligt regeringen för att det var mest lämpligt att koncentrera målen till en domstol. Dessutom var det på grund av de gemensamma dragen hos regelsystemen önskvärt att ha samma ordning för gemenskapsformgivning som för gemenskapsvarumärken. Eftersom målen om gemenskapsvarumärken handlades i Stockholms tingsrätt, ansåg regeringen att också målen om gemenskapsformgivning skulle föras dit (prop. 2003/04:177 s. 17 ff.).

Under 2009 avgjordes totalt 27 patentmål i tingsrätt.

4.1.7. Mål enligt konkurrenslagstiftningen

Stockholms tingsrätt är, som nämnts i kapitel 2, exklusivt forum för vissa mål enligt konkurrenslagen. Det gäller bl.a. frågor om konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 §, om kvarstad enligt 3 kap. 21 § och förbud om företagskoncentrationer enligt 4 kap. 13 §. Samma tingsrätt är vidare alltid, men inte exklusivt, behörig att pröva mål om skadestånd enligt 3 kap. 26 § konkurrenslagen. I förarbetena angavs att det med hänsyn till rättsområdets speciella karaktär var lämpligt att kompetensen på området samlades hos en enda domstol. Med patentmålen som förebild skulle valet av domstol enligt regeringen stanna vid Stockholms tingsrätt (prop. 1992/93:56 s. 36 f. och 46 f.).

Under 2009 avgjordes totalt nio konkurrensrättsliga mål och ärenden i tingsrätt.

5 EGT L3, 5.1.2002, s.1 (Celex 32002R0006).

4.1.8. Mål enligt marknadsföringslagen

Stockholms tingsrätt är också, som nämnts i kapitel 2, exklusivt forum för vissa mål om marknadsstörningsavgift enligt MFL (48 §). Samma tingsrätt är vidare alltid, men inte exklusivt, behörig att pröva mål enligt MFL om skadestånd och vite (49 och 50 §§).

I förarbetena till den tidigare marknadsföringslagen (1995:450) konstaterade regeringen att behovet av att koncentrera underrättsprövningen till en instans inte var lika uttalat i marknadsföringsmål som i konkurrensmål. Regeringen ansåg dock att det fanns ett självständigt värde i att reglerna om behörig domstol var så enhetliga som möjligt inom marknadsrätten. Strävan att samla den dömande funktionen hos ett och samma organ, särskilt i konkurrens- och marknadsrättsliga mål, hade haft stort inflytande på tillkomsten av Marknadsdomstolen. Även om olikheterna i bl.a. bedömningsgrunder och utredningsbehov inte skulle underskattas, borde man enligt regeringen hålla ihop de processuella systemen, om inte sakliga eller organisatoriska skäl talade mot det. Ett annat tungt vägande argument för att utse Stockholms tingsrätt till exklusivt forum var enligt regeringen sammansättningsreglerna, dvs. att ekonomiska experter ingick i rätten. Man fick enligt regeringen anta att den personkrets från vilket sådana experter kunde hämtas var relativt begränsad. Inte minst praktiska skäl gjorde därför att man inte borde sprida ut domstolsprövningen på alla tingsrätter. Sammanfattningsvis menade regeringen att både principiella och praktiska hänsyn talade starkt för att Stockholms tingsrätt borde vara ensam behörig att pröva mål om marknadsstörningsavgift (prop. 1994/95:123 s. 123 f.).

Under 2009 avgjordes totalt 16 marknadsföringsmål i tingsrätt.

4.1.9. Grupprättegång

I lagen (2002:599) om grupprättegång finns ett komplement till det vanliga rättegångsförfarandet i tvistemål. I en grupprättegång kan enskilda personer, organisationer eller myndigheter med likadana eller likartade anspråk föra talan gemensamt, s.k. grupptalan (jfr 1 och 2 §§).

Endast de tingsrätter som är fastighetsdomstolar är behöriga att handlägga mål om grupprättegång (3 § angiven lag och 1 §

förordningen [2002:814] om behörighet för tingsrätter att handlägga mål enligt lagen [2002:599] om grupprättegång, m.m.).6

I förarbetena angav regeringen som skäl för koncentration av målen att en grupprättegång i de allra flesta fall skulle komma att vara mer tids-, arbets- och kostnadsmässigt krävande än en individuell process. Även om följderna inte skulle överdrivas borde man enligt regeringen inte bortse från att ett mål där det förs grupptalan kunde leda till belastningar för domstolen. En förutsättning var därför enligt regeringen att domstolen genom tillgång till administrativa rutiner och personal kunde möta de extra krav som ställdes på domstolen, utan att verksamheten i övrigt led men. Antalet grupprättegångar kunde enligt regeringen antas bli förhållandevis få varje år. För att införa specialforum för grupptalan talade därför enligt regeringen, förutom domstolens storlek, även att en koncentration av sådana rättegångar till ett färre antal domstolar ökar förutsättningarna för att på domstolen utveckla särskilda rutiner för handläggningen.

När det gällde att välja ut de tingsrätter som skulle vara behöriga skulle enligt regeringen även kravet på geografisk spridning tillgodoses. Det fanns här enligt regeringen anledning att ta fasta på indelningen av tingsrätter i fastighetsdomstolar. Eftersom fastighetsmål inte sällan involverade ett stort antal sakägare och andra intressenter, hade dessa tingsrätter enligt regeringen särskilt goda förutsättningar att hantera de handläggningsfrågor som en grupptalan kunde ge upphov till. Flera av tingsrätterna var dessutom miljödomstolar, vilket ytterligare uppgavs stärka deras förutsättningar att på ett effektivt och ändamålsenligt sätt handlägga mål där det fördes grupptalan. Regeringen föreslog alltså att en grupptalan skulle kunna väckas endast vid tingsrätt, som även var fastighetsdomstol (prop. 2001/02:107 s. 49 f.). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 2001/02:JuU16, rskr. 2001/02:246).

Under 2009 avgjordes två mål i tingsrätt enligt lagen om grupprättegång.

6 Det finns möjlighet att föra talan om skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda anspråk enligt miljöbalken som grupptalan enligt lagen om grupprättegång (32 kap. 13 § miljöbalken). Sådan grupptalan ska prövas av miljödomstol (20 kap. 2 § första stycket 6 miljöbalken).

4.1.10. Utsökningsmål m.m.

I utsökningsbalken finns bestämmelser om verkställighet av dom eller annan exekutionstitel som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, t.ex. avhysning. Utsökningsbalken innehåller också bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd (1 kap. 1 §). Mål om nu berörd verkställighet kallas utsökningsmål.

All verkställighet enligt utsökningsbalken åvilar Kronofogdemyndigheten (1 kap. 3 §). Myndighetens beslut, som kan gälla t.ex. utmätning av lös egendom, fastighet eller lön, försäljning av egendom, fördelning av köpeskilling samt kvarstad och annan handräckning, får överklagas till tingsrätt. Det är dock endast 24 särskilt angivna tingsrätter, i princip en per län, som är behöriga att handlägga utsökningsmål (jfr 18 kap. 1 § utsökningsbalken och 17 kap. 1 § utsökningsförordningen [1981:981]).

Från den 1 januari 1981, när utsökningsbalken trädde i kraft, till den 1 januari 1994 överklagades Kronofogdemyndighetens beslut till hovrätt. Vid denna tidpunkt fanns det 24 kronofogdemyndigheter, en i varje län. I förarbetena till utsökningsbalken anförde departementschefen flera skäl för att låta hovrätt, i stället för tingsrätt, överpröva Kronofogdemyndighetens beslut. Det innebar enligt departementschefen att antalet instanser inskränktes till tre, att parterna kunde få ett snabbare slutligt avgörande av saken och att en mera likformig praxis främjades. Dessutom ansåg departementschefen att sex hovrätter var ett lämpligt antal besvärsmyndigheter i förhållande till antalet kronofogdemyndigheter (prop. 1980/81:8 s. 146 ff.).

Sedan 1994 överklagas Kronofogdemyndighetens beslut till tingsrätt. Som skäl för denna förändring anfördes bl.a. önskemålet om att tyngdpunkten i rättsskipningen skulle ligga i första instans samt att minska hovrätternas arbetsbelastning. När det gällde antalet tingsrätter som skulle vara behöriga att handlägga utsökningsmål anförde departementschefen att det var olämpligt att beslut från 24 kronofogdemyndigheter överprövades av 97 tingsrätter. Genom en ordning där målen överprövades av den tingsrätt inom vars domkrets kronofogdemyndigheten fanns, fick dessa 24 tingsrätter enligt departementschefen bättre förutsättningar att bygga upp sin kompetens på utsökningsrättens område (prop. 1992/93:216 s. 72 ff.). Sedan den 1 januari 1997 är det i stället svarandens hemvist avgörande för vilken av de 24 tings-

rätterna som är behörig att överpröva Kronofogdemyndighetens beslut (prop. 1996/97:1 Utgiftsområde 4, bet. 1996/97:JuU1, rskr. 1996/97:96).

De särskilda forumreglerna gäller också för Kronofogdemyndighetens beslut enligt viss speciallagstiftning. Forumreglerna gäller bl.a. för beslut om handräckning enligt konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. samt mål enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (18 kap. 1 och 6 §§ utsökningsförordningen).

Under 2009 avgjordes knappt 4 000 utsökningsmål i tingsrätt.

4.1.11. Vissa mål enligt upphovsrättslagen

Stockholms tingsrätt är exklusivt forum för vissa mål enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Det gäller bl.a. för mål om ljudradio- eller televisionsutsändning i strid mot lagen. Stockholms tingsrätt är också exklusivt behörig att handlägga vissa mål om ersättning enligt upphovsrättslagen (jfr 58 §).

I förarbetena till upphovsrättslagen anförde departementschefen att det av olika skäl var praktiskt att Stockholms rådhusrätt gjordes till exklusivt forum för dessa typer av mål. Vilka skäl som föranledde denna bedömning berördes inte närmare (prop. 1960:17 s. 300).

4.2. Mål som handläggs av allmänna förvaltningsdomstolar

4.2.1. Den allmänna forumregeln

Den allmänna forumregeln för förvaltningsmål finns som nämnts i 14 § andra stycket LAFD. Av bestämmelsen följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för ett visst slag av mål föreskrivs annat i lag eller förordning.

Vid införandet av bestämmelsen uttalade regeringen att om man ska sträva efter en principiell ordning där länsrätterna har generell kompetens som första instans i förvaltningsrättsskipningen, är det följdriktigt att så många måltyper som möjligt förekommer i alla

länsrätter och att specialforum bland dessa undviks så långt möjligt. Regeringen beaktade också att det uppnås en bättre lokal förankring om målen sprids på alla länsrätter. En förutsättning för att avvika från denna huvudprincip var enligt regeringen att starka skäl talade för en annan ordning. Enbart det förhållandet att det rör sig om ett begränsat antal mål var enligt regeringen inte ett sådant skäl (prop. 1993/94:133 s. 32).

I prop. 1999/2000:142 behandlades frågan om en särskild forumregel för arbetslöshetsförsäkringsmål (s. 48). Regeringen instämde i den bedömning som den dåvarande regeringen gjorde vid införandet av den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket LAFD. För att kunna upprätthålla en ordning där länsrätterna har generell kompetens inom förvaltningsrättsskipningen, men med möjlighet till viss specialisering inom domstolen, var det enligt regeringens mening av största betydelse och mest följdriktigt att så många måltyper som möjligt förekommer vid alla länsrätter. Några remissinstanser anförde att den gällande forumregeln, som innebar att i princip alla arbetslöshetsförsäkringsmål handlades vid Länsrätten i Stockholms län, borde bestå eftersom prejudikatbildningen underlättades. Enligt regeringen kunde dock argumentet om specialforum och enhetligare praxisbildning m.m. anföras när det gällde en mängd måltyper i länsrätterna. Det åberopade argumentet var enligt regeringens mening inte tillräckligt för en särbehandling av arbetslöshetsförsäkringsmålen i förhållande till andra måltyper.

4.2.2. Punktskatt m.m.

I förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. finns ett antal bestämmelser om specialforum. Av 7 a § följer att beslut av Skatteverket som överklagas till en förvaltningsrätt ska tas upp av Förvaltningsrätten i Falun om beslutet avser ärenden enligt bl.a. skattebetalningslagen (1997:483) i fråga om punktskatt och om återbetalning av mervärdesskatt eller punktskatt enligt 18 kap. 4 b § samma lag eller författning som anges i 1 kap. 1 § andra stycket skattebetalningslagen. Forumbestämmelsen reglerar främst mål om punktskatt.

I prop. 1999/2000:105Vissa punktskattefrågor lämnade regeringen förslag till de lagändringar som föranleddes av riksdagens beslut om en förändrad punktskatteorganisation (bet.

1999/2000:SkU1 och rskr. 1999/2000:63).7 Vid denna tidpunkt beslutade det s.k. Särskilda skattekontoret i Ludvika i frågor om bl.a. punktskatt. Detta medförde att beslut i dessa ärenden överklagades till Länsrätten i Dalarnas län. Regeringen uttalade att prövningen av bl.a. punktskattemålen borde ligga kvar på de domstolar som hade denna uppgift. En annan ordning skulle enligt regeringen, förutom en omfördelning av arbetsbelastningen mellan berörda läns- och kammarrätter, också innebära att den specialisering och de regionala hänsyn som var förenade med den dåvarande ordningen gick förlorade. Med hänsyn till detta ansåg regeringen att dessa mål även fortsättningsvis borde handläggas av Länsrätten i Dalarnas län och Kammarrätten i Sundsvall (s. 75). Regeringen har härefter i prop. 2002/03:99Det nya skatteverket vidhållit denna bedömning (s. 261). Domkretsen för dåvarande Länsrätten i Dalarnas län ingår numera i domkretsen för Förvaltningsrätten i Falun.

4.2.3. Trängselskatt

I 7 c § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. anges att beslut av Skatteverket som överklagas till en förvaltningsrätt ska tas upp av Förvaltningsrätten i Stockholm om beslutet avser ärenden enligt lagen (2004:629) om trängselskatt.8Den särskilda forumregeln behandlades i prop. 2003/04:145

Trängselskatt. Inledningsvis konstaterades att avsaknaden av en särskild forumregel skulle leda till att, beroende på var i landet beslut hade fattats, olika länsrätter kunde komma att pröva frågor om trängselskatt. Regeringen ansåg dock att det var mest kostnadseffektivt och rättssäkert att överprövning av besluten gjordes av en särskilt anvisad länsrätt. Det föreföll enligt regeringen naturligt att mål om trängselskatter i huvudsak prövades av en domstol i det område som skatten omfattar, med tanke på t.ex.

7 Bakgrunden till riskdagsbeslutet var följande. Finansdepartementet lämnade den 9 december 1998 i uppdrag till Statskontoret att utreda frågan om punktskatteverksamhetens organisatoriska inplacering i skatteförvaltningen. I rapporten Punktskatteorganisationen inom skatteförvaltningen (1999:19) lämnade Statskontoret förslag till en förändrad punktskatteorganisation. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för år 2000 i enlighet med vad Statskontoret föreslagit att punktskatteverksamheten från och med den 1 juli 2000 organisatoriskt skulle hänföras till Riksskatteverket (prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 3). 8 I propositionen Införande av trängselskatt i Göteborg (prop. 2009/10:189) föreslås att trängselskatt ska införas i Göteborgs kommun. Frågan om forum vid överklagande av Skatteverkets beslut, som i dag regleras i förordning, behandlas inte i propositionen.

domstolens kännedom om lokala förhållanden och den omständigheten att muntliga förhandlingar kunde förekomma. Eftersom trängselskatt åtminstone inledningsvis endast skulle tas ut i Stockholms kommun, var Länsrätten i Stockholms län enligt regeringen den naturliga överklagandeinstansen (s. 72 f.). Stockholms kommun ingår numera i Förvaltningsrättens i Stockholm domkrets.

Under 2009 avgjorde Länsrätten i Stockholms län knappt 600 mål enligt lagen om trängselskatt.

4.2.4. Vägtrafikregister och fordonsskatt

I 34 § lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns en särskild forumregel. Av bestämmelsen följer att ett beslut enligt den lagen, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller ett beslut om rättelse eller information enligt personuppgiftslagen (1998:204) får överklagas hos Förvaltningsrätten i Karlstad om inte något annat följer av andra föreskrifter. I förarbetena anfördes som skäl för bestämmelsen att Vägverkets beslut enligt den då gällande bilregisterkungörelsen (1972:599), som ersattes av lagen om vägtrafikregister, prövades av Länsrätten i Örebro län och att det inte hade framkommit några skäl som gav anledning till att ändra denna ordning. Vidare anfördes att registreringsfrågor inte sällan hade samband med skattefrågor som enligt den då gällande 3 § i fordonskattelagen (1988:327) prövades av Skattemyndigheten i Örebro. En sådan skattefråga överklagades till Länsrätten i Örebro län. Även detta talade enligt regeringen för att frågor om registrering borde överklagas till den länsrätten (prop. 2000/01:95 s. 90). Örebro län ingår numera i Förvaltningsrätten i Karlstads domkrets.

Av 7 b § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. följer att ett beslut av Skatteverket som överklagas till länsrätt ska tas upp av Förvaltningsrätten i Karlstad om beslutet avser ärenden enligt vägtrafikskattelagen (2006:227), lagen (2006:228) med särskilda bestämmelser om fordonsskatt eller lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon. I förarbetena till vägtrafikskattelagen anförde regeringen att mål enligt den lagen borde prövas av samma länsrätt som prövar vägtrafikregistermål, dvs. Länsrätten i Örebro Län, eftersom det finns ett direkt samband mellan de båda lagarna. Därtill kom att antalet mål enligt vägtrafikskattelagen bedömdes bli relativt få, vilket enligt regeringen

också talade för att det var lämpligt att dessa mål prövades av samma länsrätt (prop. 2005/06:65 s. 76). Örebro län ingår som nämnts numera i Förvaltningsrätten i Karlstads domkrets.

4.2.5. Konsulärt ekonomiskt bistånd m.m.

Av 7 § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. följer att överklagande till förvaltningsrätt tas upp av Förvaltningsrätten i Göteborg när överklagandet avser beslut av Regeringskansliet i ärende enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd eller beslut av en utlandsmyndighet. Konsulärt ekonomiskt bistånd kan under vissa förhållanden lämnas till bl.a. svenska medborgare som är bosatta i Sverige som har råkat i nöd eller annan svårighet i utlandet och därför behöver ekonomisk hjälp eller som har berövats friheten genom beslut av domstol eller annan myndighet i utlandet (6 och 7 §§ samma lag). I förarbetena har vid ett par tillfällen anförts att överklaganden av beslut i fråga om beviljande av konsulärt ekonomiskt bistånd och överklaganden av beslut i fråga om återbetalning av sådant bistånd bör prövas av en och samma länsrätt respektive kammarrätt. Några skäl för denna ståndpunkt eller för att målen ska koncentreras till just Förvaltningsrätten i Göteborg har, såvitt utredningen kunna finna, inte presenterats (jfr prop. 1972:132 s. 209 och 2002/03:69 s. 46 f.). Det kan dock noteras att beslut av en utlandsmyndighet överklagas till Kammarrätten i Göteborg (1 § 2 förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m.).

4.2.6. Vissa överklagade beslut från Kriminalvården

Av 7 d § förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. följer att beslut av Kriminalvården som överklagas till förvaltningsrätt ska tas upp av Förvaltningsrätten i Linköping om beslutet gäller en person som inte är inskriven vid en kriminalvårdsanstalt, ett häkte eller ett frivårdskontor i landet och beslutet avser ärenden enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (2001:617) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården. Huvudregeln enligt de angivna lagarna är att beslut av Kriminalvården överklagas till den förvaltningsrätt inom vars

domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor är beläget där den enskilde var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades (26 d § lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och 16 § lagen om behandling av personuppgifter inom kriminalvården). Det finns dock fall när någon som inte är inskriven vid en anstalt, ett häkte eller ett frivårdskontor har rätt att överklaga ett beslut enligt dessa lagar. Till exempel befinner sig personer som är dömda i ett annat nordiskt land och som ska verkställa ett fängelsestraff eller genomgå övervakning i Sverige ofta i ett annat nordiskt land och är alltså inte inskrivna någonstans inom svensk kriminalvård. Huvudregeln kan därför inte tillämpas i dessa fall. För att det inte ska råda någon tveksamhet om vilken domstol som är behörig i dessa fall skulle enligt förarbetena en särskild länsrätt pekas ut (prop. 2004/05:176 s. 69 f.). Något skäl till varför just Länsrätten i Östergötlands län skulle handlägga dessa mål angavs inte. Östergötlands län ingår numera i Förvaltningsrätten i Linköpings domkrets.

4.3. Avskaffad eller övervägd koncentration

4.3.1. Vissa eko-brottmål

Från den 1 juli 1985 till den 1 juli 1990 skulle vissa eko-brottmål handläggas företrädesvis av tretton av regeringen utsedda tingsrätter, s.k. eko-domstolar. De utsedda tingsrätterna skulle handlägga vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden hade väsentlig betydelse. Om detta fanns bestämmelser i 1 kap. 7 § rättegångsbalken och förordningen (1985:401) om handläggningen av mål som avses i 1 kap. 7 § rättegångsbalken. Av förordningen framgick att tingsrätterna i Stockholm, Västerås, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Malmö, Vänersborg, Göteborg, Karlstad, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå var särskilt utsedda. Det var i princip en tingsrätt för var och en av de 13 åklagarregionerna som Sverige var indelat i. Vid handläggningen av aktuella mål kunde en ekonomisk eller skatterättslig expert ingå i rätten. Angående denna fråga, se avsnitt 6.1.1.

Som skäl för koncentrationen av mål anförde regeringen i förarbetena att det var till stor fördel för samspelet mellan en

expertledamot och en lagfaren ledamot att även den senare hade god erfarenhet av och goda kunskaper i det aktuella ämnesområdet. Därigenom kunde man motverka risken för att en expertledamots uppfattning i en viss fråga alltför okritiskt godtogs av övriga ledamöter i rätten. Om målen koncentrerades till endast vissa tingsrätter, skulle detta enligt regeringen också leda till att varje enskild expert deltog i rätten mer regelbundet. Härigenom skulle experterna snabbare få erfarenhet av de frågor som brukar vara uppe till bedömning i brottmål (prop. 1984/85:178 s. 26).

I prop. 1989/90:71 konstaterade föredragande statsrådet att det var så få mål som handlades enligt de särskilda forumbestämmelserna att det stod klart att koncentrationen i sig knappast kunde anses ge de lagfarna domarna som handlade målen kunskaper i fråga om ämnesområdet. Inte heller åstadkoms genom koncentrationen förutsättningar för att expertledamöterna skulle få tillräcklig erfarenhet av handläggningen av brottmål. De skäl som år 1985 talade för en koncentration var således försvagade. Härtill kom att en utvärdering som Domstolsverket hade gjort av lagstiftningen visade att det inte var uteslutet att vissa tingsrätter som inte utgjorde eko-domstolar skulle ha valt att förstärka sammansättningen med en ekonomisk expert eller en skattedomare, om den möjligheten hade funnits. Genom att avskaffa koncentrationen skulle man därför enligt statsrådet skapa bättre förutsättningar för ett användande av de särskilda sammansättningsreglerna i komplicerade brottmål och ett effektivare utnyttjande av domstolsväsendets samlade kompetens på det området. Statsrådet föreslog därför att eko-brottmålen fortsättningsvis skulle handläggas enligt vanliga forumregler (prop. 1989/90:71 s. 38). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (1989/90:JuU32, rskr. 1989/90:292).

4.3.2. Vissa arbetstvister

I förarbetena till arbetstvistlagen övervägdes om handläggningen av de arbetsrättsliga tvister som prövas av tingsrätt som första instans skulle koncentreras till ett mindre antal tingsrätter, exempelvis en i varje län. Departementschefen ansåg emellertid inte att detta skulle vara lämpligt. Han ansåg i stället att alla tingsrätter, liksom tidigare, skulle vara behöriga att pröva dessa tvister. Något uttryckligt skäl för denna bedömning angavs inte (jfr prop. 1974:77 s. 95).

p. 1986/87:47 s. 92 ff.).

4.3.3. Vissa skattemål

I samband med att den mellankommunala skatterätten avvecklades, diskuterades i förarbetena frågan om koncentration av skattemål rörande koncernbolags taxeringar.9 Det kunde enligt departementschefen hävdas att det fanns ett behov av samordning på domstolsnivå av dessa mål eftersom de avsåg komplicerade skattefrågor och betydande belopp. Några remissinstanser förordade i lagstiftningsärendet att målen skulle handläggas endast av Länsrätten i Stockholms län. Den förordade lösningen skulle enligt departementschefen i och för sig underlätta en enhetlig rättstillämpning i såväl länsrätten som i Kammarrätten i Stockholm, som i så fall skulle bli exklusiv överinstans i de målen. Departementschefen ansåg dock att även om storföretagens taxeringsfrågor många gånger avsåg invecklade förhållanden, var de inte av en så särpräglad natur att liknande frågor inte kunde komma upp hos andra skattskyldiga. Det fick anses klart att länsrätterna var kvalificerade att avgöra mål rörande storbolagens taxeringar. Departementschefen ansåg vidare att man borde sträva efter att utveckla och stimulera rättsskipningen i länsrätterna. Att tillföra alla länsrätter flera mål som rörde större företags taxeringar borde enligt departementschefen leda till en ytterligare höjning av den allmänna kompetensen där. Departementschefen kom därför fram till att målen om koncernbolagens taxering skulle följa den vanliga överklagandeordningen (pro

4.3.4. Arrendemål

Den 1 januari 2006 ändrades instansordningen för arrendemål. Arrendenämndernas beslut överprövas numera av hovrätt i stället för av fastighetsdomstol (avsnitt 9.2.2). I förarbetena diskuterades frågan om arrendemålen, på samma sätt som vissa hyresmål, skulle koncentreras till Svea hovrätt. Regeringen ansåg dock att koncentrationen av arrendeärendena till en enda hovrätt skulle medföra större olägenheter än den koncentration av överrättsdömandet som fanns inom hyresområdet. I arrendemålen var det enligt regeringen betydligt vanligare än i hyresmålen att en överrätt behövde hålla syn på en fastighet. Närheten mellan domstol och fastighet fick därmed enligt regeringen en särskild betydelse för

9 Angående frågan om domstolens avvecklande, se avsnitt 2.5.1.

arrendemålen. Eftersom hovrättens avgöranden i arrendemålen i allmänhet kunde överklagas till Högsta domstolen, fanns det enligt regeringen inte heller av hänsyn till kravet på en god prejudikatsbildning skäl att koncentrera arrendemålen till en enda hovrätt. I stället borde överprövningen ske av den hovrätt inom vars domkrets arrendenämnden var belägen (prop. 2005/06:10 s. 45 f.).

4.3.5. Mål om klander av skiljedom m.m.

Av lagen (1999:116) om skiljeförfarande följer att en talan om ogiltighet och klander av en skiljedom som huvudregel tas upp av hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum (43 §). Detsamma gäller för talan mot skiljedom varigenom skiljemännen har avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som hänskjutits till dem.

I förarbetena till denna forumbestämmelse diskuterade regeringen frågan om målen borde koncentreras till en domstol. Regeringen konstaterade att Svea hovrätt redan gjorde en prövning av utländska skiljedomar som i stora stycken motsvarade den domstolsprövning som skulle ske vid talan om ogiltighet eller klander av en svensk skiljedom. Denna ordning hade enligt regeringen fungerat väl. Mot att låta Svea hovrätt bli exklusivt forum för att pröva svenska skiljedomar talade emellertid regeringens tidigare ställningstagande att sätta principen om partsautonomin i högsäte. Det kunde enligt regeringen onekligen ifrågasättas om det var förenligt med den genomsnittliga partsviljan att samtliga klandermål skulle avgöras av Svea hovrätt, t.ex. i de fall parterna hade valt att förlägga skiljeförfarandet till Norrland eller Skåne. Det fanns enligt regeringens mening starka skäl för att låta parterna disponera över forumfrågan. Med en ordning som innebär att talan om ogiltighet och klander skulle prövas av den hovrätt inom vars domkrets förfarandet hade ägt rum, skulle en stor del av målen ändå komma att avgöras av Svea hovrätt. Regeringen ansåg att övervägande skäl talade för att en talan om ogiltighet eller klander av en skiljedom skulle väckas vid den hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Detsamma borde enligt regeringen gälla en talan mot en skiljedom där skiljemännen inte hade prövat de tvistefrågor som hänskjutits till dem (prop. 1998/99:35 s. 173 f.).

4.3.6. Arbetsmiljömål

Sedan den 1 juli 2008 överklagas Arbetsmiljöverkets beslut enligt arbetsmiljölagen (1977:1160), arbetstidslagen (1982:673), lagen (2005:395) om arbetstid för visst vägtransportarbete och lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget till allmän förvaltningsdomstol. Tidigare skulle den övervägande delen av Arbetsmiljöverkets beslut överklagas hos regeringen.

Den förändrade ordningen för överprövning av Arbetsmiljöverkets beslut behandlades i promemorian Ny instansordning för arbetsmiljöärenden (Ds 2007:32). I promemorian föreslog att Arbetsmiljöverkets beslut skulle överklagades till Länsrätten i Stockholms län. Flera omständigheter sades tala för en sådan koncentration. Utan en särskild forumregel skulle en stor del av besluten komma att överklagas till Länsrätten i Stockholms län, medan ett mindre antal beslut skulle komma att spridas bland landets övriga länsrätter. Dessutom skulle Arbetsmiljöverket, genom delegationsbeslut, i praktiken kunna styra vilken domstol som blev behörig att överpröva verkets olika beslut. Ett ytterligare skäl för koncentration var att det rörde sig om ett begränsat antal mål, cirka 75 per år. Varje länsrätt skulle därför sannolikt få ytterst få arbetsmiljömål. Domstolarna skulle enligt promemorian också i viss utsträckning komma att ställas inför skönsmässiga bedömningar vid tillämpning av arbetsmiljörätten. I promemorian konstaterades att det mot den bakgrunden fanns en risk för att nödvändig kompetens inom sakområdet inte kunde byggas upp inom de behöriga domstolarna, om målen fördelades på fler än en länsrätt. Sammantaget sades starka skäl tala för att överprövning av Arbetsmiljöverkets beslut koncentrerades till en länsrätt. Med hänsyn till att den övervägande delen av verkets beslut fattas vid huvudkontoret i Solna, ansågs det lämpligt att Länsrätten i Stockholms län gjordes till behörig domstol.

I propositionen Ny instansordning för arbetsmiljöärenden (prop. 2007/08:62) fann regeringen att huvudregeln i 14 § LAFD, att beslut som får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol ska överklagas hos den länsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, borde gälla för arbetsmiljöärenden. Regeringen konstaterade att det var fråga om cirka 70 arbetsmiljöbeslut som årligen skulle komma att överklagas till länsrätt. Det fanns enligt regeringen i och för sig fördelar med om dessa mål kunde samlas hos en länsrätt. Regeringen hänvisade dock till Länsrätts-

utredningens uppdrag att utreda den framtida länsrättsorganisationen och bl.a. beakta hur en ny allmän forumregel, som utgår från var medborgarna finns, skulle påverka organisationen. Vidare anfördes att regeringen avsåg att inom kort ytterligare utreda frågan om hur man inom ramen för länsrättsorganisationen skulle säkerställa särskild kompetens i olika måltyper. Dessa utredningar hade enligt regeringen betydelse även för forumfrågan i arbetsmiljömål. Det var enligt regeringen inte lämpligt att föregripa utredningsarbetet. Mot den bakgrunden delade inte regeringen den bedömning som hade gjorts i promemorian att det i samband med aktuellt lagstiftningsarbete borde införas en särskild forumregel för Arbetsmiljöverkets beslut.

4.3.7. Mål om mönsterskydd

Frågor om mönsterskydd kan komma under allmän domstols prövning i ett flertal fall. En registrering kan under vissa förhållanden hävas av tingsrätt (31 § ML). Tingsrätt prövar även frågor om ansvar och ersättningsskyldighet för s.k. mönsterintrång (35 och 36 §§ ML). Alla tingsrätter är behöriga att pröva dessa mål.

Mönsterutredningen föreslog i sitt slutbetänkande Förslag till formskyddslag (SOU 2001:68) att alla mål som rör mönsterskydd skulle koncentreras till Stockholms tingsrätt. En koncentration av målen kunde enligt den utredningen förväntas leda till ökad enhetlighet i praxis, som gynnar förutsägbarheten i systemet. Vidare skulle en koncentration enligt Mönsterutredningen leda till en snabbare handläggning och en mer effektiv användning av domstolarnas resurser. Sammantaget fann Mönsterutredningen att övervägande skäl talade för en koncentration av allmänna mål som rör mönsterskydd till Stockholms tingsrätt (s. 145 ff.). Förslaget har inte lett till lagstiftning (jfr prop. 2001/02:121).

5. Domstolsintern specialisering

Tidigare kapitel har behandlat flera olika typer av specialisering. Införandet av specialdomstolar och särskilda domstolar samt koncentration av vissa typer av mål till vissa domstolar syftar till att uppnå specialisering.

I detta kapitel behandlas domstolsintern specialisering, dvs. specialisering som domstolarna själva kan besluta om inom ramen för den löpande verksamheten. En domstol kan organisera den dömande verksamheten, genom olika former av uppdelning av målen inom domstolen, så att domarna och den övriga personalen specialiserar sig på vissa ämnesområden eller typer av mål.

På några allmänna domstolar koncentreras i dag vissa typer av mål och ärenden till särskilda enheter för att uppnå specialisering. Med enhet förstås här klassisk rotel, s.k. storrotel eller rotelgrupp, avdelning eller annan organisatorisk del på vilken målen lottas. I vissa tingsrätter koncentreras t.ex. immaterialrättsliga, arbetsrättsliga och transporträttsliga mål, miljö- och eko-brottmål samt konkursärenden. I hovrätterna förekommer koncentration av t.ex. fastighetsmål och familjemål. På allmän förvaltningsdomstol förekommer koncentration främst av skattemål och socialförsäkringsmål till vissa enheter.

I detta kapitel behandlas inledningsvis ett par skrivelser från regeringen. Skrivelserna berör frågan om behovet av och förutsättningarna för domstolsintern specialisering. Därefter lämnas en redogörelse för ett flertal rapporter från Domstolsverket. Rapporterna behandlar bl.a. frågor om förekomsten av domstolsintern specialisering och såväl interna som externa intressenters syn på sådan specialisering.

5.1. Regeringens skrivelse 1999/2000:106

I regeringens i avsnitt 2.5.5 nämnda skrivelse med handlingsplan för reformeringen av domstolsväsendet (skr. 1999/2000:106) behandlades frågan om specialisering. Regeringen angav att reformeringen av domstolsväsendet skulle bedrivas med utgångspunkt i de krav som medborgarna har rätt att ställa på snabbhet, kvalitet och service och med beaktande av domstolarnas särskilda roll. Detta skulle uppnås bl.a. genom att ge förutsättningar för en mer långtgående specialisering av domarnas arbetsuppgifter.

Inom ramen för dömandet inom de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna behövdes enligt regeringen en ökad specialisering. En bibehållen hög kvalitet i dömandet förutsatte enligt regeringen att domarna kunde tillägna sig särskild erfarenhet och särskilda kunskaper på olika områden. En mer långtgående specialisering behövdes enligt regeringen för att möta de behov som följde av bl.a. internationaliseringen och komplexiteten i samhället. Domstolarnas behov av specialkompetens borde enligt regeringen i ökad utsträckning beaktas både vid rekryteringen av domare och andra medarbetare samt vid planeringen av den fortsatta kompetensutvecklingen. En möjlighet till specialisering var enligt regeringen också en viktig komponent i att bibehålla attraktionskraften i domaryrket.

Regeringen konstaterade i skrivelsen att det är domstolarna själva som bäst känner de egna förhållandena. Domstolarna borde därför enligt regeringen ges ett stort inflytande över hur arbetsuppgifterna organiseras och fördelas.

I skrivelsen behandlades också frågan om domstolarnas storlek. Regeringen angav att domstolarna måste vara av viss storlek för att uppfylla medborgarnas krav på kvalitet, snabbhet och rättssäkerhet samt kravet på ett effektivt utnyttjande av domstolsväsendets resurser. Större domstolar gav enligt regeringen också bättre förutsättningar för att rekrytera kvalificerade medarbetare och ökade möjligheten för domarna att specialisera sig på vissa typer av mål. I den dåvarande organisationen fanns det enligt regeringen många domstolar där det inte var möjligt att specialisera sig. Framför allt berodde det på att det inte fanns ett tillräckligt målunderlag för specialisering. I domstolar med större målunderlag kunde mål som krävde fördjupade kunskaper fördelas mellan domarna och andra medarbetare och utbildningsinsatserna kunde koncentreras till dem som var verksamma med aktuella måltyper.

5.2. Regeringens skrivelse 2007/08:117

Frågan om specialisering berörs också i regeringens skrivelse En långsiktigt hållbar tingsrättsorganisation (skr. 2007/08:117). I skrivelsen angav regeringen att tingsrättsorganisationen skulle vidareutvecklas så att den bl.a. skapar förutsättningar för specialisering. För att långsiktigt kunna garantera en hög kvalitet i den dömande verksamheten var det enligt regeringen viktigt att domstolarna var dimensionerade på ett sätt som gav möjlighet till specialisering (s. 4).

5.3. Domstolsverkets rapport Specialisering

Domstolsverket och Sveriges Domareförbund bedrev under 2002 och 2003 en förstudie om specialisering för domare. Förstudien presenterades i rapporten Specialisering (DV-rapport 2003:3).

I rapporten redovisades bl.a. domstolarnas erfarenheter av specialisering. Många domstolar ansåg att specialisering ledde till att omloppstiden för målen blev kortare och handläggningen (inklusive dömandet) mer effektiv. Ökad specialisering gav enligt dessa domstolar större möjligheter att utveckla och samla kunskap och erfarenhet om vissa typer av mål samt gav kontinuitet och ökad kvalitet i dömandet. Flera domstolar uppgav att specialisering gav en mer enhetlig praxis. Många domstolar påpekade att specialisering var viktigare ju mer särpräglat ett rättsområde var. Specialisering var enligt många domstolar nödvändigt inom vissa rättsområden, t.ex. fastighetsbildning, miljömål och ekomål, för att domarna skulle kunna uppnå ett tillräckligt kunskapsdjup. Genom specialisering kunde också en ”snabbfil” skapas för mål som krävde särskild skyndsamhet. Specialisering kunde vidare enligt vissa domstolar leda till ett förbättrat samarbete mellan domstolen och andra aktörer t.ex. åklagare, advokater och socialtjänst. Någon domstol anförde att specialisering kunde leda till att risken för att svåra mål eftersätts minskade. Specialisering sades också ge arbetsro för dem som arbetar med t.ex. stora skattemål. Vidare angavs att specialisering ledde till större trivsel för ledamöterna som kunde koncentrera sig och fördjupa sig inom ett eller flera ämnesområden efter intresse och kunnande. Genom specialisering kunde domstolen också utnyttja domarnas specialkunskaper bättre.

Domstolarna såg också vissa nackdelar med specialisering. Svårigheten att vid frånvaro hitta en ersättare för specialisten framhölls av flera domstolar. Det kunde göra systemet med specialisering sårbart. Specialisering kunde också försvåra omfördelning av mål vid behov. Några domstolar hade upplevt att speciallottning hade lett till en snedvriden arbetsbelastning och pekade på att specialisering kunde leda till ett mer enahanda arbete. En domstol framhöll risken för att rättens ledamöter genom egen fackkunskap tillförde målen nya omständigheter och bevis. Samma domstol anförde att en alltför genomgripande specialisering skulle kunna innebära att övriga domare gick miste om den värdefulla erfarenhet som en specialmåltyp kunde ge för mera allmänna mål. Dessutom framhölls risken för att de ledamöter som är specialiserade tappar helhetsbilden genom att bara hålla på med specialmål. En risk som framhölls var att experterna utvecklade sin egen rättspraxis. I synnerhet sades en sådan risk finnas om domare dömde inom ett rättsområde under allt för lång tid.

Under förstudien hämtades synpunkter in från parter och ombud (bl.a. företrädare för Svensk Näringsliv, Riksåklagaren och Sveriges advokatsamfund) samt från domare angående behovet av specialisering. Samtliga parter och ombud underströk vikten av att domarna i högre grad specialiserade sig. Rättsutvecklingen, med alltmer komplicerad lagstiftning, krävde en ökad grad av specialisering. Även högre krav från de rättssökande på kvalitet i dömandet och bemötande i domstolarna ansågs öka behovet av specialisering. Ombuden hade i allt högre grad specialiserat sig. Det ansågs därför viktigt för förtroendet för domstolarna att rättens ledamöter hade samma grad av fördjupade kunskaper inom olika områden som parterna. Detta sågs som ett rättssäkerhetskrav.

De flesta parter och ombud ansåg emellertid inte att en alltför smal och ensidig specialisering bland domarna var önskvärd. Flera ansåg att det var viktigt att domare samtidigt som de specialiserade sig också behöll en överblick över rättsordningen som helhet.

Parterna och ombuden framhöll skatteområdet som ett ämnesområde där det fanns ett särskilt behov av specialisering. En specialisering på skattemålen skulle kunna leda till högre kompetens i skatterätt bland domarna, kortare handläggningstider och bättre domskäl. Några parter och ombud angav att det behövdes specialisering på tvistemål med anknytning till företagande, större och mer komplicerade tvistemål samt mål med anknytning till immaterialrätt. De angav att specialiseringen behövdes

för att kunna upprätthålla en hög kvalitet på dömandet inom dessa områden och nå ett snabbt avgörande. Sveriges advokatsamfund framhöll behovet av specialisering på vårdnads- och umgängesmål, brottmål där brottet riktar sig mot närstående samt tvångsmål. När det gällde dessa typer av mål behövdes enligt samfundet, utöver strikt juridisk kompetens, kunskaper om hur man bemöter och närmar sig människor i kris. Samfundet ansåg även att domare borde specialisera sig på mål med anknytning till transporträtt. Såväl företrädare för samfundet som för Riksåklagaren ansåg att det behövdes en specialisering för domare när det gällde brott riktade mot barn, miljöbrott och eko-brott.

Barnombudsmannen (BO) ansåg att en specialisering för domare i mål som rör barn, både som förövare och brottsoffer, är nödvändig eftersom dessa mål kräver särskild kunskap om utvecklingspsykologi och metoder för att förhöra barn. Mål som rör barn borde enligt BO handläggas snabbt och av domare med särskild fallenhet för uppgiften. Enligt BO skulle domare också behöva ytterligare kunskaper inom det medicinska området för att kunna bedöma orsaken till skador på små barn som inte kan berätta vad de varit med om.

Brottsoffermyndigheten (BrOM) ansåg att det krävdes specialisering för domare i mål där sexualiserat våld i olika former förekom (t.ex. våld i nära relation, våldtäkt och s.k. trafficking), mål där barn förekommer i rättsprocessen samt mål där hot- och riskbedömningar ska göras för rättsligt skydd efter våldsutövning i nära relation. Domarna behövde enligt BrOM i dessa typer av mål fördjupade kunskaper om könsmaktsordningen och om hur barn i kris reagerade.

Det stora flertalet domare som yttrade sig under förstudien var positiva till någon form av specialisering för domare. De domare som redan var specialiserade angav att specialiseringen lett till minskad stress och ökad tillfredsställelse i arbetssituationen. Samma domare upplevde att specialiseringen hade lett till ökat kunnande hos dem och ökat förtroende för domstolarna hos allmänheten. Några domare framförde att specialisering skulle kunna göra arbetet mer intressant och rekryteringen av unga jurister lättare. Domare från de allmänna förvaltningsdomstolarna framförde att specialisering var nödvändig eftersom det inte var möjligt att lära sig alla ämnesområden eller följa rättsutvecklingen inom alla ämnesområden. Det sades bero på det mycket stora antalet typer av mål som förvaltningsdomstolarna prövade.

Flera domare framförde dock att det var viktigt att värna om generalistkunskaperna i domarkåren och ansåg därför att domare inte borde specialisera sig på heltid utan endast till viss del. Om specialisering infördes, var det enligt några domare viktigt att se till att det inte blev alltför få specialister inom ett ämnesområde. Det skulle kunna leda till jävssituationer och till att rättsbildningen inom ett visst ämnesområde styrs av alltför få personer. Några domare anförde att det fanns en risk för att specialisering kunde leda till att domstolsväsendet blev mindre flexibelt när måltillströmningen inom ett specialområde ändrades.

De typer av mål som flest domare vid de allmänna förvaltningsdomstolarna ansåg att det fanns behov av att specialisera sig på var socialförsäkrings- och skattemål. Inom området skatterätt ansåg domarna att det kunde vara intressant att specialisera sig ytterligare, t.ex. inom mervärdesskatt och företagsbeskattning. Vidare nämnde många domare behovet av specialisering på offentlig upphandling, punktskatt, tulltaxering, laglighetsprövning och sekretess.

Vid de allmänna domstolarna ansåg flest domare att det fanns behov av att specialisera sig på eko-brottmål, mål med brott som riktar sig mot närstående, familjemål, näringslivstvister, avtalsrätt, konkursärenden, arbetstvister och fastighetstvister. Vidare nämndes behov av specialisering på mål med sjö- och transporträtt, immaterialrätt, entreprenadjuridik, miljörätt och EG-rätt.

I rapporten konstaterades att det fanns ett gemensamt intresse hos omvärlden, domarna och domstolsväsendet av specialisering för domare inom en rad ämnesområden. En ökad grad av specialisering på juridiskt, tekniskt eller ekonomiskt komplicerade måltyper skulle enligt rapporten med största säkerhet leda till fördjupade kunskaper hos domarna inom det aktuella rättsområdet och därmed till ökad kvalitet i dömandet. Det skulle vidare enligt rapporten troligen leda till ökad effektivitet i handläggningen och snabbare avgöranden. När det gällde specialisering på bl.a. familjemål samt brottmål där brottet riktas mot barn och andra närstående, angavs i rapporten att en ökad specialisering kunde förväntas leda till ett bättre bemötande av parterna och en ökad förmåga att lösa konflikter.

Ett sätt att uppfylla kraven på såväl generalist- som specialistkompetens kunde enligt rapporten vara att domarna inom de allmänna domstolarna och allmänna förvaltningsdomstolarna specialiserade sig endast på en del av arbetstiden. På det sättet

kunde domarna enligt rapporten behålla en generell kunskap och överblick över ett större målområde samtidigt som han eller hon fördjupade sig inom ett eller flera ämnesområden. Hur stor del av arbetstiden som domaren borde ägna åt specialområdet var enligt rapporten bl.a. beroende av hur komplext området var och hur smalt respektive brett område det rörde sig om. Samma skäl hade enligt rapporten betydelse för frågan om möjligheten för domarna att cirkulera mellan olika ämnesområden.

5.4. Domstolsverkets rapport Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna

I Domstolsverkets rapport Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna (DV-rapport 2004:4) behandlades frågan om de generellt sett för långa handläggningstiderna i skattemålen. Enligt rapporten var specialisering inom de allmänna förvaltningsdomstolarna på skattemål en förutsättning för att korta handläggningstiderna och öka kvaliteten på avgörandena. De externa aktörerna som hade lämnat synpunkter under projekttiden ansåg att det borde finnas specialister på olika typer av skattemål, t.ex. mål om koncernbeskattning och mervärdesskatt samt skattemål med internationell anknytning.

5.5. Domstolsverkets rapport Tvistemålshanteringen

Frågan om specialisering berördes något i Domstolsverkets rapport

Tvistemålshanteringen – En kartläggning (DV-rapport 2008:3). I rapporten angavs att det på rotlarna eller enheterna på de flesta domstolarna handlades både brottmål och tvistemål. På ett par av de större domstolarna fanns det dock enheter som handlade endast brottmål eller tvistemål. Därutöver förekom enligt rapporten annan typ av specialisering, t.ex. att en domare var avdelad att särskilt handlägga större tvistemål eller att en grupp av domare inte handlade brottmål av förturskaraktär.

Under Domstolsverkets klartläggning inhämtades synpunkter från domstolar och advokater på vilka faktorer som inverkade på domstolarnas möjligheter att handlägga tvistemål inom rimlig tid och med hög kvalitet. När det gällde specialisering framkom bl.a. följande. Från domstolarna angavs att lämpligheten av

specialisering bör bestämmas utifrån faktorerna personlig läggning, intresse och mängden tvistemål. En nackdel med specialisering som framhölls var att domare som är specialiserade tappade kompetens på andra områden. För att ta hand om variationer i mål- och ärendetillströmningen krävdes det att domarna var generalister. Vissa advokater ansåg att särskilda tvistemålsavdelningar borde öka effektiviteten eftersom andra mål då inte prioriteras samt också leda till att domarna får ökad kunskap om tvistemålen.

5.6. Domstolsverkets rapport Specialisering av domare i humanjuridik

Under 2004–2006 bedrevs ett projekt med specialisering av domare i humanjuridik vid vissa domstolar i Stockholmsområdet samt vid Hovrätten för Västra Sverige. Det övergripande målet för projektet var att höja kvaliteten och öka effektiviteten i handläggningen av mål och ärenden av humanjuridisk karaktär. Specialiseringen på de domstolar som ingick i projektet utformades på olika sätt beroende på domstolens storlek och domarnas intresse av specialisering. På samtliga domstolar handlade dock de domare som deltog i projektet humanjuridiska mål i större utsträckning än övriga domare. De domare som deltog i projektet fick utbildning på en rad områden, bl.a. hedersrelaterat våld i nära relationer, bemötande, barns utveckling och trafficking. Domarna fick också möjlighet till handledning.

Projektet redovisades av Domstolsverket i mars 2007 i rapporten Specialisering av domare i humanjuridik – Slutrapport. I rapporten drogs bl.a. följande slutsatser om den specialisering som hade bedrivits inom ramen för projektet. Effektiviteten i handläggningen av mål hade ökat med specialiseringen och domarna kände sig säkrare i sin roll. Handläggningen av de aktuella målen hade blivit mer enhetlig. Projektgruppen bedömde att minst 50 procent av den specialiserade domarens målmängd borde utgöras av mål inom humanjuridiken.

5.7. Domstolsverkets rapport Länsrättsutredningen

I Domstolsverkets rapport Länsrättsutredningen (DV-rapport 2008:2) lämnades förslag på ny organisation med tio förvaltningsdomstolar i första instans i stället för dåvarande 23 länsrätter. För att kunna möta de nya krav som i olika avseenden ställs på förvaltningsmålens hantering, bl.a. kortare handläggningstider, var det enligt rapporten viktigt att den framtida organisationen för förvaltningsdömandet i första instans bestod av större, fristående och självbärande förvaltningsdomstolar som möjliggjorde bl.a. god rekrytering, specialisering, tydligare yrkesroller, en bra arbetsmiljö och starkare beredningsorganisationer. Rapporten behandlas vidare i avsnitt 14.2. När det gällde specialisering angavs i rapporten följande (s. 25):

Komplexiteten i förvaltningsmålen har ökat, och rättsutvecklingen inom EU gör att alltfler måltyper har europarättsliga dimensioner. Detta gäller inom bl.a. skatteområdet, socialförsäkringsområdet och för offentlig upphandling. Handläggningen av målen kräver därför specialisering på både domar- och handläggarnivå, och behovet av specialisering ökar.

Större domstolar har bättre förutsättningar att bygga upp och kontinuerligt utveckla de inre arbetsformerna och att utnyttja de befintliga domarresurserna på ett flexibelt sätt. Förutsättningarna för att uppnå en specialiseringsgrad av någon omfattning är också bättre i domstolar med ett förhållandevis stort målunderlag, eftersom det behövs flera personer som arbetar med samma ämnesområde för att nå effektivitet. En utökad möjlighet till specialisering kan få handläggare och domare att känna att deras arbetsuppgifter blir intressantare, vilket i sin tur leder till ökad tillfredsställelse med arbetet. Det leder också till mer enhetlig praxis, vilket ger större förutsägbarhet och medför högre rättssäkerhet för parterna. Vidare blir omloppstiden för målen kortare då inläsningstiden minskar, vilket leder till en ökad effektivitet. En specialiserad domare kan också ha en stödjande roll gentemot andra domare.

Det kan i och för sig finnas ett värde i att en domare behärskar många eller samtliga typer av mål och därigenom håller sig uppdaterad om gällande rättsordning. Mot bakgrund av de många olika måltyper som förekommer på länsrätterna är det dock redan i dag omöjligt för en domare att hålla sig uppdaterad inom alla områden, och av effektivitetsskäl synes en viss specialisering redan i dag vara oundgängligen nödvändig.

Det har hävdats att en alltför långtgående specialisering kan leda till att rättsbildningen inom ett område styrs av alltför få personer. Detta kan undvikas genom att domstolarna t.ex. organiserar sig på ett sådant sätt att specialiserade domare avdelar viss tid till specialmål och övrig

tid till andra typer av mål. Man kan även tänka sig en variant där specialiserade domare efter en viss tid byter specialistområde, dvs. rotation, och på så sätt blir specialiserade inom ett nytt målområde. För övrigt medför mångfalden av måltyper i förvaltningsdomstolarna att den nämnda risken måste betraktas som mycket liten.

I domstolsväsendets vision Så här vill vi ha framtiden framför företrädare för domstolarnas anställda att ett välorganiserat domstolsväsende ska präglas av renodling, specialisering, rationell resursanvändning och effektiv arbetsfördelning. Även externa aktörer har ofta framfört synpunkten att specialisering är nödvändig för ett effektivt och rättssäkert dömande. Sådana propåer har förts fram bl.a. när det gäller skattemålshanteringen och handläggningen av socialförsäkringsmål men även avseende andra områden, se t.ex. Svenskt Näringslivs skrivelse till Regeringskansliet i april 2007 där det efterfrågas specialisthantering av måltyper som har anknytning till näringslivets tvister.

Domstolsverkets förslag behandlas i propositionen En långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans (prop. 2008/09:165). I propositionen anges att behovet av en ökad specialisering har påtalats av flera aktörer i länsrätterna, bl.a. av Skatteverket och Konkurrensverket samt näringslivsorganisationer och andra intresseföreningar. Detta har särskilt gällt skattemålen men behovet gör sig enligt regeringen gällande också beträffande andra måltyper. I den nuvarande organisationen har möjligheterna till specialisering vid flertalet länsrätter enligt regeringen varit begränsad och beredningsorganisationen alltför liten för att ge en tillräckligt bred kompetensbas. Att måltyperna blir fler och målen mer komplicerade gör enligt regeringen att det behövs en väl utvecklad beredningsorganisation, som bl.a. möjliggör specialisering. Också på domarsidan måste organisationen enligt regeringen vara sådan att det möjliggör en specialisering på alla länsrätter (a. prop. s. 107).

5.8. Förtroendeutredningen

Förtroendeutredningen lämnade i betänkandet Ökat förtroende för domstolarna – strategier och förslag (SOU 2008:106) förslag på åtgärder som syftade till att stärka medborgarnas förtroende för domstolarna. I en enkätundersökning med advokater som Förtroendeutredningen genomförde framkom att det fanns en utbredd uppfattning bland advokater att kunskaper om förhållandena i det

privata näringslivet brister i domstolarna och att detta inverkar negativt på dömandet i kommersiella tvister. För att komma till rätta med detta efterfrågade advokaterna en ökad specialisering (s. 78).

6. Särskilda ledamöter

Mål i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol avgörs normalt av lagfarna domare eller lagfarna domare med nämndemän. I vissa mål får eller ska dock särskilda ledamöter delta. Syftet med deras deltagande är att tillföra rätten särskild fackkunskap inom ett visst område. De särskilda ledamöterna kan i vissa fall delta i avgörandet av mål i tingsrätt, förvaltningsrätt, hovrätt och kammarrätt, däremot inte i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Att särskilda ledamöter inte får delta i avgörandet av mål i sistnämnda domstolar följer av 11 kap. 1 § regeringsformen. I bestämmelsen anges att i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen får endast den tjänstgöra som ledamot som är eller har varit ordinarie domare i domstolen. I avgörandet av mål som handläggs vid specialdomstolarna och vid de särskilda domstolarna deltar särskilda ledamöter i stor utsträckning.

I detta kapitel lämnas en redogörelse för de bestämmelser som reglerar de särskilda ledamöternas deltagande och vad som föranlett dessa regler. Vidare behandlas i detta sammanhang skälen till juryns medverkan i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål samt reglerna om att särskilt utsedda domare ska handlägga s.k. ungdomsmål. Först i respektive avsnitt lämnas en kort redogörelse för de allmänna domförhetsreglerna i tingsrätt, förvaltningsrätt, hovrätt och kammarrätt. Eftersom särskilda ledamöter inte förekommer i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen, berörs inte dessa domstolars domförhetsregler här.

6.1. Allmänna domstolar

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling består tingsrätten som huvudregel av en lagfaren domare (1 kap. 3 § rättegångsbalken). Vid huvudförhandling i tvistemål består tingsrätten som

huvudregel av tre lagfarna domare. I vissa fall ska dock tingsrätten bestå av en lagfaren domare, bl.a. när huvudförhandling hålls i förenklad form (1 kap. 3 a § rättegångsbalken). Tingsrätten ska vid huvudförhandling i brottmål som huvudregel bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän. Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare och antalet nämndemän utökas med en (3 kap. 3 b § rättegångsbalken).

Vid handläggning av ärenden består tingsrätten som huvudregel av en lagfaren domare. I vissa fall får tingsrätten bestå av tre lagfarna domare (3 § lagen om domstolsärenden). Nämndemän ska vidare delta i avgörandet av vissa typer av ärenden (se t.ex. 18 § lagen [1988:688]om besöksförbud).

Hovrätten är som huvudregel domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. I brottmål är hovrätten i stället domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Hovrätten är dock domför med tre lagfarna domare om det inte finns anledning att döma till svårare straff än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot samt vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling (2 kap. 4 § rättegångsbalken).

6.1.1. Ekonomisk eller skatterättslig expert vid handläggning av vissa mål

Vid prövning av vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har väsentlig betydelse får, under vissa förutsättningar, en eller två särskilda ledamöter ingå i tingsrätten. Om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om ekonomiska förhållanden, får en person som har förordnats av regeringen som ekonomisk expert ingå i rätten. Om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden, får en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän förvaltningsdomstol ingå i rätten (1 kap. 8 § rättegångsbalken).

Även i hovrätten får särskilda ledamöter med ekonomisk eller skatterättslig sakkunskap ingå i rätten. Till skillnad från vad som gäller för tingsrätt kan experterna även medverka vid hovrättens handläggning av tvistemål. För hovrättens del finns det inte heller något uttryckligt krav på att målen ska vara vidlyftiga eller annars särskilt krävande (2 kap. 4 a § rättegångsbalken).

Bestämmelserna med möjlighet att förordna ekonomisk eller skatterättslig expert trädde i kraft den 1 juli 1985 (prop. 1984/85:178, JuU 1984/85:39, rskr. 1984/85:360). I förarbetena angav regeringen att handläggningen av mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet ställde höga krav på domstolarna och att rätten många gånger måste sätta sig in i komplicerade ekonomiska transaktioner (a. prop. s. 12). Genom att ge domstolarna möjlighet att i kvalificerade mål om ekonomisk brottslighet knyta till sig ekonomisk och skatterättslig expertis som ledamöter, ökade enligt regeringen deras möjligheter att driva processen effektivt och att komma fram till materiellt riktiga domar (a. prop. s. 16). Medverkan av ekonomisk expertis är i första hand tänkt för gäldenärsbrott, skattebrott och valutabrott medan medverkan av skatterättslig expertis främst är tänkt för skattebrottmål (a. prop. s. 46 f.).

Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som ska tjänstgöra som ekonomiska experter (4 kap. 10 a § rättegångsbalken). Domstolarna får bland de förordnade experterna välja den som är mest lämpad med hänsyn till bl.a. den specialistkompetens som krävs. Det är i första hand kvalificerade revisorer som utses till ekonomiska experter. Även andra personer med tillräcklig insikt i och erfarenhet av företagsekonomiska frågor kan emellertid utses (a. prop. s. 21).

6.1.2. Möjlighet att tillföra rätten särskild juridisk fackkunskap

En tingsrätt får, vid avgörande av tvistemål och brottmål där flera lagfarna domare ingår, byta ut en lagfaren domare vid tingsrätten mot en annan lagfaren person med specialkunskaper på det område som är aktuellt i målet. Bland annat får den som är eller har varit ordinarie domare, en åklagare, en lagaren professor eller docent i ett rättsvetenskapligt ämne eller en ledamot av Sveriges advokatsamfund förordnas att tjänstgöra vid en huvudförhandling i tings-

rätt. Ett förordnande förutsätter, utöver att flera lagfarna domare deltar vid förhandlingen, att det behövs för att kunskaper om ett särskilt rättsområde ska finnas i rätten (23 § förordningen [1996:381] med tingsrättsinstruktion). I den proposition som behandlade denna fråga anförde föredragande statsrådet att det i första hand torde vara fråga om att tillföra skatterättsliga kunskaper, men att det kunde finnas behov av särskild juridisk fackkunskap också i andra mål. Exempelvis kunde det någon gång uppstå behov av sjörättsliga, försäkringsrättsliga eller arbetsrättsliga specialkunskaper (prop. 1988/89:95 s. 67).

En hovrätt har möjlighet att till adjungerad ledamot förordna bl.a. den som är eller har varit ordinarie domare, en åklagare, en lagaren professor eller docent i ett rättsvetenskapligt ämne eller en ledamot av Sveriges advokatsamfund (44 § förordningen [1996:379] med hovrättsinstruktion). Behovet av särskild juridisk fackkunskap kan för hovrätternas del således lösas genom att en person med de önskade kunskaperna adjungeras till rätten. Något krav på att det ska föreligga behov av särskilda kunskaper om ett särskilt rättsområde uppställs inte.

6.1.3. Sjömål

För en översiktlig redogörelse för handläggningen av mål enligt sjölagen och andra sjörättsliga författningar, se avsnitt 4.1.2.

Vid sammanträde för sjöförklaring ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare som ordförande och två personer med kunskap om och erfarenhet av sjöfart. Åtminstone en av de senare bör ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat en sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en förteckning som Sjöfartsverket årligen upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen ska uppta minst tjugo personer. Om det är ändamålsenligt i ett visst fall att en person med särskild sakkunskap deltar, får rätten tillkalla en sådan person att inträda som ytterligare ledamot i rätten även om han eller hon inte är upptagen i förteckningen (18 kap. 10 § sjölagen).

En tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra lagfarna domare tillsammans med tre särskilda ledamöter (21 kap. 10 § sjölagen). För en domsaga vars tingsrätt får ta upp dispaschmål ska Sjöfartsverket varje år upprätta en förteckning, i vilken tas upp

minst tolv personer som är kunniga i handel och sjöfart och som är lämpliga att tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som tagits upp i förteckningen utser rätten för varje mål tre för tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller något annat hinder föreskrivet antal ledamöter inte kan utses från förteckningen, utser rätten någon annan lämplig person att vara särskild ledamot (21 kap. 11 § sjölagen).

De särskilda ledamöternas deltagande i sjömål har mycket gamla anor. Deras medverkan har ansetts underlätta för rätten att bedöma omständigheterna i saken. De kan belysa saken från teknisk synpunkt och under sammanträdet för sjöförklaring ge ordföranden nödvändiga upplysningar och genom honom eller henne ställa frågor till parterna och andra som ska höras (NJA II 1915 s. 403 f.).

6.1.4. Konkurrens- och marknadsföringsmål

För en översiktlig redogörelse för handläggningen av mål enligt konkurrenslagen och MFL, se avsnitt 2.2.2 och 2.2.3.

Vid huvudförhandling i mål och vid prövningen av vissa ärenden enligt konkurrenslagen ska Stockholms tingsrätt som huvudregel bestå av fyra ledamöter. Av ledamöterna ska två vara lagfarna domare och två ekonomiska experter (8 kap. 8 och 10 §§). Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska experter i Stockholms tingsrätt (8 kap. 11 §).

I förarbetena till den tidigare konkurrenslagen (1993:20) anförde regeringen att de konkurrensrättsliga avgörandena innehåller ekonomiska framtidsbedömningar som kan vara avgörande för enskilda företag och hela branscher. Alla de frågor som prövas av Stockholms tingsrätt och som får överklagas till Marknadsdomstolen krävde enligt regeringen, i större eller mindre omfattning, ekonomisk sakkunskap. Genom sakkunnigbevisning var det enligt regeringen i och för sig möjligt att i specifika frågor tillföra rätten denna kunskap. De konkurrensrättsliga målen och ärendena var emellertid enligt regeringen sådana att det vid prövningen av dem krävdes kunskaper i relevanta ekonomiska spörsmål på ett mer allmänt plan. Därtill kom att överinstansen, Marknadsdomstolen, hade ledamöter som var kvalificerade ekonomiska experter. Regeringen bedömde att den sakliga kompetensen borde vara densamma i underrätt och överrätt eftersom en annan ordning skulle strida mot principen att tyngd-

punkten i rättsskipningen ska ligga i första instans. Regeringen bedömde därför att Stockholms tingrätt skulle förstärkas med ekonomiska experter som deltog vid prövningen av de konkurrensrättsliga mål och ärenden som får överklagas hos Marknadsdomstolen (prop. 1992/93:234 s. 3 och 8 f.).

Vid huvudförhandling i mål och vid prövningen av vissa ärenden enligt MFL ska Stockholms tingsrätt, som är exklusivt forum för vissa mål och ärenden enligt lagen, som huvudregel bestå av fyra ledamöter. Av ledamöterna ska två vara lagfarna domare och två ekonomiska experter (54 och 57 §§). Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska experter (58 §).

Regeringen konstaterade i förarbetena att behovet av ekonomisk expertis i marknadsföringsmål generellt sett var mindre än i konkurrensmål. I vissa marknadsföringsmål var dock en sådan expertmedverkan enligt regeringens bedömning en väsentlig förutsättning för att tvistefrågorna skulle bli så allsidigt och djupgående belysta som sakens beskaffenhet krävde. Därtill kom att överinstansen, Marknadsdomstolen, hade ledamöter som var kvalificerade ekonomiska experter. Därför föreslog regeringen att MFL:s bestämmelser om Stockholms tingsrätts sammansättning i marknadsföringsmål gavs samma innehåll som motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen. Regeringen påpekade vikten av att det bland de ekonomiska experterna utsågs sådana som hade insikt och kunskap i konsumentfrågor (prop. 1994/95:123 s. 128 f.).

6.1.5. Patentmål

Stockholms tingsrätt är, som nämnts i avsnitt 4.1.6, exklusivt forum för de flesta patentmål, t.ex. mål om patents ogiltighet, om meddelande av tvångslicens och om straffrättsligt ansvar eller skadestånd för patentintrång (65 § PL). Tingsrätten är i dessa mål domför med fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna och två tekniskt sakkunniga. Vid avgörande av mål utan huvudförhandling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället, är tingsrätten dock domför med en lagfaren ledamot (66 § PL). Deltagandet av tekniska ledamöter vid huvudförhandling i patentmål går tillbaka till tiden för 1884 års patentförordning (prop. 1985/86:86 s. 24).

Hovrätten är i patentmål, i vars avgörande i tingsrätten tekniskt sakkunnig ledamot deltagit, domför med tre lagfarna och två

tekniskt sakkunniga ledamöter. Har tre lagfarna ledamöter deltagit i tingsrättens avgörande, ska dock minst fyra lagfarna ledamöter delta i hovrättens avgörande. Om hovrätten finner att medverkan av tekniskt sakkunniga ledamöter uppenbarligen inte behövs, är hovrätten domför utan sådana ledamöter. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna ledamöter. En tekniskt sakkunnig ledamot får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna (67 § PL).

I förarbetena angavs som skäl för att i patentmål ha tekniskt sakkunniga ledamöter i hovrätten i första hand de goda erfarenheterna av sakkunnigrepresentation i underrätterna. Den tekniska sidan av patentmålen sades ofta vara så dominerande att sakprövningen mycket berodde på rent tekniska bedömningar. För domstolen var det i sådana mål av stort värde att den tekniska sakkunskapen fanns företrädd bland ledamöterna. Den kunde då tillgodogöras på ett mera omedelbart sätt, t.ex. vid överläggning till dom (prop. 1966:40 s. 236 ff.).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordnar för tre år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga ledamöter i tingsrätten och hovrätten. Rättens ordförande utser bland de förordnade, med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap och övriga förhållanden, för varje särskilt mål dem som ska delta i avgörandet (68 § PL).

6.1.6. Tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål

För en översiktlig redogörelse för handläggningen av tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, se avsnitt 4.1.3. Som nämndes i det avsnittet medverkar som huvudregel en jury vid avgörande av sådana mål.

I tryckfrihetsmål som gäller ansvar ska frågan om brott föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna avstår från juryprövning. När jury prövar om brott föreligger ska så anses vara fallet om minst sex jurymän är ense om det. Friande utslag från juryn kan inte ändras, vare sig av underrätten eller efter fullföljd till högre rätt. Fäller juryn ska däremot rätten, som består av tre juristdomare, pröva ansvarsfrågan (12 kap. 2 § TF och 9 kap. 1 § lagen med föreskrifter på tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens områden). Vad som nu angetts beträffande

tryckfrihetsmål gäller också för yttrandefrihetsmål (9 kap. 1 § YGL).

Jurymän utses för varje län, fördelade i två grupper med sexton jurymän i första gruppen och åtta jurymän i andra gruppen. För Stockholms län ska dock första gruppen omfatta tjugofyra jurymän och andra gruppen tolv jurymän. Jurymännen i den andra gruppen ska vara eller ha varit nämndemän vid allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol. Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Till jurymän ska utses svenska medborgare, som är bosatta inom länet. De bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda (12 kap. 3–5 §§ TF). I varje enskilt mål bildas juryn av parterna och rätten genom ett uteslutnings- och lottningsförfarande (jfr 12 kap. 10 och 11 §§ TF).

I förarbetena till TF behandlades frågan om medverkan av jury, som det föreskrevs om i den då gällande 1812 års tryckfrihetsförordning, skulle behållas. I betänkandet Förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) anförde 1944 års tryckfrihetssakkunniga att juryn genom sin folkliga anknytning tjänat som ett särskilt skydd för tryckfriheten och att juryn vid prövningen av om brott föreligger hade ett friare utrymme än domaren. Vidare anfördes att en jury, som företräder en allmänt medborgerlig uppfattning, i allmänhet var bättre lämpad än en domstol för den svåra och grannlaga uppgiften att avgöra var gränsen ska dras mellan befogad presskritik och straffvärt yttrande (s. 183 ff.).

Departementschefen konstaterade i propositionen att den fristående ställning som juryn intog uppenbarligen hade stor betydelse såsom en folklig garanti för tryckfriheten, i främsta rummet den politiska yttrandefriheten. Juryinstitutionen hade enligt departementschefens bedömning säkerligen haft väsentlig del i vidmakthållandet av yttrandefrihet och därigenom i sin mån bidragit till en samhällsutveckling på demokratisk grund. Departementschefen föreslog att jurysystemet skulle behållas (prop. 1948:230 s. 97). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (rskr. 1949:101).

6.1.7. Ungdomsmål

Av 25 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer att brottmål i tingsrätt och hovrätt mot den som inte har fyllt tjugoett år ska, om det inte möter hinder, handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av domstolen att handlägga sådana mål. Detsamma gäller i fråga om nämndemän som anlitas för tjänstgöring i sådana mål. I mål som rör brott på vilket endast böter kan följa får andra anlitas än dem som särskilt har utsetts.

Brottmål som ska handläggas av särskilt utsedda domare ska i tingsrätt och hovrätt fördelas på en eller flera särskilda ungdomsrotlar. Det gäller dock inte vid de hovrätter och de mindre tingsrätter där det skulle vara olägenheter med att inrätta särskilda ungdomsrotlar (4 § förordningen [1994:1763] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

Tidigare gällde att aktuella mål skulle handläggas av domare som med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare var särskilt lämpade för uppgiften (25 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i dess lydelse före den 1 juli 2001). När denna specialisering infördes år 1995 angav regeringen att det fanns en rad fördelar med att det vid domstolarna finns särskilda domare som handlade ungdomsmål. En sådan domare sades få särskild kunskap och stor erfarenhet av ungdomsmål. Det var i sådana mål enligt regeringen också särskilt viktigt att ordföranden strävade efter att vara klar, tydlig och pedagogisk. Vidare angav regeringen att det var av stor betydelse att såväl ordföranden som rättens övriga ledamöter var väl insatta i kriminella ungdomars problem för att finna den mest lämpliga påföljden. Ytterligare en fördel med ett begränsat antal domare i ungdomsmål var enligt regeringen att det kunde vara lättare att låta dessa få särskild utbildning i frågor som har med ungdomar att göra. Dessutom framhöll regeringen fördelarna med personkontinuitet, dvs. att den unge, om han eller hon återkom efter att ha begått nya brott, mötte samma domare (prop. 1994/95:12 s. 83).

De skäl som talade för att speciella juristdomare skulle handlägga ungdomsmålen gällde enligt regeringen i hög grad också i fråga om nämndemän. Det var enligt regeringen lika viktigt att nämndemännen hade förmåga att lyssna till och förstå vad den unge sade. Den särskilda erfarenhet som kunde krävas för att av-

göra frågan om påföljdsval för den unge gällde enligt regeringen också för nämndemännen (a. prop. s. 86).

När reformen utvärderades visade det sig att det hade varit mycket svårt för domstolarna att tillämpa lämplighetsrekvisitet. Regeringen ansåg därför att något särskilt lämplighetskrav inte längre borde anges i lagtexten. Däremot fanns det enligt regeringen fortfarande goda skäl för att speciallotta ungdomsmål. Bland annat höjdes enligt regeringen kvaliteten på handläggningen när den koncentrerades till vissa rotlar. Regeringen bedömde att ungdomsmål också fortsättningsvis skulle handläggas av särskilda domare och att särskilda nämndemän skulle döma i målen. Regeringen föreslog dock att kravet på särskild lämplighet för de lagfarna domarna och nämndemännen skulle ersättas med en bestämmelse att de skulle vara särskilt utsedda av domstolen (prop. 2000/01:56 s. 21 ff.). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 2000/01:JuU18, rskr. 2000/01:170). Det är domstolschefen som utser de domare och nämndemän som ska döma i ungdomsmålen.

6.2. Allmänna förvaltningsdomstolar

En förvaltningsrätt är som huvudregel domför med en lagfaren domare och tre nämndemän. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna domare utökas med en. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän (17 § LAFD). En förvaltningsrätt är dock med avsteg från huvudregeln domför utan nämndemän i ett flertal fall. Det gäller t.ex. vid avgörande av mål av enkel beskaffenhet, mål enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen om trängselskatt (18 § LAFD).

Kammarrätten är som huvudregel domför med tre lagfarna ledamöter. När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten, är kammarrätten domför med tre lagfarna ledamöter och två nämndemän. Föreskrift om att nämndemän ska delta finns bl.a. för mål om tvångsvård (se t.ex. 38 § lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård, LPT). Kammarrätten är dock i vissa fall domför utan nämndemän, bl.a. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig ifrån målet utan att pröva detta i sak. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför med två ledamöter, om de är ense om slutet (12 § LAFD).

6.2.1. Fastighetstaxering

Vid prövning av mål om fastighetstaxering består förvaltningsrätten som huvudregel av en lagfaren domare, en värderingsteknisk ledamot samt två nämndemän som särskilt utsetts för att delta vid behandlingen av sådana mål. Om det behövs med hänsyn till målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får ytterligare antingen en värderingsteknisk ledamot eller en nämndeman ingå i rätten. I vissa fastighetstaxeringsmål är förvaltningsrätten domför med en lagfaren domare ensam. Det gäller bl.a. vid avgörande i sak av mål om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, och mål av enkel beskaffenhet (jfr 21 kap. 8 § FTL med hänvisning till 18 § LAFD). Värderingsteknisk ledamot i förvaltningsrätt ska ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland de värderingstekniska ledamöterna ska finnas företrädd sådan sakkunskap beträffande olika slag av fastigheter, dvs. hyres-, industri-, småhus- och lantbruksfastigheter (jfr 21 kap. 9 § FTL).

Vid prövning av mål om allmän eller förenklad fastighetstaxering består kammarrätt som huvudregel av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter (22 kap. 4 § FTL). Regeringen förordnar för högst fem år i sänder för varje kammarrätt minst nio, högst tjugo i praktiska värv förfarna personer med god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av sådana mål. Av dessa personer ska i fråga om varje kammarrätt minst tre ha kunskap beträffande värdering av skogsmark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två beträffande värdering av lantbruksenhet i övrigt och minst två beträffande värdering av annan taxeringsenhet än lantbruksenhet i övrigt (22 kap. 5 § FTL). Det är chefen på avdelningen som bestämmer när särskilda ledamöter ska kallas in och vilka särskilda ledamöter som ska kallas in för att behövlig sakkunskap ska vara företrädd i varje mål. Vissa mål om fastighetstaxering får dock avgöras av kammarrätten utan att särskilda ledamöter deltar. Det gäller bl.a. för mål angående en rättsfråga som inte kräver teknisk sakkunskap (22 kap. 4 § andra stycket och 6 § FTL samt 24 § förordningen [1996:380] med kammarrättsinstruktion).

6.2.2. Elektronisk kommunikation

Lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) syftar till att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. Syftet ska uppnås främst genom att konkurrensen och den internationella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster ska dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser (1 kap. 1 §). Åtgärder som vidtas med stöd av LEK får inte vara mer ingripande än som framstår som rimligt och ska vara proportionella med hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som lagen ska skydda (1 kap. 2 §).

LEK gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Med elektroniska kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs. Exempel på nät är telenät, kabel-TV-nät och andra bredbandsnät. Med elektroniska kommunikationstjänster avses tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Lagen omfattar alltså den tekniska infrastrukturen, men inte själva innehållet i tjänsterna (1 kap. 4 och 7 §§).

Post- och telestyrelsen (PTS) är den förvaltningsmyndighet som har ett samlat ansvar på bl.a. området för elektronisk kommunikation (jfr 1 § förordning [2007:951] med instruktion för Post- och telestyrelsen). PTS tar emot anmälningar, prövar ansökningar, beslutar om skyldigheter och i övrigt prövar frågor och handlägger ärenden samt utövar tillsyn enligt LEK och enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen (se t.ex. 2 kap. 1 § och 7 kap. 1 § LEK samt 2 § förordningen [2003:396] om elektronisk kommunikation). Myndigheten ska fortlöpande fastställa vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter för operatörer (8 kap. 5 § LEK). Myndigheten ska vidare fortlöpande analysera dessa marknader och för varje marknad fastställa om det råder effektiv

konkurrens. Om det konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, ska företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras (s.k. SMP-operatör) och beslut meddelas om skyldigheter (8 kap. 6 § LEK).1 Skyldigheterna kan t.ex. avse att upplåta tillträde till nät och tillhörande installationer, ge insyn i form av referenserbjudanden, verka för icke-diskriminering och att tillämpa särredovisning. En typ av prisreglering som en operatör kan åläggas är att inte ta ut mer än kostnadsorienterat pris för en viss tjänst (jfr 4 kap. 4–12 §§ LEK). Ett företag ska anses ha ett betydande inflytande på en fastställd marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna (8 kap. 7 § LEK).

Uppkommer det en tvist mellan operatörer t.ex. i fråga om skyldigheter som följer av LEK, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av PTS. Myndigheten ska så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet ska som huvudregel meddelas inom fyra månader från det att begäran om tvistlösning kom in till myndigheten (7 kap. 10 § LEK). Om en part hänskjutit en tvist för avgörande, får PTS i stället avgöra tvisten inom ramen för den allmänna tillsynen eller hänskjuta tvisten till medling om det bedöms som lämpligare (7 kap. 10 b och 11 §§ LEK).

Beslut enligt LEK eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket LAFD följer att PTS beslut överprövas av Förvaltningsrätten i Stockholm. Förvaltningsrättens avgöranden kan överklagas till Kammarrätten i Stockholm, vars avgöranden inte får överklagas (8 kap. 19 § LEK).2

När förvaltningsrätten avgör mål om identifiering av företag med betydande inflytande på en fastställd marknad, mål om fastställande av särskilda skyldigheter för dessa företag samt tillsyns- och tvistlösningsmål som grundar sig på sådana särskilda skyldigheter, ska rätten som huvudregel bestå av två lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Förvaltningsrätten är dock domför med en lagfaren ledamot ensam vid avgörandet av mål av enkel beskaffenhet samt vid beredningsbeslut och beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål (8 kap. 25 § LEK).

1 SMP är en förkortning för Significant Market Power. 2 Angående denna ordning, se avsnitt 9.1.1.

När kammarrätten prövar mål om identifiering av företag med betydande inflytande på en fastställd marknad, mål om fastställande av särskilda skyldigheter för dessa företag samt tillsyns- och tvistlösningsmål som grundar sig på sådana särskilda skyldigheter, ska rätten som huvudregel bestå av tre lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Vid avgörande av frågor om prövningstillstånd är dock kammarrätten domför med två lagfarna ledamöter och en ekonomisk expert. Kammarrätten är i vissa fall domför utan ekonomiska experter, bl.a. vid prövning som inte innebär att målet slutligt avgörs. Slutligen är kammarrätten domför med en lagfaren ledamot vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse och med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet, vid avvisning av för sent inkomna överklaganden (8 kap. 26 § LEK).

LEK trädde i kraft den 25 juli 2003. Kravet på deltagande av ekonomiska experter infördes dock inte förrän den 1 januari 2008. I förarbetena till denna lagändring konstaterade regeringen att de bedömningar som måste göras i ärenden enligt LEK såväl av PTS som av domstolarna är komplicerade på flera sätt, inte minst ekonomiskt. Det hade enligt regeringen riktats kritik mot att metoderna för att göra marknadsanalyser och sättet att motivera beslut i sådana mål inte var utvecklade. Vidare hade domstolarnas överprövning av definitioner av relevanta marknader och av skyldighetsbeslut kritiserats. Det hade enligt regeringen också hävdats att domstolarna inte besatt tillräcklig kunskap i de frågeställningar som aktualiseras (prop. 2006/07:119 s. 19).

Enligt regeringens mening var det mycket viktigt att förvaltningsdomstolarna i mål om överklagade SMP-beslut och om överklagade skyldighetsbeslut hade tillgång till såväl ett tillfredsställande underlag för sina avgöranden som tillräcklig kunskap i sakfrågorna. Avgörandena har enligt regeringen stor betydelse för samhällsekonomin och främjandet av konkurrens på de aktuella marknaderna. Ett system med experter som deltar i avgörandena skulle enligt regeringen tillföra värdefull sakkunskap på ett område som är ekonomiskt komplicerat. Regeringen konstaterade att domstolarna hade möjlighet att inhämta yttranden från sakkunniga. Ett sådant förfarande var dock enligt regeringen tidsödande och därmed inte tillräckligt (a. prop. s. 19). Regeringen förslog därför att ekonomiska experter skulle ingå i rätten. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 2007:08/TU2, rskr. 2007/08:8).

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska

experter (8 kap. 27 § LEK). I förarbetena anfördes att experterna ska ha allmän ekonomisk kompetens, snarare än särskild kompetens när det gäller elektronisk kommunikation. De företags- och nationalekonomer som förordnats att tjänstgöra i Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen i mål enligt konkurrenslagen borde enligt regeringen kunna förordnas att tjänstgöra även vid förvaltningsdomstolarna i målen enligt LEK (a. prop. s. 20).

Under 2009 avgjorde Länsrätten i Stockholms län 21 mål enligt LEK. Kammarrätten i Stockholm avgjorde samma år 17 mål enligt LEK.

6.2.3. Granskning och kontroll av filmer m.m.

Av lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram (filmgranskningslagen) följer att en framställningen i en film eller ett videogram som huvudregel ska vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning (1 §).3 I lagen anges vissa bedömningsgrunder för godkännande. Framställningen i en film får t.ex. inte godkännas för visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande (4 §). Biografbyråns beslut i frågor om granskning av film eller videogram får överklagas till kammarrätten (21 §).

Vid prövningen består kammarrätten av tre lagfarna ledamöter samt två särskilda ledamöter. Av de särskilda ledamöterna ska en ha särskilda kunskaper om film och en i beteendevetenskap. I vissa fall är kammarrätten domför utan särskilda ledamöter, bl.a. vid beslut varigenom domstolen skiljer sig ifrån målet utan att pröva detta i sak (22 §). Regeringen förordnar för högst fem år i sänder minst sex, högst tio personer att efter kallelse inträda som särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål enligt denna lag. Av dessa personer ska hälften ha särskilda kunskaper om film och hälften ha särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen. De särskilda ledamöterna ska vara svenska medborgare och får inte vara underåriga eller i konkurs eller ha förvaltare (23 §).

3 Utredningen om översyn av filmgranskningslagen m.m. föreslog i betänkandet Avskaffande av filmcensuren för vuxna – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan (SOU 2009:51) att censuren av filmer som ska visas offentligt för vuxna ska avskaffas men att kravet på åldersklassificering av filmer som ska visas offentligt för barn under 15 år ska finnas kvar. I lagrådsremissen Filmcensuren för vuxna avskaffas - skyddet för barn och unga mot skadlig mediepåverkan stärks av den 11 mars 2010 lämnar regeringen ett förslag som överensstämmer med utredningens.

I förarbetena konstaterade föredragande statsrådet att vid prövning av en censurfråga skulle kammarrätten, om särskilda ledamöter inte ingick i rätten, för att få ett tillfredsställande underlag för sitt avgörande sannolikt behöva inhämta utlåtande från sakkunniga mer eller mindre regelmässigt. En ordning med sakkunnigbevisning innebar enligt statsrådet alltid en viss omgång, även om förvaltningsprocesslagen i och för sig gav möjlighet att inhämta utredningen i smidiga former. En processekonomiskt mer fördelaktig ordning skulle enligt statsrådet dock kunna uppnås, om man lät två personer med särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen eller om film ingå i rätten som särskilda ledamöter. Statsrådet konstaterade att förebilder för en sådan ordning fanns inte bara vid de allmänna domstolarna (fastighetsmål och mål om ekonomisk brottslighet) utan också vid kammarrätterna (fastighetstaxeringsmål och kommunalbesvärsmål) samt att erfarenheterna i allt väsentligt torde vara positiva. Han föreslog därför att två särskilda ledamöter skulle ingå i rätten (prop. 1989/90:70 s. 60). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (1989/90:KrU30, rskr. 1989/90:309).

Kammarrätten i Stockholm avgjorde under 2009 nio mål enligt filmgranskningslagen.

6.2.4. Laglighetsprövning

Förvaltningsrätten ska vid behandling av mål om laglighetsprövning (kommunalbesvär), dvs. mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), bestå av en lagfaren domare och två särskilda ledamöter (17 a § LAFD). De särskilda ledamöterna, som förordnas av regeringen för tre år, ska ha god kännedom om kommunal verksamhet (17 b § LAFD). Två sådana särskilda ledamöter ska även delta vid kammarrättens handläggning av mål om laglighetsprövning (13 a § LAFD). I vissa fall är förvaltningsrätten och kammarrätten dock domför utan de särskilda ledamöterna, bl.a. vid åtgärd som endast avser måls beredande (17 a § andra stycket och 13 a § andra stycket LAFD).

Laglighetsprövning kännetecknas av att endast kommunmedlemmar har rätt att klaga, att beslut kan angripas endast på vissa i lag angivna grunder och att domstolen kan undanröja det kommunala beslutet men inte sätta annat beslut i dess ställe. Prövningen syftar framför allt till att kommunmedlemmarna i all-

mänhet ska kunna få till stånd en kontroll av kommunala besluts laglighet. Genom reglerna om laglighetsprövning hålls denna kontroll inom bestämda gränser, vilket är betingat av hänsynen till den kommunala självstyrelsen (prop. 1994/95:27 s. 144 f.).

Före år 1981 prövades mål om laglighetsprövning av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kunde överklagas direkt till Regeringsrätten. Från den 1 januari 1981 till den 1 april 1995 prövades målen av kammarrätt som första instans. Föredragande departementschefen konstaterade i propositionen som föregick denna förändring i instansordningen att länsstyrelsens kännedom om kommunala förhållanden utan tvivel hade varit värdefull för prövningen av dessa mål. När länsstyrelsen utgick ur instansordningen, var det enligt departementschefen angeläget att det skapades garantier för att kammarrätternas avgöranden kunde grundas på motsvarande sakkunskap. Behovet av sakkunskap var särskilt påtaglig i mål som rörde den kommunala kompetensen. För bedömningen av dessa mål krävdes enligt departementschefen, utöver rent kommunalrättsliga kunskaper, en god kännedom om kommunala förhållanden i allmänhet. Detta berodde på bl.a. att den allmänna kompetensbestämmelsen i kommunallagen var utformad som en generalklausul och till stor del fick sitt innehåll genom praxis. Möjligheten att hämta in sakkunnigutlåtanden tillgodosåg enligt departementschefen inte behovet av kommunal sakkunskap och behovet kunde inte heller tillgodoses genom nämndemännens deltagande (prop. 1979/80:105 s. 36).

De särskilda ledamöternas goda kännedom om kommunal verksamhet kunde enligt departementschefen ha förvärvats genom arbete som förtroendevald eller kommunal tjänsteman eller på annat sätt. Det var enligt departementschefen av väsentlig betydelse att ledamöterna var väl förtrogna med betingelserna för kommunalt beslutsfattande (a. prop. s. 45).

Sedan den 1 april 1995 är länsrätt första instans i mål om laglighetsprövning (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165). Som skäl för nedflyttningen av målen anfördes bl.a. principen att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga på första instans och att instansordningen blev mer enhetlig. Det främsta argumentet mot en nedflyttning som diskuterades i lagstiftningsärendet var risken för att handläggningstiden blev för lång. Departementschefen menade att handläggningstiden fram till ett lagakraftvunnet beslut inte behövde förlängas för de mål som stannade i länsrätt, eftersom en nedflyttning av målen innebar att

målen generellt sett borde få kortare handläggningstid vid första domstolsprövningen än vad som dittills varit fallet. Det berodde enligt departementschefen bl.a. på att varje enskild länsrätt skulle komma att få ett betydligt mindre antal mål om laglighetsprövning än vad respektive kammarrätt hade haft. Däremot fanns det enligt departementschefen en risk för att handläggningstiden kunde förlängas för de mål som överklagades till kammarrätt. Detta kunde dock i viss mån motverkas om krav på prövningstillstånd infördes för mål om laglighetsprövning i kammarrätt (a. prop. s. 146 f.). Beträffande de särskilda ledamöternas deltagande i handläggningen av mål om laglighetsprövning anförde departementschefen att de otvivelaktigt tillförde domstolen behövlig sakkunskap på ett område som till stor del får sitt innehåll genom praxis (a. prop. s. 148 f.).

Länsrätterna avgjorde under 2009 knappt 1 400 mål om laglighetsprövning. Kammarrätterna avgjorde samma år cirka 450 mål om laglighetsprövning.

6.3. Specialdomstolar

Marknadsdomstolen prövar, som nämnts, mål enligt bl.a. konkurrenslagen och MFL. Domstolen är prejudikatinstans för dessa mål. Patentbesvärsrätten prövar bl.a. överklaganden av beslut av Patent- och registreringsverket i ärenden om patent, varumärken och mönster. Försvarsunderrättelsedomstolen prövar frågor om tillstånd till signalspaning enligt lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. För en beskrivning av dessa domstolars verksamhet, se avsnitt 2.1.1, 2.2.1 och 2.4.

6.3.1. Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen består av en ordförande, en vice ordförande samt fem särskilda ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och en av de särskilda ledamöterna ska vara jurister och ha erfarenhet som domare. De andra särskilda ledamöterna ska vara ekonomiska experter (3 och 4 §§ lagen om marknadsdomstol m.m.). Marknadsdomstolen är beslutsför, när ordföranden och tre andra ledamöter är närvarande (9 § samma lag).

Medverkan av ekonomiska experter i Marknadsdomstolen har tidigare motiverats av att framför allt konkurrensmålen innehåller frågor som kräver kvalificerade samhälls- och företagsekonomiska analyser och att de viktigare besluten i sådana ärenden innebär framtidsbedömningar som kan vara avgörande för enskilda företag och hela branscher. Därefter har inte någon distinktion gjorts mellan olika målkategorier när det gäller att bedöma behovet av ekonomiska experter (jfr prop. 1994/95:123 s. 128). Det har ansetts nödvändigt att det i Marknadsdomstolen finns teoretisk och praktisk ekonomisk sakkunskap. Såväl personer med praktisk ekonomisk kompetens som personer med teoretisk ekonomisk kompetens, t.ex. professorer i nationalekonomi och företagsekonomi, kan därför förordnas som särskilda ledamöter (jfr t.ex. prop. 1992/93:56 s. 58 och 1992/93:234 s. 8).

6.3.2. Patentbesvärsrätten

I Patentbesvärsrätten finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna (2 § lagen om Patentbesvärsrätten). Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller patentansökningar ska minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten. En ledamot ska vara lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är obehövlig (4 § samma lag). Medverkan av tekniska ledamöter är föranledd av att de mål Patentbesvärsrätten handlägger, och i synnerhet patentmålen, kräver en långtgående teknisk sakkunskap. Se också vad som anförts tidigare i detta kapitel beträffande patentmål.

6.3.3. Försvarsunderrättelsedomstolen

Försvarsunderrättelsedomstolen består av en ordförande, en eller högst två vice ordföranden samt minst två och högst sex särskilda ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden ska vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring som domare. De särskilda ledamöterna ska ha särskild kunskap om förhållanden av betydelse för domstolens verksamhet (avsnitt 2.4). Enligt förarbetena bör det bland dessa ledamöter finnas erfarenhet och kunskap om underrättelseverksamhet och förutsättningarna för sådan verksamhet

samt särskild förmåga att belysa integritetsskyddsintresset (prop. 2008/09:201 s. 69). Försvarsunderrättelsedomstolen är domför med ordförande och två särskilda ledamöter.

6.4. Särskilda domstolar

Fastighetsdomstolarna prövar bl.a. fastighetsbildnings- och expropriationsmål. Miljödomstolarna prövar bl.a. mål om tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet. För en beskrivning av dessa domstolars verksamhet, se avsnitt 3.1.1. och 3.2.

6.4.1. Fastighetsdomstolarna m.m.

Fastighetsdomstolen är som huvudregel domför med två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot (s.k. fastighetsråd) och två nämndemän. Från denna huvudregel finns ett antal undantag. Ordföranden kan exempelvis bestämma att ytterligare ett fastighetsråd ska ingå i rätten (3 § FDL).

Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, förordnar fastighetsråd i fastighetsdomstol (5 § FDL). Fastighetsråden, som är fast anställda inom domstolsväsendet, ska ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering (3 § fjärde stycket FDL). Ofta är fastighetsråden utbildade lantmätare (SOU 2005:77 s. 934).

Departementschefen betonade i förarbetena till FDL betydelsen av att fastighetsdomstolen fick en mycket kvalificerad sammansättning. Det förutsatte enligt hans mening att en ledamot med speciell sakkunskap på fastighetsbildningsområdet ingick i domstolen. Den speciella sakkunskapen kunde ha förvärvats genom lantmäteriutbildning och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Den sakkunnige ledamotens uppgift var enligt departementschefen att medverka till en riktig bedömning av det material som kommit fram i målet och till en från fastighetsbildningssynpunkt lämplig utformning av domstolens utslag. Departementschefen föreslog därför att fastighetsdomstolen normalt skulle bestå av fem ledamöter, varav två juristdomare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämndemän. Den sammansättningen var enligt departementschefen väl lämpad även för expropriationsmålen. Det var emellertid enligt honom uppen-

bart att de målen ibland krävde expertis av ett annat slag än den som i regel krävdes i fastighetsbildningsmål. Den sakkunnige ledamoten borde enligt departementschefen därför ha särskild kunskap antingen i fråga om fastighetsbildning eller fastighetsvärdering (prop. 1969:44 s. 211 ff.). Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (1LU 1969:38; Rskr 1969:283).

En fastighetsdomstols domar och utslag får som huvudregel överklagas till hovrätt (jfr 2 § FDL). Vid prövning av fastighetsmål ska som huvudregel ett fastighetsråd ingå i hovrätten. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska hovrätten bestå av tre lagfarna ledamöter. Ett fastighetsråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna (13 § FDL). Fastighetsråd i hovrätten ska, på samma sätt som i fastighetsdomstol, ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering (14 § FDL).

I detta sammanhang kan också nämnas att i hovrätten får, vid prövning av överklagade beslut från arrendenämnd, utöver lagfarna ledamöter ingå en teknisk ledamot. En teknisk ledamot kan förordnas om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det. I fråga om kvalifikationskrav för en tekniska ledamot gäller 14 § FDL (8 kap. 31 b § jordabalken).

6.4.2. Miljödomstolarna

Miljödomstolen består som huvudregel av en ordförande som ska vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen. Miljöråd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten ska ha erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet (20 kap. 4 § miljöbalken).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner eller anställer miljöråd (20 kap. 6 § miljöbalken). Sakkunniga ledamöter i miljödomstol förordnas av Domarnämnden (förordningen [1999:704] om förordnande av sakkunniga ledamöter i miljödomstol). För tjänstgöring i miljödomstol bör enligt förarbetena särskild vikt läggas vid att lagfarna domare,

miljöråd och de sakkunniga har gedigna kunskaper inom miljörättens område (prop. 1997/98:45 Del 2 s. 229).

Två sakkunniga ledamöter utan fast anknytning till domstolen, ingår således normalt i miljödomstolens sammansättning. I förarbetena angavs att dessa ska ha sakkunskap och erfarenhet från de särskilda verksamhetsfält som miljödomstolarnas prövningar avser. Det var enligt regeringen naturligt att ha en ledamot med erfarenhet från Naturvårdsverkets område. Härigenom kunde domstolen tillföras t.ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig expertis om detta skulle anses behövligt för prövningen i ett särskilt fall. Det kunde enligt regeringen antas att en stor del av de tillståndsfrågor som miljödomstolen kom att få ta befattning med i mål som gällde miljöfarlig verksamhet skulle komma att avse industriföretag eller kommunala anläggningar. Det borde därför enligt regeringen i miljödomstolen ingå också en ledamot med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Ordföranden får, som nämnts, i det enskilda fallet bestämma om ledamoten ska ha industriell eller kommunal erfarenhet. Om det t.ex. behövs en ledamot med erfarenhet av skogsindustri, kunde ordföranden enligt regeringen bestämma att en ledamot med sådan erfarenhet ska ingå i domstolen (a. prop. Del 1 s. 467).

Flera remissinstanser föreslog i lagstiftningsärendet att ytterligare sakkunniga ledamöter borde ingå i domstolen. De föreslog bl.a. sakkunniga ledamöter inom områdena planering, miljömedicin och sociala frågor. Regeringen ansåg dock att den sakkunskap som behövdes utöver den föreslagna borde tillföras mål och ärenden genom att berörda myndigheter fick talerätt, utgjorde remissinstanser och/eller anlitades som sakkunniga (a. prop. Del 1 s. 468).

Miljödomstolarna har i princip samma sammansättning som Koncessionsnämnden för miljöskydd hade. Koncessionsnämnden prövade tidigare vissa tillståndsfrågor som numera prövas av miljödomstolarna.4 I förarbetena till den numera upphävda miljöskyddslagen (1969:387), som reglerade nämndens sammansättning, anförde regeringen att den aktuella tillståndsprövningen rörde många olika samhällsintressen. För att de frågor som nämnden prövade skulle få en uttömmande behandling krävdes att experter på en rad

4 Miljöprocessutredningen föreslog i betänkandet Miljöprocessen (SOU 2009:10) att fem miljöprövningsnämnder skulle inrättas och överta prövningen av ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som i dag prövas av länstyrelsernas miljöprövningsdelegationer och miljödomstolarna (s. 265 ff.). I propositionen Mark- och miljödomstolar (prop. 2009/10:215) gjorde emellertid regeringen bedömningen att några sådana nya förvaltningsmyndigheter inte borde inrättas.

skilda områden samverkade. Detta gällde enligt regeringen inte bara tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma villkoren för en anläggning krävdes ofta undersökningar och bedömningar i fråga om processteknik, avloppsförhållanden, reningsteknik och intressen av olika slag som kan skadas m.m. Det kunde enligt regeringen också bli aktuellt med företagsekonomiska och allmänt ekonomiska överväganden. Därtill kom att det enligt regeringen var sannolikt att koncessionsnämnden kunde få handlägga starkt kontroversiella och svårbedömda frågor om tillstånd och villkorsföreskrifter. Nämnden kunde också ofta komma att få ta ställning till ett motstridigt utredningsmaterial av omfattande och invecklad beskaffenhet. Prövningens tyngdpunkt skulle kvantitativt sett troligen inte ligga i tillåtlighetsprövningen utan i utformningen av olika villkor om skyddsåtgärder. Här spelade enligt regeringen bl.a. kemiska och rent tekniska bedömningar en stor roll. Detta ledde enligt regeringen till att en ledamot med framstående teknisk sakkunskap borde vara fast knuten till koncessionsnämnden (prop. 1969:28 s. 196 och 200 ff.).

6.5. Några tidigare förslag

6.5.1. Psykiatrisk tvångsvård

Frågan om expertledamöters medverkan i mål om psykiatrisk tvångsvård diskuterades i propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m. (prop. 1990/91:58). Lagrådet ansåg vid sin granskning av lagförslaget att länsrätten vid prövningen av målen skulle förstärkas med en erfaren psykiatriker. Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiatriker som utomstående sakkunnig ansåg Lagrådet inte utgjorde ett likvärdigt alternativ. Ett sådant alternativ tillgodosåg inte rättens behov vid överläggningen till dom av sakkunskap till hjälp vid bedömningen av den medicinska argumenteringen (s. 406).

Departementschefen hade förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor behövde kunna utnyttjas vid den rättsliga prövningen. Att låta en erfaren psykiatriker delta som ledamot i alla mål som avgjordes av fullsutten rätt skulle enligt departementschefen naturligtvis ge en garanti för att psykiatriska frågeställningar blev väl belysta inför rättens avgörande. Enligt departementschefens bedömning kunde man dock inte utgå från att en läkarledamot generellt skulle behövas i varje sådant mål.

Departementschefen framhöll vidare att en ordning med en läkarledamot i rätten inte bara var till fördel utan också var förenad med en klar nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. En viktig aspekt var att det låg nära till hands och i varje fall inte kunde uteslutas att en läkarledamot under överläggning inför domstolens avgörande lämnade upplysningar i medicinska frågor av sådan innebörd att beslutsunderlaget tillfördes något nytt utan att patienten fick del av uppgifterna och bereddes möjlighet att bemöta dessa. Departementschefen framhöll att det således fanns en risk för att avgörandet av målet kom att bygga på väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar som inte hade kommunicerats med parten. Mot denna bakgrund var hon inte beredd att förorda en lösning med en särskild ledamot i rätten (a. prop. s. 184 f.).

6.5.2. En allmän möjlighet för tingsrätt och hovrätt att anlita personer med särskild sakkunskap som ledamöter

Rättegångsutredningens förslag

Rättegångsutredningen föreslog i sitt delbetänkande Expertmedverkan och specialisering (SOU 1987:13) att det skulle vara möjligt för tingsrätt och hovrätt att öka sin kompetens i mål där det behövs ekonomisk, medicinsk, teknisk eller annan särskild fackkunskap. Behovet kunde enligt utredningen uppkomma inte bara i eko-mål, där möjligheten till expertmedverkan redan fanns, utan också i andra målkategorier. Som exempel nämnde utredningen mål om fel i fastighet, mål inom data- och miljöområdena, mål om skadestånd som rör medicinska förhållanden och mål om entreprenad. Enligt förslaget skulle den ökade kompetensen åstadkommas genom att tingsrätterna och hovrätterna gavs en generell möjlighet att anlita experter i mål och ärenden som kunde tas upp av allmän domstol och där prövades av enbart lagfarna domare eller lagfarna domare och nämndemän. En förutsättning för att domstolarna skulle få anlita experthjälp föreslogs vara att prövningen av ett mål eller ärende väsentligen främjades genom att en expert ingick i rätten.

Med expert avsågs en person med särskild fackkunskap i annat än juridiska ämnen. Experten skulle genom utbildning eller yrkeserfarenhet ha förvärvat särskild fackkunskap i det ämne som var aktuellt i det enskilda målet samt vara lämplig att tjänstgöra som

särskild ledamot i tingsrätt eller hovrätt. Som exempel på personer som kunde komma i fråga för expertuppdrag nämnde utredningen revisorer, ingenjörer och läkare. Även om behovet av särskild fackkunskap inom rätten nästa alltid borde bli tillgodosett genom att rätten anlitade en expert, kunde det enligt utredningen i mål som rörde skilda fackområden kunna uppkomma behov av expertis på mer än ett område. För sådana fall förslog utredningen att rätten kunde anlita ytterligare en expert.

Utredningen föreslog att domstolarna själva skulle få förordna experter. En expert skulle enligt förslaget ingå i rätten som särskild ledamot. Han eller hon skulle inte ersätta någon av rättens övriga ledamöter. Uppgiften för experten var enligt utredningen i första hand att hjälpa rättens övriga ledamöter att sätta sig in i och förstå det av parterna presenterade processmaterialet. Han eller hon skulle inte tillföra något sådant material.

Förslaget syftade enligt utredningen till att öka möjligheterna att lägga processens tyngdpunkt i första instans och att utforma överrättsprocessen på ett rationellt sätt. Det kunde enligt utredningen också tänkas att en möjlighet för de allmänna domstolarna att anlita experter kunde göra dem attraktiva för vissa civilrättsliga tvister som överlämnades till skiljemän för avgörande. Reformen borde enligt utredningen öka tilltron till de allmänna domstolarnas förmåga att fullgöra sina rättsskipningsuppgifter i det moderna samhället (SOU 1987:13 s. 17 ff. och 80 ff.).

Departementschefens bedömning

I propositionen konstaterade departementschefen att rättegångsutredningens förslag vid remissbehandlingen hade fått ett blandat mottagande. Remissinstanserna hade anfört i huvudsak följande skäl mot utredningens förslag:

  • Det blir svårt att förutse vilken sammansättning rätten kommer att ha i mera komplicerade mål, och en viss slumpmässighet kommer att styra sammansättningen. Att en så väsentlig sak som rättens sammansättning på detta sätt kommer att bli osäker kan ifrågasättas.
  • Det finns risk för att kunskap tillförs domstolen över huvudet på parterna.
  • Det blir svårt att finna personer som både har aktuella specialistkunskaper och är lämpliga att verka som meddomare.
  • Det är olämpligt att en särskild ledamot med specialistkunskaper inom ett visst område utan erfarenhet av dömande verksamhet är med och avgör stundtals svåra bevisvärderingsfrågor eller svåra juridiska problem i komplicerade mål.
  • Det finns risk för komplikationer när det i en fråga finns olika åsikter bland experterna.
  • Det är rent principiellt främmande att en enskild domstol och t.o.m. en enskild domare ska ha att utse domare från fall till fall.
  • Den mycket grannlaga uppgiften att ställa frågor till parter m.fl. kräver stor erfarenhet samt kunskaper om och känsla för det processuella rollspelet.

Departementschefen konstaterade att det obestridligen var viktigt att domstolarna kunde tillföras sakkunskap så att handläggningen av exempelvis invecklade mål med teknisk eller ekonomisk anknytning underlättades. Detta fick dock enligt honom inte ske till priset av en minskad rättssäkerhet för parterna eller ett minskat förtroende från allmänhetens sida. Med den utgångspunkten var enligt departementschefen de kritiska synpunkter som hade framkommit vid remissbehandlingen värda beaktande.

Till detta kom enligt departementschefen att det kunde ifrågasättas om behovet av en förstärkning av domstolarna egentligen var så stort som utredningen hade hävdat. Även om antalet sakligt komplicerade mål vid domstolarna hade ökat, talade vad som hade framkommit i lagstiftningsärendet enligt hans mening inte för att det skulle finnas sådana vinster att hämta med ett system med expertledamöter att de skulle överväga de invändningar från principiella, organisatoriska och ekonomiska utgångspunkter som kunde riktas mot ett sådant system. Departementschefen var därför inte beredd att förorda att utredningens förslag i denna del genomfördes (prop. 1989/90:71 s. 33 ff.).

7. Sakkunnigbevisning

Sakkunnigbevisning är ett sätt att tillföra en domstol särskild sakkunskap inom ett visst område. Sakkunniga kan utses av domstolen, s.k. domstolssakkunniga, eller anlitas av en part, s.k. partssakkunniga (Angående terminologin, se Edelstam, Henrik, Sakkunnigbeviset – En studie rörande användningen av experter inom rättsväsendet, Uppsala 1991, s. 22 f.). I detta kapitel behandlas i princip endast domstolssakkunniga. Det bör dock anmärkas att initiativet till att förordna en domstolssakkunnig kan tas såväl av rätten som av en part.

Generella bestämmelser om sakkunnigbevisning finns för både mål och ärenden som handläggs i allmän domstol samt för mål som handläggs i allmän förvaltningsdomstol. För vissa typer av mål och ärenden finns särskilda bestämmelser om sakkunnigbevisning. I detta kapitel lämnas en översiktlig beskrivning av dessa regler. Beskrivningen syftar till att ge en bild av i vilken utsträckning särskild kompetens kan tillföras domstolarna genom sakkunnigbevisning.

7.1. Allmän domstol

Initiativet till bevisning i form av en domstolssakkunnig kan som nyss nämnts tas av såväl rätten som av en part. Det gäller emellertid inte beträffande alla typer av mål som handläggs i allmän domstol. Av 35 kap. 6 § rättegångsbalken framgår nämligen att det ankommer på parterna att svara för bevisningen och att rätten självmant får hämta in bevisning endast i tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör under allmänt åtal. Möjligheten för rätten att självmant inhämta yttrande från sakkunnig är alltså begränsad till indispositiva tvistemål och mål som hör under allmänt åtal. En sådan möjlighet föreligger inte i

dispositiva tvistemål eller mål där ett enskilt åtal prövas. Att rättens möjligheter att självmant inhämta bevisning är begränsad i dessa mål innebär enligt förarbetena inte att rätten behöver hålla sig helt passiv när det gäller bevisfrågor. En diskussion om bevisningen kan och bör ofta förekomma inom ramen för rättens materiella processledning. Det finns enligt förarbetena inte heller något som hindrar att rätten föreslår bevisning (prop. 2004/05:131 s. 231).

Bestämmelser om sakkunnigbevisning finns främst i 40 kap. rättegångsbalken. Förutsättningarna för rättens förordnande av en domstolssakkunnig framgår av 1 §. En förutsättning för förordnande är att det i målet förekommer en fråga som det krävs särskild fackkunskap för att bedöma eller besvara. Dessutom ska det föreligga ett behov av att anlita en sakkunnig. Vid bedömningen av behovet av att rätten självmant förordnar en sakkunnig kan vägledning hämtas från principerna om rättens materiella processledning, dvs. frågan i vilken utsträckning rätten ska vara aktiv för att berika eller begränsa processmaterialet i ett mål (se Edelstam, s. 242 med hänvisningar).

Beträffande den sakkunniges uppdrag kan följande citeras ur Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång – Fjärde häftet, 6 uppl. s. 226 f:

Vad den sakkunnige skall uttala sig om är naturligtvis beroende på det uppdrag han erhållit. Ibland begär rätten upplysning endast rörande ett kausalförhållande in abstracto, t.ex. om huruvida anledningen till en sjukdom kan vara av angivet slag. Emellertid är detta sällan tillräckligt, enär det krävs specialkunskaper även för att tillämpa den generella erfarenhetsgrundsatsen på föreliggande fakta. I 1 § talas också helt allmänt om ”fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap”. Vad rätten vill ha upplysning om är vanligen ett konkret förhållande, t.ex. om käranden är sjuk och – för den händelse att så är fallet – huruvida sjukdomen orsakats av den kroppsskada, som han erhållit vid en olyckshändelse. För att kunna avgöra detta måste den läkare, vilken anlitats som sakkunnig, undersöka käranden och härvid kan det framkomma att såväl skadan som sjukdomen haft en annan karaktär än som antagits. Den sakkunnige kan således komma att berika processmaterialet med nya omständigheter och har dessa betydelse som indicier, skall han också bedöma deras bevisvärde på samma sätt som rätten annars skulle ha gjort. Som exempel kan nämnas blodprov i faderskapsmål. Såtillvida överensstämmer emellertid detta fall med det tidigare berörda, att det är tack vare sin fackkunskap som den sakkunnige kan göra iakttagelser och dra slutsatser därav. Nästan undantagslöst har en sakkunnigbevisning denna blandade karaktär, något som förklarar att anlitande av sakkunnig hänförts till bevismedlen.

Som ett ytterligare exempel må nämnas att en ingenjör skall uttala sig om anledningen till att en maskin gått sönder. Dennes utlåtande kan även innehålla uppgifter om maskinens konstruktion, hur den handhafts och om skadans omfattning. Även en sakkunnig, som skall uttala sig om konkreta sammanhang och förhållanden, måste emellertid uppge de generella erfarenhetssatser och naturlagar, som han bygger på, ty annars kan rätten inte begripa den sakkunniges tankegång och bedöma denna (7 § 3 st).

Såväl myndigheter och tjänstemän som privatpersoner kan förordnas som domstolssakkunniga. Domstolen kan vända sig till myndigheter och institutioner, t.ex. Socialstyrelsen, Kommerskollegium eller en handelskammare, för att få förslag på personer som har de nödvändiga kunskaperna på det område som berörs och i övrigt är lämpliga för sakkunniguppdrag (SOU 1987:13 s. 92). När det gäller offentliga domstolssakkunniga, t.ex. en myndighet eller en person anställd i stat eller kommun, finns det inte något uttryckligt krav på särskilda kvalifikationer. Till privat domstolssakkunnig får dock förordnas endast för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer (40 kap. 1 § rättegångsbalken).1

Innan en domstolssakkunnig utses, bör parterna få tillfälle att yttra sig i frågan. Om parterna enas om en sakkunnig, ska han eller hon utses. Det förutsätter dock att han eller hon är lämplig och det inte finns något hinder mot att personen förordnas. Rätten kan också, vid sidan av parternas val, utse ytterligare en sakkunnig (40 kap. 3 § rättegångsbalken).2 En domstolssakkunnig får inte utses om han eller hon står i ett sådan förhållande till saken eller till någon part att hans eller hennes tillförlitlighet kan anses förringad (40 kap. 2 § rättegångsbalken).

Den sakkunnige ska som huvudregel yttra sig skriftligen. Utlåtandet ska innehålla de skäl och omständigheter på vilka det givna omdömet grundas (40 kap. 7 § rättegångsbalken).

En domstolssakkunnig, som yttrat sig skriftligen, ska under vissa förutsättningar också höras under förhandlingen. Förhör ska hållas med den domstolssakkunnige om en part begär det och förhöret inte uppenbart saknar betydelse. Ett förhör ska också hållas om rätten av annan anledning bedömer att det behövs (40 kap. 8 § rättegångsbalken).

1 Angående terminologin, se Edelstam, Henrik, a.a., s. 22 f. 2 Angående parts rätt att yttra sig innan rätten förordnar en domstolssakkunnig, se JO 1988/89 s. 154.

Innan den domstolssakkunnige hörs, ska han eller hon avlägga sakkunniged (40 kap. 9 § rättegångsbalken). Rätten och parterna har vid förhöret möjlighet att ställa frågor till den domstolssakkunnige. Om rätten bedömer det som lämpligt, kan den sakkunniges skriftliga utlåtande helt eller delvis läsas upp i samband med förhöret (40 kap. 10 § rättegångsbalken).

Från praxis kan hämtas följande exempel på förordnanden av domstolssakkunniga:

  • I flera fall har psykologiska experter anlitats i mål om sexualbrott för bedömningen av trovärdigheten av utsagor (se bl.a. NJA 1992 s. 446 och RH 1990:45).
  • Rättsfallet NJA 1970 s. 72 rörde bl.a. skadestånd. Parterna i målet hade träffat ett entreprenadavtal om grävning av en brunn. Hovrätten inhämtade yttrande från två sakkunniga angående markens beskaffenhet på den avsedda platsen och möjligheten att där gräva en brunn. I enlighet med ett av parterna gemensamt förslag rörande personvalet uppdrog hovrätten åt en civilingenjör anställd i ett privat företag och en civilingenjör hos Statens geotekniska institut att vara domstolssakkunniga.
  • I rättsfallet RH 1994:20 förordnade tingsrätten en tjänsteman vid Lantmäteriverket att såsom sakkunnig avge skriftligt yttrande beträffande värdet av en fastighet.
  • I ett mål om klander av testamente beslöt tingsrätten att inhämta ett sakkunnigutlåtande från Socialstyrelsens rättsliga råd om huruvida en testator, vid tidpunkten för testamentets upprättande, led av psykisk störning eller tillstånd som medfört oförstånd, viljesvaghet eller annat patologiskt beroende av omgivningen (RH 2000:39).
  • I ett brottmål där åtalet avsåg bl.a. innehav av narkotika i form av fentanyl förordnade hovrätten en professor vid Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk neurovetenskap, att som sakkunnig uttala sig i frågan om fentanylens farlighet (RH 2004:26; angående sakkunniga som yttrar sig över narkotikas farlighet se även NJA 1983 s. 754 och 1992 s. 235).
  • I ett skadeståndsmål som rörde en läkares åtgärd att under en operation skära av en nervtråd utan att i förväg ha informerat patienten om att en sådan åtgärd kunde bli aktuell, förordnade tingsrätten en professor och överläkare vid Karolinska sjukhuset

att yttra sig över den förstnämnde läkarens agerande (NJA 1990 s. 442).

  • I ett faderskapsmål förordnade Högsta domstolen en docent att som sakkunnig yttra sig över bl.a. bevisvärdet av en företagen rättsgenetisk undersökning (NJA 1984 s. 49).

Av 25 § lagen om domstolsärenden följer att vid handläggning av ärenden ska i fråga om sakkunnig 40 kap. rättegångsbalken tillämpas. Sakkunnigyttrande kan t.ex. inhämtas av läkare i ärende om god man och förvaltare för att utreda den enskildes hälsotillstånd (11 kap. 17 § föräldrabalken; se också Edelstam, s. 410).

7.2. Allmän förvaltningsdomstol

Bestämmelser om sakkunnigbevisning för allmän förvaltningsdomstol finns främst i förvaltningsprocesslagen. Av 24 § framgår att rätten får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till handa med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan. I fråga om sakkunnig gäller enligt bestämmelsen 40 kap.2–7 och 12 §§rättegångsbalken i tillämpliga delar. Bestämmelserna i 24 § förvaltningsprocesslagen avser alltifrån en vanlig remiss till en myndighet för att få del av dess synpunkter som orts- eller fackmyndighet till ett förordnande av en enskild person med speciell yrkeskunskap, t.ex. en forskare för att få ett vetenskapligt utlåtande (Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen m.m. – En kommentar, 2005, s. 235).

Rätten får förordna om förhör med sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed. Om förhöret gäller 40 kap.9–11, 14, 16 och 20 §§rättegångsbalken i tillämpliga delar (25 § förvaltningsprocesslagen).

Från praxis kan hämtas följande exempel på förordnanden av domstolssakkunniga:

  • I mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) förordnas ibland psykologer och läkare som sakkunniga för att bedöma om vissa omständigheter medför risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas (se t.ex. RÅ 1986 ref. 4 och 1987 ref. 160).
  • Läkare förordnas vidare i vissa mål enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) för att yttra sig över bl.a. den enskildes psykiska hälsa och behovet av vård (se t.ex. RÅ 1999 ref. 64 och 2002 ref. 36).
  • I ett mål om ersättning för arbetsskada förordnades en övertandläkare och docenten i parodontologi för att yttra sig över behovet av viss behandling (RÅ 1999 ref. 43).

Av 29 § LAFD framgår att regeringen på begäran av allmän förvaltningsdomstol får förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden. I förarbetena angav departementschefen att förvaltningsdomstol i vissa typer av mål ofta behövde anlita sakkunniga och att det kunde vara värdefullt att till en domstol kunna knyta fasta sakkunniga som kontinuerligt stod till domstolens förfogande med utlåtanden i dessa mål. Fasta sakkunniga kunde tillhandahålla yttranden t.ex. i frågor om bokföring och balansteknik samt i medicinska frågor (prop. 1971:30 s. 110 f.). Ordningen med fasta sakkunniga har emellertid successivt avvecklats (Wennergren, s. 78). I det följande avsnittet beskrivs dock den nuvarande ordningen med fasta sakkunniga i mål om psykiatrisk tvångsvård.

7.3. Särskilda bestämmelser för vissa typer av mål

För vissa typer av mål finns särskilda bestämmelser om anlitande av sakkunnig.

Av 37 § andra stycket LPT följer att om det inte är uppenbart obehövligt, ska förvaltningsrätten i ett mål om psykiatrisk tvångsvård höra lämplig sakkunnig vid muntlig förhandling. Vid förhandlingen får den sakkunnige, i syfte att få upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för dennes uppgift, ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten.

I förarbetena angavs att medverkan av sakkunnig borde kunna bidra till att länsrätten fick uppkommande medicinska eller andra frågeställningar tillräckligt belysta och till att länsrättens möjligheter att göra en obunden bedömning inte kunde sättas i fråga. För att underlaget för länsrättens bedömning av argumenteringen i t.ex. medicinska frågor skulle bli så gott som möjligt föreslogs att den

sakkunnige kunde få spela en aktiv roll vid förhandlingen genom att ställa frågor till chefsöverläkaren och patienten i sådana hänseenden som var av betydelse för sakkunniguppgiftens fullgörande (prop. 1990/91:58 Bil 1 s. 279).3

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Socialstyrelsen ska för viss tid förordna sakkunniga att bistå rätten i mål om psykiatrisk tvångsvård (42 § LPT). Enligt förarbetena infördes bestämmelsen för att underlätta för de allmänna förvaltningsdomstolarna att i olika frågor av ofta brådskande natur kunna få ett utlåtande från eller höra en utomstående psykiater. Varje domstol borde ha tillgång till minst två sådana sakkunniga. Som fasta sakkunniga borde enligt förarbetena utses framför allt läkare som är specialister i psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri eller rättspsykiatri (a. prop. Bil 1 s. 283).

Den som bär på en allmänfarlig sjukdom kan under vissa förutsättningar isoleras (jfr 5 kap. 1 § smittskyddslagen [2004:168]). Med allmänfarliga sjukdomar avses smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade (1 kap. 3 § andra stycket samma lag). När muntlig förhandling hålls i mål om isolering eller fortsatt isolering ska förvaltningsrätten höra lämplig sakkunnig, om det inte är uppenbart obehövligt (8 kap. 7 § samma lag).

Enligt förarbetena borde medverkan av sakkunnig leda till att länsrätten fick uppkommande medicinska eller andra frågeställningar tillräckligt belysta. Det var vidare enligt regeringens mening en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att en annan läkare än smittskyddsläkaren fick lämna sin uppfattning i målet (prop. 2003/04:30 s. 204).

Av 22 kap. 12 § miljöbalken följer att om det för bedömning av ett ansökningsmål behövs någon särskild utredning eller värdering, kan miljödomstol förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan undersökning ska verkställas snarast möjligt.

Enligt förarbetena behövs det, i förhållande till rättegångsbalkens regler om sakkunnig, i mål med miljöanknytning utökade möjligheter att anlita sakkunniga. Det uppgavs att behov av detta ofta fanns i t.ex. fiskefrågor (prop. 1997/98:45 Del 2 s. 241).

3 I lagstiftningsärendet föreslog Lagrådet att en erfaren psykiater skulle ingå som ledamot i länsrätten vid prövning av mål enligt LPT. Angående denna fråga, se avsnitt 6.5.1.

I 16 kap. 3 § andra stycket FBL finns en särskild bestämmelse om en fastighetsdomstols möjlighet att anlita sakkunnig. Av bestämmelsen följer att om det för beredande eller avgörande av ett mål krävs att yttrande inhämtas från sakkunnig, ska domstolen utan dröjsmål besluta om detta.

8. Tidsfrister och skyndsam handläggning

Det finns ett stort antal krav i författning på att mål och ärenden ska avgöras snabbt. I domstolarnas instruktioner finns vissa generella krav som gäller för alla eller flertalet mål som domstolarna handlägger. Därutöver finns för vissa måltyper särskilda krav på ett snabbt avgörande. För några typer av mål framgår kravet på skyndsamhet genom att korta tidsfrister ställs upp för t.ex. hållande av huvudförhandling eller meddelande av dom.

I detta kapitel lämnas inledningsvis en redogörelse för vissa bestämmelser i domstolarnas instruktioner. Därefter redovisas de krav på skyndsam handläggning eller på avgörande inom viss angiven tid som finns för vissa typer av mål. I samband härmed redovisas också de skäl som angetts för att ställa upp dessa krav.

Det bör här anmärkas att det i vissa typer av mål kan uppkomma särskilda frågor som enligt domstolarnas arbetsordningar ska behandlas med förtur. Till de frågor som enligt domstolarnas arbetsordningar i dag ska behandlas med förtur hör yrkanden om inhibition av verkställighet, t.ex. enligt 28 § förvaltningsprocesslagen. Dit hör också yrkanden om andra interimistiska åtgärder, t.ex. interimistiska yrkanden om vårdnad, boende eller umgänge enligt 6 kap. 20 § föräldrabalken, om att en särskild företrädare för barn ska utses enligt 6 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn, om kvarsittningsrätt m.m. enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken, om kvarstad enligt 15 kap. rättegångsbalken, om reseförbud, kvarstad, beslag, husrannsakan m.m. enligt 25–28 kap. rättegångsbalken, om tillfälligt näringsförbud enligt 10 § lagen (1986:436) om näringsförbud och om att en upphandling inte får avslutas innan något annat har beslutats enligt 16 kap. 2 § andra stycket lagen om offentlig upphandling. Dessa frågor avgörs genom beslut under rättegången och utgör enligt

Målutredningens uppfattning inte en särskild typ av mål på sätt avses i kommittédirektiven till utredningen, låt vara att besluten kan överklagas särskilt och därmed hanteras som ett särskilt mål i överrätt. Frågorna faller således utanför uppdraget och behandlas därför inte närmare av utredningen.

8.1. Domstolarnas instruktioner

I domstolarnas instruktioner finns generella bestämmelser om handläggningen av mål och ärenden.1 Innehållet i instruktionerna för de olika domstolarna är likartat men långtifrån identiskt.

I instruktionerna för hovrätt, kammarrätt, förvaltningsrätt och Patentbesvärsrätten anges uttryckligen att ett mål eller ärende ska avgöras så snart det kan ske. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i instruktionerna för övriga domstolar. I instruktionen för Arbetsdomstolen anges dock att mål under vissa förutsättningar ska tas upp till prövning så snart det kan ske, bl.a. när skyndsam handläggning föreskrivs i lag eller annan författning.

Domstolarnas instruktioner kan sägas bygga på utgångspunkten att mål och ärenden ska handläggas i den ordning de har kommit in. Detta framgår uttryckligen av instruktionen för Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen och Arbetsdomstolen. I instruktionen för Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, hovrätt, kammarrätt, förvaltningsrätt och Patentbesvärsrätten anges att ett mål med avvikelse från denna utgångspunkt ska handläggas med förtur, om målen av särskild anledning bör avgöras skyndsamt. Vilka mål som är s.k. förtursmål ska enligt instruktionen för hovrätt, kammarrätt, förvaltningsrätt och Patentbesvärsrätten bestämmas i domstolarnas arbetsordningar. För Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen finns inte någon motsvarande föreskrift. I instruktionen för tingsrätt och i lagen om marknadsdomstol m.m. finns inga bestämmelser alls om förtur.

1 Se 6–14 §§ förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta domstolen, 6–10 §§ förordningen (1996:378) med instruktion för Regeringsrätten, 10–24 §§ förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion, 15–24 §§ förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion, 15–24 §§ förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion, 14–24 §§ förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion, 13–21 §§ förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen och 10–14 §§ förordningen med instruktion för Patentbesvärsrätten. Bestämmelser om handläggningen av mål och ärenden vid Marknadsdomstolen finns i 13–20 §§ lagen om marknadsdomstol m.m. En hänvisning till lagen finns i 5 § förordningen med instruktion för Marknadsdomstolen.

I vissa av domstolarnas instruktioner finns vidare särskilda bestämmelser om tid för meddelande av dom eller annat beslut. För hovrätt gäller att en dom eller ett beslut ska meddelas så snart det kan ske, om avgörandet har träffats efter en föredragning. Kan domen eller beslutet inte meddelas inom sex veckor från föredragningen med hänsyn till målets, ärendets eller frågans omfång eller art i övrigt eller av något annat skäl, får hovrätten bestämma att domen eller beslutet ska meddelas senare inom viss angiven tid. Denna tid får inte vara längre än som är oundgängligen nödvändigt. För kammarrätt gäller motsvarande, med den skillnaden att fristen för meddelande av dom eller beslut är fyra veckor. I instruktionen för förvaltningsrätt anges att en dom eller ett annat beslut ska meddelas så snart det kan ske och senast fyra veckor efter den dag då föredragningen avslutades. Om förvaltningsrätten avgör ett mål efter en muntlig förhandling, räknas tiden från den dag då förhandlingen avslutades. Kan domen eller beslutet inte meddelas inom fyra veckor med hänsyn till målets eller frågans art eller på grund av något annat särskilt skäl, får förvaltningsrätten bestämma att domen eller beslutet ska meddelas inom viss angiven tid. Denna får inte var längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. För Patentbesvärsrätten gäller att dom eller beslut i ett mål ska meddelas så snart det kan ske. I övriga domstolars instruktioner finns inte några motsvarande bestämmelser.

8.2. Särskilda skyndsamhetskrav för vissa typer av mål i allmän förvaltningsdomstol

För många typer av mål ställs som nämnts upp särskilda krav på skyndsam hantering. Skyndsamhetskravet kan uttryckas på olika sätt. I vissa författningar anges att en viss typ av mål eller ärenden ska behandlas, handläggas eller avgöras skyndsamt. En sådan föreskrift innebär i praktiken att målen handläggs med förtur i domstolen (jfr t.ex. prop. 2004/05:170 s. 126). I andra författningar anges att domstolen ska avgöra målet eller hålla förhandling så snart det kan ske eller utan dröjsmål. I någon författning anges uttryckligen att en viss typ av mål ska handläggas med förtur. För vissa typer av mål uppställs som nämnts tidsfrister som domstolen har att iaktta för avgörande av målet eller hållande av förhandling. I detta avsnitt behandlas de måltyper som handläggs av allmänna

förvaltningsdomstolar för vilka nyss nämnda krav uppställts, bl.a. vissa utlänningsmål, vissa skattemål och mål om tvångsvård.

8.2.1. Utlännings- och medborgarskapsmål

Enligt 16 kap. 4 § UtlL ska migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen handlägga mål om avvisning eller utvisning och mål om förvar skyndsamt.2 I förarbetena angav regeringen att dessa mål alltid borde utgöra förtursmål. Regeringen utgick från att frågor om prövningstillstånd i sådana mål som skulle handläggas med förtur avgjordes med särskild stor skyndsamhet. Däremot var regeringen inte beredd att som några remissinstanser föreslagit i lag ange tidsfrister för handläggningen (prop. 2004/05:170 s. 126). Angående kravet på skyndsamhet i handläggningen av asylmål anförde regeringen bl.a. följande (a. prop. s. 106):

Regeringen har vid flera tillfällen i likhet med ett flertal tidigare utredningar framhållit att det finns starka skäl att ha korta väntetider i asylärenden. Långa väntetider innebär framförallt psykiskt lidande för den enskilde men även stora kostnader för samhället. I fråga om det psykiska lidandet medför långa väntetider att många kommer att leva under mycket pressade förhållanden. Detta är inte minst för de barn som är berörda en mycket olycklig situation som medför stora risker att barnen drabbas av allvarliga psykiska besvär. De förväntningar som byggs upp under väntetiden om positiva beslut leder också till att de psykiska påfrestningarna vid ett eventuellt beslut om avslag blir större.

Vad särskilt gäller barnens situation uttalade Barnkommittén i sin delrapport Barnkonventionen och utlänningslagen (SOU 1996:115, s. 52) att kommitténs principiella utgångspunkt är att långa vistelsetider i Sverige för barn i väntan på beslut inte är till barnets bästa. Kommittén anförde vidare att barn i sådana situationer berövas möjligheten att rota sig och de förlorar med tiden sin förmåga att forma sin framtid. Vidare hamnar barnen, enligt kommittén, i ett vakuum där återvändandet upplevs som en omöjlighet när en eventuell avvisning så småningom sker.

Långa väntetider medför vidare, för varje dygn som en asylsökande vistas i landet utan att få ett slutligt besked om sin ansökan, en kostnad (jfr prop. 2004/05:1 utgiftsområde 8 s. 53). Kostnaderna för en månads vistelse uppgår till ca 6 500 kr per person.

2 Enligt 1 kap. 13 § UtlL ska s.k. säkerhetsärenden handläggas skyndsamt. Säkerhetsärenden är ärenden där Säkerhetspolisen av skäl som rör rikets säkerhet eller som annars har betydelse för allmän säkerhet förordar bl.a. att en utlänning ska avvisas eller utvisas (jfr 1 kap. 7 § UtlL). Kravet på skyndsam handläggning gäller bl.a. för Migrationsöverdomstolens hantering av säkerhetsärenden (prop. 2004/05:170 s. 269).

Av det ovan redovisade framgår att väntan på ett beslut för den enskilde på ett mycket destruktivt sätt påverkar honom eller henne. Mot bakgrund av vad väntan på ett beslut innebär i framförallt psykiskt lidande för den enskilde, men också i kostnader för samhället, anser regeringen att förslaget till ny instans- och processordning också måste kunna uppfylla krav på skyndsam handläggning.

8.2.2. Tvångsvård

Skyndsam handläggning

Av 37 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), 33 § LVU, 35 § LPT och 21 a § LRV följer att mål enligt dessa lagar ska handläggas skyndsamt. Kravet på skyndsamhet gäller för såväl förvaltningsrätt som kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.

I förarbetena till LVU och LVM angavs att om socialnämnden har funnit att det föreligger förutsättningar för att ansöka om vård, borde det som regel vara angeläget att få ansökan prövad skyndsamt. Beträffande LVM anfördes vidare att de korta vårdtiderna gjorde det nödvändigt att mål enligt den lagen behandlades med skyndsamhet för att rimliga rättssäkerhetskrav skulle vara uppfyllda. Det ansågs därför nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om skyndsam handläggning i LVU och LVM (prop. 1979/80:1 s. 593 och 1981/82:8 s. 97).

I förarbetena till LPT och LRV angavs att överensstämmelse med föreskrifterna i LVU och LVM så långt som möjligt hade eftersträvats beträffande reglerna för handläggningen i domstol. När det gällde LPT anfördes vidare att det som regel var angeläget att få en fråga om psykiatrisk tvångsvård eller om permission prövad skyndsamt samt att de korta vårdtiderna gjorde det nödvändigt att alla mål behandlades med skyndsamhet för att rimliga rättssäkerhetskrav skulle vara uppfyllda (prop. 1990/91:58 Bil 1 s. 276 och 321).

Under 2009 avgjorde länsrätterna drygt 3 000 mål enligt LVU, knappt 1 200 mål enligt LVM, cirka 7 500 mål enligt LPT och drygt 6 000 mål enligt LRV. Kammarrätterna avgjorde samma år knappt 900 mål enligt LVU, knappt 200 mål enligt LVM, knappt 800 mål enligt LPT och drygt 250 mål enligt LRV.

Tidsfrister i lagen om vård av missbrukare i vissa fall

Förvaltningsrätten ska ta upp vissa mål enligt LVM till avgörande inom viss tid. Det gäller bl.a. om den enskilde redan är omhändertagen när ansökan om vård kommer in till domstolen. I så fall ska förvaltningsrätten ta upp målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga tidsfristen, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (jfr 38 § LVM).

I förarbetena angavs att om missbrukaren är omhändertagen och berövad friheten, är den allmänna regeln om skyndsamhet i handläggningen inte tillräcklig. Därför behövdes en särskild föreskrift om att länsrätten skulle företa dessa mål till avgörande inom en vecka. Regeln innebär inte ett krav på att målet avgörs inom den föreskrivna tiden. Förhandlingen bör som regel påbörjas men får, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen eller att något annat hinder för ett omedelbart avgörande föreligger, fortsätta senare, också efter den angivna veckans utgång om det behövs (prop. 1981/82:8 s. 97 f.).

Under vissa förutsättningar har socialnämnden möjlighet att fatta beslut om att en missbrukare omedelbart ska omhändertas (jfr 13 § LVM). Ett sådant beslut ska utan dröjsmål och senast dagen efter beslutet underställas förvaltningsrätten (jfr 15 § LVM). Domstolen ska så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet ska bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på grund av någon särskild omständighet är nödvändigt (17 § LVM). I förarbetena angavs att ett beslut om omedelbart omhändertagande har fattats så måste beslutet så snart som möjligt prövas av domstol (SOU 1981:7 s. 50).

Tidsfrister i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

Förvaltningsrätten ska också ta upp vissa mål enligt LVU till avgörande inom viss tid. Är den unge omhändertagen, ska förvaltningsrätten ta upp målet till avgörande inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Förvaltningsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (34 § LVU). I för-

arbetena angavs att när den unge är omhändertagen av socialnämnden och därmed frihetsberövad, är det särskilt viktigt att målet prövas av länsrätten så snart som möjligt. Därför behövdes en särskild föreskrift om att länsrätten skulle företa dessa mål till avgörande inom två veckor (prop. 1979/80:1 s. 594).

Enligt 24 § LVU får förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 6 kap. 6 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453), s.k. familjehem, om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från hemmet (flyttningsförbud). Socialnämnden får besluta om tillfälligt flyttningsförbud, om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut om flyttningsförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling (27 § LVU). Har ett tillfälligt flyttningsförbud meddelats, ska förvaltningsrätten ta upp målet till avgörande inom två veckor från det att ansökan om flyttningsförbud kom in (34 § LVU). I förarbetena angavs att om socialnämnden genom ett tillfälligt flyttningsförbud har beslutat att den unge ska vara kvar i familjehemmet är det, liksom vid omedelbara omhändertaganden, särskilt viktigt att målet prövas av länsrätten så snart som möjligt. Målet skulle därför tas upp till prövning inom två veckor (prop. 1989/90:28 s. 123).

Socialnämnden får enligt 6 § LVU besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas. Ett beslut om omedelbart omhändertagande får meddelas om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård och rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande, ska beslutet underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder, ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten (7 § LVU). I förarbetena angavs att aktuella beslut måste prövas skyndsamt. Det föreskrevs därför att länsrättens prövning skulle ske så snart som möjligt och senast inom en vecka från det att handlingarna kom in till rätten (prop. 1979/80:1 s. 591).

Tidsfrister i lagen om psykiatrisk tvångsvård

Förvaltningsrätten ska också ta upp vissa mål enligt LPT till prövning inom viss tid. Ett mål hos en förvaltningsrätt ska, med visst angivet undantag, tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till domstolen. Förvaltningsrätten får förlänga denna tid, om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (35 § andra stycket LPT). I förarbetena angavs att det var särskilt angeläget att länsrätten företog ett mål om tvångsvård till avgörande inom en kort tid från det att målet anhängiggjordes hos rätten. Däremot ansågs det inte behövligt att i lagen föreskriva några särskilda tidsfrister för kammarrätt och Regeringsrätten (prop. 1990/91:58 s. 277).

Tidsfrister i lagen om rättspsykiatriskt vård

Ett mål hos en förvaltningsrätt om rättspsykiatrisk vård ska, med visst undantag, tas upp till avgörande inom åtta dagar från den dag då ansökan, anmälan eller överklagandet kom in till domstolen. Om målet gäller en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken med beslut om särskild utskrivningsprövning, ska målet tas upp till avgörande inom femton dagar från den dag då målet anhängiggjordes vid förvaltningsrätten. Sistnämnda domstol får förlänga tidsfristerna om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt (21 a § andra stycket LRV).

Tidigare gällde en åttadagarsfrist även för de mål som gällde en patient som genomgick rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I förarbetena till lagändringen som ledde fram till dagens femtondagarsfrist konstaterade regeringen att den dåvarande regleringen fått mycket kritik. Skälet till detta var att fristen ledde till mycket stor tidspress. Regeringen konstaterade emellertid samtidigt att en viktig principiell utgångspunkt var att mål som innefattade frågan om frihetsberövande måste prövas mycket skyndsamt. Regeringen anförde vidare bl.a. följande (prop. 1999/2000:44 s. 108):

Flertalet LRV-mål gäller ansökan om permission eller prövning av en anmälan om upphörande av vård. Vård med stöd av LRV ges generellt sett under en längre period. I LRV-målen finns det därför ofta inte samma behov av en lika snabb prövning som i LPT-målen. Det är som

tidigare har anförts också framför allt när det gäller mål enligt LRV som åttadagarsregeln innebär problem eftersom åklagaren inte har haft rimligt rådrum, samt tid för att i förekommande fall informera målsäganden. Detta innebär att det finns skäl som talar för att man skall ha olika regler i LPT och LRV när det gäller handläggningstiden. Ett krav på skyndsam handläggning skulle kunna tillämpas så att rätten i varje fall får ta ställning till hur snabbt ett avgörande måste fattas. Risken är emellertid att tidsutdräkten innan ett avgörande fattas blir relativt lång när det inte från början finns bestämt ett sista datum för avgörandet. Man bör därför enligt regeringens mening inte använda sig enbart av ett krav på skyndsam handläggning utan även fastställa en frist när målet skall vara avgjort. […]För att möjliggöra att åklagaren kan göra en utredning och i förekommande fall kontakta målsäganden innan han yttrar sig till länsrätten bör denna tidsfrist bestämmas till femton dagar.

8.2.3. Smittskydd

Av 8 kap. 4 § smittskyddslagen följer att mål enligt den lagen ska handläggas skyndsamt. Kravet på skyndsamhet gäller för såväl förvaltningsrätt som kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.

I förarbetena angavs att frågor som rör smittskyddet ofta är brådskande och att det är viktigt att de kan avgöras snabbt. Det ansågs därför behövligt med en särskild bestämmelse i smittskyddslagen om skyndsam handläggning. Vidare konstaterades att liknande bestämmelser fanns i LVU och LVM. Departementschefen ansåg att det var lämpligt att smittskyddslagens handläggningsregler så långt möjligt överensstämde med motsvarande bestämmelser i dessa lagar (prop. 1988/89:5 s. 92 och 144).

Förvaltningsrätten ska ta upp vissa mål om smittskydd till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan eller överklagandet kom in till domstolen. Det gäller bl.a. mål om tvångsundersökning, isolering och undantag från förbud att besöka den som hålls i karantän. Förvaltningsrätten får dock förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl (8 kap. 5 § första stycket smittskyddslagen).

Ett mål om tillfällig isolering, vari beslutet underställts förvaltningsrätten, ska tas upp till avgörande snarast och senast fyra dagar från den dag underställningen skedde. Om beslutet om tillfällig isolering inte är verkställt när det underställs, ska målet tas upp till avgörande inom fyra dagar från den dag beslutet verkställdes. Mål om karantän, mål om undantag från avspärrning

samt mål om upphörande av karantän ska förvaltningsrätten ta upp till avgörande senast inom fyra dagar från det överklagandet kom in (8 kap. 5 § andra och tredje styckena).

De särskilda tidsfristerna gäller endast handläggningen i förvaltningsrätt och inte i kammarrätt eller Högsta förvaltningsdomstolen. Däremot gäller som nyss nämnts det allmänna skyndsamhetskravet i 8 kap. 4 § smittskyddslagen överrätterna (prop. 1988/89:5 s. 144 f.).

När det gäller tidsfristen för mål om tillfällig eller fortsatt isolering angavs i förarbetena att den enskilde vanligen redan är isolerad vid tidpunkten för länsrättens prövning. Departementschefen fann det därför särskilt angeläget att dessa mål prövades snabbt och att smittskyddslagen därför skulle ange en bestämd tidsfrist inom vilken dessa mål skulle företas till prövning (prop. 1988/89:5 s. 93). Att särskild skyndsamhet var påkallad vid länsrättens handläggning av mål om karantän, upphörande av karantän eller undantag från beslut om avspärrning berodde enligt regeringen i första hand på att de överklagade besluten rörde viktiga begränsningar i grundlagsskyddade rättigheter. Härtill kom att överklagandena rörde åtgärder som hade mycket kort varaktighet. En prövning först efter det att åtgärderna upphört skulle enligt regeringen i regel inte vara meningsfull (prop. 2003/04:158 s. 108).

Under 2009 avgjorde länsrätterna 40 mål enligt smittskyddslagen.

8.2.4. Vissa skattemål

Företrädaransvar

I 12 kap. skattebetalningslagen (1997:483) finns bestämmelser om en företrädares betalningsskyldighet för en juridisk persons skatte- och avgiftsskulder. Mål om företrädaransvar ska handläggas skyndsamt (7 b §).

I förarbetena angavs att för den enskilde kunde i dessa mål ibland stora ekonomiska värden stå på spel. En alltför lång tidsutdräkt vid handläggningen kunde enligt regeringen förorsaka onödig skada. För staten innebar å andra sidan en alltför lång handläggningstid enligt regeringen att möjligheten att driva in skatte- eller avgiftsfordran minskade. Därför borde mål om företrädaransvar handläggas skyndsamt. Att införa en absolut tidsgräns ansåg

dock regeringen inte var lämpligt med hänsyn till målens karaktär (prop. 2002/03:128 s. 32).

Under 2009 avgjorde länsrätterna drygt 700 mål om företrädaransvar.

Punktskattekontroll av transporter

I lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter finns bestämmelser som under vissa omständigheter medger att en skattepliktig vara får tas om hand eller förverkas (se bl.a. 2 kap. 9 och 17 §§ samt 3 kap. 4 och 7 §§). Mål om omhändertagande och förverkande ska handläggas skyndsamt (4 kap. 17 §).

I förarbetena angav regeringen att frågor om omhändertagande, framtida försäljning av egendom som är omhändertagen och förverkande borde handläggas skyndsamt av både myndigheter och domstolar. För den enskilde kunde ibland stora ekonomiska värden stå på spel och en alltför lång tidsutdräkt i handläggningen kunde enligt regeringen förorsaka onödig skada. Som exempel angavs att näringsidkare kan komma i dröjsmål med avtalade leveranser p.g.a. att en varusändning omhändertagits. Målens förturskaraktär borde enligt regeringen understrykas genom att det i lagen togs in en bestämmelse om att målen skulle handläggas skyndsamt (prop. 1997/98:100 s. 138 f.).

Under 2009 avgjorde länsrätterna cirka 370 och kammarrätterna knappt 20 mål enligt lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter.

Samband med mål om skattebrott

Av 16 § skattebrottslagen (1971:69) följer att en fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol där ska handläggas med förtur, om handläggningens resultat är av väsentlig betydelse för en förundersökning angående brott enligt skattebrottslagen eller ett åtal för sådant brott. Bestämmelsen bör ses i samband med 15 § samma lag, enligt vilken en allmän domstol får vilandeförklara ett skattebrottmål i avvaktan på utgången av en skatteprocess om denna är av väsentlig betydelse för bedömningen av skattemålet.

I regeringens proposition 1982/83:134 med förslag till åtgärder för att åstadkomma snabbare avgöranden i skattebrottmål behandlades frågan om förtur utförligt. Departementschefen konstaterade att det i många fall tog lång tid från det att ett skattebrott begicks till dess att en allmän domstol kunde döma den som begick brottet till ansvar. Detta medförde enligt honom betydande olägenheter både för samhället och för de enskilda. För att uppnå ett snabbare avgörande av målen om skattebrott föreslogs därför att de beskattningsärenden som hade samband med misstanke om skattebrott skulle prioriteras tidsmässigt. En särskilt snabb handläggning av sådan skattefråga kunde enligt departementschefen i många fall väsentligt bidra till att frågan om ansvar för skattebrott kunde avgöras relativt snabbt (a. prop. s. 1 och 20 ff.). Angående prioriteringen av dessa skattemål i förhållande till andra mål och ärenden anförde departementschefen följande (a. prop. s. 23 f.):

Det är en grundprincip både inom den statliga förvaltningen och vid domstolarna att handläggningen av mål och ärenden skall äga rum utan onödiga dröjsmål och att målen och ärendena skall avgöras så snart som möjligt. Redan av dessa allmänna principer följer alltså ett krav på skyndsam handläggning. Vill man försäkra sig om att vissa typer av mål och ärenden handläggs snabbt, räcker det därför inte med en regel, enligt vilken dessa skall handläggas ”skyndsamt” e.d. Det fordras i stället att man uttryckligen prioriterar handläggningen av dessa mål framför andra grupper. En sådan prioritering som nu angetts kan författningstekniskt uttryckas antingen så att vissa mål skall handläggas ”med särskild skyndsamhet” eller så att målen skall tas upp till behandling ”med förtur”. Den sistnämnda tekniken torde vara den i praktiken vanliga och är dessutom den språkligt enklaste. Den används därför i det följande. Frågan är då i vad mån det är rimligt att beskattningsfrågor som har samband med misstanke om skattebrottslighet behandlas med förtur i olika sammanhang. För att börja med de allmänna förvaltningsdomstolarna, har dessa att vid sidan av skattemålen handlägga en mängd skilda typer av frågor inom skiftande ämnesområden. Somliga av dessa frågor är uppenbarligen av minst lika brådskande natur som de nu aktuella skattemålen. Skattemålen bör inte prioriteras så högt att handläggningen av andra brådskande mål – t.ex. mål om verkställighet enligt 21 kap. föräldrabalken – blir lidande. Även om de berörda skattemålen således inte bör ges generell förtur framför alla typer av mål som de allmänna förvaltningsdomstolarna har att handlägga kan det ifrågasättas om målen bör ges en absolut prioritet framför andra skattemål. På den punkten vill jag erinra om att skattemål kan vara brådskande av andra skäl än att de har samband med misstanke om skattebrott. Ett exempel är sådana mål som har samband med frågor om bevissäkring eller betalningssäkring. Det kan

inte med fog hävdas att skattemål med brottsmisstanke alltid skall gå före alla andra skattemål, alltså även sådana mål där hänsynen till en enskild parts rättssäkerhet eller något annat skäl starkt talar för en särskilt snabb handläggning. Det sagda leder till slutsatsen att en förtursregel vid de allmänna förvaltningsdomstolarna för sådana skattemål som har samband med brottsmisstanke – liksom enligt gällande ordning – f.n. endast bör ge förtur i förhållande till mål som inte är av sådan karaktär att de kräver särskilt snabb handläggning.

Tvångsåtgärder vid revision m.m.

Lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet (tvångsåtgärdslagen) tillämpas vid revision eller annan kontroll av att skatt eller avgift tas ut enligt bestämmelserna i ett flertal lagar, bl.a. taxeringslagen (1990:324) och skattebetalningslagen. Enligt bl.a. 7–9 §§ tvångsåtgärdslagen får handling som omfattas av revisionen under vissa förutsättningar eftersökas och omhändertas för granskning. Huvudregeln är att förvaltningsrätten på ansökan av en granskningsledare ska fatta beslut om sådana åtgärder (14 § tvångsåtgärdslagen). Om det finns en påtaglig risk att handlingar som har betydelse för kontrollen eller det som får inventeras, besiktigas eller provas undanhålls, förvanskas eller förstörs innan förvaltningsrätten kan fatta beslut, får granskningsledaren besluta om åtgärder enligt bl.a. 7–9 §§. Beslutet får avse endast åtgärd i verksamhetslokaler. Det ska omedelbart underställas förvaltningsrätten, som utan dröjsmål ska pröva om beslutet ska bestå (15 § tvångsåtgärdslagen). Också frågan om en viss handling ska undantas från granskningen kan i vissa fall komma att underställas förvaltningsrätten. Denna prövning ska företas utan dröjsmål (17 § tvångsåtgärdslagen).

I propositionen angavs inget uttryckligt skäl till att länsrätten skulle pröva dessa typer av mål utan dröjsmål (jfr prop. 1993/94:151). Liknande bestämmelser om att domstol utan dröjsmål ska pröva om viss handling ska omfattas av en kontrollmyndighets undersökning finns i 6 kap. 35 § tullagen (2000:1281) och 5 kap. 11 § konkurrenslagen.

Under 2009 avgjorde länsrätterna cirka 150 och kammarrätterna 15 mål enligt tvångsåtgärdslagen.

8.2.5. Begäran att få ut allmän handling

Allmän handling som får lämnas ut ska enligt 2 kap. 12 § TF på begäran genast eller så snart det är möjligt tillhandahållas den, som önskar ta del av den, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. Begäran att få avskrift eller kopia av allmän handling ska behandlas skyndsamt (2 kap. 13 § TF). En begäran att få ta del av allmän handling görs hos den myndighet, t.ex. en domstol, som förvarar handlingen (2 kap. 14 § TF).

Om en myndighet har avslagit en enskilds begäran att få ta del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får beslutet som tidigare nämnts överklagas av sökanden. Som huvudregel ska beslutet överklagas hos kammarrätten. Från huvudregeln finns dock bl.a. följande undantag. En kammarrätts beslut i ett där väckt ärende ska överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Har beslutet meddelats av tingsrätt och rör det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, överklagas det hos hovrätten. Motsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit överklagat ärende överklagas hos Högsta domstolen (6 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]).

Det mål i domstol som ett överklagat avslagsbeslut ger upphov till ska prövas skyndsamt, dvs. med förtur (2 kap. 15 § andra stycket TF, prop. 1936:140 s. 47 och JO i FT 1997 s. 243). Skälet till kravet på förtur i domstol har inte, såvitt utredningen kunnat finna, behandlats i förarbetena (jfr bl.a. prop. 1936:140, 1975/76:160 och 1981/82:37). I doktrin anförs dock att skyndsamhetskravet i 2 kap. 12 § TF får ses bl.a. mot bakgrund av att sökandens behov av handlingen i regel är kortvarigt och att en sen offentlighet därför många gånger kan vara detsamma som ingen offentlighet alls (Bohlin, Alf, Allmänna handlingar, Stockholm 1988, s. 237).

Under 2009 avgjorde kammarrätterna knappt 800 sekretessmål.

8.2.6. Radio- och TV-lagen

I radio-_och_TV-lagen (1996:844) finns bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 §). Radio- och TV-verket fattar enligt lagen bl.a. beslut om sändningstillstånd för lokalradio. Verkets beslut om att avslå en sådan ansökan och om att återkalla ett meddelat tillstånd, får överklagas till förvaltningsrätt. Förvaltningsdomstolarna ska handlägga målet skyndsamt (13 kap. 1 a § andra stycket).3

Vid tillståndsgivning kunde enligt förarbetena ett överklagande av beslut om att avslå ansökan om tillstånd få avsevärda effekter. Ett överklagande innebar nämligen att samtliga sökande hindrades att inleda sändningar. De negativa effekterna av att beslut om tillstånd inte gällde förrän de vunnit laga kraft, kunde därmed bli stora. För att prövningen i överinstans inte skulle ta för lång tid, borde därför domstolen enligt regeringen vara skyldig att handlägga överklagandet skyndsamt. För att begränsa skadorna för tillståndshavaren, borde enligt regeringen även beslut om återkallelse handläggas skyndsamt (prop. 1999/2000:55 s. 73).

Under 2009 avgjorde länsrätterna cirka 20 och kammarrätterna cirka tio mål enligt radio-_och_TV-lagen.

8.2.7. Offentlig upphandling

Lagen (2007:1091) om offentlig upphandling gäller för offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster samt av byggkoncessioner (1 kap. 2 §). Med offentlig upphandling avses de åtgärder som vidtas av en upphandlande myndighet i syfte att tilldela ett kontrakt eller ingå ett ramavtal avseende varor, tjänster eller byggentreprenader (2 kap. 13 §). Med upphandlande myndighet avses statliga och kommunala myndigheter (2 kap. 19 §).

En leverantör som anser att den upphandlande myndigheten har brutit mot bestämmelserna i lagen och att detta har medfört att leverantören lidit eller kan komma att lida skada, får i en framställning till förvaltningsrätt ansöka om att rätten ska besluta att upphandlingen ska göras om eller att den får avslutas först sedan

3 I propositionen En ny radio- och tv-lag (prop. 2009/10:115) föreslår regeringen att den nuvarande radio-_och_TV-lagen ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den nya lagen överensstämmer såvitt här är av intresse med den nuvarande lagen (jfr 20 kap. 2 § i den föreslagna lagen).

rättelse gjorts. Vid en s.k. direktupphandling, dvs. ett förfarande utan krav på anbud, får en sådan ansökan inte prövas efter den tidpunkt då det finns ett avtal om upphandling. Vid tillämpning av ett annat förfarande får en ansökan inte prövas efter den tidpunkt då det finns ett kontrakt. Den får dock som huvudregel prövas till dess att tio dagar gått från det att den upphandlande myndigheten lämnat underrättelse till anbudssökandena eller anbudsgivarna eller rätten, om den har fattat ett interimistiskt beslut, upphävt det beslutet. Rätten får omedelbart besluta att upphandlingen inte får avslutas innan något annat har beslutats. Rätten får dock låta bli att fatta ett sådant interimistiskt beslut, om den skada eller olägenhet som åtgärden skulle medföra kan bedömas vara större än skadan för leverantören (2 kap. 23 § och 16 kap. 1–3 §§).

I lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningslagen) finns motsvarande bestämmelser om överprövning m.m. för sådan upphandling som omfattas av den lagen (jfr 2 kap. 23 § och 16 kap. 1–3 §§).

Den nyss nämnda tiodagarsfristen medför att förvaltningsrätterna försöker pröva det interimistiska yrkandet inom denna frist. Mål om offentlig upphandling ska också enligt förvaltningsrätternas arbetsordningar behandlas som förtursmål.

I förarbetena anförde regeringen att frågan om vilken frist som är lämplig fick avgöras efter en avvägning mellan å ena sidan en anbudssökandes eller anbudsgivares behov av att få tillräckligt med tid för att begära överprövning och kunna utverka ett interimistiskt beslut i länsrätten och å andra sidan en upphandlande enhets behov av att snabbt kunna avsluta upphandlingen. Regeringen fann med hänsyn härtill att en tiodagarsfrist var väl avvägd (prop. 2001/2002:142 s. 76).4

Under 2009 avgjorde länsrätterna knappt 2 000 och kammarrätterna drygt 400 mål om offentlig upphandling.

4 I den nyligen beslutade propositionen Nya rättsmedel på upphandlingsområdet (prop. 2009/10:180) föreslår regeringen bl.a. att bestämmelser om avtalsspärr införs. Med avtalsspärr avses en period under vilken avtal inte får ingås. Avtalsspärren föreslås gälla i tio eller 15 dagar, beroende på kommunikationssätt, från det att den upphandlande myndigheten eller enheten skickat en underrättelse om tilldelningsbeslutet till anbudssökandena och anbudsgivarna. När en ansökan om överprövning kommit in till förvaltningsrätten förlängs avtalsspärren och gäller, som huvudregel, till dess att förvaltningsrätten prövat upphandlingen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 juli 2010.

8.2.8. Elektronisk kommunikation

För en beskrivning av handläggningen av mål enligt LEK, se avsnitt 6.2.2.

Vissa mål enligt LEK ska, efter en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2008, handläggas skyndsamt av förvaltningsrätt och kammarrätt (prop. 2006/07:119, bet. 2007:08/TU2, rskr. 2007/08:8). Det gäller för mål som avser överprövning av beslut om att utpeka en dominerande operatör och beslut om att införa skyldigheter mot en sådan operatör. Skyndsamhetskravet gäller också för mål som avser överklagade beslut inom ramen för PTS tillsyns- och tvistelösningsverksamhet, om besluten rör den konkurrensfrämjande regleringen (jfr 8 kap. 23 § LEK).

I förarbetena till den nyss nämnda lagändringen konstaterade regeringen att beslut enligt LEK överklagades i ovanligt hög grad och att handläggningen i domstol ofta inkluderade en utdragen skriftväxling. Det fanns enligt regeringen ett flertal skäl till att det var viktigt att handläggningen av LEK-målen inte drog ut på tiden. Förseningar i genomförandet av en konkurrensskapande reglering kunde leda till negativa effekter som bestod även efter det att regleringen trätt i kraft. En lång handläggningstid riskerade att missgynna nya aktörer och skapa nya inträdesbarriärer på marknaden, trots att regelverket syftar till att eliminera sådana barriärer. Marknaden för elektronisk kommunikation hade stor betydelse för svensk ekonomi och besluten hade ofta stor ekonomisk betydelse för marknadsaktörerna.

Mot den bakgrunden och med beaktande av den snabba marknadsutvecklingen inom tillämpningsområdet för LEK stod det enligt regeringen klart att de många överklagade besluten och de dåvarande handläggningstiderna innan mål enligt lagen blir slutligt avgjorda innebar ett stort problem. Om inte åtgärder vidtogs för att förkorta handläggningstiderna fanns det enligt regeringen en klar risk att den konkurrensskapande regleringen blev ineffektiv eller fördröjd. Detta skulle få konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen på marknaden, bl.a. genom att investeringar som skulle kunna bidra till ökad konkurrens och komma enskilda och myndigheter till godo inte genomfördes. För att syftet med regleringen skulle kunna uppnås var det enligt regeringen på detta område särskilt viktigt att marknadsaktörerna fick snabba beslut som de kunde inrätta sig efter. Regeringen bedömde att det var uppenbart att det fanns ett behov av att skynda på överklagandeprocessen och

att det borde vidtas åtgärder för att åstadkomma detta snarast (a. prop. s 15 ff.).

I det betänkande som föregick propositionen, Effektivare LEK (SOU 2006:88) föreslog Utredningen om översyn av lagen om elektronisk kommunikation att det skulle införas tidsfrister i LEK för när ett mål senast skulle vara avgjort efter det att det kommit in till domstol. Mål som avsåg överklagade beslut om att utpeka en dominerande operatör och om att införa skyldigheter mot en sådan operatör skulle enligt förslaget vara avgjorda inom sex månader från det att tiden för överklagande gick ut. Om det förelåg synnerliga hinder för ett avgörande, kunde dock tidsfristen förlängas (s. 303 f.).

Enligt regeringens mening var det inte lämpligt att införa generella tidsfrister för förvaltningsdomstolarnas avgörande av mål enligt LEK. Det berodde på att bestämmelser av detta slag var främmande för svensk rättstradition, att de saknade rättsverkan och att det var önskvärt med en mer flexibel reglering. Däremot fanns det, med hänsyn till de speciella förhållanden som rådde på marknaden för elektronisk kommunikation, enligt regeringen skäl att behandla vissa mål enligt LEK med förtur. Behovet av en förändrad processordning gällde dock inte för alla typer av mål. Problemet med utdragna domstolsprocesser gällde enligt regeringen i första hand de mål som rörde PTS:s konkurrensfrämjande åtgärder. I övriga mål borde det därför enligt regeringen inte gälla något krav på skyndsam handläggning (a. prop. s. 26 f.). En allmän utgångspunkt skulle enligt regeringen vara att de mål som omfattades av skyndsamhetskravet normalt avgjordes inom sex månader från det att tiden för överklagande gick ut (a. prop. s. 47).

8.2.9. Villkorlig frigivning

En person som ådömts ett tidsbegränsat fängelsestraff ska som huvudregel friges villkorligt när han eller hon har avtjänat två tredjedelar av straffet. Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning, ska dock den villkorliga frigivningen skjutas upp. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten (26 kap. 6 § brottsbalken). Den villkorliga frigivningen får skjutas upp högst sex månader åt gången (26 kap. 7 §

brottsbalken). Kriminalvården fattar beslut om uppskjuten villkorlig frigivning. (26 kap. 9 § brottsbalken). Beslutet får överklagas till förvaltningsrätt (jfr 38 kap. 14 § brottsbalken). Mål om uppskjuten villkorlig frigivning ska handläggas skyndsamt av domstolen (38 kap. 19 § brottsbalken). Regeringen anförde i förarbetena att frågan om uppskjuten villkorlig frigivning har stor betydelse för den intagen och att mål om villkorlig frigivning bör handläggas skyndsamt hos såväl domstolarna som hos Kriminalvården (prop. 2005/06:123 s. 67 f.).

Under 2009 avgjorde länsrätterna drygt 20 mål och kammarrätterna tre mål om villkorlig frigivning.

8.2.10. Utlämning för verkställighet av beslut om vård m.m.

Den som enligt ett beslut av myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge ska vara omhändertagen för vård eller behandling får i vissa fall utlämnas för verkställighet av beslutet. Bestämmelser härom finns i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Beslut i fråga om utlämning meddelas av polismyndighet eller av förvaltningsrätt (5 §). Kan det skäligen befaras att den som begärs utlämnad avviker eller på annat sätt undandrager sig utlämning, får den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt meddela honom eller henne förbud att utan tillstånd lämna den uppehållsort som anvisas honom eller henne (reseförbud) eller besluta att han eller hon ska omhändertas (8 §). Beslut i fråga om utlämning ska meddelas utan dröjsmål. Är den som begäres utlämnad omhändertagen, ska förvaltningsrätten, om ej synnerligt hinder möter, meddela beslut inom fem dagar från den dag då handlingarna kom in till förvaltningsrätten eller, om omhändertagandet skett därefter, inom samma tid från dagen för omhändertagandet (10 §).

I förarbetena anförde departementschefen att bestämmelserna om förfarandet borde vara sådana att man får en ordning som förenade största möjliga enkelhet med betryggande rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Bestämmelserna borde enligt honom också tillgodose de vårdsynpunkter som gjorde sig gällande i fråga om flertalet av de personkategorier som var aktuella. Särskilt var det enligt departementschefen från sådana synpunkter angeläget att prövningen av framställningen om utlämning kunde ske snabbt och

att eventuella tvångsåtgärder under ett utlämningsärendes handläggning gavs kortast möjliga varaktighet. Om den som begärdes utlämnad var omhändertagen, skulle därför beslut om utlämning som huvudregel meddelas inom fem dagar. Någon motsvarande tidsgräns när beslut om reseförbud förelåg uppställdes inte. Departementschefen anförde dock att det låg i sakens natur att ärendet även i sådana fall handlades med särskild skyndsamhet (prop. 1970:30 s. 39 och 47).

Under 2009 avgjorde länsrätterna två och kammarrätterna två mål enligt lagen om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.

8.3. Särskilda skyndsamhetskrav för vissa typer av mål i allmän domstol

Närmast under rubriken till det föregående avsnittet om särskilda skyndsamhetskrav för vissa typer av mål i allmän förvaltningsdomstol lämnades en redogörelse för olika skyndsamhetskrav som ställs upp i författning. Det som redovisades där gäller också för mål som handläggs i allmän domstol.

8.3.1. Brottmål m.m.

När det gäller brottmål finns det flera generella krav på att domstolen skyndsamt ska vidta vissa åtgärder. Det gäller främst att bestämma tid för eller hålla huvudförhandling och att meddela dom. Dessa krav behandlas inledningsvis i det följande. För vissa typer av brottmål, t.ex. när det är fråga om unga lagöverträdare, finns vidare särskilda krav. I detta avsnitt behandlas även dessa krav.

Huvudförhandling

I brottmål där allmänt åtal förs ska tingsrätten bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt, om målet inte ska avgöras på handlingarna (45 kap. 14 § första stycket rättgångsbalken; angående avgörande av mål utan huvudförhandling, se 45 kap. 10 a § rättegångsbalken). Det finns flera skäl till att huvud-

n

[19

gränsa var-

ak förhandling ska sättas ut så snart som möjligt. Ett sådant skäl är att det är svårare för rätten att fastställa sanningen allteftersom tiden går. Ett annat skäl är att en snabbare lagföring antas ha en ökad preventiv effekt. Även med hänsyn till att den tilltalade inte under onödigt lång tid ska behöva vara oviss om och oroa sig för utgången, bör huvudförhandling hållas och dom meddelas så snart som möjligt. Också andra parter och aktörer har ofta ett intresse av att målet avgörs så snart som möjligt (jfr Fitger, Rättegångsbalken, 45:41).

Är den tilltalade anhållen eller häktad, ska huvudförhandling som huvudregel hållas inom en vecka från den dag då åtalet väcktes (45 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken).5 I förarbetena angavs att den korta fristen sattes för att den tilltalades frihetsförlust inte skulle bli längre än vad som var oundgängligen nödvändigt (NJA II 1943 s. 574). När den tilltalade är frihetsberövad är det också av särskild vikt att han eller hon inte ska behöva vara oviss om och oroa sig för utgången under onödigt lång tid (prop. 2000/01:108 s. 25). Den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem eller omhändertagen ska i vissa fall behandlas som häktad (se 19 § lage

46:804] om införande av nya rättegångsbalken). Är den tilltalade ålagd reseförbud eller anmälningsskyldighet, ska huvudförhandling normalt hållas inom en månad från den dag då åtalet väcktes (25 kap. 2 § andra stycket och 45 kap. 14 § tredje stycketrättegångsbalken). Fristen infördes för att be

tigheten av dessa åtgärder (prop. 1980/81:201 s. 33).

Huvudförhandlingen ska genomföras utan onödigt uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, ska den som huvudregel genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall ska förhandlingen normalt pågå minst tre dagar per vecka. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll inte göras i mer än en vecka, om inte på grund av särskilda omständligheter ett längre uppehåll är nödvändigt (46 kap. 11 § rättegångsbalken). I förarbetena anförde regeringen att hänsynen till tilltalade i allmänhet och frihetsberövade i synnerhet medförde att det måste ställas särskilt höga krav på koncentrationen av huvudförhandlingen i ett brottmål. Detta måste enligt regeringen

5 I den nyligen beslutade propositionen Advokaters vittnesplikt och andra processrättsliga frågor (prop. 2009/10:182) föreslår regeringen att huvudförhandling i dessa fall ska påbörjas snarast och senast inom två veckor. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.

giv

förhandling räknas dock som huvudregel från dagen för

för

undantaget att tid för hållande av

hu

17 § rättegångsbalken). Motsvarande gäller i Högsta

domstolen (55 kap. 15 § rättegångsbalken och prop. 1986/87:111 s. 55).

utg

etvis beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen (prop. 1999/2000:26 s. 52

).

Den ordningen som nu beskrivits för mål om allmänt åtal gäller i princip också för mål där enskilt åtal förs. Fristerna för hållande av huvud

beredelsens avslutande (jfr 47 kap.22 och 24 §§rättegångsbalken).

Vissa brottmål ska tas upp omedelbart av en hovrätt eller av Högsta domstolen. För en beskrivning av denna ordning, se avsnitt 9.2. I dessa mål tillämpas de nu berörda bestämmelserna om rättegång vid tingsrätt med det

vudförhandling när den tilltalade är häktad i stället är två veckor (jfr 53 kap. 2 § och 57 kap. 1 §).

Hovrätten ska, om ett dit överklagat brottmål inte avgörs utan huvudförhandling, bestämma tid för sådan förhandling. Om den tilltalade är häktad, ska huvudförhandling som huvudregel hållas inom åtta veckor från dagen för tingsrättens dom (jfr 51 kap. 15 § rättegångsbalken). De regler i 46 kap. 11 § rättegångsbalken som nyss behandlats om koncentration av huvudförhandlingsskedet i brottmål tillämpas också i fråga om huvudförhandling i hovrätt (jfr 51 kap.

Meddelande av dom

När huvudförhandling i brottmål ägt rum, ska samma eller senast nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Är det oundgängligen behövligt med ytterligare tid för att besluta eller skriva dom, får rätten beslut om anstånd härmed. Domen ska dock, om inte synnerligt hinder möter, skrivas och meddelas, om den tilltalade är häktad, inom en vecka och i övriga fall inom två veckor från förhandlingens avslutande. Avgörs ett mål utan huvudförhandling, ska så snart det kan ske överläggning hållas och dom beslutas, skrivas och meddelas. När målet är avgjort, ska parterna snarast underrättas skriftligen om

ången i målet (30 kap. 7 § rättegångsbalken). De nu berörda bestämmelserna gäller för tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen.

I förarbetena anfördes att domen, särskilt med hänsyn till att det i brottmål vanligen förekommer mer omfattande muntlig

var häktad, ansågs det också med hänsyn till

honom eller henne nödvändigt med ett skyndsamt avgörande (NJA II 1943 s. 395).

senast tio dagar efter det att samtycket har avgetts. Om det

fin

den eftersökte har

gri

överklagas till hovrätt och till Högsta domstolen. Även den tid en bevisning och att denna bevisning är av större betydelse än i tvistemål, i regel borde meddelas omedelbart efter huvudförhandlingens slut. Om den tilltalade

Överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder

Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna.6 I lagen finns bestämmelser för åklagares och domstolarnas handläggning och beslut i ärenden om överlämnande. Beslut om överlämnande fattas av tingsrätt som första instans (5 kap. 1 §). Handläggningen vid rätten ska ske med skyndsamhet (5 kap. 2 §). Tingsrätten ska meddela beslut i fråga om överlämnande senast trettio dagar efter det att den eftersökte gripits. Samtycker den eftersökte till ett överlämnande, ska beslutet meddelas

ns särskilda skäl, får tingsrätten överskrida dessa frister (5 kap. 3 §).

Bestämmelserna om skyndsam handläggning och beslut inom vissa frister infördes i lagen till följd av kraven i artikel 17 i det nyss nämnda rambeslutet. Av artikeln framgår att en europeisk arresteringsorder ska behandlas och verkställas med skyndsamhet. I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet, ska det slutgiltiga beslutet om verkställandet av den europeiska arresteringsordern enligt samma artikel fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits. I övriga fall ska det slutgiltiga beslutet om verkställighet fattas inom 60 dagar efter det att

pits. Artikeln ger också möjlighet att i specifika fall förlänga tidsfristerna med ytterligare 30 dagar.

Tidsfristen för de fall när den eftersökte inte samtyckt till överlämnandet är således något kortare i den svenska lagen än i rambeslutet. Skälet till detta är främst målsättningen att ett ärende bör avgöras så snabbt som möjligt eftersom den eftersökte i allmänhet är frihetsberövad. Dessutom kan tingsrättens beslut komma att

6 EUT L 190, 18.7.2002 s. 1 (Celex 32002F0584).

nittio dagar som rambeslutet tillåter

(prop. 2003/04:7 s. 126 f.).

ten ska så snart det

kan

överenskomna principerna (prop. 1999/2000:61

s. 103 och 123 f.). prövning i högre rätt tar ska enligt förarbetena kunna inrymmas inom den maximala frist om

Internationell rättslig hjälp i brottmål

I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål finns bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål i Sverige och utomlands. Rättslig hjälp omfattar enligt lagen ett flertal åtgärder, bl.a. förhör i samband med förundersökning i brottmål, bevisupptagning vid domstol, telefonförhör, kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken (jfr 1 kap. 2 §). Rättslig hjälp i Sverige lämnas som huvudregel av åklagare eller domstol (jfr 1 kap. 4 §). Ansökningar om rättslig hjälp ska behandlas skyndsamt (2 kap. 10 §). En ansökan om beslag i Sverige, eller om husrannsakan här för att söka efter egendom som är underkastad beslag, handläggs av åklagare. Verkställda beslag ska skyndsamt anmälas hos rätten för prövning. Rät

ske hålla förhandling i frågan (4 kap. 16 §).

Den 29 juni 1998 antog Europarådet en gemensam åtgärd om goda rutiner vid inbördes rättshjälp i brottmål (98/427/RIF).7Syftet var att göra enkla och praktiska förbättringar av det internationella samarbetet genom att varje medlemsstat åtar sig att främja ett antal goda rutiner vid verkställandet av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp. Medlemsstaterna inom EU har härigenom kommit överrens om vissa principer för handläggningen av ansökningar om rättslig hjälp. En princip är att brådskande ansökningar ska prioriteras, om det inte strider mot nationell rätt. Vidare ska ansökningar om rättslig hjälp aldrig behandlas mindre gynnsamt än ett motsvarande nationellt ärende. Skyndsamhetskraven i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål uppställdes i enlighet med de

Erkännande och verkställighet av s.k. frysningsbeslut

Lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut innehåller bestämmelser för

7 EGT L 191, 7.7. 1998, s. 1 (Celex 31998F0427).

varstad som har meddelats i ett

såd

t ta handlingen eller meddelandet i

be

elserna i 24 kap.

17

lken skulle tillämpas vid

förhandlingen (prop. 2004/05:115 s. 74).

Unga lagöverträdare

genomförande av Europarådets rambeslut 2003/577/RIF av den 22 juli 2003 om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial.8 Lagen reglerar både beslut om frysning som meddelas i Sverige och erkännande och verkställighet här av frysningsbeslut som har översänts hit från andra medlemsstater. Med frysningsbeslut avses sådana beslut som har fattats i syfte att säkra bevismaterial eller verkställighet av förverkandebeslut, främst beslag och k

ant syfte (jfr 1 kap. 1 och 2 §§). Ett frysningsbeslut som har meddelats i en annan medlemsstat i Europeiska unionen ska skickas direkt till behörig åklagare (3 kap. 1 och 2 §§). Om ett frysningsbeslut är verkställbart i Sverige, ska åklagaren meddela en verkställbarhetsförklaring. Verkställbarhetsförklaring får, om vissa omständigheter föreligger, inte meddelas, bl.a. om frysningsbeslutet avser en skriftlig handling eller ett skriftligt meddelande och det enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken hade funnits hinder mot at

slag (3 kap. 4 § och 5 § 3).

När ett frysningsbeslut har verkställts, ska åklagaren skyndsamt begära tingsrättens prövning av verkställbarhetsförklaringen. Tingsrätten ska så snart det kan ske hålla förhandling i ärendet, om en förhandling inte uppenbart skulle sakna betydelse för prövningen. Vid en förhandling tillämpas bestämm

§ andra stycket rättegångsbalken (3 kap. 16 §).

I förarbetena anfördes att ett frysningsbeslut kommer att ersätta de tvångsmedel som kan beslutas i de efterföljande förfarandena. För sådana tvångsmedel gäller, enligt 4 kap. 15 och 16 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, att de ska underställas rättens prövning. Med 4 kap. 16 § angiven lag som förebild fann regeringen mot den bakgrunden lämpligt att föreskriva att en förhandling så snart det kan ske ska äga rum inför rätten i dess prövning av verkställbarhetsförklaringen och att bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsba

Av 29 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer att mål mot den som inte har fyllt tjugoett år

8 EUT L 196, 2.8.2003, s. 45 (Celex 32003FO577).

ållande av huvudförhandling, ska dock gälla en tid om

två

smålens hand-

läggning i domstol (prop. 1994/95:12 s. 26 och 87).

ydds- eller bevakningstjänst utsatts

för angrepp i tjänsteutövning. alltid ska behandlas skyndsamt. När det gäller allmänt åtal mot den som inte har fyllt arton år för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader, ska de tidsfrister som är föreskrivna för åtgärder i mål där den tilltalade är häktad iakttas. I stället för den tid om en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven för h

veckor. I förarbetena anförde regeringen att det är betydelsefullt att lagföringen av unga sker snabbt och konsekvent samt att handläggningen håller hög kvalitet. Det var enligt regeringen när det gällde ungdomar särskilt viktigt att tiden mellan brottet och reaktionen inte blev alltför lång utan att sambandet mellan brottet och reaktionen stod klart för den unge. Enligt regeringen var det därför nödvändigt att ha en tidsfrist för ungdom

Våldsbrott mot polismän m.fl.

Av Kungl. Maj:ts cirkulär (1967:164) till nedre justitierevisionen, hovrätterna och de allmänna underrätterna om skyndsam handläggning av brottmål rörande våld mot polismän m.fl. anges att domstolarna bör – även när detta inte följer av andra gällande bestämmelser eller tillämpade grunder i fråga om förtursbehandling av vissa mål – eftersträva att brottmål rörande våld mot polisman och annan tjänsteman med skyddsfunktioner handläggs skyndsamt. I cirkuläret, som utfärdades 1967, anges följande bakgrund till denna reglering. Antalet våldsbrott mot polisman under tjänsteutövning har under senare år ökat. Misshandel och annat våld av rå och hänsynslös art har förekommit. Denna utveckling är ägnad att väcka oro. Det är angeläget att samhället reagerar snabbt mot våldsbrott av detta slag. I enlighet härmed har riksåklagaren i cirkulär den 9 mars 1967 uppmanat de allmänna åklagarna att verka för att mål rörande våld mot polis handläggs med största möjliga skyndsamhet. Rikspolisstyrelsen har i skrivelse den 13 mars 1967 uppmanat länspolischeferna och polismästarna att verka för en skyndsam handläggning av ärenden, där polismän eller andra befattningshavare som satts att fullgöra sk

Tillträdesförbud vid idrottsarrangemang

Enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang får en person förbjudas att få tillträde till och vistas på inhägnad plats huvudsakligen avsedd för idrottsutövning när idrottsarrangemang anordnas på platsen av en idrottsorganisation (tillträdesförbud). En person kan få tillträdesförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att han eller hon kommer att begå brott under idrottsarrangemang och brottet är ägnat att störa ordningen eller säkerheten där (2 §). Allmän åklagare prövar frågor om tillträdesförbud (6 §). Tingsrätten ska pröva åklagarens beslut i fråga om tillträdesförbud på begäran av en part, om beslutet gått parten emot (13 §). Frågor om tillträdesförbud ska handläggas skyndsamt (5 §). Några särskilda tidsfrister gäller inte. Skyndsamhetskravet gäller för både åklagarens och domstolens handläggning (prop. 2004/05:77 s. 63).

I förarbetena anförde regeringen att det är viktigt att en person som t.ex. begått våldsbrott under en fotbollsmatch så snabbt som möjligt kan förbjudas att få tillträde till fotbollsmatcher under resten av säsongen förutsatt att det finns risk för fortsatt brottslighet. Om handläggningen hos åklagaren inte skedde med skyndsamhet kunde lagstiftningens effektivitet enligt regeringen äventyras. Samma sak ansågs gälla för handläggningen i domstol i de fall åklagaren inte beslutat om förbud och det begärs att domstolen beslutar om sådant. Också när förbud löpte mot en part borde enligt regeringen handläggningen i domstol ske skyndsamt (a. prop. s. 39).

Under 2009 prövades i tingsrätt ett ärende om tillträdesförbud.

Besöksförbud

Enligt lagen (1988:688) om besöksförbud får förbud meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (besöksförbud). Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda (1 §).

Besöksförbud får under vissa förutsättningar avse också förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med annan,

om det på grund av särskilda omständligheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid (besöksförbud avseende gemensam bostad; jfr 1 a §).

Åklagarens beslut i fråga om besöksförbud ska prövas av tingsrätten, om den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda begär det (14 §). Frågor om besöksförbud ska handläggas skyndsamt (6 a §). Några särskilda tidsfrister för handläggningen har däremot inte uppställts. Skyndsamhetskravet gäller alla myndigheter som har att handlägga frågor om besöksförbud (prop. 1987/88:137 s. 44).

Sammanträde inför rätten ska alltid hållas, om någon part begär det. Omfattar ärendet en prövning av ett beslut om besöksförbud avseende gemensam bostad ska tingsrätten även utan särskild begäran hålla sammanträde i ärendet så snart det kan ske och, om det inte finns något synnerligt hinder, senast på fjärde dagen efter det att rättens prövning påkallades hos åklagaren. Ärendet ska, om det inte finns något synnerligt hinder, avgöras i anslutning till sammanträdet (19 §).

I förarbetena anförde departementschefen att snabbhet vid handläggningen av ärenden om besöksförbud enligt hennes mening var av stor betydelse med hänsyn både till den som förbudet avser att skydda och till den som kan komma att åläggas besöksförbud. En generell regel borde därför finnas om att frågor om besöksförbud alltid skulle handläggas skyndsamt (prop. 1987/88:137 s. 25).

Bestämmelserna om besöksförbud avseende den gemensamma bostaden infördes den 1 september 2003 (prop. 2002/03:70, bet. 2002/03:Ju17, rskr. 2002/03:224). I förarbetena anförde regeringen att det var angeläget med skyndsamhet i förfarandet. Regeringen konstaterade att lagen om besöksförbud visserligen redan innehöll en bestämmelse om detta (jfr 6 a §). Med tanke på det nya förbudets ingripande karaktär, ansåg regeringen ändå att lagen borde kompletteras med regler som angav att domstolsprövning av åklagarens beslut om besöksförbud avseende den gemensamma bostaden som huvudregel skulle ske senast på fjärde dagen efter det att rättens prövning påkallades av åklagaren (a. prop. s. 44).

Under 2009 prövades i tingsrätt cirka 450 ärenden om besöksförbud.

Kvarstad

Under vissa förutsättningar får kvarstad förordnas på egendom som tillhör den som är skäligen misstänkt för brott. Beslut om kvarstad meddelas av rätten. I avvaktan på rättens beslut får bl.a. undersökningsledaren eller åklagaren ta lös egendom i förvar (jfr 26 kap.1–3 §§rättegångsbalken).

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit egendom i förvar eller beslutat att egendom ska förbli i förvar, ska han eller hon så snart som möjligt och senast fem dagar därefter till rätten ge in en framställning om kvarstad. När en framställning har kommit in, ska rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en särskild förhandling. Den särskilda förhandlingen har stora likheter med en häktningsförhandling. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan framställningen kom in och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får framställningen dock prövas vid huvudförhandlingen (26 kap.2 och 4 §§rättegångsbalken).

I förarbetena anfördes att när åklagaren har företagit en sådan provisorisk åtgärd som att ta egendom i förvar är det viktigt att frågan om kvarstad snarast möjligt kommer under domstolens prövning. Därför föreskrevs frister för dels undersökningsledarens eller åklagarens framställning till rätten, dels rättens prövning (NJA II 1943 s. 356).

Beslag

Föremål som bl.a. skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om brott får under vissa omständigheter tas i beslag (jfr 27 kap. 1 § rättegångsbalken). Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag. Föremål som i annat fall påträffas får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren samt, vid fara i dröjsmål, av polisman (jfr 27 kap. 4 § rättegångsbalken). Rätten får förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller annars är tillgängligt för beslag (27 kap. 5 § rättegångsbalken).

Om ett beslag har verkställts utan att rätten förordnat om detta eller om ett beslut har fattats om att lämna ut ett beslagtaget före-

mål till en målsägande eller till någon som trätt i dennes ställe, får den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslaget eller beslutet. När en sådan begäran har kommit in, ska rätten så snart som möjligt och, om inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en särskild förhandling. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka från begäran framställdes och rätten inte anser att det behövs hållas en särskild förhandling, får begäran prövas vid huvudförhandlingen (27 kap. 6 § rättegångsbalken).

Sammanträde i mål om enskilt åtal

I 47 kap. 9 § rättegångsbalken finns bestämmelser om tidsfrister för det undantagsfallet att en tilltalad är häktad eller underkastad reseförbud i ett mål om enskilt åtal. Om förberedelse ska ske vid sammanträde och den tilltalade är häktad, ska sammanträdet hållas inom en vecka från dagen för häktningen, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska sammanträdet hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet. I angiven paragraf finns också tidsfrister för hållande av ytterligare sammanträde.

8.3.2. Konkurs

En ansökan om konkurs kan göras av gäldenären eller av en borgenär till tingsrätt (jfr 2 kap.1, 3 och 4 §§konkurslagen [1987:672]). En konkursansökan från gäldenären ska rätten som huvudregel pröva genast. I vissa fall ska rätten dock hålla förhandling. Konkursförhandling ska hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom en månad (2 kap. 14 § konkurslagen).

Ansöker en borgenär om att gäldenären ska försättas i konkurs, ska rätten som huvudregel sätta ut en förhandling för prövning av ansökan. Förhandlingen ska hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får den hållas senare, dock senast inom sex veckor (2 kap. 16 § konkurslagen).

I förarbetena anförde departementschefen bl.a. följande angående de tidsfrister som skulle gälla under handläggningen av konkursansökan (prop. 1975:6 s. 123 f.):

Många intressen talar för att konkursfrågor handläggs snabbt. Såvitt gäller borgenären är att märka, att en fördröjning kan vara särskilt äventyrlig, eftersom därigenom trots återvinningsreglerna tillgångar kan göras oåtkomliga. För gäldenären måste det många gånger vara otillfredsställande att ansökan hålls svävande. Lagstiftningen bör också såvitt möjligt motverka den naturliga benägenhet som i vissa fall kan föreligga hos borgenären att vilja fördröja handläggningen för att kunna räkna med en uppgörelse under trycket av konkurshot. Från allmän synpunkt finns intressen av att skydda även andra än gäldenären och den konkurssökande borgenären. En med konkurssökanden konkurrerande borgenär har visserligen i allmänhet egna möjligheter att söka gäldenären i konkurs och därvid motsätta sig fördröjning. En sådan ordning måste dock betraktas som opraktisk. Den som varit gäldenärens medkontrahent vid rättshandling kort före konkursansökan kan också ha ett beaktansvärt intresse av att handläggningen inte fördröjs i onödan. Enligt återvinningsreglerna kan han nämligen i vissa fall komma i ett sämre läge i händelse av uppskov. [….]

Under 2009 avgjordes tingsrätterna drygt 10 000 konkursärenden.

8.3.3. Företagsrekonstruktion

En näringsidkare som har betalningssvårigheter kan, enligt bestämmelserna i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, efter beslut av domstol få till stånd ett särskilt förfarande för att rekonstruera sin verksamhet (företagsrekonstruktion; jfr 1 kap. 1 §). En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller en borgenär hos tingsrätt (jfr 2 kap. 1 §).

En ansökan från gäldenären ska som huvudregel prövas genast. Efter en ansökan från en borgenär ska rätten som huvudregel sätta ut ett sammanträde för prövning av ansökan. Sammanträdet ska hållas inom två veckor från det att ansökan kom in till rätten. Om det finns särskilda skäl, får det hållas senare, dock senast inom sex veckor (2 kap. 7 och 8 §§).

I förarbetena angavs att det är i och med beslutet om företagsrekonstruktion som de flesta rättsverkningar inträder som är förbundna med förfarandet. Det var enligt regeringen också viktigt att arbetet med företagsrekonstruktionen kom i gång så snart som möjligt (prop. 1995/96:5 s. 181).

Under 2009 avgjorde tingsrätterna 300 ärenden om företagsrekonstruktion.

8.3.4. Hyres- och bostadsrättstvister som rör störningar i boendet

När en hyresgäst använder sin lägenhet ska han eller hon se till att de som bor i omgivningen inte utsätts för störningar som i sådan grad kan vara skadliga för hälsan eller annars försämra deras bostadsmiljö att de inte skäligen bör tålas (störningar i boendet). Om det förekommer störningar i boendet, ska hyresvärden ge hyresgästen tillsägelse att se till att störningarna omedelbart upphör samt, i vissa fall, underrätta socialnämnden om störningarna. Detta gäller dock inte om hyresvärden säger upp hyresavtalet med anledning av att störningarna är särskilt allvarliga med hänsyn till deras art eller omfattning (särskilt allvarliga störningar i boendet; 12 kap. 25 § jordabalken).

Hyresrätten är förverkad och hyresvärden berättigad att säga upp ett hyresavtal att upphöra i förtid om det förekommer störningar i boendet och hyresgästen efter tillsägelse inte rättar sig utan dröjsmål. Är det fråga om särskilt allvarliga störningar i boendet är hyresrätten dock förverkad även om någon tillsägelse om rättelse inte har skett (12 kap. 42 § första stycket 6 och fjärde stycket jordabalken). Hyrestvister som rör störningar i boendet ska handläggas särskilt skyndsamt (12 kap. 72 § jordabalken).

De nu berörda bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:115, bet. 1992/93:BoU24, rskr. 1992/93:350). Syftet med de nya reglerna var att förstärka hyresgästernas skydd mot störningar i boendet. Det borde enligt departementschefen gå snabbare att åstadkomma rättelse eller avhysning av störande hyresgäster. Enligt hans mening var det helt oacceptabelt att boende under en relativt lång tid utsattes för påfrestande störningar som rent av kunde innebära sanitär olägenhet. Det var enligt departementschefen angeläget att störningsfrågor handlades med största skyndsamhet. För att understryka vikten av snabbast möjliga handläggning fanns det enligt honom skäl att i lag föreskriva att hyrestvister som rörde störningar i boendet skulle handläggas med särskild skyndsamhet. Regeln skulle gälla för alla domstolar och myndigheter som hanterade hyrestvister. Ordet ”särskilt” lades till för att en hyresnämnd enligt 26 § lagen

(1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder ska handlägga alla ärenden skyndsamt (a. prop. s. 19, 22 och 50).

Även bostadsrättstvister som rör störningar i boendet ska handläggas särskild skyndsamt (11 kap. 1 § bostadsrättslagen [1991:614]). Avsikten med bestämmelsen, som trädde i kraft den 1 april 2004, är att tvister om störningar i boendet beträffande bostadsrätter ska handläggas lika skyndsamt som motsvarande tvister beträffande hyresrätter. Bestämmelsen gäller handläggningen vid domstol (prop. 2002/03:12 s. 132).

8.3.5. Tillfälliga omhändertaganden av barn i vissa fall

I 21 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge m.m. Av 10 § följer att om det är fara för att barnet förs ur landet eller om saken av annan anledning är brådskande, kan rätten omedelbart besluta att barnet ska tas om hand av socialnämnden eller på annat lämpligt sätt. Kan rättens beslut inte avvaktas, får polismyndigheten, oavsett om något ärende är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet. Åtgärden ska genast anmälas till rätten, som utan dröjsmål ska pröva om den ska bestå. I förarbetena anfördes, såvitt utredningen kunnat finna, inget uttryckligt skäl till kravet på att prövningen ska ske utan dröjsmål (jfr prop. 1967:138 och 2005/06:99).

8.3.6. Verkställighet av vissa utländska avgöranden

Ett avgörande om vårdnaden om barn, om umgänge med barn eller om rätten att ta vård om barn som har meddelats i en stat som har tillträtt den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen) får verkställas i Sverige, om avgörandet kan utgöra grund för verkställighet i den stat där det har meddelats (5 § lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn; se också avsnitt 4.1.4). Barn som olovligen har förts hit till landet eller som olovligen hålls kvar här ska på ansökan överflyttas till den från vilken barnet undanhålls, om barnet omedelbart före bortförandet

eller kvarhållandet hade hemvist i en stat som har tillträtt Haagkonventionen (11 § samma lag).

Både ärenden om verkställighet och om överflyttning av barn ska handläggas skyndsamt. Har ett ärende om överflyttning inte avgjorts inom sex veckor från det att ansökan gjordes om överflyttning, är rätten på sökandens begäran skyldig att redogöra för orsaken till dröjsmålet (15 § samma lag).

Bestämmelserna om skyndsam handläggning infördes på grund av kraven i Haagkonventionen och Europarådskonventionen (jfr prop. 1988/89:8 s. 45). I den förstnämnda konventionen anges att de fördragsslutande staterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att inom sina landområden säkerställa att ändamålet med konventionen uppfylls. I detta syfte ska de använda de snabbaste förfaranden som finns tillgängliga (artikel 2). Vidare anges i konventionen att de judiciella eller administrativa myndigheterna i de fördragsslutande staterna ska iaktta en snabb handläggning för att få barnet återlämnat (artikel 11). I Europarådskonventionen anges att varje fördragsslutande stat ska tillämpa ett enkelt och snabbt förfarande för erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn (artikel 14).

8.3.7. Europeiskt småmålsförfarande

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande trädde i kraft den 1 augusti 2007 och började tillämpas från och med den 1 januari 2009.9 Sistnämnda dag trädde lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande i kraft. Lagen innehåller bestämmelser som kompletterar EG-förordningen, i fråga om bl.a. behörig domstol, vilka nationella regler som ska gälla när förordningen saknar reglering och vilka frister som ska gälla för vissa rättsmedel.

Syftet med det europeiska småmålsförfarandet är att förenkla och påskynda handläggningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden samt sänka kostnaderna i sådana mål. Förfarandet är ett alternativ till de förfaranden som redan finns i medlemsländerna (artikel 1). Det kan användas i mål på privaträttens område där tvisteföremålets värde inte överstiger 2 000 euro vid tidpunkten för

9 EUT L 199, 31.07.2007, s. 1 (Celex 32007R0861).

ansökan (artikel 2). EG-förordningen reglerar handläggningen i första instans samt verkställighet av domar i europeiska småmål.

Ett europeiskt småmålsförfarande inleds i Sverige genom att käranden ger in ett ifyllt standardiserat ansökningsformulär till behörig tingsrätt tillsammans med de handlingar som åberopas till styrkande av talan (artikel 4.1 jämte 2 §). Om ansökan inte avvisas, ska domstolen inom 14 dagar förelägga svaranden att inkomma med svaromål – i första hand på ett standardiserat svarsformulär – inom 30 dagar från delgivning. Svaromålet ska sedan tingsrätten vidarebefordra till käranden inom 14 dagar. Processen är således som huvudregel skriftlig. En muntlig förhandling ska hållas endast om domstolen anser att det är nödvändigt eller om en part begär det. Domstolen får under vissa förutsättningar avslå en begäran från part om muntlig förhandling (artikel 5).

Om ett svaromål inkommit men domstolen bedömer att förutsättningar för dom inte föreligger, ska domstolen vidta de kompletterande handläggningsåtgärder som behövs. Domstolen kan begära ytterligare uppgifter från parterna, ta upp bevisning eller hålla muntlig förhandling. När nödvändiga åtgärder har vidtagits för att göra målet klart för avgörande, ska domstolen meddela dom inom 30 dagar (artikel 7).

8.4. Särskilda skyndsamhetskrav för vissa typer av arbetsrättsliga mål i tingsrätt och Arbetsdomstolen

Av 43 § lagen (1982:80) om anställningsskydd följer att mål som avses i 34–36 §§ den lagen, dvs. tvister om giltighet av en uppsägning eller ett avskedande eller om tillåtligheten av att tidsbegränsa ett anställningsavtal, ska handläggas skyndsamt. I förarbetena anförde departementschefen som bakgrund till skyndsamhetskravet att en uppsagd arbetstagare vid tvist om uppsägningens giltighet i princip ska stå kvar i anställning till dess att tvisten slutligt prövats, även om uppsägningstiden dessförinnan gått till ända. Även en arbetstagare som blivit avskedad, när saklig grund för uppsägning inte förelegat, kunde ges rätt att stå kvar i anställningen till dess att tvisten slutligt prövats. För arbetsgivaren måste det enligt departementschefen med hänsyn till denna ordning uppenbarligen vara väsentligt att tvister om giltighet av en uppsägning eller ett avskedande aktualiseras snabbt. Även för

arbetstagaren måste det enligt honom vara betydelsefullt att så fort som möjligt veta om han ska få behålla sin anställning eller inte. Det förelåg således enligt departementschefen för parterna på ömse sidor ett gemensamt intresse av att få tvisten ur världen snarast möjligt. Av denna anledning gjordes de talefrister som gällde för dessa tvister relativt korta. Därutöver var det enligt departementschefen självfallet angeläget att tvisten handlades skyndsamt sedan talan väl hade väckts vid domstol (prop. 1973:129 s. 188 och 285; se också prop. 1981/82:71 s. 156).

I 2 kap. diskrimineringslagen (2008:567) finns bestämmelser om förbud mot diskriminering och repressalier i arbetslivet. Om någon för talan med anledning av uppsägning eller avskedande enligt diskrimineringslagen ska bl.a. bestämmelsen i 43 § lagen om anställningsskydd om skyndsam handläggning tillämpas (6 kap. 8 § diskrimineringslagen).

Enligt 12 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen ska mål om tillämpningen av den lagen handläggs skyndsamt. Detsamma gäller för mål om kollektivavtal som trätt i lagens ställe. Förslaget till lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen utarbetades av Utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen i betänkandet Trygghet i anställningen 2 (SOU 1973:56). Utredningen ansåg det befogat med särskilda regler om skyndsam handläggning vid domstol. Som exempel nämndes att en tvist om ledighet för en arbetstagare med fackliga uppgifter borde kunna få ett snabbt avgörande av Arbetsdomstolen (s. 146). Departementschefen fann i likhet med utredningen att det var befogat med en särskild föreskrift om skyndsam handläggning av tvister enligt den s.k. förtroendemannalagen (prop. 1974:88 s. 229).

Av 40 § lagen (1996:359) om europeiska företagsråd, 69 § lagen (2004:559) om arbetstagarinflytande i europabolag, 74 § lagen (2006:477) om arbetstagarinflytande i europakooperativ och 46 § lagen (2008:9) om arbetstagarmedverkan vid gränsöverskridande fusioner ska mål om tillåtligheten av tystnadsplikt enligt dessa lagar handläggas skyndsamt. Regeringen angav i förarbetena att i aktuella mål, där arbetstagarföreträdarna har ålagts tystnadsplikt och arbetstagarna anser att det inte finns något behov av tystnadsplikt, bör handläggningen vara skyndsam (prop. 2003/04:122 s. 90, 2005/06:170 s. 94 och 2007/08:20 s. 92).

9. Förkortad instanskedja m.m.

För flertalet typer av mål finns det en möjlighet till prövning i tre domstolsinstanser. Det gäller både för mål där förfarandet inleds i domstol och mål där förfarandet inleds hos en förvaltningsmyndighet.

För vissa typer av mål är dock instanskedjan kortare. Ett sätt att inom de allmänna domstolarna respektive de allmänna förvaltningsdomstolarna uppnå en kortare instanskedja är att förbjuda överklagande till Högsta domstolen respektive Högsta förvaltningsdomstolen, med eller utan s.k. ventil. Ett annat sätt är att inleda prövningen i högre rätt, t.ex. hovrätt eller kammarrätt.

Vissa typer av mål handläggs av specialdomstolar eller särskilda domstolar. För dessa mål är möjligheten till domstolsprövning ofta begränsad till färre än tre instanser, ibland till en instans.

I detta kapitel lämnas inledningsvis en beskrivning av de typer av mål för vilka en möjlighet till prövning i tre domstolsinstanser saknas.

Regler om prövningstillstånd begränsar möjligheten till överprövning av längre instansers avgöranden. Krav på prövningstillstånd finns numera i en övervägande andel av alla typer av mål. Ett motiv till att såväl införa krav på prövningstillstånd som att begränsa antalet instanser har varit att åstadkomma ett snabbare slutligt avgörande av målen. Bestämmelserna om prövningstillstånd i ledet mellan första och andra domstolsinstansen beskrivs därför i detta kapitel.1 I detta sammanhang behandlas även institutet språngrevision till högsta instans, som innebär att målen prövas av första och sista domstolsinstansen.

1 För att ett mål ska tas upp till fullständig prövning i Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen krävs, med några få undantag, prövningstillstånd. Eftersom systemet med prövningstillstånd för dessa instanser har ett delvis annat syfte än det som gäller ledet mellan första och andra instans, behandlas inte kravet på prövningstillstånd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen i detta kapitel.

9.1. Mål där hovrätt eller kammarrätt är sista instans

9.1.1. Elektronisk kommunikation

För en beskrivning av handläggningen av mål enligt LEK, se avsnitt 6.2.2.

Från början kunde beslut av PTS enligt LEK överprövas av länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. Efter en lagändring, som trädde i kraft den 1 januari 2008, utgör numera kammarrätt sista instans för dessa mål (8 kap. 19 § andra stycket LEK och prop. 2006/07:119, bet. 2007:08/TU2, rskr. 2007/08:8).

I förarbetena till lagändringen angav regeringen att det i första hand var behovet av snabba avgöranden som motiverade en förkortad instanskedja. Detta hängde samman med måltypernas särskilda karaktär. Det fanns enligt regeringen starka intressen från både enskild och allmän synpunkt att företagen fick snabba besked och av att de konkurrensfrämjande besluten kunde få effekt så snart som möjligt. Annars fanns det enligt regeringen risk för negativa konsekvenser på marknadens utveckling och för samhället i stort liksom för att syftet med bestämmelserna i LEK motverkades. Det stod enligt regeringen också klart att treinstanssystemet hade inneburit att det ännu inte hade utvecklats någon praxis av större omfattning, eftersom prejudikatinstansen hade prövat så få mål. Detta var enligt regeringen otillfredsställande.

Enligt regeringens mening var det mest närliggande alternativet att begränsa instansordningen på så sätt att kammarrätten fick utgöra sista instans för mål enligt LEK. En begränsning i möjligheten att överklaga till Regeringsrätten aktualiserade frågan om rättssäkerhet i domstolsprocessen. Enligt regeringens mening var det väl förenligt med kraven på rättssäkerhet att kammarrätten utgjorde sista instans för prövning av mål enligt LEK. Den expertkompetens som PTS besatt, i egenskap av ansvarig sektorsmyndighet, säkerställde att de beslut som fattades allmänt sett höll en hög kvalitet. En viktig aspekt av rättssäkerheten var enligt regeringen också att det inte ska dröja för länge innan det finns ett slutligt avgörande. I detta sammanhang borde man enligt regeringen också beakta den förstärkning av förvaltningsdomstolarnas kompetens som deltagandet att ekonomiska experter innebar (avsnitt 6.2.2). Vidare var det endast en länsrätt, Länsrätten i Stockholm, och en kammarrätt, Kammarrätten i Stockholm, som prövade frågor enligt LEK. Domstolarna hade dessutom enligt

regeringen lång erfarenhet av målen, och de hade organiserat sig för att hantera frågorna på ett samlat sätt. Eftersom mycket få mål på detta område togs upp till prövning av Regeringsrätten var det enligt regeringen i realiteten redan så att Kammarrätten i Stockholm till stor del utformade praxis på området. Den samlade upparbetade kompetensen på området som fanns inom Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm fick enligt regeringen bedömas som tillfyllest för att säkerställa en rättssäker och förutsebar behandling av målen (a. prop. s. 28 f.).

Lagrådet avstyrkte av principiella skäl förslaget att en kammarrätt skulle göras till slutinstans för LEK-målen och anförde följande (a. prop. s. 77 f.):

Syftet med förslagen i remissen är att skapa förutsättningar för en förkortning av handläggningstiderna och en effektivisering av processen hos de allmänna förvaltningsdomstolarna i mål enligt [.…] LEK. För att uppnå dessa syften – som i och för sig får anses vara allmängiltiga för alla typer av mål – föreslås bl.a. en förkortning av instanskedjan som innebär att möjligheten att överklaga hos Regeringsrätten tas bort. I stället avses Kammarrätten i Stockholm få bli slutinstans och prejudikatinstans. Skälen för att det nu föreslås en ny processordning ifråga om handläggningen av mål enligt LEK synes närmast vara betingade av att beslut enligt LEK överklagas i ovanligt hög grad och att skriftväxlingen i länsrätten och kammarrätten drar ut på tiden samt att det inte finns något sanktionssystem mot illojal processföring. Dessa omständigheter framstår emellertid inte som några särskilt övertygande skäl för att ta bort Regeringsrätten från instanskedjan.

Det saknas i princip överhuvudtaget skäl att skära av instansordningen när en målgrupp väl kan hänföras till förvaltningsdomstolarnas verksamhetsområde. Tidigare har så skett genom att mål i vissa fall kunnat överklagas direkt hos kammarrätten eller Regeringsrätten men inte genom att helt utesluta Regeringsrätten från instanskedjan. Det förhållandet att så ändå skett i fråga om utlänningsmål var [….] betingat av att förhållandena i denna typ av mål är speciella. Redan införandet av kammarrätten som slutinstans innebar här för övrigt en förlängning av instanskedjan i en målgrupp där det med hänsyn till enskilda personers välbefinnande var särskilt angeläget att målen kunde komma till ett slutligt avgörande utan några längre handläggningstider. I förevarande fall är emellertid många gånger fråga om tvister mellan mycket resursstarka parter där motiven för en särbehandling inte är lika framträdande.

Förslaget att låta kammarrätten svara för prejudikatbildningen på området inger även betänkligheter i andra avseenden. Regeringsrätten är enligt 11 kap. 1 § regeringsformen högsta förvaltningsdomstol och det vore olyckligt om den i grundlagen fastlagda generella kompetensen att utforma förvaltningsprocessen och överpröva de måltyper som förekommer hos de allmänna förvaltningsdomstolarna utarmades

så att den för olika målgrupper endast kom till uttryck i mål om resning eller återställande av försutten tid. Kammarrättsorganisationen är vidare i sin nuvarande utformning inte uppbyggd för att vara en prejudikatinstans. Om prejudikatuppgiften åläggs en kammarrätt kommer t.ex. prövningen att utövas av tre lagfarna ledamöter som inte alla behöver vara ordinarie domare, vilket rimligtvis får anses utgöra en svagare sammansättning än den som förekommer vid prövning i slutinstansen av förvaltningsmål i allmänhet. Det kan också noteras att förslagen i lagrådsremissen till skillnad mot utlänningslagen (2005:716) inte alls redovisar några bestämmelser rörande hur rätten bör vara sammansatt i mål av stor principiell betydelse.

Regeringen anförde i propositionen att den delade Lagrådets uppfattning att utgångspunkten för de allmänna domstolsorganisationerna bör vara ett treinstanssystem men att avsteg kunde göras för måltyper som krävde särlösningar och om det fanns särskilda skäl. Regeringen uppgav att när det gällde området för elektronisk kommunikation var det genom myndighets- och domstolsbesluten som spelreglerna för de aktörer som verkar på marknaden klargjordes. Den regleringsosäkerhet på marknaden som uppstod om det tog lång tid innan besluten blev slutgiltigt fastställda av domstol missgynnade enligt regeringen framförallt nya aktörer. Dessa riskerade därmed att slås ut från marknaden redan i ett inledningsskede. Förseningar i införandet av en konkurrensskapande reglering kunde enligt regeringen leda till att nya aktörer avskräcktes från att göra investeringar för att ta sig in på marknaden. Därigenom hämmades konkurrensen trots att syftet med åtgärderna var det motsatta. De negativa effekterna kunde bestå under lång tid även efter det att regleringen trätt i kraft. Detta ledde till avsevärda olägenheter för såväl enskilda som för samhället. Det var enligt regeringen följaktligen på detta område av särskild betydelse att rättskipningen kunde ske snabbt och effektivt. De angivna omständigheterna utgjorde enligt regeringen sådana särskilda skäl som motiverade avsteg från den normala instansordningen. Regeringen såg inga konstitutionella problem med att förkorta instanskedjan genom att låta kammarrätten utgöra sista instans (a. prop. s. 30).

9.1.2. Utlännings- och medborgarskapsmål

Frågor om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, avvisning och utvisning samt medborgarskap prövas av migrationsdomstol som första domstolsinstans. En migrationsdomstols beslut får, med visst undantag, överklagas till Migrationsöverdomstolen. Ett beslut från Migrationsöverdomstolen får inte överklagas. Kammarrätten i Stockholm är Migrationsöverdomstol. För en beskrivning av migrationsdomstolarnas och Migrationsöverdomstolens verksamhet, se avsnitt 3.3.

Instansordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden är således kortare än vad som normalt gäller i förvaltningsprocessen. Det motiverades i förarbetena med behovet av att snabbt få ett lagakraftvunnet avgörande. Regeringen framhöll att långa väntetider innebar framförallt psykiskt lidande för den enskilde men även stora kostnader för samhället (avsnitt 8.2.1). En begränsning av antalet domstolsinstanser skulle enligt regeringen minska den totala handläggningstiden. Behovet av att snabbt få ett lagakraftvunnet avgörande skulle tillgodoses om överprövning endast tilläts i en domstolsinstans. En sådan lösning var dock enligt regeringens bedömning inte lämplig. I de fall överprövningen spreds på flera länsrätter skulle en sådan lösning försvåra bildandet av en enhetlig praxis. Att handlägga målen endast i en domstol var enligt regeringen inte heller lämpligt med hänsyn till den stora mängden mål det kunde komma att röra sig om. Med hänsyn till detta och till de allvarliga konsekvenser som väntetider i asylprocessen medförde, bedömde regeringen att migrationsdomstolens beslut skulle få överklagas till Migrationsöverdomstolen och att Migrationsöverdomstolens beslut inte skulle få överklagas (prop. 2004/05:170 s. 106 och 109 f.).

Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över lagrådsremissen att ordningen att låta en kammarrätt vara slutinstans med huvuduppgift att svara för prejudikatsbildningen var helt speciellt för förvaltningsdomstolsområdet. Det var enligt Lagrådet svårbedömt om en effektiv prejudikatfunktion kunde uppnås med den föreslagna ordningen och den typ av mål som skulle handläggas. Lagrådet noterade att Migrationsöverdomstolen endast skulle meddela prövningstillstånd om det förelåg prejudikatsdispens eller extraordinär dispens. Det borde enligt Lagrådet leda till att bara en mycket liten andel av de sannolikt många klagomålen blir sakprövade i slutinstansen. Enligt Lagrådet skulle det dröja åtskillig tid

innan den praxis som formas enligt det nya förfarandet kunde bli tillnärmelsevis så omfattande som den som hade utvecklats inom ramen för det dåvarande systemet. Lagrådet var inte övertygat om att prejudikatfunktionen enligt den nya ordningen ens på längre sikt skulle komma att bli tillräckligt effektiv för att svara mot det just på utlänningsrättens område stora behovet av vägledande avgöranden. Det kunde enligt Lagrådet tilläggas att förslaget om prejudikatdispens i förening enbart med extraordinär dispens vid överklagande till Migrationsöverdomstolen ledde till att möjligheterna att få till stånd rättelse i en migrationsdomstols avgörande begränsades på ett sätt som med fog kunde uppfattas som felaktigt (a. prop. s. 505 f.).

9.1.3. Vissa miljömål

Miljööverdomstolen (Svea hovrätt) överprövar miljödomstolarnas domar och beslut. För en beskrivning av dessa domstolars verksamhet, se avsnitt 3.2. Miljööverdomstolen är slutinstans för miljömål som i första instans har prövats av en kommun eller en förvaltningsmyndighet. Möjligheten till prövning i dessa mål är således begränsad till två domstolsinstanser.

Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över lagrådsremissen att fullföljdsförbudet mot vissa av Miljööverdomstolens avgöranden resulterade i att mål som gällde tillämpningen av en stor del av de materiella bestämmelserna på miljöbalkens område inte kunde komma under bedömande av en instans som har särskild inriktning på de prejudikatbildande uppgifterna. Ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller på domstolsområdet krävde enligt Lagrådet alldeles speciella skäl, eftersom det inte kunde hävdas att de ifrågavarande målen regelmässigt skulle vara av mindre vikt eller att de inte skulle vara rättsligt komplicerade. De anförda skälen för en sådan ordning var enligt Lagrådet inte övertygande. Att behålla en renodlad prejudikatinstans, för vars prövning normalt krävs prövningstillstånd, kunde som Lagrådet såg det knappast vara en så väsentlig nackdel i processuellt hänseende att det skulle överväga fördelarna med en sådan prejudikatinstans. Frågan om prejudikatbildningen förtjänade enligt Lagrådet ytterligare och mer allsidiga överväganden (prop. 1997/98:45 Del 2 s. 485 f. och 501 f.).

Regeringen bedömde i propositionen att det i fråga om de aktuella målen fanns sådana alldeles speciella skäl som Lagrådet

hade efterlyst. Ett skäl var att målen redan i Miljööverdomstolen hade prövats av tre instanser. Ett annat skäl var att Miljööverdomstolen, till skillnad från kammarrätterna, var ensam överprövningsinstans. Detta motiverade enligt regeringen ett avsteg från vad som normalt gällde (a. prop. Del 1 s. 461).

9.1.4. Klagan över godkänt strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

I 48 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Under vissa förutsättningar får en åklagare genom strafföreläggande eller en polisman genom föreläggande av ordningsbot uppta frågan om ansvar för brott som hör under allmänt åtal (1 §). Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot innebär att den misstänkte föreläggs att omedelbart eller inom viss tid godkänna ett visst straff (jfr 2 §). Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit laga kraft (3 §).

Den som vill klaga på ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot som har godkänts av den misstänkte ska göra detta till tingsrätten (59 kap.7 och 10 §§rättegångsbalken). Tingsrättens beslut får överklagas till hovrätt enligt vanliga regler. Hovrättens beslut får dock inte överklagas (59 kap.8 och 10 §§rättegångsbalken).

I förarbetena har det inte, såvitt utredningen kunnat finna, angetts något uttryckligt skäl för förbudet att överklaga hovrättens beslut (jfr prop. 1931:80 och 1942:5). Följande omständigheter kan dock vara av betydelse i sammanhanget. Genom att den initiala prövningen sker hos åklagarmyndighet eller polismyndighet blir det ändå en prövning i tre instanser. Eftersom ett godkänt föreläggande gäller som en lagakraftvunnen dom, är klagan över ett godkänt föreläggande ett särskilt rättsmedel. Prövningen av särskilda rättsmedel sker normalt i en eller två instanser (se t.ex. 58 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken angående ansökan om resning och 59 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken angående klagan över domvilla). Slutligen kan saken sägas vara av förhållandevis enkel beskaffenhet.

I doktrin har det anförts att det är olyckligt att hovrättens beslut inte får överklagas eftersom detta har medfört att rätts-

tillämpningen tvingas ske på grundval av en långtifrån enhetlig hovrättspraxis (Fitger, Rättegångsbalken, s. 59:35).

Under 2009 avgjorde tingsrätterna knappt 100 ärenden om strafförelägganden och cirka 1 250 ärenden om ordningsbot.

9.1.5. Beslut av överförmyndaren

Överförmyndaren fattar som första instans en rad beslut rörande godmanskap och förvaltarskap. Det gäller bl.a. vissa beslut om förordnande av god man, entledigande av god man och förvaltare på grund av misskötsamhet eller liknande samt byte av förvaltare och god man (se bl.a. 11 kap.1–4 och 20 §§föräldrabalken samt 2, 5 och 6 §§ lagen [2005:429] om god man för ensamkommande barn). Överförmyndarens beslut kan överklagas till tingsrätt. Ett beslut från tingsrätt får överklagas till hovrätt men hovrättens beslut får inte överklagas (20 kap.6 och 12 §§föräldrabalken och 12 § lagen om god man för ensamkommande barn).

När föräldrabalken infördes fanns redan lagbestämmelser med överklagandeförbudet till Högsta domstolen för ärenden om godmanskap och förvaltarskap. Dessa bestämmelser överfördes till balken. I förarbetena till föräldrabalken angavs inte något skäl för förbudet att överklaga hovrättens beslut (jfr SOU 1946:49 och prop. 1949:93).

Under 2009 överprövade tingsrätterna drygt 500 överklagade beslut från överförmyndaren.

9.2. Mål där hovrätt, kammarrätt eller Högsta domstolen är första domstolsinstans

Det finns ett antal typer av mål som inleds i högre domstol. Skälen till detta varierar från måltyp till måltyp. Hovrätt prövar t.ex. som första domstol mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten har begåtts av domare i tingsrätt (jfr 2 kap. 2 § rättegångsbalken). Skälet till denna ordning är att det inte har ansetts lämpligt att dessa frågor avgörs av den domstol som domaren tjänstgör vid (prop. 1965:146 s. 37). Hovrätt prövar också som första instans en skadeståndstalan som förs mot det allmänna på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i tingsrätt (jfr 3 kap. 10 § skadeståndslagen [1972:207],

SkL). På samma sätt prövar Högsta domstolen vissa mål mot domare i hovrätt (3 kap. 3 § rättegångsbalken och 3 kap. 10 § SkL).

Skälet till att vissa typer av mål prövas i hovrätt som första domstolsinstans är att prövningen föregås av ett förfarande i ett domstolsliknande organ eller i utländsk domstol. Svea hovrätt är t.ex. enligt ett stort antal lagar exklusivt forum för att som första svenska domstolsinstans pröva frågan om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden (avsnitt 4.1.4). Samma hovrätt är också exklusivt forum för att överpröva hyresnämndernas beslut. Vidare överklagas arrendenämndernas beslut till den hovrätt inom vars domkrets arrendenämnden är belägen (23 a § lagen [1973:188] om arrendenämnder och hyresnämnder och 8 kap. 31 § jordabalken). Dessutom tas talan mot skiljedom upp av hovrätten inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum (43 § lagen om skiljeförfarande). Instansordningen för hyres- och arrendemålen samt för talan mot skiljedom berörs närmare i de följande avsnitten.

Det finns också mål och ärenden som till sin natur är sådana att de upptas av högre rätt. Till dessa grupper hänför sig t.ex. ansökningar om resning och återställande av försutten tid (se t.ex. 8 § LAFD och 58 kap. rättegångsbalken). Eftersom instanskedjan för de nu nämnda typerna av mål och ärenden inte är utformad för att tillgodose något av de intressen som Målutredningen har att kartlägga, berörs de inte närmare.

I promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) lämnades helt nyligen förslag om nedflyttning av ytterligare måltyper från kammarrätt till förvaltningsrätt. Det gäller mål som avser överprövning av beslut på finansmarknadsområdet från Finansinspektionen och Riksbanken, Statens biografbyrås beslut enligt filmgranskningslagen, Sjöfartsverkets beslut enligt lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja, myndighets beslut om ersättning enligt oljekrislagen (1975:197) och myndighets beslut enligt förfogandelagen (1978:268). Också dröjsmålstalan enligt lagar på finansmarknadsområdet och enligt revisorslagen (2001:883) ska enligt förslaget väckas hos förvaltningsrätt (s. 103 ff.). Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2011.

9.2.1. Hyresmål

Svea hovrätt är som tidigare nämnts exklusivt forum för att överpröva hyresnämndernas beslut. I mål som överklagats från en hyresnämnd är hovrätten dessutom slutinstans. Bakgrunden till detta är att Svea hovrätt tagit över den numera avskaffade specialdomstolen Bostadsdomstolens uppgifter. I propositionen som behandlade denna fråga uppgav regeringen att det fanns flera starka skäl som talade mot att då låta de mål som startade i hyresnämnderna föras vidare från Svea hovrätt till Högsta domstolen. Vidare anfördes bl.a. följande (prop. 1993/94:200 s. 57 f.):

Till att börja med kommer reglerna om förfarandet i alla mål som rör hyra och arrende att ses över. Syftet med en sådan översyn är att skapa regler som i så stor utsträckning som möjligt likställer dessa rättsområden i processuellt hänseende med varandra. I det sammanhanget kommer naturligtvis även att behandlas frågorna om överklagande av hyres- och arrenderättsliga mål i allmänhet. Även de mål av detta slag som nu prövas av allmän domstol kommer alltså att beröras. I avvaktan på en sådan ny lagstiftning och en ny lag om handläggningen av domstolsärenden, bör rättsområdena inte ytterligare skiljas åt i processuellt hänseende. De mål som i dag prövas av arrendenämnd som första instans får inte i något fall föras ända till Högsta domstolen utan får överklagas endast till hovrätterna. De arrendemål som är aktuella i detta sammanhang rör i stort sett samma sakfrågor som de hyresrättsliga mål som prövas i första instans av hyresnämnderna. De hyresrättsliga målen bör därför tills vidare inte få överklagas till HD. Ytterligare ett skäl för en sålunda avskuren fullföljdsrätt är att Svea hovrätt, under den övergångsperiod det är fråga om innan saken får sin slutliga lösning, blir en rikstäckande prövningsinstans och därför tills vidare kan svara för prejudikatbildningen. Eftersom Svea hovrätt avses ta över Bostadsdomstolens verksamhet på det sätt som anges i avsnittet om genomförande- och personalfrågor kan man utgå från att det finns goda förutsättningar för en fortsatt prejudikatbildning av samma kvalitet som hittills på området.

9.2.2. Arrendemål

Tidigare gällde att den som ville angripa ett avgörande från en arrendenämnd var tvungen att klandra avgörandet genom att väcka talan i fastighetsdomstol. I åtskilliga fall fick fastighetsdomstolens dom inte överklagas. I de fall där fastighetsdomstolens dom fick överklagas, fick inte hovrättens dom överklagas (8 kap.31–33 §§jordabalken i dess lydelse före den 1 januari 2006).

Som nämnts överklagas arrendenämndernas avgöranden numera direkt till den hovrätt inom vars domkrets arrendenämnden är belägen. Det främsta skälet till denna förändring var att det ansågs olämpligt att arrendenämndens avgörande skulle överprövas av en tingsrätt, i egenskap av fastighetsdomstol, till vilken nämnden hade en stark koppling, både personellt och organisatoriskt. I propositionen angav regeringen att en ordning enligt vilken den som är missnöjd med ett avgörande av en arrendenämnd ska ha att vända sig direkt till hovrätten leder till en snabb och kvalificerad överprövning. Genom att processkedjan förkortas fram till hovrätten kunde hovrättsarbetet visserligen behöva bli något mer omfattande. Arrendenämnderna fick dock enligt regeringen anses ha en sådan kompetens att denna förkortning mycket väl kunde godtas (prop. 2005/06:10 s. 45). Regeringen föreslog alltså att arrendenämndernas beslut skulle överprövas av hovrätt i stället för av fastighetsdomstol. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (bet. 2005/06:JuU4, rskr. 2005/06:55).

Hovrättens avgörande i sakfrågan får överklagas till Högsta domstolen. För några typer av ärenden förutsätter dock ett överklagande till Högsta domstolen att hovrätten finner att det föreligger särskilda skäl för en prövning av om prövningstillstånd ska ges av prejudikatsskäl (avsnitt 9.6).

9.2.3. Talan mot skiljedom

Talan om ogiltighet och klander av en skiljedom tas upp av hovrätt inom vars domkrets skiljeförfarandet har ägt rum. Detsamma gäller för talan mot skiljedom varigenom skiljemännen har avslutat förfarandet utan att pröva de frågor som hänskjutits till dem. Om platsen för skiljeförfarandet inte finns angiven i skiljedomen, får talan väckas hos Svea hovrätt. Hovrättens avgörande får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att avgörandet överklagas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (43 § lagen om skiljeförfarande).

I förarbetena till lagen om skiljeförfarande förde regeringen ett utförligt resonemang om instanskedjan för nu berörda mål. Inledningsvis konstaterade regeringen att syftet med skiljedomslagstiftningen var att tillgodose bl.a. näringslivets krav på en snabb och effektiv handläggning som resulterar i en slutlig skiljedom. Skiljeförfarandets attraktionskraft skulle enligt regeringen sanno-

likt öka om en klandertalan kunde anhängiggöras direkt i hovrätt. Regeringen konstaterade att en ordning som innebar domstolsprövning i endast en instans inte skulle innebära en fullständig innovation, eftersom parterna enligt 49 kap. 2 § rättegångsbalken kunde avtala att inte överklaga tingsrättens dom. Enligt regeringens mening fanns det knappast några avgörande invändningar mot att man skulle kunna ta hänsyn till skiljeförfarandet speciella karaktär och således begränsa möjligheten att få en talan prövad i flera instanser. En rimlig utgångspunkt var därför enligt regeringen att en talan mot en skiljedom inte skulle kunna prövas av flera instanser.

Vidare övervägde regeringen i propositionen i vilken domstol eller i vilka domstolar prövningen borde äga rum. Regeringen konstaterade att Svea hovrätt redan gjorde en prövning av utländska skiljedomar som i stora stycken motsvarade den domstolsprövning som skulle ske vid talan om ogiltighet eller klander av en skiljedom. Denna ordning hade enligt regeringen fungerat väl. Regeringen bedömde, bl.a. mot denna bakgrund, att en prövning i hovrätt framstod som mer ändamålsenlig än att förlägga målen till vissa tingsrätter (prop. 1998/99:35 s. 171 ff.).

9.2.4. Sekretessmål

Om en myndighet har avslagit en enskilds begäran att få ta del av en handling eller lämnat ut en allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får beslutet överklagas av sökanden. Som huvudregel ska beslutet överklagas hos kammarrätten. Från huvudregeln finns dock bl.a. följande undantag. En kammarrätts beslut i ett där väckt ärende ska överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Har beslutet meddelats av tingsrätt och rör det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, överklagas det hos hovrätten. Motsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit överklagat ärende överklagas till Högsta domstolen (6 kap. 8 § offentlighets och sekretesslagen; se också 2 kap. 15 § TF).

I förarbetena angavs flera skäl till att myndigheternas avslagsbeslut skulle överklagas till kammarrätt. Tidigare överklagades dessa beslut till ett mycket stort antal olika myndigheter. Genom att samla så gott som samtliga mål och ärenden av detta slag till en och samma andra instans, kunde en snabbare handläggning uppnås.

Dessutom skulle en önskvärd likformighet i rättstillämpningen kunna uppnås. Att en instans – länsrätten – hoppades över ansågs inte vålla några principiella betänkligheter när det gällde så speciella ärenden som sekretessärendena ansågs vara (prop. 1975/76:160 s. 197 och 204).

I prop. 1993/94:133Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna övervägdes frågan om nedflyttning av olika typer av mål i instanskedjan från kammarrätt till länsrätt. Beträffande sekretessmålen bedömde regeringen att det inte fanns något formellt hinder mot att de överklagades först till länsrätt i stället för till kammarrätt. Regeringen ansåg dock att frågan om en sådan ändring krävde ytterligare överväganden, bl.a. mot bakgrund av det krav på snabbhet i avgörandet som grundlagen ställde (s. 51 ff.).

9.2.5. Beslut av advokatsamfundets styrelse eller disciplinnämnd

En person som uppfyller viss kriterier, bl.a. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbetet och har gjort sig känd för redbarhet, får bli ledamot av advokatsamfundet, dvs. advokat. Den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i Sverige under sitt hemlands titel, ska vara registrerad hos advokatsamfundet. Ansökan om inträde i advokatsamfundet eller registrering prövas av samfundets styrelse (8 kap.2 och 3 §§rättegångsbalken).

En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som annars förfar oredligt, ska uteslutas ur advokatsamfundet. När det gäller den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i Sverige, ska registreringen hävas. Är omständigheterna mildrande, får advokaten i stället tilldelas en varning (8 kap. 7 § rättegångsbalken).

Den som har vägrats inträde i eller uteslutits ur advokatsamfundet får överklaga beslutet hos Högsta domstolen. Detsamma gäller den som vägrats registrering eller vars registrering upphävts. Justitiekanslern får hos Högsta domstolen överklaga vissa beslut från advokatsamfundets styrelse eller disciplinnämnd (jfr 8 kap. 8 § rättegångsbalken). Möjligheten att överklaga förstnämnda

en).3

beslut till Högsta domstolen infördes genom rättegångsbalken som trädde i kraft den 1 januari 1948. Såväl Processkommissionen som Processlagskommittén hade dessförinnan föreslagit att avslagsbeslut från advokatsamfundet skulle få överklagas till Högsta domstolen. Processkommissionen anförde att ett överklagande borde prövas av Högsta domstolen med hänsyn till prövningens övervägande rättsliga natur och till betydelsen av de rättigheter som är i fråga (SOU 1926:31 s. 223). Processlagskommittén anförde angående valet av domstol som skulle ta upp klagomål mot advokatsamfundets beslut att endast hovrätt och Högsta domstol kunde komma ifråga. Kommittén delade Processkommissionens uppfattning att övervägande skäl talade för att beslutet överprövades av Högsta domstolen. I propositionerna som föregick rättegångsbalken berördes inte denna fråga närmare (jfr prop. 1931:80 och 1942:5).

9.2.6. Beslut av övervakningsnämnd

Övervakningsnämnderna har möjlighet att fatta vissa beslut rörande personer som har dömts till skyddstillsyn, har frigivits villkorligt eller avtjänar sitt straff under elektronisk övervakning. Nämnderna kan bl.a. under vissa förutsättningar fatta beslut om en särskild föreskrift, t.ex. läkarvård eller nykterhetsvård, beslut om varning eller om övervakning efter det att ett år av prövotiden har förflutit och beslut om omhändertagande (26 kap.15 och 16 §§ samt 28 kap.7 och 11 §§brottsbalken). Nu nämnda beslut av en övervakningsnämnd får överklagas till hovrätt (37 kap. 8 § brottsbalken).2 Hovrättens beslut får inte överklagas (37 kap. 11 § brottsbalk

I förarbetena angavs att övervakningsnämnderna övertog uppgifter som tidigare låg på domstol. Med hänsyn till nämndernas ställning i vårdarbetet borde talan föras direkt till hovrätt (NJA II 1962 s. 589).

2 Regeringen har i den nyligen beslutade propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135) föreslagit att en övervaktningsnämnds beslut ska överprövas av förvaltningsrätt eller tingsrätt. Lagändringarna ska enligt förslaget träda i kraft den 1 april 2011. 3 I det förslag till ny fängelse- och häkteslag som nämnts i föregående fotnot finns inte något motsvarande överklagandeförbud till högsta domstolsinstans (jfr prop. 2009/10:135).

9.2.7. Beslut av Statens va-nämnd

Statens va-nämnd prövar mål enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (1 § lagen [1976:839] om Statens va-nämnd). Lagen syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön (1 § lagen om allmänna vattentjänster). Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målen prövas av hovrätten i dess sammansättning som Miljööverdomstol (20 § lagen om Statens va-nämnd). Svea hovrätts beslut får överklagas till Högsta domstolen.

Det föredragande statsrådet anförde i förarbetena att en prövning i fyra instanser, vilket skulle bli konsekvensen av att Vanämndens beslut överklagades till tingsrätt, inte var tillfredsställande med hänsyn till den tidsutdräkt som kunde vara förenad med en sådan ordning. Det var inte heller förenligt med den ställning som Va-nämnden enligt statsrådet borde ha. Härmed torde statsrådet ha avsett att nämnden var exklusivt behörig att som första instans avgöra aktuella tvister, att nämnden övertog de uppgifter som tidigare ankom på tingsrätt, att nämndens avgörande fick samma verkan som domstols dom samt nämndens kvalificerade sammansättning.4 Statsrådet ansåg därför att nämndens beslut borde få överklagas direkt till hovrätt. Eftersom nämnden var central för hela landet, borde detsamma enligt statsrådet gälla för den instans som skulle överpröva nämndens beslut. Statsrådet ansåg det lämpligt att målen koncentrerades till Svea hovrätt och prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol (prop. 1970:118 s. 118, 120 och 202 f.). Vattenöverdomstolens uppgifter har efter miljöbalkens ikraftträdande övertagits av Miljööverdomstolen (se prop. 1997/98:90 s. 295).

9.2.8. Beslut av Statens biografbyrå

Av filmgranskningslagen följer att en framställning i en film eller ett videogram som huvudregel ska vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst

4 Nämnden består av ordföranden och fem andra ledamöter. Ordföranden ska vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna ska en ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor avseende vatten och avlopp. Två ledamöter ska vara väl förtrogna med förvaltning och skötsel av en allmän va- anläggning. En ledamot ska vara väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden. En ledamot ska vara väl förtrogen med va-förhållanden för annan bebyggelse än bostäder (2 § lagen om Statens va-nämnd).

eller offentlig tillställning (1 §).5 Biografbyråns beslut i frågor om granskning av film eller videogram får överklagas till kammarrätten (21 §).6 Eftersom Statens biografbyrå ligger i Stockholm är det Kammarrätten i Stockholm som överprövar byråns beslut. Kammarrättens beslut får överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen.

Före den 1 januari 1991 överklagades Statens biografbyrås beslut till regeringen. Våldskildringsutredningen fann dock i sitt betänkande Censurlagen – en modernisering av biografförordningen (SOU 1989:22) att flera skäl talade mot att regeringen skulle ha en överprövning i fråga om censurärenden. Utredningen ansåg att det fanns två alternativ som var värda att diskutera i fråga om överprövningsinstans, en särskilt inrättad besvärsnämnd eller en kammarrätt. Vid valet mellan dessa alternativ förordade utredningen att en särskild nämnd skulle inrättas. Utredningen ansåg att tyngdpunkten vid bedömningen av aktuella ärenden inte låg vid en strikt juridisk rättstillämpning och att en kammarrätt kunde få svårt att uppfylla det skyndsamhetskrav som uppställdes för dessa ärenden (s. 74 ff.).

Regeringen ansåg i propositionen att bl.a. kostnadsskäl talade mot att inrätta en särskild överprövningsnämnd. I stället borde möjligheten att inordna prövningen i någon befintlig organisation övervägas. Regeringen ansåg vid ett sådant övervägande att kammarrättsorganisationen – och då i första hand Kammarrätten i Stockholm – med hänsyn till sitt dåvarande verksamhetsområde låg närmast till hands för att ta hand om prövningen av censurfrågorna (prop. 1989/90:70 s. 59).

5 Utredningen om översyn av filmgranskningslagen m.m. föreslog som nämnts i betänkandet

Avskaffande av filmcensuren för vuxna – men förstärkt skydd för barn och unga mot skadlig mediepåverkan (SOU 2009:51) att censuren av filmer som ska visas offentligt för vuxna avskaffas men att kravet på åldersklassificering av filmer som ska visas offentligt för barn under 15 år ska finnas kvar. Utredningen föreslog vidare att Statens biografbyrå ska avvecklas samt en ny mediemyndighet ska bildas och att den myndigheten får i uppgift att svara för åldersklassificeringen av filmer. Myndighetens beslut ska enligt förslaget få överklagas till kammarrätt. Lagrådsremissen Filmcensuren för vuxna avskaffas – skyddet för barn och unga mot skadlig mediepåverkan stärks, som regeringen beslutade om 11 mars 2010, följer utredningens förslag i denna del. 6 Som nämnts i avsnitt 9.2 föreslås i promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) dock att aktuella beslut ska överklagas till förvaltningsrätt.

9.2.9. Vissa beslut av Finansinspektionen

År 1995 genomfördes en reform som innebar att ett stort antal mål flyttades från kammarrätt till länsrätt. Från denna förändring undantogs överprövningen av vissa avgöranden från Finansinspektionen. Till stöd för undantaget anfördes att dessa avgöranden rörde viktiga ekonomiska intressen, såsom beviljande och återkallelse av tillstånd att driva värdepappersrörelse, finansieringsverksamhet samt auktorisation av börs, marknadsplats eller clearingorganisation. Sådana beslut kunde enligt regeringen vara av central betydelse för Sveriges finansiella system. Detta system utmärktes bl.a. av en mycket stor rörlighet och snabbhet. En tids osäkerhet om ett finansiellt instituts rätt att driva verksamhet kunde enligt regeringen påverka hela det finansiella systemet. Det var därför enligt regeringen av samhällsekonomiska skäl nödvändigt att slutliga beslut i dessa frågor kunde meddelas så snart som möjligt. Regeringen bedömde att den normala instansordningen med länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten i dessa fall inte uppfyllde de särskilda krav på snabbhet som måste ställas i dessa mål, och detta även om det skulle krävas prövningstillstånd i kammarrätt. Dessa måltyper borde därför enligt regeringen prövas av kammarrätt som första domstolsinstans. Detsamma skulle gälla vissa med tillståndsgivningen näraliggande frågor samt beslut om varning inom ramen för Finansinspektionens tillsynsverksamhet (prop. 1994/95:27 s. 156).

Frågan om instansordningen på det finansiella området togs därefter upp av Lagrådet i prop. 1999/2000:18Förstärkt skydd för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Lagrådet uttalade bl.a. följande (s. 140 f.). Lagrådet vill fästa uppmärksamhet på att mål, som anhängiggörs direkt hos kammarrätten genom överklagande av förvaltningsbeslut, handläggs som enpartsmål enligt äldre förvaltningsrättsliga principer (se 7 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen). Det innebär att Finansinspektionen inte blir part i målet hos kammarrätten och, framför allt, inte kommer att kunna överklaga kammarrättens dom. Om kammarrätten skulle upphäva inspektionens överklagande beslut och t.ex. meddela det sökta godkännandet eller ändra beslutet (t.ex. byta ut en återkallelse mot varning), saknar inspektionen möjlighet att söka rättelse. En viktig anledning till att tvåpartsprocessen infördes var att beslutsmyndigheten skulle ges möjlighet att hävda det allmänna intresset mera aktivt i målen hos förvaltningsdomstol (se prop.

1995/96:22 s. 72–82). Som jämförelse kan nämnas att Finansinspektionen blir både part och klagoberättigad i de mål där inspektionens beslut överklagas hos länsrätt, fastän dessa beslut kan anses vara av mindre vikt. Lagrådet rekommenderade att de angivna konsekvenserna vägdes in, innan slutlig ställning togs till en lämplig överklagandeordning.

Med anledning av Lagrådets yttrande uttalade regeringen att den ifrågasatta ordningen för överklagande av Finansinspektionens beslut tillämpades generellt inom den finansiella lagstiftningen. En eventuell ändring av denna övergripande ordning borde enligt regeringen övervägas i ett särskilt, större sammanhang. Regeringen ansåg därför att överklagandeordningen i det aktuella lagförslaget borde följa gängse mönster i avvaktan på att frågan övervägdes i ett vidare perspektiv (prop. 1999/2000:18 s. 97).

Frågan om instansordningen på det finansiella området togs upp på nytt av regeringen i förarbetena till lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Regeringen konstaterade att Lagrådet hade pekat på ett starkt skäl för att flytta ner de resterande målen till länsrätt. I propositionen gjorde regeringen bedömningen att det visserligen var viktigt att dessa mål avgjordes skyndsamt men att de skäl som Lagrådet hade anfört vägde tyngre än den tid som kunde vinnas genom att målen avgjordes av kammarrätt som första domstolsinstans. Det fick enligt regeringen också antas att domstolarna, med kännedom om dessa måls betydelse, behandlade målen med den skyndsamhet som krävdes i det enskilda fallet (prop. 2002/03:139 s. 506). I enlighet med regeringens förslag prövar i dag förvaltningsrätt som första domstolsinstans samtliga beslut av Finansinspektionen enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse som kan överklagas till domstol (17 kap. 1 §). En motsvarande ordning har därefter införts i lagen (2004:46) om investeringsfonder (14 kap. 1 § och prop. 2002/03:150 s. 281).

Fortfarande överklagas dock vissa av Finansinspektionens beslut direkt till kammarrätt.7 Det gäller beslut om att vägra registrering av understödsförening samt vissa andra beslut enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar (jfr 14 a–d och 65 §§ samt 75 § första stycket). Också Finansinspektionens beslut om beviljande och förverkande av tillstånd för försäkringsgivare från tredje land att bedriva försäkringsrörelse i Sverige enligt lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensions-

7 Som nämnts i avsnitt 9.2 föreslås i promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) dock att aktuella beslut ska överklagas till förvaltningsrätt.

instituts verksamhet i Sverige överklagas direkt till kammarrätt (jfr 4 kap. 5 och 6 §§, 6 kap. 2 och 13 §§ samt 10 kap. 4 § andra stycket). Desamma gäller för beslut om godkännande av ett avvecklingssystem och återkallelse av sådant godkännande enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden (3, 16 och 17 §§). Också vissa beslut av Finansinspektionen enligt försäkringsrörelselagen (1982:713) får överklagas till kammarrätt (jfr 19 kap. 13 § andra stycket). Detsamma gäller för vissa beslut enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.8

9.2.10. Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden

Som nämnts i 4.1.4 är Svea hovrätt enligt ett stort antal lagar exklusivt forum för att pröva frågan om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. I dessa mål är Svea hovrätt alltså första svenska domstolsinstans. Hovrättens beslut får överklagas till Högsta domstolen. Något uttryckligt skäl för den förkortade instanskedjan i dessa mål har, såvitt utredningen kunnat finna, inte anförts i förarbetena.

9.2.11. Dröjsmålstalan

I ett antal lagar, främst på det finansiella området, finns bestämmelser som ger en sökande möjlighet att föra talan mot en förvaltningsmyndighets passivitet, s.k. dröjsmålstalan.9 Sådana bestämmelser finns i 17 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 14 kap. 2 § lagen (2004:46) om investeringsfonder, 6 kap. 2 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer, 7 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, 19 kap. 13 a § försäkringsrörelselagen, 26 kap.

8 Enligt 4 kap. 3 § lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering får vissa beslut av Riksbankens direktion överklagas till kammarrätt. 9 Förvaltningslagsutredningen har helt nyligen i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) lanserat ett helt nytt institut som är en form av dröjsmålstalan som kan användas för ärenden som väckts av enskild part. Enligt förslaget ska en högre instans, normalt en förvaltningsdomstol, under vissa förutsättningar kunna förelägga förvaltningsmyndigheten att inom viss tid avgöra det aktuella ärendet. Förvaltningslagsutredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet.

2 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 37 § revisorslagen.

Bestämmelserna innebär att en sökande efter viss tid kan begära förklaring hos kammarrätten om att ett ärende onödigt uppehålls genom att den förvaltningsmyndighet som ska pröva ansökan, Finansinspektionen eller Revisorsnämnden, inte meddelar beslut. Om myndigheten inte meddelat beslut inom viss tid efter att kammarrätten avgett en sådan förklaring, ska det anses som om ansökan har avslagits. I denna situation tillämpas de generella reglerna om överklagande.

Bestämmelser om dröjsmålstalan har införts i lagstiftningen för sådana fall där det i EG-direktiv ställts upp krav på att även uteblivet beslut i vissa fall ska kunna föranleda domstolsprövning (se t.ex. prop. 1992/93:89 s. 136 ff., prop. 1992/93:30 s. 42 ff. och prop. 1994/95:50 s. 142 ff.). Något uttryckligt skäl till varför frågan om onödigt uppehållande skulle prövas av kammarrätt angavs inte i förarbetena (jfr prop. 1992/93:89 s. 140). När möjligheten till dröjsmålstalan infördes, prövade dock kammarrätt som första domstolsinstans de beslut av Finansinspektionen som kunde överklagas till domstol. Det torde således ha legat nära till hands att låta kammarrätt pröva även frågan om onödigt uppehållande. Frågan har därefter aktualiserats i ett par lagstiftningsärenden. I dessa fall har regeringen funnit att prövningen bör ligga kvar i kammarrätt (se prop. 1994/95:27 s. 157 och 1997/98:186 s. 82). Helt nyligen har dock i promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) föreslagits att dröjsmålstalan, med visst undantag, ska väckas hos förvaltningsrätt (se vidare avsnitt 9.2).

9.3. Specialdomstolarna

9.3.1. Måltyper som handläggs i Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen prövar mål enligt bl.a. marknadsföringslagen och konkurrenslagen. Domstolen är första och enda eller andra och sista domstolsinstans.

Det främsta skälet till den förkortade instanskedjan i marknadsföringsmål som anförts i förarbetena är behovet av att snabbt få ett slutligt avgörande. Den rättssäkerhetsgaranti som flerinstansförfarandet innebär har ansetts uppfylld bl.a. genom Marknads-

domstolens särskilda sammansättning och ett flexibelt förfarande (prop. 1994/95:123 s. 123).

Inför tillkomsten av Marknadsdomstolens föregångare, Marknadsrådet, anförde departementschefen att domstolsväsendets vanliga ordning med tre instanser var alltför tungrodd för att passa marknadsföringsmålen. Snabba avgöranden var enligt departementschefen ofta nödvändiga för att ingripanden mot en otillbörlig reklamkampanj eller annan marknadsföringsåtgärd skulle få praktisk betydelse (prop. 1970:57 s. 60 f.).

Tidigare var Marknadsdomstolen första och enda domstolsinstans i större utsträckning än vad som är fallet i dag. I samband med att konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 blev Stockholms tingsrätt första instans för vissa konkurrensmål. En väsentlig nyhet i den lagen var de kraftiga ekonomiska sanktioner i form av konkurrensskadeavgifter som kunde tillgripas när förbud hade överträtts. Regeringen anförde i förarbetena att av rättssäkerhetsskäl kunde en ordning som innebar möjlighet till prövning i minst två domstolsinstanser i sådana mål inte undvaras. Även mål om företagsförvärv skulle enligt regeringen prövas i två instanser. Regeringen förslog därför att Stockholms tingsrätt skulle bli underinstans till Marknadsdomstolen i dessa typer av mål (prop. 1992/93:56 s. 36 f. och 46 f.).

I samband med att marknadsföringslagen (1995:450) trädde i kraft den 1 januari 1996 blev Stockholms tingsrätt underinstans till Marknadsdomstolen också i vissa marknadsföringsmål. Denna förändring var främst föranledd av införandet av marknadsstörningsavgift. Rättssäkerhetsaspekten fick enligt regeringen i dessa mål en annan innebörd och betydelse än i de målkategorier som Marknadsdomstolen tidigare hade handlagt. Hänsynen till svarandens rättstrygghet krävde enligt regeringen att han eller hon kunde få frågan om påförande av marknadsstörningsavgift prövad i åtminstone två instanser (prop. 1994/95:123 s. 123).

9.3.2. Måltyper som handläggs av Patentbesvärsrätten

Patentbesvärsrätten prövar som första domstolsinstans överklaganden av Patent- och registreringsverkets beslut i ärenden om patent, varumärken och mönster samt namn och utgivningsbevis. Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklaganden av beslut av Statens jordbruksverk i ärenden om växtförädlingsrätt. Patent-

besvärsrättens beslut kan överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen.

Patentbesvärsrätten inrättades den 1 januari 1978 genom att den s.k. Besvärsavdelningen i Patent- och registreringsverket ombildades till en självständig förvaltningsdomstol. Besvärsavdelningen inrättades 1931. Dessförinnan var Regeringsrätten enda besvärsinstans (prop. 1976/77:96 s. 9).

Frågan om förlängning av instanskedjan för mål om patent och varumärken m.m. diskuterades i samband med den förvaltningsreform som innebar att kammarrätt fick ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under Regeringsrätten. Departementschefen anförde i propositionen att det inte fanns tillräckliga skäl för att i instanskedjan skjuta in kammarrätten mellan besvärsavdelningen och Regeringsrätten. Detta berodde enligt honom dels på målens speciella natur, dels på att besvärsavdelningen hade flera domstolsmässiga drag (prop. 1971:30 s. 81).

När frågan om instanskedjan därefter har behandlats har det i stället varit fråga om att korta den ytterligare. Till exempel diskuterades i förarbetena till lagen om Patentbesvärsrätten om rätten att överklaga aktuella beslut till Regeringsrätten skulle behållas, dvs. om Patentbesvärsrätten skulle bli första och enda domstolsinstans. Departementschefen ansåg dock att det bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt var olämpligt att avskära möjligheten till prövning i Regeringsrätten (prop. 1976/77:96 s. 40). Rätten att överklaga Patentbesvärsrättens beslut behandlades också i samband med att kravet på prövningstillstånd i Regeringsrätten för dessa beslut infördes. Inte heller då fann departementschefen skäl att helt avskära möjligheten till prövning i Regeringsrätten (prop. 1985/86:86 s. 36).

9.3.3. Måltyper som handläggs av Arbetsdomstolen

Arbetsdomstolen prövar som första och enda eller andra och sista instans arbetsrättsliga tvister. I de fall Arbetsdomstolen är andra instans är tingsrätt första instans.

I förarbetena till arbetstvistlagen övervägdes om tingsrätternas avgöranden skulle kunna överklagas direkt till Arbetsdomstolen eller om hovrätt borde utgöra mellaninstans. Remissinstanserna hade haft olika uppfattningar i denna fråga. Departementschefen ansåg att starka skäl talade mot att bryta instanskedjan mellan

tingsrätt och Arbetsdomstolen genom att sätta in en hovrätt mellan dessa båda instanser. Intresset av en enhetlig rättstillämpning i arbetstvister talade enligt honom egentligen för att Arbetsdomstolen som enda instans handlade alla dessa tvister. När detta av andra skäl inte var möjligt var det enligt departementschefen mest följdriktigt att tingsrätternas avgöranden fick överklagas direkt till Arbetsdomstolen. Detta medförde visserligen att de arbetstvister som togs upp av tingsrätt inte blev inordnade i ett treinstanssystem på samma sätt som flertalet tvister av annat slag. Departementschefen konstaterade dock att detta system var underkastat en väsentlig inskränkning genom kravet på prövningstillstånd i Högsta domstolen. Med hänsyn till detta fann han inte att någon bärande invändning kunde riktas mot att man på det arbetsrättsliga fältet tillämpade ett system som innebar att talan mot tingsrättens avgörande fullföljdes direkt till Arbetsdomstolen (prop. 1974:77 s. 95 f.).

9.3.4. Mål som handläggs av Försvarsunderrättelsedomstolen

Försvarsunderrättelsedomstolen prövar som första och enda instans frågor om tillstånd till signalspaning enligt lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Domstolens avgöranden får alltså inte överklagas (16 § lagen om Försvarsunderrättelsedomstol).

Innan Försvarsunderrättelsedomstolen inrättades prövades frågor om tillstånd till signalspaning av en fristående nämnd med domstolsliknande sammansättning, Signalspaningsnämnden. Nämndens beslut i frågor som rörde signalspaning fick inte överklagas. I förarbetena till lagen om Försvarsunderrättelsedomstol behandlades frågan om

överklagandeförbudet skulle bestå när

prövningen anförtroddes åt domstol. Regeringen anförde bl.a. följande (prop. 2008/09:201 s. 78):

Att låta prövningen ske i domstol är ägnat att ytterligare stärka rättssäkerheten och skyddet för den personliga integriteten. Ett behov av att kunna överklaga skapas inte genom att domstolsprövning införs, snarare tvärtom. Överklagbarhet är inte någon förutsättning för att en prövning ska kunna ske i domstol, jfr talan som väcks direkt vid Arbetsdomstolen vars avgöranden inte kan överklagas, 2 kap. 8 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Motsvarande gäller vid Marknadsdomstolen, vars avgöranden i mål som anhängiggörs direkt

vid domstolen inte kan överklagas, 2 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. […]

Den förändrade formen för tillståndsprövningen föranleder därför inte regeringen att frångå den tidigare bedömningen att beslut av aktuell karaktär inte ska kunna överklagas.

9.4. Prövningstillstånd

9.4.1. Bakgrund

Vid tillkomsten av rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen fanns det i princip inga begränsningar när det gällde möjligheten att få ett tingsrättsavgörande respektive ett länsrättsavgörande prövat av andra instans.

De första reglerna om prövningstillstånd i hovrätt infördes redan 1974. Den reformen begränsades dock till att gälla de s.k. småmålen. År 1989 infördes även regler om prövningstillstånd för ärenden om felparkeringsavgift. År 1993 utvidgades prövningstillståndsförfarandet i hovrätt till att omfatta bl.a. ytterligare tvistemål samt bötesmål och utsökningsmål. Riksdagen beslutade 2005 att utvidga systemet med prövningstillstånd till att omfatta tingsrättens avgöranden i alla tvistemål, med undantag för familjemålen, och i domstolsärenden som överklagas till hovrätt. År 2008 beslutade riksdagen om att också avgöranden i familjemål, dvs. mål om vårdnad, boende och umgänge, skulle omfattas av systemet med prövningstillstånd.

År 1994 infördes i 34 a § förvaltningsprocesslagen grundläggande bestämmelser om prövningstillstånd i kammarrätt. Bestämmelserna var inte generella utan förutsatte att det i den materiella lagstiftningen ställdes upp krav på prövningstillstånd. Samtidigt infördes prövningstillstånd i ledet mellan länsrätt och kammarrätt för studiestödsmål, kriminalvårdsmål och körkortsmål. Påföljande år infördes krav på prövningstillstånd i kammarrätt för närmare 200 typer av mål, bl.a. socialförsäkringsmål, mål om laglighetsprövning och biståndsmål. År 1996 infördes krav på prövningstillstånd för ytterligare ett stort antal måltyper, bl.a. mål enligt livsmedelslagen (1971:511), hälsoskyddslagen (1982:1080), djurskyddslagen (1988:534) och produktsäkerhetslagen (1988:1604). Efter nu nämnda reformer har det införts krav på prövningstillstånd i kammarrätt för ett flertal andra måltyper.

Sedan den 1 november 2008 omfattas samtliga av Stockholms tingsrätts avgöranden i konkurrensärenden och konkurrensmål som får överklagas till Marknadsdomstolen av systemet med prövningstillstånd (avsnitt 9.4.5). Från och med samma datum omfattas också tingsrätternas avgöranden i arbetstvister som får överklagas till Arbetsdomstolen av systemet med prövningstillstånd.

9.4.2. Skäl för att införa krav på prövningstillstånd i ledet mellan första och andra domstolsinstans

I förarbetena har anförts bl.a. följande skäl för att införa krav på prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Rättsskipningen får sin tyngdpunkt i första instans samtidigt som fokus sätts på hovrättens kontrollerande funktion. Det innebär ett snabbare förfarande och en handläggning utan onödiga resursinsatser (prop. 2004/05:131 s. 180). Systemet med prövningstillstånd innebär att det blir möjligt att åstadkomma en mer flexibel och effektiv handläggning av de mål som överklagas till hovrätt. Förutom att systemet leder till ett snabbare avgörande i de fall prövningstillstånd inte meddelas ger det även hovrätten förutsättningar för att snabbare och mer koncentrerat handlägga de mål som kräver en fullständig prövning, vilket innebär minskade kostnader och olägenheter (prop. 2007/08:139 s. 23).

Som skäl för att införa krav på prövningstillstånd i ledet mellan länsrätt och kammarrätt har i förarbetena anförts bl.a. följande. Generellt sett är instanskedjorna längre hos förvaltningsdomstolarna än hos de allmänna domstolarna. Detta beror på att förvaltningsdomstolarnas uppgift i de flesta fall är att överpröva förvaltningsmyndigheters beslut. Långa instanskedjor kan medföra att det dröjer länge innan det finns ett slutligt avgörande i de mål som överklagas. För både samhället och de enskilda är det en fördel att handläggningen av målen inte drar ut för mycket på tiden. Ett krav på prövningstillstånd i kammarrätten skapar möjligheter att bättre och mer effektivt utnyttja de resurser som finns (prop. 1993/94:133 s. 33).

9.4.3. Förutsättningarna för prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt

För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller beslut krävs prövningstillstånd, om inte annat är föreskrivet (49 kap. 12 § rättegångsbalken). Denna huvudregel omfattar tingsrättens avgöranden av tvistemål, även de som handläggs i särskild sammansättning, bl.a. tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, fastighetsmål, miljömål och patentmål (angående frågan om särskild sammansättning i dessa måltyper, se kapitel 6).

I brottmål, såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs dock inte prövningstillstånd i andra fall än när den tilltalade genom domen som enda påföljd dömts till böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Har tingsrätten i en dom i brottmål också prövat enskilt anspråk mot den tilltalade krävs inte heller prövningstillstånd i den delen, om ett överklagande avser frågan om den tilltalade ska dömas för den åtalade gärning som det enskilda anspråket hänför sig till och prövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant prövningstillstånd inte krävs (49 kap. 13 § rättegångsbalken).

Prövningstillstånd ska enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (s.k. ändringsfall) eller det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (s.k. granskningsfall). Prövningstillstånd ska också meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (s.k. prejudikatsfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (s.k. extraordinära fall).

Meddelas inte prövningstillstånd står tingsrättens avgörande fast (49 kap. 14 a § tredje stycket rättegångsbalken).

Den nu beskrivna ordningen gäller för mål. För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut i ett domstolsärende krävs dock också prövningstillstånd. Förutsättningarna för prövningstillstånd och rättsföljden av att sådant tillstånd inte meddelas, överensstämmer med vad som gäller för mål (jfr 39 § lagen om domstolsärenden).

9.4.4. Förutsättningarna för prövningstillstånd i ledet mellan förvaltningsrätt och kammarrätt

Till skillnad mot vad som gäller för hovrätt är inte kravet på prövningstillstånd i kammarrätten generellt. I stället krävs prövningstillstånd för de typer av mål där det är särskilt föreskrivet (34 a § förvaltningsprocesslagen). Sådan särskilt föreskrift finns dock för flertalet måltyper. År 1997 hade krav på prövningstillstånd i kammarrätt införts i över 300 författningar (jfr prop. 1997/98:101 s. 80). Därefter har krav på prövningstillstånd i kammarrätt införts i ytterligare författningar. Prövningstillstånd i ledet förvaltningsrätt och kammarrätt kan således betraktas som huvudregel.

Prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, anledning förekommer till ändring i det slut vartill förvaltningsrätten kommit eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Någon grund för prövningstillstånd som motsvarar hovrättens s.k. granskningsdispens finns inte.10 Meddelas inte prövningstillstånd, står förvaltningsrättens beslut fast (34 a § förvaltningsprocesslagen).

9.4.5. Förutsättningarna för prövningstillstånd i ledet mellan Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

Samtliga av Stockholms tingsrätt meddelade avgöranden i konkurrensärenden och konkurrensmål som får överklagas till Marknadsdomstolen omfattas som nämnts sedan den 1 november 2008 av systemet med prövningstillstånd. Reglerna i rättegångsbalken om prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt tillämpas vid överklagande av Stockholms tingsrätts domar och beslut enligt konkurrenslagen (jfr 8 kap. 5 § konkurrenslagen och prop. 2007/08:135, bet. 2007/08:NU14, rskr. 2007/08:237).

I förarbetena hänvisades till reformen med utvidgat system med prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Regeringen angav att de allmänna skälen för ett system med prövningstillstånd som behandlades i prop. 2004/05:131 i samband med den reformen var tillämpliga även på konkurrensrättens område. För ett system med prövningstillstånd på konkurrensrättens område talade vidare

10 I promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) föreslås dock att en sådan dispensgrund införs.

enligt regeringen att andelen större och mer komplicerade konkurrensmål i Marknadsdomstolen de senaste åren hade ökat. Om Marknadsdomstolen kunde koncentrera sina instanser till sådana fall där det förelåg skäl för prövningstillstånd, blev domstolen enligt regeringen effektivare och fick därmed bättre förutsättningar att hantera sina uppgifter. Tyngdpunkten i den dömande verksamheten skulle enligt regeringen komma att ligga i Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolens roll som prejudikatinstans blev starkare (prop. 2007/08:135 s. 91 f.).11

9.5. Språngrevision

Med språngrevision avses ett system som innebär att en part har rätt att med förbigående av en mellaninstans överklaga ett avgörande från den lägsta domstolsinstansen direkt till den högsta instansen. Från språngrevision bör skiljas den möjlighet en tingsrätt har enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken att med parternas samtycke hänskjuta en prejudikatfråga i ett dispositivt tvistemål till Högsta domstolen, s.k. hiss. Enligt det sistnämnda systemet ska tingsrätten efter det att Högsta domstolen avgjort prejudikatfrågan eller beslutat att inte meddela prövningstillstånd avgöra målet. Tingsrättens avgörande kan därefter överklagas till hovrätt och Högsta domstolen på sedvanligt sätt.

Någon möjlighet till språngrevision finns inte i Sverige i dag. Frågan har emellertid varit uppe till övervägande i flera sammanhang. Rättegångsutredningen diskuterade i betänkandet Översyn av rättegångsbalken 2 – Högsta domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1) möjligheten att införa en rätt till språngrevision i svensk rätt. En förutsättning för ett införande var enligt utredningen att de allmänna grunderna för prövningstillstånd i Högsta domstolen tillämpades. Att tillåta t.ex. ändringsdispens i Högsta domstolen eller ge parten rätt att få målet upptaget i hovrätt, om Högsta domstolen inte skulle ta upp målet, skulle enligt utredningen innebära att Högsta domstolen på ett för samhället inte godtagbart sätt belastades med frågor som borde

11 Flera remissinstanser hade varit kritiska mot att införa krav på prövningstillstånd för mål om konkurrensskadeavgift. De anförde bl.a. att målens straffliknande karaktär och komplicerade natur medförde att prövningstillstånd var olämpligt. Regeringen fann emellertid inte att det remissinstanserna hade anfört utgjorde något hinder mot att införa ett system med prövningstillstånd. För en närmare redogörelse för remissinstansernas argument och regeringens bemötande, se prop. 2007/08:135 s. 92 ff.

klaras av i en hovrätt. Den part som överklagade genom språngrevision skulle alltså enligt utredningen tvingas avstå från de stora möjligheter att till sin fördel få en ändrad bedömning av sak- och rättsfrågorna i hovrätt. I stället skulle han eller hon vara tvungen att förlita sig på de betydligt mindre möjligheterna att Högsta domstolen fann skäl att ta upp målen och senare såg annorlunda på saken än tingsrätten. Av flera skäl, bl.a. för att Högsta domstolen arbete med frågor om prövningstillstånd inte skulle bli onödigt omfattande, ansåg utredningen att det var nödvändigt med någon form av ”såll” eller sorteringsmekanism redan på tingsrättsnivån när det gällde enskilda parter. Ett sådant system kunde enligt utredningen åstadkommas genom att tingsrätten gavs möjlighet att på begäran av enskild part pröva språngrevisionsfrågan från lämplighetssynpunkt i samband med att målet avgjordes. Vidare ansåg utredningen att det i vissa fall skulle krävas att motparten till den som överklagade samtyckte till att avgörandet överklagades genom språngrevision. Utredningen bedömde att ett system med språngrevision främst kunde få betydelse i sådana fall där sakfrågan var ostridig. Samtidigt konstaterade utredningen att om alla sakfrågor i ett mål var ostridiga, kunde målet hanteras ganska snabbt och enkelt redan med den befintliga instansordningen. Det kunde trots detta enligt utredningen inte förnekas att ett språngrevisionssystem skulle medföra en del fördelar i vissa fall och innebära en förfining av regelsystemet. Utredningen kunde därför tänka sig att man prövade sig fram mot en förbättrad prejudikatsbildning också på detta sätt men lämnade inget lagförslag (s. 142 ff.).

Rättegångsutredningens förslag behandlades i propositionen om högsta domstolen och rättsbildningen (prop. 1988/89:78). De flesta remissinstanser hade varit kritiska eller tveksamma till tanken på att införa möjlighet till språngrevision. Departementschefen konstaterade att ett sådant system inte skulle kunna fungera utan någon form av sorteringsmekanism och endast skulle kunna komma i fråga för vissa måltyper och då endast under särskilda förutsättningar. Regleringen kunde enligt henne därmed komma att bli komplicerad. Departementschefen var inte övertygad om att det vid dåvarande tidpunkt var en framkomlig väg för att förbättra prejudikatbildningen. Hon ville dock inte utesluta att en reform med denna inriktning skulle kunna genomföras på lite längre sikt (a. prop. s. 71).

Frågan om språngrevision, då benämnd språngöverklagande, behandlades av Hovrättsprocessutredningen i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). Utredningen konstaterade att Sverige till skillnad från flera europeiska länder, t.ex. England, Tyskland och Norge, saknade regler om språngöverklagande. Enligt utredningen saknades det dock skäl att vid sidan av reglerna om möjlighet att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen införa regler enligt vilken en part i vissa fall skulle kunna överklaga ett tingsrättsavgörande direkt till Högsta domstolen. Det berodde bl.a. på att språngöverklagande enligt utredningen troligen inte skulle bli praktiskt användbart i särskilt många fall. Utredningen anförde att i England hade språngöverklagande förekommit endast i ett obetydligt antal fall per år. Något förslag om att införa möjlighet till språngöverklagande lämnades inte (s. 302 och 307).

Hovrättsprocessutredningens överväganden behandlades i propositionen Ändringar i rättegångsbalken – hovrättsfrågor m.m. (prop. 1998/99:37). Regeringen delade utredningens bedömning att det vid sidan av reglerna om hänskjutande av prejudikatfråga till Högsta domstolen knappast fanns något utrymme för att införa regler om språngöverklagande. Några sådana regler förslogs därför inte (a. prop. s. 37).

Domstolsutredningen fann i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1999:106) inte anledning att närmare gå in på frågan om språngrevision. Utredningen konstaterade dock att det i ett sådant system krävdes en överblick över det juridiska fältet för att rätt kunna bedöma om det aktuella fallet lämpade sig som prejudikat (s. 294 f.).

Som nämnts i avsnitt 3.4.2 föreslog Miljöprocessutredningen i sitt betänkande Miljöprocessen (SOU 2009:10) en form av språngrevision för miljömålen. Miljööverdomstolen skulle enligt förslaget få överlämna ett mål till Högsta domstolen, om målet innehöll en fråga vars avgörande kunde vara till vägledning för rättstillämpningen. Enligt utredningen borde en förutsättning för att Miljööverdomstolen ska lämna över ett mål till Högsta domstolen vara att den som har överklagat som skäl angett att prejudikatdispens bör meddelas. De aktuella målen skulle också vara väl genomgångna och utredda. Vidare borde prejudikatintresset enligt utredningen oftast avse en rättsfråga som kan komma upp också i rättstillämpningen utanför miljödomstolarnas kompetensområde. Om ett mål överlämnades till Högsta domstolen, skulle denna

domstol enligt förslaget göra en prövning av frågan om prövningstillstånd. Om Högsta domstolen inte meddelade prövningstillstånd, skulle målet lämnas tillbaka till Miljööverdomstolen för avgörande. Förslaget syftade till att möjliggöra att vissa prejudikatfrågor kommer under Högsta domstolens prövning samtidigt som instanskedjan inte blir längre för de mål som överlämnas (s. 498 ff.).

Regeringen gjorde emellertid som nämnts i propositionen

Mark- och miljödomstolar (prop. 2009/10:215) bedömningen att

Miljöprocessutredningens förslag om språngrevision inte borde genomföras. I propositionen konstaterade regeringen att Miljöprocessutredningens förslag inte har någon direkt motsvarighet i gällande rätt och att det inte är oproblematiskt. Regeringen konstaterade vidare att förslaget föranlett kritik från ett stort antal remissinstanser, som haft invändningar av principiell natur och gjort påpekanden om tillämpningsproblem med förslaget.

9.5.1. Språngrevision i norska tvisteloven

Den 1 januari 2008 trädde en ny tvistemålslag, lov om mekling og rettergang i sivile tvister (tvisteloven), i kraft i Norge (Ot.prp.nr.51 [2004–2005]). Ett syfte med lagen är att skapa en snabbare och mer kostnadseffektiv civilprocess. Lagstiftningen genomsyras av en proportionalitetsprincip som innebär att handläggningen av och kostnaderna för en tvist ska stå i rimlig proportion till den betydelse tvisten har för parterna och för samhället i stort. En annan av grundtankarna bakom den nya lagen är att tvister i möjligaste mån ska avgöras utanför domstol och att domstolsförfarandet därigenom ska göras mer tillgängligt för de tvister som anses höra hemma där.

Tvistelovens § 30–2 innehåller bestämmelser om språngrevision. En tingsrätts dom som annars ska överklagas till lagmannsrett får under vissa förhållanden tas upp direkt av Høyesterett (direkte anke). Det krävs att Høyesterett meddelar tillstånd till direktöverklagande. Sådant tillstånd kan bara ges om målet innehåller särskilt viktiga principiella frågor som det är brådskande att få Høyesterett bedömning av. Dessutom får inte hänsynen till en tillfredsställande handläggning av målet tala emot ett direktöverklagande. Tillstånd till direktöverklagande får inte ges för dom i tvistemål om mindre värden eller för dom som meddelats efter ett förenklat förfarande.

Tillåtelse till direktöverklagande ska som huvudregel avse hela målet men kan under vissa förutsättningar begränsas till en del av målet. Begäran om direktöverklagande kan göras av klagande part eller av motparten innan fristen för yttrande över överklagandet löpt ut.

Om den fortsatta handläggningen utvisar att överklagandet med hänsyn till utredningen i målet bör avgöras av lagmannsretten, kan ett meddelat tillstånd till direktöverklagande återkallas. Vid återkallelse skickas målet till lagmannsretten som bereder och avgör målet enligt de vanliga reglerna i tvisteloven. Också i de fall där Høyesterett inte meddelar tillstånd till direktöverklagande skickas målet till lagmannsretten som prövar det i vanlig ordning. Om tillstånd till direktöverklagande endast meddelas för en del av målet, skickas återstoden av målet till lagmannsretten för handläggning.

I förarbetena anges att bestämmelserna om direktöverklagande är utformade med beaktande av att Høyesteretts huvuduppgifter är att bidra till en enhetlig rättstillämpning och till rättsutveckling. För att direktöverklagande ska komma i fråga bör målet därför innehålla principiella frågeställningar samtidigt som det finns ett behov av att snabbt få Høyesteretts bedömning av dessa frågeställningar. Om målet innehåller frågor som är beroende av bevisvärdering, talar det mot att direktöverklagande ska tillåtas (Ot.prp.nr.51 [2004–2005] s. 479 och NOU 2001:32 s. 788 ff.).

Tvisteloven ersatte den tidigare gällande lov om rettegangsmåten for tvistemål (tvistemålsloven

)

. Även tvistemålsloven innehöll en bestämmelse om direktöverklagande (§ 6). Bestämmelsen i tvistemålsloven hade dock en annan, mindre detaljerad, utformning. Høyesterett hade den 15 maj 2009 mottagit begäran om direktöverklagande enligt tvisteloven i 14 fall, 10 under 2008 och 4 under 2009. Inte i något av de 12 fall som Høyesterett hittills hade avgjort, meddelades tillstånd till direktöverklagande. I jämförelse med att det under 2008 till Høyesterett kom in totalt 891 civilrättsliga mål, varav 88 prövades i sak, var antalet direktöverklaganden begränsat. Sedan tvisteloven trädde i kraft och fram till maj 2009 hade således Høyesterett inte avgjort något mål i sak efter direktöverklagande. Under 2007 prövade dock Høyesterett fyra mål efter direktöverklagande enligt tvistemålsloven. Tre av dessa, som Høyesterett avgjorde i plenum, gällde förhållandet mellan å ena

sidan en viss lag, tomtefesteloven, och å andra sidan vissa bestämmelser i norska grundlagen och i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om äganderätt (Rt. 2007 s. 1308, Rt. 2007 s. 1306 och Rt. 2007 s. 1281). Det fjärde målet gällde frågan om reklamationsfrist vid hävning av köp av mobiltelefon (Rt. 2007 s. 1274).

Under 2004 prövade Høyesterett tre mål efter direktöverklagande enligt tvistemålsloven. Ett mål rörde förhållandet mellan förbudet mot politisk reklam och skyddet mot yttrandefrihet i norska grundlagen och i Europakonventionens artikel 10 (Rt. 2004 s. 1737). Ett annat mål gällde ersättning för framtida intäktsbortfall vid yrkesskada när de skadelidandes förvärvsförmåga bara varit reducerad en kortare period (Rt. 2004 s. 8). Det tredje målet gällde polisens kontroll av privatpersoners förvaring av vapen i den egna bostaden i förhållande till vissa bestämmelser i norska grundlagen och i Europakonventionens artikel 8, som reglerar rätt till respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens (Rt. 2004 s. 1723). Under 2005 och 2006 prövade Høyesterett inte några mål efter direktöverklagande enligt tvistemålsloven.

Av redovisningen följer att Høyesterett tidigare beviljat direktöverklagande främst i mål som rör lagbestämmelsers förenlighet med grundlag eller internationella konventioner. Enligt uppgift från Høyesterett är det sannolikt också fortsättningsvis främst i sådana typer av mål, samt i mål som innehåller frågor som berör en stor del av Norges befolkning och som kan tänkas ha stort praktiskt intresse, som det kan bli aktuellt att bevilja direktöverklagande. Det kan dock tänkas bli aktuellt att bevilja direktöverklagande också för mål som av andra skäl kräver ett skyndsamt avgörande.

När tvisteloven varit i kraft i tre år, dvs. 1 januari 2011, kommer Justitiedepartementet i Norge att utvärdera lagstiftningen. Såvitt Målutredningen erfarit fungerar bestämmelserna om direktöverklagande i enlighet med intentionen i förarbetena. Bestämmelserna har enligt uppgift från Høyesterett inte föranlett några särskilda svårigheter vid tillämpningen.

9.6. Överklagandeförbud med ventil

Vissa av hovrättens avgöranden får i princip inte överklagas. För några måltyper finns dock en möjlighet för hovrätten att under vissa förutsättningar trots detta tillåta att en dom eller ett slutligt beslut överklagas, s.k. ventil. Det förutsätter att det finns särskilda skäl för att låta Högsta domstolen ta ställning till frågan om prejudikatdispensprövning.

De första ventilerna infördes den 1 juli 1989 (prop. 1988/89:78 1988/89:JuU20, rskr 1988/89:260). Ventiler infördes för några måltyper för vilka det redan fanns ett förbud mot överklagande av hovrättens avgörande, nämligen mål om lönegaranti, felparkeringsavgift och bötesförvandling (9 § i den numera upphävda lagen [1970:741] om statlig lönegaranti vid konkurs, 10 a § lagen [1976:206] om felparkeringsavgift och 23 § bötesverkställighetslagen [1979:189]). Dessutom infördes nya bestämmelser om överklagandeförbud med ventil för några måltyper, nämligen mål om underhåll till barn och till make (20 kap. 12 § föräldrabalken och 18 kap. 4 § äktenskapsbalken).

I propositionen uttalade departementschefen att den effektivaste metoden när det gällde att stoppa flödet av mål till Högsta domstolen i och för sig var ett fullföljdsförbud beträffande vissa hovrättsavgöranden. En nackdel med ett sådant system var dock enligt honom att ansvaret för prejudikatbildningen i dessa mål delades upp på ett trettiotal hovrättsavdelningar. En enda, högre instans hade enligt departementschefen en annan auktoritet och överblick och gav bättre garantier för en enhetlig rättstillämpning. När det gällde att införa en ventil i befintliga fullföljdsförbudsregler anförde han vidare följande (prop. 1988/89:78 s. 33):

En bristande enhetlighet i rättstillämpningen leder till onödiga processer och praktiska svårigheter bl.a. i domstolsarbetet. Det är enligt min mening en oriktig föreställning att möjligheten till en HDprövning alltid är dyrare än ett fullföljdsförbud. Det kan inte uteslutas att sådana regler leder till totalt högre kostnader för samhället än om fullföljd varit tillåten och några vägledande mål tagits upp av HD. Enligt min mening motiverar därför varken kostnadshänsyn eller behovet av snabbhet i rättsskipningen att man avstår från att söka lösningar på de problem som är förenade med alltför stela regler om fullföljdsförbud.

Inget rättsområde kan egentligen sägas vara så udda att prejudikatbildningen av det skälet borde undantas HD. Man bör här också hålla i minnet att flera av förbuden mot överklagande till HD tillkommit vid en tidpunkt, då HD inte hade samma möjligheter som i dag att gallra

bort de mål som är ointressanta ur prejudikatsynpunkt. De reformer som genomförts på senare år i fråga om HD-processen liksom mina nu framlagda förslag har alla syftat till att förstärka HD:s roll som prejudikatbildande instans. Enligt min mening vore det därför en fördel om de problem i form av en bristande enhetlighet i rättstillämpningen som hänger samman med ett undantagslöst fullföljdsförbud kan lösas inom ramen för HD-processen.

Att införa en ventil i de gällande reglerna om fullföljdsförbud hade enligt departementschefen stora fördelar. Det förenade enligt hans mening på ett ändamålsenligt sätt önskemålen att föra över den kvalificerade rättsbildningen till Högsta domstolen och att Högsta domstolen inte skulle belastas med andra än de från prejudikatsynpunkt intressanta målen. Hovrätternas uppgift skulle vara att gallra ut de fåtal mål som de ansåg vara lämpade för en dispensprövning i Högsta domstolen. Därefter skulle Högsta domstolen ha helt fria händer att avgöra om målet passade som underlag för prejudikatsbildning. För att en hovrätt skulle tillåta ett överklagande skulle skälen för detta enligt departementschefen vara utomordentligt starka i det enskilda fallet. Annars riskerade man att det principiella överklagandeförbudet sattes ur spel (1988/89:78 s. 33 f.).

Några remissinstanser hade varit kritiska mot förslaget om att införa ventil. I propositionen bemötte departementschefen kritiken genom att anföra följande (1988/89:78 s. 35):

Mot den av mig nu skissade ordningen finns det enligt min mening ingen anledning att hysa några betänkligheter av principiell natur. Den företer inte heller några sådana likheter med ett tvåinsansjäv som påtalats under remissbehandlingen. Bestämmelsen i 4 kap. 13 § sjunde punkten RB rör den situationen att domaren tidigare har tagit befattning med den sak som är föremål för prövning. Den nu föreslagna ordningen skiljer sig enligt min mening på avgörande punkter från en sådan jävsituation. Det är inte heller fråga om att på hovrätterna lägga det avgörande ansvaret för frågan om fullföljd skall få ske eller inte. Det ansvaret tar lagstiftaren genom att för vissa målkategorier föreskriva ett generellt fullföljdsförbud. Om hovrätten därför genom att tillämpa denna huvudregel föreskriver att talan inte får föras mot hovrättens dom eller beslut, har jag svårt att se någon risk för att den förlorande parten skulle misstänka hovrätten för att ta ovidkommande hänsyn.

Att en hovrätt konstaterar att ett mål är intressant från prejudikatsynpunkt står enligt min mening heller inte – som någon remissinstans hävdat – i konflikt med hovrättens ställningstagande i saken. Att målet eller ärendet enligt hovrättens mening av prejudikatskäl borde under-

ställas HD:s granskning innebär inte att hovrätten därmed uttalar att rättsfrågan ”är tveksam”. Fullföljdsrätten är inte avsedd att vara begränsad till fall då prejudikatfrågan är svårbedömbar eller komplicerad. Fullföljdsrätt kan komma i fråga när det helt saknas vägledande uttalanden eller om det förekommer motstridiga uttalanden i den juridiska doktrinen. Framför allt bör det emellertid föreligga skäl för hovrätten att medge fullföljdsrätt om hovrättspraxis är splittrad.

Ventilen innebär att det endast är mål som kan föranleda prejudikatdispens som tillåts gå vidare medan mål för vilka det skulle kunna meddelas extraordinär dispens inte ges någon motsvarande möjlighet. Jag ser inga särskilda problem med denna ordning.

Departementschefen behandlade vidare frågan under vilka förutsättningar det var lämpligt att införa nya bestämmelser om fullföljdsförbud med ventil. Han anförde att det var uppenbart att man var tvungen att inskränka en reform som innebar att man i princip införde ett förbud mot att överklaga till Högsta domstolen till ganska klart avgränsbara delar av det juridiska området. Vidare borde det enligt honom krävas att målen var relativt sett mindre betydelsefulla. Det var dock inte nödvändigt att de var av masshanteringskaraktär men det hade stora fördelar om de var rutinbetonade. En omständighet av betydelse borde enligt departementschefen vidare vara om antalet överklaganden till Högsta domstolen var stort för den aktuella målgruppen, samtidigt som antalet beviljade dispenser var litet. Prejudikatbehovet fick med andra ord inte vara för stort (prop. 1988/89:78 s. 37).

Också på senare år har överklagandeförbud med ventil införts för några typer av mål. En talan mot en skiljedom som avser ogiltighet eller klander eller de fall där skiljemännen inte har prövat de tvistefrågor som hänskjutits till dem, ska tas upp av hovrätt. Hovrättens avgörande får i princip inte överklagas. Hovrätten kan dock tillåta att avgörandet överklagas när det gäller frågor av särskilt prejudikatintresse (43 § andra stycket lagen om skiljeförfarande). I förarbetena angavs att denna ordning innebar att hovrätternas avgöranden kom att bilda praxis. Det kunde dock uppkomma situationer där intresset av att få ett prejudikat gjorde sig gällande med särskild styrka. Det borde därför enligt departementschefen finnas en möjlighet för hovrätten att i dessa fall tillåta att avgörandet överklagas. På så sätt kunde skiljedomsfrågor av särskilt prejudikatintresse prövas av Högsta domstolen (prop. 1998/99:35 s. 174).

För att hovrättens avgörande i vissa ärenden som överklagats från arrendenämnd ska få överklagas krävs att hovrätten finner att det föreligger särskilda skäl för en prövning av om prövningstillstånd ska ges av prejudikatskäl. Det gäller fall där arrendenämnden prövat frågor om uppskov med avträde från arrende, om byggnadsskyldighet, om ny täckdikning och om framtida inventering (8 kap. 31 d § jordabalken och 16 a § andra stycket lagen [1957:390] om fiskearrenden). I förarbetena angavs att besluten i dessa ärenden måste uppfattas som mindre ingripande samtidigt som kravet på ett snabbt slutligt avgörande var särskilt framträdande (prop. 2005/06:10 s. 46).

10. Preklusion

För några typer av mål och ärenden gäller särskilda preklusionsbestämmelser. Bestämmelserna begränsar parternas möjligheter att efter en viss tidpunkt åberopa nya omständigheter eller nytt bevis. Preklusion kan vara en effektiv åtgärd för att åstadkomma särskild skyndsamhet i domstolsförfarandet. I detta kapitel lämnas därför en översiktlig redogörelse över vissa preklusionsbestämmelser.

10.1. Tvistemål

10.1.1. Dispositiva

I ett dispositivt tvistemål får tingsrätten meddela parterna att förberedelsen ska anses vara avslutad vid en viss senare tidpunkt. Efter denna tidpunkt får en part åberopa en ny omständighet eller ett nytt bevis endast om parten gör sannolikt att han eller hon har haft giltig ursäkt för att inte göra det tidigare eller om målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om åberopandet tillåts (42 kap. 15 a § rättegångsbalken).

För dispositiva tvistemål finns vidare en preklusionsbestämmelse för fall när en part visat prov på en försumlig processföring, s.k. stupstocksföreläggande. En sådan part får föreläggas att slutligen bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar. Efter det att tiden för ett sådant yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet eller nytt bevis, om parten inte gör sannolikt att han eller hon har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare (42 kap. 15 § rättegångsbalken).

I hovrätten får en part i ett dispositivt tvistemål till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte har lagts fram tidigare endast om parten gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten

eller parten annars har haft giltig ursäkt att inte göra det (50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken).

10.1.2. Både dispositiva och indispositiva

Om en part i ett tvistemål under huvudförhandlingen i tingsrätt eller hovrätt ändrar eller gör tillägg till tidigare lämnade uppgifter eller åberopar omständigheter eller bevis som han eller hon inte har uppgett före förhandlingens början, får det nya materialet lämnas utan avseende. En förutsättning för detta är dock att det kan antas att parten genom förfarandet försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet (43 kap. 10 § och 50 kap. 17 §rättegångsbalken).

I tvistemål får en part i Högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om parten gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller parten annars har haft giltig ursäkt att inte göra det (55 kap. 13 § rättegångsbalken).

10.2. Vissa domstolsärenden

En särskild preklusionsbestämmelse för domstolsärenden om felparkeringsavgift finns i 10 § tredje stycket lagen om felparkeringsavgift. Av bestämmelsen framgår att omständligheter eller bevis som inte angetts vid polismyndigheten får i tingsrätten eller hovrätten åberopas endast om parten gör sannolikt, att han eller hon har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att ange omständigheten eller beviset vid polismyndigheten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.

10.3. Vissa förvaltningsmål

I 37 § förvaltningsprocesslagen finns en bestämmelse om preklusion för mål som kräver prövningstillstånd i Regeringsrätten. Av bestämmelsen följer att omständigheter eller bevis, som en klagande åberopar först i Regeringsrätten, får beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.

Det finns också en särskild preklusionsbestämmelse för mål om laglighetsprövning. Den som vill få lagligheten av en kommuns eller ett landstings beslut prövad kan överklaga beslutet till förvaltningsrätt. Överklagandet ska ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag när det tillkännagavs på kommunens, landstingets eller kommunalförbundets anslagstavla att protokollet över beslutet justerats. Vid prövningen av överklagandet får inte beaktas andra omständigheter än sådana som klaganden har hänvisat till före klagotidens utgång (10 kap.1, 6 och 10 §§kommunallagen).

Vidare finns särskilda preklusionsregler i 8 kap. 24 § lagen om elektronisk kommunikation. De trädde i kraft den 1 januari 2008. Preklusionsreglerna gäller i mål om identifiering av företag med betydande inflytande på en fastställd marknad, mål om fastställande av särskilda skyldigheter för dessa företag samt tillsyns- och tvistlösningsmål som grundar sig på sådana särskilda skyldigheter. Av preklusionsreglerna följer att i förvaltningsrätt får nya omständigheter eller ny bevisning åberopas när fyra månader gått från det att tiden för överklagande gått ut, endast om parten gör sannolikt att parten har haft en giltig ursäkt att inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare. I kammarrätten får nya omständigheter eller nya bevis endast åberopas om det finns synnerliga skäl.

I förarbetena anförde regeringen att den tidigare ordningen inte innehöll tillräckligt starka incitament för parterna i mål enligt lagen om elektronisk kommunikation att göra alla sina åberopanden i sådan tid att det kan säkerställas att handläggningen blev effektiv. För att komma till rätta med parternas processföring krävdes enligt regeringen åtgärder som inriktade sig specifikt på detta. Regeringen framhöll att illojal processföring från en parts sida kunde få stora konsekvenser såväl på marknaden som för andra enskilda och för samhället (prop. 2006/07:119 s. 32). Vidare anfördes följande (a prop. s. 32 ff.):

Det stora krav på utredningsskyldighet som ålagts förvaltningsdomstolarna avspeglar det oftast mycket ojämna styrkeförhållandet mellan en enskild part, som oftast för sin egen talan, och en offentlig motpart. Det gör också att det inte är lämpligt att införa generella preklusionsregler i förvaltningsprocessen. Införandet av preklusionsregler kan dessutom anses stå i strid med officialprincipen, så som den framgår av 8 § förvaltningsprocesslagen. Detta är även Lagrådets uppfattning. Officialprincipens tillämpning måste dock anpassas till processföremålets natur och till partsförhållandena i målet. I praktiken blir det närmast fråga om en princip om huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, rätten skall få ingripa i en utredning som i första hand parterna skall svara för.

[….] Regeringens uppfattning är att de flesta mål enligt LEK är av en delvis annan karaktär och avviker från de flesta övriga mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Det återspeglar sig inte minst i den normala partsställningen med Post- och telestyrelsen (PTS) på den ena sidan och ett eller flera bolag som vanligen företräds av erfarna juridiska ombud, på den andra sidan. Dessutom handlägger förvaltningsdomstolarna mål där PTS har fattat beslut inom ramen för tvistlösningsförfarandet enligt 7 kap. 10 § LEK. Dessa mål är flerpartsmål med kommersiella operatörer som står mot varandra. Dessutom är PTS part. Styrkeförhållandena är i dessa fall inte sådana att det motiverar nästan obegränsade möjligheter för en enskild part att åberopa ny bevisning och nya omständigheter. Särskilt tvistlösningsmålen kan sägas ha ett visst släktskap med tvistemål, eftersom de frågor som avhandlas i slutänden berör vilka villkor som skall gälla i ett avtalsförhållande mellan två kommersiella bolag. Måltyperna får anses vara tämligen speciella för förvaltningsprocessen i stort. Reglerna för förvaltningsprocessen är inte i alla avseenden lämpade för denna typ av mål. Det kan därför vara behövligt att komplettera reglerna i förvaltningsprocessen med för måltypen särskilt anpassade regler.

Enligt regeringens mening har erfarenheterna visat att det finns skäl att inte fullt ut tillämpa officialprincipen i mål enligt LEK. Det behövs nya lösningar när det gäller att förbättra parternas processföring. I de måltyper där regeringen föreslår att målen skall handläggas skyndsamt i länsrätten och kammarrätten ligger det nära till hands att införa begränsningar av rätten att åberopa nya omständigheter och ny bevisning. Genom preklusionsregler efter mönster av vad som gäller i hovrätten i dispositiva tvistemål kan man skapa bättre ordning i processen, hindra att onödigt material tillförs denna samt åstadkomma ett snabbare avgörande.

Att införa sådana preklusionsregler är i och för sig en ingripande åtgärd, eftersom det tar bort en parts möjlighet att åberopa nya omständigheter eller bevis. Det kan inte bortses från att sådana regler skapar en viss risk för materiellt oriktiga domar. Enligt regeringens mening finns det dock anledning att i de mål som nu är i fråga något mer betona det privaträttsliga intresset i processen och låta parterna i högre grad sörja för utredningen i målen i förvaltningsdomstol. Det är

också så att det allmännas intresse i processen bevakas av PTS, som är part i målen. Om preklusionsregler framgår direkt av lag får dessutom de processförutsättningar som sådana regler innebär förutsättas vara kända av operatörerna på marknaden. Man får därför också utgå från att operatörerna anpassar sin processföring efter de nya förutsättningarna.

Enligt regeringens mening finns det vid en samlad bedömning övervägande skäl för att begränsa parternas möjligheter att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i förvaltningsdomstolarna i de mål om elektronisk kommunikation där regeringen föreslagit att handläggningen skall ske skyndsamt. Begränsningarna bör gälla utan hänsyn till om parterna tidigare har visat sig vara försumliga i sin processföring.

Enligt vad Målutredningen erfarit har frågan om en part ska ha rätt att åberopa nya omständigheter eller ny bevisning enligt preklusionsreglerna i lagen om elektronisk kommunikation hittills prövats endast vid ett tillfälle.

11. Avtal om att inte överklaga en dom m.m.

I dispositiva tvistemål kan parterna muntligen inför rätten eller skriftligen avtala om att inte överklaga en dom som meddelats med anledning av en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas till ett visst rättsförhållande. Parterna kan också efter domen med bindande verkan utfästa sig att inte överklaga den (49 kap. 2 § rättegångsbalken). Motsvarande möjlighet står även till buds i hovrätten (54 kap. 2 § rättegångsbalken).

Genom bestämmelserna har parterna i dispositiva tvistemål således en möjlighet att komma överens om att förkorta instanskedjan till en eller två domstolsinstanser. I propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131) konstaterade regeringen att möjligheten inte hade utnyttjats särskilt ofta. Ett skäl till detta kunde vara okunnighet om att denna möjlighet finns. Ett annat skäl kunde enligt regeringen vara att parter i allmänhet inte anser sig ha något att vinna på att ingå ett sådant avtal (a. prop. s. 213; se också SOU 1995:65 s. 171 och 2001:103 s. 309 f.).

I propositionen behandlades ett förslag från 1999 års rättegångsutredning om att också parter i indispositiva tvistemål skulle kunna ingå avtal om att inte överklaga domen (SOU 2001:103 s. 312). Regeringen konstaterade att förslaget väckte en del frågor. En fråga var om en sådan möjlighet skulle få någon större betydelse, eftersom en dom i familjemål normalt inte utgör något hinder mot att omedelbart väcka ny talan om samma sak. En annan omständighet var att förhållandena i indispositiva mål ändras under målets gång i större utsträckning än vad som gäller i dispositiva mål, vilket förklaras bl.a. av att parterna själva inte disponerar över utredningen på samma sätt som i dispositiva mål. Detta försvårade enligt regeringen för parterna att förutse räckvidden av ett avtal, särskilt om det ingås på ett tidigt stadium av målets handläggning.

Regeringen fann bl.a. med hänsyn till det anförda att utredningens förslag i den delen inte borde genomföras (a prop. s. 214 f.).

Det kan i detta sammanhang nämnas att det i vissa typer av mål finns en möjlighet för part att, under vissa förutsättningar, förklara sig nöjd med en meddelad dom. En utlänning som har rätt att överklaga ett beslut om avvisning eller utvisning kan förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet eller domen i den delen (15 kap. 1 § UtlL). Också en tilltalad i brottmål som dömts till viss påföljd, kan förklara sig nöjd med domen när det gäller påföljden (se t.ex. 38 kap. 1 § brottsbalken, 3–8 §§ lagen [1974:202] om beräkning av strafftid m.m. och 6–8 §§ lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård).

En nöjdförklaring innebär i och för sig att rätten att överklaga domen och få en prövning i högre instans i de delar som omfattas av nöjdförklaringen i princip försvinner. Mot bakgrund av att nöjdförklaring endast kan avges efter meddelad dom är det, ur de aspekter Målutredningen har att beakta, ingen principiell skillnad mellan denna möjlighet och partens generella möjlighet att inte överklaga domen. Utredningen berör därför inte frågan om nöjdförklaring närmare.

12. Överlämnande av mål och ärenden

Det finns under vissa förutsättningar en möjlighet för en domstol att av processekonomiska skäl lämna över ett mål till en annan domstol. I detta kapitel behandlas de bestämmelser som reglerar ett sådant överlämnande. Bestämmelserna kan innebära ett undantag från de allmänna forumreglerna. För en beskrivning av de allmänna forumreglerna för de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna, se kapitel 4.

Det bör dock i detta sammanhang nämnas att det finns bestämmelser om överlämnande av mål som har andra syften än det nyss berörda. Om ett mål eller ärende har inletts vid en domstol som saknar behörighet att handlägga det, är domstolen i vissa fall och under vissa förutsättningar skyldig att lämna över målet eller ärendet till en domstol som är behörig (jfr 10 kap. 20 a § och 19 kap. 11 a §rättegångsbalken, 8 § andra stycket lagen om domstolsärenden, 2 kap. 2 § konkurslagen, 61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning samt 7 § förvaltningsprocesslagen). En förutsättning är i dessa fall att ett överlämnande sker redan i samband med att förfarandet inleds i domstolen. Bestämmelser syftar främst till att förhindra att sökanden drabbas av olägenheter eller rättsförluster till följd av att förfarandet inletts vid en obehörig domstol (jfr t.ex. prop. 1995/96:115 s. 129 f.). Eftersom överlämnande i dessa fall inte görs av processekonomiska skäl, behandlas inte bestämmelserna närmare här.

12.1. Överlämnande av mål mellan förvaltningsrätter eller mellan kammarrätter

12.1.1. Mål som har nära samband med varandra

I samband med att den mellankommunala skatterätten lades ner den 1 juli 1988 infördes en ny forumbestämmelse i 14 § LAFD. Enligt bestämmelsen kunde mål rörande beskattning, som förekom vid två eller flera länsrätter och som hade nära samband med varandra, föras samman till en länsrätt. Detta innebar bl.a. att mål rörande två eller flera koncernbolags taxeringar kunde sammanföras till en länsrätt. Bestämmelsen kunde enligt förarbetena också tillämpas beträffande vissa s.k. oäkta koncerner där ägaren och hans företag taxerades i olika län eller när delägarna i ett handelsbolag var bosatta i olika län. En eventuell samordning skulle dock vara beroende av omständigheterna i de enskilda fallen (prop. 1986/87:47 s. 92 ff.).

Bestämmelsens tillämpningsområde utvidgades den 1 oktober 1994 till att avse samtliga måltyper i länsrätterna. I förarbetena berördes inte lagändringen närmare (jfr prop. 1993/94:133 s. 55). I dag följer av 14 § tredje stycket LAFD att om det förekommer vid mer än en förvaltningsrätt flera mål som har nära samband med varandra, får målen handläggas vid en av förvaltningsrätterna om det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part. Det finns en motsvarande möjlighet att överlämna mål mellan kammarrätter (jfr 8 a § första stycket LAFD).

Ett överlämnande behöver inte ske i samband med att målet inleds utan kan ske även senare under målets handläggning. Den mottagande domstolen behöver inte, och är normalt inte heller, enligt forumreglerna behörig att handlägga det överlämnade målet.

I propositionen Översyn av förvaltningsprocessen; en allmän regel om domstolsprövning av förvaltningsbeslut m.m. (prop. 1997/98:101) berördes hur rekvisitet ”mål som har nära samband med varandra” skulle tolkas. Regeln om överlämnande av mål till en annan domstol borde enligt propositionen inte ges en alltför vid tillämpning. Det borde inte vara möjligt att föra samman mål enbart av det skälet att de handlar om ett och samma skatteupplägg som använts av flera personer eller en typ av skada som uppstått vid samma slags arbete på olika arbetsplatser (a. prop. s. 100 f.).

12.1.2. Överlämnande i övriga fall

Det finns en möjlighet att från en domstol till en annan lämna över också andra mål än sådana som har nära samband med varandra. En förvaltningsrätt får, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part, lämna över ett mål till en annan länsrätt som handlägger sådana mål (14 § fjärde stycket LAFD). För kammarrätt finns en motsvarande möjlighet (jfr 8 a § andra stycket LAFD). Ett överlämnande behöver inte ske i samband med att målet inleds utan kan ske även senare under målets handläggning. Den mottagande domstolen behöver inte, och är normalt inte heller, enligt forumreglerna behörig att handlägga det överlämnade målet. Däremot måste den mottagande domstolen handlägga mål av aktuell typ. En förvaltningsrätt som är exklusivt behörig att handlägga en viss typ av mål kan inte överlämna ett mål av denna typ till en annan förvaltningsrätt. Till exempel kan således Förvaltningsrätten i Stockholms län inte överlämna ett mål om trängselskatt till någon annan förvaltningsrätt.

I förarbetena anfördes att det inte är ovanligt att det uppstår ett behov av att kunna flytta över ett enstaka mål från en domstol till en annan domstol, främst i mål där muntlig förhandling ska hållas. Fördelarna med att kunna lämna över mål när det uppstår behov av muntlighet i förvarandet sades vara främst ekonomiska. I bl.a. psykiatrimål, där muntlig förhandling ofta hålls på sjukvårdsinrättningen, skulle domstolens ledamöter inte behöva företa en onödigt lång resa. I andra fall skulle ett överlämnande kunna bespara den enskilde en lång resa. Är handläggningen skriftlig uppnås dock enligt förarbetena sällan några fördelar med ett överlämnande av ett enstaka mål.

Det framhölls i förarbetena att regeln var avsedd för enskilda fall. Det kunde inte komma i fråga att tillämpa regeln systematiskt i ett antal typsituationer, eventuellt för att korrigera det resultat som forumreglerna ger i allmänhet. Inte heller borde regeln enligt förarbetena utnyttjas för att åstadkomma en utjämning av arbetsbördan mellan olika domstolar (prop. 1997/98:101 s. 101 f.).

12.1.3. Åtgärder vid överlämnande

I förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. finns bestämmelser med närmare föreskrifter om överlämnande av mål mellan förvaltningsrätter och mellan kammarrätter. Av 8 § följer att innan ett mål lämnas över till en annan domstol ska domstolarna samråda med varandra på lämpligt sätt. Om det råder olika meningar i fråga om målet ska överlämnas, förfaller frågan. Kan enighet inte nås om vilken domstol som ska handlägga mål som har nära samband med varandra, ska de handläggas vid den domstol där talan först inleddes. Av 9 § följer att parterna ska underrättas om att ett mål överlämnas till en annan domstol.

12.2. Överlämnande av brottmål mellan tingsrätter eller mellan hovrätter

I 19 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken finns bestämmelser om överlämnande av mål om allmänt åtal från en tingsrätt till en annan tingsrätt. En förutsättning är att den mottagande tingsrätten är behörig att handlägga målet. En annan förutsättning är att åklagaren gör en framställning till tingsrätten om överlämnande. Ett överlämnande behöver inte ske i samband med att målet inleds utan kan ske även senare under målets handläggning.

Om den tilltalade är åtalad också vid annan tingsrätt ska den ena tingsrätten på begäran av åklagaren lämna över målet till den andra tingsrätten, om det inte är olämpligt. Genom överlämnande kan den mottagande tingsrätten döma till gemensam påföljd för brotten (jfr 30 kap. 3 § brottsbalken). Möjligheten för rätten att avslå åklagarens begäran om överflyttning är enligt förarbetena avsedd att utnyttjas främst i fall där starka processekonomiska skäl talar mot en överflyttning (prop. 1986/87:89 s. 163).

Är den tilltalade inte åtalad vid annan tingsrätt, får överlämnande ske endast om det föreligger särskilda skäl. Enligt förarbetena tar bestämmelsen sikte bl.a. på sådana fall i vilka olika personer åtalas vid olika tingsrätter för brott som har samband med varandra (a. prop. s. 163).

En hovrätt får, under samma förutsättningar som gäller för tingsrätt, överlämna ett brottmål till en annan hovrätt.

12.3. Kumulation

Kumulation innebär ett sammanförande av flera mål till ett gemensam handläggning i en och samma rättegång. Det finns relativt stora möjligheter att kumulera mål som handläggs vid samma domstol (jfr 14 kap.1–7 §§rättegångsbalken, 3 kap. 13 § och 7 kap. 13 §föräldrabalken, 2 kap. 1 § tredje stycket arbetstvistlagen, 8 kap. 6 § konkurrenslagen och 62 § MFL). Däremot är möjligheterna att kumulera mål som inletts vid olika domstolar mer begränsade.

Enligt 14 kap. 7 a § rättegångsbalken får emellertid Högsta domstolen förordna att tvistemål som väckts vid olika domstolar i vissa fall ska handläggas i en rättegång vid en av domstolarna. Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av flera uppmärksammade rättegångar inletts vid skilda domstolar angående bl.a. läkemedelsskador, där ett gemensamt drag var att flera personer hade drabbats av liknande skador och sedan yrkat skadestånd av läkemedelsfabrikanten eller staten. Detta hade medfört att man i vissa fall tvingats att parallellt driva flera rättegångar, i vilka utredningen och rättsfrågan varit gemensam (prop. 1986/87:89 s. 118 f.).

En första förutsättning för kumulation enligt bestämmelsen är att målen skulle ha fått förenats, om målen handlagts vid samma domstol. En andra förutsättning är att de mål som ska sammanföras är anhängiga vid domstolar av samma slag, t.ex. två tingsrätter eller två hovrätter. För att målen ska få förenas krävs också att en gemensam handläggning har väsentliga fördelar. Vidare krävs att inte någon av parterna får betydande olägenhet av att målen förenas.

I förarbetena angavs att fördelarna med kumulation regelmässigt torde vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kunde enligt förarbetena främst räknas att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma att fördröjas (a. prop. s. 160).

12.4. Tidigare förslag

I propositionen Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål vid tingsrätterna m.m. (prop. 2000/01:108) behandlades ett förslag om överflyttning av vissa mål. Förslaget härrörde från en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (dnr Ju2000/250). Enligt förslaget i promemorian skulle en tingsrätt som var behörig

att handlägga ett tvistemål eller ett brottmål, med visst undantag, ges möjlighet att överlämna det till en annan tingsrätt i samma län, om detta var till fördel för handläggningen av målet och den mottagande tingsrätten samtyckte. Förslaget var avsett att utjämna arbetstoppar i en tingsrätts verksamhet som inte kunde motverkas genom organisationsändringar. Den ökade flexibilitet som åstadkoms genom möjligheten till överlämnande skulle enligt promemorian bidra till ett effektivare utnyttjande av rättsväsendet i dess helhet och målen skulle därmed kunna handläggas snabbare.

Remisskritiken över förslaget var omfattande och tog sikte på en mängd frågor. Regeringen anförde i anledning därav följande (a. prop. s. 38):

Åtskilliga remissinstanser menar att förslaget präglas endast av myndighetsperspektivet och att medborgarperspektivet därmed kommit i skymundan. Man pekar i det sammanhanget på de problem och kostnader som kan uppstå för parterna även vid resor inom ett och samma län. Några remissinstanser menar att parterna i målet alltid måste beredas tillfälle att yttra sig innan ett mål kan lämnas över från en domstol till en annan och att parterna måste ha möjlighet att säga nej, åtminstone om de är ense och det inte föreligger speciella skäl. JO menar att förslaget är alltför lösligt för att kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt. Även andra remissinstanser befarar att förslaget leder till oordning. Också risken för dubbelarbete framhålls.

Regeringen fann mot bakgrund av remisskritiken att det inte borde införas någon möjlighet för en behörig tingsrätt att flytta över ett mål till en annan tingsrätt i samma län.

13. Skiljeförfarande

13.1. Författningsreglering

Skiljeförfarande är reglerat i lagen om skiljeförfarande. Parter som står i avtalsförhållande till varandra kan redan i samband med att avtalet sluts komma överens om att framtida tvister vid tillämpningen av avtalet ska lösas genom skiljeförfarande. Parterna kan också träffa skiljeavtal sedan en tvist har uppkommit. Skiljeavtal får träffas i alla frågor där förlikning i saken är tillåten (jfr 1 §). Många förmögenhetsrättsliga tvister som avser näringslivsförhållanden avgörs sedan gammalt genom skiljeförfarande.

Har parterna inte bestämt något annat inleds skiljeförfarandet genom att en part tar emot en begäran om skiljedom (19 §). Parterna får själva välja plats för förfarandet (22 §). I första hand ankommer det på parterna att bestämma hur många skiljemännen ska vara och hur de ska utses. Normalt går det till så att parterna väljer varsin skiljeman. Dessa två väljer i sin tur en tredje skiljeman som fungerar som ordförande (jfr 12 och 13 §§). De enda formella kraven på en skiljeman är att han eller hon inte får vara underårig, inte satt under förvaltare och inte heller försatt i konkurs (jfr 7 §). Det finns således inget krav på att en skiljeman ska vara jurist.

Skiljemännen ska handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och snabbt. De ska följa vad parterna bestämt, om det inte finns något hinder mot det (21 §). Den part som har begärt skiljedom ska inom den tid skiljemännen bestämmer ange sina yrkanden och de omständigheter som åberopas till stöd för dem. Därefter får motparten viss tid på sig att ange sin inställning till yrkandena (23 §). Innan tvisten avgörs ska skiljemännen ge parterna tillfälle att utföra sin talan skriftligt eller muntligt i den omfattning som behövs. Om en part begär det ska muntlig förhandling hållas (24 §).

Avgörandet sker genom skiljedom som ska vara skriftlig (27 och 31 §§). Domen kan inte överklagas. Den kan dock upphävas på formella grunder i en klanderprocess i allmän domstol (jfr 34 §). Förfarandet är inte offentligt. Detsamma gäller domen, som dock blir offentlig i samband med en eventuell klanderprocess.

Skiljemännen har rätt till skälig ersättning för arbete och utlägg. De fastställer själva ersättningens storlek, normalt i den slutliga skiljedomen. Parterna svarar som huvudregel solidariskt för kostnaderna (37 §).

13.2. Skiljedomsinstitut

Vid sidan av det nyss beskrivna förfarandet där skiljenämnden upprättas tillfälligt finns även ett antal permanenta skiljedomsinstitut dit parterna kan vända sig med en begäran om skiljeförfarande. Det största institutionella organet för skiljeförfarande i Sverige är Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut (SCC; SOU 2007:26 s. 65). Under 2009 fick SCC in 215 skiljemål. Av dessa var 96 internationella med minst en utländsk part. I 50 mål gällde tvisten leveransavtal, i 34 mål avtal om tjänst, i 29 fall aktieöverlåtelser eller företagsköp, i 14 mål aktieägaravtal och i 88 mål andra frågor, t.ex. investeringsskyddsavtal, immaterialrätt eller garantiavtal.1

De flesta instituten har utarbetat egna regler som kompletterar eller modifierar bestämmelserna i lagen om skiljeförfarande. Flera skiljedomsinstitut har också utformat regler om förenklat skiljeförfarande i syfte att tillhandahålla ett alternativ som är snabbare och där kostnaderna kan hållas nere. Som exempel kan nämnas Västsvenska Industri- och Handelskammarens Skiljeråds regler om medling och skiljeförfarande. Utmärkande för detta förfarande är bl.a. följande. Tvisten ska avgöras av en skiljeman. Skiljemannen beslutar om förfarandet, inklusive huruvida muntlig förhandling ska förekomma. Skriftväxlingen ska som huvudregel begränsas till två skrifter från vardera part. Skiljedomen ska normalt meddelas inom fyra månader från det att skiljemannen utsetts (6–8 §§).

1 Statistiken är hämtad från Stockholms Handelskammares skiljedomsinstituts hemsida, www.sccinstitute.se.

13.3. Tidigare utredningar

Möjligheten att inom ramen för det allmänna domstolsväsendet skapa ett alternativt förförande till vissa tvister har utretts i olika sammanhang. I betänkandet Förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44) anförde Processlagsberedningen att starka skäl talade för att parter i vissa tvister borde ha tillgång till ett eninstansförfarande i domstol. Syftet med ett sådant förfarande skulle vara att tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Beredningen konstaterade att skiljeförfarandet visserligen stod till buds för detta behov. Enligt beredningens mening var dock detta förfarande, med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet, i många fall underlägset ett domstolsförfarande. En förutsättning för eninstansförfarandet skulle vara att parterna sedan tvist uppkommit skriftligen avtalat om detta. Eftersom avgörandena inte skulle gå att överklaga borde enligt beredningen –särskilt med hänsyn till domstolens sammansättning – förfarandet förläggas till hovrätt (s. 47).

I sitt slutbetänkande Skiljedomstol (SOU 1972:22) föreslog Domstolskommittén att det skulle införas en särskild skiljedomstol. Avsikten var att erbjuda ett mer rättssäkert förfarande än skiljeförfarandet. Domstolen skulle bestå av tingsrätten i särskild sammansättning, som huvudregel tre lagfarna ledamöter och två av parterna utsedda bisittare. En förutsättning för förfarandet var att parterna träffade avtal om att framtida eller föreliggande tvister skulle hänskjutas till viss skiljedomstol. För skiljedomstol och rättegången vid skiljedomstol skulle i princip rättegångsbalkens regler gälla. Vissa mindre avvikelser föreslogs, bl.a. vad gällde formen för väckande av talan. Den enda större avvikelsen från rättegångsbalken rörde offentlighetsprincipen. Kommittén föreslog att förhandlingen vid skiljedomstol som huvudregel skulle hållas inom stängda dörrar. Också avkunnande av dom eller beslut i målet skulle ske inom stängda dörrar. Domen eller beslutet skulle normalt inte få lämnas ut innan två år hade förflutit från det att domstolen skilt målet ifrån sig (s. 94 ff.).

Förslagen har inte lett till lagstiftning. Utredningen om alternativa former för tvistlösning vid tingsrätt föreslog i sitt betänkande Alternativ tvistlösning (SOU 2007:26) två nya domstolsförfaranden som parter i dispositiva tvister skulle kunna välja i stället för vanlig rättegång. Alternativen skulle framför allt vara snabbare och billigare än den traditionella tviste-

målsprocessen. Det första förfarandet, benämnt snabbrättegång, var tänkt att användas av parter som snabbt ville ha ett verkställbart och slutligt avgörande av tvisten utan att riskera annat än sina egna rättegångskostnader. Målet skulle enligt förslaget avgöras inom tre månader, om inte rätten efter samråd med parterna bestämde något annat. Förfarandet skulle vara frivilligt, flexibelt och anpassat till parterna och tvistens karaktär. En tidsplan för målets handläggning skulle upprättas och skriftväxlingen mellan parterna begränsas till som huvudregel två skrifter vardera. Domar och beslut under en snabbrättegång skulle inte kunna överklagas (s. 17 ff.).

I betänkandet lämnar utredningen också förslag till ett annat förfarande, benämnt förhandsbeslut. Parterna skulle enligt förslaget, genom att vända sig till tingsrätten med en ansökan om förhandsbeslut, inom några veckor kunna få ett avgörande som grundas på en erfaren domares förhandsbedömning av hur utgången av deras tvist kan förväntas bli om den prövas i ordinär rättegång. Parterna skulle därefter kunna välja att acceptera förhandsbeslutet som en slutlig lösning av tvisten eller använda det som ett underlag för en förlikningsdiskussion. För att ett förhandsbeslut skulle få meddelas krävdes det enligt förslaget att parterna var överens om det och att rätten bedömde det som lämpligt att meddela förhandsbeslut i tvisten. Det material som lades fram till domaren skulle också vara så begränsat att det kunde presenteras för rätten vid ett sammanträde som fick pågå i högst två timmar. Ett förhandsbeslut skulle enligt förslaget meddelas inom en vecka från dagen för sammanträdet, som skulle hållas inom några veckor från det att ansökan kommit in (s. 20 f.).

Förslagen i det sistnämnda betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet.

13.4. Fördelar med skiljeförfarandet

Det finns naturligtvis många anledningar till att parterna avtalar om att en tvist ska avgöras genom ett skiljeförfarande. En fördel med skiljeförfarandet som ofta brukar lyftas fram är parternas inflytande på skiljenämndens sammansättning. Parterna kan utse personer som de känner till och har förtroende för. Genom valrätten kan de också tillgodose ett önskemål om att skiljemännen har särskild sakkunskap på det område som tvisten gäller.

Ett annat skäl att välja ett skiljeförfarande kan vara önskemålet om ett snabbt avgörande av tvisten. Eftersom skiljeförfarandet innebär ett eninstansförfarande är det normalt snabbare än en rättegång vid allmän domstol som kan leda till handläggning i två eller tre instanser. I samma riktning talar att skiljeförfarandet är mindre reglerat och därmed bättre kan anpassas till vad den enskilda tvisten kräver. Ett snabbare avgörande är normalt också kostnadsbesparande. I det sammanhanget måste dock beaktas att skiljeförfarandet medför kostnader i form av ersättning till skiljemännen för arbete och utlägg.

En annan fördel med skiljeförfarandet som brukar nämnas är att det inte är offentligt. Det innebär att utomstående inte får insyn i parternas mellanhavanden och andra ekonomiska förhållanden.

I en enkätundersökning som gjordes av Skiljedomsutredningen var möjligheten att välja skiljeman allmänt sett det som framhölls som det tyngsta argumentet för att välja skiljeförfarande i stället för rättegång. De advokater som tillfrågades fäste dock – som ett genomsnitt – större vikt vid snabbheten än möjligheten att välja skiljeman (SOU 1995:65 s. 117).

13.5. Undersökningen Skiljeförfarandet i Sverige

Skiljedomsutredningen lät 1995 Statistiska centralbyrån (SCB) genomföra en undersökning benämnd Skiljeförfarandet i Sverige. En enkät skickades till alla Sveriges advokater och biträdande jurister på advokatkontor, alla bolagsjurister, alla ordinarie domare samt alla professorer i ett rättsvetenskapligt ämne, totalt cirka 5 500 personer. Svarsfrekvensen var förhållandevis hög och utredningen bedömde därför resultatet som tillförlitligt. Undersökningen visade att det årligen förekommer som mest mellan 300 och 400 konventionella skiljeförfaranden. Konventionellt ansågs ett skiljeförfarande vara om grunden för förfarandet var att parterna hade ingått ett avtal om skiljeförfarande. En ensam skiljeman prövade 13 procent av tvisterna. I övrigt fall bestod skiljenämnden med några undantag av tre skiljemän. En femtedel av skiljeförfarandena gällde internationella avtal, dvs. minst en av parterna var utlänning eller ett utländskt företag. Skiljedom meddelades efter saklig prövning i mellan 55 och 60 procent av tvisterna. Efter åtta och en halv månad från påkallelsen hade hälften av förfarandena avslutats. I de förfaranden som avslutades med skiljedom

efter sakprövning tog det i genomsnitt omkring en månad längre tid (a.a. s. 50 ff. och 283 ff.).

14. Ändrad tingsrätts- och förvaltningsrättsorganisation

De senast åren har det genomförts omfattande förändringar av den yttre tingsrättsorganisationen. Den 15 februari 2010 genomfördes en omfattande förändring av den yttre länsrättsorganisationen. Samma datum bytte de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans namn till förvaltningsrätter.

I detta kapitel beskrivs i korthet genomförda förändringar av tingsrätts- och länsrättsorganisationen. Därefter behandlas den utvärdering som Statskontoret på regeringens uppdrag har gjort av de tingsrättssammanslagningar som genomförts under åren 1999– 2006. Redovisningen lämnas för att bl.a. belysa om förutsättningarna för domstolsintern specialisering i tingsrätt och förvaltningsrätt har förbättrats eller kommer att förbättras till följd av förändringarna i underrättsorganisationerna.

14.1. Reformeringen av den yttre tingsrättsorganisationen

I början av 70-talet genomfördes en stor reduktion av antalet tingsrätter. Antalet domsagor (häradsrätter) och domkretsar (rådhusrätter) minskades från 141 till 100 (prop. 1969:44, 1LU 38, rskr. 283).

En ny större reformering av den yttre tingsrättsorganisationen pågår sedan några år. Mellan åren 1999 och 2009 har antalet tingsrätter minskat från 96 till 48 (se förordningen [1982:996] om rikets indelning i domsagor).

Regeringen överlämnade i april 2000 en skrivelsen

Reformeringen av domstolsväsendet – en handlingsplan (skr. 1999/2000:106) till riksdagen. I skrivelsen, som riksdagen har ställt sig bakom (bet. 1999/2000:JuU22, rskr. 1999/2000:255), redo-

visade regeringen de principer som skulle ligga till grund för reformeringen av tingsrättsorganisationen. Regeringen anförde i skrivelsen att reformeringen av domstolsväsendet skulle bedrivas med utgångspunkt i de krav som medborgarna har rätt att ställa på snabbhet, kvalitet, service och rättssäkerhet i dömandet och kravet på ett effektivt utnyttjande av domstolsväsendets resurser. För att uppfylla dessa krav måste domstolarna enligt regeringen vara av en viss storlek och ha ett visst målunderlag. Regeringen anförde vidare bl.a. följande (avsnitt 4):

Alltför små domstolar innebär att en stärkt beredningsorganisation och renodling av domarrollen inte kan genomföras. Större domstolar ger enligt regeringens mening förutsättningar för en förbättrad verksamhet i domstolarna. Handläggningen kan förbättras både vad gäller kvalitet och snabbhet och servicegraden kan öka. Ett större målunderlag innebär över tiden uthålligare domstolar som är bättre anpassade till att klara arbetstoppar, ledigheter och ge medarbetarna tillfälle till kompetensutveckling och fortbildning och i övrigt stärka arbetsmiljön. Större domstolar ger även bättre förutsättningar att rekrytera kvalificerade medarbetare och gör det möjligt för domarna att specialisera sig på vissa måltyper. Domstolens service till allmänheten kan förbättras och säkerheten för de som besöker domstolen eller arbetar där kan stärkas.

Den förändring av tingsrättsorganisationen som är nödvändig för att organisationen ska motsvara de krav som ställs ser olika ut i olika delar av landet. Det är viktigt att betona att tingsrättsorganisationen i varje region bör utformas utifrån regionens särskilda förutsättningar.

Geografiska avstånd och tillgängliga kommunikationer är viktiga faktorer. I några fall kan större domkretsar skapas genom att flera tingsrätter läggs samman, t.ex. när det geografiska avståndet mellan domstolarna är litet. […]

I andra fall bör verksamheten kunna bedrivas på flera orter med en gemensam domkrets, gemensam administration och gemensam ledning. En sådan anpassning gör det möjligt att samla specialmål samt att förstärka vid sjukdom och semestrar. Den ger också möjlighet att jämna ut arbetsbördan vid toppar samtidigt som det stora flertalet mål även fortsättningsvis handläggs vid den ort som ligger närmast för parterna i målet. Denna modell innebär att domstolsverksamhet kan behållas vid orter som har eller annars skulle få svårt att bedriva en effektiv verksamhet med bibehållen kvalitet.

Utvecklingen av tingsrättsorganisationen bör genomföras stegvis. Detta är nödvändigt för att beakta varje regions speciella förutsättningar och för att ta till vara de erfarenheter som har vunnits av genomförda förändringar.

Regeringen bedömde i skrivelsen att vissa tingsrätter skulle slås samman samt att tingsrätter och länsrätter vid orter där det är lämpligt borde samordnas med en gemensam chef och en gemensam administration.

Genom skrivelsen Reformering av domstolsväsendet – information och uppföljning av handlingsplanen (skr. 2000/01:112) lämnade regeringen riksdagen information om hur reformarbetet i domstolarna hade utvecklats. I skrivelsen bedömde regeringen att de genomförda sammanläggningarna hade skapat förutsättningar för en bättre tingsrättsorganisation. Regeringen anmälde också för riksdagen planerade ytterligare förändringar i tingsrättsorganisationen. Vidare bedömde regeringen att de genomförda och pågående förändringarna av tingsrätternas domkretsar innebar att domstolsväsendet stod bättre rustat för de krav framtiden ställde. Regeringen anmälde vidare sin avsikt att fortsätta att driva förändringsarbetet avseende tingsrätternas yttre organisation.

Ytterligare några sammanslagningar av tingsrätter aviserades i skrivelsen Fortsatt reformering av tingsrättsorganisationen (skr. 2002/03:126). Regeringen gjorde i skrivelsen bedömningen att målen med reformeringen av tingsrättsorganisationen i allt väsentligt uppnås genom sammanläggningarna och att reformen av den yttre tingsrättsorganisationen därför borde fortsätta.

I skrivelsen Reformeringen av tingsrättsorganisationen fortsätter (skr. 2003/04:153) redogjorde regeringen för hur arbetet med att förändra tingsrätternas yttre organisation fortskred. Regeringen bedömde att målen med reformeringen i allt väsentligt uppnåddes genom sammanslagningarna och att reformarbetet därför borde gå vidare. Mot den bakgrunden redovisade regeringen sin bedömning att ytterligare några tingsrätter borde läggas samman.

Statskontoret fick 2006 i uppdrag av regeringen att utvärdera hur de sammanläggningar av tingsrätter som hade genomförts under åren 1999–2006 förhöll sig till uppställda mål. Utvärderingen presenterades i juni 2007 i rapporten Sammanslagna tingsrätter – En utvärdering (2007:9). Enligt Statskontorets utvärdering hade sammanslagningarna ökat tingsrätternas judiciella och administrativa bärkraft i flera avseenden, bl.a. genom att det genomsnittliga målunderlaget per tingsrätt nästan hade fördubblats och att antalet genomsnittliga anställda vid tingsrätterna hade ökat markant under perioden. Många tingsrätter hade förändrat sin inre organisation. Av de sammanslagna tingsrätterna hade upp emot 80 procent en organisation som byggde på storrotlar eller rotelgrupper.

Dessutom planerade ytterligare tingsrätter som lagts samman att förändra sin organisation mot rotelgrupper eller storrotelsystem. Utvärderingen visade att det fanns ett samband mellan storleken på tingsrätternas målunderlag och i vilken grad tingsrätterna specialiserade sig. Statskontoret bedömde att sammanslagningarna hade skapat bättre förutsättningar för tingsrätterna att specialisera den dömande verksamheten. Enligt utvärderingen underlättades också kompetensutvecklingen av att det skapades större rotlar eller enheter med inslag av gemensam beredning. Detta möjliggjorde en mer flexibel fördelning av både resurser och arbetsuppgifter vilket i sin tur skapade bättre förutsättningar för att avsätta arbetstid till utbildningsinsatser. Enligt Statskontoret hade sammanläggningarna i viss mån underlättat rekryteringen av tingsrättspersonal eller åtminstone inte försvårat den. Statskontoret bedömde vidare att den geografiska samordningen mellan tingsrätterna och övriga myndigheter inom rättsväsendet hade ökat under perioden. Enligt Statskontoret hade tingsrättssammanslagningarna kunnat genomföras med rimliga avståndsökningar och en lokal förankring som var fortsatt tillfredsställande (s. 7 ff.).

Regeringen överlämnade i mars 2008 skrivelsen En långsiktigt hållbar tingsrättsorganisation (skr. 2007/08:117) till riksdagen. Genom skrivelsen tog regeringen ställning till samtliga inneliggande förslag till förändringar av tingsrättsorganisationen. De förändringar som föreslogs, som avsåg sammanläggningar av ett antal tingsrätter, skapade enligt regeringen en långsiktigt hållbar tingsrättsorganisation samt gav organisationen arbetsro, då många tingsrätter hade levt i ovisshet under en längre tid.

14.2. Reformeringen av den yttre organisationen för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans

Fram till den 15 februari 2010 fanns det 23 länsrätter. Det angivna datumet lades länsrätterna samman till tolv förvaltningsrätter.

I november 2007 gav regeringen Domstolsverket i uppdrag att utreda länsrättsorganisationen och lämna förslag till en ny organisation med färre och större domstolar. Uppdraget redovisas i rapporten Länsrättsutredningen (DV-rapport 2008:2). Den utredning som föregick rapporten visade att flertalet länsrätter inte var av sådan storlek att de kunde leva upp till kravet på ett effektivt

framtida förvaltningsdömande i självbärande enheter. I rapporten övervägdes därför olika alternativa lösningar för att skapa större och starkare enheter. Med hänsyn till en rad faktorer, t.ex. geografiska förhållanden, förekomsten av allmänna kommunikationer och förutsättningarna att rekrytera kvalificerad arbetskraft, föreslogs att den framtida domstolsorganisation skulle bestå av tio förvaltningsdomstolar i första instans. Domstolarna skulle enligt förslaget placeras i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Sundsvall, Uppsala, Örebro, Linköping, Jönköping och Växjö. I rapporten konstaterades att förslaget i och för sig innebär att många människor får längre väg till domstolen. Enligt rapporten gynnades emellertid den enskilde medborgaren av att målhanteringen blev effektivare och att handläggningstiderna därigenom blev kortare samtidigt som det skapades förutsättningar för högre kvalitet. En ökad användning av videoteknik och telefondeltagande vid muntliga förhandlingar sades dessutom i stor utsträckning kunna motverka effekterna av de längre avstånden (s. 3 f.).

Domstolsverkets förslag behandlas i propositionen En långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans (prop. 2008/09:165). Regeringen föreslog i propositionen att benämningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans ändrades från länsrätt till förvaltningsrätt och att de 23 länsrätterna slogs samman till tolv förvaltningsrätter med kansliort i Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg, Karlstad, Falun, Härnösand, Umeå, Luleå, Linköping, Jönköping och Växjö (a. prop. s. 111 ff.). Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 2008/09:JuU23, rskr 2008/09:290).

15. Några generella reformer

I detta kapitel lämnas en kort presentation av några föreslagna eller nyss genomförda reformer som på ett mer allmänt plan kan leda till ökad skyndsamhet eller förhöjd kompetens i domstolsförfarandet.

I syfte att modernisera rättegången i allmän domstol beslutade riksdagen som nämnts år 2005 om en rad förändringar av rättegångsreglerna. Det handlar bl.a. om bättre utnyttjande av modern teknik och tillskapande av en mer ändamålsenlig hovrättsprocess, bl.a. genom ett utvidgat system med prövningstillstånd. Reformen trädde i kraft den 1 november 2008 och förväntas leda till att handläggningstiderna förkortas och att risken för inställda förhandlingar minskar.

I promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) lämnades helt nyligen förslag om flera ändringar av de processregler som styr handläggningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Syftet med ändringarna är att bidra till en modern och ändamålsenlig förvaltningsprocess. I promemorian föreslås att tiden för överklaganden av domstolsavgöranden i bl.a. skatte- och socialförsäkringsmål kortas. Förslagen i denna del syftar till att skapa enhetliga regler och en mer effektiv process. I promemorian föreslås vidare regler om domförhet i kammarrätt vid ledamots förhinder, skärpta behörighetsregler för ombud, en mer ändamålsenlig reglering av överlämnande av mål från obehörig domstol, tydligare grunder för att lämna prövningstillstånd i kammarrätt samt regler om partiellt prövningstillstånd i kammarrätt, Migrationsöverdomstolen och Regeringsrätten (Högsta förvaltningsdomstolen). Dessutom föreslås som nämnts i avsnitt 9.2 nedflyttning av ytterligare måltyper från kammarrätt till förvaltningsrätt. Lagändringarna föreslås träda i kraft 1 april 2011.

I lagrådsremissen Ny delgivningslag av den 29 april 2010 föreslår regeringen att den nuvarande delgivningslagen ersätts av en ny lag och att det införs en lag om auktorisation av delgivningsföretag.

Syftet med förslagen är att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar. Detta sker genom att regleringen görs mer överskådlig och lättillämpad, att det skapas större möjligheter att använda elektronisk kommunikation och att det läggs ett större ansvar på parterna att bevaka handlingar som bl.a. domstolar skickar i pågående mål och ärenden. Till exempel ska domstolarna i större utsträckning än tidigare kunna förlita sig på att registrerade och anmälda adresser är aktuella och kan användas för delgivning. Förslagen syftar bl.a. till att minska andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål. Förslaget om auktorisation av privata delgivningsföretag innebär att godkänd personal vid sådana företag ges i princip samma befogenheter som de stämningsmän som har förordnats av polismyndigheterna. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2011.

Riksdagen har beslutat om förändringar i sammansättningsreglerna för Högsta domstolen och Regeringsrätten (prop. 2008/09:117, bet. 2008/09:JuU16, rskr. 2008/09:213). Dessutom har instruktionerna för Högsta domstolen och Regeringsrätten ändrats för att åstadkomma en mer ändamålsenlig beredningsorganisation. Förändringarna väntas leda till ökad effektivitet. Till följd av detta kan de högsta domstolarna ägna mer tid åt prejudikatbildning.

Flera förändringar har genomförts som syftar till att skapa en modernare och bättre fungerande domstolsorganisation. När det gäller tingsrättsorganisationen har de senaste årens sammanläggningar skapat domstolar med ökad judiciell och administrativ bärkraft. Som framgick i det föregående kapitlet lades nyligen 23 länsrätter samman till tolv förvaltningsrätter, bl.a. i syfte att skapa bättre möjligheter till specialisering i domstolarna, vilket i sin tur leder till ökad kvalitet i dömandet och en mer effektiv målhantering.

Förvaltningslagsutredningen har helt nyligen i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) lämnat förslag till en ny förvaltningslag. Utredningen föreslår att förvaltningsmyndigheternas skyldighet att motivera sina beslut ska skärpas, något som sammantaget förväntas leda till tidsvinster genom att antalet rättelser och överklaganden minskar. Enligt Förvaltningslagsutredningen multipliceras också tidsvinsterna genom att högre instans (normalt en domstol), om beslutet ändå överklagas, har att ta ställning till en genomtänkt och klarläggande produkt. Utredningen föreslår också att förvaltningsmyndigheterna i ökad

utsträckning ska kunna bota brister genom att myndigheten själv företar rättelse av sina egna beslut, något som förväntas minska behovet av att utnyttja överklagandeförfarandet. Förslaget innehåller vidare en ny regel om myndighets utredningsansvar, som enligt Förvaltningslagsutredningen på ett tydligt sätt markerar att tyngdpunkten i förfarandet ska ligga i första instans. I betänkandet anges att skyndsam handläggning varit ett genomgående tema vid utformningen av den nya lagen.

Ärendeutredningen har i betänkandet Domstolarnas handläggning av ärenden (SOU 2007:65) föreslagit att en övervägande andel av de ärenden som handläggs av tingsrätt som första instans ska flyttas över till förvaltningsmyndigheter i syfte att ytterligare renodla domstolarnas verksamhet. Förslaget bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

Statskontoret har på regerings uppdrag utvärderat domstolarnas inre organisation och arbetsformer. I uppdraget ingick bl.a. att ge en beskrivning av de olika arbetsformer och organisatoriska lösningar som valts av domstolarna och att analysera sambandet mellan formen för en domstols inre organisation och dess förmåga att uppnå målet att verksamheten ska bedrivas med hög kvalitet och vara effektiv. Uppdraget redovisades i rapporten Domstolarnas inre arbete – en utvärdering (2009:20).

För att möta den ökade tillströmningen av mål till domstolarna, korta handläggningstiderna och för att säkerställa kvaliteten i den dömande verksamheten har det tillskjutits ytterligare medel till Sveriges Domstolar. Regeringen har vidare bl.a. gett domstolarna ekonomiska möjligheter att genom tillfälliga insatser fokusera på att minska målbalanserna. Det har i huvudsak handlat om att i förtid generationsväxla personal genom en dubblering av anställda under en period (prop. 2009/10:1 Utgiftsområde 4, s. 43 och 56)

Under år 2008 genomfördes flera förändringar angående rekryteringen av domare i syfte att säkerställa att domstolarna även i framtiden kan rekrytera de allra skickligaste och för yrket mest lämpade juristerna (jfr prop. 2007/08:113). Till exempel har möjligheterna för etablerade jurister att adjungera som ledamot i domstol ökat. Vidare inrättades den 1 juli 2008 Domarnämnden, som då ersatte Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN). Domarnämndens främsta uppgift är att lämna förslag till regeringen i ärenden angående anställning av domare. Att skickliga jurister rekryteras till domaryrket är en viktig förutsättning för att

domstolarna ska kunna avgöra mål och ärenden inom rimlig tid och med hög kvalitet.

Den 13 januari 2009 startade Domstolsakademin, som tillhandahåller individuellt utformad utbildning för domare, sin verksamhet. Domstolsakademin har fr.o.m. den 1 januari 2010 huvudansvaret för all kompetensutveckling som riktar sig till ordinarie domare och som avser domarens juridiska kompetens. Utbildning ges på både grundnivå och fördjupningsnivå. Genom akademins verksamhet kan domarnas kompetens och därmed kvaliteten och effektiviteten i dömandet stärkas ytterligare.

Åtgärder har också vidtagits för att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggning av ett enskilt mål eller ärende i domstol. Den 1 januari 2010 trädde lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol i kraft. En ansökan om förtursförklaring ska kunna göras beträffande alla typer av mål och ärenden i de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna och specialdomstolarna. Om handläggningen av målet eller ärendet har oskäligt fördröjts, ska målet eller ärendet förklaras ha förtur i domstolen (förtursförklaring).

Under 2009 och inledningen av 2010 har måltillströmningen ökat vid många domstolar. För att undvika att den enskilde får vänta orimligt länge får de domstolar som har störst behov utifrån målökning och ökade balanser möjlighet att anställa fler ordinarie domare eller nyanställa annan personal tills vidare eller för särskilda insatser. Vidare kommer en särskild förstärkningsstyrka att inrättas. Styrkan kommer att bestå av ett antal domare som kan hjälpa domstolarna att avgöra de äldsta målen eller förstärka domstolarna så att den ordinarie personalen kan ta sig an de äldre målen. Förstärkningsstyrkan kommer att vara tillgänglig för hela landet och vara i kraft under två år.

16. Omloppstider inom de allmänna domstolsslagen

I detta kapitel lämnas en översiktlig redogörelse för omloppstiderna för vissa grupper och typer av mål som handläggs i de allmänna domstolsslagen. Dessutom ges en kort beskrivning av balanssituationen i domstolarna.

16.1. Regeringens verksamhetsmål

Regeringen har satt upp följande långsiktiga verksamhetsmål för domstolarna. I tingsrätt och hovrätt bör huvuddelen (75 procent) av brottmålen (exklusive notarie- och förtursmål) avgöras inom fem månader och huvuddelen av tvistemålen (exklusive gemensam ansökan om äktenskapsskillnad) avgöras inom sju månader. I förvaltningsrätt och kammarrätt bör huvuddelen av målen (exklusive förturs- och migrationsmål) avgöras inom sex månader.

16.2. Omloppstider för de stora målgrupperna

Under 2009 förbättrades generellt sett omloppstiderna i tingsrätt, länsrätt, hovrätt och kammarrätt. I tingsrätt avgjordes huvuddelen av tvistemålen inom 7,0 månader och huvuddelen av brottmålen inom 5,3 månader. Det innebar en förkortad omloppstid på 1,6 respektive 0,1 månader i förhållande till 2008 och på 2,3 respektive 0,6 månader i förhållande till 2007. I hovrätt avgjordes under 2009 huvuddelen av tvistemålen inom 7,7 månader och brottmålen inom 8,2 månader. Det innebar en förkortad omloppstid på 2,0 respektive 0,7 månader i förhållande till 2008 och på 2,3 respektive 1,8 månader i förhållande till 2007.

I länsrätt avgjordes under 2009 huvuddelen av samtliga mål inom 6,4 månader, vilket var en förbättring på 1,7 månader i förhållande till 2008 och på 2,5 månader i förhållande till 2007. I kammarrätt avgjordes under 2009 huvuddelen av samtliga mål inom 9,0 månader, vilket var en förbättring på 1,0 månader i förhållande till 2008 och på 1,8 månader i förhållande till 2007 (Sveriges Domstolars Årsredovisning för 2008 och 2009).

I Högsta domstolen avgjordes under 2009 huvuddelen av brottmålen inom 3,8 månader, tvistemålen inom 6,3 månader och övriga mål inom 4,1 månader. Omloppstiderna för de respektive tre målkategorierna försämrades något i förhållande till 2008 och, vad gäller brottmålen och tvistemålen, också i förhållande till 2007.

I Regeringsrätten avgjordes under 2009 huvuddelen av skattemålen inom 9,8 månader, socialförsäkringsmålen inom 11,5 månader, mål enligt socialtjänstlagen inom 8,5 månader och övriga mål inom 12,1 månader. Det innebar en påtagligt förkortad omloppstid jämfört med 2008. Omloppstiden för skattemålen förkortades med 6,9 månader och för socialförsäkringsmålen med 4,5 månader. I förhållande till 2007 har omloppstiden förkortats i än högre utsträckning (Sveriges Domstolars Årsredovisning för 2007 och 2009).

16.3. Omloppstider för vissa måltyper m.m.

Det bör poängteras att den nyss givna bilden är klart förenklad. Omloppstiden varierar kraftigt mellan de olika måltyper som ingår i de ovan nämnda grupperna av mål. För att ta några exempel på omloppstider som måste anses vara orimligt långa avgjordes i tingsrätt under 2009 huvuddelen av marknadsföringsmålen, patentmålen respektive diskrimineringsmålen inom 21,4, 46,7 respektive 41,7 månader. Omloppstiden varierar också kraftigt mellan enskilda domstolar. Till exempel avgjordes under 2009 huvuddelen av skattemålen i en länsrätt inom 5,4 månader och i en annan länsrätt inom 20,8 månader.

Vidare finns det många exempel på enskilda fall där omloppstiden varit oskäligt lång. Detta har bl.a. gett upphov till att Europadomstolen i ett flertal domar de senaste åren funnit att Sverige kränkt rätten i Europakonventionens artikel 6.1 till domstolsprövning inom skälig tid (se t.ex. Wassdahl, avgörande den 6 februari 2007, dödsboet efter Nitschke, avgörande den

27 september 2007 och Klemenko Nord AB, avgörande den 19 december 2006, samtliga mot Sverige). Också svenska domstolar har konstaterat kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid, vilket resulterat i att staten ålagts skadeståndsansvar, att lindrigare straff utdömts eller att sanktionsavgifter satts ned (se bl.a. NJA 2005 s. 462 och RÅ 2006 ref. 43). Även JO:s tillsyn av domstolarnas verksamhet uppvisar åtskilliga exempel på mål som inte har avgjorts inom skälig tid. För en närmare redogörelse av förekomsten av långsam handläggning i enskilda fall, se betänkandet Förtursförklaring i domstol (SOU 2008:16) s. 37 ff. och 70 f.

16.4. Balanssituationen i de allmänna domstolsslagen

Det finns ett tydligt samband mellan långa omloppstider och stora balanser. Domstolarnas målbalanser bör därför inte vara större än att målen kan avgöras i den takt de kommer in. För att uppnå detta har domstolarna under de senaste åren gjort särskilda balansavarbetningsinsatser. Under 2007 utarbetade Domstolsverket en beräkningsmodell för att dela upp domstolarnas totala balans i s.k. arbets- och överbalans. Med arbetsbalans avsågs det antal mål i balans som var förenligt med en normal handläggning av målen. Arbetsbalansen motsvarar den mängd mål som kan avgöras inom de omloppstider som regeringen har satt upp som verksamhetsmål. Det antal mål som översteg arbetsbalansen definierades som överbalans. Beräkningsmodellen presenteras i Domstolsverkets rapport

En statistikmetod för beräkning av optimal arbetsbalans (dnr 1539-2007).

När mätningarna påbörjades i september 2007 var överbalansen inom de allmänna domstolsslagen knappt 37 000 mål. Den 31 december 2008 hade överbalansen, trots att antalet inkomna mål hade ökat med mer än 11 000, minskat med drygt 20 500 mål och var drygt 16 000 mål. Under 2009 ökade antalet inkomna mål med ytterligare drygt 20 000 mål. Överbalansen ökade under året med cirka 7 000 mål.

Överväganden

17. Ett modernt, sammanhållet och långsiktigt hållbart domstolsväsende

Målutredningens uppdrag har sammanfattningsvis varit att analysera om det finns behov av särskilda åtgärder för vissa måltyper i organisatoriskt eller processuellt hänseende i syfte att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarande. Med särskilda åtgärder avses författningsreglerade särlösningar i form av t.ex. tidsfrister, koncentration av mål av viss typ till några få domstolar, förkortade instanskedjor eller särskilda ledamöter.

En given utgångspunkt i utredningsarbetet har varit att tyngdpunkten i dömandet även fortsättningsvis – och helst ännu tydligare än i dag – ska ligga i första instans. En annan sådan utgångspunkt har varit att behålla – och helst i ännu större utsträckning använda – det nuvarande treinstanssystemet.

En tredje utgångspunkt för utredningen har varit att försöka anlägga ett helhetsperspektiv inte bara på slutresultatet som sådant utan också genom att låta ett sådant synsätt genomsyra arbetet i alla de olika delfrågor som väckts under utredningsarbetets gång.

Under arbetets gång har vi haft en vision för framtidens domstolsverksamhet för ögonen. Den ska vara modern, sammanhållen och långsiktigt hållbar.

I visionen ligger att domstolarna ska klara av att handlägga alla mål snabbt och kompetent. Det är inte meningsfullt att genom författningsreglering säkra att vissa särskilt utpekade målgrupper blir avgjorda snabbt och med hög kompetens, om det samtidigt innebär att alla andra mål blir lidande. Därför måste den givna utgångspunkten vara att domstolarna ska klara betinget att avgöra samtliga mål med hög kvalitet och inom rimlig tid. Först då kommer domstolarna att få parternas och andra intressenters fulla förtroende. Hur ska då detta åstadkommas?

Från utredningens sida har vi valt att inte nöja oss med att enbart behandla frågor om hur särskilda åtgärder ska kunna garantera särskild snabbhet och kompetens för vissa måltyper. Vi har tagit oss friheten att också ta upp några mera generella åtgärder som vi menar behövs för att lägga grunden till ett skifte från att ständigt jaga fram mål som blivit för gamla i än den ena, än den andra målgruppen till att frigöra och bättre använda de resurser som står till domstolarnas förfogande.

Vi lägger inte fram några konkreta författningsförslag. I stället är utredningen närmast en modellutredning som haft ambitionen att ta fram en verktygslåda och metoder (i form av bl.a. olika principer) där de olika verktygen ska kunna användas för att i framtiden bygga till eller bygga om i det nuvarande systemet på ett sätt som verkar i den utpekade riktningen, nämligen att domstolarna ska klara hela sitt beting.

En ytterligare utgångspunkt i vårt arbete har varit att så långt som möjligt undvika särregleringar när det gäller t.ex. författningsreglerade tidsfrister för att ge domstolarna bästa möjliga förutsättningar att kunna göra egna bedömningar och prioriteringar av vilka mål som bör avgöras mera skyndsamt än andra. Vi menar att domstolarna ska klara – och också kan klara – uppgiften om de får den och att en sådan ordning ligger helt i linje med den självständiga ställning som domstolarna rimligen ska ha.

Självklart måste det till en kraftsamling på alla nivåer för att nå fram till en ordning där samtliga mål avgörs i rimlig tid och med hög kvalitet. Mycket har hänt de senaste åren när det gäller domstolarnas verksamhet i stort och det pågår fortfarande ett brett arbete med att förbättra och effektivisera arbetet. Det visar den kartläggning som vi gjort och presenterar i kapitlen 2–16. Bl.a. har bara de senaste fem åren den yttre organisationen setts över och genomgått stora förändringar, mål- och ärendegrupper har flyttats både från, till och mellan de olika domstolarna och flera andra reformer eller lagändringar som påverkar domstolarnas verksamhet har trätt i kraft eller kommer att göra det inom kort. Dessutom har domstolarna fått bättre ekonomiska förutsättningar de senaste åren och har kunnat satsa bl.a. på olika avarbetningsinsatser, konkreta verksamhetsmål har tagits fram för de flesta måltyperna och en verksamhetsstrategi för Domstolsverket är under utarbetande med mål satta av domstolarna själva som grund. Resursfördelnings- och dimensioneringsfrågorna har fått ökad uppmärksamhet. Rekryteringsfrågan är central för en framgångsrik domstolsverksamhet

och även här har arbete pågått och pågår. Förtroendefrågor har utretts och uppmärksammats, IT-utvecklingen har varit snabb och framgångsrik och säkerhetsfrågorna har lyfts fram. Vidare har satsningar gjorts på ledarskapsutbildningar och kompetensutveckling. En Domstolsakademi har etablerats. Det är alltså ingen överdrift att säga att vi har ett domstolsväsende i stark utveckling.

Det påbörjade utvecklingsarbetet måste även framöver fortsätta på bred front om önskade resultat ska nås. Det handlar alltså om att, ibland efter ytterligare utvärderingar, fortsätta arbetet med att utveckla eller se över frågor särskilt om

-

den yttre organisationen

-

den inre verksamheten

-

resurserna, som ska vara tillräckliga och riktigt fördelade

-

rekrytering; domstolarna måste fånga de bästa juristerna och överlag ha väl kvalificerad personal

-

utbildning och kompetensutveckling

-

modern teknik och moderna arbetsformer; bl.a. tillgång till videokonferensutrustningar i alla domstolar, utveckling av datorstödet och kommunicering av skrifter per e-post

-

förtroende; domstolarnas verksamhet ska präglas av professionalism och hög kvalitet; kvaliteten mäts alltid hos mottagaren

-

verksamhetsmålen

Det ska också sägas att frågan om domstolarnas insatser naturligtvis inte kan ses isolerade från den verksamhet som bedrivs hos andra myndigheter, t.ex. polis, åklagare, Skatteverket och Försäkringskassan. För den enskilde är det av största betydelse att hela processen från första början och fram till dess saken är slutligt avgjord fyller högt ställda krav på kvalitet och skyndsamhet. Frågan ligger dock utanför utredningens uppdrag och vi nöjer oss därför med att konstatera att det självklart är nödvändigt att alla inblandade myndigheter, såväl som lagstiftaren och andra verkar i samma riktning för att nå bra resultat. Det kan nämnas att den expert som är åklagare och som har biträtt utredningen har framfört att det inte är meningsfullt att ha tidsfrister för polis och åklagares handläggning av vissa typer av ärenden, t.ex. ärenden där målsäganden är under 18 år, om inte motsvarande krav på skyndsamhet gäller för domstolsprövningen. Det vore därför enligt

experten önskvärt att se över behovet av skyndsamhet för olika ärendetyper genom hela instanskedjan i ett sammanhang.

Fler frågor än de som behandlas i betänkandet har uppmärksammats under arbetes gång. Eftersom de ligger utanför utredningsuppdraget tas de inte heller upp. Några av frågorna har dock påtalats från flera håll och kan därför nämnas i sammanhanget. En fråga gäller antalet nämndemän och deras medverkan i domstolsprocessen. Hovrättens prövning har efter reformen En modernare rättegång fått en mer tydlig inriktning på överprövning. En synpunkt som har framförts är att nämndemännens medverkan i hovrätten mot den bakgrunden kan ifrågasättas. Från några andra håll har också frågan om antalet nämndemän i underrätt tagits upp.

Ytterligare en fråga som från flera håll förts fram till Målutredningen är bristen på vägledande avgöranden beträffande landfrågor i migrationsmål. Frågan har tidigare tagits upp i Utvärderingsutredningens betänkande Den nya migrationsprocessen (SOU 2009:56, s. 211 ff.). Domare vid Migrationsöverdomstolen har vid olika tillfällen framfört att landfrågor faller utanför begreppet rättstillämpning och att avgöranden i sådana frågor inte är en uppgift för domstolen. Domare vid migrationsdomstolarna och andra intressenter, t.ex. Migrationsverket, är av motsatt uppfattning och anser att det är väsentligt att den högsta instansen uttalar sig i landfrågor. Följden av dagens förhållningssätt är enligt dem att likartade fall i vissa fall bedöms olika av de tre migrationsdomstolarna, den ene beviljas uppehållstillstånd medan den andre nekas. Detta är djupt otillfredsställande ur alla tänkbara aspekter och minskar förtroendet för domstolarna. De experter som har biträtt Målutredningen och som har tjänstgjort i migrationsdomstol anser mot den bakgrunden att fortsatt utredning av frågan bör prioriteras.

Vår kartläggning visar hur komplext och fyllt av särlösningar domstolssystemet är. Det är svårt att helt frigöra sig från tanken att en sådan komplexitet bidrar till en tröghet i systemet som domstolarna trots mångåriga avarbetningsinsatser och andra åtgärder inte har lyckats komma till rätta med. Utredningens förhoppning är att i någon mån bidra till att avhjälpa problemen genom att tillhandahålla en verktygslåda med ett antal redskap i.

18. Generella åtgärder

Ett sätt att uppnå en snabbare handläggning av en viss typ av mål är att vidta särskilda åtgärder riktade mot den aktuella måltypen. Snabbare handläggning för en viss måltyp kan emellertid också åstadkommas genom mera allmänna reformer. Motsvarande gäller i fråga om förhöjd kompetens.

Den senaste tiden har ett antal förslag till reformer som bl.a. syftar till ökad skyndsamhet eller förhöjd kompetens i domstolsförfarandet lämnats. Vidare har ett antal reformer som har samma syften nyligen genomförts (se också kapitel 15). Det är rimligt att förvänta sig att flera av dessa reformer – genom att rent allmänt åstadkomma en mer skyndsam handläggning eller högre kompetens i domstolsförfarandet – på sikt bör minska behovet av särskilda åtgärder. De bör dessutom skapa ett större utrymme för domstolarna att i enskilda fall hantera de mål som ställer särskilda krav på skyndsamhet eller kompetens.

För att i än högre grad minska behovet av särskilda åtgärder och förbättra domstolarnas möjligheter att hantera enskilda mål som ställer särskilda krav på skyndsamhet eller kompetens, finns det anledning att överväga fler allmänna åtgärder och några andra typer av förändringar. Innan Målutredningen i de följande kapitlen överväger användningen av särskilda åtgärder, behandlas därför i detta kapitel några mer generella åtgärder.

Ett par åtgärder som syftar till att uppnå särskild skyndsamhet och som i dag gäller endast för vissa måltyper skulle, enligt Målutredningens bedömning, mycket väl kunna gälla generellt, dvs. för alla typer av mål. I de följande avsnitten behandlar Målutredningen dessa åtgärder. Dessutom behandlas ett antal andra åtgärder som inte är specifika för enskilda måltyper men som kan användas för att uppnå ökad skyndsamhet eller förhöjd kompetens i domstolsförfarandet. Vidare övervägs några förändringar av tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål. En sådan

förändring skulle kunna bidra till att förkorta handläggningstiderna för tvistemålen och indirekt även för övriga måltyper som hanteras i allmän domstol.

18.1. Prövningstillstånd i hovrätt och kammarrätt

Bedömning: Ett generellt krav på prövningstillstånd bör införas

för överklagande till hovrätt och till kammarrätt.

Tillståndsgrunderna för allmän förvaltningsdomstol bör ändras så att de överensstämmer med vad som i dag gäller för allmän domstol.

Hovrätten och kammarrätten bör vid behandling av frågor om prövningstillstånd vara domför med tre lagfarna ledamöter.

Ett prövningstillstånd bör få meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.

Vid tillkomsten av rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen fanns det i princip inte några begränsningar när det gällde möjligheten att få ett tingsrättsavgörande respektive ett länsrättsavgörande prövat av andra instans. För att göra förfarandet i hovrätt och kammarrätt mer ändamålsenligt, har det under årens lopp införts krav på prövningstillstånd i hovrätt och kammarrätt för många typer av mål.

Regler om prövningstillstånd i ledet mellan första och andra domstolsinstans leder typiskt sett till ett snabbare avgörande av målen. De ger också den andra domstolsinstansen bättre förutsättningar för att snabbare och mer kraftfullt kunna fokusera på att ta hand om de mål som kräver en fullständig prövning.

Av redogörelsen i avsnitt 9.4.1 följer att utvecklingen under de senaste femton åren har gått mot att krav på prövningstillstånd ställts upp vid överklagande till andra instans för fler och fler typer av mål. Numera uppställs ett sådant krav för alla tvistemål och domstolsärenden samt för vissa, mindre allvarliga, brottmål. Merparten av de måltyper som överklagas från förvaltningsrätt till kammarrätt omfattas av systemet med prövningstillstånd. Också vissa mål som överklagas från tingsrätt till specialdomstol omfattas av systemet med prövningstillstånd.

Trots att prövningstillstånd i ledet mellan första och andra domstolsinstans således kan sägas vara en huvudregel, är det

fortfarande många måltyper som inte omfattas av ett sådant krav. Av de mål som kom in till hovrätt respektive kammarrätt under första halvåret 2009, var det enligt uppgift från Domstolsverket drygt 60 procent respektive drygt 30 procent som inte omfattades av ett krav på prövningstillstånd. Det gäller bl.a. för stora målgrupper som flertalet brottmål och skattemålen. Dessa mål blir således föremål för en fullständig omprövning i andra instans, också i de fall när den instansen redan på ett tidigt stadium kan konstatera att klaganden inte har några utsikter till ändring. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig ordning, bl.a. därför att den många gånger innebär nackdelar i form av längre handläggningstider både för de aktuella målen och indirekt också för andra mål. Detta medför också kostnader för rättsväsendet i stort och, i viss mån, ökade kostnader för parterna i de aktuella målen.

Flertalet av de skäl som i tidigare lagstiftningsärenden anförts till stöd för att införa prövningstillstånd är allmänna och därmed tillämpliga också på de områden som i dag inte omfattas av systemet med prövningstillstånd. Till dessa skäl hör att ett system med prövningstillstånd gör det möjligt att åstadkomma en mer flexibel och effektiv handläggning av de mål som överklagas till hovrätt eller till kammarrätt. Förutom att systemet leder till ett snabbare avgörande i de fall prövningstillstånd inte meddelas, ger det hovrätten och kammarrätten förutsättningar att snabbare och mer koncentrerat handlägga de mål som kräver en fullständig prövning. Systemet innebär vidare att rättsskipningen tydligare får sin tyngdpunkt i första instans och att fokus sätts på hovrättens och kammarrättens kontrollerande funktion (jfr prop. 2007/08:139 s. 23).

Målutredningens uppdrag, att säkerställa att de mål som kräver särskild skyndsamhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet får tillgång till detta, är i stor utsträckning en fråga om att se till att resurserna inom domstolsväsendet används där de bäst behövs. Ett system med ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt och till kammarrätt skulle skapa bättre förutsättningar för att tillmötesgå behovet av olika typer av särskilda åtgärder i andra instans för de mål som kräver en fullständig prövning.

Frågan om ett generellt krav på prövningstillstånd i andra instans i de allmänna domstolarna är inte ny. Hovrättsprocessutredningen föreslog redan år 1995 i sitt betänkande Ett reformerat

hovrättsförfarande (SOU 1995:124) att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skulle införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Kravet skulle alltså gälla samtliga typer av mål och ärenden och samtliga avgöranden i dessa. Hovrättsprocessutredningen föreslog vissa förändringar när det gällde förutsättningarna för prövningstillstånd. Därutöver föreslogs att prövningstillstånd under vissa förutsättningar kunde begränsas till att gälla en viss del av ett överklagat avgörande. Enligt förslaget skulle det räcka att en av tre domare som deltog i omröstningen röstade för prövningstillstånd för att sådant tillstånd skulle meddelas.

I nu angivna delar lades utredningsförslaget till grund för förslag i propositionen Prövningstillstånd i hovrätten (prop. 1996/97:131). Propositionen återkallades sedan det visat sig att den inte skulle komma att få nödvändig majoritet i riksdagen.

Prövningstillståndsreformen för de allmänna förvaltningsdomstolarna utvärderades år 2002 av Domstolsverket. Resultatet av utvärderingen presenteras i rapporten Utvärdering och förslag kring prövningstillstånd i kammarrätt (DV-rapport 2002:4). Utvärderingen visade att reformen har gett ett positivt resultat. Bland annat hade reformen lett till kortare handläggningstider och mer flexibla arbetsformer i kammarrätterna. I rapporten gjordes bedömningen att ett krav på prövningstillstånd i kammarrätt borde införas för fler typer av mål. Skattemålen var enligt rapporten en målgrupp som borde vara lämpad för ett krav på prövningstillstånd i ledet länsrätt – kammarrätt. Enligt rapporten fanns vidare goda skäl att överväga ett införande av prövningstillstånd för mål om fastighetstaxering. När det gällde kategorin övriga mål, som består av över 300 måltyper av varierande slag, borde frågan enligt rapporten prövas målgrupp för målgrupp utifrån de principer som angavs i propositionen Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1993/94:133).

Det som anfördes i hovrättsprocessutredningens betänkande och den återkallade propositionen till stöd för ett generellt krav på prövningstillstånd äger enligt Målutredningens bedömning alltjämt giltighet och har dessutom i allt väsentligt bäring på de mål som handläggs i allmän förvaltningsdomstol. Ett generellt krav på prövningstillstånd skulle leda till att hovrätterna och kammarrätterna i större utsträckning än i dag kunde koncentrera sig på sådana underrättsavgöranden där en förnyad fullständig prövning är av värde, dvs. främst avgöranden som är felaktiga, med tids- och kvalitetsvinster som följd.

Flera förutsättningar måste dock vara uppfyllda för att ett system med generellt prövningstillstånd ska kunna komma i fråga. En förutsättning är att en sådan reform står i överensstämmelse med Sveriges förpliktelser enligt internationella överenskommelser. Vidare får reformen inte leda till försämrad rättssäkerhet. Det måste dessutom undersökas om det finns måltyper för vilka det är olämpligt att införa ett krav på prövningstillstånd.

18.1.1. Sveriges internationella åtaganden

Frågan om ett generellt krav på prövningstillstånd står i överensstämmelse med Sveriges förpliktelser enligt internationella åtaganden får betydelse främst för brottmålen. Den har emellertid också betydelse för mål av straffliknande karaktär såsom mål om skattetillägg, konkurrensskadeavgift och andra sanktionsavgifter. Frågan om förutsättningarna för prövningstillstånd med hänsyn till gjorda konventionsåtaganden behandlades i propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131, s. 175 f.). Där angavs följande:

Vad därefter gäller brottmål finns en rätt till en förnyad prövning enligt artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Artikeln innebär att var och en som dömts av domstol för en brottslig gärning skall ha rätt att få skuldfrågan eller påföljden omprövad av högre domstol. Denna rättighet och grunderna för dess utövande, skall regleras i lag. Undantag får göras i fråga om mindre grova gärningar eller i de fall då den dömde har dömts i första instans av den högsta domstolen eller har dömts efter det att en frikännande dom har överklagats. Liknande regler om en rätt till överklagande i brottmål återfinns även i de tidigare nämnda FN-konventionerna.

Den rätt att överklaga som följer av tilläggsprotokollet behöver inte innebära att det måste finnas en rätt till en fullständig omprövning av den fällande domen. Detta följer redan av bestämmelsen i protokollet om att utövande av rätten till överklagande skall regleras i lag. Härigenom får varje konventionsstat en betydande frihet att själv bestämma på vilka villkor och i vilken omfattning en överprövning kan ske. Begränsningar i överklaganderätten måste emellertid framstå som rimliga och får inte vara så långtgående att de gör själva överklaganderätten illusorisk eller meningslös (jfr Danelius, H., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl., 2002, s. 420).

I motiven till tilläggsprotokollet sägs bl.a. att det i vissa stater förekommer att en person som vill överklaga till en högre instans i vissa fall måste ansöka om prövningstillstånd (leave to appeal) och att rätten att ansöka om sådant tillstånd i sig själv är att betrakta som en form av

rätt till omprövning i den mening som avses i tilläggsprotokollet (se Explanatory Report, punkt 18). I överensstämmelse med detta uttalade dåvarande Europakommissionen i ett mål mot Norge att de tidigare norska reglerna om överklagande i brottmål, som innebar att samtliga brottmål omfattades av ett krav på prövningstillstånd, i princip innebar att det fanns en sådan möjlighet till förnyad prövning som avses i tilläggsprotokollet (fallet E.M. mot Norge, Appl. No. 20087/92). Och i målet Näss mot Sverige (Appl. No. 18061/91), där en tilltalad hade frikänts för vissa brott i tingsrätten men dömts i hovrätten, fann kommissionen att rätten att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen var tillräckligt för att uppfylla kraven i artikel 2 i tilläggsprotokollet. Denna ståndpunkt har nyligen bekräftats av Europadomstolen i avgörandet Sawalha mot Sverige (Appl. No 64299/01).

Sveriges konventionsåtaganden utgör mot den redovisade bakgrunden inget hinder mot att införa ett generellt krav på prövningstillstånd i andra domstolsinstans (se vidare prop. 1992/93:216 s. 30 ff. och 1996/97:131 s. 52 f.). Det kan också konstateras att ett generellt system med prövningstillstånd i andra instans inte är någon udda ordning vid en internationell jämförelse (prop. 2004/05:131 s. 176 f.).

I detta sammanhang kan även nämnas att de europeiska domarnas konsultativa råd i ett utlåtande från december 2008, som behandlar kvaliteten på juridiska avgöranden, konstaterar att måltillströmningen till högre domstolar kan påverka både hastigheten och kvaliteten på rättsskipningen (Opinion no.11 of the Consultative Council of European Judges [CCJE] to the attention of the Committee of Ministers of the Council of Europe on the quality of judicial decisions). Mot den bakgrunden rekommenderar rådet att medlemsstaterna introducerar en mekanism, som överensstämmer med den rättsliga traditionen i varje land, för att reglera tillgången till sådana domstolar.

18.1.2. Bibehållen rättssäkerhet

En ytterligare förutsättning för att ett system med generellt prövningstillstånd ska kunna komma i fråga är att en sådan reform inte leder till försämrad rättssäkerhet. Det kan i detta sammanhang inte nog tydligt framhållas att ett krav på prövningstillstånd inte innebär att rätten att överklaga är begränsad. För den helt övervägande delen av rättsskipningen är det en självklarhet att underrätternas avgöranden ska kunna överklagas och att felaktiga domar

ska rättas i andra instans. Ett system med prövningstillstånd förändrar inte denna ordning. Systemet innebär att den andra domstolsinstansen vid en inledande prövning, grundad på bl.a. vad klaganden har anfört i överklagandet, tar ställning till om det finns skäl att meddela prövningstillstånd. Om redan den inledande prövningen visar att underrättens avgörande är riktigt, ska prövningstillstånd inte meddelas. I övriga fall ska prövningstillstånd meddelas och handläggningen fortsätta. Hovrätten eller kammarrätten ska i dessa fall pröva målet i hela dess vidd och, om det därvid konstateras att underrättens avgörande är felaktigt, rätta avgörandet.

Det kan mot den redovisade bakgrunden hävdas att begreppet ”prövningstillstånd” är missvisande. Begreppet kan felaktigt leda tanken till att någon prövning inte görs i de fall prövningstillstånd inte meddelas. Som framgått är det emellertid felaktigt. Tvärtom är den prövning som sker när hovrätten eller kammarrätten avgör frågan om prövningstillstånd mycket noggrann och ibland också mycket omfattande. Om det behövs, kan ett beslut i tillståndsfrågan föregås av skriftväxling och i undantagsfall av ett sammanträde eller en muntlig förhandling (jfr 50 kap. 7 a § rättegångsbalken samt 8 och 9 §§förvaltningsprocesslagen). Inte minst av pedagogiska skäl kan det därför finnas anledning att i något lämpligt sammanhang överväga en bättre term än prövningstillstånd för den prövning som alltid sker.

Det är också viktigt att på olika sätt sprida kunskap om vad prövningen innebär. Ett sätt att göra detta, som Målutredningen bedömer har stor betydelse för systemets legitimitet, är att alltid motivera besluten om prövningstillstånd. Kravet på att besluten ska vara motiverade bör enligt utredningens bedömning framgå av lagtexten. Det bör också alltid av besluten framgå att domstolen har tagit del av utredningen i målet. I de fall prövningstillstånd inte meddelas, bör det tydligt anges att hovrätten eller kammarrätten vid sin prövning funnit att underrättens avgörande är riktigt. Det är sannolikt mycket viktigt för att undanröja missförstånd om att domstolen inte har läst handlingarna eller inte har gjort någon egentlig prövning av frågan.

En från rättssäkerhetssynpunkt viktig aspekt är under vilka förutsättningar prövningstillstånd meddelas. Från och med den 1 november 2008 gäller en mer förfinad reglering vad gäller förutsättningarna för att meddela prövningstillstånd i hovrätt. Prövningstillstånd ska numera meddelas om det finns anledning att

betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (s.k. ändringsfall) eller det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (s.k. granskningsfall). Prövningstillstånd ska också meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (s.k. prejudikatsfall) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (s.k. extraordinära fall).

Det finns inte några sakliga skäl för att ha olika tillståndsgrunder för allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Tvärtom skulle det vara av stort värde att ha enhetliga tillståndsgrunder för båda domstolsslagen. Reglerna för tillståndsgrunder i allmän förvaltningsdomstol bör därför enligt Målutredningens uppfattning ändras så att de överensstämmer med vad som gäller för allmän domstol. Ett förslag om en sådan förändring har helt nyligen lämnats i promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17). Detta förslag bör alltså enligt Målutredningens uppfattning genomföras.

Genom den angivna utformningen av tillståndsgrunderna skapas enligt Målutredningens bedömning tillräckliga garantier för att prövningstillstånd verkligen meddelas i mål och ärenden där underrättsavgörandet är materiellt felaktigt. I sammanhanget bör beaktas att Högsta domstolen har uttalat att hovrätten vid sin prövning inte helt kan begränsa sig till det som klaganden har anfört i sitt överklagande. Hovrätten måste i stället i viss utsträckning ex officio försöka utröna förekomsten av dispensskäl (NJA 2008 s. 1066; se också NJA 2009 s. 798 och 2009 N 65).

Risken för felaktiga beslut i frågan om prövningstillstånd blir med den beskrivna ordningen sammantaget ytterst begränsad. Samtidigt frigörs genom systemet med prövningstillstånd resurser som i högre grad än i dag kan avsättas för mål med krävande sak- och rättsfrågor, något som i sin tur bidrar till en ökad rättssäkerhet.

Sammanfattningsvis kan ett system med generellt eller väsentligt utvidgat prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt – hovrätt och förvaltningsrätt – kammarrätt enligt Målutredningens bedömning genomföras med bibehållen rättssäkerhet.

18.1.3. Bör några typer av mål undantas?

Trots det tidigare anförda skulle det kunna hävdas att ett system med prövningstillstånd är mindre lämpligt för vissa typer av mål. Detta skulle kunna göras gällande beträffande t.ex. mål av särskild komplicerad natur, brottmål som rör allvarlig brottslighet, mål om tvångsvård eller skattemål. Samma sak skulle kunna göras gällande för de mål som överklagas från förvaltningsmyndighet direkt till hovrätt eller kammarrätt.

När det gäller mål av komplicerad natur kan det konstateras att lagstiftaren har infört ett krav på prövningstillstånd vid överklagande till andra instans för t.ex. konkurrensmål och mål enligt lagen om elektronisk kommunikation. Dessa typer av mål tillhör de mest komplicerade målen som handläggs i domstol, ur såväl juridisk som ekonomisk synvinkel. Det är i och för sig tänkbart att effektivitetsvinsten av att införa prövningstillstånd för måltyper av komplicerad natur blir mindre än för andra, inte lika komplicerade, måltyper. Komplexa frågeställningar och ett omfattande processmaterial kan försvåra för den andra domstolsinstansen att avgöra om underrättens avgörande är riktigt, vilket skulle kunna leda till att prövningstillstånd meddelades i högre utsträckning. Också för de nu aktuella måltyperna bör dock ett krav på prövningstillstånd innebära en viss effektivitetsvinst. Målutredningen bedömer mot den bakgrunden att det inte finns skäl att undanta mål av särskilt komplicerad natur från ett system med prövningstillstånd.

De experter som är advokater och som har biträtt Målutredningen har framfört uppfattningen att prövningstillstånd, främst av rättssäkerhetsskäl, inte bör införas i brottmål där prövningstillstånd inte krävs i dag, i mål rörande administrativa frihetsberövanden samt i skattemål. Att undanta nu nämnda måltyper, bl.a. brottmål som rör allvarlig brottslighet, från ett system med prövningstillstånd skulle emellertid enligt Målutredningens mening ur en principiell synvinkel vara tveksamt. En sådan ordning skulle innebära att man utgår från att ett system med prövningstillstånd leder till ett mindre rättssäkert resultat och att man i vissa typer av mål får nöja sig med en mindre rättssäker behandling än i andra mål. Mot bakgrund av Målutredningens bedömning att risken för ett felaktigt beslut i frågan om prövningstillstånd måste anses vara ytterst begränsad, finns det inte anledning att undanta mål från kravet på prövningstillstånd av det skälet att saken är av särskilt ingripande karaktär. I stället framstår det som rimligt att avstå från

en fullständig prövning i sak också i sådana mål, om hovrätten eller kammarrätten – efter att ha granskat underrättens avgörande, det processmaterial som ligger till grund för detta och det som har anförts i överklagandet – inte kan finna något som innebär att riktigheten av avgörandet kan betvivlas.

När det gäller skattemålen har det också från näringslivshåll framförts att måltypen bör undantas från ett system med prövningstillstånd. Även Skatteverket har till Målutredningen framfört denna uppfattning. Skälen till att undanta skattemålen skulle bl.a. vara att den materiella kompetensen i skattefrågor i förvaltningsrätterna är ojämn och att det föreligger en betydligt större risk för de skattskyldiga att drabbas av materiellt felaktiga domar, om en fullständig prövning i kammarrätt skulle förutsätta att prövningstillstånd meddelades.

Målutredningen anser att ett välfungerande system med prövningstillstånd i andra domstolsinstans förutsätter hög kompetens i första domstolsinstans. I annat fall kommer hovrätterna eller kammarrätterna att få meddela prövningstillstånd i alltför hög grad till följd av att det finns skäl att ändra underrättens avgörande eller att det inte går att avgöra om underrättsavgörandet är riktigt utan att pröva målet fullt ut. En sådan ordning blir inte effektiv.

När det gäller skattemålen har flera åtgärder vidtagits som bedöms leda till högre kompetens i första domstolsinstans. Förvaltningsrätterna är färre och större än vad länsrätterna var, vilket i sig innebär en mycket högre grad av koncentration av skattemålen jämfört med den tidigare gällande ordningen. Sammanslagningarna skapar bättre förutsättningar för domstolsintern specialisering på skatterättens område. Domstolsakademin har inrättats och fått i uppdrag att anordna, bl.a. fördjupningskurser för ordinarie domare. Det kan finnas anledning att framöver göra gedigna satsningar på utbildningar inom skatterätten från Domstolsakademins sida. Också andra insatser som syftar till att ytterligare höja kompetens i underrätterna bl.a. på skatteområdet, t.ex. internutbildning och externa nätverk, bör övervägas.

Som framgått delar Målutredningen emellertid inte den framförda uppfattningen att ett system med prövningstillstånd i andra domstolsinstans innebär större risker för materiellt felaktiga domar. Om kammarrättens inledande prövning av ett skattemål inte visar att förvaltningsrättens avgörande är riktigt, ska prövningstillstånd meddelas och handläggningen fortsätta.

Kammarrätten ska därefter pröva målet i hela dess vidd och, om det därvid konstateras att underrättens avgörande är felaktigt, rätta avgörandet. Enligt Målutredningens uppfattning innebär inte ett krav på prövningstillstånd i kammarrätt någon försämrad rättssäkerhet för de skattskyldiga.

Skatteverket har som skäl för att skattemålen inte ska omfattas av systemet med prövningstillstånd också anfört att det omfattande systemet med obligatorisk omprövning hos myndigheten medför att de enklare målen redan har tagits om hand på myndighetsnivå. Målutredningen anser emellertid inte heller att en obligatorisk omprövning talar emot systemet med prövningstillstånd i kammarrätt. Som tidigare nämnts anser utredningen rent allmänt inte att svårighetsgraden på målen har någon avgörande betydelse för om de bör omfattas av ett krav på prövningstillstånd. Att målen har varit föremål för en omprövning utgör dessutom ytterligare en rättssäkerhetsgaranti och säkerställer att målen är väl genomgångna och rättsfrågorna väl utredda när frågan om prövningstillstånd ska avgöras. Därtill kommer att också andra förvaltningsmyndigheter har en likartad skyldighet att ompröva sina beslut. Målutredningen anser alltså inte att systemet med obligatorisk omprövning hos Skatteverket talar mot att låta skattemålen omfattas av systemet med prövningstillstånd. Tvärtom anser utredningen att detta är en kvalitetshöjande åtgärd som snarare utgör ett argument för att införa prövningstillstånd. Utredningen har inte heller funnit några andra skäl som talar för att undanta skattemålen från ett system med prövningstillstånd i kammarrätt.

I vissa fall kan ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas direkt till hovrätt. Det gäller beslut av övervakningsnämnd, hyresnämnd, arrendenämnd och Statens va-nämnd.1 En särskild fråga är vad som bör gälla i fråga om prövningstillstånd vid sådana överklaganden.

Avgörande för om dessa nämnders beslut bör omfattas av systemet med prövningstillstånd är om deras prövning kan sägas helt ersätta den första domstolsinstansens prövning, dvs. om de är att betrakta som domstolsliknande organ. Detta får anses vara fallet om nämndernas prövning uppfyller de krav som uppställs för

1 I propositionen En ny fängelse- och häkteslagstiftning (prop. 2009/10:135) föreslår regeringen att en övervaktningsnämnds beslut ska överprövas av förvaltningsrätt eller tingsrätt. Enligt förslaget kommer således inte några av övervaktningsnämndernas beslut att överklagas direkt till hovrätt. Om förslaget genomförs, kommer det nu förda resonemanget därmed inte längre att omfatta övervakningsnämndernas beslut.

domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen och som fått sin belysning genom Europadomstolens praxis.

Av Europadomstolens praxis framgår att också myndigheter som inte faller in under det nationella domstolsbegreppet kan anses vara domstolar i Europakonventionens mening. Kravet på domstolsprövning kan vara uppfyllt när tvisten prövats av ett organ som vid sin prövning erbjudit de rättssäkerhetsgarantier som krävs enligt Europakonventionen. Utgångspunkten för Europadomstolens bedömning av om rätten till domstolsprövning kränkts har varit om den nationella prövningen har gjorts av ett oavhängigt och opartiskt organ samt om processuella rättssäkerhetskrav, som t.ex. rätten att ta del av allt processmaterial, varit uppfyllda mot bakgrund av vad sakens beskaffenhet krävt i det enskilda fallet. Vad gäller kravet på oavhängighet har Europadomstolen bl.a. beaktat hur och för vilken tid domarna utses och om avgörandet är bindande så att det inte kan åsidosättas av icke judiciella organ (se t.ex. Van de Hurk mot Nederländerna, avgörande den 19 april 1994). Kravet på opartiskhet har ansetts innebära bl.a. att det för en objektiv mottagare inte får föreligga några legitima farhågor för att domstolen ska kunna agera partiskt.

Europadomstolen har godtagit Brottsskadenämnden som en oavhängig och opartisk domstol. I svensk rättspraxis har Presstödsnämnden (NJA 2002 s. 288) och Resegarantinämnden (RÅ 2002 ref. 104) ansetts vara domstolar i Europakonventionens mening. I förarbetena till rättshjälpslagen (1996:1619) angavs att Rättshjälpsnämnden får anses vara en domstol i Europakonventionens mening (prop. 2003/04:87 s. 41).

När det gäller frågan om övervakningsnämnd, hyresnämnd, arrendenämnd och Statens va-nämnd är att betrakta som domstolar i Europakonventionens mening är följande omständigheter av betydelse. Nämnderna är opartiska organ som upprättats med stöd av lag. Ordförandena i samtliga nämnder är lagfarna. I hyres- och arrendenämnder anställs ordförandena (hyresråden), på samma sätt som de ordinarie domare som tjänstgör i tingsrätt, med fullmakt genom beslut av regeringen efter förslag av Domarnämnden (26 § förordningen [1980:1030] med hyresnämndsinstruktion

)

. I både Statens va-nämnd och övervakningsnämnden ska ordförandena, som också de utses av regeringen, ha erfarenhet av tjänstgöring som domare (2 och 3 §§ lagen om Statens va-nämnd och 37 kap. 2 § första stycket brottsbalken). Övriga ledamöter i nämnderna har – med undantag av ledamöterna i övervakningsnämnderna, som

utses genom val som förrättas av kommun- eller landstingsfullmäktige – särskild sakkunskap och erfarenhet av de frågor nämnderna har att pröva. Det anförda gör att nämnderna får anses ha en minst lika kvalificerad sammansättning som den tingsrätterna har. Verksamheten i nämnderna är vidare i stor utsträckning sådan att den mycket väl hade kunnat utföras av tingsrätt. Det följer bl.a. av att nämnderna har övertagit uppgifter som tidigare låg på domstol (se bl.a. avsnitt 9.2.6 och 9.2.7). Också det förhållandet att nämndernas beslut överklagas direkt till hovrätt talar för att deras prövning kan anses motsvara den prövning som tingsrätt gör i andra måltyper. Slutligen liknar de procedurregler som gäller för nämnderna dem som gäller för domstol, bl.a. vad gäller möjligheten till muntlig förhandling och rätten att ta del av processmaterial.

Mot bakgrund av det anförda bedömer Målutredningen att den ordning som gäller för nu aktuella nämnder får anses innebär att de krav som uppställs på domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen är uppfyllda. Någon anledning att på den grunden undanta nämndernas avgöranden från ett system med prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten finns därför inte. Eftersom inte heller några andra skäl enligt utredningens bedömning talar mot en sådan ordning, bör nämndernas avgöranden underkastas ett krav på prövningstillstånd i hovrätten.

18.1.4. Domstolarnas sammansättning vid behandling av frågor om prövningstillstånd

Sammansättningsreglerna vid behandling av frågor om prövningstillstånd är inte enhetliga för hovrätt och kammarrätt. Hovrätten är vid behandling av frågor om prövningstillstånd domför med tre lagfarna ledamöter medan kammarrätten är domför med två lagfarna ledamöter, om de är ense om slutet (2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken och 12 § femte stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). Det kan ifrågasättas om det finns sakliga skäl för att behålla denna skillnad.

Det bör inledningsvis noteras att före den 1 juli 1993, var också hovrätten vid behandling av frågor om prövningstillstånd domför med två ledamöter (se 24 § lagen [1974:8] om rättegången i tvistemål om mindre värden, som upphävdes den 1 januari 1988, och 2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken i dess lydelse före den

1 juli 1993). En sammansättning med två ledamöter är således inte främmande för hovrättsförfarandet.

Den lagändring som innebar att tre ledamöter skulle delta vid hovrättens behandling av frågor om prövningstillstånd genomfördes i samband med att kravet på prövningstillstånd utvidgades till att omfatta fler tvistemål och vissa brottmål. Utvidgningen av systemet med prövningstillstånd genomfördes efter domstolsutredningens förslag i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106). Domstolsutredningen föreslog dock att frågor om prövningstillstånd även fortsättningsvis skulle avgöras av två ledamöter.

I den efterföljande lagrådsremissen föreslogs, med avvikelse från domstolsutredningens förslag, att prövningen skulle göras av tre ledamöter. Enligt Lagrådet var det något osäkert vad effekten från resurssynpunkt skulle komma att bli om tre ledamöter skulle tas i anspråk. Det var enligt Lagrådet också svårt att bedöma hur förslaget att vanliga omröstningsregler skulle tillämpas vid frågornas avgörande – i stället för de då gällande reglerna som innebar att den av två ledamöter som ville meddela prövningstillstånd hade utslagsröst – skulle komma att inverka på frekvensen meddelade prövningstillstånd. Det antagande som enligt Lagrådet låg närmast till hands var dock att det från rent statistisk synpunkt skulle komma att bli svårare att få prövningstillstånd med den i remissen föreslagna ordningen angående sammansättning och omröstning (prop. 1992/93:216 s. 136).

Departementschefen anförde i propositionen att en ordning som innebär att prövningen skulle göras av tre ledamöter enligt hennes uppfattning var ägnad att skapa starka garantier för att prövningen gjordes under mycket kvalificerade och rättssäkra former. En sådan ordning skulle enligt henne inte heller märkbart försvåra eller fördröja prövningen vid hovrätterna. Hon föreslog bl.a. mot den bakgrunden att hovrätten skulle bestå av tre ledamöter vid behandling av frågor om prövningstillstånd (a. prop. s. 65 f.).

År 1994 infördes bestämmelser om prövningstillstånd i kammarrätt. Bestämmelserna utformades i huvudsak efter mönster från vad som gällde för prövningstillstånd i hovrätt. I fråga om sammansättningen vid prövningen ansåg dock departementschefen att det fanns skäl att ha en avvikande reglering. Hon anförde bl.a. följande (prop. 1993/94:133 s. 35 f.):

När det gäller frågan om dispensprövning finns det emellertid en avgörande skillnad i grundförutsättningarna mellan processen i hovrätt och den i kammarrätt. I hovrätt är processen i stor utsträckning muntlig. Huvudförhandlingen bygger på omedelbarhetsprincipen och blir av den orsaken ofta mycket omfattande. Effektivitetsvinsten ligger därför framför allt i att sådan förhandling inte behöver hållas.

I kammarrätt är antalet muntliga förhandlingar betydligt mindre än i hovrätt. Vidare gäller att den muntliga förhandlingen i kammarrätt endast är ett komplement till det skriftliga materialet. I de flesta fall kommer därför hela det relevanta processmaterialet att vara tillgängligt vid dispensprövningen. Om dispensprövningen då skulle ske med tre ledamöter, skulle fördelen med tillståndsprövning i kammarrätt i stort sett inskränka sig till att någon dom inte behöver skrivas när dispens vägras. Denna vinst blir emellertid ytterst begränsad, eftersom domen i sådana fall normalt endast går ut på att länsrättens dom inte ändras. För att det egentligen skall vara meningsfullt med ett dispensprövningssystem i kammarrätt anser regeringen att sådan prövning skall kunna ske av två ledamöter (jfr 4 a § 1 st. lagen om allmänna förvaltningsdomstolar). För att rättssäkerhetskraven inte skall vara mindre skall det krävas att de två ledamöter som gör dispensprövningen är ense om slutet. Om de inte är ense om slutet, bör huvudregeln om kammarrättens sammansättning, dvs. att kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter, gälla.

I praktiken tillgodoser den förordade ordningen ett lika stort rättssäkerhetskrav som den som nu gäller i hovrätt, och den skillnad som skall finnas betingas endast av de olika processformerna i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol.

Sedan det nyss redovisade uttalandet gjordes har hovrättsprocessen förändrats i vissa avseenden. Förändringarna medför att de skillnader mellan processen i hovrätt och den i kammarrätt som departementschefen hänvisade till inte längre är lika stora. I samband med den tidigare berörda reformen En modernare rättegång genomfördes bl.a. flera ändringar i uppmjukande riktning av de regler som knyter an till muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna. Genom nya regler om att tingsrätterna regelmässigt ska dokumentera muntlig bevisning med videoteknik och om presentation av muntlig bevisning i hovrätten, finns dessutom numera i de flesta fall hela det relevanta processmaterialet tillgängligt också för hovrätten vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd.

Det återstår i och för sig vissa skillnader mellan processformerna i allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Dessa skillnader har emellertid enligt Målutredningens uppfattning inte någon avgörande betydelse för vilket antal ledamöter som bör delta

vid behandling av frågor om prövningstillstånd. Det finns därför inte något starkt sakligt skäl att behålla den skillnad i sammansättningsreglerna som finns i dag mellan hovrätt och kammarrätt.

Den ordning som gäller vid kammarrättens behandling av frågor om prövningstillstånd är mer effektiv och bidrar därmed till att åstadkomma ett snabbare förfarande. Detta, tillsammans med att det anses tillräckligt att kammarrätten består av två lagfarna ledamöter vid behandling av frågor om prövningstillstånd och att denna sammansättning tidigare gällt i hovrätt, talar för att en sådan ordning skulle kunna vara acceptabel också för hovrättsförfarandet.

Å andra sidan går det inte att bortse ifrån att en sammansättning med tre ledamöter är mer kvalificerad än en sammansättning med två ledamöter. Den tredje ledamoten tillför ytterligare kunskap och erfarenhet, vilket bidrar till ett bättre meningsutbyte under överläggningen och en ännu högre grad av rättssäkerhet.

Som framgått tidigare har det till utredningen framförts kritiska synpunkter på ett system med generellt prövningstillstånd i andra domstolsinstans, bl.a. från näringslivshåll. I vart fall en del av kritiken bottnar i att det inte finns fullt förtroende för att hovrätterna och kammarrätterna gör en tillräckligt noggrann överprövning av underrätternas avgöranden i samband med att domstolarna avgör frågan om prövningstillstånd. Förtroende för domstolarnas målhantering måste värnas. Det är därför viktigt att ta dessa farhågor på allvar. Målutredningen bedömer att sammansättningsfrågan är viktig i detta avseende. Att sammansättningen vad gäller antalet lagfarna ledamöter överensstämmer med den som normalt gäller vid en fullständig prövning av målen, bör starkt bidra till att skapa förtroende för hovrätternas och kammarrätternas behandling av frågor om prövningstillstånd.

I vissa fall är mål färdigberedda redan vid föredragningen om prövningstillstånd. En förutsättning för att sådana mål, efter att prövningstillstånd har meddelats, ska kunna avgöras i sak vid samma föredragning är att rätten består av tre lagfarna ledamöter. Motsvarande gäller för att kunna pröva vissa frågor i målen, t.ex. om en häktad tilltalad i ett brottmål ska försättas på fri fot. I dessa fall talar således effektivitetsskäl för att en sammansättning med tre lagfarna ledamöter vid behandling av frågor om prövningstillstånd.

Mot denna bakgrund bedömer Målutredningen att hovrätten och kammarrätten vid behandling av frågor om prövningstillstånd bör vara domföra med tre lagfarna ledamöter. För att prövningstillstånd ska meddelas bör krävas att två ledamöter röstar för detta

(jfr 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 §rättegångsbalken). Innan sammansättningsreglerna ändras bör det dock närmare analyseras vilka konsekvenser förändringen skulle få i effektivitetshänseende för kammarrätternas del.2

I dag får i hovrätt ett prövningstillstånd som inte är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket rättegångsbalken meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel (2 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken). Eftersom möjligheten innebär en snabb och effektiv hantering i sådana fall, bör den enligt Målutredningens bedömning kvarstå. En motsvarande möjlighet bör införas för kammarrätt.

18.2. Tidsplanering av mål i domstol

Bedömning: Domstolarna bör för alla mål göra en uppskattning

av när målet kan förväntas bli avgjort.

Som huvudregel bör domstolarna upprätta en tidsplan för handläggningen av målen. Endast när detta är obehövligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl, bör domstolen avstå från att upprätta en sådan plan. Tidsplanen bör upprättas så snart det lämpligen kan ske och i samråd med parterna.

De särskilda bestämmelserna om tidsplan för tvistemål respektive mål om enskilt åtal i 42 kap. 6 § respektive i 47 kap. 6 § rättegångsbalken bör kvarstå oförändrade.

18.2.1. En uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort

I dag gör domstolarna i flertalet fall inte någon formaliserad bedömning av när handläggningen av ett visst mål kan förväntas bli avslutad. Målutredningen bedömer att det finns många fördelar med att domstolen gör en uppskattning av när målet kan avgöras. Här åsyftas inte en fullständig tidsplan med angivande av när olika processhandlingar ska vidtas utan endast ett besked till parterna när de kan förvänta sig ett avgörande. För många parter vore det värdefullt att kunna få ett sådant besked efter det att målet anhängig-

2 I den nämnda promemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) gjordes helt nyligen bedömningen att frågan om kammarrättens sammansättning vid behandling av frågor om prövningstillstånd bör övervägas närmare efter att de sammansättningsregler som gäller för hovrätt har utvärderats (s. 170 f.).

gjorts i domstolen. Det sagda gäller också med beaktande av att det i några fall, t.ex. till följd av oförutsedda händelser, inte är möjligt att avgöra målet vid den angivna tidpunkten.

Att det finns en beräknad sluttid har också den positiva effekten att fokus, för alla inblandade aktörer, sätts på att få målet klart för avgörande vid denna tid. En rimligt satt tid för avgörandet bör därför allmänt sett vara positivt för handläggningstiden i domstol.

Det hade varit önskvärt att kunna lämna parterna en ”tidsgaranti” för när målet kommer att avgöras. Flera faktorer gör dock att det är förenat med stora svårigheter att lämna en garanti i egentlig mening. En sådan faktor är att domstolen, i vart fall i viss utsträckning, är beroende av parternas och ibland också andra aktörers medverkan. En annan faktor är att det ibland i inledningen av målets handläggning är omöjligt att förutse exakt vilken utredning som kan komma att fordras eller vilken tidsåtgång olika processhandlingar är förenad med. Det finns därför en risk för att dessa svårigheter skulle leda till att den ”garanterade” avgörandetidpunkten sattes med viss marginal. Detta skulle kunna leda till att målet inte avgjordes vid första möjliga tidpunkt, dvs. ge en effekt som är precis den motsatta till den önskade. Det är vidare svårt att tänka sig att en tidsgaranti skulle kunna lämnas utan något förbehåll om att den angivna handläggningstiden skulle kunna överskridas, något som i viss mån förringar värdet av den garanti parterna skulle få. Målutredningen bedömer därför att alternativet med att domstolarna ska ta fram en beräknad avgörandetid är så långt det är möjligt att komma i detta avseende.

En uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort bör emellertid kunna göras av alla domstolar i alla typer av mål. I många fall kan en sådan uppskattning göras direkt när målet kommer in. I somliga fall kan dock en uppskattning av tidsåtgången behöva anstå, t.ex. till dess att den skrift som inleder förfarandet har kommunicerats med motparten.

En anteckning bör göras i domstolarnas mål- och ärendehanteringssystem, VERA, om den beräknade avgörandetidpunkten. Parterna har därefter möjlighet att ta del av den uppgiften genom att kontakta domstolen eller via de datorer på domstolarna som allmänheten har tillgång till. Det är rimligt att tro att parterna inom överskådlig tid också kommer att kunna få tillgång till uppgifter om sitt mål på nätet, något som skulle göra det ännu enklare för dem att få uppgift om den beräknade avgörandetidpunkten.

Att parterna får besked om när målet kan beräknas bli avgjort är inte någon fullständig nyordning. I många fall får parterna redan i dag besked om den beräknade avgörandetidpunkten. Den tilltalade tillställs i en hel del brottmål av tingsrätten i inledningen av målets handläggning stämning och kallelse till huvudförhandling. Eftersom målet avgörs i anslutning till huvudförhandlingen, har den tilltalade härigenom fått uppgift om beräknad avgörandetidpunkt. I andra fall ger domstolarna på förfrågan från parterna besked om när målet kan beräknas bli avgjort. Målutredningen anser emellertid att parterna alltid bör ha möjlighet att få ett sådant besked och att domstolarna därför för alla mål bör göra en uppskattning av när målet kan förväntas bli avgjort.

18.2.2. En utförlig tidsplan

Det finns redan i dag bestämmelser om att en tidsplan för målets handläggning ska upprättas i vissa fall. Bestämmelserna gäller dock endast för tvistemål och mål om enskilt åtal samt endast för handläggningen i tingsrätten (jfr 42 kap. 6 § tredje stycket och 47 kap. 6 § tredje stycketrättegångsbalken).3 Tidsplanerna ska bidra till att förfarandet i tvistemålen blir snabbt och effektivt (prop. 1999/2000:26 s. 66; se också prop. 2004/05:131 s. 133).

Mycket talar för att tidsplaner kan bidra till att åstadkomma ett snabbare domstolsförfarande också för andra mål än för de tvistemål och mål om enskilt åtal som handläggs i tingsrätt.4 För mål där beredningen inte är mera rutinartad, bör en tidsplan i många fall kunna bidra till att strama upp och effektivisera handläggningen. Detta är också erfarenheten från de domstolar, t.ex. Marknadsdomstolen och Miljööverdomstolen, som regelmässigt använder sig av tidsplaner. En tidigt upprättad och omsorgsfullt utformad tidsplan bör kunna vara en viktig komponent för att säkerställa att

3 Av 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken följer att tingsrätten i flertalet tvistemål ska upprätta en tidsplan för målets handläggning. En tidsplan behöver inte upprättas, om det på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl är obehövligt. Parterna ska fortlöpande kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan hållas, ska detta genast anmälas till rätten. Om rätten bedömer att tidsplanen inte kan hållas, ska parterna underrättas om detta. En motsvarande bestämmelse för mål om enskilt åtal finns i 47 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken. 4 I rapporten Skattemålshanteringen vid länsrätterna och kammarrätterna (DV-rapport 2004:4) lämnade Domstolsverket förslag på införandet av en ny bestämmelse om tidsplan i förvaltningsprocesslagen. Bestämmelsen var enligt rapporten främst tänkt att användas för mer omfattande mål, särskilt omfattande skattemål (s. 8 och 29). Förslagen i rapporten bereds alltjämt i Regeringskansliet.

målen avgörs inom rimlig tid. Tidsplanen klarlägger vad som förväntas av rätten, parter och ombud samt fokuserar på processflödet. Den förbättrade framförhållning som en tidsplan leder till bör minska behovet för parter och ombud att begära anstånd med att efterkomma domstolarnas förelägganden, t.ex. att avge ett yttrande. Domstolarna bör också kunna bli betydligt mer restriktiva med att meddela anstånd, eftersom anstånd innebär en avvikelse från den plan som upprättats i samråd med parterna. I vart fall bör eventuella beviljade anstånd kunna hållas korta. En annan aspekt är att tidsplaner, som innehåller uppgift om vad en part ska prestera och när det ska ske, möjliggör för domstolen att använda de verktyg som står till buds för att motverka illojal processföring, t.ex. s.k. stupstocksförelägganden (avsnitt 10.1.1). Det har till Målutredningen från flera håll framförts att det finns alltför många exempel på att domstolarna inte, eller i vart fall inte tillräckligt snabbt, använder sådana verktyg. En tidsplan som innehåller uppgift om vilka åtgärder som återstår att vidta innan målet är färdigt för avgörande, bör vidare motverka passiva liggtider i domstolen.

Det kan diskuteras för vilka typer av mål som tidsplaner kan bidra till att påskynda förfarandet i domstol. För att bestämmelser om tidsplaner ska få en sådan effekt, måste tidsvinsten generellt sett vara större än den tidsåtgång som är förenad med att upprätta en tidsplan. Även om detta oftast torde vara fallet finns det sannolikt vissa typer av mål där tidsvinsten är mer osäker. I flertalet brottmål är beredningsinslaget både rutinartat och högst begränsat. Ofta utfärdas stämning och kallelse till huvudförhandling vid ett och samma tillfälle. Det finns i dessa fall ibland inte något behov av att upprätta en mer utförlig tidsplan.

Samtidigt bör inte tidsåtgången för att upprätta en sådan plan överdrivas. Om tydliga rutiner för upprättande av tidsplaner skapas på domstolarna, bör tidsåtgången kunna begränsas. För att underlätta arbetet bör det emellertid finnas mallar och exempel att tillgå, genom VERA eller på annat sätt. Det bör här poängteras att tidsplanerna långt ifrån alltid behöver vara detaljerade. Av planen bör dock normalt framgår de moment som ingår i beredningen, dvs. skriftliga yttranden och eventuella muntliga förhandlingar, när beredningen beräknas vara avslutad samt den förväntade avgörandetidpunkten. Att planen innehåller en uppgift om när målet kan tas till avgörande genom föredragning eller förhandling är sannolikt viktigt för att tidsplanen ska få avsedd effekt. Ett

besked om avgörandetidpunkt är som nämnts värdefullt för många parter. Att få ett sådant besked bör öka deras incitament att lojalt följa den upprättade planen.

Förutsättningarna för att upprätta en detaljerad och fullständig tidsplan varierar, både mellan olika typer av mål och mellan olika mål av samma typ. Det måste därför finnas utrymme för att utforma planen efter förutsättningarna i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara värdefullt att ha en särskilt detaljerad planering i tidsplanen av något moment i handläggningen, t.ex. huvudförhandlingen. En sådan planering kan bidra till att förhandlingen blir mer koncentrerad, vilket sparar resurser för såväl parterna som för domstolen.

Mot bakgrund av det nu anförda bedömer Målutredningen att tidsplaner för handläggningen bör upprättas betydligt oftare än vad som är fallet i dag. Behovet av tidsplaner är inte begränsat till vissa typer av mål eller vissa instanser. Det bör därför införas allmänna bestämmelser om upprättande av tidsplaner för alla typer av mål som handläggs i domstol och för alla instanser.

Det finns emellertid en del mål i vilka upprättande av en tidsplan skulle sakna mening. Om beredningen är mera rutinartad eller högst begränsad, finns det ibland inte skäl att upprätta någon tidsplan. Detsamma gäller om en dom eller ett slutligt beslut kan förväntas komma inom en näraliggande framtid eller om förfarandet kan förutses också utan en plan. Det bör vidare endast i undantagsfall vara motiverat för en högre domstol att upprätta en tidsplan före det att frågan om prövningstillstånd har avgjorts. I de fall prövningstillstånd meddelas, bör det övervägas om det finns skäl att upprätta en tidsplan för den fortsätta handläggningen.

De allmänna bestämmelserna om tidsplaner bör därför göra undantag för de fall i vilka någon tidsplan inte behövs. Behovsprövningen bör göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Av betydelse är främst målets beskaffenhet men också om det föreligger några andra särskilda skäl mot att upprätta en tidsplan.

Det är domstolarna som i det enskilda fallet är bäst lämpade att avgöra om en tidsplan behövs eller inte. Bestämmelserna bör därför göras fakultativa. Om en eller flera parter framställer önskemål om att domstolen ska upprätta en tidsplan, bör detta dock tillmätas stor betydelse. Det är också en självklarhet att parterna bör få tillfälle att lämna sina synpunkter innan en tidsplan upprättas. Ett sätt att uppnå detta är att tidigt under handläggningen ha ett telefonsammanträde med parterna eller ombuden. En ökad kommunika-

tion mellan å ena sidan parterna och deras ombud och å andra sidan domstolen bör allmänt sett vara positivt från skyndsamhetssynpunkt. Att parterna på detta sätt får påverka tidsplanens innehåll bör öka deras intresse av att rätta sig efter den.

Ansvaret för att upprätta tidsplanen bör läggas på domstolen. Det är dock som nyss nämnts värdefullt om parterna uppmärksammar domstolen på när de anser att det finns ett behov av tidsplan. I de mål där myndigheter är parter eller enskilda parter företräds av ombud, bör parterna i stor utsträckning kunna bidra med underlag till tidsplanen och i vissa fall också lämna förslag på en sådan plan.

En tidsplan bör för att göra störst nytta upprättas tidigt under handläggningen. Vid vilken tidpunkt det är möjligt och lämpligt att upprätta en tidsplan varierar till följd av bl.a. målets typ, det enskilda målets beskaffenhet, val av handläggningsform m.m. Det är därför knappast möjligt att ange någon mer exakt tidpunkt för när tidsplanen ska upprättas. Tidsplanen bör emellertid upprättas så snart det lämpligen kan ske.

Ett tänkbart alternativ vore att lagstiftaren ställde upp en tidsfrist för föredragning eller förhandling som domstolarna hade att hålla sig till vid upprättande av tidsplanen. Eftersom förutsättningarna för beredningen varierar mycket kraftigt mellan olika typer av mål, är det inte möjligt att ställa upp en gemensam tidsfrist för alla typer av mål. Däremot skulle det, i vart fall teoretiskt, vara möjligt att ställa upp olika frister av angivet slag för olika typer av mål. Detta skulle dock vara en mycket grannlaga uppgift. Om fristen för en viss måltyp sätts för snävt, riskerar man att den överskrids alltför ofta eller i värsta fall att domstolen avstår från att vidta befogade åtgärder för att kunna avgöra målet i tid. Om fristen å andra sidan är för generöst tilltagen, skulle följden kunna bli att tiden utnyttjas fullt ut också i mål som kunnat avgöras tidigare. Tidsfristen skulle inte heller kunna göras absolut. Det skulle vara nödvändigt att, mot bakgrund av förhållandena i det enskilda fallet, kunna göra undantag ifrån den. Det bör vidare beaktas att bestämmelser om tidsfrister av aktuellt slag skulle sakna rättsverkan. Enligt Målutredningens bedömning bör det därför inte införas några sådana tidsfrister. En given utgångspunkt vid upprättandet av tidsplaner bör dock vara regeringens och domstolarnas egna verksamhetsmål avseende omloppstid för den aktuella kategorin av mål.

I dag finns som nämnts särskilda bestämmelser om tidsplan för tvistemål respektive mål om enskilt åtal (42 kap. 6 § respektive i 47 kap. 6 § rättegångsbalken). Dessa bestämmelser är mer långtgående än de allmänna bestämmelser som Målutredningen nu behandlat och bör därför kvarstå oförändrade.

De nyss nämnda bestämmelserna gäller endast handläggningen i tingsrätt. I något annat sammanhang kan det finnas skäl att överväga om bestämmelserna också ska göras tillämpliga för handläggningen i hovrätten, något som kan åstadkommas t.ex. genom en hänvisning till dem i 50 och 51 kap. rättegångsbalken. En sådan lagändring bör dock främst ses som ett alternativ till det som Målutredningen förordar i detta avsnitt.

18.3. Processkartläggningar

Bedömning: Alla domstolar bör göra processkartläggningar.

Domstolsverket bör ha en stödjande roll i detta arbete.

Domstolarna har, som framgår av kapitel 16, generellt sett förkortat omloppstiderna under år 2008 och 2009. Under samma period har också balanssituationen förbättrats, även om den blev något sämre under 2009 till följd av ett tydligt ökat inflöde av mål. Trots påtagliga förbättringar uppfyller domstolarna ännu inte alla verksamhetsmål (jfr Sveriges Domstolars årsredovisning för 2009; se också kapitel 16). I syfte att ytterligare förkorta omloppstiderna och minska balanserna bör det därför undersökas om domstolarnas arbetsmetoder och arbetsformer kan förbättras.

Ett första steg mot förbättrade arbetsformerna är att göra en kartläggning över hur den handläggningsprocess som leder fram till domar och beslut ser ut i dag. En beskrivning på detaljnivå av flödet i handläggningsprocessen för ett mål – med angivande av vilka aktörer och aktiviteter som förekommer – från det att målet kommer in till domstolen till dess att det avgörs, fyller många syften.5 Med stöd av en processkartläggning är det lättare att se problemområden och förbättringsmöjligheter. Det blir lättare att avgöra bl.a. om någon aktivitet utförs utan att den skapar något

5 Med aktörer avses här domstolssekreterare, beredningsjurister, föredragande, domare m.fl. Med process avses här snarare förlopp än rättsligt förfarande. Processen består av en kedja av aktiviteter som i ett återkommande flöde skapar ett resultat, i domstolarnas fall domar och beslut.

egentligt värde för brukarna, t.ex. på grund av onödigt dubbelarbete. Vidare kan en processkartläggning visa om aktiviteterna utförs av rätt person, dvs. om arbetsfördelningen är optimal, och om aktiviteterna kan utföras tidigare i processen eller annars på ett mer effektivt sätt. Processfokuseringen skapar också bättre möjligheter att uppnå en gemensam vision, eftersom det blir tydligare hur olika medarbetare bidrar till slutresultatet.

Arbetet med en processkartläggning bör kunna leda fram till gemensamma arbetsrutiner. Att i större utsträckning än i dag ha samma rutiner bör i sig vara positivt ur såväl snabbhets- som kompetenshänseende. En processklartläggning kan också användas för att beskriva verksamheten för nya medarbetare i domstolen. Dessutom kan en processkartläggning påvisa fördelarna med att använda modern teknik.

En kartläggning över vilka åtgärder som vidtas under handläggningen och hur lång tid dessa åtgärder normalt tar, kan ge svar på var tiden ”tar vägen” och vilka ”tidstjuvarna” är. Det är i dag svårt att få en klar bild av hur stor del av omloppstiden för ett mål som består av aktiv hantering, dvs. beredning som driver målet närmare ett avgörande, respektive inaktivitet, t.ex. s.k. liggtid och anstånd. Det står dock klart att den passiva tiden i många fall utgör en betydande del av omloppstiden. Om det ska vara möjligt att påtagligt förbättra omloppstiderna i domstol, måste utgångspunkten vara att det inte är acceptabelt att ett mål ligger utan åtgärd under långa tider. Samtidigt är det inte realistiskt att räkna med att alla nödvändiga åtgärder kan vidtas direkt när behov uppstår. Kortare passiva liggtider på några dagar måste därför ibland accepteras.

Att minska den passiva liggtiden, medför inte lägre kvalitet i beslutsfattandet. Det finns tvärtom anledning att tro på det omvända, dvs. att en kortare handläggningstid generellt sett leder till högre kvalitet, t.ex. därför att muntliga utsagor lämnas i närmare anslutning till den aktuella händelsen. Däremot finns det en uppenbar risk från rättssäkerhetssynpunkt med att försöka minska den faktiska handläggningstiden i målen. Säkerligen behövs den allra övervägande delen av den tiden för att säkerställa bl.a. korrekta och välmotiverade avgöranden. En snabbare process bör därför uppnås främst genom att minimera liggtider och anstånd, inte genom att minska den aktiva tid domstolen och parterna lägger ner på målen.

En processkartläggning kan också ge underlag för att bl.a. undersöka om det är möjligt att underlätta utförandet av olika arbetsmoment, t.ex. genom gemensamma arbetsrutiner samt till-

gång till mallar och exempelsamlingar. Dessutom bör om möjligt antalet led i processflödet minskas, eftersom det bidrar till att korta omloppstiden.

När fler domstolar har genomfört processkartläggningar, skapas bättre förutsättningar för att jämföra arbetssätt mellan domstolarna. På så sätt blir det lättare att importera goda idéer om arbetsmetoder m.m. från andra domstolar.

Det bör sammanfattningsvis finnas goda möjligheter att genom processkartläggningar hitta stora förbättringsmöjligheter från effektivitetssynpunkt. Enligt vad Målutredningen har erfarit har de domstolar som redan har genomfört processkartläggningar ansett att det varit en framgångsrik väg för att åstadkomma utveckling av och förbättringar i verksamheten.

Alla domstolar har olika organisationsform, arbetssätt, målsammansättning och storlek. Därmed ser också handläggningsprocessen olika ut på olika domstolar. Därför behöver varje domstol göra egna processkartläggningar. För att kunna genomföra det arbetet krävs att domstolarna får tillgång till modeller, metodbeskrivningar och verktyg. Detta material bör Domstolsverket tillhandahålla domstolarna. Verket har redan tagit fram en del sådant material och har bl.a. upprättat en processbeskrivningsmodell (dnr 666-2008). Därutöver bör Domstolsverket också, på sätt redan sker i dag, bidra med konsult- och utbildningsinsatser till de domstolar som önskar få ett sådant stöd i arbetet med att genomföra processkartläggningar.

18.4. Tingsrättens sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål

Bedömning: Det bör överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund

av målets beskaffenhet och det som parterna har anfört, avgöra när rätten vid huvudförhandling i tvistemål ska bestå av en respektive tre lagfarna ledamöter.

Ett alternativ eller ett komplement till en sådan ordning är att höja beloppsgränsen för vad som utgör mål om mindre värden, s.k. FT-mål.

Vid huvudförhandling i tvistemål ska tingsrätten som huvudregel bestå av tre lagfarna domare. Tingsrätten är dock domför med en

lagfaren domare dels om rätten anser att det är tillräckligt att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det, dels om målet är av enkel beskaffenhet. Vidare ska tingsrätten i princip alltid bestå av en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (jfr 1 kap. 3 a och d §§ rättegångsbalken).6

En ordning med ensamdomare medför stora fördelar genom att den främjar snabbheten i förfarandet och motverkar onödigt höga rättegångskostnader. Att tingsrätten består av tre lagfarna ledamöter i stället för av en, innebär i praktiken i många fall att avgörandet försenas med ett antal månader. Det är därför angeläget att tresitssammansättningen inte används i andra fall än när detta är motiverat utifrån målets beskaffenhet.

18.4.1. En mer flexibel ordning

Undantag från tresitssammansättningen kan alltså bl.a. göras om målet är av enkel beskaffenhet. Enligt förarbetena avser rekvisitet ”enkel beskaffenhet” både rättsfrågor och bevisfrågor. Vidare uttalas att ett mål som är så omfattande att det är svårt att behärska för en person, inte kan anses vara av enkel beskaffenhet (prop. 1988/89:95 s. 60). Exempel på mål som ofta torde vara av enkel beskaffenhet är mål där det av handlingarna verkar framgå att svarandens inställning mer har att göra med betalningssvårigheter än med sakliga invändningar mot kravet. Också sådana förmögenhetsrättsliga mål där det är fråga om någorlunda lättillämpade rättsregler, exempelvis vardagliga mål inom köp- och avtalsrätten, bör enligt förarbetena ofta kunna bedömas som enkla, om bevisningen inte är omfattande. Det ligger enligt förarbetena i sakens natur att mål som rör stora värden ofta är mer komplicerade och av den anledningen inte kan avgöras av en domare (a. prop. s. 75 f.).

Även om förarbetsuttalandena ger viss ledning, är det inte sällan svårt att med säkerhet avgöra om ett enskilt mål är av enkel beskaffenhet. Om tingsrätten bedömer att målet är av enkel beskaffenhet och hovrätten har en annan uppfattning, kan det leda till att tingsrättens dom undanröjs och målet återförvisas till tingsrätten (se t.ex. RH 1999:54). Eftersom en sådan följd är mycket

6 Slutligen ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form (1 kap. 3 a § andra stycket rättegångsbalken). Eftersom dessa fall inte har betydelse för diskussionen, behandlas de inte närmare här.

olycklig både ur parternas och ur tingsrättens synvinkel, kan det leda till en restriktiv tillämpning av undantagsbestämmelsen.

I övriga fall, som inte är tvistemål om mindre värden, är en förutsättning för att tingsrätten ska vara domför med en domare, att båda parterna samtycker till det. Att parterna får inflytande på tingsrättens sammansättning vid avgörandet av dispositiva mål, är i och för sig naturligt. Frågan är emellertid om det är rimligt och ändamålsenligt att parternas uppfattning har helt avgörande betydelse i de fall tingsrätten bedömer att det är tillräckligt att rätten består av en lagfaren ledamot. Ett skäl till att denna ordning kan ifrågasättas är att parterna inte sällan har olika intressen och därmed olika uppfattningar i fråga om rättens sammansättning. Det förekommer t.ex. att en av parterna har ett intresse av att fördröja tingsrättens avgörande och av den anledningen motsätter sig att målet avgörs av ensamdomare medan den andra parten har ett intresse av ett snabbt avgörande och därför begär att målet ska avgöras av en domare.

Med en mer flexibel ordning än den nuvarande, skulle parternas olika intressen kunna beaktas i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Det bör också kunna leda till ett generellt sett bättre resursutnyttjande och snabbare avgöranden. Ett sätt att åstadkomma ökad flexibilitet är att överlåta till tingsrätten att, med beaktande av det enskilda målets beskaffenhet och efter att parterna har getts möjlighet att argumentera i sammansättningsfrågan, avgöra när det är motiverat att tre domare deltar vid huvudförhandlingen. Tingsrätten bör ha goda förutsättningar att göra en sakligt sett korrekt bedömning av vad målets beskaffenhet kräver.

Från advokathåll har det framförts att det är viktigt att den domare som dömer i tvistemålet har den erfarenhet som målet kräver och att detta kan innebära att ett visst mål bör handläggas av en ordinarie domare eller en chefsdomare medan ett annat mål mycket väl kan handläggas av en fiskal.

Den risk som möjligen kan finnas med att låta tingsrätten avgöra sammansättningsfrågan, är att rätten skulle låta sig påverkas av ovidkommande hänsyn, t.ex. arbetssituationen på domstolen. Denna risk måste emellertid bedömas som begränsad. Det kan dock finnas skäl att, viss tid efter en eventuell lagändring, utvärdera hur tingsrätterna har tillämpat de nya sammansättningsreglerna.

Det bör alltså enligt Målutredningens bedömning överlåtas på tingsrätten att, mot bakgrund av målets beskaffenhet och det som